Sök i Ratio Lex

Med förslag till förmånsrättslag, m. m

1970-06-29 · 177 sidor, varav 150 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 150 av 177 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:142, Med förslag till förmånsrättslag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

1

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förmånsrättslag,

m. m.; given Stockholms slott den 29

juni 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

4) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5) lag om ändring i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

6) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

7) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

8) lag om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg,

9) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

10) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ny lagstiftning om ordningen för

betalning av fordringar vid utmätning och konkurs. De nya bestämmelserna

är i första hand upptagna i en förmånsrättslag som skall ersätta 17 kap.

handelsbalken.

Förslaget till förmånsrättslag utgår från att alla borgenärer i princip skall

behandlas lika. Fordringar får därför förmånsrätt till betalning endast om

verkligt starka skäl finns härför.

I lagförslaget skils mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. Särskilda

förmånsrätter belastar endast bestämd egendom och gäller vid både ut
1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

mätning och konkurs. Allmänna förmånsrätter däremot avser i princip all

gäldenärens egendom men gäller endast vid konkurs.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna föreslås endast mindre ändringar

i förhållande till vad som nu gäller. Alltjämt skall flertalet särskilda

förmånsrätter utgöras av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt.

Det kan nämnas att hyresvärds och jordägares nuvarande retentionsrätt

föreslås bli utmönstrad samtidigt som deras förmånsrätt föreslås bli

omkonstruerad. Liksom f. n. skall det vid sidan av panträtt och retentionsrätt

i huvudsak finnas endast två slags fordringar som är förenade med

särskild förmånsrätt, nämligen fordran på grund av företagsinteckning och

utmätningsfordran.

Av de allmänna förmånsrätterna är f. n. den som tillkommer fordran på

lön eller pension den utan tvekan viktigaste. Den är emellertid inte tillräcklig

för att i alla lägen tillgodose samtliga lönekrav vid konkurs. Inom inrikesdepartementet

pågår därför f. n. arbete med att skapa en statlig lönegaranti

vid konkurs. Tillkomsten av en sådan garanti kan påverka bedömningen av

förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar. Först när arbetet med en

lönegaranti slutförts, kan frågan om garantins betydelse för förmånsrätten

tas upp. I förevarande sammanhang föreslås inte någon väsentlig ändring av

löneborgenärernas förmånsrätt.

I fråga om allmänna förmånsrätter i övrigt föreslås en utmönstring av

vissa nu befintliga. Av de allmänna förmånsrätter som skall få bestå bör

nämnas den som tillkommer fordran på skatt eller allmän avgift.

Som en följd av förslaget kommer gruppen av oprioriterade fordringar

att bli något större än f. n. De från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna

utan förmånsrätt torde emellertid även i fortsättningen komma att

bli leverantörsfordringar och liknande. Böter och viten skall liksom f. n. ha

minsta rätt. Även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild

rättsverkan av brott föreslås emellertid bli efterställda andra fordringar.

Förmånsrättslagen har nära samband med jordabalken och föreslås därför

träda i kraft samtidigt med jordabalken eller den 1 januari 1972.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

3

1) Förslag

till

F örmånsrättslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Vid utmätning eller konkurs har borgenärer inbördes rätt till betalning

enligt denna lag. Föreskrift om lika rätt till betalning innebär att varje borgenär

får betalt i förhållande till sin fordran.

I fråga om företräde till betalning vid införsel gäller särskilda bestämmelser.

2 §

Förmånsrätt till betalning är särskild eller allmän. Särskild förmånsrätt

gäller vid utmätning och konkurs samt avser viss egendom. Allmän förmånsrätt

gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gäldenärens

konkursbo.

Förmånsrätt omfattar även ränta i den mån ej annat är föreskrivet.

3 §

Förmånsrätt består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk

genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.

Särskilda förmånsrätter

4 §

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran

(retentionsrätt),

3. panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar

till luftfartyg.

Beställare av fartyg som lämnat fartygsbyggaren förskott i byggnadsämnen

eller pengar har förmånsrätt i byggnadsämnena och det som för

beställarens räkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats

och med denna förfarits enligt 3 § sjölagen (1891: 35 s. 1).

Redare vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 § sjölagen

har förmånsrätt i medredarens andel av fartyget enligt nämnda paragraf.

5 §

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet vari företagsinteckning

kan meddelas följer med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii2 år 1970

1. fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal

angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock

ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års

arrendeavgift,

2. företagsinteckning.

Särskild föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av företagsinteckning

äger motsvarande tillämpning i fråga om förmånsrätt enligt 1.

6 §

Förmånsrätt i fast egendom följer med

1. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

2. inteckning i egendomen.

7 §

Förmånsrätt i tomträtt följer med

1. fordran på avgäld i anledning av upplåtelsen som ej förfallit till betalning

tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen

gjordes,

2. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

3. inteckning i tomträtten.

8 §

Utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

9 §

Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas och, beträffande

4 §, styckenas följd samt efter den i 4 § första stycket och 5—7 §§

angivna numreringen.

Förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 eller 3 har dock företräde framför

förmånsrätt enligt 4 § första stycket 1 på grund av sjöpanträtt som avses

i 267 § 6 sjölagen (1891: 35 s. 1) och förmånsrätt enligt 4 § första stycket 3

har företräde framför förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 på grund av

retentionsrätt.

Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt

på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes

eller senare.

Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom.

Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet

i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för

vissa fall särskilda bestämmelser.

Allmänna förmånsrätter

10 §

Allmän förmånsrätt följer med

borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut

att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt

begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen ( ),

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1921: 225) eller förordnad

boutredningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan

konkursansökningen gjordes eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode

mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen

och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

11 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan

lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning

tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller

ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran

som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan

väckts^ eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom

sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader

från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller

semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller

förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående

två kvalifikationsåren.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension

vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år

innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Förmånsrätten

gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående

arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser

som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse

m. m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller

jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt

inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt

denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om

gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

12 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till

arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.

Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig

pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän

försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande

fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan

eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension

som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit

ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 11 § andra stycket.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person utan att vara näringsidkare,

äger 11 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

13 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på skatt och allmän

avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrives.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

14 §

Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes

lika rätt.

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter

15 §

Fordran med allmän förmånsrätt uttages i första hand ur egendom som

ej är föremål för särskild förmånsrätt. Förslår ej denna egendom, uttages

fordringen ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, före fordringar

med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 § och

i övrigt efter sistnämnda fordringar.

16 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 § uttages, om det

behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 §

andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. Vad som uttages på detta sätt skall,

när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på

grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.

Brist som därefter kvarstår uttages vid exekutiv försäljning av gäldenärens

fasta egendom eller tomträtt med företräde framför inteckning eller

fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. Finns två eller flera fastigheter

eller tomträtter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behöver uttagas

om möjligt fördelas på fastigheterna eller tomträtterna i förhållande

till de köpeskillingar som erhållits för dem.

17 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 § uttages, om det behövs,

före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 § tredje

stycket, 5 eller 8 §. Härvid äger 16 § första stycket andra punkten motsvarande

tillämpning.

Fordringar utan förmånsrätt

18 §

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt

med de undantag som anges i 19 §.

Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egendomen

för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som fordran

utan förmånsrätt.

19 §

Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild

rättsverkan av brott går vid konkurs efter andra fordringar.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Genom lagen upphäves

17 kap. handelsbalken,

förordningen den 18 februari 1735 angående lånebankens öppnande till

att göra lån på fast egendom och järn,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

7

förklaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och metaller

samt magistraternas vedergällning för vågattester,

förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till

låns erhållande i banken, bör iakttagas,

kungörelsen (1830: 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter i avseende

på järn- och vågeffekter, som i banken belånas,

lagen (1891: 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken.

2. Avgäld av enskild natur som avses i 17 kap. 6 § första stycket första

punkten handelsbalken skall ha förmånsrätt enligt 6 § 1 nya lagen. Vad som

sagts nu gäller även fordran vilken enligt annan äldre bestämmelse är förenad

med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första

punkten handelsbalken.

Förmånsrätt som anges i första stycket gäller ej belopp som förfallit till

betalning tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen

gjordes.

3. Genom nya lagen upphäves den förmånsrätt som enligt äldre författningar

särskilt tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för

premielån.

Brandförsäkringskontoret skall i stället åtnjuta rätt till betalning ur fast

egendom enligt 6 § 1 och ur tomträtt enligt 7 § 2 nya lagen för amortering

eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett år

innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes.

4. Inteckning för avkomst eller annan förmån, som upplåtits med stöd

av 54 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom,

medför förmånsrätt enligt 6 § 2 nya lagen för vad rättighetshavaren enligt

lag har rätt att utfå ur fast egendom och enligt 7 § 3 nya lagen för vad han

enligt lag har rätt att utfå ur tomträtt.

5. Vad i nya lagen och punkt 4 sägs om förmånsrätt i tomträtt äger motsvai-ande

tillämpning beträffande vattenfallsrätt som upplåtits enligt lagen

(1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

6. Pensionsutfästelse som enligt övergångsbestämmelserna till lagen

(1967:532; om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad med förmånsrätt

enligt 11 § tredj e stycket i nämnda kapitel skall i samma omfattning ha

förmånsrätt närmast före fordringar som har förmånsrätt enligt 13 § nya

lagen.

7. När annan nyttjanderätt än tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits före

den nya lagens ikraftträdande, skall fordran mot nyttj anderättshavaren på

grund av rättsförhållandet vara förenad med särskild förmånsrätt näst före

förmånsrätt enligt 5 § nya lagen, i den mån förmånsrätt skolat äga rum

enligt 5 § första stycket eller 6 § första stycket tredje och fjärde punkterna

i 17 kap. handelsbalken. Förmånsrätten får ej göras gällande samtidigt som

förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 nya lagen på grund av samma rättsförhållande.

Den förmånsrätt på grund av retentionsrätt som anges i 4 § första stycket

2 nya lagen gäller ej i fråga om jordägares eller hyresvärds rätt att

kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos arrendator eller hyresgäst

enligt övergångsbestämmelserna till nya jordabalken.

8. Om utmätning skett före den nya lagens ikraftträdande eller gäldenär

försatts i konkurs på gi*und av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt,

gäller äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen,

i den mån förmånsrätt fortfarande skall äga rum enligt nya

lagen eller enligt vad som sagts här ovan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 17, 18 och 26 §§, 9 kap. 30 § samt 12 kap.

31 och 61 §§ jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

(.Lydelse enligt prop. 1970: 20) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

17

Försättes arrendatorn i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Jordägaren har därvid rätt till ersättning

för skada. Uppsäger ej konkursboet

avtalet inom en månad

från utgången av den tid som är utsatt

för bevakning av fordringar i

konkursen, svarar konkursboet för

avtalets fullgörande till arrendetidens

utgång eller, om uppsägning

sker efter utgången av först angivna

tid, till dess avtalet upphör att gälla.

18

Om vid bostadsarrende, anläggningsarrende

eller lägenhetsarrende

arrendatorn försättes i konkurs innan

han tillträtt arrendestället, är

arrendatorn skyldig att på anfordran

ställa sådan säkerhet för avtalets

fullgörande med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet

senast dagen efter det säkerheten

fordrades, får jordägaren

uppsäga avtalet.

Uppsäger jordägaren-------

Om jordbruksarrende------

26

Jordägare eller--------

Har skriftligt arrendeavtal upprättats

och står arrendatorn i

skuld för arrendeavgift eller ersättning

för brist när han skall avträda

§

Försättes arrendatorn i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Jordägaren har därvid rätt till ersättning

för skada.

§

Försättes vid bostadsarrende, anläggningsarrende

eller lägenhetsarrende

arrendatorn i konkurs innan

han tillträtt arrendestället och har ej

jordägaren säkerhet för avtalets fullgörande

med vilken han skäligen kan

nöjas, får jordägaren uppsäga avtalet,

om han ej erhåller sådan säkerhet

inom en vecka efter anfordran.

för skada.

§

--är förlorad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

(Lydelse enligt prop. 1970: 20) (Föreslagen lydelse)

arrendestället, får jordägaren kvarhålla

så mycket av arrendatorns lösören

och byggnader på arrendestället

som svarar mot hans fordran, till

dess arrendatorn gör rätt för sig eller

ställer säkerhet. Egendom som enligt

65 § utsökningslagen (1877:31

s. 1) skall undantagas från utmätning

får dock ej kvarhållas.

9 KAP.

30 §

Försättes arrendatorn i konkurs,

får jordägaren uppsäga avtalet. Inträffar

konkursen efter det att arrendatorn

tillträtt arrendestället,

får jordägaren dock ej uppsäga avtalet,

om detta innehåller förbehåll

om rätt för arrendatorn att överlåta

arrenderätten och konkursboet inom

tre månader från bevakningstidens

utgång visar att överlåtelse skett i

enlighet med avtalet. Sker överlåtelse

senare men innan jordägaren gjort

bruk av sin uppsägningsrätt, förlorar

han denna rätt.

Har arrendeavtalet

I annat----—

Försättes arrendatorn i konkurs,

innan han tillträtt arrendestället,

får jordägaren uppsäga avtalet. Inträffar

konkursen efter tillträdet

och har ej jordägaren säkerhet för

avtalets fullgörande med vilken han

skäligen kan nöjas, får jordägaren

uppsäga avtalet, om ej sådan säkerhet

ställes inom en månad efter anfordran

eller inom samma tid konkursboet

förklarar sig vilja svara för

arrendatorns skyldigheter under arrendetiden

eller, när arrenderätten

får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet

med avtalet.

—■ — annat avtalats.

--för skada.

12 KAP.

31 §

För sättes hyresgästen i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Sker ej uppsägning inom en månad

från utgången av den tid som är utsatt

för bevakning av fordringar i

konkursen, svarar konkursboet för

avtalets fullgörande till hyrestidens

utgång eller, om uppsägning sker efter

utgången av först angivna tid,

till dess avtalet upphör att gälla.

Har lägenheten ej tillträtts när

konkursen inträffar, är hyresgästen

skyldig att på anfordran ställa sådan

säkerhet för avtalets fullgörande

med vilken hyresvärden skäligen

kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast

För sättes hyresgästen i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Beträffande bostadslägenhet fordras

dock att gäldenären samtycker till

uppsägningen eller att rättens ombudsman

godkänner denna.

Har lägenheten ej tillträtts när

konkursen inträffar och har ej hyresvärden

säkerhet för avtalets fullgörande

med vilken han skäligen

kan nöjas, får hyresvärden uppsäga

avtalet, om han ej erhåller sådan

It Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 142

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

{Lydelse enligt prop. 1970: 20)

dagen efter det att säkerheten fordrades,

får hyresvärden uppsäga avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första eller

andra stycket, har hyresvärden

rätt till ersättning för skada.

Hyresvärd eller

För hyra, som är förfallen till betalning

eller skall betalas inom de

närmaste sex månaderna, får hyresvärden

kvarhålla så mycket av hyresgästens

lösören inom fastigheten

som svarar mot hans fordran, till

dess hyresgästen gör rätt för sig eller

ställer säkerhet. Egendom som

enligt 65 § ut sökning slag en (1877: 31

s. 1) skall undantagas från utmätning

får dock ej kvarhållas.

(Föreslagen lydelse)

säkerhet inom en vecka efter anför

dr an.

Inträffar i fråga om annan lägenhet

än bostadslägenhet konkursen

efter tillträdet och har ej hyresvärden

säkerhet för avtalets fullgörande

med vilken han skäligen kan nöjas,

får hyresvärden uppsäga avtalet,

om ej sådan säkerhet ställes

inom en månad efter anfordran eller

inom samma tid konkursboet förklarar

sig vilja svara för hyresgästens

skyldigheter under hyrestiden

eller, när hyresrätten får överlåtas,

överlåtelse sker i enlighet med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första -—■

tredje stycket, har hyresvärden rätt

till ersättning för skada.

är förlorad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

11

3) Förslag

till

Lag

om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst

Härigenom förordnas som följer.

Den som tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig

vistelse i annan lägenhet får till säkerhet för fordran på ersättning för rummet

eller för kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen kvarhålla

resgods, som gästen medfört.

Har sex månader förflutit sedan fordringen förföll till betalning, får

värden sälja egendomen och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om

egendomen uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa den. Härvid äger

2—6 §§ lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 67

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Bestämmelserna i 65 och 66 §§

hindra ej att pant utmätes för pantfordringen

eller att egendom, som

borgenären av annan anledning äger

hålla inne till säkerhet för sin fordran,

utmätes för denna. Vad som nu

sagts gäller dock icke i fråga om

egendom som hyresvärd eller jordägare

har rätt att kvarhålla till säkerhet

för fordran hos hyresgäst eller

arrendator.

utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha

(.Föreslagen lydelse)

67 §.i

Bestämmelserna i 65 och 66 §§

hindra ej att pant utmätes för pantfordringen

eller att egendom, som

borgenären av annan anledning äger

hålla inne till säkerhet för sin fordran,

utmätes för denna.

§

1 Senaste lydelse 1968: 623.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1970

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisar gäldenären-------familjs behov.

Om egendom------------egendomens ställe.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

67 § i sin äldre lydelse gäller fortfarande, när hyresvärd eller jordägare har

rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator

enligt lagen ( ) om införande av nya jordabalken.

5) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens

inf örande och vad i avseende därå iakttagas skall

Härigenom förordnas, att 10 § 11 mom. förordningen (1877:31 s. 51) om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall upphör

att gälla vid utgången av år 1971.

Rätt att kvarhålla egendom som inträtt före lagens ikraftträdande består

utan hinder av lagen ( ) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Andra stycket sistnämnda lag gäller även egendom som kvarhållits enligt

äldre bestämmelser. 6

6) Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 3, 17, 269 och 276 §§ sjölagen (1891:35 s. 1)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3

Har den, för vars räkning fartygbygges,

för byggnadens verkställande

givit eller utfäst sig att giva

varvsägaren eller byggmästaren förskott

av penningar eller byggnadsämnen,

äge han, när avhandling därom

upprättats, att låta den intagas,

om byggnaden verkställes i stad

med rådhusrätt, i rådhusrättens pro
1

Senaste__lydelsejl964: 658.

(Föreslagen lydelse)

Har den, för vars räkning fartyg

bygges, för byggnadens verkställande

givit eller utfäst sig att giva

varvsägaren eller byggmästaren förskott

av penningar eller byggnadsämnen,

äge han, när avhandling

därom upprättats, att låta den intagas,

om byggnaden verkställes i stad

med rådhusrätt, i rådhusrättens

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

tokoll och eljest i protokollet hos

närmaste rådhusrätt; och njute sedan

förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken

sägs.

(Föreslagen lydelse)

protokoll och eljest i protokollet hos

närmaste rådhusrätt. Han njuter sedan

förmånsrätt enligt 4 § andra

stycket förmånsrättslagen ( ).

17

Till bestridande av de utgifter,

som av rederirörelsen påkallas, åligge

en var redare att i mån av behov

bidraga i förhållande till sin andel i

fartyget. Försummar redare att vid

anfordran erlägga beslutat bidrag

och varder detta av huvudredaren

eller annan redare förskjutet, vare

den försumlige skyldig att å förskjutna

beloppet erlägga ränta efter

åtta procent om året, tills betalning

sker, ävensom ersätta kostnaden för

den försäkring, som förskottsgivaren

må hava tagit till sin säkerhet.

Borgenären njute för sin fordran

panträtt i den försumliges andel i

fartyget och förmånsrätt till betalning

efter vad i 17 kap. handelsbalken

sägs; äge ock, i avräkning å sin

fordran, i den försumliges ställe uppbära

den utdelning, som på dennes

andel belöper.

Den här--------—---

§•

Till bestridande av de utgifter,

som av rederirörelsen påkallas, åligge

en var redare att i mån av behov

bidraga i förhållande till sin andel

i fartyget. Försummar redare att

vid anfordran erlägga beslutat bidrag

och varder detta av huvudredaren

eller annan redare förskjutet,

vare den försumlige skyldig att å

förskjutna beloppet erlägga ränta

efter åtta procent om året, tills betalning

sker, ävensom ersätta kostnaden

för den försäkring, som förskottsgivaren

må hava tagit till sin

säkerhet. Borgenären njute för sin

fordran panträtt i den försumliges

andel i fartyget och förmånsrätt till

betalning enligt 4 § tredje stycket

förmånsrättslagen ( ). Han

äger dessutom, i avräkning å sin

fordran, i den försumliges ställe uppbära

den utdelning, som på dennes

andel belöper,

fordringen uppkom.

269 S.i

Borgenär, som för sin fordran har

sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute

betalning ur panten framför de

borgenärer, som omförmälas i 17

kap. handelsbalken, för den i 267 §

6 nämnda fordran dock först efter

de fordringar, som avses i 17 kap.

3 § första och andra styckena nämnda

balk.

Hava i--------------

Fordringar, som —-------

Borgenär, som för sin fordran har

sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute

betalning ur panten med förmånsrätt

enligt 4 § första stycket 1

förmånsrättslagen ( ).

den äldre.

— sista resan.

276 §.2

Sjöpanträtt i —-------under resan.

Här upptagna fordringar skola Här upptagna fordringar skola

njuta betalning ur det inlastade god- njuta betalning ur det inlastade god
1

Senaste lydelse 1928: 161.

2 Senaste lydelse 1967: 48.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

set framför de borgenärer, som omförmälas

i 17 kap. handelsbalken,

och sig emellan i den nummerordning,

i vilken de ovan äro nämnda.

Fordringar, som äro upptagna under

samma nummer, skola sig emellan

njuta lika rätt, var i förhållande till

fordringens belopp; dock vad angår

de under 1 och 2 nämnda fordringar

endast såvida de härröra av samma

händelse, eljest skall den yngre äga

företräde till betalning framför den

äldre.

(Föreslagen lydelse)

set med förmånsrätt enligt 4 § första

stycket 1 förmånsrättslagen ( )

och sig emellan i den nummerordning,

i vilken de ovan äro nämnda.

Fordringar, som äro upptagna under

samma nummer, skola sig emellan

njuta lika rätt, var i förhållande till

fordringens belopp; dock vad angår

de under 1 och 2 nämnda fordringar

endast såvida de härröra av samma

händelse, eljest skall den yngre äga

företräde till betalning framför den

äldre.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts

i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller

äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

7) Förslag

till

Lag

om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas, att 11 kap.

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Borgenär, som har fordran å bärgarlön

eller å ersättning för kostnader

som avses i 2 §, njute i fartyget

eller godset luftpanträtt med

förmånsrätt framför de i 17 kap.

handelsbalken omförmälda borgenärerna,

såframt bärgarlönen eller ersättningen

hänför sig till åtgärder

vilka slutförts här i riket.

I första-----------

Utan borgenärens-------

3 § luftfartslagen (1957:297) skall ha

(Föreslagen lydelse)

Borgenär, som har fordran å bärgarlön

eller å ersättning för kostnader

som avses i 2 §, njute i fartyget

eller godset luftpanträtt med förmånsrätt

enligt 4 § första stycket 1

förmånsrättslagen ( ), såframt

bärgarlönen eller ersättningen hänför

sig till åtgärder vilka slutförts

här i riket.

— framför äldre,

i besittning.

11 KAP.

3 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts

i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre

bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

15

8) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg.

dels att 29 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 16 och 17 §§, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.x

Panträtt på grund av inteckning i

fartyg omfattar ej ränta för längre

tid än tre år före den dag utmätning

sker eller konkursansökan göres.

17 §.1 2 3

Inteckning medför företräde i förhållande

till annan inteckning efter

den tidsföljd i vilken inteckningarna

sökas. Inteckningar som sökas på

samma inskrivningsdag medföra lika

rätt.

29 §.■

Då utmätning skett av fartyg som

blivit i fartygsregistret infört, eller

jämlikt 71 § konkurslagen äskats

att intecknat fartyg må utmätningsvis

säljas, skall, sedan i enlighet

med 85 § utsökningslagen bevis härom

inkommit till inskrivningsdomaren,

å nästa inskrivningsdag göras

anteckning om förhållandet i inteckningsboken.

Visas att utmätningen

upphävts eller att frågan om

fartygets försäljning eljest förfallit,

varde ock sådant i boken antecknat.

Har vid----------

Har domstol---------

Då utmätning skett av fartyg

som blivit i fartygsregistret infört,

eller jämlikt 71 § konkurslagen äskats

att intecknat fartyg må utmätningsvis

säljas, skall, sedan bevis

härom inkommit till inskrivningsdomaren,

å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet i

inteckningsboken. Visas att utmätningen

upphävts eller att frågan om

fartygets försäljning eljest förfallit,

varde ock sådant i boken antecknat.

laga kraft.

--i inteckningsboken.

1 Förutvarande 16 § upphävd genom 1934: 254.

2 Förutvarande 17 § upphävd genom 1934: 254.

3 Senaste lydelse 1948: 464.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 142 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts

i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre

bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt

till luftfartyg,

dels att 41 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 19 a och 19 b §§, av ne
-

dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

41

Då utmätning skett av luftfartyg

eller lott däri eller till sådant fartyg

hörande, intecknade reservdelar, eller

då jämlikt 71 § konkurslagen äskats

att luftfartyg eller intecknade

reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis

säljas, skall, sedan i enlighet

med 85 § ut sökning slag en bevis

härom inkommit till inskrivningsdomaren,

å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet

i inskrivningsboken. Visas att

utmätningen upphävts eller att frå
-

(Föreslagen lydelse)

19 a §.

Panträtt på grund av inteckning i

luftfartyg eller reservdelar gäller ej

ränta för längre tid än tre år före

den dag utmätning sker eller konkursansökan

göres.

19 b §.

Inteckning medför företräde i förhållande

till annan inteckning efter

den tidsföljd i vilken inteckningarna

sökas. Inteckningar som sökas på

samma inskrivningsdag medföra lika

rätt.

§•

Då utmätning skett av luftfartyg

eller lott däri eller till sådant fartyg

hörande, intecknade reservdelar, eller

då jämlikt 71 § konkurslagen äskats

att luftfartyg eller intecknade

reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis

säljas, skall, sedan bevis

härom inkommit till inskrivningsdomaren,

å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet i

inskrivningsboken. Visas att utmätningen

upphävts eller att frågan om

egendomens försäljning eljest förtal
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

(Nuvarande lydelse)

gan om egendomens försäljning eljest

förfallit, varde ock det i boken

antecknat.

Har egendom--------

Har domstol--------

(Föreslagen lydelse)

lit, varde ock det i boken antecknat.

— fördelningslängden inkommer.

--i inskrivningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i

konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre

bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

10) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1966:454) om företagsinteckning

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Den som-----------konkursansökningen gjordes.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom,

om utmätningen skett före den

dag då inteckningen sökes eller samma

dag.

Inteckningshavarens rätt--- -— — — okända borgenärer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande, gäller 13 § i sin äldre lydelse

beträffande utmätningen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 maj

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förmånsrättslag

m. m. och anför.

1. Inledning

I sitt arbete på en revision av utsöknings- och konkursrätten har lagberedningen

i ett delbetänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5)* 1 lagt fram

förslag till ny lagstiftning om ordningen för betalning av fordringar vid

utmätning eller konkurs. Förslaget torde såvitt det avser ny förmånsrättsordning

och ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

(NJL) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har avgivits av hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, riksförsäkringsverket (RFV), exekutionsväsendets

organisationsnämnd (EON), kammarkollegiet, bankinspektionen,

kontrollstyrelsen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

(CFU), domänverket, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus

samt Västernorrlands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, sjölagskommittén,

förmynderskapsutredningen, uppbördsutredningen, riksbanksfullmäktige,

Folksam, Föreningen auktoriserade revisorer, Föreningen mellan

ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution (landshypoteksombudsmansföreningen),

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads
1

Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, samt ledamöterna

hovrättsrådet Bengt Rydin och hovrättsassessorn Henry Montgomery. Lagberedningen

har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått riksombudsmannen

Jens Adolfsson, sekreteraren i Landorganisationen Bert Ahlgren, andre vice talmannen i

riksdagens andra kammare Leif Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare Robert

Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen

i Tjänstemännens centralorganisation Stig Gustafsson, advokaten Gunnar Lindh och ledamoten

av riksdagens första kammare Lisa Mattson. I arbetet har vidare deltagit följande

särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen bankdirektören Erik Burling, hypoteksdirektören

Bengt Gunnhagen, professorn Henrik Hessler, advokaten Sten Lindskog, justitierådet Lars

Welamson, direktören Sven Åvall och advokaten Anders Öhman.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

19

domare (domarföreningen), Föreningen Sveriges kronofogdar, Hyresgästernas

riksförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Stockholms

stads brandförsäkringskontor, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunförbundet,

Svenska personalpensionskassan (SPP), Svenska revisorsamfundet, Svenska

sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranger, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges speditörförbund, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO).

Kommerskollegium har bifogat yttranden av en del handelskammare.

Flertalet länsstyrelser har också bifogat yttranden. Dessa är avgivna av

kronofogdemyndigheter och handelskammare samt -— i ett fall —- av en

hypoteksförening.

Sveriges allmänna hypoteksbank har uttalat att banken helt ansluter sig

till vad landshypoteksombudsmansföreningen anfört.

Kooperativa förbundet och Sveriges Investeringsbank AB har avstått från

att yttra sig.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till förmånsrättslag, m. m. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 21.

De föreslagna bestämmelserna om förmånsrätt har nära samband med

den blivande nya jordabalken men även med de nya regler om exekution

i fast egendom som jag anmält förut idag. Avsikten är också att förmånsrättsbestämmelserna

skall träda i kraft samtidigt med jordabalken och

exekutionsreglerna. 2

2. Lagberedningens förslag och remissyttrandena över det

2.1 Allmänt om det aktuella lagstiftningsområdet

2.1.1 Gällande rätt

Förmånsrättsordningen regleras i 17 kap. handelsbalken (HB). Bestämmelserna

kompletteras av en hel del föreskrifter i andra lagar. 17 kap. HB

gäller i första hand konkurs. I 19 § sägs emellertid att, om borgenärer tvistar

om bättre rätt till betalning ur gäldenärs egendom utan att denna avträtts

till konkurs, även sådan tvist skall prövas enligt de i kapitlet före
1

Bilagan liar uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen

bortsett från att lagförslagen som avser ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken

och ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden i stället

har upptagits i prop. nr 145 samt att i övrigt en mindie redaktionell ändring företagits,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

skrivna grunderna. Härav följer att bestämmelserna i princip kan åberopas

även vid konkurrens i samband med utmätning.

Man skiljer mellan allmänna och särskilda förmånsrätter. Särskild förmånsrätt

belastar endast viss bestämd egendom, medan allmän förmånsrätt

i princip gäller i all gäldenärens egendom.

Vissa förmånsrätter brukar betecknas som tysta. Härmed avses förmånsrätter

som inte kommer till uttryck genom besittningsförhållande eller inskrivning

eller annan form av publicitet. Samtliga allmänna förmånsrätter

är tysta. Bland de särskilda förmånsrätterna finns både tysta och andra.

Den egentliga förmånsrättsordningen inleds med 2 § andra stycket HB.

Där sägs att borgenärerna skall få betalt ur gäldenärens bo enligt vad de

följande paragraferna föreskriver. Angående vissa fordringars företräde till

betalning ur fartyg, frakt och inlastat gods eller ur luftfartyg och ombordvarande

gods gäller dock särskilda bestämmelser. Härmed åsyftas bestämmelserna

om sjöpanträtt i It kap. sjölagen (1891: 35 s. 1) och om luftpanträtt

i 11 kap. luftfartslagen (1957: 297). Med sjöpanträtt och luftpanträtt

följer, med ett undantag, förmånsrätt framför de fordringar som nämns

i 17 kap. HB (ang. arten av de fordringar som är utrustade med sjö- eller

luftpanträtt, fordringarnas inbördes företrädesrätt och det slag av egendom

som utgör objekt för panträtterna, se bet. s. 97).

Förmånsrätterna i 17 kap. HB gäller som regel i turordning enligt paragrafföljden.

Avsteg härifrån kan dock föranledas av reglerna i 6 a § tredje

stycket och 13 §.

Enligt 3 § gäller särskild förmånsrätt för handpanträtt i lös egendom

(första st.), inteckning i fartyg eller i luftfartyg jämte reservdelar till luftfartyg

(andra st.), hantverkares arvode för arbete på gods som finns kvar

hos honom (tredje st.) och retentionsrätt i övrigt med undantag av hyresvärds

och jordägares retentionsrätt (fjärde st.). Samma förmånsrätt som

tillkommer handpanthavare gäller när panträtt upplåtits enligt lagen (1936:

88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Handpanträtt

och inteckning i fartyg eller i luftfartyg jämte reservdelar har lika

rätt. Frågan om konkurrens mellan handpant och sådan inteckning som nu

avses regleras genom 10 kap. 7 § HB. Där föreskrivs förbud mot handpantsättning

av dels inteckningsbart fartyg, dels luftfartyg. Förbudet omfattar

emellertid inte reservdelar till luftfartyg. Konkurrens kan därför i och för

sig uppstå mellan handpant och inteckning i reservdelar (bet. s. 99 jämte

hänvisningar i not 12). Handpanträtt och inteckning i fartyg eller i luftfartyg

jämte reservdelar går före hantverkares och annan retentionsrätt,

vilka har lika rätt inbördes. Bestämmelsen om förmånsrätt för hantverkares

arvodesfordran har ansetts förutsätta rätt för honom att hålla kvar godset

tills han får betalt. Säkerhetsrätten har numera drag som är gemensamma

med legal panträtt, se lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja

gods som ej avhämtats.

I 4 § ges bestämmelser om allmänna förmånsrätter av skilda slag. Dessa

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

21

förmånsrätter kan göras gällande endast i konkurs, således ej vid utmätning

(jfr 13 §). Den viktigaste förmånsrätten enligt 4 § är den som tillkommer

fordran på lön eller pension samt vissa andra fordringar med anknytning

till tjänsteavtal. Lagen gör skillnad mellan olika arbetstagare. »Betjänter

och tjänstehjon» har förmånsrätt för lön för hela sista året. Denna regel

anses numera i första rummet gälla tjänstemän. ”Annan arbetare” har förmånsrätt

för lön (»dagspenning eller avlöning») som inte stått inne längre

än sex månader efter förfallodagen (se vidare angående förmånsrätten för

lön under 11 § i förslaget till förmånsrättslag, 4.1). Den för pension stadgade

förmånsrätten avser fordran på pension, som tillkommer pensionstagare

på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, vilken innehafts av

honom själv eller anhörig till honom, och som är förfallen till betalning

före den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag skall räknas.

Den gäller dock inte för längre tid än sammanlagt ett år och ej heller

för längre tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Förmånsrätten

avser även pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, när

gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under vissa betingelser.

Bland de krav som utöver lönefordringar har förmånsrätt enligt 4 § kan

först nämnas begravningskostnad. Någon uttrycklig föreskrift om att kostnaden

skall vara skälig är ej uppställd. Fordran som avser begravningskostnad

har ansetts kunna göras gällande i dödsbos konkurs endast om

gäldenären avlidit före konkursutbrottet. Även kostnad för bouppteckning

i anledning av gäldenärens död är förenad med förmånsrätt. Sådan kostnad

går efter begravningskostnad. Förmånsrätten är uttryckligen begränsad till

sådan bouppteckningskostnad som är skälig. Både begravnings- och bouppteckningskostnader

går före lönefordringar.

Med lika rätt som lönefordringar utgår tre grupper av fordringar. Den

första gruppen avser läkarlön, läkemedel och föda under avliden gäldenärs

sista sjukdom samt arvode till dem som skött honom under denna. Den

andra gruppen avser borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs.

Den tredje gruppen består av borgenärs kostnad för beslut om egendoms

avträde till förvaltning av boutredningsman.

Vissa krav som behandlas i 4 § har sämre rätt än lönefordringar. Hit hör

anspråk på arvode och kostnadsersättning åt den som enligt lag eller förordnande

av rätten eller domaren förvaltat eller vårdat dödsbos egendom i

delägarnas ställe eller biträtt vid boutredning eller arvskifte. Förmånsrätt

äger också rum för arvode och kostnadsersättning till den som enligt lagen

(1921:227) om ackordsförhandling utan konkurs förordnats till rättens

ombudsman eller god man, om det belopp som skall utgå bestämts i överensstämmelse

med nämnda lag (jfr 39 § i lagen).

I 5 § första stycket tillerkänns hyresvärd särskild förmånsrätt för fordran

på viss tids hyra in. m. I andra stycket ges därefter särskild förmånsrätt åt

beställare av fartyg för lämnat förskott.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

Hyresvärdens förmånsrätt avser hyresfordran som inte har förfallit till

betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökningens ingivande.

Hyresvärden har även förmånsrätt för kost under de sista tre månaderna

liksom för ersättning för skada på den hyrda lägenheten. Förmånsrätten

gäller i hyresgästen tillhöriga lösören som finns inom fastigheten.

Den egendom vari förmånsrätt åtnjuts är också föremål för retentionsrätt

enligt 3 kap. 66 § NJL. De fordringar som grundar förmånsrätt överensstämmer

emellertid inte helt med dem som ger retentionsrätt. Det föreligger t. ex.

retentionsrätt men inte förmånsrätt för hyresfordran som förfallit mer än

ett år tillbaka (se vidare härom bet. s. 105 och 189).

I 6 § första stycket föreskrivs särskild förmånsrätt för fordringar av

varierande slag. Här kan nämnas ett års »tionde, ränta eller annan sådan

avgäld av fast egendom», skogsvårdsavgift samt vissa krav av jordägare

när fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt har upplåtits. Jordägaren

har förmånsrätt för arrende eller avgäld som skall utgå till honom samt för

belopp motsvarande utskyld eller annan avgift som åligger honom men som

bort erläggas av arrendatorn. Förmånsrätten avser dock inte fordran som

har förfallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökningens

ingivande. Vidare gäller förmånsrätt i fråga om ersättning för husröta och

vanhävd. Här är någon tidsbegränsning ej föreskriven. Slutligen har jordägaren

förmånsrätt för lega och ersättning för kreatur, redskap och annat

som jordägaren lämnat arrendatorn för egendomens bruk. Beträffande lega

gäller den förut angivna ettårsbegränsningen. Förmånsrätten gäller i arrendatorn

tillhöriga lösören och byggnader som finns på fastigheten.

Jordägares förmånsrätt har samband med regler om retentionsrätt i 2

kap. 42 § NJL. Förmånsrätten sammanfaller inte med retentionsrätten.

Jordägaren får t. ex. inte göra retentionsrätt gällande annat än i samband

med att arrendet upphör. Förmånsrätten kan däremot åberopas under

arrendetiden. Å andra sidan finns det inte för retentionsrättens del någon

tidsbegränsning (se vidare bet. s. 106 och 183).

I 6 § andra stycket ges särskild förmånsrätt — med prioritet efter förmånsrätterna

i paragrafens första stycke — åt borgenär med inteckning för

fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån i tomträtt eller vattenfallsrätt.

Om utmätning av tomträtt eller vattenfallsrätt skett före eller på

den dag som inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån söks, har

utmätningen företräde.

En rad författningar vid sidan av 17 kap. HB innehåller bestämmelser om

att i författningarna reglerade fordringar skall äga lika förmånsrätt som

avgäld av fast egendom enligt 6 § i kapitlet (se härom under 6 § i förslaget

till förmånsrättslag, 4.1).

Enligt 6 a § åtnjuter arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller

dennes efterlevande allmän förmånsrätt för fordran på framtida pension

med viss beloppsmaximering. I lagtexten sägs uttryckligen, att förmåns
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

23

rätten gäller i arbetsgivarens konkurs. Avsikten torde ha varit att förmånsrätten

-—- trots stadgandet i 19 § — i likhet med den som gäller enligt 4 §

ej skall kunna åberopas vid utmätning. Vidare föreskrivs (tredje st.) att

förmånsrätten såvitt avser fast egendom gäller först närmast efter de i 9 §

angivna fordringarna.

I 7 $ första stycket ges särskild förmånsrätt åt fartygsredare som lämnat

förskott för medredare. Andra stycket föreskriver särskild förmånsrätt för

borgenär som har företagsinteckning.

Härefter ger 8 § särskild förmånsrätt på grund av utmätning i lös egendom.

Den genom utmätning vunna förmånsrätten förfaller emellertid, om

konkurs följt på ansökan som gjorts inom en månad eller — när utmätningsborgenären

är gäldenärens make — ett år efter utmätningen. När utmätning

ägt rum i avliden gäldenärs bo, gäller en längre frist inom vilken

konkursansökningen måste vara ingiven. En speciell regel om att förmånsrätten

på grund av utmätning skall upphöra finnas också för det fallet

att konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling.

I 9 § föreskrivs särskild förmånsrätt i fast egendom på grund av inteckning

för fordran (1 mom.) och rätt till avkomst eller annan förmån (2

mom.) samt på grund av utmätning (3 mom.). Om konkurs inträffar enligt

vad som sägs i 8 §, faller förmånsrätten på grund av utmätning bort.

Enligt 10 § första stycket har omyndig förmånsrätt för fordran på ersättning

mot gäldenären i anledning av förmynderskap som gäldenären innehaft

för honom. Om flera omyndiga har ersättningsanspråk, har de inbördes

lika rätt. Förmånsrätten är preskriberad om det, när konkursansökningen

inges, förflutit mer än två år sedan förmyndarens uppdrag upphörde. Förmånsrätten

är dock bevarad, när talan om att utfå fordringen väckts inom

fristen och de laga åtgärder som ytterligare behövs i detta syfte utan oskäligt

dröjsmål vidtagits och fullföljts intill tiden för konkursansökningen.

Enligt andra stycket i paragrafen har första stycket motsvarande tillämpning

i fråga om fordran i anledning av godmanskap, som gäldenären innehaft

enligt 18 kap. föräldrabalken (FB).

I 11 § första stycket har vissa redovisningsfordringar tillerkänts förmånsrätt,

nämligen

1. kyrkors, fattigkassors och sockenmagasins fordringar hos deras föreståndare,

2. kronans, rikets ständers, städers och allmänna av Kungl. Maj :t stadfästa

kassors, penningverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän,

som satts att uppbära deras inkomster, för vad som står inne hos

dem av sådan uppbörd,

3. fordringar hos utmätningsmän och andra, som äger ta befattning med

utsökningsmål eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning,

för vad som lämnats till dem i sådan egenskap, samt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

4. fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom

som de mottagit i och för ämbete eller tjänst.

Enligt 11 § andra stycket åtnjuts förmånsrätt för fordran på sådan sjukhjälp

eller livränta som belöper på tiden efter konkursansökningens ingivande

och som det åligger gäldenären att utge enligt lag (1901:39 s. 1)

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

I J — som upptar den sista och sämst ställda gruppen av prioriterade

fordringar — föreskrivs att skatter och allmänna avgifter av närmare angivna

slag skall utgå med allmän förmånsrätt. De förmånsberättigade fordringarna

är i paragrafen uppdelade på tre stycken. Första stycket omfattar

bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal inkomstskatt, allmän

arbetsgivaravgift, folkpensionsavgift samt sjukförsäkringsavgift. Som

förutsättning för förmånsrätt gäller att skatten eller avgiften enligt verkställd

debitering förfallit till betalning före konkursbeslutet men inte tidigare

än två år innan konkursansökningen gjordes. Enligt andra stycket har

staten förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits genom skatteavdrag

för utskylder, avgifter eller bidrag, som avses i första stycket, eller sjömansskatt.

Som förutsättning för förmånsrätt gäller att innehållandet skett

före konkursbeslutet men inte tidigare än två år före konkursansökningen.

Tredje stycket ger förmånsrätt för indirekta skatter, bl. a. för mervärdeskatt.

Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till konkursbeslutet

och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än

två år före konkursansökningen.

De allmänna förmånsrätterna enligt 10—12 §§ anses ej kunna göras gällande

vid utmätning. Skälet härtill är att själva utmätningen medför förmånsrätt

enligt 8 § (lös egendom) och 9 § 3 mom. (fast egendom), alltså

bättre förmånsrätt än som följer av 10—12 §§. Om den ena av två fordringar,

för vilka samtidigt utmätning har skett, är förenad med allmän förmånsrätt

som nu sagts men den andra — bortsett från utmätningen är

oprioriterad, torde den förra fordringen sålunda inte ha företräde.

I 13 § ges regler om den ordning i vilken gäldenärens egendom skall tas

i anspråk, när allmän förmånsrätt enligt 4 § föreligger. Borgenär som äger

sådan förmånsrätt har inte rätt till betalning ur egendom, i vilken andra

har särskild fast lägre (sämre) förmånsrätt, för mer än som brister i gäldenärens

övriga egendom. Bristen skall fyllas efter ordningen av de andras

förmånsrätter, så att den lägre (sämre) förmånsrätten viker för den högre

(bättre). Fast egendom får dock inte tillgripas så länge lös egendom finns

att tillgå.

Om gäldenärens egendom inte räcker till för de förmånsberättigade borgenärerna,

skall enligt 14 § de som sinsemellan har lika rätt fa betalt ur

egendomen i förhållande till sina fordringar. I 15 § sägs att de som har förmånsrätt

endast i viss egendom inte äger bättre rätt än andra borgenärer

för vad som brister i egendomen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Genom lagändring nyligen har efter förslag av beredningen införts en ny

paragraf, 15 a §, enligt vilken förmånsrätt som avses i kapitlet skall bestå

även om fordringen överlåts eller tas i anspråk genom utmätning eller införsel

eller på annat sätt övergår till annan. Lagändringen har trätt i kraft

den 1 juli 1969. Den innebär i sak inte något väsentligt nytt.

Återstår egendom sedan de förmånsberättigade borgenärerna njutit sin

rätt, skall enligt 16 § första stycket både de förmånsberättigade borgenärer

som ej fått full betalning och övriga borgenärer — med undantag av dem

som avses i 18 § — få lika betalt i proportion till sina fordringar. Andra

stycket i 16 § innehåller regler om utdelningsrätten i konkurs för vissa

fordringsägare i det fallet att exekutiv försäljning av fast egendom eller

luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg inte kunnat komma till stånd

under konkursen.

I 17 § föreskrivs, att ränta är »lika gill som huvudstol» och att den skall,

med eller utan förmånsrätt, utgå i den mån tillgångarna medger det.

Enligt 18 § äger böter och viten sämsta rätt. De skall således betalas först

sedan vanliga oprioriterade borgenärer fått fullt.

Enligt 125 § konkurslagen (1921: 225) (KL) skall konkurskostnader och

skulder som konkursbo i övrigt ådragit sig betalas ur boet, innan utdelning

till konkursborgenärerna äger rum. Sådana kostnader och övriga konkursboets

skulder (»massaskulder») utgår alltså med bättre rätt än konkursfordringar

som är utrustade med förmånsrätt.

2.1.2 Motsvarigheter i övriga nordiska länder

Här kan hänvisas till en i beredningens betänkande (s. 26 och 32—36) lämnad

redogörelse för förmånsrättslagstiftningen i övriga nordiska länder utom

Island. Till komplettering av vad som där sägs kan beträffande Danmark

nämnas att propositionen med förslag till ändringar i förmånsrättslagstiftningen

numera — med endast obetydliga justeringar — antagits av folketinget.

De nya reglerna har därefter utfärdats genom lag nr 332 av den 18

juni 1969. I fråga om Finland gäller att förmånsrättslagskommittén ännu

inte har avgivit något förslag till ny lagstiftning. Inte heller den norska

kommittén, som under det nordiska samarbetet i mars 1968 utformade ett

preliminärt förslag till ändrade regler om förmånsrätt, har överlämnat

något slutligt förslag till ny lagstiftning i ämnet.

2.1.3 Lagberedningens allmänna överväganden

Lagberedningen framhåller att gällande förmånsrättsordning är mycket

föråldrad och svåröverskådlig. I fråga om flera slags fordringar som nu avses

i 17 kap. HB föreligger över huvud inte längre något praktiskt behov av

förmånsrätt. Beträffande andra fordringar framstår numera deras privilegiering

som godtycklig eller stridande mot de principer som bör gälla för

en välgrundad fördelning mellan borgenärer.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Den svenska förmånsrättsordningen avviker i väsentliga delar från vad

som gäller i Danmark och Norge. Även mellan svensk och finsk rätt finns

betydande olikheter. Beredningen har överlagt med de kommitterade från

Danmark, Finland och Norge om riktlinjer för ny lagstiftning på området.

Det är uppenbart ett viktigt önskemål, att inom Norden gäller så lika regler

som möjligt. Utgångspunkterna är emellertid så vitt skilda att det inte

synts möjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning. Man har därför

inriktat sig på att söka enas om vissa principer som bör iakttas vid revision

av förmånsrättsordningen i de olika länderna.

Beredningen påpekar att en viktig olikhet mellan svensk å ena samt

dansk, finsk och norsk rätt å andra sidan är, att lönefordringar m. m. hos

oss utrustats med en allmän förmånsrätt som går före panträtt i fast egendom.

I de övriga länderna är denna panträtt skyddad mot sådan risk, frånsett

vissa speciella undantag. Något förslag om ändring av dansk, finsk eller

norsk rätt på denna punkt har inte framförts av de danska, finska eller

norska kommittéerna. Beredningen utgår från att den för sin del måste i

nuvarande läge ta upp frågan enbart ur svensk synpunkt.

Beredningen erinrar om att löneprivilegiet endast gäller i konkurs. Byggnadsborgenärsutredningen

tog på sin tid utan framgång upp frågan om

företrädesrätt för vissa byggnadsborgenärer även vid specialexekution i fast

egendom (se SOU 1946: 62). Beredningen har inte ansett sig kunna ta upp

denna svårlösta fråga om tillskapande av en ny legal panträtt i fast egendom.

Nämnda utredning rörde bl. a. frågan om säkerställande av byggnadsarbetares

rätt till betalning, när entreprenör blir insolvent och byggherren

inte svarar för hans skulder. Inte heller i den delen ansågs förslaget genomförbart.

Vid en välbehövlig, mer eller mindre omfattande revision av lagstiftningen

om sysslomannaskap bör enligt beredningen i första hand övervägas,

om ett begränsat personligt ansvar bör gälla för byggherren. Även

en sådan lagstiftning faller, framhålls det, utom ramen för beredningens

uppdrag.

Beredningen övergår härefter till frågan, hur ramen för en ny svensk förmånsrättsordning

bör bestämmas från angivna utgångspunkter. Enligt beredningens

mening bör liksom f. n. även panträtter i fast och lös egendom

tas in i förmånsrättsordningen. Detsamma gäller retentionsrätt i lös egendom.

Särskilt om lönefordringar m. m. också i fortsättningen i större eller

mindre utsträckning skall gå före panträtt i fast egendom och företagsinteckning

torde det över huvud knappast vara möjligt att ge överskådliga

regler, om man inte behandlar även pant- och retentionsrätter inom förmånsrättsordningens

ram.

En följd av det sagda är, att en ny förmånsrättsordning hos oss måste

omfatta förmånsrätter av inbördes mycket olika beskaffenhet. I detta hänseende

bör enligt beredningen först framhållas, att vissa förmånsrätter —

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

27

främst de som grundas på panträtt — gäller endast i viss närmare bestämd

egendom. Beredningen betecknar i sitt lagförslag förmånsrätt av detta slag

som »särskild förmånsrätt». Andra förmånsrätter gäller i princip i all gäldenärens

egendom, i viss utsträckning före och i övrigt efter särskilda förmånsrätter.

Förmånsrätt som i princip skall gälla i all gäldenärens egendom

betecknas i lagförslaget som »allmän förmånsrätt». Enligt gällande rätt kan

allmän förmånsrätt inte åberopas annat än i konkurs, medan särskild förmånsrätt

kan åberopas såväl vid utmätning som i konkurs. Beredningen

anser att denna skillnad måste bibehållas. Liksom enligt gällande lag bör

som grundläggande princip gälla, att fordringar med allmän förmånsrätt

i första hand skall betalas ur egendom i vilken särskild förmånsrätt inte

gäller. Allmän förmånsrätt kan därför inte tillämpas annat än vid generalexekution

i gäldenärens bo.

Beredningen understryker att en ny förmånsrättsordning inte bör uppta

andra förmånsrätter än sådana som är väl motiverade. En ledande princip

måste vara att borgenärerna behandlas lika, om inte verkligt bärande skäl

finns för att göra åtskillnad. Vid de nordiska överläggningarna har detta

enhälligt understrukits.

Motivet till panträtt är, att den skall möjliggöra för gäldenären att få

realkredit. Betydelsen av realkrediten är alltför välkänd för att behöva närmare

belysas. Från rättslig synpunkt brukar anses, att pantens ägare genom

upplåtelse av panträtt gjort en avhändelse som, om den uppfyller lagens

formkrav, måste respekteras lika väl som skedda försäljningar o. 1. I fråga

om fast egendom (och tomträtt) är panträtten och realkrediten baserad på

inskrivning (inteckning).

Behovet av realkredit tillgodoses vidare genom lagstiftningen om inteckning

i fartyg och om inteckning i luftfartyg och reservdelar till sådant fartyg.

Beredningen har inte ansett sig böra närmare gå in på frågan, om materiella

ändringar i denna lagstiftning är påkallade. Spörsmålet om kreditsäkerhet

i fartyg är under utredning av sjölagskommittén.

Även företagsinteckning avser att skapa ett kreditunderlag. Lagstiftningen

därom är ny och beredningen har inte haft anledning att överväga någon

ändring av dess grundvalar. Bl. a. utgår beredningen från att lönefordringar

som utrustas med allmän förmånsrätt fortfarande vid behov skall gå före

företagsinteckning.

Beredningen framhåller i fortsättningen att det utöver konventionell

panträtt och företagsinteckning finns en rad säkerhetsrätter som följer

direkt av lag och sålunda inte förutsätter upplåtelse från gäldenärens sida.

Detta gäller både fast och lös egendom. En del av de säkerhetsrätter som

här avses är föråldrade och kan utmönstras. Beträffande andra är det

uppenbart att de måste finnas kvar. Inom den nu aktuella gruppen har

nyligen tillkommit förmånsrätt som grundas på lagstiftningen om vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

gemensamhetsanläggningar. Det kan här vara fråga om mycket stora fordringsbelopp.

Bland legala panträtter i lös egendom kan nämnas sjöpanträtterna vilka

med varierande förmånsrätt gäller för vissa slag av fordringar. Frågan i

vilken utsträckning sjöpanträtter bör finnas hör till sjörätten som är föremål

för revision av sjölagskommittén.

Beredningen har även i övrigt, frånsett vissa undantagsfall, ansett det

ligga utanför dess uppdrag att undersöka vilka legala panträtter som bör

bestå och behandlar i stort sett endast deras placering i förmånsrättshänseende.

Närbesläktad med legal panträtt är retentionsrätt, dvs. rätt att hålla kvar

gäldenärs egendom som säkerhet för fordran. Beredningen går i stort sett

förbi frågan i vilka fall retentionsrätt bör föreligga men behandlar däremot

placeringen av retentionsrätt i förmånsrättsordningen. Beträffande den

retentionsrätt som tillkommer jordägare och hyresvärd för fordran mot

arrendator resp. hyresgäst har beredningen dock ansett sig böra undersöka,

om den bör finnas kvar. Beredningens överväganden har bl. a. utmynnat i

förslag om att retentionsrätten för jordägare och hyresvärd skall ersättas

av en rätt att få omedelbar utmätning hos arrendatorn resp. hyresgästen,

när klar och förfallen fordran på grund av avtalet föreligger.

Hyresvärd och jordägare har enligt 17 kap. 5 och 6 §§ HB även förmånsrätt

i viss omfattning som dock inte sammanfaller med deras retentionsrätt.

Trots önskemålet att antalet förmånsrätter minskas är det enligt beredningens

mening befogat att i viss begränsad omfattning behålla förmånsrätt

för hyresvärds och jordägares fordringar.

Enligt 17 kap. 8 och 9 §§ HB ger även utmätning upphov till förmånsrätt,

såväl när lös som när fast egendom tagits i mät. Beredningen har ansett det

ändamålsenligt att liksom f. n. behandla utmätningsborgenärernas ställning

i förmånsrättsordningen.

Beredningen övergår härefter till att behandla de allmänna förmånsrätter

som nu regleras i 17 kap. HB (4, 6 a och 10—12 §§). Som förut nämnts gäller

de endast i konkurs.

De viktigaste fordringar som behandlas i 17 kap. 4 § HB gäller arbetstagares

löner och pensioner. Vid de nordiska överläggningarna har alla

varit eniga om att lönefordringar bör ha förmånsrätt i lämplig omfattning.

Starka sociala skäl talar sålunda för att arbetstagarna skall ha förmånsrätt

för oguldna lönefordringar. Vad särskilt angår lön under uppsägningstid är

förmånsrätten motiverad av att det kan vara svårt för arbetstagarna att

finna nya arbetstillfällen, när ett företag läggs ned.

Ett viktigt problem i detta sammanhang rör förhållandet mellan löneprivilegiet

och panträtt i fast egendom (eller tomträtt). Förmånsrätt enligt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1970

17 kap. 4 § HB går f. n. före alla särskilda förmånsrätter i fast egendom,

när den lösa egendomen inte förslår. Löneprivilegiet kan därför tränga

undan inteckningar i fast egendom. Denna kontroversiella fråga har ingående

diskuterats med beredningens rådgivande nämnd liksom med beredningens

särskilt tillkallade sakkunniga. Någon enighet har inte kunnat

uppnås (se vidare härom 2.2.3).

Beredningen framhåller att sociala skäl även talar för att pensionstagare

bör skyddas. Detta önskemål är numera, sedan allmän tilläggspension

(ATP) tillkommit, mindre aktuellt än tidigare. I samband med den nya

lagstiftningen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. infördes genom

6 a § i 17 kap. HB en begränsad förmånsrätt för fordran på framtida pension.

Denna förmånsrätt, som kommer att successivt upphöra, har beredningen

upptagit i sak oförändrad i sitt förslag. I fråga om förmånsrätt för aktuella

pensionsposter som utestår när pensionsgivaren råkar i konkurs eller som

förfaller under konkursen föreslår beredningen viss jämkning i vad som nu

gäller enligt 17 kap. 4 § HB.

Bestämmelserna i 17 kap. 10 § HB avser förmånsrätt för omyndigs fordran

hos förmyndaren och för fordran mot god man som avses i FB. Förmånsrätten

grundas väsentligen på billighetsskäl. Beredningen anser det

värt att överväga, huruvida inte någon form av obligatorisk försäkring bör

införas för dessa fall. Vare sig så sker eller ej har det inte synts beredningen

motiverat, att det skall finnas allmän förmånsrätt för fordringar mot förmyndare

eller god man i denna hans egenskap.

Enligt 17 kap. 11 § HB är allmän förmånsrätt förenad med en numerärt

ganska stor grupp fordringar av inbördes mycket skilda slag. Däribland märks

en hel del redovisningsfordringar mot tjänstemän och föreståndare för vissa

inrättningar. Det allmännas förmånsrätt i hithörande fall kan inte numera

anses sakligt grundad. De billighetsskäl som kunnat tala för förmånsrätt i

andra fall som här avses är enligt beredningen inte heller tillräckligt bärande

för att motivera förmånsrätt.

I 17 kap. 12 § HB ges föreskrifter om förmånsrätt för en rad skattefordringar

och andra offentliga avgifter. Dessa krav kan vara mycket stora och

slår ofta ut oprioriterade borgenärer helt och hållet. Beredningen har behandlat

frågan om skatteprivilegiet i en särskild promemoria och kom därvid

till slutsatsen att det bör avskaffas. Över promemorian har yttranden inhämtats

från myndigheter och organisationer. I flertalet yttranden har man

ställt sig positiv till att förmånsrätten avskaffas. Beredningen vidhåller sin

i promemorian uttalade uppfattning att det bör ske.

Beredningen framhåller till sist att de fordringar som ej har förmånsrätt

liksom f. n. bör ha inbördes lika rätt med undantag för vissa efterställda

fordringar på böter o. 1. Med hänsyn till den nya lagstiftningen om vad

som hör till fast egendom och om företagsinteckning kommer väl även i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

fortsättningen ofta det mesta som finns i en konkursgäldenärs bo att tas

i anspråk av borgenärer med särskild förmånsrätt på grund av panträtt

eller företagsinteckning och borgenärer med allmän förmånsrätt. Förslaget

bör dock enligt beredningen genom avskaffandet av vissa allmänna förmånsrätter,

främst skatteprivilegiet, åstadkomma en förbättring för de

oprioriterade borgenärerna.

