Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om arbetstid m. m. i husligt arbete

1970-10-09 · 74 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 74 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:150, Med förslag till lag om arbetstid m. m. i husligt arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

1

Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

arbetstid m. m. i husligt arbete; given Stockholms slott

den 9 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om arbetstid m. m. i husligt arbete.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny arbetstidslag för husligt anställda. Den nya

lagen skall träda i stället för hembiträdeslagen (1944: 461).

Lagförslaget upptar arbetstidsregler som i mycket ansluter till bestämmelserna

i allmänna arbetstidslagen (1970: 103). Detta innebär främst att

de husligt anställda i princip blir jämställda med andra arbetstagargrupper

i arbetstidshänseende. Förslaget anger sålunda — i motsats till hembiträdeslagen

— maximimått för arbetstidens längd för viss tidsperiod. Med hänsyn

till att arbetsavtalen på det husliga området inte tillkommer under medverkan

av fackliga organisationer har arbetstidsbestämmelserna inte kunnat

ges den dispositiva karaktär, som reglerna i allmänna arbetstidslagen fått,

utan har gjorts tvingande.

Förslagets bestämmelser om den ordinarie arbetstiden bygger på principen

om 40 timmars arbetsvecka. Av hänsyn till främst förvärvsarbetande för1

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 150

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

äldrar med behov av hjälp med barnpassning får den ordinarie arbetstiden

i viss utsträckning och under bestämda förutsättningar förlängas utöver

vad huvudregeln anger.

Övertidsarbete skall enligt förslaget vara en extraordinär företeelse. Maximigränsen

för övertid har satts vid 300 timmar per år, vilket motsvarar vad

som enligt allmänna arbetstidslagen utgör maximum för det sammanlagda

uttaget av allmän och extra övertid.

Reglerna om arbetstidens längd kompletteras av vissa bestämmelser av

arbetarskyddsnatur. I likhet med hembiträdeslagen upptar förslaget dessutom

en del bestämmelser som rör arbetsavtalets ingående och upphörande,

övertidsersättning och tjänstgöringsintyg m. m.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

3

Förslag

till

Lag

om arbetstid m. m. i kusligt arbete

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag är tillämplig på arbete som arbetstagare utför i arbetsgivarens

hushåll. Lagen gäller dock ej om arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens

familj.

överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare som strider mot

denna lag är icke bindande för arbetstagaren.

Ordinarie arbetstid

2 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan i genomsnitt

för en tid av högst fyra veckor.

Innefattar arbetet tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke

kan taga vård om sig själv, får den ordinarie arbetstiden förlängas i den

mån de medlemmar av hushållet, som har ansvaret för att tillsynsbehovet

blir tillgodosett, är ur stånd att utöva tillsynen till följd av förvärvsarbete

utanför hemmet eller till följd av nedsatt arbetsförmåga. Sådan förlängning

får ske med högst 12 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst

fyra veckor.

I arbetstiden inräknas ej uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren

fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tillämpas

för arbetsstället.

Övertid

3 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas ut med högst 48 timmar

under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under ett kalenderår.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

4 §

Om det oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse eller akut

sjukdomsfall eller annan sådan omständighet, som ej kunnat förutses, får

övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

5 §

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra arbete på övertid gäller

vad som kan anses vara överenskommet mellan parterna. Arbetstagare är

dock skyldig att utföra övertidsarbete i fall som avses i 4 §, om han ej har

giltigt hinder.

6 §

Arbetsgivare skall föra behövliga anteckningar om övertid. Arbetstagare

har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma

rätt tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagaren.

7 §

Arbetstagare har rätt till särskild ersättning för övertid. Ersättningen

skall utgå i pengar eller, om parterna är ense därom, som ledighet under

ordinarie arbetstid.

Ledigheten skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till

övertidsarbetets art. Om arbetstagaren icke tagit ut ledigheten när anställningen

upphör, skall ersättning i stället utgå i pengar.

Skydd mot ohälsa m. m.

8 §

Arbetsgivare är skyldig att iakttaga allt som skäligen behövs för att förebygga

att arbetstagare ådrager sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas

av olycksfall däri. Arbetsgivare skall särskilt tillse att arbetstagare, som ej

fyllt 18 år, icke användes till arbete på sådant sätt att det kan anses medföra

fara för överansträngning eller annan skadlig inverkan på arbetstagarens

hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetstagare har att iakttaga tillbörlig försiktighet i arbetet och att i

övrigt medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall däri.

9 §

Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna skall

såvitt möjligt ingå tiden mellan klockan 24 och ldockan 5.

Arbetstagare skall beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet

varje vecka. Ledigheten skall såvitt möjligt förläggas till söndag.

Avvikelse får göras från första och andra styckena i fall som avses i 4 §.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970 5

10 §

För arbetstagare, som ej fyllt 18 år, får den sammanlagda arbetstiden

icke överstiga 10 timmar under ett dygn och 54 timmar under en vecka.

Sådan arbetstagare skall beredas sammanhängande ledighet för nattvila

minst It timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan

22 och klockan 5.

Avvikelse får göras från första stycket i fall som avses i 4 §. Första stycket

utgör ej hinder mot att arbetstagare, som ej fyllt 18 år, tillfälligt anlitas

för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke kan taga vård om

sig själv.

Anställningsavtalets ingående och upphörande in. m.

11 §

Avtal om anställning i husligt arbete skall upprättas skriftligen, om endera

parten begär det.

12 §

År avtalstiden ej bestämd, gäller avtalet tills vidare och upphör efter

uppsägning från endera sidan. Uppsägningstiden är 14 dagar, om ej annat

överenskommits.

Arbetsgivaren får dock alltid säga upp avtalet att upphöra omedelbart,

om arbetstagaren väsentligen åsidosätter sina skyldigheter mot arbetsgivaren.

Samma rätt tillkommer arbetstagaren, om arbetsgivaren eller någon

medlem av arbetsgivarens hushåll väsentligen åsidosätter sina skyldigheter

mot arbetstagaren.

Uppsägning som avses i andra stycket får ej ske, om till grund därför

åberopas uteslutande förhållande, som parten känt till mer än en vecka

före uppsägningen.

13 §

Arbetstagare, som på grund av sjukdom eller olycksfall blir ur stånd

att utföra sina sysslor, får utan hinder därav nyttja bostad, som ingår i

arbetstagarens löneförmåner, så länge anställningen består.

14 §

När anställningsavtal uppsagts eller upphört utan uppsägning skall arbetsgivaren

på begäran lämna arbetstagaren intyg angående anställningen.

Intyget skall innehålla besked om arbetsuppgifternas art och anställningstiden.

Har anställningen varat mer än en månad skall, om arbetstagaren

begär det, dessutom lämnas vitsord rörande skicklighet, arbetsvillighet och

ordning i arbetet samt upplysning om vem som sagt upp avtalet och, ifall

uppsägningen gjorts av arbetsgivaren, rörande anledningen därtill.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Tillsyn

15 §

Tillsyn över efterlevnaden av 2—4, 6 och 8—10 §§ utövas av arbetar - skyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens

tjänstemän och kommunala tillsynsmän. Därvid gäller i tillämpliga

delar vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen

(1949: 1). Undersökning på arbetsställe får dock ske endast på begäran

av part eller om annars särskild anledning föreligger.

