Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om införande av fastighet sbildning slag en, m. m

1970-08-14 · 222 sidor, varav 218 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 218 av 222 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:144, Med förslag till lag om införande av fastighet sbildning slag en, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

1

Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

införande av fastighet sbildning slag en, m. m.; given

Stockholms slott den li augusti 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen,

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fastighetsbildning,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385),

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den av vårriksdagen antagna nya fastighetsbildningslagen föreslås genom

särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1972. Promulgationslagen

innehåller vidare bestämmelser om upphävande av äldre fastighetsbildningslagstiftning.

I lagen regleras också frågan om tilllämpligheten av

äldre rätt på mål eller ärenden om fastighetsbildning som är anhängiga i

första instans vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande. Bestämmelserna

härom utgår från att den nya lagen i princip är tillämplig. Från denna grundsats

görs en del undantag. Slutligen meddelas i promulgationslagen vissa

bestämmelser om äldre rättsinstitut som är under avveckling.

Utöver promulgationslagen framläggs förslag till två andra nya lagar som

avses skola träda i kraft samtidigt med fastighetsbildningslagen och som har

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 1H

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

anknytning till denna. Den ena lagen innehåller bestämmelser om förmånsrätt

för fordran på grund av fastighetsbildning. I den andra lagen behandlas

frågan om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fastighetsbildning. Sistnämnda lag syftar till att säkerställa att samstämmighet

i största möjliga utsträckning kommer att råda mellan fastighetsindelningen

och indelningen i förvaltningsområden.

Slutligen föreslås vissa ändringar i byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Ändringarna innebär att dessa författningar anpassas till fastighetsbildningslagens

regelsystem. Särskilt kan nämnas att det nuvarande begreppet

rättsligen bestående tomt utmönstras och att ordet tomt får beteckna en

enligt fastställd plan för bebyggelse avsedd enhet. Också ändringarna i byggnadslagstiftningen

föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om införande av fastighetslnldmngslagen (

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Fastighetsbildningslagen och denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2§

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer

av denna lag

lagen (1909:53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften

i Julckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län,

lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad,

lagen (1918:526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för

vatten till husbehovsförbrukning,

lagen (1921:379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,

lagen (1921:380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark,

lagen (1925:102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller

med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län,

lagen (1925:222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande

av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten

att erhålla laga skifte inom vissa områden,

lagen (1926:326) om delning av jord å landet,

lagen (1926:336) om sammanläggning av fastigheter å landet,

lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning

m. m.,

lagen (1932:223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet

inom vissa delar av Kopparbergs län,

lagen (1952:152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark

med angränsande fastighet m. m.,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

lagen (1964:783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning

efter ändring i kommunal indelning in. m,

lagen (1969:140) om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte,

vad som i annan författning strider mot fastighetsbildningslagen eller denna

lag.

3 §

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som

ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller i denna lag, skall

i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

4 §

Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande

skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet

i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn

till enskilda och allmänna intressen.

5 §

Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildningslagens

ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelningsdomaren,

handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för

sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen

tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens prövning,

överlämnas till fastighetsdomstolen.

Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende

föres hos hovrätten genom besvär. Besvär shandlingen inges till myndigheten

inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6§

Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd

förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som avslutats

innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.

Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen (1917:

269) om fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och

besvären icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom

avgörande som då vunnit eller därefter vinner laga kraft.

Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten fullgöra

den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen

den prövning, som åvilar ägodelningsrätten.

Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats eller

åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslutet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild talan

föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen inom

fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall tilllämpas

även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildningslagen

trätt i kraft.

7 §

Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodeiningsrätten vid fastighetsbildningslagens

ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma

gäller sådant besvärsmål enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbildning

i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos länsstyrelsen eller hos

den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel.

8 §

Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol,

handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål.

I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rättegångbalkens

bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 §

Är mål enligt 3 § lagen (1918:526) om rätt att över annans mark framdraga

ledning för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol

vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande, skall målet handläggas och

prövas enligt äldre lag.

10 §

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall

tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt

eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med beslut

vid allmän awittring innehar ströäng.

11 §

Vid tillämpning av fastighetsbildningslagen skall fordran eller annan rättighet

med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya

jordabalken behandlas som inskriven rättighet.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet

svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till

avkomst eller annan förmån.

12 §

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger

motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om tillkomsten

av sådan plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat

i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall

icke längre gälla.

13 §

Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad

stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga

som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som nu

föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindelning.

I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. It § första

stycket och 7 kap. 27 § jordabalken motsvarande tillämpning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §

Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen

skall bestämmelserna i 6 kap. 15 § jordabalken om verkan av

att rättsägare avstår från rätt till betalning äga motsvarande tillämpning

i fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.

Särskild övergångsbestämmelse angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsreglering,

även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen

ej föreligger.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

16 §

Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastighet,

som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som

är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan

tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering

av sämjedelningen eller, i fall då frågan om legalisering får prövas utan

ansökan, samtycker till åtgärden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970 7

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen

17 §

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning

av fastigheter, som tillhör äkta makar, gäller ej när äldre giftermålsbalken

är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

18 §

Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning

utan rättighetshavarens medgivande.

Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå

i sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 §

äldre jordabalken medger det.

Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med

fastighet, som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran

eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om

införande av nya jordabalken.

Slutbestämmelse

19 §

Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen meddelas

av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning
Härigenom

förordnas som följer.

1 §

Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan

kommun skall i fortsättningen höra till den kommunen. Detsamma gäller

när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan

kommun.

2 §

Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuner, genom fastighetsreglering

mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten

bestämma att marken skall höra till en av de först angivna kommunerna.

Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner,

skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten

skall höra.

3 §

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras denna

enligt 1 eller 2 §, undergår församlingsgränsen motsvarande ändring. 1

annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 §

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §

fastighetsbildningslagen ( ) skall länsstyrelsen verkställa behövlig

utredning.

Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär

fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen dock underställa

ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske,

om särskilda skäl föreligger.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:fs proposition nr 744 år 1970

5 §

Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakttagas

att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet

för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan

föreskrivas avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att

omfatta enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas

reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska

förhållanden och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen.

För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan

även bestämmas att fastighet, samfällighet, eller del av samfällighet, som ej

beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller

församling.

Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf

får föras av kommun, församling och fastighetsägare som beslutet rör.

6 §

Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om

fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts

i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd,

som avslutats efter fastighetsbildningslagens ( ) ikraft
trädande

men handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners

områden.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen ( ) bestämts

att ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har

fordran på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före

utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt

enligt 6 § 1 förmånsrättslagen ( ).

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5

kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat

uttagas inom föreskriven tid.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses

i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket

fastighetsbildningslagen ( ) att uttaga skog skall anteckning göras

i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka

fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall

anteckning dock ej ske.

3 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1926:335) om

säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte

eller annan jorddelningsförrättning och lagen (1965:194) angående säkerhet

för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. skall upphöra att

gälla. De upphävda lagarna gäller dock alltjämt i fråga om ersättning som

bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

11

4) Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947: 385),1 2

dels att 46 och 139 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 37—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 141, 153—156, 163

och 164 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Inom byggnadskvarter------till tomter.

Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av

tomtindelning, må nybyggnad ej fö- tomtindelning, må nybyggnad ej företagas

å tomt som beröres därav retagas å mark som beröres därav

innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats.

Utan hinder------inom kvarteret.

38 §;

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot tomtindelning eller å tomt som

icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan

skyldighet att anordna utfartsväg

och avlopp från tomten som enligt

denna lag åligger ägaren eller

att utgiva det bidrag till kostnad för

gata som belöper å tomten blivit fullgjord

eller nöjaktig säkerhet blivit

ställd.

När särskilda

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot tomtindelning eller å fastighet

som icke överensstämmer med tomtindelningen.

Ej heller må nybyggnad ske, innan

skyldighet att anordna utfartsväg

och avlopp från fastigheten som

enligt denna lag åligger ägaren eller

att utgiva det bidrag till kostnad för

gata som belöper å fastigheten blivit

fullgjord eller nöjaktig säkerhet

blivit ställd.

första stycket.

1 Senaste lydelse av

46 § 1949:666

139 § »

2 Senaste lydelse 1959:611.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 ar 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.»

Har å tomt byggnad uppförts i sådant

läge, att den skjuter in på

grannes tomt eller på gata eller annan

allmän plats, och skulle byggnadens

nedrivande eller förändring

medföra märklig kostnad eller olägenhet

för ägaren, vare denne ej

skyldig att avträda den intagna marken

förrän byggnaden rives eller

brinner ned, utan så är att den som

uppfört byggnaden verkställt inkräktningen

med avsikt eller därvid

handlat med grov vårdslöshet och,

om fastigheten övergått till ny ägare,

denne ägde kännedom därom vid förvärvet

av fastigheten. Vad nu är

sagt gäller ej om trappa som skjuter

över gatulinjen; dock äger länsstyrelsen

medgiva att trappan må kvarstå

under viss tid eller tills vidare.

För det intrång granne lider av byggnad

som skjuter in på hans tomt

njute denne ersättning, om han icke

hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen prövas

av expropriationsdomstolen.

I fråga om byggnad som avses i

första stycket skall vad i 34, 38 och

158 §§ år föreskrivet ej medföra hinder

mot ändring som efter vad

Konungen därom stadgat är att hänföra

till nybyggnad. Sådan ändring

må dock ej vidtagas, med mindre

ägaren av den intagna marken medgiver

det.

Skjuter trappa från fastighet inom

byggnadskvarter över gatulinjen,

äger länsstyrelsen medgiva att den

kvarstår å gatumarken under viss

tid eller tills vidare.

Har byggnad i annat fall uppförts

så att den skjuter in på angränsande

mark och är enligt jordabalken

ägaren ej skyldig att avträda den

mark som sålunda tagits i anspråk,

skall vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet

ej medföra hinder mot sådan

ändring av byggnaden som är att

hänföra till nybyggnad. Ändringen

må dock vidtagas, endast om ägaren

av den berörda marken medgiver

det.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtin- Tillhör enligt tomtindelning särdelnings

fastställande ägare av tomt- skilda delar av tomt olika ägare och

del väckt talan om inlösen av åter- har ej fastighetsbildning i överens
-

1 Senaste lydelse 1949:666.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1970

(Nuvarande lydelse)

stoden av tomten eller har dylik talan

ej lett till tomtens förenande i

en ägares hand, vare staden berättigad

lösa tomten; dock må, om ägare

av tomtdel före staden väckt talan

om inlösen, stadens anspråk bifallas

allenast såframt ägarens talan

ej leder till tomtens förenande i en

ägares hand.

50

Ny gata skall upplåtas till allmänt

begagnande i den mån bebyggandet

av tomter, som enligt stadsplanen

hava utgång till gatan, kvarter efter

kvarter fortskrider från förut upplåten

gata eller från allmän väg inom

område som i väsentlig utsträckning

är bebyggt för bostads- eller industriändamål.

Härvid skall iakttagas,

att varje gatudel som begränsas

av två på varandra följande tvärgators

utdragna mittlinjer skall upplåtas,

när tomter med en sammanlagd

längd utmed gatudelen av minst

en tredjedel av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter

bebyggts i enlighet med stadsplanen,

dock att, om dessförinnan bebyggelse

föreligger tomt efter tomt i följd

från förut upplåten gata eller från

allmän väg inom område som nyss

(Föreslagen lydelse)

stämmelse med tomtindelningen

kommit till stånd på grund av ansökan

som gjorts senast ett år efter

tomtindelningens fastställande, är

staden berättigad lösa tomtdelarna.

Har ansökan om fastighetsbildning

i överensstämmelse med tomtindelningen

gjorts innan staden med

stöd av bestämmelserna i första stycket

väckt talan om inlösen, skall

målet förklaras vilande till dess frågan

om fastighetsbildningen slutligt

avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer

med tomtindelningen,

förfaller stadens talan.

När stad väckt talan om inlösen

av tomt skall domstolen ofördröjligen

sända underrättelse därom till

fastighetsbildning smyndigheten.

§•

Ny gata skall upplåtas till allmänt

begagnande i den mån bebyggandet

av fastigheter, som överensstämma

med tomtindelning och som enligt

stadsplanen hava utgång till gatan,

kvarter efter kvarter fortskrider från

förut upplåten gata eller från allmän

väg inom område som i väsentlig utsträckning

är bebyggt för bostadseller

industriändamål. Härvid skall

iakttagas, att varje gatudel som begränsas

av två på varandra följande

tvärgators utdragna mittlinjer skall

upplåtas, när antingen fastigheter

med en sammanlagd längd utmed

gatudelen av minst en tredjedel av

de därvid befintliga gränslinjerna

för byggnadskvarter eller minst en

tredjedel av de fastigheter som skola

hava utgång till gatudelen bebyggts

i enlighet med stadsplanen,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sagts, gatan skall upplåtas framför

sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i

den mån tomter som enligt stadsplanen

hava utgång till gatan bebyggts

i enlighet med planen.

51

Torg, park eller annan sådan allmän

plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till

allmänt begagnande, när tomter eller

specialområden med en sammanlagd

längd utmed platsen av minst

två tredjedelar av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter

och specialområden bebyggts i

enlighet med stadsplanen eller eljest

väsentligen tagits i anspråk för där

angivet ändamål.

dock att, om dessförinnan bebyggelse

föreligger fastighet efter fastighet

i följd från förut upplåten gata eller

från allmän väg inom område som

nyss sagts, gatan skall upplåtas

framför sålunda bebyggda fastigheter.

Har fastighet i enlighet med tomtindelning

belastats med servitut för

utgång till gata, skall sådan fastighet

vid tillämpningen av första stycket

anses som bebyggd så snart härskande

fastighet blivit bebyggd enligt

planen.

Skall redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i

den mån med tomtindelning överensstämmande

fastigheter som enligt

stadsplanen hava utgång till gatan

bebyggts i enlighet med planen.

§•

Torg, park eller annan sådan allmän

plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till

allmänt begagnande, när fastigheter,

som överensstämma med tomtindelning,

eller specialområden med en

sammanlagd längd utmed platsen av

minst två tredjedelar av de därvid

befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter

och specialområden bebyggts

i enlighet med stadsplanen eller

eljest väsentligen tagits i anspråk

för där angivet ändamål.

54 §.i

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken

tomten enligt stadsplanen har ut
-

Vill ägare av fastighet inom byggnadskvarter

verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken fastig
-

1 Senaste lydelse 1955:316.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 244 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gång, blivit upplåten till allmänt be- heten enligt stadsplanen har utgång,

gagnande och allmän avloppsledning

anlagts, skall han anordna utfartsväg

och nödigt avlopp från tomten. I den

mån staden förfogar över erforderlig

obebyggd mark som enligt stadsplanen

är avsedd till gata eller annan

allmän plats, vare staden pliktig

att utan ersättning låta marken nyttjas

för ändamålet.

56

Ägare av tomt vid gata är skyldig

att ersätta staden värdet av gatumarken

framför tomten intill gatans

mitt, dock ej till större bredd än

fem åttondelar av den enligt stadsplanen

vid gatans upplåtande till allmänt

begagnande tillåtna högsta

hushöjden å tomten.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar

ersättningsskyldigheten tillika

den del av gatukorset som inneslutes

av den i första stycket angivna gatumarkens

utdragna gränslinjer och

är belägen inom ett avstånd från

tomts sida eller hörn, motsvarande

fem åttondelar av den i första stycket

angivna hushöjden.

57

Ingår i gata allmän väg eller ock

vägmark som staden jämlikt 43 §

nyttjar, skall tomtägarens ersättningsskyldighet

enligt 56 § första

stycket begränsas till värdet av gatumarken

framför tomten intill gatans

blivit upplåten till allmänt begagnande

och allmän avloppsledning

anlagts, skall han anordna utfartsväg

och nödigt avlopp från fastigheten.

I den mån staden förfogar över

erforderlig obebyggd mark som enligt

stadsplanen är avsedd till gata

eller annan allmän plats vare staden

pliktig att utan ersättning låta marken

nyttjas för ändamålet.

§■

Ägare av fastighet som är belägen

vid gata och som överensstämmer

med tomtindelning är skyldig att ersätta

staden värdet av gatumarken

framför fastigheten intill gatans

mitt, dock ej till större bredd än

fem åttondelar av den enligt stadsplanen

vid gatans upplåtande till allmänt

begagnande tillåtna högsta hushöjden

å fastigheten.

Är fastigheten belägen vid gatukors,

omfattar ersättningsskyldigheten

tillika den del av gatukorset som

inneslutes av den i första stycket angivna

gatumarkens utdragna gränslinjer

och är belägen inom ett avstånd

från fastighetens sida eller

hörn, motsvarande fem åttondelar av

den i första stycket angivna hushöjden.

§•

Ingår i gata allmän väg eller ock

vägmark som staden jämlikt 43 §

nyttjar, skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet

enligt 56 § första

stycket begränsas till värdet av gatumarken

framför fastigheten intill ga
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 14i år 1970

(Nuvarande lydelse)

mitt, minskad med halva arealen av

vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i korset

efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

tomterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt ersätta,

jämkas ersättningsskyldigheten

för tomterna så att den sammanlagt

ej överstiger värdet av nämnda

återstående areal.

Vad i------i stadsplanen.

58

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför tomten

eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatulcorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § första

stycket icke tagas i beräkning. Värdet

av själva marken skall, efter de

grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till staden,

uppskattas utan hänsyn till kostnad

som staden vidkänts för markens

iordningställande.

59

Därest så finnes lämpligt, må Konungen

på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på tomtägarna inom visst område

skall fördelas mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen

å tomterna medgivna bebyggelsen eller

efter tomternas storlek eller annan

skälig grund.

(Föreslagen lydelse)

tans mitt, minskad med halva arealen

av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i korset

efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

fastigheterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt ersätta,

jämkas ersättningsskyldigheten

för fastigheterna så att den sammanlagt

ej överstiger värdet av

nämnda återstående areal.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför fastigheten

eller, i fråga om gatukors, å

den mark som ingår i gatukorset;

dock skall vägmark som avses i 57 §

första stycket icke tagas i beräkning.

Värdet av själva marken skall, efter

de grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till

staden, uppskattas utan hänsyn till

kostnad som staden vidkänts för

markens iordningställande.

Därest så finnes lämpligt, må länsstyrelsen

på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på fastighetsägarna inom visst område

skall fördelas mellan dem och

i förekommande fall ägarna till annan

eller andra inom samma område

belägna fastigheter som ej hava

egen gräns mot gata, efter omfatt
-

1 Senaste lydelse 1949: 666.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen av den enligt stadsplanen å

fastigheterna medgivna bebyggelsen

eller efter fastigheternas storlek eller

annan skälig grund.

Äro synnerliga---- ---prövas skäligt.

Beslut enligt------allmänt begagnande.

60

Svarar den fördel som genom gata

beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—58 §§

eller 59 § åligger tomtens ägare,, jämkas

ersättningen med hänsyn därtill.

61

Har markägare utan lösen till staden

överlåtit gatumark framför tomt

eller i gatukors, eller har staden samtidigt

varit ägare av både tomten och

gatumarken efter det gatumarken

blivit i stadsplan upptagen såsom

sådan, vare tomtens ägare fri från

skyldighet att utgiva ersättning intill

värdet av samma mark.

§•

Svarar den fördel som genom gata

beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—

58 §§ eller 59 § åligger fastighetens

ägare, jämkas ersättningen med hänsyn

därtill.

§•

Har markägare utan lösen till staden

överlåtit gatumark framför fastighet

eller i gatukors, eller har staden

samtidigt varit ägare av både

den i fastigheten ingående kvartersmarken

och gatumarken efter det

gatumarken blivit i stadsplan upptagen

såsom sådan, vare fastighetens

ägare fri från skyldighet att utgiva

ersättning intill värdet av samma

mark.

62

Skall gata vidgas, vare den som

äger tomt vid någondera sidan av

gatan skyldig att ersätta staden skillnaden

mellan de ersättningsbelopp

som med tillämpning av 56—58 §§

åvila tomtägare före och efter vidgningen;

dock skall medelvärdet å all

mark framför tomten eller i gatukorset

beräknas efter medelvärdet å

den mark som erfordras för vidgningen,

och må den tomtägarna å

ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten

sammanlagt icke avse hög
-

Skall gata vidgas, vare den som

äger fastighet vid någondera sidan

av gatan skyldig att ersätta staden

skillnaden mellan de ersättningsbelopp

som med tillämpning av 56—

58 §§ åvila fastighetsägare före och

efter vidgningen; dock skall medelvärdet

å all mark framför fastigheten

eller i gatukorset beräknas efter

medelvärdet å den mark som erfordras

för vidgningen, och må den fastighetsägarna

å ömse sidor åvilande

ersättningsskyldigheten sammanlagt

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

re belopp än som motsvarar värdet icke avse högre belopp än som motav

sistnämnda mark. svarar värdet av sistnämnda mark!

Vid bestämmandet------motsvarande tillämpning.

Har enligt-----— annorlunda förordnar.

63 §.i

Skyldighet att-----gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark genom

avbetalningar, vare han dock

berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet

ställes. Avbetalning skall ske

med minst en tiondel årligen. Å oguldet

belopp skall enligt stadens bestämmande

gäldas skälig ränta från

den dag då krav på ersättning framställts.

Prövas nu stadgade villkor

alltför betungande för tomtägaren,

äger länsstyrelsen medgiva den lättnad

som påkallas av omständigheterna.

64

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättningsskyldighet

enligt 63 § ej inträtt, påkalla

fastställande av den ersättning

tomtägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för

värdet av gatumark, som jämlikt

56—58 §§ eller 62 § första stycket

kan komma att åläggas blivande

tomtägare inom kvarteret, skall bestämmas,

må det ske. Sedan tomtindelning

skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas mellan tomtägarna jäm
-

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill fastighetsägare

erlägga ersättning för gatumark

genom avbetalningar, vare han

dock berättigad därtill, om nöjaktig

säkerhet ställes. Avbetalning skall

ske med minst en tiondel årligen. Å

oguldet belopp skall enligt stadens

bestämmande gäldas skälig ränta

från den dag då krav på ersättning

framställts. Prövas nu stadgade villkor

alltför betungande för fastighetsägaren,

äger länsstyrelsen medgiva

den lättnad som påkallas av

omständigheterna.

§•

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättningsskyldighet

enligt 63 § ej inträtt, påkalla

fastställande av den ersättning

fastighetsägare skall gälda för

gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för

värdet av gatumark, som jämlikt

56—58 §§ eller 62 § första stycket

kan komma att åläggas fastighetsägare

inom kvarteret, skall bestämmas,

må det ske. Sedan tomtindelning

skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas mellan fastighetsägarna

1 Senaste lydelse 1959:611.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

likt 56—59 §§ eller 62 § första stycket,

varefter, om fall som avses i

60 eller 61 § är för handen, där föreskriven

jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning

enligt andra stycket första punkten

skall vad eljest stadgas om tomt och

tomtägare gälla om kvartersmark

och ägare av sådan mark.

66

Då ersättning för gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av tomt eller

kvartersmark, som berörts av åtgärden,

bunden i samma omfattning

som förre ägaren.

67

Stadsfullmäktige må för staden i

dess helhet eller för viss del därav

meddela bestämmelser om skyldighet

för ägare av tomt att bidraga till

kostnaden för iordningställande av

gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola underställas

Konungens prövning, såframt på

tomtägare lägges skyldighet som tidigare

icke ålegat honom.

68

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras tomtägarna och

för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grunder
-

jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första

stycket, varefter, om fall som avses

i 60 eller 61 § är för handen, där

föreskriven jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning

enligt andra stycket första punkten

skall vad eljest stadgas om fastighet

och fastighetsägare gälla om kvartersmark

och ägare av sådan mark.

§■''

Då ersättning för gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av kvartersmark,

som berörts av åtgärden, bunden

i samma omfattning som förre

ägaren.

§•

Stadsfullmäktige må för staden i

dess helhet eller för viss del därav

meddela bestämmelser om skyldighet

för ägare av fastighet som överensstämmer

med tomtindelning att

bidraga till kostnaden för iordningställande

av gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola underställas

Konungens prövning, såframt på

fastighetsägare lägges skyldighet

som tidigare icke ålegat honom.

§-2

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras fastighetsägarna

och för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för

ersättningens erläggande. Vid grun
-

Senaste lydelse 1949:666.

Senaste lydelse 1955:316.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

(Nuvarande lydelse)

nas bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav vars anläggning påbörjats

framför tomten då fråga angående

bestämmelser om bidrag till

gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må —--

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad

som utan motsvarande fördel

för tomts bebyggande föranledes av

att gatas höj dläge skall i väsentlig

mån avvika från markens naturliga

höj dläge eller av att gatas anläggning

eljest på grund av särskilda omständigheter

ställer sig mer än vanligt

kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med

gatubyggnadskostnad i större omfattning

än som gäller i fråga om

honom åliggande skyldighet att ersätta

gatumark; dock må kostnad

uttagas för iordningställande av vägmark

såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet

som nyss nämnts icke

föreligger beträffande marken.

(Föreslagen lydelse)

dernas bestämmande skall iakttagas:
1.

Ersättningsskyldighet må ej

åläggas fastighetsägare beträffande

gata eller del därav vars anläggning

påbörjats framför fastigheten då fråga

angående bestämmelser om bidrag

till gatubyggnadskostnad väcktes

hos stadsfullmäktige.

---1 sägs.

3. Å fastighetsägare må ej läggas

kostnad som utan motsvarande fördel

för fastighets bebyggande föranledes

av att gatas höj dläge skall

i väsentlig mån avvika från markens

naturliga höj dläge eller av att gatas

anläggning eljest på grund av särskilda

omständigheter ställer sig mer

än vanligt kostsam.

4. Fastighetsägare må icke belastas

med gatubyggnadskostnad i större

omfattning än som gäller i fråga

om honom åliggande skyldighet att

ersätta gatumark; dock må kostnad

uttagas för iordningställande av vägmark

såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet

som nyss nämnts icke

föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4

sägs må den gatubyggnadskostnad,

som skulle sammanlagt belöpa å

tomtägarna inom visst område, för
-

5. Utan hinder av vad under 4

sägs må den gatubyggnadskostnad,

som skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna

inom visst område,

fördelas mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen å

fastigheterna medgivna bebyggelsen

eller efter fastigheternas storlek eller

annan skälig grund.

6. Är inom--— — genomsnittliga kostnaden.

7. Till grund------i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregå- 8. Därest nuvarande eller föregående

ägare av fastighet mot vederlag

delas mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen å tomterna

medgivna bebyggelsen eller efter

tomternas storlek eller annan skälig

grund.

ende ägare av tomt mot vederlag helt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970

(Nuvarande lydelse)

eller delvis vunnit befrielse från deltagande

i kostnad för anläggning av

gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola

städse motsvara skäliga anspråk på

rättvisa och billighet.

(Föreslagen lydelse)

helt eller delvis vunnit befrielse från

deltagande i kostnad för anläggning

av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Fastighetsägarnas åligganden

skola städse motsvara skäliga anspråk

på rättvisa och billighet.

69 §.i

Svarar den fördel som genom gatas

iordningställande beredes tomt

icke mot den skyldighet som enligt

bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

åvilar tomtens ägare,

jämkas ersättningen med hänsyn

därtill.

Svarar den fördel som genom gatas

iordningställande beredes fastighet

icke mot den skyldighet som enligt

bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

åvilar fastighetens

ägare, jämkas ersättningen med

hänsyn därtill.

Beträffande tvist

■ motsvarande tillämpning.

72

Ägare av tomt inom område, beträffande

vilket förordnande enligt

70 § meddelats, vare ej skyldig att

utgiva ersättning för gatumark.

89

Beträffande samhälle som avses i

88 § skall den inskränkning i tomtägares

skyldighet att ersätta gatumark

som enligt 57 och 62 §§ eller

motsvarande äldre bestämmelser

äger rum, därest i gatumarken ingår

allmän väg, ej gälla i det fall att vägen

efter den 1 januari 1928 byggts

inom område som ingår i stadsplanen.

§•

Ägare av fastighet inom område,

beträffande vilket förordnande enligt

70 § meddelats, vare ej skyldig

att utgiva ersättning för gatumark.

§•

Beträffande samhälle som avses i

88 § skall den inskränkning i fastighetsägares

skyldighet att ersätta gatumark

som enligt 57 och 62 §§ eller

motsvarande äldre bestämmelser

äger rum, därest i gatumarken ingår

allmän väg, ej gälla i det fall att

vägen efter den 1 januari 1928 byggts

inom område som ingår i stadsplanen.

141 §.2

Bestämmelserna i----—--i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i

tomt skall inlösas av anledning var
-

1 Senaste lydelse 1949:666.

2 Senaste lydelse 1966:259.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om förmäles i 46 eller 4-7 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 42 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll

som nu sagts.

153

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller tomt skall ock gälla om

den som innehar mark eller tomt

under sådan besittningsrätt som enligt

lag är att hänföra till fast egendom.

154

Är tomt belägen vid torg, park

eller annan sådan allmän plats, skall

marken framför tomten anses som

gata till en bredd, motsvarande fem

fjärdedelar av den å tomten enligt

stadsplanen vid gatans upplåtande

till allmänt begagnande tillåtna

högsta hushöjden.

155

§•

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller fastighet skall ock gälla

om den som innehar mark eller fastighet

under sådan besittningsrätt''

som enligt lag är att hänföra till fast

egendom.

§■

Är fastighet belägen vid torg, park

eller annan sådan allmän plats, skall

marken framför fastigheten anses

som gata till en bredd, motsvarande

fem fjärdedelar av den å fastigheten

enligt stadsplanen vid gatans upplåtande

till allmänt begagnande tillåtna

högsta hushöjden.

§•

Vad i denna lag föreskrives om

tomt och om fastighet äger tillämpning

även på samfällighet inom

byggnadskvarter. Med ägare av tomt

eller fastighet avses därvid ägarna

av de fastigheter som hava del i

samfälligheten. År samfälligheten ej

avsedd för bebyggelse, skall den anses

bebyggd när den väsentligen tagits

i anspråk för angivet ändamål.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

23

(Nuvarande lydelse)

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om

tomt avser, förutom rättsligen bestående

tomt enligt gällande tomtindelning,

allenast sådan administrativt

bildad tomt som är i en ägares

hand. Sagda lagrum skola dock

gälla jämväl annan inom byggnadskvarter

belägen fastighet, varå nybyggnad

företagits eller skall äga

rum efter det att kvarteret intogs i

stadsplanen.

(Föreslagen lydelse)

Högsta tillåtna hushöjden antages

därvid vara medeltalet av vad som

gäller för de fastigheter som hava

del i samfällighet en.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om

fastighet som överensstämmer med

tomtindelning avser även annan inom

byggnadskvarter belägen fastighet,

varå nybyggnad företagits eller

skall äga rum efter det att kvarteret

intogs i stadsplanen, samt tomt

som är i en ägares hand.

Vad i denna lag föreskrives om

fastighet som överensstämmer med

tomtindelning skall gälla även beträffande

fastighet som bildats med

stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 §

tredje och fjärde styckena fastighetsbildningslagen

( ).

156 §.

Går gräns —- — —---- samma stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas

mellan städerna efter den nytta

de hava av gatan, med rätt för vardera

staden att i enlighet med de i

denna lag stadgade grunderna av vederbörande

tomtägare i den staden

uttaga bidrag till dess andel i kostnaden

som om gatan helt vore belägen

inom staden.

163

Har gata eller gatudel framför

tomt upplåtits eller lagligen skolat

upplåtas till allmänt begagnande före

denna lags ikraftträdande, skall

angående skyldighet för tomtägaren

att gälda ersättning för gatumark

Kostnaden för gatan skall fördelas

mellan städerna efter den nytta

de hava av gatan, med rätt för vardera

staden att i enlighet med de i

denna lag stadgade grunderna av vederbörande

fastighetsägare i den staden

uttaga bidrag till dess andel i

kostnaden som om gatan helt vore

belägen inom staden.

§•

Har gata eller gatudel framför

kvartersmark upplåtits eller lagligen

skolat upplåtas till allmänt begagnande

före denna lags ikraftträdande,

skall angående skyldighet för

kvartersmarkens ägare att gälda er
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Knngl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)

äldre lag äga tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt

begagnande före ikraftträdandet

av denna lag, och har skyldighet

för ägare av tomt att ersätta staden

värdet av den gatumark, som tagits

i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna

i äldre lag ännu icke inträtt

vid vidgningen, skall skyldighet

för tomtägaren att enligt denna lag

med anledning av vidgningen gälda

ersättning för mark icke inträda

förrän ersättningen för mark för gatans

upplåtande enligt äldre lag förfaller

till betalning.

(Föreslagen lydelse)

sättning för gatumark äldre lag äga

tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt

begagnande före ikraftträdandet

av denna lag, och har skyldighet

för ägare av kvartersmark att ersätta

staden värdet av den gatumark,

som tagits i anspråk för gatan, enligt

bestämmelserna i äldre lag ännu icke

inträtt vid vidgningen, skall skyldighet

för markägaren att enligt

denna lag med anledning av vidgningen

gälda ersättning för mark icke

inträda förrän ersättningen för

mark för gatans upplåtande enligt

äldre lag förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å tomt, må tomtägares skyldighet

att bidraga till stads gatukostnad

ej beräknas efter större gatubredd

än aderton meter.

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å kvartersmark, må markägares

skyldighet att bidraga till

stads gatukostnad ej beräknas efter

större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen av

tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger dock de

upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den

äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1970

25

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas, att 34 § 1 inom., 36 §,67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.

byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

34

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är behörig

att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskrivning,

i vilken för varje tomt skola

upptagas storleken av vart och ett av

de områden av vilka tomten skall

bildas, tomtens ytinnehåll och längden

av dess särskilda sidor. Vid förslaget

skall vara fogad förteckning

över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets-------— i

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är

behörig att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskrivning,

i vilken för varje tomt skola

upptagas storleken av vart och ett

av de områden av vilka tomten skall

bildas samt tomtens ytinnehåll. Med

tomt jämställes del av kvarter som

förutsättes skola tagas i anspråk för

viss samfällighetsbildning. På kartan

eller i beskrivningen skall även

angivas vilka servitutsbildningar

som erfordras för att mot tomt svarande

fastighet skall anses överensstämma

med förslaget. Vid förslaget

skall vara fogad förteckning över

ägare av mark inom kvarteret.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om

tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet

byggande avsedd fastighet. och annan för bebyggelse avsedd en
het.

Med gata--—---allmän väg.

Angående vad-----—--75 §.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

67 §.

1 mom. Länsstyrelsen äger---

Föreligga särskilda skäl att någon

vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å tomt,

som icke är rättsligen bestående, må

medgivande därtill lämnas av länsstyrelsen,

såvida åtgärden ej kan antagas

medföra hinder för ett ändamålsenligt

ordnande av fastighetsförhållandena

inom kvarteret.

---annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon

vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å fastighet

som icke överensstämmer med

tomtindelning, må medgivande därtill

lämnas av länsstyrelsen, såvida

åtgärden ej kan antagas medföra

hinder för ett ändamålsenligt ordnande

av fastighetsförhållandena inom

kvarteret.

71 §•

1 mom. över byggnadsnämnds —-----—hos länsstyrelsen.

Klagan må — ——---149 § byggnadslagen.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd

uppdragits att pröva

ärenden rörande ställande av säkerhet

enligt 38 § byggnadslagen för

fullgörandet av tomtägares skyldighet

att anordna utfartsväg eller avlopp

från tomt eller att utgiva bidrag

till kostnad för gata, skall om

besvär över den myndighetens beslut

i sådant ärende gälla vad ovan

stadgats om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd

uppdragits att pröva

ärenden rörande ställande av säkerhet

enligt 38 § byggnadslagen för

fullgörandet av fastighetsägares

skyldighet att anordna utfartsväg eller

avlopp från fastighet eller att utgiva

bidrag till kostnad för gata,

skall om besvär över den myndighetens

beslut i sådant ärende gälla vad

ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

27

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Sofiero den 15 augusti 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Kling, Holmqvist, Palme, Sven
Eric

Nilsson, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Norling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om införande

av fastighetsbildningslagen, m. m., och anför.

Inledning

Fråga om en ny fastighetsbildningslagstiftning anmäldes i statsrådet den

19 april 1968 varvid beslöts att ett inom justitiedepartementet upprättat förslag

till fastighetsbildningslag (FBL) skulle remitteras till lagrådet. Granskningen

i lagrådet är nu avslutad och lagrådet har den 2 juni 1969 avgett

yttrande över förslaget.

Det remitterade förslaget till fastighetsbildningslag upptog inte förslag till

övergångsbestämmelser och annan följ dlagstiftning utan jag framhöll till

remissprotokollet att jag hade för avsikt att senare lägga fram förslag i dessa

hänseenden.

Fastighetsbildningskommittén hade inte utarbetat förslag till följ dlagstiftning.

Arbetet därmed har helt bedrivits inom justitiedepartementet.

Följ dlagstiftningen till fastighetsbildningslagen spänner över betydande delar

av författningsområdet och är i skilda hänseenden av komplicerad natur.

I viss utsträckning berör den annan lagstiftning som också f. n. är föremål

för reformering. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att dela upp

arbetet med följdlagstiftningen i etapper. Ett första avsnitt av följdlagstiftningskomplexet

har nu färdigställts och föreslås bli föremål för särskild

behandling.

Inom justitiedepartementet har utarbetats fyra promemorior innefattande

dels förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen (stencil Ju

1969: 7), dels förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

i samband med fastighetsbildning (stencil Ju 1969: 8), dels förslag

till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen

(stencil Ju 1969: 9) dels ock förslag till lag om ändring i byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385) m. m. (stencil Ju 1969: 10).

Promemoriorna har remissbehandlats.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till författningar i

de ämnen som behandlats i promemoriorna. Förslagen torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Som bilaga 2 bör bifogas

de i promemoriorna upptagna författningsförslagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

1) Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen

INLEDNING

Som förut nämnts bygger förslaget på en inom justitiedepartementet upprättad

promemoria. Till grund för behandlingen av de i förslaget upptagna

bestämmelserna om skogsfångs- och betesservitut har även legat en framställning

från lantmäteristyrelsen, dagtecknad den 10 februari 1969.

Yttranden över promemorian och lantmäteristyrelsens framställning har

efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, bankinspektionen, länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och

Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges

Iandshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska lcommunal-tekniska

föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),

Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsamfund samt Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Remissyttranden över

enbart promemorian har avgetts av lantmäteristyrelsen, planverket och

bygglagutredningen. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Principiella synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna

Promemorian. Till en början redogörs i promemorian för vissa allmänna

principer i fråga om ny lags tillämplighet i tiden. Materiella regler torde i

princip, framhålls det, vara tillämpliga endast på sådana rättsförhållanden

som uppkommit efter den nya lagens ikraftträdande (jfr lagberedningens

förslag till jordabalk, SOU 1960: 26 s. 5). På det processuella området härskar

den principen att nya bestämmelser bör tillämpas på processuella företeelser

som inträffar efter lagens ikraftträdande. En ny processlag får sålunda

inte retroaktiv verkan. Den ändrar eller rubbar inte det processuella

läge som vid dess ikraftträdande redan inträtt eller de processuella rättigheter

eller skyldigheter som uppstått på grund av tidigare processhandlingar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

Å andra sidan skall en ny processlag principiellt omedelbart tillämpas också

på en rättegång som börjat redan innan lagen trätt i kraft. Alla processuella

frågor som därefter uppkommer i en rättegång skall bedömas enligt den nya

lagen. (Se SOU 1960: 26 s. 5 och processlagberedningens uttalanden i anslutning

till lagen den 20 december 1946, nr 804, om införande av nya rättegångsbalken,

NJA II 1947 s. 2.)

De nu angivna principerna är, sägs det vidare, inte orubbliga. Tvärtom har

i olika sammanhang gjorts mer eller mindre omfattande avvikelser från dem.

I promemorian hänvisas i detta sammanhang till uttalanden i lagberedningens

förslag till jordabalk (SOU 1960:26 s. 5) och processlagberedningens

förslag om promulgationslag till nya rättegångsbalken (NJA II 1947

s. 3, 6 och 33).

I promemorian ges härefter en översikt över promulgationsbestämmelser

som meddelats i samband med vissa tidigare reformer på fastighetsbildningslagstiftningens

område. Jag anser mig här kunna inskränka redogörelsen

till att avse vissa bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 (nr 327) om vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet

(JDLP).

Enligt 2 § i denna lag skall beträffande jorddelningsförrättning, som påbörjats

innan den nya lagen trätt i kraft, den nya lagen, där så ske kan,

tillämpas på frågor som vid förrättningen förekommer till behandling efter

nya lagens ikraftträdande.

Mot denna föreskrift framfördes inom lagrådet vissa invändningar. Bl. a.

uttalades att det måste väcka betänkligheter att tillämpa olika lagar på olika

delar av en förrättning, där de särskilda frågorna ofta hängde nära samman

med varandra. Enligt lagrådet kunde detta låta sig göra när bestämmelserna

i de båda lagarna endast obetydligt avvek från varandra. I ett fall som det

aktuella, då de principiella olikheterna var betydande, måste man emellertid

ställa sig tveksam till lämpligheten av att låta en förrättning handläggas

efter olika grunder. Man syntes böra stanna vid att de äldre bestämmelserna

i regel skulle tillämpas på en redan påbörjad förrättning. Lagrådet framhöll

emellertid att det måste anses önskvärt att de nya reglerna kom till användning,

om en större förrättning nyss börjat och endast några förberedande

åtgärder vidtagits. Det kunde därför sättas i fråga, om inte det avgörande

borde vara att förrättningen inte fortskridit till visst stadium, t. ex. att gradering

inte skett. Hade detta stadium passerats, skulle den äldre lagen användas

även i fortsättningen, eljest den nya lagen. (Se NJA II 1927 s. 2.)

Departementschefen beaktade inte lagrådets invändning och åberopade

som skäl härför vad lantmäteristyrelsen anfört i ett utlåtande. Styrelsen

hade i detta avstyrkt ett förslag att den nya lagen inte i vidare mån än som

angavs i förslaget skulle tillämpas på förrättningar som påbörjats före lagens

ikraftträdande. Antagandet av en sådan bestämmelse skulle, uttalade styrelsen,

medföra att man för lång tid framåt, som i vissa fall fick räknas i år
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1970

tionden, hade att tillämpa både nya och gamla lagen. (Se NJA II 1927 s. 3

och 7.)

I 2 § andra stycket JDLP föreskrivs att den nya lagen skall äga tillämpning

i fråga om talan mot och fastställelse av jorddelningsförrättning som

påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft, dock att frågan huruvida talan

får efter förrättningens avslutande föras mot åtgärd som vidtagits innan nya

lagen trätt i kraft skall bedömas enligt äldre lag.

Enligt 3 § JDLP skall mål, som före den nya lagens ikraftträdande inkommit

till ägodelningsrätt eller dess ordförande men inte dessförinnan avgjorts,

prövas enligt äldre lag av vederbörande enligt nya lagen inrättade

ägodelningsrätt eller dess ordförande.

I det till lagrådet remitterade förslaget fanns en bestämmelse enligt vilken

mål, som före ikraftträdandet handlagts men inte slutligt avgjorts av ägodelningsrätten

eller dess ordförande, skulle slutligt handläggas av samma

rätt eller dess ordförande.

Lagrådet framhöll att denna bestämmelse innebar att den ägodelningsrätt,

som i och med den nya lagens ikraftträdande skulle ersättas av en ny skiftesdomstol,

skulle kunna i vissa fall fungera även därefter. En sådan anordning

ansågs böra förordas endast om behov därav kunde anses föreligga.

Detta var enligt lagrådets mening inte fallet. (Se NJA II 1927 s. 9.)

Efter dessa inledande redogörelser behandlas i promemorian frågan om

utformningen av övergångsbestämmelserna till FBL. I likhet med vad som

tidigare har skett vid ändringar i jorddelningslagstiftningen torde, heter det

i promemorian, övergångsfrågorna i samband med FBL:s ikraftträdande

böra lösas huvudsakligen efter praktiska överväganden. Vid den lagtekniska

utformningen av bestämmelser i ämnet har man emellertid att utgå från de

allmänna principerna om ny lags tillämplighet i tiden. Endast undantag

från dessa principer behöver således komma till uttryck i särskilda föreskrifter.

Vid bedömningen av frågan vilka regler som bör gälla beträffande den

fortsatta handläggningen av en fastighetsbildningsförrättning, som påbörjats

före FBL:s ikraftträdande, bör enligt promemorian utgångspunkten

vara att de nya, efter tidens krav anpassade reglerna bör komma till användning

i så stor utsträckning som möjligt. Det är emellertid tydligt att den

nya lagen kan tillämpas bara på frågor som förekommer till behandling

efter ikraftträdandet. Vidare bör gälla att avgöranden, som träffats tidigare

under förrättningen, inte får rubbas genom att de nya bestämmelserna tilllämpas.

Detta föranleder en ytterligare begränsning i fråga om användningen

av den nya lagen. Olika förrättningsfrågor har nämligen ofta sådant

samband med varandra att det är omöjligt att tillämpa de nya reglerna på

en fråga när en tidigare fråga behandlats enligt äldre rätt. En användning

av den nya lagen är i andra fall inte utesluten men skulle leda till så stötande

resultat att den med hänsyn härtill inte bör komma i fråga.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970

Vad angår de regler i FBL, som är av särskild betydelse vid förrättningshandläggningen,

anses bestämmelserna i 3 kap. alltid böra vinna tillämpning,

såvida inte beslut redan fattats om den nya fastighetsindelningen eller

grunderna för denna.

De i 4 kap. FBL upptagna reglerna om förrättningsförfarandet torde,

framhålls det, i allt väsentligt böra lända till efterrättelse även i fråga om

äldre förrättningar. Härav följer bl. a. att de i gällande lagstiftning upptagna

reglerna om underställning av Dast, som uppkommit vid fastighetsbildningsförrättning,

inte bör tillämpas i fortsättningen. Om det för fastighetsbildningens

genomförande är av betydelse att tvisten blir rättskraftigt avgjord,

får ett avgörande åstadkommas genom att sakägare väcker talan vid allmän

domstol, om frågan inte kan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning.

Hithörande frågor har behandlats mer utförligt i motiven till 4 kap. 39 §

och 10 kap. 8 g FBL (lagrådsremissen s. 313 och 677).

Utrymmet för en tillämpning av bestämmelserna i FBL om de olika förrättningsinstituten

synes variera beroende på det institut som förrättningen

avser. De torde kunna få en vidsträckt användning när institutet har en

direkt motsvarighet i den nya lagen. Så är fallet med avstyckning och med

den form av laga skifte som innebär en uppdelning av fastighet mellan flera

delägare, s. k. klyvningsskifte. Avstyckningsinstitutet har i den nya lagen

samma beteckning som i den gamla, medan den fastighetsbildningsform

som motsvarar klyvningsskiftet kallas klyvning. De nuvarande instituten

ägoutbyte och gränsbestämning (tomtmätning) har om inte direkta så i

varje fall nära motsvarigheter i den nya lagen. Fastighetsreglering och fastighetsbestämning

kan sålunda betecknas som utbyggda varianter av de

äldre instituten. Fastighetsregleringen ersätter också sådana äldre speciella

fastighetsbildningsformer som avsättande av mark till gemensamhetsskog,

sammanföring av samfälld vägmark eller järnvägsmark med angränsande

fastighet samt servitutsutbrytning. Även på förrättningar som avser de nu

angivna äldre fastighetsbildningsrättsliga instituten bör den nya lagen kunna

vinna tillämpning i betydande omfattning.

Beträffande det slag av laga skifte som avser omdelning av förut skiftad

mark, s. k. omskifte, är enligt promemorian läget ett annat. Denna fastighetsbildningsform

saknar motsvarighet i den nya lagen. Genom fastighetsreglering

kan man visserligen nå samma resultat som genom omskifte. Till

sin allmänna uppbyggnad skiljer sig emellertid de båda instituten helt från

varandra. Omskiftet innebär sålunda en delning av ett på förhand fixerat

skifteslag, medan fastighetsregleringen har karaktären av en regleringsåtgärd

som berör en funktionellt bestämd krets av fastigheter. Den skilda

konstruktionen av de båda instituten medför stora olikheter i fråga om förrättningsförfarandet.

Dessa olikheter föranleder i sin tur att det finns bara

ett begränsat utrymme för användning av den nya lagen på en omskiftesförrättning

som redan påbörjats vid tiden för lagens ikraftträdande. Tydligt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1970

är emelleidid att frågor om bestämmande av gränser, ägoutbyte, servitutsutbrytning

och avsättande av mark till gemensamhetsskog bör kunna behandlas

enligt den nya lagen även när de aktualiseras i samband med ett

omskifte. Detsamma synes böra gälla andra samfällighets- och servitutsfrågor

samt frågor om gemensamma arbeten. Den förut påvisade olikheten i

uppbyggnaden av omskiftes- och fastighetsregleringsinstituten torde nämligen

inte vara av någon större betydelse när det gäller handläggningen av

de nu nämnda frågorna, och det är från såväl allmän som enskild synpunkt

önskvärt att de nya och tidsenliga bestämmelserna på dessa områden kan

vinna tillämpning i så stor utsträckning som möjligt.

Att meddela regler om olika frågors behandling enligt ny eller gammal

lag synes inte ändamålsenligt. En sådan reglering skulle bli mycket invecklad,

vartill kommer att tillämpningen skulle bli stelbent och säkerligen inte

alltid medföra från praktisk synpunkt tillfredsställande resultat. Den enklaste

och bästa lösningen synes vara att man låter den nya lagen i princip

vara tillämplig på frågor som behandlas efter lagens ikraftträdande men

samtidigt genom en allmänt hållen regel undantar de fall då en användning

av de nya bestämmelserna inte är möjlig eller lämplig. Detta överensstämmer

med vad som skedde vid införandet av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet (JDL).

En fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är, uttalas det

i promemorian, i vad mån fastighetsbildningsmyndigheten är bunden av

vad som i förrättningsansökningen angetts om sättet för genomförandet av

en önskad åtgärd. Som anförts i lagrådsremissen beträffande FBL (s. 215)

bör sådan bundenhet inte föreligga, utan myndigheten bör ha frihet att

välja det lämpligaste förfaringssättet. Detta innebär exempelvis att, om någon

före FBL:s ikraftträdande begärt omskifte, myndigheten i och för sig

är oförhindrad att genomföra den önskade ändringen i fastighetsindelningen

genom fastighetsreglering. Har skiftet påbörjats (jfr 3 kap. 11 § JDL) vid

tidpunkten för ikraftträdandet, är emellertid möjligheten att generellt tilllämpa

bestämmelserna om fastighetsreglering i regel utesluten. Frågan i

vad mån den nya lagen kan användas under den fortsatta handläggningen

blir att bedöma enligt de nyss berörda principerna.

I promemorian erinras om att sammanläggning f. n. sker genom ett ansökningsförfarande

hos ägodelningsdomaren. Enligt FBL skall sammanläggning

liksom annan fastighetsbildning handläggas vid förrättning. Denna

olikhet mellan gammal och ny lag kräver särskilda övergångsanordningar.

En möjlighet är att man föreskriver att de ärenden som vid tidpunkten för

FBL:s ikraftträdande är anhängiga hos ägodelningsdomaren skall överflyttas

till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning. En sådan

ordning skulle emellertid leda till tidsutdräkt och andra praktiska olägenheter.

Starka skäl talar för att prövningen av dessa sammanläggningsären
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970

den ligger kvar hos tjänsteman vid domstol. Eftersom ägodelningsdomarinstitutionen

inte skall behållas, synes uppgiften böra anförtros åt inskrivningsmyndigheten.

Härigenom öppnas möjligheter att uppehålla önskvärd

kontinuitet vid handläggningen av ärendena.

Uppenbart är, sägs det i promemorian, att äldre lag bör tillämpas när det

gäller den formella handläggningen hos inskrivningsmyndigheten. Däremot

torde de nya materiella bestämmelserna böra vinna tillämpning vid prövningen

av sammanläggningsärendena. En sådan lösning valdes vid 1937 och

1947 års ändringar i sammanläggningsreglerna och några olägenheter därav

har inte kommit i dagen. Lösningen står också i överensstämmelse med principen

att man bör tillämpa den nya lagen i så stor utsträckning som möjligt.

Pågår vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande avstyckningsförrättning

som är kombinerad med sammanläggning, gäller de tidigare angivna principerna

om ny lags tillämplighet på äldre förrättningar. Detta innebär att

frågan om sammanläggning skall prövas vid förrättningen och att ny lag

skall tillämpas vid prövningen av de materiella villkoren för fastighetsbildningen.

I fråga om överprövningen av fastighetsbildningsförrättningarna skiljer

sig den nya lagen i väsentliga hänseenden från äldre rätt. I första hand är

att märka att den nuvarande fastställelseprövningen avskaffas och regler

i stället meddelas som ger företrädare för allmänna intressen rätt att överklaga

förrättningsavgörandena. Enligt promemorian är det utan vidare klart

att förrättningar, som avslutats efter FBL:s ikraftträdande, bör vara underkastade

det nya systemet. Lika tydligt är att fastställelseprövningen måste

behållas beträffande äldre förrättningar. I sistnämnda hänseende krävs en

övergångsbestämmelse. Vid utformningen av denna måste beaktas att prövningen

för fastställelse av avstyckningsförrättning som är kombinerad med

sammanläggning f. n. fullgörs av ägodelningsdomaren. Eftersom inskrivningsmyndigheten

skall överta ägodelningsdomarens uppgifter i fråga om

sammanläggningsärendena, bör den också få hand om fastställelseprövningen

i de nu berörda fallen.

Enligt FBL skall ägodelningsrätterna avskaffas och deras uppgifter övertas

av fastighetsdomstolarna. Också denna reform kräver, sägs det i promemorian,

vissa övergångsbestämmelser. Till en början torde böra meddelas

en generell bestämmelse om att mål eller ärenden, som anhängiggjorts

hos ägodelningsrätten enligt äldre lag men som inte före FBL:s ikraftträdande

slutbehandlats av rätten, skall prövas av fastighetsdomstolen. Vidare

måste de tidigare berörda reglerna om inskrivningsmyndighetens befattning

med sammanläggningsärenden kompletteras med en föreskrift

om att ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrätten,

1 stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. Slutigen fordras eu bestämmelse

om att den fastställelseprövning, som f. n. i vissa fall handhas

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 14b

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

av ägodelningsrätten och som övergångsvis skall behållas, skall fullgöras

av fastighetsdomstolen.

Vad gäller frågan huruvida de gamla eller nya fullfölj dsreglerna skall tilllämpas

är det tydligt att den bör lösas efter samma principer som frågan

huruvida fastställelseprövning skall äga rum eller inte. De nya bestämmelserna

skall således användas i fråga om förrättningar som avslutats och i

fråga om avgöranden i fastighetsbildningsärenden som träffats efter FBL:s

ikraftträdande, medan äldre lag annars är tillämplig. En sådan ordning

stämmer överens med allmänna grundsatser om processuella bestämmelsers

giltighet i tiden och behöver inte fastslås genom övergångsföreskrifter. Vissa

svårigheter kan uppkomma vid tillämpningen av de nya fullföljdsreglerna

på förrättningar, som delvis handlagts enligt äldre lag, på grund av de olikheter

i fråga om förrättningsförfarandet och förrättningsinstituten som föreligger

mellan de olika lagkomplexen. Dessa svårigheter torde dock i regel

kunna bemästras genom att bestämmelserna tolkas med beaktande av ändamålssynpunkter.

I ett speciellt fall krävs dock vissa särbestämmelser, nämligen

när fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande meddelat

beslut eller vidtagit åtgärd enligt äldre lag, vilket som nyss nämnts

undantagsvis skall kunna ske. Denna fråga behandlas närmare i specialmotiveringen.

I fråga om förfarandet i fastighetsdomstolen bör enligt promemorian de

i FBL upptagna reglerna kunna lända till efterrättelse. Detsamma bör

gälla i fråga om den fortsatta handläggningen av de fastighetsbildningsmål

som vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande är anhängiga i hovrätten och

högsta domstolen. Några övergångsbestämmelser i dessa hänseenden behövs

inte.

Den materiella prövningen i fastighetsdomstolen och i högre instans torde

böra ske enligt samma regler som den lägsta prövningsinstansen haft att

tillämpa. Inte heller i detta hänseende synes några övergångsbestämmelser

vara behövliga.

Att fastställelsemyndighet skall tillämpa äldre lag vid prövning av förrättning

som avslutats före FBL:s ikraftträdande anses också i promemorian

utan särskild bestämmelse vara klart.

I promemorian påpekas vidare att FBL förutsätter att stadsplan och tomtindelning

inte längre skall ha någon fastighetsbildande verkan och sålunda

bli rena planinstitut. Fn sådan reform föranleder vissa ändringar i byggnadslagstiftningen.

Förslag till sådana ändringar redovisas i en särskild

promemoria. Frågan hur man i fastighetsbildningshänseende skall behandla

stadsplaner och tomtindelningar som redan finns när den nya lagen träder

i kraft bör emellertid tas upp i förevarande sammanhang. Enligt 1 kap. 1

och 3 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(FBLS) skall stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan anses

inträda i och med fastställelsen, låt vara att ytterligare åtgärder fordras

för att effekten skall utlösas. Vid sådant förhållande synes det enligt promemorian

rimligt att man låter de stadsplaner och tomtindelningar som

fastställts före FBL:s ikraftträdande behålla sin fastighetsbildande verkan.

För att man på ett så enkelt sätt som möjligt skall anpassa det äldre

systemet för tomtbildning till FBL:s regler bör emellertid denna verkan

få slå igenom omedelbart. Detta kan ske genom att man inför en övergångsbestämmelse

om att i fastighetsregistret skall som fastighet redovisas sådant

område som enligt en före FBL:s ikraftträdande fastställd lomtindelning

utlagts till tomt eller tomtdel samt sådan tomtdel som enligt en före

samma tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomtindelning. Att

man på detta sätt ibland blir tvungen att registrera enheter som i framtiden

inte skall bestå som självständiga fastigheter synes, sägs det i promemorian,

inte behöva ge anledning till några allvarliga betänkligheter. Det är ju här

fråga om en övergångsanordning med begränsad räckvidd. De olägenheter

anordningen medför torde också väga lätt i jämförelse med fördelen av att

man vinner en snabb anpassning till det nya systemet för tomtbildning.

Remissyttrandena. De i promemorian redovisade allmänna principerna för

reglering av övergångsfrågorna har nästan genomgående vunnit anslutning

vid remissbehandlingen.

Lantmäteristijrelsen hälsar med särskild tillfredsställelse att de nya efter

tidens krav anpassade reglerna skall komma till användning i så stor utsträckning

som möjligt och att tillämpningen av denna princip överlåtits

åt det praktiska handlandet i det enskilda fallet. Liknande uttalanden görs

av hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmätareföreningen

och skogsindustriernas samarbetsutskott.

Advokatsamfundet delar i princip uppfattningen att de nya lagreglerna

bör tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Enligt styrelsens mening

finns det emellertid risk för stötande resultat i vissa fall, om den nya lagstiftningen

skall tillämpas på äldre förrättningar. Särskilt kan detta bli följden

när förrättningen avser ägoutbyte eller gränsbestämning, vilka institut

i FBL närmast motsvaras av fastighetsreglering respektive fastighetsbestämning.

Genom införande av dessa nya institut har, uttalar samfundet, kommunerna

och det allmänna fått större möjligheter att ingripa i förfarandet

än när det gäller nuvarande ägoutbytes- och gränsbestämningsförrättningar

där ansökan i princip begränsar förrättningens omfattning. Samfundet anser

därför att i övergångsbestämmelserna bör klargöras vilka avsnitt i FBL som

inte bör tillämpas på påbörjad men vid lagens ikraftträdande ännu inte avslutad

förrättning. Samfundet framhåller vidare att promemorieförslaget

innebär att fastighetsbildningsmyndigheten i första hand skall bedöma frågan

vilken lagstiftning som skall tillämpas. Det torde förflyta lång tid innan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

en fast praxis hunnit utbilda sig i dessa spörsmål. Detta kan enligt samfundet

komma att medföra rättsförluster för den enskilde, särskilt som han

själv måste bära sina kostnader även om domstol visar förrättningen åter

till myndigheten. Betydande svårigheter torde också vänta vid omprövningen

av en förrättning som handlagts efter såväl äldre som ny lag. Således talar

också vissa praktiska skäl för att övergångsbestämmelserna får en klar utformning.

Övriga remissinstanser godtar den föreslagna lösningen att man låter den

nya lagen i princip vara tillämplig på förrättningsfrågor som förekommer

till behandling efter ikraftträdandet men genom en allmänt hållen regel undantar

de fall då en användning av de nya bestämmelserna inte är möjlig

eller lämplig. Lantbruksstyrelsen framhåller att tolkningen av en sådan regel

i vissa fall kan bli svår för fastighetsbildningsmyndigheten. Denna olägenhet

måste emellertid accepteras, eftersom det knappast är möjligt att utarbeta

detaljerade regler för alla olika frågors behandling enligt ny eller gammal

lag. Lantmäteristijrelsen menar att erfarenheterna bl. a. från förrättningsverksamheten

inom områden där övergång skett från JDL till FBLS

talar för att uppkommande svårigheter kan bemästras i den praktiska verksamheten.

Med anledning av de i promemorian gjorda uttalandena om möjligheterna

i fråga om olika förrättningsinstitut att tillämpa de nya bestämmelserna

säger sig lantmäteristyrelsen inte kunna finna att de skillnader i systematiskt

hänseende som finns mellan omskifte enligt JDL och fastighetsreglering

utgör praktiskt hinder mot en övergång till de nya reglerna under pågående

skifte. Ett nyligen påbörjat skifte torde normalt kunna övergå till

fastighetsreglering — i förekommande fall i förening med klyvning eller

legalisering — och därigenom handläggas snabbare och med bättre resultat.

Advokatsamfundet framhåller att fastighetsbildningsmyndigheten enligt

promemorian inte skall vara bunden av vad som i förrättningsansökan angetts

om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd och att detta i vissa

fall skall gälla även om förrättningen påbörjats före FBL:s ikraftträdande.