Liksom gällande lag innehåller beredningens förslag bestämmelse om att

vissa fordringar skall betalas först efter vanliga oprioriterade fordringar.

Denna grupp av efterställda fordringar, som f. n. utgörs av böteskrav o. b,

har i förslaget vidgats till att omfatta även fordringar på grand av förverkande

eller annan särskild rättsverkan av brott.

2.1.4 Allmänna uttalanden i remissyttrandena

Beredningens förslag har fått ett synnerligen välvilligt mottagande och

ansetts väl ägnade att läggas till grand för lagstiftning. Många remissinstanser

understryker att de nuvarande bestämmelserna om förmånsrätt

är i stort behov av översyn samtidigt som de förklarar att de föreslagna

bestämmelserna utmärks av formell klarhet och överskådlighet. Man godtar

i princip tanken att begränsa antalet förmånsberättigade fordringar.

Hovrätten för Västra Sverige är ett typiskt exempel på en remissinstans

med den nu angivna inställningen till förslaget. Enligt hovrätten innefattar

förslaget en genomgripande omarbetning och systematisering av de i vissa

delar föråldrade och mycket svåröverskådliga reglerna i 17 kap. HB. Med

utgångspunkt från den grundläggande skillnaden mellan särskilda och allmänna

förmånsrätter bär beredningen på ett klart och överskådligt sätt

sammanfattat de regler som ansetts böra ingå i den nya lagen. Det sakliga

innehållet i förslaget har bestämts med hänsyn till den viktiga grundsatsen

att i en ny förmånsrättsordning inte bör tas upp andra förmånsrätter än

sådana som är väl motiverade. Borgenärerna skall behandlas lika om inte

verkligt bärande skäl finns för att göra åtskillnad mellan dem. Beredningen

har med rätta funnit angeläget att de s. k. tysta förmånsrätterna hålls

tillbaka.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker beredningens påpekande att

gällande förmånsrättsordning är mycket föråldrad. Beträffande åtskilliga i

denna upptagna fordringar kan utan vidare sägas att förmånsrätt numera

över huvud inte är motiverad. Vissa andra fordringars förmånsrättsliga

placering måste, även om den en gång må ha varit påkallad av sociala eller

andra skäl, numera anses framstå som mindre eller inte alls nödvändig för

en rättvisande fördelning mellan borgenärerna. Härtill kommer att förmånsrättsordningen

genom en mängd successiva ändringar och tillägg blivit

mycket svåröverskådlig och därmed otymplig i tillämpningen. Lagberedningens

nu framlagda förslag till förmånsrättsordning innefattar enligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

länsstyrelsen en i berörda hänseenden lämplig reformering, dock vad beträffar

utmönstrandet av vissa förmånsrätter med ett undantag.

Domarföreningen hälsar med tillfredsställelse att förmånsrättslagstiftningen,

som berör stora grupper av medborgare, ges en avfattning som gör

den mera lättillgänglig för allmänheten och som innefattar mindre risk för

tolkningstvister. Det är även tacknämligt att föråldrade eller eljest betydelselösa

förmånsrätter utmönstras.

Bankföreningen framhåller att beredningens förslag till ny lag om förmånsrättsordning

innebär en välbehövlig och välkommen förenkling och

sanering av de nuvarande invecklade och svåröverskådliga reglerna i ämnet.

De principer som varit vägledande för beredningens revisionsarbete är enligt

bankföreningens uppfattning riktiga och sunda. Bankföreningen ansluter

sig sålunda helt till beredningens åsikt att företrädesrätt för vissa fordringar

framför andra bör ifrågakomma endast om verkligt bärande skäl kan

åberopas för att göra en sådan åtskillnad. I likhet med beredningen finner

bankföreningen det också särskilt angeläget att tysta förmånsrätter hålls

tillbaka. Förekomsten av tysta förmånsrätter utgör nämligen ett mycket

besvärande osäkerhetsmoment vid kreditgivning och kreditvärdighetsprövning.

Enligt jordbrukskasseförbundet uppfyller förslaget högt ställda krav på

klarhet och överskådlighet och förbundet kan i stort sett tillstyrka detsamma.

Sett ur kreditgivarsynpunkt innebär förslaget en klar förstärkning

av kreditgivarens ställning i förhållande till konkurrerande anspråk. Det

måste härvid vara en klar fördel att redan vid kreditbeviljandet kunna göra

en riktig riskbedömning, vilket i vissa fall inte varit möjligt på grund av

förekomsten av s. k. tysta förmånsrätter, främst i form av jordägarens

anspråk gentemot arrendator och de särskilda löneprivilegierna. I båda

fallen medför de föreslagna reglerna en förstärkning av kreditgivarens

ställning.

Landshypoteksombudsmansf öreningen förklarar att huvudintrycket av

förslaget är positivt. I formellt hänseende har förslaget givits en så lyckad

utformning som man rimligen kan begära. Beredningens strävanden att begränsa

de s. k. tysta förmånsrätterna hälsas med djup tillfredsställelse.

Föreningen hoppas att lagstiftaren i detta hänseende kommer att i största

möjliga utsträckning tillvarata och fullfölja beredningens intentioner, vilka

framstår som väl motiverade.

Andra remissinstanser som uttalar sig allmänt positivt om förslaget är

t. ex. hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Malmöhus och

Västernorrlands län, Föreningen auktoriserade revisorer, arbetsgivareföreningen,

industriförbundet, industri öreningen, advokatsamfundet, grossistförbundet

och lantbruksförbundet.

Förslaget lämnas helt utan erinran av kontrollstyrelsen, domänverket,

kommunförbundet och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Svenska revisorsamfundet tillhör de ytterst få remissinstanser som intar

en allmänt kritisk hållning. Samfundet erinrar till en början om att en

grundläggande princip för beredningens arbete varit att borgenärerna skall

ha lika rätt, om inte mycket starka skäl talar för prioritering. Andra utgångspunkter

har varit skyddet av borgenärerna ävensom hänsynen till att

deras rätt inte onödigtvis skall sättas i fara. Enligt samfundet lider nu förslaget

av den svagheten att de grundläggande principerna inte framställs

översiktligt och analyseras i ett sammanhang. Därigenom försvåras överblicken

av förslaget och sammanhanget mellan de principer, som prioriteringarna

vilar på. Samfundet framhåller vidare att den inledande motiveringen

till betänkandet knyts starkt till den samnordiska revisionsverksamheten

inom området. Därefter sker löpande referenser till förslag och nyligen

genomförda lagstiftningsarbeten i andra nordiska länder. Likväl saknas

ofta motiveringar till att vissa reformer i andra nordiska länder inte

kunnat accepteras för svenskt vidkommande. Det hade enligt samfundet

varit önskvärt med en närmare redogörelse för detta komplex av frågor,

eftersom beredningen skulle verka för förenhetligande. Ett visst strukturellt

närmande av lagarbeten har visserligen uppnåtts, men knappast i den grad

som är önskvärt för näringslivet i Norden, vilket ju i allt högre grad får

förutsättas bli integrerat. Samfundet vill gärna hoppas att större klarhet

kan skapas om fortsatt förenhetligande innan ny lag stiftas i Sverige.

TCO som endast behandlar löneprivilegiets omfattning och förhållandet

mellan löneprivilegiet och särskild förmånsrätt i fast egendom ifrågasätter

huruvida den föreslagna lagstiftningen överhuvud skall genomföras. Om så

ändå sker är det enligt TCO:s mening nödvändigt att vad organisationen

anfört beaktas vid utformandet av bestämmelserna.

SALF understryker att förmånsrättsordningens materiella innehåll är av

stor betydelse för arbetstagarna. För SALF:s egen del gäller sålunda att förbundet

under exempelvis 1968 bevakade fordringar i 68 konkurser samt

förmedlade utdelning i konkurser av 1 394 500 kronor till medlemmar. Medlemmarnas

förluster på grund av helt utebliven eller bristande utdelning i

konkurs har uppgått till hundratusentals kronor varje år. Även övriga arbetstagarorganisationer

bevakar årligen betydande fordringar i konkurser

för medlemmars räkning.

SALF framhåller vidare att arbetstagares förmånsrätt för lönefordran och

ersättning för lönefordran är bättre skyddad i Sverige än i övriga nordiska

länder. En viktig olikhet mellan svensk å ena samt dansk, finsk och norsk

rätt å andra sidan är att lönefordringar hos oss utrustats med en allmän

förmånsrätt som går före panträtt i fast egendom. I de övriga nordiska

länderna är denna panträtt skyddad mot sådan risk frånsett vissa speciella

undantag. Arbetstagareorganisationerna i de nordiska länderna har sedan

länge hävdat, att den trygghet som den svenska förmånsrättsordningen ger

är ett minimikrav från arbetstagarnas sida. SALF erinrar i sammanhanget

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

om överläggningarna vid den tredje nordiska fackliga arbetsrättskonferensen

i Oslo 1961 och ett till Nordiska rådets session 1967 väckt medlemsförslag

om förenhetligande av de nordiska ländernas regler om förmånsrätt i

konkurs (se bet. s. 37). Vidare framhålls att Nordiska Arbetsledareunionen

(NAU), i vilken SALF ingår, vid kongressen i Oslo 1969 antagit en resolution

i NORDEK-frågan. Resolutionen har överlämnats till statsministrarna

i Danmark, Finland, Island och Sverige samt Nordiska rådet. NAU kräver

att man bl. a. tar upp frågan om gemensamma bestämmelser om förmånsrätt

i konkurs för arbetstagares lön i enlighet med gällande svensk rätt innan

förslaget om NORDEK antas.

SALF finner mot den angivna bakgrunden det anmärkningsvärt att beredningen

föreslår väsentliga försämringar av tryggheten för arbetstagarna.

Försämringarna rör förmånsrättens omfattning och förhållandet mellan

Iöneprivilegiet och panträtt i fast egendom. Endast på en väsentlig punkt

föreslår beredningen en förbättring för arbetstagarnas del, nämligen att

statsverkets förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter skall avskaffas.

Några remissinstanser uttalar speciella önskemål. Till dessa hör länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus lön som vill ha ny lagstiftning om panträtt

i lös egendom. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

1 sin sammanfattning av förevarande betänkande framhåller beredningen

(s. 197), att förslaget till ny förmånsrättsordning är anpassat till bl. a. det

jordabalksförslag, som remitterats till lagrådet. Länsstyrelsen vill i anslutning

härtill uttala att det skulle varit värdefullt om förmånsrättsordningsförslaget

kunnat anknytas också till ett förslag till ny lagstiftning om panträtt

i lös egendom. När det gäller s. k. förmånsrätt rör man sig ju på ett

rättsområde där förmögenhetsrättsliga regler rörande såväl lös som fast

egendom äro sammanflätade med exekutionsrättsliga regler. Med hänsyn

härtill torde det varit värdefullt och ägnat att förebygga vidlyftighet och

onödiga upprepningar om man först analyserat den grundläggande hithörande

civilrättsliga materian och därefter tagit itu med de anknytande,

mera utpräglat exekutionsrättsliga frågorna.

Svenska företagares riksförbund framhåller att beredningen i stort sett

har gått förbi frågan i vilka fall retentionsrätt bör föreligga. Detta är enligt

förbundet inte tillfredsställande. Förbundet påpekar att oklarhet länge har

rått huruvida retentionsrätt föreligger i fråga om byggnadsritningar, sakkunnigutlåtanden,

rättegångshandlingar o. 1. Ett uttalande härom, i varje

fall i lagens förarbeten, skulle vara i hög grad klarläggande.

Kronofogdemyndigheten i Hälsingborg vill utreda förutsättningen för en

sådan ändring att lönefordringar får bästa förmånsrätt och även får gå

före konkurskostnader. Kronofogdemyndigheten framhåller till stöd härför

följande.

Det är förvisso ingen lätt uppgift att bestämma den ordning, efter vilken

skilda slag av fordringar bör ifrågakomma till betalning. Bedömningen av

anspråks angelägenhetsgrad måste utan tvivel till en del komma att vila på

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 saml. Nr 142

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

subjektivt anpassade rekvisit. I ett avseende torde emellertid en relativt

enhetlig uppfattning föreligga och det gäller det företräde som i konkurs

bör tillerkännas lönefordringar. Det torde starkt kunna ifrågasättas om inte

kravet på prioritet härvidlag är så väl grundat att rätt till betalning bör

tillerkännas i princip främsta förmånsrummet och sålunda placeras före

konkurskostnaderna. Detta skulle i vissa fall kunna komma att leda till att

täckning för kostnaderna för konkursförfarandet skulle saknas. Bristen

skulle då täckas av det allmänna.

2.2 Lön och pension (17 kap. 4 § HB)

Löneprivilegiets omfattning

Angående löneprivilegiets omfattning enligt gällande rätt, se 2.1.1 och

specialmotiveringen till 11 § förmånsrättslagen (4.1).

2.2.1 Lagberedningen

Lagberedningen framhåller att det vid nordiska överläggningar har ansetts,

att man bör meddela en gemensam bestämmelse om allmän förmånsrätt

för arbetstagares lönefordringar, utan någon sådan kategoriindelning

som nu gäller hos oss. Därvid har emellertid även rått enighet om att vissa

personer med väsentligt inflytande över företaget bör undantas (se härom

specialmotiveringen till 11 § förmånsrättslagen, 4.1). Frånsett detta undantag

görs i förslaget inte någon skillnad mellan olika arbetstagare.

Begreppet arbetstagare avses skola ha samma innebörd som enligt 1963

års semesterlag. Det innebär, att frågan får prövas enligt allmänna civilrättsliga

grundsatser (se vidare bet. s. 149 f).

Förmånsrätten bör i första hand avse allt som kan hänföras till lön i olika

former och vad som skall utgå som ersättning för lön. Av hänsyn till övriga

borgenärers intressen är det emellertid nödvändigt att föreskriva en begränsning.

Denna begränsning måste enligt sakens natur bli i viss mån

skönsmässig.

I allmänhet står arbetstagares lön inte inne hos arbetsgivaren under

någon längre tid. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbetstagarna

ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd.

Betalar han ut lönen i vederbörlig ordning, uppkommer givetvis inte någon

anhopning av förfallna lönefordringar. Det kan emellertid förekomma, att

någon intressent i förlitande på förmånsrätten träder emellan och betalar

arbetstagarnas löner när arbetsgivaren kommit i ekonomiska svårigheter.

Ett vidsträckt löneprivilegium kan på det sättet möjliggöra en osund kreditgivning.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har arbetstagarnas

representanter funnit vissa danska och norska kommittéförslag

— som begränsar förmånsrätten till tre månaders lön — för snäva.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 742 år 1970

35

Även om ett snävt löneprivilegium för med sig en stramare inställning mot

arbetsgivaren och på så sätt kan ha vissa fördelar också från arbetstagarnas

synpunkt vill beredningen inte föreslå, att man går så långt i begränsning

av förmånsrätten som föreslagits i nämnda kommittéförslag. Beredningen

förordar att lönefordran skall vara förenad med förmånsrätt, om den inte

förfallit till betalning tidigare än sex månader före konkursansökningen.

Eftersom regeln bygger på lönefordringens förfallotid och inte på den tid

varunder lönen intjänats, kommer förmånsrätten att även omfatta ackordsöverskott

som intjänats längre tid tillbaka än sex månader, om det förfallit

till betalning inom angiven tid.

För att tillgodose önskemål från arbetstagarsidan föreslår beredningen

vidare en undantagsregel för de fall när anspråket är tvistigt och arbetsgivaren

av den anledningen innehållit betalningen. Undantagsregeln innebär

att förmånsrätten är bevarad om talan väckts eller förhandling i bruklig

ordning begärts inom sex månader från förfallodagen för fordringen.

Talan kan enklast väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Med

förhandling i bruklig ordning åsyftar beredningen sådan reglerad förhandling

som på arbetsmarknaden äger rum mellan parterna eller deras organisationer,

oavsett om förhandlingsplikt föreligger eller inte. Sedan tvisten

blivit prövad bör förmånsrätten inte gälla under obegränsad tid. Beredningen

föreslår att den skall bestå om konkursansökan följer inom sex månader

från det att tvisten har blivit slutligt avgjord.

Även lön som belöper på tid efter konkursansökningen skall enligt förslaget

vara förenad med förmånsrätt. För många arbetstagare är det svårt

att få ny likvärdig anställning, om arbetsgivaren går i konkurs. Det är med

hänsyn till detta rimligt, att arbetstagare, som ej anställs av konkursboet,

i överensstämmelse med rådande praxis får förmånsrätt för lön under skälig

uppsägningstid, om han inte kunnat skaffa sig arbetsinkomst på annat håll.

Enligt gällande rätt skall vid bedömande av vad som är skälig uppsägningstid

i konkurs hänsyn tas till bl. a. anställningens längd och art. Finns uppsägningstid

föreskriven i tjänsteavtalet, bör denna tid godtas även i konkurs,

om inte särskilda skäl föreligger däremot. Längre tid än sex månader

får dock enligt förslaget inte åberopas när det gäller förmånsrätten. I kollektivavtal

torde endast undantagsvis förekomma längre uppsägningstid än

sex månader.

I fråga om förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning föreslår

beredningen en särskild bestämmelse (se härom specialmotiveringen till

11 § förmånsrättslagen, 4.1).

Enligt beredningens mening bör man i fråga om pensionsförmåner eftersträva

så god överensstämmelse som möjligt med förmånsrätten för vanlig

lönefordran. Beredningen föreslår att samma förmånsrätt som för lön skall

följa med fordran på pensionsbelopp som tillkommer arbetstagare eller dennes

efterlevande för högst sex månader före dagen för konkursansökan och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

nästföljande sex månader. Från förmånsrätt för pension undantas sådana

arbetstagare som enligt vad förut sagts inte skulle få förmånsrätt för lönefordran

samt deras efterlevande. Detta torde ej innebära något principiellt

avsteg från gällande rätt.

Samtidigt med införandet av 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse

m. m. upptogs i 17 kap. 4 § HB en bestämmelse, att förmånsrätten

för pensionsfordran även avser pension som intjänats hos föregående arbetsgivare,

om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser

som anges i 23 och 26 §§ i 1967 års lag. Beredningen har ansett

sig böra behålla bestämmelsen i sitt förslag (bet. s. 155).

Beredningen framhåller vidare att enligt 17 kap. 6 a § HB äger förmånsrätt

i vissa fall rum för fordran på framtida pension. Förmånsrätten, som

infördes 1967 samtidigt med lagen om tryggande av pensionsutfästelse

in. in., skall skydda äldre arbetstagare som inte får uppbära full allmän tillläggspension.

Den omfattar arbetstagare som är födda år 1907 eller tidigare

och deras efterlevande. Förmånsrätten är begränsad på visst sätt. I överensstämmelse

med 17 kap. 4 § HB innehåller 6 a § föreskrift att förmånsrätten

även gäller fordran på framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare,

när gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen under

vissa villkor.

Beredningen föreslår att vad som sålunda föreskrivs i 17 kap. 6 a § HB

tas upp oförändrat i sak i en ny lag (14 § i ber.försl., motsvarande 12 § i

dep.försl.). Den förmånsrätt det här är fråga om kommer att successivt

minska med åren för att så småningom helt upphöra. Det har förutsatts, att

rådande praxis i fråga om hinder för huvuddelägare att njuta förmånsrätt

för lön o. 1. enligt 17 kap. 4 § HB skall ligga till grund även för tillämpningen

av 6 a § i samma kap. (se SOU 1965: 41 s. 262). Beredningens förslag

innehåller en bestämmelse i anslutning härtill.

2.2.2 Remissyttranden

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av många remissinstanser.

Till dem hör bankinspektionen som understryker beredningens påpekande,

att arbetstagarnas fordringar i allmänhet inte under någon längre

tid står inne hos arbetsgivaren. Å andra sidan är det enligt inspektionen

från många synpunkter värdefullt, om vid dröjsmål med utbetalningen av

arbetsersättningarna verksamheten inte omedelbart blockeras utan i stället

kan fortgå tills intressenterna hunnit förhandla sig fram till en uppgörelse.

Ett relativt omfattande löneprivilegium framstår därför som nödvändigt.

Visserligen kan ett vidsträckt löneprivilegium möjliggöra en osund kreditgivning.

Om ett företag är på obestånd kanske någon av dess leverantörer

köper upp utestående lönefordringar för att rörelsen skall kunna fortsättas

och därmed leveranserna. Härigenom kan emellertid rörelsen komma att

drivas längre än vad som är ekonomiskt försvarbart. Många gånger kan det

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

å andra sidan vara ett gemensamt borgenärsintresse att verksamheten hålls

igång. Uppköp av utestående lönefordringar i sistnämnda fall kan inte betecknas

som osund kreditgivning. Beredningen har också stannat för att

föreslå ett relativt omfattande löneprivilegium, i huvudsak överensstämmande

med vad som nu gäller för majoriteten arbetstagare. Inspektionen

anser förslaget i denna del innebära en rimlig avvägning av de motstridiga

intressen som här skall beaktas. Vidare anser bankinspektionen — liksom

f. ö. alla remissinstanser — det vara riktigt att nuvarande kategoriindelning

av arbetstagarna med olika tidsfrister upphävs. I fråga om pensionsfordringar

finner inspektionen det välgrundat att inte vidga förmånsrättsskyddet

längre än vad som nu gäller. Inspektionen framhåller i sammanhanget

att en generell förmånsrätt för dylika fordringar skulle medföra

betydande risker vid kreditgivningen. Mot bakgrund av den under senare

år minskade självfinansieringsgraden inom näringslivet — och dettas därmed

ökade beroende av krediter — torde en sådan reform inte vara tillrådlig.

Andra remissinstanser som uttryckligen förklarar sig godta förslagets

avgränsningar i fråga om löneprivilegiets omfattning är t. ex. landshypoteksombudsmansföreningen,

domarföreningen samt sparbanksföreningen.

I en hel del remissyttranden framkommer emellertid kritiska synpunkter.

Bl. a. gäller i fråga om den tid före konkursen inom vilken lönefordringarna

skall ha förfallit för att vara förmånsberättigade (sex månader i ber.- försl.), att löntagarorganisationerna anser att den bör förlängas medan

några andra remissinstanser är av motsatt uppfattning och tycker att den

bör förkortas.

LO anser det tveksamt om sexmånadersgränsen är tillfyllest, även om

man tar hänsyn till de föreslagna och synnerligen välmotiverade reglerna

om tvistiga fordringars behandling. LO ifrågasätter därför om inte gränsen

horde sättas till tolv månader.

TCO anser starka skäl tala för ettårig tidsfrist. Organisationen framhåller

att frågan för flertalet arbetstagare är av underordnad betydelse, eftersom

förfallen lön normalt inte tillåts stå inne någon längre tid, men för

tjänstemän med provisionslön — liksom för vissa arbetare med ackordslön

— är förhållandet annorlunda. I konkurs är det sålunda snarare regel än

undantag att provisionen står inne oreglerad sedan åtskillig tid. De avtalade

provisionsvillkoren är ofta mycket oklara och svårtolkade i fråga om

både förfallotid och annat, och när arbetsgivaren därutöver haft en undermålig

bokföring, misskött sina leveranser och brustit i redovisning kan

arbetstagaren — som möjligen erhållit vissa å conto-belopp — i många fall

varken bedöma storleken av sin provisionsfordran eller förfallotiden för

olika delposter. Mot den bakgrunden framstår den föreslagna 6-månadersgränsen

som alltför snävt tilltagen. Provisionsavlönade kan inte jämställas

med sådana arbetstagare som har regelbundet förfallande fast lön och kan

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ej heller på samma sätt lastas, om förfallen lön kommit att stå inne längre

tid utan att indrivningsåtgärder vidtagits.

SALF har till skillnad från beredningen den uppfattningen att arbetstagarna

inte alltid reagerar omedelbart när arbetsgivaren dröjer med betalning

av lönen. Arbetstagarna väntar med att vidtaga egna åtgärder eller

vända sig till sin fackliga organisation. Denna passivitet beror sannolikt på

rädslan att bli arbetslös speciellt när det är fråga om äldre arbetskraft eller

arbetskraft i branscher och landsdelar med stor arbetslöshet. Vidare solidariserar

sig arbetstagare i små företag med arbetsgivaren i en helt annan

utsträckning än arbetstagare i stora företag. Förbundet bevakar exempelvis

allt emellanåt förhållandevis stora belopp, som arbetsledarna har lånat

sina arbetsgivare.

Förbundet anser att förekomsten av lönefordringar som stått inne längre

tid än sex månader inte är större än att man kan tillåta att löneborgenärer

får förmånsrätt för ett års tid före konkursen.

Frågan om förmånsrättens omfattning vid uppsägning bör enligt SALF

överlämnas till rättstillämpningen för avgörande. Förbundet anför i denna

del följande.

Den omständigheten att HD hittills tillerkänt arbetstagare en längsta uppsägningstid

av sex månader i konkurs torde bero på att kollektivavtalen

mellan arbetsgivar- och tjänstemannaorganisationerna för normala anställningar

stadgar en uppsägningstid av från en till sex månader. Emellertid

lämnar såväl förbundets — som Svenska Industritjänstemannaförbundets

— kollektivavtal utrymme för medlemmarna att träffa avtal om längre men

inte om kortare uppsägningstid än kollektivavtalets. De av domstolarna hittills

tillerkända uppsägningstiderna har således inte varit resultatet av ett

isolerat skälighetsbedömande från domstolarnas sida utan snarare en tilllämpning

av gällande kollektivavtal. Det torde i sin tur innebära att hittills

tillerkända sex månaders uppsägningstid inte kan tolkas så att HD uppsatt

någon absolut gräns för uppsägningstiden utan densamma får i stället antas

vara rörlig. Förbundet har yrkat en uppsägningstid av ett år efter femton

års anställningstid i årets förhandlingar om allmänna anställningsvillkor

med Svenska Arbetsgivareföreningen. En sådan förstärkning av anställningstryggheten

skulle bli tämligen illusorisk om den inte skulle tillerkännas

förmånsrätt i konkurs.

Frågan om långtidskontrakts giltighet vid arbetsgivarens konkurs synes

ej ha varit föremål för prövning efter rättsfallet NJA 1922, sid. 328, utan

de fall som varit aktuella har gällt tills vidare-avtal.

Tjänstemannaorganisationerna har ej andra medel till sitt förfogande än

långtidskontrakt när det gäller att trygga anställningen för medlemmar

som skall tillträda ledande befattningar bos ekonomiskt svaga företag. För

en befattning som disponent, arbetschef, fabrikschef etc. är en avtalstid upp

till fem år ej anmärkningsvärd. Ett antal medlemmar i förbundet har kontraktstid

överstigande ett år. Det är särskilt fråga om medlemmar som har

ledande befattningar eller specialistbefattningar. Om långtidskontrakt ej

tillerkänns förmånsrätt vid konkurs, kommer det att bli mycket svårt att

rekrytera arbetstagare i företagsledande ställning till sanering av ekono
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

miskt svaga företag. Det bör beaktas att ett långtidsavtal är ett ömsesidigt

intresse för arbetsgivaren och arbetstagaren i många branscher.

Beredningen föreslår, att en ställning som medfört inflytande över företaget,

t ex. såsom verkställande direktör, i och för sig icke skall utesluta

förmånsrätt. Förbundet, som delar beredningens åsikt "i denna del, vill särskilt

framhålla den grunden att utesluten förmånsrätt för företagsledare

och med dem närstående grupper försvårar för ett företag att i ett kritiskt

läge behålla en dugande person. Beredningens synpunkter talar för att den

föreslagna inskränkningen av den förmånsberättigade uppsägningstiden ej

bör genomföras. Ingen dugande person i företagsledande ställning torde

vara villig att sanera ett konkursfärdigt företag inför risken att endast tillerkännas

en uppsägningstid av sex månader. Konkursförvaltare har enligt

förbundets erfarenhet godkänt betydligt längre uppsägningstider med förmånsrätt

för den berörda kategorin. Beredningen har därför i detta hänseende

enligt förbundets mening anlagt ett alltför statiskt betraktelsesätt

och antagit att kollektivavtalens nuvarande uppsägningstider kommer att

bli bestående.

SACO anser att av sociala skäl och med hänsyn till fallens sällsynthet

några betänkligheter inte bör möta mot en ettårsfrist för löneprivilegiet.

Denna ettårsfrist bör dock i så fall gälla alla anställda och inte bara tjänstemän.

För den händelse SACO:s synpunkter inte beaktas utan förslaget om

en halvårsfrist godtas, uppkommer frågan om den lämpligaste utformningen

av särregeln för fall när arbetsgivaren ansett Iönefordringen tvistig. SACO

anför i denna del att med »förhandling i bruklig ordning» enligt motiven

skall förstås sådan reglerad förhandling som på arbetsmarknaden äger rum

mellan parterna eller deras organisationer, oavsett om förhandlingsplikt

föreligger eller ej. Beredningen framhåller att förhandling i samma ordning

även förekommer mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgivare.

SACO påpekar i anledning härav att det inte kan anses vara fråga om reglerad

förhandling när en enskild arbetstagare diskuterar en tvistig lönefråga

med sin arbetsgivare. 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt befattar

sig inte med sådana individuella förhandlingar. Inte heller finns det

t. ex. i Slottsbacksavtalet några regler om dylika förhandlingar utan endast

en protokollsanteckning till 5 § att man inte avsett att med reglerna om

förhandling begränsa användningen av direkt överläggning mellan vederbörande

arbetsgivare och arbetstagare för utjämnande av meningsmotsättningar.

Än mindre kan man tala om reglerad förhandling i fråga om överläggning

mellan en oorganiserad arbetstagare och hans arbetsgivare. Enligt

SACO är det under angivna förhållanden inte möjligt att som alternativt

rekvisit till att talan väckts uppställa att förhandling i bruklig ordning begärts.

Något annat alternativt rekvisit än att krav bevisligen framställts

torde knappast stå att finna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den föreslagna tidsfristen

om sex månader kan förkortas. Det torde höra till sällsyntheterna att arbetstagare

stannar kvar på samma arbetsplats under så lång tid utan lön. Vad

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

som emellertid kan inträffa är att någon utanförstående, då konkurs är

förestående, går emellan och betalar lönerna i förlitande på att kunna tillgodose

sig genom den samtidigt förvärvade förmånsrätten för samma

belopp. Den möjlighet till osund kreditgivning som ligger häri är en avsevärd

olägenhet ur övriga borgenärers synpunkt. Hovrätten anser därför i

motsats till beredningen att starka skäl talar för att den förmånsrätt som

följer med löne- eller pensionsfordran inte bör kunna överlåtas.

Advokatsamfundet framhåller att det ganska sällan är så att de anställda

själva i konkurser bevakar fordringar på lön, som innestått längre tid. Däremot

kan det förekomma att gamla lönefordringar bevakas av någon som

övertagit de anställdas fordringar och samtidigt förmånsrätten. Den större

delen av löntagarnas egna bevakningar består i stället framför allt av krav

på lön under uppsägningstid. Andra stora bevakningsposter är semesterersättningar

och, i vissa branscher, upparbetade löneanspråk av typen

ackordsöverskott. Då det gäller den tidsmässiga begränsningen av löneprivilegiet

för tiden före konkursen ifrågasätter advokatsamfundet om praktiska

och sociala hänsyn motiverar en så lång tid som föreslagna sex månader.

Bortsett från fall av överlåtelse av lönefordringar torde sådana fordringar

äldre än tre månader vara fåtaliga och ofta avse fall, där vederbörande slutat

sin anställning för länge sedan och har något mindre — ofta tvistigt —

belopp att fordra, som han underlåtit att aktualisera på rättslig väg. Enligt

samfundets uppfattning är en kort förmånsrättstid att föredra inte bara

av hänsyn till det angelägna i att begränsa förmånsrätternas omfattning

utan också av intresse att indirekt skydda löneborgenärernas intressen.

Löntagarna själva är de som mest effektivt kan förhindra att en verksamhet

fortsättes med utnyttjande av den osynliga och från företagsekonomisk

synpunkt osunda kreditgivning som en växande löneskuld innebär.

Advokatsamfundet är med hänsyn till det anförda av den uppfattningen

att en begränsning av löneprivilegiet i tiden före konkursen till tre månader

inte skulle behöva medföra några större olägenheter men däremot medföra

den väsentliga fördelen att den inte önskvärda kreditgivningen i form av

övertagande av lönefordringar begränsades betydligt. Däremot delar samfundet

beredningens uppfattning att man inte bör införa en regel, som innebär

att förmånsrätt för lönekrav inte kan överlåtas. Det kan, såsom beredningen

framhåller, nämligen inte bortses från att godtagbara skäl understundom

finns för en överlåtelse av lönefordringar.

I fråga om förmånsrätten för löneanspråk avseende tiden efter konkursutbrottet

understryker advokatsamfundet starkt önskvärdheten av att denna

dels begränsas så långt som är möjligt med beaktande av sociala skäl, dels

ock ges en sådan utformning att missbruk motverkas. Samfundet anser

att den av beredningen föreslagna sexmånadersgränsen är, genomsnittligt

sett, för vidsträckt och föreslår att senare delen av första meningen i 13 §

erhåller följande lydelse: ». . . under skälig uppsägningstid, dock högst tre

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

månader eller, om synnerliga skäl föreligger, högst sex månader.» Med

denna utformning begränsas uppsägningstiden till tre månader, men möjlighet

ges att i fall av konstaterbara svårigheter för den anställde att få ny

anställning utsträcka tiden till högst sex månader. För det fall man önskar

göra en beloppsmässig begränsning av höga löneanspråk, som inte är socialt

betingade, kan tillfogas en beloppsmässig begränsning, förslagsvis för lön

under uppsägningstid, som överstiger tre månader. Denna begränsning kan

lämpligen anknytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring,

t. ex. sju gånger basbeloppet. Slutligen bör lagrummet utformas så att ingen

tvekan kan råda om att, om anställning tillträds under uppsägningstiden,

lönefordran och därmed sammanhängande förmånsrätt bortfaller för det

belopp som uppbärs på grund av sådan ny anställning.

Om advokatsamfundets förslag att inskränka tiden för förmånsrätt för

lön följs, uppkommer frågan, huruvida en motsvarande inskränkning av

förmånsrätten lör pensionsfordringar bör ske. Dessa pensionsfordringar är

redan nu i allmänhet inte av någon större omfattning och de kommer sannolikt

att reduceras mycket avsevärt i framtiden på grund av ATP och

andra former av tilläggspension utöver ATP som förekommer och som i

allmänhet är anordnade så att ansvaret för utbetalning av pensionerna

åvilar försäkringsinrättning eller motsvarande. Advokatsamfundet anser

att de sociala hänsyn som talar för att pensionärer erhåller viss begränsad

förmånsrätt må kunna väga över övriga hänsyn, särskilt som frågan oftast

är av relativt liten ekonomisk betydelse.

Förhållandet mellan löneprivilegiet och särskilda förmånsrätter

Angående det nuvarande förhållandet mellan löneprivilegiet och särskilda

förmånsrätter finns bestämmelser i 17 kap. 13 § HB, se härom vid 2.1.1.

2.2.3 Lagberedningen

Beredningen behandlar först förhållandet mellan den allmänna förmånsrätten

för lönefordringar och särskilda förmånsrätter i lös egendom. Vissa

av de särskilda förmånsrätterna går f. n. före medan andra följer efter löneprivilegiet.

Beredningen finner på närmare anförda skäl (bet. s. 51 f) inte

anledning att här i något hänseende avvika från vad som f. n. gäller. I den

mån de särskilda förmånsrätterna finns kvar i beredningens förslag är

deras förhållande till löneprivilegiet alltså i sak oförändrat.

Beredningen övergår härefter till frågan om förhållandet mellan löneprivilegiet

och särskilda förmånsrätter i fast egendom. De särskilda förmånsrätter

som här åsyftas gäller dels enligt 17 kap. 6 § HB och de särskilda

lagar som hänvisar till den paragrafen, dels enligt 9 § på grund av

inteckning, dels enligt samma 9 § på grund av utmätning. Enligt 17 kap.

13 § HB får i konkurs alla särskilda förmånsrätter i fast egendom vika för

2f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

löneprivilegiet, om så behövs. Detta skall enligt beredningens förslag alltjämt

gälla i fråga om förmånsrätt på grund av utmätning. I övrigt framhåller

beredningen följande.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna enligt 17 kap. 6 § HB gäller att

de utgör belastningar som är oskiljaktigt förenade med fastigheten som

sådan i vems hand den än kommer. Rätten till betalning ur fastigheten bör

i enlighet därmed inte bero av sådana tillfälligheter som om fastighetens

aktuella ägare råkar i konkurs. Det bör också särskilt framhållas, att förmånsrätten

i en del fall grundas på att fastigheten ingår i en tvångssamfällighet

till vilken fastigheten skall lämna större eller mindre bidrag.

Bidragsskyldigheten motsvaras av ett värde som tillförts fastigheten. Det

är inte rimligt, att konkursgäldenärens borgenärer med allmän förmånsrätt

skall få tillgodogöra sig detta värde på bekostnad av andra delägare i samfälligheten.

Beredningen anser på grund av det anförda, att den särskilda

förmånsrätt som kommer att gälla i hithörande fall bör vara skyddad mot

risken att skjutas åt sidan av löneborgenärerna.

Beredningen framhåller i fortsättningen såvitt avser förmånsrätt på

grund av inteckning att denna säkerhetsform avser att ge möjlighet till

realkredit, dvs. att borgenären skall kunna förlita sig på panten, om den

har ett betryggande värde, utan att han skall vara beroende av gäldenärens

förmögenhetsställning i övrigt. Inteckningshavarens säkerhet kan emellertid

till följd av löneprivilegiet svikta just när den behövs som bäst. Även

botteninteckningar kan bli nödlidande, när löneborgenärernas förmånsrätt

inte kan tillgodoses ur annan egendom. Det innebär m. a. o. att inteckningshavarna

inte får någon betalning. Förlusterna inträffar slumpvis, ofta sedan

den belånade fastigheten bytt ägare.

Enligt beredningens mening är det nuvarande rättsläget otillfredsställande.

Löneborgenärernas förmånsrätt bärs upp av starka sociala skäl och

löneborgenärerna har individuellt långt svårax-e att bära en förlust än kreditinstitutioner

som har möjlighet till riskutjämning inom verksamheten.

Å andra sidan är det inte endast banker och andra större kreditinrättningar

som — förutom stat och kommun — har panträtt på grund av inteckning.

Stiftelser och föreningar har också, liksom enskilda personer, medel placerade

i inteckningar.

Man kan, säger beredningen, räkna med att banker och andra större

kreditgivare känner till den risk som oberäkneligt aktualiseras. Andra som

tar emot inteckningar som säkerhet eller går i borgen för inteckningslån är

däremot i allmänhet inte medvetna om risken. Att risken allt emellanåt

aktualiseras framgår hl. a. av en speciell undersökning som beredningen

gjort beträffande exekutiva auktioner under åren 1966 och 1967 (se bil. B.

till bet.). De förluster som där redovisats är relativt begränsade. I nedåtgående

konjunkturer kan emellertid den nuvarande ordningen leda till

långt flera förluster för inteckningshavarna än som rapporterats från senare

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970 43

år, i synnerhet som lönefordringarnas belopp lätt kan komma att springa

upp.

Den omständigheten att lönefordringar vid behov kan tas ut med bästa

rätt även ur fast egendom medför också, att servitut och nyttjanderätter

m. in. till fastigheten kan bli utslagna, hur väl skyddade de annars kan

synas vara på grund av inskrivning. Bl. a. kan även arrendatorer och hyresgäster

få vika. Det är inte känt, om och i så fall i vilken omfattning servitut

och nyttjanderätter gått förlorade genom exekutiv försäljning under konkurs.

Beredningen finner det irrationellt, att pantsäkerhet i fast egendom, hur

väl den än ligger till, kan bli värdelös till följd av löneprivilegiet. Detta

strider mot att panträtten skall utgöra grundval för realkredit. Varje inteckning,

vilken inte är beviljad i fastighet som ligger orubbligt i säkra

händer, måste hållas under uppsikt därför att ett begränsat antal riskfall

kan aktualiseras, man vet inte var.

Beredningen påpekar att varje ändring på förevarande punkt som håller

sig inom förmånsrättsordningens ram måste minska den rätt som löneborgenärerna

f. n. har i konkurs. Om förmånsrättsordningen ändras så att

fordringar med panträtt i fast egendom får gå före lönefordringar, skulle

olägenheterna för realkrediten av nuvarande ordning helt elimineras. Innebörden

av en sådan omläggning är, att löneborgenärerna hänvisas till att

göra sin förmånsrätt gällande i överskott som lös egendom kan ge sedan

fordringar med panträtt och likvärdig rätt blivit betalda samt i det överskott

som fast egendom kan bjuda sedan inteckningsfordringarna blivit

betalda. Löneborgenärernas förmånsrätt skulle alltjämt gå före bl. a. fordringar

med säkerhet i företagsinteckning. Även enligt en sådan ordning kan

det åtminstone inom företag som är av någon betydelse finnas åtskillig

egendom i vilken löneborgenärerna får förmånsrätt. Särskilt i fråga om

byggnadsföretag som går i konkurs kan det dock förekomma, att det inte

finns några egentliga tillgångar utöver fast egendom. Visserligen används

mycket dyrbara maskiner för arbetet, men det är ej sagt att de ägs av företaget.

Detta kan ha hyrt maskinerna eller köpt dem på avbetalning med

äganderättsförbehåll.

Beredningen framhåller att den hänsyn som bör tas till hithörande lönefordringar

naturligtvis är beroende av vilka intressenter som i realiteten

gör en förlust. Någon anledning att på inteckningshavarnas bekostnad tillgodose

kreditgivare som betalar och övertar löntagarnas fordringar jämte

förmånsrätt finns i allmänhet inte. Beredningen anser det emellertid inte

vara lämpligt att utesluta förmånsrätt efter överlåtelse av lönefordringar

(se bet. s. 51).

Beträffande vissa grupper av löntagare kan man tänka sig, att de använder

sig av indrivningsblockad om deras förmånsrätt inte förslår. Att

rekommendera blockad som medel för att tvinga ett konkursbo att betala

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

inte förmånsberättigade lönefordringar är emellertid långt ifrån lämpligt.

Om konkursförvaltningen faller till föga för blockaden och betalar fordringarna,

handlar den i strid mot den förmånsrättsordning som skall iakttas

i konkursen.

Beredningen har på grund av det anförda prövat andra vägar att nå fram

till en rimlig lösning. Därvid har beredningen först undersökt huruvida det

är möjligt att göra skillnad mellan olika grupper av fordringar med panträtt

i fast egendom. Det förslag som övervägandena resulterat i har fått

beteckningen A (se härom bet. s. 56 ff). Förslaget innebär i huvudsak att

vissa fordringar med panträtt i fast egendom blir skyddade. Hit hör fordran

med panträtt som upplåtits av tidigare ägare eller som upplåtits av gäldenären

tidigare än sex månader före konkursansökningen och som ligger

inom tre fjärdedelar av taxeringsvärdet. Beredningen övergår härefter till

att behandla en annan metod för att ge panthavarna ett visst skydd mot

alltför oberäkneliga förluster, övervägandena i denna del utmynnar i ett

förslag som betecknats med B (se härom bet. s. 58 f). Detta förslag går ut

på att löneborgenärers återstående förmånsberättigade fordringar sedan lös

egendom tagits i anspråk får tas ut ur fast egendom före pantfordringar

med begränsning till en fjärdedel av fastighetens värde. För löneborgenärer,

vilkas fordringar hänför sig till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnadseller

förbättringsarbete på fastigheten, skulle någon begränsning dock inte

gälla.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har arbetstagarnas

representanter uttalat, att de inte ansåg någon lagändring motiverad

av hänsyn till inteckningshavarna. Vid ett eventuellt val mellan de

alternativ som redovisats under A och B har de sagt sig föredra alternativ

B, varvid den andel av fastighetens värde som under alla förhållanden

skulle stå till buds för löneborgenärerna inte borde understiga en tredjedel.

De sakkunniga som särskilt tillkallats för samråd på konkursrättens område

har uttalat sig för den reglering som redovisats under A. För egen del

anser beredningen att alternativ A har vissa bestämda fördelar framför

alternativ B, i synnerhet att alla panträttsupplåtelser av tidigare ägare blir

skyddade.

Beredningen har inte kunnat finna någon annan framkomlig väg att inom

förmånsrättsordningens ram tillgodose önskemålet att reducera den

risk för fastighetskrediten som följer med gällande ordning. Med hänsyn till

de stridiga intressena har beredningen emellertid ansett sig böra överväga

även möjligheten att använda hjälpmedel utanför förmånsrättsordningen.

I det sammanhanget anför beredningen följande.

Löneborgenärerna löper vid konkurs risken att deras lönefordringar inte

blir betalda, medan inteckningshavarna löper risken att deras inteckningar

blir nödlidande. Dessa risker kan bäras med jämnmod, om de på ett försäkringsmässigt

sätt fördelas på tillräckligt stort underlag. Beredningen har

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

därför överlagt med representanter för försäkringsväsendet om den praktiska

möjligheten att täcka riskerna medelst försäkring.

Vad först angår möjligheten att löneborgenärerna skulle själva skydda

sig genom försäkring är det enligt beredningen praktiskt uteslutet att räkna

därmed. En sådan försäkring kan inte gärna begränsas till att gälla de förluster

som skulle drabba dem, om lönefordringarna inte fick uttas ur fast

egendom före fordringar med panträtt på grund av inteckning i sådan egendom,

utan måste för att bli attraktiv rimligen täcka alla fall när löneborgenärerna

lider förlust med anledning av arbetsgivarens insolvens. Saken får

därigenom en långt större räckvidd än som motiveras av den nu aktuella

intressekollisionen.

Beredningen anser sig inte heller kunna i förevarande sammanhang ta

upp en så vittutseende fråga som eventuellt införande av försäkring, varigenom

arbetsgivarna skyddar sina arbetstagare mot förlust vid arbetsgivarens

insolvens.

Det är, framhåller beredningen, möjligt för långivare att teckna kreditförsäkring.

Den är emellertid förenad med avsevärda kostnader. Om kreditförsäkring

mot all förmodan skulle komma att tecknas av ett större antal

långivare, kräver den en administrativ apparat och en därav föranledd kostnad

som inte står i rimlig proportion till vad man vinner. Denna väg kan

därför inte förordas.

Däremot är det enligt beredningen inte uteslutet att på en annan väg —

i anslutning till brandförsäkringen — ordna försäkring som skyddar inteckningshavarna

mot förluster.

Brandförsäkringen skulle sålunda kunna kompletteras med försäkring

mot den risk som föreligger om löneprivilegiet alltjämt skall gå före panträtt

i fast egendom. Såvitt man kan döma av tillgängligt material skulle

ökningen av försäkringsgivarens risk bli mycket begränsad.

Från försäkringsgivarnas sida har invänts, att den skisserade ordningen

möter principiella betänkligheter på den grunden att kostnaderna läggs på

andra intressenter än dem som har risken. Försäkringstagare som vet med

sig att någon risk inte är eller kan bli aktuell för deras del skulle sålunda

få bidra till kostnaden för det hela utan att de anser sig själva ha någon

nytta därav. Särskilt kunde motstånd väntas i fråga om industrifastigheter.

Från praktisk synpunkt har också framhållits att försäkringsföretagen

kommer att vägra att meddela brandförsäkring, om fastighetens ägare driver

rörelse och försäkringsgivaren anser att denna rörelse kan aktualisera

risken. Vidare har nämnts, att långivare kunde komma att åsidosätta försiktighetsåtgärder

som nu iakttas och att det ifrågasatta försäkringsskyddet

även kunde missbrukas på annat sätt. Farhågor har också uttalats, att den

skisserade ordningen skulle medföra alltför stora administrationskostnader.

Den statistik som föreligger har slutligen inte ansetts vara tillräckligt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1970

underlag för bedömning av riskens storlek och därpå grundad premieberäkning.

Enligt beredningens mening skulle betydelsen av de anförda invändningarna

kunna reduceras genom lämpliga åtgärder. Vad särskilt angår industrifastigheter

o. d. kan man tänka sig att lämna dem helt utanför. Den som

lämnar kredit till ett företag måste följa dess verksamhet även om han har

inteckning i företaget tillhörig industrifastighet. Med hänsyn till den ståndpunkt

som intagits från försäkringsgivarnas sida har beredningen emellertid

ändå inte ansett sig kunna räkna med att försäkringsvägen erbjuder

någon lösning av här ifrågavarande spörsmål.

Beredningen framhåller att i sista hand kan eventuellt övervägas, att

statsverket ingriper och täcker den risk, som inteckningshavarna slumpvis

löper i hithörande fall, förutsatt att risken begränsas på lämpligt sätt. Det

allmänna skulle genom att påtaga sig risken fullfölja det mödosamma arbete

som genom inskrivningsväsendet nedlagts och alltjämt nedläggs på att

skapa tillförlitligt underlag för fastighetskrediten. Statsverket uppbär avgifter

för inskrivningsåtgärder och kan, om det anses önskvärt, på längre

sikt gottgöra sig även för nu ifrågavarande kostnad.

2.2.4 Remissyttranden

I många remissyttranden uttalas stor tveksamhet. Flera remissinstanser

anser inte utredningsmaterialet tillräckligt för ett ställningstagande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det inte möjligt att inom förmånsrättsordningens

ram lösa konflikten mellan inteckningsborgenärernas

och löntagarnas motstridiga intressen. Enligt hovrättens mening har man

att välja mellan att behålla löncborgenärernas förmånsrätt eller att avskaffa

detta företräde. För den senare lösningen talar önskemålet att avlägsna de

praktiska olägenheterna som nuvarande ordning visat sig ha för fastighetskrediten.

Enligt hovrättens mening bör detta önskemål såvitt möjligt tillgodoses.

Detta förutsätter dock att löntagarna säkerställs på annat sätt.

Även om det kan vålla vissa svårigheter att konstruera en lösning är det

enligt hovrätten inte olösligt. Det bör vara möjligt att genom bankgaranti

eller försäkring i någon form i förväg tillse att av arbetsgivarens egendom

så mycket avsätts, att arbetstagarna inte blir lidande på konkursutbrottet.

Hovrätten framhåller att en ordning som garanterar utbetalning av lön

även i händelse av konkurs torde förutsätta förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter och medverkan av banker eller försäkringsbolag. Det är

dock nödvändigt att en särskild utredning görs för att det skall kunna

bedömas i vilken utsträckning tanken kan förverkligas. I avvaktan på resultatet

av denna bör nuvarande principer för löntagares förmånsrätt behållas.

Även kommerskollegium ifrågasätter om rimligt avvägda hänsynstaganden

överhuvud kan göras inom förmånsrättsordningens ram. Beredningens

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

två förslag framstår för kollegiet som konstlade nödlösningar, oförmånliga

såväl för inteckningshavare som för löneborgenärer. Kollegiet förordar en

lösning som innebär att löneprivilegiets företrädesställning avskaffas samtidigt

som löneborgenär i stället försäkringsvägen ges den trygghet som av

sociala skäl ter sig befogad. Arbetsmarknadens parter bör enligt kollegiets

mening rekommenderas att ta upp överläggningar i saken. Skulle den av

kollegiet föreslagna ordningen ej vara möjlig att genomföra anses -— i valet

mellan de alternativ som presenteras — alternativ A innebära den mest

rättvisa lösningen. Flera handelskammare utvecklar med kommerskollegiet

sammanfallande synpunkter.

Inte heller jordbrukskasseförbundet anser att en konflikt av så stor social

betydelse på ett tillfredsställande sätt kan lösas inom ramen för förmånsrättsordningen.

Förbundet ser helst att frågan om löne- och pensionstagares

rätt kan lösas på annat sätt, förslagsvis genom medverkan av staten, försäkringsbolag

och arbetsmarknadens parter. Om man emellertid skall

reglera frågan inom förmånsrättsordningens ram är av de båda förslag

beredningen framlagt alternativ A klart att föredra.

Bostadsstyrelsen framhåller att det för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

som långivare mot inteckningssäkerhet som regel efter en eller

flera underliggande kreditgivares hypotek är tveksamt, om de föreslagna

reglerna skulle medföra större möjlighet än f. n. att undvika förlust. I sin

långivning har bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna inte gjort någon

begränsning för lånesökande som varit företagare med hänsyn till de

nuvarande HB 17: 4-riskerna. Styrelsens och nämndernas låneportfölj omfattade

per den 30 juni 1969 omkring 400 000 fastighetslån till ett då föreliggande

belopp av 15,1 miljarder kr. Totalt har styrelsens och nämndernas

förluster fr. o. m. budgetåret 1952/53, då styrelsen övertagit den kamerala

förvaltningen av samtliga bostadslån inom styrelsens och nämndernas långivning

t. o. in. budgetåret 1967/68 uppgått till 2,27 miljoner kr. Av denna

förlustsumma hänför sig cirka 330 000 kr. till exekutiva auktioner med HB

17: 4-fordringar. Detta får anses tyda på att riskerna av de nuvarande reglerna

i HB 17:4 för reguljära fastighetskreditgivare vid hittillsvarande konjunkturer

varit begränsade. Enligt bostadsstyrelsens mening måste ett ställningstagande

till beredningens förslag föregås av utredning beträffande möjligheterna

att utanför förmånsrättsordningen tillgodose såväl arbetstagarnas

som inteckningshavarnas intressen i första hand genom försäkring. Bostadsstyrelsen

utvecklar dessutom vissa kritiska synpunkter på den närmare utformningen

av de båda alternativa förslagen.

Även Svenska revisorsamfundet anser att frågan om förhållandet mellan

löneborgenärer och inteckningshavare bör utredas ytterligare men förordar

av de båda framlagda alternativa förslagen det med beteckningen A.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

En del remissinstanser uttalar sig mera bestämt för den nuvarande ordningen

med lönefordringarnas oinskränkta företrädesställning. Hit hör hovrätten

för Västra Sverige som vill behålla nuvarande ordning i förening

med ett system som garanterar inteckningshavarna en skälig täckning av

den risk de löper vid ett sådant alternativ. Hovrätten erinrar om beredningens

undersökningar av möjligheten att täcka inteckningshavarnas risk

genom försäkring. Med tanke på den än större riskfördelning som skulle

vinnas om statsverket inträder som garant i detta hänseende, borde enligt

hovrätten en närmare undersökning också ske i vilken form och under

vilka förutsättningar inteckningshavarnas risk kan övertas av statsverket.

Kostnaden för ett sådant skydd, utslagen på alla inteckningshavare som

vill begagna sig därav, torde bli mycket obetydlig. Ett statligt garantisystem

borde kunna organisatoriskt anknytas till inskrivningsväsendet, och själva

förfarandet behövde inte bli mera komplicerat än vad som gäller om exempelvis

anteckning om innehav av fordringshandling.

Folksam framhåller bl. a. beträffande det av beredningen skisserade försäkringsalternativet

att det skulle innebära en tvångsmässig belastning av

alla som hade behov av att brandförsäkra sin fasta egendom. De försäkringstagare,

som ur kreditsynpunkt utgjorde en stor risk, skulle få ett försäkringsskydd

som inte stod i rimlig proportion till premiens storlek. De

försäkringstagare åter, som inte innebar risk, t. ex. bostadsrättsföreningar,

kommunala stiftelser samt det stora antalet villa- och andra fastighetsägare,

blev i stället bidragsgivare till försäkringen. Folksam anser därför att det

skisserade försäkringsalternativet är olämpligt.

I fortsättningen ifrågasätter Folksam i sin egenskap av kreditgivare huruvida

behov föreligger att stärka kreditgivarens ställning i nu aktuellt avseende.

Den undersökning beredningen gjort tyder på att kreditgivarnas

förluster på grund av löneprivilegiet f. n. är relativt sett obetydliga. De torde

väl rymmas inom den räntemarginal, som kreditgivarna betingar sig för sitt

risktagande. Skulle omfattningen av löneprivilegiet framdeles öka och därmed

kreditgivarnas risker bli mera påtagliga är det inte bara troligt utan

högst sannolikt att räntesatserna kommer att justeras i motsvarande grad.

Folksam påpekar att beredningen särskilt har påtalat riskerna för de

enskilda kreditgivarna. Även dessa har dock betingat sig ersättning för sitt

risktagande. Det kan inte finnas anledning för samhället att träda in, om

enskilda tar risken att låna ut pengar.

Avslutningsvis framhåller Folksam att den osäkerhet som löneprivilegiet

ger endast är en ringa del av kreditgivningens vansklighet. Löneprivilegiet

innebär en klar fördel för löneborgenärerna och är ur social synpunkt av

betydelse. Det finns därför ingen anledning att ändra den nuvarande ordningen

på detta område.

Även SPP vill behålla nuvarande ordning. SPP framhåller att om det bedöms

nödvändigt att i större utsträckning än som skett i beredningens för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

49

slag skydda fastighetsinteckningshavaren, de av beredningen diskuterade

alternativen att göra detta i någon form av försäkring eller på så sätt att

statsverket täcker risken för inteckningshavaren inte bör komma i fråga.

Beredningen har själv nämnt flera väsentliga nackdelar med försäkringsalternativet.

Kostnaderna är inte heller av sådan natur att de bör bäras av

statsverket.

Samtliga löntagarorganisationer förordar nuvarande ordning. LO uttalar

som sin bestämda uppfattning, att någon försämring i löneborgenärernas

ställning till förmån för inteckningshavarna under inga omständigheter kan

accepteras. De skäl som förs fram av beredningen har LO inte funnit vara

av den styrka att en svagare ställning för arbetstagarnas lönefordringar

skulle vara motiverad. LO erinrar i sammanhanget bl. a. om de inte sällsynta

fall då arbetstagare måste utföra arbete under avtalsenlig uppsägningstid

mot rätt att bevaka lönen med förmånsrätt, vilken senare i konkursen

visat sig vara utan värde, ett förhållande som således innebär att

arbetstagaren måste göra en full prestation utan att garanteras en full motprestation.

Mot denna bakgrund kan ifrågasättas om ens den hittillsvarande

förmånsrätten utgör ett tillräckligt skydd för arbetstagares lönefordringar

i konkurs. Att under dessa omständigheter ens diskutera ett frånfallande

av löneborgenärernas nuvarande rätt gentemot inteckningshavarna anses

helt uteslutet.

TCO framhåller att den som äger kapital och önskar en god och säker

avkastning har många placeringsalternativ och befinner sig generellt sett

i en bättre ekonomisk och social situation än en löntagare. Denne är för sin

försörjning hänvisad till den inkomst han kan erhålla genom förvärvsarbete

och har mycket svårt att bära de ekonomiska följderna av en konkurs. TCO

ansluter sig helt till den uppfattning som arbetstagarnas representanter i

beredningens rådgivande nämnd gjort sig till tolk för och avstyrker alltså

förslaget att fordringar med panträtt i fast egendom skall gå före lönefordringar.

I fortsättningen sägs bl. a. att den svenska ordningen inte måste

ändras därför att den strider mot vad som gäller i de övriga nordiska länderna.

Strävandena efter en ökad nordisk rättslikhet får inte innebära försämringar

för de svenska arbetstagarna. TCO medger att någon gång även

andra än de ekonomiskt bärkraftiga kreditinstituten drabbas av att löner

går före inteckningslån. Den statistiska utredning som gjorts av beredningen

visar emellertid att det belopp som till följd av löneprivilegiet går

förlorat för enskilda inteckningsborgenärer totalt sett är mycket blygsamt.

Förändringar i gällande rätt får enligt TCO:s mening inte göras med utgångspunkt

från sådana undantagsfall, och det bör observeras att de bäst

placerade inteckningarna i det alldeles övervägande antalet fall innehas

av de stora kreditinrättningarna.

SALF anför att förslaget inte är acceptabelt ur arbetstagarsynpunkt. Förslagets

bestämmelser beträffande den inbördes förmånsrätten mellan löne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

fordringar och panträtt i fast egendom innebär en klar försämring mot nuvarande

regler på området. Skulle förslaget antas i denna del kommer

avsevärda förluster att drabba arbetstagarna. Förbundet antar att beredningen

lagt större vikt vid att få till stånd en enhetlig nordisk lagstiftning

på området än att tillvarata arbetstagarnas intressen. Visserligen har förbundet

arbetat för att få till stånd enhetliga nordiska bestämmelser på

arbetsmarknadens område, men om man från övriga nordiska länder inte

kan acceptera de nuvarande svenska bestämmelserna om lönefordringarnas

inbördes förhållande till panträtt och fast egendom, anser förbundet det

vara att föredra att nuvarande bestämmelser behålls.