16 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden. Den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse

i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet

till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

17 §

Åsidosätter arbetsgivare sina skyldigheter i något avseende som är underkastat

tillsyn, kan yrkesinspeldören skriftligen förelägga arbetsgivaren att

vidtaga rättelse. Innan föreläggande meddelas skall arbetsgivaren få tillfälle

att yttra sig.

18 §

Talan mot föreläggande som meddelats av yrkesinspektör föres hos arbetarskyddsstyrelsen

genom besvär. Yrkesinspektörens beslut skall innehålla

upplysning om vad den som vill föra talan har att iakttaga.

Mot styrelsens beslut i anledning av besvär enligt första stycket får talan

ej föras.

Ansvar och skadestånd

19 §

Arbetsgivare som underlåter att rätta sig efter föreläggande enligt 17 §

eller som uppsåtligen lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning

som avses i 6 § dömes till böter.

20 §

Arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter sina skyldigheter enligt

avtalet eller denna lag skall ersätta motparten skada som uppstår på grund

därav.

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått tages hänsyn även

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970 7

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Skadestånd med

anledning av person- eller sakskada bestämmes dock med tillämpning av

allmänna skadeståndsregler.

Om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den

skadelidandes förhållande med avseende på tvistens uppkomst eller omständigheterna

i övrigt, får skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum.

21 §

Talan om skadestånd enligt 20 § skall anhängiggöras inom sex månader

från det skadan inträffade. Försummas det, är rätten till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då hembiträdeslagen (1944: 461)

skall upphöra att gälla.

Intill utgången av år 1972 skall dock den i 2 § första stycket angivna

högsta genomsnittliga arbetstiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra

41 timmar 15 minuter.

Denna lag gäller även avtal som slutits före den 1 juli 1971.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 4 september 1970.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Lidbom, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

om arbetstid m. m. i husligt arbete och anför.

1962 års utredning angående hembiträdeslagstiftningen1 har avlämnat

ett betänkande kallat Arbetstid m. m. i husligt arbete (SOU 1968: 67). I betänkandet

läggs fram förslag till lagstiftning som skall träda i stället för

hembiträdeslagen (1944:461).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av socialstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska

kommunförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och

lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens

riksförbund (SR), Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Kooperativa lcvinnogillesförbundet, Yrkeskvinnors klubbars riksförbund,

Hembiträdesföreningen i Stockholm, Svensk sjuksköterskeförening, Hushållslärarnas

riksförening och Fredrika-Bremer-förbundet. Arbetarskyddsstyrelsen

har bifogat yttranden från yrkesinspektörerna.

Gällande bestämmelser

Gällande lagar om arbetstid och arbetarskydd är inte tillämpliga på arbete

i arbetsgivarens hushåll. För sådant arbete gäller i stället hembitrådeslagen

(1944: 461). Denna reglerar en del av de frågor som behandlas i

arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen samt upptar dessutom vissa

andra bestämmelser om det enskilda arbetsavtalet på det husliga området.

Hembiträdeslagen är tillämplig på avtal, varigenom arbetstagare åtar

l1 Utredningsman generaldirektören Yngve Samuelsson.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Från

lagens tillämpningsområde undantas dock avtal som har ingåtts för kortare

tid än en månad samt avtal som avser mindre antal dagar i veckan än sex

eller som inte innefattar heltidssysselsättning (1 §). Vidare gäller lagen

inte då arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens familj eller har ställning

av husföreståndarinna i hushåll, där hembiträde är anställt, eller som

hushållerska självständigt sköter hemmet i husmors ställe (2 §).

I motsats till den egentliga arbetstidslagstiftningen innehåller hembiträdeslagen

inga bestämmelser om arbetstidens längd för dag, vecka eller

annan tidrymd. Hembiträdeslagen ger i stället föreskrifter om de anställdas

rätt till fritid.

För andra arbetstagare än sådana som uteslutande har till uppgift att

sköta barn skall den ordinarie arbetstiden sluta senast kl. 19. Denna föreskrift

är tvingande (9 §). Någon bestämmelse om tiden för arbetets början

på dagen finns inte. Regler om raster finns bara för minderåriga, dvs. arbetstagare

som inte har fyllt 18 år. Sådan arbetstagare skall ha behövliga

raster (18 § 3 st.).

Arbetstagare har rätt till fridagar dels varannan söndag eller annan allmän

helgdag av kyrklig karaktär, dels en bestämd vardag varje vecka

efter kl. 14 och dels den 1 maj efter kl. 13. Om parterna är överens, kan

fridag för särskilt fall bytas ut mot motsvarande ledighet på annan tid

(10 §).

Med övertidsarbete menas i hembiträdeslagen arbete som äger rum på

fridag eller på kvällen efter kl. 19 annan dag. På fridag får bara förekomma

övertidsarbete som föranleds av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens

familj och beträffande jordbrukshushåll även av sjukdomsfall bland djuren.

I jordbrukshushåll får dessutom den lediga vardagseftermiddagen tas i

anspråk för brådskande arbete under sådd eller skörd. Övertidsarbete efter

kl. 19 övriga dagar får tas ut i mån av behov (12 §). Någon särskild begränsning

av det tillåtna övertidsarbetets omfattning föreskrivs inte annat

än för minderåriga arbetstagare. Dessa får inte arbeta på övertid mer än

7 timmar i veckan (18 § 1 st.). Arbetstagaren är skyldig att utföra sådant

övertidsarbete som föranleds av sjukdomsfall som ger rätt att ta ut övertidsarbete

under fridag. I övrigt gäller beträffande skyldigheten att utföra

övertidsarbete vad parterna kan anses ha kommit överens om.

Lagen innehåller tvingande bestämmelser, som ger arbetstagaren rätt till

gottgörelse för övertidstjänstgöring. Gottgörelsen skall i första hand utgå i

pengar. Gottgörelse i form av ledighet på ordinarie tid får förekomma dels

då parterna är överens om en sådan ordning och dels då övertidsarbetet endast

utgjorts av vakttjänst eller föranletts av sådant sjukdomsfall som nyss

nämnts. Lagen reglerar inte storleken av övertidsersättning som utgår i

pengar. Beträffande ledighet föreskrivs, att den skall motsvara vad som kan

anses skäligt med hänsyn till arten av det utförda arbetet. Ledigheten får

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

inte förläggas före kl. 9 och får inte utgå under kortare tid än två timmar

varje gång (13 §).

I lagen föreskrivs, att anställningsavtal skall upprättas skriftligen, om

endera parten begär det (3 §). Är avtalet ingånget för bestämd tid skall

det upphöra att gälla vid denna tids utgång. Då avtalstiden uppgår till

ett år eller mer, anses dock avtalet vid tidens utgång förlängt på obestämd

tid, om inte uppsägning har skett minst 14 dagar dessförinnan. Avtal som

har slutits för obestämd tid skall upphöra efter uppsägning. Uppsägningstiden

utgör 14 dagar om inte annat har avtalats (5 §).