Enligt samfundets mening skulle en sådan ordning strida mot principerna

om retroaktiv verkan hos ny lagstiftning. En påbörjad förrättning skulle

kunna komma att helt ändra karaktär. Detta skulle kunna medföra rättsförluster

för den enskilde och svårigheter vid överprövning av förrättningen.

Samfundet föreslår därför att i övergångsbestämmelserna införs en bestämmelse

om att fastighetsbildningsmyndigheten när förrättning påbörjats före

den nya lagens ikraftträdande skall vara bunden av vad som i förrättningsansökan

angetts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd.

Lantmätareföreningen påpekar att förslaget inte tar ställning till frågan

hur länsstyrelse eller myndighet som avses i 5 kap. 21 § FBLS skall förfara

med ärenden rörande avstyckningsförrättningar. Enligt föreningens mening

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 37

bör besvärsärenden rörande sådana förrättningar överlämnas till fastighetsdomstolen.

Det i promemorian framlagda förslaget om att vissa tomter och tomtdelar

skall registreras som fastigheter har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Det tillstyrks uttryckligen av advokatsamfundet som ansluter

sig till den i promemorian redovisade uppfattningen att olägenheterna med

anordningen är mindre än fördelarna av en snabb anpassning till det nya

systemet för tomtbildning.

Åtskilliga remissinstanser är emellertid kritiska mot förslaget. Lantmäteristyrelsen

framhåller att ett upptagande i fastighetsregistret av tomter

och tomtdelar på sätt som föreslagits uppenbarligen är förenat med stora

olägenheter. Anledningen härtill är att fastställda men inte genomförda

stadsplaner och tomtindelningar i stor utsträckning är inaktuella. Varken

arbetet med revision av en plan eller genomförandet av en ny plan främjas

i sådana fall av att fastighetsbildande verkan införts för plan och tomtindelning

som vid planförnyelsen automatiskt upphävs. Inte heller kan en sådan

fastighetsbildande verkan uppbäras av enskilda intressen. Styrelsen anser

det angeläget att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan

bringas att upphöra vid FBL:s ikraftträdande även när det gäller stadsplan

eller tomtindelning som fastställts före nämnda tidpunkt. Liknande synpunkter

framförs av länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmätareföreningen

och kommunal-tekniska föreningen. Länsstyrelsen framhåller som en ytterligare

väsentlig olägenhet hos förslaget att fastigheter som tillkommit utan

initiativ av fastighetsägare ofta glöms bort vid försäljningar, arvskiften, deklarationer

och liknande sammanhang. Kommunal-tekniska föreningen påpekar

att ett genomförande av förslaget skulle innebära att man tillskapade

självständiga fastigheter som i mycket stor utsträckning kommer att sakna

bestämda gränser på marken. Även detta förhållande inger enligt föreningens

mening betänkligheter.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att förslaget inte är tillfredsställande

med hänsyn till dess inskrivningsrättsliga konsekvenser.

Departementschefen. Enligt promemorian bör utgångspunkten vid bedömning

av frågan vilka regler som bör gälla för den fortsatta handläggningen

av en fastighetsbildningsförrättning, som påbörjats före FBL:s ikraftträdande,

vara att den nya lagen skall tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.

Detta ställningstagande har vunnit gillande av en enhällig remissopinion.

Även jag ansluter mig till den grunduppfattning som kommit till uttryck

i promemorian.

Promemorian intar vidare den ståndpunkten att man inte bör meddela

regler om olika förrättningsfrågors behandling enligt ny eller gammal lag.

Denna lösning stämmer överens med den som valdes vid införandet av JDL.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

Även på denna punkt har promemorieförslaget fått ett gynnsamt mottagande

vid remissbehandlingen. Den enda remissinstans som anmäler avvikande

mening är advokatsamfundet som anser att det i övergångsbestämmelserna

bör klargöras vilka avsnitt i FBL som inte bör tillämpas på en äldre förrättning.

Som skäl härför anför samfundet att det finns risk för stötande resultat

i vissa fall, om den nya lagstiftningen skall användas på sådan förrättning.

Särskilt anses detta gälla när förrättningen avser ägoutbyte eller

gränsbestämning. Samfundet pekar härvid på att det allmänna enligt de

motsvarande instituten i FBL, fastighetsreglering och fastighetsbestämning,

får vidgade möjligheter att ingripa i förfarandet.

Enligt min mening saknar denna invändning grund. Att representanter

för det allmänna enligt den nya lagen har rätt att i vissa fall ta initiativ till

en förrättning innebär inte att de får ställning som sakägare vid förrättningen

eller att de annars kan påverka sättet för dess genomförande. Det

synes över huvud taget inte behöva befaras att den i promemorieförslaget

anvisade lösningen skall medföra olägenheter från enskild synpunkt. Som

uttalats i promemorian bör den nya lagen inte tillämpas, om stötande resultat

därigenom skulle uppkomma.

Ett annat skäl som advokatsamfundet åberopar mot promemorieförslaget

är att detta skulle kunna leda till rättsosäkerhet och att överprövningen av

en förrättning, som handlagts efter såväl äldre som ny lag, skulle försvåras.

Vad samfundet sålunda anfört kan givetvis inte frånkännas allt fog. Emellertid

är att märka att den enskilde sakägaren ofta saknar intresse av att

vissa bestämda lagregler används vid förrättningshandläggningen och i

stället fäster avgörande vikt vid det resultat som förrättningen medför.

Överklaganden med yrkande om att ny eller äldre lag skall tillämpas på

viss förrättningsfråga kan därför antas bli ganska sällsynta, och överinstanserna

torde endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva fastighetsbildningsinyndighetens

ställningstagande rörande tillämpligheten av

äldre lag. De av samfundet påtalade olägenheterna torde därför i praktiken

bli av mycket begränsad räckvidd.

Att i lagen ange vilka bestämmelser i FBL som inte skall användas i fråga

om en äldre förrättning skulle som framhållits i promemorian innebära en

mycket invecklad reglering som inte alltid skulle leda till från praktisk synpunkt

tillfredsställande resultat.

På grund av vad som nu har anförts tvekar jag inte att även på denna

punkt ansluta mig till promemorieförslaget. Tillämpningen av ny eller gammal

lag på förrättning som pågår vid FBL:s ikraftträdande bör således regleras

genom mer allmänt hållna bestämmelser, som lämnar stort utrymme

för praktiska överväganden.

I promemorian görs vissa uttalanden om möjligheten att tillämpa skilda

avsnitt i FBL på äldre förrättningar. Jag kan i allt väsentligt godta vad som

där anförts. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att ett nyligen på
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li4 år 1970

39

börjat omskifte i regel utan svårighet bör kunna handläggas enligt bestämmelserna

om fastighetsreglering. Om däremot skiftet fortskridit så långt att

de för skiftesläggningen avgörande besluten redan fattats, synes en anpassning

till de nya bestämmelserna ställa sig svårare. Olikheten i uppbyggnaden

av skiftes- och fastighetsregleringsinstituten i förening med principen om

att redan träffade avgöranden i allmänhet inte får rubbas gör att utrymmet

för en tillämpning av FBL är ganska begränsat. Frågor av mer fristående

karaktär, exempelvis sådana som rör servitut och samfälligheter, bör dock

även i detta fall kunna prövas enligt den nya lagen.

Enligt motiven till 4 kap. 8 § FBL skall fastighetsbildningsmyndigheten

inte vara bunden av vad förrättningssökanden kan ha uppgett om sättet för

genomförande av den sökta åtgärden. Advokatsamfundet föreslår i sitt remissyttrande

att i promulgationslagen införs en bestämmelse om att sådan

bundenhet skall föreligga, om förrättningen påbörjats före den nya lagens

ikraftträdande. Att i de fall då ansökningen avser ett förrättningsinstitut

som har en direkt motsvarighet i den nya lagen bestämmelserna i denna

skall kunna tillämpas är enligt min mening uppenbart. Något annat torde

advokatsamfundet inte heller ha åsyftat med sitt yttrande. Vidare framgår

av vad jag tidigare har anfört att ett före FBL:s ikraftträdande sökt laga

skifte av omskiftes natur i princip bör kunna övergå till fastighetsreglering.

Att fastighetsbildningsmyndigheten i andra fall skulle finna det påkallat

att låta en redan påbörjad förrättning ändra karaktär torde komma att

höra till undantagen. Ett sådant läge kan emellertid inträffa när man påbörjat

avstyckning av ett område från en fastighet för sammanläggning med

annan fastighet och det sedan visar sig lämpligare att genomföra ändringen

i fastighetsindelningen genom fastighetsreglering. Hinder bör inte

föreligga att välja denna lösning. Samråd bör dock givetvis ske med sakägarna,

och största möjliga hänsyn tas till de synpunkter som därvid förs

fram. Advokatsamfundets farhågor för att rättsförluster skall uppkomma

i dessa fall torde vara överdrivna. Några särskilda svårigheter vid en eventuell

överprövning av förrättningen synes inte heller vara att befara.

Som en remissinstans har påpekat innehåller promemorian inte något uttalande

rörande den fortsatta handläggningen av sådana ärenden rörande

avstyckningsförrättning som enligt 5 kap. 13, 14, 15 och 21 §§ FBLS skall

prövas av länsstyrelsen eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Dessa ärenden

kan avse dels en ren fastställelseprövning dels en prövning av anförda

besvär och, om besvären ogillats genom lagakraftägande beslut, en därpå

följande fastställelseprövning (14 §). Enligt min mening är det en lämplig

ordning att man övergångsvis behåller fastställelseprövningen och låter denna

handhas av samma myndigheter som förut när besvär inte anförts mot

förrättningen eller när anförda besvär ogillats genom avgörande som meddelats

före den nya lagens ikraftträdande och som då vunnit eller senare

vinner laga kraft. Har besvär anförts men inte slutligt prövats före nämn
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

da tidpunkt, bör ärendet däremot överlämnas till fastighetsdomstolen för

avgörande och någon fastställelse bör sedan inte komma i fråga.

Enligt 5 kap. 22 § FBLS gäller att talan mot beslut av den som Kungl.

Maj :t förordnat att handlägga avstyckningsärenden skall föras genom besvär

hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens beslut enligt nämnda

kapitel skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Dessa fullföljdsregler

synes böra tillämpas i fråga om sådana ärenden som ifrågavarande myndigheter

enligt vad som nyss har angetts skall pröva efter den nya lagens ikraftträdande.

Vad gäller det i promemorian framlagda förslaget att vissa tomter och

tomtdelar skall registreras som fastigheter har detta otvivelaktigt vissa förtjänster

ur principiell synvinkel. Med hänsyn till de praktiska olägenheter

som enligt vissa remissuttalanden är förenade med förslaget anser jag emellertid

att andra lösningar bör övervägas. Vid remissbehandlingen har bl. a.

från lantmäteristyrelsens sida förordats att den fastighetsbildande verkan

som stadsplaner och tomtindelningar f. n. har skall upphöra att gälla vid

FBL:s ikraftträdande, även om fastställelse skett före nämnda tidpunkt. En

sådan ordning framstår visserligen inte som helt invändningsfri från teoretisk

synpunkt. Några reella rättsförluster synes emellertid inte kunna uppkomma,

om man på detta sätt frånkänner de äldre stadsplanerna och tomtindelningarna

fastighetsbildande verkan. Tvärtom torde det innebära fördelar

även för de enskilda att de nya fastighetsbildningsreglerna kan tilllämpas

vid genomförandet av planerna. Med hänsyn härtill anser jag mig

böra förorda en lösning i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag. Genom

att FBLS i sin helhet upphör att gälla samtidigt med att FBL träder i kraft

fordras inga särskilda övergångsbestämmelser för genomförande av förslaget.

Den i promemorian upptagna bestämmelsen i ämnet saknar därför helt

motsvarighet i departementsförslaget.

I likhet med remissinstanserna finner jag i övrigt inte anledning till erinran

mot de principiella ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt

av promemorian.

Vissa överväganden rörande äldre lagbestämmelser

Promemorian. I promemorian påpekas att 1 kap. 8 § fjärde stycket JDL

föreskriver att, om enligt bestämmelse i lag eller särskild författning skifte

på viss fastighet eller äga inte är tillåtet, sådant förbud skall lända till efterrättelse.

Förbud av det slag som här åsyftas har meddelats i skilda sammanhang.

Enligt 5 § lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar

skall häradsallmänning hållas oförminskad, om inte annat föreskrivs i lagen.

Denna bestämmelse innebär att häradsallmänning inte får skiftas

mellan delägarna och att mark inte får överlåtas från sådan allmänning.

Däremot har bestämmelsen inte ansetts hindra att mark som hör till härads
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

allmänning tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande.

Inte heller har bestämmelsen ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning

och angränsande fastigheter. (Se prop. 1932: 10 s. 85.)

Ett förbud av samma innebörd som nyss angetts finns i 5 § lagen den

18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med

avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande

tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden får laga

skifte inte äga rum på samfälld husbehovsskog.

En annan författning som innehåller förbud mot skifte är lagen den 5 juni

1909 (nr 53 s. 8), innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften

i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län. Enligt 1 § denna

lag skall sådant skifte i regel omfatta endast inrösningsjorden och så stor

del av återstående jord som fordras för att man skall få en lämplig ägoanordning

beträffande inrösningsj orden. I 2 § anges att skifte i Jukkasjärvi

socken inte får omfatta mer än hälften och i Karesuando socken inte mer än

en tredjedel av skifteslagets hela areal enligt avvittringshandlingarna. Enligt

6 § får skifte på mark som enligt bestämmelserna i lagen uteslutits

från delning inte äga rum utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t.

Vissa mera speciella förbud mot jorddelning har, sägs det vidare i promemorian,

också meddelats. Enligt kungl. brev den 19 augusti 1823 till förvaltningen

av sjöärendena samt Kungl. Maj :ts och Rikets kammarkollegium

gäller som villkor för skatteköp av kronolotshemman att sådana hemman

eller lägenheter inte får klyvas och att inte heller mindre delar och tillhörigheter

får avskiljas därifrån. Ett liknande förbud gäller i fråga om kronolotshemman

och kronolotslägenheter enligt 2 § förordningen angående lotshennnan

och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862 (nr 45 s. 1). Enligt 9 §

JDLP skall dessa förbud äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning.

I kungl. brev den 27 maj 1932 (nr 167) till kammarkollegiet och lotsstyrelsen

angående avskrivning eller avlösning av lotsningsbesväret in. m.

har emellertid förklarats att från lotshemman och lotslägenheter får utan

hinder av nyssnämnda brev och förordning genom jorddelning avskiljas

sådana markområden som avses skola med äganderätt överlåtas på lotsverket

eller Kungl. Maj :t och kronan.

Slutligen gäller enligt 2 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36), innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, förbud

att utan Kungl. Maj :ts tillstånd dela järnväg eller avsöndra något av den

mark som hör till järnväg. I 11 § samma förordning föreskrivs att mark får

avsöndras från intecknad järnväg endast om det visas att den avsöndrade

delen är fri från inteckning.

Fråga uppkommer nu, uttalas det i promemorian, om de förbud mot fastighetsbildningsåtgärder

som de angivna bestämmelserna innefattar bör behållas

i framtiden. I den mån så anses böra vara fallet, inställer sig frågan

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

huruvida några särskilda bestämmelser härom bör tas upp i promulgationslagen.

Vad först gäller bestämmelserna i 1952 års lagar om häradsallmänningar

och allmänningsskogar innebär dessa enligt promemorian ett allmänt förbud

att minska skogarnas ägoområden. Motiven till bestämmelserna torde vara

att söka i skogarnas betydelse för de delar av landet där de är belägna (jfr

prop. 1938: 267 s. 91). Det synes inte böra komma i fråga att i förevarande

sammanhang rubba grundsatsen om att skogarna skall hållas oförminskade.

Frågan blir då vilka konsekvenser upprätthållandet av denna princip bör få

vid tillämpningen av FBL. Till en början är härvid att märka att såväl häradsallmänningarna

som allmänningsskogarna numera redovisas i jordregistret

som särskilda fastigheter (se SOU 1966: 63 s. 24). Detta innebär att

FBL:s regler om fastighet blir till fullo tillämpliga på häradsallmänning och

allmänningsskog.

Som tidigare nämnts anses f. n. gälla att häradsallmänning inte får skiftas

mellan delägarna. Den form av skifte som det här gäller är uppenbarligen

s. k. klyvningsskifte. Denna delningsform motsvaras i FBL av institutet

klyvning. Klyvning kan emellertid, bortsett från vissa specialfall som det här

inte är fråga om, endast ske av fastighet som innehas med samäganderätt.

Häradsallmänning är emellertid inte föremål för samäganderätt (prop.

1932: 10 s. 54). Klyvning av häradsallmänning är redan av detta skäl utesluten.

Enligt uttalande i förarbetena till lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om

häradsallmänningar har bestämmelsen om att häradsallmänning skall bibehållas

oförminskad inte ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning

och angränsande fastigheter (jfr ovan s. 15). Detta uttalande, framhålls det

i promemorian, bör ses mot bakgrund av de bestämmelser om ägoutbyte

som JDL innehöll vid ifrågavarande tidpunkt. Till en början föreskrevs

i dessa bestämmelser att de ägor som gick i byte skulle vara av lika uppskattningsinnehåll

enligt verkställd gradering. Denna regel gällde emellertid

inte utan undantag. Vid ägoutbyte som skedde tvångsvis tilläts att

fastighets uppskattningsinnehåll minskade med högst två procent. Frivilligt

ägoutbyte fick ske, om de ägor som skulle bytas hade väsentligen lika

uppskattningsinnehåll.

Ägoutbyte motsvaras i FBL av det nya institutet fastighetsreglering. Enligt

5 kap. 8 § gäller att fastighet som ingår i reglering inte får ändras så, att

dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att

avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Av 5 kap. 18 § första stycket

framgår att dessa begränsningar inte gäller, om fastighetens ägare medger

att avvikelse får ske. Att märka är vidare att reglerna i 8 kap. om inlösen

öppnar möjlighet att tvångsvis överföra mark från fastighet i större utsträckning

än som är medgivet enligt 5 kap. 8 §. Speciella villkor måste

emellertid då vara uppfyllda.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

Det torde enligt promemorian inte behöva råda tvivel om att tvångsvis

överförande av mark från häradsallmänning, vare sig det sker enligt de allmänna

bestämmelserna om fastighetsreglering eller med stöd av inlösenreglerna,

bör få ske utan hinder av föreskriften att sådan allmänning skall

hållas oförminskad. Som framgår av förarbetena till 1932 års lag om häradsallmänningar

innebär föreskriften inte hinder för att mark tas i anspråk

genom tvångsförfarande. Däremot kan det synas osäkert om frivillig

överföring av mark från häradsallmänning i den omfattning, som kan ske

enligt reglerna i FBL, är förenlig med förbudet mot minskning av häradsallmänning.

I detta hänseende bör emellertid beaktas att nämnda förbud

inte är ovillkorligt utan att undantag tillåts i fall som särskilt anges i lagen

om häradsallmänningar. Härmed åsyftas bestämmelserna i 9 §. Enligt dessa

tår område som hör till häradsallmänning avyttras genom försäljning eller

annorledes, om avsevärd förmån vinns för delägarna och avyttringen inte

länder skogsskötseln på allmänningen till men eller om eljest synnerliga

skäl föreligger till avyttringen. Rätten att besluta om sådan avyttring tillkommer

delägarna, men avyttringen blir giltig endast om den godkänns av

Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Dessa föreskrifter

bör sammanställas med reglerna i 5 kap. 18 § tredje stycket FBL som

föreskriver att fastighets graderingsvärde inte får på grund av ägarens

samtycke minskas utöver vad som är tillåtet enligt 8 § samma kapitel, om

inte samtycket är skriftligen upprättat. I fråga om ägarens rätt att lämna

sådant samtycke skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast

egendom.

Till grund för de sist angivna bestämmelserna ligger, sägs det i promemorian,

tanken att en marköverföring av det slag som det där är fråga om har

samma reella innebörd som en avyttring av fast egendom och att den därför

bör vara kringgärdad av samma villkor som gäller för sådan överlåtelse.

Det synes då rimligt att man jämställer marköverföringen med en avyttring

även vid bedömningen av frågan huruvida åtgärden är tillåten enligt

lagen om häradsallmänningar. Ett sådant ställningstagande ligger helt i

linje med ett uttalande som föredragande departementschefen gjorde i anslutning

till bestämmelserna i 5 och 9 §§ samma lag och som innebar att

häradsallmänningar och allmänningsskogar inte borde inta någon särställning

när det gällde att avstå mark för rationaliseringsändamål (prop. 1952:

15 s. 58). Den pågående rationaliseringen inom skogsbruket skulle otvivelaktigt

försvåras, om reglerna om frivillig marköverföring i FBL inte skulle

bli fullt tillämpliga även i fråga om häradsallmänningar.

Till stöd för den i promemorian hävdade uppfattningen kan, heter det

vidare, även anföras vad som förekom vid de år 1968 vidtagna ändringarna

i JDL. Enligt dessa slopades de tidigare gällande procentgränserna vid ägokravsjämkning

i samband med ägoutbyte eller laga skifte i de fall jämkningen

grundades på överenskommelse mellan fastighetsägarna. I fråga om

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

fastighetsägares rätt att medge större minskning i uppskattningsinnehåll än

som är medgivet enligt tvångsreglerna skall efter lagändringen gälla samma

villkor som för avhändelse av fast egendom. Som exempel på sådana villkor

anfördes i lagrådsremissen (prop. 1967: 167 s. 108) bl. a. 9 § lagen om häradsallmänningar.

Man utgick således från att bestämmelsen i 5 § samma

lag i och för sig inte hindrade sådan minskning av en allmännings ägovidd

som var förenlig med bestämmelserna om ägokravs jämkning.

I enlighet med vad som nu har anförts måste det enligt promemorian antas

att fastighetsreglering i princip kan i full utsträckning äga rum i fråga

om mark som tillhör häradsallmänning. Förut har nämnts att klyvning av

häradsallmänning inte kan ske på grund av de villkor för sådan åtgärd som

anges i FBL. Inte heller beträffande avstyckning synes några särbestämmelser

behövas för det fall att åtgärden berör häradsallmänning. Av allmänna

rättsregler följer att den som har förvärvat mark från häradsallmänning

och vill söka avstyckning på grund av överlåtelsehandlingen måste visa att

avyttringen godkänts enligt bestämmelserna i 9 § lagen om häradsallmänningar.

Enligt 8 § 1952 års lag om allmänningsskogar gäller för avyttring av mark

från sådan skog samma villkor som för avyttring av mark från häradsallmänning.

Även i övrigt gäller i de hänseenden som nu är i fråga helt överensstämmande

förhållanden beträffande allmänningsskog och häradsallmänning.

Vad som nyss anförts om möjligheterna att vidta fastighetsbildningsåtgärd

som rör häradsallmänning äger därför full tillämpning även i

fråga om allmänningsskog.

Dessa överväganden leder till att några särbestämmelser om häradsallmänning

och allmänningsskog inte behövs i promulgationslagen.

Härefter behandlas i promemorian förbudet enligt ovannämnda lag den

18 juni 1925 att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog. Angående

tillkomsten av sådana skogar anförs följande.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter

angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker skulle av skogsanslag som tillkom hemman och nybyggen viss

del läggas ut för tillgodoseende av nödigt husbehov. Sådan skog skulle läggas

ut särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande

till dess mantal (särskild husbehovsskog). Om i viss trakt hinder mötte

att lägga ut all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten

av inägorna, skulle dock viss i förhållande till mantalet bestämd andel av

skogsmarken läggas ut gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld

husbehovsskog). På grund av dessa föreskrifter utlades inom Västerbottens

läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbehovsskogar,

vissa samfällda husbehovsskogar.

I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna

meddelades bestämmelser i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

husbehovsskogar inom vissa områden. Enligt 7 § denna lag skulle område

som vid avvittringen lagts ut till sådan skog bibehållas oförminskat och förvaltas

enligt reglemente som efter delägarnas hörande skulle fastställas av

länsstyrelsen.

I lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten

att erhålla laga skifte inom vissa områden stadgades förbud att verkställ?

laga skifte inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

beträffande vilka avvittringsutslag vid nämnda tidpunkt ännu inte

meddelats.

Genom lagen den 18 juni 1925 upphävdes 1909 års förbudslag. Samtidigt

föreskrevs bl. a. att samfälld husbehovsskog inte fick tas in i laga skifte som

kom till stånd inom område som avsågs i förbudslagen. Förbud meddelades

också att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog som särskild

förrättning.

Genom lagen den 17 maj 1938 (nr 299) om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§

samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

upphävdes 1909 års lag om husbehovsskogar. Detta innebar att förvaltningen

av skogarna kom att regleras av bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921

(nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter. Enligt föredragande departementschefen medförde

lagstiftningsåtgärden också att de samfällda husbehovsskogarna kunde

skiftas. Med hänsyn till de kostnader som var förenade med skiften antogs

emellertid att sådana inte skulle komma till stånd i större utsträckning.

(Se prop. 1938: 27 s. 90.)

Ifrågavarande husbehovsskogar är, uttalas det i promemorian, att hänföra

till samfälligheter i FBL:s mening. Enligt FBL kan klyvning av samfällighet

inte ske. Någon anledning att förbjuda andra fastighetsbildningsåtgärder

som berör de samfällda husbehovsskogarna torde inte föreligga. Bestämmelsen

i 1925 års lag om förbud mot laga skifte på skogarna bör därför kunna

upphävas.

De i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) meddelade föreskrifterna angående

laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar har enligt promemorian

haft till syfte att i så stor utsträckning som möjligt behålla skogsmarken i

dessa trakter som samfälld för skiftesdelägarna och på så sätt hindra att

skogskapitalet kom ur den jordägande befolkningens hand. De förhållanden

som låg bakom lagen torde i dagens läge helt sakna aktualitet. Några bärande

skäl att ha kvar några särbestämmelser beträffande fastighetsbildningen

i dessa trakter torde inte kunna anföras. Lagen bör därför upphävas.

Det förbud att klyva eller avskilja mark från kronolotsheinman och

kronolotslägenheter som följer av 1823 års kungl. brev och 1862 års förordning

i ämnet torde inte längre ha någon praktisk betydelse (jfr prop. 1932:

166 s. 6 och 21). Förbudet bör utan olägenhet kunna sättas ur kraft.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

Vad angår 1880 års förordning angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg har, påpekas det, inom justitiedepartementet upprättats en

promemoria vari föreslås att förordningen skall upphöra att gälla vid utgången

av år 1971. I fråga om järnväg på vilken förordningen då är tillämplig

skall dock gälla bl. a. att mark, som hör till järnvägen, inte får avskiljas

från denna utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Att i promulgationslagen ta upp en

hänvisning till en sådan bestämmelse torde inte vara behövligt.

I promemorian erinras vidare om att enligt 19 kap. 4 § första stycket JDL

skall de jordpolitiska villkoren i 2 och 3 §§ samma kapitel inte tillämpas vid

avstyckning inom vissa detaljplaneområden. Bestämmelsen avser bl. a. byggnadsplan

som fastställts efter den 1 januari 1948. Eftersom de äldre byggnadsplanerna

inte sällan lagts ut över orimligt stora områden utan större

hänsyn till om någon tätbebyggelse i mera väsentlig omfattning var att vänta

under överskådlig tid och jordbrukets intressen ofta inte tillmätts erforderlig

betydelse vid planernas fastställande, skall de vanliga jordpolitiska villkoren

gälla vid avstyckning inom sådana planområden (prop. 1947:232

s. 135).

Fastighetsbildningskommittén tog i sitt förslag till lag om fastighetsbildning

i 3 kap. 11 § upp en motsvarighet till bestämmelsen i 19 kap. 4 § första

stycket JDL. Kommittén uttalade (se SOU 1963:68 s. 201) att en uttrycklig

inskränkning i den föreslagna bestämmelsens räckvidd syntes befogad när

det gällde de äldre byggnadsplanerna. Med hänsyn till att dessa planer blivit

till eu stor del upphävda eller reviderade ansågs frågan dock vara av

underordnad betydelse. Eftersom en översyn av återstående äldre planer

dessutom kunde beräknas bli genomförd inom en nära framtid, fann kommittén

det lämpligast att frågan reglerades i övergångsbestämmelserna.

Bestämmelsen i 19 kap. 4 § första stycket JDL har däremot, sägs det i

promemorian, ingen direkt motsvarighet i FBL. De allmänna jordpolitiska

villkoren skall i princip vara tillämpliga även vid fastighetsbildning inom

detaljplaneområden. Visserligen är fastighetsbildningsmyndigheten vid tilllämpningen

av de jordpolitiska bestämmelserna i stor utsträckning bunden

av planmyndighetens bedömning (jfr lagrådsremissen s. 123). Detta kan

emellertid gälla endast under förutsättning att planerna inte är föråldrade.

Återspeglar planen en annan jordpolitislc målsättning än den som råder vid

tidpunkten för fastighetsbildningen, strider det mot grunderna för 3 kap.

FBL att tillåta fastighetsbildning i överensstämmelse med planen. I ett sådant

läge krävs enligt 2 § samma kapitel antingen att planen ändras eller

att medgivande till avvikelse från planen inhämtas från länsstyrelsen eller

byggnadsnämnden.

Av vad som nu anförts torde enligt promemorian framgå att det inte föreligger

behov av en särskild bestämmelse om inskränkning i rätten att få till

stånd fastighetsbildning inom område med äldre byggnadsplan. Någon sådan

bestämmelse har därför inte tagits upp i promulgationslagen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 744 år 1970

47

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att det i promemorian

gjorda ställningstagandet att några särbestämmelser om häradsallmänningar

och allmänningsskogar inte behövs grundats på en diskussion vari man

utgått från att dessa skogar redovisas i jordregistret som särskilda fastigheter.

Styrelsen vill framhålla att det inte är säkert att detta system för registreringen

skall bibehållas. Behövliga skyddsregler bör därför inte vara

beroende av registreringssättet. Med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren

i 3 kap. FBL torde emellertid riskerna för en splittring

av dessa enheter genom fastighetsreglering vara praktiskt taget obefintliga,

även om registreringssystemet ändras.

Departementschefen. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad som har

anförts i promemorian i detta avsnitt. Vad beträffar häradsallmänningarna

och allmänningsskogarna delar jag lantmäteristyrelsens uppfattning att någon

splittring av dessa skogar inte är att befara även om nuvarande registreringsbestämmelser

ändras. Reglerna i 3 kap. FBL, särskilt 7 §, innebär ett

effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.

SPECIALMOTIVERING

Allmänna övergångsbestämmelser

1 §

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om FBL:s ikraftträdande.

Promemorian. I promemorian framhålls att Kungl. Maj :t redan före ikraftträdandet

bör kunna meddela föreskrifter med stöd av bestämmelse i FBL

eller denna lag. Sådana föreskrifter kan, sägs det, behövas bl. a. för att organisatoriska

åtgärder skall kunna genomföras i förväg. Någon uttrycklig bestämmelse

som ger Kungl. Maj :t denna befogenhet anses emellertid inte

nödvändig.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i promemorian

upptagna förslaget.

2 §

I denna paragraf anges i vilken omfattning äldre lagstiftning förlorar sin

giltighet i och med att FBL träder i kraft.

Promemorian. Till en början innehåller pr om emorieför slaget en uppräkning

av vissa lagar som helt upphävs. Med dessa lagar jämställs enligt sär
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

skild föreskrift alla de ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring

eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen. Hit hör bl. a.

ett stort antal administrativa författningar som anknyter till ifrågavarande

lagar och som det inte ansetts behövligt att särskilt nämna. Paragrafen avslutas

med en allmän föreskrift om upphävande aA'' vad som i övrigt finns i

lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i FBL eller

promulgationslagen.

De författningar som enligt paragrafen förlorar sin giltighet skall som

framgår av 4—9 §§ i begränsad omfattning tillämpas under en övergångstid.

Upphävandet av dem har därför i promemorian gjorts beroende av att annat

inte följer av övriga bestämmelser i lagen.

Som förebild till den föreslagna paragrafen har i första hand tjänat 2 §

i det den 29 november 1968 till lagrådet remitterade förslaget till lag om

införande av den nya jordabalken (JP). I sina motiv till motsvarande lagrum

(SOU 1960: 26 s. 13) diskuterade lagberedningen frågan om det behövs

regler som uttryckligen anger att upphävande av lagstiftning till vilken meddelats

övergångsbestämmelser inte skall innebära att också övergångsbestämmelserna

upphävs. Beredningen anförde följande.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att bestämmelser, som verkligen

ha till uppgift att överbringa övergången mellan äldre lag och ny lag

— vare sig dylika övergångsbestämmelser hänföra sig till ett nytt lagverk

eller till ändringar i en tidigare utfärdad lag — icke skola få sin giltighet

annullerad därför att den lagstiftning, till vilken de ansluta sig, i sinom tid

upphävs. Här åsyftade bestämmelser av egentlig övergångskaraktär kunna

sägas ha tillagts en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste

ha att fullfölja. Att lagstiftaren skulle i efterhand ingripa rubbande härvidlag

bör icke gärna ifrågasättas. Vad nu anförts har emellertid icke avseende

på sådana i vissa promulgationslagar inrymda stadganden, som egentligen

ej äro av övergångsbestämmelses beskaffenhet utan strängt taget ha en icke

tidsbegränsad uppgift att fylla; i fråga om stadganden av sist angivna slag

krävs uppenbarligen särskilt uttalande för det fall att de avses skola erhålla

fortsatt tillämpning.

Beredningen fann det alltså inte behövligt att ge särskilda regler rörande

övergångsbestämmelserna till tidigare lagstiftning. Några sådana regler har

inte heller tagits upp i JP. Denna linje har nu fullföljts.

Bland de lagar, som upphävs enligt den i promemorian upptagna paragrafen,

intar JDL, FBLS och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet (SML) en central plats. Att dessa lagar

helt skall upphöra att gälla i och med att FBL träder i kraft anses inte behöva

utvecklas närmare.

En annan betydelsefull lag med riksomfattande giltighet som föreslås upphävd

är lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld

vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet in. m. Vad angår

lagens bestämmelser om överföring av samfälld mark hänvisas i promemo
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

rian till mina uttalanden i anslutning till 6 kap. 7 § FBL (lagrådsremissen

s. 535), som ger vid handen att bestämmelserna inte längre har någon uppgift

att fylla vid sidan av bestämmelserna om fastighetsreglering. Detsamma

gäller reglerna om sammanföring av järnvägsmark i 21—23 §§ sammanföringslagen.

Även beträffande frågan huruvida bestämmelsen i 20 §

samma lag om rätt för kommun eller samhälle att i vissa fall lösa in vägmark

bör behållas hänvisas i promemorian till lagrådsremissen beträffande

FBL. Jag framhöll där (s. 64) att det behov av inlösenmöjlighet, som

lagrummet avser, i stort sett tillgodoses genom marköverföring — med

eller utan inlösen — enligt bestämmelserna om fastighetsreglering.

Lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i

rikets indelning in. in. föreslås också upphävd. Bestämmelserna i denna lag

motsvaras av reglerna i 13 kap. FBL, och lagen blir därför överflödig i och

med att FBL träder i kraft.

I lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående

fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning in. in. meddelas föreskrifter

som innebär att bestämmelserna om fastighetsbildning för landet i

vissa fall skall gälla även område för stad eller sådan ort på landet där stadsregister

förs. Redan vid lagens tillkomst förutsattes att den skulle gälla endast

för tiden fram till dess en för land och stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning

hunnit genomföras (NJA II 1964 s. 499). Lagen återfinns

därför bland de författningar som enligt promemorian skall upphävas.

I promemorian föreslås vidare att vissa lagar med lokalt begränsade tilllämpningsområden

skall upphävas. Den viktigaste av dessa är lagen den 17

juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet

inom vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen). Denna lag, som har underkastats

betydelsefulla ändringar genom lagar den 30 juni 1948 (nr 399) och

den 15 december 1967 (nr 761), innehåller särbestämmelser som syftar till

att förbättra fastighetsindelningen samt avhjälpa brister i fastighetsredovisningen

och lagfartsförhållandena i Kopparbergs län. Bakgrunden till lagen

var den ägosplittring och ägoblandning som uppkommit inom vissa

delar av länet bl. a. till följd av jordägarnas benägenhet att dela fastigheterna

utan anlitande av den för fastighetsbildning bestämda ordningen (sämjedelning

och andra former av privat jorddelning). Datalagen föregicks av en

provisorisk lagstiftning, nämligen lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande

vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län. Syftet med denna lag var endast att

möjliggöra vissa provskiften som skulle ge erfarenheter till ledning för utarbetandet

av definitiva bestämmelser och även tjäna som exempel för jordägarna

på skiftenas förlopp och resultat.

Fortfarande råder, sägs det i promemorian, inom stora delar av Kopparbergs

län otillfredsställande fastighetsförhållanden. Under senare år har

statsmakterna emellertid genom ett flertal olika lagstiftningsåtgärder sökt

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

komma till rätta med olägenheter av detta slag. Genom lagen den 6 juni

1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av

fastigheter i vissa fall (ÄUL) har öppnats möjlighet att på ett enkelt och

smidigt sätt bringa reda i oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden.

I samband därmed kan också privata jorddelningar i viss utsträckning legaliseras,

dvs. vinna erkännande som lagligen gällande fastighetsbildningsåtgärder.

Alldeles nyligen har utfärdats lagen den 29 november 1968 (nr

578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslagen).

Denna lag, som ersätter en provisorisk lag i ämnet från år 1953

(lagen den 17 april 1953, nr 157, om verkan som laga skifte av sämjedelning

in. in.), syftar till en allmän avveckling av existerande privata jorddelningar.

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning

av fast egendom är sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan verkan.

Vidare har i lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser

om förvärv av område av fastighet meddelats föreskrifter som avser

att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande enheter

bildas genom arealöverlåtelser. Meningen är att föreskrifterna i sistnämnda

två lagar, som är av provisorisk natur, senare skall ersättas av permanenta

bestämmelser (se prop. 1968: 127 s. 56).

Med hänsyn till vad som nu har anförts torde man enligt promemorian

kunna räkna med att de tilltrasslade fastighetsförhållanden som f. n. råder

i vissa delar av Kopparbergs län så småningom skall normaliseras. I varje

fall ställer de nu berörda lagbestämmelserna i förening med reglerna i FBL

betydligt effektivare instrument till förfogande för att nå detta syfte än den

tidigare särlagstiftningen. Förslaget att denna skall upphävas anses därför

vara väl motiverat.

F. n. pågår inom Kopparbergs län ett antal skiftesföretag på vilka dalalagen

är tillämplig (se prop. 1967: 167 s. 17). Frågan i vad mån dessa efter

FBL:s ikraftträdande bör handläggas enligt ny eller äldre lag är, påpekas

det i promemorian, att bedöma enligt bestämmelserna i 4 §.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås

vidare i promemorian att lagen den 5 juni 1909 innefattande vissa bestämmelser

angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av

Norrbotten skall upphävas.

Detsamma gäller lagen den 18 juni 1925 innefattande bestämmelser med

avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande

tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden.

I lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid

ägostyckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark och lagen

samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmark föreskrivs vissa inskränkningar i

rätten att erhålla ägostyckning och avsöndring som berör ströängar. Enligt

11 § JDLP skall bestämmelserna i dessa lagar äga motsvarande tillämpning

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

i fråga om avstyckning. Ifrågavarande bestämmelser har samband med lagen

den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan och

syftar till att säkerställa en sådan reglering av ströängarna som avses med

denna lag (prop. 1921: 199 s. 71). Indragningen till kronan av ströängar

torde emellertid enligt promemorian vara avslutad (jfr SOU 1957: 30 s. 39

och 144 samt prop. 1960: 62 s. 45). De nyssnämnda lagarna om begränsning

i rätten att få till stånd ägostyckning och avsöndring anses därför kunna

upphävas.

Slutligen föreslås att lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över

annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning skall

upphävas. I promemorian hänvisas till motiven till 7 kap. 2 § FBL (lagrådsrcmissen

s. 550). Enligt dessa bör reglerna i 1918 års lag ersättas av bestämmelserna

om bildande av servitut i FBL. Har före FBL:s ikraftträdande talan

väckts vid domstol om rätt att dra fram sådan ledning, bör äldre lag dock

fortfarande tillämpas. En bestämmelse härom har tagits upp i 9 §.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att JDLP inte föreslagits

upphävd. De möjligheter att fortfarande använda instituten avsöndring

och ägostyckning som därigenom bibehålls torde enligt styrelsen inte ha

någon uppgift att fylla vid sidan av FBL och legaliseringslagen. Institutens

användning har under senare år varit obetydlig. Enstaka förekommande

ärenden förorsakar dock tidsödande handläggning och fastighetsbildningsmönstret

skulle kompliceras, om möjligheterna att fastställa avsöndring

och företa ägostyckning bibehålls. Styrelsen anser det därför angeläget att

13 och 14 §§ JDLP upphävs. Ett liknande uttalande görs av lantmätareföreningen.

Enligt lantmäteristyrelsens mening finns det behov av reglering enligt

7 kap. FBLS intill dess den pågående fastighetsregisterreformen genomförts.

Frågorna om kostnadsansvar och organisation har sålunda ännu inte

lösts. Styrelsen förordar därför att nämnda kapitel tills vidare inte upphävs

eller att behövliga föreskrifter utfärdas i annan ordning.

Förslaget om upphävande av 1921 års lagstiftning angående behandling

av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring av ströängar

tillstyrks av kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen. Dessa myndigheter

gör vissa uttalanden rörande de ströängar som inte berörts av förrättning

för indragning av ströäng till kronan, de s. k. oreglerade ströängarna. Kollegiet

framhåller att FBL kommer att öppna möjligheter att på ett aktivt sätt

främja en avveckling av ströängsenklaverna. Enligt styrelsens mening kräver

dessa ströängar viss reglering i promulgationslagen. Ströängarna innehas

»tills vidare», och det bör i särskilt lagrum nämnas att de kan bli föremål

för fastighetsbildning på samma sätt som mark. Så bör t. ex. bestämmelserna

om marköverföring i FBL göras tillämpliga på ströängarna, även

sådana som finns på allmänningar och på enskild mark.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om inte — utöver vad som föreslagits

i promemorian —■ vissa andra lagar helt eller delvis bör sättas ur kraft.

Sålunda synes 19 a § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar

ha ersatts av 5 kap. 3 § FBL och kunna upphävas. Detsamma gäller lagen

den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehaA^are av järnväg att påkalla

ägoutbyte. Styrelsen anser vidare att de i 13—16 §§ lagen den 2 juni 1933

(nr 269) om ägofred upptagna reglerna om upplåtelse av betesmark bör

kunna upphävas med hänsyn till de möjligheter att bilda betesservitut som

öppnas enligt FBL. Enligt styrelsens mening finns det f. ö. anledning överväga

om det numera föreligger behov av en särskild ägofredslag.

Departementschefen. Som lantmäteristyrelsen har anfört i sitt remissyttrande

föreligger inte längre något praktiskt behov av att använda avsöndring

och ägostyckning. Från allmän synpunkt är det uppenbarligen fördelaktigt

att dessa ålderdomliga fastighetsbildningsinstitut utmönstras. Några olägenheter

för de enskilda sakägarna torde inte heller uppkomma därigenom.

I detta sammanhang bör framhållas att legaliseringslagen öppnar möjlighet

till fastighetsbildning utan jord- eller planpolitisk prövning på grund

av arealöverlåtelse som skett före den 1 juli 1962.

Bestämmelserna i 13 och 14 §§ JDLP bör således inte gälla efter det att

FBL trätt i kraft. Någon särskild föreskrift härom synes emellertid inte

behövlig. Bestämmelserna får nämligen anses vara av sådan beskaffenhet

att de enligt det uttalande av lagberedningen som återgetts i departementspromemorian

(jfr ovan s. 22) skulle ha krävt en särskild föreskrift för att

få fortsatt tillämpning.

Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om inte bestämmelserna i 7 kap.

FBLS bör behållas i avvaktan på att frågan om fastighetsregistreringens organisation

löses. Denna fråga prövas f. n. av de sakkunniga som tillkallats

enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 för att utreda

organisationen av fastighetsbildnings- och mätningsväsendet m. m. Denna

utredning beräknas slutföra sitt arbete under år 1969 (se 1969 års riksdagsberättelse

under Jo 16). Innan resultatet av utredningsarbetet föreligger, är

det uppenbarligen inte lämpligt att lägga fram förslag till registreringsbestämmelser

utöver dem som tagits upp i 19 kap. FBL. Det är tydligt att

7 kap. FBLS, som bygger på nuvarande regler om fastighetsbildning i stad,

inte utan ganska genomgripande ändringar skulle kunna tillämpas efter

FBL:s ikraftträdande. Med hänsyn härtill har jag ansett att FBLS som föreslagits

i departementspromemorian bör upphävas i sin helhet. De föreskrifter

om fastighetsregistreringen inom FBLS:s tillämpningsområde som krävs

för genomförande av fastighetsregisterreformen torde få meddelas i särskild

ordning.

I anslutning till förslaget om upphävande aA? 1921 års lagstiftning angåen
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

53

de behandling av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring

av ströängar har lantmäteristyrelsen understrukit behovet av att dessa ängar

kan bli föremål för fastighetsbildning på samma sätt som andra markområden.

Även jag anser det angeläget att möjlighet härtill öppnas. Härigenom

kan man få till stånd en smidig avveckling av de enklavbildningar som ströängarna

innebär. Jag syftar härvid på de s. k. oreglerade ströängarna, dvs.

sådana ängar som inte berörts av förrättning för indragning av ströäng till

kronan. Övriga ströängar torde inte erbjuda några särskilda problem i fastighetsindelningshänseende

(jfr SOU 1957:30 s. 45-49).

Tvekan har sedan lång tid rått i fråga om den rätt varmed de oreglerade

ströängarna innehas. I sitt utlåtande över förslaget till 1921 års lag om

ströängars indragande till kronan anförde lagrådet att rätten från början

varit synnerligen svag men att den genom medgivande från kronans sida i

viss mån vuxit sig starkare och att den vid tidpunkten för utlåtandet fick

betraktas som en äganderätt som dock var inskränkt på så sätt att kronan

var berättigad att återta ängarna mot vederlag i annan mark (prop. 1921:

199 s. 92). Från annat håll har emellertid gjorts gällande att ängarna innehas

med en på visst sätt begränsad nyttjanderätt (SOU 1952: 13 s. 23 och

85).

I jorddelningssammanhang har ströängarna hittills behandlats som annan

mark (SOU 1957: 30 s. 33). Enligt min mening bör samma ordning gälla

även sedan FBL trätt i kraft. Innehavare av ströäng torde därvid böra jämställas

med ägare av marken. För undanröjande av osäkerhet i rättstillämpningen

bör en uttrycklig bestämmelse härom meddelas. Denna har tagits

upp i 10 § som innehåller motsvarande föreskrifter i fråga om den som innehar

fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Den

omständigheten att ströäng varit föremål för jorddelning enligt nuvarande

lagstiftning har inte ansetts medföra någon ändring i den rätt som tillkommer

innehavare av ängen (se SOU 1957: 30 s. 34). Samma princip synes

böra gälla även i fortsättningen.

Som lantmäteristyrelsen har påpekat bör uppräkningen i förevarande

paragraf av lagar som skall upphävas kompletteras med den nyligen antagna

provisoriska lagen om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Även 19 a § lagen om allmänna vägar bör uppenbarligen upphävas. Detta

bör ske i samband med att vissa andra följdändringar görs i lagen. Frågan

om ett totalt upphävande av lagen om ägofred bör inte tas upp i förevarande

sammanhang. Inte heller finns det enligt min mening tillräckliga skäl att nu

lägga fram förslag om upphävande av reglerna om upplåtelse av betesmark

i 13—16 §§ samma lag.

Utöver vad som framgår av det anförda har promemorieförslaget jämkats

i redaktionellt hänseende. Bl. a. har det inte ansetts behövligt att särskilt

nämna att bestämmelser som innefattar ändring eller förklaring av

eller tillägg till de upphävda lagrummen också skall upphöra att gälla.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

3 §

Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om att hänvisning i lag eller

annan författning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i den nya

lagstiftningen i stället skall avse den bestämmelsen.

Promemorian. I promemorian erinras om att det i olika lagar och andra författningar

finns hänvisning till bestämmelser som ersätts av regler i FBL.

I åtskilliga fall kommer, sägs det, ändring att ske i dessa författningar så

att hänvisningarna kommer att gälla bestämmelser i FBL. I andra fall har

det ansetts onödigt att göra sådana ändringar. Paragrafen har utformats

med tanke på dessa fall.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer i sak helt överens med

vad som förordats i promemorian.

4 §

I denna paragraf regleras frågan huruvida ny eller äldre lag skall tilllämpas

på en fastighetsbildningsförrättning som pågår vid tiden för FBL:s

ikraftträdande.

Promemorian. Promemorieförslaget bygger på förutsättningen att FBL i

princip är tillämplig på förrättningar som påbörjats men inte slutförts när

FBL träder i kraft. Som undantag härifrån anges att äldre lag skall tilllämpas,

om det är nödvändigt för att undvika oenhetlighet i förrättningen.

Angående innebörden av bestämmelsen hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen. Det synes varken möjligt eller lämpligt, sägs det i

promemorian, att närmare än som har skett ange tillämpningsområdet för

undantagsbestämmelsen. Oftast bör det utan vidare stå klart huruvida ny

eller äldre lag bör tillämpas på viss förrättningsfråga. Överinstanserna torde

endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva myndighetens ställningstagande

i fråga om tillämpligheten av äldre lag.

I promemorian understryks att 4 § äger tillämpning endast på sådana

frågor som efter FBL:s ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Har före

nämnda tidpunkt utlåtande i viss fråga underställts ägodelningsrättens prövning,

skall som antytts i den allmänna motiveringen (s. 8) även domstolarna

vid sin prövning tillämpa äldre lag.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att den föreslagna övergångsbestämmelsen

är alltför stel och inte ger tillräcklig antydan om den avvägning

mellan bl. a. förrättningstekniska synpunkter och sakägarnas eller olika

sakägargruppers intressen som inte sällan kommer att krävas vid avgörandet

av vilken lag som skall tillämpas. Regeln ger, framhåller hovrätten, över

huvud taget ringa utrymme för lämplighetsöverväganden, eftersom avsteg

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

55

från principen om ny lags tillämpning får ske endast om det finnes nödvändigt.

Genom uttrycket »oenhetlighet i förrättningen», vilket för tanken

närmast till mera framträdande oformligheter i förrättningsresultatet, torde

vidare regelns tillämplighet begränsas på ett ogynnsamt sätt. Fastighetsbildningslagstiftningen

innehåller åtskilliga regler av materiellträttsligt innehåll,

exempelvis angående ersättning till sakägare, och övergångsfrågor

med anknytning till sådana regler torde lösas bäst efter skälighetsöverväganden.

En speciell fråga som övergångsvis sannolikt uppkommer i pågående

laga skiften gäller, anför hovrätten vidare, vilka hänsyn som bör tas till

de nya reglerna om ersättning åt nyttjanderättshavare i vissa fall och nyttjanderättshavares

ställning som sakägare vid förrättning (5 kap. 7, 12 och

33—35 §§ FBL). Den föreslagna regeln ger inte någon ledning i detta hänseende.

Hovrätten förordar att regeln får en utformning som bättre motsvarar

dessa synpunkter. Enligt hovrättens mening bör huvudregeln att ny

lag skall vara tillämplig uttryckligen slås fast, varefter det bör anges när

undantag härifrån kan bli aktuella.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det tydligt bör komma till uttryck

i lagtexten att paragrafen endast äger tillämpning på frågor som efter FBL:s

ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Hovrätten påpekar vidare att

den föreslagna bestämmelsen kan tolkas så, att FBL skall tillämpas endast

på förrättningsförfarandet och inte på frågor av materiellträttslig art, såsom

tillåtligheten av en fastighetsbildningsåtgärd. Av dessa skäl är det enligt

hovrättens mening att föredra att paragrafen utformas i överensstämmelse

med 2 § JDLP.

Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte genom den föreslagna bestämmelsen

alltför mycket betonar de praktiska synpunkterna. Styrelsen

menar att den i 2 § JDLP använda formuleringen stämmer bättre överens

med de principer som hittills gällt för ny lags tillämplighet i tiden.

Skogsindustriernas samarbetsutskott önskar att 4 § utformas så, att den

mera otvetydigt ansluter sig till principen att den nya lagen bör komma till

användning i så stor utsträckning som möjligt. År sakägarna vid en förrättning

överens om att beslut, som redan fattats med stöd av äldre lag,

skall kunna anpassas till FBL bör enligt utskottet formella hinder ej resas

häremot. Fastighetsrationaliseringen inom jord- och skogsbruket har hög

angelägenhetsgrad, och det ligger i alla sakägares intresse att förutsättningar

för en smidigare fastighetsbildning snarast skapas. 4 § bör därför utformas

så, att det klart framgår att den nya lagen skall tillämpas i största möjliga

utsträckning vid förrättningar som pågår vid ikraftträdandet och att

vid enighet mellan sakägarna tidigare förrättningsbeslut skall kunna omprövas

och den nya lagen tillämpas.

Liknande uttalanden görs också från andra håll. Länsstyrelsen och överlantmätaren

i Kopparbergs län ifrågasätter sålunda om inte syftet med bestämmelsen

i 4 § — att låta reglerna i den nya lagen komma till användning

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

i så stor utsträckning som möjligt — väl så bra kan tillgodoses genom den

tidigare i liknande sammanhang meddelade mer allmänt hållna regeln att

den nya lagen skall tillämpas om så kan ske. Lantmätareföreningen är av

samma uppfattning som skogsindustriernas samarbetsutskott i frågan huruvida

äldre förrättningsbeslut bör kunna omprövas. Lantmåteristgrelsen

menar att omprövning bör kunna ske i undantagsfall och hänvisar till fastighetsbildningskommitténs

uttalanden i ämnet (SOU 1963: 68 s. 268).

Departementschefen. Som uttalats i den allmänna motiveringen bör man vid

utformningen av övergångsbestämmelserna utgå från de allmänna principerna

om ny lags tillämplighet i tiden. I fråga om förrättning som pågår

vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande leder dessa principer till att den

nya lagen skall tillämpas på frågor som därefter förekommer till behandling.

Detta gäller såväl frågor av rent förfarandemässig karaktär som frågor av

materiellträttslig innebörd. Det är emellertid tydligt att man måste göra

vissa undantag från dessa principer. Jag delar uppfattningen i promemorian

att det är endast dessa undantag som bör komma till uttryck i lag. Att som

föreslagits i vissa remissyttranden efter mönster från 2 § JDLP föreskriva

att den nya lagen skall tillämpas om så kan ske bör därför inte komma

i fråga.

I promemorieförslaget har undantagsbestämmelsen fått den avfattningen

att äldre lag skall tillämpas om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet

i förrättningen. Vid remissbehandlingen har olika meningar uttalats

rörande innebörden av förslaget. Svea hovrätt har den åsikten att

regeln ger för litet utrymme åt lämplighetsöverväganden, medan advokatsamfundet

hävdar att bestämmelsen överbetonar de praktiska synpunkterna.

För egen del vill jag ansluta mig till hovrättens uppfattning. Som hovrätten

framhållit kan man av bestämmelsens formulering få det intrycket att vid

avgörande av frågan vilken lag som skall tillämpas hänsyn skall tas endast

till intresset av att oformligheter i förrättningsresultatet inte uppkommer.

Detta är uppenbarligen inte meningen. Även lämplighets- och skälighetssynpunkter

bör få spela en inte oväsentlig roll i sammanhanget. Det synes

vara av värde att detta kommer till uttryck i lagtexten. I departementsförslaget

har därför som förutsättning för att äldre lag skall få tillämpas angetts

att det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i förrättningen

eller att det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till enskilda och

allmänna intressen. Jag vill understryka att man vid den lämplighetsbedömning

som förslaget sålunda ger möjlighet till har att beakta såväl enskilda

som allmänna intressen. Även om det från enskild synpunkt framstår som

i hög grad angeläget att äldre lag används kan i vissa fall hänsynen till allmänna

inlressen leda till att så inte bör ske.

Den av Svea hovrätt berörda frågan i vad mån de i 5 kap. FBL upptagna

reglerna om nyttjanderättshavare bör tillämpas vid pågående laga skifte

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

torde få bedömas med ledning av de synpunkter som nyss har anförts.

Bestämmelserna bör således vinna tillämpning i den utsträckning som är

möjlig med hänsyn till det skede vari förrättningen befinner sig och till de

beslut som redan fattats.

Några remissinstanser har tagit upp frågan i vilken omfattning äldre förrättningsbeslut

bör kunna omprövas efter den nya lagens ikraftträdande.

Enligt gällande rätt anses förrättningsmännen kunna ompröva tidigare

under förrättningen meddelade beslut, även lagakraftvunna sådana, när

ändrade förhållanden föranleder det (jfr NJA 1932 s. 364). Det betraktas

vidare som tillåtet för förrättningsmännen att frångå besluten, om samtliga

berörda sakägare är ense och allmänt intresse inte motverkas. Samma principer

torde få anses fastslagna när det gäller tillämpningen av FBL (lagrådsremissen

s. 266). Enligt min mening bör dessa grundsatser gälla även

i det fall att efter FBL:s ikraftträdande fråga uppkommer att ompröva ett

beslut som meddelats med stöd av äldre lag. Det torde få överlämnas åt

rättstillämpningen att närmare avgöra när omprövning bör tillåtas.

Utöver vad som framgår av vad som tidigare har anförts har promemorieförslaget

jämkats i redaktionellt hänseende i syfte att klargöra att paragrafen

äger tillämpning endast på sådana frågor som efter FBL:s ikraftträdande

uppkommer vid förrättning och att den sålunda inte skall tillämpas vid

överprövning av förrättningsbeslut som meddelats före nämnda tidpunkt.

5 §

Paragrafen behandlar frågan vilken lag som skall tillämpas i fråga om

sammanläggningsärende som är anhängigt vid den nya lagens ikraftträdande.

Promemorian. Under hänvisning till vad som anförts i den allmänna motiveringen

föreslås i promemorian att ärende som inkommit till ägodelningsdomaren

före FBL:s ikraftträdande men som då inte slutbehandlats av

denne skall prövas av inskrivningsmyndigheten. Vidare föreslås att de i

FBL upptagna bestämmelserna om villkor för och verkan av sammanläggning

skall tillämpas. I promemorian framhålls att hänvisningen till sammanläggningsvillkoren

i FBL avser inte bara de speciella bestämmelserna härom

i 12 kap. utan också de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. Samtidigt

understryks att jordpolitisk kontroll inte behöver ske i varje sammanläggningsärende

av det slag som det här är fråga om. När sammanläggning

genomförs i samband med jorddelning, skall enligt nuvarande bestämmelser

den jordpolitiska bedömningen göras i jorddelningsärendet. Har med tilllämpning

av dessa bestämmelser förrättningsmännens avgörande i jorddelningsärendet

redan överprövats eller sker en sådan prövning i anslutning

till sammanläggningen, behövs uppenbarligen ingen ytterligare jordpolitisk

prövning i sammanläggningsärendet, och någon tillämpning av 3 kap.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

FBL blir i sådant fall inte aktuell (jfr Henkow och von Schultz, Avstyckning

och sammanläggning beträffande fastigheter å landet s. 214).

I fortsättningen av förslaget meddelas bestämmelser som innebär att äldre

lag i princip skall tillämpas i fråga om den formella handläggningen av

sammanläggningsärende av ifrågavarande slag. Givetvis skall, sägs det i

promemorian, härvid gälla de modifikationer som följer av att inskrivningsmyndigheten

i stället för ägodelningsdomaren handlägger ärendet. Reglerna

om inhämtande av yttrande från inskrivningsdomaren och om underrättelser

till denne blir sålunda inte tillämpliga.

I några hänseenden har kompletterande föreskrifter ansetts behövliga.

Enligt nuvarande regler skall ägodelningsdomaren i vissa fall hänskjuta

sammanläggningsärende till ägodelningsrättens prövning. Eftersom ägodelningsrätterna

skall avskaffas, har i en särbestämmelse angetts att ärendet

i stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. En annan särbestämmelse

behandlar frågan om talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende.

Enligt denna bestämmelse skall talan fullföljas i hovrätten

genom besvär som skall inges till myndigheten inom fyra veckor

från den dag då beslutet meddelades. I promemorian framhålls att i fråga

om rätten att fullfölja talan och om förfarandet i hovrätten skall enligt

principerna om ny processlagstiftnings tillämplighet i tiden bestämmelserna

i 17 kap. FBL lända till efterrättelse vid sidan av allmänna processrättsliga

regler. Av bestämmelsen i 21 § rättegångsbalkens promulgationslag följer

att det åligger inskrivningsmyndigheten att pröva huruvida besvärstalan

fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid.

Remissyttrandena. Förslaget att de nya materiella bestämmelserna i FBL

skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid lagens

ikraftträdande berörs i några remissyttranden. Lantbruksstgrelsen framhåller

att antalet sådana ärenden kan väntas vara betydande. I många fall

har yttrande från överlantmätaren redan inhämtats. En prövning enligt de

materiella villkoren i FBL skulle i vissa fall kunna leda till betydande tidsutdräkt.

Olägenheterna av att äldre lag tillämpas är enligt styrelsens mening

inte så påtagliga att de motiverar ett sådant merarbete. Styrelsen förordar

därför att prövningen sker enligt äldre lag.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har inte något att erinra mot förslaget

på denna punkt men förutsätter att det inte skall behöva föranleda

särskild tidsutdräkt, t. ex. i form av förnyat remissförfarande från inskrivningsmyndighetens

sida. Ett liknande uttalande görs av lantmätareföreningen.

Svea hovrätt riktar en invändning mot avfattningen av den föreslagna

bestämmelsen. Hovrätten erinrar om att ansökan om sammanläggning direkt

hos ägodelningsdomaren i regel inte behövs när sammanläggningen

utgör förutsättning för att avstyckningsförrättning skall kunna fastställas

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H4- år 1970

59

och ägaren av de områden, som skall läggas samman, vid förrättningen anhållit

om sammanläggning. Handlingarna skall då enligt 21 kap. 43 § andra

stycket JDL av överlantmätaren lämnas till ägodelningsdomaren. Uppenbarligen

skall, säger hovrätten, sammanläggningsärende som anhängiggjorts

på detta sätt prövas enligt 5 § i förslaget, även om ärendet inkommer till

ägodelningsdomaren efter nya lagens ikraftträdande. Hovrätten hemställer

att lagtexten jämkas så, att detta klart framgår.