SACO anser beredningens båda alternativa förslag tekniskt invecklade.

Det kan inte vara rationellt med regler som är så svårlästa och vilkas verkningar

är så vanskliga att förutse. Enligt SACO:s mening bör man inte

nagga löneprivilegiet i kanten till förmån för fastighetskreditväsendet. De

eventuella risker som därmed skulle kvarstå för fastighetskreditsystemet

bör inte överskattas.

Av de remissinstanser som godtar den föreslagna inskränkningen i lönefordringarnas

företräde, anser de flesta att alternativ A är att föredra framför

alternativ B. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen som inledningsvis

understryker att gällande ordning inte är tillfredsställande. I sammanhanget

påpekas att det många gånger inte är möjligt för kreditgivarna

att säkerställa sig mot de risker varom här är fråga. Löneprivilegiet i sin

nuvarande utformning skapar vid all kreditgivning mot säkerhet av fastighetsinteckningar

en irrationell osäkerhet som tynger denna verksamhet.

Bankinspektionen granskar härefter närmare de båda alternativa förslagen

och föreslår därvid vissa ändringar av alternativ A.

Sparbanksföreningen understryker nödvändigheten av att åtgärder vidtas

för att i möjligaste mån eliminera de för fastighetskreditgivningen menliga

konsekvenserna av nuvarande ordning. Beträffande beredningens undersökning

av de förluster som under åren 1966 och 1967 drabbat fastighetskreditgivare

i exekutiva ärenden (bil. B till bet.) framhålls, att antalet

fall, där inteckningshavare lidit skada på grund av löneprivilegiet, inte är

påfallande stort. Inte heller framstår enligt föreningen det sammanlagda

skadebeloppet såsom förskräckande högt. Föreningen påpekar emellertid

att materialet inte är representativt när det gäller att belysa kreditgivarrisken.

Undersökningen hänför sig nämligen till en tid av högkonjunktur.

Ett kärvare klimat med ett ökat antal konkurser kan ge en annan och

för fastighetskreditgivningen betydligt ofördelaktigare bild. Sparbanksföreningen

förordar det som alternativ A betecknade förslaget men förklarar

— liksom bankinspektionen och flera andra remissinstanser — att taxeringsvärdet

enligt detta är mindre lämpligt som norm.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

51

Enligt arbetsgivareföreningen och industriförbundet kan regler i förmånsrättsordningen

inte helt tillgodose både inteckningshavares och löneborgenärers

intressen. Emellertid anser organisationerna att det som alternativ A

betecknade förslaget bör kunna godtas. Samtidigt framhåller organisationerna

att det i praktiken torde vara möjligt att komplettera det skydd, som

förmånsrättsordningen är avsedd att ge löneborgenärer, med någon typ av

försäkring om så skulle anses önskvärt.

Landshgpoteksombudsmansföreningen, som kraftigt vill förorda ett stärkande

av förmånsrätten för panträtt i fast egendom, anser beträffande de

båda framlagda alternativen att det med beteckningen A är överlägset.

Enligt föreningen framstår emellertid utformningen av alternativ A som

bristfällig i två hänseenden. Allvarligast är låsningen till fastighets taxeringsvärde.

Den andra bristfälligheten rör utformningen av den fastighetskredit

som avses bli skyddad. Föreningen föreslår i fortsättningen vissa

ändringar för att bota bristerna.

Lantbruksförbundet biträder vad landshypoteksombudsmansföreningen

anfört samt illustrerar härutöver olägenheten av att i alternativ A anknyta

till taxeringsvärdet.

Stadsbypotekskassan framhåller att en försvagning av löneborgenärernas

förmånsrätt bör kunna motverkas genom förbättringar på annat sätt av

löneborgenärernas ställning. Detta spörsmål bör prövas i ett större sammanhang,

där problemet med förluster på grund av arbetsgivarnas insolvens

behandlas generellt. Ur saklig synpunkt finns det enligt stadshypotekskassan

inte något motiv för att behålla den nuvarande ordningen beträffande

löneprivilegiet. Stadshypotekskassan förordar av de framlagda alternativen

det med beteckningen A med den modifikationen att taxeringsvärdet ersätts

med ett uppskattningsvärde. Alternativ B avvisas emellertid inte eftersom

det också innebär en förbättring från kreditgivarsynpunkt i förhållande till

nuvarande läge.

Bankföreningen anser det i hög grad önskvärt att det kommer till stånd

en rimligare avvägning mellan å ena sidan löneborgenärernas och å andra

sidan inteckningsborgenärernas m. fl. rättsägares intressen. I valet mellan

de alternativa lösningar av denna fråga som beredningen föreslår vill bankföreningen

för sin del bestämt förorda alternativet A.

Advokatsamfundet anser från allmänna ekonomiska utgångspunkter inte

något av alternativen A eller B tillfredsställande. Lönefordringar bör enligt

samfundet aldrig få gå före pantfordringar. Om fordringar med allmän förmånsrätt

skall i någon del ha företräde framför fordringar med panträtt i

fast egendom är alternativ A att föredra framför alternativ B. Sexmånadersregeln

i alternativ A första stycket bör emellertid utgå. Dessutom kritiserar

samfundet anknytningen till taxeringsvärdet på samma ställe i lagtexten.

Grossistförbundet föreslår i första hand separationsrätt för panthavarna

— som i Norge och Danmark — ev. i kombination med försäkring var
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

igenom arbetsgivarna skyddar sina arbetstagare mot förluster. Beträffande

de framlagda alternativa förslagen förordas alternativet A.

Andra remissinstanser som föredrar alternativ A framför alternativ B är

länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, Föreningen auktoriserade

revisorer, ELF, Svensk industriförening samt Svenska försäkringsbolags

riksförbund.

Domarföreningen föreslår en kombination av regeln i alternativ A om

skydd för pantfordran som upplåtits av tidigare ägare med regeln i alternativ

B att löneborgenärernas fordringar må uttagas före övriga panthavare

intill en fjärdedel av värdet eller köpeskillingen.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län hör till de få

remissinstanser som föredrar alternativ B. Den förra länsstyrelsen anser

lösningen av konflikten enligt detta alternativ enklare och med vissa modifikationer

ge bättre möjlighet till en skälig avvägning. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län anser det rimligt att en åtskillnad görs mellan de löntagare,

som genom sin arbetsinsats direkt medverkat till en höjning av ifrågavarande

fastighets värde, och övriga löneborgenärer. Att låta de senare i

viss utsträckning stå tillbaka inte blott för sagda speciella löntagarkategori

utan även för innehavare av särskilda förmånsrätter i fastigheten synes inte

behöva möta alltför stora betänkligheter.

Svenska företagares riksförbund finner förslaget att begränsa lönefordringarnas

företräde i och för sig bra. Förbundet frågar sig dock varför lönef

ord ringar, som hänför sig till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnadseller

förbättringsarbeten på viss fastighet, skall vara privilegierade och inte

leverantörsfordringar, som hänför sig till byggnadsmaterial och annat, varav

byggnaden består. Leverantörerna kan ju i minst lika stor utsträckning

ha tillfört konkursgäldenären ett värde jämförbart med de arbetsprestationer,

som omfattas av förmånsrätten.

2.3 Hyra och arrendeavgift (17 kap. 5 resp. 6 § HB)

Hyresvärd och jordägare har f. n. förmånsrätt för hyra resp. arrendeavgift.

De har även retentionsrätt, dvs. rätt att kvarhålla viss egendom till

säkerhet för sina fordringar på hyresgästen resp. arrendatorn. Beträffande

den närmare innebörden av bestämmelserna om förmånsrätt och retentionsrätt

hänvisas i första hand till 2.1.1 och härutöver till lagberedningens betänkande

(s. 104 ff, 182 f och 188 f).

2.3.1 Lagberedningen

Beredningen framhåller att vid nordiska överläggningar har från dansk

och norsk sida hävdats, att förmånsrätt för hyresvärd och jordägare inte

är tillräckligt motiverad. Förut gällande hyresprivilegium och arrendepri
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

53

vilegium har redan avskaffats i Norge och i Danmark har, senast i proposition,

framlagts förslag om att förmånsrätt för hyresvärd och jordägare

skall upphävas (det danska förslaget har numera antagits och gäller fr. o. m.

den 1 aug. 1969 som lag). På finsk sida har man ännu inte tagit ställning

till frågan.

Beredningen har för sin del tvekat, om man bör ta ett så radikalt steg

som man redan gjort i Norge och Danmark. Beredningen påpekar beträffande

hyra, att hyresgästens eventuella behov av betalningsanstånd inte kan

motivera en generell bestämmelse om förmånsrätt för hyresvärden. Vad åter

angår hyresvärdens intresse framhålls, att hyra enligt lag och allmän praxis

betalas i förskott. Om hyresgästen dröjer med att betala hyran, förverkas

hyresrätten. Vid sidan härav har enligt beredningen den med hyresfordran

förenade förmånsrätten mycket begränsad betydelse för hyresvärden, när

det är fråga om mindre bostadslägenheter som går lätt att hyra ut. Bestämmelserna

om gäldenärens beneficium gör dessutom, att den gäldenären tillhöriga

egendom vari den nuvarande förmånsrätten formellt gäller ofta

undandras hyresvärden när hyresgästen är insolvent. Beträffande större

bostadslägenheter kan hyresvärden ibland tänkas få vissa svårigheter att få

en lägenhet, som utryms i förtid, snabbt uthyrd på nytt. En specialregel för

större bostadslägenheter kan emellertid inte gärna komma i fråga. Beredningen

anser därför, att någon förmånsrätt för hyresvärd inte bör behållas

såvitt angår bostadslägenheter.

Beträffande affärslägenheter och lägenheter som används för förvärvsverksamhet

påpekas att en hyresvärd kan få stora svårigheter att hyra ut

en stor och dyr lägenhet på nytt om hyresgästens rörelse går över styr.

Dessutom kan det vid konkurs — liksom vid ackordsförhandling — vara av

stort intresse för näringsidkarens borgenärer att hyresrätten bevaras. Förmånsrätt

i företagets lösegendom kan i hithörande fall utgöra en beaktansvärd

säkerhet för hyresvärden. Han kan därför tänkas avvakta uppgörelse

med borgenärerna, om förmånsrätt finns. I annat fall kan han nödgas att

vid betalningsförsummelse begära omedelbar avhysning på grund av hyresrättens

förverkande, om han inte säkerställt sig i särskild ordning.

I fråga om möjligheten för hyresvärdar att säkerställa sig mot risk för

förlust i anledning av utebliven hyresbetalning kan borgen eller pant komma

i fråga. Beredningen tror emellertid inte att sådana säkerheter i allmänhet

är lämpliga i hyresförhållanden. En mera praktisk möjlighet för hyresvärd

att skaffa sig säkerhet är enligt beredningen, att han begär företagsinteckning

av företagaren/hyresgästen. För att den skall vara till nytta för

honom krävs naturligtvis, att inteckningen ligger väl till.

Beredningen påpekar i fortsättningen att även en god företagsinteckning

är förenad med den nackdelen, att ett kreditunderlag blockeras för en eventuell

hyresfordran. I viss utsträckning kan detta motverkas genom att inteckningen

pantförskrivs i andra hand till kreditgivare. Beredningen kan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ändå inte anse, att metoden ger någon god lösning utan har för sin del trott

det vara en bättre ordning, att den som hyr ut affärslägenhet o. d. får en

legal säkerhet för begränsat belopp i form av förmånsrätt närmast framför

företagsinteckning. Han kan då i allmänhet nöja sig utan sådan inteckning.

En regel härom kommer att verka jämnare och förutsätter inte någon särskild

insikt och aktivitet från hyresvärdens sida. Den bör även för företagsinteckningshavare

och borgenärerna i gemen ha visst värde, eftersom frågan

om hyresrättens bestånd inte så lätt blir kritisk. Genom regeln i fråga

blockeras inte heller kreditunderlaget på ett lika ogynnsamt sätt som företagsinteckning

till säkerhet för hyresvärds eventuella fordran skulle göra.

Beträffande arrende är det enligt beredningen — åtminstone i fråga om

jordbruksarrende — inte ovanligt, att jordägaren vid avtalets ingående

säkerställer sig genom att begära betalning i förskott. Han kräver också

ofta, att arrendatorn ställer säkerhet i en eller annan form, t. ex. borgen.

Sådan säkerhet kan även avse ersättning för husröta eller vanhävd. Numera

finns också möjlighet för jordägaren att, när arrendatorn driver näringsverksamhet,

utverka säkerhet i form av företagsinteckning. I fråga om

arrenden för annat ändamål än jordbruk torde det vara mera sällsynt att

säkerhet krävs. Sådana arrenden erbjuder inte så stora risker för jordägaren.

När säkerhet har ställts i betryggande omfattning, saknar den nuvarande

förmånsrätten uppenbarligen praktisk betydelse för jordägaren. Om sådan

säkerhet inte har ställts, kan förmånsrätten tänkas vara av värde, när den

typ av arrende som är i fråga är förenad med någon avsevärd risk för jordägaren.

De synpunkter som har anförts beträffande hyresvärds förmånsrätt

kan för dessa fall anläggas på arrende. Om hyresvärd får förmånsrätt när

hyresgästen driver näringsverksamhet, bör enligt beredningen förvisso också

en motsvarande regel gälla i fråga om arrende.

Beredningen framhåller beträffande den närmare avgränsningen av förmånsrätten

att det är lämpligt att anknyta till lagen om företagsinteckning

och låta den bli vägledande. Förmånsrätten skall alltså enligt förslaget

gälla, när hyresgästen eller arrendatorn är näringsidkare och verksamheten

är sådan att företagsinteckning kan meddelas. Med undantag för jordbruk

eller skogsbruk förutsätts, att hyresgästen eller arrendatorn är bokföringsskyldig.

Förmånsrätten skall endast gälla när den hyrda lägenheten eller

arrendejorden är avsedd för verksamheten. Hyra och arrende enbart för

t. ex. bostadsändamål faller utanför.

Förmånsrätten bör begränsas till beloppet. I fråga om hyresavtal föreslår

beredningen, att den inte skall gälla större belopp än som motsvarar tre

månaders hyra. Beträffande arrende föreslås beloppet maximerat till ett års

arrendeavgift. Det krävs inte att fordringen just avser vad som i avtalet har

betecknats som hyra eller arrendeavgift. Bl. a. inbegrips skadeståndsanspråk.

Fordringen skall emellertid grundas på hyres- eller arrendeavtal.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Beredningen övergår härefter till frågan om retentionsrätt och framhåller

därvid att jordägares retentionsrätt sällan lär komma till användning. Den

utgör inte något effektivt skydd för fordran mot arrendatorn. Denne kan

sätta retentionsrätten ur spel genom att flytta honom tillhörig egendom

från fastigheten innan jordägaren hunnit utöva sin rätt. Även om egendomen

skulle finnas kvar kan det vara förenat med praktiska svårigheter för

jordägaren att verkställa retentionsåtgärder beträffande egendomen. Denna

innehas ju av arrendatorn och är sålunda inte i jordägarens omedelbara

besittning.

Beredningen föreslår att retentionsrätten får utgå. Jordägaren brukar

ofta gardera sig genom förskottsbetalning eller säkerhet och får i övrigt vid

behov söka tillvarata sin rätt med kvarstad eller skingringsförbud på samma

sätt som företagsinteckningshavare, när dennes fordran sätts i fara. I

Danmark och Norge finns inte någon retentionsrätt i hithörande fall.

Beredningen anser emellertid att man bör underlätta för jordägaren att i

klara fall kunna snabbt göra gällande fordran mot arrendatorn och föreslår

därför, att det införs rätt för jordägare att i viss utsträckning omedelbart

få utmätning i arrendatorns egendom. Rättssäkerhetssynpunkter torde inte

behöva lägga hinder i vägen för att man låter förfallna arrendefordringar

uttagas direkt genom utmätning, om man inskränker denna möjlighet till

klara fall. För att få sådan utmätning till stånd bör sökanden först och

främst kunna åberopa skriftligt avtal. Vidare bör omedelbar utmätning inte

få ske annat än om det t. ex. på grund av arrendatorns medgivande är klart

att en förfallen fordran föreligger. Ett bestridande, som uppenbart skett i

rent uppehållande syfte, får inte föranleda att jordägarens krav inte anses

klart. Det saknas anledning anta annat än att kronofogdemyndigheten kan

på ett tillfredsställande sätt verkställa den prövning varom här är fråga.

Liksom beträffande jordägares retentionsrätt anser beredningen, att hyresvärds

retentionsrätt inte är mycket värd. Visserligen kan hyresvärd

tänkas något lättare göra praktiskt bruk av sin rätt än jordägaren, men

möjligheterna är ändå begränsade. Beredningen förordar därför, att även

hyresvärds retentionsrätt avskaffas. I stället föreslår beredningen, att hyresvärden

liksom jordägaren får möjlighet att omedelbart erhålla utmätning,

om han har klar och förfallen fordran på grund av skriftligt avtal. Beredningen

erinrar i sammanhanget om att dansk och norsk rätt inte har bestämmelser

om retentionsrätt för hyresvärd.

2.3.2 Remissyttranden

Föreslagna regler om hyresvärds och jordägares förmånsrätt har i allmänhet

lämnats utan erinran. Från vissa håll utvecklas emellertid kritiska

synpunkter. En del av de kritiskt inställda remissinstanserna anser att förslaget

alltför mycket inskränker på nuvarande förmånsrätt för hyresvärd

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

och jordägare medan andra finner förslaget inte tillräckligt långtgående

och anser att förmånsrätten helt bör slopas.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker förslaget men påpekar samtidigt

att anknytningen i fråga om objektet till företagsinteckningen för med sig

följande tillämpningsproblem.

Enligt motiven skall förmånsrätten gälla endast beträffande egendom

som hör till just den verksamhet vartill den aktuella fordringen hänför sig,

dvs. den minsta enhet som kan betecknas som särskild näringsverksamhet

(s. 110). Om en företagsinteckning samtidigt gäller i en större enhet, exempelvis

i ytterligare någon verksamhetsgren, kan tydligen sådana komplikationer

uppstå som man velat förebygga genom regeln i 5 § lagen om företagsinteckning

(se NJA II 1966 s. 143).

Hovrätten framhåller vidare att förutsättningen för tillämpning av vissa

regler i 139 § UL faller bort om retentionsrätten för jordägare och hyresvärd

avskaffas. Jordägaren eller hyresvärden måste i fortsättningen själv

söka utmätning för att få sin förmånsrätt beaktad. Han kommer därigenom

i en sämre ställning än innehavaren av en företagsinteckning, trots han har

bättre förmånsrätt än denne. Med hänsyn härtill är det enligt hovrätten

lämpligt, att den komplettering av 139 § UL som beredningen ifrågasatt,

upptas redan i detta sammanhang (jfr bet. s. 111).

Bankföreningen uttalar att förslaget leder till viss försvagning av den

rätt som följer med företagsinteckning. Med hänsyn till de begränsningar

som gjorts med avseende på hyres- och arrendefordringarnas storlek vill

föreningen emellertid inte motsätta sig förslaget. Inte heller advokatsamfundet

vill motsätta sig förslaget. Samfundet uttalar emellertid viss tvekan

och framhåller att begränsningen till tre månaders hyra kan föranleda

obilliga konsekvenser för hyresvärden, om hyra för lägenheten inte skulle

ha blivit fastställd, och hyresvärden följaktligen kan ha en stor fordran för

retroaktiv hyra.

Jordbrukskasseförbundet tillstyrker förslaget. Förbundet framhåller att

begränsningen av jordägarens förmånsrätt till ett belopp motsvarande ett

års arrendeavgift säkerligen medför en benägenhet hos bankerna att i ökad

utsträckning lämna kredit mot enbart företagsinteckning. Enligt förbundet

behöver förstärkningen av kreditgivarens ställning emellertid inte innebära

motsvarande försvagning för jordägaren. De anspråk det här gäller

avser så gott som uteslutande husröteersättningar eftersom arrendeavgifterna

regelmässigt betalas i förskott. Genom den obegränsade förmånsrättsställning

jordägaren har haft enligt nu gällande lagstiftning har man kunnat

underlåta att påkalla syn under en lång följd av år med påföljd att

mycket stora belopp har varit utestående vid arrendeperiodens slut. De nya

reglerna kommer säkerligen att medföra tätare syner och därmed mera

fortlöpande reglering av jordägares och arrendators mellanhavanden, ett

förhållande som bör vara till fördel för båda parter. I övrigt torde jordägar
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

57

na i allt större utsträckning säkerställa sina anspråk genom krav på borgen

eller annan säkerhet för arrendekontraktets fullgörande. Förbundet hänvisar

i dessa frågor till vad arrendelagsutredningen har anfört i sitt betänkande

»Jordbruksarrende» (SOU 1968: 57) s. 170—171 och 315.

Bankinspektionen och SABO anser begränsningen av förmånsrätten för

lokalhyra alltför snäv. Båda remissinstanserna förordar att förmånsrätten

för lokalhyra skall omfatta sex månaders hyra. Bankinspektionen understryker

beredningens påpekande att det många gånger är ett gemensamt

borgenärsintresse att hyresrätten inte går förlorad vid betalningsförsummelse.

Dels kanske nämnda rätt såsom sådan utgör en beaktansvärd tillgång,

dels kanske en flyttning av företaget innebär att verksamheten avsevärt

försvåras eller t. o. m. omöjliggörs. Det är inspektionens erfarenhet

att uppgörelser mellan hyresvärd och borgenärer stundom kan vara svåra

att träffa och att därför intressenterna behöver tid för förhandlingar. SABO

utvecklar liknande synpunkter.

SPP anser att hyresvärds förmånsrätt i bostadslägenhetshavares konkurs

bör behållas. En bestämmelse som ger hyresvärden förmånsrätt för tre månaders

hyra skulle vara av värde. Affärslägenheter och bostadslägenheter

skulle då behandlas på samma sätt. För den händelse hyresvärden åtnjuter

förmånsrätt för tre månaders hyra, kan han lättare åtnöjas med bristande

hyresbetalning. En sådan regel skulle även komma hyresgästen till godo

genom att han inte löpte samma risk att bli uppsagd omedelbart på grund

av dröjsmål med erläggande av hyra någon kortare tid.

Fastigetsägareförbundet avstyrker föreslagna försämringar för hyresvärdarna.

Förbundet framhåller att beredningen beträffande bostadslägenheter

hänvisar till att hyresvärden med hänsyn till bestämmelserna om gäldenärens

beneficium ofta inte har någon större nytta av förmånsrätten. Gentemot

detta säger förbundet att det inte sällan finns konkurser där tillgångarna

förslår till betalning av ogulden hyra. Beredningen avvisar även tanken

på en specialregel för större lägenheter trots att hyrorna i nyproducerade

lägenheter i större tätorter ofta uppgår till över 1 000 kronor per månad.

Det är sålunda stora belopp som står på spel och det framstår även med

hänsyn därtill som en allvarlig försämring att avskaffa förmånsrätten. När

det gäller lokaler har beredningen just åberopat att hyresbeloppen ofta kan

uppgå till mycket höga belopp. Beredningen har i fråga om lokaler diskuterat

möjligheten att hyresvärden gör anspråk på företagsinteckning. Detta

är emellertid inte en framkomlig väg enligt förbundet eftersom näringsidkarens

lösa egendom redan kan vara belånad när hyresvärden gör sina

anspråk gällande. Beträffande möjligheten att begära säkerhet i form av

borgensförbindelse kan ofta svårigheter föreligga, t. ex. att anskaffa villiga

borgensmän. Förbundet kan inte godta att förmånsrätten skall begränsas

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

till ett belopp, som svarar mot endast tre månaders hyra, då enligt nuvarande

bestämmelser förmånsrätten avser ett års hyra jämte skadestånd.

Lantbruksförbundet anser inte att skäl finns att begränsa jordägarens

förmånsrätt till belopp som motsvarar ett års arrendeavgift. Någon motivering

anförs ej i betänkandet. Förbundet påpekar att jordägarens fordran på

avträdesdagen vanligtvis utgörs av krav på husröteersättning. Denna överstiger

vid mindre och medelstora arrenden så gott som alltid arrendeavgiften.

Ibland är den många gånger större än arrendeavgiften. Ju större den

är, desto mera har arrendatorn i realiteten överfört jordägarens kapital till

sig genom underlätet underhåll. Lantbruksförbundet föreslår därför ett tilllägg

så att husröteersättning blir förmånsberättigad utan beloppsbegränsning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förmånsrätten för hyresvärd

och jordägare helt bör avskaffas. Hovrätten framhåller att hyresvärdars och

jordägares fordringar för hyra och arrende inte är av sådan art, att de av

sociala eller därmed jämförliga skäl bör tillerkännas förmånsrätt. Andra

fordringar, exempelvis varuleverantörers krav, grundar sig ofta på prestationer,

som är av lika avgörande vikt för bedrivandet av näringsverksamhet

som upplåtelsen av lokal för rörelsen. Lika väl som varuleverantörer, långivare

och självständiga uppdragstagare av olika slag är hänvisade till att

i mån av behov själva skaffa sig säkerhet för betalning av sina prestationer,

borde hyresvärdarna kunna göra detta. Hovrätten ifrågasätter ej att en

hyresvärd kan möta svårigheter då det gäller att hyra ut en stor och dyrbar

affärslokal, sedan hyresgästens rörelse gått över styr. Svårigheter av detta

slag är emellertid inte något för hyresvärden säreget. Motsvarande situation

kan uppkomma för en leverantör som har inriktat sig på produktion av

visst slag, för vilken antalet avnämare är begränsat. Beredningen uppehåller

sig utförligt vid de svårigheter hyresvärdarna kan beräknas möta då de

vill säkerställa sig mot förlust genom utebliven hyresbetalning. Svårigheterna

är emellertid ej oöverkomliga och möter dessutom de flesta andra

borgenärer, för vilka någon legal förmånsrätt ej ifrågakommer. Vid jordbruksarrenden

förekommer tämligen allmänt, att jordägaren fordrar säkerhet

i form av borgen för arrendatorns rätta uppfyllande av kontraktsbestämmelserna.

Det borde ej vara uteslutet att i större eller mindre utsträckning

kräva sådan säkerhet även i hyresförhållanden. Vidare kan företagsinteckning

komma i fråga. Visserligen kan rörelsens kreditunderlag härigenom

komma att blockeras. Så sker emellertid i själva verket även om

hyresvärden erhåller en legal förmånsrätt framför den som grundar sig

på företagsinteckning. Det finns emellertid enligt hovrätten ett skäl som

med viss tyngd talar för förmånsrätten nämligen att denna kan tänkas utgöra

en så beaktansvärd säkerhet för hyresvärden, att han vid betalningsförsummelse

är villig att avvakta en uppgörelse med övriga borgenärer. Med

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

59

tanke på den värdeförstöring en avhysning i allmänhet kan medföra är det

givetvis av synnerlig vikt att förhastade avhysningar undviks. Även om

hyresfordringen i nu angivna avseende kan sägas inta en särställning, kan

detta dock enligt hovrätten inte vara tillräckligt för att motivera att den

förses med en legal förmånsrätt. Vad hovrätten anfört om hyresförhållanden

gäller i tillämpliga delar även om arrende.

Hyresgästernas riksförbund och Svenska revisorsamfundet är av samma

uppfattning som hovrätten över Skåne och Blekinge.

Förslaget att slopa retentionsrätten och samtidigt införa en rätt till omedelbar

utmätning har tilldragit sig ganska stor uppmärksamhet. Några

remissinstanser har inte något att erinra mot vad som föreslagits. Hit hör

RLF och lantbruksförbundet. EON samt kronofogdemyndigheterna i Danderyds

och Solna distrikt har i princip inte något att erinra mot förslaget

om rätt till omedelbar utmätning. De anser emellertid att det är nödvändigt

att regeln i ämnet kompletteras med närmare besked i form av tillämpningsföreskrifter

eller motivuttalanden angående innebörden av uttrycket

»klar och förfallen fordran». Länsstyrelsen i Stockholms län säger att det

inte kan uteslutas, att de föreslagna bestämmelserna utan närmare precisering

kan komma att medföra svårigheter i tillämpningen hos kronofogdemyndigheterna

och föranleda oenhetlig praxis. Länsstyrelsen anser sig ha

visst stöd för detta antagande i sin erfarenhet av besvärsmål, föranledda

av utmätningar på grund av avtal om underhållsbidrag. För att undvika

nämnda konsekvenser och de risker från rättssäkerhetssynpunkt de kan

medföra synes som förutsättning för tillämpningen lämpligen böra gälla, att

gäldenären antingen i yttrande över utmätningsframställningen klart medgivit

fordringen eller lämnat den obestridd eller att han, sedan han blivit

personligen delgiven underrättelse om den sökta utmätningen, inte låtit sig

avhöra inom den i underrättelsen härför utsatta tiden.

En del remissinstanser har inte något att erinra mot att retentionsrätten

upphävs men avstyrker förslaget om rätt till omedelbar utmätning. Till

dessa remissinstanser hör hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, kronofogdeföreningen, kronofogdemyndigheten i

Stockholms distrikt och Hyresgästernas riksförbund. Hovrätten framhåller

att några speciella omständigheter ej föreligger som skulle motivera, att

fordran på arrende eller hyra ges en särställning i förhållande till andra

fordringar som grundas på skriftligt fordringsbevis. Utmätningsförfarandet

— som regelmässigt förutsätter en föregående rättslig prövning av utmätningsanspråket

— är inte f. n. organiserat så att gäldenären alltid har effektiv

möjlighet att tillvarata sin rätt. Frågan sammanhänger nära med det

allmänna spörsmålet om de exekutiva myndigheternas befogenhet och bör

behandlas i samband med det fortsatta reformarbetet på utsökningsrättens

område. Det är enligt hovrätten varken önskvärt eller lämpligt att bryta ut

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

detta speciella problem till separat behandling och därmed skapa prejudikat,

som kan binda det kommande lagstiftningsarbetet.

Fastighetsägareförbundet tillstyrker förslaget om rätt till omedelbar utmätning

men ifrågasätter om det kan vara rimligt att avskaffa retentionsrätten,

som har långvarig hävd inom hyreslagstiftningen och inte har föranlett

några olägenheter i tillämpningen. SABO ifrågasätter om inte retentionsrätten

bör behållas för andra lägenheter än bostadslägenheter.

2.4 Skatter m. m. (17 kap. 12 § HB)

Beträffande innebörden av den förmånsrätt som f. n. gäller för skatter

och allmänna avgifter hänvisas i första hand till 2.1.1 och härutöver till

bet. s. 62 f.

1964 års promemoria

2.4.1 Lagberedningen

Inom beredningen utarbetades 1964 en promemoria angående förmånsrätten

för skatter och allmänna avgifter. I promemorian uttalas, att förmånsrätterna

bör begränsas så mycket som möjligt. Borgenärerna bör ha

lika rätt, när inte vägande skäl kan påvisas för avsteg. Särskilt angeläget

är att s. k. tysta förmånsrätter hålls tillbaka. Till dem hör förmånsrätten

för skatter. De danska och norska kommittéerna har bestämt förordat, att

skatteprivilegiet avskaffas helt. Det är uppenbarligen önskvärt, att en såvitt

möjligt enhetlig reglering uppnås i Norden.

Skatternas särskilda natur synes, enligt vad beredningen framhåller, inte

motivera att de är utrustade med förmånsrätt. Den rent funktionella synpunkten

att det allmänna måste taga ut skatter för att den offentliga verksamheten

skall hållas i gång kan däremot vara en grund för skatteprivilegiet.

Härvidlag gäller att summan av det allmännas skatteintäkter bör jämföras

med de belopp som kan riskeras, om förmånsrätten i konkurs avskaffas.

De bevakade skattefordringarna i konkurser som avslutades 1960 och

1961 utgör enligt inhämtade uppgifter 14,3 miljoner kr. och utdelningen 3,7

miljoner kr. (se bil. C till bet.). Det framgår redan av detta begränsade material

tydligt, att det allmänna utan någon praktisk olägenhet kan finna sig i

bortfallet av den inkomstpost som utdelning i konkurs representerar.

Avskaffande av förmånsrätten kan möjligen medföra indirekta verkningar

på skatteindrivningen i synnerhet beträffande utmätning. Beredningen

anser emellertid att man kan bortse därifrån. Hot om konkurs kan

— i den mån det är ett önskvärt medel — användas som påtryckning, vare

sig skatteprivilegiet består eller ej.

Företag av olika slag — även jordbruk — belastas i stor utsträckning av

förmånsrätter med bättre rätt. Det allmänna blir mången gång utan utdel
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

61

ning trots förmånsrätten därför att — förutom panthavare — anställda och

innehavare av förlags- eller jordbruksinventarieinteckningar först skall ha

sitt. Beredningen erinrar om att den nya lagstiftningen om fast egendom

och om företagsinteckning medför att den egendom som står till buds för

det allmännas skattefordringar o. d. och för oprioriterade fordringar ytterligare

minskas.

Det har även gjorts gällande att förmånsrättens avskaffande skulle leda

till en hårdare indrivning. Inte heller detta argument har enligt beredningens

mening någon större bärkraft.

Det är inte tacknämligt från borgenärernas synpunkt att en gäldenär har

tillfälle att hålla sin rörelse i gång sedan han kommit på obestånd. Visserligen

kan kortsiktigt en del leverantörer och andra få betalning men rörelsen

drivs på borgenärernas bekostnad, eftersom de missleds av den skenbara

likviditeten. Kredit genom anstånd med skatteindrivning är av ondo.

I den mån hovsamhet är önskvärd vid indrivningen kan lämpliga direktiv

ges, oavsett om förmånsrätt föreligger eller ej. Om snabbare indrivning eller

utmätning blir aktuell genom förmånsrättens avskaffande, skulle det bidra

till en önskvärd sanering.

Enligt beredningens mening förtjänar en annan omständighet större beaktande.

Innan förmånsrätt infördes för vissa indirekta skatter, kunde det

allmänna i betydande utsträckning kräva säkerhet för behörigt erläggande

av blivande skatt eller meddela förfogandeförbud. Om förmånsrätten avskaffas,

kan frågan om säkerhet åter bli aktuell.

För de näringsidkare som kan antas ha förutsättningar att fortsätta sin

rörelse synes skatteprivilegiets avskaffande innebära en avsevärd fördel vid

ackordsförhandlingar. Med förmånsrätt utrustade fordringar berörs sålunda

ej av ackord. Från många håll har påtalats att önskvärda uppgörelser

försvårats eller omöjliggjorts av statliga fordringar.

Sammanfattningsvis framhåller beredningen, att förmånsrätten numera

är av underordnad betydelse för det allmänna, att privilegiet från de oprioriterade

borgenärernas synpunkt innebär en diskriminering som ej är sakligt

grundad och att något hinder mot att det avskaffas inte kan anses föreligga

av hänsyn till gäldenärerna. Förmånsrätten synes därför böra upphävas.

Att gå en medelväg och starkt begränsa den synes inte böra komma i fråga.

2.4.2 Remissyttranden

Beredningen inhämtade yttranden över promemorian från ett stort antal

remissinstanser. En uppräkning av dessa finns i beredningens betänkande

(s. 66 f).

Flertalet remissinstanser tillstyrkte eller godtog ett upphävande av förmånsrätten

för skatter och allmänna avgifter. Hit hörde bl. a. Göta hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, LO, SACO, TCO, näringslivets skattedelegation,

bankföreningen, advokatsamfundet, grossistförbundet, hantverks- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

indusiriorganisationen, köpmannaförbundet och lantbrnksförbundet. Kommerskollegium

uttalade att kollegiet fann övervägande skäl tala för ett avskaffande

av förmånsrätten. Riksrevisionsverket, RFV och länsstyrelsen i

Malmöhus län förklarade, att de inte ville motsätta sig att förmånsrätten

avskaffades. Kontrollstyrelsen uttalade, att den fann de i beredningens promemoria

framförda skälen så vägande att den inte ville motsätta sig förmånsrättens

avskaffande.

Tveksamhet inför reformen uttalades av kammarrätten, överståthållarämbetet,

riksskattenämnden, CFU och Stockholms stads indrivningsverk.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands samt Göteborgs och Rohus

län, stadsfogdeföreningen in. fl. avstyrkte förslaget om att avskaffa förmånsrätten.

Beträffande innehållet i remissutlåtandena hänvisas till den utförliga

redogörelse som har lämnats i beredningens betänkande (s. 67 ff).

1969 års betänkande

2.4.3 Lagberedningen

Beredningen framhåller inledningsvis att de nordiska kommittéer som

arbetar på reformering av konkurslagstiftningen har ansett, att skatteprivilegiet

är otillräckligt motiverat och bör avskaffas. Med hänsyn till den begränsade

betydelse för det allmänna som skatteprivilegiet har hos oss anser

beredningen inte heller för sin del, att det möter något hinder att i vårt

land avskaffa förmånsrätten för skatter. I ett par remissvar har påpekats,

att skatter i regel synes ha förmånsrätt i länder utom Norden. Beredningen

anser inte att detta förhållande bör påverka bedömningen huruvida vi i vårt

land har behov av sådan förmånsrätt.

Frågan om staten bör ha förmånsrätt för skatter har i remissyttrandena

över beredningens promemoria som regel bedömts företrädesvis med hänsyn

till den ekonomiska betydelsen därav för statsverket och olägenheterna för

oprioriterade borgenärer. I några fall har emellertid principiella synpunkter

anförts till stöd för skatteprivilegiet. Det har sålunda gjorts gällande, att

skattefordringarnas karaktär motiverar en särställning. Beredningen anser

emellertid inte, att därvid åberopats annat än sådana argument som faller

in under spörsmålet om förmånsrätten är ekonomiskt behövlig eller ej. En

effektiv skatteindrivning är nödvändig för att samhällsfunktionerna skall

kunna upprätthållas. Det är däremot enligt beredningen inte välgrundat att

av den anledningen anse skattekraven ha en högre valör än sådana fordringar

som enligt gällande rätt är eller enligt beredningens förslag skall

vara oprioriterade. Till denna grupp hör — förutom obetalade underhållsbidrag

— pensionsförpliktelser, krav på ersättning för olika uppdrag, leverantörers

fordringar, skadeståndsanspråk m. m.

Beredningen påpekar att det i ett par remissyttranden har anförts, att

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

63

det allmänna befinner sig i underläge jämfört med andra borgenärer därför

att dess skattekrav uppkommer utan att någon individuell prövning av gäldenärens

solvens kunnat ske. Enligt beredningen är emellertid nämnda jämförelse

inte realistiskt grundad. Det allt överskuggande är i stället, att staten

med sina fordringar mot alla landets skattskyldiga har den största tänkbara

riskutjämningen redan genom fordringarnas överväldigande stora

antal. I de fall då staten ej lyckas driva in sin fordran fördelas förlusten

för samhällskollektivet på samtliga skattebetalare.

Beredningen framhåller vidare att förmånsrättens avskaffande inte får

leda till att staten avstår från en effektiv ordning för skatternas indrivning.

Det finns inte heller någon anledning att befara, att statsmakterna skulle,

som en konsekvens av att förmånsrätten upphävs, avhända sig de medel

som behövs för en effektiv indrivning av skatterna. Staten får genom sina

restlängder en omedelbart användbar exekutionstitel och har en stor indrivningsorganisation

till förfogande. Bådadera är nödvändiga. Skatter kan

också i viss utsträckning indrivas inte bara genom utmätning och konkurs

utan även genom införsel i lön. Möjligheten att anlita införsel är ej beroende

av att förmånsrätt finns i konkurs.

I ett par remissyttranden över beredningens promemoria har anförts, att

förmånsrättens upphävande skulle bidra till att övervältra skattebördan,

närmast från företagare med B-skatt till löntagare med A-skatt. I själva

verket kommer, påpekar beredningen, varje förlust som staten gör på en

skattskyldig att fördelas på alla övriga skattebetalare, vare sig de har Beller

A-skatt. Beredningen anser inte att synpunkten kan åberopas som skäl

för att staten skall ha förmånsrätt i konkurs för utestående skattefordran.

Om man anser utgångspunkten vara att borgenärer i princip bör behandlas

lika, måste ju jämförelsen gälla, huruvida staten skall som oprioriterad

förlora procentuellt lika mycket på en utestående fordran som andra oprioriterade

borgenärer och förlusten fördelas på samtliga skattebetalare eller

om staten skall som prioriterad skjuta undan de oprioriterade och så mycket

större förlust läggas på dem.

Efter remissbehandlingen av promemorian har beredningen låtit införskaffa

uppgifter om förmånsrättens direkta ekonomiska betydelse för åren

1965—67 (bil. D till bet.). Uppgifterna avser till skillnad mot dem som

lämnades i promemorian en period när en nedgång i konjunkturerna ägt

rum. Av uppgifterna framgår att utdelningen på skattefordringar med förmånsrätt

i konkurser som avslutats nämnda tre år uppgick till resp. 4,7

miljoner, 4,3 miljoner och 5,4 miljoner kr. Det belopp som bevakats med

förmånsrätt i samma konkurser var resp. 13,2 miljoner, 14,8 miljoner och

19,2 miljoner kr. Till jämförelse kan anges att de influtna skatterna år

1965 var nära 35 miljarder kr och år 1966 drygt 39 miljarder kr. Det material

som föreligger visar att vad staten på grund av förmånsrätten får

lyfta i konkurser är av helt underordnad betydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

Beredningen framhåller i sammanhanget att den nya lagstiftningen om

vad som hör till fast egendom och den nya lagen om företagsinteckning

medfört, att den egendomsmassa som i konkurs kan användas för betalning

av statens skattefordringar minskat sedan år 1967. Den direkta ekonomiska

betydelsen av förmånsrätten kan därför antas numera vara mindre än den

åberopade statistiken visar.

Av bl. a. riksskattenämnden har framkastats, att förmånsrätt skulle kunna

bevaras för statens krav på källskattemedel, varuskatter o. d. medan

man lättare kunde avstå från förmånsrätt för övriga skattekrav. Beredningen

anser inte en sådan åtskillnad befogad. Den omständigheten att företag

och privatpersoner bistår staten med uppbörden av källskatt och varuskatter

m. in. kan inte åberopas till stöd för att just sådana skatter skulle

få tas ut med förmånsrätt. Enligt beredningens mening kan man inte heller,

såsom riksskattenämnden antytt beträffande käll- och varuskattemedel,

gärna göra en sådan diskriminering till förmån för staten att någon form

av separationsrätt införs.

I några yttranden har uttalats, att avskaffandet av skatteprivilegiet kunde

antas föranleda hårdare indrivning. Riksrevisionsverket och uppbördsutredningen

har emellertid instämt i beredningens uppfattning att indrivningstakten

bestäms av andra faktorer.

I ett remissyttrande har gjorts den på sitt sätt realistiska anmärkningen att

skatteprivilegiets avskaffande skulle vålla ökat arbete i ett antal konkurser

där de oprioriterade borgenärerna f. n. inte får någon utdelning men framdeles

skulle få någon ringa procent. Att av sådan anledning ge staten företräde

är emellertid enligt beredningens mening alltför krasst.

Beredningen förordar på de skäl som anförts i promemorian och sedan

ytterligare utvecklats med anledning av remissyttrandena, att förmånsrätten

för de skatter och avgifter som nu avses i 17 kap. 12 § HB avskaffas.

Från representanter för näringslivet har understrukits, att förmånsrättens

avskaffande inte får föranleda att staten betingar sig särskild säkerhet

för att den som åläggs att svara för indirekta skatter blir i stånd att fullgöra

åläggandet. Beredningen ansluter sig till dessa uttalanden men påpekar

samtidigt att det givetvis är angeläget att en effektiv kontroll finns.

2.4.4 Remissyttranden

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

om att avskaffa skatteprivilegiet. Hit hör hovrätten över Skåne och Blekinge,

bankinspektionen, kommerskollegium jämte samtliga hörda handelskammare,

domarföreningen, RBF, Svensk industriförening, arbetsgivareföreningen,

industriförbundet, bankföreningen, Svenska företagares riksförbund,

Svenska revisorsamfundet och grossistförbundet.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det skulle vara en beaktansvärd

olägenhet om antalet konkurser genom reformen kommer att öka. Om

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kangl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

utmätning för skatt kommer att ske väsentligt oftare än nu, föreligger sannolikt

en sådan risk. Möjligen kan risken i någon mån elimineras om det

av beredningen framlagda förslaget till lag om ackordsförhandling genomförs.

Hovrätten anser dock att övervägande skäl talar för skatteprivilegiets

avskaffande och tillstyrker förslaget i denna del.

Advokatsamfundet tillstyrker livligt beredningens förslag. I sammanhanget

uttalas bl. a. att om förmånsrättens bortfall skulle medföra en hårdare

indrivning av skatter och avgifter, detta inte är något skäl för att

hesitera inför åtgärden. Det kan nämligen inte, generellt sett, sägas att det

varit någon fördel att indrivningen släpat efter och »skattekrediter» lämnats

i förlitande på förmånsrätten. Just härigenom vilseleds lätt leverantörer

och kreditgivare och insolventa gäldenärer får möjlighet att driva sin verksamhet

vidare trots att de bort inställa betalningarna för länge sedan.

Även RFV är av uppfattningen att skatteprivilegiet kan avskaffas. I

yttrandet finns en sammanställning av uppgifter för åren 1960—1968 beträffande

av verket enligt räkning påförda arbetsgivaravgifter och till indrivning

anmälda avgiftsbelopp.

År

Enl räkning

påförda av- giftsbelopp

milj kr

Oguldna till indriv- ning anmälda avgifts- belopp

milj kr i procent

av påförda

avgifter

Indrivna belopp

som redovisats

till riksförsäk- ringsverket

milj kr (ca)

1960

642

11,6

1,81

1961

840

13,3

1,58

1962

1 420

25,7

1,81

9

1968

2 040

35,7

1,75

15

1964

2 534

58,5

2,31

31

1965

3 101

65,4

2,11

37

1966

3 642

96,7

2,65

51

1967

4 656

125,1

2,69

64

1968

5 713

138,2

2,42

71

RFV framhåller att verket i sitt yttrande över 1964 års promemoria anförde,

att av verket enligt räkning påförda arbetsgivaravgifter endast i förhållandevis

ringa omfattning anmäldes till indrivning samt att de indrivningsvägen

influtna beloppen huvudsakligen inflöt på annat sätt än genom

utdelning i konkurs. Förmånsrätten i konkurs för arbetsgivaravgifter kunde

därför ej ha sådan ekonomisk betydelse för socialförsäkringen att skatteprivilegiets

bibehållande var motiverat av den anledningen. Med beaktande

av i promemorian anförda skäl ville verket ej motsätta sig privilegiets avskaffande.

De i det nu föreliggande betänkandet redovisade övervägandena

samt det förhållandet, att RFV numera påför även allmän arbetsgivaravgift

och redaravgift för sjöfolks pensionering, föranleder inte verket att inta

någon annan ståndpunkt.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 112

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna har mycket delade meningar

om förslaget. Av sex hörda länsstyrelser är tre för ett avskaffande

av skatteprivilegiet nämligen de i Jönköpings, Malmöhus och Västernorrlands

län. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller t. o. m. att arbetet med

skatteindrivningen bör vinna på ett avskaffande. Skulle indrivningsmyndigheterna

om förmånsrätten upphävs, tillgripa hårdare åtgärder än hittills,

ligger detta enligt länsstyrelsen i linje med de direktiv som utfärdats från

centralt håll. Följden därav skulle säkerligen bli, att skattegäldenären med

större intresse ägnade sig åt inbetalning av sina skatteskulder. Det har, fortsätter

länsstyrelsen, hittills inte utan skäl sagts, att det är den statliga kredit

som uppkommer genom underlåtenhet att betala in anställdas skatter och

varuskatt, som hållit många företag vid liv på konstlad väg under ibland

flera år. Skulle sådana förhållanden kunna bringas att, om inte upphöra så

i varje fall minska, ligger det i det allmännas intresse.

Följande kronofogdemyndigheter är positivt inställda till förslaget om ett

avskaffande, nämligen de i Värnamos, Lunds, Landskronas, Eslövs, Trelleborgs

och Ystads distrikt.

Mer eller mindre betänksamma mot förslaget om ett avskaffande av

skatteprivilegiet är bl. a. CFU, EON, tre länsstyrelser, uppbördsutredningen

och kronofogdeföreningen.

CFU framhåller att det hade varit värdefullt från fiskalisk synpunkt om

skatteprivilegiet kunde få bestå. De skäl som anförts för dess avskaffande

måste emellertid anses starka. Då dessutom förmånsrätten för skatter avskaffats

i Danmark och Norge, vill CFU inte längre motsätta sig att så sker

även i Sverige. CFU understryker i fortsättningen att ett avskaffande av förmånsrätten

ställer ökade krav på effektiviteten i fråga om arbetsgivarkontroll,

kontroll beträffande indirekta skatter och skatteindrivningen. ökad

effektivitet är redan i dagens läge angelägen. Om förmånsrätten för skatter

tas bort är det — för undvikande av alltför stora skatteförluster — absolut

nödvändigt med ännu kraftigare åtgärder i nämnda avseenden. Om dessa

ökade åtgärder kräver ökad personalinsats, är detta det pris det allmänna

får betala för förmånsrättens avskaffande.

EON, som anser sig främst böra anlägga arbetsbesparings- och effektivitetssynpunkter

på frågan om skatteprivilegiets avskaffande, uttalar att restföringen

av skatter och allmänna avgifter upptagna i månadsräkning i

det närmaste fördubblats från 1965 till 1968, under vilket sistnämnda år

restfört belopp uppgick till drygt 1 160 miljoner kr. ökningen hänför sig i

mycket stor utsträckning till sådana utskylder in. m. för vilka juridiska

personer och egna företagare har att svara eller att själva erlägga, dvs.

redovisning av anställdas källskatter, egna B- och K-skatter, arbetsgivaravgifter,

allmän varuskatt (i fortsättningen mervärdeskatt) m. fl. Om denna

utveckling fortsätter, kommer avskaffandet av skatteprivilegiet på sikt att

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

medföra allt större årliga inkomstbortfall, även om förmånsrätten på grund

av det numera införda företagsinteckningsinstitutet i viss utsträckning har

förlorat i betydelse.

Enligt nämndens mening har förmånsrättens ekonomiska betydelse avsevärt

undervärderats. Från praktiken är det väl känt, att blotta förekomsten

av skatteprivilegiet medför att åtskilliga belopp inflyter utan vare sig utmätnings-

eller konkursåtgärder. Köpmannaorganisationer, advokater, revisorer,

boutredningsmän m. fl. avvecklar sålunda regelmässigt företag och

dödsbon med iakttagande av förmånsrätten för skatter för att söka undvika

ett kostnadskrävande konkursförfarande. Det är också praxis, att kronofogdemyndigheterna

godkänner en sådan avveckling, om betalning erläggs

för det belopp som vid konkurs skulle tilldelas kronan. Återstående skatter

avskrivs därefter oftast och då det gäller dödsbon nästan alltid utan krav

på att gäldenären försätts i konkurs. På detta sätt inflytande belopp återfinns

inte i statistiken. Summan av dem kan visserligen inte anges men

erfarenhetsmässigt vet man, att den är betydande. Avskaffas skatteprivilegiet

kan det få den olyckliga konsekvensen att förevarande väl utbildade

praxis upphör.

Nämnden framhåller att det utan skatteprivilegiet fordras mer arbetskriivande

insatser i indrivningsarbetet än f. n. Sannolikt kommer personalbehovet

inom exekutionsväsendet att påverkas härav, vilket förhållande

även bör beaktas vid bedömningen av förmånsrättens ekonomiska betydelse.

Vidare är det så att den beloppsmässigt övervägande delen av skattebevakningarna

i konkurs avser innehållna men oredovisade skatter samt indirekta

skatter som allmän varuskatt och övriga konsumtionsskatter (17

kap. 12 § andra och tredje st. HB). En mycket stor del av dessa belopp hinner

i praktiken aldrig bli föremål för indrivningsåtgärder, enär de faller på

tiden närmast före konkursen. Det förekommer t. o. m. någon gång, att

beloppen inte ens har hunnit överlämnas till kronofogdemyndighet för indrivning

före konkursutbrottet. Avskaffas skatteprivilegiet måste därför

större krav ställas på effektivitet och snabbhet i arbetsgivarkontrollen och

kontrollen av indirekta skatter så att utmätning kan verkställas i god tid

före konkursen för vinnande av förmånsrätt. Dessa krav kan föra med sig

ökade kostnader även hos de myndigheter som har att ombesörja kontrollåtgärderna.

Ett starkt bidragande skäl till förslaget om avskaffande av skatteprivilegiet

har varit, att detta är en s. k. tyst förmånsrätt och att fordringar på

t. ex. mervärdeskatt och oredovisade skatteavdrag för anställda i det enskilda

fallet snabbt kan stiga till höga belopp. Olägenheten härav har numera

minskat avsevärt genom införandet av företagsinteckningsinstitutet, som i

många fall möjliggör för kreditgivare att skaffa sig bättre förmånsrätt än

skatteprivilegiet. Vidare kan enligt nämnden anföras, att den tysta förmånsrätten

för skatt torde vara välbekant för kreditorerna och att dessa genom

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

affärstidskrifter och kreditupplysningsorgan har lätt att få kännedom om

uppdebiterade A-skatter och obetalda mervärdeskatter m. m. Upplysningar

kan även erhållas hos kronofogdemyndigheterna, vars register över alla restförda

fysiska och juridiska personer är offentliga.

Med hänsyn till EON:s huvuduppgift att verka för en rationell ordning

i fråga om skatteindrivningen, vill nämnden framföra viss tveksamhet i

fråga om förslaget. Nämnden är emellertid medveten om att detta i ett större

sammanhang kanske bör bedömas främst från andra synpunkter än de

som nämnden har att företräda. I sådant fall kan nämnden inte motsätta

sig förslaget. En ledamot i nämnden är emellertid skiljaktig och vill behålla

förmånsrätten för skatter m. m.

Länsstyrelsen i Stockholms län hyser starka betänkligheter mot förmånsrättens

avskaffande. De skäl som beredningen åberopar för sitt förslag är

visserligen bestickande men vid närmare granskning inte övertygande. Länsstyrelsen

kan inte förstå att enhetliga regler för de nordiska länderna om

förmånsrätt för skatter är nödvändiga.

Länsstyrelsen erinrar vidare om de ojämna verkningar mellan företagare

och löntagare som förslaget innebär. Beträffande personer med inkomst av

tjänst står betydligt större möjlighet till buds att få in skatter än beträffande

rörelseidkare. En företagare kan lättare få skattekredit genom för

liten betalning av preliminär skatt och genom olika uppskov eller tredska

vid indrivningen. Förmånsrätten för skatter fyller härvid en liknande funktion

som införsel för löntagares skatter.

Vad beträffar de obilliga verkningar som överraskande kan drabba borgenärer

och även andra, t. ex. borgensmän, vid konkurser på grund av statens

förmånsrätt är länsstyrelsen inte oförstående härför. Men dessa förhållanden

är strängt taget inte förmånsrättens fel och bör inte utan vidare föranleda

att förmånsrätten slopas. Åtgärder bör i stället vidtas för att förhindra

obilliga verkningar, främst genom ökad vaksamhet och kreditupplysning.

En utredning angående kreditupplysningsverksamheten har nyligen

satts igång.

Från statens synpunkt måste enligt länsstyrelsen framhållas den återverkan

som förmånsrättens slopande får på skattemyndigheternas arbetsuppgifter.

Om statens fordringar skulle likställas med de flesta andra fordringar

vid ackordsförhandlingar och konkurs, uppkommer ett betydande merarbete

i förhållande till nuläget. Storleken härav synes ha underskattats. För länsstyrelsens

del kan en avsevärd ökning av ackordserbjudanden för skatter

förväntas. Behandlingen av sådana ärenden är för länsstyrelserna redan nu

ansvarsfull och betungande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att beredningen har underskattat

den ekonomiska effekten av förmånsrättens slopande men att den å andra

sidan har åberopat tungt vägande skäl för sitt förslag. Betydelsen av en

samordning på detta område mellan de nordiska länderna är sålunda uppen
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

bar. Att principen om likaberättigande för borgenärer i konkurs inte utan

starka skäl bör åsidosättas är även en viktig synpunkt, som bör vara vägledande

vid utgallring av tvivelaktiga förmånsrätter. Länsstyrelsen är emellertid

inte övertygad om att de nackdelar — särskilt av ekonomisk och

indrivningsteknisk art -— som följer av det s. k. skatteprivilegiets slopande

överväger de fördelar som därmed skulle kunna vinnas och ställer sig därför

tveksam till förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar inte beredningens uppfattning

att skattebortfallet för staten blir ringa, utan hävdar i stället att den

föreslagna försämrade förmånsrätten för skatter medför ett väsentligt försämrat

indrivningsresultat. Den enskilde borgenären kan i tid begära kontant

betalning eller säkerhet för vad han har att fordra. Staten däremot

måste stillatigande vänta på att dess skatteanspråk förfaller till betalning

utan någon möjlighet att säkerställa det blivande skattekravet. Länsstyrelsen

avstyrker förslaget.

Uppbördsutredningen erinrar om att utredningen i yttrande över beredningens

promemoria inte ställde sig direkt avvisande till tanken på att avskaffa

förmånsrätten för skatter. Sedan yttrandet avgavs har frågan emellertid

kommit i ett delvis annat läge. Utredningen tänker härvid bl. a. på

de vidgade möjligheterna att få förmånsrätt i lös egendom genom företagsinteckning.

Härmed har följt en försämring av statens utsikter till betalning.

Tvekan måste hysas om man i detta läge bör ytterligare försämra statens

ställning genom att helt slopa förmånsrätten.

Numera har också vissa erfarenheter vunnits vid tillämpningen av ackordsbestämmelsen

i 62 § uppbördsförordningen (1953:272). Ackordsförslagen

innefattar ofta inte endast en framställning om att länsstyrelsen skall

biträda ackordet i fråga om oprioriterade skatter utan även en begäran att

länsstyrelsen i ackordet skall inräkna prioriterade skatter, dvs. avstå från

föreliggande förmånsrätt. Intrycket har varit att man så att säga velat gå

beredningens förslag i förväg och att ett ackordserbjudande bör uppfattas

som ett tämligen normalt betalningssätt när skatteskulderna ackumulerats.

Det finns skäl att tro att denna tendens kommer att förstärkas om förmånsrätten

slopas.

Uppbördsutredningen framhåller i sammanhanget att nuvarande bestämmelser

om ackord för skatter inte synes ge länsstyrelserna tillräcklig ledning

vid deras tillämpning. Dessa svårigheter skulle accentueras om förmånsrätten

slopas och en majoritet av borgenärer mot de statliga intressena

skulle kunna framtvinga ackord. Om förmånsrätten slopas synes det önskvärt

att frågan om ackordsförfarandet beträffande skatter och statens ställning

därvid närmare utreds.

Enligt uppbördsutredningen kvarstår de ursprungliga skälen för förmånsrätt

för skatter o. d. knappast numera. Förslagets genomförande kan dock

befaras få till följd vissa olägenheter av uppbördsteknisk och psykologisk

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

art. Om det ändock anses böra genomföras måste det förutsättas att reformen

framstår som angelägen från andra utgångspunkter än dem utredningen

haft för sitt bedömande.

Kronofogdeföreningen uttalar att blotta tillvaron av skatteprivilegiet eller

rättare sagt principen bakom privilegiet torde vara anledningen till att

åtskilliga medborgare anser, att i vart fall skatterna av deras skulder skall

betalas på förfallodagen. Skatteprivilegiet såsom sådant är enligt föreningens

åsikt ägnat att inge allmänheten en viss respekt för såväl skattekraven

som indrivningsmyndigheternas verksamhet och sålunda bidra till ett gott

indrivningsresultat. Föreningen har i olika sammanhang påtalat, att de för

indrivning överlämnade beloppen kraftigt ökar år från år och att de utgående

balanserna likaså ständigt ökar. Den utgående balansen utgjorde vid

1968 års slut över en miljard kr. Någon nedgång i denna tendens torde ej

vara att förvänta. Tvärtom visar erfarenheterna att betalningsmotståndet

blir allt kraftigare och indrivningsarbetet allt besvärligare.

När det gäller att bedöma vilken verkan skatteprivilegiet har på indrivningsresultatet

kan man enligt föreningens åsikt ej blott se till de utdelningar

som erhålls på grund av bevakningar i konkurser. Utmätningsmännen

driver in avsevärda belopp enbart genom hot om konkurs och under

framhållande av den förmånsrätt som kronan skulle få för skatterna vid

en konkurs.