Om bostad hos arbetsgivaren ingår i arbetstagarens löneförmåner, skall

bostaden vara av sådan beskaffenhet som föreskrivs i hälsovårdsstadgan.

Denna bestämmelse är tvingande. Om arbetstagaren har tillförsäkrats eget

rum, får rummet inte tas i anspråk för arbetsgivarens eller hans familjs

räkning (6 §).

Anställd som har kost och logi hos arbetsgivaren och som blir arbetsoförmögen

på grund av sjukdom har så länge anställningen består rätt att

få bostad, kost och nödig personlig tillsyn av arbetsgivaren. Denna regel

är tvingande men gäller inte när behov av sjukhusvård föreligger och arbetstagaren

har tagits in för sådan vård. Beträffande anställd som inte

bor hos arbetsgivaren finns inga särskilda regler om sjukförmåner. Har

arbetsgivaren haft kostnader för sjukvård åt arbetstagaren utöver vad

som nyss nämnts har han rätt till ersättning för dessa (7 §).

Lön som beräknas för månad eller längre tid skall, om inte annat har

överenskommits, betalas ut sista vardagen i varje månad (8 §).

Lagen innehåller vissa regler om avtalets upphörande i förtid. Om arbetstagare,

som har anställts för bestämd tid, har insjuknat och på grund

av sjukdomen varit arbetsoförmögen minst 14 dagar, får arbetsgivaren

säga upp avtalet med 14 dagars uppsägningstid. Uppsägningen förfaller

emellertid, om arbetstagaren får tillbaka arbetsförmågan före uppsägningstidens

utgång och annan inte har anställts i dennes ställe (14 §).

I vissa fall får part säga upp avtalet att upphöra omedelbart. Sådan rätt

tillkommer arbetsgivaren om arbetstagaren i väsentlig mån åsidosätter sina

skyldigheter mot arbetsgivaren. Arbetstagaren har motsvarande rätt om

arbetsgivaren dröjer med betalning av lön mer än två vardagar efter förfallodagen

eller inte tillhandahåller tillbörlig kost eller bostad enligt vad

som har överenskommits eller om arbetsgivaren eller någon av dennes

familj på annat sätt i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot arbetstagaren.

Uppsägning far dock i dessa fall inte ske, om till grund för uppsägningen

uteslutande åberopas förhållande som den uppsägande har känt

till mer än en vecka före uppsägningen. Rätt att säga upp avtalet till omedelbart

upphörande föreligger vidare för arbetsgivaren, då arbetstagaren

lider av smittsam tuberkulos eller smittsam könssjukdom, samt för arbetstagaren,

då arbetsgivaren eller någon som bor hos denne lider av sådan

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

11

sjukdom. Arbetstagaren är skyldig att på arbetsgivarens begäran förete

läkarintyg om sitt hälsotillstånd. Kostnaden för sådant intyg skall arbetsgivaren

stå för. Arbetstagaren har slutligen rätt att säga upp avtalet att

upphöra omedelbart om arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter

sig på annan ort och arbetstagaren inte har följt med till den nya

orten (15—16 §§).

Då avtalet har sagts upp är arbetsgivaren skyldig att på begäran utfärda

betyg för arbetstagaren. Betyget skall innehålla uppgift om anställningens

art och anställningstiden samt om arbetstagarens flit, ordning och skicklighet

i arbetet. Om arbetstagaren begärt det, skall också upplysning lämnas

om vem som har sagt upp avtalet och, om arbetsgivaren har gjort detta,

om anledningen till uppsägningen. Bestämmelsen är tvingande (17 §).

Beträffande minderåriga arbetstagare innehåller lagen utom de förut

nämnda reglerna om övertid och raster en bestämmelse av innebörd att

arbetsgivaren inte får använda arbetstagaren till arbete på sådant sätt

att det kan medföra fara för olycksfall eller överansträngning eller annan

menlig inverkan på arbetstagarens hälsa eller kroppsutveckling. I fråga om

vuxna arbetstagare finns inte någon motsvarande bestämmelse (18 § 2 st.).

Hembiträdeslagen innehåller inte några regler om tillsyn över lagens efterlevnad.

Inte heller förekommer någon bestämmelse om straff för överträdelser

av lagen. Däremot kan arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter

sina skyldigheter enligt avtalet eller lagen åläggas att betala skadestånd

till motparten. Skadestånd kan utgå även för skada som inte är av

rent ekonomisk natur. Om det anses skäligt med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende på tvistens

uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt, kan skadeståndet

nedsättas eller skadeståndsskyldigheten helt bortfalla (19 §). Rätten

till skadestånd preskriberas, om talan inte har anhängiggj orts vid domstol

inom sex månader från det skadan inträffade (20 §).

Hembiträdeslagens giltighetstid, som ursprungligen utlöpte den 31 oktober

1947, har successivt förlängts, varje gång för ytterligare tre år. Lagen

gäller enligt lag (1968: 110) om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen

t. o. m. den 31 oktober 1971.

Frågans tidigare behandling

Hembiträdesutredningen, som tillsattes år 1933, lade år 1939 fram betänkande

med förslag till lag om reglering av anställnings- och arbetsförhållandena

inom det husliga arbetet (SOU 1939: 15). Det centrala innehållet

i den föreslagna lagen utgjordes av regler om de anställdas fritid.

Hembiträdesutredningen fann att främst rekryteringshänsyn samt sådana

sociala skäl som framtvingat den dåvarande arbetstidslagstiftningen talade

för reglering av arbetstidsförhållandena på det husliga arbetets område.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

En sådan reglering kunde emellertid med hänsyn till arbetets egenart

och de särskilda förhållanden under vilka det bedrevs inte utformas på

samma sätt som för industrins arbetstagare. Man måste därför tills vidare

nöja sig med mindre långtgående ingripanden.

Mot denna bakgrund föreslog hembiträdesutredningen att arbetstidsregleringen

för de hushållsanställda skulle bli av indirekt natur. Som särskilt

skäl att föredra indirekt framför direkt arbetstidsreglering åberopade utredningen

att en sådan lösning inte stod i alltför skarp motsats till deras

mening som ansåg att det husliga arbetets område över huvud inte lämpade

sig för reglering lagstiftningsvägen. Eftersom området var nytt för lagstiftning

borde man gå fram med varsamhet och försöka anknyta till och bygga

ut redan befintliga seder och bruk. Sådana fanns i fråga om hembiträdenas

fritider men knappast i fråga om arbetstidens längd. Om detta försök till

rättslig reglering av arbetsförhållandena på området befanns slå väl ut

syntes man enligt hembiträdesutredningen i en framtid böra överväga

att vidta ytterligare steg mot att likställa hembiträdena med övriga arbetstagargrupper.

Hembiträdesutredningens förslag upptog i enlighet härmed inte några

bestämmelser om det högsta antal timmar som arbetstiden fick omfatta

under en viss tidsperiod. I stället föreslogs bestämmelser om tidpunkten

för det dagliga arbetets slut och om fridagar. Dessa syftade till att garantera

de anställda viss minsta fritid. Vidare innehöll lagförslaget regler om bl. a.

anställningsavtalets ingående och upphörande, den anställdas bostad och

förmåner vid sjukdom samt betyg. Dessa bestämmelser ansågs bl. a. kunna

motverka tvister om anställningsförhållandet och därigenom främja en

utveckling mot ökad tillgång på huslig arbetskraft. Därutöver fanns vissa

specialbestämmelser till skydd för minderåriga arbetstagares hälsa m. m.