Departementschefen. Förslaget att de materiella bestämmelserna i FBL

skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid tidpunkten

för lagens ikraftträdande har nästan genomgående godtagits av remissinstanserna.

Även jag ansluter mig till förslaget. De farhågor om att en sådan

reglering skulle leda till betydande tidsutdräkt vid handläggningen som

kommit till uttryck i ett remissyttrande synes överdrivna. Om överlantmätaren

tidigare avgett yttrande i sammanläggningsärende och därvid tillstyrkt

åtgärden, torde det i regel^inte vara nödvändigt att efter FBL:s ikraftträdande

begära nytt yttrande. I de allra flesta fall bör det nämligen utan

vidare stå klart att sammanläggningen är tillåten även enligt de nya bestämmelserna.

Om inskrivningsmyndigheten undantagsvis skulle finna att ett

nytt yttrande behövs, synes ett sådant kunna avges utan större dröjsmål,

eftersom överlantmätaren redan är insatt i ärendet.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i sitt remissyttrande har lagtexten

jämkats så, att det klart framgår att paragrafen alltid skall tillämpas

när sammanläggning utgör villkor för fastställelse av avstyckningsförrättning

som enligt 6 § skall prövas av inskrivningsmyndigheten.

6 §

Denna paragraf behandlar frågan i vad mån gällande bestämmelser om

fastställelseprövning och om fullföljd av talan mot förrättning skall äga

tillämpning på äldre förrättningar.

Promemorian. Promemorieförslaget inleds med en föreskrift att de nuvarande

reglerna om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd

förrättning fortfarande skall tillämpas på fastighetshildningsförrättning

som avslutats innan FBL trätt i kraft. Enligt en tilläggsregel skall inskrivningsmyndigheten

och fastighetsdomstolen fullgöra den fastställelseprövning

som f. n. åvilar ägodelningsdomaren resp. ägodelningsrätten. Av allmänna

principer om ny processlagstiftnings tillämpning i tiden följer, sägs

det i promemorian, att de äldre fullföljdsbestämmelserna likaledes skall tilllämpas

i fråga om sådan förrättning som nyss angetts. Uppenbarligen skall

dock efter FBL:s ikraftträdande fullföljd inte ske till ägodelningsrätten

utan till fastighetsdomstolen. Några uttryckliga bestämmelser i dessa hänseenden

har inte ansetts behövliga.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

I promemorieförslagets andra stycke föreslås en särbestämmelse för det

fall att fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande meddelat

beslut eller vidtagit åtgärd med tillämpning av äldre lag. Vissa av

dessa avgöranden skall enligt gällande rätt överklagas särskilt (21 kap. 19 §

JDL). Denna reglering bör enligt promemorian behållas under övergångstiden.

Det har därför föreskrivits att frågan huruvida talan skall föras särskilt

mot beslut eller åtgärd av detta slag skall bedömas enligt äldre lag.

Vidare har angetts att särskild talan förs genom besvär som skall inges till

fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades

eller åtgärden vidtogs.

Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna

har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De har därför utan

ändring i sak förts över till departementsförslaget.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har paragrafen

i departementsförslaget kompletterats med bestämmelser som reglerar

frågan om fastställelse av sådan avstyckningsförrättning enligt 5 kap.

FBLS som avslutats före den nya lagens ikraftträdande och om fullföljd av

talan mot beslut som med stöd av bestämmelserna i samma kapitel meddelats

av länsstyrelse eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Bestämmelsen

om fastställelseprövningen har tagits upp i andra stycket, och fullfölj dsregeln

har fått sin plats i femte stycket.

7 §

I paragrafen meddelas bestämmelser om överflyttning av vissa mål och

ärenden till fastighetsdomstol.

Promemorian. Promemorieförslaget innehåller en föreskrift som innebär

att mål eller ärende som enligt någon av de nu upphävda lagarna anhängiggjorts

hos ägodelningsrätten men som inte före FBL:s ikraftträdande hunnit

slutbehandlas av denna rätt skall överlämnas till fastighetsdomstolen och

prövas av denna enligt bestämmelserna om fastighetsbildningsmål. Denna

reglering medför, framhålls det i promemorian, att fastighetsdomstolen

övergångsvis kommer att fungera som första instans i vissa mål som den i

fortsättningen endast skall handlägga som överinstans i förhållande till

fastighetsbildningsmyndigheten. Några betänkligheter mot en sådan anordning

torde inte behöva hysas, eftersom parterna alltid äger rätt att få sin

sak prövad i ytterligare en instans (hovrätten).

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen har i princip inget att

erinra mot den föreslagna bestämmelsen men ifrågasätter om inte undantag

bör göras för särskilt omfattande mål, där vederbörande ägodelningsdomare

och nämndemän lagt ner omfattande arbete i form av inläsning, förundersökningar,

syn in. m. Enligt föreningens mening är det i sådana fall inte

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposilion nr 144 år 1970 61

rationellt att målet överlämnas till annan domstol med helt ny personsammansättning.

Departementschefen. Av såväl principiella som praktiska skäl anser jag det

uteslutet att ägodelningsrätterna efter den nya lagens ikraftträdande skall

få fortsätta att fungera vid prövningen av vissa inte klart avgränsade kategorier

av mål. Det är emellertid uppenbarligen angeläget att ägodelningsrätterna

i största möjliga utsträckning avgör de där anhängiga målen före

ikraftträdandet. Särskilt viktigt är detta givetvis när det gäller mål på vil kr

ett omfattande förberedelsearbete utförts.

På grund av vad som nu anförts har den i promemorieförslaget upptagna

bestämmelsen utan ändring i sak förts över till departementsförslaget. 1

överensstämmelse med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen

har paragrafen i departementsförslaget kompletterats med en föreskrift om

alt fastighetsdomstolen skall överta också sådana ärenden angående besvär

över förrättning enligt 5 kap. FBLS som vid den nya lagens ikraftträdande

är anhängiga hos länsstyrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd

av 21 § i samma kapitel.

Det torde utan särskild föreskrift stå klart att fastighetsdomstolen skall

överta ägodelningsrättens uppgifter i fråga om mål eller ärende som efter

fastighetsbildningslagens ikraftträdande återförvisas till eller eljest skall

las upp till förnyad behandling i den lägsta domstolsinstansen.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsdomstolens handläggning

av mål och ärenden som den har att pröva enligt promulgationslagen.

Promemorian. Enligt promemorian bör mål eller ärende som enligt bestämmelserna

i 5—7 §§ skall prövas av fastighetsdomstol handläggas i den ordning

FBL föreskriver för fastighetsbildningsmål. En regel härom har tagits

upp i första stycket i promemorieförslaget.

I promemorian framhålls att vissa av de mål, som f. n. prövas av ägodelningsrätt,

anhängiggörs genom stämning. Uppenbarligen bör, sägs det vidare,

bestämmelserna i 42 kap. rättegångsbalken om stämning i tvistemål tilllämpas

på dessa mål. Någon särskild föreskrift härom synes inte nödvändig,

eftersom rättegångsbalkens bestämmelser är subsidiärt tillämpliga vid

all handläggning i fastighetsdomstolen. Yad angår parts utevaro i stämningsmål

torde övervägande skäl tala för att rättegångsbalkens regler för

indispositiva mål görs tillämpliga i stället för bestämmelserna i 16 kap. 6

och 7 §§ FBL. Paragrafen har kompletterats med en föreskrift härom.

Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna,

som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, har utan saklig ändring

förts över till departementsförslaget.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970

9 §

Paragrafen innehåller en specialbestämraelse rörande fortsatt handläggning

av vissa vid allmän domstol anhängiga mål.

Promemorian. I promemorieförslaget har tagits upp en bestämmelse som

tar sikte på det fall att talan som avses i 3 § 1918 års lag om rätt att över

annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning är

anhängig vid tiden för FBL:s ikraftträdande. I promemorian erinras om att

1918 års lag föreslås upphävd i 2 §. För att rättegången skall kunna slutföras

föreslås nu att lagen fortfarande skall tillämpas vid målets handläggning

och prövning.

Departementschefen. Departementsförslaget är i sak identiskt med promemorieförslaget.

10 §

I paragrafen meddelas bestämmelser som innebär att innehavare av vissa

äldre besittningsrätter vid tillämpningen av FBL skall jämställas med fastighetsägare.

Promemorian. I promemorian erinras om att 1 kap. 5 § i fastighetsbildningskommitténs

förslag till lag om fastighetsbildning innehåller en bestämmelse

om att innehavare under ständig besittningsrätt till mark eller fastighet

skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i samma paragraf att vad

som enligt lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas bl. a. på den

som innehar fastighet med fideikommissrätt. Dessa bestämmelser har ansetts

ha sin rätta plats i promulgationslagen. De har därför med vissa redaktionella

jämkningar tagits upp i 10 § i promemorieförslaget.

Med ständig besittningsrätt åsyftas, sägs det vidare i promemorian, både

sådan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom och

annan ständig besittningsrätt, bl. a. stadgad åborätt.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet påpekar att det i äldre tid genom privata

förfoganden uppkommit vissa med stadgad åborätt till kronohemman

jämförbara ständiga eller ärftliga besittningsrätter till skatte- eller frälsehemman.

En ärftlig besittningsrätt kan någon gång vara svagare än en

ständig besittningsrätt och bör då inte hänföras till 10 §. Enligt kollegiets

mening bör paragrafen inte heller tillämpas på den som på grund av s. k.

ändamålsupplåtelse innehar ett område av publik jord. Den publika fastighetens

ägare torde enligt kollegiet inte genom en nyttjanderättsupplåtelse av

detta slag få anses ha blivit avhänd rätten att vid fastighetsbildningsförrättningar

föra talan för fastigheten som ägare. Däremot menar kollegiet att

fortfarande bestående brukningsrätter till s. k. landgillejordar i Skåne, Hal
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 63

land och Blekinge är jämförbara med ständig besittningsrätt som avses i

10 §.

Departementschefen. Bestämmelsen i promemorieförslaget, som inte föranlett

någon erinran vid remissbehandlingen, har oförändrad förts över till

departementsförslaget. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande gjort

vissa uttalanden om tolkningen av begreppet ständig besittningsrätt. Jag

kan ansluta mig till vad som sålunda anförts.

Av skäl som jag närmare har utvecklat vid 2 § har i ett tillägg till den av

kommittén föreslagna bestämmelsen föreskrivits att med ägare av fastighet

skall jämställas också den som enligt beslut vid allmän avvittring innehar

ströäng. Av denna formulering torde framgå att bestämmelsen avser endast

de s. k. oreglerade ströängarna, dvs. sådana ängar som inte berörts av förrättning

för indragning av ströäng till kronan. Som jag har anfört vid 2 §

kräver övriga ströängar ingen särreglering i detta sammanhang.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som kompletterar de i FBL upptagna

reglerna om skydd för innehavare av sakrätt.

Promemorian. I promemorian erinras om att FBL innehåller ett flertal bestämmelser

som syftar till att skydda innehavare av sakrätt i fastighet som

berörs av fastighetsbildning. Enligt fastighetsbildningskommitténs förslag

jämställs i dessa bestämmelser med inskriven rättighet sådan fordran eller

annan rättighet som har förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § äldre jordabalken.

Någon motsvarighet till denna förmånsrätt finns inte i det till lagrådet remitterade

förslaget till jordabalk (JB). Med hänsyn härtill har frågan om

skydd för innehavare av sådan förmånsrätt ansetts inte böra regleras i FBL.

I 5 § JP har tagits upp en bestämmelse enligt vilken rättsägare som nyss

nämnts skall behålla sin tidigare företrädesrätt under vissa förutsättningar.

Uppenbarligen bör, sägs det i promemorian, sådan rättsägare beredas samma

skydd söm enligt FBL tillkommer innehavare av inskriven rättighet.

En föreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget.

Kretsen av skyddade salcrättshavare torde enligt promemorian böra utvidgas

ytterligare. I likhet med vad som gäller om institutet förmånsrätt för

ogulden köpeskilling skall institutet avkomsträtt avskaffas enligt JB, men

de före balkens ikraftträdande upplåtna avkomsträtterna skall enligt 8 §

JP fortfarande i princip gälla på samma sätt som förut. Innehavare av sådan

äldre avkomsträtt bör jämställas med den som har fordran i fastigheten.

Andra stycket i promemorieförslaget innehåller en bestämmelse

härom.

Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överens
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

stämmelse med promemorieförslaget som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

12 §

I paragrafen regleras frågan om den fortsatta giltigheten av avstyckningsplaner

och avstyckningsförbud.

Promemorian. I promemorian erinras om att 19 kap. 1 § JDL enligt dess

lydelse före den 1 januari 1948 föreskrev att avstyckning av ett flertal mindre

lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella

anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som inte lagts under

stadsplan eller byggnadsplan, ej fick ske utan att länsstyrelsen godkänt

plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid uppgörande

av sådan plan (avstyckningsplan) skulle iakttas att möjlighet öppnades

att anordna dels lämpliga trafikleder samt öppna platser och utfartsvägar,

dels behövliga ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och

för avlopp med reningsanordningar. Fordrades avstyckningsplan för visst

område, kunde länsstyrelsen förordna att i avvaktan på planens upprättande

avstyckning inte fick ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande stad

samt område på landet för vilket skulle föras stadsregister gällde enligt

5 kap. 8 a § FBLS liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad godkändes

av magistraten, om sådan fanns, och annars av länsstyrelsen.

I samband med 1947 års reformering av avstyckningsreglerna och byggnadslagstiftningen

avskaffades avstyckningsplaneinstitutet. Det behov som

institutet tidigare fyllt ansågs i fortsättningen böra tillgodoses genom stadsplane-

och byggnadsplaneinstituten (prop. 1947:131 s. 139). De avstyckningsplaner

som godkänts före den 1 januari 1948 förlorade emellertid,

påpekas det i promemorian, inte därmed all betydelse. Genom övergångsbestämmelserna

till ändringarna i JDL och FBLS jämställdes sådana avstyckningsplaner,

som vid den nya lagens ikraftträdande var gällande, i

vissa hänseenden med byggnadsplan. Bl. a. skulle vad som föreskrevs om

byggnadsplan i 19 kap. 13 § 2—4 mom. JDL samt i 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 §

FBLS äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Enligt särskilda

föreskrifter skulle ändring av avstyckningsplan i fortsättningen få ske på

samma sätt som tidigare. Den äldre lagen saknade visserligen uttryckliga

regler om ändring av avstyckningsplan, men ändring hade ansetts kunna

ske med tillämpning av bestämmelserna om tillkomsten av ny avstyckningsplan.

Detta förfaringssätt skulle användas vid ändring av avstyckningsplan

även efter den nya lagens ikraftträdande. (Se prop. 1947: 232 s. 200.)

Också byggnadslagstiftningen tillmäter, framhålls det vidare i promemorian,

avstyckningsplanerna betydelse i skilda hänseenden. Enligt 168 § första

stycket byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL) får sålunda utan

hinder av vad som eljest föreskrivs i lagen tätbebyggelse äga rum inom om
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

råde med avstyckningsplan, om inte Kungl. Maj :t eller myndighet, som

Kungl. Maj :t bestämmer, förordnar annorlunda. I andra stycket av samma

paragraf anges att bestämmelserna i 110 § BL skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om avstyckningsplan. Detta innebär att nybyggnad inte får

företas i strid mot avstyckningsplan. Länsstyrelsen eller enligt Kungl. Maj :ts

bestämmande annan myndighet kan dock medge undantag härifrån när

särskilda skäl finns och nybyggnaden inte avsevärt försvårar markens användning

för avsett ändamål. Avstyckningsplan medför vidare rätt för länsstyrelsen

att förordna att nybyggnad inom det planlagda området inte får

ske utan särskilt tillstånd, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp anordnats

i behövlig omfattning. Länsstyrelsen kan också i den utsträckning

som föranleds av omständigheterna förbjuda schaktning, fyllning, trädfällning

eller liknande åtgärd inom området.

En annan viktig rättsverkan av avstyckningsplan följer av bestämmelsen

i 83 § byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) (BS) som föreskriver

att avstyckningsplan skall i de hänseenden som anges i 5 kap. BS

jämställas med byggnadsplan, om inte länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Detta innebär bl. a. att det föreligger skyldighet att söka byggnadslov inom

område med avstyckningsplan.

Vid tidpunkten för BL:s ikraftträdande fanns, sägs det i promemorian,

ett stort antal godkända avstyckningsplaner. Det förutsattes visserligen

att dessa, i den mån de ansågs olämpliga, skulle bli föremål för översyn

och att de därvid skulle ersättas med byggnadsplan (prop. 1947:131 s.

302). Fortfarande torde emellertid åtskilliga avstyckningsplaner vara gällande.

Frågan huruvida dessa skall avvecklas och på vad sätt avvecklingen

i så fall skall ske bör inte tas upp till prövning i detta sammanhang. I likhet

med vad som skedde vid 1947 års reform av fastighetsbildningslagstiftningen

bör i stället meddelas övergångsbestämmelser om att avstyckningsplan skall

jämställas med byggnadsplan.

FBL innehåller bestämmelser om byggnadsplan i 3 kap. 2 § (fastighetsbildnings

överensstämmelse med plan), 3 § (motverkande av olämplig bebyggelse

inom område där plan saknas), 4 kap. 15 och 24 §§ samt 14 kap. 2

§ (underrättelse till byggnadsnämnd om förrättning och förrättningssammanträde),

7 kap. 3 och 4 §§ (ändring och upphävande av servitut som

hindrar fastighets användning enligt plan), 14 kap. 1 § (rätt för byggnadsnämnd

att påkalla fastighctsbestämning inom planområde) samt 15 kap.

7 och 8 §§ (rätt — i vissa fall exklusiv rätt — för byggnadsnämnd att inom

planområde fullfölja talan mot tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut på

det allmännas vägnar).

Samtliga dessa bestämmelser synes böra göras tillämpliga även i fråga om

avstyckningsplan. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande

paragraf föreskrivits att bestämmelserna i FBL om byggnadsplan skall äga

motsvarande tillämpning på avstyckningsplan.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 744

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

I fortsättningen av samma stycke har tagits upp en föreskrift som gör det

möjligt att även i fortsättningen ändra avstyckningsplan på samma sätt som

tidigare.

FBL saknar motsvarighet till bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. andra

stycket JDL ocli 5 kap. 8 § 2 mom. andra stycket FBLS om rätt för länsstyrelsen

att utfärda avstyckningsförbud i avvaktan på att detaljplan upprättas

eller ändras. Det synes, uttalas det i promemorian, lämpligt att i förevarande

sammanhang ta upp frågan huruvida de nu gällande avstyckningsförbuden

bör förlora sin verkan i och med att FBL träder i kraft.

Fastighetsbildningskommittén föreslog att systemet med avstyckningsförbud

skulle slopas i den nya lagen. Som skäl härför anförde kommittén

i huvudsak följande (SOU 1963: 68 s. 214). Erfarenheterna visade

att förbuden var utan betydelse för länsstyrelsernas bevakning av planintressena

i fastighetsbildningssammanhang. Planmyndigheterna fick vidare

enligt kommitténs förslag vidsträckta befogenheter att få till stånd överprövning

av fastighetsbildningsförrättningar. Härtill kom att den nya lagens

regler om villkor för fastighetsbildning skulle vara generellt tillämpliga på

alla slags fastighetsbildningsåtgärder och att det inte kunde komma i fråga

att meddela förbud som avsåg också andra åtgärder än avstyckning.

Dessa skäl kan enligt promemorian med i stort sett oförändrad styrka

åberopas till stöd för att avstyckningsförbuden helt avvecklas. Några omständigheter

som pekar i motsatt riktning synes knappast kunna anföras.

De nu gällande avstyckningsförbuden bör därför inte äga giltighet efter

FBL:s ikraftträdande. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i

andra stycket av promemorieförslaget.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att en avveckling av samtliga

nu gällande avstyckningsplaner bör komma till stånd. Mycket skulle enligt

styrelsens mening vara att vinna, om avvecklingen skedde i anslutning till

FBL:s ikraftträdande. Motsvarande utrensning bör samtidigt ske i byggnadslagstiftningen.

Samma åsikt framförs av länsstyrelsen i Norrbottens lån

och av lantmätareföreningen.

Departementschefen. Tydligt är att skäl talar för att avstyckningsplanerna

avvecklas. Som framgår av promemorian skulle emellertid ett upphävande

av samtliga nu gällande avstyckningsplaner förutsätta ganska omfattande

ingrepp i byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till det utredningsuppdrag

som anförtrotts åt bygglagutredningen bör emellertid i detta sammanhang

göras endast sådana ändringar som oundgängligen behövs för att samordna

byggnadslagstiftningen med FBL. Enligt min mening har den nu ifrågasatta

reformen inte denna karaktär. För den händelse planerna är så föråldrade

att de hindrar en rationell fastighetsindelning, kan de ersättas med byggnadsplaner

eller ändras. Länsstyrelsen bör givetvis i sin egenskap av regio
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 67

hal planmyndighet verka för att åtgärder i detta syfte vidtas snarast möjligt.

Som föreslagits i promemorian bär däremot en omedelbar avveckling av

avstyckningsförbuden nu ske.

På grund av vad som nu har anförts har departementsförslaget i sakligt

hänseende utformats helt i överensstämmelse med promemorieförslaget. .

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om upplösning av det samband som

i vissa fall råder mellan tomt och annan mark.

Promemorian. Enligt promemorian uppkom i våra städer tidigt bruket att

upplåta den mark som begagnades som jordbruk, dvs. åker och äng, till

enskilt nyttjande. Vanligen skedde detta på så sätt att marken fördelades

mellan borgarna. I äldre tid gjordes fördelningen ofta mellan borgarna personligen.

När en borgare dog eller flyttade från staden, blev jordlotten ledig

och kunde av stadens styrelse överlämnas till annan borgare. Denna upplåtelseform

övergavs emellertid så småningom. På 1700-talet blev det i stället

vanligt att marken fördelades på tomterna i staden och sedan följde dessa.

Vid fördelning av jord på tomterna iakttogs tidigt den regeln att den varje

tomt tilldelade jordlotten inte fick skiljas från tomten. En allmän föreskrift

härom finns i resolutionen på städernas besvär den 29 mars 1647, punkt 14.

Detta förbud tillämpades både på donationsjord och på annan jord i stad

(s. k. odaljord). För att oskiljaktighet skall anses föreligga torde dock numera

fordras en uttrycklig bestämmelse vid fördelningen eller i varje fall

beträffande den särskilda staden (NJA 1945 s. 229, Prawitz, Tomter och

stadsägor, andra upplagan, s. 32).

Jordens oskiljaktighet med vederbörande tomt bär, påpekas det vidare i

promemorian, ansetts kunna upplösas av Kungl. Maj :t. Beslut härom har

meddelats antingen för vissa jordlotter eller generellt för en hel stad. Har

sådant medgivande lämnats, fordras inte avstyckning enligt 5 kap. FBLS

för att avskilja jordlotten från tomten. Inte heller krävs en ny registerbeteckning

på lotten. Denna är redan förut en stadsäga och skall ha registrerats

som en sådan.

Enligt 14 § kungörelsen den 14 september 1875 (nr 70 s. 1) huru lagfarts-

och inteckningsböcker skola inrättas och föras skall på upplägg i

fastighetsbok för tomt antecknas areal av jord som är förenad med tomten.

Härav har dragits den slutsatsen (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i

stad, andra upplagan, s. 35) att sådan jord inte skall tas upp på särskilt

upplägg. Vidare har det ansetts att de beslut om lagfart eller inteckning

som meddelats beträffande tomten skall omfatta den därmed förenade jorden,

även om det inte uttryckligen angetts i besluten.

Av 3 § lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighets
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

böcker för landet, jfrd med 7 kap. 9 och 10 §§ FBLS, framgår att jord avnyss

angivet slag såsom utgörande en för sig bestående stadsäga skall redovisas

på eget upplägg. Enligt 9 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr

519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola

inrättas och föras skall emellertid hänvisning ske från det ena upplägget

till det andra (jfr 12 § sjunde st3rcket och 18 § femte stycket förordningen

den 12 maj 1917, nr 281, med närmare föreskrifter om fastighetsregister för

stad). Jorden torde dock oberoende av att den redovisats på eget upplägg

omfattas av de beslut om lagfart och inteckning som meddelats beträffande

tomten (justitiedepartementets anvisningar för uppläggande av nya fastighetsböcker

för landet II s. 28).

Det förhållandet att ett område är oskiljaktigt förenat med en tomt har

också vissa andra konsekvenser än de nu angivna. Sålunda torde tomtindelning

som berör sådant område kunna fastställas, endast om det visas att

samhörigheten upphört eller, när tomtindelningen fastställts av Kungl.

Maj :t, att samhörigheten uttryckligen hävs. Så länge samhörigheten hestår

torde vidare området kunna sammanläggas endast med annat område som

är oskiljaktigt förenat med samma tomt. Område av detta slag anses slutligen

inte kunna införas i tomtboken utan att det visas att det inte längre

är förenat med tomt. (Se fastighetsregisterkommissionens meddelanden I

s. 47 och XIX s. 141.)

Vad som sålunda har anförts visar enligt promemorian att anordningen

med områden som är oskiljaktigt förenade med tomter medför komplikationer

både från inskrivningsrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga synpunkter.

Detta talar för att man avvecklar anordningen. Eu sådan avveckling

skulle också stå i överensstämmelse med den utjämning av olikheterna

mellan städer och landskommuner som skett under senare tid. Den nya

fastighetsbildningslagen enligt vilken enhetliga regler skall gälla för fastighetsbildning

i stad och på landet utgör ett betydelsefullt led i denna utveckling.

Starka skäl kan således, uttalas det i promemorian, anföras för att man

genom lagstiftning upplöser den samhörighet som i vissa fall finns mellan

en tomt och en stadsäga. Omständigheter som pekar i motsatt riktning torde

knappast kunna påvisas. Något allmänt intresse av att behålla sambandet

mellan de olika fastigheterna kan numera inte anses föreligga. Inte heller

från enskild synpunkt synes några olägenheter kunna uppstå, om sambandet

bryts. För fastighetsägaren måste det vara enbart till fördel att han får

fritt förfoga över varje fastighet för sig. För innehavare av panträtt och

andra begränsade sakrätter bör samhörighetens upplösning tilläggas samma

verkan som en delning av fastigheten. Reglerna i 6 kap. 18 § första stycket

och 7 kap. 26 § JB bör således göras tillämpliga, och de torde ge ett fullt

tillfredsställande skydd åt berörda rättsägare.

En situation som i viss mån liknar den nyss behandlade uppstår när en

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:is proposition nr iU år 1970

till tomt hörande andel i samfällighet bryts ut genom laga skifte på samfälligheten.

Den utbrutna marken kan då inte ingå i tomten utan måste

registreras som en stadsäga (7 kap. 10 § 7 FBLS). Inskrivningsrättsligt torde

den emellertid tillsammans med tomten utgöra en fastighet (Prawitz,

Tomter och stadsägor, s. 174). Starka skäl talar enligt promemorian för att

man även i detta fall genom lagstiftning häver sambandet mellan tomten

och stadsägan så att registerenheten också inskrivningsrättsligt blir att behandla

som särskild fastighet.

För att inteckningshavares och liknande rättsägares intressen inte skall

förnärmas, bör i fråga om verkningarna av sambandets brytande gälla

samma regler som vid upphävande av oskiljaktighet mellan tomt och stadsäga.

På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget föreskrivits

att det rättsliga samband som i de båda angivna fallen råder mellan tomt

och stadsäga skall upphöra och att bestämmelserna i 6 kap. 18 § första

stycket och 7 kap. 26 § JB skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

verkan av sambandets upphörande. Genom ett tillägg har bestämmelserna

gjorts tillämpliga även för det fall att tomten uteslutits ur tomtindelning

och registrerats som stadsäga.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget tillstyrks uttryckligen av kammarkollegiet

och lantmäteristgrelsen. Kollegiet påpekar dock att det kan tänkas

att tomt uteslutits ur tomtindelning för att övergå till område som skall tas

upp i bihang C i fastighetsregistret. Med anledning härav bör i första styckets

sista mening uteslutas orden »och registrerats som stadsäga».

Departementschefen. Departementsförslaget ansluter sig i sakligt hänseende

helt till promemorieförslaget. Vid utformningen av lagtexten har beaktats

vad kammarkollegiet anfört i sitt remissyttrande.

Brytandet av sambandet mellan tomt och annan mark föranleder vissa

ändrade föreskrifter i fråga om redovisningen i fastighetsbok och fastighetsregister.

Frågan härom torde få övervägas i annat sammanhang.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §

Paragrafen innehåller specialbestämmelser rörande behandlingen av avkomsträtt

vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § FBL.

Promemorian. I promemorian påpekas att 11 § andra stycket innehåller en

allmän bestämmelse varigenom innehavare av avkomsträtt vid tillämpningen

av FBL jämställs med den som har fordran i fastighet. Dessa rättighetsha
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

vare kräver emellertid uppmärksamhet även i ett mer speciellt sammanhang.

Enligt 5 kap. 16 § första stycket FBL skall ersättning som utgår vid

fastighetsreglering, i vissa fall inbetalas till myndighet. I andra stycket av

samma paragraf meddelas föreskrifter om fördelning av nedsatta medel. I

fråga om ordningen för och verkan av fördelningen hänvisas till bestämmelserna

om expropriationsersättning. Att märka är emellertid att fastighetsägare

tillkommande expropriationsersättning fördelas endast mellan honom

och innehavare av fordringsinteckningar. Innehavare av avkomsträtt får

ingen del i denna ersättning, eftersom särskild ersättning bestäms för sådan

rättighetshavare. När fastighetsreglering äger rum, fastställs endast undantagsvis

särskild ersättning för rättigheten. Genom en särbestämmelse måste

därför sörjas för att innehavare av avkomsträtt får del i den ersättning

som i andra fall utgår för fastigheten. I promemorieförslaget har därför föreskrivits

att sådan rättighetshavare skall, om särskild ersättning inte bestämts,

erhålla betalning efter de grunder som gäller när fast egendom försäljs

enligt utsökningslagen utan förbehåll om rättighetens bestånd.

Remissyttrandena. Svea hovrätt erinrar om att en motsvarighet till den

föreslagna bestämmelsen finns i 5 kap. 16 § första stycket i fastighetsbildningskommitténs

förslag till lag om fastighetsbildning och att hovrätten i

sitt yttrande över detta förslag uttalat att bestämmelsen kan leda till olämpligt

resultat. Den mest framträdande olägenheten är att en avkomsträtt kan

bringas att upphöra utan att någon regleringsåtgärd i och för sig föranleder

därtill. Hovrätten har i sitt nyssnämnda remissyttrande för undvikande av

denna olägenhet föreslagit att rättighetshavaren skall kunna avstå från betalning

med påföljd att rättigheten fortfarande kommer att gälla i fastigheten.

Departementschefen. I likhet med Svea hovrätt anser jag att innehavare av

avkomsträtt i fastighet som är berättigad till ersättning enligt reglerna i

5 kap. FBL bör kunna avstå från rätten till betalning och därigenom åstadkomma

att rättigheten fortfarande gäller i fastigheten. En sådan ordning

synes enklast kunna genomföras på så sätt att de i 6 kap. 14 § andra stycket

JB upptagna bestämmelserna om rätt för inteckningshavare att avstå

från betalning förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om innehavare

av avkomsträtt. En bestämmelse med denna innebörd har tagits

upp i andra stycket i departementsförslaget.

Jag vill erinra om att lagrådet i sitt yttrande över FBL föreslagit att den

i 5 kap. 16 § andra stycket upptagna hänvisningen till bestämmelserna i lagen

den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) skall bytas ut mot

direkta regler angående ordningen för och verkan av fördelningen av ersättning

vid fastighetsreglering. Lagrådets förslag innebär bl. a. att reglerna

om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 144- år 1970

skall äga motsvarande tillämpning vid fördelningen. Om förslaget genomförs,

blir den i första stycket av departementsförslaget upptagna bestämmelsen

överflödig.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

Promemorian. Till en början påpekas i promemorian att det i FBL har

förutsätts att reglerna i 7 kap. om ändring och upphävande av servitut skall

vara fullt tillämpliga också på upplåtelseservituten. För att denna tanke

helt skall förverkligas fordras vissa övergångsbestämmelser som fastslår

att de i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut (ServL) upptagna

reglerna i ämnet inte längre skall tillämpas. De sålunda behövliga övergångsbestämmelserna

bildar huvudinnehållet i den paragraf som inleder

detta avsnitt i promemorieförslaget.

7 kap. i fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning

innehåller vissa bestämmelser som syftar till en avveckling av bestående

servitut avseende skogsfång och bete. Bestämmelserna innebär i huvudsak

att servituten successivt skall upphävas och att vederlag i mark därvid

i princip skall utgå från den tjänande till den härskande fastigheten. I anslutning

härtill har i 6 kap. 2 § tredje stycket i förslaget tagits upp en regel

om att markvederlag för skogsfångsservitut under vissa förutsättningar

skall tas in i gemensamhetsskog. Samtliga dessa bestämmelser har ansetts

vara av övergångsnatur och därför inte böra ha sin plats i FBL (lagrådsremissen

s. 525 och 538). De har i stället efter viss överarbetning tagits upp

i detta avsnitt av promemorieförslaget.

Som skäl för en avveckling av skogsservituten åberopas i fastighetsbildningskommitténs

förslag att dessa servitut medför olägenheter från skogsvårdssynpunkt.

Enligt kommittén lägger skogsfångsrättigheterna inte sällan

hinder i vägen för ett rationellt brukande av skogen över huvud taget. Vad

gäller betesservituten framhålls att skogsbetet numera allmänt anses vara

en olämplig betesform, främst av jordbruksekonomiska skäl. Förekomsten

av skogsservituten inverkar vidare menligt på möjligheterna att genomföra

omregleringar i skogsmarken. Slutligen leder servitutsförhållandena lätt till

konflikter mellan de olika fastighetsägarna.

Samtidigt som olägenheterna med skogsservituten med tiden blivit mera

framträdande har, uttalar kommittén, behovet av servituten som komplettering

av ofullständiga jordbrukslägenheter efter hand minskat. Ett flertal

av de servitutsberättigade fastigheterna torde sålunda inte längre brukas på

sådant sätt att servituten är jordpolitiskt motiverade. I vissa andra fall har

fastigheterna genom yttre rationalisering kunnat tillföras skog i tillräcklig

omfattning för det egna behovet.

Med hänsyn till det anförda och eftersom det kvarstående rationaliserings
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

behovet beträffande servitutsfastigheterna kan förutsättas bli tillgodosett

med tillämpning av fastighetsbildningslagen, har kommittén funnit tiden

vara mogen för en allmän avveckling av skogsservituten. Enligt kommitténs

mening kan en sådan inte gärna ske annorledes än successivt genom att

servituten efter beslut vid fastighetsbildningsförrättning upphävs i varje

särskilt fall, varvid en ekonomisk uppgörelse kommer till stånd. I samband

därmed bör den härskande fastigheten vid behov tillföras mark som kompensation

för de servitutsbefogenheter fastigheten får avstå.

Vid remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs förslag ifrågasattes

på några håll lämpligheten av att markvederlag skulle utgå vid upphävande

av skogsservituten. De erinringar som därvid framfördes mot förslaget

tas upp till diskussion i promemorian. Invändningen att förslaget

skulle leda till en skadlig splittring av skogsmark är enligt promemorian

knappast något skäl att helt slopa systemet med markvederlag. Frågan i

vad mån intresset av att skogsmarken inte parcelleras skall kunna hindra

en marköverföring bör här liksom annars bedömas med ledning av de allmänna

fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap.

Vid bedömande av frågan i vad mån möjlighet till markvederlag bör finnas

synes man, sägs det i promemorien, böra utgå från de i 5 kap. 8 § FBL

upptagna grundläggande bestämmelserna till skydd mot ej önskvärda ändringar

av fastighet som ingår i fastighetsreglering. Enligt denna paragraf

får fastigheten inte ges sådan sammansättning och utformning att den i

mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är

avsedd att användas. Fastigheten får inte heller ändras så, att dess graderingsvärde

minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd

olägenhet uppkommer för ägaren. Dessa bestämmelser torde äga full tilllämpning

på sådan servitutsåtgärd som det här är fråga om.

Av vad som nu har anförts framgår, hävdas det i promemorian, att man

inte kan upphäva ett skogsfångs- eller betesservitut som är av någon påtaglig

betydelse för den härskande fastigheten utan att denna samtidigt

tillförs mark som kompensation. Det får anses naturligt att denna mark

i första hand tas från den tjänande fastigheten. Kommitténs uppfattning

att markvederlag skall kunna utgå vid upphävande av skogsfångs- och betesservitut

anses därför välgrundad.

I enlighet med vad som sålunda anförts har i 16 § i promemorieförslaget

tagits upp en särbestämmelse om upphävande av servitut avseende skogsfång

eller bete. I 17—20 §§ i förslaget har meddelats regler om markvederlag

och om dettas intagande i gemensamhetsskog.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Efter det att departementspromemorian

upprättats har lantmäteristyrelsen i skrivelse den

10 februari 1969 hemställt att i promulgationslagen inte skall tas upp särskilda

bestämmelser om markvederlag vid upphävande av skogsservitut.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

Styrelsen framhåller att utvecklingen medfört att utläggande av markvederlag

bara undantagsvis torde stå i överensstämmelse med nu rådande

jordbruks- och skogspolitiska värderingar. De fördelar markvederlaget

innebär för den fastighet som får marken överväger i allmänhet inte de

olägenheter som utbrytningen medför. Den reella effekten av de bestämmelser

om markvederlag som fastighetsbildningskommittén föreslagit skulle

bli att markvederlag knappast någon gång kommer att kunna läggas ut.

Enligt styrelsens mening skulle det därför inte innebära någon nämnvärd

saklig ändring, om bestämmelserna om markvederlag fick utgå. Principiellt

bör, säger styrelsen, lagen få en sådan konstruktion att dess reella innebörd

framgår så klart som möjligt. Det behov av yttre rationalisering av fastigheter

med skogsservitut som kan föreligga bör enligt styrelsen kunna tillgodoses

med tillämpning av de allmänna reglerna om fastighetsreglering i

FBL.

Som tidigare nämnts har styrelsens framställning remissbehandlats samtidigt

med departementspromemorian.

Remissyttrandena. Förslaget om en avveckling av skogsservituten har genomgående

godtagits av remissinstanserna som understrukit olägenheterna

med servituten från skogsvårds- och rationaliseringssynpunkt.

Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå är remissopinionen

splittrad. De flesta instanser som uttalat någon bestämd åsikt har anslutit

sig till lantmäteristyrelsens uppfattning att promulgationslagen inte bör

innehålla regler om markvederlag. Till den gruppen hör Svea hovrätt, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens

län, lantmälareföreningen, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas

riksförbund samt skogsindustriernas samarbetsutskott.

Dessa remissinstanser hänvisar i huvudsak till de synpunkter lantmäteristyrelsen

anfört. Lantbruksstyrelsen uttalar att bestämmelserna om vederlagsmark

knappast är förenliga med de nu gällande principiella grunderna

för strukturrationaliseringsverksamheten. Skogsstyrelsen menar att utvecklingen

inom skogsbruket gjort ett utläggande av små skogsskiften som vederlagsmark

än mer oförsvarligt än tidigare. Styrelsen framhåller att antalet

fastigheter för vilka skogsfångsservitut är av större betydelse har fortsatt

att minska och att möjligheterna att genom strukturrationaliserande åtgärder

öka arealunderlaget för de få fastigheter som kan byggas upp till bestående

jordbruksfastigheter har förbättrats avsevärt. Skogsindustriernas

samarbetsutskott uttalar att den fortsatta uppdelning av skogsmarken, som

skulle bli en följd av bestämmelserna om markvederlag, står i uppenbar

strid mot den nödvändiga strukturrationalisering som med stora insatser

från det allmännas sida bedrivs inom skogs- och jordbruksnäringarna.

Promemorieförslaget tillstyrks av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet,

hypoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet. Hov3*

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

rätten anser det vara av värde att institutet servitutsutbrytning behålls och

att man under övergångstiden får möjlighet att med beaktande av omständigheterna

i det särskilda fallet pröva, i vad mån servitutsberättigad fastighet

vid upphävande av servitutet kan beredas kompensation i form av vederlagsmark.

Skulle systemet med vederlagsmark helt slopas, kan den risken

inte uteslutas att fastighet för vars bestånd ett skogsservitut kan vara av

vital beydelse inte kompenseras på annat sätt än genom penningersättning.

Kammarkollegiet säger sig inte dela lantmäteristyrelsens uppfattning att det

behov av yttre rationalisering av fastigheter med skogsservitut, som kan

föreligga, bör tillgodoses med tillämpning av de allmänna reglerna om fastighetsreglering.

Enligt kollegiets mening är det rimligt att en upplösning

av det privaträttsliga förhållande mellan fastigheter som ett servitut utgör

i första hand blir ett mellanhavande mellan de berörda fastigheterna och

att utanför rättsförhållandet stående fastigheter inte dras in i regleringen i

andra fall än när det behövs med hänsyn till de allmänna villkoren för fastighetsbildning.

Iigpoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet

ansluter sig till motiveringen i promemorian.

En förmedlande ståndpunkt intas av RLF. Förbundet ifrågasätter om

inte servitutshavaren bör beredas möjlighet att inom viss tid, förslagsvis

två år från FBL:s ikraftträdande, begära utbrytning av servitutet. Om han

inte gör det, skall han anses ha godtagit ersättning i pengar. En fördel med

en sådan ordning skulle vara att man efter en kort övergångstid skulle

kunna tillämpa den nya lagen generellt. Skulle detta förslag inte anses

genomförbart, har förbundet inte något att erinra mot att vederlag utgår

endast i pengar.

Departementschefen. Som anförts i promemorian bör i promulgationslagen

tas upp vissa bestämmelser som fastslår att reglerna i ServL om ändring

och upphävande av servitut inte skall tillämpas efter FBL:s ikraftträdande.

Det i promemorian framlagda förslaget om en allmän avveckling av skogsfångs-

och betesservituten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget.

Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå vid upphävande av

servituten är meningarna delade bland remissinstanserna. Lantmäteristyrelsens

uppfattning att markvederlag inte bör komma i fråga har dock fått ett

ganska kraftigt stöd av remissinstanser med särskild sakkunskap på jordbrukets

och skogsbrukets områden.

För egen del anser jag det vara av vikt att fastslå att reglerna i 3 kap.

FBL innebär ett effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.

Regler om markvederlag skulle därför knappast innebära risk för sådana

skadeverkningar.

Vad som enligt min mening talar mot promemorieförslaget är i stället att

utvecklingen inom skogsbruket och jordbruket medfört att det av jordpoli
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

tiska skäl endast undantagsvis kan komma i fråga att utlägga markvederlag.

Att då införa regler som i princip ger servitutshavaren rätt till sådant vederlag

skulle kunna inge den enskilde en oriktig uppfattning om lagens verkliga

innebörd. Detta i sin tur skulle kunna verka tyngande på förrättningsverksamheten

och ge upphov till meningslösa överklaganden.

Vad gäller sådan servitutshavare som har ett verkligt behov av servitutet

och som således skulle kunna tilldelas markvederlag, för den händelse regler

härom infördes, är att märka att reglerna i 5 kap. 8 § PBL innebär ett fullgott

skydd mot att lians fastighet försämras. Som framhållits i promemorian

kan ett upphävande av servitutet i sådant fall inte ske utan att fastigheten

tilltörs mark som kompensation. Principiella skäl kan visserligen anföras

till stöd för att den behövliga marken tas från den tjänande fastigheten.

Från praktiska synpunkter är det emellertid uppenbarligen att föredra att

tastighetsbildningsmyndigheten har fria händer vid bedömningen vilken

eller vilka fastigheter som skall avstå marken.

På grund av vad som nu har anförts har jag beslutat att frångå promemorieförslaget

i fråga om markvederlag. De i 17—20 §§ i förslaget upptagna

reglerna saknar därför motsvarighet i departementsförslaget.

15 §

I paragrafen meddelas föreskrifter om den fortsatta tillämpningen av

vissa bestämmelser i ServL.

Promemorian. I promemorian påpekas att bestämmelserna i 7—15 kap.

JB enligt 31 § JP inte äger tillämpning i fråga om rättighet som upplåtits

före balkens ikraftträdande, om inte annat anges i fortsättningen av

lagen. Detta innebär bl. a. att servitut, som tillkommit före nämnda tidpunkt,

i allmänhet skall vara underkastade regelsystemet i ServL. I 4 §

andra stycket ServL finns bestämmelser om begränsning av utövningsområdet

för servitut, i 5 § om förflyttning av servitut och i 7 § om upphävande

av sådan rättighet. Motsvarighet till dessa bestämmelser har tagits upp i

7 kap. FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL uttalades (s. 545) att de

föieslagna reglerna om ändring och upphävande av servitut borde göras

fullt ut tillämpliga också på upplåtelseservituten. Därvid torde ha åsyftats,

inte bara servitut som tillkommit efter ikraftträdandet av FBL utan också

äldre servitut. Det ligger nämligen i sakens natur att man med stöd av FBL

skall få ingripa i bestående rättsförhållanden oavsett när dessa uppkommit.

I enlighet med det nyss angivna ställningstagandet innehåller JB inte

några bestämmelser om ändring och upphävande av servitut. I konsekvens

härmed bör enligt promemorian reglerna i 4 § andra stycket samt 5 och

7 §§ ServL helt sättas ur kraft.

Enligt 5 a § ServL kan domstol beträffande servitut, som innefattar rätt

att ta vindfallen eller torr skog, på yrkande av ägaren till den härskande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

fastigheten under vissa förutsättningar besluta om sådan ändring av servitutet

att det skall omfatta rätt att ta annat virke. Någon motsvarighet till

denna bestämmelse har inte tagits upp i FBL. Detta hänger samman med

att skogsfångsservituten ansetts böra avvecklas med hänsyn till bl. a. de

olägenheter som de medför från skogsvårdssynpunkt. I överensstämmelse

härmed bör 5 a § ServL inte få tillämpas i fortsättningen.

Bestämmelsen i 6 § ServL som hänvisar till äldre bestämmelser om utbrytning

av servitut bör, sägs det i promemorian, uppenbarligen också sättas

ur kraft i och med FBL:s ikraftträdande.

I fråga om upplåtelseservitut i allmänhet anses gälla att fastighetsägarna

har frihet att genom enskilda rättshandlingar ändra och upphäva rättigheten.

Beträffande skogsfångs- eller betesservitut, som inte är tidsbegränsat

och söm varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928

genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, gäller

emellertid enligt 7 a § ServL att medgivande av fastighetens ägare att servitutet

helt eller delvis skall upphöra är utan verkan, om medgivandet inte

godkänts av domstol. Sådant godkännande kan lämnas endast i följande

fall.

1. Servitutet ersätts med annat servitut som medför samma fördel för

den härskande fastigheten.

2. Servitutet ersätts med äganderätt till ett område som kan läggas samman

med den härskande fastigheten och som svarar mot den förmån som

servitutet innebär.

3. Servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den tjänande

fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, och det är uppenbart

att inteckningshavare och liknande rättsägare inte lider skada.

Syftet med bestämmelserna i 7 a § ServL var, uttalas det i promemorian,

att slå vakt om sådana skogsfångs- och betesservitut som var av vital betydelse

för de härskande fastigheterna eller med andra ord att hindra uppkomsten

av ofullständiga jordbruksfastigheter (NJA II 1937 s. 840). Även

i dagens läge är det angeläget att man inte försämrar befintliga jordbruksfastigheter.

Det är visserligen sant att skogsfångs- och betesservitutens betydelse

för de härskande fastigheterna minskat under senare år. Ofta bedrivs

inte längre något jordbruk på fastigheterna, och i dessa fall finns det

uppenbarligen från jordbrukspolitik synpunkt inte något hinder mot att

servituten upphör. Det är vidare med hänsyn till bl. a. skogsvårdens intressen

önskvärt att en avveckling av skogsfångs- och betesservituten kommer

till stånd. Det kan emellertid knappast förnekas att dessa servitut i vissa fall

är av sådan vikt för de fastigheter till vilkas förmån de gäller att det skulle

vara otillfredsställande, om ägarna fick fritt förfoga över dem. övervägande

skäl synes därför tala för att man även i fortsättningen begränsar avtalsfriheten

på området.

Den bedömning som bör ske när det gäller att avgöra om ett servitut ar

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

förevarande slag skall upphöra är enligt promemorian huvudsakligen av

jordpolitisk natur. Prövningen bör därför handhas av de myndigheter som

i allmänhet har att avgöra spörsmål av detta slag, dvs. i första instans av

fastighetsbildningsmyndigheten. Uppenbarligen bör det härvid åligga myndigheten

att undersöka om det finns förutsättningar att som kompensation

för servitutsrättigheten tillföra den härskande fastigheten mark från den

tjänande fastigheten eller annan fastighet. Denna fråga kommer att beröras

närmare i det följande. En sådan ordning kan åstadkommas genom att

man sätter 7 a § ServL ur kraft och samtidigt föreskriver att medgivande

av den härskande fastighetens ägare att servitutet skall upphöra är utan

annan verkan än som följer av den i 7 kap. 6 § FBL upptagna regeln om

rätt för sakägarna att komma överens om ändring eller upphävande av

servitut genom fastighetsreglering.

Enligt 8 § ServL skall bestämmelserna i 4, 5, 5 a, 7 och 7 a §§ om begränsning,

förflyttning, förändring och upphörande av servitut lända till efterrättelse,

även om annat förbehåll skett vid upplåtelsen. Eftersom de sist

angivna bestämmelserna inte längre skall tillämpas, bör, heter det i promemorian,

också 8 § ServL sättas ur kraft. I stället bör den förut behandlade

föreskriften om inskränkning i rätten att avtala om upphörande av vissa

servitut förses med ett tillägg som anger att föreskriften är tvingande.

De bestämmelser som nu har ansetts behövliga har tagits upp i första och

andra styckena av promemorieförslaget. I tredje stycket har meddelats en

undantagsregel som anger att äldre lag skall tillämpas i de fall då talan om

begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut väckts

töre FBL:s ikraftträdande. Bestämmelsens syfte är enligt promemorian att

göra det möjligt att slutföra en redan pågående domstolsprövning i sådana

mål.

Departementschefen. De i promemorian upptagna bestämmelserna har lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Inte heller jag har någon invändning

att anföra mot dem. De har därför utan saklig ändring förts över till

departementsförslaget.

16 §

Paragrafen innehåller en särbestämmelse om upphävande av skogsfångsoch

betesservitut.

Promemorian. Fastighetsbildningskommittén uttalar i sitt förslag att det

bör tillses att inga onödigt hämmande villkor ställs upp för skogsservitutens

upphävande och att de ekonomiska verkningarna blir sådana att fastighetsägarna

skall finna det fördelaktigt att påkalla ett upphävande. På grund

härav föreslås den bestämmelsen att servitut angående skogsfång eller bete

skall få upphävas, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 §

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kimgl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

i kommittéförslaget inte är för handen. Denna bestämmelse har sedan utan

ändring i sak tagits upp i promemorieförslaget.

När skogsservitut upphävs kommer, anför kommittén, vinstfördelningsproblemen

att spela en framträdande roll, eftersom stora differenser kan

förekomma mellan servitutens positiva och negativa värden. Detta gäller

särskilt skogsfångsservitut som innefattar fullständiga husbehovsrättigheter

och inte är bundna av bestämmelser om uttag efter anvisning. Någon norm

som kan binda vinstfördelningen anser sig kommittén inte kunna fastslå.

Servitutets värde har emellertid med stöd av rättsfallet NJA 1933 s. 193 ofta

■satts lika med värdet av ett med normalskogsbestånd bevuxet område som

haft sådan omfattning att det avkastat den kubikmassa virke som ägaren

av den härskande fastigheten varit berättigad till. Ett så bestämt servitutsvärde

leder i allmänhet till att vinsten av utbrytningsåtgärden blir fördelad

på ett skäligt sätt, när det är fråga om fullständiga, fria och äldre servitut.

Vid värdering av skogsfångsservitut bör enligt kommittén värdet av outtagna

skogsprodukter åtminstone till viss del inräknas i servituts värde och

göras till föremål för likvid.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag riktades kritik mot dess

uttalanden om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut.

Särskilt gällde detta kommitténs uttalande att vinsten av servitutsåtgärden

när det gäller fullständiga, fria och äldre servitut i allmänhet får anses fördelad

på ett skäligt sätt, om principerna i rättsfallet NJA 1933 s. 193 tilllämpas.

Enligt promemorian torde kritiken inte kunna avvisas som obefogad.

Kommitténs uttalande på denna punkt måste betecknas som alltför onyanserat.

Endast i de fall då den härskande fastighetens behov av servitutet

kvarstår oförändrat kan den förordade värderingsmetoden anses vara ägnad

att leda till godtagbara resultat. Om behovet minskat, torde såväl servitutets

positiva som dess negativa värde vara mindre än kommittén antagit. Över

huvud taget bör det lämnas tämligen stort utrymme för att vid värderingen

ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Målet bör här liksom

eljest vid fastighetsreglering vara att man skall nå en skälig fördelning av

regleringsvinsten.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Styrelsen berör i

sin skrivelse frågan om värdering vid utbrytning av skogsfångsservitut och

erinrar om fastighetsbildningskommitténs uttalanden i anslutning till rättsfallet

NJA 1933 s. 193. Enligt styrelsens mening är det inte uteslutet att de

numera avsevärt ändrade förutsättningarna leder till att tidigare tillämpade

värderingsprinciper inte längre äger giltighet. Det bästa skulle därför vara,

Om det överlämnades åt rättstillämpningen att lösa värderingsfrågorna. De

allmänna principerna för likvidvärdering enligt FBL bör därvid givetvis

tillämpas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Remissyttrandena. Lanlmäteristyrelsens uttalanden i fråga om värdering

vid upphävande av skogsfångsservitut har vunnit anslutning från flera remissinstanser,

bl. a. iantbruksstijrelsen, skogsstyrelsen, lantmätareföreningen,

lantbruksförbundet, skogsägareföreningarnas riksförbund, skogsindustriernas

samarbetsutskolt och RLF. Lantbruksstyrelsen anser att värderingen

bör ske på sådant sätt att båda parter får del av rationaliseringsvinsten

och sålunda blir intresserade av att servitutet upphävs. Enligt lantmätareföreningen

bör värderingen grundas på den härskande fastighetens faktiska

möjlighet att ekonomiskt utöva servitutet. Skogsindustriernas samarbetsutskott

understryker att de värderingsgrunder som tillämpats i rättsfallet

NJA 1933 s. 193 inte längre har något stöd i servitutens nuvarande

värde och inte heller någon anknytning till det sätt varpå servituten i dag

utnyttj as.

Departementschefen. Den i promemorian upptagna särbestämmelsen om

upphävande av skogsfångs- och betesservitut har inte mött någon invändning

vid remissbehandlingen. Också jag finner bestämmelsen ändamålsenlig.

Den har därför utan ändring i sak förts över till departementsförslaget.

Vad gäller frågan om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut

instämmer jag i den uppfattning som kommit till uttryck såväl i

promemorian som i lantmäteristyrelsens framställning och flera remissyttranden,

nämligen att en värdering enligt de principer som tillämpats i

rättsfallet NJA 1933 s. 193 numera endast undantagsvis skulle leda till godtagbara

resultat. Som understrukits i promemorian bör målet vid ifrågavarande

värdering liksom eljest vid likvidvärdering vara att man skall nå en

skälig fördelning av regleringsvinsten. Tydligt är att stor vikt bör fästas vid

den härskande fastighetens behov av servitutet och dess möjligheter att

ekonomiskt utnyttja detta. Hänsyn bör givetvis också tas till den faktiska

belastning servitutet innebär för den tjänande fastigheten.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

17 §

Paragrafen, som motsvarar 21 § i promemorieförslaget, innehåller bestämmelser

om klyvning av sämjedelad fastighet.

Promemorian. I promemorian erinras om att 11 kap. PBL behandlar den

form av fastighetsdelning som kallas klyvning och som avser en uppdelning

av fastighet som till särskilda kvotdelar ägs av flera gemensamt. I 1 §

uppställs som villkor för klyvning att fastigheten innehas med samäganderätt.

Paragrafen stämmer på denna punkt överens med vad fastighetsbildningskommittén

bär föreslagit. 2 § tredje stycket i kommittéförslaget innehåller

emellertid en bestämmelse om att klyvning inte får äga rum för ut
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Ilungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

brytning av andel för vilken särskild lott redan har utlagts genom sämjedelning,

om delägare begär att sämjedelningen tillerkänns verkan som laga

delning. Bestämmelsen förutsätter att sämjedelad fastighet i princip skall

kunna klyvas. Denna ståndpunkt torde vara välmotiverad (jfr lagrådsremissen

beträffande PBL s. 683). Samäganderätt föreligger emellertid inte

mellan delägarna i sämjedelad fastighet. På grund härav krävs en särbestämmelse

om klyvning av sådan fastighet. En bestämmelse med denna

innebörd har fått inleda promemorieförslaget. I promemorian understryks

att bestämmelsen bl. a. innebär att, när klyvning sker av sämjedelad fastighet,

till grund för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastigheten.

Detta stämmer överens med vad som enligt bestämmelserna i 9 kap.

JDL i regel skall gälla när sämjedelad fastighet underkastas laga skifte.

I fortsättningen av promemorieförslaget behandlas frågan om förhållandet

mellan klyvning och legalisering av sämjedelning. Det bör enligt promemorian

inte råda något tvivel om att legalisering i princip bör ha företräde

framför klyvning. Emellertid måste beaktas att delägarna i en sämjedelad

fastighet bär möjlighet att träffa avtal om återgång av sämjedelningen.

Om ingen av delägarna senast i samband med klyvningsförrättningen

ger uttryck för sin vilja att få till stånd legalisering av sin sämjelott, synes

rättsläget böra vara detsamma som om avtal om återgång slutits. Från dessa

utgångspunkter är det tydligt att klyvning inte bör få komma till stånd, om

en delägare gjort ansökan om förrättning enligt legaliseringslagen. Viss

tveksamhet kan däremot råda i sådana fall då frågan om legalisering tagits

upp ex officio (jfr 4 § andra stycket legaliseringslagen samt 8 § andra stycket

och 12 § ÄUL). Emellertid är att märka att sakägarna i dessa fall liksom

annars i förrättningssammanhang bör få tillfälle att yttra sig i saken

(jfr 4 kap. 14 § tredje stycket FBL). Om någon av dessa därvid förklarar

sig samtycka till att legalisering sker, bör detta naturligen jämställas med

att han ansökt om legaliseringsförrättning. I andra fall synes klyvning inte

böra hindras av att fråga om legalisering ex officio tagits upp till prövning.

I enlighet härmed har i förslaget angetts att klyvning inte får ske, om delägare

begärt eller samtyckt till att sämjedelningen erkärms som fastighetsbildning

och slutligt avgörande i denna fråga inte föreligger.

Remissyttrandena. Enligt lantmäteristyrelsens mening talar flera praktiska

skäl mot en konstruktion i enlighet med promemorieförslaget. Om möjlighet

att klyva sämjedelad fastighet införs, måste man lösa dels problemet

i vilka fall andelstalet resp. innehavet skall vara delningsgrund (jfr 9 kap.

3 § JDL, som har olika innebörd för skilda delar av landet), dels problemet

om likvidvärdering (jfr 14 kap. JDL, som anger skilda lösningar för olika

slag av likvider). Styrelsen anser det vidare inte tillfredsställande att delägare

skall kunna vänta med att ta ställning till om han skall begära legalisering

ända till slutskedet av en klyvningsförrättning. Har tillståndsbeslut

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

meddelats vid förrättningen, synes det rimligt att sämjedelningen inte får

utgöra hinder mot klyvningen.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län ansluter sig till

grundtankarna i promemorieförslaget men anser att man vid utformningen

av bestämmelserna bör ta hänsyn till att förrättningsprövning av väckt fråga

om legalisering nästan undantagslöst resulterar i att legalisering kommer

till stånd. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten av att befintliga

sämjelotter snarast möjligt omvandlas till reguljära fastigheter förordas

bestämmelser av följande innebörd. Klyvning av sämjedelad fastighet

får inte ske, om någon av delägarna förklarar sig vilja få till stånd legalisering.

Förekommer sådan viljeyttring skall fastighetsbildningsmyndigheten,

oavsett om skriftlig ansökan föreligger eller inte, pröva frågan om legalisering.

Sådan prövning behöver dock inte ske, om legaliseringsfrågan redan

tagits upp enligt 4 § andra stycket legaliseringslagen eller om fastigheten är

belägen inom område beträffande vilket utfärdats förordnande enligt 1 §

ÄUL eller 4 § sista stycket legaliseringslagen.

Departementschefen. Förslaget att klyvning i princip skall kunna ske även

av sämjedelad fastighet har godtagits av samtliga remissinstanser med undantag

av lantmäteristyrelsen. Med anledning av vad styrelsen har anfört

vill jag erinra om att bestämmelserna i 11 kap. FBL om klyvning av

fastighet som innehas med samäganderätt skall tillämpas vid sådan klyvning

som nu är i fråga. Som understrukits i motiven innebär detta att till grund

för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastigheten (jfr 4 §).

I fråga om likvidvärderingen skall enligt 8 § reglerna i 5 kap. FBL gälla.

Tillämpningen av dessa regler torde knappast erbjuda några särskilda svårigheter

när det gäller klyvning av sämjedelad fastighet.