Enligt föreningens bestämda uppfattning får ett slopande av förmånsrätten

till följd ytterligare skärpt indrivning. Även i företag med god prognos

kommer statens förmånsrätt att höra säkerställas genom utmätning. I nuläget

anser föreningen att utmätningsmännen fäster mycket stort avseende

vid förmånsrätten och därför undviker utmätning av t. ex. omsättningstillgångar.

Följden av en ökad användning av utmätningsinstitutet blir att även

i och för sig livskraftiga företag kommer att tvingas avveckla sin rörelse.

Avskaffandet av skatteprivilegiet förefaller enligt föreningen vara en

eftergift åt näringslivet och dess organisationer, som ej är motiverad. En

enskild leverantör har stora möjligheter att erhålla betalning genom leveransvägran

och andra åtgärder långt före kronan när det gäller skattefordringar.

Genom att en relativt lång tid förflyter innan kronofogdemyndigheten

erhåller indrivningsuppdrag avseende resterande utskylder, har leverantörerna

ett klart försteg vid indrivning av sina utestående fordringar.

I de fall leverantören blivit nödlidande vid konkurs synes fordringarna i

regel ha uppkommit på ett relativt sent stadium, i vart fall efter det att den

skattskyldiges insolvens borde vara känd för leverantören.

Sammanfattningsvis gäller att kronofogdeföreningen i första hand avstyrker

förslaget att slopa den nuvarande förmånsrätten för skatter in. in.

samt, i andra hand, ansluter sig till riksskattenämndens uttalande (bet. s.

78) att förmånsrätten under alla förhållanden bör behållas för källskattemedel,

mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

71

Flertalet i ärendet hörda kronofogdemyndigheter är också negativt inställda

till förslaget att slopa skatteprivilegiet. Negativ ståndpunkt intas

bl. a. av kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Danderyds, Linköpings,

Motalas, Norrköpings, Eksjös, Jönköpings, Hälsingborgs och Sundsvalls distrikt.

2.5 Övriga fordringar

I det följande behandlas frågan om allmän förmånsrätt för vissa särskilda

fordringar. Fn del av de åsyftade fordringarna har f. n. förmånsrätt, nämligen

en rad fordringar enligt 17 kap. 4 § HB som avser t. ex. kostnad för

begravning eller bouppteckning eller för gäldenärs försättande i konkurs,

vissa fordringar enligt 17 kap. 10 § HB mot förmyndare m. fl. samt vissa

redovisningsfordringar in. m. enligt 17 kap. 11 § HB (ang. den närmare

innebörden av dessa fordringar och deras förmånsrätt, se 2.1.1 och bet. s.

80 f, 85 f och 140 ff). I dessa fall uppkommer frågan om förmånsrätten alltjämt

skall få bestå. Återstående fordringar — avseende underhållsbidrag,

revisorsarvoden och speditionsutlägg •—- är f. n. oprioriterade men krav har

rests i olika sammanhang på att de skall förses med förmånsrätt.

2.5.1 Lagberedningen

Beredningen framhåller att konkurskostnader och skulder som konkursbo

i övrigt har ådragit sig enligt 125 § KL skall betalas ur boet innan utdelning

till konkursborgenärerna äger rum. De fordringar som, frånsett löneprivilegiet,

upptas i 17 kap. 4 § HB är till sin natur jämförliga med konkurskostnader.

De behandlas likväl f. n. endast som konkursfordringar. Med

hänsyn till den goda förmånsrätten spelar skillnaden i behandling inte någon

större roll. Enligt beredningens mening saknas tillräckliga skäl att övergå

till ett annat system.

I överensstämmelse med gällande lag bör borgenärs kostnad för att få

gäldenären försatt i konkurs vara förenad med förmånsrätt. Denna bör gälla

oavsett om kostnadsersättning utdömts i ansökningsmålet och bevakning av

det utdömda beloppet därefter skett eller om ersättningsyrkandet framställts

först i konkursen. Vilka kostnader som är ersättningsgilla framgår

av 18 kap. 8 § RB. Vanligen torde det i konkursansökningsmål sammanlagt

röra sig om blygsamma kostnadsbelopp.

Beredningen föreslår vidare förmånsrätt liksom f. n. för begravnings- och

bouppteckning skostnad i anledning av gäldenärens död. Som en förutsättning

för förmånsrätten har angetts, att dödsfallet inträffat före konkursen,

dvs. före konkursbeslutet. I fråga om begravningskostnad äverensstämmer

denna reglering i princip med vad som anses gälla hos oss och i de övriga

nordiska länderna. Enligt beredningens mening bör samma förutsättning

gälla beträffande bouppteckningskostnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Den förmånsrätt som f. n. gäller för läkarlön, läkemedel och föda under

avliden gäldenärs sista sjukdom samt arvode för hans vård bör enligt beredningens

mening utgå. Ifrågavarande kostnader betalas numera i stor utsträckning

av det allmänna. Motsvarande förmånsrätt har redan utmönstrats

i Norge och Danmark.

I överensstämmelse med nuvarande reglering och på de skäl som har legat

till grund för denna (se bet. s. 141 f) föreslår beredningen att förmånsrätt

också skall gälla för borgenärs kostnad för beslut om dödsbos avträdande

till förvaltning av boutredningsman.

Beredningen erinrar om att enligt dess förslag i betänkandet Utsökningsrätt

VII till ny lag som ackordsförhandling (SOU 1968: 41), formerna för

ackordsförfarandet skall ha ett något annat utseende än f. n. De funktionärer

som skall finnas är god man och ev., för övervakning av att ingånget

ackord iakttas, tillsynsman. Beredningen påpekar att de kostnader som

läggs ned på försök att åstadkomma och genomföra ackord utan konkurs

i regel gagnar borgenärerna överlag genom att gäldenärens ekonomiska förhållanden

blir tillförlitligt utredda och förvaltningen av hans egendom ställs

under uppsikt. Ackordsförhandling kan emellertid stranda och följas av

konkurs. Konkurs kan också inträffa trots att ackord har kommit till stånd.

Beredningen anser att såväl god man som tillsynsman i uppkommande konkurs

bör få njuta förmånsrätt för fordran på arvode och kostnadsersättning.

Olika slags ersättningskrav som kan uppkomma i samband med dödsboutredning

enligt ärvdabalken (ÄB) har f. n. förmånsrätt. Beredningen lämnar

exempel på sådana krav (bet. s. 146). Av dessa kan enligt beredningen ett

som avser ersättning åt boutredningsman jämställas med gottgörelse åt god

man enligt ackordslagen. Dödsboet får sin ekonomiska ställning klarlagd

genom boutredningsmannens försorg. Vidare skapas förutsättningar för en

enkel och billig avveckling av insolvent dödsbo. Om uppgörelse med borgenärerna

inte kan nås utan dödsboet sätts i konkurs, bör boutredningsman

som förordnats av rätten ha förmånsrätt för arvode och kostnad. Beredningen

anser inte, att det finns tillräckliga skäl att nu stadga förmånsrätt

för övriga, här åsyftade krav.

I enlighet med det sagda upptar beredningens förslag (12 §) bestämmelse

om förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning till god man enligt

ackordslagen, tillsynsman enligt nämnda lag eller KL och förordnad boutredningsman.

Förmånsrätten skall emellertid vara begränsad till fordran

som belöper på tid fr. o. m. sex månader före konkursansökningen. Gode

mannen, tillsynsmannen eller boutredningsmannen kan, om hans uppdrag

drar ut på tiden, med lämpliga intervaller se till att han får delbetalning för

dittills utfört arbete och därigenom undgå att drabbas av begränsningen.

Regeln hindrar emellertid, att överraskande krav för längre tid kan göras

gällande i konkursen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Beredningen framhåller i fortsättningen att det sedan god man förordnats

enligt ackordslagen kan visa sig nödvändigt eller lämpligt att vidta särskild

åtgärd i samband med utredningen av gäldenärens bo. Fackman måste

kanske anlitas för värdering av gäldenärens rörelse eller andra tillgångar

eller revisor måste granska gäldenärens bokföring. Försäkring kan behöva

tas på gäldenärens egendom eller reparation behöva göras för att rädda

hotade värden osv. Om sådana kostnader uppkommer under konkursförfarandet,

behandlas de i princip som konkurskostnader. När fordringen uppkommit

före konkursen, bör enligt beredningen i viss omfattning förmånsrätt

gälla. Beredningen anser att som förutsättning för förmånsrätt bör

stadgas, att åtgärden vidtagits med gode mannens godkännande. Även här

bör en tidsbegränsning göras, förslagsvis genom krav på att åtgärden ägt

rum tidigast sex månader före konkursansökningen. För att en snäv gräns

skall hållas bör vidare gälla som villkor, att åtgärden uppenbart varit till

borgenärernas bästa. Beredningen förklarar att det sagda bör avse även åtgärd

som i samband med tillsyn över fullgörande av ackord utan eller i

konkurs vidtagits med tillsynsmannens godkännande. Slutligen bör samma

förmånsrätt gälla, när förordnad boutredningsman vidtagit åtgärd som nyss

nämnts och övriga angivna förutsättningar föreligger. Fn bestämmelse i

enlighet med det anförda har upptagits (12 § i ber. försl.).

Enligt beredningen skall slutligen som gemensam förutsättning för nu

behandlade förmånsrätter gälla, att det fordrade beloppet med hänsyn till

omständigheterna kan anses skäligt. Om ersättningsbelopp till god man

eller tillsynsman som här avses prövats av rätten -— och rättens beslut inte

enbart grundas på medgivande — behöver någon ytterligare prövning av

beloppets skälighet inte äga rum.

Beredningen framhåller beträffande den nuvarande förmånsrätten för

vissa fordringar mot förmyndare och gode män enligt 11 kap. 10 § HB

följande.

Det är uppenbarligen väl motiverat, att förmyndar- och godmansförvaltningen

är föremål för noggrann kontroll. Däremot kan det sättas i fråga,

om kontrollsystemet behöver kompletteras med förmånsrätt för fordran på

ersättning i anledning av förmynderskapet eller godmanskapet. I likhet med

andra tysta förmånsrätter är ett sådant privilegium olämpligt redan därför

att det inte är möjligt att förutse för övriga borgenärer. Inte heller kan det

anses särskilt starkt motiverat, att just ersättningsanspråk av här ifrågavarande

natur skall vara utrustade med förmånsrätt. Andra anspråk på

skadestånd kan vara lika ömmande.

Beredningen påpekar att förmånsrätten f. ö. inte ger något betryggande

skydd. Det kan, när konkurs inträffar, lätt visa sig att fordringar med

bättre förmånsrätt tar i anspråk befintliga tillgångar. Att ge privilegiet en

bättre placering än f. n. kan å andra sidan inte komma i fråga. I den mån

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 142

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

det skydd som nu bjuds inom förmynderskapslagstiftningen företer brister

bör det kompletteras inom den senare lagstiftningens ram. Detta kan exempelvis

tänkas ske genom föreskrifter om obligatorisk försäkring och om

ansvar från det allmännas sida för överförmyndares försummelser i övervakningen.

I Norge har privilegiet avskaffats 1963 utan att, såvitt bekant, några nackdelar

gett sig till känna. I Danmark föreligger förslag om att förmånsrätten

skall upphävas, vilket ej synes ha mött något motstånd. Det är troligt, att

omyndigs förmånsrätt kommer att avskaffas även i Finland.

Beredningen, som överlagt med förmynderskapsutredningen om saken,

föreslår på anförda skäl, att den förmånsrätt som nu regleras i 17 kap. 10 §

HB upphävs.

I fråga om förmånsrätten för vissa redovisningsfordringar enligt 17 kap.

11 § HB uttalar beredningen bl. a. följande.

Beredningen redovisar inledningsvis för tillkomsten av och omständigheterna

kring förmånsrätten för kyrkors, fattigkassors och sockenmagasins

fordringar hos deras föreståndare (bet. s. 81 f). Härefter framhålls att denna

förmånsrätt uppenbarligen är föråldrad. Redan vid 1903 års riksdag

kritiserade lagutskottet privilegiet (LU 1903: 17 s. 3 f). Enligt beredningens

mening saknas bärande skäl att bevara förmånsrätten. Medelsförvaltningen

och kontrollen kan numera ordnas i sådana former att riskerna i avsevärd

mån elimineras. Vid behov kan genom försäkring skapas ett effektivare

skydd än förmånsrätten, som är föga betryggande. Mot densamma gör sig

i övrigt gällande samma betänkligheter från de oprioriterade borgenärernas

synpunkt som mot andra tysta förmånsrätter. Beredningen föreslår därför,

att förmånsrätten upphävs.

I fråga om kronans, riksdagens, städers och allmänna av Kungl. Maj:t

stadfästa kassors, penningverks och inrättningars fordringar hos tjänstemän

för uppbörd gör sig väsentligen samma synpunkter gällande. En likartad

förmånsrätt har nyligen avskaffats i Norge och i Danmark har lagts

fram förslag om utmönstring av motsvarande privilegium. Det är numera

inte motiverat att låta statliga och andra allmänna fordringar tränga undan

enskilda borgenärer i uppbördstjänstemäns konkurs. Staten har största

möjliga riskfördelning, medan denna hos den enskilda borgenären ofta är

obetydlig eller obefintlig. Förmånsrätten är praktiskt betydelselös för det

allmänna, medan den enskilda borgenären kan lida en kännbar förlust om

han skjuts undan. Beredningen föreslår, att även den nu behandlade förmånsrätten

för kronan m. fl. får utgå.

Beträffande övriga i 17 kap. 11 § första st. HB föreskrivna förmånsrätter,

dvs. vissa fordringar hos utmätningsman och hos andra kronans tjänstemän,

framhåller beredningen att det f. n. i nordiskt samarbete förbereds lagstiftning

om det allmänna skadeståndsansvar m. m. (jfr SOU 1958: 43 och 1964:

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

75

31). Man torde kunna utgå från att stat, kommun och annan offentlig inrättning

i princip blir skyldiga att ersätta skada som i den offentliga verksamheten

vållats genom anställdas fel eller försummelse. Om en sådan reglering

genomförs, saknas anledning att till skydd för enskildas anspråk behålla

den förmånsrätt som tillkommer fordringar hos tjänstemän inom exekutionsväsendet

och hos kronans tjänstemän i övrigt. Men även om lagstiftningen

angående skadeståndsansvar för det allmänna inte skulle genomföras,

bör den aktuella förmånsrätten kunna avskaffas. I fråga om förskingrade

medel åläggs staten redan nu ansvar för exekutionsväsendets tjänstemän.

Härtill kommer att medel som insatts på tjänstepostgiro överlag måste

anses betalda till kronan. För egendom som det allmänna omhändertagit

torde samma ansvar inträda som vid deposition, i den mån ej möjligen ett

strängare (strikt) ansvar bör anses gälla därför att ingripande skett genom

tvång.

Enligt beredningen är förmånsrätten för fordringar hos kronans tjänstemän

med anledning av att de mottagit egendom i tjänsten inte begränsad

till någon viss kategori av borgenärer, ehuru lagstiftaren uppenbarligen haft

enskilda fordringsägare för ögonen. Privilegiet torde därför även omfatta

statens fordringar mot egna tjänstemän. En sådan förmånsrätt för statens

krav bör enligt beredningen inte upptas i en ny förmånsrättsordning.

Beredningen föreslår på grund av det anförda, att förmånsrätten för fordringar

hos tjänstemän inom exekutionsväsendet och hos kronans tjänstemän

i övrigt avskaffas.

Den i 17 kap. 11 § andra stycket HB föreskrivna förmånsrätten för viss

fordran på sjukhjälp eller livränta bygger på den numera upphävda lagen

av år 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Även denna förmånsrätt bör utgå.

Enligt beredningen torde det praktiska behovet av förmånsrätt för fordran

på underhållsbidrag inte vara särskilt stort, eftersom den som har rätt till

underhåll är ganska väl tillgodosedd på andra sätt. När den underhållsskyldige

innehar tjänst eller annan arbetsanställning, kan den underhållsberättigade

få införsel i hans avlöning m. m., även om den underhållsskyldige är

i konkurs. Vidare kan avtal om underhållsbidrag numera under vissa villkor

omedelbart användas som exekutionstitel för utmätning (54 a § UL).

Därigenom kan den underhållsberättigade snabbt tillförsäkra sig den förmånsrätt

som i konkurs följer med utmätning. När det gäller bidrag till

barn, tillgodoses barnets rätt och därmed också vårdnadshavare^ i viss utsträckning

genom lagstiftningen om bidragsförskott av allmänna medel. Ett

indirekt skydd för underhåll till make eller barn följer också av reglerna i

UL och KL om vad som vid utmätning eller konkurs skall undantas såsom

gäldenärens beneficium. Även om billighctsskäl ändå kan anses tala för att

oguldna underhållsbidrag i viss omfattning utrustas med förmånsrätt anser

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

beredningen inte, att en sådan förmånsrätt bör införas. Att låta utestående

underhållsbidrag få förmånsrätt för avsevärd tid före konkursens början

kan inte gärna komma i fråga. Underhåll för en kortare tid före konkursen

kan inte spela någon större ekonomisk roll och rimliga krav på underhåll

under tiden efter konkursens början är tillgodosedda genom gällande regler

om införsel i arbetsinkomst och om gäldenärens beneficium m. in.

Till beredningen har överlämnats fyra, till chefen för justitiedepartementet

inkomna framställningar om att förmånsrätt för revisorsarvode måtte

övervägas (ang. innehållet i framställningarna, se bet. s. 88 f).

Beredningen framhåller att samtliga framställningar avser fall då revisor

inte är anställd hos företaget. En anställd revisor får enligt förslaget förmånsrätt

enligt samma regler som andra arbetstagare. Beredningen anser

inte tillräckliga skäl föreligga, att förmånsrätt införs för revisorers arvodeskrav

när revisorn inte räknas som arbetstagare. Det är knappast möjligt att

ge förmånsrätt efter den principen att arbete åt gäldenären bör ersättas med

prioritet framför andra krav därför att det är till nytta även för borgenärerna.

Åtskilliga andra borgenärsgrupper, t. ex. advokater och likvidatorer,

kunde med lika fog göra anspråk på förmånsrätt. De andra nordiska kommittéerna

har också ställt sig avvisande till allmän förmånsrätt för revisorsfordringar.

Beredningen påpekar att enligt förslaget (12 §) skall skälig kostnad för

särskild åtgärd som tidigast sex månader före konkursansökan ägt rum i

samband med ackordsförfarande eller boutredning under närmare angivna

förutsättningar kunna utgå med förmånsrätt i konkursen. Som exempel på

dylik kostnad nämns bl. a. ersättning till revisor. De från revisorshåll framförda

önskemålen kommer sålunda att bli tillgodosedda i sådana fall.

Till beredningen har även överlämnats en till chefen för justitiedepartementet

från Sveriges speditörförbund inkommen skrivelse angående förmånsrätt

för speditionsutlägg. Förbundet framhåller i skrivelsen, att speditörerna

ofta måste göra betydande utlägg för tull och frakt m. m. för sina

uppdragsgivares räkning. Förbundet påpekar att ställningen för oprioriterade

fordringsägare i konkurser har försämrats alltmer bl. a. på grund av

ändrade kreditformer som utökat de prioriterades krets. För att såvitt möjligt

gardera sig har speditörerna infört en bestämmelse om kopplad panträtt

i § 16 i Nordiskt speditörförbunds allmänna bestämmelser. Denna panträtt

har godtagits, senast genom ett hovrättsavgörande från år 1962. Emellertid

uppstår ändå synnerligen ofta intressekonflikter mellan speditören och

andra parter, när den kopplade panträtten åberopas. Konflikt uppstår sålunda

bl. a. med säljaren, som önskar utöva sin stoppningsrätt, och med

kreditgivare, som kan ha lämnat kredit mot säkerhet i varor som lagrats

hos speditören. Härtill kommer att speditören självfallet i största möjliga

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 242 år 1970

utsträckning vill medverka till att varorna utlämnas till kunderna så snart

som möjligt. Detta medför att speditören trots den kopplade panträtten ofta

står utan säkerhet i händelse av kundens insolvens.

Beredningen anser för sin del inte tillräckligt motiverat att tillerkänna

speditörer en särställning i uppdragsgivarens konkurs, önskemålet om

förmånsrätt kan därför inte biträdas. Frågan har diskuterats med de andra

nordiska kommittéerna, vilka har intagit samma ståndpunkt.

2.5.2 Remissyttranden

Beredningens förslag såvitt avser motsvarigheter till de förmånsrätter

som — bortsett från löneprivilegiet — behandlas i 17 kap. 4 § HB har i allmänhet

lämnats utan erinran. Ett begränsat antal remissinstanser har emellertid

framfört kritiska synpunkter i olika hänseenden. Dessa synpunkter

återges här enligt följande.

Domarföreningen ifrågasätter om inte förmånsrätten för borgenärs kostnad

för gäldenärens försättande i konkurs eller för beslut om dödsbos avträdande

till förvaltning av boutredningsman kan avskaffas. Föreningen

framhåller att principiella skäl visserligen kan åberopas för bibehållande

av dessa förmånsrätter men att deras praktiska betydelse numera är ringa.

Enligt hovrätten för Västra Sverige kan det ifrågasättas om det finns tillräckliga

skäl för den för vissa fall föreslagna begränsningen av förmånsrätt

till sex månader före konkursansökan. I gällande lag finns inte någon tidsbegränsning

i motsvarande fall. Enligt hovrätten är det arbete som utförs

av en god man under ackordsförhandling eller av en boutredningsman

under boets avveckling som regel ägnat att underlätta konkursförvaltningens

arbete. Konkurskostnaderna torde härigenom ofta kunna nedbringas

i motsvarande mån. När det gäller vad som kallas »kostnad för

särskild åtgärd» kan det ju bero på en ren tillfällighet om en för utredningen

nyttig eller t. o. m. nödvändig åtgärd företas några dagar före eller

efter början av sexmånadersfristen. Den föreslagna regeln, att förmånsrätt

gäller endast för belopp som med hänsyn till omständigheterna finns skäligt,

är enligt hovrätten ett tillräckligt korrektiv mot obefogade ersättningsanspråk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förmånsrätten för kostnad för

särskild åtgärd före konkursen vara alltför lösligt bestämd. En så angiven

förmånsrätt kan komma att ge upphov till många och svåra bevisfrågor.

Omfattningen och arten av de kostnader som kan komma i fråga för förmånsrätt

kan diskuteras. Enligt hovrättens mening är rena revisions- och

utredningskostnader ofta av den art, att det kan vara befogat att låta dem

få förmånsrätt. Att låta förmånsrätten omfatta även andra kostnader som

kostnader för reparationsarbeten eller försäljningskostnader leder däremot

enligt hovrättens uppfattning alldeles för långt. Oavsett hur kostnaderna

bestäms måste de emellertid preciseras i lagtexten. Med hovrättens bedöm
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ning bör orden »särskild åtgärd» lämpligen ersättas med »revision eller

annan dylik åtgärd».

Även Svenska företagares riksförbund kritiserar såsom alltför vag bestämmelsen

om förmånsrätt för kostnad för särskild åtgärd, som företagits

med gode mannens eller tillsynsmannens medgivande eller av boutredningsmannen.

Enligt förbundets mening borde även kostnad för åtgärd, som begärts

av konkursgäldenären och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

få medföra förmånsrätt.

Några remissinstanser vill komplettera beredningens förslag med ytterligare

förmånsrätter. Hit hör kammarkollegiet som framhåller att ersättningskrav

från god man som förordnats med stöd av 7 § lagen (1928: 281)

om allmänna arvsfonden f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men att

denna förmånsrätt faller bort i beredningens förslag. Enligt kammarkollegiet

finns det inte tillräcklig anledning att göra skillnad mellan förordnad

boutredningsman och god man för allmänna arvsfonden. Den sistnämnde

brukar sålunda ensam ombesörja boutredningen och kan därför ofta mera

liknas vid en boutredningsman än vid en god man för bortovarande (jfr

yttrande av kammaradvokatfiskalsämbetet, återgivet på s. 39 i prop. 1969:

83). Kammarkollegiet påpekar även att enligt förslaget skall inte längre

finnas förmånsrätt för ersättning åt god man enligt 18 kap. 2 § ÄB. I dödsbon

förekommer inte sällan att behov föreligger att enligt nämnda lagrum

förordna god man som har att fullgöra vad som åligger delägare. Är det

då, såsom här ofta är fallet, fråga om bon med obetydliga tillgångar eller

skulder som överstiger tillgångarna, skulle enligt kammarkollegiet svårigheter

säkerligen uppstå för domstolarna att finna personer som är villiga

att åtaga sig godmanskapet om man upphäver deras förmånsrätt. Det

föreligger ett klart behov av gode män av detta slag och man bör enligt

kollegiets mening undvika att försvåra rekryteringen.

Advokatsamfundet ifrågasätter om inte även anspråk av vissa funktionärer

i aktiebolag och ekonomiska föreningar och kanske även legala företrädare

i andra sammanhang bör förses med allmän förmånsrätt. Advokatsamfundet

påpekar att lagstiftningen om aktiebolag föreskriver att revisor

skall finnas i varje aktiebolag och att likvidator skall utses om ett aktiebolag

skall träda i likvidation. Lagarna om handelsbolag och enkla bolag

samt om ekonomiska föreningar innehåller likaledes bestämmelser om likvidator.

Även i annan lagstiftning kan finnas föreskrifter som nödvändiggör

att vissa personer utses med i lag angivna funktioner. Bestämmelserna

är regelmässigt inte dispositiva. Även om skäl finns för viss återhållsamhet

i detta sammanhang, kan enligt advokatsamfundet ifrågasättas om sådana

funktionärer som enligt lag måste finnas skall behöva utöva sina i lag föreskrivna

skyldigheter utan att få en viss trygghet för arvode och kostnader.

Särskilt gäller detta funktionärerna i likvidationer. I dessa fall föreskrivs

en direkt skyldighet för den juridiska personen att träda i likvidation, om

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år i 970

de i lag angivna förutsättningarna skulle föreligga, vilket innebär att likvidator

måste utses. En likvidator och en likvidationsrevisor i ett aktiebolag

eller i en ekonomisk förening har arbetsuppgifter, som rätt utförda kan

vara till direkt nytta i en kommande konkurs. Det kan inte anses tillfredsställande

att dessa skall behöva tvinga ett företag, som är på obestånd, att

betala förskottsarvoden på grund av att förmånsrätt saknas.

Förslaget om att slopa förmånsrätten för vissa fordringar mot förmyndare

och gode män enligt 17 kap. 10 § HB har av remissinstanserna tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Till de remissinstanser som uttryckligen

har förklarat sig biträda förslaget hör bankinspektionen, förmynderskapsutredningen,

bankföreningen och Svenska revisorsamfundet.

Stockholms stads överförmyndarnämnd framhåller att enligt nämndens

erfarenhet har den ifrågavarande förmånsrätten ringa praktisk betydelse.

Under tiden från och med den 1 januari 1957, då överförmyndarnämnden

började sin verksamhet, har förmånsrätten åberopats endast i ett fall rörande

i Stockholm inskrivna förmynderskap. överförmyndarnämnden finner

med hänsyn härtill och med instämmande i övrigt i beredningens motivering

inte skäl föreligga att behålla förmånsrätten.

Några remissinstanser är emellertid en smula betänksamma till förslaget.

Hit hör hovrätten för Västra Sverige som uttalar att förmånsrätt för fordran

på ersättning i anledning av förmynderskap eller godmanskap i jämförelse

med andra tysta förmånsrätter torde ha ringa betydelse för borgenärerna.

För den omyndige kan emellertid förmånsrätten i det enskilda fallet utgöra

ett värdefullt skydd. Hovrätten ställer sig därför tveksam till förslaget om

förmånsrättens avskaffande. Om det pågående reformarbetet inom förmynderskapslagstiftningen

skulle leda till en så väsentlig förbättring av omyndigskyddet

som beredningen antyder, kommer frågan otvivelaktigt i ett

annat läge. Resultatet av reformarbetet torde därför enligt hovrätten böra

avvaktas innan någon ändring sker. Domarföreningen är tveksam till förslaget

på ungefärligen samma grunder som hovrätten.

Förslaget om att utmönstra förmånsrätten för vissa redovisning sfordringar

enligt 17 kap. 11 § HB har helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Positiva uttalanden om förslaget görs bl. a. av hovrätten för Västra Sverige,

bankinspektionen, bankföreningen och Svenska revisorsamfundet.

Föreningen auktoriserade revisorer kritiserar beredningens ställningstagande

när det gäller frågan om förmånsrätt för revisorsarvode. Föreningen

erinrar om att beredningen bl. a. hänvisar till att enligt beredningens förslag

12 § 4 st. (»kostnad för särskild åtgärd etc.») önskemålen om förmånsrätt

skulle bli tillgodosedda i speciella fall. Emellertid täcks inte de ofta

förekommande situationer när revisor blir tillkallad för att i ett ekonomiskt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

krisläge göra viss utredning. I avsaknad av förmånsrätt torde man enligt

föreningen kunna utgå från, att revisorn för sitt arbete begär förskottslikvid,

vilket ofta kan försena ett brådskande utredningsarbete och därtill

innebära en onödig likviditetspåfrestning för uppdragsgivaren. Föreningen

vidhåller att de synpunkter som tidigare framförts från föreningen rörande

förmånsrätt för revisorsarvode bör beaktas i den kommande lagstiftningen.

Även Svenska revisorsamfundet framför kritik på denna punkt. Samfundet

framhåller att revisorsarvodet inte skulle bli en tyst förmånsrätt i den

meningen, att den inte i förväg skulle kunna förutses av övriga borgenärer.

Till skillnad från t. ex. advokater — vilka åberopas av beredningen — är revisorn

ett i lag föreskrivet organ. Detta är ett uttryck för behovet att skydda

inte bara aktieägarna i förhållande till förvaltningsorganen utan även att

i växande grad vårda tredje mans intresse. Det är föga konsekvent att föreskriva

revisionsskyldighet men samtidigt i de situationer, när behovet av

kvalificerad revision är som störst, undandra borgenärerna och alla övriga

intressenter det stöd, som revisionsskyldighet är avsedd att uppställa.

Samfundet erinrar vidare om beredningens hänvisningar (bet. s. 89) dels

till att de nordiska kommittéerna har avvisat allmän förmånsrätt, dels till

att skälig kostnad för särskild åtgärd före konkursansökan i vissa fall kan

bli privilegierad fordran. Hänvisningen till de nordiska kommittéerna torde

knappast ha så stor betydelse, eftersom beredningen på flera andra punkter

funnit sig kunna avvika från rättsuppfattning i ett eller flera av de nordiska

länderna. Generellt kan vidare särskild åtgärd uppenbarligen inte avse

revisionsuppdraget. Beredningens förslag innebär knappast någon förbättring

av hittillsvarande praxis. Osäkerheten kommer att bestå i ungefär

samma mån som nu, om arvode kan komma att utgå. Därmed skulle beredningens

referens till »särskilda åtgärder» bli verkningslös.

Sveriges speditörförbund framhåller bl. a. att speditören i sin verksamhet

har att lägga ut betydande belopp, särskilt för tull och frakter. Storleken

av förskotterade belopp har mer än fördubblats i samband med införandet

av införselmervärdeskatt, vilken det åligger speditören att betala in till tullverket

i egenskap av s. k. varuhavare. I den mån förmånsrätt godtas för

statens fordran på införselmervärdeskatt samt tullverkets fordran på tull,

skulle speditören i viss mån kunna skyddas genom en överlåtelse till speditören

av förmånsrätten i samband med inbetalning av ifrågavarande belopp.

Genom att sådan förmånsrätt för staten och tullverket inte godtagits i förslaget

faller denna möjlighet bort.

Enligt speditörförbundet talar starka skäl för införandet av en förmånsrätt

för speditörens fordringar hos uppdragsgivaren, särskilt med avseende

på gjorda utlägg. Förbundet har emellertid full förståelse för synpunkten

att speditörens i och för sig berättigade intresse måste vägas mot det allmänna

önskemålet att i största möjliga utsträckning begränsa förmånsrät
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

81

terna. Emellertid har speditören utan tvivel ett starkare behov av skydd för

sina fordringar än t. ex. fartygsbeställare, jordägare, hyresvärdar och hantverkare.

Flertalet svenska speditionsföretag har dessutom så begränsade

ekonomiska resurser att en enda kunds insolvens kan äventyra deras egen

existens. Om en allmän förmånsrätt för speditörens fordringar mot uppdragsgivaren

inte kan godtas, hemställer förbundet i andra hand att fordringarna

skyddas genom särskild förmånsrätt.

Skånes handelskammare ansluter sig under hänvisning till de allmänna

strävandena att begränsa antalet förmånsrätter till beredningens ståndpunkt

beträffande frågan om förmånsrätt för speditionsutlägg. Handelskammaren

erinrar emellertid om att gällande regler om uttagande av mervärdeskatt

i samband med införsel har inneburit en avsevärt ökad börda

för speditörerna såväl från likviditetssynpunkt som med hänsyn till kreditrisken

jämfört med vad som tidigare gällde. Enligt handelskammarens

mening är det därför önskvärt att ändringar vidtas i mervärdeskatteförordningen

innebärande att speditörerna ges rätt att i sin redovisning av

mervärdeskatt avlyfta av dem för kunds räkning erlagd mervärdeskatt i

samband med införsel. 3

3. Departementschefen

3.1. Allmänna synpunkter

117 kap. HB finns bestämmelser om den ordning i vilken skulder skall betalas

vid konkurs. Bestämmelserna gäller i princip även när borgenärer konkurrerar

om betalning vid utmätning. En del av bestämmelserna går tillbaka

ända till 1734 års lag medan andra har kommit till betydligt senare. Trots de

ändringar som har skett gör bestämmelserna allmänt sett ett synnerligen ålderdomligt

intryck. Sedan länge har reglerna varit i behov av en genomgripande

översyn.

En del fordringar har förmånsrätt till betalning i viss inbördes ordning.

Flera av dessa förmånsberättigade fordringar belastar endast bestämd egendom

(särskilda förmånsrätter). Som exempel kan nämnas fordringar som är

förenade med panträtt eller retentionsrätt, dvs. rätt att hålla kvar egendom

till säkerhet för fordran. Andra fordringar har i princip förmånsrätt till betalning

ur all gäldenärens egendom (allmänna förmånsrätter). De mest uppmärksammade

fordringarna av denna typ utgörs av lönefordringar, som har

en mycket framskjuten rätt till betalning, och skattefordringar, som utgår

med sämsta förmånsrätt, dvs. närmast före de oprioriterade fordringarna.

Lönefordringarnas förmånsrättsställning — det s. k. löneprivilegiet — leder

till att sådana fordringar ibland måste tas ur fast egendom och att de därvid

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

går före inteckningsfordringar. De allmänna förmånsrätterna kan inte göras

gällande vid utmätning.

Flertalet fordringar är utan förmånsrätt. Innehavare av sådana fordringar

får rätt att lyfta betalning först sedan förmånsberättigade fordringar har blivit

till fullo infriade. Levarantörs- och skadeståndsfordringar är i allmänhet

utan förmånsrätt. Även fordringar som avser framtida pension hör med visst

undantag hit. Böter och viten har minsta rätt.

I sitt arbete med reformering av exekutionsrätten har lagberedningen nu

kommit fram till bestämmelserna om betalningsordningen vid utmätning

och konkurs. I ett avgivet betänkande har beredningen lagt fram förslag till

nya bestämmelser i ämnet. Beredningen har under arbetets gång överlagt

med kommitterade från de andra nordiska länderna. Det har därvid visat sig

omöjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning på grund av att utgångspunkterna

i länderna är så olika. I viktiga hänseenden har emellertid enighet

nåtts.

En ledande princip i reformarbetet har varit, att borgenärer skall behandlas

lika, om inte verkligt bärande skäl finns för att ge någon företräde. Detta

har lett till att flera av de nuvarande förmånsrätterna har utmönstrats och

att i huvudsak inte några nya har tagits upp.

Beredningens förslag utgår från den grundläggande skillnaden mellan särskilda

och allmänna förmånsrätter. Såvitt avser de förra innebär förslaget

bl. a. vissa ändringar i den förmånsrätt som f. n. tillkommer hyresvärd och

jordägare mot hyresgäst resp. arrendator. Samtidigt föreslås att hyresvärds

och jordägares retentionsrätt skall utgå. I övrigt kan nämnas att en del föråldrade

särskilda förmånsrätter enligt förslaget får leva kvar endast övergångsvis.

Beträffande de allmänna förmånsrätterna gäller bl. a. att innebörden

av de här aktuella lönefordringarna har preciserats bättre än f. n. samt

att förmånsrätten för skatter och en del andra fordringar föreslås avskaffad.

Beredningen har ägnat stort intresse åt frågan om förhållandet mellan lönefordringar

och panträtt i fast egendom. Beredningens överväganden har lett

till alternativa förslag som har det gemensamt att panträttshavarnas ställning

föreslås förbättrad på löneborgenärernas bekostnad.

Beredningens förslag har remissbehandlats. De har därvid fått ett i huvudsak

välvilligt mottagande och ansetts väl ägnade att upphöjas till lag. På

många håll har man understrukit behovet av nya bestämmelser om förmånsrätt.

Man godtar i princip tanken att begränsa antalet förmånsberättigade

fordringar.

Kritik har emellertid framkommit i olika hänseenden. Den utformning beredningen

givit löneprivilegiet har sålunda framkallat kritik, särskilt från

löntagarorganisationerna. Samma remissinstanser men också många andra

har skarpt kritiserat förslaget att begränsa det företräde som löneborgenärerna

nu har framför innehavare av fastighetsinteckningar. I den delen har

däremot sådana remissinstanser som företräder fastighetskreditgivarna häl
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

83

sat förslaget med tillfredsställelse. Förslaget att slopa skatteprivilegiet har

avstyrkts av en hel del remissinstanser men tillstyrkts av många andra. Även

i övrigt har förslaget på olika punkter mött kritik.

För egen del vill jag understryka det angelägna i att bestämmelserna om

betalningsordningen vid utmätning och konkurs reformeras. De nuvarande

bestämmelserna i ämnet finns i ett kapitel i HB, en av de få balkar i 1734

års lag som i vissa delar alltjämt kvarstår i sin ursprungliga form. Inte minst

detta förhållande vittnar om att bestämmelserna behöver moderniseras (angående

placeringen av de nya bestämmelserna, se under 4.1).

Det är beklagligt men samtidigt förståeligt att det arbete beredningen har

bedrivit i samverkan med företrädare för övriga nordiska länder inte har lett

till förslag om gemensam nordisk lagstiftning. Man måste emellertid beakta

att det här är fråga om en lagstiftning av exekutionsrättslig karaktär som i

betydande utsträckning bygger på civilrättsliga institut, t. ex. panträtt och

retentionsrätt. Endast under förutsättning av någorlunda uniformitet på de

civilrättsområden som här är aktuella, kan bestämmelserna om förmånsrätt

utformas enhetligt för de nordiska länderna. Denna förutsättning föreligger

emellertid inte (jfr bet. s. 40). Till detta kommer att i den svenska förmånsrättsordningen

bör behandlas även den förmånsrättsställning som följer med

panträtt och retentionsrätt. I annat fall blir det svårt att överskådligt reglera

t. ex. det företräde som löneborgenärer bör ha framför panthavare i fast

egendom. I Danmark och Norge däremot är sistnämnda borgenärer liksom

övriga panthavare i princip skyddade vid konkurrens med löneborgenärer.

De behandlas som separatister, dvs. den egendom som omfattas av rättigheten

skall avskiljas från boet innan utdelning sker. De har med andra ord

därigenom i huvudsak samma ställning som ägare (jfr 17 kap. 2 § första st.

HB).

På grund av väsentliga olikheter av detta slag är det alltså, åtminstone

f. n., inte möjligt att åstadkomma en gemensam nordisk lagstiftning.

I likhet med remissinstanserna godtar jag utgångspunkten för beredningens

förslag att alla borgenärer i princip skall behandlas lika. Fordringar bör

sålunda ges förmånsrätt till betalning endast om verkligt starka skäl finns

härför. Jag övergår nu till att utifrån denna principiella syn mera allmänt

diskutera vilka fordringar som bör vara utrustade med förmånsrätt.

Av nuvarande särskilda förmånsrätter utgörs flertalet, som jag redan har

nämnt, av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt. Som exempel

kan jag nämna sjö- eller luftpanträtter (17 kap. 2 § andra st. HB), handpanträtter,

inteckningar i fartyg eller luftfartyg jämte reservdelar till luftfartyg

och hantverkares rätt till ej avhämtat gods (17 kap. 3 § HB) samt inteckningar

i fast egendom (17 kap. 9 § 1 och 2 mom. HB). En särskild ställning

intas av fordran på hyra eller arrendeavgift. Förmånsrätten för sådan fordran

följer inte med hyresvärds eller jordägares retentionsrätt utan är självständig

(17 kap. 5 och 6 §§ HB).

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 742 år 1970

Panträtt och retentionsrätt utgör säkerhetsrätter. De är såsom sådana konstruerade

så, att rättighetsinnehavaren i största möjliga utsträckning skyddas.

I detta skydd utgör förmånsrätten ett väsentligt inslag. Det kan inte

komma i fråga att i förevarande sammanhang ta ifrån fordringar med panträtt

eller retentionsrätt deras förmånsrätt. Huruvida den särskilda förmånsrätt

som f. n. tillkommer hyresvärds eller jordägares fordran alltjämt är

motiverad har i lagstiftningsärendet varit föremål för delade meningar. Jag

anser i likhet med beredningen tillräckligt starka skäl tala för att förmånsrätten

behålls men att den därvid bör konstrueras om (se 3.3).

En remissinstans har uttalat önskemål om ny lagstiftning angående panträtt

i lös egendom. En annan påpekar att det är oklart huruvida retentionsrätt

föreligger i fråga om byggnadsritningar, sakkunnigutlåtanden, rättegångshandlingar

o. d. och vill att oklarheten skall undanröjas. Dessutom kan

nämnas att Sveriges hantverks- och industriorganisation i en till Kungl. Maj :t

den 23 april 1970 inkommen skrivelse hemställt om lagstiftning som skyddar

underentreprenörer vid konkurser inom byggnadsbranschen (jfr bet. s. 40).

Önskemålen bör inte lämpligen tas upp i detta sammanhang. I endast mycket

begränsad utsträckning har i detta ärende tagits upp reformer i frågor utanför

förmånsrättslagen. Vad som i det hänseendet föreslås är egentligen endast

att hyresvärds och jordägares retentionsrätt slopas (3.3) samt att vissa reallaster

och andra belastningar på fast egendom såsom föråldrade mönstras

ut (se specialmotiveringen till 6 § förmånsrättslagen under 4.1). Dessutom

föreslås i en särskild lag retentionsrätt för fordran hos hotellgäst såsom ersättning

för en numera föråldrad bestämmelse i samma ämne (se 4.3).

Vid sidan av fordringar med panträtt eller retentionsrätt är det f. n. i huvudsak

två slags fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt, nämligen

fordran på grund av företagsinteckning (17 kap. 7 § andra st. HB) och

utmätningsfordran (17 kap. 8 § och 9 § 3 inom. HB). Dessa fordringar står

panträtten nära (se beträffande utmätningsfordran bet. s. 43 och 131). Av

samma skäl som i fråga om panträttsfordran bör därför företagsintecknings-

och utmätningsfordran få behålla sin förmånsrätt. Detta överensstämmer

med beredningens förslag.

Beträffande därefter de allmänna förmånsrätterna är den förmånsrätt som

tillkommer fordran på lön eller pension m. in. den utan tvivel viktigaste (17

kap. 4 § och 6 a § HB). Löneprivilegiet uppbärs av starka sociala skäl. Tyvärr

är det emellertid långt ifrån tillräckligt med förmånsrätt för att i alla lägen

tillgodose samtliga lönekrav. Det händer sålunda allt emellanåt att löneborgenärer

helt eller delvis blir utan betalning när företag går i konkurs. Dessutom

tvingas löneborgenärerna, även om deras anspråk blir tillgodosedda,

ofta vänta mycket länge på betalningen. Detta förhållande har givit anledning

att överväga särskilda åtgärder.

Inom inrikesdepartementet har sålunda utarbetats en promemoria om

löneskydd vid konkurs (In Stencil 1970:3). I promemorian föreslås att sta
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

85

len från och med den 1 januari 1971 skall garantera lönefordringarna. Lönegarantin

skall gälla sådana löne- och pensionsfordringar som i konkurs utgår

med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Betalning enligt garantin skall

för varje arbetstagare utgå med maximalt två gånger basbeloppet enligt lagen

om allmän försäkring. Härigenom kommer knappast några socialt välmotiverade

anspråk på löneskydd att falla utanför lönegarantin. Garantibelopp

skall betalas ut så snart som möjligt efter konkursbeslutet. Lönegarantisystemet

skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Avgifterna skall beräknas

på samma underlag som den allmänna arbetsgivaravgiften och tas ut

samtidigt med denna avgift.

Promemorian om löneskydd vid konkurs skall nu remissbehandlas. I avvaktan

på resultatet av remissbehandlingen och inrikesdepartementets fortsatta

överväganden i ämnet, är det för tidigt att uttala sig om hur lönegarantin

kommer att slutgiltigt utformas i alla enskildheter.

Tillkomsten av en statlig lönegaranti vid konkurs kan komma att i viss

mån påverka bedömningen av förmånsrätten för löne- eller pensionsfordringar.

Innan den statliga lönegarantin har givits sin definitiva utformning,

synes det därför mindre lämpligt att ta slutlig ställning till löneprivilegiets

omfattning. I och för sig finns således skäl att dröja något med att ta upp

frågan om förmånsrättsordningen. Detta ärende har emellertid sådant samband

med annan pågående lagstiftning att jag har bedömt det som uteslutet

att skjuta på frågan ytterligare. Förslagen till fastighetsbildningslag (prop.

1969: 128) och till ny jordabalk (prop. 1970: 20), som behandlas av 1970 års

riksdag, förutsätter nämligen att betydande ändringar görs i förmånsrättsordningen.

Det förslag till nya regler om exekution i fast egendom som inom

kort kommer att föreläggas riksdagen har också ett mycket nära samband

med förmånsrättsordningen. Förslaget med nya bestämmelser om förmånsrättsordningen

bör behandlas i så nära samband som möjligt med de nämnda

förslagen.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att nu föreslå någon ändring

av löneprivilegiets omfattning eller av löneborgenärernas förmånsrätt

i förhållande till inteckningsborgenärernas.

Allmän förmånsrätt följer nu även med vissa fordringar av mera speciellt

slag. Hit hör bl. a. begravnings- och bouppteckningskostnad i dödsbos konkurs

samt fordran på arvode och kostnadsersättning till förordnad boutredningsman

m. fl. (17 kap. 4 § HB). Även ersättningskrav mot försumliga förmyndare

och gode män (17 kap. 10 § HB) liksom vissa redovisningsfordringar

är utrustade med allmän förmånsrätt (17 kap. 11 § HB). Beredningen

har i sitt förslag behållit de förstnämnda förmånsrätterna med vissa justeringar

men slopat de sistnämnda. Från remisshåll har beredningens ställningstagande

i huvudsak godtagits. Inte heller jag finner anledning till några

principiella invändningar utan anser att beredningens förslag kan godtas.

Beredningen har vidare till diskussion tagit upp frågan om att utrusta under
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

hållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg med förmånsrätt men har

efter vissa överväganden avvisat tanken härpå. Trots att beredningens avvisande

inställning vid remissbehandlingen har mött viss kritik, ansluter jag

mig för min del till beredningens bedömning (3.5).

En omstridd allmän förmånsrätt är slutligen den som tillkommer fordran

på skatt eller allmän avgift (17 kap. 12 § HB). I en del konkurser uppgår förmånsberättigade

skattefordringar till betydande belopp. Beredningens förslag

att skatteprivilegiet skall avskaffas bar, som jag redan har nämnt, fått ett

blandat mottagande vid remissbehandlingen. För egen del har jag kommit till

uppfattningen, att övervägande skäl talar för att skatteprivilegiet behålls (se

härom närmare under 3.4).

Som en följd av förslaget kommer gruppen oprioriterade fordringar att bli

något större än f. n. De fordringar vilkas nuvarande förmånsrätt slopas kommer

sålunda att föras hit. Bland de oprioriterade ingår också de fordringar

för vilka förmånsrätt efter särskilda överväganden har avvisats i detta

ärende, alltså underhållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg. De

från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna utan förmånsrätt torde

emellertid även i fortsättningen komma att bli leverantörsfordringar och

liknande.

Även skadeståndsfordringar utgår utan förmånsrätt. I den mån skadeståndsanspråken

är från social synpunkt angelägna gäller emellertid — liksom

beträffande flera andra socialt beaktansvärda men oprioriterade fordringar

— att de i första hand bör tillgodoses på annat sätt än genom utdelning

i konkurs. Jag kan nämna att många skadeståndsfordringar tillgodoses

på försäkringsmässig väg och att en del privilegieras vid löneutmätning (jfr

prop. 1968: 130 s. 93 f och 106).

Förutom böter och viten bör i överensstämmelse med beredningens förslag

även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av

brott ha minsta rätt.

3.2. Lön och pension

Fordringar på lön och pension utgår som nämnts f. n. i betydande utsträckning

med förmånsrätt. I fråga om lön gör lagen skillnad mellan olika

arbetstagare. ”Betjänter och tjänstehjon” har förmånsrätt för lön för hela

sista året. Denna regel anses numera i första rummet gälla tjänstemän. ”Annan

arbetare” har förmånsrätt för lön (”dagspenning eller avlöning”) som

inte har stått inne längre än sex månader efter förfallodagen.

Beträffande pension avser förmånsrätten förfallna fordringar som tillkommer

pensionstagare på grund av egen eller anhörigs arbetsanställning. Förmånsrätten

gäller emellertid inte förfallna pensionsfordringar för längre tid

än sammanlagt ett år. Arbetstagare som är född 1907 eller tidigare eller dennes

efterlevande har dessutom förmånsrätt för fordringar på framtida pension

med viss beloppsmaximering.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Förmånsrätten för lön och pension är allmän, dvs. gäller i princip all gäldenärens

egendom och kan därför åberopas endast i konkurs och således

inte vid utmätning. Bestämmelserna är i övrigt något olika för fordringar på

lön och förfallen pension, å ena, och för fordringar på framtida pension,

å andra sidan. Beträffande de förra gäller att de får tillgodoses ur egendom

som belastas av särskilda men lägre förmånsrätter först sedan det visat sig

att de inte på annat sätt kan bli betalda. Fast egendom får emellertid inte

tillgripas så länge lös egendom är att tillgå. När betalning sker ur fast egendom

kan inteckningsfordringar helt eller delvis komma att trängas undan. I

detta hänseende är skillnaden i förhållande till fordringar på framtida pension

stor. Sådana fordringar får beträffande fast egendom alltid träda tillbaka

vid konkurrens med inteckningsfordringar.

Lagberedningen föreslår att den nuvarande kategoriindelningen mellan

olika arbetstagare slopas. Enligt förslaget får alla arbetstagare förmånsrätt för

lön, som har förfallit till betalning högst sex månader före konkursansökningen,

och för lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Om löneanspråket

är tvistigt och arbetsgivaren av den anledningen har innehållit

betalningen, skall en utsträckt frist gälla. I fråga om pension föreslås förmånsrätt

för förfallna fordringar som tillkommer arbetstagare eller dennes

efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och nästföljande

sex månader. Beträffande fordringar på framtida pension föreslås att

den nuvarande regleringen behålls oförändrad.

Förmånsrätten för lön och pension är allmän även enligt beredningens

förslag. Beträffande förhållandet till särskilda förmånsrätter bygger förslaget

i huvudsak på gällande rätt med ett väsentligt undantag. Detta avser förhållandet

mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar. Beredningen

framlägger i den frågan alternativa förslag som båda syftar till att begränsa

de dolda risker för fastighetskrediten som är förenade med nuvarande ordning.

Förslagen innebär samtidigt inskränkningar i löneprivilegiets företrädesställning.

Beredningens förslag angående löneprivilegiets omfattning har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av många remissinstanser. I en hel del remissyttranden

har emellertid framkommit kritiska synpunkter. Sålunda anser LO

och övriga i ärendet hörda löntagarorganisationer att den tid före konkursen

inom vilken lönefordringar skall ha förfallit för att vara förmånsberättigade

bör förlängas till ett år. Andra remissinstanser, t. ex. hovrätten över

Skåne och Blekinge samt advokatsamfundet, är av motsatt uppfattning och

anser att tiden bör förkortas till tre månader.

Den föreslagna reformen i fråga om förhållandet mellan löneprivilegiet

och fastighetsinteckningar har på de flesta håll mötts av tvekan eller skarp

kritik. Många remissinstanser — hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium,

bostadsstyrelsen m. fl. — anser inte att utredningsmaterialet

är tillräckligt för ett ställningstagande. Konflikten mellan lönefordringar och

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

inteckningsfordringar kan enligt dessa remissinstansers mening inte lösas

inom förmånsrättsordningens ram. En hel del remissinstanser uttalar sig

mera bestämt för den nuvarande ordningen med lönefordringarnas oinskränkta

företrädesställning. Hit hör bl. a. hovrätten för Västra Sverige,

Folksam, SPP och löntagarorganisationerna. Slutligen finns det en grupp

remissinstanser som godtar reformen men har vissa kritiska synpunkter på

de alternativa förslagens utformning. Till denna grupp hör bankinspektionen,

arbetsgivareföreningen, industriförbundet, bankföreningen, advokatsamfundet,

grossistförbundet m. fl. remissinstanser.

För egen del vill jag först erinra om det pågående arbetet som syftar till att

stärka arbetstagarnas löneskydd vid konkurs. Jag har tidigare nämnt att jag

inte kan avvakta resultatet av det arbetet samt att jag inte är beredd att nu

föreslå någon ändring av löneprivilegiets omfattning eller av löneborgenärernas

förmånsrätt i förhållande till inteckningsborgenärernas (se 3.1).

Beträffande den närmare utformningen av förmånsrätten för löne- och

pensionsfordringar biträder jag självfallet lagberedningens uppfattning att

den nuvarande kategoriindelningen mellan olika löntagare är föråldrad och

bör slopas. Jag har inte något att invända mot förslaget att som en gemensam

beteckning för löntagarna i fortsättningen använda begreppet arbetstagare.

Jag utgår liksom beredningen från att begreppet här kommer att tilläggas

samma civilrättsliga innebörd som det har i andra sammanhang (jfr bet. s.

149 och prop. 1970: 94 s. 36 och 39).

Meningarna är delade beträffande frågan hur gamla lönefordringar som

skall få utgå med förmånsrätt. Beredningens förslag om att de måste ha förfallit

inom sex månader före konkursansökningen kan sålunda sägas utgöra

en kompromiss mellan olika, mot varandra stridande synpunkter. Förslaget

leder till försämrad förmånsrätt för sådana arbetstagare för vilka f. n. gäller

en tidsfrist av ett år.

Till förmån för en kort tidsfrist, dvs. för att endast ganska sent förfallna

lönefordringar skall omfattas av förmånsrätten, talar intresset av att begränsa

den form av kreditgivning som består i att en utomstående betalar de

anställdas löner och därigenom övertar deras krav mot arbetsgivaren. Det

har anförts att en sådan kreditgivning ofta är osund därför att den bidrar till

att onödigt länge hålla i gång företag som saknar förutsättningar att fortleva.

Som skäl för en relativt snäv tidsfrist åberopas också att denna som regel

skulle vara tillräcklig för att det stora flertalet lönekrav skulle omfattas av

förmånsrätten. Arbetstagarnas lön står sålunda i allmänhet inte inne hos arbetsgivaren

så länge. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbetstagarna

ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd.

Advokatsamfundet, vars medlemmar regelmässigt torde anlitas som konkursförvaltare,

har i sitt remissyttrande lämnat vissa uppgifter som i sammanhanget

är av intresse. Enligt samfundet bevakas gamla lönefordringar i

allmänhet av någon som har övertagit de anställdas lönefordringar och

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

89

därmed förmånsrätten. Den större delen av löntagarnas egna bevakningar

avser lön under uppsägningstid. Andra stora bevakningsposter är semesterersättning

och, i vissa branscher, upparbetade löneanspråk av typen ackordsöverskott.

Även om det skulle vara så att en tidsfrist på sex månader i allmänhet

skulle vara tillräcklig för att ge förmånsrätt åt lönefordringar kan man dock

enligt min mening inte bortse från att i vissa fall lönefordringar blir innestående

hos arbetsgivaren för längre tid. SALF har exempelvis i sitt remissyttrande

pekat på att bristande sysselsättningsmöjligheter, särskilt i mindre

orter, i förening med svårigheter för arbetstagarna att flytta till annan ort

kan få till följd att deras lönefordringar står inne åtskilliga månader. Speciella

typer av löneposter såsom ackordsöverskott o. d. kan naturligtvis även

eljest bli innestående hos arbetsgivaren för längre tid. TCO har för sin del

anfört att det beträffande tjänstemän med provisionslön snarare är regel än

undantag, att provisionen vid konkurs står inne oreglerad sedan åtskillig tid.

TCO framhåller att de avtalade provisionsvillkoren ofta är mycket oklara

och svårtolkade i fråga om både förfallotid och annat. Till detta kommer enligt

organisationen andra omständigheter, t. ex. att arbetsgivaren haft en undermålig

bokföring, vilka tillsammans gör att arbetstagaren i många fall

varken kan bedöma storleken av sin provisionsfordran eller förfallotiden för

olika delposter.

Intresset av att hindra att löneprivilegiet utnyttjas för osund kreditgivning

skulle i och för sig kunna tillgodoses genom en föreskrift att förmånsrätten

för lönefordran faller bort om den överlåts. Beredningen har efter vissa överväganden

avvisat tanken på en sådan föreskrift. Jag delar beredningens uppfattning

i denna fråga. Kreditgivningen torde nämligen ej sällan ske under

omständigheter, som gör den fullt godtagbar från allmän synpunkt. Jag tänker

exempelvis på sådana fall inom byggnadsbransch^!, där byggmästaren

får ekonomiska svårigheter och byggherren övertar de anställdas lönefordringar

för att få byggnadsföretaget fullföljt. Man bör också beakta att möjligheten

att överlåta lönefordran med bibehållen förmånsrätt åtminstone i

vissa fall skapar gynnsammare förutsättningar att rekonstruera eller avveckla

ett företag på det sätt som med tillämpning av sunda företagsekonomiska

principer är lämpligast från sysselsättningssynpunkt.

Beredningens förslag till tidsbestämning står i god överensstämmelse med

vad som gäller i Danmark enligt lagstiftning som tillkommit under 1960- talet. Även i Norge har man ganska nyligen fått en lagstiftning med vilken

beredningens förslag i huvudsak korresponderar. Sedan förslaget framlades

har emellertid frågan om nordisk rättslikhet på denna punkt kommit i ett

nytt läge. Nordiska rådet har sålunda den 11 februari 1970 antagit en rekommendation

till regeringarna angående förenhetligande av reglerna om

förmånsrätt i konkurs (rek.nr 12/1970). I rekommendationen hemställs bl. a.,

att lönefordringar som har förfallit inom ett år före konkursansökningen ges

opaginerad Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

förmånsrätt omedelbart efter massafordringar och därmed jämförbara konkur

sfordringar.

Med hänsyn till det anförda har jag kommit fram till att förmånsrätten

bör omfatta lönefordringar som har förfallit tidigast ett år före konkursansökningen.

För det fallet att löneanspråket är tvistigt och betalningen därför har innehållits

har beredningen föreslagit, att förmånsrätten skall vara bevarad om

talan väckts eller förhandling i bruklig ordning begärts inom sex månader

från förfallodagen och konkursansökan följt inom sex månader från det att

tvisten slutligt har avgjorts. Med förhandling i bruklig ordning åsyftar beredningen

sådan reglerad förhandling som på arbetsmarknaden äger rum

mellan parterna eller deras organisationer, oavsett om förhandlingsplikt

föreligger eller ej. Beredningen framhåller att förhandling i samma ordning

förekommer också mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgivare.

Detta förslag har i allmänhet inte väckt någon erinran från remissinstansernas

sida. SACO har dock anmärkt att det inte kan anses vara fråga

om reglerad förhandling när enskild arbetstagare diskuterar en tvistig lönefråga

med sin arbetsgivare, särskilt inte om arbetstagaren är oorganiserad.