Hembiträdesutredningens betänkande jämte däröver avgivna remissyttranden

överlämnades till 1941 års befolkningsutredning, som år 1943 avgav

förslag till hembiträdeslag. Sistnämnda förslag lades till grund för prop.

1944:217. Riksdagen antog med vissa ändringar propositionens förslag,

vilket i sina huvuddrag överensstämde med det förslag som hembiträdesutredningen

lagt fram (2LU 50).

Vid de tillfällen då hembiträdeslagens giltighetstid förlängts har man på

nytt diskuterat hembiträdenas arbetstidsförhållanden.

I samband med förlängningen år 1947 uttalade föredragande statsrådet

(prop. 1947:206) att direkt arbetstidsreglering för hembiträden i enlighet

med ett av statens arbetsmarknadskommission framlagt förslag inte borde

införas. En förbättrad arbetstidslagstiftning kunde inte väntas få någon

nämnvärd effekt på rekryteringen till yrket. De stora skiljaktigheter som

förelåg i fråga om de anställdas kvalifikationer och arbetsförhållandena

inom olika typer av hushåll talade emot införande av en lagregel om 8 timmars

arbetsdag. En sådan regel kunde vidare väntas medföra särskilda

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

svårigheter i lanthushåll och för familjer med barn, där båda makarna hade

förvärvsarbete. Härtill kom att en nettoarbetstidsreglering skulle bli svår att

praktiskt tillämpa. Det var mycket besvärligt att beräkna omfattningen av

de uppehåll i arbetet som inte skulle räknas in i den effektiva arbetstiden,

och nödvändigheten att göra sådana beräkningar kunde lätt ge upphov till

irriterande meningsskiljaktigheter mellan parterna. Dessa olägenheter avhjälptes

inte genom att arbetstiden såsom arbetsmarknadskommissionen

hade föreslagit reglerades för längre period än en vecka. En sådan anordning

skulle dessutom medföra behov av någon form av arbetstidsschema

och anteckningar om arbetstid, raster och övertid. Vidare skulle en bestämmelse

om 8 timmars arbetsdag nödvändiggöra övertidsarbete i många fall

med därav följande ekonomisk belastning för många familjer.

Riksdagen beslöt bifalla propositionen om förlängning av hembiträdeslagens

giltighetstid men hemställde tillika hos Kungl. Maj :t om ytterligare

utredning och övervägande av möjligheterna att komplettera hembiträdeslagen

med bestämmelser om arbetstid. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

(2LU 38) framhöll andra lagutskottet att möjligheterna att genom

arbetstidsreglering öka tillströmningen till hembiträdesyrket givetvis inte

fick övervärderas, men att en sådan reglering i varje fall torde vara ägnad

att minska hembiträdenas benägenhet att gå över till andra yrken. Bristen

på arbetskraft inom hembiträdesyrket hade redan medfört sådan ökning av

de anställdas förmåner att deras nettoarbetstid per dag i många fall inte

torde överstiga 8 timmar. Detta minskade betydelsen av vissa av de invändningar

som hade riktats mot en arbetstidsreglering. Visserligen var en sådan

reglering förenad med svårigheter av praktisk natur. Trots detta ansåg

utskottet att den borde övervägas. Det var emellertid av vikt att hembiträdena

fick behålla de förmåner som de hade fått genom hembiträdeslagens

utformning som fritidslag, och en eventuell reform borde därför ske på så

sätt att lagen kompletterades med bestämmelser om arbetstid.

Vid förlängningen år 1950 uttalades att slutlig ståndpunkt för svensk del

inte borde tas till frågan om reglering av arbetstiden på det husliga arbetets

område förrän vetskap hade vunnits om hur den nyligen genomförda hembiträdeslagstiftningen

i Norge och Finland — vilken byggde på en reglering

av bruttoarbetstiden — hade verkat i praktiken. I avvaktan härpå borde

lagen tills vidare behålla sin karaktär av fritidslag (prop. 1950: 65; 2LU 22).

Inför förlängningen år 1953 förelåg ett förslag från arbetsmarknadsstyrelsen

om reglering av de husligt anställdas bruttoarbetstid. I arbetstiden

borde enligt förslaget inräknas den tid som åtgick till måltider och sysslor

för egen räkning. Denna tid beräknade styrelsen till i genomsnitt två timmar

per dag. Bruttoarbetstiden föreslogs skola bestämmas till högst 120

timmar för en period av två veckor. Den dagliga bruttoarbetstiden skulle

inte få överstiga 12 timmar. Reglerna om kvällsledighet och fridagar skulle

vara i huvudsak oförändrade. Förslaget remitterades till 1947 års arbets
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

tidsutredning, som hade till uppgift att göra en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen.

Arbetstidsutredningen framhöll att systemet med bruttoarbetstid

var nytt för vårt land och ifrågasatte om det var lämpligt att införa

en speciell arbetstidslag som byggde på ett nytt sätt för arbetstidens begränsning

ett par år innan förslag till ny allmän arbetstidslag lades fram.

Föredragande departementschefen ansåg i prop. 1953: 81 att de av arbetstidsutredningen

anförda skälen för uppskov i frågan var bärande. Det kunde

enligt hans mening knappast vara lämpligt att för det husliga arbetets del

införa en form av arbetstidsreglering som kanske skulle behöva konstrueras

om efter ett par år, särskilt som åsikterna rörande arbetstidsregleringens

utformning var mycket delade. Riksdagen delade departementschefens uppfattning

(2LU 12).

Arbetstidsutredningen föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1954:22)

att det husliga arbetet skulle inordnas under en i princip allmängiltig arbetstidslag.

Det husliga arbetet hänfördes i utredningens förslag till sådant arbete

där verksamheten bedrevs såväl vardag som sön- och helgdag. För

arbete av detta slag reglerades arbetstiden för en tid av två veckor i följd

och fick uppgå till högst 96 timmar under denna period. Dygnsmaximum

bestämdes i fråga om bl. a. det husliga arbetet till 11 timmar ett dygn i

veckan och i övrigt till 10 timmar. Vidare innehöll förslaget regler om nödfallsarbete

och arbete på övertid, om skyldighet för arbetsgivare att föra

anteckningar rörande sådant arbete, om tillsyn över lagens efterlevnad och

om straff för förseelser mot lagen. Utredningen ansåg att hembiträdeslagen

borde bibehållas. Den särskilda bestämmelsen om tidpunkten för det dagliga

arbetets slut borde dock upphävas. Däremot föreslogs ingen ändring beträffande

reglerna om fridagar.

Vid förlängningen år 1956 uttalade föredragande departementschefen

(prop. 1956: 10) att slutlig ställning ännu inte kunde tas till arbetstidsutredningens

förslag och att frågan om reglering av arbetstiden på det husliga

arbetets område inte borde brytas ut till särskild behandling. Med hänsyn

härtill förordades att hembiträdeslagen tills vidare behölls som fritidslag.

Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (2LU 4).

I samband med förlängningen år 1959 konstaterade föredragande departementschefen

(prop. 1959: 20) att det tycktes vara en övervägande uppfattning,

att tidpunkten inte var lämplig för ställningstagande i frågan om

hembiträdeslagen borde innefatta direkt reglering av arbetstiden eller behålla

karaktären av fritidslag. I stort sett torde arbetstidsförhållandena

inom arbetslivet i övrigt ha slagit igenom även för hembiträdenas del, och

hembiträdeslagen syntes fylla sitt ändamål ganska väl. Departementschefen

föreslog därför att lagen förlängdes i oförändrat skick.

Andra lagutskottet, som i anslutning till propositionen hade att behandla

motioner om en arbetstidslag för hembiträden, ansåg i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (2LU 1) att spörsmålet om hembiträdenas arbetstid;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

15

borde tas upp först i samband med prövningen av frågan om en ny allmän

arbetstidslagstiftning. Gynnsammare betingelser för denna prövning borde ha

uppkommit sedan den generella arbetstidsförkortningen till 45 timmar i

veckan genomförts år 1960.

Vid förlängningen år 1962 förklarade sig departementschefen (prop. 1962:

11) ha för avsikt att tillsätta en utredning rörande hembiträdeslagstiftningen.

I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet föreslogs att lagens giltighetstid

förlängdes på ytterligare tre år. Riksdagen godtog förlängningen

men anförde också bl. a. att lagen, främst med hänsyn till önskvärdheten av

att hembiträdena så långt möjligt likställdes med andra arbetstagargrupper

i arbetstidshänseende, snarast borde omarbetas till en arbetstidslag (2LU 2).

Förlängningen år 1965 motiverades med att den år 1962 tillsatta utredningen

angående hembiträdeslagstiftningen inte var färdig med sitt arbete

(prop. 1965: 17; 2LU 2).

Vid förlängningen år 1968 anfördes att utredningen angående hembiträdeslagstiftningen

avsåg att lägga fram sitt förslag samtidigt som arbetstidskommittén

avlämnade betänkande med förslag till allmän arbetstidslag

samt att frågan om hembiträdenas arbetstidsförhållanden borde lösas i anslutning

till den allmänna översynen av arbetstidsförhållandena på arbetsmarknaden

(prop. 1968: 31; 2LU 23).

I den i mars 1970 antagna allmänna arbetstidslagen görs undantag från

lagens tillämpningsområde för arbete i arbetsgivarens hushåll. Av förarbetena

till lagen (arbetstidskommitténs betänkande, SOU 1968: 66, och

prop. 1970: 5) framgår, att undantaget införts i avvaktan på prövningen av

förslaget från utredningen angående hembiträdeslagstiftningen om en särskild

arbetstidslag för arbetstagare i husligt arbete.

Utredningen

Inledningsvis konstaterar 1962 års utredning angående hembiträdeslagstiflningen

att konjunkturerna på arbetsmarknaden vid den tid då man i

vårt land på allvar började diskutera de husligt anställdas förhållanden

var mycket olika dem som rått under de senaste decennierna. De första

stegen mot laglig reglering av hembiträdenas arbetsvillkor togs i en situation

då brist rådde på kvalificerad arbetskraft för husligt arbete samtidigt

som arbetsmarknaden i övrigt präglades av arbetslöshet. Under förarbetena

till hembiträdeslagen framhölls att de inom hembiträdesyrket allmänt förekommande

långa och oregelbundna arbetstiderna innebar en allvarlig nackdel

för arbetstagarna och att avsaknaden av rättslig reglering på området

placerade yrket i en särställning, som inverkade menligt på rekryteringen

till detta. Genom hembiträdeslagen infördes ett slags arbetstidsreglering så

till vida som de anställda tillförsäkrades vissa frilidsförmåner. Någon mer

ingripande reglering ansågs tills vidare inte lämplig för området. I en framtid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

kunde det emellertid bli aktuellt att överväga ytterligare steg mot att likställa

hembiträdena med andra arbetstagargrupper.

Utredningen framhåller att åsikterna om hur de husligt anställdas arbetstid

bör regleras varit mycket delade under den tid som förflutit efter hembiträdeslagens

tillkomst. De röster som har höjts för att arbetstiden även

för dessa arbetstagare bör regleras direkt, efter i huvudsak samma principer

som gäller för andra arbetstagare, har under årens lopp blivit allt flera.

Från många håll har dock gjorts gällande, att den indirekta reglering som

lagen nu innehåller är att föredra och utgör en för detta arbetsområde lämplig

ordning.

Utredningen anför att bristen på arbetskraft för husligt arbete inte har

undanröjts genom tillkomsten av hembiträdeslagen. Antalet arbetstagare

har i stället visat en fortlöpande och kraftig minskning. År 1960 utgjorde,

enligt vad folkräkningarna utvisar, detta antal mindre än en tredjedel av

motsvarande antal år 1930, och år 1965 hade det gått ned till drygt en femtedel

eller i runt tal 50 000. Enligt en statistisk undersökning, som utredningen

låtit utföra år 1964, uppgick antalet husligt anställda till i runt tal

51 000. Därvid medräknades enbart arbetstagare med minst 25 timmars

arbetsvecka hos samme arbetsgivare. Omkring 30 % av det totala antalet var

medlemmar av arbetsgivarens familj eller sammanbodde med arbetsgivaren

under äktenskapsliknande förhållanden. Av återstoden, ca 35 000 personer,

kunde 29 000 betecknas som hembiträden (inkl. barnsköterskor) och drygt

6 000 som hushållerskor (inkl. husföreståndarinnor). Utredningen framhåller

att det är allmänt känt, att det sedan många år tillbaka är utomordentligt

svårt att få arbetskraft till husligt arbete och att det är i det närmaste

omöjligt att finna sådan arbetskraft som har särskild kompetens för

yrket.

Utredningen behandlar härefter frågan om fastare normer för arbetstidens

reglering kan tänkas inverka fördelaktigt på rekryteringen. Därvid framhåller

utredningen att, om man bortser från hushållerskor, de anställda i

husligt arbete till den helt övervägande delen utgörs av unga flickor. Dessa

är i påfallande stor utsträckning födda och uppvuxna på landsbygden. Förlängningen

av skolplikten till nio år och den fortgående avfolkningen av

landsbygden minskar de kategorier, bland vilka arbetstagarna i första hand

rekryteras. De flickor som tar anställning i husligt arbete har i regel inte

för avsikt att fortsätta inom yrket. Avgången från yrket är mycket stor.

Majoriteten av de unga arbetstagarna uppger vidareutbildning som skäl för

att de ämnar sluta med husligt arbete. Däremot är det bara ett fåtal som

åberopar missnöje med arbetstiderna eller över huvud taget med arbetsförhållandena.

Med hänsyn härtill anser utredningen det föga troligt att

ändrade arbetstidsregler skulle medföra en annan syn på det husliga arbetet

från arbetstagarhåll och därmed ökat utbud av arbetskraft.