I likhet med vad som skett i promemorian vill jag vidare betona att syftet

med förslaget endast är att, i de fall då ingen av delägarna i samband

med klyvningsförrättningen ger uttryck för sin vilja att få till stånd legalisering,

åstadkomma samma rättsläge som om avtal slutits om återgång

av sämjedelningen. Enligt min mening medför en sådan reglering bl. a. förrättningsmässiga

fördelar, och jag tillstyrker därför att förslaget läggs till

grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län har förordat vissa

jämkningar i bestämmelserna i syfte att underlätta handläggningen och att

främja legaliseringsverksamheten. Jag anser förslaget vara välgrundat.

Det har därför beaktats vid utformningen av departementsförslaget. Av skäl

som åberopats i lantmäteristyrelsens remissyttrande har förslaget vidare

kompletterats med en föreskrift enligt vilken önskemål om legalisering inte

får framställas hur sent som helst under förrättningen. Efter det att tillstånds-

eller fastighetsbildningsbeslut har meddelats, skali enligt denna föreskrift

klyvningen genomföras utan hinder av sådant önskemål.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 köp. fastighetsbildningslagen

18 §

Paragrafen, som motsvarar 22 § i promemorieförslaget, innehåller en undantagsbestämmelse

som innebär att reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sammanläggning

av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre

giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Promemorian. I promemorian erinras om att 12 kap. 1 § FBL som villkor

för sammanläggning uppställer att fastigheterna skall ha samme ägare och

innehas med lika rätt. 2 § i samma kapitel innehåller vissa avsteg från dessa

villkor. Fastigheter som tillhör äkta makar var för sig eller innehas med

olika rätt i äktenskapet får sålunda sammanläggas, under förutsättning att

makarna träffat avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sammanläggningen.

Som förebild för dessa bestämmelser har fått tjäna föreskrifterna

i 7 § dalalagen.

I dalalagen ges särskilda bestämmelser för det fall att äldre giftermålsbalken

är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Några motsvarigheter

till dessa bestämmelser finns inte i FBL. I lagrådsremissen (s.

725) har förutsatts att hithörande frågor skall regleras i promulgationslagen.

Det kan, sägs det i promemorian, synas ligga nära till hands att till promulgationslagen

överföra nyssnämnda specialbestämmelser i dalalagen.

Dessa innebär att fastighet får bildas genom sammanläggning av enskild

egendom med samfälld eller av egendom som tillhör vardera maken enskilt,

om genom avtal mellan makarna bestäms att fastigheten skall utgöra samfälld

egendom. Vid tillkomsten av dessa bestämmelser yppades emellertid

en del betänkligheter mot dem. Inom lagrådet (prop. 1939: 29 s. 23) framhölls

sålunda att vissa ogynnsamma verkningar skulle kunna uppkomma

för den ene eller den andre makens borgenärer, om egendom från viss förmögenhetsmassa

i boet sammanblandades med egendom från en förmögenhetsmassa

med annat gäldsansvar. Det ansågs också uppenbart att en sammanläggning

av fastigheter enligt de föreslagna bestämmelserna kunde medföra

rubbning i gäldsansvaret till men för borgenärerna. Faran för missbruk

bedömdes emellertid som ringa, eftersom anordningen inskränkts till att

gälla sammanläggning i samband med laga skifte. Det underströks emellertid

att ett annat läge skulle inträda, om en liknande anordning skulle lagfästas

i syfte att inom riket i dess helhet underlätta sammanläggningar av

makars fastigheter utan samband med laga skifte.

Man kan enligt promemorian inte bortse från att viss risk för missbruk

skulle uppkomma, om makar i äldre äktenskap skulle ges en allmän rätt att

vid sammanläggning träffa sådana avtal som är tillåtliga enligt dalalagen.

Visserligen kan det sägas att problemet har en mycket begränsad räckvidd

med hänsyn till att antalet äldre äktenskap numera är ringa. Emellertid är

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

det från principiell synpunkt knappast försvarbart att öppna möjlighet för

äkta makar att träffa avtal som kanske direkt syftar till att skada den enes

eller den andres borgenärer. Det förhållandet att antalet äldre äktenskap

numera är obetydligt synes i stället böra föranleda att specialreglerna om

sammanläggning av makars fastigheter inte görs tillämpliga när äldre giftermålsbalken

gäller i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. En sådan

reglering torde inte behöva ge upphov till några större olägenheter för de

makar som är underkastade äldre giftermålsbalken. Till en början är att

märka att reglerna i 12 kap. 1 § FBL inte lägger hinder i vägen för sammanläggning

av fastigheter som ingår i den äktenskapliga egendomsgemenskapen

(jfr prop. 1939: 29 s. 5). Vidare bör uppmärksammas att makarna har

vissa möjligheter att genom avtal göra nya giftermålsbalken tillämplig på

sina förmögenhetsförhållanden (se 5 § 7 och 8 mom. lagen den 11 juni 1920,

nr 406, om införande av nya giftermålsbalken) och på så sätt få till stånd

sammanläggning med stöd av bestämmelserna i 12 kap. 2 § FBL.

På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget tagits upp en

bestämmelse enligt vilken reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sammanläggning

av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre giftermålsbalken

är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överensstämmelse

med promemorieförslaget, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

19 §

Paragrafen, som motsvarar 23 § i promemorieförslaget, innehåller särbestämmelser

om sammanläggning av fastigheter till vilka är knutna vissa

äldre rättigheter.

Promemorian. I 12 kap. 3 § första stycket FBL bär, framhålls det i promemorian,

tagits upp särskilda bestämmelser för det fall att någon av de fastigheter

som ingår i sammanläggning besväras av en genom rättshandling tillkommen

rättighet att återta eller lösa fastigheten. Motsvarighet till dessa

bestämmelser finns i 12 kap. 3 § första stycket i fastighetsbildningskommitténs

förslag. Detta stycke innehåller vidare en föreskrift om att fastighet som

är föremål för återköpsrätt inte får ingå i sammanläggning utan medgivande

av återköpsrättens innehavare. I lagrådsremissen beträffande FBL uttalades

(s. 730) att denna bestämmelse borde tas upp i promulgationslagen,

eftersom lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom

kunde komma att upphävas. Så har numera skett enligt lag den 29 november

1968 (nr 688). Tidigare gjorda upplåtelser av återköpsrätt skall dock

fortfarande gälla. Behov av den i kommittéförslaget upptagna bestämmel
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

sen föreligger därför övergångsvis. Den har fått bilda första stycket i promemorieförslaget.

I nyssnämnda remiss (s. 730) berördes i anslutning till 12 kap. 3 § även

frågan om en begränsning av möjligheten att sammanlägga fastighet som

utgörs av rätt till ofri tomt i stad med annan fastighet. Bestämmelserna i 4

kap. 6 § äldre jordabalken om lösningsrätt till byggnad på ofri tomt skall enligt

4 § JP gälla även i fortsättningen. Denna lösningsrätt medför vissa komplikationer

vid sammanläggning. Lösningsrätten anses även efter sammanläggning

begränsad till den del av den nybildade fastigheten där den tidigare

gällt (se SOU 1960: 25 s. 602). Härav följer, sägs det i promemorian, att.

lösningsrätten kan utövas endast om nämnda del av fastigheten får avstyckas

till särskild fastighet. Det finns emellertid med hänsyn till de allmänna

fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. FBL risk för att en sådan avstyckning

inte tillåts. I överensstämmelse med vad som gäller enligt de nyss berörda

bestämmelserna i 12 kap. 3 § FBL har därför i andra stycket i promemorieförslaget

angetts att fastighet, som utgörs av besittningsrätt till ofri tomt

i stad, får ingå i sammanläggning endast om den som har lösningsrätt enligt

4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det.

Enligt 12 kap. 3 § andra stycket i fastiglietsbildningskommitténs förslag

får fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte sammanläggas med annan

fastighet i vilken förekommer rättighet som skulle utgöra hinder för inskrivning

av vattenfallsrätten i fastigheten. Denna bestämmelse hänger

enligt promemorian samman med att vattenfallsrätten själv skall kunna

vara objekt för rättigheter av olika slag. För att vattenfallsrätten skall kunna

fylla denna uppgift krävs att den fastighet, i vilken rättigheten gäller, är

fri från andra gravationer. Inskrivning av vattenfallsrätt får därför inte ske

i fastighet som är besvärad av sökt eller beviljad inteckning (2 och 17 §§

lagen den 14 juni 1907, nr 36 s. 27, om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt

samt av fång till sådan rätt). I fastighet som besväras av inskriven

vattenfallsrätt får inte heller meddelas inteckning för fordran eller annan

rättighet (16 § andra stycket, 42, 54, 55, 58 och 58 a §§ förordningen den 16

juni 1875, nr 42 s. 12, angående inteckning i fast egendom). Som en självklar

konsekvens av dessa bestämmelser bör på sätt kommittén har föreslagit

gälla att fastighet som belastas med vattenfallsrätt inte får sammanläggas

med annan fastighet, om inte denna är gravationsfri.

Enligt JB skall upplåtelser av vattenfallsrätt inte längre få ske. I 11 §

JP föreskrivs emellertid att äldre lag i princip fortfarande skall tillämpas

på tidigare gjorda upplåtelser av sådan rätt.

På grund av det anförda har i tredje stycket av promemorieförslaget angetts

att fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte får sammanläggas

med fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att bestämmelsen i andra stycket

av promemorieförslaget innebär ett försök till lösning av problemet med

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

sammanläggning av fri och ofri grund efter delvis andra linjer än som följdes

av fastighetsbildningskommittén (SOU 1963: 68 s. 599 och 610) eller

av lagberedningen i dess år 1960 framlagda förslag till ändring i FBLS

(SOU 1960: 26 s. 254). Om meningen är att den lösningsberättigades medgivande

till sammanläggningen skall innebära att lösningsrätten efterges,

medför förslaget ett steg i rätt riktning mot en avveckling av de ofria tomterna.

Om medgivandet inte anses innefatta ett sådant eftergivande, kvarstår

även efter ett genomförande av förslaget de i skilda sammanhang påtalade

olägenheterna med sammanläggning av ofri tomt och fri grund. Hovrätten

finner det angeläget att rättsverkningarna av sammanläggningsmedgivandet

klarläggs.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör bestämmelsen i tredje stycket

förses med ett tillägg som anger att fastighet, som besväras av vattenfallsrätt,

inte får sammanläggas med fastighet, som svarar för fordran eller

annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP.

Departementschefen. Mot bestämmelsen i första stycket av promemorieförslaget

har inte riktats någon invändning vid remissbehandlingen. Den har

utan ändring i sak förts över till departementsförslaget.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i anslutning till andra stycket

i promemorieförslaget vill jag framhålla att frågan om ett eftergivande av

lösningsrätt till ofri tomt som läggs samman med annan fastighet ofta torde

komma att uttryckligen regleras i samband med att medgivande lämnas

till sammanläggningen. När så inte sker, får det bedömas från fall till fall

om medgivandet kan anses innebära ett avstående från lösningsrätten. Jag

vill påpeka att frågan om en avveckling av institutet ofri tomt i stad övervägs

inom justitiedepartementet. De problem, som är förknippade med denna

rättsbildning, torde få ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband därmed.

Jag tillstyrker därför att bestämmelsen i andra stycket utan saklig ändring

upphöjs till lag.

I enlighet med vad hovrätten för Nedre Norrland föreslagit har bestämmelsen

i tredje stycket av promemorieförslaget kompletterats så, att det

klart framgår att fordran eller rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP

skall jämställas med inskriven rättighet också i förevarande sammanhang.

Slutbestämmelse

20 §

Paragrafen, som motsvarar 25 § i promemorieförslaget, innehåller en bestämmelse

som ger Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

rätt att meddela de närmare föreskrifter som behövs i samband med

övergången till FBL. Möjligheten för Kungl. Maj:t att delegera befogenheten

att meddela föreskrifter har införts vid departementsbehandlingen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

2) Förslaget till lag om ändring i kommunal ock ecklesiastik indelning

i samband med fastighetsbildning

INLEDNING

Även till grund för detta förslag ligger en inom justitiedepartementet upprättad

promemoria.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, planverket,

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands

län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,

Sveriges lantmätareförening samt Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande rätt. F. n. gäller att gränserna mellan förvaltningsområdena kan

vara av två olika slag. Det vanligaste är att gränserna är beroende av fastighetsgränser

så, att en ändring i fastighetsindelningen automatiskt medför

en motsvarande ändring i förvaltningsområdenas gränser. Emellertid förekommer

det också gränser för förvaltningsområden som inte är på angivet

sätt beroende av fastighetsgränser utan som i stället är fastlåsta i visst

läge på marken. (Angående bakgrunden till denna olikhet se Förvaltningsrättslig

Tidskrift 1948 s. 301 och SOU 1966: 63 s. 132.)

De regelkomplex som behandlar frågor om fastighetsbildning över gräns

för förvaltningsområde innehåller dels ett flertal bestämmelser som inskränker

möjligheterna till sådan fastighetsbildning, dels en föreskrift som

har till syfte att anpassa indelningen i förvaltningsområden efter en redan

genomförd fastighetsbildningsåtgärd.

Den mest betydelsefulla regeln om inskränkning i rätten till fastighetsbildning

över indelningsgräns torde vara 5 § SML. Enligt denna paragraf

ar sammanläggning inte tillåten beträffande fastigheter som hör till skilda

socknar eller andra förvaltningsområden.

Med socken förstas i SML jordebokssocken eller numera, när jordebok

inte längre förs, jordregistersocken. Varje fastighet som redovisas i jordregister

hänförs till en bestämd socken, vilken således består av samtliga

de fastigheter som redovisas dit. Lagens mening är att fastigheter som i

jordregistret redovisas i skilda socknar inte får läggas samman.

Från joidregistersocken har man att skilja den borgerliga kommunen

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

87

och kyrkoförsamlingen. Den bundenhet som tidigare rådde mellan dessa

tre olika slag av indelningar torde i princip ha blivit upplöst genom införandet

av lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning (1919 års lag). Denna lagstiftning innebär att ändring i en

av indelningarna inte nödvändigtvis behöver följas av en motsvarande ändring

i de andra. Möjligheten att genomföra fristående indelningsändringar

har utnyttjats bl. a. i samband med kommunindelningsreformerna.

Det i 5 § SML använda uttrycket »andra förvaltningsområden» avser, som

framgår av lagens förarbeten (se NJA II 1927 s. 72), inte borgerlig kommun

eller kyrkoförsamling utan förvaltningsområden av högre ordning. Under

förarbetena hade föreslagits ett förbud också mot sammanläggning av

fastigheter som tillhörde olika borgerliga kommuner och församlingar, men

på grund av anmärkning från lagrådets sida togs detta förbud inte upp

i den slutliga lagtexten.

Fastigheter i en jordregistersocken kan inte läggas samman med fastigheter

som redovisas i fastighetsregister för stad (stadsregister). För den

senare gruppen av fastigheter gäller nämligen inte reglerna i SML utan i

stället bestämmelserna i 3 och 4 kap. FBLS.

Inom områden där stadsregister förs torde inte förekomma några sockeneller

kommungränser men däremot ibland församlingsgränser. Frågan blir

då om sammanläggning får ske över sådan gräns.

I 3 kap. FBLS behandlas sammanläggning av områden som enligt fastställd

tomtindelning utgör tomt. Kapitlet innehåller inte något krav på att

områdena skall höra till samma församling. I en kommentar till lagen framhålls

att, om ett sådant villkor skulle ha uppställts, det måste ha föreskrivits

redan beträffande tomtindelning, vilket av lätt insedda skäl inte ansetts

böra komma i fråga (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i stad, 2 upph,

s. 140), I praxis torde i regel inte heller det förhållandet att tomt skärs av

församlingsgräns hindra sammanläggning. Församlingsgränsen rubbas inte

och tomten anses höra till flera församlingar.

Det förekommer i vissa samhällen och områden på landet att stadsplan

upprättats men att man i stället för stadsregister har jordregister med tomtbok.

Sådana samhällen och områden kan omfatta flera socknar eller delar

av socknar. Sammanläggning av särskilda delar av tomt skall i dessa fall

ske med tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. FBLS. Eftersom kapitlet

inte innehåller något förbud mot sammanläggning över sockengräns, torde

den omständigheten att en sådan gräns skär tomten inte hindra sammanläggning.

I 4 kap. FBLS finns regler om sammanläggning av stadsägor. Enligt 1 §

andra stycket är sammanläggning inte tillåten, om fastigheterna hör till

skilda församlingar. Förbudet har enligt förarbetena tillkommit för att

hindra rubbning i den administrativa indelningen.

Begränsningar i möjligheten att företa fastighetsbildningsåtgärd som

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

berör skilda förvaltningsområden föreskrivs också i JDL. Enligt 8 kap. 7 §

och 20 kap. 6 § får ägoutbyte som innebär att bebyggd mark eller fastighets

hela ägovälde flyttas över från ett förvaltningsområde till ett annat inte ske

utan att Kungl. Maj:t efter underställning prövat huruvida och under vilka

villkor utbytet får äga rum. Denna föreskrift skall enligt 13 kap. 23 § äga

motsvarande tillämpning vid laga skifte.

Av de nu angivna bestämmelserna följer att ägoutbyte eller laga skifte i

vissa fall får ske över gräns för förvaltningsområde utan att tillstånd därtill

krävs. Är sådan gräns beroende av fastighetsgräns, medför fastighetsbildningen

automatiskt en indelningsändring. Om däremot gränsen för förvaltningsområdet

inte är beroende av fastighetsindelningen, blir följden av fastighetsbildningen

att fastighet kommer att få ägor inom olika förvaltningsområden.

1 denna situation kan det komma i fråga att tillämpa kungörelsen

den 27 juni 1919 (nr 386) med vissa bestämmelser för undanröjande av genom

ägoutbyte av jord inom särskilda förvaltningsområden uppkommen

hinderlig oregelbundenhet i administrativ indelning. I denna kungörelse

föreskrivs nämligen att sedan fastställelse meddelats på ägoutbyte av jord

inom särskilda förvaltningsområden mellan vilka finns bestämd, av fastighetsgränserna

oberoende gräns skall förrättningslantmätaren anmäla detta

till länsstyrelsen som, om den finner hinderlig oregelbundenhet i administrativ

delning ha uppkommit genom ägoutbytet, har att vidta åtgärder för att

undanröja oregelbundenheten.

Promemorian. När det gäller att i samband med införande av en ny, för

hela landet gällande fastighetsbildningslag ta ställning till frågan om fastighetsbildning

över gräns för förvaltningsområde, är det enligt promemorian

uppenbart att nuvarande bestämmelser inte kan läggas till grund för en

efter moderna förhållanden anpassad lagstiftning i ämnet. I synnerhet framstår

gällande rättsregler om sammanläggning av fastigheter inom olika förvaltningsområden

som otidsenliga. Förbudet i 5 § SML mot sammanläggning

över sockengräns medför som framhållits i skilda sammanhang betydande

olägenheter för rationaliseringsverksamheten inom jordbruket och

skogsbruket. Att de i FBLS intagna bestämmelserna i ämnet inte heller är

ändamålsenliga synes också utan vidare klart.

Även de regler som f. n. gäller i fråga om ägoutbyte och laga skifte över

gräns för förvaltningsområde är mindre lämpliga. En olägenhet är att de

leder till olika förfaranden när indelningsgränsen är beroende av fastighetsgräns

och när så inte är förhållandet. Det måste därför i samband med

fastighetsbildningen utredas vilketdera fallet som föreligger. Att detta verkar

tyngande på förrättningsverksamheten är tydligt. Härtill kommer att

invändningar också i sakligt hänseende kan riktas mot bestämmelserna.

Att Kungl. Maj :ts medgivande till fastighetsbildningen alltid krävs när bebyggd

mark eller fastighets hela ägovälde flyttas över från ett förvaltnings
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr iH år 1970

område till ett annat men inte i något annat fall, hur stort och värdefullt

det överflyttade området än är, kan inte anses tillfredsställande.

Utgångspunkten när det gäller att konstruera ett nytt regelsystem synes,

sägs det i promemorian, böra vara att största möjliga samstämmighet skall

råda mellan indelningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen.

Av särskild betydelse torde härvid vara att fastighetsindelningen och indelningen

i borgerliga primärkommuner stämmer överens. Om man kan åstadkomma

en sådan ordning, vinner man också att fastighetsindelningen bara

undantagsvis kommer i strid mot indelningen i förvaltningsområden av

högre ordning, eftersom denna indelning i regel ansluter sig till den kommunala.

I detta sammanhang erinras om att statsmakterna nyligen beslutat

att indelningen i primärkommuner skall vara grundläggande för den framtida

indelningen i fastighetsregisterområden (prop. 1968: 1 bil. 4 p. A12,

3LU 5, rskr 80).

För att åstadkomma den eftersträvade överensstämmelsen mellan indelningen

i förvaltningsområden och fastighetsindelningen fordras inte bara

bestämmelser som reglerar frågan om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde

utan också regler som syftar till att anpassa fastighetsindelningen

efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som

sker genom beslut på administrativ väg. Bestämmelser med sist angivna innebörd

finns i 13 kap. FBL.

Indelningen i förvaltningsområden måste, uttalas det i promemorian, präglas

av ett visst mått av stabilitet. Ändringar i indelningen bör därför inte

ske utan att enskilda eller allmänna intressen av påtaglig betydelse fordrar

det. Härav följer i sin tur att det inte kan komma i fråga att tillåta fri fastighetsbildning

över kommungräns. Sådan fastighetsbildning leder ju alltid,

om man upprätthåller principen om samband mellan fastighetsindelningen

och kommunindelningen, till ändring i den kommunala indelningen.

Den motsatta ordningen innebär att man helt förbjuder fastighetsbildning

över kommungräns. Med hänsyn till att kommunerna i framtiden kan väntas

bli förhållandevis stora skulle ett sådant förbud inte verka lika besvärande

för fastighetsbildningsverksamheten som det nu rådande förbudet mot

sammanläggning över sockengräns. Emellertid torde det också i fortsättningen

föreligga ett påtagligt behov, särskilt från rationaliseringssynpunkt,

att företa fastighetsbildningsåtgärder som berör flera kommuners områden.

Särskilt viktigt synes det vara att man inte hindrar bildande av större

samfälligheter, exempelvis gemensamhetsskogar, som sträcker sig över

kommungräns.

Om man alltså finner att fastighetsbildning över kommungräns i vissa

fall bör vara tillåten, uppstår enligt promemorian frågan hur sambandet

mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen skall kunna

upprätthållas. I de fall då den senare indelningen är beroende av den förra

uppstår inga problem, eftersom kommungränsen automatiskt anpassar sig

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj.ts proposition, nr 1H år 1970

till den nya fastighetsgränsen. Om däremot kommungränsen är bestämd i

sitt läge på marken, krävs ett särskilt beslut på administrativ väg för att

sambandet mellan de olika indelningarna skall återställas. Som tidigare antytts

förekommer i gällande rätt båda slagen av kommungränser. Om man

vill behålla en sådan ordning, måste — på sätt redan nu sker vid ägoutbyte

och laga skifte — i samband med fastighetsbildning över kommungräns utredas

vilket slag av gräns man har att göra med. Att detta verkar tyngande

på fastighetsbildningsverksamheten har redan påpekats. Det måste anses

otänkbart att tillämpa ett sådant system efter införande av FBL. En nära till

hands liggande lösning på dessa problem förefaller vara att man gör samtliga

kommungränser beroende av fastighetsgränserna. Den nuvarande uppdelningen

i olika slag av kommungränser synes inte grundad på rationella

överväganden utan torde åtminstone i viss utsträckning vara en följd av

tillfälligheter (se härom närmare Förvaltningsrättslig Tidskrift 1948 s. 301

och SOU 1966: 63 s. 138).

Det hittills förda resonemanget leder, framhålls det i promemorian, till

att fastighetsbildning över kommungräns i princip bör vara tillåten och att

sådan fastighetsbildning alltid skall medföra ändring i den kommunala

indelningen. Med hänsyn till betydelsen av stabilitet i indelningen i förvaltningsområden

bör uppställas vissa villkor för att en fastighetsbildningsåtgärd

av angivet slag skall få ske. Det är emellertid tydligt att också andra

intressen än det allmänna intresset av stabilitet i indelningen i förvaltningsområden

kräver uppmärksamhet i detta sammanhang. En fastighetsbildningsåtgärd

som medför att en indelningsgräns ändras kan leda till försvagat

skatteunderlag eller annat men för kommun eller ge upphov till

olämplig indelning i förvaltningsområden. Visserligen kan man komma till

rätta med dessa olägenheter genom att göra en ny indelningsändring enligt

föreskrifterna i 1919 års lag. Ett beslut om sådan indelningsändring kräver

emellertid ett omständligt och tidsödande administrativt förfarande. Härtill

kommer att indelningsändringen ibland måste efterföljas av fastighetsbildningsåtgärd

för att fastighetsindelningen skall stämma överens med den

nya indelningen i förvaltningsområden. Att en sådan ordning inte är ändamålsenlig

synes uppenbart. Den enda rimliga lösningen torde vara att behövlig

administrativ prövning av den ändrade fastighetsindelningens lämplighet

sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet.

I promemorian diskuteras härefter frågan vilken myndighet som skall

handha denna prövning. Det är, sägs det, av största vikt att prövningen kan

ske så snabbt och smidigt som möjligt. Denna synpunkt talar för att avgörandet

bör tillkomma en lokal myndighet. Av inte ringa betydelse är att

nödig sakkunskap i hithörande frågor står till myndighetens förfogande.

Eftersom länsstyrelsen enligt 1919 års lag har att ta befattning med frågor

om indelningsändring, synes det naturligt att prövningen i första hand förläggs

till länsstyrelsen. Denna bör dock få möjlighet att i vissa fall hänskjuta

avgörandet till Kungl. Maj:t.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

En obligatorisk prövning av länsstyrelsen i alla de situationer då en fastighetsbildning

berör flera förvaltningsområden skulle emellertid, heter det

vidare i promemorian, onödigtvis tynga fastighetsbildningsverksamheten.

När det gäller byte av obetydliga markområden mellan fastigheter i skilda

kommuner eller liknande fall framstår det utan vidare som klart att några

olägenheter i indelningshänseende inte kan uppkomma. Att prövning av

länsstyrelsen ändå måste komma till stånd kan inte anses ändamålsenligt.

Det är dock svårt att i en lagregel uttömmande ange i vilka situationer en

administrativ prövning är nödvändig och när den kan undvaras. Det återstår

då inte annat än att lita till en bedömning i det enskilda fallet om fastighetsbildningsåtgärden

kan komma att ha sådan verkan på indelningen i

förvaltningsområden att en särskild prövning är behövlig. I första hand

synes bedömningen böra anförtros åt fastighetsbildningsmyndigheten. Med

hänsyn till det speciella intresse som kommunerna och därmed jämställda

sammanslutningar kan ha i ärenden av detta slag torde de emellertid böra

få en ovillkorlig rätt att påkalla särskild prövning av fastighetsbildningsfrågan.

I de fall då sådan prövning skall komma till stånd, bör fastighetsbildningen

göras beroende av att Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen lämnar

medgivande till åtgärden.

Den administrativa prövningen synes i första hand böra inriktas på frågan

om fastighetsbildningsåtgärden medför olämplig indelning i förvaltningsområden

eller om någon mera påtaglig olägenhet uppkommer för kommun.

När en sådan ogynnsam effekt inte kan konstateras, skall åtgärden

uppenbarligen medges. I motsatt fall bör å andra sidan medgivande inte

omedelbart vägras. En sådan ordning skulle nämligen inte vara tillfredsställande,

eftersom enskilda eller allmänna intressen av betydande vikt kan

tala för att fastighetsbildningen genomförs. I stället bör det åligga prövningsmyndigheten

att söka undanröja olägenheterna med fastighetsbildningen.

För detta ändamål bör myndigheten utrustas med befogenhet att

besluta i vissa indelningsfrågor och ekonomiska spörsmål. Om myndigheten

utnyttjar dessa befogenheter, torde förutsättningar i regel kunna skapas

för fastighetsbildningens genomförande.

En lagstiftning rörande frågan om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde

i enlighet med de nu angivna riktlinjerna bör enligt promemorian

i systematiskt hänseende genomföras så, att i FBL tas upp bestämmelser

som anger de särskilda villkor som skall gälla för fastighetsbildning

av ifrågavarande slag samt de situationer när administrativ prövning

skall äga rum. I det till lagrådet remitterade förslaget finns bestämmelser

av denna innebörd i 3 kap. 11 §. Övriga regler torde böra föras samman

Lill en särskild lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

i samband med fastighetsbildning.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet ansluter sig till förslagen om att alla

kommungränser skall vara beroende av fastighetsgränser och att behövlig

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

administrativ prövning av fastighetsbildnings lämplighet från indelningssynpunkt

sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet. Beträffande

frågan vilken myndighet som skall handha den administrativa prövningen

har kollegiet däremot en annan uppfattning än den som kommit till uttryck

i promemorieförslaget. Kollegiet framhåller att utredning i indelningsärende

jämlikt 25 § 1919 års lag verkställs under kollegiets inseende, antingen

inom verket eller genom särskild av kollegiet förordnad utredningsman,

såvida inte kollegiet överlämnar åt länsstyrelse att verkställa utredningen.

Detta sistnämnda har hittills skett i helt ringa utsträckning, främst

på den grund att länsstyrelserna vid förfrågan oftast förklarar sig inte ha

tillgång till personer som är både villiga och lämpliga att ta på sig ett utredningsuppdrag.

I de få fall där kollegiet överlämnat åt länsstyrelse att

verkställa utredning, har den av länsstyrelsen förordnade utredningsmannen

i allmänhet vänt sig till kollegiet för att få direktiv för utredningen. Då vidare

i detta sammanhang förutsätts att indelningsändringarna skall kunna

bli av sådan omfattning att både ekonomiska uppgörelser och andra villkorsbestämmelser

skall kunna aktualiseras, är det av vikt att enhetliga normer

för hela riket följs, så att inte praxis kommer att skifta från län till län.

Risken härför är särskilt stor på ett ämnesområde som detta, där de i 1919

års lag uppdragna riktlinjerna för ekonomisk reglering är mycket allmänt

hållna och den närmare tillämpningen av dem är beroende av praxis.

Kollegiet föreslår därför att den administrativa prövningen i dessa ärenden

skall handhas av kollegiet.

Kollegiet anser det vidare inte tillfredsställande att det överlämnas åt

fastighetsbildningsmyndigheten, vars sakkunskap avser lantmäteritekniska

frågor, att avgöra om en fastighetsbildningsåtgärd får sådana konsekvenser

i andra hänseenden att en prövning av administrativ myndighet bör ske. När

det är fråga om mera obetydliga ändringar, kan medgivande till åtgärden

lämnas omedelbart av administrativ myndighet.

Departementschefen. De ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt

av promemorian har nästan genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

Kammarkollegiet har riktat invändningar mot att den administrativa prövningen

av fastighetsbildningsåtgärds lämplighet från indelningssynpunkt i

första hand skall ombesörjas av länsstyrelsen. Enligt min mening har kollegiet

överdrivit svårighetsgraden hos de ärenden som det här gäller. Ofta

torde dessa vara av ganska okomplicerad natur och inte kräva någon mera

vidlyftig utredning. Om ärendet är mera svårbedömt eller av större principiell

betydelse, bör det underställas Kungl. Maj :ts prövning. Ärenden i

vilka en ekonomisk reglering kan bli aktuell bör alltid underställas. I underställda

ärenden torde yttrande praktiskt taget alltid inhämtas från kammarkollegiet

vars sakkunskap härigenom kommer att utnyttjas i behövlig

omfattning. Genom alt Kungl. Maj :t prövar sådana ärenden skapas också

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

vägledande praxis som länsstyrelserna har att beakta. Jag har därför inte

funnit skäl att frångå promemorieförslaget på denna punkt.

Detsamma gäller förslaget att fastighetsbildningsmyndigheten skall pröva

frågan huruvida en fastighetsbildningsåtgärd medför sådan inverkan på indelningen

i förvaltningsområden att en administrativ prövning behövs. Att

som kammarkollegiet synes mena föreskriva att administrativ myndighets

medgivande alltid skall inhämtas när fastighetsbildning medför ändring i

den kommunala indelningen är enligt min mening inte lämpligt. En sådan

ordning skulle tynga fastighetsbildningsförfarandet och förorsaka onödig

tidsutdräkt och omgång vid ärendenas handläggning.

Även i övrigt vill jag ansluta mig till de lösningar som föreslagits i promemorian.

Vissa av de frågor som där behandlas har jag f. ö. redan tagit

ställning till i samband med remissen till lagrådet av FBL. De i 3 kap.

11 § FBL upptagna reglerna bygger nämligen på de principer som redovisas

i promemorian.

SPECIALMOTIVERING

1 och 2 §§

I dessa paragrafer fastslås principen att kommungräns är beroende av fastighetsgräns.

Promemorian. I promemorian framhålls att en samordning bör ske mellan

bestämmelserna om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde

och de regler i 13 kap. FBL som syftar till att anpassa fastighetsindelningen

efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som beslutats

på administrativ väg. I sist angivet hänseende ges olika regler för det fall

då fastighets enskilda mark ligger på båda sidor om kommungräns och det

fall då samfällighet delas av sådan gräns. I det första fallet skall fastighetsindelningen

alltid ändras så, att man får överensstämmelse med den kommunala

indelningen, medan den bristande samstämmigheten mellan de olika

indelningsformerna i det andra fallet skall undanröjas bara om det kan ske

med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren. En samfällighet

kan således enligt dessa regler komma att bli belägen inom flera kommuners

områden. Det förutsätts emellertid att de til! olika kommuner hörande delarna

av samfälligheten kommer att redovisas särskilt i fastighetsregistret.

När det gäller att till lagtext överföra principen om att kommungränsen

är direkt beroende av fastighetsindelningen har man sålunda, sägs det i

promemorian, att utgå från att fastighets enskilda mark före den aktuella

fastighetsbildningsåtgärden i sin helhet är belägen inom samma kommun.

I fråga om samfällighet har man att räkna med att den kan delas av kom»■mungräns

men att de olika delarna i så fall åsatts skilda registerbeteckning
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970

ar. Med dessa utgångspunkter synes de situationer då fastighetsbildning bör

leda till ändrad kommunindelning kunna beskrivas på följande sätt.

1. Fastighet eller sådan samfällighet, som i sin helhet är belägen inom en

kommun, tillförs genom fastighetsreglering mark från annan kommun.

2. Genom fastighetsreglering får samfällighet, som ligger inom flera kommuners

områden, mark från annan kommun.

3. Från samfällighet som nyss nämnts avstyckas mark, som delas av

kommungräns, för att bilda särskild fastighet.

4. Fastighet bildas genom sammanläggning av mark från flera kommuner.

5. Av mark från flera kommuner bildas samfällighet genom fastighetsreglering.

I fall 1 synes man enligt promemorian kunna uppnå överensstämmelse

mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen genom en

regel som innebär att den överflyttade marken i fortsättningen skall höra

till samma kommun som den fastighet eller samfällighet som tillförts marken.

En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i 1 §.

I fallen 2—5 torde det inte vara möjligt att åstadkomma en liknande automatiskt

verkande reglering. I fall 2 synes principen att kommungränsen är

beroende av fastighetsgräns böra leda till att den överförda marken hänförs

till någon av de kommuner inom vilkas områden samfälligheten är belägen.

I fallen 3—5 bör samma grundsats föranleda att den nybildade fastigheten

eller samfälligheten skall höra till en av de kommuner varifrån mark hämtas.

I inget av de nu berörda fallen är det möjligt att i en lagbestämmelse

direkt reglera frågan om kommuntillhörigheten. Det bör därför överlämnas

åt fastighetsbildningsmyndigheten att efter bedömande av omständigheterna

i varje särskilt fall besluta i frågan. 2 § har utformats i enlighet med dessa

överväganden.

Att närmare ange de omständigheter som bör beaktas vid prövningen av

frågan om kommuntillhörigheten är enligt promemorian vanskligt. I fall 2

torde den överförda markens belägenhet oftast få tillmätas avgörande betydelse.

I fallen 3—5 synes hänsyn böra tas till storleken och värdet av de

olika områden som ingår i den nybildade fastigheten eller samfälligheten.

Också andra faktorer bör emellertid beaktas, exempelvis att något av områdena

är bebott. Riktmärket bör i samtliga situationer vara att åstadkomma

en så lämplig kommunindelning som möjligt. Fastighetsbildningsmyndighetens

handlingsfrihet är emellertid beskuren, och man kan inte alltid

räkna med att på detta sätt få till stånd en godtagbar kommunindelning.

Huvudsyftet med reglerna i 1 och 2 §§ är ju att fastslå principen om kommungränsens

beroende av fastighetsgräns. Intresset av en ändamålsenlig

kommunindelning tillgodoses främst genom bestämmelserna om administrativ

prövning av fastighetsbildningsfrågan i 3 kap. 11 § FBL och 4—6 §§

denna lag.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen föreslår att 1 § kompletteras med

en regel som öppnar möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att besluta

om fastighets kommuntillhörighet även vid fastighetsreglering. Behov

av att avvika från regeln i 1 § kan, påpekas det, förekomma exempelvis när

viss ändring i fastighetsindelningen bekvämast löses genom att ett större

område tillförs en mindre fastighet men detta medför en olämplig kommunal

indelning. Om motsvarande åtgärd genomförs genom avstyckning och

sammanläggning, skall enligt 2 § andra stycket fastighetens kommuntillhörighet

bestämmas. :— Ett liknande uttalande görs av lantmätareföreningen.

Lantmäteristyrelsen och lantmätareföreningen förordar vidare att bestämmelsen

i 2 § första stycket ändras så, att fastighetsbildningsmyndigheten

får rätt att besluta att mark som tillförs samfällighet skall delas upp på

olika kommuner.

Departementschefen. Det av bl. a. lantmäteristyrelsen framlagda förslaget

till ändring i 1 § skulle innebära att fastighetsbildningsmyndigheten fick

behörighet att besluta om överflyttning av fastighet från en kommun till

en annan för att en olämplig kommunindelning inte skall uppkomma till

följd av fastighetsbildning. En sådan ordning skulle helt strida mot grundtankarna

i förslaget enligt vilka det ankommer på administrativ myndighet

att avgöra frågor av detta slag. Att fastighetsbildningsmyndigheten i fall

som avses i 2 § fått rätt att besluta om kommuntillhörigheten beror på att

det i dessa fall inte är möjligt att åstadkomma en automatiskt verkande

reglering. Som framhållits i promemorian tillgodoses intresset av en ändamålsenlig

kommunindelning också i nyssnämnda situationer främst genom

bestämmelserna om administrativ prövning av fastighetsbildningsfrågan.

Vad som nu har anförts äger i huvudsak tillämpning också på förslaget

om att fastighetsbildningsmyndigheten skall få rätt att besluta om uppdelning

mellan olika kommuner av mark som tillförs samfällighet.

På grund härav anser jag mig inte kunna tillstyrka de vid remissbehandlingen

föreslagna ändringarna i promemorieförslaget. Inte heller i övrigt

finner jag anledning till erinran mot detta. De däri upptagna bestämmelserna

har därför utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

3 §

Paragrafen reglerar frågan i vad mån församlingsgräns bör vara beroende

av fastighetsgräns.

Promemorian. Som framgår av 13 kap. FBL och motiven därtill (lagrådsremissen

s. 767) har man, sägs det i promemorian, inte ansett möjligt att

kräva att fastighetsindelningen skall anpassas efter sådana ändringar i församlingsindelningen

som grundar sig på administrativa beslut. Någon full
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

ständig överensstämmelse mellan dessa olika slag av indelningar kommer

följaktligen inte att föreligga. Redan på grund härav framstår det som mindre

angeläget att fordra att församlingsindelningen alltid skall ändras, om

fastighetsbildning berör flera församlingars områden. Inte heller eljest

synes några tvingande skäl kunna anföras till stöd för en sådan ordning.

Möjligen kan anföras att folkbokföringen försvåras genom den bristande

överensstämmelsen mellan fastighetsindelningen och församlingsindelningen.

Olägenheterna härav är dock av begränsad räckvidd och väger lätt i förhållande

till de svårigheter som skulle uppstå i fastighetsbildningshänseende,

om församlingsgränserna gjordes beroende av fastighetsgränserna.

På grund härav bör enligt promemorian församlingsgräns i princip inte

påverkas av fastighetsbildning. Emellertid synes ett undantag böra göras

från denna regel. I de fall då församlingsgräns sammanfaller med kommungräns

kräver nämligen intresset av ordning och reda i indelningshänseende

att församlingsgränsen ändras, om kommungränsen ändras genom fastighetsbildning.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissinstanser med undantag av kammarkollegiet,

som förordar att församlingsgräns helt jämställs med kommungräns. Enligt

kollegiets mening kommer olägenheterna av att fastighetsgränser och församlingsgränser

inte stämmer överens att bli väsentliga inte bara i fråga

om indelningen i valkretsar och valdistrikt utan också för taxerings- och

folkbokföringsmyndigheterna liksom för vederbörande fastighetsägare. Kollegiet

framhåller att många av de indelningsärenden som hittills handlagts

har haft till syfte just att undanröja bristande överensstämmelser mellan

fastighetsgräns och församlingsgräns.

Departementschefen. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande föreslagit

att församlingsgräns skall göras beroende av fastighetsgräns på samma sätt

som kommungräns. En sådan reglering förutsätter att bestämmelsen i 3 kap.

11 § FBL kompletteras så, att vid fastighetsbildning samma hänsyn skall

tas till församlingsgräns som till kommungräns. Vidare kräver följdriktigheten

att också reglerna i 13 kap. FBL ändras så, att fastighetsindelningen

anpassas till ändringar i församlingsindelningen. Att en sådan ordning

skulle verka tyngande på fastighetsbildningsverksamheten och även kunna

motverka en lämplig fastighetsindelning ligger i öppen dag.

Enligt min mening har kollegiet också överbetonat de olägenheter som en

bristande överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och församlingsindelningen

kan medföra.

Departementsförslaget har därför utformats i överensstämmelse med

promemorieförslaget.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

97

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om

medgivande till fastighetsbildning och om beslutanderätten i sådana ärenden.

Promemorian. I promemorian erinras om att 3 kap. 11 § FBL innehåller en

föreskrift att fastighetsbildningsmyndigheten skall anmäla ärendet hos länsstyrelsen

när medgivande till fastighetsbildningen skall inhämtas. Enligt

1919 års lag åligger det länsstyrelsen att i viss utsträckning utreda frågor

om indelningsändring. Det synes lämpligt att länsstyrelsen verkställer utredningen

även i de ärenden som avses i denna paragraf. I fråga om sådan

utredning torde bestämmelserna i 1919 års lag höra lända till efterrättelse,

b öreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget.

Av skäl som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen bör,

heter det vidare i promemorian, den administrativa prövningen i regel handhas

av länsstyrelsen, som emellertid i vissa fall skall hänskjuta avgörandet

till Kungl. Maj :t.

Att i lagen uttömmande ange de fall då hänskjutande bör ske är enligt

promemorian inte lämpligt. Det bör dock uttryckligen anges att underställning

skall ske, om fastighetsbildningen innebär ändring av länsgräns. I

övrigt synes man i lagen böra nöja sig med att föreskriva att ärendet skall

underställas Kungl. Maj:ts prövning när särskilda skäl föreligger. Sådana

särskilda skäl kan vara att ärendet är av särskilt invecklad eller kontroversiell

natur eller att utgången har principiell betydelse. En annan situation

då underställning bör ske är den som uppkommer när länsstyrelsen finner

skäl tala för att annan ändring i den administrativa eller judiciella indelningen

bör ske än den som bär direkt samband med den aktuella fastighetsbildningen.

Det är uppenbarligen till fördel om de olika indelningsfrågorna

avgörs i ett sammanhang.

Remissyttrandena. Lantmäleristyrelsen anser förslaget om att länsstyrelsen

skall ha ansvaret för utredningen i ärende om medgivande till fastighetsbildning

välgrundat. Härigenom vinns, påpekar styrelsen, att ärendena kan

avgöras snabbare. Utredningen behöver ofta inte bli särskilt omfattande.

En ovillkorlig skyldighet att göra sådan utredning som avses i 1919 års lag

kan därför ibland leda till onödigt arbete. Ibland torde utredning vara mer

eller mindre obehövlig. Styrelsen föreslår därför att bestämmelsen får den

avfattningen att länsstyrelsen åläggs att i erforderlig omfattning verkställa

utredning.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är

ärenden om medgivande till fastighetsbildning ofta av ganska okomplicerad

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

natur. Det synes därför mindre ändamålsenligt att ålägga länsstyrelsen

skyldighet att i alla ärenden verkställa utredning av den art och omfattning

som anges i 1919 års lag. Jag tillstyrker därför lantmäteristyrelsens förslag

att i lagen endast bör föreskrivas att länsstyrelsen skall verkställa behövlig

utredning. Jag förutsätter dock att utredningar i de ärenden som skall

underställas Kungl. Maj:t sker i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna

i 1919 års lag.

Bestämmelserna i andra stycket av promemorieförslaget har utan ändring

i sak tagits upp i departementsförslaget.

5 §

I paragrafens första stycke anges vissa riktlinjer för den administrativa

prövningen av fastighetsbildningsfrågan. Andra stycket innehåller regler

om besvär över länsstyrelsens beslut i sådana ärenden.

Promemorian. Som anförts i den allmänna motiveringen bör, uttalas det i

promemorian, länsstyrelsen och Kungl. Maj :t vid prövningen av fråga om

medgivande till fastighetsbildning söka undanröja de olägenheter i indelningshänseende

som kan vara förenade med fastighetsbildningen.

Ett av de medel som för detta ändamål bör ställas till prövningsmyndighetens

förfogande bör enligt promemorian vara att myndigheten får rätt att

föreskriva att fastighetsbildningen skall medföra annan verkan i fråga om

indelningen i förvaltningsområden än som följer av reglerna i 1 och 2 §§.

Emellertid är det tydligt att full frihet härvid inte bör föreligga utan att

myndigheten måste vara bunden av de principer som bär upp reglerna i 13

kap. FBL. Sålunda bör den inte kunna meddela föreskrift som innebär att

fastighet med sin enskilda mark kommer att ligga inom mer än en kommun.

Denna begränsning i handlingsfriheten är av sådan vikt att den bör komma

till uttryck i lagtexten. Av grunderna för 13 kap. följer vidare att kommungräns

i regel inte bör dela samfällighet men att vissa avsteg härifrån skall

kunna medges. Det torde kunna överlämnas till myndigheten att efter fritt

skön avgöra om skäl till undantag från huvudregeln föreligger.

Prövningsmyndigheten bör vidare få befogenhet att förordna att fastighet

eller samfällighet, som inte berörs av fastighetsbildningen, skall överflyttas

till annan kommun eller församling. Härigenom öppnas möjlighet att kompensera

kommun eller församling för mark som förloras genom fastighetsbildningen.

Vidare kan befogenheten utnyttjas för att indelningsgränserna

skall få en så regelbunden sträckning som omständigheterna tillåter. Några

betänkligheter att tillerkänna länsstyrelsen ifrågavarande befogenhet synes

inte föreligga. Att märka är nämligen att bara indelningsändringar, som

direkt föranleds av fastighetsbildningen, får beslutas i denna ordning. Länsstyrelsens

beslutanderätt är således inskränkt till att gälla indelningsändringar

av mindre räckvidd.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Att med tillämpning av de nu berörda befogenheterna alltid åstadkomma

full kompensation åt kommun eller församling för skattebortfall och andra

förluster med anledning av fastighetsbildningen torde, sägs det i promemorian,

inte vara möjligt. I likhet med vad som kan ske vid indelningsändringar

enligt 1919 års lag bör därför i hithörande ärenden en reglering kunna

ske beträffande berörda kommuners och församlingars ekonomiska förhållanden.

Givetvis bör beslutsmyndigheten också äga rätt att meddela andra

föreskrifter med anledning av indelningsändringen.

De befogenheter som sålunda bör tillkomma den administrativa myndigheten

har angetts i första stycket av promemorieförslaget. Som allmän riktlinje

för prövningen har vidare i samma stycke föreskrivits att det skall

iakttas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet

för kommun inte uppkommer.

Utfallet av prövningen kan i åtskilliga fall få ej oväsentliga återverkningar,

bl. a. i ekonomiskt hänseende, för berörda kommuner och församlingar.

Dessa bör därför, hävdas det i promemorian, tillerkännas rätt att överklaga

beslut som meddelas av länsstyrelsen. Eftersom också enskildas rättsställning

kan i skilda hänseenden påverkas av besluten, bör klagorätt tillkomma

även dem. Föreskrifter med detta innehåll har tagits upp i andra stycket av

promemorieförslaget. Den som vill utnyttja besvärsrätten har att iaktta bestämmelserna

i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot

förvaltande myndighets beslut.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet avstyrker förslaget att det vid prövning

av medgivande till fastighetsbildning skall kunna föreskrivas att fastighet,

samfällighet eller del av samfällighet, som inte berörs av fastighetsbildningen,

skall överflyttas till annan kommun eller församling. Enligt

kollegiet är motivet till detta förslag att den kommun som gör förlust genom

fastighetsbildningen skall kunna kompenseras härför. Kollegiet framhåller

att detta är ett skäl till indelningsändring som är helt främmande

för 1919 års lag och som, när det i indelningsärende åberopats ensamt för

sig, alltid föranlett avslag på framställningen om indelningsändring. Kollegiet

betonar vidare att de förluster för kommuner och församlingar som

kan uppstå i denna typ av indelningsärenden måste vara förhållandevis

små.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att bestämmelsen

i 5 § första stycket första punkten bör kompletteras så, att det klart

framgår att även olägenhet för församling skall beaktas vid prövning av

fråga om medgivande till fastighetsbildning.

Departementschefen. Som framhållits i motiven till 3 kap. 11 § FBL är

en av de omständigheter, som skall beaktas vid bedömningen huruvida administrativ

myndighets medgivande till fastighetsbildning skall inhämtas,

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

att skatteunderlaget förändras för kommun eller församling. Det synes

följdriktigt att samma förhållande skall kunna beaktas vid den administrativa

prövningen. Som kammarkollegiet har anfört bör emellertid kompensation

för sådan förlust inte ske genom att mark, som inte berörs av

fastighetsbildningen, flyttas över till kommunen eller församlingen. Kompensation

bör i stället ske uteslutande genom ekonomisk reglering. Däremot

bör marköverflyttning kunna genomföras i syfte att ge indelningsgräns

en mer regelbunden sträckning.

Vad som nu anförts har föranlett vissa ändringar i promemorieförslaget.

Även en del andra jämkningar har vidtagits. Bl. a. har i första stycket uttryckligen

slagits fast att även olägenhet för församling skall beaktas vid

den administrativa prövningen.

6 §

Paragrafen reglerar frågan om ikraftträdandet av sådan indelningsändring

som sker enligt bestämmelserna i lagen.

Promemorian. I regel är enligt promemorian den naturliga ordningen att

indelningsändring, som föranleds av fastighetsbildning, träder i kraft samtidigt

med att denna blir slutligt gällande. Enligt 1 kap. 2 § FBL inträder

denna effekt i och med att fastighetsbildningsåtgärden antecknats i fastighetsregistret.

Undantagsvis kan det emellertid vara lämpligt att indelningsändringen

träder i kraft senare, exempelvis vid början av påföljande kalenderår.

Promemorieförslaget ger därför prövningsmyndigheten möjlighet

att i beslut om medgivande till fastighetsbildning förordna om avvikelse

från huvudregeln.

Vissa olägenheter som kan tänkas uppkomma i samband med ikraftträdandet

av indelningsändring enligt denna lag har berörts av fastighetsregisterutredningen

i dess betänkande »Fastighetsregistrering» (SOU 1966:

63 s. 146). Frågan huruvida särskilda åtgärder är påkallade för undanröjande

av dessa olägenheter torde, sägs det i promemorian, få övervägas

i annat sammanhang.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser att olägenheterna av att en indelningsändring

enligt lagen inte träder i kraft vid årsskifte inte är särskilt

stora. Kollegiet anför i detta hänseende.

Till att börja med är att märka att dessa slag av indelningsändringar aldrig

lärer kunna bli av sådan omfattning att de kan karakteriseras som större

ändringar.

Anledningen till att indelningsändringar enligt indelningslagen skall träda

i kraft vid årsskifte och — fr. o. in. år 1958 — inte tidigare än åtta månader

efter beslutet om ändringen är i huvudsak hänsyn till taxering, folkbokföring,

budgetarbete och upprättande av röstlängd.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kimgl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

För fysiska personer spelar det ur taxeringsarbetets synpunkt ingen roll

om de byter kommun mitt under ett år, ty de skall taxeras i den kommun

där de var mantalsskrivna 1 november året före taxeringsåret.

Om fastighet skall byta kommun mitt under ett år måste med hänsyn

till bestämmelserna i 47 § kommunalskattelagen om garantibelopp för fastighet

och 56 § samma lag om beskattningsort regler ges rörande vilken

kommun, som fastigheten skall taxeras i. En lösning är att fastigheten skall

taxeras i den kommun till vilken den hört större delen av året och att alltså

halvårsskiftet blir den avgörande gränsen i detta hänseende.

För de kommunala enheternas budgetarbete torde de rubbningar i skatteunderlag

som kan uppkomma genom dessa slags indelningsändringar vara

av så ringa betydelse att det inte kan anses spela någon roll om en indelningsändring

skulle träda i kraft vid annan tidpunkt än årsskifte.

Ej heller ur folkbokföringens synpunkt torde det ha någon betydelse om

en dylik indelningsändring träder i kraft vid årsskifte eller under ett år.

I beslut om indelningsändringar, som avsåg bebodda områden meddelades

tidigare vissa bestämmelser om fördelningen mellan de berörda kommunerna

av deras förpliktelser mot personerna på överflyttningsområdet i fråga

om socialhjälp (fattigvård), barnavård, folkpensionering och vissa bidrag

till barn. Efter skedda lagändringar anses dessa bestämmelser inte längre

påkallade i besluten (jfr kommunalförbundskommitténs bet. SOU 1956: 19

s- 1^4—176). Det torde ligga i sakens natur att, om indelningsändringar

enligt denna lag kommer att träda i kraft under ett år, de kommunala förpliktelserna

skall fördelas efter den tid som personen i fråga tillhört den

avlämnande och den mottagande kommunen. Någon särskild bestämmelse

härom i de blivande besluten torde inte vara behövlig.

Vad slutligen angår röstlängden upprättas denna varje år och förhållandena

10.6. är avgörande (3 kap. kommunala vallagen). Om kommun delas

jämlikt reglerna i indelningslagen skall röstlängden enligt 16, 20 och 40 §§

i lagen upprättas med en särskild längd för varje del; den särskilda delen

överlämnas till inkorporeringskommimen och de röstberättigade som är

bosatta på överflyttningsområdet får alltså rösta i sin nya kommun. Så blir

inte förhållandet för den person som flyttar till annan kommun efter 10.6.;

han får rösta i sin gamla kommun om han vill utöva sin rösträtt. Samma

skulle förhållandet bli beträffande person, som är bosatt på område vilket

efter 10.6. överflyttas till annan kommun enligt denna lag. Detta torde

emellertid inte behöva föranleda någon ändring i gällande röstningsregler.

Enligt kollegiets mening bör man sålunda kunna utgå ifrån att flertalet

indelningsändringar enligt denna lag skall kunna träda i kraft samtidigt

som uppgift om fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret.

Emellertid har kollegiet inte något att erinra emot att för säkerhets skull

möjligheten hålles öppen att låta indelningsändringen träda i kraft först

vid årsskifte.

Departementschefen. Jag tillstyrker lagstiftning i enlighet med promemorieförslaget.

Vid bedömande av frågan huruvida indelningsändringen bör träda

i kraft vid annan tidpunkt än registreringsdagen synes den av kammarkollegiet

gjorda analysen kunna tjäna till ledning.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

Övergångsbestämmelserna

Promemorian. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den

tidpunkt då FBL beräknas kunna sättas i tillämpning.

Vidare föreslås att bestämmelserna i 1—3 §§ skall äga motsvarande tilllämpning

när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutas efter nämnda tidpunkt

och som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners

områden.

Frågan huruvida övriga bestämmelser i lagen skall vinna tillämpning

beträffande fastighetsbildningsförfarande som pågår vid lagens ikraftträdande

kräver enligt promemorian ingen reglering i detta sammanhang.

Uppenbart är nämligen att bestämmelserna skall gälla i samma utsträckning

som föreskrifterna i 3 kap. 11 § FBL. Spörsmålet om sistnämnda reglers

giltighet i tiden faller inom ramen för promulgationslagen till FBL.

Departementschefen. De föreslagna övergångsbestämmelserna har lämnats

utan erinran vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något att invända

mot dem. De har därefter utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

103

3) Förslaget till lag om förmånsrätt för fordran på grund av

fastighetsbildning

INLEDNING

Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har efter

remiss yttranden avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,

lantmäteristyrelsen, bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och Norrbottens

län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,

Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska

föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsamfund

samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

Gällande rätt

Enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken åtnjuter

den som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom

företräde till betalning ur egendomen »i vems hand den vara må».

Förmånsrätten, som kan åberopas både vid utmätning och i konkurs,

gäller enligt särskild föreskrift endast under förutsättning att avgälden

inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Detta innebär att fordringen

inte får ha förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätningen

eller konkursansökningen. Det bör understrykas att förmånsrätten

avser endast de periodiskt förfallande beloppen. Rätten till avgäld som sådan

påverkas inte av exekutiva åtgärder eller frivilliga överlåtelser utan

består orubbad.

Till de sålunda angivna bestämmelserna om förmånsrätt anknyter lagen

den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar

i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning. Samma

förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom skall nämligen enligt denna lag åtnjutas

av delägare vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning för

utflyttnings-, odlings- eller hävdeersättning eller ersättning för minskad

avkastning eller ersättning enligt 14 kap. 8 § JDL eller annan ersättning

enligt JDL som skall betalas av annan delägare. Som villkor för förmåns
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

rätten anges också här att fordringen inte stått inne mer än ett år efter förfallodagen.

Betalningsrätten skall vidare enligt uttrycklig föreskrift gälla

även om jorden kommit i annans hand. Av 21 kap. 46 § JDL framgår att

anteckning skall göras i fastighetsbok om ersättning som vid jorddelningsförrättning

bestämts skola utgå från ägolott. För detta ändamål skall, sedan

förrättningen blivit genom lagakraftägande beslut fastställd, ägodelningsdomaren

eller, när beslutet meddelats av överlantmätaren, denne ofördröjligen

underrätta inskrivningsdomaren om beslutet.

Även lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning

enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark

med angränsande fastighet in. m. anknyter till bestämmelserna i 17 kap.

6 § första stycket första punkten handelsbalken. Har vid förrättning enligt

sammanföringslagen bestämts att ägare av fastighet med vilken mark sammanförts

skall utge ersättning för marken och har den ersättningsberättigades

fordran inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen, äger denne

med samma förmånsrätt som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom erhålla betalning nr fastigheten,

även om den kommit i annans hand.

Ersättningssystemet i fastighetsbildningslagen

Enligt FBL kan ägare av fastighet förpliktas att utge ersättningar av

skilda slag. En form av ersättning som skall utgå vid varje förrättning

är förrättningskostnaderna. Härmed avses enligt 2 kap. 6 § taxeavgifter,

ersättning till sakkunnig och syssloman, utgifter för hantlangning som ej

ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada som uppstått i samband med

fältarbeten under förrättningen. Vid avstyckning, sammanläggning och fastighetsbestämning

förekommer endast detta slags ersättning. Vid fastighetsreglering

och klyvning kan även andra ersättningar bli aktuella. De grundläggande

bestämmelserna härom finns i tredje avdelningen av lagen som

handlar om fastighetsreglering. Vissa av dessa bestämmelser blir på grund

av hänvisning i 11 kap. 8 § tillämpliga även vid klyvning.

En central plats bland ersättningsreglerna i tredje avdelningen av FBL

intar bestämmelsen i 5 kap. 10 § som innebär att skillnaden i värde mellan

vad en fastighet avstår och vad den erhåller vid fastighetsreglering skall utjämnas

genom ersättning i pengar och att även ägare av byggnad eller anläggning

på annans mark skall få ersättning för värdet av byggnaden eller

anläggningen, om denna genom fastighetsreglering övergår till annan ägare.

Värdeförändring som föranleds av servitutsåtgärd skall utjämnas på

samma sätt.

Vid sidan av den nu nämnda regeln om allmän likvid gäller flera särbestämmelser

om ersättning vid fastighetsreglering. I 5 kap. 11 § meddelas

föreskrifter som gör det möjligt att jämka resultatet av den ekonomiska

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

uppgörelsen enligt 5 kap. 10 § när detta av särskilda skäl anses påkallat.

5 kap. 12 § innehåller bestämmelser om ersättning för personlig skada när

en fastighetsreglering innebär att ingripande sker i bebyggelse- eller arrendeförhållanden.

Ersättning enligt dessa bestämmelser kan utgå till såväl

ägare som vissa rättighetshavare.

Sker i samband med fastighetsreglering inlösen av fastighet eller del av

fastighet, skall enligt 8 kap. 5 och 6 §§ särskild ersättning bestämmas att

idgå till ägaren av den inlösta egendomen och till innehavare av rättighet

som upphör till följd av inlösenåtgärden.

Vid fastighetsreglering kan i vissa fall beslutas om rivning av byggnad

och om flyttning av byggnad eller anläggning. Den som tvingas avstå en

byggnad för rivning har rätt till ersättning för det byggnadskapital som

han förlorar (5 kap. 24 §). I fråga om flyttning gäller att den flyttande kan

få ersättning för de kostnader som åtgärden orsakar honom (5 kap. 27 §).

Om tillträde inte sker samtidigt beträffande all egendom som ingår i fastighetsreglering

och detta innebär väsentlig olägenhet för sakägare, har

denne enligt 5 kap. 30 § rätt till skälig ersättning härför.

I 5 kap. 31 § tas upp en bestämmelse om att den som avträder skogbevuxen

mark kan berättigas att under viss tid tillgodogöra sig utstämplad skog.

Om han hindras att ta ut skogen inom den bestämda tiden, skall ersättning

i pengar betalas av markens ägare för vad som inte kunnat avverkas.

5 kap. 13 § behandlar frågan om fördelning av regleringskostnader. Här

avses inte bara förrättningskostnader i den bemärkelse som anges i 2 kap.