Även med en tidsfrist av ett år anser jag att en särskild regel är motiverad

för det fall att lönefordran är omtvistad. Förmånsrätten bör vara bevarad,

om talan väckts inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen

följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord.

Talan kan enklast väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Jag

biträder lagberedningens uppfattning att även begäran om förhandling angående

tvistigt löneanspråk bevarar tidsfristen. Det bör dock då vara fråga

om förhandling i enlighet med förhandlingsordning i kollektivavtal.

Jag övergår nu till frågan om längden av den uppsägningstid som skall få

ge upphov till förmånsberättigade lönekrav. Beredningens förslag att förmånsrätten

skall omfatta lön under skälig uppsägningstid överensstämmer

med hittillsvarande rättspraxis. Vid bedömande av vad som är skälig uppsägningstid

bör liksom f. n. hänsyn tas till bl. a. anställningens längd och art.

Mot vad förslaget sålunda innehåller finns inte något att invända. Beredningen

har emellertid härutöver föreslagit att förmånsrätt för längre uppsägningstid

än sex månader inte skall godtas. Vid remissbehandlingen har åsikterna

på denna punkt gått isär. Från något håll har framhållits att längre

uppsägningstid än sex månader kan förekomma, men att den ökade anställningstryggheten

lätt blir illusorisk, om inte förmånsrätt följer med lönefordringen

för hela uppsägningstiden. Man har vidare pekat på de s. k. långtidskontrakten

för innehavare av ledande befattningar inom företag. Om förmånsrätt

vid konkurs inte medges för lönefordran avseende hela den överenskomna

kontraktstiden, försvåras rekryteringen av arbetstagare i arbetsledande

ställning för sanering av ekonomiskt svaga företag. Någon maximigräns

borde därför inte införas i lagen. En annan remissinstans har tvärtom

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

91

föreslagit att den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden skall begränsas

till tre månader för normalfallen med möjlighet till förlängning upp till sex

månader om synnerliga skäl föreligger.

Av hänsyn till övriga borgenärer bör enligt min mening en absolut begränsning

av den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden införas i lagen.

Att sätta gränsen lägre än till sex månader är med hänsyn till gällande

praxis inte lämpligt. Den av beredningen förslagna tiden är å andra sidan

f. n. fullt tillräcklig i det alldeles övervägande antalet fall. Visserligen övervägs

bl. a. uppsägningstidens längd av den av chefen för inrikesdepartementet

nyligen tillsatta utredningen om ökad anställningstrygghet m. m. (riksdagsber.

1970: In: 30). Från social synpunkt finns emellertid knappast någon

anledning att — om en längre uppsägningstid än sex månader gäller — låta

den tid som överskrider sex månader vara förmånsrättsgrundande. Beredningens

förslag i denna del bör därför godtas.

I fråga om tidsfristerna för förfallna pensionsfordringar bör enligt min

mening samma regler gälla som för lönefordringar. Förmånsrätten bör alltså

omfatta pensionsfordringar för högst ett år innan konkursansökningen gjordes

och nästföljande sex månader.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om förmånsrätt i vissa fall

för framtida pension motsvarar i sak gällande rätt. Denna förmånsrätt skall

skydda äldre arbetstagare — födda 1907 eller tidigare — som inte får uppbära

full allmän tilläggspension. Den kommer därför successivt att minska

med åren för att så småningom helt upphöra. Jag biträder förslaget även i

denna del. Jag vill tillägga att arbetstagares fordran på framtida pension i övrigt

är oprioriterad. Frågan om sådan fordrans ställning vid konkurs har nyligen

prövats. Därvid avvisades förslag om att fordringen skulle utrustas

med förmånsrätt (prop. 1967: 83 s. 51, motionerna I: 814 och II: 1019 samt

I: 815 och II: 1018, 1LU 38, rskr 292). Enligt min mening finns det nu inte

någon anledning att ompröva detta ställningstagande.

Slutligen vill jag beröra den i förevarande lagstiftningsärende synnerligen

uppmärksammade frågan om förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar.

Såsom har omvittnats i olika sammanhang är det en betydande

olägenhet att fastighetsinteckningar — och därvid t. o. in. inteckningar

med bästa rätt — kan komma att bli nödlidande på grund av löneprivilegiet.

Så betydelsefull som realkrediten är i vårt land — den fasta egendomen

antas år 1967 ha varit intecknad för ca 117 miljarder kr. — bör den på

allt sätt åtnjuta rättsordningens skydd. Sedan lång tid tillbaka har det också

ansetts vara ett angeläget önskemål att stärka fastighetskrediten i det här

hänseendet. Beredningens förslag får ses som ett försök att inom förmånsrättsordningens

ram lösa problemet.

Såsom åtskilliga remissinstanser har framhållit måste emellertid hjälpmedel

utanför förmånsrättsordningen anlitas om konflikten mellan löneborgenärer

och inteckningsborgenärer skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Det inom inrikesdepartementet pågående arbetet på en lönegaranti vid konkurs

är ett sådant hjälpmedel. Jag vill emellertid inte nu gå vidare in på problemet.

Den nuvarande regleringen bör därför i sak behållas, i varje fall tills

vidare. Inteckningsborgenärerna skall alltså få vika för löneborgenärernas

krav.

Till frågan om löneprivilegiets omfattning såvitt avser semesterersättningar

och till vissa andra problem återkommer jag i det följande.

3.3. Hyra och arrendeavgift

Fordran på hyra eller arrendeavgift hör till de krav som f. n. utgår med

förmånsrätt. Därvid förutsätts att fordringen har förfallit till betalning inom

ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes eller

under tiden därefter. Hyresvärdens förmånsrätt avser förutom hyra även exempelvis

krav på ersättning för skada på den uthyrda lägenheten. Jordägarens

förmånsrätt åter avser förutom arrendeavgift bl. a. krav på ersättning

för husröta och vanhävd. Förmånsrätten gäller i hyresgästen resp. arrendatorn

tillhöriga lösören inom fastigheten och dessutom •—- i arrendefallet —

i arrendatorn tillhöriga byggnader på fastigheten.

Förmånsrätten för hyra och arrendeavgift kompletteras med retentionsrätt.

Innebörden härav är att hyresvärd och jordägare får hålla kvar egendom

som säkerhet för fordran på hyresgäst resp. arrendator. Medan hyresvärd

kan göra sin retentionsrätt gällande när som helst under hyrestiden, är

jordägarens retentionsrätt inskränkt till tidpunkten för arrendatorns avflyttning.

Det skall vidare nämnas att hyresvärds eller jordägares förmånsrätt

inte sammanfaller helt med retentionsrätten utan att vissa avvikelser

föreligger, t. ex. beträffande de fordringar som grundar rättigheterna.

Lagberedningen har övervägt frågorna om förmånsrätt och retentionsrätt

för hyresvärd och jordägare. Övervägandena har lett till förslag om en omkonstruerad

förmånsrätt och ett avskaffande av retentionsrätten. Förmånsrätten

har anknutits till lagen om företagsinteckning. Detta innebär bl. a. att

förmånsrätten gäller endast när hyresgästen eller arrendatorn är näringsidkare

och den uthyrda lägenheten eller arrendestället är avsett för verksamheten.

Hyra eller arrende enbart för bostadsändamål faller sålunda utanför.

Förmånsrätten är vidare begränsad så till vida att den inte avser större

belopp än tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift. Som ersättning för

retentionsrätten föreslås att hyresvärd och jordägare skall få rätt till omedelbar

utmätning hos hyresgästen resp. arrendatorn. Det förutsätts därvid

att fordringen är klar och förfallen samt grundar sig på skriftligt avtal.

Bestämmelserna om förmånsrätt och retentionsrätt har samband med reglerna

om verkan av att hyresgäst eller arrendator försätts i konkurs. Beredningen

har utarbetat nya regler i detta ämne (se härom under 4.2). I sammanhanget

bör även nämnas att beredningen i betänkandet Utsökningsrätt

VIII föreslår att en särskild konkursgrund i 4 § KL upphävs. Konkursgrun
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

den ger hyresvärd och jordägare rätt att få nyttjanderättshavaren försatt i

konkurs, om egendom, i vilken hyresvärden eller jordägaren har förmånsrätt,

undandras dem.

Beredningens förslag till omkonstruktion av förmånsrätten har i allmänhet

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Från några håll har emellertid

viss kritik framförts. Man har därvid vanligen hävdat att förmånsrätten

begränsats alltför mycket i beredningens förslag. Det finns emellertid

även remissinstanser som anser att förmånsrätten helt skall slopas. Förslaget

att utmönstra retentionsrätten har i stort sett godtagits av remissinstanserna.

Däremot har en hel del remissinstanser avstyrkt förslaget om rätt till

omedelbar utmätning för hyresvärd och jordägare.

För egen del anser jag att hyresprivilegiet och arrendeprivilegiet bör omprövas

förutsättningslöst i detta sammanhang. Därvid bör man utgå från

att hyresvärd och jordägare skall behandlas på samma sätt som det stora

flertalet fordringsägare och att deras fordringar alltså skall vara oprioriterade.

Ett särskilt skäl härför är intresset av att uppnå nordisk rättslikhet på

denna punkt. I Danmark och Norge har tidigare funnits ett hyresprivilegium.

Detta har emellertid inte längre ansetts tillräckligt motiverat i något av

länderna och har därför numera avskaffats. I överensstämmelse med det allmänna

betraktelsesättet (3.1) är ett bibehållande i vårt land av hyresprivilegiet

försvarligt endast om skälen härför är mycket starka.

Vid remissbehandlingen har framhållits att den nuvarande förmånsrätten

i vissa fall är av stor ekonomisk betydelse för hyresvärd och jordägare. Det

måste också medges att en hyresvärd kan få vissa svårigheter att snabbt hyra

ut en stor och dyr lägenhet på nytt sedan den utrymts i förtid. Uppenbarligen

kan emellertid skäl av det slaget inte i och för sig motivera ett bibehållande

av hyresprivilegiet. Det är i stället just för att fördela riskerna för ekonomiska

förluster så rättvist som möjligt mellan olika borgenärer som hyresprivilegiet

kan behöva avskaffas.

Ekonomisk betydelse torde förmånsrätten ha i fråga om uthyrda affärslägenheter

o. d. samt beträffande arrenden där arrendestället används i arrendatorns

förvärvsverksamhet. Däremot torde den i allmänhet sakna betydelse

såvitt avser uthyrda bostäder. Detta beror bl. a. på att hyresgästen-gäldenären

i bostaden regelmässigt inte har andra tillgångar än sådana som omfattas

av hans beneficium, dvs. är utmätningsfria av hänsyn till honom själv och

hans närstående. Dessutom gäller att om hyran —- som enligt lag och allmän

praxis är förskottshyra — inte betalas, hyresvärden ändå är säkerställd

genom att han ganska kort tid efter förfallodagen kan få hyresrätten förverkad

och hyresgästen avhyst. Jag vill särskilt påpeka att hyresvärdens rätt

att vid betalningsförsummelse bli av med hyresgästen gäller även när hyresgästen

är i konkurs. Det är under hänvisning till nu angivna förhållanden

som beredningen har avstått från att föreslå förmånsrätt för hyresfordran

eller fordran på arrendeavgift som avser bostadsarrende. Jag delar bered
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

ningens åsikt att förmånsrätt inte är tillräckligt motiverad i dessa fall.

I fråga om affärslokaler o. d. samt beträffande arrenden där arrendestället

används i arrendatorns förvärvsverksamhet gäller visserligen också att nyttjanderättshavaren

ganska snabbt kan bli avhyst om han inte betalar hyran

eller arrendeavgiften på föreskriven tid. Fråga är emellertid om inte hyresvärd

och jordägare härutöver i dessa fall bör medges visst rättsskydd i form

av förmånsrätt till betalning. Motivet härtill skulle vara att samtliga borgenärer

kan vara betjänta av det. En hyresvärd eller jordägare som har förmånsrätt

för sin fordran kan sålunda vid betalningsförsummelse på grund av förmånsrätten

avstå från att omedelbart begära avhysning. Om hyresgästen eller

arrendatorn försätts i konkurs, kan konkursförvaltningen i stället få visst

anstånd med betalningen. Under respittiden kan konkursförvaltningen närmare

undersöka konkursgäldenärens förvärvsverksamhet och besluta om

hur den lämpligen bör rekonstrueras eller avvecklas. Som bankinspektionen

har understrukit i sitt remissyttrande innebär en flyttning av konkursföretag

ofta att verksamheten avsevärt försvåras eller omöjliggörs. Dessutom visar

erfarenheten att nyttjanderätt till en affärslokal e. d. ofta utgör en beaktansvärd

tillgång i ett konkursbo.

Man kan visserligen hävda att hyresvärd och jordägare i likhet med andra

borgenärer kan begära säkerhet för sina framtida krav på hyra resp. arrendeavgift.

Sådan säkerhet kan bestå av lös pant, borgensförbindelse eller,

om nyttjanderättshavaren är näringsidkare, företagsinteckning. I fråga om

jordbruksarrenden lär det f. ö. inte vara ovanligt att jordägaren redan nu —

förutom att begära förskottsbetalning — kräver säkerhet i en eller annan

form (bet. s. 109). Om nyttjanderättshavaren har ställt säkerhet, skulle en

betalningsförsummelse från hans sida inte omedelbart behöva följas av avhysning.

Jag tror emellertid att det för borgenärernas gemensamma bästa är

bättre att förse fordringar på hyra och arrendeavgift med förmånsrätt än att

hänvisa hyresvärdar och jordägare till att säkerställa sig genom enskilda

överenskommelser. Jag vill i sammanhanget särskilt påpeka att remissinstanser

som företräder kreditgivningen har godtagit beredningens förslag

om förmånsrätt.

På grund av det anförda anser jag tillräckligt starka skäl tala för beredningens

förslag att behålla förmånsrätt beträffande affärslägenheter o. d.

samt i fråga om arrenden där arrendestället används i arrendatorns förvärvsverksamhet.

Detta innebär visserligen att nordisk rättslikhet formellt inte

upprätthålls på denna punkt. I praktiken kommer emellertid förhållandena

i Sverige inte att skilja sig så mycket från dem i Danmark och Norge. I de

sistnämnda båda länderna tvingas man nämligen som en ersättning för hyresprivilegiet

och arrendeprivilegiet att, åtminstone för viss tid, göra fordringar

på hyra och arrendeavgift till massakrav, dvs. krav som skall tillgodoses

innan utdelning sker till borgenärerna (bet. s. 178, 179 och 182). En sådan

ordning, som lätt blir komplicerad, behövs inte om beredningens förslag

följs (jfr under 4.2).

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Den nya utformning som beredningen har givit hyresprivilegiet och arrendeprivilegiet

har inte mött någon invändning från remissinstansernas sida.

Jag har inte heller något att erinra mot att man i konstruktionen knyter an

till företagsinteckningen. Detta innebär en vidgning av objektet för förmånsrätten.

Bl. a. kommer just nyttjanderätten, om den är utmätningsbar, att

omfattas av förmånsrätten (4 § första st. 3 lagen om företagsinteckning), vilket

i många fall torde komma att bli värdefullt för förmånsrättshavaren (jfr

prop. 1966: 23 s. 99 och 1968: 130 s. 111). Å andra sidan begränsas de förmånsberättigade

fordringarna — som är alla slags fordringar vilka grundar

sig på nyttjanderättsavtalet och alltså inte endast vad som i detta har betecknats

såsom hyra eller arrendeavgift — till maximalt tre månaders hyra eller

ett års arrendeavgift. Tidsbegränsningen har väckt viss uppmärksamhet i remissyttrandena.

Jag får i anledning härav anföra följande.

Begränsningen av förmånsrätten till tre månaders hyra är visserligen

ganska kraftig om man jämför med vad som nu gäller. Enligt min mening är

emellertid ett belopp som motsvarar tre månaders hyra tillräckligt för sitt

syfte att ge konkursförvaltningen tid att undersöka och besluta om hur lconkursgäldenärens

rörelse skall rekonstrueras eller avvecklas.

Beträffande begränsningen av förmånsrätten vid arrende har lantbruksförbundet

gjort gällande, att jordägarens fordran på husröteersättning, som

f. n. inte är tidsbegränsad, vanligtvis uppgår till högre belopp än som motsvarar

ett års arrendeavgift. Detta beror på att jordägaren har underlåtit att

begära syn under en lång följd av år med påföljd att mycket stora belopp

är utestående vid arrendeperiodens slut. Såsom jordbrukskasseförbundet

har påpekat kommer emellertid de nya arrendereglerna (9 kap. 23 § i förslaget

till jordabalk, prop. 1970: 20) att medföra tätare syner och därmed mera

fortlöpande reglering av jordägarens och arrendatorns mellanhavanden.

På grund härav bör begränsningen till ett års arrendeavgift kunna godtas.

Hyresvärds och jordägares retentionsrätt är i praktiken föga effektiv.

Nyttjanderättshavaren kan bl. a. flytta den egendom som omfattas av retentionsrätten

innan hyresvärden eller jordägaren hunnit utöva sin rätt.

Även om egendomen skulle finnas kvar kan det f. ö. vara svårt för hyresvärd

eller jordägare att verkställa retentionsåtgärder beträffande egendomen (se

vidare bet. s. 183 och 189). Hyresvärds och jordägares förmånsrätt har självständig

betydelse och behöver i och för sig inte kompletteras med retentionsrätt.

Med hänsyn härtill har jag inte något att erinra mot beredningens förslag

att slopa den nuvarande retentionsrätten. Enligt min mening är det

därvid inte behövligt att ge hyresvärd och jordägare rätt till omedelbar utmätning

när fordringen är klar och förfallen och grundar sig på skriftligt avtal.

En sådan ordning skulle, såsom flera remissinstanser har utvecklat, utan

tvekan föra med sig åtskilliga tillämpningsproblem. Än viktigare är att nyttjanderätt

shavaren-gäldenär en inte skulle få tillräckligt effektiva möjligheter

att tillvarata sin rätt. Beredningens förslag i ämnet kan lämpligen prövas

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

senare i samband med att ett nu inom justitiedepartementet vilande förslag

om överflyttning av mål om betalningsföreläggande från allmän domstol till

utmätningsman tas upp på nytt (jfr prop. 1964: 126 s. 17 och 1LU 1970: 22

s. 10).

3.4. Skatter m. m.

Vissa skatter och allmänna avgifter utgår f. n. med förmånsrätt. Bestämmelserna

härom finns såvitt avser skogsvårdsavgift i 17 kap. 6 § HB och i övrigt

i 17 kap. 12 § HB. De förmånsberättigade skatte- och avgiftsfordringarna

är i sistnämnda paragraf uppdelade på tre stycken. Samtliga dessa fordringar

har samma förmånsrätt -—- den sämsta i förmånsrättsordningen,

dvs. närmast framför oprioriterade fordringar — men förmånsrätten är

begränsad på olika sätt för olika slag av fordringar.

Första stycket omfattar bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

kommunal inkomstskatt, folkpensionsavgift, sjukförsäkringsavgift och vissa

arbetsgivaravgifter. I huvudsak är det här fråga om sådana skatter och avgifter

som omfattas av bestämmelserna i uppbördsförordningen. För förmånsrätt

förutsätts att skatten eller avgiften har förfallit till betalning före konkur

sbeslut et men inte tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes.

Enligt andra stycket har staten förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits

genom skatteavdrag för utskylder, avgifter eller bidrag, som avses i

första stycket, eller sjömansskatt. Innehållandet skall ha skett före konkursbeslutet

men inte tidigare än två år före konkursansökningen.

Tredje stycket ger förmånsrätt för indirekta skatter, t. ex. mervärdeskatt.

Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till konkursbeslutet

och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än två år före

konkursansökningen.

Inom lagberedningen utarbetades år 1964 en promemoria angående förmånsrätten

för skatter och allmänna avgifter. I promemorian uttalade beredningen

att förmånsrätten av vissa skäl borde upphävas (2.4.1).

Beredningen inhämtade yttranden över promemorian från ett stort antal

remissinstanser. I flertalet yttranden tillstyrktes eller godtogs att skatteprivilegiet

avskaffades. I några yttranden ställde man sig tveksam och i andra avstyrktes

reformen eller uttalades att beslut i frågan borde anstå tills vidare.

I sitt slutliga förslag vidhåller beredningen uppfattningen att skatt ep rivil egiet

bör utmönstras (2.4.3). Beredningens förslag till ny lag innehåller därför

inte någon bestämmelse om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter.

Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämmer ganska

väl överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Även

denna gång förhåller det sig alltså så, att flertalet remissinstanser tillstyrker

eller lämnar utan erinran förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet medan

ett mindre antal avstyrker eller är betänksamma till det. Vid remisstillfällena

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

är det också i stort sett samma remissinstanser som intar en positiv resp. negativ

ståndpunkt till förslaget.

Sålunda gäller att remissinstanser som representerar det enskilda näringslivet

— t. ex. arbetsgivareföreningen, bankföreningen, industriförbundet,

grossistförbundet och näringslivets skattedelegation -— anser att förmånsrätten

för skatter och allmänna avgifter bör avskaffas. Denna ståndpunkt

intas också av löntagarorganisationerna samt av en del statliga myndigheter,

som inte har någon anknytning till uppbörd eller indrivning av

skatt, t. ex. flera hovrätter, bankinspektionen och kommerskollegium.

De remissinstanser som avstyrker eller är tveksamma till förslaget om att

avskaffa skatteprivilegiet utgörs uteslutande av statliga myndigheter. Det är

sådana myndigheter som har till uppgift att ombesörja uppbörd eller indrivning

av skatt eller vars verksamhet har nära anknytning till sådana uppgifter.

Hit hör bl. a. CFU, EON samt flertalet i ärendet hörda länsstyrelser och

kronofogdemyndigheter. Vad dessa remissinstanser anfört måste enligt min

mening tillmätas särskild betydelse.

Frågan om förmånsrättens ekonomiska betydelse har i lagstiftningsärendet

tilldragit sig stor uppmärksamhet. Enligt uppgifter som beredningen låtit

inhämta (bet. s. 78 och bil. D till bet.) uppgick utdelningen på skattefordringar

med förmånsrätt i konkurser som avslutats åren 1965—1967 till resp.

4,7 miljoner, 4,3 miljoner och 5,4 miljoner kr. Det belopp som bevakats med

förmånsrätt i samma konkurser var resp. 13,2 miljoner, 14,8 miljoner och

19,2 miljoner kr. Dessa siffror tyder visserligen på att förmånsrätten från

ekonomisk synpunkt är av begränsad betydelse för statsverket. Såsom flera

remissinstanser har anmärkt medför emellertid blotta förekomsten av skatteprivilegiet,

att betydande belopp flyter in utan vare sig utmätnings- eller

konkursåtgärder. På många håll har sålunda utbildats en praxis enligt vilken

företag och dödsbo avvecklas med iakttagande av förmånsrätten för skatter

utan att det kostnadskrävande konkursförfarandet tillgrips. Skatteprivilegiet

har redan på grund härav större ekonomisk betydelse än vad de angivna

siffrorna ger vid handen.

I sammanhanget är även värt att nämna att statsverkets inkomster vid ackord

kan komma att nedgå, om förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter

slopas. Privilegieringen av skattefordringar innebär sålunda att dessa

inte berörs av offentligt ackord. Blir skattefordringarna oprioriterade får det

emellertid till följd att de vid offentligt ackord måste nedsättas i samma utsträckning

som andra oprioriterade fordringar.

Vidare gäller att restföringen av skatter och allmänna avgifter under senare

år har ökat högst väsentligt. Om denna utveckling fortsätter, kommer

ett eventuellt avskaffande av skatteprivilegiet därför att på sikt medföra allt

större årliga inkomstbortfall.

På grund av det anförda torde det vara klart att förmånsrätten långt ifrån

kan sägas sakna ekonomisk betydelse. I stället kan man konstatera att den

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

för med sig relativt god ekonomisk utdelning. Vid sidan härav finns emellertid

även andra omständigheter, som motiverar ett bibehållande av skatteprivilegiet.

Jag vill här till en början erinra om vissa överväganden i ett nyligen avgjort

lagstiftningsärende. Jag syftar på övervägandena kring frågan huruvida

skatt alltjämt skulle få tas ut genom införsel (prop. 1968: 130 s. 93). Införselinstrumentet

riktar sig mot löntagare. Med hänsyn till källskattesystemet

ansågs i propositionen att det ekonomiska intresset av att få ta ut skatter

genom införsel var mindre nu än tidigare. Införselmöjligheten ansågs

ändå böra behållas främst under hänvisning till dess betydelse för skattemoralen.

Detta blev också statsmakternas beslut (SFS 1968: 621).

Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter fyller beträffande företagare

en liknande funktion som införsel i fråga om löntagare. Med hänsyn

härtill måste även i detta lagstiftningsärende stor hänsyn tas till skattemoraliska

synpunkter. Man kan inte heller bortse från att förutsättningarna fölen

effektiv uppbörd är mindre gynnsamma beträffande företagare än i fråga

om löntagare.

Som innehavare av fordringar på skatter och allmänna avgifter kan staten

inte från indrivningssynpunkt konkurrera på lika villkor med innehavare av

oprioriterade fordringar. Särskilt såvitt angår innehållna skatteavdrag (17

kap. 12 § andra st. HB) och indirekta skatter (17 kap. 12 § tredje st. HB) förflyter

ofta lång tid från det att bristfälligheter har konstaterats i arbetsgivarens

redovisning och till dess restlängd har upprättats och tillställts utmätningsmannen

för indrivning av oredovisade belopp. En förkortning av denna

tid är i och för sig önskvärd men kan ändå inte drivas särskilt långt, eftersom

det skulle kräva en oproportionerligt stor personalinsats. Under sådana förhållanden

kommer statsverket i jämförelse med enskilda fordringsägare i

underläge gentemot en arbetsgivare som är på obestånd. Medan den enskilde

fordringsägaren som villkor för leverans kan kräva kontant betalning eller

säkerhet i form av exempelvis borgen eller företagsinteckning, kan statsverket

först långt efter det att dess fordran har förfallit till betalning försöka säkerställa

sig genom utmätning. Skatteprivilegiet kompenserar därför det underläge

som staten har vid uppbörd och indrivning jämfört med annan fordringsbevakning.

Skatteprivilegiet har betydelse såsom hjälpmedel för utmätningsmannen i

hans arbete. Han kan exempelvis på grund av detta lämna ett företag med

god prognos anstånd med skattebetalningen samtidigt som han avstår från

att utmäta omsättningstillgångar, som kanske är företagets enda utmätningsbara

egendom. Utmätningsmannen får genom förekomsten av skatteprivilegiet

över huvud taget något större utrymme för att anpassa sitt handlande till

förhållandena i det särskilda fallet. Jag vill i sammanhanget framhålla att

utmätningsmannens uppgift ofta är svår när det gäller att driva in skatt från

företag. I princip gäller att utmätningsmannen inte skall ta sociala hänsyn vid

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

99

indrivningen. Är det från samhällets synpunkt angeläget att ett företag, som

är i likviditetssvårigheter, får fortsätta sin verksamhet, bör — som riksdagens

bevillningsutskott har uttalat (BeU 1967: 53 s. 64) — stödet till företaget

lämnas i form av direkta bidrag och inte genom att principerna för skatteuppbörden

sätts å sido (jfr bet. s. 79). I praktiken är det emellertid ofta

vanskligt att följa detta uttalande. Det kan sålunda under lång tid framstå

som ovisst huruvida ett företag skall få stöd av det allmänna. Utmätningsmannen

måste emellertid i ett indrivningsärende snabbt besluta om säkerhetsåtgärder

skall vidtas. I orter med dåligt sysselsättningsläge blir utmätningsmannens

agerande särskilt känsligt. Ibland kompliceras utmätningsmannens

uppgift av att företaget begär ackord för sina skatteskulder (se 62 §

tredje st. uppbördsförordningen). Ackordsfrågan prövas av länsstyrelsen

och medan den ännu är oavgjord kan det vara tveksamt hur energiskt utmätningsmannen

skall driva sitt ärende. Uppenbarligen bör utmätningsmannen

i tveksamma indrivningsärenden ha fortlöpande kontakt med sådana

myndigheter och organisationer — t. ex. länsstyrelse och företagarförening

— som är inkopplade på frågan om en refinansiering av det aktuella företaget.

Det är mot bakgrunden av nu anmärkta förhållanden i fråga om indrivningen

som skatteprivilegiet måste ses. Skall man slopa skatteprivilegiet, bör

samtidigt utmätningsmannens arbetsuppgifter förenklas och skatteindrivningen

effektiviseras. Så komplicerade som förhållandena i allmänhet är beträffande

företag i likviditetssvårigheter, skulle emellertid en mer rutinmässigt

verkställd skatteindrivning ibland få konsekvenser, som inte är önskvärda.

Det finns sålunda enligt min mening tungt vägande skäl för att behålla

skatteprivilegiet.

Jag övergår nu till att behandla de skäl som har åberopats för att slopa

skatteprivilegiet. Dessa är framför allt vid sidan av den allmänna synpunkten

att borgenärer helst bör behandlas lika, att staten vid jämförelse med innehavare

av oprioriterade fordringar har betydligt bättre möjligheter till

riskutjämning, att skatteprivilegiet såsom en s. k. tyst förmånsrätt är till

särskild olägenhet för kreditgivningen samt att skatteprivilegiet i övriga

nordiska länder skall avskaffas i den mån detta inte redan skett.

Påståendet att staten vid jämförelse med innehavare av oprioriterade

fordringar har betydligt bättre möjligheter till riskutjämning är i och för

sig obestridligt. Påståendet har emellertid sitt fulla värde endast i en del

fall. Vissa fordringsägare utan förmånsrätt har sålunda ofta själva resurser

för en tillfredsställande riskutjämning. Dessa fordringsägare — t. ex. stora

leverantörsföretag — har i allmänhet, vid sidan av staten, de största ekonomiska

anspråken i konkurser. Den omständigheten att staten har möjlighet

till stor riskutjämning bör därför inte i förevarande sammanhang tillmätas

någon avgörande betydelse.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Till förmån för ett slopande av skatteprivilegiet har, som jag nyss nämnde,

åberopats även att privilegiet i dess egenskap av tyst förmånsrätt är till särskild

olägenhet för kreditgivningen. Det har därvid gjorts gällande att fordringar

på t. ex. mervärdeskatt och innehållna skatteavdrag för anställda i

det enskilda fallet snabbt kan stiga till avsevärda belopp. Gentemot detta har

invänts att, sedan kreditgivningen år 1967 gynnats genom det vidgade fastighetsbegreppet

och företagsinteckningsreformen, skatteprivilegiet inte längre

är till samma skada som förut. Det är numera egentligen bara kontanter, värdepapper

o. d. som ett företag inte kan belåna mot inteckning som säkerhet

och egendom av detta slag har givetvis förbrukats när ett företag går i konkurs.

Dessutom har påpekats att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter

inte är så tyst som det kan förefalla. Sålunda gäller att kronofogdemyndigheternas

register över alla restförda fysiska och juridiska personer är

offentliga. Registren torde också regelmässigt utnyttjas av kreditupplysningsföretagen.

Enligt min mening reducerar dessa omständigheter högst väsentligt

värdet av påståendet om olägenheten för kreditgivningen av skatteprivilegiet.

De nordiska kommittéer som arbetar på reformering av konkurslagstiftningen

har ansett, att skatteprivilegiet är otillräckligt motiverat och bör avskaffas.

1 Danmark hav privilegiet på förslag av den danska kommittén redan

slopats. Norge har genom provisorisk lagstiftning år 1963 tagit ett stort steg

i den riktningen. I Finland har arbetet ännu inte fortskridit så långt att ett

förslag kunnat läggas fram (se vidare 2.1.2 och bet. s. 75).

Uppenbarligen kan man ha olika mening om betydelsen i förevarande sammanhang

av nordisk rättslikhet. Bland remissinstanserna finns sådana som

anser det mycket angeläget med enhetliga regler för de nordiska länderna

men också sådana som inte kan förstå att en enhetlighet på denna punkt

skall vara nödvändig.

Själv vill jag först erinra om mina allmänna uttalanden att möjligheterna

att vinna nordisk rättslikhet på förmånsrättslagstiftningsområdet är mycket

begränsade (3.1). I fråga om skatterna är visserligen dessa möjligheter

kanske större än i många andra hänseenden. Ännu så länge är det emellertid

endast i Danmark som skatteprivilegiet helt har avskaffats. Denna reform

torde f. ö. ha underlättats av att den samtidigt innebar en väsentlig förstärkning

av lönefordringarnas ställning (jfr bet. s. 37). I den mån inhemska skäl

talar med tillräcklig styrka för ett bibehållande av skatteprivilegiet, bör detta

därför — åtminstone i dagens läge — få väga över önskemålen om nordisk

rättslikhet.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att starka skäl alltjämt stöder förmånsrätten

för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl är av både ekonomisk

och indrivningsteknisk karaktär. Dessutom är förmånsrätten motiverad

av hänsyn till skattemoralen. Enligt min mening väger dessa skäl klart

över de omständigheter som åberopats för ett slopande av skatteprivilegiet.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år t970

Jag föreslår därför efter samråd med chefen för finansdepartementet att

förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter behålls.

Härefter återstår att avgränsa de skatter och allmänna avgifter som i fortsättningen

skall vara prioriterade.

Den nuvarande regleringen i 17 kap. 12 § HB innebär en uppräkning av ett

antal skatter och avgifter. Bestämmelserna har ofta ändrats som en följd av

reformer på skatte- och avgiftsområdet. Ibland har man vid sådana reformer

underlåtit att ändra bestämmelserna eftersom innebörden av dessa inte påverkats

av reformerna. Bestämmelserna hänvisar exempelvis alltjämt till lagen

om folkpensionering, lagen om försäkring för allmän tilläggspension, lagen

om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp trots att samtliga

dessa lagar har upphävts genom lagen om allmän försäkring.

Av det anförda framgår att bestämmelserna är detaljerade och svårlästa.

Det kan under sådana förhållanden sättas i fråga om den närmare regleringen

verkligen hör hemma i själva förmånsrättslagen. Det är onekligen

mera praktiskt att i lagen nöja sig med en allmän bestämmelse om att skatter

och allmänna avgifter har viss förmånsrätt och att beträffande frågan vilka

skatter och avgifter som åsyftas hänvisa till särskild reglering. Det blir då betydligt

enklare att låta reformer på skatte- och avgiftsområdet slå igenom på

förmånsrättsreglerna.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag därför att

man nöjer sig med en allmän bestämmelse om förmånsrätt i förmånsrättslagen

och att man ger detaljerade bestämmelser i ämnet på annat håll. Principen

korresponderar med vad som gäller beträffande frågan vilka skatter

och allmänna avgifter som får tas ut genom införsel (jfr prop. 1968: 130 s. 119

och 1969: 51).

I detaljregleringen bör såsom förutsättning för förmånsrätt tas upp föreskrifter

om den tid inom vilken skatterna eller avgifterna skall ha förfallit

till betalning eller på vilken tid de skall belöpa. I den allmänna bestämmelsen

bör beträffande sådana särskilda förutsättningar hänvisas till detalj bestämmelserna.

Jag vill tillägga att enligt min mening skatteprivilegiet i huvudsak bör omfatta

samma skatter och avgifter som f. n. samt vidare att förmånsrätten i

stort sett bör begränsas som nu. Jämkningar i olika hänseenden kan emellertid

vara motiverade. Avsikten är att chefen för finansdepartementet skall låta

utarbeta förslag i ämnet.

3.5. Övriga fordringar

I det föregående har jag kommit fram till att löne- och skattefordringar

liksom hittills bör vara utrustade med allmän förmånsrätt (3.2 resp. 3.4).

Den fråga som härefter kommer upp är huruvida några andra fordringar bör

vara privilegierade på samma sätt.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

I gällande lag är det en hel råd fordringar som —- vid sidan av löner och

skatter — utgår med allmän förmånsrätt. Många av dessa fordringar återfinns

i samma lagrum som löneprivilegiet eller 17 kap. 4 § HB. De har sålunda

en mycket framskjuten förmånsrätt vilket beror på att de. åtminstone

delvis, står nära s. k. konkurskostnader eller skulder som skall betalas ur

konkursboet innan utdelning till konkursborgenärerna äger rum. Hit hör till

en början begravnings- och bouppteckningskostnad som går före lönefordringar.

Med lika rätt som lönefordringar går läkarlön m. in. under avliden

gäldenär sista sjukdom och borgenärs kostnad för gäldenärs försättande i

konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning

av boutredningsman. Efter lönefordringar men ändå med förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § HB går anspråk på arvode och kostnadsersättning åt vissa funktionärer

vid boutredning, arvskifte eller offentlig ackordsförhandling utan

konkurs.

Övriga fordringar som f. n. har allmän förmånsrätt är i förmånsrättsordningen

placerade närmast framför skattefordringarna. Här åsyftas krav på

ersättning i anledning av förmynderskap eller sådant godmanskap som avses

i 18 kap. FB (17 kap. 10 § HB). Vidare kommer här i fråga åtskilliga redovisningsfordringar,

bl. a. hos statens tjänstemän för egendom som de har

mottagit i sin tjänst (17 kap. 11 § HB).

Beredningen har utifrån sina utgångspunkter granskat skälen för förmånsrätt

för alla de nu nämnda fordringarna och har därvid funnit, att förmånsrätten

numera är motiverad endast för ett begränsat antal. De fordringar som

enligt beredningens förslag (12 §) fortfarande skall var privilegierade är begravnings-

och bouppteckningskostnad, borgenärs kostnad för gäldenärs försättande

i konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till

förvaltning av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa

funktionärer under boutredning eller offentlig ackordsförhandling samt,

under vissa förutsättningar, kostnad för särskilda åtgärder som därvid har

vidtagits.

Beredningen har även diskuterat huruvida anledning finns att tillskapa

nya allmänna förmånsrätter. Diskussionen har närmast gällt fordran på underhållsbidrag,

revisorsarvode och speditionsutlägg. Beredningen har emellertid

inte ansett, att det finns tillräckligt starka skäl för att privilegiera

dessa fordringar.

Beredningens förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Som

jag redan har nämnt (3.1), råder allmän enighet om att fordringar skall få

vara förmånsberättigade endast när skälen härför väger mycket tungt. Från

enstaka håll har emellertid höjts röster för en något generösare privilegiering

än den beredningen föreslår. Man argumenterar härvid för att några av de

fordringar som beredningen har hänvisat till de oprioriterade skall få utgå

med förmånsrätt.

För egen del vill jag först slå fast, att man i remissyttrandena inte har dis
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

kuterat privilegiering av andra fordringar än dera beredningen har behandlat.

Det finns inte heller enligt min mening anledning att i det här sammanhanget

ta upp ytterligare någon fordran till övervägande (jfr emellertid vad

som sägs under 3.1 om skadeståndsfordringar).

De motsvarigheter som beredningen har föreslagit till de förmånsrätter

som nu finns i 17 kap. 4 § HB är enligt min mening ganska självklara. Har

konkursgäldenären avlidit före konkursutbrottet bör rimligen fordran på begravnings-

och bouppteckningskostnad utgå med förmånsrätt. Som beredningen

har uttalat (bet. s. 145), bör fordringen anses grundad i och med

dödsfallet. Den kan därför bevakas endast om gäldenären har avlidit före

konkursen.

Från något remisshåll har uttalats tvekan om det fortsatta behovet av förmånsrätt

för borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs eller

för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman.

Denna tvekan är svårförståelig. Från principiell synpunkt är förmånsrätt

för sådan fordran enligt min mening väl motiverad. Jag tror inte

heller att privilegieringen saknar praktisk betydelse. Den omständigheten att

s. k. konkursansökningskostnad numera i regel döms ut redan i det mål, varigenom

gäldenären försätts i konkurs (se bet. s. 141), medför sålunda inte att

kostnaden inte skulle behöva bevakas i konkursen för att bli gottgjord. I

sammanhanget vill jag, eftersom f. n. viss tvekan råder på den punkten,

stryka under beredningens uttalande att förmånsrätten bör gälla oavsett om

kostnadsersättning dömts ut i ansökningsmålet och bevakning därefter skett

av det utdömda beloppet eller om ersättningsyrkandet har framställts först i

konkursen (2.5.1 och bet. s. 144). I fråga om borgenärs kostnad för att få till

stånd boutredningsmannaförvaltning gäller, att den står så nära konkursansökningskostnad

(se bet. s. 141), att även den bör omfattas av förmånsrätt.

En grundläggande uppgift för konkursförvaltningen är att klarlägga konkursgäldenärens

ekonomiska ställning. Uppgiften kan, beroende på förhållandena

i det enskilda fallet, vara mer eller mindre svår. I sådana fall då konkursen

har föregåtts av boutredningsmannaförvaltning eller ackordsförhandling

har gäldenärens ekonomiska förhållanden utretts. Det utredningsarbete

som sålunda har utförts underlättar konkursförfarandet och är därigenom

till borgenärernas gemensamma bästa. Det är med hänsyn härtill

som beredningen har föreslagit, att arvode och kostnadsersättning till förordnad

boutredningsman och vissa funktionärer vid ackordsförhandling alltjämt

skall vara privilegierade. Jag har inte något att invända mot förslaget.

Vid remissbehandlingen har emellertid uttalats önskemål om att förmånsrätten

skall vidgas till att avse några liknande fall. I anledning härav vill jag anföra

följande.

Kammarkollegiet har uttalat att arvode och kostnadsersättning till god

man för allmänna arvsfonden bör utgå med förmånsrätt. Det kan visserligen

vara sant att vid de tillfällen en sådan god man förordnas, denne utför ett

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

arbete med utredning av dödsboet som i huvudsak kan jämställas med boutredningsmannens

motsvarande arbete. Emellertid är det inte dödsboet utan

allmänna arvsfonden som enligt vanliga regler för sysslomannaskap svarar

för ersättningen till gode mannen (se 9 § lagen om allmänna arvsfonden jfrt

med 18 kap. 5 § HB; se också lagberedningens förslag till revision av ÄB IV s.

638). Någon föreskrift om förmånsrätt för anspråk av god man för allmänna

arvsfonden är under sådana förhållanden inte behövlig.

Kammarkollegiet har vidare föreslagit att god man enligt 18 kap. 2 § FB

skall få åtnjuta förmånsrätt för krav på arvode och kostnadsersättning. Enligt

nämnda lagrum skall god man förordnas för omyndig i vissa fall när förmyndaren

eller hans make, å ena sidan, och den omyndige, å den andra, har

stridande intressen. Ett sådant fall är att förmyndaren eller hans make och

den omyndige är delägare i samma dödsbo. Det är i fråga om detta fall som

kammarkollegiet — för att undeidätta rekryteringen av gode män — har ansett

behov av förmånsrätt föreligga. Jag kan visserligen hålla med om att det

ibland antagligen är svårt att förmå någon att åtaga sig uppdrag som god

man. Detta gäller emellertid inte endast i de fall till vilka kammarkollegiet

har hänvisat utan även i vissa andra fall i vilka god man skall förordnas, se

t. ex. 18 kap. 4 § FB och 18 kap. 2 § ÄB. Enligt min mening är det föga ändamålsenligt

att söka lösa rekryteringsfrågan genom att utrusta gode mannens

ersättningskrav med förmånsrätt. I princip skall ersättningen till gode mannen

utgå ur den förmögenhetsmassa vars intresse han har att tillvarata. Den

åsyftade lösningen kommer emellertid inte att omfatta de fall där det inte

finns någon förmögenhetsmassa eller en högst obetydlig sådan (jfr 1LU 1970:

40). Jag är på grund av det anförda inte övertygad om att det är behövligt

med förmånsrätt för gode mannens krav.

Vidare har under remissbehandlingen uttalats önskemål om förmånsrätt

för arvode och kostnadsersättning till likvidator eller annan enligt lag utsedd

funktionär vid likvidation av juridisk person.

Upplösning av aktiebolag eller annan juridisk person föregås i regel av likvidation.

Beträffande aktiebolag gäller att de kan träda i likvidation på

grund av frivilligt beslut av bolagsstämma. I vissa fall föreligger skyldighet

för aktiebolag att träda i likvidation, s. k. tvångslikvidation. Det är uppenbarligen

de sistnämnda fallen som här främst är av intresse. Likvidationen ombesörjs

av en eller flera likvidatorer vilkas förvaltning i första hand granskas

av likvidationsrevisorer. Under likvidationen, som går ut på att betala bolagets

skulder och skifta ut eventuellt överskott till aktieägarna, blir det oftast

nödvändigt att genom försäljning förvandla bolagets tillgångar till pengar.

Saknar bolaget tillgångar eller är dessa så begränsade att de inte förslår till

att bestrida likvidationskostnaderna, kan likvidationen läggas ned och bolaget

bli upplöst i mycket enkla former (167 § lagen om aktiebolag). I förarbetena

har uttalats att det särskilt kan antas att tillgångar saknas eller är otillräckliga

i vissa fall av tvångslikvidation (NJA II 1946 s. 115). Bestämmelsen

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

om nedläggande av likvidation bör enligt min mening i tillräcklig omfattning

skydda likvidatorerna och övriga funktionärer från risken att lägga ned arbete

på bolagets avveckling utan att få ersättning härför. Något skydd härutöver

i form av förmånsrätt för ersättningsanspråk torde knappast behövas. I

de fall där bolaget har åtminstone tillgångar som överstiger likvidationskostnaderna

bör likvidatorerna in. fl. kunna säkerställa sig för förluster genom

krav på förskottsbetalning.

Bestämmelserna om likvidation av ekonomisk förening överensstämmer

i betydande utsträckning med motsvarande beträffande likvidation av aktiebolag.

Bl. a. finns en direkt motsvarighet till bestämmelsen om att, när

tillgångar saknas, avvecklingen kan ske i mycket enkla former (91 § lagen

Dm ekonomiska föreningar). Med hänsyn härtill torde inte heller beträffande

ekonomiska föreningar särskilda bestämmelser om förmånsrätt behövas.

Handelsbolag torde man kunna helt bortse från i förevarande sammanhang.

Visserligen gäller även vid likvidation av sådana bolag att rätten under

vissa förutsättningar skall förordna en eller flera likvidatorer (35 a § lagen

om handelsbolag och enkla bolag). I normala fall däremot genomförs likvidationen

av bolagsmännen själva (32 § samma lag). Likvidatorerna har emellertid

i regel föga anledning att oroa sig för sina ersättningsanspråk. Såsom

handelsbolagen är konstruerade kan de sålunda rikta sina krav inte endast

mot handelsbolaget utan även mot bolagsmännen (19 § samma lag). Med

hänsyn härtill kan det inte sägas föreligga något behov av att vid likvidation

av handelsbolag genom förmånsrätt skydda likvidatorerna från förluster på

grund av utebliven betalning.

Under ackordsförfarande eller boutredning kan särskilda åtgärder behöva

vidtas i samband med utredning av gäldenärens bo. Beredningen har som

exempel på sådana åtgärder nämnt värdering av gäldenärens rörelse eller

granskning av hans bokföring och reparation eller försäkring av gäldenärens

egendom. Sådana åtgärder kan vid en efterföljande konkurs framstå som

mycket värdefulla för borgenärerna. Det är med hänsyn härtill som beredningen

har föreslagit att kostnaden för åtgärden skall utgå med förmånsrätt.

Förslaget har inte mött någon allvarlig gensaga vid remissbehandlingen. Inte

heller jag har någon principiell invändning att göra.

Beredningen har i sitt förslag utelämnat några av de nuvarande förmånsrätterna

i 17 kap. 4 § HB. De förmånsrätter som avses är de som gäller för

dels läkarlön, läkemedel och föda under avliden gäldenärs sista sjukdom

samt arvode för hans vård och dels arvode och kostnadsersättning åt den som

— bortsett från förordnad boutredningsman — enligt lag eller förordnande

av rätten förvaltat eller vårdat dödsbos egendom eller biträtt vid boutredning

eller arvskifte. Beredningen framhåller att det numera inte finns tillräckliga

skäl för dessa förmånsrätter vilkas motsvarigheter redan har avskaffats i

Danmark och Norge (bet. s. 145 och 146). Någon erinran mot förslaget att

slopa förmånsrätterna har inte framkommit vid remissbehandlingen. Jag

4f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

bortser då från kammarkollegiets nyss redovisade önskemål om bibehållen

förmånsrätt för vissa godemansanspråk. Själv har jag inte heller något att

erinra mot beredningens förslag.

Beredningen har vidare utmönstrat förmånsrätterna för vissa fordringar

mot förmyndare och gode män enligt 17 kap. 10 § HB och för redovisningsfordringar

m. m. enligt 17 kap. 11 § HB. Förslaget att slopa förmånsrätterna

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser

— hovrätten för Västra Sverige och domarföreningen — är

dock något betänksamma såvitt förslaget avser ett utmönstrande av förmånsrätten

för ersättningskrav mot förmyndare och gode män.

Sistnämnda förmånsrätt avser ersättningsanspråk som härrör från uppdraget

som förmyndare eller god man och grundas på förmyndarens eller

gode mannens fel eller försummelse. Förmånsrätten stöds av sociala skäl

men utgör i själva verket ett bristfälligt komplement till den kontroll över

förmyndarens och gode mannens förvaltning som utövas enligt lag. Förmånsrättens

praktiska betydelse är också ringa enligt vad bl. a. Stockholms

överförmyndarnämnd har uppgivit. Det nuvarande kontrollsystemet i FB är

något föråldrat och ses därför f. n. över av förmynderskapsutredningen. Syftet

är att åstadkomma en lagstiftning som om möjligt ger större trygghet än

den gällande. Utredningen har ännu inte framlagt något förslag beträffande

den här delen av sitt arbete. Man behöver dock enligt min mening inte avvakta

ett förslag för att avskaffa förmånsrätten. Den nuvarande kontrollen

över förmyndare och gode män är sålunda utan tvivel tillräckligt effektiv för

att man skall kunna ta ett sådant steg.

De förmånsrätter för redovisningsfordringar m. m. som behandlas i 17: 11

HB är klart föråldrade. Den mest betydelsefulla avser fordringar hos utmätningsmän

och andra statens tjänstemän för egendom som de har mottagit

i sin tjänst. Att förmånsrätter av detta slag inte är förenliga med ett nutida

betraktelsesätt utan att fordringarna lämpligen bör garanteras i annan ordning

är uppenbart.

Som jag förut har nämnt, har beredningen efter vissa överväganden förkastat

tanken på att tillskapa nya förmånsrätter. Av de fordringar som beredningen

i sammanhanget har behandlat kan jag fatta mig kort om krav på

underhållsbidrag. Beredningen har anfört starka skäl mot att privilegiera sådana

krav (2.5.1 och bet. s. 88). Remissinstanserna har godtagit beredningens

ståndpunkt. Även jag anser att den är riktig.

Övriga fordringar för vilka en privilegiering har varit aktuell avser revisorsarvode

och speditionsutlägg.

Arbetet med revision av företag är naturligtvis i viss omfattning till nytta

för borgenärer och andra utomstående. Detta är emellertid inte det enda syftet

med revisionsarbetet. Den tillsyn över styrelsens förvaltning som revisorer

utövar beträffande exempelvis aktiebolag sker sålunda även i aktieägarnas

intresse. Bestämmelserna om att s. k. minoritetsrevisor skall utses torde

ge särskilt uttryck åt detta förhållande (109 § lagen om aktiebolag).

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

107

Av det anförda framgår att man inte kan generellt privilegiera revisorsarvoden

och låta dem utgå med förmånsrätt framför exempelvis arvoden till

styrelseledamöter. Men det finns inte heller möjlighet att föreskriva förmånsrätt

i fråga om vissa särskilt avgränsade revisorsarvoden. Det skulle

nämligen förutsätta att man kunde skilja mellan revisorernas arbetsuppgifter

så att de ansågs bli utförda, en del enbart till nytta för borgenärerna och

andra enbart till nytta för aktieägarna. En sådan uppdelning är inte tänkbar.

Enligt min mening måste därför revisorsarvoden även i fortsättningen

vara oprioriterade. Jag tror inte man skall överdriva de rekryteringssvårigheter

detta förhållande kan föranleda. I den mån en revisor som tillkallas är

orolig för sitt arvode, kan han sätta förskottsbetalning som villkor för att acceptera

uppdraget.

Dessutom gäller, som redan har framgått, att ersättning för revisionsarbete

under ackordsförfarande eller boutredning i överensstämmelse med beredningsförslaget

bör kunna utgå med förmånsrätt under vissa förutsättningar.

Beträffande frågan om förmånsrätt för speditionsutlägg vill jag slutligen

anföra följande.

I överensstämmelse med vad jag redan har anfört kommer frågan om vilka

skatter och allmänna avgifter som i fortsättningen skall utgå med förmånsrätt

senare att prövas av chefen för finansdepartementet (3.4). Prövningen

leder med all sannolikhet till att den nuvarande förmånsrätten för mervärdeskatt

behålls. Denna skatt erläggs ofta av speditören för uppdragsgivarens

räkning i samband med införsel av egendom. I speditörens krav på uppdragsgivaren

väger gjorda utlägg för mervärdeskatt tungt. Sveriges speditörförbund

har gjort gällande, att speditören genom att betala mervärdeskatten

kan få överta förmånsrätten som följer med denna. Förbundet har emellertid

därvid förbisett, att speditören betalar skatten självmant och utan att vara

förpliktad till det. En sådan betalning medför knappast att skattefordringen

övergår på speditören utan han får i stället en självständig fordran mot sin

uppdragsgivare (jfr SOU 1964: 57 s. 310 jämte där gjorda hänvisningar).

Önskemålet om förmånsrätt för speditionsutlägg kan alltså — åtminstone i

vad det avser mervärdeskatt — inte tillgodoses på detta sätt. Jag anser inte

heller att behovet av förmånsrätt är så trängande att det ovillkorligen måste

uppfyllas. I överenstämmelse med min allmänt restriktiva syn på frågan om

förmånsrätter bör därför speditionsutlägg inte privilegieras i en ny lagstiftning.

Jag vill tillägga att en handelskammare har föreslagit sådan ändring i förordningen

(1968: 430) om mervärdeskatt, att speditör får rätt att i sin redovisning

för mervärdeskatt dra av sådan skatt som han för kunds räkning erlagt

i samband med införsel av egendom. Denna fråga har aktualiserats även

i annat sammanhang och kommer att prövas av chefen för finansdepartementet

i särskild ordning.

Sammanfattningsvis gäller alltså att jag i denna del helt ansluter mig till

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

beredningens förslag. Detta innebär att allmän förmånsrätt bör följa med begravnings-

och bouppteckningskostnad, kostnad för gäldenärens försättande

i konkurs och för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning

av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa funktionärer

vid ackordsförhandling och boutredning samt kostnad för vissa åtgärder

som vidtagits under ackordsförhandling eller boutredning. I beredningens

förslag uppställs eu del villkor för att fordringarna skall vara förenade med

förmånsrätt. Till den frågan återkommer jag i det följande (4.1).

4. De särskilda bestämmelserna

4.1. Förslaget till förmånsrättslag

Bestämmelserna om förmånsrätt finns f. n. i 17 kap. HB. Den nu gjorda

översynen av bestämmelserna har skett i anslutning till pågående reformering

av KL och UL. Lämpligheten av bestämmelsernas nuvarande placering

har därvid satts i fråga.

Beredningen har föreslagit att bestämmelserna meddelas i en fristående

lag utan anknytning till vare sig HB eller någon annan författning med ställning

av balk. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot detta.

Bestämmelserna om förmånsrätt torde i allmänhet betraktas som ett utflöde

av den civilrättsliga lagstiftningen. Det är emellertid i de exekutionsrättsliga

sammanhangen som bestämmelserna blir omedelbart tillämpliga.

Någon avgörande anknytning åt det ena eller det andra hållet finns dock inte.

Enligt min mening är det under sådana förhållanden naturligt att meddela

nya bestämmelser om förmånsrätt i en fristående lag. Huruvida det framdeles

kan finnas anledning att ta upp bestämmelserna i en reviderad HB eller i

KL eller UL får tills vidare lämnas öppet.

Den nuvarande rubriken till 17 kap. HB lyder ”Om borgenärs rätt och företräde

för var annan till gäldbunden egendom”. Kapitlet saknar underrubriker.

Beredningen har betitlat sitt förslag ”Lag om ordningen för betalning av

fordringar (förmånsrättsordning)”. I lagförslaget har bestämmelserna disponerats

på visst sätt med särskilda underrubriker. Mot beredningens förslag

till rubriker har vid remissbehandlingen gjorts erinringar. Med beaktande

av vad som därvid framförts har departementsförslaget utformats enligt

följande.

Själva lagen har kallats för ”Förmånsrättslag”. Lagförslaget har indelats i

fem underavdelningar, var och en med särskild rubrik. Först meddelas i tre

paragrafer vissa bestämmelser av allmän karaktär under rubriken ”Inledande

bestämmelser”. Bortsett från vissa justeringar överensstämmer departementsförslaget

i denna del med beredningens förslag. I sanunanhanget

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-2 år 1970

är att märka att det f. n. finns en bestämmelse om att egendom som inte

tillhör gäldenären skall tas ut ur gäldenärens bo (17 kap. 2 § första st. HB).

Någon motsvarighet härtill har inte tagits upp i beredningens förslag. Jag

biträder beredningens åsikt att det inte behövs bestämmelser om separaiionsrätt,

som bekräftar att äganderätten är skyddad när den som har annans

egendom i sin besittning råkar i konkurs eller utmätning sker hos honom.

Det kan här anmärkas att gällande rätt saknar bestämmelse om att förmånsrätt

inte äger rum i andra fall än då lagstiftningen föreskriver det. I likhet

med beredningen anser jag att detta gäller utan särskild föreskrift även i

fortsättningen.

Efter de inledande bestämmelserna följer först en avdelning med rubriken

”Särskilda förmånsrätter” och sedan en annan med rubriken ”Allmänna förmånsrätter”.

Den förra avdelningen omfattar 4—9 §§ och motsvarar i beredningens

förslag 4—11 §§. Reduceringen av antalet paragrafer beror på att 5

och 6 §§ i beredningens förslag placerats som andra och tredje stycken i 4 § av

departementsförslaget. Den senare avdelningen omfattar fem paragrafer eller

10—14 §§ och motsvarar i beredningens förslag 12—14 §§ samt 18 §. Den

femte paragrafen (13 §) innehåller bestämmelse om förmånsrätt för skatter

m. in. och saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Under rubriken ”Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter”

ges bestämmelser i 15—17 §§. Paragraferna motsvarar i beredningens

förslag paragrafer med samma beteckningar. Såvitt avser 16 § gäller att paragrafen

i beredningens förslag innehåller de båda alternativa förslagen till lösning

av konflikten mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar (se

2.2.3). Som förut anförts har jag inte velat godtaga något av beredningens

alternativa förslag utan förordar att löneprivilegiet bibehålls vid sitt nuvarande

oinskränkta företräde.

Lagförslaget slutar med två paragrafer — 18ochl9§§ — som ställts samman

under rubriken ”Fordringar utan förmånsrätt”. Paragraferna motsvarar

19 och 20 §§ i beredningens förslag.

\ id sidan om 17 kap. HB finns åtskilliga äldre lagar som innehåller föreskrifter

om förmånsrätt för vissa fordringar. Några hithörande, mycket ålderdomliga

författningar föreslås bli upphävda. I flertalet fall skall emellertid

förmånsrätt som föreskrivs i speciallagar bestå. I övergångsbestämmelserna

anges hur dessa fall skall infogas i förmånsrättslagen.

Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen, som motsvarar 1 § i beredningens förslag, anger lagens tilllämpningsområde.

I första stycket första punkten anges att lagen reglerar företrädesrätten till

betalning vid utmätning eller konkurs (jfr 17 kap. 2 § andra st. HB). Bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj:ts proposition nr H2 år i970

melserna liar därutöver betydelse vid tillämpning av lagstil tningen om ackord

utan eller i konkurs och blir vidare vägledande vid konkurrens mellan

olika borgenärer vid andra slag av uppgörelser, t. ex. underhandsackord.

I en andra punkt av första stycket definieras uttryckssättet ”lika rätt till

betalning”. Uttryckssättet förekommer på flera ställen i den nya lagen, se 9 §

fjärde stycket, 14 § och 18 § första stycket. Beredningens förslag innehåller

inte någon definition. Det råder emellertid inte någon tvekan om att beredningen

— f. ö. i full överensstämmelse med gällande lag (se 17 kap. 14 § HB)

— med ”lika rätt till betalning” avsett, att konkurrerande borgenärer skall få

betalt i förhållande till fordringsbeloppen och inte efter huvudtalet eller efter

tidpunkten för fordringarnas tillkomst (jfr bet. s. 140 och 165). I departementsförslaget

har till undvikande av missförstånd den närmare innebörden

av ”lika rätt till betalning” tagits upp i lagtexten.