I anslutning härtill uttalar utredningen att det kan ifrågasättas om en

utveckling mot förbättrad rekrytering verkligen är önskvärd. Hushållsar
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

betet har i avsevärd mån underlättats genom modernisering av bostäder

m. m. och de hushåll som har behov av heltidsanställd arbetskraft i hushållet

för annat ändamål än barntillsyn är jämförelsevis få. Hushållens

villighet och förmåga att betala samma löner som erbjuds i andra likvärdiga

anställningar torde vara ganska ringa. Från allmän synpunkt finns enligt

utredningen knappast skäl att söka genomföra en utveckling, som skulle

innebära att en större andel av den vuxna kvinnliga arbetskraften togs i

anspråk för arbete i enskilda hushåll. Tillgängliga resurser skulle sannolikt

kunna utnyttjas effektivare genom att inriktas på serviceverksamhet av

olika slag, dels för speciella uppgifter såsom tvätt, städning och liknande

samt tillsyn av barn, dels för hjälp vid sjukdomsfall och andra nödfallsbetonade

situationer samt för den externa åldringsvården.

Utredningens slutsats blir, att rekryteringshänsyn knappast kan tillmätas

någon större vikt som skäl för ändring av den gällande arbetstidsregleringen

på det husliga arbetets område.

Med detta vill utredningen inte ha sagt att någon sådan ändring inte bör

genomföras. Enligt utredningen finns det andra skäl som talar för en omgestaltning

av arbetstidsregleringen för hushållsanställda.

Utredningen framhåller att de husligt anställda principiellt måste ha lika

befogade anspråk som andra arbetstagare på att få sina arbetstidsförhållanden

reglerade lagstiftningsvägen. En naturlig utgångspunkt synes därvid

enligt utredningen vara att en sådan reglering om möjligt bör ske efter

samma principer som för arbetstagare i allmänhet. Detta anser utredningen

stämma väl överens med den allmänna tendensen inom arbetstidslagstiftningen

och liknande lagstiftningsområden.

Utredningen finner vidare att sociala skäl kan åberopas för en fastare

arbetstidsreglering av det husliga arbetet. Visserligen har den sedan lång

tid tillbaka rådande bristen på arbetskraft på detta område medfört, att

anställningsvillkoren blivit i hög grad förbättrade, och i motsvarande mån

minskat behovet av lagstiftning till skydd mot oskäligt utnyttjande av arbetstagarna.

Arbetskraftsbristen är emellertid inte lika påtaglig i alla delar

av landet. Vidare försvagas de anställdas situation av att de i allmänhet är

mycket unga och saknar tidigare erfarenheter av förvärvsarbete samt ofta

för sin fortsatta utbildning är beroende av att få tillfredsställande vitsord

från arbetsgivaren. Det bör också beaktas att arbetstagarna inte — liksom

f. ö. inte heller arbetsgivarna —- är sammanslutna i någon organisation, som

kan tillvarata deras intressen på arbetsplatsen. Praktiska förutsättningar

för tillskapandet av en sådan organisation torde över huvud taget inte föreligga
Den

undersökning som statistiska centralbyråns utredningsinstitut utförde

för utredningens räkning år 1964 synes enligt utredningen ge vid handen

att de husligt anställdas arbetstider i stor utsträckning överstiger vad som

gäller för arbetstagare i allmänhet. Den dagliga bruttoarbetstiden utgjorde

2— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 150

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

enligt undersökningen högst 8 timmar för 25 % av hembiträdena, mellan

8 och 10 timmar för 37 % och över 10 timmar för 38 %. Nettoarbetstiden

utgjorde högst 8 timmar för 46 %, mellan 8 och 10 timmar för 41 % och

över 10 timmar för 13 %. I genomsnitt omfattade arbetsdagen 9V4 timmar

brutto och 8V4 timmar netto, och den genomsnittliga tid som arbetstagaren

under arbetsdagen disponerade för egen räkning uppgick till 1 Va timme.

Bruttoarbetstiden per vecka omfattade högst 45 timmar för 26 % av hembiträdena,

mellan 45 och 60 timmar för 50 % och mer än 60 timmar för 19 %.

Några motsvarande uppgifter om nettoarbetstiden föreligger inte.

Resultaten av undersökningen bör enligt utredningen tolkas försiktigt,

bl. a. på grund av att det intervjumaterial som legat till grund för undersökningen

varit begränsat. Likväl anser utredningen att det är berättigat

att dra den slutsatsen av det föreliggande materialet, att inte bara bruttoarbetstiden

utan också nettoarbetstiden per vecka översteg den då enligt

arbetstidslagarna gällande maximiarbetstiden 45 timmar för ett betydande

antal arbetstagare, kanske så många som hälften. Åtminstone för denna

grupp skulle, framhåller utredningen, en anpassning till de regler som gäller

för andra arbetstagare medföra förbättrade villkor.

Utredningen tar härefter upp de skäl som i olika sammanhang anförts

mot en fastare reglering av arbetstiden för de husligt anställda.

De som hänvisat till de speciella arbetsförhållandena inom yrket och

skillnaden mellan olika arbetsplatser synes enligt utredningen bl. a. ha menat

att göromålen är av sådan beskaffenhet att arbetet inte kan koncentreras

till ett på förhand bestämt antal timmar utan måste fördelas över en tämligen

lång arbetsdag och att till följd härav arbetsintensiteten kommer att

växla i ganska hög grad. Härtill kan enligt utredningen till en början anföras,

att hembiträdesyrket inte är det enda yrke där förhållandena är sådana.

Även för många arbetstagare inom andra servicebetonade yrken, t. ex. vid

detaljhandelsföretag samt hotell och restauranger, kan ofta uppkomma

perioder under dagen, då göromålen blir av ringa omfattning. Detta har

dock inte betraktats som något hinder mot arbetstidsreglering för dessa områden.

Vidare anser utredningen att det kan ifrågasättas om svårigheterna

att planera hushållsarbetet rationellt så att arbetskraften utnyttjas effektivt

verkligen är så stora som man stundom synes ha velat göra gällande.

Utredningen framhåller att det i diskussionen om hembiträdenas arbetstider

ofta har påpekats att de anställda har möjlighet att ägna sig åt arbete

för egen räkning under dagen. Detta skulle åtminstone tala för att en eventuell

arbetstidsreglering inte borde utformas efter samma mönster som för

andra arbetstagare. Vid bedömningen av denna synpunkt bör man, anser

utredningen, skilja mellan olika situationer. Om arbetstagaren t. ex. tvättar

sina egna kläder tillsammans med arbetsgivarens eller gör egna inköp samtidigt

som arbetstagaren uträttar ärenden för arbetsgivarens räkning, torde

den tid som på grund härav inte kommer arbetsgivaren till godo vara ganska

obetydlig. Det förhållandet att arbetstagaren har möjlighet att på detta sätt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

ombesörja egna angelägenheter under arbetsdagen kan närmast betraktas

som en för yrket karaktäristisk typ av anställningsförmån men motiverar

knappast att arbetstagaren frånkänns det skydd som en arbetstidsreglering

av gängse typ innebär. Om åter arbetsförhållandena är sådana, att arbetstagaren

kan ägna viss del av dagen uteslutande åt egna sysslor, synes orsaken

härtill få sökas i att arbetsgivaren inte har tilldelat arbetstagaren fler

arbetsuppgifter än att denne får tid över. Det kan då vara skäl att avbryta

arbetsdagen genom en rast, men om någon överenskommelse inte har träffats

därom får tiden i princip betraktas som arbetstid. Det förhållandet att

vissa arbetsgivare inte planerar arbetstagarens arbetsdag så att denne är

jämnt sysselsatt kan emellertid enligt utredningens mening inte i och för sig

åberopas som skäl mot lagstadgad begränsning av arbetstiden.