G § fjärde stycket utan alla utgifter för arbeten, anläggningar och liknande

åtgärder som utförs vid regleringen eller som annars förutsatts vid den allmänna

likvidberäkningen. I lagrummet anges som huvudregel att kostnaderna

skall betalas av sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn

främst till den nytta som varje sakägare har av regleringen. Kostnadsfördelningen

kommer härigenom att spela en viktig roll när det gäller att

åstadkomma ekonomisk rättvisa mellan sakägarna. Att märka är att de

i 5 kap. 13 § angivna grunderna för kostnadsfördelning skall tillämpas

även beträffande ersättning för rivnings- och flyttningskostnader (5 kap.

24 § andra stycket och 5 kap. 27 § tredje stycket).

Enligt 5 kap. 15 § skall vid fastighetsreglering upprättas avräkning som

utvisar vad sakägarna har att ta emot och ge ut i ersättningar. Avräkningen

skall i princip omfatta alla de likvider som förekommer vid regleringen.

Däremot har det inte ansetts möjligt att låta regleringskostnaderna mera

allmänt ingå i avräkningen (se lagrådsremissen s. 430). Kostnad som avses

i 5 kap. 13 § skall dock tas in i avräkningen, om och i den mån så lämpligen

kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten

eller blivit slutligen bestämt genom godkännande eller på annat sätt. För

belopp, som skall utgå enligt avräkningen, skall förfallodag bestämmas.

Vid behov kan betalningsskyldigheten fördelas på längre tid. Förfalloda4*

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

garna skall därvid avpassas så, att minst en femtedel av beloppet erläggs

årligen. Om det med hänsyn till omständigheterna är påkallat, skall den

betalningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som inte är betalt.

Slutligen bör nämnas att förskott kan krävas beträffande vissa ersättningar.

Sålunda skall enligt 8 kap. 8 §, om tillträde av inlöst mark ägt rum,

på yrkande av den som avstått mark föreskrivas att förskott skall utgå i avräkning

på den slutliga inlösenersättningen. I beslutet om förskott skall

anges vilka sakägare som skall betala förskottet. Vidare meddelas i 9 kap.

3 § bestämmelser som innebär att kostnader för gemensamt arbete, som

ombesörjs av syssloman, vid behov skall förskotteras av sakägarna enligt

en preliminär kostnadsfördelning.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Promemorian. Sedan lång tid tillbaka har gällt att vissa ersättningar som

utgått med anledning av jorddelningsförrättning varit förenade med förmånsrätt.

Det har härvid varit fråga om ersättningar som skall betalas av

en sakägare till en annan. Att sådana ersättningar tillerkänts förmånsrätt

synes naturligt. Kravet på rättvisa mellan olika sakägare vid en jorddelningsförrättning

kan inte anses tillgodosett, om inte den som tillerkänts

ersättning av annan sakägare för minskning i fastighets värde eller för

annan förlust till följd av förrättningen erhåller tillfredsställande säkerhet

för sin fordran. Denna synpunkt har full tillämplighet även i fråga om förrättning

enligt FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL har också förutsatts

att förmånsrätt skall tillkomma vissa av de ersättningar som anges i lagen

(s. 430, 438, 482, 566 och 568).

F. n. gäller att ersättning med anledning av jorddelningsförrättning är

förenad med samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, dvs. enligt

17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Detta innebär att

fordringen skall utgå ur den förpliktades fastighet och att den därvid har

företräde framför fordran på grund av inteckning. För att den ersättningsberättigade

skall få behövlig säkerhet torde det vara ofrånkomligt att fordran

på ersättning enligt FBL tillerkänns motsvarande förmånsrätt. Det bör

i detta sammanhang nämnas att lagberedningen lagt fram förslag till lag

om förmånsrättsordning (SOU 1969: 5) som i 8 § innehåller regler om förmånsrätt

i fast egendom. Sådan förmånsrätt tillkommer enligt lagberedningens

förslag 1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar i enlighet med vad som särskilt föreskrivs

därom och fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning

ur egendomen enligt denna punkt, 2) panträtt på grund av inteckning i egendomen.

Av 11 § i förslaget framgår att förmånsrätt enligt 8 § 1 ger rätt till

betalning före förmånsrätt enligt 8 § 2. Enligt en övergångsbestämmelse

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

skall avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken

och som tillkommer enskild ha förmånsrätt enligt 8 § 1 nya lagen

och detsamma skall gälla fordran vilken enligt annan äldre lag är förenad

med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten

handelsbalken. Den förmånsrätt som enligt vad nyss anförts bör följa med

fordran på ersättning enligt PBL bör enligt promemorian uppenbarligen

anknytas till 8 § 1 i lagberedningens förslag.

Som redan har nämnts är enligt nuvarande ordning endast sådana ersättningar

förenade med förmånsrätt som skall utges av en sakägare till en

annan. Förmånsrätt följer sålunda inte med fordran på lantmäteriarvode

(jfr NJA 1888 s. 236). En liknande begränsning av förmånsrätten torde

böra gälla även i fortsättningen. De rättvisesynpunkter som enligt vad som

tidigare har anförts motiverar en förmånsrätt av det slag som det här gäller

kan inte åberopas till stöd för att annan än sakägare kommer i åtnjutande

därav. I övrigt bör emellertid förmånsrätt vara förenad med alla de skilda

slag av ersättningar som enligt beslut vid fastighetsbildningsförrättning skall

utges av ägare av fastighet till annan sakägare. Av den tidigare lämnade

redogörelsen för ersättningssystemet i FBL torde framgå vilka ersättningar

som sålunda skall vara förenade med förmånsrätt. Även förskott på inlösenersättning

enligt 8 kap. 8 § FBL bör vara förenat med förmånsrätt. Däremot

torde förmånsrätt inte böra föreligga för förskott som sakägare har att utge

till syssloman enligt bestämmelserna i 9 kap. för finansiering av dennes

verksamhet.

Enligt 21 kap. 46 § JDL gäller att anteckning skall göras i fastighetsbok

om ersättning som enligt beslut vid jorddelningsförrättning skall utgå från

ägolott. Syftet med bestämmelsen är att ge publicitet åt den förmånsrätt

som är förenad med ersättning av detta slag. Behov av en liknande bestämmelse

anses enligt promemorian föreligga också i fortsättningen. Med hänsyn

till att de ersättningsbelopp som fastighetsägarna har att utge med anledning

av en fastighetsbildningsförrättning ibland kan uppgå till betydande

belopp skulle det vara i hög grad otillfredsställande om belastningarna inte

framgick av fastighetsboken och av utfärdade gravationsbevis. En viss

begränsning i fråga om anteckningsskyldigheten torde dock böra uppställas.

Det är nämligen från skilda synpunkter angeläget att i fastighetsböckerna

inte införs anteckningar som framstår som mer eller mindre betydelselösa

(jfr prop. 1968: 89). Endast om den förmånsberättigade fordringen uppgår

till sådant belopp att den kan antas påverka bedömningen av fastighetens

värde som kreditsäkerhet, synes anteckning böra ske.

Departementschefen. De i promemorian redovisade allmänna principerna

har genomgående vunnit anslutning vid remissbehandlingen. För egen del

ansluter jag mig till de i promemorian gjorda övervägandena och anser att

de bestämmelser som behövs för att genomföra den där skisserade ordningen

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

bör tas upp i en särskild lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning.

Jag vill redan nu anmärka att på grundval av lagberedningens förslag i

ämnet (SOU 1969: 5) förslag till lag om förmånsrättsordning f. n. förbereds

inom justitiedepartementet och avses kunna remitteras till lagrådet i början

av nästa år. Jag räknar med att någon saklig ändring av lagberedningens

förslag såvitt nu är i fråga inte blir aktuell, men jag måste givetvis

reservera mig för den möjligheten att en ändring av formell natur kan

komma att företas i förhållande till lagberedningens förslag.

SPECIALMOTIVERING

1 §

Denna paragraf innehåller de materiella bestämmelserna om förmånsrätten.

Promemorian. Första stycket i promemorians förslag behandlar den situationen

att det vid förrättning beslutas att ägare av fastighet skall utge ersättning

till annan sakägare. Bestämmelsen har utformats i enlighet med

vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

Enligt 5 kap. 15 § FBL skall mellan ägarna av de fastigheter som ingår

i fastighetsreglering upprättas avräkning som visar vad var och en har att

ta emot och ge ut i ersättning. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare,

skall avräkningen avse även honom. Dessa bestämmelser äger liksom

övriga föreskrifter om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering

motsvarande tillämpning vid klyvning (jfr 11 kap. 8 § FBL). Bestämmelserna

i 5 kap. 15 § innebär att en särskild handling angående avräkningen

i regel skall upprättas och att i denna skall för varje fastighet anges

det belopp som efter verkställd avräkning återstår att uppbära eller erlägga.

I promemorian uttalas att den nu aktuella förmånsrätten uppenbarligen

bör avse de belopp som efter avräkningen skall utgå från de fastighetsägare

som är skyldiga att utge likvid. De förmånsberättigade fordringarna kommer

följaktligen att direkt framgå av den handling som upprättas vid avräkningen.

Det har förutsatts att man i vissa fall skall kunna undvara en särskild

handling (se lagrådsremissen s. 430). Vidare är att märka att vissa

ersättningar — t. ex. flyttningsersättning enligt 5 kap. 27 § FBL och förskott

på inlösenersättning —- skall utgå i ett så tidigt skede av förrättningen att

en allmän avräkning inte kan göras i det sammanhanget. De uppgifter som

behövs för att visa de förmånsberättigade fordringarna får då i stället tas

in i ersättningsbeslut eller på annat sätt tillföras förrättningsprotokollet.

I fråga om förmånsrättens innehåll har av skäl som i promemorian angetts

i den allmänna motiveringen en anknytning skett till 8 § 1 i lagbered
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

ningens förslag till lag om förmånsrättsordning. Av 2 § i nämnda förslag

framgår att en sådan förmånsrätt som det här är fråga om (särskild förmånsrätt)

skall gälla vid både utmätning och konkurs. Enligt samma paragraf

gäller samtliga förmånsrätter även för ränta, om inte annat är föreskrivet.

Något skäl att här meddela en sådan avvikande föreskrift synes inte

föreligga.

I saklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller i fråga om fordringar

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken

har i första stycket av förevarande paragraf som villkor för förmånsrätten

angetts att fordringen inte förfallit till betalning tidigare än ett år

före utmätning eller konkurs. Detsamma skall enligt lagberedningens förslag

gälla beträffande de fordringar som f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap.

6 § första stycket första punkten handelsbalken och som övergångsvis

skall ha motsvarande förmånsrätt (andra punkten tredje stycket i de i lagberedningens

förslag upptagna övergångsbestämmelserna).

Enligt 5 kap. IG § tredje stycket FBL får fastighetsbildningsmyndigheten

förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning

av fastighetsreglering, skall ske genom myndighets förmedling. Av motiven

till bestämmelsen (s. 438) framgår att likvider och sådana kostnader

som omfattas av avräkningen enligt 5 kap. 15 § skall kunna förskjutas av

statsmedel. Har så skett, består likväl förmånsrätten för fordringen. Statsverket

kan därför göra gällande förmånsrätten när fordringen skall indrivas

(jfr 3 § i lagberedningens förslag).

Enligt 5 kap. 31 § tredje stycket FBL kan den som vid fastighetsreglering

avträder skogbevuxen mark berättigas att under viss tid på marken ta ut

skogsprodukter till ett särskilt angivet värde. Om han hindras att tillgodogöra

sig skogen inom den bestämda tiden på grund av något förhållande

som han inte råder över, skall markens ägare betala ersättning i pengar för

vad som inte kan tas ut. En avverkningsrätt som nyss sagts torde liksom

andra vid fastighetsbildning tillskapade rättigheter åtnjuta bästa rätt i den

besvärade fastigheten och sålunda stå helt utanför förmånsrättsordningen.

Fordran på ersättning i pengar för skog som den avverkningsberättigade

inte kunnat tillgodogöra sig (5 kap. 31 § tredje stycket andra punkten

FBL) bör däremot enligt promemorian få samma förmånsrätt som om ersättningen

bestämts direkt vid fastighetsregleringen. En föreskrift härom

har tagits upp i andra stycket av paragrafen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt tar upp frågan om tidsbegränsning av förmånsrätten.

Hovrätten anser det tveksamt om en så snäv begränsning som

ett år är påkallad. Hovrätten framhåller att likviderna vid fastighetsreglering

kan komma att uppgå till betydande belopp. Detta torde särskilt gälla

skogslikvider och likvider vid reglering inom stadsområden. Bortsett från

möjligheten att i viss mån tidsfördela likviderna (5 kap. 15 § andra stycket

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1970

FBL) är likviderna engångsbetalningar och utgörs inte, såsom avgäld av

äldre typ, av periodiska betalningar. Hovrätten menar att vederbörande

fordringshavare kan, om tiden sätts för kort, bli tvungen att söka utmätning

i fall då han eljest skulle ha varit villig lämna anstånd. Det synes hovrätten

böra övervägas att sätta tiden för åtnjutande av förmånsrätt för likvider

längre än till ett år.

Departementschefen. Det i promemorian upptagna förslaget har vid remissbehandlingen

inte mött annan erinran än att Svea hovrätt ifrågasatt att

tiden för åtnjutande av förmånsrätt för likvider bör sättas längre än till

ett år. Helt visst är det riktigt som hovrätten påpekar att likviderna kan

tänkas uppgå till betydande belopp i många fall. Om det därför är behövligt

att fördela betalningsskyldigheten på längre tid, har fastighetsbildningsmyndigheten

— såsom hovrätten anmärkt — möjlighet att med stöd av

regeln i 5 kap. 15 § andra stycket FBL föreskriva avbetalning under högst

fem år. Enligt min mening bör denna ordning vara till fyllest för att tillgodose

sakägarnas intresse i förevarande hänseende. Jag anser det inte önskvärt

att en förmånsrätt av den typ som det här gäller belastar en fastighet

under någon längre tid. Om likviderna undantagsvis uppgår till så höga

belopp att fastighetsägaren inte kan betala dem under den vid förrättningen

bestämda tiden, bör finansieringen av markförvärvet i stället ske

på annat sätt, t. ex. mot säkerhet i inteckning. Den föreslagna tidsfristen får

anses tillräcklig för att fastighetsägaren skall hinna ordna kreditfrågan på

sådant sätt. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkt som intagits i promemorian.

Även i övrigt godtar jag promemorians förslag.

2 §

I denna paragraf upptas bestämmelser om anteckning i fastighetsbok.

Promemorian. Till en början innehåller paragrafen en föreskrift om anteckning

av skyldighet att utge ersättning enligt 1 § första stycket. En sådan

anteckning bör innefatta uppgift om det belopp som skall utgå med förmånsrätt

ur fastigheten. Som anförts under 1 § skall beloppet direkt kunna

utläsas ur avräkningshandlingen eller förrättningsprotokollet. Avskrift härav

bör därför tillställas inskrivningsmyndigheten när ersättningsbeslutet

vunnit laga kraft. I allmänhet skall sålunda inskrivningsmyndigheten underrättas

genom fastighetsbildningsmyndighetens försorg, men om beslutet

överklagats ankommer det på vederbörande domstol att skicka underrättelse.

Närmare föreskrifter i detta hänseende torde böra meddelas av Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I promemorian föreslås vidare en föreskrift om att anteckning i fastighetsboken

skall göras angående sådan rätt att ta ut skog som regleras i 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1970

kap. 31 § tredje stycket första punkten FBL. Denna anteckning skall tjäna

till upplysning om den förmånsrätt som enligt 1 § andra stycket är förenad

med ersättning i pengar för skog som inte kunnat tas ut inom föreskriven

tid. För att ge viss ledning för bedömande av den ersättning som kan komma

att utgå med förmånsrätt ur fastigheten torde anteckningen böra innehålla

uPPgift om värdet av den skog som skall tillhandahållas. För att inskrivningsmyndigheten

skall kunna fullgöra anteckningsskyldigheten krävs att

den får tillgång till kopia av förrättningsbeslutet i frågan. Föreskrifter härom

bör meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I den allmänna motiveringen har framhållits att endast sådana förmånsberättigade

fordringar bör antecknas i fastighetsboken som kan antas påverka

bedömningen av fastighetens värde som kreditsäkerhet. Av såväl praktiska

som principiella skäl torde det inte böra komma i fråga att överlämna

åt inskrivningsmyndigheten att från fall till fall pröva huruvida anteckning

bör ske. Den enda rimliga lösningen synes vara att det direkt i lagen slås

fast att endast fordringar som uppgår till visst belopp skall antecknas. Av

hänsyn till kreditlivets intressen bör detta belopp sättas förhållandevis lågt.

Enligt vad som föreslås i promemorian skall anteckning inte göras, om fordringens

kapitalbelopp understiger ettusen kronor. Härigenom torde man

hålla sig inom den felmarginal som en kreditgivare alltid måste räkna med

vid bedömningen av en fastighets värde som kreditsäkerhet.

Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen gäller endast anteckning

om sådan ersättning som avses i 1 § första stycket. Vad beträffar anteckning

om skyldighet att tillhandahålla skog skulle det i och för sig vara

tänkbart att föreskriva att anteckning skall ske endast om värdet av skogen

uppgår till det nyss angivna beloppet, ettusen kronor. En sådan bestämmelse

skulle emellertid knappast fylla någon funktion, eftersom anordningen

med naturaersättning i regel torde komma att tillämpas bara när det

är fråga om mera betydande skogsvärden (jfr lagrådsremissen s. 485).

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att det ligger närmare till

hands att besked om rätt till skogsuttag antecknas i fastighetsregistret än

i fastighetsboken. Styrelsen godtar dock av praktiska skäl den i promemorian

föreslagna lösningen. Lantmätareföreningen anser att den föreslagna

regeln om anteckning av rätt till skogsuttag är oklar i så måtto att det inte

tydligt framgår att anteckningen skall ske beträffande den fastighet vars

ägare är skyldig att avstå skogen och inte på den fastighet vars ägare har

rätt att uttaga skogen.

Bestämmelsen i andra stycket om begränsning av anteckningsskyldigheten

godtas i princip av lantmäteristyrelsen, lantmätareföreningen och hypoteksombudsmannaföreningen.

Lantmäteristyrelsen påpekar att det kan inträffa

att en fastighetsägare skall betala ersättning till flera sakägare. Enligt sty
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970

relsens mening bör regeln ha den innebörden att det sammanlagda beloppet

av ersättningar skall vara avgörande för om anteckning skall ske. Samma

mening uttalas av hypoteksombudsmannaföreningen. Denna framhåller vidare

att för det fall att flera fastigheter med samma ägare berörs av ersättningsskyldighet

och dessa fastigheter är gemensamt intecknade, måste

det villkoret förutsättas gälla att undantaget från anteckningsskyldigheten

blir tillämpligt endast om sammanlagda beloppet för ägarens alla fastigheter

inte uppgår till 1 000 kronor. Lantmäteristyrelsen anser att det synes lämpligt

att 1 000-kronorsgränsen får gälla också för rätten att ta ut skog. Några

praktiska svårigheter kan enligt styrelsen knappast uppstå eftersom rätten

att ta ut skog enligt uttrycklig föreskrift alltid skall värderas till visst

penningbelopp.

Departementschefen. Som framhållits i promemorian är det nödvändigt att

ge publicitet åt den belastning som förmånsrätten innebär för den fastighet

i vilken den gäller. Skyldigheten att tåla uttag av skog utgör också en belastning

för fastigheten, som bör bringas till kännedom på liknande sätt.

Lämpligaste sättet för publicering är såsom föreslagits i promemorian att

anteckning sker i fastighetsboken. Givetvis skall anteckningen ske på upplägget

för den belastade fastigheten.

Den i promemorian föreslagna begränsningen av anteckningsskyldigheten

till sådana fall, då ersättningen uppgår till eller överstiger 1 000 kronor, har

godtagits av remissinstanserna. För egen del anser jag att den föreslagna

regeln innefattar en lämplig avvägning. Såsom framhållits i några remissyttranden

måste det angivna beloppet hänföra sig till den sammanlagda

ersättning som ägaren av en fastighet kan ha att beträffande denna utge

till en eller flera sakägare. Detta bör tydligt framgå av lagtexten.

Med anledning av vad hypoteksombudsmannaföreningen uttalat om anteckningsskyldighetens

innebörd beträffande fastigheter som är gemensamt

intecknade vill jag framhålla att fastigheter vid reglering skall behandlas

individuellt. Det gäller också i förevarande sammanhang. Den föreslagna

lydelsen av bestämmelsen tillåter inte en sådan tolkning som föreningen

förutsatt. Enligt min mening finns inte heller skäl att frångå förslaget

i detta hänseende.

Som framhållits i promemorian skulle en regel om begränsning av anteckningsskyldigheten

beträffande rätt till skogsuttag knappast fylla någon

funktion, eftersom värdet av sådant uttag undantagslöst torde komma att

uppgå till högre belopp än 1 000 kronor. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå

lantmäteristyrelsen beträffande dess förslag att 1 000-kronorsgränsen

skall gälla även för rätten till skogsuttag.

3 §

I denna paragraf föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

113

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter

för tillämpningen av lagen.

Övergångsbestämmelserna

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den tidpunkt då

FBL beräknas kunna sättas i tillämpning. De äldre lagarna på förevarande

område skall dock alltjämt gälla i fråga om ersättning som bestämts enligt

äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kiingl. Maj ds proposition nr 144 år 1970

4) Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385)

Den inom justitiedepartementet upprättade promemoria som ligger till

grund för förslaget behandlar även en följdändring till JB och vissa ändringar

i BS.

Yttranden över departementspromemorian har efter remiss avgetts av

Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen, planverket,

bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,

Västernorrlands och Norrbottens län, bygglagutredningen, Svenska kommunförbundet,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen

mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges

lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges

fastighetsägareförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare

samt Sveriges advokatsamfund. Yttranden har dessutom avlämnats

av vissa underinstanser.

ALLMÄN MOTIVERING

Departementspromemorian

Inledning

Bland de av lagberedningen framlagda förslagen till följ dlagstiftning till

JB finns ett förslag om ändring av 39 § BL. Ändringen innebär att vissa

privaträttsliga bestämmelser rörande byggnad eller annan anläggning som

uppförts över fastighetsgräns flyttas från BL till JB.

Enligt promemorian aktualiserar det remitterade förslaget till FBL åtskilliga

följdändringar i byggnadslagstiftningen. Här nämns bl. a. de problem

som hänger samman med tomtindelningens ändrade karaktär och med

de nuvarande skilda tomtbegreppen (administrativt bildad tomt och rättsligen

bestående tomt). Möjligheten att bilda samfällighet inom detaljplanelagt

område är en annan nyhet i FBL som återverkar på byggnadslagstiftningen.

Regler i FBL om inlösen konkurrerar delvis med liknande bestämmelser

i BL. Fråga om vissa ändringar i byggnadslagstiftningen har även

uppmärksammats i samband med fastighetsregisterutredningens arbete.

Ett skissartat utkast till vissa ändringar i BL har redovisats i utredningens

delbetänkande Fastighetsregistrering (SOU 1966: 63).

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Det anmärks vidare att en parlamentarisk utredning för översyn av

byggnadslagstiftningen numera har tillkallats (bygglagutredningen). Av

utredningsdirektiven, givna den 29 mars 1968, framgår bl. a. att utredningens

uppdrag är omfattande och att det krävs viss tid innan ny lagstiftning

kan väntas träda i kraft. Det anges därför att utredningen i ett tidigt skede

också bör överväga i vad mån speciellt angelägna reformer kan med mindre

ändringar eller kompletteringar av gällande lagstiftning byggas in i denna.

De förslag som en sådan prövning ger anledning till bör utredningen snarast

framlägga.

FBL och JB är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972. Anledning

föreligger till antagande att det reformarbete på byggnadslagstiftningens

område som inletts av bygglagutredningen då ännu ej hunnit slutföras.

Det är enligt promemorian dessutom klarlagt att utredningen ej har för

avsikt att ta upp nu aktuell följ dlagstiftning till särskild behandling inom

ramen för direktivens uttalande om angelägna provisoriska ändringar i

byggnadslagstiftningen.

Mot bakgrund av nämnda förhållande framstår det enligt departementspromemorian

som uppenbart, att de ändringar i byggnadslagstiftningen som

nu kan komma i fråga bör starkt begränsas och göras så lite ingripande

som möjligt. Varje föreslagen ändring skall i princip endast syfta till att

BL, BS, FBL och JB under en övergångstid skall kunna tillämpas och fungera

jämsides på ett så smidigt och ändamålsenligt sätt som är tänkbart

utan att byggnadslagstiftningens nuvarande innehåll ändras. Undantag från

dessa riktlinjer bör kunna komma i fråga bara när en saklig ändring är

helt oundgänglig eller när ett avsteg från gällande ordning utgör en nödvändig

förutsättning för att från allmän eller enskild synpunkt betydelsefulla

nyheter i FBL skall kunna tillvaratas redan från denna lags ikraftträdande.

I sistnämnda fall bör dock alltid uppställas de oavvisliga villkoren

att den tänkta ändringen i byggnadslagstiftningen varken kan befaras

komma att stå i strid med de riktlinjer eller lösningar som den pågående

utredningen sedermera lägger fram eller i övrigt kan hindra och föregripa

utredningen i dess arbete.

Tomtindelning och begreppen administrativt bildad tomt och rättsligen bestående

tomt

Gällande rätt

I promemorian lämnas under denna rubrik till en början följande redogörelse

för nuvarande ordning.

Enligt 28 § BL skall byggnadskvarter indelas till tomter så att det kan

ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Tomtindelning

sker på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens initiativ

(31 § BL). Det åligger nämnden att vaka över att tomtindelning kommer till

stånd när sådan fordras (32 § BS). Den bestämmelse som sannolikt mest

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

verksamt bidrar till att framtvinga tomtindelningar inom byggnadskvarter

är dock förbudet i 37 § första stycket BL mot nybyggnad på mark som ej

blivit indelad till tomter.

Dispens från nämnda förbud kan meddelas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen

(37 § tredje stycket BL jämfört med 67 § 1 mom. BS). Om så prövas

lämpligt får länsstyrelsen förordna att samma befogenhet även skall tillkomma

viss byggnadsnämnd.

Enligt FBLS bildas tomt administrativt genom tomtindelning. För att en

sådan tomt (= planenhet) även skall anses som rättsligen bestående (= fastighet)

krävs att den blivit införd i tomtboken eller att i erforderliga fall

sammanläggningsbeslut har meddelats (1 kap. 2 §).

Framgår av fastställd stadsplan att del av tomt inte längre ingår i byggnadskvarter,

skall tomtdelen under vissa förutsättningar anses ha blivit avstyckad

från tomten när stadsplanen fastställdes (1 kap. 1 § andra stycket

FBLS). Söker någon lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå

i tomt eller begär ägare till markområde som omfattar tomt att denna införs

i tomtboken, skall tomtdelen eller tomten anses ha blivit avstyckad genom

fastställelsen av tomtindelningen (1 kap. 3 §).

Enligt 16 § andra stycket kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 379) om uppläggande

av nytt fastighetsregister, m. m., skall en på nyss nämnt sätt genom

tomtindelning avstyckad tomtdel i fortsättningen tas upp som särskild

fastighet i stadsägoboken eller jordregistret. Tidigare blev tomtdelen i princip

inte registrerad som fastighet. Avstyckningen noterades endast i stamfastighetens

rum i registret.

I 2 kap. FBLS finns bestämmelser om tomtmätning och gränsbestämning.

Den som ansöker om sammanläggning av tomt är skyldig att förete protokoll

och karta från tomtmätning (3 kap. 2 §). Enligt 141 § andra stycket BL

behövs tomtmätning även som en förberedelse för inlösen av tomtmark med

stöd av 46 eller 47 § samma lag. Vid expropriation av mark som ingår i

lomtindelning krävs däremot endast att karta och beskrivning upprättats

under iakttagande i tillämpliga delar av vad som är stadgat för tomtmätning

(26 § ExL). Blir sammanläggning senare aktuell, måste emellertid tomtmätning

genomföras i vanlig ordning. Tomtmätning kan aktualiseras även

till följd av bestämmelserna i 8 § femte stycket lagen den 18 juni 1925 (nr

334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område. Anpassas fastighetsindelningen efter tomtindelning

genom ägoutbyte eller laga skifte behövs inte särskild tomtmätning.

Ej heller krävs tomtmätning när administrativt bildad tomt som motsvarar

en redan bestående fastighet införs i tomtboken. Tomtmätning kunde däremot

tidigare bli nödvändig även på grund av bestämmelserna i 9 § första

stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 92 s. 1) angående lagfart å fång

till fast egendom i dess lydelse före den 1 juli 1968 (jfr prop. 1968:89

s. 37).

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

117

Avstyckning genom fastighetsbildningsförrättning får inte beröra tomtindelat

område (5 kap. 1 § FBLS och 19 kap. 13 § 1 mom. JDL). Däremot

kan sådant område ingå i laga skifte eller ägoutbyte. För att detta skall bli

möjligt fordras emellertid att åtgärden främjar tomtindelningens genomförande

(6 kap. 11 och 12 §§ FBLS samt 1 kap. 24 § och 8 kap. 6 § JDL).

I fastighetsregister för stad redovisas tomter i tomtboken och övriga

fastigheter inom staden i stadsägoboken (7 kap. 1 § FBLS). Närmare bestämmelser

angående den tidpunkt då tomt skall införas i tomtboken ges i

7 kap. 3 § FBLS. Tomter som ännu inte blivit införda i tomtboken skall tas

upp i tomtbildningslängden (bihang A till registret).

Fastställs tomtindelning för område som redovisas enligt förordningen

den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister skall särskild tomtbok läggas

upp och föras som en del av jordregistret (37 §).

Med undantag för vissa särbestämmelser som hänger samman med tomtindelnings

och stadsplans avstyckande verkan görs från inskrivningsrättslig

synpunkt inte längre någon skillnad mellan tomter och andra fastigheter.

Den mja fastighetsbildningslagen

En grundläggande tanke bakom föreliggande förslag till FBL är enligt

promemorian att nå fram till en överskådlig och lättillämpad, för land och

stad enhetlig fastighetsbildningslagstiftning. Alla i JDL och FBLS nu upptagna

fastighetsbildningsinstitut liksom flertalet övriga i gällande speciallagstiftning

reglerade fastighetsbildningsformer har i förslaget förts samman

till fyra institut — fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanläggning

(2 kap. 1 §). Fastighetsreglering avser samtliga åtgärder som

syftar till ändring av en bestående fastighet i något avseende. En sådan åtgärd

kan innefatta bl. a. överföring av mark — mot vederlag i annan mark

eller i pengar — ändringar med avseende på rätt till samfälld mark eller

i fråga om servitut samt utförande av vissa gemensamma arbeten (5—9

kap.). Nybildning av fastighet skall däremot genomföras inom ramen för

något av instituten avstyckning (10 kap.), klyvning (H kap.) eller sammanläggning

(12 kap.). I stället för de olika former som nu gäller för fastställande

av fastighetsindelningens beskaffenhet har slutligen tillskapats ett

nytt institut, fastighetsbestämning (14 kap.).

Även vid utformningen av lagförslagets detaljbestämmelser har kraven

på enhetlighet tillmätts stor betydelse. Särregler till följd av fastighets läge

i förhållande till tätort eller glesbygd eller på grund av dess nuvarande eller

framtida användning har undvikits i så stor utsträckning som möjligt.

Om FBLS upphävs och ersätts med FBL, bortfaller stadsplans och tomtindelnings

avstyckande verkan. Samtidigt försvinner även de nuvarande

särbestämmelserna om tomtmätning. Tomtindelning liksom stadsplan blir

i fortsättningen ett rent planinstitut (jfr lagrådsremissen s. 63). All fastig
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

hetsbildning skall ske genom förrättning i den ordning FBL föreskriver och

inom ramen för ett eller flera där upptagna fastighetsbildningsinstitut.

Bland de i 3 kap. FBL givna allmänna villkoren för fastighetsbildning

finns särskilda regler för fastighetsbildning inom vissa planområden. Såvitt

avser bl. a. mark som berörs av fastställd tomtindelning anges därvid som

huvudregel, att fastighetsbildning skall ske i överensstämmelse med planen

(2 § första stycket). Bestämmelsen ger med andra ord uttryck för den redan

f. n. vedertagna uppfattningen, att fastställda planer enligt BL i princip skall

vara bindande vid prövningen av efterföljande fastighetsbildningsåtgärder.

Undantag från huvudregeln kan när särskilda skäl föreligger medges av

länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden (2 § tredje

stycket första punkten). Har särskilt tillstånd givits till nybyggnad eller

därmed jämförlig åtgärd — t. ex. i form av dispens enligt BL — föreligger

i vissa fall möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att genomföra en

fastighetsbildning som inte står i överensstämmelse med gällande tomtindelning

(2 § fjärde stycket). Slutligen kan mindre avvikelse från tomtindelning

ske, om åtgärden är förenlig med planens syfte (2 § tredje stycket

andra punkten). Beträffande sistnämnda föreskrift anmärks i promemorian

att det i motiven betonats att den givetvis bör tillämpas med försiktighet

och att fastighetsbildningsmyndigheten i tveksamma fall bör sainråda

med vederbörande byggnadsnämnd (se lagrådsremissen s. 125).

De i 6 kap. FBL föreslagna särskilda bestämmelserna om samfällighet är

till skillnad från närmast motsvarande regler i gällande rätt tillämpliga även

inom detaljplanelagt område. F. n. kan samfällighetsbildning — som inte

avser bildande av s. k. gemensamhetsskog —- förekomma endast i samband

med delningsåtgärd och sker då i den formen att viss mark undantas från

delningen. Enligt FBL kan däremot fråga om bildande av samfällighet prövas

såväl i anslutning till annan fastighetsbildningsåtgärd som vid en för

det aktuella ändamålet särskilt påkallad fastighetsreglering.

I fråga om servitut anmärks slutligen att FBL (7 kap.) bl. a. medför den

nyheten att fastighetsbildningsservitut skall få bildas inte bara som hittills

i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också vid fristående

förrättning. Även reglerna för ändring och upphävande av servitut har i förslaget

fått ett innehåll som väsentligt avviker från närmast motsvarande

bestämmelser i gällande rätt.

FBL:s inverkan på tomtbegreppen

Det nuvarande systemet för fastighetsbildning inom tomtindelat område

är enligt promemorian uppbyggt med tanke på att det i princip skall föreligga

identitet mellan den administrativt bildade tomten och den rättsligen

bestående tomten.

Denna princip anses ha inverkat på den nuvarande användningen av begreppet

tomt i byggnadslagstiftningen. I de allra flesta fall framgår väl av

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

sammanhanget vilken av de båda betydelserna — administrativt bildad eller

rättsligen bestående tomt — som avses i de lagregler där endast beteckningen

tomt förekommer. Det saknas emellertid enligt promemorian inte exempel

på bestämmelser där frågan om beteckningens rätta innebörd är mer

eller mindre oklar eller i vart fall kan ge anledning till viss osäkerhet (jfr

t. ex. 31 § första och tredje styckena, 38 § andra stycket och 54 § BL).

Redan en översiktlig redogörelse för FBL:s bestämmelser om fastighetsbildning

inom detaljplanelagt område visar enligt vad som framhålls i promemorian,

att det efter FBL:s ikraftträdande av flera skäl och på olika

grunder kan bildas fastigheter inom tomtindclat område som i större eller

mindre utsträckning avviker från motsvarande administrativt bildade tomt.

Oavsett om fastighetsbildning inom tomtindelat område sker i överensstämmelse

med planen eller om den sker med avvikelse från denna, måste emellertid

de i 3 kap. 1 § uppställda generella villkoren för fastighetsbildning

vara uppfyllda. Ett medgivande från länsstyrelse eller byggnadsnämnd till

viss fastighetsbildning fritar sålunda i princip inte fastighetsbildningsmyndigheten

från skyldigheten att pröva om den tillämnade fastigheten uppfyller

lämplighetskraven. I detta sammanhang bortses då från de speciella

förhållanden som råder vid successiva fastighetsbildningsåtgärder.

Efter FBL:s ikraftträdande kommer enligt departementspromemorian det

i fastighetsbildningshänseende inte att finnas annat som skiljer en inom

tomtindelat område bildad fastighet från övriga enligt FBL bildade fastigheter

än det förhållandet att de särskilda villkor, som angett ramen för fastighetsbildningen

och från vilka villkor i vissa fall medgetts undantag eller

avvikelse eljest skett, återfinns i en detaljplan med beteckningen tomtindelning.

I FBL:s lagtext nämns för övrigt tomt och tomtdel endast i 8 kap. 4 §.

De bestämmelser som där föreslås motsvarar 46 § BL. Det kan sålunda inte

råda någon tvekan om att begreppet tomt i detta sammanhang avser planenheten

(en administrativt bildad tomt).

I det till lagrådet remitterade förslaget till JB görs ingen skillnad mellan

tomter (rättsligen bestående) och andra fastigheter.

BL innehåller ingen definition av begreppet rättsligen bestående tomt.

Upphävs FBLS (1 kap. 2 §), saknar beteckningen anknytning till annan

gällande central lagstiftning.

Fastighetsregisterreformens inverkan på tomtbegreppen

I promemorian anmärks till en början att den av fastighetsregisterutredningen

(FRU) inledda översynen av reglerna om fastighetsregistrering fortfarande

pågår. Mot bakgrund av utredningens delbetänkande Fastighetsregistrering

(SOU 1966:63) har statsmakterna emellertid redan godkänt

vissa riktlinjer för det fortsatta reformarbetet (prop. 1968: 1 bil. 4 A 12,

3LU 5, rskr 80). Dessa riktlinjer innebär i huvudsak, att de nuvarande

skilda typerna av register — jordregister och fastighetsregister för stad —

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

ersätts av ett för land och stad enhetligt register, att fastighetsbeteckningarna

i det nya registret utformas på i princip samma sätt som det system

som f. n. används i jordregistret, att kommunerna blir registerområden

samt att registrets tekniska utformning grundas på ADB. Uppgiften att genomföra

registerreformen har — med vissa begränsningar — lagts på en

för ändamålet särskilt inrättad nämnd, centralnämnden för fastighetsdata.

En övergång till ett enhetligt fastighetsregister med enhetliga registerbeteckningar

får bl. a. till fÖljd att tomtböckerna helt försvinner och att

ordet tomt inte längre kommer att ingå i någon fastighetsbeteckning. Den

nuvarande skillnaden mellan jordregisterfastigheter, tomter och stadsägor

upphör. Alla dessa registerenheter kan sammanfattas under beteckningen

fastigheter (registerfastigheter).

Enligt departementspromemorian har FRU konstaterat att en utmönstring

av begreppet rättsligen bestående tomt utgör en nödvändig förutsättning

för möjligheten att åstadkomma ett rationellt fastighetsregister.

Efter en närmare redogörelse för en del av de överväganden om tomtbegreppet

som finns intagna i FRU:s delbetänkande (s. 163) noteras vidare

att utredningen under sitt förberedande arbete även ansett sig böra bedöma

de konsekvenser för byggnadslagstiftningen som en ändring i fråga om

tomtbegreppet medför. Resultatet av denna undersökning redovisas i betänkandet

främst i form av ett skissartat utkast till ändringar i denna lagstiftning.

Utkastet avser ändringar i 33, 37, 38, 54, 141 och 155 §§ BL samt 23, 32, 36

och 67 §§ BS (se betänkandet s. 166). I sakligt hänseende innebär förslaget

bl. a. att det nuvarande kravet att nybyggnad inom byggnadskvarter inte får

ske förrän marken blivit tomtindelad (37 § första stycket BL) har borttagits.

Under remissbehandlingen av FRU:s delbetänkande har utkastet till ändringar

i byggnadslagstiftningen enligt departementspromemorian inte tilldragit

sig något närmare intresse. De yttranden som berör därmed sammanhängande

frågor är förhållandevis fåtaliga och parentetiska.

Hovrätten för Nedre Norrland är inte helt ense med utredningen om att

en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt framstår som oundviklig.

Enligt hovrättens mening lär det fastmer förhålla sig så, att detta

begrepp åtminstone f. n. inte kan undvaras. Såväl enligt gällande rätt som

enligt fastighetsbildningskommitténs förslag måste åtskillnad göras på tomt

som föreligger endast enligt tomtindelning (administrativt bildad tomt)

och sådan som på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen föreskriver utlagts

såsom särskild fastighet (rättsligen bildad tomt).

Byggnadsstyrelsen konstaterar att den framlagda skissen torde bli föremål

för närmare överväganden i samband med en kommande översyn av

byggnadslagstiftningen. Skulle fastighetsregisterreformens genomförande

göra en partiell ändring nödvändig bör den dock kunna vidtas i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningens skiss.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

121

Kammarkollegiet biträder utredningens mening, att det inte längre finns

något behov att behålla fastighetstypen rättsligen bestående tomt i byggnadslagstiftningen,

om utredningens fastighetsregisterförslag genomförs.

Fastighetsregisterföraren i Stockholm anser att förslaget om upphävande

av kravet på tomtindelning är olämpligt. Stadsplan och tomtindelning är

skilda institut och bör t. ex. kunna överklagas var för sig. Vidare torde

stadsplaneförfattaren ofta inte ha möjlighet att bedöma planförslagets inverkan

på fastighetsindelningen.

Liknande kritiska synpunkter framför även fastighetsregisterföraren i

Borås som tillägger att erfarenheten visar att en gemensam prövning i en

kommunal nämnd är att föredra framför den styckvisa prövning av aktuella

fastigheter som blir följden av utredningens förslag.

Kommunal-tekniska föreningen går inte in på någon närmare bedömning

av utkastet men noterar likväl att detta förefaller att i huvudsak täcka det

behov av ändringar som uppstår genom registerreformen. Föreningen framhåller

dock att konsekvenserna av de föreslagna ändringarna måste noga

övervägas och att vissa kompletteringar synes vara nödvändiga.

Svenska arkitekters riksförbund anser att den synbarligen nödvändiga

utmönslringen av begreppet rättsligen bestående tomt är välkommen från

praktiska synpunkter.

Promemorians förslag i fråga om tomtbegreppen i bijggnadslagstiftningen

Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. enligt promemorian

i 35 av BL:s 170 paragrafer. Det har redan anmärkts att dessa begrepp

inte på alla ställen är helt entydiga. I stort sett kan emellertid för varje

särskild bestämmelse orden tomt, tomtdel och tomtägare direkt hänföras

till antingen administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Normalt

avses med rättsligen bestående tomt endast tomt enligt gällande tomtindelning

(se beträffande 38 § första stycket BL prop. 1947: 131 s. 206 samt i

övrigt 155 § BL).

I materiellt hänseende kan de bestämmelser i BL som endast avser rättsligen

bestående tomt emellertid indelas i två olika grupper. Till följd av

155 § skall sålunda vad som i 56, 62 och 67 §§ föreskrivs om tomt, avse förutom

rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, även annan

inom byggnadskvarter belägen fastighet på vilken nybyggnad företagits

eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i stadsplan liksom administrativt

bildad tomt i en ägares hand. Av förarbetena till 155 § framgår att regeln

inte bara avser angivna bestämmelser om gatumark och gatubyggnadskostnader

utan även skall tillämpas i fråga om bestämmelserna i 38

§ andra stycket och 54 §. Reglerna i 50 och 51 §§ angående stads skyldighet

att upplåta gata och allmän plats gäller däremot enbart rättsligen bestående

tomter.

I promemorian framhålls vidare att det redan klargjorts att en fortsatt

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

användning av dubbla tomtbegrepp inte är nödvändig eller ens önskvärd för

tillämpningen av FBL och JB eller för fastighetsregisterreformen. Vill man

göra så obetydliga ingrepp som möjligt i BL — i såväl materiellt som systematiskt

avseende —• lär det emellertid bli oundvikligt att åtminstone i denna

lag behålla skillnaden mellan planenheten, å ena sidan, och en motsvarighet

till det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt, å andra sidan.

I promemorian anges därför att övervägande skäl talar för att beteckningen

tomt i enlighet med FRU:s förslag i fortsättningen reserveras för betydelsen

administrativt planlagd (bildad) tomt. Det terminologiska sambandet

mellan FBL och BL blir då fullt klart.

När det gäller att finna en beteckning eller beskrivning som kan ersätta

uttrycket rättsligen bestående tomt eller ordet tomt med denna betydelse,

framträder enligt promemorian flera svårigheter. Av den översiktliga redogörelsen

för en del av FBL:s bestämmelser framgår, att det i fortsättningen

inte kommer att finnas någon direkt motsvarighet till den klart avgränsade

grupp av fastigheter som nu betecknas rättsligen bestående tomter. I övervägande

antalet fall kommer givetvis de enligt FBL bildade fastigheterna

att vara identiska med motsvarande administrativt planlagda tomter. Det

måste emellertid förutsättas att de fall där den färdigbildade fastigheten i

mer eller mindre hög grad saknar överensstämmelse med planen inte blir

helt ovanliga. Särskilt kan fastighetsbildning med stöd av sådana medgivanden

som avses i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena tänkas förekomma i

jämförelsevis stor omfattning och då kanske framför allt när planerna är

gamla. Begreppet rättsligen bestående tomt bör därför enligt vad som framhålls

i promemorian ersättas med en beteckning som innefattar inte bara

de fastigheter som nu betecknas som rättsligen bestående tomter utan alla

inom tomtindelat område med stöd av gällande eller nya fastighetsbildningsregler

färdigbildade enheter. De enheter som skulle omfattas av beteckningen

är enligt promemorian följande: 1. rättsligen bestående tomt som bildats

före FBL:s ikraftträdande och fortfarande överensstämmer med gällande

tomtindelning, 2. fastighet som vid alltjämt giltig tomtindelning efter nämnda

tidpunkt i befintligt skick utlagts som administrativt planlagd tomt

samt 3. fastighet inom tomtindelat område som färdigbildats eller ändrats

enligt föreskrifter i 3 kap. 2 § FBL, med eller utan där avsedda avvikelser

från fastställd plan. (Reglerna om successiv fastighetsbildning är införda i

3 kap. 9 § FBL.)

Olika sätt att lösa beteckningsfrågan är tänkbara. En terminologisk nybildning

(t. ex. »tomtfastigheter») synes dock enligt promemorian inte böra

komma i fråga. Det anses i stället vara mer lämpligt att beteckningen rättsligen

bestående tomt eller ordet tomt med denna innebörd ersätts med uttrycket

»fastighet som överensstämmer med gällande tomtindelning» eller

enbart ordet »fastighet». Genom en generell bestämmelse bör vidare anges

att vad som i lagen föreskrivs om sådan fastighet skall gälla även fastighet

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

123

som bildats med stöd av 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena FBL.

Enligt promemorian kan denna lösning vid ett första påseende synas ge

upphov till lagregler som blir både otympliga och mångordiga. En genomgång

av berörda paragrafer i BL visar emellertid att det längre uttrycket

eller därmed överensstämmande formuleringar behöver användas endast

i 7 av de 35 paragrafer där ordet tomt nu förekommer. Beteckningen tomt

behöver samtidigt behållas bara i 7 paragrafer. De praktiska fördelarna

av en ändring med detta resultat bör enligt vad som framhålls i promemorian

inte underskattas. Den nuvarande osäkerheten beträffande tomtbegreppets

innebörd i vissa paragrafer blir därigenom helt undanröjd. I de

sammanhang där det i fortsättningen talas om tomt eller tomtdel behöver

det sålunda inte råda någon tvekan om att det är fråga endast om planenheten

eller del därav. Huvudreglerna om bebyggande, om gatumark och

om gatubyggnadskostnader kommer däremot genomgående att vara direkt

anknutna till de klara och på faktiska förhållanden baserade begreppen

fastighet och fastighetsägare och inte till sådana abstraktioner som planenhet

och ägare till sådan enhet eller andra likartade beteckningar.

Kravet på tomtindelning

I promemorian anmärks att det särskilt i äldre förarbeten till gällande

byggnadslagstiftning i olika sammanhang har betonats att dispensinstitutet

enligt 37 § tredje stycket BL skall handhas med stor försiktighet. I samband

med 1959 års reform av byggnadslagstiftningen gjorde emellertid dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet följande i promemorian återgivna

uttalande (prop. 1959: 168 s. 106).

De erfarenheter, som numera vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom

områden med byggnadsplan, visar emellertid att det i många fall är möjligt

att åstadkomma en lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär

på annat sätt än genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som

fastighetsbildningsmyndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare

blick för dylika frågor än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes.

Att något lätta på förbudet att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför

icke innebära någon fara för oreda i fastighetsbildningen.

I praktiken lär enligt vad som anges i promemorian dessa successivt vidgade

dispensmöjligheter utnyttjas i högst varierande omfattning. Skillnad

föreligger således inte bara mellan olika länsstyrelsers benägenhet att meddela

förordnanden enligt 67 § andra stycket BS utan även i fråga om resp.

dispensmyndighets principiella inställning till tomtindelningens värde och

betydelse för en ändamålsenlig och smidig fastighetsindelning.

Varje försök till en mer allmän bedömning av fördelar och nackdelar med

tomtindelning i jämförelse med fastighetsbildning utan sådan plan är enligt

vad som vidare anförs i promemorian ytterst vanskligt. Det finns en hel

mängd varierande förhållanden att ta hänsyn till. Stadsplanens kvalitet och

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

ålder, sanering eller nyexploatering, den tillämnade bebyggelsens art, omfång

och karaktär liksom mark- och äganderättsförhållanden är några exempel

på frågor och uppgifter som otvivelaktigt bör tillmätas stor betydelse vid

en bedömning av det enskilda fallet. Även sådana mera svårbedömbara omständigheter

som det ömsesidiga förtroendet och samarbetet mellan planmyndighet

och fastighetsbildningsmyndighet anses kunna ha betydelse i

detta sammanhang.

Från teoretisk synpunkt tänkbara fall då tomtindelning enligt promemorian

ofta skulle kunna underlåtas utan olägenhet föreligger t. ex. när all

i kvarteret ingående mark är i en ägares hand (och då i synnerhet om kommunen

är ägare), när all fastighetsbildning inom kvarteret skall genomföras

på en gång samt när fastighetsbildning berör del av kvarter och det är

uppenbart att den inte kommer att påverka en kommande ändring av fastighetsindelningen

inom resten av kvarteret.

I jämförelse med gällande fastighetsbildningslagstiftning erbjuder, sägs

det i promemorian, FBL onekligen betydligt ökade möjligheter att inom

ramen för en och samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis enkelt

sätt komma till rätta med åtskilliga problem i samband med fastighetsindelningen.

Därtill kommer de nya bestämmelserna om servituts- och

samfällighetsbildningar, vilka regler ju i full utsträckning skall kunna tilllämpas

även inom stadsplanelagt område. Enligt 5 kap. 3 § ges byggnadsnämnd

rätt att begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse

föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. På åtskilliga ställen

i förarbetena till FBL har överhuvudtaget betydelsen av nära och förtroendefullt

samråd och samverkan mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheter

kraftigt betonats varvid särskilt framhållits vikten av att samrådet

sker ömsesidigt. En direkt föreskrift om samråd med de myndigheter vilkas

verksamhetsområden berörs av en fastighetsbildningsåtgärd har även intagits

i lagen (4 kap. 25 §). F. n. finns vissa liknande bestämmelser i gällande

lantmäteriinstruktion.

Mot bakgrund av dessa förhållanden finns enligt promemorian skäl för

antagande att FBL kommer att göra det möjligt att i framtiden företa fastighetsbildning

utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang

och i annan omfattning än f. n.

Enligt departementspromemorian råder emellertid trots detta inte någon

tvekan om att tomtindelning i en hel del fall kommer att framstå som en

nödvändig och ofrånkomlig åtgärd även efter FBL:s införande. Här kan

som exempel främst nämnas saneringsmogna byggnadskvarter med splittrade

äganderättsförhållanden och höga markvärden.

Ett slopande av kravet på tomtindelning — vilket ifrågasatts av FRU —

anses därför inte böra komma i fråga i det begränsade lagstiftningssammanhang

som promemorian behandlar. Samtidigt konstateras att, om nu gällande

dispensmöjligheter används på ett riktigt sätt, man inte behöver befara

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

att kravet på tomtindelning skall utgöra något hinder för att de fördelar

som FBL medför vid fastighetsbildning inom byggnadskvarter skall kunna

utnyttjas i önskvärd omfattning.

Förslag till ändrade bestämmelser om tomtindelning

Tomtindelning eller ändring därav antas av byggnadsnämnden men blir

inte giltig förrän den fastställts av länsstyrelsen (33 § BL). Indelningen skall

utmärkas på karta. Till denna skall finnas beskrivning i vilken för varje

tomt redovisas storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten

skall bildas, tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor (34 §

1 mom. BS).

Nämnda bestämmelser torde enligt promemorian ha medverkat till åt!

man på sina håll anser att tomtindelningsinstitutet i sin nuvarande utformning

är alltför omständligt och tidskrävande och därför inte helt förenligt

med de krav som bör ställas på fastighetsbildningen i ett dynamiskt och

expansivt samhälle med snabb teknisk och ekonomisk utveckling. Eftersom

de nuvarande reglerna om tomtindelning åtminstone delvis är motiverade

av hänsyn till planens avstyckande verkan, uppkommer fråga om det inte

nu är möjligt att förenkla det gällande systemet för utformning och antagande

av sådan plan.

Enligt lantmäteristyrelsens med stöd av 76 § BS meddelade och av Kungl.

Maj :t den 15 september 1960 och den 12 januari 1963 fastställda föreskrifter

angående karta, beskrivning och markägareförteckning till tomtindelningsförslag,

skall tomtindelningskarta upprättas med den omsorg som föranleds

av kartans ändamål och kravet på rättssäkerhet vid fastighetsbildningsåtgärder

(1 §). Noggrannhetskraven är anknutna till vad som i mätningsförordningen

den 17 december 1920 (nr 850) sägs om finmätning (2 §). Normalt

skall kartan upprättas i skala 1:400 (3 §). På kartan skall upptas

kvarters- och andra områdesgränser enligt gällande stadsplan samt gränser

för fastigheter, samfälligheter, andra i fastighetsregistret särskilt redovisade

områden, sämjedelningslotter, servitutsområden och, om inte särskilda

skäl föreligger, administrativt bildade tomter. Vidare skall på kartan

utmärkas byggnader, hägnader, stödmurar, elektriska högspänningsledningar,

järnvägsspår, vägar, slänter, diken och polygonpunkter (4 §).

I promemorian påpekas att en i enlighet med nu nämnda och i föreskrifterna

i övrigt upptagna detaljerade bestämmelser om bl. a. utmärkning och

redovisning av de föreslagna tomterna (5 §) upprättad tomtindelningskarta

motsvarar högt ställda krav på noggrannhet och tillförlitlighet. Det kan

därför ifrågasättas om det vid sidan av en på detta sätt upprättad karta

längre finns något självständigt behov av en så utförlig tomtindelningsbeskrivning

som nu krävs. På kartan finns sålunda alla de uppgifter som

enligt 34 § 1 mom. BS skall lämnas i beskrivningen. Enligt tillämpningsföreskrifterna

skall beskrivningen därutöver innehålla endast en kortfattad

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

redogörelse för de förhållanden som är av betydelse för förslagets upprättande

och bedömande (11 §).

Mot bakgrund av dessa förhållanden konstateras i promemorian att ett

borttagande av kravet att längden av tomtens särskilda sidor även skall

redovisas i beskrivningen synes kunna medföra en viss rationaliseringsvinst.

De nuvarande reglerna om fastställelse av tomtindelning anses däremot

inte böra ändras i avvaktan på resultatet av den pågående översynen av

^y§§nadslagstiftningen. En tänkbar reform vore här annars en föreskrift

om att fastställelse behövs endast om sakägare eller kommunmedlem inom

viss tid anför besvär mot eller missnöje med byggnadsnämnds beslut om

antagande av tomtindelning. Den bestående ordningen för fastställelse av

tomtindelning överensstämmer emellertid helt med motsvarande bestämmelser

angående stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser (149 §

BL) och bör enligt promemorian inte nu lösgöras från detta samband.

Beträffande de krav på ändringar av tomtindelningsinstitutet som aktualiseras

av FBL:s bestämmelser om samfälligheter anförs i promemorian

efter en redogörelse för gällande rätts och FBL:s bestämmelser om samfällighetsbildning

bl. a. följande.

Genom att FBL skall omfatta hela riket kommer till skillnad mot vad som

nu gäller samfällighetsbildning i princip att bli tillåten även inom byggnadskvarter.

Det torde inte råda någon tvekan om att en brist i den nuvarande

lagstiftningen härigenom undanröjs. En samfällighet kan sålunda i en hel

del fall vara den lösning som möjliggör att kvartersmarken kan utnyttjas

mest rationellt och ekonomiskt.

Genom tomtindelning skall byggnadskvarter indelas till tomter så att

kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen

(28 § BL). Man skall därvid sträva efter att indelningen blir enkel och redig.

Varje fastighet skall ha erforderlig förbindelse med gata (33 § BS).

Dessa bestämmelser vilar enligt promemorian på den gamla uppfattningen

att kvarteret normalt utgör ett rektangulärt område omgivet av fyra

gator efter vilka byggnader alltid får uppföras och till vilka utfart får tas.

Indelningen till tomter skapar därvid sällan några större svårigheter. Moderna

planer ger emellertid allt oftare exempel på kvarter som med hänsyn

till bl. a. storlek, form och läge intill trafikleder i hög grad avviker från den

nämnda kvarterstypen. Förändringarna hänger vanligen samman med den

tekniska och ekonomiska utvecklingen. Inte sällan har de emellertid sin

direkta grund i trafiksäkerhetssynpunkter eller andra miljö- och trivselfaktorer.

F. n. kan byggnadskvarter indelas endast till tomter. I fall där planmyndigheterna

anser att det föreligger ett verkligt behov av någon gemensam

anläggning — t. ex. värmecentral, parkeringsutrymme eller lekplats —

finns det emellertid inte något hinder mot planföreskrifter som mer eller

mindre styr utvecklingen i önskad riktning. En plan kan sålunda ges en

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

127

sådan utformning att visst ändamål i praktiken aldrig kan tillgodoses på

annat sätt än genom samverkan mellan en grupp fastigheter.

Tomtindelning genomförs ibland även på sådant sätt att en eller flera av

enheterna inom ett byggnadskvarter uttryckligen eller underförstått avsätts

till »gemensamhetstomt» eller »kommunikationstomt». Eftersom ordet

»tomt» från såväl rättshistorisk som språklig synpunkt avser ett avgränsat

markområde omkring en byggnad eller ett område som i vart fall är avsett

för bebyggelse och en »gemensamhetstomt» i många fall enligt planerna

över huvud taget inte får tas i anspråk för nämnda ändamål, lär detta tillvägagångssätt

enligt promemorian knappast stå i överensstämmelse med

byggnadslagens grunder.

För att lösa de praktiska och juridiska problem som en »gemensamhetstomt»

innebär har man tillgripit olika konstruktioner. Oavsett metoden har

man emellertid aldrig lyckats uppnå någon fastare sakrättslig anknytning

mellan byggnadstomterna och »gemensainhetstomten».

Lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

är ett exempel på statsmakternas strävan att komma till rätta med en

del av de problem som möter i dessa sammanhang. Detsamma kan sägas

om institutet samfällighetsrätt i det till lagrådet den 20 januari 1967 remitterade

delförslaget till ny jordabalk.

Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall tillämpas i fråga om

färdigbildade fastigheter. Institutet överensstämmer därvidlag med vad som

enligt 6 kap. FBL skall gälla om överföring av mark till samfällighet. Vid

förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall emellertid

det för den gemensamma anläggningen nödvändiga området eller utrymmet

upplåtas endast med begränsad, servitutsliknande rätt. Den ianspråktagna

marken hör alltså från fastighetsindelningssynpunkt fortfarande

till den eller de upplåtande fastigheternas enskilda ägoområden. Det förutses

emellertid att frågan om dispositionsrätten till det för den gemensamma

anläggningen erforderliga utrymmet även kan lösas utan tillämpning

av upplåtelsereglerna i 3 §. Rätten till utrymme kan sålunda tryggas

genom fastighetsbildningsservitut eller samfällighetsbildning. I en del fall

är det vidare tänkbart att samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

och enligt 22 § andra stycket fått ställning som juridisk

person, förvärvar det aktuella området med äganderätt.

Skall mark avsättas till samfällighet enligt FBL eller vill anläggningssamfällighet

enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar förvärva ett

område med äganderätt uppstår, sägs det vidare i promemorian, fråga om

detaljplanernas betydelse. Har den gemensamma anläggningen varit förutsedd

redan vid planläggningen, kan tydligen i vissa fall därför behövligt

markutrymme enligt på sina håli nu tillämpad praxis ha indelats till en

självständig enhet (»gemensamhetstomt»). Bildas sedan enligt 6 kap. FBL

samfällighet av området, är visserligen planens syfte helt tillgodosett men

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

»tomten» motsvaras dock inte av någon fastighet. Planen för fastighetsindelningen

blir på denna punkt aldrig förverkligad, men däremot uppstår

risk för diverse komplikationer genom att samfälligheten trots allt kan bli

betecknad som tomt eller bli jämställd med sådan fastighet.

Har planmyndigheterna inte förutsett behovet av en gemensamhetsanläggning

eller visar det sig att ett sådant ändamål kräver ett annorlunda

beläget eller utformat område än som antagits vid tomtindelningen kommer

en tillämnad fastighetsbildningsåtgärd — vare sig den avser bildande av

samfällighet enligt 6 kap. PBL eller avstyckning med anledning av försäljning

till anläggningssamfällighet — tydligen att strida mot huvudregeln

i 3 kap. 2 § första stycket PBL om fastighetsbildning inom planlagt område.