Förmånsrättslagen skall inte gälla vid införsel. Det inbördes företrädet

mellan borgenärer med konkurrerande fordringar vid införsel regleras

genom bestämmelser i införsellagen (1968: 621). För tydlighets skull har en

erinran om dessa bestämmelser tagits in som ett andra stycke.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 2 § och delvis 15 § första stycket i beredningens

förslag, innehåller definitioner av begreppen särskild och allmän förmånsrätt

m. m.

Första stycket. Här möter uttryckssättet förmånsrätt till betalning för

första gången. Det anges att förmånsrätterna är av två slag, särskilda och

allmänna. Sedan definieras de båda förmånsrätterna. Definitionerna överensstämmer

med vad som sedan länge ansetts gälla.

Särskild förmånsrätt gäller vid både utmätning och konkurs och avser viss

egendom. Beträffande det stora flertalet särskilda förmånsrätter gäller utan

vidare att de skall beaktas när oprioriterad borgenär har fått utmätning i den

egendom som omfattas av förmånsrätten. Endast i något enstaka fall måste

innehavare av en särskild förmånsrätt själv ha vunnit utmätning för att få

förmånsrätt framför annan utmätningssökande.

Allmän förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som

ingår i gäldenärens konkursbo. Att allmän förmånsrätt inte kan göras gällande

annat än vid konkurs beror på att fordringar med sådan förmånsrätt i

första hand skall betalas ur egendom i vilken särskild förmånsrätt inte gäller.

Huruvida det finns utrymme för betalning ur sådan egendom kan i allmänhet

inte tillförlitligt konstateras annat än genom konkurs.

Andra stycket. I detta stycke föreskrivs att förmånsrätt omfattar även

ränta. Det förutsätts därvid att räntan är avtalad eller skall utgå på annan

grund. Vid pantförskrivning torde avsikten i allmänhet vara att pantförskrivningen

omfattar även rätten till ränta. Givetvis kan emellertid i det

särskilda fallet omständigheterna vara sådana att ränta inte utgår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Trots att ränta utgår omfattar förmånsrätten i vissa fall inte eller inte

fullt ut denna. Särskilt gäller att det på olika håll i lagstiftningen finns föreskrifter

som begränsar rätten till ränta (jfr bet. s. 94). I departementsförslaget

har med hänsyn till dessa fall gjorts reservationen, att förmånsrätten

omfattar ränta ”i den mån ej annat är föreskrivet”. Däremot har jag inte

ansett det behövligt att såsom enligt beredningens förslag (”om ej särskilda

villkor gäller”) låta reservationen avse även fall när på grund av avtalsvillkor

förmånsrätten inte omfattar ränta.

Räntan är inte den enda biförpliktelse till en huvudfordran som kan omfattas

av förmånsrätt. Det är emellertid den utan tvekan viktigaste och det

har därför inte ansetts behövligt att i lagtexten särskilt omnämna någon

annan.

Beträffande exempelvis panträtt på grund av inteckning i fast egendom eller

tomträtt gäller enligt 6 kap. 3 § jordabalksförslaget (se prop. 1970: 20) att

utöver det belopp som anges i pantbrevet visst tillägg skall utgå. Tillägget

som beräknas på visst sätt är i första hand avsett just för betalning av ränta.

Tillägget får emellertid tas i anspråk även för betalning av skadestånd på

grund av förtida betalning eller av ersättning för indrivningskostnad eller

annan kostnad som föranleds av fordringsförhållandet.

Såvitt angår andra inteckningar finns särskilda bestämmelser om rätt till

ränta, se beträffande företagsinteckning 13 § första stycket lagen (1966:

454) om företagsinteckning och i fråga om panträtt på grund av inteckning

i fartyg eller luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg 17 kap. 3 § andra

stycket HB. De sist åsyftade räntebestämmelserna har f. ö. i detta sammanhang

lyfts ur den allmänna förmånsrättsregleringen och placerats i lagen

(1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg samt lagen (1955: 227) om inskrivning

av rätt till luftfartyg (se härom vidare under 4.4). Några bestämmelser

om andra biförpliktelser än ränta finns inte beträffande företags-, fartygseller

luftfartygsinteckning. Trots det kan naturligtvis, när sådan inteckning

har lämnats som pant, pantförskrivningen tänkas omfatta exempelvis indrivningskostnad.

3 §

Paragrafen, som överensstämmer med 17 kap. 15 a § HB (SFS 1968: 627)

och 3 § i beredningens förslag, reglerar förmånsrättens ställning vid överlåtelse

av fordran.

Bestämmelsen vilar på principen att, när en förmånsberättigad fordran

överlåts eller på annat sätt övergår till annan, den nya borgenären får samma

förmånsrätt som den tidigare. Det har satts i fråga huruvida avsteg från

denna princip borde göras beträffande lönefordran. En förvärvare av lönefordran

skulle i så fall inte få åtnjuta den förmånsrätt som fordringen i den

ursprungliga innehavarens hand kan ha varit utrustad med. Jag har emellertid

på skäl som jag tidigare har redovisat (3.2) inte ansett att ett sådant principiellt

undantag bör genomföras.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj ds proposition nr 142 år 1970

Beredningen har i motiven till förevarande paragraf även behandlat frågan

om förmånsrätt vid byte på gäldenärssidan (bet. s. 95). I likhet med beredningen

anser jag inte att det är behövligt med en uttrycklig bestämmelse i

ämnet. Jag kan nämna att ett av beredningen behandlat aktuellt rättsfall

(bet. s. 96) numera har avgjorts av högsta domstolen (Kungl. Maj :ts beslut

nr 16/1970). Utgången i målet torde överensstämma med vad beredningen

har ansett vara riktigast från förmånsrättssynpunkt.

Särskilda förmånsrätter

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild förmånsrätt för panträtt

och retentionsrätt m. m. Bestämmelserna i första stycket motsvarar i

gällande rätt 17 kap. 2 § andra stycket andra ledet och 3 § HB samt i beredningens

förslag 4 §. Bestämmelserna i andra och tredje styckena har förts

över från 17 kap. 5 § andra stycket resp. 7 § första stycket HB och motsvarar

5 resp. 6 § i beredningens förslag. Några ändringar i sak har inte vidtagits i

förhållande till beredningens förslag.

Fordringar som är förenade med sjöpanträtt eller luftpanträtt åtnjuter

f. n. med visst undantag bästa förmånsrätt i den egendom i vilken panträtten

gäller. Frågan om en ändring av bestämmelserna angående sjöpanträtt är

f. n. under övervägande inom sjölagskommittén. I avvaktan på en ny lagstiftning

om sjöpanträtter utgår departementsförslaget — liksom beredningens

förslag -— från vad som är gällande rätt på området. Även i fråga om luftpanträtter

bibehålls nuvarande ordning.

På grund av det anförda föreslås i paragrafens första stycke 1 att förmånsrätt

följer med sjöpanträtt och luftpanträtt. Att förmånsrätten har bästa rätt

framgår av bestämmelserna i 9 § första stycket och 15 § (jfrd med 16 och

17 §§) i förslaget till förmånsrättslag.

Sjöpanträtt och luftpanträtt har ställts vid sidan av varandra. Konkurrens

mellan de båda slagen av rättigheter torde knappast förekomma i praktiken.

Vilka fordringar som är förenade med sjö- eller luftpanträtt och vad som utgör

objekt för sådan panträtt regleras i sjölagen resp. luftfartslagen.

Enligt första stycket 2 följer förmånsrätt med handpanträtt och retentionsrätt.

Såvitt avser retentionsrätt görs f. n. i 17 kap. 3 § undantag för hyresvärds

och jordägares rätt att kvarhåila egendom. Undantaget har kunnat

utelämnas i förslaget. Detta beror på att den retentionsrätt som f. n. tillkommer

hyresvärd och jordägare föreslås bli slopad (se närmare härom under

3.3.).

Enligt förslaget kommer handpanträtt att gå före panträtt på grund av inteckning

i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till In ftfartyg, som tagits

upp i första stycket 3 (jfr 9 § första st.). Detta innebär en avvikelse från nuvarande

ordning enligt vilken handpanträtten och de nämnda panträtterna

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 14-2 år 1970

på grund av inteckning medför lika förmånsrätt (jfr 17 kap. 3 § första och

andra st. HB). Med hänsyn till pantsättningsförbudet i 10 kap. 7 § HB får

ändringen dock inte någon större praktisk betydelse (jfr bet. s. 98 och 99).

Förslaget avviker från gällande rätt även så till vida att handpanträtt och

retentionsrätt blir i princip jämställda (jfr 9 § första st.). Avvikelsen innebär

en återgång till vad som tidigare gällt. För en sådan återgång talar vissa planerade

reformer på sjölagstiftningens område (bet. s. 103). I avvaktan på

att dessa genomförs föreslås emellertid en specialregel som innebär att panträtt

på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till

luftfartyg liksom nu kommer att gå före retentionsrätt (9 § andra st.).

Att retentionsrätt placeras vid sidan av handpanträtt är också ganska naturligt.

Gränsen mellan de båda rättighetstyperna är ibland flytande. Det är

exempelvis något tveksamt om hantverkares rätt att sälja gods som inte avhämtats

enligt 1950 års lag i ämnet skall betecknas som panträtt eller retentionsrätt.

Genom att handpanträtt och retentionsrätt i princip jämställs kommer

det att från förmånsrättssynpunkt sakna betydelse, om hantverkares

rätt skall hänföras till det ena eller andra slaget. Någon motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen om hantverkares förmånsrätt behövs under dessa

förhållanden inte längre.

I första stycket 3 föreslås, som redan har nämnts, att förmånsrätt följer

med panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar

till luftfartyg. I 17 kap. 3 § HB finns regler om det inbördes företrädet

mellan flera sådana inteckningar när de gäller i samma egendom. Dessa regler

föreslås flyttade till 1901 års lag om inteckning i fartyg samt 1955 års lag om

inskrivning av rätt till luftfartyg (se härom vidare under 4.4).

Bestämmelserna i andra och tredje styckena om förmånsrätt för fartygsbeställare

resp. partredare överensstämmer i sak med vad som nu gäller. Sålunda

torde den omständigheten att förmånsrätten för partredare, som f. n.

avser partredarens fordran i ”fartyget”, i förslaget inskränkts till hans fordran

i ”medredarens andel i fartyget” få anses utgöra ett förtydligande (jfr

bet. s. 104).

I beredningens förslag finns bestämmelserna om förmånsrätt för fartygsbeställare

och partredare i 5 resp. 6 §. Det är på förslag av sjölagskommittén

som bestämmelserna har flyttats till 4 §. Kommittén har anmält sin avsikt

att lägga fram förslag om utmönstring av 3 och 17 §§ sjölagen, dvs. de paragrafer

till vilka förmånsrättsbestämmelserna är att hänföra. I den mån kommitténs

förslag godtas kommer uppenbarligen även bestämmelserna om förmånsrätt

för fartygsbeställare och partredare att falla bort. Det måste under

sådana förhållanden vara opraktiskt att i detta sammanhang ta upp bestämmelserna

i särskilda paragrafer.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

5 §

Paragrafen, som motsvarar 7 § i beredningens förslag, innehåller regler om

förmånsrätt för vissa fordringar hos hyresgäst eller arrendator (jfr 17 kap. 5

§ första st. och 6 § första st. HB) samt för företagsinteckning (jfr 17 kap. 7 §

andra st. HB).

Angående skälen till att nuvarande hyres- och arrendeprivilegier bibehålls

hänvisas till den allmänna motiveringen (3.3). I det sammanhanget har angivits

att förmånsrätten i överensstämmelse med beredningens förslag bör konstrueras

om och anknytas till företagsinteckningen. Detta har skett i förevarande

paragraf.

Vid anknytningen till företagsinteckningen uppkommer frågan om lämplig

individualisering av objektet för förmånsrätten. Beträffande företagsinteckningar

har meddelats regler som syftar till att inteckningar, som tas ut

av en och samma näringsidkare, antingen får samma eller också helt skilda

objekt, se 5 § jfrt med 3 § lagen om företagsinteckning. Helst skulle nu förmånsrätten

individualiseras så att den sammanfaller med en eventuell företagsinteckning

och vidare så att flera förmånsrätter hos en och samma näringsidkare

kommer att avse identiskt lika eller helt skilda objekt. Detta är

emellertid knappast genomförbart. Jag tror inte heller att det är praktiskt

behövligt. Liksom beredningen utgår jag från att förmånsrätt för hyra eller

arrendeavgift avser egendom som hör till just den verksamhet vartill den

aktuella fordringen hänför sig, dvs. den minsta enhet som kan betecknas

som särskild näringsverkamhet. Att förmånsrätt för hyra eller arrendeavgift

har till föremål samma kollektiv av lös egendom som företagsinteckningar

framgår av andra stycket i förevarande paragraf.

F. n. gäller att, när utmätning sker av egendom till vilken hyresvärd eller

jordägare har retentionsrätt, denne endast behöver framställa yrkande att få

betalning på grund av förmånsrätten (139 § UL 1 mom. första p.). Genom

att ifrågavarande retentionsrätt slopas, måste hyresvärden eller jordägaren

vid utmätning för annans fordran i fortsättningen själv söka utmätning för

att få sin förmånsrätt beaktad. Detta innebär också att hyresvärden eller jordägaren

kommer i en sämre position än en innehavare av företagsinteckning

(139 § 1 mom. andra p. UL) trots försteget i förmånsrättshänseende (jfr 9 §

första st.). En hovrätt har anmärkt på förhållandet. Jag har emellertid svårt

att se det nödvändiga i att hyresvärden eller jordägaren, å ena sidan, och inteckningshavaren,

å den andra, absolut behandlas lika vid utmätning för annans

fordran. Betydligt viktigare är att det inte görs någon skillnad mellan

dem i konkurs annat än beträffande ordningsföljden. Frågan om förmånsrätt

för hyra eller arrendeavgift skall vid utmätning för annans fordran

respekteras på samma sätt som en företagsinteckning bör därför kunna anstå

i avvaktan på att beredningen tar upp den till prövning i sitt fortsatta

reformarbete (bet. s. 111).

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Majrts proposition nr 142 år 1970

Enligt 17 kap. 6 § HB gäller jordägares förmånsrätt förutom vid arrende

även vid andra former av nyttjanderätt, dvs. sådan nyttjanderätt som avses

i 1 kap. 7 § NJL (jfr 7 kap. 3 § förslaget till jordabalk), tomträtt och vattenfallsrätt.

Om förmånsrätt vid upplåtelse av tomträtt meddelas särskilda

bestämmelser i 7 § förmånsrättslagen. Institutet vattenfallsrätt avses bli utmönstrat

i och med nya jordabalkens genomförande. Vid övriga former av

nyttjanderätt är det inte tillräckligt motiverat att ha kvar någon förmånsrätt

för jordägaren (se bet. s. 111).

I första stycket av paragrafen föreskrivs även att förmånsrätt följer med

företagsinteckning. Föreskriften innebär inte någon ändring i sak i förhållande

till gällande rätt.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 8 § i beredningens förslag, behandlar särskilda

förmånsrätter i fast egendom. Förmånsrätterna knyter an till två grupper av

fordringar, dels sådana som enligt lag är förenade med rätt till betalning ur

fast egendom, dels sådana som är förenade med inteckning.

Beträffande den förra gruppen finns f. n. bestämmelser om förmånsrätt i

17 kap. 6 § första stycket första och andra punkterna HB. Till denna kategori

hör även en rad fastighetsbelastningar som enligt särskilda författningar

skall ha samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § första stycket första

punkten HB tillkommer där avsedda fordringar. Den andra gruppen — inteckningsfordringarna

— har f. n. sämre förmånsrätt eller enligt 17 kap. 9 §

1 mom. HB. Även i fortsättningen skall fordringar som är förenade med inteckning

i förmånsrättshänseende komma efter övriga här åsyftade fordringar

(jfr 9 § första st.).

Utöver de nu nämnda båda grupperna fordringar finns f. n. även andra

som är utrustade med förmånsrätt i fast egendom. Sådan förmånsrätt tillkommer

sålunda ogulden köpeskilling innan fordringen blivit intecknad (11

kap. 2 § JB), inteckning för rätt till avkomst e. d. (17 kap. 9 § 2 mom. HB)

och utmätning för ointecknad fordran (17 kap. 9 § 3 mom. HB). Av dessa

förmånsrätter får endast den som följer med utmätning bestå (se 8 §). De

båda övriga försvinner och det redan på den grund att de fordringar till vilka

de knyter an — panträtten för ogulden köpeskilling och den inteckningsbara

avkomsträtten — avskaffas i jordabalksförslaget (jfr 5 § i förslaget till lag

om införande av nya jordbalken enligt lagrådsremiss den 20 november 1968,

p. 4 i övergångsbestämmelserna till förmånsrättslagen och bet. s. 124).

F. n. är det alltså — bortsett från intecknings- och utmätningsfordringar

samt panträtt för ogulden köpeskilling — en hel rad fordringar som enligt

lag är förenade med rätt till betalning ur fast egendom. Beredningen har lämnat

en redogörelse för dem till vilken här kan hänvisas (bet. 112—118). Beredningen

har övervägt huruvida de olika förmånsrätterna alltjämt är motiverade

eller om de kan avskaffas. Övervägandena har lett till förslag om att

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

en del förmånsrätter skall bestå medan andra såsom föråldrade föreslås bli

upphävda omedelbart eller få kvarleva övergångsvis.

Remissinstanserna har inte haft något i sak att erinra mot beredningens

förslag. Inte heller jag finner anledning att i sakligt hänseende frångå detta.

I lagtekniskt hänseende innebär beredningens förslag att en förmånsberättigad

fordran — den enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar —

valts ut och angivits särskilt och att till denna med en särskild formulering

anknutits alla övriga här avsedda fordringar. Alla äldre lagar utom såvitt avser

den som rör den utvalda fordringen enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

får dock behålla sin hänvisning till 17 kap. 6 § HB. Via

särskild reglering i övergångsbestämmelserna skall ändå den nya lagen bli

tillämplig på fordringarna.

Jag har i och för sig inget att invända mot den princip som lagberedningen

har använt vid utformningen av bestämmelsen. Av skäl som närmare belyses

i det följande är det dock inte lämpligt att ange fordran enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar som exempel på de förmånsrätter som avses. Jag

har i stället valt att helt avstå från att i förmånsrättslagen ange vilka fordringar

som åsyftas med förevarande punkt. Bestämmelser om förmånsrätt

får ges i den lagstiftning vari fordringsförhållandet regleras. I syfte att undvika

ändringar nu i ett stort antal lagar godtar jag den övergångsreglering

som beredningen föreslår.

Jag vill härefter i korthet ange hur departementsförslaget förhåller sig till

de nu aktuella förmånsrätterna. Som jag redan nämnt kommer här någon

avvikelse från vad beredningen har föreslagit inte i fråga (se bet. s. 120—

122).

Beträffande förmånsrätten för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

vill jag nämna att Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

i sitt remissyttrande gör vissa uttalanden angående ifrågavarande lagstiftning.

Stadshypotekslcassan förklarar att lagstiftningen har fungerat bra

när det gällt gruppbebyggda småhus medan den nästan inte alls kommit till

användning såvitt gäller flerfamiljshus. Anledningen till att gemensamhetslagstiftningen

inte använts i så stor utsträckning som väntat är att reglernas

konstruktion inte passar särskilt väl för flerfamiljshusens del. En överarbetning

av bestämmelserna synes därför önskvärd. Samtidigt kunde prövas om

inte den särskilda förmånsrätten enligt gemensamhetslagstiftningen kunde

slopas. Denna förmånsrätt är inte ändamålsenlig som säkerhet för belåning.

Den har inte heller kommit till användning som sådan säkerhet. De ytterligt

få förmånsrätter som tillskapats synes snarare bero på dålig kunskap om

reglernas innebörd än på ett reellt behov.

Lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar har nu tillämpats i drygt

tre år. Inom justitiedepartementet pågår f. n. arbete med översyn av bestämmelserna

i ämnet. I samband därmed kommer man att ta den nuvarande förmånsrätten

under omprövning. I avvaktan på resultatet av översynen bör den

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1970 117

särskilda förmånsrätten för fordringar enligt lagen om gemensamhetsanläggningar

bestå.

Avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten HB får, om

den är av enskild natur, fortleva (p. 2 första st. i övergångsbestämmelserna).

Eventuell förmånsrätt för avgäld av allmän natur faller bort. Förmånsrätt

för fastighetsskatt enligt 17 kap. 6 § första stycket andra punkten HB är inte

längre aktuell. Förmånsrätt för skogsvårdsavgift enligt samma punkt utgår.

Frågan huruvida skogsvårdsavgift i stället skall erhålla förmånsrätt enligt

13 § får övervägas av chefen för finansdepartementet i särskild ordning (jfr

3.4). Förmånsrätt för avgifter som på grund av lönereglering utgår för fastighet

till prästerskapet enligt lagen (1891: 20 s. 3) innefattande tillägg till 17

kap. 6 § handelsbalken är inte heller aktuell längre. Ifrågavarande lag föreslås

bli upphävd (p. 1 i övergångsbestämmelserna). Förmånsrätter som avses

i lagen (1912: 277) om avlösning av vissa frälseräntor, lagen (1938: 159) om

avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen

samt lagen (1929:165) om kronans förmånsrätt för avdikningslån

får leva vidare (p. 2 första st. i övergångsbestämmelserna). Detsamma gäller

förmånsrätter som avses i 9 kap. 44 § och 56 § 7 mom. vattenlagen

(1918:523), lagen (1933:270) om säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt lagen om ägofred, lagen (1939: 609) om förmånsrätt för vissa

fordringar enligt lagen om enskilda vägar samt 56 § allmänna förfogandelagen

(1955: 279).

Lagen (1926: 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i

anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen

(1965: 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.

skall ersättas av lagen om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

(se lagrådsremiss den 15 augusti 1969). Den nya lagen avses skola

träda i kraft samtidigt med förmånsrättslagen. I den nya lagen sker hänvisning

direkt till förmånsrättslagen.

Under 2 i förevarande paragraf föreslås att förmånsrätt i fast egendom följer

med inteckning i egendomen. Förmånsrättens närmare innehåll framgår

av JB. Jag åsyftar i första hand bestämmelserna i JB om panträttens innebörd

(6 kap. 3 §), om rätten till betalning på grund av ägarhypotek (6 kap.

9 §) och om inteckningars företräde sinsemellan (17 kap. 6 §). Beträffande

det sistnämnda ämnet meddelas f. n. bestämmelser i 17 kap. 9 § 1 mom. HB.

Dessa behöver alltså inte få någon motsvarighet i en ny förmånsrättslag. 7

7 §

Paragrafen, som överensstämmer i sak med 9 § i beredningsförslaget, behandlar

särskilda förmånsrätter i tomträtt.

Objektet för förmånsrätten utgörs av tomträtten, inklusive byggnad och

vad som i övrigt utgör tillbehör (se 13 kap. 5 § och 9 § andra st. jordabalks
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

förslaget). De nuvarande bestämmelserna om förmånsrätt i 17 kap. 6 § första

stycket HB omfattar även lösören som tomträttshavaren har på egendomen.

Någon anledning att behålla denna ordning, som inte torde ha haft någon

reell betydelse, finns inte.

Förslaget upptar såsom förmånsberättigad fordran under första stycket 1

fordran på avgäld i anledning av tomträttsupplåtelsen. Sådan fordran är redan

f. n. utrustad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket HB. I likhet

med vad som gäller redan nu föreslås att förmånsrätten begränsas till belopp

som förfallit inom ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen

gjordes.

Enligt 17 kap. 6 § första stycket HB har jordägaren förmånsrätt även för

fordran som grundas på att tomträttshavaren försummat att enligt åtagande

betala viss utskyld eller annan avgift för vilken jordägaren svarar mot tredje

man. Denna förmånsrätt torde sakna praktisk betydelse och har därför fått

utgå. Detsamma gäller nuvarande förmånsrätt för husröte- eller vanhävdsersättning

(17 kap. 6 § första st. HB), som knappast kan tänkas komma i fråga

vid tomträttsupplåtelse.

Under första stycket 2 i paragrafen upptas förmånsrätt för fordran som

enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (jfr motsvarande

bestämmelse i 6 § 1).

Bestämmelse om den förmånsrätt som följer med inteckning i tomträtt upptas

under första stycket 3 i paragrafen. En motsvarande bestämmelse finns

f. n. i 17 kap. 6 § andra stycket HB. Där regleras också frågan från vilken

dag intecknings förmånsrätt gäller och frågan om inteckningars inbördes

företräde. Rätten till ränta på inteckning bestäms f. n. av 18 § 1 mom. förordningen

(1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom via hänvisning

i 1 § lagen (1953: 422) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. I

dessa ämnen kommer i fortsättningen den nya jordabalken att få svara för

regleringen (6 kap. 3 § och 17 kap. 6 § jfrda med 13 kap. 7 § jordabalksförslaget).

Jag har i departementsförslaget slopat en föreskrift i beredningens förslag

(andra st.) enligt vilken vad i förmånsrättslagen sägs om fast egendom gäller

även tomträtt. Föreskriften är av betydelse endast för tillämpningen av 16 §

andra stycket. Jag har ansett det vara enklare att i nämnda lagrum jämställa

tomträtt med fast egendom.

Rätt till avkomst eller annan förmån kan f. n. intecknas i tomträtt och blir

därigenom förenad med förmånsrätt (17 kap. 6 § andra st. HB). Enligt jordaballtsförslaget

skall upplåtelser av avkomsträtt inte längre kunna sakrättsligt

skyddas genom inteckning. Beträffande sådana upplåtelser som gjorts

enligt gällande rätts regler meddelas föreskrift under punkt 4 i övergångsbestämmelserna.

Nuvarande bestämmelser om förmånsrätt i tomträtt gäller även förmånsrätt

i vattenfallsrätt. Institutet vattenfallsrätt skall emellertid utmönstras en
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr l''+2 år 1970

119

ligt jordabalksförslaget. För sådana vattenfallsrätter som redan har upplåtits

vid jordabalksför slagets ikraftträdande föreligger dock behov av skydd i förmånsrättshänseende

(sehärom p. 5 i övergångsbestämmelserna).

8 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § i beredningens förslag, innehåller bestämmelser

om förmånsrätt på grund av utmätning.

Gällande rätt Genom utmätning får sökanden rätt till betalning ur den utmätta

egendomen. Dessutom ger utmätning förmånsrätt. Skilda regler om

förmånsrätt gäller för utmätning av lös egendom och utmätning av fast egendom.

Bestämmelser om att utmätning av lös egendom ger förmånsrätt finns i 17

kap. 8 § första stycket HB. Om konkurs följt på ansökan som gjorts inom en

månad från utmätningens dag, äger förmånsrätt dock inte rum. Beträffande

utmätning för fordran som tillkommer gäldenärens make är motsvarande tid

ett år. När utmätning skett efter gäldenärens död, gäller enligt lagrummet

förlängda frister för ingivande av konkursansökan med verkan att förmånsrätten

förfaller.

För det fallet att konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling finns

en särskild bestämmelse i andra stycket av samma paragraf. Härom gäller att

förmånsrätt på grund av utmätning inte äger rum, om beslutet om inledande

av ackordsförhandling meddelats inom den tid efter utmätningen som anges

i första stycket och ackordsförhandiingen förfallit på grund av konkursen eller

konkursen följt på ansökan som gjorts inom fjorton dagar efter det att

kungörelse om att förhandlingen upphört var införd i Post och Inrikes Tidningar.

Borgenär skall sålunda inte behöva söka gäldenären i konkurs under

pågående ackordsförhandling för att hindra att utmätning för annan borgenärs

fordran skall ge förmånsrätt.

117 kap. 9 § 3 mom. HB ges föreskrifter om den förmånsrätt som följer

med utmätning av fast egendom. Har sådan egendom utmätts för fordran för

vilken egendomen inte svarar på grund av inteckning, äger borgenären förmånsrätt

till betalning ur den utmätta egendomen som om inteckning för

hans fordran hade beviljats samma dag utmätningen skedde. Inträffar konkurs

i enlighet med vad som sägs i 8 § i samma kap., äger förmånsrätt inte

rum.

Reglerna i 17 kap. HB om förmånsrätt på grund av utmätning kompletteras

av bestämmelser i 24 § KL om verkan av att gäldenär, hos vilken utmätning

skett, sätts i konkurs och i 31 § KL om återvinning av betalning som erhållits

genom utmätning (se även 32 a, 33 och 35 §§ KL med föreskrifter om

förlängning av återvinningsfristen i vissa fall). Beträffande den närmare innebörden

av bestämmelserna i KL hänvisas till lagrådsremissen angående

exekution i fast egendom.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att en borgenär som har vunnit

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1970

utmätning för sin fordran i många hänseenden har samma rättsliga ställning

som en panthavare. Utmätning anses dock enligt svensk rätt inte grunda någon

formlig panträtt. Däremot medför utmätning särskild förmånsrätt i den

utmätta egendomen. Beredningen har inte funnit skäl att frångå denna

ordning. Den förmånsrätt som enligt förslaget skall följa med utmätning anges

i förevarande paragraf. Bestämmelsen avser både utmätning av lös och

utmätning av fast egendom.

Beredningen erinrar härefter om att den förmånsrätt som följer med utmätning

kan bringas att upphöra genom att konkurs följer på ansökan som

gjorts inom viss tid, normalt en månad, efter utmätningen. Härtill ansluter

återvinningsregler i KL. Det hela anses svåröverskådligt. Enligt beredningens

mening bör man kunna reda sig med bestämmelser i KL om återvinning efter

utmätning, i överensstämmelse härmed har beredningen i annat sammanhang

(bet. Utsökningsrätt VIII) föreslagit, att 31 § KL ändras så att den inte

endast gäller återvinning av betalning som vunnits genom utmätning utan

också ger möjlighet till återvinning av den förmånsrätt som vunnits genom

utmätningen, dvs. i fall då det ännu ej gått så långt som till betalning. Den

i 31 § nu föreskrivna återvinningsfristen av trettio dagar före konkursansökningen

kvarstår oförändrad. Vidare har beredningen i ett tillägg till 39 § KL

(tillägget har i lagrådsremissen om exekution i fast egendom flyttats till

31 § KL) föreslagit, att särskild talan inte behöver väckas, när den rätt som

vunnits genom utmätningen skall gå åter och borgenären ej fått betalning.

Enligt beredningens förslag skall förmånsrätten för utmätning alltså inte

förfalla redan i och med att konkursansökan som leder till konkurs görs

inom viss tid. De konkurrerande borgenärerna blir i stället skyddade genom

den vidgade möjligheten till återvinning.

Remissyttranden. Förslaget har lämnats utan erinran. De båda i ärendet

hörda hovrätterna har emellertid givit uttryck åt vissa betänkligheter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det väl regelmässigt kan

anses önskvärt, att den genom utmätningen tillskapade förmånsrätten upphävs,

då konkurs följer nära inpå utmätningen. Skälet härtill är detsamma

som det vilket i andra fall motiverar återvinning av betalning och ställande

av säkerhet, nämligen att borgenär alltid skall ha möjlighet att genom konkursansökan

tillvarata sin rätt när någon annan borgenär försöker att skaffa

sig fördelar på hans bekostnad. Med hänsyn härtill och då det icke, till skillnad

från vad som gäller vid samtliga övriga återvinningsfall, förutsätts något

rättsligt förfarande för återvinning av förmånsrätt, anser hovrätten att denna

i enkelhetens och klarhetens intresse bör automatiskt upphöra redan genom

konkursen. I paragrafen skall sålunda införas bestämmelse av innehåll,

att det företräde till betalning som utmätningen medfört ej skall gälla om

konkurs följt inom viss tid efter utmätningen. Dessutom bör den särskilda

beräkningen av fristen då ackordsförhandling föregått medtagas. Enligt hovrättens

mening saknas anledning att behålla övriga, nu gällande frister.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

121

Hovrätten för Västra Sverige har ej något att erinra mot att bestämmelserna

om förmånsrättens upphörande vid konkurs flyttas över till KL. Att

konstruera dessa bestämmelser som återvinningsregler anses dock något

oegentligt. Innebörden av de föreslagna reglerna tycks vara att förmånsrätten

i fortsättningen — liksom enligt gällande lag — skall vara utan verkan

om konkurs inträffar viss tid efter utmätning. Detta förhållande är knappast

jämförligt med de egentliga återvinningsfallen, och termen återvinning synes

över huvud ej fullt träffande när det gäller upphörande av förmånsrätt.

Hovrätten anser med hänsyn till lydelsen av 1 § första stycket i förslaget

att det bör anmärkas, att förmånsrätten i visst fall inte gäller i konkurs.

Departementschefen. Den rättsliga regleringen av förhållandet mellan utmätning

och konkurs är något komplicerad. Detta är inte ägnat att förvåna

eftersom bestämmelserna måste täcka så många skiftande faktiska situationer.

Bestämmelserna finns i KL och 17 kap. HB. I 23 § KL regleras möjligheten

för borgenär att få utmätning när gäldenären redan är i konkurs medan

24 § KL avser den situationen att ett utmätningsförfarande pågår när gäldenären

försätts i konkurs. För sistnämnda fall gäller som huvudregel att utmätningsförfarandet

avbryts om den utmätta egendomen ännu inte sålts.

Har utmätningsförfarandet däremot avancerat så långt att försäljning har

ägt rum, fortgår enligt lag och utbildad praxis alltid verkställigheten och

redovisning sker till utmätningssökanden eller konkursförvaltaren beroende

på hur långt före konkursansökningens ingivande som utmätningen har ägt

rum (bet. Utsökningsrätt VIII s. 253 jämte hänvisningar). Har vid konkursutbrottet

även redovisning skett i utmätningsmålet, kan betalningen under

vissa förutsättningar återvinnas enligt 31 § KL (jfr i sammanhanget 32 a,

33 och 35 §§ KL). De här åsyftade bestämmelserna om förmånsrätt och om

återvinning korresponderar i stor utsträckning med varandra. Innebörden

av bestämmelserna kan i korthet sägas vara att utmätning ger förmånsrätt

till betalning ur den utmätta egendomen. Har utmätningen emellertid inom

bestämd tid — varierande för olika fall — följts av konkurs, gäller att den

förmånsrätt som vunnits genom utmätningen automatiskt faller bort medan

den betalning som skett genom utmätningen i stället kan återvinnas.

Beredningen har kritiserat den gällande regleringen och ansett den svåröverskådlig.

I syfte att åstadkomma förenklingar har beredningen föreslagit,

att nuvarande bestämmelser i 17 kap. 8 § och 9 § 3 mom. HB om förmånsrättens

upphörande vid utmätningsgäldenärens konkurs förs över till återvinningsbestämmelserna

i KL. I förmånsrättslagen skulle man då kunna inskränka

sig till en föreskrift om att utmätning ger förmånsrätt i den utmätta

egendomen. I övrigt föreslår beredningen vissa ändringar i KL, bl. a. i 31 § så

att förutom betalning även förmånsrätt kan gå åter (bet. Utsökningsrätt

VIII), samt vissa specialbestämmelser om återgång av betalning och förmånsrätt

vid självständigt ackordsförfarande (21 § i framlagt förslag till lag om

ackordsföi-handling, bet. Utsökningsrätt VII, se även 16 § i det till lagrådet

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

den 20 mars 1970 remitterade förslaget till ackordslag och den samtidigt föreslagna

ändringen i 35 § KL).

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. En hovrätt har visserligen haft en annan mening och ansett att

nuvarande ordning med automatiskt bortfall av den förmånsrätt som vunnits

genom utmätning bör behållas. Hovrätten förutsätter emellertid att man

kan utelämna vissa bestämmelser om speciella tidsfrister vid utmätning för

makes fordran och vid utmätning hos dödsbo. Något sådant kan dock inte

komma i fråga, i vart fall inte i detta sammanhang. Det finns f. ö. ingen anledning

förmoda att de åsyftade bestämmelserna inte längre skulle ha en

funktion att fylla. Åtminstone torde den som gäller utmätning för makes

fordran alltjämt vara motiverad. Beredningen kan antas komma att uppmärksamma

frågan vid den översyn av återvinningsbestämmelserna i KL

som är aktuell (jfr bet. Utsökningsrätt VII s. 81).

För egen del har jag redan tidigare i dag vid lagrådsremissen av förslag till

nya bestämmelser om exekution i fast egendom uttalat min anslutning till

beredningens förslag. Utöver vad jag i nyss angivna sammanhang har anfört

vill jag framhålla, att jag inte heller tror att förslaget om att förmånsrätten

skall kunna gå åter behöver tynga samarbetet mellan konkursförvaltare och

utmätningsmän. Möjligen kan det vara lämpligt att som en följd av förslaget

ändra bestämmelserna om när utmätningsman särskilt skall underrättas angående

konkurs. Detta skulle i synnerhet föranledas av att återgång av förmånsrätten

skall kunna ske i enkla former utan att talan behöver väckas (se

tillägg till 31 § KL i lagrådsremissen om exekution i fast egendom). F. n. gäller

att utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun skall underrättas om

konkurs men detta behöver inte ske förrän konkursbouppteckning upprättats

(20 § andra st. KL). I s. k. fattigkonkurs, dvs. när konkursboet inte

förslår till bestridande av konkurskostnaderna, finns emellertid inte någon

skyldighet alls att underrätta utmätningsman, vare sig utmätningsmannen

i gäldenärens hemortskommun eller någon annan utmätningsman (jfr 185 §

4 KL). Det kan finnas anledning överväga om inte utmätningsmännen snabbare

och i vidare omfattning än f. n. skall underrättas i särskild ordning om

konkurs. Dessa överväganden kan dock anstå i avvaktan på lagberedningens

fortsatta arbete med reformering av konkurslagstiftningen.

Jag vill påpeka att beredningens förslag är lämpligt även från den synpunkten

att beredningen i betänkandet Utsökningsrätt VII har föreslagit, att

talan om återvinning skall kunna föras också i samband med ackordsförhandling

utan konkurs. Förslag till ackordslag, m. in., som bygger på nämnda

betänkande, har nyligen remitterats till lagrådet för yttrande. Avsikten

är att lagarna skall träda i kraft den 1 januari 1971. I förslaget till ackordslag

har jag i allt väsentligt anslutit mig till de av beredningen föreslagna

bestämmelserna om återvinning. Jag har förordat, att bestämmelserna om

återvinning av betalning vid utmätning skall äga motsvarande tillämpning

opaginerad Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

på den förmånsrätt som utmätningen har medfört. Det förslag som jag nu

lägger fram innebär därför en fullföljd av denna tanke. Om man i stället

behåller gällande ordning och låter förmånsrätten vid utmätning falla bort

automatiskt i vissa fall, skulle detta kräva en särskild bestämmelse i förmånsrättslagen

— utöver motsvarigheter till alla nuvarande i 17 kap. 8 § HB

-— om fristberäkning vid självständigt ackordsförfarande.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i förvarande paragraf tas in en

föreskrift av innehåll att utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

Föreskriften gäller både lös och fast egendom. I och för sig är det tänkbart

att — som en hovrätt har föreslagit — särskilt erinra om att förmånsrätten

i vissa fall kan gå åter enligt bestämmelser i KL. En sådan erinran

borde emellertid i så fall avse inte endast den förmånsrätt som utmätning

ger utan även andra förmånsrätter, t. ex. den som följer med pantsättning.

Jag har inte ansett det behövligt med en sådan allmän erinran.

9 §

Paragrafen motsvarar 11 § i beredningens förslag.

I paragrafen ges bestämmelser om de särskilda förmånsrätternas inbördes

företräde. I huvudsak bygger bestämmelserna därvid på de principer som nu

gäller. Innehållet i de tre första styckena avser förhållandet dels mellan upplåtelser

av olika slags förmånsrätt i en och samma egendom, dels mellan upplåtelse

av förmånsrätt i viss egendom och förmånsrätt i samma egendom enligt

lag eller på grund av förrättning. Paragrafens sista stycke avser förhållandet

inbördes mellan olika fordringar med samma slags förmånsrätt.

I första stycket föreskrivs i första hand att förhållandet mellan olika slags

förmånsrätter bestäms av paragrafföljden. Vidare anges att förhållandet

mellan olika slags förmånsrätter inom samma paragraf bestäms av styckenas

följd (4 § första st.) och av numreringen inom paragrafen (4 § första st. och

5—7 §§). Vissa undantag från dessa föreskrifter meddelas i andra och tredje

styckena.

Andra stycket innehåller två undantag av speciell karaktär från den ordningsföljd

som följer av första stycket. Det första undantaget rör förmånsrätt

på grund av sjöpanträtt som avses i 267 § 6 sjölagen. Förmånsrätten

tillkommer fordran i anledning av bristfälliga uppgifter i konossement. Sådan

sjöpanträtt ställs — i motsats till andra sjöpanträtter — efter förmånsrätt

som avses i 4 § första stycket 2 och 3. Detta är i huvudsaklig överensstämmelse

med nu gällande ordning. Ifrågavarande sjöpanträtt kommer sålunda

alltjämt att utgå efter handpanträtt och panträtt på grund av inteckning

i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till luftfartyg. Förslaget avviker

emellertid så till vida från vad som nu gäller att sjöpanträtten kommer

att utgå även efter retentionsrätt (jfr bet. s. 97). Avvikelsen är en konsekvens

av att handpanträtt och retentionsrätt har jämställts i förmånsrättshänseende

(se härom under 4 §). Avvikelsen är säkerligen för sjöpanträttens del

opaginerad Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

av underordnad betydelse och bryter inte mot våra internationella förpliktelser

i ämnet.

Det andra undantaget avser panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i

luftfartyg och reservdelar till luftfartyg. Panträtten skall enligt vad som här

föreskrivs ha bättre förmånsrätt än den som retentionsrätt har. Därmed behålls

nu gällande ordningsföljd i avvaktan på — åtminstone beträffande fartygsinteckning

— resultatet av den översyn av sjölagstiftningen som f. n. utförs

av sjölagskommittén. Kommittén har f. ö. i sitt remissyttrande förklarat

sig dela lagberedningens uppfattning (bet. s. 103) att frågan om förhållandet

mellan fartygsinteckning och retentionsrätt inte bör prövas i förevarande

sammanhang.

Tredje stycket innehåller ytterligare en regel om undantag från den principiella

ordningsföljden i första stycket. Undantaget avser förmånsrätt på

grund av utmätning. Denna förmånsrätt skiljer sig från övriga särskilda förmånsrätter

därigenom att den har karaktär av offentligt tvångsingripande

som medför en begränsning av gäldenärens rådighet över den utmätta egendomen.

Förhållandet mellan förmånsrätt på grund av utmätning och övriga

särskilda förmånsrätter är på grund härav förenat med vissa problem. Beredningen

har ägnat dessa stor uppmärksamhet (bet. s. 135). Beredningens

överväganden har lett fram till att det i förevarande sammanhang behövs en

speciell regel. Denna skulle innebära att förmånsrätt på grund av utmätning

har företräde framför förmånsrätt på grund av inteckning vilken har sökts

samma dag som utmätningen verkställdes eller senare. Beredningen har tagit

upp regeln i sitt förslag. Jag har behållit den i departementsförslaget. De inteckningar

som omfattas av regeln är inteckning i fartyg eller i luftfartyg

och reservdelar till luftfartyg (4 § första st. 3), företagsinteckning (5 §

första st. 2), inteckning i fast egendom (6 § 2) och inteckning i tomträtt

(7 § första st. 3).

I fjärde stycket föreskrivs till en början att utmätning ger företräde framför

senare utmätning av samma egendom samt att utmätning för flera fordringar

på en gång ger lika rätt (angående innebörden av ”lika rätt”, se 1 §

första st.). Föreskrifterna överensstämmer med vad som gäller när lös egendom

har utmätts för flera fordringar (17 kap. 8 § första st. HB). Någon motsvarande

reglering finns visserligen inte f. n. när fast egendom har utmätts

för flera fordringar. I likhet med beredningen (bet. s. 132 och 140) anser jag

det emellertid vara rimligt att regeln får omfatta även konkurrens vid utmätning

av fast egendom. För tydlighetens skull bör påpekas att det nu

reglerade företrädet inte gäller när någon av fordringarna är förenad med

bättre förmånsrätt än som följer av själva utmätningen. I så fall är det nämligen

fråga om en konkurrenssituation som regleras i paragrafens första

stycke.

Vidare erinras i stycket om att det utanför förmånsrättslagen finns bestämmelser

som reglerar företrädet mellan fordringar med samma slags för
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1970

125

månsrätt. Av de här åsyftade bestämmelserna (se bet. s. 139) tilldrar sig de

som reglerar företrädet mellan konkurrerande inteckningar störst uppmärksamhet.

Som genomgående princip gäller att inteckning medför företräde i

förhållande till annan inteckning enligt den tidsföljd i vilken inteckningarna

har sökts och att inteckningar som har sökts på samma inskrivningsdag ger

lika rätt. Men det finns även andra företrädesbestämmelser som här är av

betydelse, t. ex. föreskrifter om det inbördes företrädet mellan sjöpanträtter

eller luftpanträtter.

I beredningens förslag föreskrivs i ett femte stycke att ”fordringar med

samma slags förmånsrätt har i övrigt lika rätt, om ej förmånsrätten följer

med rättighet som har företräde enligt vad som gäller därom”. Föreskriften

om lika rätt avser exempelvis det fallet att fordringar med förmånsrätt enligt

6 § 1 konkurrerar inbördes. Å andra sidan gäller föreskriften om lika rätt

inte när en gäldenär pantsatt egendom hos en borgenär och sedan pantsätter

samma egendom hos en annan borgenär. Av allmänna regler följer då att

den förra har företrädesrätt till betalning av panten, om inte den andra kan

åberopa godtrosförvärv. En konkurrenssituation av speciellt slag kan vidare

uppkomma när en panthavare lämnar den pantsatta egendomen för reparation

och denna därigenom blir belastad med retentionsrätt. Enligt min mening

är den föreslagna regleringen väl teoretisk och alltför vag för att ge

erforderlig ledning. De konkurrenssituationer som beredningen har avsett

att reglera bör kunna överlämnas till rättstillämpningen för avgörande.

Allmänna förmånsrätter

10 §

Paragrafen, som motsvarar 12 § i beredningens förslag, innehåller bestämmelser

om allmän förmånsrätt för vissa fordringar som står konkurskostnaderna

nära. I den allmänna motiveringen har jag redovisat de överväganden

som ligger till grund för valet av de här aktuella fordringarna (3.5). Angående

de närmare villkoren för att förmånsrätterna skall kunna åberopas

får jag nu anföra följande.

I överensstämmelse med beredningens förslag föreskrivs i departementsförslaget

beträffande samtliga fordringar, att endast kostnad som med hänsyn

till omständigheterna är skälig omfattas av förmånsrätten. Detta krav är

i gällande lag uttryckligen uppställt beträffande bouppteckningskostnad men

däremot inte i fråga om begravningskostnad. Ändå kan det antas gälla redan

nu även beträffande sistnämnda kostnad. Kostnad som dömts ut i mål angående

egendoms avträdande till konkurs eller boutredningsmannaförvaltning

har blivit prövad efter skälighet enligt 18 kap. 8 § RB. Föreskriften om

begränsning av förmånsrätten till sådana kostnader som är skäliga blir

därför i dessa fall i praktiken av betydelse endast när ersättningsyrkandet

har framställts först i konkursen. Även ersättning till förordnad boutred
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ningsman eller vissa funktionärer vid ackordsförhandling prövas i vissa fall

efter skälighet av domstol (jfr 19 kap. 19 § andra st. ÄB och hänvisningen till

RB i 11 § ärendelagen; se också 40 § i det till lagrådet remitterade förslaget

till ackordslag). Föreskriften om skälighetsprövning blir därför även beträffande

dessa fordringar av omedelbar betydelse endast om domstolsbehandling

inte har ägt rum. Att föreskriften om skälighetsprövning i vissa fall utgör

en dubblyr torde inte behöva vålla komplikationer i rättstillämpningen.

Beredningen har i sitt förslag på visst sätt begränsat förmånsrätten för arvode

och kostnadsersättning till funktionär vid boutredningsmannaförvaltning

och ackordsförhandling. Endast om fordringen belöper på tid inom sex

månader före konkursansökningen eller därefter skall den sålunda enligt

beredningens förslag vara förenad med förmånsrätt. En remissinstans har

uttalat tvivel om behovet av den här tidsbegränsningen, som kan te sig något

konstlad. Om man tar bort tidsbegränsningen uppnås f. ö. den fördelen att

man inte särskilt behöver utreda på vilken tid funktionärens fordran belöper.

Jag delar emellertid beredningens åsikt att man utan tidsbegränsningen

riskerar en anhopning av krav på stora belopp till påtaglig nackdel för andra

borgenärer. På grund därav har tidsbegränsningen behållits i departementsförslaget.

I fråga om de här avsedda funktionärerna vid ackordsförhandling har beredningen

anpassat sitt förslag till ett tidigare, likaledes av beredningen avgivet

betänkande med förslag till ny ackordslagstiftning (Utsökningsrätt VII).

Sistnämnda förslag innebär i de delar som nu är aktuella, att rättens ombudsman

inte längre skall förekomma vid offentlig ackordsförhandling

utan konkurs. God man skall däremot förordnas för sådan förhandling. Vidare

öppnar förslaget möjlighet att förordna tillsynsman som skall övervaka

att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Jag har i annat sammanhang

nämnt att den föreslagna ackordslagstiftningen avses skola träda i

kraft redan före den nya förmånsrättslagen eller den 1 januari 1971.1 det till

lagrådet remitterade förslaget till ackordslag, m. in., har någon ändring inte

skett i beredningens förslag till organ vid ackordsförhandling. Man bör

därför i den här delen kunna utgå från den tillämnade ackordslagstiftningen.

Även förmånsrätten beträffande kostnad för särskild åtgärd under boutredning

eller ackordsförhandling har i beredningens förslag tidsbegränsats.

Åtgärden skall ha ägt rum tidigast sex månader före konkursansökningen.

Tidsbegränsningen har liksom ett särskilt villkor att åtgärden uppenbart

varit till borgenärernas bästa tagits med i departementsförslaget.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om arbetstagares och pensionstagares

förmånsrätt. Den motsvarar 13 § i beredningens förslag.

Gällande rätt. Som redan har nämnts (2.1.1) har ”betjänter och tjänste
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

hjon” enligt 17 kap. 4 § HB förmånsrätt för lön för sista året, medan ”annan

arbetare” har förmånsrätt för ”dagspenning eller avlöning” som ej stått inne

längre än sex månader efter förfallodagen. Förmånsrätt ges också för begravningshjälp

samt för sjukhjälp eller livränta som upplupit för de sista tre månaderna

och som det enligt lag (1901: 39 s. 1) angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utge. Vad som är föreskrivet

om förmånsrätt för arbetares avlöning äger också tillämpning på utestående

försäkringsavgift för privat pension åt gäldenärens arbetare avseende

det sista året och skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande

eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning

som skulle ha utgått med förmånsrätt. Om viss del av arbetares lön står inne

hos arbetsgivaren till säkerhet för att arbetaren fullgör sina skyldigheter, har

arbetaren för den innestående lönen lika förmånsrätt som för avlöning, vare

sig fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Även pensionsfordran är i viss utsträckning förenad med förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § HB (se härom 2.1.1).

Bestämmelserna i 17 kap. 4 § HB har i betydande utsträckning kompletterats

med principiella avgöranden av högsta domstolen. Beträffande innehållet

i rättspraxis får jag hänvisa till betänkandet s. 148 och där anmärkt litteratur.

Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna följande.

Enligt 100 a § KL (jfr 32 a §) gäller vissa begränsningar beträffande betalningsrätten

i aktiebolags konkurs för personer, som på grund av aktieinnehav

har eller hade ett bestämmade inflytande över bolaget, eller vissa anhöriga

till sådana personer. Härutöver gäller när betalningsrätt i och för sig

föreligger att personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande

över ett företag i viss utsträckning har ansetts uteslutna från förmånsrätt i

företagets konkurs, fastän någon lagbestämmelse därom inte finns. Även

pensionsfordran torde vara undantagen från förmånsrätt i motsvarande fall.

Under lön enligt 17 kap. 4 § HB inbegrips även t. ex. provision och tantiem.

Vidare anses semesterlön och semesterersättning vara likställda med vanlig

lön.

Den förmånsrätt som tillkommer betjänter och tjänstehjon avser ”lön för

sista året”. Innebörden härav anses vara, att förmånsrätten omfattar lön som

belöper på en tid av högst ett år räknat bakåt från dagen för konkursansökningen.

Även fordran på lön under skälig uppsägningstid anses vara förenad

med förmånsrätt. Vad som utgör skälig uppsägningstid i konkurs bedöms

främst med ledning av anställningens längd och art. Som grund för bedömningen

tjänar den allmänna uppsägningstid som kan vara föreskriven i

tjänsteavtalet eller tillämpligt kollektivavtal. Om konkursboet inträder i

tjänsteavtalet, blir lönefordran för tiden därefter massafordran.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att den föreslagna förmånsrätten

för arbetstagare i första hand avser fordran på lön. Termen lön skall — frånsett

pension — inrymma allt som kan hänföras till avlöningsförmån på

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

grund av anställningen. Det är likgiltigt, om lönen för arbetsinsatsen utgår i

form av tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel

i vinst, tillägg av olika slag (t. ex. risk- eller kallortstillägg) eller naturaförmåner

(jfr 139 § KL) eller på annat sätt. Givetvis ingår sjukersättning

som arbetsgivare skall utge till arbetstagaren. Även ersättning för avtalsenliga

omkostnader i tjänsten bör räknas hit. Som exempel nämns resekostnadsersättning

och traktamente samt ersättning för hållande av egen bil eller

annan utrustning.

Enligt beredningens förslag skall med lön likställas vad som skall utgå som

ersättning för lön. Denna bestämmelse avser bl. a. skadestånd som arbetsgivaren

skall utge till arbetstagaren på grund av obehörigt avskedande eller

tjänsteavtals hävande (se vidare bet. s. 152).

Enligt ett år 1967 infört tillägg i 17 kap. 4 § HB är utestående försäkringsavgift

för privat pension åt gäldenärens arbetare avseende det sista året förenad

med förmånsrätt. Tillägget avser det fallet att arbetsgivaren tecknat pensionsförsäkring

för arbetstagaren och gentemot försäkringsinrättningen åtagit

sig att betala premierna. I praxis har inrättningens fordran på obetalda

avgifter ansetts utgöra en av inrättningen övertagen lönefordran och tillerkänts

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB (se NJA 1956 s. 719). Genom

nämnda tillägg i paragrafen har meddelats en bestämmelse i ämnet. Förmånsrättens

omfattning blev lika för alla kategorier arbetstagare, fastän beträffande

lön gäller olika tider för skilda grupper av arbetstagare. Med hänsyn

till att det enligt rättspraxis klart föreligger en lönefordran som övergått

till försäkringsinrättningen och att enligt beredningens förslag alla grupper

av arbetstagare i princip behandlas lika i fråga om förmånsrätt för lön är

emellertid någon uttrycklig bestämmelse inte behövlig.

I 17 kap. 4 § HB föreskrivs vidare, att samma förmånsrätt som för arbetares

avlöning gäller för sådan del av arbetares lön som står inne hos arbetsgivaren

till säkerhet för att arbetaren skall fullgöra sina skyldigheter. För

stadgandets tillämpning torde normalt förutsättas, att avtal har träffats mellan

arbetsgivaren och arbetstagaren om rätt för den förra att hålla inne viss

del av lönen som säkerhet för arbetets utförande. Det torde här i själva verket

vara fråga om bestämmande av fordringens förfallotid så att denna flyttas

till en senare tidpunkt än som normalt gäller. Eftersom den tid inom vilken

förmånsrätt är bevarad enligt förslaget räknas från förfallodagen är enligt

beredningen någon särskild bestämmelse för hithörande fall inte behövlig.

Beredningen påpekar härefter att enligt 17 kap. 4 § HB gäller förmånsrätt

för sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna före konkursansökningen

upplupen sjukhjälp eller livränta som det åligger gäldenären att

utge enligt ”lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete”.

Nämnda föreskrift anses numera sakna all praktisk betydelse och kan

därför utgå (se härom bet. s. 153).

Semesterlön och semesterersättning är att anse som lön. Med hänsyn till de

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj. ts proposition nr U2 år 1970

speciella regler som gäller på området bör emellertid förmånsrätten för sådan

gottgöielse regleras särskilt. Förmånsrätten för semesterlön eller semesterersättning

som är intjänad före konkursansökningen skall enligt beredningens

förslag omfatta belopp som står inne för nästföregående och löpande kvalifikationsår.

Liknande begränsning förekommer i den danska propositionen

och det norska utkastet. För tiden efter konkursansökningen skall gälla

samma regler som föreslagits i fråga om vanlig lön. Även semesterlön eller

semesterersättning som belöper på lid efter ansökningen skall således ha förmånsrätt,

med viss maximering i fråga om uppsägningstid.

I andra stycket av paragrafen har beredningen tagit upp en bestämmelse

om förmånsrätt för fordran på pension (se härom 2.2.1).

Beredningen framhåller slutligen att vid de nordiska överläggningarna har

rått enighet om att en undantagsregel bör gälla i fråga om företagsledare och

andra personer med väsentligt inflytande över företaget, medan meningarna

varit delade om hur regeln närmare bör utformas. Beredningen anser att man

böi anknyta till praxis hos oss. I sista stycket av förevarande paragraf har

upptagits en bestämmelse härom. Den gäller i fall då gäldenären är näringsidkare

eller juridisk person. Liksom i lagen om företagsinteckning bör uttrycket

näringsidkare tilläggas sin mest vidsträckta innebörd. Näringsidkaren

kan vara fysisk person eller juridisk person, t. ex. aktiebolag, ekonomisk

förening eller stiftelse. Även juridisk person som inte är näringsidkare omfattas

av det föreslagna stadgandet, t. ex. stiftelse eller ideell förening som

inte driver någon näringsverksamhet. Förslaget innebär att förmånsrätt inte

skall tillkomma den som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i

företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. Av bestämmelsen

framgår, att arbetstagare som t. ex. har en aktiemajoritet i ett

bolag som går i konkurs inte är utesluten från förmånsrätt enbart på grund

av aktieinnehavet. Å andra sidan skall inte heller en ställning som medfört

väsentligt inflytande över företaget, t. ex. såsom verkställande direktör, i och

för sig utesluta förmånsrätt. Om företagsledare inte får förmånsrätt, kan det

försvåra för ett företag att i ett kritiskt läge få behålla en dugande person i

sådan ställning. Beredningen anser därför att det också måste förutsättas att

företagsledaren eller närstående har ett väsentligt delägarintresse.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall närståendes andelar också medräknas

vid bedömning av förhållandet mellan arbetstagaren och företaget.

Även det fallet att han själv inte hade någon andel men hans närstående

hade väsentlig andel i företaget är avsett att inbegripas. Beredningen har avstått

från närmare precisering av vilka som här bör räknas till närstående

(bet. s. 151).

Bestämmelsen i tredje stycket föreslås gälla i fråga om pension (se härom

bet. s. 155).

Remissyttranden. Den närmare utformningen av bestämmelserna i paragrafen

har tilldragit sig uppmärksamhet från löntagarorganisationerna men

även — och framför allt i fråga om tredje stycket — från annat håll.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

LO uttalar sin tillfredsställelse över att även ersättning för avtalsenliga

omkostnader i tjänsten räknas som lön i lagens mening, t. ex. resekostnadsersättning

och traktamenten samt ersättning för hållande av egen bil eller

annan utrustning. Att så sker finner LO helt riktigt då arbetstagaren i annat

fall får använda en del av sin arbetslön för att betala dessa förskotterade utlägg

åt arbetsgivaren.

Enligt TCO innehåller förslaget eu enda egentlig förbättring för löntagarna.

Denna rör traktamenten, resekostnadsersättningar och andra omkostnader

i tjänsten vilka beredningen anser bör jämställas med lön från förmånsrättssynpunkt.

TCO hälsar detta med tillfredsställelse. Rent tekniskt

kan emellertid mot förslaget möjligen riktas den kritiken, att förmånsrätten

för denna typ av fordringar inte uttryckligen framgår av lagtexten. TCO

förutsätter att detta klart utsägs i motiven.