Som ett hinder mot direkt reglering av arbetstagarens arbetstid har vidare

anförts, att det kan vara svårt för arbetsgivaren att kontrollera arbetstiden

och fullgöra sin skyldighet att föra anteckningar om övertidsarbete.

Enligt utredningen torde dock arbetsgivaren normalt ha möjlighet att hålla

reda på vid vilken tidpunkt arbetstagaren börjar och slutar sitt arbete för

dagen. Vad arbetsgivaren inte kan kontrollera är förläggningen av eventuella

raster. Rasternas förläggning eller åtminstone deras längd synes

emellertid utredningen böra vara bestämd på förhand, och det får ankomma

på arbetstagaren att upplysa arbetsgivaren om att rasten av viss anledning

inte har kunnat utnyttjas. Vad anteckningarna beträffar torde man

enligt utredningens uppfattning inte behöva kräva att arbetsgivarna upprättar

dem i någon särskild form.

Som ett allvarligt hinder mot reglering av de husligt anställdas arbetstid

har slutligen anförts, att en sådan ordning förutsätter någon form av tillsyn

över lagens efterlevnad samt att det skulle vara svårt att utöva sådan tillsyn

och att den skulle kränka hemmets helgd. Utredningen anser att en tillsyn

över arbetstiden inom det husliga arbetet får förutsättas i huvudsak bli inskränkt

till att biträda med råd och att tolka lagen. Besök på arbetsplatsen

torde redan av praktiska skäl inte kunna komma i fråga annat än när det

direkt påkallas av en begäran. En kontroll av detta slag kan enligt utredningen

knappast sägas innefatta något oskäligt intrång i hemmets helgd. Den

som anlitar främmande personer för arbete i hemmet synes böra få finna

sig i att myndighet kontrollerar efterlevnaden av de lagregler som gäller till

de anställdas skydd, när misstanke om överträdelse föreligger. Utredningen

påpekar dessutom att många andra typer av inspektioner kan förekomma i

hemmen, exempelvis för att undersöka om bostaden motsvarar de krav som

uppställs från hälsovårds- och brandskyddssynpunkt.

Vid bedömningen av det anförda kommer utredningen till det resultatet,

att övervägande skäl talar för att arbetstiden i det husliga arbetet bör regleras

efter samma principer som på andra områden.

Enligt utredningen ligger det närmast till hands att göra den av 1963 års

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

arbetstidskommitté föreslagna allmänna arbetstidslagen tillämplig även på

arbete i arbetsgivarens hushåll. Utredningen påpekar emellertid att de husligt

anställdas arbetsförhållanden i flera hänseenden är särpräglade. Bl. a. är arbetstiderna

i allmänhet längre än de som allmänna arbetstidslagen föreskriver.

En väsentlig skillnad i förhållande till andra yrkesområden är att det

på det husliga området inte finns några representativa fackliga organisationer.

En reglering genom kollektiva överenskommelser kan således inte

åstadkommas och eventuellt behov av skydd mot alltför omfattande arbetstidsuttag

och mot orättvis behandling i arbetstidshänseende kan inte här

som på andra områden tillgodoses genom arbetstagarorganisationernas

verksamhet. Den föreslagna allmänna arbetstidslagen har utformats med

utgångspunkten att lagen inte skall innehålla några undantagsbestämmelser

för särskilda arbetstagargrupper. Eventuellt behövliga avvikelser från lagens

regler skall i stället kunna uppnås genom kollektivavtal. Avsaknaden

av organisationer på det husliga området innebär att denna utväg att få till

stånd en lämplig särreglering är stängd. Enligt utredningen bör lagen därför

inte göras tillämplig på detta område om inte dess materiella regler tillgodoser

de särskilda behov som kan anses befogade där.

Utredningen kommer fram till att en tillämpning av reglerna i den föreslagna

arbetstidslagen skulle skapa stora svårigheter för en betydande grupp

av hushåll, nämligen småbarnsfamiljer där föräldrarna har förvärvsarbete

utanför hemmet. Utredningen beräknar att mer än hälften av alla hembiträden

är anställda i hem där antingen en ensamstående familjeförsörjare

eller båda makarna har förvärvsarbete av ganska betydande omfattning

och det finns barn i skolåldern. Om hushållets vuxna medlemmar har heltidsarbete

med arbetsplatsen förlagd utanför hemmet samt deras arbetstider

sinsemellan sammanfaller behöver de hjälp med tillsyn av barnen minst

under en tid som motsvarar den ordinarie arbetstiden med tillägg för måltidsraster

och den tid som går åt för resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Enligt utredningen kan varken övertidsreglerna eller jourtidsbestämmelserna

i förslaget till arbetstidslag tillgodose de aktuella arbetsgivarnas behov

av att få utnyttja arbetstagaren för barnpassning. En ytterligare möjlighet

om man vill göra allmänna arbetstidslagen tillämplig på husligt arbete är

enligt utredningen att låta arbetsgivarna ordna barntillsynen under viss

del av dagen eller viss dag i veckan på annat sätt, antingen så att arbetstagaren

får vara ledig viss tid varje dag då barnet las om hand av annan

eller så att arbetsveckan begränsas till exempelvis fyra dagar. Inte heller

denna lösning anser utredningen lämplig. För arbetsgivarna är den uppenbarligen

otillfredsställande. Från barnets synpunkt är det knappast lyckligt

att dess skötsel delas upp på flera olika personer. För arbetstagarna skulle

ett system av denna typ vara av tvivelaktigt värde, särskilt om det skulle

innebära att de fick en rast om en eller ett par timmar mitt på dagen.

Mot bakgrunden av det sagda finner utredningen det föga önskvärt att genomföra

en arbetstidsreglering som innebär att den aktuella gruppen av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

småbarnsfamiljer inte kan utnyttja det tillgängliga utbudet på arbetskraft.

En sådan reglering skulle också, framhåller utredningen, försvåra för de

gifta kvinnorna att ta förvärvsarbete utanför hemmet. Den föreslagna allmänna

arbetstidslagen kan därför enligt utredningens åsikt inte göras tilllämplig

på arbete i de hushåll det här är fråga om.

Utredningen pekar på andra vägar att tillgodose önskemålet att arbetstagaren

skall kunna anlitas för tjänstgöring på arbetsplatsen längre än normal

arbetstid.

En möjlighet är att i likhet med vad som skett i den norska lagen om husligt

arbete utesluta vissa arbetsplatser från arbetstidsreglernas tillämpningsområde.