Vidgade former för samverkan mellan enskilda fastigheter medför som

tidigare nämnts betydande möjligheter till förändringar och planmässigt

nyskapande med avseende på såväl bebyggelsens struktur, utformning och

gruppering inom byggnadskvarter som enskilda byggnadstomters storlek

och läge i förhållande till såväl varandra som till trafikleder och andra i

stadsplanen angivna allmänna platser. Om man bortser från de eventuella

problem som kan ligga just i avvägningen mellan kommuns och fastighetsägarnas

ansvar för denna typ av anläggningar lär ifrågavarande utveckling

från markägarens synpunkt till övervägande del vara fördelaktig. »Gemensamhetstomter»

och »kommunikationstomter» får ses som ett försök till en

planmässig anpassning till denna gradvis förändrade situation. Från plansynpunkt

kan det emellertid, enligt vad som framhålls i promemorian, ingalunda

vara likgiltigt hur en gemensamhetsfråga skall lösas. Behövs endast

en servitutsrätt eller liknande begränsad rätt till visst utrymme bör planen

måhända utformas på ett helt annat sätt än om anläggningen t. ex. kräver

ett så fullständigt utnyttjande av ett större markområde att den kvarblivande

förfoganderätten inte synes ha något självständigt värde för eller

naturligt samband med fastigheten i övrigt. I vissa fall kan emellertid en

gemensam äganderätt visa sig bli mycket betydelsefull för berörda fastigheter,

t. ex. i samband med framtida planändringar. Väljs i dessa fall lösningen

med »gemensamhetstomt» föreligger alltid viss risk för att äganderätten

till det ianspråktagna området kan komma att behållas av någon

i förhållande till ägarna av kvarterets byggnadstomter utomstående, t. ex.

den ursprunglige markexploatören (jfr lantmäteristyrelsens meddelande

1966: 7 med råd och anvisningar rörande tillämpningen av lagen om gemensamhetsanläggningar,

s. 18).

Enligt vad som vidare anförs i promemorian kan det förutsättas att samfällighetsbildningar

många gånger blir aktuella under förhållanden där det

bör finnas tämligen goda möjligheter att enligt 37 § tredje stycket BL medge

undantag från kravet på tomtindelning. I sådant fall ger samfällighetsbildningen

inte upphov till några särskilda problem. Med ömsesidigt samråd

mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden torde i stäl
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

let förutsättningarna för en ändamålsenlig och smidig planlösning här ofta

bli särskilt gynnsamma.

För fall åter där tomtindelning redan genomförts eller anses vara oundgänglig

skulle enligt promemorian eventuellt kunna intas den ståndpunkten

att varje samfällighetsbildning som inte kan genomföras med stöd av undantagsbestämmelsen

i 3 kap. 2 § tredje stycket andra punkten FBL bör föregås

av sådan dispensprövning som avses i första punkten av nämnda stycke.

En sådan ordning är emellertid av flera skäl otillfredsställande. Den

medför sålunda ofta praktiska olägenheter i form av bl. a. tidsspillan

och merarbete för berörda parter och myndigheter. De allvarligaste anmärkningarna

mot ett sådant system är emellertid att den aktuella prövningen

regelmässigt inte kommer att ske i det från alla synpunkter mest ändamålsenliga

sammanhanget, nämligen vid detaljplanläggningen av helt

kvarter eller del därav, och kanske inte heller av samma myndighet som i

första hand bär ansvaret för denna planering, dvs. byggnadsnämnden. Frågor

om olika former av samverkan mellan blivande fastighetsägare inom ett

område bör därför enligt promemorian normalt tas upp på ett så tidigt stadium

som möjligt i exploateringsprocessen. Planbestämmelserna om markens

användning och byggnadernas utformning hänger ju ofta växelvis samman

med just dessa avgöranden.

Önskar man undanröja de teoretiska och praktiska brister som är förknippade

med »gemensamhetstomter» och skall den nyskapade möjligheten

att bilda samfällighet även inom detaljplanelagt område inte reduceras

till en mer eller mindre fiktiv företeelse, fordras alltså en ändring av gällande

bestämmelser om tomtindelning. Ändringen bör syfta till att ge planmyndigheterna

befogenhet att vid tomtindelning inte bara indela kvarteret

i tomter avsedda för bebyggelse utan att även reservera viss kvartersmarlc

för från plansynpunkt önskvärda samfälligheter.

Planläggning av en samfällighet måste på vanligt sätt följas av en fastighetsbildningsåtgärd.

Det blir här fråga om fastighetsreglering enligt FBL:s

bestämmelser. Det är vid sådant förhållande tänkbart att planmyndigheterna

i något fall skulle kunna ha vissa svårigheter att bedöma om samtliga

i FBL uppställda förutsättningar för en från plansynpunkt önskvärd samfällighetsbildning

verkligen kommer att bli infriade vid den framtida förrättningen.

Ett nära samråd i dessa frågor mellan berörda myndigheter

framstår emellertid som så naturligt att riskerna för eventuella komplikationer

bör vara mycket obetydliga. Skulle det trots allt i något enstaka fall visa

sig att tomtindelningen inte kan genomföras på sätt som förutsatts vid planläggningen,

finns alltid dispensmöjligheten och i sista hand utvägen att ändra

tomtindelningen.

Det från såväl systematisk som lagteknisk synpunkt mest lämpliga och

enkla sättet att i BL införa nyheten om att kvartersmark vid tomtindelning

får indelas till samfällighet torde enligt vad som anförs i promemorian

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 144

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposiiion nr 1H år 1970

nås genom en generell bestämmelse av innebörd att vad som i BL sägs om

tomt (i betydelsen administrativt planlagd enhet avsedd för bebyggelse)

skall äga tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter.

Skyldighet att utge ersättning för gatukostnader (avseende såväl gatumark

som gatubyggnadskostnader) är enligt gällande bestämmelser knutna

till den på varje tomt tillåtna högsta hushöjden (56 § och 68 § 4 BL). Med

hänsyn härtill lär kommuner f. n. i många fall inte kunna göra gällande

någon rätt till sådana bidrag från ägare till »gemensamhetstomt» som ej är

avsedd för bebyggelse. Enligt promemorian kan detta förhållande tänkas

medverka till en viss strävan att göra sådan tomts gräns mot allmänt område

så kort som möjligt. Härigenom hindras ibland en från andra synpunkter

mer rationell planlösning. En sådan ordning kan inte accepteras. Det

skulle emellertid vara lika otillfredsställande om markägarna genom det

inflytande som tillkommer dem, framför allt vid fullständig enighet, kunde

nedbringa sina skyldigheter i fråga om dessa kostnader genom att välja en

motsatt planlösning.

En i förhållande till det nuvarande — i och för sig redan svårtillämpade

systemet — mer rättvis och ändamålsenlig lösning på dessa problem uppnås

enligt promemorian med bestämmelsen att samfällighet i förevarande hänseende

skall vara jämställd med fastighet som överensstämmer med gällande

tomtindelning. För samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse bör

vidare föreskrivas att högsta tillåtna hushöjden skall antas vara medeltalet

av vad som i detta hänseende gäller för de inom kvarteret vid gatan

belägna tomterna.

Förhållandet mellan inlösenbestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen

och vissa bestämmelser i 8 kap. fastighetsbildningslagen

Enligt vad som framhålls i promemorian är det ett allmänt intresse att i

gällande detaljplaner förutsatta fastighetsbildningar blir genomförda inom

rimlig tid efter det planen fastställts. Eftersom särskilda delar av en tomt

emellertid ofta tillhör olika ägare behövs då bl. a. bestämmelser som anger

hur den mark som skall ingå i fastigheten sammanförs i en ägares hand.

I BL föreskrivs att ägare av del av administrativt bildad tomt är berättigad

att lösa återstoden av tomten. Vill flera ägare begagna sig av samma rätt

har den som äger den värdefullaste tomtdelen företräde. Har flera tomtdelar

samma värde, blir tidpunkten för väckt talan om inlösen avgörande för frågan

om företrädet (46 § första stycket). Fullföljer inte en tomtdelägare

inlösenförfarandet genom att erlägga fastställd löseskilling, äger annan

tomtdelägare under vissa förutsättningar överta och fullfölja en motsvarande

lösningsrätt (46 § andra stycket). Har en markägare väckt talan om inlösen,

fordras inte någon ny stämning om ägare av annan del av tomten vill

framställa samma anspråk (139 § första stycket). Den som genom inlösen

får avträda mark skall ha full ersättning för vad han avstår. I fråga om

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

närmare bestämmelser angående bl. a. förfarandet vid inlösen, bestämmandet

av ersättning samt om dess utgivande innehåller 137 § en allmän hänvisning

till ExL. Därutöver gäller för de aktuella inlösenfallen även vissa

speciella bestämmelser om skyldighet för domstolen att sätta särskilda värden

på samtliga i tomten ingående delar, sålunda även på kärandens egen

del (139 § andra stycket), om rätt till förhandstillträde (140 §), om hinder

mot anspråk på att inlösen skall omfatta även restfastighet (141 § första

stycket), om de handlingar som skall inges till domstol i mål angående inlösen

enligt 46 § (141 § andra stycket) samt om undantag från ExL:s bestämmelser

om rätt till återlösen (145 §).

Har ägare av tomtdel inte väckt talan om inlösen enligt 46 § BL inom ett

år efter det tomtindelningen blev fastställd eller har sådan talan inte fått till

resultat att tomten förenats i samme ägares hand, har staden rätt att lösa

hela tomten. Av enskild tomtägare framställt yrkande om inlösen har emellertid

även efter nämnda tidpunkt företräde framför en av staden senare

väckt talan om inlösen (47 §).

Bland bestämmelserna om inlösen i 8 kap. FBL finns även regler om inlösen

för det fall att delar av tomt tillhör olika ägare (4 §).

Angående fastighetsbildningskommitténs motiv till förslaget och remissyttrandenas

innehåll hänvisas i promemorian till kommitténs betänkande

(SOU 1963: 68) s. 508 och till lagrådsremissen s. 604. Följande uttalande

av kommittén bör särskilt uppmärksammas.

Med det förslag till inlösen av tomtdel till förmån för enskild som nu framlägges

uppställer sig spörsmålet, om motsvarande stadgande i byggnadslagen

skall bibehållas eller upphävas. Visserligen är kommittén av den uppfattningen

att stadgandet kommer att förlora avsevärt i betydelse genom att

möjlighet öppnas att som en fastighetsreglerande åtgärd besluta om tointdelslösen.

Det är dock ej uteslutet att sakägare någon gång kan ha grundad

anledning att låta en inlösenfråga prövas omedelbart av domstol, och det har

därför synts kommittén opåkallat att utesluta ett sådant förfaringssätt.

Departementsförslaget till FBL innebär enligt promemorian i förhållande

till kommitténs förslag bl. a. att frågor om inlösen enligt FBL skall prövas

vid en förrättning mot vilken talan sedan i princip får föras vidare till fastighetsdomstol,

hovrätt och högsta domstolen. Med denna ordning torde

inlösenfrågorna vid förrättning normalt kunna handläggas på ett så förhållandevis

snabbt, smidigt och ändamålsenligt sätt som är avsett, inte

minst av hänsyn till kostnaderna. Uppkommer tvist, som föranleder mer

omfattande partsutredning och bevisning, förutsätts att denna skall koncentreras

till fastighetsdomstolen. I departementsförslaget har vidare upptagits

en regel om förskott på den ersättning som slutligen skall fastställas

vid inlösen (8 kap. 8 §).

Det i promemorian slutligen redovisade ställningstagandet till frågan huruvida

reglerna i 46 § BL bör behållas eller upphävas i samband med att

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr Hb år 1970

särskilda inlösenbestämmelser för tomtdel införs i FBL har i huvudsak baserats

på uttalanden som jag gjort i lagrådsremissen angeånde FBL (s. 609).

Jag konstaterade därvid bl. a. att det inte kan råda någon tvekan om att det

skulle vara olämpligt att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt

samma syfte men som inte är parallella. Detta gäller särskilt när värderingsreglerna

enligt de olika lagarna — såsom i detta fall — inte är enhetligt utformade.

Jag förklarade därför att jag hade kommit till motsatt uppfattning

mot kommitténs och att jag i samband med följdlagstiftningen hade för avsikt

att föreslå att 46 § BL upphävs och att 47 § jämkas.

Enligt promemorian kan stads rätt till inlösen enligt 47 § BL inte längre

göras beroende av om enskild sakägare inom angiven tid väckt talan om inlösen

av återstoden av tomt. Rätten till inlösen bör i stället anknytas till den

omständigheten att ansökan om behövlig fastighetsbildningsåtgärd inte

gjorts inom behörig tid.

Av bestämmelserna i 4 kap. 8 § FBL framgår bl. a. att ansökan om fastighetsbildning

skall göras skriflligen samt att i ansökan skall anges den

åtgärd som sökanden önskar få genomförd. Under pågående förrättning kan

även muntlig ansökan godtas. I sådant fall krävs emellertid att den väckta

frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning. Enligt reglerna i 5 kap.

3 § FBL har i vissa fall även annan än fastighetsägare rätt att påkalla fastighetsreglering,

t. ex. byggnadsnämnd, länsstyrelse och överlantmätare.

Mot bakgrund av dessa bestämmelser bör, sägs det vidare i promemorian,

som villkor för inträde av stads rätt till inlösen av tomt i 47 § BL föreskrivas

att fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen inte har

kommit till stånd efter ansökan som gjorts senast ett år efter tomtindelningens

fastställande. För att en ansökan om fastighetsbildning skall kunna

beaktas i detta sammanhang måste alltid uppställas det kravet att den verkligen

avser bildande av fastighet som överensstämmer med tomt enligt gällande

tomtindelning. Det bör däremot inte ha någon betydelse om ansökan

gjorts av fastighetsägare eller av annan som är berättigad därtill.

Eftersom inlösen av tomtdelar i fortsättningen kan aktualiseras på två

olika sätt och hos skilda myndigheter fordras även särskilda regler i stället

för bestämmelserna i 47 § sista punkten om talan som väckts efter ettårsfristens

utgång. F. n. gäller i sådant fall att stads talan om inlösen inte får

bifallas förrän det konstaterats att av enskild tomtdelägare tidigare väckt

talan inte lett till att tomten förenats i en ägares hand.

I analogi med vad som sålunda gäller f. n. bör en i vederbörlig ordning

påkallad förrättning för bildande av fastighet i överensstämmelse med tomtindelning

ha företräde framför en av stad vid expropriationsdomstol väckt

talan om inlösen. Motsvarigheten till bestämmelserna i 47 § sista punkten

bör därför enligt promemorian innehålla såväl den processuella regeln att

stads talan om inlösen inte får tas upp till prövning innan dessförinnan

gjord ansökan om fastighetsbildning har slutligt prövats som den mate
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970 133

riella bestämmelsen att ett bifall till denna ansökan medför att stadens

talan förfaller.

Upphävs 46 § och ändras 47 § på angivet sätt, torde det inte längre finnas

något behov av bestämmelserna i 139 § om talan av annan delägare utan ny

stämning (första stycket) eller om skyldighet för expropriationsdomstol att

för varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt värde. Enligt den i promemorian

föreslagna lydelsen till 47 § avser ju stadens inlösenrätt tomtdelarna och

således inte tomten i dess helhet. Det kan vid sådant förhållande inte råda

någon tvekan om att varje tomtdel skall åsättas särskilt värde, vilket kan

ha betydelse vid fördelning av inlösenersättningen.

dill följd av tomtmätningsinstitutets bortfall måste även särbestämmelserna

i 141 § andra stycket om karta och beskrivning vid inlösen av tomtmark

enligt reglerna i BL ändras. Någon särskild bestämmelse om kartå

och beskrivning behövs uppenbarligen inte i BL utan frågan därom kan

lösas genom en föreskrift i ExL.

Slutligen anmärks i detta avsnitt av promemorian att expropriationsdoinstolarnas

uppgifter — enligt vad jag uttalat i samband med tillkomsten av

förslaget till lag om fastighetsdomstol — torde komma att övertas av fastighetsdomstol,

dvs. samma domstol som har att pröva besvär över förrättningsmannens

beslut i bl. a. inlösenfrågor enligt FBL.

Förslag till följdändring till nya jordabalken

I 39 § BL finns bestämmelser för fall där byggnad uppförts i sådant läge

att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän plats.

Paragrafens första stycke innehåller närmare regler om de förutsättningar

under vilka byggnader får stå kvar på sålunda intagen mark samt om ersättning

för intrång till grannen när denne inte föredrar att avstå marked

mot lösen. Dessa regler gäller dock inte trappa som skjuter över gatulinje.

För sådant fall finns den särskilda bestämmelsen att länsstyrelsen kan medge

att trappan får stå kvar under viss tid eller tills vidare.

I andra stycket föreskrivs att tvist om ersättning eller lösen skall prövaå

av expropriationsdomstolen. !

Enligt reglerna i 39 § tredje stycket skall vad i 34 och 38 §§ sägs om förbud

mot nybyggnad i strid mot stadsplan och tomtindelning inte utgöra hinder

mot sådan ändring av en över tomtgräns uppförd bj^ggnad som enligt

158 § skall anses som nybyggnad. Däremot måste ägaren till den intagna

marken alltid samtycka till ändringen.

En motsvarighet till de i 39 § första stycket första punkten BL intagnä

privaträttsliga bestämmelserna om byggnad som uppförts över fastighetsgräns

återfinns i 3 kap. 7 § JB. I sakligt avseende förelägger främst de

skillnaderna i förhållande till gällande bestämmelser att de nya reglerna

har generell räckvidd och inte är begränsade till tomtindelat område samt

att de inte medger att den intagna marken kan lösas. Angående motiven

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

till och den närmare utformningen av 3 kap. 7 § JB hänvisas i promemorian

till lagrådsremissen den 11 febr. 1966 s. 117 (jfr lagberedningens förslag

SOU 1960: 25 s. 72 och jordabalksutredningens betänkande SOU 1963: 55

s. 169).

Lagberedningens förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § BL (se SOU

1960: 24 s. 259 samt motiv SOU 1960: 26 s. 262) har följande lydelse.

Skjuter trappa från tomt över gatulinjen, äger länsstyrelsen medgiva att

den må kvarstå på gatumarken under viss tid eller tills vidare.

Där i annat fall på tomt uppförd byggnad skjuter in på angränsande tomt

eller på gata eller annan allmän plats samt ägaren enligt vad därom är stadgat

i jordabalken ej är skyldig att avträda den intagna marken, skall med

avseende å byggnaden vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hinder

mot ändring som enligt vad Konungen därom stadgat är att hänföra till

nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas med mindre ägaren av den

intagna marken medgiver det.

Enligt promemorian bör lagberedningens allmänna riktlinjer för en ändring

av 39 § BL godtas. I fråga om detaljutformningen av paragrafens nya

lydelse påtalas emellertid att de tidigare berörda skilda tomtbegreppen ger

anledning till vissa särskilda överväganden.

Enligt promemorian torde ordet »tomt» i 39 § första stycket BL avse

såväl administrativt bildad som rättsligen bestående tomt. Det anges sålunda

att det i varje fall är svårt att förstå varför möjligheten att få länsstyrelsens

medgivande att bibehålla trappa utanför gatulinje skulle tillkomma bara

ägare av viss sorts fastighet (rättsligen bestående tomt). Behovet av sådant

medgivande är enligt promemorian lika stort och lika berättigat för ägare

av fastighet på vilken nybyggnad företagits med stöd av dispens, t. ex. enligt

38 § tredje stycket BL. Förarbetena till 155 § BL ger emellertid ingen antydan

om att 39 § verkligen är tillämplig på annat än rättsligen bestående

tomt (jfr stadsplancutredningens betänkande SOU 1945: 15 s. 463 och prop.

1947: 131 s. 298). Av rättspraxis synes endast kunna dras den slutsatsen

att här avsett medgivande kan lämnas bara för trappa som tillkommit efter

tomtindelning (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftningen,

4 uppl. s. 165).

Även om det praktiska behovet av en regel med förevarande innehåll

redan är litet och säkerligen i fortsättningen blir ännu mindre torde det

enligt promemorian inte finnas någon anledning att bär längre göra skillnad

mellan olika typer av fastigheter. Möjlighet att lämna medgivande bör

sålunda föreligga så snart trappa från byggnadslcvarter skjuter över gatulinje.

En sådan ordning kan uppnås genom att ordet »tomt» i lagberedningens

förslag till 39 § första stycket ersätts med »kvartersmark».

FBL innebär goda möjligheter att komma till rätta med de problem som

inkräktanden i samband med byggnadsåtgärder skapar. Vid sådant förhållande

skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om det verkligen

finns skäl att tillåta att en byggnad som inkräktar på annans mark änd
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1970

las innan det klarlagts att inte inkräktandet lämpligen bör föranleda en

justering av fastighetsindelningen eller en servitutsbildning. Det torde emellertid

kunna förutsättas att part i sådant fall normalt inte kommer att dra

sig för att ansöka om behövlig förrättning enligt FBL. I andra fall åter kan

omständigheterna vara sådana att det från varken enskild eller allmän synpunkt

finns något intresse för en så fast bestämd och varaktig lösning som

en fastighetsreglering medför, t. ex. fall när en helt ändrad indelning av

kvarteret är nära förestående eller när det av annat skäl kan antas att

den aktuella frågan med större fördel bör avgöras i ett senare sammanhang.

Därtill kommer att i vart fall en servitutsbildning inte ändrar det faktum

att det vid tillämpning av 34, 38 och 158 §§ BL fortfarande måste konstateras

att den aktuella nybyggnaden strider mot stadsplan och tomtindelning.

Mot bakgrund av dessa överväganden konstateras sammanfattningsvis att

en regel med samma innebörd som lagberedningens förslag till 39 § andra

stycket kan behövas också efter FBL:s ikraftträdande. Med tanke på de s. k.

dispensfastigheterna — inte minst de som bildats till följd av enligt 37 § BL

medgivet undantag från kravet på tomtindelning — och av samma skäl som

i promemorian anförts i anslutning till 39 § första stycket förordas slutligen

att även ordet »tomt» i andra stycket i beredningens förslag byts ut mot

»kvartersmark».

Ändringar i byggnadsstadgan

I promemorian anges att där tidigare redovisade överväganden huvudsakligen

berört BL. I vissa fall har dock problemen även haft direkt anknytning

till BS. Detta gäller främst frågorna om kravet på tomtindelning och

utformningen av tomtindelningsinstitutet.

Enligt 1 § BS, som innehåller allmänna föreskrifter om byggnadsnämnd

och dess funktion, åligger det sådan nämnd bl. a. att med uppmärksamhet

följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning,

ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen

samt att i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar

som finns påkallade. I denna verksamhet har fastighetsbildningen

givetvis en central betydelse. Nämndens möjlighet till inflytande på dessa

frågor tillgodoses i FBL genom särskilda lagbestämmelser och framhävs

i åtskilliga motivuttalanden. Bland direkta lagregler kan nämnas 4

kap. 24 § (underrättelse till nämnden om sammanträde under förrättning

som avser planområde), 5 kap. 3 § tredje stycket (nämndens rätt att ta initiativ

till fastighetsreglering inom område där tätbebyggelse föreligger eller

är att vänta inom en nära framtid) samt 15 kap. 7 § (nämndens rätt att

föra talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom

planområde).

En annan bestämmelse som har stor betydelse i detta sammanhang är

4 kap. 25 § första stycket sista punkten FBL. Där föreskrivs, att fastighets
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-H år 1970

bildningsmyndigheten vid behov skall samråda med de myndigheter vilkas

verksamhetsområden berörs av den aktuella åtgärden. Samrådsprincipen

gäller inte bara när myndigheten prövar fråga om tillstånd till fastighetsbildning

utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur

den nya fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genomföras

(jfr lagrådsremissen s. 58 och 263).

En motsvarighet till den nämnda regeln om samråd är för byggnadsnämnds

del intagen i 1 § BS. Enligt denna bestämmelse åligger det sålunda

nämnden att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör

nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens

verksamhet.

Enligt promemorian finns goda skäl för påståendet att det redan etablerade,

ömsesidiga samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheter och

byggnadsnämnder i allmänhet är mycket gott. FBL framhäver ytterligare

betydelsen av ett sådant samarbete och ställer ökade krav på dess omfattning

och art. Det är emellertid inte nog härmed. Förslaget betonar i högre

grad än tidigare nödvändigheten av att samrådsförfarandet utformas på ett

så smidigt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Ett nära samråd lär sålunda

behövas såväl vid alla mer omfattande fastighetsregleringar som vid många

av de förrättningar där fråga uppstår om samfällighets- eller servitutsbildning

eller om smärre avvikelser från fastställda planer. I en del fall torde de

krav som en sådan utveckling kan aktualisera redan ha tillgodosetts genom

att företrädare för fastighetsbildningsmyndigheten antingen är direkt knuten

till nämnden i egenskap av ledamot eller sekreterare eller regelbundet

kallas till nämndens sammanträden och får rätt att ta del i dess överläggningar.

En sådan ordning har enligt vad som uttalas i promemorian stort

praktiskt värde och synes vara en lämplig form för samarbete och informationsutbyte.

Med hänsyn till den pågående utredningen om en översyn av

byggnadslagstiftningen har det emellertid inte ansetts föreligga tillräckliga

skäl att i det begränsade sammanhang som det nu gäller framlägga något

förslag till ändring av BS:s bestämmelser om byggnadsnämnd.

Från terminologisk synpunkt föreligger flera olikheter mellan BL och

BS. I 12 och 29 §§ BS används beteckningen »tomtplats» som saknar motsvarighet

i BL. Därmed avses varken administrativt bildad tomt eller

rättsligen bestående tomt utan en för bebyggande avsedd enhet. Detta

framgår i varje fall i fråga om 29 § BS direkt av sammanhanget eftersom

denna paragraf gäller utomplansbestämmelser. Vid sådant förhållande kan

ett bibehållande av uttrycket tomtplats i BS inte ge anledning till några

missförstånd.

5 kap. BS innehåller bestämmelser om byggande. I princip är dessa bestämmelser

tillämpliga endast inom område med fastställd generalplan eller

med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (35 §). Undan
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 137

tagen gäller vissa mer omfattande byggnadsföretag utanför nyss angivna

områden (65 §).

I ett flertal paragrafer i 5 kap. BS betecknas det markområde på vilket

nybyggnad eller som sådan åtgärd betraktad ändring skall företas med ordet

»tomt». För tillämpningen av 5 kap. finns därför bland de inledande bestämmelserna

(36 § första stycket) följande definition: »Vad i detta kapitel

stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande avsedd fastighet».

Ordet »annan» liksom huvudregeln i 38 § första stycket BL skulle kunna

tyda på att »tomt» här närmast avser rättsligen bestående tomt. Vid tilllämpningen

har emellertid även administrativt bildad tomt ansetts utgöra

»för bebyggande avsedd fastighet» (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof,

Byggnadslagstiftningen, 4 uppl. s. 406). över huvud taget är fastighetsbegreppet

här inte fast knutet till gällande registreringsbestämmelser. Även

område som berörs av ännu ej beslutad sammanläggning eller ännu ej fastställd

jorddelningsförrättning torde sålunda kunna inrymmas i den givna

definitionen.

I FBL avser beteckningen »fastighet» enhet som införts eller skall införas

som fastighet i fastighetsregistret (jfr lagrådsremissen s. 79). Vid sidan

om sådana enheter förutsätts finnas endast samfälligheter (1 kap. 3 §).

Vid tillämpning av byggnadslagstiftningen efter de i promemorian föreslagna

ändringarna kan nybyggnad i framtiden tänkas förekomma på bl. a.

följande »tomtplatser»: a) fastighet eller samfällighet som överensstämmer

med gällande stadsplan och tomtindelning, b) fastighet eller samfällighet

inom ej tomtindelat byggnadskvarter (med stöd av dispens enligt 37 § BL)

eller på område utanför stadsplan, c) ett sammanhängande område som består

av två eller flera fastigheter som överensstämmer med gällande tomtindelning

(dispens från regeln »ej i strid mot tomtindelning» i 38 § första

stycket BL), d) två eller flera fastigheter som ej överensstämmer med tomtindelning

(38 § första stycket BL) även om de måhända tillsammans motsvarar

en därvid utlagd enhet samt e) visst område av fastighet inom tomtindelat

kvarter (38 § första stycket BL), inom ej tomtindelat kvarter (37 §

BL) eller utanför stadsplan.

Nu nämnda exempel visar enligt promemorian att den grupp av bebyggbara

enheter som skall omfattas av bestämmelserna i 5 kap. BS inte så lätt

kan fångas in under en kortfattad samlingsbeteckning. Med hänsyn till att

de föreslagna ändringarna i BL syftar till att ordet »tomt» i fortsättningen

reserveras för betydelsen administrativt planlagd fastighet kan det givetvis

ligga nära till hands att nu söka utmönstra samma ord också från BS i den

mån det har avvikande betydelse. Ett sådant ingrepp skulle emellertid bli

tämligen omfattande vilket med tanke på den pågående översynen av byggnadslagstiftningen

helst bör undvikas. Dessutom bygger redan den nuvarande

ordningen på en särskild definition av tomtbegreppet för 5 kap. BS.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

Det bör enligt promemorian vid sådant förhållande vara naturligt att övergångsvis

dra nytta av den nuvarande lagtekniska lösningen och i görligaste

mån begränsa frågan om anpassningen till FBL till den i 33 § första stycket

BS givna tillämpningsregeln.

Med utgångspunkt från vad som tidigare i promemorian anförts om fastighetsbegreppet

i FBL och ändringen i fråga om tomtbegreppet i BL anses

det inte kunna komma i fråga att behålla 36 § i helt oförändrad lydelse och

överlämna åt rättstillämpningen att lösa anpassningen till FBL efter ungefär

samma grunder som de nuvarande obestämda betydelserna av begreppen

tomt och fastighet gett upphov till.

En ändring av 36 § första stycket BS synes enligt promemorian alltså inte

kunna undvikas. Det föreslås att den nuvarande tillämpningsbestämmelsen

ersätts med en definition som fastslår att vad som i 5 kap. sägs om

tomt gäller fastighet, samfällighet eller annan för bebyggelse avsedd enhet.

Även en på detta sätt utformad bestämmelse kan måhända ge anledning

till viss osäkerhet. Det skulle då främst gälla frågan om betydelsen

av ordet »enhet». Därmed avses såväl visst bestämt område av registerfastighet

eller av samfällighet som flera fastigheter eller fastighet

och område tillsammans eller, uttryckt på ett annat sätt, varje »tomtplats»

som inte motsvarar en register fas tighet eller en hel samfällighet.

En sådan tolkning bör vara så näraliggande att den praktiska tillämpningen

inte kan vålla några svårigheter. Möjligen fordras en särbestämmelse med

tanke på för bebyggelse avsedd mark som innehas med nyttjanderätt. Det

bör emellertid kunna förväntas att de problem som sammanhänger med ett

sådant fall även i fortsättningen kommer att lösas efter samma grunder

som nu tillämpas (jfr Bexelius in. fl. s. 407).

Den förut i promemorian berörda möjligheten att utlägga kvartersmark

till samfällighet föranleder viss ändring även av bestämmelserna i 34 § BS

om tomtindelning. Det föreslås därför att i 1 mom. införs det tillägget, att

vad som där sägs om tomt gäller även för tomter utlagd samfällighet. I samma

moment bör enligt promemorian tas in även en föreskrift om att i beskrivningen

till tomtindelning skall anges servitut som avses skola bildas.

I promemorian behandlas vidare vissa frågor angående behörighet att

ansöka om byggnadslov för vid fastighetsreglering beslutad flyttning eller

rivning av byggnad. Därvid anförs bl. a. följande.

Det är inte osannolikt att en vid fastighetsreglering beslutad rivning eller

flyttning någon gång tillkommer i strid mot enskild sakägares vilja. Oenighet

eller skilda önskemål beträffande tidpunkten för genomförandet av en

sådan åtgärd kan även förekomma. Fordras då byggnadslov för det beslutade

företaget kan byggnadens ägare av tredska eller i förhalande syfte tänkas

underlåta att medverka till att föreskriven ansökan om sådant tillstånd

inges till byggnadsnämnden.

Rivning skall normalt genomföras som en gemensam fullföljdsåtgärd (se

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

lagrådsremisser! s. 468 och 473). Flyttning skall visserligen i allmänhet

utföras av byggnadens ägare men kan även utföras som gemensamt arbete

om ägaren begär det eller det annars är lämpligt. Kan sakägarna inte

träffa överenskommelse om att åtgärden skall företas av dem själva, skall

arbetet och vad därmed sammanhänger ombesörjas av en eller flera sysslomän.

Sysslomän utses på begäran av sakägare eller när fastighetsbildnings-;

myndigheten finner att det behövs en sådan företrädare för sakägarna (9

kap. 2 § och 4 kap. 36 § FBL).

Vägrar enskild sakägare att på ett eller annat sätt medverka till beslutad

rivning eller flyttning, föreligger uppenbarligen ett sådant fall där en eller

flera sysslomän bör utses. Uppdragets omfattning framgår av det i fastighetsbildningsbeslutet

upptagna beslutet om åtgärden (5 kap. 29 §). Vid sådant

förhållande torde det inte råda någon tvekan om att sysslomans behörighet

att företräda sakägarna automatiskt inbegriper rätt att när så behövs

ansöka om byggnadslov.

I promemorian anges slutligen att tidigare berörda beteckningsändringar

i BL motiverar viss terminologisk anpassning även i 67 § 1 mom. och 71 § BS.

Remissyttrandena

Promemorian med därtill fogade förslag till ändringar i BL och BS får

ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

Med anledning av vad inledningsvis anförts om den allmänna målsättningen

för det aktuella följ dlagstiftningsarbetet görs bl. a. följande

uttalanden.

Lantmäteristyrelsen har inget att erinra mot de i promemorian redovisade

principerna beträffande omfattningen m. in. av föreslagna ändringar. Samma

uppfattning har enligt vad styrelsen anger även kommit till uttryck i

särskilda yttranden från flera överlantmätare. Bygglagutredningen säger

sig vilja understryka vad som i promemorian uttalats om att sakliga ändringar

i byggnadslagstiftningen bör ske med försiktighet och endast när

det är direkt behövligt för tillämpningen av den nya lagstiftningen. Liknande

synpunkter redovisas även i planverkets yttrande och av lantmätare^öreningen.

Förslaget om att slopa termen rättsligen bestående tomt

och att i stället införa beteckningar som anknyter till fastighetsbegreppet

har inte mött några principiella invändningar. Svea hovrätt konstaterar att

en utmönstring ur BL av ifrågavarande begrepp onekligen skulle bidra till

att göra denna lagstiftning klarare och enklare.

I bygglagutredningens yttrande anges, att det mot bakgrund av fastighetsregisterreformen

och terminologin i FBL och JB synes vara mindre lämpligt

att bibehålla två olika tomtbegrepp i byggnadslagstiftningen. Det bör emel
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

lertid enligt utredningens mening inte komma ifråga att helt slopa den

dubbla innebörden i begreppet. Utredningen anför vidare.

Lösningar som kan hindra eller föregripa bygglagutredningens arbete bör

rimligen undvikas. Den i promemorian föreslagna lösningen att i byggnadslagstiftningen

reservera beteckningen tomt för betydelsen administrativt

planlagd (bildad) tomt och ersätta uttrycket tomt i betydelsen rättsligen

bestående tomt med beteckningen »fastighet» eller »fastighet som överensstämmer

med gällande tomtindelning» synes däremot vara acceptabel. Härigenom

erhålles ett terminologiskt samband mellan byggnadslagstiftningen,

fastighetsbildningslagen och den nya jordabalken. Byggnadslagstiftningen

skulle härigenom även vinna i klarhet. Möjligen skulle dock i stort sett

samma resultat kunna uppnås genom att det i byggnadslagstiftningen införes

en bestämmelse, som under hänvisning till olika lagrum preciserar

innebörden av begreppet tomt. Vinsten härav skulle vara, att antalet ändringar

i lagtexten skulle kunna inskränkas, något som med hänsyn till den

relativt korta övergångstid det här är frågan om får anses vara av värde.

Hur bestämmelsen bör konstrueras och utformas och om detta förfarande

överhuvud är till fullo lagtekniskt genomförbart har utredningen emellertid

inte haft möjlighet att närmare penetrera.

Fastighetsägareförbundet anför att begreppet tomt enligt förbundets erfarenhet

har sådan hävd att det bör föreligga starka skäl för en ändring.

Förbundet vill dock inte motsätta sig den föreslagna reformen.

Fördelarna med att beteckningen tomt i BL enligt promemorians förslag

i fortsättningen endast kommer att avse administrativt bildad tomt (planenhet)

har bl. a. vitsordats av advokatsamfundet och lantmätareföreningen.

I anslutning till de i departementspromemorian redovisade övervägandena

angående kravet på tomtindelning anför lantmäteristyrelsen till

en början följande.

I promemorian har framhållits att den reform av förrättningsförfarandet

som FBL kommer att medföra gör det möjligt att i framtiden genomföra

fastighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang

och i annan omfattning än f. n. Det har vidare konstaterats att de genom

1959 års reform vidgade dispensmöjligheterna utnyttjats i högst varierande

omfattning. Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle det mot denna bakgrund

vara motiverat att genom en ändring av 28 och 30 §§ BL klarlägga,

att tomtindelning lämpligen bör ske endast då den har en reell funktion

samt att det bör tillkomma byggnadsnämnden att avgöra om så är fallet.

Med hänsyn härtill synes stadgandena i 28 och 30 §§ BL böra ges följande

huvudsakliga innebörd:

Om byggnadsnämnden finner det erforderligt skall byggnadskvarter indelas

till tomter på sådant sätt att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse

med stadsplanen.

De allmänna riktlinjer som enligt styrelsens mening bör kunna bli vägledande

vid en sådan prövning sammanfattas på följande sätt. Tomtindelning

bör normalt alltid ske dels när planläggning av olika tomter kan behöva

ses i ett sammanhang och fastighetsbildning aktualiseras bara för del

av kvarteret, t. ex. när många fastigheter med skilda ägare berörs och mar
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

ken är obyggd, dels när byggnadsnämnden finner nödvändigt att fastighetsförhållandena

inom ett kvarter uppordnas men markägarna visat sig sakna

intresse eller förmåga härtill. Tomtindelning bör i regel kunna avvaras dels

när all erforderlig fastighetsbildning inom kvarteret sker på en gång i samma

förrättning, dels när fastighetsbildning berör del av kvarter och uppenbarligen

inte påverkar en kommande ändring av fastighetsindelningen inom

resten av kvarteret. Tomtindelning bör normalt inte förekomma när all

mark är i en ägares hand. — Lantmäteristyrelsen framhåller slutligen att

det bör övervägas om det i förevarande sammanhang inte finns skäl att

slopa markägares möjlighet att föranstalta om tomtindelning. Det legitima

krav, som en markägare kan ha att få fastighetsindelningen i ett kvarter

prövad på en gång, kan enligt styrelsens mening normalt förutsättas sammanfalla

med byggnadsnämndens önskemål om att tomtindelning skall ske.

Dessutom kommer markägare i fortsättningen alltid att ha möjlighet att få

en fråga om ändrad fastighetsindelning prövad vid fastighetsreglering.

Förslag om ändring av bestämmelserna i 28 § BL i den riktning att kravet

på tomtindelning inte blir obligatoriskt framförs också av överlantmätaren i

Norrbottens län. Lantmätareföreningen redovisar liknande överväganden.

Mot bakgrund av vad i promemorian anförts om att denna fråga bör tas upp

i ett vidare lagstiftningssammanhang nöjer sig föreningen emellertid med

att understryka betydelsen av att gällande dispensmöjligheter kommer till

användning på ett sådant sätt att FBL:s förrättningsformer kan utnyttjas

i önskvärd omfattning.

Att frågor angående kravet på tomtindelning och fastställelseförfarandet

inte bör tas upp i förevarande sammanhang betonas av bl. a. bygglagutredningen

och fastighetsägareförbundet.

Kommunal-tekniska föreningen understryker värdet av att tomtindelningsinstitutet

bibehålls. Föreningen konstaterar därvid att tomtindelning i

många fall utgör en önskvärd och ibland nödvändig åtgärd för det fastighetsbildningsmässiga

och bebyggelsemässiga genomförandet av stadsplan.

När det gäller kvarter vars mark är i en ägares hand bör dock tomtindelning

undvikas. I övrigt anser föreningen att den tidrymd som förflyter innan ett

upprättat förslag vinner giltighet genom fastställelse bör nedbringas.

I departementspromemorian framlagt förslag om borttagande av kravet

på att uppgifter om längden på tomts särskilda sidor även skall redovisas

i beskrivningen till tomtindelningen har kommenterats

av lantmäteristyrelsen som finner ändringsförslaget motiverat och ändamålsenligt.

Styrelsen framhåller emellertid samtidigt att en sådan reform

skärper kraven på kartans innehåll och noggrannhet, eftersom kartan mer

än f. n. blir det grundläggande dokumentet beträffande tomtindelningsförslagets

innehåll och mening.

De förslag i departementspromemorian som går ut på att kvartersmark

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

vid tomtindelning skall kunna reserveras för samfällighetsbildningar

har mötts med principiella erinringar endast från fastighetsägareförbundet.

Förbundet kan från planteknisk synpunkt dela uppfattningen

att byggnadskvarter skall kunna indelas till både fastigheter och samfälligheter.

När det gäller frågan om ansvaret för de ändamål som dessa samfälligheter

skall tillgodose synes emellertid utvecklingen enligt förbundets

mening ha kommit in på en linje som inneburit en successiv överflyttning

av ansvaret från kommunen till den enskilde markägaren eller exploatören.

Detta gäller inte blott frågor rörande kostnader för gatunätets utbyggnad

och underhåll utan även andra tekniska anläggningar av olika slag som

behövs för att exempelvis ett bostadsområde skall fungera. Mot bakgrund

av dessa förhållanden anser sig förbundet böra uppställa det förbehållet

för ett godtagande av den föreslagna lösningen att kommunerna inte frångår

den ansvarsfördelning som kommit till uttryck i grunderna för hittills

gällande regler på ifrågavarande område.

Förbundet har i sitt remissyttrande även ägnat särskild uppmärksamhet

åt departementspromemorians förslag att inom byggnadskvarter bildade

sanifälligheter i princip skall bli jämställda med fastighet i fråga om skyldighet

att utge ersättning för gatumark och gatubyggnads

kostnader. Enligt fastighetsägareförbundets erfarenhet har

samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande anordningar av trafikteknisk

natur tillkommit för att nedbringa stadens kostnader för stadsplanens

genomförande. Staden kan genom sådana anordningar undgå att

bygga ut gatunätet på det sätt som skulle skett enligt grunderna för gällande

byggnadslagstiftning. Med hänsyn härtill och då de föreslagna lagreglerna

för beräkning av ersättningens storlek enligt förbundets mening

skulle kunna föranleda betydande tolkningssvårigheter anser förbundet

att ersättning för gatukostnader inte skall utgå i de fall då samfällighet

eller gemensamhetstomt saknar bebyggelserätt.

Kritik mot departementspromemorians förslag om att beräkningen av

gatukostnadsersättningarna för ej bebyggbara sanifälligheter skall ske med

ledning av medeltalet av högsta tillåtna hushöjden för de inom samma kvarter

vid gatan belägna tomterna har även framförts av bl. a. planverket och

kommunal-tekniska föreningen. Svea hovrätt har i detta sammanhang påpekat

att det i ytterområden till tätorter ingalunda är ovanligt att en samfälld

parkeringsplats eller liknande förlagts på motsatt sida av gatan mot

bebyggelsen. Hovrätten fäster därutöver uppmärksamheten på de problem

som uppstår om samfällighet omfattar helt kvarter.

Departementspromemorians förslag om upphävande av 46 § BL

med anledning av införandet av motsvarande inlösenbestämmelser i 8 kap.

4 § FBL medför enligt lantmäteristgrelsen klara systematiska fördelar. Kritik

mot förslaget framförs av fastighetsägarförbundet som anser att nuvaran
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

de system för inlösen av tomtdelar bör bibehållas och regleras enbart i BL.

Advokatsamfundet riktar likaledes kritik mot inlösenbestämmelserna i

FBL. Där föreslagna bestämmelser kan enligt samfundet komma att medföra

olägenheter för sakägarna på grund främst av att avgörandet i första

instans skall träffas vid förrättning för fastighetsreglering där möjlighet

saknas såväl att ta upp muntlig bevisning som att besluta om ersättning till

sakägare för utredningskostnader. Samfundets yttrande i denna fråga utmynnar

därför i förslag om att det vid tomtinlösen skall bli möjligt att på

yrkande av sakägare få ärendet behandlat av fastighetsdomstol såsom första

instans varvid sakägare, som avstår mark, enligt 16 kap. 14 § FBL får

gottgörelse för sina kostnader oberoende av utgången i målet. Med en sådan

lösning slipper man enligt vad förbundet vidare anför även olägenheten

av bevisbegränsning i första instans jämfört med överinstanserna.

Departementschefen

By§gnadslagstiftningen är f. n. föremål för en omfattande översyn av

bygglagutredningen. Mot bakgrund härav bör målsättningen för nu aktuella

följdändringar till FBL och JB enligt departementspromemorian i princip

vara att endast se till att byggnadslagstiftningen, sedan FBL och JB trätt i

kraft, under en övergångstid skall kunna tillämpas på ett så smidigt och

ändamålsenligt sätt som är tänkbart utan att dess nuvarande innehåll i

något väsentligt hänseende ändras. Sakliga ändringar i gällande rätt bör

därför i görligaste mån undvikas.

De sålunda uppställda riktlinjerna för byggnadslagstiftningens omedelbara

anpassning till FBL och JB har inte mött några principiella invändningar

vid remissbehandlingen. Gjorda uttalanden bl. a. från planverket

och bygglagutredningen har tvärtom ytterligare understrukit betydelsen av

att de sakliga ingreppen i gällande ordning blir så begränsade och lite ingripande

som möjligt. Jag kan för egen del helt ansluta mig till denna uppfattning.

I BL förekommer f. n. två skilda tomtbegrepp nämligen administrativt

bildad tomt och rättsligen bestående tomt. Med administrativt bildad tomt

avses en vid detaljplanläggning i form av tomtindelning utlagd bebyggelseenhet.

Tomten utgör i detta fall den mall efter vilken fastighetsbildningen

skall genomföras. För att underlätta tillskapandet av en sådan mot en administrativt

bildad tomt svarande rättsligen bestående tomt tillmäts tomtindelningen

f. n. även viss fastighetsbildande verkan. Söker någon lagfart

på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller begär ägare till

markområde som omfattar tomt att denna införs i tomtboken, skall tomtdelen

eller tomten anses ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen.

Motsvarande gäller när det av fastställd stadsplan framgår att

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

del av tomt inte längre ingår i byggnadskvarter. Avstyckningen anses då ha

skett när stadsplanen blev fastställd (1 kap. 1 och 3 §§ FBLS).

Införandet av FBL innebär bl. a. att tomtindelning liksom stadsplan helt

förlorar fastighetsbildande verkan. Fastighetsbildning inom tomtindelat område

skall i fortsättningen verkställas av fastighetsbildningsmyndighet inom

ramen för ett eller flera av de fastighetsbildningsinstitut som står till buds

enligt FBL —- oberoende av om marken är belägen inom stad eller på landet

— nämligen fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanläggning.

Vidare medför FBL att de nuvarande särskilda reglerna i 2 kap. FBLS

om tomtmätning slopas och att frågor angående en rättsligen bestående

tomts gränser och beskaffenhet i övrigt skall prövas inom ramen för det

för alla fastigheter gemensamma institutet fastighetsbestämning.

Bland FBL:s allmänna villkor för fastighetsbildning finns på sätt närmare

utvecklats i promemorian vissa bestämmelser som skall utgöra garanti

för att de plansynpunkter vilka är redovisade i skilda typer av fastställda

planer blir vederbörligen beaktade. Som huvudregel gäller därvid att

fastighetsbildningen skall ske i överensstämmelse med planen, t. ex. tomtindelningen.

I vissa fall kan emellertid avvikelse ske från planen bl. a. efter

medgivande av länsstyrelse eller byggnadsnämnd.

Införandet av FBL och upphävandet av FBLS får sålunda inte bara till

följd att tomtindelningen omvandlas till ett rent planinstitut utan leder

även till att principen om identitet mellan de administrativt bildade och de

rättsligen bestående tomterna blir mindre allmängiltig än f. n.

Enligt departementspromemorian kommer det i fastighetsbildningshänseende

efter FBL:s ikraftträdande inte att finnas annat som skiljer en inom

tomtindelat område bildad fastighet — motsvarighet till rättsligen bestående

tomt — från övriga enligt FBL bildade fastigheter än det förhållandet

att de särskilda villkor, som angett ramen för fastighetsbildningen och från

vilka i vissa fall medgetts undantag eller avvikelse annars skett, återfinns

i en detaljplan med beteckningen tomtindelning.

Av departementspromemorian framgår vidare att det dubbla tomtbegreppet

inte längre har någon självständig betydelse i annat sammanhang än i

byggnadslagstiftningen. För den fastighetsregisterreform, om vilken beslut

angående vissa riktlinjer redan fattats vid 1968 års riksdag, utgör ett slopande

av begreppet rättsligen bestående tomt en nödvändig förutsättning.

Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. i 35 av BL:s

170 paragrafer. I allmänhet framgår väl av sammanhanget om därmed avses

administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Enligt departementspromemorian

saknas emellertid inte exempel på stadganden där frågan om

de aktuella beteckningarnas rätta innebörd är mer eller mindre oklar eller

i varje fall kan orsaka viss osäkerhet.

Flertalet av de bestämmelser i BL som gäller rättsligen bestående tomt

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

avser enligt 155 § även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet på

vilken nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i

stadsplan liksom administrativt bildad tomt i en ägares hand. Reglerna i 50

och 51 §§ om stads skyldighet att upplåta gata och allmän plats gäller däremot

enbart rättsligen bestående tomter.

Med utgångspunkt från att ändringarna i gällande rätt bör bli så föga ingripande

som möjligt —• i såväl materiellt som systematiskt avseende —

synes det enligt departementspromemorian inte vara möjligt att i BL tills

vidare helt undvara en motsvarighet till det nuvarande begreppet rättsligen

bestående tomt.

Departementspromemorians förslag till lösning av dessa övergångsproblem

i avvaktan på en kommande reform av byggnadslagstiftningen innebär,

att begreppet tomt i BL i enlighet med bl. a. fastighetsregisterutredningens

önskemål reserveras för betydelsen administrativt planlagd enhet

samt att beteckningen tomt i betydelsen rättsligen bestående tomt genomgående

ersätts med uttrycket »fastighet som överensstämmer med gällande

tomtindelning» eller enbart ordet »fastighet». Med denna lösning uppnås

enligt promemorian inte bara ett direkt terminologiskt samband mellan

FBL och BL utan undanröjs även de oklarheter som den nuvarande användningen

av de dubbla tomtbegreppen kan ha medfört.

Departementspromemorians förslag om en utmönstring av begreppet

rättsligen bestående tomt ur BL har inte mött några principiella invändningar

under remissbehandlingen utan i allmänhet fått ett positivt gensvar.

För egen del kan jag i allt väsentligt instämma i de överväganden som

ligger bakom det i promemorian sålunda framlagda förslaget.

Beträffande den lagtekniska lösningen har bygglagutredningen i sitt

remissyttrande ifrågasatt om det inte är möjligt att i stort sett nå samma

resultat som åsyftas med promemorians förslag genom att i BL införa en

bestämmelse som under hänvisning till olika lagrum preciserar innebörden

av begreppet tomt.

Vad utredningen här avser torde vara en motsvarighet till eller utbyggnad

av nuvarande 155 § BL. En generell tolkningsregel med antytt innehåll

skulle visserligen på sätt utredningen framhållit få till följd att antalet

paragrafer som behöver ändras blir väsentligt lägre än enligt den lagtekniska

lösning som förordats i promemorian. Dessa ändringar är emellertid som

regel endast av terminologisk natur och föga ingripande. Vidare torde det

inte kunna bestridas att den nuvarande användningen av ordet tomt i BL

inte bidrar till att göra denna lagstiftning särskilt lättillämpad. Att då samtidigt

som tomtbegreppet försvinner ur annan lagstiftning eller där förlorar

sin självständiga betydelse fortfarande i ett flertal av BL:s centrala paragrafer

behålla två tomtbegrepp med skiftande innebörd och såvitt avser

rättsligen bestående tomt även med delvis helt ny definition är enligt min

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

mening endast ägnat att göra denna lagstiftning mer svåröverskådlig och

oklar än som är nödvändigt. Jag ansluter mig därför till den lagtekniska

lösning som föreslagits i promemorian.

De bestämmelser i gällande BL som avser tomter har i såväl materiellt

som systematiskt hänseende utformats mot bakgrund av förutsättningen

att byggnadskvarter i princip alltid skall tomtindelas. Undantag från förbudet

att bygga på mark som inte är tomtindelad förekommer numera i betydligt

större utsträckning än tidigare. Vad som främst bidragit till denna

utveckling är de ändringar i byggnadslagstiftningen som genomfördes år

1959 och vilka bl. a. innebär att länsstyrelserna fått befogenhet att ge viss

i)y§Sna<lsnämnd rätt att meddela dispens från tomtindelning skravet. I propositionen

angående dessa lagändringar (1959: 168 s. 106) framhölls att

erfarenheterna hade visat att det i många fall är möjligt att åstadkomma en

lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt

än genom tomtindelning samt att det därför inte behövde innebära någon

fara om man lättade något på förbudet mot att bygga på mark som inte är

tomtindelad.

Enligt promemorian kan införandet av PBL, med dess i förhållande till

gällande lagstiftning betydligt ökade möjligheter att inom ramen för en och

samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis enkelt sätt lösa förekommande

fastighetsbildningsfrågor, väntas få till följd att fastighetsbildning

utan föregående tomtindelning blir aktuell även i andra sammanhang

och i annan omfattning än f. n. Det torde emellertid finnas fall där tomtindelning

fortfarande blir nödvändig. Med tanke härpå bör enligt promemorian

den av fastighetsregisterutredningen aktualiserade frågan om ett

slopande av kravet på tomtindelning inte tas upp till avgörande i förevarande

begränsade sammanhang.

Remissinstansernas inställning till detta i promemorian redovisade ställningstagande

är något splittrad. I de yttranden som berör frågan framförs

sålunda från en del håll synpunkter som snarast kan sägas vara ägnade att

understryka vikten av att det principiella kravet på tomtindelning tills vidare

bibehålls oförändrat medan det i ett par fall framförs förslag i motsatt

riktning. Bland sistnämnda remissinstanser märks lantmäteristyrelsen som

anser att tomtindelning lämpligen bör ske endast då sådan planläggning har

en reell funktion samt att byggnadsnämnden bör få avgöra om så är fallet.

Jag vill inte bestrida att införandet av FBL ger frågan om ett fortsatt

bibehållande av kravet på tomtindelning som huvudregel i BL ytterligare

aktualitet liksom att det skulle vara beklagligt om ifrågavarande lagtekniska

lösning leder till att de fördelar som kan vinnas genom fastighetsbildning

utan föregående tomtindelning inte blir tillräckligt utnyttjade. Vad

i promemorian anförts om den skiftande grad i vilken föreliggande dispensmöjligheter

hitintills använts synes tala för att farhågorna för en sådan

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

mindre gynnsam utveckling inte är helt obefogade. Ett borttagande av det

principiella kravet på tomtindelning liksom ett slopande av markägarnas

initiativrätt till sådan detaljplanläggning är emellertid så ingripande åtgärder,

med delvis svåröverskådliga konsekvenser, att de lämpligen bör

prövas inom ramen för bygglagutredningens fortsatta arbete med en översyn

av hela byggnadslagstiftningen. Jag delar därför den i promemorian

och av åtskilliga remissinstanser — däribland bygglagutredningen -— i denna

fråga redovisade uppfattningen. Mot bakgrund av vad bl. a. lantmäteristyrelsen

anfört finner jag emellertid samtidigt angeläget ytterligare understryka

betydelsen av att berörda plan- och fastighetsbildningsmyndigheter

genom ömsesidigt samråd och samverkan verkligen söker ta till vara

alla de ökade möjligheter till tids- och kostnadsbesparingar och ibland

även till mer ändamålsenliga resultat, t. ex. vid samfällighets- eller servitutsbildningar,

som fastighetsbildning utan föregående tomtindelning efter

FBL:s ikraftträdande kan väntas medföra. Den praktiska tillämpningen av

bestämmelserna om rätten att meddela dispens från tomtindelningskravet

torde här bli av mer allmänt intresse och få större principiell betydelse

än f. n.

I fråga om tomtindelningsinstitutet förordas i promemorian den förenklingen

att uppgifter om längden av varje tomts särskilda sidor inte vidare

skall behöva redovisas i den till tomtindclningsförslaget fogade beskrivningen.

Motsvarande uppgifter framgår alltid av den karta på vilket förslaget

är utmärkt.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner jag detta ändringsförslag ändamålsenligt.

Det öppnar möjlighet till vissa rationaliseringsvinster och synes

inte kunna ge anledning till några olägenheter.

FBL:s bestämmelser om samfälligheter innehåller flera betydelsefulla

nyheter. Enligt FBL är fråga om samfällighetsbildning en fastighetsregleringsåtgärd

som kan tas upp till prövning såväl i samband med andra åtgärder

som helt självständigt. Samfällighet kan, i motsats till vad som

f. n. gäller, bildas också inom detaljplanelagt område.

I departementspromemorian uttalas att en samfällighetsbildning inom

byggnadskvarter i en hel del fall kan vara den lösning som möjliggör att

marken utnyttjas mest rationellt och ekonomiskt. Vid sidan av 1966 års

lag om vissa gemensamlietsanläggningar och institutet samfällighetsrätt

i JB kan ifrågavarande bestämmelser i FBL sålunda sägas underlätta en

praktisk anpassning till moderna plansynpunkter, med beaktande av såväl

den tekniska och ekonomiska utvecklingen som trafiksäkerhets- och andra

miljöfrågor.

Enligt promemorian finns skäl anta att samfällighetsbildning inom byggnadskvarter

inte sällan blir aktuell under förhållanden där det bör finnas

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

goda förutsättningar att medge undantag från kravet på tomtindelning. Med

ömsesidigt samråd mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna kan

möjligheterna till en ändamålsenlig och smidig planlösning i dessa fall väntas

bli särskilt gynnsamma.

Med tanke på de fall åter då detaljplanläggning inte kan undvaras föreslås

emellertid i promemorian den ändringen i gällande bestämmelser om

tomtindelning att planmyndigheterna i fortsättningen inte bara skall kunna

indela kvarteret i tomter utan även skall få befogenhet att reservera viss

mark för från plansynpunkt önskvärda samfällighetsbildningar. I detta

syfte har i förslaget till ny lydelse av 155 § BL införts en generell bestämmelse

av innebörd att vad som i BL sägs om tomt (i betydelsen administrativt

planlagd enhet avsedd för bebyggelse) skall äga tillämpning även på

samfällighet inom byggnadskvarter.

Den i promemorian sålunda förordade lösningen grundas bl. a. på uppfattningen

att frågor om olika former av samverkan mellan blivande fastighetsägare

inom ett område normalt bör tas upp i ett så tidigt skede som

möjligt av en exploateringsprocess. Ifrågavarande avgöranden är ju i allmänhet

av central betydelse för kvartersmarkens användning och bebyggelsens

utformning.

Mot denna bakgrund finner jag det helt naturligt att de myndigheter som

bär ansvaret för detaljplanläggningen, dvs. i första hand byggnadsnämnderna,

redan i samband med tomtindelningen får möjlighet att utöva inflytande

över framtida samfällighetsbildningar genom att reservera viss kvartersmark

för sådant ändamål. Nämnda befogenhet bör närmast ses som ett

komplement till den styrning av utvecklingen i önskad riktning som planmyndigheterna

redan f. n. kan åstadkomma genom särskilda planföreskrifter,

exploateringsavtal eller på annat sätt.

En nyhet i FBL som från plansynpunkt måhända kan visa sig bli ännu

mer betydelsefull än bestämmelserna om samfälligheter är möjligheterna

att bilda, ändra eller upphäva servitut genom fastighetsreglering. På motsvarande

sätt som gäller beträffande samfälligheter kan angivna frågor sålunda

i fortsättningen tas upp till prövning även utan samband med annan

fastighetsbildningsåtgärd. Till skillnad mot JDL innehåller FBL vidare inte

någon särskild uppräkning av tillåtna servitutsändamål. Det torde inte råda

någon tvekan om att servitutsinstitutet härigenom blir betydligt mer användbart

än f. n. Särskilt märkbart blir detta inom tomtindelade byggnadskvarter

där förrättningsservitut nu i regel inte kan bildas. Här angivna förhållanden

gör att servitutsbildning i framtiden kan väntas tilldra sig ett

vida ökat intresse och inte sällan kommer att erbjuda den från plansynpunkt

mest ändamålsenliga lösningen på skilda fastighetsbildningsproblem.

Mot bakgrund av dessa överväganden vill jag redan i detta sammanhang

klargöra att jag ansluter mig till departementspromemorians förslag om en

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

149

ändring av 34 § BS •—- som innehåller närmare bestämmelser om tomtindelning

— så att därav klart framgår, att i tomtindelningsförslag skall anges

även vilka servitut som skall bildas inom det tomtindelade området.

Fastighetsägareförbundet har i sitt remissyttrande gett uttryck åt viss

oro inför möjligheten att befogenhet för planmyndigheterna att vid tomtindelning

reservera kvartersmark för samfällighetsbildningar skall få till

följd att kommunernas ansvar för samfärdsleder och andra gemensamma

anordningar i ökad utsträckning kommer att övervältras på de enskilda

markägarna.

I anslutning härtill finner jag angeläget understryka, att planmyndigheternas

bedömningar och ställningstaganden i fråga om önskvärda samfällighets-

liksom servitutsbildningar aldrig har annan funktion än att ytterligare

precisera hur fastighetsindelningen från plansynpunkt slutligen bör vara

beskaffad inom ett visst område. Eftersom själva planläggningen inte kommer

att ha någon fastighetsbildande verkan måste därvid framkommande

önskemål om såväl samfällighets- som servitutsbildningen alltid bedömas

mot bakgrund av de fastighetsbildningsrättsliga bestämmelserna i FBL.

Detta innebär att det vid den kommande fastighetsregleringen måste konstateras

t. ex. att en aktuell servitutsbildning verkligen är av väsentlig betydelse

för den härskande fastighetens ändamålsenliga användning. Därutöver

gäller givetvis också den förutsättningen att den tillämnade fastighetsregleringen

inte står i strid mot de i 3 kap. FBL för all fastighetsbildning uppställda

allmänna lämplighetsvillkoren.