SALF förutsätter att beredningen i uttrycket ”avtalsenliga” omkostnader

innefattar såväl omkostnader enligt kollektivavtal som omkostnader

enligt enskilt tjänsteavtal. I vissa branscher förekommer typiskt sett att

arbetstagarna har omkostnader i tjänsten. Omkostnaderna är i sådana fall

intagna i kollektivavtalet för branschen. Förhållandet att andra branscher

inte har ersättningen för omkostnader reglerade i kollektivavtalet hindrar

inte att systemet används i enskilda företag varvid frågan regleras i enskilda

tjänsteavtal. Beredningen konstaterar att om arbetstagaren inte får ut ersättning

för sådan omkostnad och alltså måste slutligt betala den själv, går han

realiter i motsvarande mån miste om den lön som han har fått ut för sitt arbete.

AlltfSr många av förbundets medlemmar kan av erfarenhet intyga riktigheten

av beredningens resonemang. Den nuvarande osäkerheten när det

gäller förmånsrätten för omkostnader för arbetsgivarens räkning är en ständig

källa till tvister mellan konkursförvaltare och arbetstagarorganisationerna.

Konkurspraxis torde också skifta avsevärt. På grund av det anförda

finner förbundet i likhet med beredningen att nuvarande uppdelning på

olika poster är orimlig och orealistisk (jfr bet. s. 152).

Några remissinstanser behandlar särskilt frågan om förmånsrätt för försäkringsavgifter.

Hit hör SPP som anser att en bestämmelse i ämnet skulle

vara av värde. Enligt SPP är det lättare att klargöra för en konkursförvaltare,

varför en fordran skall utga med förmånsrätt, när det finns utsagt i lagtext

att så skall ske, än om det är nödvändigt att ga till lagtextens förarbeten

för att få besked om förmånsrätten. De negativa konsekvenser i form av för

snäv tillämpning som en särbestämmelse kan medföra kan avhjälpas genom

en utformning att ”i lön även inkluderas avgifter som arbetsgivaren erlägger

till förmån för den anställde t. ex. avgifter för privat pensionsförsäkring,

tjänstegrupplivförsäkring, avgångsbidrag och privat sjukförsäkring”. SPP

påpekar i sammanhanget att arbetsmarknadens parter arbetsgivareföreningen,

industritjänstemannaförbundet och SALF har beslutat att ersätta den

sjuklön som den anställde f. n. får från arbetsgivaren med en central form

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

för utbetalning. Diskussioner pågår på vilket sätt detta administrativt lämpligen

skall ordnas. Vare sig det kommer att ske i form av försäkring eller på

annat sätt, bör avgifter för dylik förmån utgå med förmånsrätt.

SPP framhåller vidare att vid pensionering enligt allmän pensionsplan arbetsgivaren

har möjlighet att, i stället för att teckna försäkring i SPP för den

anställdes ålderspension, enligt vässa regler i sin balansräkning skuldföra

upplupen del av utfäst pension och till säkerhet för sitt åtagande teckna

kreditförsäkring i Försäkringsbolaget Pensionsgaranti (FPG). Därigenom

åtar sig FPG att betala en engångsavgift till SPP för den händelse kreditförsäkringsavtalet

mellan arbetsgivaren och FPG upphör. FPG har då rätt att

regressvis kräva arbetsgivaren på den till SPP erlagda engångsavgiften. Det

skulle underlätta behandlingen i en konkurs, om det i samband med de nya

bestämmelserna klart framgick att förmånsrätt föreligger för sådan fordran

på engångsavgift. Denna avgift motsvarar nämligen de månadsavgifter som

erläggs av den arbetsgivare som tecknat pensionsförsäkring i SPP och vilka

normalt är förenade med förmånsrätt.

I fortsättningen diskuterar SPP frågan i vilken utsträckning engångsavgift

för försäkring skall anses utgöra förmånsberättigad lönefordran. SPP finner

det önskvärt med en bestämmelse som begränsar förmånsrätten till vad som

belöper sig på en tid av ett år. Även arbetsgivareföreningen och industriförbundet

behandlar denna fråga. De gör gällande att förfallen avgift i den mån

den avser under de senaste sex månaderna före konkursansökningen (om förslagets

tidsbegränsning följs) intjänad pension skall vara förmånsberättigad.

Vad som däremot belöper på tiden dessförinnan torde inte rimligen avses

skola vara förmånsberättigat även om avgiften i fråga förfallit inom sexmånadersperioden.

Vidare skall förmånsrätt föreligga i den mån avgift avser

pension under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Det anses självklart

att fullständig likhet i fråga om förmånsrätt bör råda vare sig avgifterna förfaller

månatligen eller på en gång om avgifterna avser pensionsrätt under

samma tid. Däremot skulle en obegränsad förmånsrätt för fordran på pensionsavgifter

som förfallit under de senaste sex månaderna kunna medföra

förmånsrätt för engångsavgifter avseende pensionsrätt som intjänats under

vilken tidsperiod och till vilka belopp som helst. Då så icke torde ha varit avsikten,

bör möjligen den begränsning som avses uttryckligen framgå i förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att i förslaget likställs med lön

vad som skall utgå som ersättning för lön. Satsen ersätter de nu i 17 kap. 4 §

HB intagna bestämmelserna om förmånsrätt för skadestånd i anledning av

obehörigt avskedande och för utestående försäkringsavgift i visst fall, vilka

belopp i rättspraxis ansetts jämförliga med lön. Enligt hovrättens mening

skulle det räcka att i lagmotiven uttryckligen angiva att med lön icke avses

detsamma som med begreppet lön i kollektivavtal eller annat avtal, utan att

därmed avses ett civilrättsligt lönebegrepp, innefattande jämväl skadestånd

5f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 142

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

på grund av obehörigt avskedande, utestående försäkringsavgift i vissa fall

m. m. I själva lagrummet behöver då ej särskilt anmärkas, att sådant som

utgör ersättning för lön likställs därmed.

Två löntagarorganisationer — TCO och SALF — framhåller att den föreslagna

regeln om förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning utgör

en begränsning i förhållande till vad som nu gäller. Under påstående att förmånsrätten

f. n. omfattar ett år äldre semesterfordringar än enligt förslaget

avstyrks detta.

TCO vänder sig bestämt emot den föreslagna begränsningen. Arbetstagaren

lägger inte själv ut sin semester. Denna rätt tillkommer arbetsgivaren

och försummelser härutinnan bör inte gå ut över den anställde. Det är en

vanlig företeelse på tjänstemannasidan att full semester inte kunnat uttas,

och detta gäller i all synnerhet vid företag med dålig ekonomi. Den rätt som

arbetstagaren har att erhålla kontant ersättning i stället för semester blir

ofta illusorisk på grund av arbetsgivarens brist på likvida medel.

Enligt SALF förekommer redan f. n. ofta att löneborgenär i realiteten går

miste om intjänad semesterlön och semesterersättning på grund av att hans

semesterförmån intjänats tidigare än två kalenderår före konkursen. Detta

är i synnerhet fallet i branscher med högsäsong under sommarhalvåret såsom

i byggnads- och anläggningsbranschen, där arbetsledare ofta under en

följd av år inte haft möjlighet att ta ut hela sin avtalsenliga semester. Ofta

har det ekonomiska utrymmet för att lägga ut semester varit minimalt i flera

år innan ett företag går i konkurs.

Begränsningen av förmånsrätten beträffande vissa företagsledare och andra

personer med väsentligt inflgtande över företaget, behandlas i en hel del

remissyttranden. Flertalet uttalar sin tillfredsställelse över bestämmelsen i

ämnet eftersom frågan hittills har reglerats uteslutande av rättspraxis. Man

är emellertid på många håll kritisk i fråga om den närmare utformningen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att i de rättsfall som föreligger,

förmånsrätt har underkänts när det varit fråga om aktieägare som själv eller

tillsammans med make och barn ägt större delen av aktierna i ett bolag och

därjämte utövat ett bestämmande inflytande över bolagets verksamhet

(NJA 1951 s. 210 och där anförda rättsfall). Förslaget innebär i olika hänseenden

en skärpning av den ståndpunkt som praxis sålunda intagit. Redan en

väsentlig andel i företaget — enligt beredningen t. ex. en tredjedel eller

ibland rentav än mindre •—- och ett väsentligt inflytande skall utesluta arbetstagaren

från förmånsrätt. Detta ganska obestämda uttryckssätt kan enligt

hovrätten ge utrymme för olika tolkningar och vålla en viss osäkerhet i tilllämpningen.

En precisering anses därför önskvärd. Hovrätten ifrågasätter om

regeln bör gälla andra befattningshavare än dem som har en ledande ställning

i företaget.

Advokatsamfundet anser det vara en brist att begreppet närstående inte

definierats. Beredningen har inte velat göra detta av hänsyn till dess fortsatta

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

arbete med bl. a. återvinningsreglerna. Samfundet understryker att det är

önskvärt att åtminstone i samband med genomförandet av ny konkurslag en

definition sker.

Advokatsamfundet fäster vidare uppmärksamheten på att den nu aktuella

bestämmelsen måste sättas i samband med återvinningsregeln i 32 a § KL,

och att detta medför att tillfälligheterna många gånger kommer att spela en

avgörande roll för arbetstagare av nu angivet slag. Om arbetstagarens arbete

varit till nytta för bolaget (32 a § avser endast aktiebolag), vilket ingalunda

är ovanligt, och arbetstagaren tagit ut lön och semesterersättning före konkursen,

kan återvinning inte ske enligt 32 a §, jämfört med 100 a § KL. Har

han däremot låtit lönen stå inne — likviditeten har t. ex. varit mycket ansträngd

och pengarna behövts till angelägnare ändamål — går han miste om

förmånsrätt enligt beredningens förslag. Följden av detta rättsläge blir att

den arbetstagare som visar minst hänsyn till borgenärerna och som sätter

sina egna intressen före får en mycket förmånligare behandling än den som

eftersätter de egna intressena. Detta förhållande är inte tillfredsställande,

utan återvinningsregeln och förmånsrättsbortfallet bör korrespondera med

varandra. Om den av beredningen föreslagna utformningen av förslaget skall

behållas med vissa justeringar, och många skäl talar för detta, bör enligt

samfundet återvinningsregeln i 32 a § KL vidgas till att dels omfatta all

uppburen lön, dels ock inbegripa även andra konkursfall än aktiebolags.

Nackdelen blir emellertid i alla fall att återvinningsrätten ofta blir av tvivelaktigt

värde, då arbetstagaren säkerligen ofta saknar tillgångar. Bibehåller

man däremot regeln i 32 a § KL måste ifrågasättas, om inte den föreslagna

bestämmelsen bör uppmjukas så att de ovan berörda, föga tilltalande konsekvenserna

undviks.

Industri/öreningen anser att förslaget innebär en diskutabel skärpning i

förhållande till gällande rätt, och en betydande oklarhet eftersom uttrycken

väsentlig andel och väsentligt inflytande med nödvändighet måste medföra

skönsmässiga avgöranden i den praktiska tillämpningen. Föreningen anser

att undantag från löneprivilegiet endast bör gälla i de fall då den anställde

har ställning av majoritetsdelägare i företaget. Vidare kan någon särbehandling

av närstående till sådan anställd inte anses motiverad.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet kritiserar beredningen för

att den inte närmare har diskuterat frågan om det principiellt berättigade i

att från förmånsrätt undanta sådan arbetstagare som har ett väsentligt inflytande

över företaget och samtidigt är ägare till en betydande del därav. Beredningen

synes närmast anknyta till de nordiska överläggningarna i ämnet,

varvid enighet rått om att en undantagsregel bör gälla i fråga om dylika

företagsledare. De båda remissinstanserna framhåller att, om man accepterar

tanken att arbetstagare skall ha förmånsrätt för vissa lönefordringar,

måste mycket starka skäl föreligga att göra ett undantag för vissa grupper.

Civilrättsligt framstår arbetstagarens anspråk som en fordran på företaget

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

och i en rad viktiga hänseenden behandlas i lagstiftningen huvuddelägare inte

annorlunda än arbetstagare i allmänhet. Vissa undantag härifrån finns visserligen

men dessa bör inte i onödan utsträckas. Enligt organisationernas

uppfattning föreligger knappast tillräckliga skäl att i förmånsrättshänseende

behandla företagsledare som äger en väsentlig andel i företaget annorlunda

än arbetstagare utan särskilt inflytande eller utan särskild ägarandel. Organisationerna

anser att det är en riktigare väg att via återvinningsreglerna

vid konkurs komma till rätta med de försök till missbruk, som kan tänkas

förekomma i mindre seriösa företag.

De båda remissinstanserna understryker vidare att när det gäller pensioner

så har den civilrättsliga lagstiftningen accepterat att huvudaktieägare och

honom närstående jämställs med andra arbetstagare, om pensionen utgår enligt

allmän pensionsplan (jfr 5 § andra stycket lagen om tryggande av pensionsutfästelse

m. in.). Arbetstagares rätt till pension enligt allmän pensionsplan

är antingen försäkrad eller eljest garanterad och ett speciellt undantagande

av huvudaktieägare etc. från förmånsrätt skulle drabba försäkringsbolaget

resp. garanter i sådant fall. Detta skulle dels vålla komplikationer vid

premiesättningen, dels föranleda besvärliga beräkningsproblem vid bevakning

i konkurs. Skulle med hänsyn till enigheten inom de nordiska länderna

en undantagsbestämmelse inte kunna avvaras anser organisationerna att den

i vart fall inte bör omfatta sådan pensionsfordran som grundar sig på allmän

pensionsplan.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller bestämmelserna om

det s. k. löneprivilegiet, dvs. den allmänna förmånsrätten för arbetstagares

lönefordringar (första st.). Till löneprivilegiet hör även arbetstagares pensionsfordringar

i den mån de bär förfallit (andra st.). Löne- och pensionskrav

av personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande över

företaget omfattas enligt rättspraxis inte av löneprivilegiet. Här har nu tagits

upp en uttrycklig föreskrift i detta ämne (tredje st.).

Beträffande löneprivilegiets omfattning har vissa väsentliga frågor behandlats

i den allmänna motiveringen till vilken här kan hänvisas (3.2).

Första stycket. I huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande tillämpning

av 17 kap. 4 § HB skall lönefordran enligt förslaget inrymma allt som

kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Lönen är alltså

förmånsberättigad oavsett huruvida den utgår i form av tidlön, ackordsersättning,

provision, tantiem eller på annat sätt. Beträffande ersättning för avtalsenliga

omkostnader i tjänsten har man i hittillsvarande rättstillämpning

varit tveksam och rättsläget har betecknats som instabilt (bet. s. 152 not. 28).

Lagberedningen har nu givit klart uttryck åt att även sådan ersättning skall

omfattas av förmånsrätten. Beredningens uttalande har under remissbehandlingen

hälsats med stor tillfredsställelse av löntagarorganisationerna.

Även jag är positiv till förslaget och anser det vara självklart att lönebegreppet

skall tolkas på nu angivet sätt. Jag har f. ö. ganska nyligen uttalat mig för

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1970

samma innebörd av lönebegreppet i förslag till lag om arbetsgivares kvittningsrätt

(prop. 1970: 94 s. 40). I likhet med beredningen anser jag inte behövligt

att ta upp särskild föreskrift i ämnet i lagen. Jag vill i anledning av

ett remissuttalande tillägga, att enligt min mening är det för frågan om förmånsrättens

omfattning utan betydelse om ersättningen för omkostnader är

reglerad i kollektivavtal eller i enskilt tjänsteavtal.

Under lönebegreppet faller också semesterlön och semesterersättning. Beträffande

sådana fordringar föreligger emellertid behov av att skilja mellan

belopp som har intjänats före och belopp som har intjänats efter konkursansökningen.

Någon bestämmelse i ämnet finns f. n. inte.

Beredningen har beträffande semesterlön och semesterersättning som har

intjänats före konkursansökningen i en specialregel föreslagit, att förmånsrätten

skall omfatta vad som står inne för nästföregående och löpande kvalifikationsår.

Förslaget har kritiserats i ett par remissyttranden. TCO och

SALF gör sålunda gällande, att förslaget innebär eu begränsning i förhållande

till vad som nu iakttas.

För egen del finner jag befogat att medge en något vidsträcktare förmånsrätt

beträffande semesterfordringar än som följer av beredningens förslag.

Jag föreslår att förmånsrätten skali gälla vad som står inne för det löpande

kvalifikationsåret och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

I fråga om semesterfordringar som belöper på tid efter konkursansökningen

föreslås inte någon specialregel. Detta innebär att bestämmelserna beträffande

vanlig lön skall gälla och att den föreslagna maximeringen i fråga

om ersättning för uppsägningstid kan bli tillämplig.

Frågan om löneprivilegiet omfattar även fordringar på utestående försäkringsavgift

kräver särskild uppmärksamhet. I rättspraxis har fastslagits att

sådana fordringar i vissa fall har samma förmånsrätt som lönefordran. Avgiftsfordringen

har därvid bevakats av försäkringsinrättning och setts som

en av försäkringsinrättningen övertagen lönefordran. I samband med tillkomsten

av lagen ( 1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. in. togs

ett av de åsyftade fallen upp i lagtexten, nämligen fordran på försäkringsavgift

för privat pension åt arbetare.

Lagberedningen har ansett att nuvarande rättstillämpning kan fortsätta

utan någon uttrycklig bestämmelse i ämnet. En särbestämmelse blir enligt

beredningen lätt missvisande och kan leda till en snävare tillämpning av paragrafen

än som avsetts.

Under remissbehandlingen har bl. a. SPP med tillfredsställelse konstaterat,

att beredningen inte har avsett att bryta mot nuvarande rättstillämpning.

Det har emellertid framhållits att det skulle vara värdefullt om en särskild

bestämmelse togs upp i lagtexten.

För egen del ansluter jag mig till beredningens uppfattning att någon uttrycklig

bestämmelse i lag om förmånsrätt för fordringar på utestående försäkringsavgift

inte bör ges. Frågan om i vilka fall förmånsrätt föreligger får

liksom hittills ankomma på rättspraxis.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Ett speciellt tillämpningsproblem rör fordringar på försäkringsavgift som

utgår i form av engångsbelopp. Enligt arbetsgivareföreningen och industriförbundet

är det självklart att fullständig likhet i fråga om förmånsrätten

bör råda vare sig försäkringsavgiften förfaller månatligen eller på en gång,

om avgiften avser pensionsrätt e. d. under samma tid. Jag delar remissinstansernas

uppfattning. I den mån fordran på engångsavgift bevakas i konkurs

bör alltså inte större del av avgiften omfattas av förmånsrätt än vad som

skulle ha varit fallet om avgiften varit tidsbestämd. Det är enligt min mening

inte behövligt att uttryckligen reglera detta fall i lagtexten (jfr motsvarande

problem när pension utgår med engångsbelopp eller i ett par större poster,

bet. s. 155).

Med lön har i lagtexten jämställts annan ersättning på grund av anställningen.

Härmed åsyftas närmast skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande

eller arbetsavtalets hävande kan tillkomma arbetstagaren (jfr

prop. 1970:94 s. 40). Detta är i full överensstämmelse med gällande rätt.

Skadestånd av det angivna slaget omfattas sålunda genom särskild föreskrift

i 17 kap. 4 § HB redan nu av löneprivilegiet.

Beträffande några andra föreskrifter angående löneprivilegiet i 17 kap. 4 §

HB gäller följande. Bestämmelsen om fordran på begravningshjälp och viss

tids sjukhjälp eller livränta anknyter till en för länge sedan upphävd lag och

saknar numera praktisk betydelse. Den behöver därför inte få någon motsvarighet

i en ny lag. Inte heller bestämmelsen som gäller arbetstagares innestående

lön till säkerhet för att arbetstagaren fullgör sina skyldigheter behöver

få någon motsvarighet. Såsom beredningen har uttalat (bet. s. 153) torde

nämligen fordringens förfallotid i de åsyftade fallen ha flyttats till en senare

tidpunkt än som normalt gäller och den tid inom vilken förmånsrätten är bevarad

räknas ju enligt förslaget från förfallodagen.

Andra stycket. Förmånsrätten för förfallna pensionsfordringar gäller f. n.

under vissa betingelser även i fråga om pension som har intjänats hos föregående

arbetsgivare. En bestämmelse härom togs upp i 17 kap. 4 § HB samtidigt

som 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m. infördes. Bestämmelsen

har utan någon ändring i sak förts över till förevarande stycke.

Tredje stycket. Enligt rättspraxis gäller att personer med väsentligt intresse

i och bestämmande inflytande över ett företag i viss utsträckning har

förvägrats förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar i företagets konkurs.

Beredningen har ansett behov föreligga att särskilt reglera när löne- och pensionskrav

av företagsledare m. fl. skall vara undantagna från förmånsrätt. I

detta stycke har beredningen tagit upp en regel i ämnet. Regeln har utformats

i nära anslutning till vad som gäller enligt rättspraxis. Den innebär i

korthet att förmånsrätt inte skall tillkomma den som själv eller jämte närstående

ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande

över dess verksamhet.

Vid remissbehandlingen bär rått allmän enighet om behovet av bestäm
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

melsen. Endast två remissinstanser — arbetsgivareföreningen och industriförbundet

— är av annan mening. De anser att bestämmelsen inte behövs

utan att man via återvinningsreglerna i konkurs kan komma till rätta med de

missbruk, som kan tänkas förekomma i mindre seriösa företag. Skulle bestämmelsen

inte kunna avvaras, anser de att den i vart fall inte bör omfatta

sådan pensionsfordran som grundar sig på allmän pensionsplan.

Enligt min mening är behovet av en bestämmelse av det här slaget uppenbar.

Det kan inte vara tillfredsställande att man för fall av missbruk skall

vara hänvisad till återvinningsinstitutet. Inte heller anser jag det vara befogat

att från bestämmelsen undanta pensionsfordran som grundar sig på

allmän pensionsplan.

Beträffande utformningen av bestämmelsen kan man ha anledning att

vara mera tveksam. I det hänseendet har beredningens förslag kritiserats

från några håll varvid man har påstått dels att förslaget utgör en diskutabel

skärpning i förhållande till gällande rätt och dels att föreslagna formuleringar

är obestämda och därför kan vålla tillämpningsproblem.

Att förslaget innebär en skärpning kan vara riktigt. Sålunda gäller bl. a.

att det enligt beredningen i vissa fall skall vara tillräckligt med en minoritetsandel

— t. ex. en tredjedel — i ett företag för att vederbörande skall äga väsentlig

andel i det. F. n. torde enligt rättspraxis gälla att den anställde skall

ensam eller tillsammans med närstående ha ställning av majoritetsdelägare

i företaget om förmånsrätt skall förvägras honom.

Jag tycker för min del inte att beredningens förslag är särskilt långtgående.

Jag vill erinra om att förslaget innebär krav på både delägarintresse i

företaget och väsentligt inflytande över det för att förmånsrätten skall vara

i fara. Är ettdera av dessa båda krav inte uppfyllt, går vederbörande alltså

inte miste om förmånsrätten. Jag anser därför inte att man bär anledning

avvika från förslaget på grund av att det utgör en skärpning i förhållande

till vad som nu gäller.

Det kan vidare vara riktigt, att de av beredningen föreslagna uttryckssätten

är något obestämda. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt. Med hänsyn

till att beredningen har gjort ingående uttalanden om förslagets innebörd

— till vilka jag i allt väsentligt kan ansluta mig — anser jag inte att

några mera betydande olägenheter skall behöva uppkomma i rättstillämpningen.

12 §

Paragrafen, som överensstämmer med 14 § i beredningens förslag, innehåller

bestämmelser om förmånsrätt för fordran på framtida pension.

Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar i sak första och

andra styckena i 17 kap. 6 a § HB. Som ett sista stycke har tillagts en bestämmelse

om att 11 § tredje stycket äger motsvarande tillämpning. Undantagsregeln

torde knappast få någon större betydelse beträffande denna paragraf.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj ds proposition nr 142 år 1970

13 §

Paragrafen, som i gällande rätt motsvarar 17 kap. 12 § HB, innehåller bestämmelse

om skatteprivilegiet. I beredningens förslag har paragrafen inte

någon motsvarighet, eftersom beredningen ansåg att förmånsrätten för skatter

och allmänna avgifter skulle slopas (jfr 2.4.1 och 2.4.3).

Enligt paragrafen följer allmän förmånsrätt med fordran på skatt och

allmän avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrivs. Angående

de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen får jag hänvisa

till den allmänna motiveringen (3.4). Som jag bär anfört i det sammanhanget

är avsikten att chefen för finansdepartementet skall låta utarbeta

förslag till de kompletterande bestämmelser som fordras. Jag vill särskilt understryka

att frågan när och med vilka begränsningar skatter och allmänna

avgifter skall utgå med förmånsrätt är av sådan vikt att till beslut härom

förutsätts riksdagens medverkan. Detta är i full överensstämmelse med

konstitutionell praxis och torde därför inte särskilt behöva framhållas i förevarande

paragraf (jfrprop. 1968: 130 s. 219).

Den förmånsrätt som sålunda följer med vissa skatter och avgifter är allmän

och gäller därför precis som det nuvarande skatteprivilegiet endast vid

konkurs (jfr 2 § förmånsrättslagen). Liksom f. n. har skatter och avgifter

den sämsta förmånsrätten, dvs. närmast före de oprioriterade fordringarna.

14 §

I paragrafen, som är identisk med 18 § alternativ A i beredningens förslag,

föreskrivs att fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf

har inbördes lika rätt. De skall med andra ord ha utdelning i förhållande till

fordringarnas storlek (jfr 1 § första st. andra p.).

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter

15 §

Enligt paragrafen skall grundregeln liksom f. n. vara, att fordran med allmän

förmånsrätt i första hand skall tas ut ur egendom som inte är föremål

för särskild förmånsrätt. Först om denna egendom inte förslår till att täcka

fordringen, kan det bli aktuellt att tillgodose den ur egendom i vilken särskild

förmånsrätt gäller. Härvid kan omedelbar konkurrens uppkomma med

särskilda förmånsrätter. I 16 och 17 §§ bestäms närmare hur vissa sådana

konkurrenssituationer skall lösas. Förmånsberättigad fordran på skatt eller

allmän avgift nämns emellertid inte i någon av de båda paragraferna. Detta

innebär att, i överensstämmelse med gällande rätt, sådan fordran aldrig kan

tränga undan fordran med särskild förmånsrätt.

16 §

I paragrafen föreskrivs att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller

11 § rid behov går före fordran med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

4 § andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. De åsyftade allmänna förmånsrätterna

utgör motsvarigheter till nuvarande förmånsrätter i 17 kap. 4 § HB.

Förslaget innebär att, i enlighet med vad som nu gäller, ifrågavarande allmänna

förmånsrätter skall vika för särskilda förmånsrätter enligt 4 § första

stycket men kunna tränga undan övriga särskilda förmånsrätter i lös egendom

(utom tomträtt).

De särskilda förmånsrätterna i lös egendom skall vid behov vika för allmänna

förmånsrätter i den ordningen att sämre förmånsrätt viker före bättre

förmånsrätt. Detta är tämligen självklart så snart förmånsrätterna avser

samma egendom (jfr 17 kap. 13 § HB). En annan ordning skulle bryta mot

den i 9 § första stycket angivna företrädesordningen mellan de särskilda

förmånsrätterna. Det har inte ansetts behövligt att, varken här eller i motsvarande

sammanhang beträffande särskilda förmånsrätter i fast egendom

eller tomträtt (andra st.), i lagtexten uttryckligen ange den ordning enligt

vilken de särskilda förmånsrätterna skall tas i anspråk.

Ibland avser särskilda förmånsrätter olika lös egendom eller egendomskomplex

och konkurrerar då inte i och för sig med varandra. Som exempel

vill jag nämna att det i ett konkursbo kan finnas särskild förmånsrätt i dels

andel av fartyg (4 § tredje st.) och dels annan egendom på grund av utmätning

(8 §). Ett annat exempel är att konkursgäldenären har drivit näringsverksamhet

på olika håll och företagsintecknat varj e verksamhet för sig med

påföljd att inteckningshavarna har särskild förmånsrätt i olika egendomskomplex

(5 §). Hur man enligt gällande rätt bör se på konflikter av detta

slag kan vara tveksamt trots att 17 kap. 13 § HB enligt ordalydelsen avser

också dessa fall. Beredningen har emellertid föreslagit att man bör lösa dessa

konflikter så, att vad som behöver uttagas för den allmänna förmånsrätten

fördelas på den lösa egendom vari särskilda förmånsrätter gäller i förhållande

till den köpeskilling som erhållits för varje grupp av egendom (jfr bet.

s. 158). Jag har inte något emot beredningens förslag utan har behållit det

utan annat än redaktionella jämkningar.

Fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB kan f. n. tränga undan alla

särskilda förmånsrätter i fast egendom. Förslaget bryter härmed så till vida

att särskild förmånsrätt enligt 6 § 1 (motsvarande 17 kap. 6 § HB) aldrig

skall behöva vika för allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 § (jfr bet. s. 52). I

övrigt behålls i förslaget nuvarande ordning. Beträffande det fallet att två eller

flera fastigheter ingår i konkursbo föreslås, att vad som behöver tas ut ur

fastigheterna för att tillgodose fordran med allmän förmånsrätt, om möjligt

skall fördelas på fastigheterna i förhållande till de köpeskillingar som har erhållits.

Detta är en nyhet som syftar till att åstadkomma större rättvisa mellan

inteckningsborgenärerna i de olika fastigheterna.

Det är f. n. oreglerat hur fordran med allmän förmånsrätt enligt 17 kap.

4 § HB förhåller sig till särskilda förmånsrätter i tomträtt. Beredningen har

ansett det vara uppenbart att tomträtt i en ny lag i angivet hänseende bör be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

handlas på samma sätt som fast egendom (bet. s. 165). Jag delar beredningens

uppfattning. Förslaget bär utformats i överensstämmelse härmed.

17 §

Bestämmelserna i paragrafen avser förhållandet mellan fordran med allmän

förmånsrätt enligt 12 § (motsvarande 17 kap. 6 a § HB) och särskilda

förmånsrätter. Vad som här föreslås överensstämmer med gällande rätt utom

i två hänseenden. Det ena undantaget innebär att förmånsrätt för hyresvärd

eller jordägare, i motsats till vad som nu gäller, i förekommande fall skall

vika för fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 §. Ändringen som närmast

tillkommit i syfte att förenkla regleringen torde inte ha någon praktisk

betydelse. Det andra undantaget innebär att förut nämnda fördelningsregel

blir tillämplig även i detta sammanhang.

Fordringar utan förmånsrätt

18 §

Paragrafen, som i sak helt överensstämmer med 19 § i beredningens förslag,

ersätter bestämmelserna i 17 kap. 15 § och 16 § första stycket HB. Bestämmelserna

i 17 kap. 16 § andra stycket HB har inte ansetts behöva få någon

motsvarighet i en ny lag (bet. s. 166).

I första stycket sägs att fordringar som inte är förenade med förmånsrätt

har inbördes lika rätt med de undantag som anges i 19 § (angående innebörden

av uttryckssättet lika rätt, se 1 § första st. andra p.). Enligt 19 § är fordran

på böter och vissa andra krav efterställda övriga fordringar. Detta gäller även

en del krav som inte är omnämnda i 19 § (se bet. s. 165 och 167).

Andra stycket avser det fallet att egendom, vari särskild förmånsrätt gäller,

inte räcker för att infria fordringen. En av gäldenären ställd pant täcker

t. ex. inte fordringen fullt ut. Återstoden av fordringen skall då behandlas

som vanlig oprioriterad fordran.

19 §

Paragrafen motsvarar 20 § i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 17 kap. 18 § HB äger böter och viten minsta rätt.

Detta innebär att dessa fordringar i konkurs inte skall infrias förrän övriga

borgenärer har blivit helt tillgodosedda. Däremot torde de vid samtidig utmätning

konkurrera på lika fot med andra fordringar, i den mån dessa inte

har bättre förmånsrätt i egendomen än den som själva utmätningen medför.

Förutom de fordringar som enligt 17 kap. 18 § HB skall betalas i sista hand

förekommer även fordringar, vilka på annan grund skall gå efter övriga anspråk.

Som exempel kan nämnas förlagsbevis (jfr 54 § lagen om bankrörelse).

Det finns inte någon bestämmelse i 17 kap. HB om efterställda krav av

detta slag.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1970

141

Lagberedningen. Beredningen anser att den nuvarande ordningen enligt

vilken böter och viten har minsta rätt är välgrundad och föreslår därför att

den behålls. Beredningen diskuterar innebörden i förslaget av begreppen böter

och viten (bet. s. 168). Någon ändring härvidlag i förhållande till gällande

lag torde inte vara åsyftad.

Beredningen behandlar härefter frågan om inte också fordran på grund av

förverkande bör ställas efter övriga fordringar.

Bestämmelser om förverkande av egendom finns i 36 kap. BrB och på

skilda håll inom specialstraffrätten. Beslut om förverkande meddelas i allmänhet

av domstol eller, genom strafföreläggande, av åklagare. Förverkad

egendom tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet (36 kap. 12 § BrB). Man

skiljer mellan sakförverkande och värdeförverkande. Sakförverkande gäller

viss egendom. Genom värdeförverkande förpliktas vederbörande att utge

visst belopp. Enligt nyligen gjord lagändring är värdeförverkande enligt BrB

alternativt och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

Syftet med förverkande växlar. Allmänt sett utgör förverkandet emellertid

ett led i brottsbekämpningen. Enligt beredningens mening bör övriga borgenärer

inte bli lidande genom krav mot gäldenären på grund av förverkande.

Sådana fordringar — mot vilka regelmässigt inte svarar någon förmögenhetsrättslig

motprestation från fordringshavarens sida — har därför i förslaget

efterställts på samma sätt som böter och viten. Detta står i samklang med

det danska förslaget och det norska utkastet.

Har viss egendom — t. ex. sådan som använts såsom hjälpmedel vid brott

eller som frambragts genom brott — förverkats och finns den i behåll, torde

den kunna med separationsrätt tas ut från vederbörandes konkursbo. Förslaget

att fordran på grund av förverkande skall efterställas får således betydelse

endast i fråga om värdeförverkande.

Beredningen påpekar i fortsättningen att det inom specialstraffrätten

stundom föreskrivs om rättsverkningar som utan att innebära egentligt förverkande

dock står detta nära. Här avses vad som enligt BrBs terminologi faller

under ”annan särskild rättsverkan av brott” än förverkande (se rubriken

till 36 kap. BrB, jfr 1 kap. 8 § och 36 kap. 7 §). Som exempel på andra särskilda

rättsverkningar nämner beredningen bl. a. straffskatt enligt 4 § (jfr 8

§) skattestrafflagen (1943: 313). Beredningen anser att de fordringsanspråk

som grundar sig på annan särskild rättsverkan av brott än förverkande i förmånsrättshänseende

bör likställas med rena förverkandekrav och sålunda

ställas efter andra fordringar. Så har skett i beredningens förslag.

Beredningen föreslår med avvikelse från vad som anses vara gällande rätt

att de i förevarande paragraf omnämnda fordringarna skall gå efter andra

fordringar inte bara i konkurs utan även vid utmätning. Regleringen innebär

att om utmätning t. ex. äger rum samtidigt för bötesfordran och vanlig

oprioriterad fordran, den senare skall ha företräde.

I sammanhanget påpekas att hinder inte föreligger för staten att vid samti
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ls proposition nr 142 år 1970

dig eller successiv utmätning låta annan statens fordran gå efter bötesfordringen.

Frågan om en sådan eftergift får äga rum faller utom förmånsrättsordningens

ram. Vad som nu sagts om bötesfordran gäller även

andra i paragrafen efterställda fordringar.

Enligt beredningen skall de i paragrafen efterställda fordringarna sinsemellan

ha lika rätt, oavsett när de har uppkommit. Detta anses inte behöva

anges uttryckligen i lagtexten.

Remissyttranden. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. EON

har dock uttalat vissa betänkligheter. Enligt EON bryter förslaget mot kronofogdemyndigheternas

av främst arbetspraktiska skäl ganska allmänt utbredda

praxis, att vid samtidig utmätning för olika slag av statens fordringar

ofta lämna böterna företräde, om preskriptionsfara eller annat särskilt skäl

inte utgör hinder. Förfarandet har rekommenderats av justitiekanslern som

huvudregel i förhållandet mellan böter och statsverkets fordran på rättegångskostnader

i ett hos honom förra året anhängigt resningsärende. Lagberedningen

har visserligen uttalat, att hinder inte föreligger för staten att

vid samtidig eller successiv utmätning låta annan statens fordran gå efter

bötesfordringen. Uttalandet torde, påpekar EON, inte kunna gälla, då utmätning

samtidigt även sker i enskilt mål. I dessa fall måste sålunda böterna

efterställas. I fortsättningen framhåller EON att utredning om bötesförvandlingsstraffets

eventuella avskaffande nyligen har tillsatts. Avskaffas

straffet synes det bli nödvändigt att även pröva böternas ställning i förmånsrättshänseende,

varvid det nyss anförda bör beaktas. På grund härav anser

EON, att slutligt ställningstagande beträffande de efterställda fordringarna

bör anstå i avvaktan på utredningsresultatet.

Departementschefen. Enligt nuvarande ordning har i konkurs böter och viten

minsta rätt. Den bakomliggande tanken är att bötesfordran och vitesfordran

— vid den avveckling av en persons tillgångar som en konkurs innebär

— inte skall få göras gällande på övriga borgenärers bekostnad. Beredningen

bär nu föreslagit att böter även vid konkurrens mellan flera utmätningar i

samma egendom (samtidiga eller successiva utmätningar) skall få stå tillbaka

för andra krav. Förslaget behöver inte få betydelse när det är staten

som innehar den eller de fordringar med vilka bötesfordringen konkurrerar.

Däremot får förslaget omedelbar betydelse vid konkurrens mellan statens

böteskrav och annan borgenärs fordran. Det är inte känt med vilken frekvens

sådana konkurrenssituationer förekommer men säkert är det en hel del fall

i samband med de varje höst återkommande utmätningarna av fordringar

på överskjutande preliminär skatt (jfr 68 § 6 mom. uppbördsförordningen).

Det fiskaliska intresset av att böteskraven i dessa sammanhang alltjämt skall

få vara likställda med enskilda borgenärers fordringar bör inte underskattas.

Till detta kommer att en tillsatt utredning, förvandlingsstraffutredningen

(se riksdagsber. 1970: Ju: 53), har till uppgift att överväga sådana ändringar

att bötesindrivningen om möjligt effektiviseras. Det är med hänsyn härtill

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

143

inte lämpligt att nu lägga fram ett förslag som innebär att böternas ställning

vid konkurrerande utmätningar försämras. På grund av det anförda har jag

i departementsförslaget frångått beredningens förslag såvitt det avser konkurrens

vid utmätning.

Beredningen har vidare föreslagit att fordran på grund av förverkande eller

annan särskild rättsverkan av brott skall likställas med böter och viten

och alltså gå efter andra fordringar. Jag har inte något att invända mot förslaget,

som har lämnats utan erinran av remissinstanserna. I likhet med vad

som föreslås beträffande böter och viten skall fordran på grund av förverkande

etc. vara efterställd annan fordran endast vid konkurs och inte vid utmätning.

I departementsförslaget har utelämnats en av beredningen föreslagen bestämmelse

om att fordran på skadestånd inte omfattas av paragrafen. Bestämmelsen

har ansetts obehövlig.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1. Här anges att förmånsrättslagen träder i kraft den 1 januari 1972

och att samtidigt 17 kap. HB upphävs. Ytterligare eu del författningar bör

upphävas vid samma tidpunkt.

I första hand åsyftas kungörelsen (1830: 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter

i avseende på järn- och vågeffekter, som i banken (= riksbanken)

belånas. Enligt kungörelsen gäller bl. a. att riksbanken har förmånsrätt enligt

17 kap. 3 § HB för belånade järn- och vågeffekter. Kungörelsen har samband

med tre ännu äldre författningar. Beredningen har i fråga om kungörelsen

samrått med riksbanken (se bet. s. 101). Härvid har framkommit att

belåning av järn- och vågeffekter inte har förekommit på mycket länge. I

överensstämmelse med beredningens förslag föreslås nu att samtliga fyra

författningar upphävs. I anslutning härtill bör en ändring vidtas i lagen

(1934: 437) för Sveriges Riksbank. Ändringen torde kunna genomföras i ett

senare sammanhang (jfr bet. s. 98 och 102). Vidare föreslås ett upphävande

av lagen (1891: 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 § HB (se härom

bet. s. 121 och 172 samt specialmotiveringen till 6 § förmånsrättslagen).

Punkt 2. Som jag har anfört under 6 § förmånsrättslagen är en hel rad fordringar

f. n. förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB. Jag har i berörda

sammanhang angivit i vilken utsträckning dessa fordringar skall få behålla

sin förmånsrättsställning. I överensstämmelse med vad jag där har uttalat

föreslås nu dels att avgäld av enskild natur som avses i 17 kap. 6 §

första stycket första punkten HB skall ha förmånsrätt enligt 6 § 1 nya lagen

och dels att detsamma skall gälla fordran vilken enligt annan äldre lag är

förenad med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första

punkten HB (första st.). Härtill har fogats en generell tidsbegränsning beträffande

de förmånsrätter som sålunda skall få fortleva. De skall inte få

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

gälla belopp som har förfallit till betalning tidigare än ett år innan utmätningen

ägde rum eller konkursansökningen gjordes (andra st.). Begränsningen

innebär ganska säkert inte något avsteg från vad som nu gäller (jfr

bet. s. 122 och 172) utom i ett fall. Undantaget avser förmånsrätt för fordran

enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Denna förmånsrätt har

f. n. inte några andra begränsningar än som följer av vad som i fråga om

belopp och tid fastställts i anläggningsbeslutet (jfr 1 § lagen om förmånsrätt

för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar). Den

begränsning som nu blir aktuell är sannolikt utan praktisk betydelse. Med

hänsyn härtill och eftersom förmånsrätten är under omprövning (jfr specialmotiveringen

till 6 § förmånsrättslagen) behövs inte någon specialregel

för denna.

Punkt 3. Stockholms stads brandförsäkringskontor har enligt vissa äldre

författningar förmånsrätt för premielån, dvs. försträckning av premie för

brandförsäkring av byggnad för all framtid. Förmånsrätten avser även ränta

för högst tre år och gäller i den försäkrade byggnaden framför alla intecknade

fordringar. Kontoret är å andra sidan skyldigt att lämna premielån enligt

vissa regler (se vidare angående gällande ordning bet. s. 124).

Beredningen framhåller att brandförsäkringskontoret intar en särställning

inom försäkringsväsendet genom den förmånsrätt som har beviljats kontoret.

Förmånsrätten antas gälla inte endast försäkrad byggnad som utgör fast

egendom utan också försäkrad byggnad på annans mark, t. ex. vid upplåtelse

av tomträtt. Förmånsrätten bär nära samband med kontorets skyldighet

att bevilja premielån. Den ordning som gäller för kontoret är ålderdomlig.

Beredningen anser att det inte utan en översyn av kontorets verksamhet i

sin helhet är möjligt att avskaffa den speciella förmånsrätten. En sådan översyn

ankommer inte på beredningen. Reglerna om förmånsrätt bör därför nu

endast jämkas så att de låter sig bättre anpassas till en ny lag. Närmast till

hands ligger enligt beredningen att behandla kontorets fordran på amortering

eller ränta på premielån på samma sätt som enskilds fordran på avgäld

av fast egendom enligt 17 kap. 6 § första stycket HB (se p. 2 i övergångsbestämmelserna).

Förmånsrätten bör tidsbegränsas på samma sätt

som avgäldsfordran och bör få åtnjutas även såvitt avser tomträtt. Bestämmelser

i överensstämmelse härmed har upptagits i beredningsförslaget.

Brandförsäkringskontoret har i sitt remissyttrande inte velat motsätta sig

beredningens förslag. Kontoret understryker att beredningens uttalanden om

förslagets innebörd får antas innebära, att förslaget inte avser någon ändring

av premielånsinstitutets rättsliga natur. I övrigt har beredningens förslag

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen bortsett från att bankföreningen

inte har ansett den föreslagna förbättringen i förmånsrättshänseende

för kontorets fordringar behövlig.

Den av beredningen föreslagna regleringen innebär att brandförsäkringskontorets

förmånsrätt, som f. n. följer efter förmånsrätter enligt 17 kap. 6 §

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungi. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

första stycket HB, placeras vid sidan av dessa. I sak liar denna ändring knappast

någon betydelse. På grund härav och eftersom jag inte heller i övrigt har

något att erinra mot beredningens reglering har jag behållit den i departementsförslaget.

Punkt 4. I den nya jordabalken har inte tagits upp någon motsvarighet till

den nuvarande avkom str ätt en enligt 54 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom. I fråga om upplåtelser av avkomst eller

annan förmån som har skett före den nya balkens ikraftträdande skall emellertid

äldre lag fortfarande äga tillämpning, se 8 § i det remitterade förslaget

till JP.

Intecknad ay kom strätt är f. n. utrustad med samma förmånsrätt som följer

med fordringsinteckning, se beträffande tomträtt 17 kap. 6 § andra stycket

HB och beträffande fast egendom 17 kap. 9 § 2 mom. HB. De äldre upplåtelser

som skall få leva vidare efter den nya jordabalkens ikraftträdande bör

rimligtvis, om de har blivit intecknade, vara bibehållna vid den nu nämnda

förmånsrätten. En övergångsbestämmelse i överensstämmelse härmed har

tagits upp i förevarande punkt.

Punkt 5. Vattenfallsrätt skall inte längre kunna upplåtas sedan den nya

jordabalken har trätt i kraft. Upplåtelser som har skett med stöd av äldre lag

kommer emellertid att finnas kvar, se 11 § i det remitterade förslaget till JP.

Enligt 17 kap. 6 § HB är f. n. förmånsrätt i tomträtt och förmånsrätt i vattenfallsrätt

helt jämställda med varandra. Vad som i förmånsrättslagen och

övergångsbestämmelserna till lagen föreskrivs om förmånsrätt i tomträtt

föreslås därför äga motsvarande tillämpning beträffande förmånsrätt i vattenfallsrätt.

Punkt 6. I överensstämmelse med beredningens förslag (jfr bet. s. 173)

föreslås här att pensionsutfästelse som enligt vissa övergångsbestämmelser

(se SFS 1967: 620) till lagen (1967: 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken

är förenad med förmånsrätt skall vara bibehållen vid denna. Ifrågavarande

övergångsbestämmelser kan inte utan vidare tillämpas på nya lagen eftersom

förmånsrätten gäller enligt 17 kap. 11 § tredje stycket HB och detta lagrum

inte får någon motsvarighet. Man måste därför ange hur förmånsrätten

för pensionsutfästelse i fortsättningen skall vara placerad i förhållande till

andra förmånsrätter. Den placering som föreslås motsvarar den i gällande

lag.

Punkt 7. Här föreslås i första stycket ett par övergångsbestämmelser beträffande

vissa nyttj anderätter som upplåtits före den nya lagens ikraftträdande.

De föreslagna bestämmelserna avser annan nyttjanderätt än tomträtt

eller vattenfallsrätt, dvs. hyra, arrende eller nyttjanderätt som avses i

1 kap. 7 § NJL (jfr 7 kap. 3 § nya jordabalken). Beredningen har ansett att

förmånsrätt för sådana nyttj anderätter bör få gälla i samma omfattning som

enligt äldre lag (17 kap. 5 § första st. och 17 kap. 6 § första st. tredje och

fjärde p. HB) och har utformat övergångsbestämmelser i överensstämmelse

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

härmed. Jag har visserligen tvekat något inför beredningens förslag. Sålunda

har jag övervägt om inte konsekvensen borde fordra att även innehavare av

förmånsrätter som har upphävts genom nya lagen skulle få åberopa förmånsrätt

enligt äldre lag, om deras rättsförhållande eller deras fordringar

bär tillkommit före nya lagens ikraftträdande. Emellertid har jag ansett att

förändringarna för hyresvärd och jordägare är av beskaffenhet att motivera

specialreglering. Jag har därför behållit de av beredningen föreslagna bestämmelserna

i departementsförslaget. Såvitt regleringen avser hyra och arrende

innebär den att jordägaren får välja mellan att åberopa förmånsrätt

enligt äldre eller ny modell. Den omständigheten att förmånsrätt enligt äldre

modell härvid — i motsats till vad som f. n. gäller — är placerad efter förmånsrätt

för medredares förskott (4 § tredje st. nya lagen) kan i praktiken

inte vara av någon betydelse. Omplaceringen beror på att förhållandet till de

allmänna förmånsrätterna ansetts böra förbli intakt (se särskilt 17 § nya

lagen).

Enligt vad som föreslås i förslaget till lag om ändring i jordabalken skall

jordägares och hyresvärds nuvarande retentionsrätt i arrendators resp. hyresgästs

egendom utgå (se 4.2.1). Enligt övergångsbestämmelserna till samma

förslag kan emellertid sådan retentionsrätt komma att leva kvar övergångsvis

(jfr 4.2.2). I överensstämmelse med gällande lag (17 kap. 3 § fjärde

st. HB) bör kvarlevande retentionsrätt undantas från den förmånsrätt som

tillkommer retentionsrätt enligt 4 § första stycket 2 nya lagen. Andra stycket

innehåller föreskrift härom.

Punkt 8. Enligt denna punkt skall äldre lag gälla beträffande utmätning

som har skett före den nya lagens ikraftträdande eller beträffande konkurs

på grund av ansökan som har gjorts före nämnda tidpunkt.

Punkt 9. Här har upptagits en övergångsbestämmelse som på vanligt sätt

anger hur hänvisningar till 17 kap. HB skall tolkas.

4.2. Ändringar i jordabalken m. m.

4.2.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

I proposition 1970: 20 med förslag till jordabalk anges (Del B 2 s. 934 och

1016), att vissa bestämmelser i balken om arrende och hyra berörs av lagberedningens

förslag till ny förmånsrättsordning men att ställning inte kunnat

tas till förslaget. Tiden är nu inne att pröva beredningens förslag, som framför

allt rör reglerna om uppsägningsrätt vid arrendators och hyresgästs konkurs.

Beredningen har utformat sitt förslag som lag om ändring i NJL (se bet. s.

175). I nyssnämnda proposition har emellertid de bestämmelser som här är

aktuella tillsammans med alla andra om arrende och hyra tagits upp i särskilda

kapitel av jordabalken. De ändringar som jag nu föreslår hänför sig

därför direkt till jordabalksförslaget. I sak står departementsförslaget i över
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

ensstämmelse med vad beredningen har föreslagit utom i ett par avseenden.

En avvikelse rör beredningens förslag att ersätta den retentionsrätt som enligt

både NJL och JB tillkommer jordägare och hyresvärd med en rätt i vissa

fall till omedelbar utmätning för fordran hos arrendatorn resp. hyresgästen

(2 kap. 42 § resp. 3 kap. 66 § NJL och 8 kap. 26 § resp. 12 kap. 61 § jordabalksförslaget).

Som jag redan har anfört anser jag inte att detta förslag f. n.

kan godtas (3.3). En annan avvikelse rör bestämmelserna om uppsägningsrätt

i händelse av nyttjanderättshavarens konkurs vid jordbruksarrende och

hyra av affärslägenhet eller liknande (9 kap. 30 § resp. 12 kap. 31 § jordabalksförslaget).

Beredningens reglering av jordägares och hyresvärds rätt till

uppsägning är härvid enligt min mening onödigt komplicerad. Jag har därför

förenklat den men samtidigt i huvudsak försökt behålla den avvägning mellan

parternas intressen, som beredningens förslag ger uttryck åt. En följd

av mina ändringar är att en särskild hänvisning som beredningen har tagit

upp i 2 kap. 33 § NJL (motsvarande 8 kap. 4 § jordabalksförslaget) har blivit

obehövlig i departementsförslaget.

8 KAP.

Arrende i allmänhet

17 §

Lagberedningen. Beredningen föreslår i överensstämmelse med nuvarande

huvudregel (jfr 2 kap. 33 § första st. NJL) att, om arrendatorn försätts i konkurs,

konkursboet utan någon begränsning får säga upp arrendeavtalet. Konkursboet

behöver ha en ovillkorlig sådan rätt, om arrendatorns tillgångar

skall kunna realiseras och omsättas i utdelning till borgenärerna. Uppsägningsrätten

består, liksom f. n., under hela konkursen. Jordägaren har f. n.

rätt till skadestånd vid uppsägning från konkursboets sida (jfr 2 kap. 33 §

tredje st. NJL). Inte heller i detta hänseende föreslås någon ändring.

Om konkursboet inte säger upp arrendeavtalet inom viss tid blir f. n. arrendeavgiften

i fortsättningen massaskuld (jfr 2 kap. 33 § första st. NJL).

Konkursförvaltaren kan sålunda genom passivitet ådraga konkursboet tyngande

förpliktelser. Bestämmelsen kan enligt beredningens mening avvaras.

Beredningen tar därför inte upp någon motsvarighet till den i sitt förslag. Beredningen

framhåller att jordägaren har rätt att säga upp avtalet när arrenderätten

förverkas, t. ex. om arrendeavgift inte erläggs inom viss tid efter förfallodagen,

och att detta självfallet gäller även under konkurs. Beredningen

erinrar vidare om de bestämmelser i NJL som ger jordägaren rätt att säga

upp avtalet med anledning av arrendatorns konkurs (2 kap. 33 § andra st.,

70 § andra st., 71 § andra st. och 83 § andra st.; jfr 8 kap. 18 § och 9 kap. 30 §

jordabalksförslaget). Den egentliga skillnaden blir enligt beredningen, att

jordägaren i fortsättningen själv får tillvarata sin rätt och inte bara på grund

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

av konkursboets passivitet får någon massafordran mot boet. Om konkursboet

inte säger upp avtalet, blir sålunda fordran på ogulden arrendeavgift

m. m. vanlig konkursfordran, eventuellt förenad med förmånsrätt (jfr 5 § 1

förmånsrättslagen). För att jordägaren skall få massafordran förutsätts, att

konkursboet har förklarat sig vilja svara för avtalet.

Remissyttranden. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran. Lantbruksförbundet

är emellertid kritiskt och anser att förslaget reglerar parternas

intressekonflikt alltför mycket till arrendatorns förmån. Förbundet erinrar

om att arrendatorns intressen i konkursläget företräds av en konkursförvaltare

som undantagslöst torde vara advokat, dvs. en person som har till

yrke att tillvarataga andras intressen bl. a. i konkurser. Jordägaren kan däremot

inte antas besitta särskilda kvalifikationer inom konkursrätten. Beredningen

gör därför en felaktig kompetensavvägning då den talar om att jordägaren

inte ”bara” på grund av konkursboets passivitet skall kunna få någon

massafordran. Genom att man lägger skyldigheten till handlande på den avgjort

mindre kompetenta partens sida, skapar man en överhängande risk för

att denne till följd av en naturlig och ursäktlig okunnighet i konkursrätten

försummar uppsägning. Denna felaktighet i avvägningen mellan parterna

öppnar en möjlighet för konkursboet att driva jordbruket någon tid

på jordägarens bekostnad fram till fardagen efter jordägarens uppsägning.

Rimligheten talar enligt förbundet för att konkursförvaltaren skall ha skyldighet

att säga upp avtalet, sedan han efter bevakningstidens utgång fått

överblick över boets status. Sker ej detta, bör den på återstående tiden belöpande

arrendeavgiften vara massafordran.

Departementschefen. Som regel är jordägaren den starkare parten i rättsförhållandet

mellan denne och arrendatorn. Arrendelagstiftningen är därför

i väsentliga delar så utformad att arrendatorn skyddas. Om arrendatorn går i

konkurs, blir läget ett annat. Konkursboets företrädare torde sålunda många

gånger vara bättre skickad än arrendatorn själv att förhandla med jordägaren.

I konlcurssitnationen finns knappast anledning att ställa upp rättsregler

som skyddar den ena eller den andra parten. Jag kan därför biträda lagberedningens

uppfattning att den nuvarande regeln om verkan av passivitet från

konkursboets sida vid arrendatorns konkurs kan avvaras. Man behöver inte

befara att jordägare därigenom kommer att lida rättsförlust. Departementsförslaget

är på grund av det anförda och med hänsyn till de skäl beredningen

har åberopat utformat helt i överensstämmelse med beredningens förslag.

18 §

Paragrafen innehåller gemensamma bestämmelser för bostadsarrende, anläggningsarrende

och lägenhetsarrende i fråga om jordägarens uppsägningsrätt

vid arrendatorns konkurs (jfr angående gällande rätt prop. 1970: 20 Del

B 2 s. 950). Motsvarande bestämmelser för jordbruksarrende återfinns i 9

kap.30 §.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungi. Maj:ts proposition nr 1^2 år i970

Av första stycket följer att jordägaren f. n. inte, om arrendatorn har tillträtt

arrendestället, får säga upp arrendeavtalet i anledning av konkursen.

Har arrendatorn inte tillträtt arrendestället, får jordägaren säga upp arrendeavtalet

bara om arrendatorn underlåter att på anfordran inom utgången

av nästa dag ställa godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande.

Den begränsade uppsägningsrätt som nu tillkommer jordägaren vid konkurs

före tillträdet har i princip behållits i förslaget. Det har dock ansetts

rimligt, att tiden för ställande av säkerhet utsträcks från en dag till en vecka

efter anfordran. Av sakens natur följer att tillträde ej får ske sedan säkerhet

fordrats men innan säkerhet ställts.

Uppenbarligen får jordägaren inte säga upp arrendeavtalet, om arrendatorn

redan har ställt säkerhet när han försätts i konkurs. Det har i sammanhanget

ansetts lämpligt att låta detta komma till tydligt uttryck.

De föreslagna ändringarna stämmer överens med lagberedningens förslag.

I andra och tredje styckena föreslås inte någon ändring.

26 §

Paragrafens andra stycke innehåller f. n. bestämmelser om jordägares retentionsrätt

(jfr angående gällande rätt prop. 1970: 20 Del B 2 s. 965). Denna

föreslås slopad av beredningen som i sitt förslag i stället tar upp bestämmelser

om rätt för jordägare till omedelbar utmätning. Dessa bestämmelser

har på skäl som jag har utvecklat tidigare (3.3) fått utgå i departementsförslaget.

I beredningens förslag erinras även om att allmänna föreskrifter om

kvarstad och skingringsförbud (se 8 kap. UL och 15 kap. RB) gäller vid arrendetvist.

Erinringen, som när den isoleras inte har någon funktion att fylla,

har inte behållits i departementsförslaget. 9

9 KAP.

Jordbruksarrende

30 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om jordägares uppsägningsrätt med

anledning av arrendators konkurs.

Gällande rätt. Huvudregeln är att jordägaren har rätt att säga upp avtalet

och återtaga fastigheten (se 2 kap. 33 § andra st. NJL). Har arrendatorn enligt

avtalet rätt att sätta annan i sitt ställe och inträffar konkursen först sedan

arrendatorn tillträtt arrendestället, får jordägaren emellertid inte säga

upp avtalet, om konkursboet inom tre månader efter bevakningstidens utgång

visar att överlåtelse skett i enlighet med avtalet. Om överlåtelsen skett

senare men innan jordägaren gjort bruk av sin uppsägningsrätt, får han inte

heller säga upp avtalet.

Lagberedningen. Beredningen anser att man i nya bestämmelser bör skilja

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

mellan de fall då arrendatorn har tillträtt arrendestället innan han försätts i

konkurs och de fall då tillträde ej skett. Det är visserligen inte självklart, att

jordägaren i de senare fallen skall ha ovillkorlig uppsägningsrätt, men beredningen

har ansett övervägande skäl tala för en sådan ordning. Bestämmelse

härom har i förslaget tagits upp som första stycke. Enligt bestämmelsen skall

i detta fall avtalet genast upphöra.

Vad härefter angår det fallet att arrendatorn tillträtt arrendestället före

konkursen uppmärksammar beredningen först den situationen att jordägaren

har betryggande säkerhet för att avtalet fullgörs. Enligt gällande rätt kan

jordägaren då trots säkerheten utan vidare säga upp avtalet på grund av konkursen,

när inte arrendet slutits med förbehåll om rätt för arrendatorn att

sätta annan i sitt ställe. Grunden härtill är att arrendet ansetts innehålla ett

sådant personligt moment att jordägaren inte bör behöva finna sig i att någon

annan än arrendatorn själv brukar jorden. Beredningen har ansett, att

denna extraordinära uppsägningsrätt bör kunna avskaffas för de fall då jordägaren

har säkerhet för att arrendet fullgörs. Mot bakgrunden härav har beredningen

utformat bestämmelserna så att någon särskild uppsägningsrätt

inte tillerkänns jordägaren, när han har godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande.