Nu angivna förhållanden leder till att planmyndigheterna inte torde ha

några faktiska möjligheter att med hopp om framgång kunna meddela planföreskrifter

om samfällighets- eller servitutsbildningar för ändamål som enligt

vedertagen uppfattning inte skall tillgodoses inom fastighetsbildningens

ram. I sista hand föreligger ju dessutom alltid möjlighet för enskild sakägare

att framställa anmärkningar mot utställt förslag eller erinringar mot

kommunal myndighets beslut om antagande av tomtindelning samt att föra

talan mot länsstyrelsens fastställelsebeslut i den mån där framställda yrkanden

helt eller delvis lämnats utan bifall.

För att ytterligare understryka vilka samfällighets- eller servitutsbildningar

som det bör tillkomma planmyndigheterna att ta ställning till i samband

med tomtindelningen har 34 § BS i departementsförslaget getts en utformning

som syftar till att bättre än promemorians förslag klargöra att i

tomtindelningsförslaget skall anges endast de samfällighets- eller servitutsbildningar

som från plansynpunkt bedöms vara så väsentliga att de utgör en

nödvändig förutsättning för att fastighet skall anses överensstämma med

tomtindelningsförslaget.

Enligt gällande rätt är markägares skyldighet att utge ersättning till kommun

för gatumark och gatubyggnadskostnader knutna till den på resp.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

tomt högsta tillåtna hushöjden. Genom införandet av FBL och här redan

berörda följdändringar i byggnadslagstiftningen uppkommer emellertid

enligt departementspromemorian behov av regler som medför att även ägarna

till de fastigheter som har del i samfällighet som är belägen inom byggnadskvarter

i princip blir skyldiga att utge gatukostnadsersättningar. I promemorian

föreslås därför en bestämmelse som anger att samfällighet i förevarande

hänseende skall vara jämställd med fastighet vilken överensstämmer

med gällande tomtindelning. För det fall att samfälligheten inte får

bebyggas föreslås i promemorian tillika att högsta tillåtna hushöjden skall

antas vara medeltalet av vad som här gäller för de inom samma kvarter vid

gatan belägna tomterna.

Förslaget att delägare i samfällighet i princip skall bli skyldiga att utge

ersättning för gatukostnader har under remissbehandlingen inte mött invändningar

från mer än ett håll. Fastighetsägareförbundet säger sig ha gjort

den erfarenheten att samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande

anordningar av trafikteknisk natur tillkommit för att nedbringa stadens

kostnader för stadsplanens genomförande. Förbundet avstyrker bl. a. på

grund härav att samfällighet som saknar bebyggelserätt belastas med ersättningsskyldighet

för gatukostnader.

Nuvarande bestämmelser om gatukostnadsersättningar är föråldrade och

svårtillämpade. Det är emellertid enligt min mening helt uteslutet att i detta

begränsade sammanhang söka komma till rätta med de delvis mycket besvärliga

problem som aktualiseras vid en ändring av gällande system. Av

vad tidigare anförts framgår att det finns skäl anta att samfällighetsbildningar

i framtiden kan bli aktuella inom byggnadskvarter i en helt annan

utsträckning än f. n. Enligt promemorian skulle det vara otillfredsställande

om de möjligheter till planmässiga fördelar som en sådan utveckling kan

erbjuda hämmas på grund av hänsynstaganden till gällande gatukostnadsbestämmelser.

Utformningen av en detaljplan bör naturligtvis i princip vara

helt oberoende av hur exploateringskostnaderna sedan skall fördelas mellan

kommunen och de enskilda markägarna inom kvarteret. Mot denna bakgrund

delar jag uppfattningen att BL nu bör kompletteras med en bestämmelse

som i aktuellt avseende likställer samfällighet inom byggnadskvarter

med där belägen fastighet. Jag har i annat sammanhang redan uttalat, att

jag anser att det inte föreligger någon risk för att samfällighetsbildningar

inom byggnadskvarter skall medföra att på enskilda markägare övervältras

ansvar och kostnader för anordningar som inte rätteligen bör utföras

av fastighetsägarna inom kvarteret eller som inte oundgängligen är nödvändiga

för att de aktuella fastigheterna skall kunna tas i anspråk för avsedda

ändamål. Vid sådant förhållande finner jag inte skäl att här göra

någon skillnad mellan olika typer av samfälligheter. Detta ställningstagande

står för övrigt bäst i överensstämmelse med grunderna för nuvarande

system, som torde ha byggts upp med utgångspunkt från antagandena

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

151

att hela kvarteret utgör tomtmark och att alla tomter har gränslinjer mot

gator eller därmed jämställda allmänna platser.

De i promemorian föreslagna reglerna för beräkning av gatukostnadsersättningar

för samfällighet utan bebyggelserätt har kritiserats av en del

remissinstanser. Det har därvid bl. a. påpekats att förslaget inte täcker det

fall då en samfällighet t. ex. är belägen efter kvarterets hela gräns mot viss

gata.

Med anledning av dessa berättigade anmärkningar innehåller departementsförslaget

i denna del en annan lösning. Jag föreslår sålunda att den

sökta högsta hushöjden skall beräknas med ledning av medeltalet av vad

som i detta hänseende gäller för de fastigheter som har del i samfälligheten.

En sådan bestämmelse torde inte bara undanröja risken för tolkningssvårigheter

med anledning av samfällighetens läge utan synes även i övrigt kunna

bli förhållandevis lättillämpad eftersom det finns skäl anta att sarnfällighetsbildningar

i stor utsträckning blir aktuella inom kvarter med likartad

bebyggelse. Skulle tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse i något

enstaka fall tyckas leda till ett uppenbart obilligt resultat, finns alltid

möjligheten för de enskilda sakägarna att begära jämkning av ersättningen

enligt 60 § BL.

I 8 kap. 4 § FBL finns bestämmelser om inlösen för fall då särskilda delar

av administrativt planlagd tomt tillhör olika ägare. Dessa bestämmelser

utgör sålunda en motsvarighet till gällande regler i 46 § BL. Det föreligger

emellertid flera betydande skillnader mellan dessa skilda system för att

förena eu tomt i en ägares hand. Inlösen enligt BL handläggs sålunda av

expropriationsdomstol i huvudsak med stöd av ExL:s bestämmelser. Enligt

FBL är fråga om inlösen av tomtdel däremot en fastighetsregleringsåtgärd

som i första hand skall avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten

genom fastighetsbildningsbeslut.

I departementspromemorian föreslås att 46 § BL upphävs i samband med

införandet av FBL. Detta ställningstagande baseras i allt väsentligt på de

överväganden i denna fråga som jag redovisat i lagrådsremissen angående

FBL (s. 609).

Promemorians förslag bär i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Den kritik och de ändringsförslag som på denna punkt framförts

av fastighetsägareförbundet och advokatsamfundet avser ytterst det

redan remitterade förslaget till FBL. Vid sådant förhållande vill jag i förevarande

sammanhang endast ånyo understryka, att det skulle vara olämpligt

att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt samma syfte men

som inte är helt parallella. Departementsförslaget överensstämmer därför i

denna del med promemorians förslag.

I JB finns i 3 kap. 7 § vissa privaträttsliga bestämmelser om byggnad

eller annan anläggning som uppförts så, att den skjuter in på angränsande

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

mark. Dessa bestämmelser utgör en motsvarighet till vissa av de regler som

f. n. är intagna i 39 § BL. Departementspromemorians förslag till ändring

av nämnda paragraf innebär i huvudsak att ifrågavarande privaträttsliga

regler utmönstras från BL. Förslaget bygger på de riktlinjer som angetts av

lagberedningen i dess förslag till följdändringar till JB.

Remissyttrandena liksom departementsbehandlingen av nämnda ändringsförslag

ger mig inte anledning till några principiella erinringar mot de

överväganden och ställningstaganden som i denna fråga redovisats i promemorian.

Detsamma gäller där i övrigt framlagda förslag till ändringar i BL

och BS.

SPECIALMOTIVERING

Ryggnadslagen

37 §.

Promemorian. Ändringen innebär endast att ordet »tomt» byts ut mot

»mark». Nybyggnad kan inte längre företas på tomt, i betydelsen planenhet.

Mark är då ett lämpligare uttryck som ger regeln oförändrat materiellt innehåll.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i

promemorian upptagna förslaget.

38 §.

Promemorian. I första stycket har begreppet rättsligen bestående tomt

ersatts med det något vidare men i övrigt liktydiga begreppet »fastighet

som överensstämmer med tomtindelning». Att det här endast är fråga om

gällande tomtindelning bör enligt promemorian vara självklart (jfr prop.

1947: 131 s. 206). Det nya begreppet avser att täcka såväl av ålder bestående

tomter (159 § BL jfrd med 80 § stadsplanelagen den 29 maj 1931, nr

142) och övriga fastigheter vilka vid FBL:s ikraftträdande är eller skulle

ha varit införda i tomtboken som alla med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL

inom tomtindelat område bildade fastigheter. Till ifrågavarande grupp hör

även vissa med ledning av FBL:s övergångsbestämmelser inom sådant område

färdigbildade fastigheter. De registerfastigheter som uppstår till följd

av fastighetsbildningsåtgärder enligt 3 kap. 9 § FBL (successiva fastighetsbildningar)

eller på grund av regler om självständig registrering av från

plansynpunkt ofullständiga enheter omfattas däremot inte av detta begrepp.

Dessa registerfastigheter överensstämmer ju enligt promemorian inte

med tomtindelningen. Detsamma kan visserligen sägas även om en del

av de fastigheter som bildats med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL men för

dessa uppställs en särskild tolkningsregel i 155 § tredje stycket.

I materiellt hänseende innebär de ändrade bestämmelserna en viss utvidg
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1970

ning av antalet byggnadsgilla enheter. Medgivanden som avses i 3 kap. 2 §

tredje stycket FBL fritar sålunda från skyldighet att söka dispens enligt

tredje stycket i förevarande paragraf, om det inte undantagsvis är fråga

om bebyggelse »i strid mot tomtindelningen», dvs. över fastighetsgräns. Med

hänsyn till vad som anförts i motiven till 3 kap. 2 § FBL (s. 125) om

att där avsett dispensförfarande bör anpassas efter grunderna för dispens

enligt byggnadslagstiftningen samt att byggnadsnämndens mening alltid bör

inhämtas när dispensfrågan avgörs av länsstyrelsen kan en sådan ordning

enligt promemorian inte ge anledning till några betänkligheter. Det måste

tvärtom vara rationellt att i så stor utsträckning som möjligt undvika all

onödig dubbelprövning.

I andra stycket har »tomten» utbytts mot »fastigheten». Det tomtbegrepp

som här avses är givetvis rättsligen bestående tomt. Av förarbetena till 155

§ framgår emellertid att vad som i detta stycke sägs om tomt gäller även

i nämnda paragraf angivna andra fastigheter samt administrativt bildad

tomt i en ägares hand (jfr stadsplaneutredningens förslag SOU 1945: 15 s.

463 och departementschefens uttalande i prop. 1947: 131 s. 298).

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att paragrafen skulle bli tydligare

— framförallt vid en jämförelse med 155 § — om ordet »gällande» infogas

framför »tomtindelning» i första stycket. Advokatsamfundet ifrågasätter

om inte uttrycket »fastighet som överensstämmer med tomtindelningen»

lämpligen kan ersättas med den av FRU föreslagna beteckningen »fastighet

som motsvarar tomt».

Departementschefen. Ifrågavarande paragraf har en mycket central betydelse

i byggnadslagstiftningen. De ändringar som nu företas bör därför vara

så föga ingripande som möjligt. Under hela den tid BL varit i kraft har med

»tomtindelning» i första stycket endast avsetts gällande tomtindelning. Vid

sådant förhållande anser jag inte att det finns skäl att vare sig i denna

paragraf eller i andra liknande sammanhang särskilt ange att det är fråga

om gällande tomtindelning.

Det i promemorian förordade uttrycket »fastighet som överensstämmer

med tomtindelningen» har vid jämförelse med andra tänkbara alternativ

den uppenbara fördelen att det terminologiskt knyter an till huvudregeln

i 3 kap. 2 § första stycket FBL om fastighetsbildning inom vissa planområden.

Vidare kan t. ex. beteckningen »fastighet som motsvarar tomt» måhända

rikta uppmärksamheten främst på de i tomtindelningsförslaget angivna

gränslinjerna och därigenom i viss mån undanskymma det faktum

att i förslaget angivna samfällighets- eller servitutsbildningar också måste

ha genomförts innan den aktuella fastigheten kan betecknas som byggnadsgill.

Departementsförslaget till ändringar i denna paragraf har därför helt

baserats på promemorians förslag.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år WTO

39 §.

Promemorian. Denna paragraf har i huvudsak utformats med ledning av

lagberedningens förslag till följdändring till JB (SOU 1960: 24 s. 259). Ordet

»tomt» har emellertid bytts ut mot »fastighet inom byggnadskvarter».

Detta innebär i sakligt hänseende den nyheten att paragrafen i fortsättningen

blir tillämplig inte bara inom tomtindelat område utan inom alla

genom fastställd stadsplan utlagda byggnadskvarter. Med anpassning till

3 kap. 7 § JB har beskrivningen »angränsande tomt eller på gata eller annan

allmän plats» ersatts med det sammanfattande uttrycket »angränsande

mark» (jfr lagrådsremissen beträffande JB den 11 februari 1966 s. 118).

Remissyttrandena. Planverket anser att uttrycket »annan anläggning» i

andra stycket av paragrafen kan ge anledning till vissa tolkningssvårigheter.

Departementschefen. Med »byggnad» i paragrafens andra stycke avses

givetvis den betydelse detta begrepp har i BL. Vid sådant förhållande behövs

ingen särskild föreskrift om anläggning.

Departementsförslaget är i övrigt grundat på promemorieförslaget.

47 §.

Promemorian. Första stycket innehåller bestämmelser om den tidpunkt

vid vilken stad får rätt att väcka talan om inlösen av den mark som ingår i

en administrativt planlagd tomt som ägs av flera personer. Huvudregeln är

att lösningsrätten aldrig inträder förrän ett år gått från det tomtindelningen

blev fastställd. Har inte ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången

av denna tid, kan stad väcka talan vid expropriationsdomstol om inlösen av

tomtdelarna. Därmed avses all i den planlagda tomten ingående mark. Är

däremot frågan om fastighetsbildning anhängig hos fastighetsbildningsmyndigheten

vid ettårsfristens utgång, förskjuts tidpunkten för inträdet av stadens

rätt att väcka talan om inlösen till dess det slutligt konstaterats att

den genom ifrågavarande ansökan inledda förrättningen ej lett till fastighetsbildning

i överensstämmelse med tomtindelningen. Vid prövning om

sådant förhållande föreligger skall regeln i 155 § tredje stycket beaktas.

Andra stycket innehåller regler om konkurrens mellan ansökan om fastighetsreglering

och talan om inlösen som staden väcker vid expropriationsdomstol

efter ettårsfristens utgång. I denna konkurrenssituation gäller att

stadens talan skall förklaras vilande till dess en tidigare inledd fastighetsbildningsförrättning

slutförts. Leder sådan förrättning i fråga om tomten

till avsedd fastighetsbildning, skall stadens talan avskrivas som förfallen.

Tillämpningen av såväl första som andra stycket kräver enligt promemorian

i de allra flesta fall ett informationsutbyte mellan expropriationsdomstolen

och fastighetsbildningsmyndigheten. Framgår sålunda inte direkt

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

155

av handlingarna att ettårsfristen efter tomtindelningens fastställande ännu

ej gått till ända eller att av staden väckt talan av annat skäl uppenbarligen

skall avvisas eller förklaras vilande, måste expropriationsdomstolen infordra

uppgift från vederbörande fastighetsbildningsmyndighet huruvida det vid

den tidpunkt då staden väckte sin talan hade inletts någon fastighetsbildningsförrättning

med syfte att bilda en fastighet som överensstämmer med

ifrågavarande tomt. Det är därvid i och för sig likgiltigt om ansökan varit

skriftlig eller muntlig, om den gjorts av ägare av del av den aktuella tomten

eller av annan behörig sökande eller om den avsett enbart den aktuella

tomten eller ett större regleringsområde. Vad som fordras är sålunda bara

att sådant initiativ har tagits som enligt FBL utgör formell förutsättning

för att fastighetsbildningsmyndigheten inom ramen för den aktuella förrättningen

skall kunna komma fram till ett beslut om den avsedda fastighetsbildningen.

Att stad väckt talan om inlösen av i tomt ingående mark utgör enligt vad

som vidare anförs i promemorian i och för sig inget hinder mot att marken

senare kan bli indragen i en förrättning enligt FBL. Teoretiskt sett skulle en

sådan förrättning även kunna avse inlösen av återstod av tomt enligt 8 kap.

4 §. En sådan ordning är dock inte lämplig. I något enstaka fall är det emellertid

tänkbart att det på grund av t. ex. servituts- eller samfällighetsbildningar

kan finnas ett beaktansvärt intresse av att en fastighetsbildning kan

genomföras utan onödig tidsspillan som ett led i en mer omfattande fastighetsreglering.

Det bör därför inte komma i fråga att uppställa något ovillkorligt

förbud mot varje form av fastighetsbildande åtgärd rörande mark

som omfattas av ett pågående inlösenförfarande. I allmänhet torde det dock

knappast råda någon tvekan om att sådana åtgärder bör anstå till dess staden

fått kvalificerat förhandstillträde till tomtdelarna (39 § ExL) eller

inlösenfrågan slutligt avgjorts genom laga kraft ägande dom.

Det finns enligt promemorian skäl att iaktta restriktivitet i fråga om

fastighetsbildningsåtgärder avseende mark som berörs av pågående prövning

i mål om inlösen enligt 47 § BL. I vissa fall föreligger sannolikt hinder

mot sådan åtgärd redan på grund av de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering

i 5 kap. FBL. I andra fall åter kan fastighetsbildningsmyndigheten

med stöd av 4 kap. 39 § förklara förrättningen vilande i avbidan på

inlösenmålets slutliga avgörande. Av stor betydelse är säkerligen även fastighetsbildningsmyndighetens

möjligheter att genom upplysning och rådgivning

förmå sakägarna att inta en rationell inställning till hithörande frågor.

Under alla förhållanden är det emellertid nödvändigt att fastighetsbildningsmyndigheten

omgående får underrättelse från expropriationsdomstolen om

att stad enligt 47 § BL väckt talan om inlösen av tomt. Föreskrift härom har

upptagits i ett tredje stycke av paragrafen.

Remissyttrandena. Enligt kommunal-tekniska föreningen bör stads lös
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

ningsrätt omfatta även eventuella servitut, som enligt tomtindelningen

skall utnyttjas för tomtens räkning. Härigenom torde enligt föreningens

mening en snabbare handläggning av fastighetsbildningsärendet kunna uppnås

i många fall.

Lantmätareföreningen konstaterar att det i viss mån är främmande för

fastiglietsbildningsmyndigheten att göra officialanteckningar på grund av

underrättelser av den typ som avses i tredje stycket i denna paragraf.

Föreningen föreslår därför att avsedd underrättelse även skall sändas till

fastighetsregisterföraren för anteckning i fastighetsregistret.

Departementschefen. Inlösen av tomtdelar enligt förevarande paragraf utgör

enbart en förberedelse till en senare fastighetsbildningsåtgärd enligt

FBL. Därvid aktualiseras givetvis även frågor om servitutsbildningar. Det

torde under sådant förhållande inte finnas anledning att söka införa ett

system som medger att denna prövning delvis föregrips i inlösenärendet.

En sådan ordning skulle enligt min mening i många fall snarast kunna leda

till onödiga komplikationer.

Det finns skäl anta att inlösen enligt förevarande paragraf kommer att

företas i så pass ringa omfattning att frågan om fastighetsbildningsmyndigheternas

befattning med de i tredje stycket av promemorians förslag avsedda

underrättelserna inte bör vålla några större praktiska problem. En enkel

minnesanteckning eller arkivering av underrättelsen i anslutning till myndighetens

handlingar om tomtindelningen torde i allmänhet vara en fullt

tillräcklig och betryggande åtgärd. Vid sådant förhållande bör det enligt

min mening inte komma ifråga att också belasta fastighetsregistret med

motsvarande uppgifter.

I övrigt ger varken remissyttrandena eller departementsbehandlingen anledning

till några erinringar mot promemorians förslag.

50 och 51 §§.

Promemorian. I gällande lydelse avser 50 § endast rättsligen bestående

tomter. 155 § BL gäller sålunda inte de här upptagna bestämmelserna om

stads skyldighet att upplåta gata till allmänt begagnande (jfr NJA 1946

s. 561). För att undvika en större saklig ändring har ordet »tomter» i första

stycket första punkten ersatts med uttrycket »fastigheter, som överensstämma

med gällande tomtindelning». Därigenom uppkommer visserligen den

materiella skillnaden att även de med stöd av undantagsreglerna i 3 kap.

2 § FBL bildade fastigheterna kan utlösa skyldighet för stad att upplåta

gata. På sätt anförts i den allmänna motiveringen i promemorian är emeb

lertid en sådan ordning fullt naturlig.

Till följd av den föreslagna ändringen i 155 § första stycket kommer även

samfällighet som bildats i överensstämmelse med tomtindelningen (här är

även tredje stycket av nämnda paragraf tillämpligt) att vara jämställd med

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 157

nuvarande rättsligen bestående tomter. Inträdet av stadens skyldigheter är

såvitt avser samfällighet, som ej skall bebyggas, enligt en särskild bestämmelse

knutet till att samfälligheten väsentligen tagits i anspråk för angivet

ändamål (jfr vad som gäller beträffande specialområden enligt 51 §). Med

denna lösning undanröjs den i varje fall teoretiska risken för att bildandet

av obebyggda »gemensamhetstomter» kan tänkas få inte avsedda konsekvenser

på frågan när skyldighet att upplåta viss gata inträtt eller skall

anses inträda.

I 50 § första stycket andra punkten, som innehåller närmare tolkningsregler

till första punkten, har orden »tomt» och »tomter» genomgående utbytts

mot »fastighet» och »fastigheter». Därmed avses givetvis endast fastigheter

(och samfälligheter) som överensstämmer med tomtindelningen.

I 50 § andra stycket har däremot för att varje missförstånd skall vara

uteslutet uttryckligen angetts att stads skyldighet att upplåta vidgad del av

befintlig gata likaledes är beroende av att med tomtindelningen överensstämmande

fastigheter (samfälligheter) har bildats.

Ändringen i 51 § står helt i överensstämmelse med motsvarande ändring

i 50 § första stycket första punkten.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anger att utfart med stöd av servitut

i framtiden kan väntas bli en väsentligt vanligare företeelse än f. n.

En sådan utveckling bör enligt styrelsens mening föranleda en omprövning

av de i 50 § första stycket givna förutsättningarna för kommuns skyldighet

att upplåta gata. »Tredjedelsregeln» kan inte anses vara tillfredsställande

när kanske närmare halva antalet av de fastigheter som har utfart till en

gatudel får anslutning genom servitutsområden.

Liknande synpunkter framförs av kommunal-tekniska föreningen.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att de i

departementspromemorian föreslagna ändringarna i 50 § inte är tillräckligt

genomgripande eftersom de inte ger någon säker vägledning ifråga om de

skilda förhållanden som uppkommer när fastigheters behov av utfart till

gata tillgodoses genom servitut. Detsamma gäller för övrigt det fall då t. ex.

ett större antal i kvarteret belägna fastigheter har utfart till viss gata över

samfällighet.

F. n. gäller den huvudregeln att gata skall upplåtas när fastigheter med

en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid

belägna kvartersgränserna bebyggts i enlighet med stadsplanen.

För att komma till rätta med de särskilda problem som servituts- och

samfällighetsbildningar orsakar i detta sammanhang har nämnda huvudregel

i departementsförslaget kompletterats med en ny, alternativ föreskrift

av innebörd att gatan i varje fall skall upplåtas så snart en tredjedel av de

fastigheter som enligt gällande planer skall ha utgång till gatan har blivit

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

planenligt bebyggda. Ifrågavarande bestämmelse är visserligen något schematisk

och grovhuggen men har likväl den fördelen att den någorlunda val

låter sig infogas i det nuvarande systemet. I materiellt avseende vilar den

för övrigt på ungefär samma grund som huvudregeln, vilken har till utgångspunkt

att alla i kvarteret belägna fastigheter gränsar mot den gata

till vilken de skall ha utfart.

I sin nuvarande lydelse innehåller 50 § första stycket sista punkten emellertid

vidare den subsidiära bestämmelsen att gata även skall upplåtas i den

mån fastighet efter fastighet bebyggs i följd från förut upplåten gata eller

allmän väg.

Med tanke på de fall då t. ex. en inom kvarteret belägen fastighet bebyggs

före den fastighet över vars område utfart tillförsäkrats den förstnämnda

fastigheten genom servitut har i ett nytt andra stycke i departementsförslaget

införts en särskild tillämpningsbestämmelse. Enligt denna bestämmelse

skall en vid gata belägen tjänande fastighet alltid anses som bebyggd så

snart den härskande fastigheten utnyttjats för samma ändamål. Ifrågavarande

regel torde kunna få betydelse även vid tillämpningen av huvudregeln

i första stycket.

Departementsförslaget överensstämmer i övrigt med promemorians förslag.

54 §.

Promemorian. Enligt förarbetena till 155 § är denna paragraf f. n. tillämplig

så snart en inom byggnadskvarter belägen fastighet skall bebyggas (jfr

hänvisningarna under 38 §). »Tomt» har därför genomgående ersatts med

»fastighet inom byggnadskvarter». Därigenom klargörs att bestämmelsen

inte gäller fastighet inom specialområde.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i

promemorian upptagna förslaget. I lagtekniskt hänseende innebär den sålunda

förordade ändringen att man vid tillämpningen av paragrafen inte

längre behöver använda sig av de i 155 § intagna särskilda tolkningsreglerna

i andra fall än såvitt avser samfälligheter. Även innehavare av administrativt

bildad tomt är ju samtidigt alltid ägare av fastighet inom kvarteret.

56—64 och 66—69 §§.

Promemorian. Till en början anges att dessa paragrafer innehåller bestämmelser

om gatumarks- och gatubyggnadskostnadsersättningar. »Tomt» avser

här enligt promemorian rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning,

men bestämmelserna är därutöver även tillämpliga på de enheter

som anges i nuvarande lydelse av 155 §.

Ändringarna går i princip ut på att tomtbegreppet genomgående bytts ut

mot fastighetsbegreppet. Genom i 56 § första stycket första punkten och

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

67 § första stycket intagna huvudregler anges emellertid att det här uteslutande

är fråga om fastigheter som överensstämmer med gällande tomtindelning.

En motsvarighet till nuvarande 155 § återfinns enligt promemorians

ändringsförslag i ett nytt andra stycke till nämnda paragraf. Till följd av

första stycket i samma paragraf kommer reglerna om gatukostnader dessutom

att bli tillämpliga på samfälligheter som bildats i överensstämmelse

med gällande tomtindelning.

61 § innehåller bl. a. regler om befrielse för markägare från skyldighet att

utge ersättning för gatumark när stad samtidigt varit ägare av både tomten

och gatumarken efter det gatumarken upptagits som sådan i stadsplan.

Ersätts »tomten» här med ordet »fastigheten» skulle den, som av stad förvärvat

den i tomten ingående marken innan fastighetsbildningen fullbordats,

enligt ordalagen inte kunna göra anspråk på sådan befrielse. För att

undvika detta har »tomten» i promemorians förslag ersatts med uttrycket

»den i fastigheten ingående kvartersmarken». Därmed avses all till fastighetens

enskilda ägovidd hörande mark. Har ett förvärv från staden omfattat

endast en del av den blivande fastigheten, kan sålunda någon befrielse

inte komma i fråga. Förslaget överensstämmer därvid helt med gällande

rätt. Ett fall där regeln måhända skulle kunna leda till ett inte förutsett

resultat är enligt promemorian att fastighetens hela ägovidd genom

fastighetsreglering överförs från en fastighet som tillhör stad till en av

enskild ägd fastighet. Risken för att stad på detta sätt skall lida förlust

är emellertid så obetydlig att den inte behöver beaktas.

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen påpekar i anslutning

till 56 § att frågan om det ansvar för gatumarkersättning som åvilar fastighet

med servitutsutfart är oklar.

Liknande överväganden synes till en del ligga bakom lantmäteristyrelsens

yttrande med anledning av gällande bestämmelser i 59 § om möjlighet att

efter Kungl. Maj :ts beslut fördela gatumarksersättning enligt andra grunder

än som anges i 56—58 §§. Styrelsen anmärker att de nya principerna

för tomt- och fastighetsbildning torde få till följd att sådan särskild fördelning

blir väsentligt vanligare än f. n. En sådan utveckling skulle enligt

styrelsens mening kunna motivera en förenkling av tillståndsprövningen,

eventuellt genom delegering av beslutanderätten till länsstyrelse, eller införande

av möjligheten som ett normalt alternativ.

Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna angående markägares

skyldighet att svara för gatukostnader är som jag tidigare nämnt föråldrade

och svårtillämpade. Det torde emellertid inte kunna komma ifråga att

i nu aktuellt sammanhang genomföra några mer betydande ändringar i

detta omfattande och komplicerat uppbyggda system. Huvudreglerna om att

ansvaret för dessa kostnader åvilar de fastigheter och, efter i den allmänna

motiveringen av mig redan tillstyrkt ändringsförslag, även de samfällig
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

heter som är belägna vid byggnadskvarterets gränser mot gatan bör sålunda

tills vidare bibehållas i oförändrat skick.

Jag vill emellertid inte bestrida att en fördelning av gatukostnaderna efter

dessa huvudregler i många fall kommer att framstå som mer otillfredsställande

eller rent av obillig än f. n. Detta torde i synnerhet gälla för kvarter

i vilka en eller flera fastigheter tillförsäkrats utfart genom servitut eller

över en samfällighet med jämförelsevis kort gräns mot gata.

Från principiell utgångspunkt lär det i allmänhet inte finnas några bärande

skäl för en särbehandling av fastigheter med t. ex. servitutsutfart.

Om man i detta sammanhang bortser från förhållandena i centrum av en

tätort eller där affärsläge eller liknande omständigheter annars ger anledning

till en motsatt bedömning synes gatufrågorna vara lika betydelsefulla

för alla inom det närmaste området belägna fastigheter, oberoende av om

de från plansynpunkt getts en utformning som gör att deras gränslinjer

inte på någon enda punkt sammanfaller med en kvartersgräns.

En tänkbar möjlighet att inom ramen för gällande system för gatukostnadsersättningar

skapa visst utrymme för en enligt nyssnämnda överväganden

mer rättvis och skälig fördelning av de enskilda markägarnas skyldigheter

är att i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag förenkla tillståndsprövningen

i 59 § och därigenom vidga denna paragrafs tillämpningsområde.

Eftersom 59 § emellertid avser endast en annan fördelning mellan

ägarna till de inom det aktuella området belägna fastigheter som enligt

huvudregeln i 56 § är skyldiga att utge ersättning för gatumark är en sådan

ändring inte tillräcklig för angivet ändamål.

I departementsförslaget har därför i 59 § första stycket införts ett tillägg

som gör det möjligt att i beslut om särskild fördelning av gatumarksersättningar

i förekommande fall även ta med ägare till annan inom samma

område belägen fastighet som ej har egen gräns mot gata. Med gata avses

här även torg, park eller sådan annan allmän plats som enligt 154 § är

jämställd med gata.

Det förefaller sannolikt att de förändringar i fråga om detaljplanläggning

och fastighetsbildning som FBL och här redan föreslagna följdändringar

i byggnadslagstiftningen medför, kommer att aktualisera en tillämpning

av 59 § i betydligt större omfattning än f. n. Vid sådant förhållande

anser jag det vara ändamålsenligt att beslutanderätten i dessa frågor primärt

överflyttas på länsstyrelsen.

I övriga delar överensstämmer departementsförslagen med de i promemorian

upptagna förslagen till ändringar i nu aktuella paragrafer.

72 och 89 §§.

Departementschefen. Båda dessa paragrafer rör gatumarksersättning.

Enligt vad som anförs i promemorian innebär ändringarna bara en terminologisk

anpassning till 56—64 §§.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

161

155 §.

Promemorian. I första stycket första punkten anges, att vad som i denna

lag sägs om tomt och om fastighet skall äga tillämpning även på samfällighet

inom byggnadskvarter.

Av den allmänna motiveringen framgår, enligt vad som vidare framhålls

i promemorian, att ordet »tomt» i fortsättningen endast skall ha betydelsen

administrativt planlagd enhet. När det här föreskrivs att vad som på andra

ställen i lagen sägs om tomt gäller även samfällighet inom byggnadskvarter

åsyftas framför allt bestämmelserna om tomtindelning i 28, 29, 31 och 37

§§. Meningen är att del av byggnadskvarter skall kunna utläggas som en

för flera tomter avsedd samfällighet. Med samfällighet avses här sålunda

inte i något fall äldre samfällighet som endast till följd av stadsplanläggningen

blivit belägen inom byggnadskvarter.

Den nuvarande lydelsen av 28 § grundas enligt promemorian på förutsättningarna

att hela kvarteret skall indelas till tomter och att tomt är en enhet

som är avsedd för bebyggelse. Också en samfällighet kan naturligtvis vara

avsedd för bebyggelse men kommer säkerligen minst lika ofta att utnyttjas

för andra ändamål (parkering, lekplats, gemensam gårdsplan eller trädgård,

vägar o. d.). Utläggs en sådan samfällighet vid tomtindelning, främjas visserligen

ingen bebyggelse inom det avsatta området, men det lär dock knappast

råda någon tvekan om att åtgärden ytterst syftar till att kvarteret skall

kunna ändamålsenligt bebyggas. Vid sådant förhållande torde det inte vara

nödvändigt att företa en i och för sig väl tänkbar ändring av 28 §, nämligen

att byta ut ordet »bebyggas» mot »utnyttjas» (jfr 31 § tredje stycket).

Hänvisningen i 155 § första stycket gäller även reglerna i 31 §. Det kan i

detta fall göras gällande att ett bibehållande av ordet tomt i första stycket

såtillvida är mindre lämpligt som det i fortsättningen knappast längre är

adekvat att begagna uttryckssättet »bebyggelsen å två eller flera tomter».

Tomt är ju endast en planenhet, som inte utan vidare får bebyggas. Denna

omständighet bör emellertid inte hindra att den nuvarande lydelsen får

kvarstå oförändrad. Regeln kan knappast ge anledning till några missförstånd.

I anslutning till 31 § bör emellertid enligt promemorian en annan fråga

uppmärksammas. Genom att samfällighet inom byggnadskvarter enligt 155 §

första stycket skall jämställas med tomt sker en viss ändring i det materiella

rättsläget. Förnyelse av bebyggelse på en samfällighet och endast en tomt

kan sålunda räcka för ändring av tcmtindelning. Med hänsyn till övriga

villkor i 31 § första stycket — nämligen att förnyelsen inte lämpligen kan

ske annat än i ett sammanhang och att den bestående tomtindelningen utgör

hinder för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvartersmarken — torde

den angivna utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde bli av

ringa praktisk betydelse. Eftersom en enligt tomtindelning bildad samfällig6

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr IM

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

het i vissa fall skall kunna bebyggas, framstår det t. o. m. som naturligt och

konsekvent att den även i förevarande sammanhang behandlas som andra

bebyggbara planenheter.

Att samfällighet inom byggnadskvarter jämställs med fastighet har enligt

promemorian betydelse för tillämpningen av bl. a. åtskilliga andra bestämmelser,

38, 50, 51, 54, 56 och 67 §§. I fråga om 38 § första stycket, 50, 51, 56

och 67 §§ krävs tillika att samfälligheten har färdigbildats i överensstämmelse

med tomtindelningen. Regeln i 155 § tredje stycket är givetvis tilllämplig

även på samfällighet. Detsamma gäller för övrigt bestämmelserna i

samma paragrafs andra stycke.

Första styckets andra punkt berör särskilt tillämpningen av 31, 56 och

67 §§. Tredje punkten avser främst bestämmelserna i 50, 51, 56 och 67 §§.

Sista punkten slutligen skall ses i relation till 56 §, 68 § 4 och 154 §.

Andra stycket utgör en motsvarighet till nuvarande 155 §. Av förarbetena

framgår att där givna bestämmelser gäller tillämpningen av 38 § andra stycket,

54, 56—68, 72 och 154 §§ (jfr hänvisningarna under 38 §). Eftersom

»tomt» i fortsättningen genomgående skall ha en enda betydelse behöver det

inte särskilt anges att det här är fråga uteslutande om planenhet i en ägares

hand.

Genom tredje stycket klarläggs slutligen enligt promemorian att fastighet

(eller samfällighet) som tillkommit efter dispens eller som på annat sätt

bildats med avvikelse från gällande tomtindelning vid tillämpningen av BL

skall ha samma ställning som den direkta motsvarigheten till det nuvarande

begreppet »rättsligen bestående tomt», dvs. fastighet som överensstämmer

med tomtindelningen.

Remissyttrandena. Lantmäteristijrelsen anser att den föreslagna termen

»samfällighet vid tomtindelning» är mindre lämplig med hänsyn till risken

för förväxling med samfällighet enligt FBL. Enligt styrelsens mening är beteckningen

»samfällighetstomt» eller »gemensamhetstomt» mer logisk mot

bakgrund av den innebörd som föreslås för begreppet tomt.

Liknande åsikter framförs av bl. a. planverket, lantmätareföreningen

och kommunal-tekniska föreningen. Sistnämnda förening påpekar även att

samfällighet som tillkommit enligt reglerna i äldre lagstiftning och som

vid tomtindelning prövats böra bestå som samfällighet bör omfattas av

förevarande paragraf.

Departementschefen. Den i promemorian föreslagna lagtekniska lösningen

för en anpassning av BL till FBL:s bestämmelser om samfälligheter förutsätter

att med ordet samfällighet i denna paragrafs första stycke första

punkt skall kunna förstås såväl en planenhet som en fastighetsbildningsenhet.

Vid tillämpningen av t. ex. 28 § avses sålunda planenheten — vid

tomtindelningen redovisat ställningstagande angående en blivande samfällighetsbildning

— medan samfällighet i andra fall, bl. a. i fråga om bestäm
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

melserna angående gatukostnader, gäller det såsom självständig registerenhet

redovisade resultatet av en fastighetsbildningsåtgärd, dvs. samfällighet

enligt FBL.

Redan på grund av detta förhållande uppkommer svårigheter om man i

törevarande sammanhang söker införa någon särskild beteckning, t. ex. gemensamhetstomt,

för betydelsen planenhet. Med tanke på bygglagutredningens

pågående arbete synes vidare terminologiska nyskapelser böra undvikas

om inte absolut tvingande skäl talar för annat.

I den allmänna motiveringen har jag redan förutskickat att departementsföi

slaget till ändringar i 34 § RS getts en utformning som syftar till att tydligare

än promemorians förslag klargöra vad som avses med samfällighet i

plansammanhang. I nämnda paragraf förekommer överhuvudtaget inte

ordet samfällighet utan anges endast att med tomt jämställs del av kvarter

som förutsätts skola tas i anspråk för viss samfällighetsbildning.

Mot denna bakgrund synes den dubbla innebörden av ordet samfällighet

i 155 § första stycket BL knappast böra ge anledning till några missförstånd

eller tolkningssvårigheter.

En av remissinstanserna har påpekat att det inte torde vara helt uteslutet

att en samfällighet som bildats före FBL:s ikraftträdande någon gång kan

komma att godtas vid efterföljande tomtindelning. Det skulle därvid närmast

kunna vara fråga om samfällighet som utlagts inom detaljplanlagt

område i plangenomförande syfte.

Jag vill inte göra gällande att en sådan situation är helt otänkbar men

anser likväl uteslutet att det i praktiken skall visa sig förekomma fall där

full överensstämmelse mellan radande förhallanden och tomtindelningen

föreligger inte bara i fråga om samfällighetens gränser utan även beträffande

avsett ändamål och fördelningen av andelstalen. Jag förutsätter således

att en fastighetsreglering alltid kommer att bli aktuell även i dessa fall.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen i anslutning till viss

remisskritik mot promemorians förslag om att i princip jämställa samfällighet

med fastighet i fråga om skyldighet att utge ersättning för gatukostnader,

har promemorians förslag till bestämmelser angående antaganden om

högsta tillatna hushöjden pa samfällighet utan bebyggelserätt ändrats vid

departementsbehandlingen. Ändringen innebär att sådan samfällighet skall

anses ha den bebyggelserätt som i medeltal tillkommer delägande fastigheter.

I övrigt ger varken remissyttrandena eller den fortsatta departementsbehandlingen

anledning till några särskilda erinringar mot promemorians

förslag.

163 §.

Promemorian. Denna paragraf innehåller övergångsbestämmelser angående

tomtägares skyldighet att utge gatumarksersättning. Med hänsyn till att

bestämmelserna hänvisar till stadsplanelagen och ännu äldre författningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

,164

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

lär den nuvarande terminologin inte behöva ge anledning till några direkta

komplikationer eller missförstånd. I andra stycket nämns dock även skyldighet

för »tomtägaren» att utge ersättning »enligt denna lag». För att få

största möjliga klarhet och bästa anpassning till den i övrigt föreslagna terminologin

har därför »tomt» och »ägare av tomt» genomgående ersatts med

»kvartersmark» och »ägare av kvarter smark». Dessa ändringar har givetvis

ingen materiell betydelse.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer helt överens med

vad som förordats i promemorian.

164 §.

Promemorian. Här givna bestämmelser reglerar det fall då gällande stadsplan

inte lämnar besked om högsta tillåtna hushöjden inom byggnadskvarter.

Paragrafen har sålunda direkt anknytning till bestämmelserna om gatukostnader,

såväl nyare som äldre. Med hänsyn därtill bör »tomt» utbytas

mot »kvartersmark» och »tomtägare» mot »markägare». Det terminologiska

sambandet med 56—69 § § och med 163 § blir då fullt tydligt.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger även i denna del på

promemorians förslag.

Övergångsbestämmelserna

Promemorian. Dagen för ikraftträdandet är givetvis direkt anpassad till

gällande planer för FBL:s och JB:s ikraftträdande.

Här ges i övrigt endast föreskrifter som tillgodoser att mål om inlösen

med stöd av 46 § eller 47 § som anhängiggjorts vid expropriationsdomstol

före ändringarnas ikraftträdande skall handläggas och slutföras enligt nu

gällande ordning.

Departementschefen. Varken remissyttrandena eller departementsbehandlingen

ger i denna del någon anledning till erinran.

Byggnadsstadgan

34 §.

Departementschefen. Motiven för här föreslagna ändringar liksom deras

innebörd har redovisats såväl i den allmänna motiveringen som under 155 §

BL. Det torde vid sådant förhållande vara tillräckligt att i förevarande sammanhang

understryka, att kriteriet »som erfordras för att mot tomt svarande

fastighet skall anses överensstämma med förslaget» gäller inte bara servitutsbildning

utan även samfällighetsbildning.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Redovisningen av sålunda i ett tomtindelningsförslag planlagda servitutseller

samfällighetsbildningar torde i regel inte erbjuda några svårigheter.

Tänkta gränslinjer för samfälligheter liksom för servitutsområden utmärks

på kartan medan övriga nödvändiga uppgifter, t. ex. om delaktighet eller

servitutsändamål, lämpligen antecknas i den till kartan hörande beskrivningen.

36 §.

Departementschefen. Med ordet »enhet» avses i denna paragraf på sätt

framhållits i promemorians allmänna motivering varje bebyggbar »tomtplats»

som inte motsvarar en registerfastighet eller en i fastighetsregistret

redovisad samfällighet.

67 och 71 §§.

Departementschefen. Ändringarna i dessa paragrafer utgör endast en terminologisk

anpassning till ändringarna i BL.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

5) Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen inhämtas

över förslagen till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen den ... (nr .. .),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fastighetsbildning,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni i 1947 (nr 385).

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Margit Edström

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

167

Bilaga 1

Remitterade förslagen

1) Förslag

till

Lag

om införande av fastighetsbildningslagen den (nr

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna övergångsbestämmelser

1 §

Fastighetsbildningslagen samt denna lag träder i kraft den 1 januari

1972.

2 §

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer

av bestämmelserna i denna lag

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående

laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens

län,

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad,

lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga

ledning för vatten till husbehovsförbrukning,

lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark,

lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmark,

lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på

bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs

län,

lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende

å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare

av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden,

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet,

lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets

indelning in. in.,

lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.,

lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående

fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m.,

lagen den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehavare av järnväg att påkalla

ägoutbyte,

vad som i övrigt finns i lag eller annan författning som strider mot fastighetsbildningslagen

eller denna lag.

3 §

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse

som ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag,

skall i stället den bestämmelsen tillämpas.

4 §

Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande

skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet

i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn

till enskilda och allmänna intressen.

5 §

Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildningslagens

ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelningsdomaren,

handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för

sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen

tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelsrättens prövning,

överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning.

Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende

föres hos hovrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges till myndigheten

inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6 §

Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i

fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som avslutats

innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.

Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen om

fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och besvären

icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom avgörande

som då vunnit eller därefter vinner laga kraft.

Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten full
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

göra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen

den prövning, som åvilar ägodelningsrätten.

Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats eller

åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslutet

eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild talan

föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen

inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall tilllämpas

även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildningslagen

trätt i kraft.

7 §

Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodelningsrätten vid fastighetsbildningslagens

ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma

gäller sådant ärende angående besvär över förrättning enligt 5 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos länsstyrelsen

eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel.

8 §

Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol,

handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I

stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rättegångsbalkens

bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 §

Är mål enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens

ikraftträdande, skall målet handläggas och prövas enligt

äldre lag.

10 §

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall

tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt

eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med beslut

vid allmän avvittring innehar ströäng.

11 §

Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet äger

motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med företrädesrätt

enligt 5 § lagen den om införande av den nya jordabalken.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet

svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till

avkomst eller annan förmån.

6* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

12 §

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger

motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras

enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om tillkomsten

av sådan plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat

i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall

icke längre gälla.

13 §

Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad

stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga

som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som

nu föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindelning.

I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. 18 § första

stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande tillämpning.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §

Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen

skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan

förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de

grunder som gäller när fast egendom säljes enligt utsökningslagen utan

förbehåll om rättighetens bestånd.

Bestämmelserna i 6 kap. 14 § andra stycket jordabalken om verkan av att

rättsägare avstår från rätt till betalning äger motsvarande tillämpning i

fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §

Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5—8 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning.

Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat,

varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal

i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande av

fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan

verkan än som följer av föreskrifterna i fastighetsbildningslagen. Detta

gäller oberoende av vad som bestämts vid upplåtelsen.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

Är mål om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut

anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande,

skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena

handläggas och prövas enligt äldre lag.

16 §

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsreglering,

även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen

ej föreligger.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

17 §

Bestämmelserna ill kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastighet,

som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som

är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan

tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering

av sämjedelningen eller, när frågan om legalisering får prövas utan ansökan,

samtycker till åtgärden.

Särskilda övergångsbestämmelser angaende 12 kap. fastighetsbildningslagen

18 §

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning

av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermåisbalken

är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

19 §

Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning

utan rättighetshavarens medgivande.

Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå i

sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 § äldre

jordabalken medger det.

Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med fastighet,

som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran eller

annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen om införande av den

nya jordabalken.

Slutbestämmelse

20 §

Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen meddelas

av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband

med fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan

kommun skall i fortsättningen höra till denna. Detsamma gäller när mark

överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.

2 §

Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuners områden,

genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten

bestämma att marken skall höra till en av de först angivna

kommunerna.

Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner,

skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten

skall höra.

3 §

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till

följd av 1 eller 2 § sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen

motsvarande ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 §

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §

fastighetsbildningslagen den ... (nr ...) skall länsstyrelsen verkställa behövlig

utredning.

Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär fastighetsbildningen

ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen underställa

ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske, om särskilda

skäl föreligger.

5 §

Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakt
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

tagas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet

för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan föreskrivas

avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att omfatta

enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas reglering

rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhållanden

och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen.

För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan

även bestämmas att fastighet, samfällighet eller del av samfällighet, som

ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller

församling.

Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får

föras av kommun, församling och enskild person som beslutet rör.

6 §

Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om fastighetsbildningen

införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i beslut

om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd,

som avslutats efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande

men som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners

områden.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Ilar vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen den . . . (nr . . .)

bestämts att ägare av fastighet skall till annan sakägare utge ersättning

och har den ersättningsberättigades fordran icke förfallit till betalning

tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, har denne rätt att

få betalning ur fastigheten med förmånsrätt enligt 8 § 1 lagen den . . .

(nr . . .) om förmånsrättsordning.

Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket

fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som

ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

2 §

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses

i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen

att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken

när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka

fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning

dock ej ske.

3 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926

(nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning

av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj

1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmarlc med angränsande fastighet

m. m. skall upphöra att gälla. De upphävda lagarna gäller dock alltjämt

i fråga om ersättning som bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

175

4) Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, dels att 46 § och 139 § byggnadslagen den 30 juni

1947» skall upphöra att gälla, dels att 37-—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—- 69, 72, 89, 141, 153—156, 163 och 164 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Inom byggnadskvarter —■ — — —--till tomter.

Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av

tomtindelning, må nybyggnad ej fö- tomtindelning, må nybyggnad ej företagas

å tomt som beröres därav retagas å mark som beröres därav

innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats.

Utan hinder —-----—----inom kvarteret.

38

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot tomtindelning eller å tomt som

icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan

skyldighet att anordna utfartsväg

och avlopp från tomten som enligt

denna lag åligger ägaren eller att utgiva

det bidrag till kostnad för gata

som belöper å tomten blivit fullgjord

eller nöjaktig säkerhet blivit

ställd.

När särskilda------ — först

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot tomtindelning eller å fastighet

som icke överensstämmer med tomtindelningen.

Ej heller må nybyggnad ske, innan

skyldighet att anordna utfartsväg

och avlopp från fastigheten som enligt

denna lag åligger ägaren eller att

utgiva det bidrag till kostnad för

gata som belöper å fastigheten blivit

fullgjord eller nöjaktig säkerhet

blivit ställd.

. stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i så- Skjuter trappa från fastighet inom

dant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,

1 Senaste lydelse av 39, 46, 58, 66, 69 och 139 §§ se 1949: 666, av 54 och 68 §§ se 1955: 316,

av 38 och 63 §§ se 1959: 611 samt av 141 § se 1966: 259.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

(Nuvarande lydelse)

grannes tomt eller på gata eller annan

allmän plats, och skulle byggnadens

nedrivande eller förändring

medföra märklig kostnad eller olägenhet

för ägaren, vare denne ej

skyldig att avträda den intagna marken

förrän byggnaden rives eller

brinner ned, utan så är att den som

uppfört byggnaden verkställt inkräktningen

med avsikt eller därvid

handlat med grov vårdslöshet och,

om fastigheten övergått till ny ägare,

denne ägde kännedom därom vid

förvärvet av fastigheten. Vad nu är

sagt gäller ej om trappa som skjuter

över gatulinjen; dock äger länsstyrelsen

medgiva att trappan må kvarstå

under viss tid eller tills vidare.

För det intrång granne lider av byggnad

som skjuter in på hans tomt

njute denne ersättning, om han icke

hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen

prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga om byggnad som avses i

första stycket skall vad i 34, 38 och

158 §§ är föreskrivet ej medföra

hinder mot ändring som efter vad

Konungen därom stadgat är att hänföra

till nybyggnad. Sådan ändring

må dock ej vidtagas, med mindre

ägaren av den intagna marken medgiver

det.

47

Har ej inom ett år efter tomtindelnings

fastställande ägare av tomtdel

väckt talan om inlösen av återstoden

av tomten eller har dylik talan

ej lett till tomtens förenande i en

ägares hand, vare staden berättigad

lösa tomten; dock må, om ägare av

(Föreslagen lydelse)

äger länsstyrelsen medgiva att den

kvarstår å gatumarken under viss

tid eller tills vidare.

Har byggnad i annat fall uppförts

så att den skjuter in på angränsande

mark och är ägaren enligt vad

därom är föreskrivet i jordabalken

ej skyldig att avträda den mark som

sålunda tagits i anspråk, skall vad i

34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej

medföra hinder mot sådan ändring

av byggnaden som år att hänföra

till nybyggnad. Ändringen må dock

vidtagas, endast om ägaren av den

berörda marken medgiver det.

§•

Tillhör enligt tomtindelning särskilda

delar av tomt olika ägare och

har ej fastighetsbildning i överensstämmelse

med tomtindelningen

kommit till stånd på grund av ansökan

som gjorts senast ett år efter

tomtindelningens fastställande, är

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)

tomtdel före staden väckt talan om

inlösen, stadens anspråk bifallas

allenast såframt ägarens talan ej

leder till tomtens förenande i en ägares

hand.

50

Ny gata skall upplåtas till allmänt

begagnande i den mån bebyggandet

av tomter, som enligt stadsplanen

hava utgång till gatan, kvarter efter

kvarter fortskrider från förut upplåten

gata eller från allmän väg inom

område som i väsentlig utsträckning

är bebyggt för bostads- eller industriändamål.

Härvid skall iakttagas,

att varje gatudel som begränsas

av två på varandra följande tvärgators

utdragna mittlinjer skall upplåtas,

när tomter med en sammanlagd

längd utmed gatudelen av minst

en tredjedel av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter

bebyggts i enlighet med stadsplanen,

dock att, om dessförinnan bebyggelse

föreligger tomt efter tomt i följd från

förut upplåten gata eller från allmän

väg inom område som nyss

sagts, gatan skall upplåtas framför

sålunda bebyggda tomter.

(Föreslagen lydelse)

staden berättigad lösa tomtdelarna.

Har ansökan om fastighetsbildning

i överensstämmelse med tomtindelningen

gjorts innan staden med

stöd av bestämmelserna i första stycket

väckt talan om inlösen, skall

målet förklaras vilande till dess frågan

om fastighetsbildningen slutligt

avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer

med tomtindelningen,

förfaller stadens talan.

När stad väckt talan om inlösen

av tomt skall domstolen ofördröjligen

sända underrättelse därom till

fastighetsbildning smyndigheten i den

ort, där tomten är belägen.

§•

Ny gata skall upplåtas till allmänt

begagnande i den mån bebyggandet

av fastigheter, som överensstämma

med tomtindelning och som enligt

stadsplanen hava utgång till gatan,

kvarter efter kvarter fortskrider

från förut upplåten gata eller från

allmän väg inom område som i väsentlig

utsträckning är bebyggt för

bostads- eller industriändamål. Härvid

skall iakttagas, att varje gatudel

som begränsas av två på varandra

följande tvärgators utdragna mittlinjer

skall upplåtas, när antingen fastigheter

med en sammanlagd längd

utmed gatudelen av minst en tredjedel

av de därvid befintliga gränslinjerna

för byggnadskvarter eller

minst en tredjedel av de fastigheter

som skola ha utgång till gatudelen

bebyggts i enlighet med stadsplanen,

dock att, om dessförinnan bebyggelse

föreligger fastighet efter fastighet

i följd från förut upplåten gata eller

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från allmän väg inom område som

nyss sagts, gatan skall upplåtas

framför sålunda bebyggda fastigheter.

Har fastighet i enlighet med tomt
-

Skall redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i

den mån tomter som enligt stadsplanen

hava utgång till gatan bebyggts

i enlighet med planen.

51

Torg, park eller annan sådan allmän

plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till

allmänt begagnande, när tomter eller

specialområden med en sammanlagd

längd utmed platsen av minst två

tredjedelar av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter

och specialområden bebyggts i enlighet

med stadsplanen eller eljest väsentligen

tagits i anspråk för där angivet

ändamål.

54

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken

tomten enligt stadsplanen har utgång,

blivit upplåten till allmänt begagnande

och allmän avloppsledning

anlagts, skall han anordna utfartsväg

och nödigt avlopp från tomten. I den

indelning belastats med servitut för

utgång till gata skall sådan fastighet

vid tillämpningen av första stycket

anses som bebyggd så snart härskande

fastighet blivit bebyggd enligt

planen.

Skall redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i

den mån med tomtindelning överensstämmande

fastigheter som enligt

stadsplanen hava utgång till gatan

bebyggts i enlighet med planen.

§•

Torg, park eller annan sådan allmän

plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till

allmänt begagnande, när fastigheter,

som överensstämma med tomtindelning,

eller specialområden med en

sammanlagd längd utmed platsen av

minst två tredjedelar av de därvid

befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter

och specialområden bebyggts

i enlighet med stadsplanen

eller eljest väsentligen tagits i anspråk

för där angivet ändamål.

§•

Vill ägare av fastighet inom byggnadskvarter

verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken fastigheten

enligt stadsplanen har utgång,

blivit upplåten till allmänt begagnande

och allmän avloppsledning anlagts,

skall han anordna utfartsväg

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

män staden förfogar över erforderlig

obebyggd mark som enligt stadsplanen

är avsedd till gata eller annan

allmän plats, vare staden pliktig att

utan ersättning låta marken nyttjas

för ändamålet.

56

Ägare av tomt vid gata är skyldig

att ersätta staden värdet av gatumarken

framför tomten intill gatans

mitt, dock ej till större bredd än fem

åttondelar av den enligt stadsplanen

vid gatans upplåtande till allmänt

begagnande tillåtna högsta hushöjden

å tomten.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar

ersättningsskyldigheten tillika

den del av gatukorset som inneslutes

av den i första stycket angivna gatumarkens

utdragna gränslinjer och

är belägen inom ett avstånd från

tomts sida eller hörn, motsvarande

fem åttondelar av den i första stycket

angivna hushöjden.

57

Ingår i gata allmän väg eller ock

vägmark som staden jämlikt 43 §

nyttjar, skall tomtägarens ersättningsskyldighet

enligt 56 § första

stycket begränsas till värdet av gatumarken

framför tomten intill gatans

mitt, minskad med halva arealen av

vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i korset

och nödigt avlopp från fastigheten.

I den mån staden förfogar över erforderlig

obebyggd mark som enligt

stadsplanen är avsedd till gata eller

annan allmän plats vare staden pliktig

att utan ersättning låta marken

nyttjas för ändamålet.

§•

Ägare av fastighet som är belägen

vid gata och som överensstämmer

med tomtindelning är skyldig att ersätta

staden värdet av gatumarken

framför fastigheten intill gatans

mitt, dock ej till större bredd än

fem åttondelar av den enligt stadsplanen

vid gatans upplåtande till

allmänt begagnande tillåtna högsta

hushöjden å fastigheten.

Är fastigheten belägen vid gatukors,

omfattar ersättningsskyldigheten

tillika den del av gatukorset som

inneslutes av den i första stycket angivna

gatumarkens utdragna gränslinjer

och är belägen inom ett avstånd

från fastighetens sida eller

hörn, motsvarande fem åttondelar

av den i första stycket angivna hushöjden.

§•

Ingår i gata allmän väg eller ock

vägmark som staden jämlikt 43 §

nyttjar, skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet

enligt 56 § första

stycket begränsas till värdet av gatumarken

framför fastigheten intill gatans

mitt, minskad med halva arealen

av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i korset

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse)

efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

tomterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt ersätta,

jämkas ersättningsskyldigheten

för tomterna så att den sammanlagt

ej överstiger värdet av nämnda

återstående areal.

(Föreslagen lydelse)

efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

fastigheterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt ersätta,

jämkas ersättningsskyldigheten

för fastigheterna så att den sammanlagt

ej överstiger värdet av

nämnda återstående areal.

Vad i------i stadsplanen.

58

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför tomten

eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § första

stycket icke tagas i beräkning. Värdet

av själva marken skall, efter de

grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till staden,

uppskattas utan hänsyn till kostnad

som staden vidkänts för markens

iordningställande.

59

Därest så finnes lämpligt, må Konungen

på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på tomt ägarna inom visst område

skall fördelas mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen

å tomterna medgivna bebyggelsen

eller efter tomternas storlek eller annan

skälig grund.

Äro synnerliga--

Beslut enligt ----

§•

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför fastigheten

eller, i fråga om gatukors, å

den mark som ingår i gatukorset;

dock skall vägmark som avses i 57 §

första stycket icke tagas i beräkning.

Värdet av själva marken skall, efter

de grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till

staden, uppskattas utan hänsyn till

kostnad som staden vidkänts för

markens iordningställande.

§•

Därest så finnes lämpligt, må länsstyrelsen

på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på fastighetsägarna inom visst område

skall fördelas mellan dem och

i förekommande fall ägarna till annan

eller andra inom samma område

belägna fastigheter som ej hava egen

gräns mot gata, efter omfattningen

av den enligt stadsplanen å fastigheterna

medgivna bebyggelsen eller

efter fastigheternas storlek eller annan

skälig grund.

--— prövas skäligt.

--allmänt begagnande.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

60

Svarar den fördel som genom gata

beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—58 §§

eller 59 § åligger tomtens ägare, jämkas

ersättningen med hänsyn därtill.

61

Har markägare utan lösen till staden

överlåtit gatumark framför tomt

eller i gatukors, eller har staden samtidigt

varit ägare av både tomten och

gatumarken efter det gatumarken

blivit i stadsplan upptagen såsom

sådan, vare tomtens ägare fri från

skyldighet att utgiva ersättning intill

värdet av samma mark.

§•

Svarar den fördel som genom gata

beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—

58 §§ eller 59 § åligger fastighetens

ägare, j ämkas ersättningen med hän

syn därtill.

§•

Har markägare utan lösen till staden

överlåtit gatumark framför fastighet

eller i gatukors, eller har staden

samtidigt varit ägare av både

den i fastigheten ingående kvartersmarken

och gatumarken efter det

gatumarken blivit i stadsplan upptagen

såsom sådan, vare fastighetens

ägare fri från skyldighet att utgiva

ersättning intill värdet av samma

mark.

62

Skall gata vidgas, vare den som

äger tomt vid någondera sidan av

gatan skyldig att ersätta staden skillnaden

mellan de ersättningsbelopp

som med tillämpning av 56—58 §§

åvila tomtägare före och efter vidgningen;

dock skall medelvärdet å all

mark framför tomten eller i gatulcorset

beräknas efter medelvärdet å

den mark som erfordras för vidgningen,

och må den tomtägarna å

ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten

sammanlagt icke avse högre

belopp än som motsvarar värdet av

sistnämnda mark.

Vid bestämmandet —■ —

Har enligt -— ---- —

Skall gata vidgas, vare den som

äger fastighet vid någondera sidan

av gatan skyldig att ersätta staden

skillnaden mellan de ersättningsbelopp

som med tillämpning av 56—

58 §§ åvila fastighetsägare före och

efter vidgningen; dock skall medelvärdet

å all mark framför fastigheten

eller i gatukorset beräknas efter

medelvärdet å den mark som erfordras

för vidgningen, och må den fastighetsägarna

å ömse sidor åvilande

ersättningsskyldigheten sammanlagt

icke avse högre belopp än som motsvarar

värdet av sistnämnda mark.

—- — —- motsvarande tillämpning,

annorlunda förordnar.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §.

Skyldighet att------gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark genom

avbetalningar, vaie han dock

berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet

ställes. Avbetalning skall ske mer''

minst en tiondel årligen. Å oguldet

belopp skall enligt stadens bestämmande

gäldas skälig ränta från den

dag då krav på ersättning framställts.

Prövas nu stadgade villkor

alltför betungande för tomtägaren,

äger länsstyrelsen medgiva den lättnad

som påkallas av omständigheterna.

64

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättningsskyldighet

enligt 63 § ej inträtt, påkalla

fastställande av den ersättning

tomtägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för värdet

av gatumark, som jämlikt 56—

58 §§ eller 62 § första stycket kan

komma att åläggas blivande tomtägare

inom kvarteret, skall bestämmas,

må det ske. Sedan tomtindelning

skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas mellan tomtägarna jämlikt

56—59 §§ eller 62 § första stycket,

varefter, om fall som avses i 60 eller

61 § är för handen, där föreskriven

jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning

enligt andra stycket första punkten

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill fastighetsägare

erlägga ersättning för gatumark

genom avbetalningar, vare han

dock berättigad därtill, om nöjaktig

säkerhet ställes. Avbetalning skall

ske med minst en tiondel årligen. Å

oguldet belopp skall enligt stadens

bestämmande gäldas skälig ränta

från den dag då krav på ersättning

framställts. Prövas nu stadgade villkor

alltför betungande för fastighetsägaren,

äger länsstyrelsen medgiva

den lättnad som påkallas av omständigheterna.

§•

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättningsskyldighet

enligt 63 § ej inträtt, påkalla

fastställande av den ersättning

fastighetsägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för värdet

av gatumark, som jämlikt 56—

58 §§ eller 62 § första stycket kan

komma att åläggas fastighetsägare

inom kvarteret, skall bestämmas, må

det ske. Sedan tomtindelning skett,

skall ersättningsbeloppet fördelas

mellan fastighetsägarna jämlikt 56—

59 §§ eller 62 § första stycket, varefter,

om fall som avses i 60 eller

61 § är för handen, där föreskriven

jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning

enligt andra stycket första punkten

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse)

skall vad eljest stadgas om tomt och

tomtägare gälla om kvartersmark

och ägare av sådan mark.

66

Då ersättning för gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av tomt eller

kvartersmark, som berörts av åtgärden,

bunden i samma omfattning

som förre ägaren.

67

Stadsfullmäktige må för staden i

dess helhet eller för viss del därav

meddela bestämmelser om skyldighet

för ägare av tomt att bidraga till

kostnaden för iordningställande av

gata (gatubyggnadskostn

a d).

Bestämmelserna skola underställas

Konungens prövning, såframt på

tomtägare lägges skyldighet som tidigare

icke ålegat honom.

68

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras tomtägarna och

för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas

bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav vars anläggning påbörjats

framför tomten då fråga angående

bestämmelser om bidrag till

gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må — —

(Föreslagen lydelse)

skall vad eljest stadgas om fastighet

och fastighetsägare gälla om kvartersmark

och ägare av sådan mark.

Då ersättning för gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av kvartersmark,

som berörts av åtgärden, bunden

i samma omfattning som förre

ägaren.

§•

Stadsfullmäktige må för staden i

dess helhet eller för viss del därav

meddela bestämmelser om skyldighet

för ägare av fastighet som överensstämmer

med tomtindelning att

bidraga till kostnaden för iordningställande

av gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola underställas

Konungens prövning, såframt på

fastighetsägare lägges skyldighet

som tidigare icke ålegat honom.

§•

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras fastighetsägarna

och för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas

bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas fastighetsägare beträffande

gata eller del därav vars anläggning

påbörjats framför fastigheten då fråga

angående bestämmelser om bidrag

till gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

----1 sägs.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

(Nuvarande lydelse)

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad

som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes av att

gatas höjdläge skall i väsentlig mån

avvika från markens naturliga höjdläge

eller av att gatas anläggning

eljest på grund av särskilda omständigheter

ställer sig mer än vanligt

kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas

med gatubyggnadskostnad i större

omfattning än som gäller i fråga om

honom åliggande skyldighet att ersätta

gatumark; dock må kostnad

uttagas för iordningställande av vägmark

såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet

som nyss nämnts icke

föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs

må den gatubyggnadskostnad, som

skulle sammanlagt belöpa å tomtägarna

inom visst område, fördelas

mellan dem efter omfattningen av

den enligt stadsplanen å tomterna

medgivna bebyggelsen eller efter

tomternas storlek eller annan skälig

grund.

6. Är inom--- -— genomsnittliga kostnaden

7. Till grund — — — —--i anläggning.

(Föreslagen lydelse)

3. Å fastighetsägare må ej läggas

kostnad som utan motsvarande fördel

för fastighets bebyggande föranledes

av att gatas höjdläge skall i

väsentlig mån avvika från markens

naturliga höjdläge eller av att gatas

anläggning eljest på grund av särskilda

omständigheter ställer sig mer

än vanligt kostsam.

4. Fastighetsägare må icke belastas

med gatubyggnadskostnad i större

omfattning än som gäller i fråga

om honom åliggande skyldighet att

ersätta gatumark; dock må kostnad

uttagas för iordningställande av vägmark

såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet

som nyss nämnts icke

föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs

må den gatubyggnadskostnad, som

skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna

inom visst område, fördelas

mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen å fastigheterna

medgivna bebyggelsen eller

efter fastigheternas storlek eller annan

skälig grund.

8. Därest nuvarande eller föregående

ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande

i kostnad för anläggning av

gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola

städse motsvara skäliga anspråk på

rättvisa och billighet.

8. Därest nuvarande eller föregående

ägare av fastighet mot vederlag

helt eller delvis vunnit befrielse från

deltagande i kostnad för anläggning

av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Fastighetsägarnas åligganden

skola städse motsvara skäliga anspråk

på rättvisa och billighet.

69

Svarar den fördel som genom gatas

iordningställande beredes tomt

Svarar den fördel som genom gatas

iordningställande beredes fastig
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)

icke mot den skyldighet som enligt

bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

åvilar tomtens

ägare, jämkas ersättningen med hänsyn

därtill.

Beträffande tvist —--—--

(Föreslagen lydelse)

het icke mot den skyldighet som enligt

bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

åvilar fastighetens

ägare, jämkas ersättningen med

hänsyn därtill,

motsvarande tillämpning.

72

Ägare av tomt inom område, beträffande

vilket förordnande enligt

70 § meddelats, vare ej skyldig att

utgiva ersättning för gatumark.

89

Beträffande samhälle som avses i

88 § skall den inskränkning i tomtägares

skyldighet att ersätta gatumark

som enligt 57 och 62 §§ eller

motsvarande äldre bestämmelser

äger rum, därest i gatumarken ingår

allmän väg, ej gälla i det fall att

vägen efter den 1 januari 1928 byggts

inom område som ingår i stadsplanen.

§•

Ägare av fastighet inom område,

beträffande vilket förordnande enligt

70 § meddelats, vare ej skyldig att

utgiva ersättning för gatumark.

§•

Beträffande samhälle som avses i

88 § skall den inskränkning i fastighetsägares

skyldighet att ersätta galumark

som enligt 57 och 62 §§ eller

motsvarande äldre bestämmelser

äger rum, därest i gatumarken ingår

allmän väg, ej gälla i det fall att

vägen efter den 1 januari 1928 byggts

inom område som ingår i stadsplanen.

141 §.

Bestämmelserna i-------i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i

tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 42 § lagen om expropriation

år stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll

som nu sagts.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr Hk år 1970

(Nuvarande lydelse)

153

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller tomt skall ock gälla om

den som innehar mark eller tomt

under sådan besittningsrätt som enligt

lag är att hänföra till fast egendom.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller fastighet skall ock gälla

om den som innehar mark eller fastighet

under sådan besittningsrätt

som enligt lag är att hänföra till fast

egendom.

154 §.

Är tomt belägen vid torg, park Är fastighet belägen vid torg, park

eller annan sådan allmän plats, skall eller annan sådan allmän plats, skall

marken framför tomten anses som marken framför fastigheten anses

gata till en bredd, motsvarande fem som gata till en bredd, motsvarande

fjärdedelar av den å tomten enligt fem fjärdedelar av den å fastigheten

stadsplanen vid gatans upplåtande enligt stadsplanen vid gatans upptill

allmänt begagnande tillåtna låtande till allmänt begagnande tillhögsta

hushöjden. låtna högsta hushöjden.

155 8.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om

tomt avser, förutom rättsligen bestående

tomt enligt gällande tomtindelning,

allenast sådan administrativt

bildad tomt som är i en ägares

hand. Sagda lagrum skola dock gälla

jämväl annan inom byggnadskvarter

belägen fastighet, varå nybyggnad

Vad i denna lag föreskrives om

tomt och om fastighet äger tillämpning

även på samfällighet inom

byggnadskvarter. Med ägare av tomt

eller av fastighet avses därvid ägarna

av de fastigheter som har del i

samfällighet en. Är samfällighet en ej

avsedd för bebyggelse skall den anses

bebyggd när den väsentligen tagits i

anspråk för angivet ändamål. Högsta

tillåtna hushöjden antages därvid

vara medeltalet av vad som i detta

hänseende gäller för de fastigheter

som hava del i samfällighet eu.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om

fastighet som överensstämmer med

tomtindelning avser åven annan

inom byggnadskvarter belägen fastighet,

varå nybyggnad företagits eller

skall äga rum efter det att kvarteret

intogs i stadsplanen, samt tomt

som är i en ägares hand.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

187

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

företagits eller skall äga rum efter

det att kvarteret intogs i stadsplanen.

Vad i denna lag föreskrives om

fastighet som överensstämmer med

tomtindelning skall gälla även beträffande

fastighet som bildats med

stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 §

tredje och fjärde styckena fastighetsbildningslagen

den (nr ).

Går gräns------- samma

Kostnaden för gatan skall fördelas

mellan städerna efter den nytta de

hava av gatan, med rätt för vardera

staden att i enlighet med de i denna

lag stadgade grunderna av vederbörande

tomtägare i den staden uttaga

bidrag till dess andel i kostnaden

som om gatan helt vore belägen

inom staden.

163

Har gata eller gatudel framför

tomt upplåtits eller lagligen skolat

upplåtas till allmänt begagnande före

denna lags ikraftträdande, skall

angående skyldighet för tomtägaren

att gälda ersättning för gatumark

äldre lag äga tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt

begagnande före ikraftträdandet

av denna lag, och har skyldighet

för ägare av tomt att ersätta staden

värdet av den gatumark, som tagits

i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna

i äldre lag ännu icke inträtt

vid vidgningen, skall skyldighet

för tomt ägaren att enligt denna lag

med anledning av vidgningen gälda

ersättning för mark icke inträda

5 §.

stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas

mellan städerna efter den nytta de

hava av gatan, med rätt för vardera

staden att i enlighet med de i denna

lag stadgade grunderna av vederbörande

fastighetsägare i den staden

uttaga bidrag till dess andel i kostnaden

som om gatan helt vore belägen

inom staden.

§•

Har gata eller gatudel framför

kvartersmark upplåtits eller lagligen

skolat upplåtas till allmänt begagnande

före denna lags ikraftträdande,

skall angående skyldighet för

kvarter smarkens ägare att gälda ersättning

för gatumark äldre lag äga

tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt

begagnande före ikraftträdandet

av denna lag, och har skyldighet

för ägare av kvartersmark att ersätta

staden värdet av den gatumark,

som tagits i anspråk för gatan, enligt

bestämmelserna i äldre lag ännu

icke inträtt vid vidgningen, skall

skyldighet för markägaren att enligt

denna lag med anledning av vidgningen

gälda ersättning för mark ic
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förrän ersättningen för mark för

gatans upplåtande enligt äldre lag

förfaller till betalning.

164

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å tomt, må tomtägares skyldighet

att bidraga till stads gatukostnad

ej beräknas efter större

gatubredd än aderton meter.

ke inträda förrän ersättningen för

mark för gatans upplåtande enligt

äldre lag förfaller till betalning.

§•

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å kvartersmark, må markägares

skyldighet att bidraga till

stads gatukostnad ej beräknas efter

större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen

av tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger

dock de upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket

samt den äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

189

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 34 § 1 mom., 36 §, 67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.

byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

34 §.

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är

behörig att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskrivning,

i vilken för varje tomt skola

upptagas storleken av vart och ett av

de områden av vilka tomten skall

bildas, tomtens ytinnehåll och längden

av dess särskilda sidor. Vid förslaget

skall vara fogad förteckning

över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är

behörig att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskrivning,

i vilken för varje tomt skola

upptagas storleken av vart och ett av

de områden av vilka tomten skall bildas

samt tomtens ytinnehåll. Med

tomt jämställes del av kvarter som

förutsattes skola tagas i anspråk

för viss samfällighetsbildning. På

kartan eller i beskrivningen skall

även angivas vilka servitutsbildningar

som erfordras för att mot tomt

svarande fastighet skall anses överensstämma

med förslaget. Vid förslaget

skall vara fogad förteckning

över ägare av mark inom kvarteret,

i frågan.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om

tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet

byggande avsedd fastighet. och annan för bebyggelse avsedd en
het.

allmän väg.

Med gata — —

Angående vad

75 §.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1970

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Länsstyrelsen äger

Föreligga särskilda skäl att någon

vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å tomt,

som icke är rättsligen bestående, må

medgivande därtill lämnas av länsstyrelsen,

såvida åtgärden ej kan antagas

medföra hinder för ett ändamålsenligt

ordnande av fastighetsförhållandena

inom kvarteret.

(Föreslagen lydelse)

annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon

vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å fastighet

som icke överensstämmer med

tomtindelning, må medgivande därtill

lämnas av länsstyrelsen, såvida

åtgärden ej kan antagas medföra

hinder för ett ändamålsenligt ordnande

av fastighetsförhållandena

inom kvarteret.

67 §.

71

1 mom. över byggnadsnämnds--

Klagan må---—---149 §

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd

uppdragits att pröva

ärenden rörande ställande av säkerhet

enligt 38 § byggnadslagen för

fullgörandet av tomtägares skyldighet

att anordna utfartsväg eller avlopp

från tomt eller att utgiva bidrag

till kostnad för gata, skall om besvär

över den myndighetens beslut

i sådant ärende gälla vad ovan stadgats

om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

§•

---— — hos länsstyrelsen.

byggnadslagen.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd

uppdragits att pröva

ärenden rörande ställande av säkerhet

enligt 38 § byggnadslagen för

fullgörandet av fastighetsägares

skyldighet att anordna utfartsväg eller

avlopp från fastighet eller att utgiva

bidrag till kostnad för gata,

skall om besvär över den myndighetens

beslut i sådant ärende gälla vad

ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14& år 1970

191

Bilaga 2

Promemoriefårslagen

1) Förslag

till

Lag

om införande av fastighetsbildningslagen

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna övergångsbestämmelser

1 §•

Den nu antagna fastighetsbildningslagen samt bestämmelserna i denna lag

träder i kraft den 1 januari 1972.

2 §.

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följei

av bestämmelserna i denna lag

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående

laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län;

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad;

lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga

ledning för vatten till husbehovsförbrukning;

lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark;

lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmark;

lagen den SO april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på

bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs

län;

lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende

å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare

av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden;

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;

lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i

rikets indelning m. m.;

lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län;

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-H år 1970

lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.;

lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående

fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m.;

alla de särskilda ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring eller

förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen;

vad som i övrigt finns i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna

i fastighetsbildningslagen eller denna lag.

3 §.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag, skall

i stället den bestämmelsen tillämpas.

4 §.

I fråga om förrättning som påbörjats innan fastighetsbildningslagen trätt

i kraft skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av

oenhetlighet i förrättningen.

5 §.

Ärende om sammanläggning, som före fastighetsbildningslagens ikraftträdande

inkommit till ägodelningsdomaren prövas av inskrivningsmyndigheten.

I fråga om villkoren för sammanläggning och verkan av sådan åtgärd

skall bestämmelserna i fastighetsbildningslagen tillämpas. I övrigt skall

äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av följande

särskilda bestämmelser.

1. Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens

prövning, överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning.

2. Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende

fullföljes i hovrätten genom besvär som skall inges till myndigheten inom

fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6 §.

Äldre lags bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i

fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas i fråga om fastighetsbildningsförrättning

som avslutats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.

Inskrivningsmyndigheten skall fullgöra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren,

och fastighetsdomstolen den prövning som åvilar ägodelningsrätten.

Har efter den nya lagens ikraftträdande beslut meddelats eller åtgärd vidtagits

enligt äldre lag, skall frågan huruvida talan mot beslutet eller åtgärden

skall föras särskilt bedömas enligt äldre lag. Särskild talan föres genom

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den

dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

7 §.

Mål eller ärende som enligt äldre lag anhängiggjorts hos ägodelningsrätten

men som icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande slutligt

avgjorts av samma rätt, prövas av fastighetsdomstolen.

8 §.

Mål eller ärende som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol

handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I

stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rättegångsbalkens

bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 §.

Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid domstol

enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning, skall målet handläggas och prövas enligt äldre

lag.

10 §.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall

tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt

eller med fideikommissrätt.

11 §.

Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet skall

äga motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med företrädesrätt

enligt 5 § lagen den om införande av den nya jorda
balken.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet

svarar för fordran skall tillämpas även när fastigheten besväras av rätt till

avkomst eller annan förmån.

12 §.

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger

motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras

enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om tillkomsten

av sådan plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat

i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall

icke längre gälla.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 1H

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

13 §.

Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad

stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga

som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som

sålunda föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur

tomtindelning och registrerats som stadsäga.

I fråga om verkan av sambandets upphörande äger bestämmelserna i

6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande tilllämpning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §.

Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen

skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan

förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de

grunder som gäller när fast egendom försäljes enligt utsökningslagen utan

förbehåll om rättighetens bestånd.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 6 och 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §.

Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5, 5a, 6, 7, 7a och 8 §§ lagen den 14

juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning.

Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat,

varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal

i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande

av fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan

verkan än som följer av 7 kap. 6 § fastighetsbildningslagen. Detta gäller

även om annat bestämts vid upplåtelsen.

Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid domstol

om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut,

skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra stycket handläggas

och prövas enligt äldre lag.

16 §.

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsreglering,

även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen

ej föreligger.

17 §.

Upphäves betesservitut, som icke är ömsesidigt, eller skogsfångsservitut

utan att de i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen angivna förutsättningarna

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

föreligger, skall den tjänande fastigheten avstå ett mot servitutet svarande

vederlag i mark till den härskande fastigheten. Denna skall dock ej tillföras

mer mark än som fordras för att dess behov av de nyttigheter som servitutet

avser skall tillgodoses.

Om bestämmelserna i 3 kap. fastighetsbildningslagen hindrar att mark

överföres till den härskande fastigheten enligt första stycket, skall vederlaget

jämkas i behövlig omfattning. Motsvarande jämkning skall ske, om

det är av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för

näringsförhållandena i orten.

Efter överenskommelse mellan sakägarna får, med den begränsning som

följer av 5 kap. 18 § andra stycket fastighetsbildningslagen, markvederlaget

understiga vad som skall utgå enligt första och andra styckena.

18 §.

Bestämmelserna i 17 § om markvederlag vid upphävande av skogsfångseller

betesservitut skall tillämpas även när fråga om upphävande av servitutet

genom fastighetsreglering väckts under servitutets giltighetstid men

frågan därefter förfallit på grund av att tiden utgått.

19 §.

Upphäves skogsfångsservitut mot vederlag i mark, skall vederlaget överföras

till befintlig gemensamhetsskog eller sådan skog bildas av vederlaget

och den mark som i övrigt kan avsättas för detta ändamål, om olämplig

splittring av skogsmarken därigenom motverkas.

20 §.

Vid förrättning för upphävande av skogsfångsservitut skall utan ansökan

upptagas fråga om upphävande av annat sådant servitut som besvärar den

tjänande fastigheten eller fastighet som sambrukas med den tjänande fastigheten

och har samme ägare som denna, om ett samtidigt upphävande av

servituten medför att gemensamhetsskog kan bildas enligt 19 §.

Särskild övergångsbestämmelse angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

21 §.

Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastighet

som innehas med samäganderätt skall tillämpas även på fastighet som

är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare begärt

eller samtyckt till att sämjedelningen erkännes som fastighetsbildning och

slutligt avgörande i denna fråga icke föreligger.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 it år 1970

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen

22 §.

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning

av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermålsballcen

är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

23 §.

Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning

utan rättighetshavarens medgivande.

Fastighet som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad får ingå i

sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 §

äldre jordabalken medger det.

Fastighet som besväras av vattenfallsrätt får ej sammanläggas med

fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 19 kap. fastighetsbildningslagen

24 §.

Har område genom tomtindelning som fastställts innan fastighetsbildningslagen

trätt i kraft utlagts till tomt eller tomtdel, skall området redovisas

såsom fastighet i fastighetsregistret. Detsamma gäller tomtdel som

enligt före nämnda tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomtindelning.

Slutbestämmelse

25 §.

De närmare föreskrifter som fordras för övergången till fastighetsbild''

ningslagen meddelas av Konungen.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ltt år 1970

197

2) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan

kommun skall i fortsättningen höra till denna. Detsamma gäller när mark

överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.

2 §.

Tillföres samfällighet som är belägen inom flera kommuners områden

genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten

bestämma att marken skall höra till en av de först angivna

kommunerna.

Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner, skall

myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten skall

höra.

3 §.

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till följd

av 1 och 2 §§ sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen motsvarande

ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 §.

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §

fastighetsbildningslagen åligger det länsstyrelsen att verkställa sådan utredning

som avses i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Innebär fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen

underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Underställning skall även eljest

ske, om särskilda skäl föreligger. Ärende, som ej skall underställas, avgöres

av länsstyrelsen.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

5 §.

Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakttagas

att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet

för kommun ej uppkommer. För sådant ändamål kan föreskrivas avsteg

från 1 och 2 §§, dock ej så att fastighet kommer att omfatta mark inom mer

än en kommun. Vidare kan bestämmas att fastighet, samfällighet eller del

av samfällighet, som ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till

annan kommun eller församling. Slutligen kan fastställas reglering rörande

kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhållanden samt

meddelas andra nödiga föreskrifter med anledning av indelningsändringen.

Över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får besvär

anföras hos Kungl. Maj :t av kommun, församling eller enskild person som

beslutet rör.

6 §.

Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om

fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i

beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 janari 1972.

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd,

som avslutats efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande

men som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners områden.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

199

3) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen den

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen bestämts att ägare av

fastighet skall till annan sakägare utge ersättning och har den ersättningsberättigades

fordran icke förfallit tidigare än ett år före utmätning eller

konkursansökan, äger denne erhålla betalning ur fastigheten med förmånsrätt

enligt 8 § 1) lagen den om förmånsrättsordning.

Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket

fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som

ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

2 §.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses

i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket

fastighetsbildningslagen att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken

när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår kapitalbeloppet av ersättning som avses i 1 § första stycket icke

till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

3 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926

(nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning

av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj 1965

(nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av

samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.

upphör att gälla. Sistnämnda lagar gäller dock alltjämt i fråga om ersättning

som bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

4) Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 46 §, 139 § och 141 § andra stycket byggnadslagen

den 30 juni 1947 skall upphöra att gälla dels att 37, 38, 39, 47,

50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 153—156, 163 och 164 §§ nämnda lag

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Inom byggnadskvarter —------till tomter.

Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av

tomtindelning må nybyggnad ej fö- tomtindelning må nybyggnad ej företagas

å tomt som beröres därav retagas på mark som beröres därav

innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats.

Utan hinder---— ---inom kvarteret.

38

Nybyggnad må ej företagas i strid

med tomtindelning eller å tomt som

icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan

skyldighet att anordna utfartsväg

och avlopp från tomten som

enligt denna lag åligger ägaren eller

att utgiva det bidrag till kostnad för

gata som belöper å tomten blivit

fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit

ställd.

När särskilda--— ---— först

§.

Nybyggnad må ej företagas i strid

med tomtindelning eller på fastighet

som icke överensstämmer med tomtindelningen.

Ej heller må nybyggnad ske, innan

skyldighet att anordna utfartsväg

och avlopp från fastigheten som

enligt denna lag åligger ägaren eller

att utgiva det bidrag till kostnad för

gata som belöper på fastigheten blivit

fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit

ställd,

i stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i Skjuter trappa från fastighet inom

sådant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

201

(Nuvarande lydelse)

grannes tomt eller på gata eller annan

allmän plats, och skulle byggnadens

nedrivande eller förändring

medföra märklig kostnad eller olägenhet

för ägaren, vare denne ej

skyldig att avträda den intagna marken

förrän byggnaden rives eller

brinner ned, utan så är att den som

uppfört byggnaden verkställt inkräktningen

med avsikt eller därvid

handlat med grov vårdslöshet och,

om fastigheten övergått till ny ägare,

denne ägde kännedom därom vid förvärvet

av fastigheten. Vad nu är sagt

gäller ej om trappa som skjuter över

gatulinjen; dock äger länsstyrelsen

medgiva att trappan må kvarstå under

viss tid eller tills vidare. För det

intrång granne lider av byggnad som

skjuter in på hans tomt njute denne

ersättning, om han icke hellre vill

avstå tomtdelen mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen

prövas av expropriationsdomstolen.

1 fråga om byggnad som avses i

första stycket skall vad i 34, 38 och

158 §§ är föreskrivet ej medföra hinder

mot ändring som efter vad Konungen

därom stadgat är att hänföra

till nybyggnad. Sådan ändring

må dock ej vidtagas, med mindre

ägaren av den intagna marken medgiver

det.

(Föreslagen lydelse)

äger länsstyrelsen medgiva att den

får kvarstå på gatumarken under

viss tid eller tills vidare.

Har byggnad eller annan anläggning

i annat fall uppförts så att anläggningen

skjuter in på angränsande

mark och är ägaren enligt vad

därom är föreskrivet i jordabalken

ej skyldig att avträda den mark som

sålunda tagits i anspråk, skall vad

i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej

medföra hinder mot sådan ändring

av anläggningen som är att hänföra

till nybyggnad. Ändringen får dock

vidtagas, endast om ägaren av den

berörda marken medgiver det.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings

fastställande ägare av tomtdel

väckt talan om inlösen av återstoden

av tomten eller har dylik talan ej lett

till tomtens förenande i en ägares

hand, vare staden berättigad lösa

tomten; dock må, om ägare av tomt
-

Tillhör enligt tomtindelning särskilda

delar av tomt olika ägare och

har ej fastighetsbildning i överensstämmelse

med tomtindelningen

kommit till stånd på grund av ansökan

som gjorts senast ett år efter

tomtindelningens fastställande, är

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

(Nuvarande lydelse)

del före staden väckt talan om inlösen,

stadens anspåk bifallas allenast

såframt ägarens talan ej leder till

tomtens förenande i en ägares hand.

50

Ny gata skall upplåtas till allmänt

begagnande i den mån bebyggandet

av tomter, som enligt stadsplanen

hava utgång till gatan, kvarter efter

kvarter fortskrider från förut upplåten

gata eller från allmän väg inom

område som i väsentlig utsträckning

är bebyggt för bostads- eller industriändamål.

Härvid skall iakttagas, att

varje gatudel som begränsas av två

på varandra följande tvärgators utdragna

mittlinjer skall upplåtas, när

tomter med en sammanlagd längd utmed

gatudel en av minst en tredjedel

av de därvid befintliga gränslinjerna

för byggnadskvarter bebyggts i enlighet

med stadsplanen, dock att, om

dessförinnan bebyggelse föreligger

tomt efter tomt i följd från förut

upplåten gata eller från allmän väg

inom område som nyss sagts, gatan

skall upplåtas framför sålunda bebyggda

tomter.

(Föreslagen lydelse)

staden berättigad lösa tomtdelarna.

Har ansökan om fastighetsbildning

i överensstämmelse med tomtindelningen

gjorts innan staden med stöd

av bestämmelserna i första stycket

väckt talan om inlösen, skall domstolen

förklara målet vilande till dess

frågan om fastighetsbildningen slutligt

avgjorts. Bildas fastighet som

överensstämmer med tomtindelningen,

förfaller stadens talan.

När stad väckt talan om inlösen av

tomt skall domstolen ofördröjligen

sända underrättelse därom till fastighetsbildningsmyndigheten

i den

ort, där tomten är belägen.

§.

Ny gata skall upplåtas till allmänt

begagnande i den mån bebyggandet

av fastigheter, som överensstämma

med gällande tomtindelning och som

enligt stadsplanen hava utgång till

gatan, kvarter efter kvarter fortskrider

från förut upplåten gata eller

från allmän väg inom område som i

väsentlig utsträckning är bebyggt för

bostads- eller industriändamål. Härvid

skall iakttagas, att varje gatudel

som begränsas av två på varandra

följande tvärgators utdragna mittlinjer

skall upplåtas, när fastigheter

med en sammanlagd längd utmed

gatudelen av minst en tredjedel av de

därvid befintliga gränslinjerna för

byggnadskvarter bebyggts i enlighet

med stadsplanen, dock att, om dessförinnan

bebyggelse föreligger fastighet

efter fastighet i följd från

förut upplåten gata eller från allmän

väg inom område som nyss sagts,

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

203

(Nuvarande lydelse)

Skall redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i

den mån tomter som enligt stadsplanen

hava utgång till gatan bebyggts

i enlighet med planen.

51

Torg, park eller annan sådan allmän

plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till

allmänt begagnande, när tomter eller

specialområden med en sammanlagd

längd utmed platsen av minst två

tredjedelar av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter

och specialområden bebyggts i enlighet

med stadsplanen eller eljest väsentligen

tagits i anspråk för där angivet

ändamål.

(Föreslagen lydelsej

gatan skall upplåtas framför sålunda

bebyggda fastigheter.

Skal! redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i

den mån med gällande tomtindelning

överensstämmande fastigheter som

enligt stadsplanen hava utgång till

gatan bebyggts i enlighet med planen.

§.

Torg, park eller annan sådan allmän

plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till allmänt

begagnande, när fastigheter,

som överensstämma med gällande

tomtindelning, eller specialområden

med en sammanlagd längd utmed

platsen av minst två tredjedelar av

de därvid befintliga gränslinjerna för

byggnadskvarter och specialområden

bebyggts i enlighet med stadsplanen

eller eljest väsentligen tagits i anspråk

för där angivet ändamål.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken

tomten enligt stadsplanen har utgång

blivit upplåten till allmänt begagnande

och allmän avloppsledning

anlagts, skall han anordna utfartsväg

och nödigt avlopp från tomten. I den

mån staden förfogar över erforderlig

obebyggd mark som enligt stadsplanen

är avsedd till gata eller annan

allmän plats vare staden pliktig att

utan ersättning låta marken nyttjas

för ändamålet.

Vill ägare av fastighet inom byggnadskvarter

verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken fastigheten

enligt stadsplanen har utgång

blivit upplåten til! allmänt begagnande

och allmän avloppsledning anlagts,

skall han anordna utfartsväg

och nödigt avlopp från fastigheten.

I den mån staden förfogar över erforderlig

obebyggd mark som enligt

stadsplanen är avsedd till gata eller

annan allmän plats vare staden pliktig

att utan ersättning låta marken

nyttjas för ändamålet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Ägare av tomt vid gata är skyldig

att ersätta staden värdet av gatumarken

framför tomten intill gatans

mitt, dock ej till större bredd än

fem åttondelar av den enligt stadsplanen

vid gatans upplåtande till allmänt

begagnande högsta hushöjden

å tomten.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar

ersättningsskyldigheten tillika

den del av gatukorset som inneslutes

av den i första stycket angivna gatumarkens

utdragna gränslinjer och är

belägna inom ett avstånd från tomts

sida eller hörn, motsvarande fem

åttondelar av den i första stycket angivna

hushöjden.

Ägare av fastighet som är belägen

vid gata och som överensstämmer

med gällande tomtindelning är skyldig

att ersätta staden värdet av gatumarken

framför fastigheten intill gatans

mitt, dock ej till större bredd än

fem åttondelar av den enligt stadsplanen

vid gatans upplåtande till allmänt

begagnande högsta hushöjden

å fastigheten.

Är fastigheten belägen vid gatukors,

omfattar ersättningsskyldigheten

tillika den del av gatukorset som

inneslutes av den i första stycket angivna

gatumarkens utdragna gränslinjer

och är belägen inom ett avstånd

från fastighetens sida eller

hörn, motsvarande fem åttondelar av

den i första stycket angivna hushöjden.

57

Ingår i gata allmän väg eller ock

vägmark som staden jämlikt 43 §

nyttjar skall tomtägarens ersättningsskyldighet

enligt 56 § första

stycket begränsas till värdet av gatumarken

framför tomten intill gatans

mitt, minskad med halva arealen

av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i korset

efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

tomterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt ersätta,

jämkas ersättningsskyldigheten

för tomterna så att den samman
-

§.

Ingår i gata allmän väg eller ock

vägmark som staden jämlikt 43 §

nyttjar skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet

enligt 56 § första

stycket begränsas till värdet av gatumarken

framför fastigheten intill gatans

mitt, minskad med halva arealen

av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i korset

efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

fastigheterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt ersätta,

jämkas ersättningsskyldigheten

för fastigheterna så att den sam
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

205

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lagt ej överstiger värdet av nämnda manlagt ej överstiger värdet av

återstående areal. nämnda återstående areal.

Vad i första —-----i stadsplanen.

58

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför tomten

eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § första

stycket icke tagas i beräkning. Värdet

av själva marken skall, efter de

grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till staden,

uppskattas utan hänsyn till kostnad

som staden vidkänts för markens

iordningställande.

§.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför fastigheten

eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § första

stycket icke tagas i beräkning. Värdet

av själva marken skall, efter de

grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till staden,

uppskattas utan hänsyn till kostnad

som staden vidkänts för markens

iordningställande.

59

Därest så finnes lämpligt må Konungen

på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på tomtägarna inom visst område

skall fördelas mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen

å tomterna medgivna bebyggelsen

eller efter tomternas storlek eller annan

skälig grund.

Äro synnerliga---—--prövas skäligt.

Beslut enligt-----— allmänt begagnade.

Därest så finnes lämpligt, må Konungen

på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på fastighetsägarna inom visst område

skall fördelas mellan dem efter

omfattningen av den enligt stadsplanen

å fastigheterna medgivna bebyggelsen

eller efter fastigheternas

storlek eller annan skälig grund.

60 §.

Svarar den fördel som genom gata

beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—58 §§

eller 59 § åligger tomtens ägare,

jämkas ersättningen med hänsyn

därtill.

Svarar den fördel som genom gata

beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—

58 §§ eller 59 § åligger fastighetens

ägare, jämkas ersättningen med

hänsyn därtill.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

61

Har markägare utan lösen till staden

överlåtit gatumark framför tomt

eller i gatukors, eller har staden samtidigt

varit ägare av både tomten och

gatumarken efter det gatumarken

blivit i stadsplan upptagen såsom sådan,

vare tomtens ägare fri från skyldighet

att utgiva ersättning intill värdet

av samma mark.

§•

Har markägare utan lösen till staden

överlåtit gatumark framför fastighet

eller i gatukors, eller har staden

samtidigt varit ägare av både

den i fastigheten ingående kvartersmarken

och gatumarken efter det gatumarken

blivit i stadsplan upptagen

såsom sådan, vare fastighetens ägare

fri från skyldighet att utgiva ersättning

intill värdet av samma mark.

62

Skall gata vidgas, vare den som

äger tomt vid någondera sidan av gatan

skyldig att ersätta staden skillnaden

mellan de ersättningsbelopp

som med tillämpning av 56—58 §§

åvila tomtägare före och efter vidgningen;

dock skall medelvärdet å ali

mark framför tomten eller i gatukorset

beräknas efter medelvärdet å

den mark som erfordras för vidgningen,

och må den tomt äg ar na å

ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten

sammanlagt icke avse högre

belopp än som motsvarar värdet

av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet----- —

Har enligt — — —- ---annorlu

§.

Skall gata vidgas, vare den som

äger fastighet vid någondera sidan av

gatan skyldig att ersätta staden skillnaden

mellan de ersättningsbelopp

som med tillämpning av 56—58 §§

åvila fastighetsägare före och efter

vidgningen; dock skall medelvärdet

å all mark framför fastigheten eller

i gatukorset beräknas efter medelvärdet

å den mark som erfordras för

vidgningen, och må den fastighetsägarna

å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten

sammanlagt icke

avse högre belopp än som motsvarar

värdet av sistnämnda mark.

motsvarande tillämpning,

ida förordnar.

63 §.

Skyldighet att-------gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark genom

avbetalningar, vare han dock

berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet

ställes. Avbetalning skall ske

med minst en tiondel årligen. Å oguldet

belopp skall enligt stadens be
-

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill fastighetsägare

erlägga ersättning för gatumark

genom avbetalningar, vare han

dock berättigad därtill, om nöjaktig

säkerhet ställes. Avbetalning skall

ske med minst en tiondel årligen. Å

oguldet belopp skall enligt stadens

s. 207 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

207

(Nuvarande lydelse)

stämmande gäldas skälig ränta från

den dag då krav på ersättning framställts.

Prövas nu stadgade villkor

alltför betungande för tomtägaren,

äger länsstyrelsen medgiva den lättnad

som påkallas av omständigheterna.

64

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättningsskyldighet

enligt 63 § ej inträtt, påkalla

fastställande av den ersättning tomtägare

skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för värdet

av gatumark, som jämlikt 56—

58 §§ eller 62 § första stycket kan

komma att åläggas blivande tomtägare

inom kvarteret, skall bestämmas,

må det ske. Sedan tomtindelning

skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas mellan tomtägarna jämlikt

58—59 §§ eller 62 § första stycket,

varefter, om fall som avses i 60 eller

61 § är för handen, där föreskriven

jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning

enligt andra stycket första punkten

skall vad eljest stadgas om tomt och

tomtägare gälla om kvartersmark och

ägare av sådan mark.

66

Då ersättning för gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av tomt eller

kvartersmark som berörts av åtgärden,

bunden i samma omfattning

som förre ägaren.

(Föreslagen lydelse)

bestämmande gäldas skälig ränta

från den dag då krav på ersättning

framställts. Prövas nu stadgade villkor

alltför betungande för fastighetsägaren,

äger länsstyrelsen medgiva

den lättnad som påkallas av omständigheterna.

§•

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättningsskyldighet

enligt 63 § ej inträtt, påkalla

fastställande av den ersättning fastighetsägare

skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för värdet

av gatumark, som jämlikt 56—

58 §§ eller 62 § första stycket kan

komma att åläggas fastighetsägare

inom kvarteret, skall bestämmas, må

det ske. Sedan tomtindelning skett,

skall ersättningsbeloppet fördelas

mellan markägarna jämlikt 56—

59 §§ eller 62 § första stycket, varefter,

om fall som avses i 60 eller

61 § är för handen, där föreskriven

jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt

andra stycket första punkten

skall vad eljest stadgas om fastighet

och fastighetsägare gälla om kvartersmark

och ägare av sådan mark.

§.

Då ersättning för gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av kvartersmark

som berörts av åtgärden, bunden

i samma omfattning som förre

ägaren.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

67

Stadsfullmäktige må för staden i

dess helhet eller för viss del därav

meddela bestämmelser om skyldighet

för ägare av tomt att bidraga till

kostnaden för iordningställande av

gata (gatubyggnadskostn

a d).

Bestämmelserna skola underställas

Konungens prövning, såframt på

tomtägare, lägges skyldighet som tidigare

icke ålegat honom.

68

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras tomtägarna och

för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas

bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav vars anläggning påbörjats

framför tomten då fråga angående

bestämmelser om bidrag till

gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej

avse gata eller del därav som lagligen

skolat vara upplåten till allmänt

begagnande vid tid som under 1

sägs.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad

som utan motsvarande fördel

för tomts bebyggande föranledes av

att gatas höjdläge skall i väsentlig

mån avvika från markens naturliga

§.

Stadsfullmäktige må för staden i

dess helhet eller för viss del därav

meddela bestämmelser om skyldighet

för ägare av fastighet som överensstämmer

med gällande tomtindelning

att bidraga till kostnaden för iordningställande

av gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola underställas

Konungens prövning, såframt på fastighetsägare

lägges skyldighet som

tidigare icke ålegat honom.

§.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras fastighetsägarna

och för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas

bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas fastighetsägare beträffande

gata eller del därav vars anläggning

påbörjats framför fastigheten då fråga

angående bestämmelser om bidrag

till gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej

avse gata eller del därav som lagligen

skolat vara upplåten till allmänt begagnande

vid tid som under 1 sägs.

3. Å fastighetsägare må ej läggas

kostnad som utan motsvarande fördel

för fastighets bebyggande föranledes

av att gatas höjdläge skall i

väsentlig mån avvika från markens

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)

höj dläge eller av att gatas anläggning

eljest på grund av särskilda omständigheter

ställer sig mer än vanligt

kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med

gatubyggnadskostnad i större omfattning

än som gäller i fråga om

honom åliggande skyldighet att ersätta

gatumark; dock må kostnad uttagas

för iordningställande av vägmark

såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet

som nyss nämnts icke föreligger

beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs

må den gatubyggnadskostnad, som

skulle sammanlagt belöpa å tomtägarna

inom visst område, fördelas

mellan dem efter omfattningen av

den enligt stadsplanen å tomterna

medgivna bebyggelsen eller efter

tomternas storlek eller annan skälig

grund.

6. Är inom gatudel, som begränsas

av två på varandra följande tvärgators

utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden

icke överallt densamma,

skall ersättningen beräknas efter

den genomsnittliga kostnaden.

7. Till grund för bestämmande av

gatubyggnadskostnad må, i stället

för vad under 5 och 6 sägs, läggas på

tidigare erfarenhet stödda beräkningar

av vad gatan under likartade

förhållanden betingar i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregående

ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande

i kostnad för anläggning av

gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola

(Föreslagen lydelse)

naturliga höj dläge eller av att gatas

anläggning eljest på grund av särskilda

omständigheter ställer sig mer

än vanligt kostsam.

4. Fastighetsägare må icke belastas

med gatubyggnadskostnad i större

omfattning än som gäller i fråga om

honom åliggande skyldighet att ersätta

gatumark; dock må kostnad uttagas

för iordningställande av vägmark

såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet

som nyss nämnts icke föreligger

beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs

må den gatubyggnadskostnad, som

skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna

inom visst område, fördelas

mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen å fastigheterna

medgivna bebyggelsen eller efter

fastigheternas storlek eller annan

skälig grund.

6. Är inom gatudel, som begränsas

av två på varandra följande tvärgators

utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden

icke överallt densamma,

skall ersättningen beräknas

efter den genomsnittliga kostnaden.

7. Till grund för bestämmande av

gatubyggnadskostnad må, i stället

för vad under 5 och 6 sägs, läggas på

tidigare erfarenhet stödda beräkningar

av vad gata under likartade

förhållanden betingar i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregående

ägare av fastighet mot vederlag

helt eller delvis vunnit befrielse från

deltagande i kostnad för anläggning

av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Fastighetsägarnas åligganden

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungi. Ma]:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

städse motsvara skäliga anspråk på skola städse motsvara skäliga anrättvisa

och billighet. språk på rättvisa och billighet.

Svarar den fördel som genom gatas

iordningställande beredes tomt

icke mot den skyldighet som enligt

bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

åvilar tomtens ägare,

jämkas ersättningen med hänsyn

därtill.

Beträffande tvist

Svarar den fördel som genom gatas

iordningsställande beredes fastighet

icke mot den skyldighet som

enligt bestämmelser om bidrag till

gatubyggnadskostnad åvilar fastighetens

ägare, jämkas ersättningen

med hänsyn därtill,

motsvarande tillämpning.

72 §.

Ägare av tomt inom område, beträffande

vilket förordnande enligt

70 § meddelats, vare ej skyldig att

utgiva ersättning för gatumark.

Ägare av fastighet inom område,

beträffande vilket förordnande enligt

70 § meddelats, vare ej skyldig

att utgiva ersättning för gatumark.

89

Beträffande samhälle som avses i

88 § skall den inskränkning i tomtägares

skyldighet att ersätta gatumark

som enligt 57 och 62 §§ eller

motsvarande äldre bestämmelser äger

rum, därest i gatumarken ingår allmän

väg, ej gälla i det fall att vägen

efter d. 1 jan. 1928 byggts inom område

som ingår i stadsplanen.

§.

Beträffande samhälle som avses i

88 § skall den inskränkning i fastighetsägares

skyldighet att ersätta gatumark

som enligt 57 och 62 §§ eller

motsvarande äldre bestämmelser äger

rum, därest i gatumarken ingår allmän

väg, ej gälla i det fall att vägen

efter d. 1 jan. 1928 byggts inom

område som ingår i stadsplanen.

141 §.

Bestämmelserna i — ------i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i

tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- ar 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 42 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll

som nu sagts.

153

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller tomt skall ock gälla om

den som innehar mark eller tomt under

sådan besittningsrätt som enligt

lag är att hänföra till fast egendom.

154

Är tomt belägen vid torg, park eller

annan sådan allmän plats, skall

marken framför tomten anses som

gata till en bredd, motsvarande fem

fjärdedelar av den å tomten enligt

stadsplanen vid gatans upplåtande

till allmänt begagnande tillåtna

högsta hushöjden.

155

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om

tomt avser, förutom rättsligen bestående

tomt enligt gällande tomtindel
-

§.

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller fastighet skall ock gälla

om den som innehar mark eller fastighet

under sådan besittningsrätt

som enligt lag är att hänföra till

fast egendom.

§.

Är fastighet belägen vid torg, park

eller annan sådan allmän plats, skall

marken framför fastigheten anses

som gata till en bredd, motsvarande

fem fjärdedelar av den å fastigheten

enligt stadsplanen vid gatans upplåtande

till allmänt begagnande tillåtna

högsta hushöjden.

§.

Vad i denna lag föreskrives om

tomt och om fastighet äger tillämpning

även på samfällighet inom

byggnadskvarter. Med ägare av tomt

eller av fastighet avses därvid ägarna

av de fastigheter som har del i samfälligheten.

Är samfällighet en ej avsedd

för bebyggelse skall denna anses

bebyggd när den väsentligen tagits

i anspråk för angivet ändamål.

Högsta hushöjden antages därvid

vara medeltalet av vad som i detta

hänseende gäller för de tomter inom

kvarteret som äro belägna vid gatan.

Vad i 56, 62 och 67 §§ sägs om fastighet

som överensstämmer med gällande

tomtindelning avser även an
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

(Nuvarande lydelsej (Föreslagen lydelse)

ning, allenast sådan administrativt

bildad tomt som är i en ägares hand.

Sagda lagrum skola dock gälla jämväl

annan inom byggnadskvarter belägen

fastighet, varå nybyggnad företagits

eller skall äga rum efter det

att kvarteret intogs i stadsplanen.

156

Går gräns--------- ---

Kostnaden för gatan skall fördelas

mellan städerna efter den nytta de

hava av gatan, med rätt för vardera

staden att i enlighet med de i denna

lag stadgade grunderna av vederbörande

tomtägare i den staden uttaga

bidrag till dess andel i kostnaden

som om gatan helt vore belägen inom

staden.

163

Har gata eller gatudel framför

tomt upplåtits eller lagligen skolat

upplåtas för allmänt begagnande före

denna lags ikraftträdande, skall angående

skyldighet för tomtägaren att

gälda ersättning för gatumark äldre

lag äga tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt

begagnande före ikraftträdandet

av denna lag, och har skyldighet

för ägare av tomt att ersätta staden

värdet av den gatumark, som tagits

i anspråk för gatan, enligt bestäm
-

nan inom byggnadskvarter belägen

fastighet på vilken nybyggnad företagits

eller skall äga rum efter det

kvarteret intogs i stadsplanen samt

tomt som är i en ägares hand.

Vad i denna lag föreskrives om

fastighet som överensstämmer med

tomtindelning skall gälla även beträffande

fastighet som bildats med

stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 §

tredje och fjärde styckena fastighetsbildningslagen

den

§.

samma stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas

mellan städerna efter den nytta de

hava av gatan, med rätt för vardera

staden att i enlighet med de i denna

lag stadgade grunderna av vederbörande

fastighetsägare i den staden

uttaga bidrag till dess andel i kostnaden

som om gatan helt vore belägen

inom staden.

§.

Har gata eller gatudel framför

kvartersmark upplåtits eller lagligen

skolat upplåtas för allmänt begagnande

före denna lags ikraftträdande,

skall angående skyldighet för

kvartersmarkens ägare att gälda ersättning

för gatumark äldre lag äga

tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt

begagnande före ikraftträdandet

av denna lag, och har skyldighet

för ägare av kvartersmark att ersätta

staden värdet av den gatumark, som

tagits i anspråk för gatan, enligt be
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

melserna i äldre lag ännu icke inträtt

vid vidgningen, skall skyldighet för

tomtägaren att enligt denna lag med

anledning av vidgningen gälda ersättning

för mark icke inträda förrän

ersättningen för mark för gatans

upplåtande enligt äldre lag förfaller

till betalning.

164

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å tomt må tomtägares skyldighet

att bidraga till stads gatukostnad

ej beräknas efter större gatubredd

än aderton meter.

stämmelserna i äldre lag ännu icke

inträtt vid vidgningen, skall skyldighet

för markägaren att enligt denna

lag med anledning av vidgningen

gälda ersättning för mark icke inträda

förrän ersättningen för mark

för gatans upplåtande enligt äldre

lag förfaller till betalning.

§.

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å kvartersmark må markägares

skyldighet att bidraga till

stads gatukostnad ej beräknas efter

större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om talan om inlösen

av tomt eller tomtdel som väckts före utgången av år 1971 äger dock de

upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den

äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas att 34 § 1 inom., 36 §, 67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

34

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är behörig

att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskrivning,

i vilken för varje tomt skola

upptagas storleken av vart och ett

av de områden av vilka tomten skall

bildas, tomtens ytinnehåll och längden

av dess särskilda sidor. Vid förslaget

skall vara fogad förteckning

över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets —

(Föreslagen lydelse)

§.

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är behörig

att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskrivning,

i vilken varje tomt skola upptagas

storleken av vart och ett av de

områden av vilka tomten skall bildas

samt tomtens ytinnehåll. På kartan

eller i beskrivningen skall även angivas

servitut, som skall bildas. Vad

här sägs om tomi gäller även för

tomter utlagd samfällighet. Vid förslaget

skall vara fogad förteckning

över ägare av mark inom kvarteret,

frågan.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om tomt

tomt skall gälla även annan för be- gäller fastighet, samfällighet eller

byggande avsedd fastighet. annan för bebyggelse avsedd enhet.

Med gata — — —-------allmän väg.

Angående vad-----—----— i 75 §.

67 §.

1 mom. Länsstyrelsen äger---annan synpunkt.

Föreligger särskilda skäl att nå- Föreligger särskilda skäl att någon

gon vid nybyggnad tillätes frångå vid nybyggnad tillätes frångå gällan
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

(Nuvarande lydelse)

gällande tomtindelning eller bygga å

tomt som icke är rättsligen bestående,

må medgivande därtill lämnas av

länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan

antagas medföra hinder för ett ändamålsenligt

ordnande av fastighetsförhållandena

inom kvarteret.

(Föreslagen lydelse)

de tomtindelning eller bygga på fastighet

som icke överensstämmer med

gällande tomtindelning, må medgivande

därtill lämnas av länsstyrelsen,

såvida åtgärden ej kan antagas

medföra hinder för ett ändamålsenligt

ordnande av fastighetsförhållandena

inom kvarteret.

71 §.

1 mom. över byggnadsnämnds---hos länsstyrelsen.

Klagan må---149 § byggnadslagen.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd

uppdragits att pröva

ärende rörande ställande av säkerhet

enligt 38 § byggnadslagen för fullgörande

av tomtägares skyldighet att

anordna utfartsväg eller avlopp från

tomt eller att utgiva bidrag till kostnad

för gata, skall om besvär över

den myndighetens beslut i sådant

ärende gälla vad ovan stadgas om

besvär över byggnadsnämnds beslut.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd

uppdragits att pröva

ärende rörande ställande av säkerhet

enligt 38 § byggnadslagen för fullgörande

av fastighetsägares skyldighet

att anordna utfartsväg eller avlopp

från fastighet eller att utgiva bidrag

till kostnad för gata, skall om

besvär över den myndighetens beslut

i sådant ärende gälla vad ovan stadgas

om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Protokoll, hållet i lagrådet den 24 oktober 1969.

N ärvarande:

justitierådet

regeringsrådet

j ustitierådet

justitierådet

Nordström,

Walberg,

Westerlind,

Ulveson.

Vid behandlingen av 15 och 16 §§ i det under 1) upptagna lagförslaget deltager

justitierådet Fredlund i justitierådet Westerlinds ställe.

Enligt lagrådet den 29 september 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

15 augusti 1969, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande enligt

87 § regeringsformen skall inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen den

(nr ),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fas tighetsbildn ing,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385J.

Förslagen, som biläggs detta protokoll, har inför lagrådet föredragits, de

under 1) och 2) upptagna av hovrättsrådet Olof Nordström samt de övriga

av hovrättsassessorn Per Jermsten.

Förslagen föranleder följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen

15 §

I sitt utlåtande över FBL har lagrådet behandlat frågan om fastighetsbildningsreglernas

avgränsning mot och samspel med reglerna i JB och därvid

riktat uppmärksamheten på de speciella problem som föranleds av att

FBL:s bestämmelser om ändring och upphävande av servitut gjorts tillämpliga

också på avtalsservituten. Lagrådet uttalade då, att vissa av problemen

möjligen skulle göra sig gällande på nytt i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Så har nu visat sig bli fallet i ett speciellt hänseende, nämligen när det

gällt placeringen och utformningen av vissa övergångsbestämmelser rörande

avtalsservitut. I 2 § av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om in
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kuncjl. May.ts proposition nr 144 år 1970

förande av nya jordabalken (JP) har 1907 års servitutslag tagits upp bland

de lagar som upphävs genom nya balken, med de begränsningar som följer

av JP. Därefter har i 31 § JP föreskrivits, att bestämmelserna i bl. a. 14 kap.

nya balken — dvs. servitutskapitlet — inte äger tillämpning i fråga om rättighet

som upplåtits före balkens ikraftträdande. Detta har i remissprotokollet

angetts innebära att servitutslagen alltjämt kommer att gälla i fråga

om de äldre avtalsservituten. Samtidigt har emellertid uttalats, att även de

äldre servituten skulle komma att påverkas av den nya lagstiftningen i ett

avseende: FBL:s bestämmelser om ändring och upphävande av servitut

genom fastighetsreglering skall gälla även för dem.

Det är för att åstadkomma en sådan lösning som bestämmelserna i förevarande

paragraf har kommit till. Även om lösningen inte i och för sig möter

några betänkligheter i sak, kan metoden för dess genomförande inte anses

helt tillfredsställande från lagteknisk synpunkt. Reglerna om i vilken utsträckning

servitutslagens bestämmelser skall äga fortsatt tillämpning bör

enligt lagrådets mening lämpligen placeras i den lag som upphäver servitutslagen,

alltså i JP. Innehållet i första och tredje styckena i förevarande

paragraf skulle där kunna föras samman till en undantagsregel av innebörd

att bestämmelserna i 4 § andra stycket samt 5—8 §§ servitutslagen skall äga

tillämpning endast i fall då mål om begränsning, förflyttning, förändring

eller upphörande av servitut är anhängigt hos domstol vid nya balkens ikraftträdande.

Regeln i andra stycket om verkan av medgivande att vissa slcogsfångs- och

betesservitut skall upphöra har också sin naturliga plats i JP. Lagrådet vill

emellertid ifrågasätta, om det är sakligt befogat att även i fortsättningen

begränsa avtalsfriheten på området. Att avstå från varje sådan begränsning

synes stämma bäst överens med den inställning till frågan om avveckling av

skogsfångs- och betesservituten som har kommit till uttryck i flera aktuella

lagförslag.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att paragrafen utgår

och att frågan om utformningen av JP:s övergångsbestämmelser till 14 kap.

JB omprövas.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1970

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14

augusti 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Holmqvist, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över

förslag till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen ( ),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fastighetsbildning,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

I proposition till riksdagen den 29 juni 1970 (nr 145) har lagts fram bl. a.

förslag till lag om införande av nya jordabalken (JP). Lagrådets förslag att

frågan om servitutslagens fortsatta tillämpning skall i sin helhet regleras i

JP har där godtagits. I 53 § JP har införts en undantagsregel som motsvarar

innehållet i 15 § första och tredje styckena i det remitterade förslaget

till lag om införande av fastighetsbildningslagen. Med anledning av vad

lagrådet har anfört har däremot någon motsvarighet till andra stycket i

sistnämnda paragraf inte tagits upp i JP.

På grund av vad som nu har anförts bör 15 § förslaget till lag om införande

av fastighetsbildningslagen utgå och paragrafnumreringen i fortsättningen

av förslaget ändras.

Vissa redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas i de remitterade lagförslagen

liksom i det till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1969 fogade

förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition

lels föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om införande av fastighet sbildning slag en ( ),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fastighetsbildning,

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

i) lag om ändring i bgggnadslagen (19i7: 385),

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring

byggnadsstadgan (1959:612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Innehållsförteckning

Proposition till riksdagen den 14 augusti 1970 ............................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

1. Förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen............... 3

2. Förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband

med fastighetsbildning....................................... 8

3. Förslag till lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning 10

4. Förslag till lag om ändring i byggnadslagen......................... 11

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan................ 25

Remiss till lagrådet den 15 augusti 1969 ................................. 27

Inledning........................................................... 27

1. Förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen.............. 28

Inledning...................................................... 28

Allmänna synpunkter........................................... 28

Principiella synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna

........................................................ 28

Vissa överväganden rörande äldre lagbestämmelser............... 40

Specialmotivering............................................... 47

Allmänna övergångsbestämmelser.............................. 47

1 §......................................................... 47

2 §......................................................... 47

3 §......................................................... 54

4 §......................................................... 54

5 §......................................................... 57

6 §......................................................... 59

7 §......................................................... 60

8 §......................................................... 61

9 §......................................................... 62

40 §......................................................... 62

11 §......................................................... 63

12 §......................................................... 64

13 §......................................................... 67

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

........................................................ 69

14 §......................................................... 69

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

.................................................... 71

15 §......................................................... 75

16 §......................................................... 77

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

.................................................... 79

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H4- år 1970 221

17 §......................................................... 74

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen.

.................................................. 82

18 §......................................................... 82

19 §......................................................... 83

Slutbestämmelse.............................................. 85

20 §......................................................... 85

2. Förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband

med fastighetsbildning....................................... 86

Inledning...................................................... 86

Allmänna synpunkter........................................... 86

Specialmotivering............................................... 93

1 och 2 §§................................................... 93

3 §.......................................................... 95

4 §.......................................................... 97

5 §.......................................................... 98

6 §.......................................................... 100

Övergångsbestämmelser........................................ 102

3. Förslag till lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning 103

Inledning...................................................... 103

Gällande rätt................................................. 103

Ersättningssystemet i fastighetsbildningslagen.................... 104

Allmänna synpunkter........................................... 106

Specialmotivering............................................... 108

1 §.......................................................... 108

2 §.......................................................... 110

3 §.......................................................... 112

Övergångsb estämmelser........................................ 113

4. Förslag till lag om ändring i byggnadslagen......................... 114

Allmän motivering.............................................. 114

Departementspromemorian...................................... 114

Inledning.................................................... 114

Tomtindelning och begreppen administrativt bildad tomt och rättsligen

bestående tomt.......................................... 115

Förhållandet mellan inlösenbestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen

och vissa bestämmelser i 8 kap. fastighetsbildningslagen.. .. 130

Förslag till följdändring till nya jordabalken.................... 133

Ändringar i byggnadsstadgan.................................. 135

Remissyttrandena.............................................. 139

Departementschefen............................................ 143

Specialmotivering............................................... 152

Byggnadslagen................................................. 152

37 §......................................................... 152

38 §......................................................... 152

39 §......................................................... 154

47 §......................................................... 154

50 och 51 §§................................................. 156

54 §......................................................... 158

s. 222 Kontrollera mot PDF

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

56—64 och 66—69 §§......................................... 158

72 och 89 §§................................................. 160

155 §........................................................ 161

163 §........................................................ 163

164 §........................................................ 164

Övergångsbestämmelser........................................ 164

Byggnadsstadgan............................................... 164

34 §......................................................... 164

36 §......................................................... 165

67 och 71 §§................................................. 165

5. Hemställan....................................................... 166

Bilaga 1. Remitterade förslagen...................................... 167

Bilaga 2. Promemorieförslagen........................................ 191

Lagrådets utlåtande den 24 oktober 1969.................................. 216

Utdrag av protokollet över justitieärenden den 14 augusti 1970.............. 218

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

014429

Doktrin (1)

  1. Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan, FT 1976 nr 6 s. 255, på s. 276 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 3LU 1970:92 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m., i vad propositionen hänvisats till lagu s. 1 i texten
  2. KU 1970:45 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning m. m. s. 1 i texten
  3. 3LU 1970:80 Tredje lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970 s. 195 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1976 s. 255 Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan s. 276 i texten