När arrendatorn tillträtt arrendestället vid konkursen utan att jordägaren

har säkerhet, är situationen naturligtvis allvarligare för jordägaren och han

har ett starkt intresse av att bli säkerställd eller bringa avtalet till slut så

snart som möjligt. Å andra sidan måste konkursförvaltningen ha skälig betänketid

för att fatta beslut om hur det skall förfaras med arrendet. Under

denna tid bör jordägaren få nöja sig med den möjlighet att säga upp avtalet

som kan följa av kontraktsbrott. Att han kan utöva ordinär uppsägning till

avtalad arrendetids utgång är självfallet. Av hänsyn till jordägaren bör betänketiden

ej få vara längre än som är oundgängligen nödvändigt. Beredningen

finner fristen böra bestämmas till en månad efter konkursbeslutet.

Föreskrift härom har upptagits som första punkt i andra stycket.

Efter utgången av enmånadsfristen bör jordägaren i princip få säga upp

avtalet på grund av konkursen, om han inte har säkerhet för att avtalet kommer

att fullgöras. Konkursboet synes emellertid böra ha möjlighet att avvärja

följderna av uppsägningen genom att inom en vecka prestera godtagbar

säkerhet eller förklara sig vilja svara för arrendatorns skyldigheter under

den återstående arrendetiden eller, om arrendet får överlåtas, till dess det

i behörig ordning övergått till annan. Bestämmelser av denna innebörd har

upptagits i andra punkten av andra stycket.

Det kan visserligen ifrågasättas, om inte jordägaren bör ha rätt att kräva

säkerhet även i fall då konkursboet förklarat sig vilja svara för avtalet.

Beredningen har emellertid inte ansett, att ett sådant krav bärs upp av tillräckligt

starka praktiska skäl. Man måste kunna förutsätta, att konkursförvaltningen

tänker sig för och i större förhållanden dessutom samråder med

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

151

expertis. Jordägaren har ju också sin vanliga uppsägningsrätt vid kontraktsbrott,

om konkursförvaltaren skulle ha missräknat sig och inte i rätt tid fullgör

arrendatorns skyldigheter. I fråga om större arrenden torde vanligen arrendeavgiften

utgå i förskott eller också säkerhet ha ställts.

Om konkursboet varken ställer säkerhet eller inträder i avtalet inom den

föreskrivna tiden, blir uppsägningen gällande. Avträde skall enligt förslaget

ske på den fardag'' som följer närmast efter uppsägningen.

Genom sista punkten i andra stycket har boet också fått möjlighet att

ställa säkerhet eller svara för avtalet endast för tiden fram till viss fardag

före arrendetidens utgång. Jordägaren får då ej säga upp avtalet att upphöra

tidigare.

Remissyttranden. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna utom lantbruksförbundet.

Enligt förbundet bör jordägarens uppsägningsrätt begränsas

endast om säkerhet ställts för avtalets fullgörande och konkursboet förklarat

sig vilja svara för avtalets fullgörande. Ett konkursbo med obetydliga

tillgångar kan eljest tvinga sig kvar genom en ekonomiskt värdelös förklaring

att det vill svara för avtalets fullgörande.

Departmentschefen. Den av beredningen föreslagna regleringen om jordägares

uppsägningsrätt vid arrendators konkurs är tämligen komplicerad.

Jag har i syfte att åstadkomma förenklingar utformat departementsförslaget

enligt följande.

I överensstämmelse med gällande rätt och beredningens förslag får jordägaren

säga upp avtalet utan någon begränsning, om konkursen inträffar innan

arrendatorn har tillträtt arrendestället. Begagnar sig jordägaren av sin

uppsägningsrätt, upphör avtalet genast att gälla. Detta framgår av 8 kap. 4 §

andra stycket andra punkten jordabalksförslaget.

Inträffar konkursen sedan arrendatorn har tillträtt arrendestället, får jordägaren

inte någon uppsägningsrätt, om han har säkerhet för avtalets fullgörande.

Saknar han säkerhet, får han däremot rätt att säga upp avtalet.

Full verkan av uppsägningen inträder emellertid först sedan det har visat sig

att jordägaren inte får säkerhet inom en månad efter anfordran. Konkursboet

kan förhindra avtalets upphörande även på annat sätt än genom att

ställa säkerhet. Jordägaren får sålunda inte heller säga upp avtalet, om inom

enmånadsfristen konkursboet förklarar sig vilja svara för arrendatorns skyldigheter

under arrendetiden eller, när arrenderätten får överlåtas, överlåtelse

sker i enlighet med avtalet. Man kan givetvis — som lantbruksförbundet har

gjort — sätta i fråga om inte jordägaren bör ha rätt att kräva säkerhet även

när konkursboet förklarar sig vilja svara för avtalet. Jag anser dock att de

av beredningen anförda skälen för dess förslag är övertygande och har därför

biträtt förslaget.

Departementsförslaget avviker från beredningens förslag bl. a. så till vida

att konkursboet som minsta tidsfrist får endast en månad mot en månad och

en vecka för att överväga hur man skall göra med arrenderätten. Denna tids
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

förkortning torde vara ntan nämnvärd betydelse. En annan avvikelse är att

avtalet enligt departementsförslaget vid uppsägning skall upphöra på den

fardag som inträffar närmast efter sex månader från uppsägningen (8 kap.

4 § andra st. första p. jordabalksförslaget) i stället för som i beredningens

förslag på närmaste fardag. Ändringen kan i undantagsfall få den följden

att någon del av jordägarens fordran på arrendeavgift blir oprioriterad,

även om jordägaren har sagt upp avtalet så tidigt som lagen medger. Inte

heller detta förhållande torde vara av någon större betydelse. Det beror på

att arrendeavgiften vid jordbruksarrende i allmänhet betalas i förskott och

att därför någon avgift inte torde utestå vid konkursutbrottet. Skulle avgift

utestå, uppkommer frågan om uppsägning på grund av förverkande till den

fardag som inträffar närmast efter uppsägningen (8 kap. 4 § första st. jordabalksförslaget).

I departementsförslaget har i förenklingssyfte utelämnats några av beredningen

föreslagna bestämmelser. Dessa avser begränsning av jordägarens

uppsägningsrätt dels när arrendet får överlåtas, dels när konkursboet har

ställt säkerhet eller har förklarat sig vilja svara för avtalet endast för tiden

fram till viss fardag före arrendetidens utgång.

12 KAP.

Hyra

31 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan på hyresavtal av att hyresgästen

går i konkurs.

Gällande rätt. Enligt 3 kap. 31 § första stycket NJL har hyresgästens konkursbo

rätt att säga upp hyresavtalet. Liksom vid arrende kan boet göra

sin uppsägningsrätt gällande när som helst under konkursen. Boet kan emellertid

som sådant få svara för avtalets fullgörande. Om konkursboet inte

säger upp hyresavtalet inom en månad efter bevakningstidens utgång, ådrar

det sig ansvar för hyresgästens förpliktelser enligt avtalet.

Hyresvärdens uppsägningsrätt är mera begränsad än motsvarande rätt för

jordägaren vid jordbruksarrendators konkurs. I 3 kap. 31 § andra stycket

NJL föreskrivs sålunda att, om hyresgästen ej tillträtt lägenheten vid konkursutbrottet,

han är skyldig att på anfordran ställa godtagbar säkerhet för

avtalets fullgörande. Om det inte sker före utgången av dagen efter det att säkerhet

begärdes, får hyresvärden säga upp avtalet. Någon särskild uppsägningsrätt

har inte tillerkänts hyresvärden, om hyresgästen redan har tillträtt

lägenheten vid konkursutbrottet. Under förarbetena påpekade dåvarande

lagberedning, att hyresgästens konkurs visserligen föranledde en viss osäkerhet

i frågan, huruvida hyran skulle betalas i riktig ordning. Med hänsyn till

hyresvärdens förmånsrätt och den ansvarighet som konkursboet genom un
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

derlåtenhet att säga upp avtalet ådrar sig för dettas behöriga fullgörande ansågs

denna omständighet dock inte i allmänhet böra tillmätas någon vikt i

fråga om hyresavtalets bestånd. Om hyran inte betalas i rätt tid, kan hyresvärden

åberopa sin vanliga uppsägningsrätt, oavsett om konkursboet är ansvarigt

för hyran eller ej.

Enligt 3 kap. 31 § tredje stycket NJL gäller, att hyresvärden har rätt till

skadestånd, om hyresavtalet sägs upp med anledning av hyresgästens konkurs.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att man i fråga om hyra ganska

klart kan skilja mellan två avtalstyper. Den ena omfattar bostadslägenheter

(3 kap. 1 § andra st. NJL, jfr 12 kap. 1 § tredje st. jordabalksförslaget).

Dessa har som regel inte något intresse för hyresgästens konkursbo, medan

hyresgästen-gäldenären själv kan ha största behov av lägenheten även om

han råkat i konkurs. Den andra avtalstypen omfattar affärslägenheter

(jfr 3 kap. 36 § NJL och 12 kap. 38 § jordabalksförslaget), som däremot kan

ha stor betydelse för konkursboet vid avveckling eller överlåtelse av hyresgästens

verksamhet, medan i allmänhet hyresrätten i sådana situationer inte

längre har intresse för hyresgästen personligen.

Beredningens förslag behandlar i likhet med gällande lag först frågan om

konkursbos uppsägningsrätt. Liksom beträffande arrende anser beredningen

på denna punkt, att någon inskränkning i uppsägningsrätten inte bör göras

av hänsyn till hyresvärdens intresse. I överensstämmelse med vad som gäller

nu föreslås därför en generell bestämmelser av innehåll att konkursboet får

säga upp hyresavtal, när hyresgästen försatts i konkurs. Beredningen bär

emellertid ansett skäligt att denna rätt begränsas av hänsyn till hyresgästengäldenären

för att denne inte skall förlora sin bostad utan tvingande skäl.

Beredningen föreslår att det i fråga om bostadslägenhet skall för uppsägning

från konkursboets sida fordras gäldenärens samtycke, om ej rättens ombudsman

biträder uppsägningen. Av skäl som redan redovisats beträffande

arrende (se under 9 kap. 30 §) har bestämmelsen i 3 kap. 31 § första stycket

andra punkten NJL fått utgå. Boet skall alltså i fortsättningen ej genom blott

passivitet bli ansvarigt för hyran som massagäld.

Beträffande hyresvärds uppsägningsrätt föreslår beredningen, att hyresgästens

konkurs överhuvud inte skall medföra någon särskild rätt för hyresvärden

att säga upp avtal om bostadslägenhet. Endast allmänna uppsägningsregler

blir sålunda tillämpliga. Detta anges i tredje stycket av 2 mom.

Den föreslagna bestämmelsen gäller även om hyresgästen ännu ej tillträtt lägenheten.

I fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet ges i första stycket av 2

mom. bestämmelser om uppsägningsrätt för hyresvärden, om hyresgästen

ännu ej har tillträtt lägenheten när han försätts i konkurs. Enligt förslaget

får hyresvärden då säga upp avtalet, om han ej har eller inom en vecka efter

begäran får godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande. Denna reglering

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

innebär, liksom i fråga om lägenhetsarrende, en vidgning av den endagsfrist

som f. n. gäller för säkerhetens ställande. När uppsägning sker, skall avtalet

genast upphöra att gälla.

I andra stycket av 2 mom. ger förslaget regler för det fallet att hyresgästen

tillträtt lägenheten när han försätts i konkurs. Som framgår av redogörelsen

för gällande lag har hyresvärden f. n. inte någon särskild uppsägningsrätt i

sådana fall. I förslaget har för detta fall upptagits i princip samma regler

som beredningen föreslagit beträffande jordägares rätt att säga upp avtal

om jordbruksarrende när arrendatorn tillträtt arrendestället före konkursen.

De skäl som anförts i denna fråga beträffande jordbruksarrende torde

gälla även hyra av affärslägenhet. Hyresbeloppen kan för sådana lägenheter

vara mycket höga och hyresvärden kan ha stort intresse av att så fort som

möjligt kunna disponera lägenheten för att minska förlust som hotar. Någon

anledning att i förevarande sammanhang skilja mellan hyra av affärslägenheter

och andra slag av hyresavtal som inte rör bostadslägenhet torde

inte föreligga.

Som 3 mom. upptar förslaget bestämmelse om skadestånd. Den motsvarar i

sak gällande lag.

Remissyttranden. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att förslaget är välbetänkt och i

linje med de syften av närmast social karaktär som uppbär den nya hyreslagstiftningen.

Förbundet åsyftar därvid närmast den föreslagna begränsningen

för hyresgästens konkursbo att befria sig från ett hyresavtal genom

föreskriften att, när fråga är om bostadslägenhet, hyresgästens-gäldenärens

samtycke till åtgärden skall inhämtas eller också skall denna tillstyrkas av

rättens ombudsman. Enligt förbundet är det viktigt att sociala synpunkter

blir vägledande för rättens ombudsman, som förutsättes bedöma frågan ”på

objektiva grunder”. När beredningen talar om att ”i praktiken bör saken ofta

kunna ordnas genom att bostaden utnyttjas för byte till en lägenhet med en

hyra som är avpassad för gäldenärens nya ekonomiska situation” (bet. s.

188), får detta enligt förbundet inte drivas så långt att man bortser från det

rimliga utrymmesbehov som kan föreligga för konkursgäldenären och hans

familj. Hänsyn bör också tas till de kostnader av annat slag, som kan uppkomma

i samband med ändrad bosättning, t. ex. ökade resekostnader, försvårad

skolgång m. in.

Hovrätten för Västra Sverige ger uttryck åt vissa betänkligheter. Enligt hovrätten

har nu gällande bestämmelser om verkningarna av passivitet från

konkursboets sida motiverats med att det skulle vara obilligt och stridande

mot eljest antagna grundsatser om konkursboet skulle alltjämt kunna tillgodogöra

sig avtalet men hänvisa fastighetsägaren till att efter bevakning söka

utfå den betingade motprestationen (NJA II 1908 s. 245). Vid hyresavtal brukar

konkursboet som regel säga upp avtalet och därefter, för den händelse

konkursboet behöver disponera över lägenheten, träffa särskilt avtal med

opaginerad Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1970

fastighetsägaren om det fortsatta nyttjandet. Konkursboet bär då givetvis att

svara för hyran. Om boet fortsätter att nyttja lägenheten utan att säga upp

avtalet, måste väl i allmänhet presumeras att boet även i detta fall skall stå

för hyran. I brist på uttrycklig regel därom kan emellertid bevis svårighet er

uppstå om vad som varit parternas avsikt i fråga om ansvaret för hyresbetalningen.

Vad nu sagts gäller närmast arrende och hyra av affärslägenheter.

Beträffande bostadslägenheter finns måhända inte lika starka skäl för att bibehålla

gällande regel.

Departementschefen. Jag har utan ändring i sak fört över till departementsförslaget

de av beredningen föreslagna bestämmelserna om rätt för

konkursbo att säga upp hyresavtal när hyresgästen går i konkurs. Detta

innebär att jag inte finner anledning att ta fasta på de av en hovrätt uttalade

betänkligheterna mot förslaget att slopa nuvarande regel om att konkursboet

på grund av passivitet blir bundet av hyresavtalet. I den delen får jag f. ö.

hänvisa till vad som har sagts förut i motsvarande sammanhang vid arrende

(se underSkap. 17 §).

I andra stycket meddelas bestämmelser om hyresvärdens uppsägningsrätt

när hyresgästen går i konkurs, innan han har tillträtt lägenheten. I motsats

till vad som beredningen föreslår, anser jag inte att man för detta fall har

anledning att skilja mellan bostadslägenheter och andra lägenheter. Departementsförslaget

avser därför, i likhet med vad som f. n. gäller, alla slags lägenheter.

Bortsett härifrån överensstämmer departementsförslaget med beredningsförslaget.

Att hyresavtalet vid uppsägning genast upphör att gälla

framgår av 12 kap. 6 § andra stycket andra punkten jordabalksförslaget.

Beträffande det i tredje stycket behandlade fallet att konkursen inträffar

efter tillträdet innehåller beredningens förslag en reglering som i fråga om

annan lägenhet än bostadslägenhet korresponderar med motsvarande regler

vid jordbruksarrende. Jag delar beredningens uppfattning att bestämmelserna

vid jordbruksarrende och hyra av affärslägenheter eller liknande lokaler

bör stämma överens inbördes men, som jag har anfört förut, är den av

beredningen föreslagna regleringen tämligen komplicerad och i behov av

förenklingar. Jag har därför här avvikit från beredningsförslaget på samma

sätt som jag i motsvarande sammanhang har gjort beträffande jordbruksarrende.

I fråga om innebörden av departementsförslaget får jag hänvisa

till mina uttalanden under 9 kap. 30 §. Beredningens förslag innebär att hyresavtal

vid uppsägning skall upphöra nästa fardag. Enligt departementsförslaget

däremot kommer tiden för hyresavtalets upphörande vid uppsägning

att bestämmas av allmänna regler i ämnet (12 kap. 6 § andra st. jfrt

med 12 kap. 3 § andra st. och 4 § andra st. jordabalksförslaget).

Beträffande bostadslägenheter får hyresvärden enligt förslaget inte någon

rätt till uppsägning, om hyresgästen har tillträtt lägenheten före konkursen

Departementsförslaget överensstämmer i den delen med gällande rätt och be>

redningens förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 242 år 1970

61 §

I 3 kap. 66 § NJL finns de nuvarande bestämmelserna om hyresvärdens retentionsrätt

mot hyresgästen. Bestämmelserna har i jordabalksförslaget tagits

upp i förevarande paragrafs andra stycke. Som jag redan har nämnt

föreslås nu att ifrågavarande bestämmelser får utgå (3.3). I sammanhanget

vill jag hänvisa till mina uttalanden i motsvarande fråga vid arrende (se under

8 kap.26 §).

4.2.2. Förslaget till lag om införande av nga jordabalken

Ändringarna i jordabalksförslaget innebär dels att vissa bestämmelser om

retentionsrätt upphävs, dels att bestämmelserna om verkningarna på arrende-

och hyresavtal av nyttjanderättshavarens konkurs ändras. Beträffande

ändringarna av det förra slaget krävs inte någon särskild övergångsbestämmelse.

Jordägaren och hyresvärden kommer sålunda enligt en allmän

övergångsbestämmelse i 31 § JP att vara bibehållna vid sin retentionsrätt om

arrende- eller hyresavtalet har ingåtts före nya balkens ikraftträdande (jfr

dock 34 § JP). De ändringar som har samband med att nyttjanderättshavaren

försätts i konkurs bör vinna tillämpning, om arrendator eller hyresgäst

försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts efter nya balkens ikraftträdande.

Detta kräver en särskild övergångsbestämmelse. Bestämmelsen har

tagits upp som en ny paragraf i JP, betecknad 35 a §.

4.3 Förslaget till lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst

Gällande rätt.

Enligt 10 § 11 mom. i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall (UP) gäller, att om

någon som är skyldig för ”kost, hushyra, skeppslega eller annat slikt” vill

resa från orten, borgenären har rätt att behålla hans gods till sin säkerhet.

Någon rätt att sälja godset föreligger inte annat än möjligen om gäldenären

har kommit i konkurs (73 och 195 §§ KL).

För passagerarbefordran till sjöss finns i 175 § sjölagen särskilda bestämmelser

om retentionsrätt i resgods. Har sådant gods lämnats i bortfraktarens

vård, är denne enligt lagrummet ej skyldig att lämna ut det innan passageraren

betalat för befordringen och för kost under resan. Om betalning inte

sker, får bortfraktaren lägga upp godset under säker vård för passagerarens

räkning och låta genom offentlig auktion eller, om det ej lämpligen kan ske,

på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader,

fordringen täcks.

Lagberedningen framhåller att bestämmelsen i 10 § 11 mom. UP om retentionsrätt

för kost, hushyra m. m. hänger ihop med den nuvarande retentionsrätten

för fordran på arrendeavgift och hyra. I samband med att den senare

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

157

retentionsrätten avskaffas (2.3 och 3.3) uppkommer därför frågan hur man

skall göra med den förra. Enligt beredningen har bestämmelsen i UP inte någon

större betydelse beträffande passagerarbefordran till sjöss vid sidan av

175 § sjölagen. Bestämmelsen anses ha praktisk betydelse inom hotell- och

pensionatsnäringen, t. ex. när en hotellgäst försöker lämna hotellet utan att

göra rätt för sig. Enligt beredningens mening bör retentionsrätt finnas kvar

för sådana fall. Denna rätt bör utformas i anslutning till vad som gäller om

hantverkares retentionsrätt enligt lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare

att sälja gods som ej avhämtats. Retentionsrätten bör alltså förenas med rätt

att sälja eller bortskaffa egendom.

Beredningen uttalar att som allmän förutsättning för den nu aktuella retentionsrätten

bör gälla, att den skall tillkomma den som för tillfällig vistelse

tillhandahåller rum på hotell eller i annan lägenhet. Retentionsrätten bör endast

gälla resgods.

De typiska fallen hänför sig till hotell- och pensionatsrörelse men något

krav på att upplåtelsen skall ske yrkesmässigt eller till allmänheten bör inte

uppställas. Lagen bör alltså gälla även när någon hyr ut enstaka rum åt resande,

t. ex. genom förmedling av en rumseentral. Gränsen för tillfällig vistelse

kan ej anges bestämt. En naturlig begränsning följer emellertid av att

retentionsrätten som nämnts endast skall gälla resgods. Det saknas i övrigt

anledning att draga gränsen alltför snävt. Den som stadigvarande bor t. ex.

på pensionat kan emellertid inte sägas tillfälligt vistas på pensionatet, och

vad han medfört är inte resgods. Förslaget innebär i nu berörda hänseenden

en begränsning i förhållande till gällande rätt, som inte uppställer något krav

på att vistelsen skall vara tillfällig eller inskränker retentionsrätten till resgods.

Beredningen framhåller vidare att retentionsrätten bör avse fordran på ersättning

för rum, kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen. Med

tjänst avses, att värden har tillhandahållit eller förmedlat nyttigheter, t. ex.

telefonsamtal, biljetter eller tidningar. Med resgods avses sådant som gästen

transporterat till hotellet eller lägenheten vid sin ankomst eller har tagit dit

under sin vistelse där i tanke att sedan föra det därifrån. Godset behöver inte

befinna sig i gästens rum. Det kan t. ex. vara inlämnat i receptionen för särskild

förvaring. Transportmedel som gästen använt hör enligt språkbruket

inte till resgods i hithörande fall.

Sedan sex månader har förflutit efter det att gästens skuld förfallit till betalning

bör värden få sälja egendomen under samma förutsättningar som

gäller för hantverkare enligt 1950 års lag eller, om egendomen uppenbarligen

saknar värde, skaffa bort den. Liksom hantverkare skall värden ha förmånsrätt

enligt 4 § 2) i beredningens förslag till förmånsrättslag. Förmånsrätten

gäller i egendom som hålls kvar med laga rätt.

Remissyttranden. Beredningens förslag har lämnats utan erinran. Sveriges

arbetsgivareförening för hotell och restauranger har uttalat önskemål om

6j Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

förkortning av fristen på sex månader innan kvarhållen egendom får säljas

(jfr bet. s. 193 not. 11).

Departementschefen. Jag har i allt väsentligt godtagit beredningens lagförslag.

Några obetydliga ändringar har jag emellertid vidtagit i det. Framför

allt gäller att jag har låtit lagen omfatta även fall av mera stadigvarande

vistelse på hotell. I sammanhanget har det ansetts lämpligt att uttryckligen

jämställa pensionat med hotell (jfr hotellförordningen). Beredningen har

uttalat att vad den som stadigvarande bor på pensionat har medfört dit inte

är att beteckna som resgods. Enligt min mening är detta uttalande alltför

kategoriskt. Även i fall av stadigvarande vistelse måste åtminstone vissa av

hotell- eller pensionatsgästens tillhörigheter kunna betecknas som resgods.

Jag är, åtminstone inte f. n., beredd att tillgodose det av en remissinstans

uttalade önskemålet om förkortning av den tid efter vilken kvarhållen egendom

får säljas.

4.4. Övriga lagförslag

Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden

I ett tidigare till lagrådet remitterat förslag till ändring i rubricerade lag

har jag tagit upp de ändringar som nya jordabalken föranleder. Den komplettering

som jag nu föreslår i 14 § är betingad av att bestämmelserna om

jordägares retentionsrätt upphävs. I övergångshänseende får jag hänvisa till

p. 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till det tidigare remitterade förslaget.

Regleringen innebär att retentionsrätten beträffande äldre ouppsagda avtal

om fiskearrenden klipps av vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Förhållandet

torde vara utan praktisk betydelse.

En ändring i det tidigare remitterade lagförslaget innebär, att nuvarande

hänvisning i 11 § andra stycket till bl. a. 2 kap. 33 § första och tredje styckena

NJL ersätts med hänvisning till 8 kap. 17 § nya jordabalken. Det förslag

till lag om ändring i JB som jag nu remitterar till lagrådet (4.2.1) innehåller

en ändring av 8 kap. 17 § JB. Hänvisningen till sistnämnda lagrum

får därmed ett annat innehåll än tidigare. Detta förhållande nödvändiggör

i övergångshänseende en särskild regel som jag har tagit upp i övergångsbestämmelserna

under en ny punkt, betecknad 4 a (jfr 35 a § i förslaget till

lag om införande av nya jordabalken, 4.2.2).

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s.l)

I 67 § 1 mom. UL föreskrivs bl. a., att bestämmelserna om utmätningsfrihet

i 65 och 66 §§ inte hindrar att egendom vari borgenär har retentionsrätt

utmäts för hans fordran. Regeln gäller dock inte hyresvärds eller jordägares

rätt att hålla kvar egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator

(se 2 kap. 42 § resp. 3 kap. 66 §§ NJL). Enligt vad jag i det föregående

har föreslagit skall den speciella retentionsrätten för hyresvärd och

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

jordägare avskaffas. Till följd härav bör undantaget för hyresvärd och jordägare

i 67 § 1 mom. UL utgå.

En övergångsbestämmelse behövs med hänsyn till de fall då hyresvärds eller

jordägares retentionsrätt skall gälla övergångsvis.

Förslaget till lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s.

51) om nya ut sökning slag ens införande och vad i avseende därå iakttagas

skall

Den nya lagen om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst ersätter 10 §

11 mom. UP som därför kan upphävas. Retentionsrätt som har uppkommit

innan nya lagen trätt i kraft bör emellertid få bestå Den nya lagens bestämmelser

om rätt att sälja eller bortskaffa kvarhållen egendom bör lämpligen

av praktiska skäl gälla även i fråga om äldre retentionsrätt.

Förslagen till lagar om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) och luftfartslagen

(1957: 297)

Som en följd av att 17 kap. HB ersätts med förmånsrättslagen föreslås

vissa redaktionella ändringar i sjölagen och luftfartslagen. Till lagförslagen

har fogats en övergångsbestämmelse av samma innehåll som punkt 8 i övergångsbestämmelserna

till förmånsrättslagen.

Förslagen till lagar om ändring i dels lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i

fartyg och dels lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

I förevarande sammanhang har det ansetts lämpligt att föra vissa bestämmelser

som f. n. finns i 17 kap. 3 § andra stycket HB till rubricerade lagar. De

åsyftade bestämmelserna innehåller dels en tidsbegränsning av räntan för

panträttsfordran på grund av inteckning (jfr under 2 § förmånsrättslagen)

och dels en bestämning av det inbördes företrädet mellan konkurrerande inteckningar

(jfr under 4 § förmånsrättslagen). Bestämmelserna har placerats

i 16 och 17 §§ fartyg sinteckning slag en — vilka paragrafer sedan lång tid tillbaka

har stått tomma — och i de nya paragraferna 19 a och 19 b §§ luftfartyg

sinskrivning slag en.

I 29 § fartygsinteckningslagen och 41 § luftfartygsinskrivningslagen föreslås

redaktionella ändringar som en följd av att de nuvarande bestämmelserna

i 85 § UL skall ersättas med administrativa föreskrifter (se iagrådsremissen

beträffande exekution i fast egendom).

Angående övergångsbestämmelserna kan hänvisas till punkt 8 i övergångsbestämmelserna

till förmånsrättslagen.

Jag vill nämna att nuvarande bestämmelser i 9 § fartygsinteckningslagen

och 12 § luftfartygsinskrivningslagen visserligen ersätts genom 9 § tredje

stycket förmånsrättslagen och att bestämmelserna därför, åtminstone delvis,

borde kunna upphävas. Frågan om ett upphävande får emellertid, på skäl

som beredningen har utvecklat (bet. s. 195), tills vidare anstå.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

Som en följd av förmånsrättslagens reglering av förhållandet mellan inteckning

och utmätning (9 § tredje st.) blir nuvarande reglering härom i 13 §

andra stycket lagen om företagsinteckning obehövlig. Denna föreslås därför

bli upphävd.

5. Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) ändring i förslaget till lag om införande av nga jordabalken,

4) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

5) ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

6) lag om ändring i utsökn ing sia gen (1877: 31 s. 1),

7) lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s. 51) om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

8) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

9) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

10) lag om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg,

11) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

12) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen inhämtas enligt 87 §

regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet :

Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

161

Bilaga 1

(Utdrag ur lagberedningens förslag)

Förslag

till

Lag om ordningen för betalning av fordringar (förmånsrättsordning)

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Vid utmätning eller konkurs äger förmånsrätt till betalning rum enligt

vad som sägs i denna lag.

I fråga om företräde till betalning vid införsel gäller särskilda bestämmelser.

2 §•

Förmånsrätt gäller antingen i viss egendom (särskild förmånsrätt) eller

utan sådan begränsning (allmän förmånsrätt).

Särskild förmånsrätt gäller vid både utmätning och konkurs. Allmän förmånsrätt

gäller endast vid konkurs.

Förmånsrätt omfattar även ränta, om ej särskilda villkor gäller.

3 §•

Förmånsrätt för fordran består, även om fordringen överlåts eller tages

i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till

annan.

Särskilda förmånsrätter

4 §■

Förmånsrätt följer med

1) sjöpanträtt eller luftpanträtt,

2) handpant eller rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran

(retentionsrätt),

3) panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg eller reservdelar

till luftfartyg.

5 §•

Beställare av fartyg som lämnat far tygsbyggaren förskott i byggnadsämnen

eller pengar har förmånsrätt i byggnadsämnena och det som för beställarens

x-äkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats

och med denna förfarits enligt 3 § sjölagen. 6

6 §•

Redare, vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 § sjölagen,

har förmånsrätt i medredarens andel av fartyget enligt vad som föreskrivs

i nämnda lagrum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

7 §•

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet, vari företagsinteckning

kan meddelas, följer med

1) fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal

angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock

ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års

arrende,

2) företagsinteckning.

I lag meddelad föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av

företagsinteckning i näringsverksamhet har motsvarande tillämpning i fråga

om förmånsrätt enligt 1).

8 §•

Förmånsrätt i fast egendom följer med

1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

i enlighet med vad som särskilt föreskrivs därom och

fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning ur egendomen

enligt denna punkt,

2) panträtt på grund av inteckning i egendomen.

9 §•

Förmånsrätt i tomträtt följer med

1) fordran på avgäld i anledning av upplåtelsen som ej förfallit till betalning

tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan,

2) fordran enligt lagen om vissa gem ensamhetsanläggningar i enlighet

med vad som särskilt föreskrivs därom och fordran som eljest enligt lag är

förenad med rätt till betalning ur egendomen enligt denna punkt,

3) panträtt på grund av inteckning i tomträtten.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om fast egendom även gälla tomträtt.

10 §.

Utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

11 §•

Särskilda förmånsrätter som avser samma egendom ger rätt till betalning

i ordning efter paragrafernas följd och i 4, 7, 8 och 9 §§ angiven numrering.

Förmånsrätt enligt 4 § 2) eller 3) har dock företräde framför förmånsrätt

enligt 4 § 1) på grund av sjöpanträtt som avses i 267 § 6 sjölagen, och förmånsrätt

enligt 4 § 3) har företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2) på

grund av retentionsrätt.

Vidare har förmånsrätt enligt 10 § på grund av utmätning företräde framför

förmånsrätt på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen

verkställdes eller senare.

Om det inbördes företrädet mellan flera fordringar med samma slags

förmånsrätt enligt lag eller på grund av inteckning finns särskilda bestämmelser.

Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom.

Fordringar med samma slags förmånsrätt har i övrigt lika rätt, om ej

förmånsrätten följer med rättighet som har företräde enligt vad som gäller

därom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970 163

Allmänna förmånsrätter

12 §.

Allmän förmånsrätt äger rum för

borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs, begravningsoch

bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursen, och

borgenärs kostnad för beslut om dödsboets avträdande till förvaltning av

boutredningsman,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt lagen om ackordsförhandling,

tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen och förordnad

boutredningsman, såvitt fordringen belöper på tid inom sex månader

före konkursansökan eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode

mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen

och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

13 §.

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön som

ej förfallit till betalning tidigare än sex månader före konkursansökan och

på lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran

varit föremål för tvist, gäller förmånsrätt, om talan väckts eller förhandling

i bruklig ordning begärts inom sex månader från förfallodagen och

konkursansökan följt inom sex månader från att tvisten blivit slutligt avgjord.

Med lön likställs vad som skall utgå som ersättning för lön. I fråga

om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad före konkursansökan

gäller förmånsrätten vad som står inne för nästföregående och löpande

kvalifikationsår.

Samma förmånsrätt följer med fordran på pension som tillkommer arbetstagare

eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökan

och nästföljande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om

pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit

ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§

lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person, skall arbetstagare,

som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som

hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha

förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

14 §.

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till

arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.

Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig

pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962

(nr 381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet

skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt

allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension

som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret

för pensionsfordringen enligt vad som sägs i 13 § andra stycket.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person, har 13 § tredje

stycket motsvarande tillämpning.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

15 §.

Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 12—14 §§ får uttagas ur all

egendom som ingår i konkursboet och ej är föremål för särskild förmånsrätt.

Därjämte får de uttagas ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller,

före fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt

16 eller 17 § och i övrigt efter sistnämnda fordringar.

16 §d

Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 12 eller 13 § får, om det behövs,

uttagas före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt

5, 6, 7 eller 10 §. Vad som uttages på detta sätt skall, om anledning förekommer,

fördelas på ifrågavarande lösa egendom i förhållande till den köpeskilling

som erhållits för varje slags egendom.

(Alternativ A)

Brist som därefter kvarstår får

vid exekutiv försäljning av gäldenärens

fasta egendom under konkursen

uttagas med företräde framför

fordringar med panträtt på grund

av inteckning i fastigheten eller med

förmånsrätt på grund av utmätning

därav som skett hos gäldenären,

med undantag för

1) fordran med panträtt som upplåtits

av tidigare ägare,

2) fordran med panträtt som upplåtits

av gäldenären tidigare än sex

månader före konkursansökningen

eller, i fall som avses i 35 § konkurslagen,

ansökningen om förordnande

av god man enligt lagen om

ackorsförhandling och som ligger

inom tre fjärdedelar av det värde

som vid nämnda tid före ansökningen

senast åsatts fastigheten av taxeringsmyndighet,

3) fordran, vilken har lika rätt

som eller bättre rätt än fordran som

avses under 1) eller 2).

Finns två eller flera fastigheter i

konkursboet, skall vad som sammanlagt

behöver uttagas enligt andra

stycket såvitt möjligt fördelas på

fastigheterna i förhållande till de

köpeskillingar som erhållits för

dem. 1

1 Betr. lydelsen av 16 § för den händelse

not 14.

(Alternativ B)

Brist som därefter kvarstår får

vid exekutiv försäljning av gäldenärens

fasta egendom under konkursen

uttagas med företräde framför

fordringar med panträtt på grund

av inteckning i fastigheten eller med

förmånsrätt på grund av utmätning

därav som skett hos gäldenären,

dock ej utöver en fjärdedel av det

värde som fastigheten ansetts ha i

ärendet eller, om fastigheten säljs

till högre pris, av köpeskillingen.

Finns två eller flera fastigheter i

konkursboet, skall vad som sammanlagt

behöver uttagas enligt vad

som nu sagts såvitt möjligt fördelas

på fastigheterna i förhållande till de

köpeskillingar som erhållits för

dem.

Om lönefordran som hänför sig

till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnads-

eller förbättringsarbete

på viss fastighet ej blir till fullo betald

enligt andra stycket, får återstoden

uttagas ur fastigheten utan

hinder av den begränsning som anges

i nämnda stycke.

varken alt. A eller alt. B godtages se''s. 164

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

165

17 §.

Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 14 § får, om det behövs, uttagas

före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 6, 7 eller

10 §. Härvid har 16 § första stycket andra punkten motsvarande tillämp
-

ning.

18

(Alternativ A)

Fordringar som har allmän förmånsrätt

enligt samma paragraf har

inbördes lika rätt.

(Alternativ B)

Fordringar som har allmän förmånsrätt

enligt samma paragraf har

inbördes lika rätt, om ej annat följer

av 16 § tredje stycket.

Övriga fordringar

19 §.

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt

med de undantag som anges i 20 §.

Om egendom vari särskild förmånsrätt gäller ej förslår till betalning av

fordringen, skall första stycket tillämpas beträffande bristen.

20 §.

Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild

rättsverkan av brott går vid utmätning eller konkurs efter andra fordringar.

Detta avser ej skadestånd.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den......

Genom lagen upphävs

17 kap. handelsbalken,

förordningen den 18 februari 1735 angående lånebankens öppnande till

att göra lån på fast egendom och järn,

förklaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och metaller

samt magistraternas vedergällning för vågattester,

förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till

låns erhållande i banken, bör iakttagas,

kungörelsen den 13 februari 1830 (nr 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter

i avseende på järn- och vågeffekter, som i banken belånas,

lagen den 22 maj 1891 (nr 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 §

handelsbalken.

2. Avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken

och tillkommer enskild skall ha förmånsrätt enligt 8 § 1) nya lagen.

Fordran vilken enligt annan äldre lag är förenad med sådan förmånsrätt

som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken skall

också ha förmånsrätt enligt 8 § 1) nya lagen.

Förmånsrätt som föreskrivs i första eller andra stycket skall ej gälla belopp

som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

3. Genom nya lagen upphävs den förmånsrätt som enligt äldre författningar

särskilt tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för

premielån.

Brandförsäkringskontoret skall i stället åtnjuta rätt till betalning ur fast

egendom enligt 8 § 1) och ur tomträtt enligt 9 § 2) nya lagen för amortering

eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett

år före utmätning eller konkursansökan.

4. Inteckning för avkomst eller annan förmån som upplåtits före den ....

medför förmånsrätt enligt 8 § 2) nya lagen för vad rättighetshavaren enligt

lag äger utfå ur fast egendom och enligt 9 § 3) nya lagen för vad han enligt

lag äger utfå ur tomträtt.

5. Vad i nya lagen och punkt 4 ovan sägs om förmånsrätt i tomträtt har

motsvarande tillämpning beträffande vattenfallsrätt som upplåtits före

den ....

6. Pensionsutfästelse som enligt övergångsbestämmelserna1 till lagen den

9 juni 1967 (nr 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad med

förmånsrätt enligt 11 § tredje stycket i nämnda kap. skall i samma omfattning

ha förmånsrätt efter fordringar som har förmånsrätt enligt nya lagen.

7. När annan nyttjanderätt än tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits före

den ... skall fordran mot nyttjanderättshavaren på grund av rättsförhållandet

vara förenad med särskild förmånsrätt näst före förmånsrätt enligt

7 § nya lagen, i den mån förmånsrätt skolat äga rum enligt 5 § första

stycket eller 6 § första stycket tredje och fjärde punkterna i 17 kap. handelsbalken.

Förmånsrätten får ej göras gällande samtidigt som förmånsrätt

enligt 7 § 1) nya lagen på grund av samma rättsförhållande.

Den förmånsrätt på grund av retentionsrätt som anges i 4 § 2) nya lagen

skall ej gälla i fråga om jordägares eller hyresvärds rätt att kvarhålla

egendom till säkerhet för fordran hos arrendator eller hyresgäst enligt

övergångsbestämmelserna till lagen den..........(nr____) angående änd
ring

i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

8. Om utmätning skett före den ......eller gäldenär försatts i konkurs

på grund av ansökan som gjorts före nämnda dag, skall äldre lag gälla

beträffande utmätningen eller konkursen.

9. I fall då i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum som ersatts av bestämmelse i nya lagen skall i stället den bestämmelsen

tillämpas, i den mån förmånsrätt fortfarande skall äga rum enligt

nya lagen eller vad som sagts här ovan.

Se SFS 1967: 620.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

167

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 33, 39, 42 och 70 §§ samt 3 kap. 31 och

66 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 KAP.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs,

äge konkursboet uppsäga avtalet;

sker ej uppsägning inom en månad

från utgången av den för bevakning

av fordringar utsatta tid, svare konkursboet

för arrendeavtalets fullgörande

till arrendetidens utgång eller,

där uppsägning sker efter utgången

av först sagda tid, intill dess

på grund därav avtalet upphör att

gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet

och återtaga fastigheten, äge

därtill rätt, dock vid arrende för viss

tid ej understigande tio år endast

mot skyldighet att gälda ersättning

för arrenderättens värde såsom i

8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll

om rätt för arrendatorn att

sätta annan i sitt ställe, och inträffar

konkursen efter det arrendatorn

tillrätt fastigheten, må jordägaren

ej uppsäga avtalet, där konkursboet

inom tre månader från utgången av

den för bevakning av fordringar utsatta

tid gitter visa, att överlåtelse

skett i enlighet med avtalet; sker

överlåtelse senare men innan jordägaren

gjort bruk av sin rätt, vare

han samma rätt förlustig.

1 mom. Försätts arrendatorn i

konkurs, får konkursboet uppsäga

avtalet.

2 mom. Jordägaren får uppsäga

avtalet att genast upphöra, om arrendatorn

ej tillträtt fastigheten före

konkursen.

Om arrendatorn tillträtt fastigheten,

har jordägaren under en månad

efter konkursbeslutet ej annan rätt

att uppsäga avtalet än som i allmänhet

gäller enligt denna lag. Därefter

får jordägaren uppsäga avtalet till

upphörande nästa fardag, om han ej

för dess fullgörande har eller inom

en vecka från uppsägningen får säkerhet

med vilken han skäligen kan

nöjas och ej heller konkursboet inom

sistnämnda tid förklarar sig vilja

svara för arrendatorns skyldigheter

under arrendetiden eller, om arrendet

får överlåtas, till dess det i

1 Senaste lydelse av 2 kap. 33 och 42 §§ se SFS 1943: 883 samt av 2 kap. 70 § se 1968:

342. 3 kap. erhöll ändrad lydelse genom 1968: 346. Ang. bestämmelsernas infogande i JB

jfr arrendelagsutredningens slutbetänkande SOU 1968: 57.

2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande förslag i regel ej utmärkts genom

kursivering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Uppsäges avtalet av anledning,

som nu sagts, vare jordägaren berättigad

till skadestånd, utan så är

att avtalet var ingånget för viss tid

ej understigande tio år och han själv

uppsade avtalet.

(Föreslagen lydelse)

behörig ordning övergått till annan.

Har säkerhet ställts för avtalets fullgörande

till viss fardag före arrendetidens

utgång eller har konkursboet

förklarat sig vilja svara därför

till sådan fardag, får jordägaren ej

uppsäga avtalet att upphöra tidigare.

Var avtalet ingånget för viss tid

ej understigande tio år, är jordägaren,

om han uppsäger avtalet, skyldig

att betala ersättning för arrenderättens

värde såsom sägs i 8 §.

3 mom. När uppsägning sker, har

jordägaren rätt till ersättning för

den skada han lider. Detta gäller

dock ej, när jordägaren uppsagt sådant

avtal som avses i 2 mom. tredje

stycket.

39

Sker uppsägning i fall, som 36 §

omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta

till nästa fardag, där ej rätten

eller överexekutor prövar skäligt

ålägga honom att avflytta tidigare.

Skall eljest arrende upphöra efter

uppsägning, skall avträde ske å den

fardag, som inträffar näst efter sex

månader från det uppsägningen

skedde. Hade arrendatorn ej tillträtt

fastigheten när uppsägningen skedde,

skall avtalet genast upphöra att

gälla.

Vid livstidsarrende---- —--

§•

Sker uppsägning i fall som sägs i

36 §, äger arrendatorn kvarsitta till

nästa fardag, om ej rätten eller

överexekutor prövar skäligt ålägga

honom att avflytta tidigare. Skall

arrende eljest upphöra efter uppsägning,

skall avträde ske på den fardag

som inträffar näst efter sex månader

från det uppsägningen skedde,

om ej annat är särskilt föreskrivet.

Sker uppsägning innan arrendatorn

tillträtt fastigheten, skall avtalet

genast upphöra att gälla.

--från dödsfallet.

42

Häftar arrendatorn, när han skall

avträda fastigheten, i skuld för arrende

eller för ersättning, som vid

avträdessyn eller genom skriftlig

överenskommelse blivit bestämd, eller

är utskyld eller avgift, för vilken

arrendatorn skolat ansvara, icke av

honom gulden; då vare jordägaren

berättigad att av arrendatorn tillhöriga

lösören och byggnader, som finnas

å fastigheten, kvarhålla så mycket,

som svarar mot hans fordran,

§•

Har jordägaren klar och förfallen

fordran på grund av arrendeavtalet,

äger han omedelbart erhålla utmätning

hos arrendatorn.

Är talan om fordringen anhängig

vid domstol, äger dock denna förordna,

att utmätning eller fortsatt

verkställighet tills vidare ej får ske.

Om kvarstad eller skingringsförbud

gäller vad som i allmänhet är

föreskrivet därom.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

till dess arrendatorn gör rätt för sig

eller ställer jordägaren säkerhet. Ej

må dock sålunda kvarhållas egendom,

som jämlikt 65 § utsökningslagen

skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren enligt skriftlig

handling lämnat arrendatorn kreatur,

redskap eller annat till fastighetens

bruk, och är därför betingad lega

ogulden, eller gitter arrendatorn

icke avlämna vad jordägaren tillkommer,

have jordägaren enahanda

rätt, som nyss sagts.

70

Lägenhetsarrende föreligger---

Å sådan upplåtelse skola stadgandena

i 4 §, 5 § första stycket, 6—9

§§, 18 § utom vad angår elektrisk

anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 §

första stycket, 29—34, 36—41 §§, 42

§ första stycket samt 45—48 §§ äga

motsvarande tillämpning. Härvid

gälle dock, att sådant fastställande

av arrenderättens värde, som avses

i 8, 9 och 33 §§, skall ske genom

skiljemän i den ordning 18 § föreskriver,

att stadgandena i 29 § och

42 § första stycket skola äga tilllämpning

allenast, om avtalet var

skriftligen upprättat, samt att vad

33 § stadgar angående rätt för jordägaren

att uppsäga avtalet ej skall

tillämpas efter det arrendatorn tillträtt

fastigheten, ej heller innan tillträde

skett, där arrendatorn på anfordran

inom utgången av nästa dag

för avtalets fullgörande ställer säkerhet,

med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas.

Är ej------------

Sker överlåtelse---—-----

Ej må-------------

(Föreslagen lydelse)

— annorlunda åsämjas.

På sådan upplåtelse skola stadgandena

i 4 §, 5 § första stycket, 6—

9 §§, 18 § utom vad angår elektrisk

anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 §

första stycket, 29—34, 36—42 samt

45—48 §§ äga motsvarande tillämpning.

Härvid gäller dock, att sådant

fastställande av arrenderättens värde,

som avses i 8, 9 och 33 §§, skall

ske genom skiljemän i den ordning

18 § föreskriver, att stadgandena i

29 och 42 §§ skola äga tillämpning

endast om avtalet var skriftligen

upprättat samt att vad 33 § stadgar

angående rätt för jordägaren att

uppsäga avtalet ej skall tillämpas

efter att arrendatorn tillträtt fastigheten,

ej heller innan tillträde skett,

om jordägaren har eller inom en

vecka efter att han framställt begäran

därom får säkerhet för avtalets

fullgörande, med vilken han skäligen

kan nöjas.

sidan skett.

--honom gällande.

- utan verkan.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

31

Försätts hyresgästen i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet. 1

påga om konkursboets ansvarighet

för att avtalet fullgöres äger 2 kap.

33 § motsvarande tillämpning.

Har lägenheten ej tillträtts när

konkursen inträffar, är hyresgästen

skyldig att på anfordran ställa sådan

säkerhet för avtalets fullgörande

med vilken hyresvärden skäligen

kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast

dagen efter det säkerheten fordrades,

får hyresvärden uppsäga avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första eller

andra stycket, har hyresvärden

rätt till ersättning för skada.

§•

1 mom. Försätts hyresgästen i

konkurs, får konkursboet uppsäga

avtalet.

Beträffande bostadslägenhet fordras

dock gäldenärens samtycke, om

ej rättens ombudsman biträder uppsägningen.

2 mom. 1 fråga om annan lägenhet

än bostadslägenhet får hyresvärden

uppsäga avtalet att genast upphöra,

om hyresgästen ej tillträtt lägenheten

före konkursen och hyresvärden

ej har eller inom en vecka

efter att han framställt begäran därom

får säkerhet för avtalets fullgörande,

med vilken han skäligen kan

nöjas.

Om hyresgästen tillträtt lägenheten,

har hyresvärden under en månad

efter konkursbeslutet ej annan

rätt att uppsäga avtalet än som i allmänhet

gäller enligt denna lag. Därefter

får hyresvärden uppsåga avtalet

till upphörande nästa fardag, om

han ej för dess fullgörande har eller

inom en vecka från uppsägningen

får säkerhet med vilken han skäligen

kan nöjas och ej heller konkursboet

inom sistnämnda tid förklarar

sig vilja svara för hyresgästens

skyldigheter under hyrestiden

eller, om hyresrätten får överlåtas,

till dess denna i behörig ordning

övergått till annan. Har säkerhet

ställts för avtalets fullgörande till

viss fardag före hyrestidens utgång

eller har konkursboet förklarat sig

vilja svara därför till sådan fardag,

får hyresvärden ej uppsäga avtalet

att upphöra tidigare.

Beträffande bostadslägenhet har

hyresvärden ej annan rätt till uppsägning

än som i allmänhet gäller

enligt denna lag.

3 mom. När uppsägning sker, har

hyresvärden rätt till ersättning för

den skada han lider.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

171

(Nuvarande lydelse)

66

För hyra, som är förfallen till betalning

eller skall betalas inom de

närmaste sex månaderna, har hyresvärden

rätt att kvarhålla så mycket

av hyresgästen tillhöriga lösören inom

fastigheten som svarar mot hans

fordran, till dess hyresgästen gör

rätt för sig eller ställer säkerhet.

Egendom som enligt 65 § utsökningslagen

skall undantagas från utmätning

får dock ej kvarhållas.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har hyresvärden klar och förfallen

fordran på grund av skriftligt

hyresavtal, äger han omedelbart erhålla

utmätning hos hyresgästen.

Är talan om fordringen anhängig

vid domstol, äger dock denna förordna,

att utmätning eller fortsatt

verkställighet tills vidare ej får ske.

Om kvarstad eller skingringsförbud

gäller vad som i allmänhet är

föreskrivet därom.

Denna lag träder i kraft den......

Om arrende- eller hyresavtal har slutits före nya lagens ikraftträdande,

skall äldre lydelsen av 2 kap. 42 § och 3 kap. 66 § fortfarande gälla. Är avtalet

ingånget på obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren

som nyttjanderättshavaren att uppsäga avtalet och sker ej, sedan

nya lagen trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning

avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall dock nya lagen tillämpas

på avtalet från nämnda tid. Detsamma gäller, om uppsägning sker men förlängning

av avtalet kommer till stånd.

I övrigt skall äldre lag tillämpas, när arrendator eller hyresgäst försatts

i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nya lagens ikraftträdande.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 juni 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14 maj 1970, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande

skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken,

4) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

5) ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden,

6) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

7) lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s. 51) om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

8) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

9) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

10) lag om ändring i lagen (1901: 26 s.l) om inteckning i fartyg,

11) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

12) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av rådmannen Arne Wilhelmsson.

Lagrådet yttrade:

De remitterade förslagen har i flera avseenden samband med andra lagförslag

som ännu icke slutprövats, bland annat med det förslag till jordabalk

som förelagts riksdagen genom proposition nr 20 år 1970, det förslag till lag

om ändring i konkurslagen, varöver lagrådet den 19 maj 1970 avgivit utlåtande,

samt de förslag till lag om införande av nya jordabalken och till lag

om ändring i lagen om fiskearrenden, över vilka yttrande av lagrådet avgivits

den 1 juni 1970. Vid granskningen av de remitterade förslagen har lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

173

rådet haft att utgå från de nämnda lagförslagen sådana de nu föreligger, och

lagrådets yttrande avgives alltså under den förutsättningen att de andra lagförslagen

genomföres utan ändringar som kan vara av betydelse för utformningen

av de remitterade förslagen.

En av de viktigaste frågorna i det föreliggande lagstiftningsärendet är

löneprivilegiets omfattning och löneborgenärernas förmånsrätt i förhållande

till inteckningsborgenärernas. I denna del har lagberedningen framlagt

vissa alternativa förslag i syfte att minska de risker som gällande ordning

medför för inteckningsborgenärerna. I vissa remissyttranden över dessa förslag

har det framhållits som angeläget att en reform i denna riktning genomföres.

Departementschefen har, under hänvisning till en inom inrikesdepartementet

utarbetad promemoria om löneskydd vid konkurs, över vilken yttranden

inhämtats, förklarat att det nu vore mindre lämpligt att ta slutlig

ställning till löneprivilegiets omfattning samt att han inte vore beredd att nu

föreslå någon ändring i detta hänseende eller av löneborgenärernas förmånsrätt

i förhållande till inteckningsborgenärernas.

Det förslag som det remitterade förslaget innehåller i här avsedda hänseenden

är sålunda att anse som ett provisorium i avvaktan på lagstiftning

om löneskydd vid konkurs. Då bestämmelser härom kan vara ägnade att

påverka inteckningshavarnas ställning, förutsätter lagrådet att hithörande

spörsmål särskilt beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet i ämnet.

Under angivna förutsättningar lämnar lagrådet de remitterade förslagen

utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

opaginerad Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29

juni 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag

till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken,

4) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

5) ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden,

6) lag om ändring i ut sökning slag en (1877: 31 s. 1),

7) lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s. 51) om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

8) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

9) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

10) lag om ändring i lagen (1901: 26 s.l) om inteckning i fartyg,

11) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

12) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Föredraganden upplyser att lagrådet under vissa förutsättningar lämnat

lagförslagen utan erinran och anför.

Lagförslagen under 3 och 5 avser ändring i lagförslag över vilka lagrådet

har avgivit utlåtande den 1 juni 1970. Ändringsförslagen har nu arbetats

in i huvudförslagen. Jag kommer senare i dag att hemställa, att Kungl. Maj :t

genom proposition föreslår riksdagen att antaga ifrågavarande huvudförslag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga de under 1, 2, 4 och 6—12 upptagna lagförslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 742 år 1970

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

opaginerad Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

Innehåll

Propositionen .................................................. 2

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Lagförslag

1) Förslag till förmånsrättslag................................ 3

2) Förslag till lag om ändring i jordabalken.................... 8

3) Förslag till lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst____ 11

4) Förslag till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) .... 11

5) Förslag till lag om ändring i förordningen (1877:31 s. 51) om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas

skall ................................................ \2

6) Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) .......... 12

7) Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297) ........ 14

8) Förslag till lag om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning

i fartyg.................................................. 15

9) Förslag till lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning

av rätt till luftfartyg...................................... 16

10) Förslag till lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

..................................................... 17

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 maj 1970 .................... 18

1. Inledning.................................................... Ig

2. Lagberedningens förslag och remissyttrandena över det .......... 19

2.1 Allmänt om det aktuella lagstiftningsområdet................ 19

2.1.1 Gällande rätt........................................ 19

2.1.2 Motsvarigheter i övriga nordiska länder................ 25

2.1.3 Lagberedningens allmänna överväganden .............. 25

2.1.4 Allmänna uttalanden i remissyttrandena............... 30

2.2 Lön och pension (17 kap. 4 § HB) .......................... 34

Löneprivilegiets omfattning........................... 34

2.2.1 Lagberedningen ..................................... 34

2.2.2 Remissyttranden..................................... 36

Förhållandet mellan löneprivilegiet och särskilda förmånsrätter

.............................................. 41

2.2.3 Lagberedningen...................................... 41

2.2.4 Remissyttranden..................................... 46

2.3 Hyra och arrendeavgift (17 kap. 5 resp. 6 § HB).............. 52

2.3.1 Lagberedningen...................................... 52

2.3.2 Remissyttranden..................................... 55

2.4 Skatter in. m. (17 kap. 12 § HB)............................ 60

1964 års promemoria................................. 60

2.4.1 Lagberedningen...................................... 60

2.4.2 Remissyttranden..................................... 61

1969 års betänkande.................................. 62

2.4.3 Lagberedningen...................................... 62

2.4.4 Remissyttranden..................................... 64

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1£2 år 1970 177

2.5 Övriga fordringar......................................... 71

2.5.1 Lagberedningen...................................... 71

2.5.2 Remissyttranden..................................... 77

3. Departementschefen .......................................... 81

3.1 Allmänna synpunkter..................................... 81

3.2 Lön och pension.......................................... 86

3.3 Hyra och arrendeavgift.................................... 92

3.4 Skatter m. m............................................. 96

3.5 Övriga fordringar......................................... 101

4. De särskilda bestämmelserna.................................. 108

4.1 Förslaget till förmånsrättslag .............................. 108

4.2 Ändringar i jordabalken m. m............................... 146

4.2.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken.............. 146

4.2.2 Förslaget till lag om införande av nya jordabalken...... 156

4.3 Förslaget till lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst .. 156

4.4 Övriga lagförslag......................................... 158

5. Hemställan.................................................. 160

Bilaga 1 (Utdrag ur lagberedningens förslag) .................... 161

Bilaga 2 (De remitterade förslagen)1

Utdrag av lagrådets protokoll den 15 juni 1970 ...................... 172

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 juni 1970 .................... 174

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen

bortsett från att lagförslagen som avser ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken

och ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden i stället

har upptagits i prop. nr 145 samt att i övrigt en mindre redaktionell ändring företagits.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 70027E

Doktrin (4)

  1. Retentionsrätt efter Speditörpanten, SvJT 2024 s. 306, på s. 313 · Fritt tillgänglig
  2. Stefan Lindskog, Om efterställningsvillkor, SvJT 1992 s. 609, på s. 616 · Fritt tillgänglig
  3. Torgny Håstad, Lagstiftnings- och forskningsbehov inom sakrätten, SvJT 1988 s. 224, på s. 231 · Fritt tillgänglig
  4. Arne Wilhelmsson, Den statliga lönegarantin vid konkurs Några svårbedömda typfall, SvJT 1988 s. 1, på s. 2, 9, 10 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

17 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1970:79 Utlåtande rörande dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, m.m., dels i anledning av propositionen väckta motione s. 13 i texten
  2. 1LU 1970:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förmånsrättslag, m. m., såvitt propositionen behandlats av första lagutskottet, jämte i ämne s. 1 i texten
  3. 3LU 1970:82 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till jordabalk, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förmånsrättslag, in. m., del s. 20 i texten

Rättsfall (4)

4 kopplingar.

  1. RH 2007:73 ur registret
  2. RH 2000:7 ur registret · dokumentnivå
  3. RH 1997:71 ur registret
  4. RH 1996:16 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (10)

10 kopplingar i 7 dokument.

  1. SvJT 1988 s. 1 Arne Wilhelmsson, Den statliga lönegarantin vid konkurs Några svårbedömda typfall s. 2 · s. 9 · s. 10 i texten
  2. ERT 2000 s. 82 s. 84 · s. 85 i texten · dokumentnivå
  3. SvJT 2024 s. 306 Retentionsrätt efter Speditörpanten s. 313 i texten
  4. JT 2015/16 s. 429 s. 432 i texten · dokumentnivå
  5. JT 2002/03 s. 372 s. 388 i texten · dokumentnivå

Visa alla 7