Utredningen anser inte denna lösning tillfredsställande för svensk

del. Den skulle innebära att man, samtidigt som man i princip införde reglerad

arbetstid för arbetstagare i husligt arbete, från denna reglering undantog

mycket stora grupper. Den kunde också befaras försvåra rekryteringen

av arbetskraft till just de hushåll där behovet i allmänhet är störst. Vidare

framhåller utredningen att det allmänt sett knappast är skäligt att låta en

arbetstagargrupp helt avstå från de förmåner som den sociala arbetstidslagstiftningen

innebär enbart för att inte en annan arbetstagargrupp skall utestängas

från arbetsmarknaden.

En annan möjlighet är att reglera bruttoarbetstiden i stället för nettoarbetstiden.

Detta överensstämmer med vad som gäller i Finland och Norge.

Bruttoarbetstidssystemet är emellertid, såsom framhållits i olika sammanhang,

okänt i vårt land, det kan lätt framstå som diskriminering av de husligt

anställda och, inte minst för den dugliga arbetskraften, leda till att den

effektiva arbetstiden blir längre än avsett. Inte heller denna ordning anser

utredningen därför böra komma i fråga.

Utredningen stannar för att den lämpligaste lösningen är att införa en

särskild övertidsbestämmelse, som på ett bättre sätt än arbetstidskommitténs

förslag till allmän arbetstidslag tillgodoser de förvärvsarbetande småbarnsföräldrarnas

speciella behov. Syftet med en sådan bestämmelse bör

enligt utredningen vara att underlätta för dessa familjer att ordna sin barnpassning

utan att i oskälig mån försätta arbetstagaren i sämre ställning än

andra arbetstagare. Härvid bör enligt utredningen märkas att förslaget till

allmän arbetstidslag i likhet med de nu gällande arbetstidslagarna tillhandahåller

vissa möjligheter till övertidsuttag som knappast skulle kunna utnyttjas

på det husliga arbetets område. Detta gäller dels s. k. förberedelseoch

avslutningsarbete och dels den s. k. extra övertid som kan tas ut efter

medgivande av arbetarskyddsstyrelsen. Vidare kan den som är anställd i

hushåll av nu aktuellt slag inta sina måltider under arbetstid och i viss

utsträckning använda sådan tid till att uträtta egna ärenden och i övrigt

ombesörja personliga angelägenheter. Härigenom kan arbetstagaren sägas

typiskt sett ha mindre behov av fritid än arbetstagare i allmänhet.

övertidsbestämmelsen bör, anser utredningen, ta sikte på just de fall där

de nu diskuterade problemen föreligger. Den bär alltså ge rätt till särskilt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

övertidsuttag för arbete med tillsyn av barn men inte för annat arbete. Dock

bör med tillsyn av barn jämställas tillsyn av annan person som, exempelvis

på grund av hög ålder eller sjukdom, inte kan ta vård om sig själv. En

ytterligare förutsättning bör vara att de medlemmar av hushållet som i och

för sig skulle vara i stånd att svara för tillsynen är förhindrade att göra

detta på grund av förvärvsarbete utanför hemmet. Genom att regeln konstrueras

som en övertidsbestämmelse vill utredningen markera att arbetstagaren

skall ha rätt till särskild ersättning för den extra arbetstiden. Utredningen

framhåller, att en förutsättning för att övertid av ifrågasatt typ

skall få tas ut givetvis är att arbetstagaren har åtagit sig att stå till förfogande.

Någon skyldighet att fullgöra övertidsarbete är det inte fråga om.

Utredningen föreslår således, att arbetstidsregler för de husligt anställda

liksom hittills meddelas i en särskild lag. Denna bör enligt utredningen i

största möjliga utsträckning överensstämma med den allmänna arbetstidslagen,

men på olika punkter kan smärre avvikelser med hänsyn till de särskilda

förhållandena inom yrket te sig motiverade.

Den särskilda lagen bör enligt utredningen göras tillämplig på var och en

som är anställd för att utföra husligt arbete i arbetsgivarens hushåll, dock

inte den som tillhör arbetsgivarens familj. Till skillnad från hembiträdeslagen

föreslås den gälla också för deltidsanställda samt husföreståndarinnor

och hushållerskor. Utredningen har av både principiella och praktiska skäl

varit tveksam om lämpligheten av att låta lagen omfatta även arbetstagare

som självständigt sköter arbetsgivarens hushåll men stannat för att inte

göra något undantag i detta hänseende.

Den ordinarie arbetstiden får enligt förslaget utgöra högst 40 timmar i

veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Raster då arbetstagaren

fritt disponerar över sin tid räknas inte in i arbetstiden. Det förutsätts att

40-timmarsveckan genomförs i etapper i samma takt som på den allmänna

arbetstidslagens område.

Utöver den ordinarie arbetstiden får arbetsgivaren under vissa villkor ta

ut jourtid och övertid. Liksom enligt förslaget till allmän arbetstidslag

krävs för uttag av jourtid att det är nödvändigt att arbetstagare står till

arbetsgivarens förfogande för att vid påkommande behov utföra arbete.

Jourtiden får uppgå till högst 48 timmar under en tid av fyra veckor. Som

jourtid räknas inte den del av ett jourpass då arbetstagaren utför arbete för

arbetsgivarens räkning.

I fråga om övertid föreslås motsvarigheter till reglerna om s. k. allmän

övertid och övertid för nödfallsarbete i förslaget till allmän arbetstidslag.

Övertid skall således få tas ut när särskilda skäl föreligger med högst 48

timmar under en fyraveckorsperiod, dock högst 200 timmar under ett kalenderår.

Vidare får övertid tas ut utan särskild begränsning i den mån det

oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse, akut sjukdomsfall eller

annan sådan omständighet som ej kunnat förutses. Utredningens förslag

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

upptar däremot inte några bestämmelser om övertid för förberedelse- och

avslutningsarbeten eller om möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att ge

tillstånd till uttag av ytterligare övertid.

Den särskilda övertidsbestämmelse som föreslås främst för att de förvärvsarbetande

småbarnsföräldrarna skall kunna tillgodoses innebär att

övertid utöver vad förut sagts får tas ut för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem

som inte kan ta vård om sig själv, när detta behövs på grund

av att hushållets vuxna medlemmar har förvärvsarbete utanför hemmet.

Denna form av övertid är maximerad till 40 timmar per fyraveckorsperiod.

Utredningen föreslår bestämmelser som ger arbetstagaren rätt till särskild

ersättning för jourtid och övertid. Dessa bestämmelser, som avses bli

tvingande till arbetstagarens förmån, saknar motsvarighet i förslaget till

allmän arbetstidslag.

Utredningen konstaterar att arbetarskyddslagen f. n. inte gäller för husligt

arbete. Spörsmålet huruvida de i arbetarskyddslagen behandlade frågorna

bör regleras för det husliga arbetets del tas därför upp av utredningen.

Först har utredningen undersökt möjligheterna att göra arbetarskyddslagen

tillämplig på sådant arbete. Utredningen finner att arbetarskyddslagens

allmänna bestämmelser om åtgärder till förebyggande av ohälsa och

olycksfall inte i sak innehåller någonting som inte kan tillämpas på det

husliga arbetets område. Med hänsyn till att det i hemmen finns betydande

risker för olycksfall, exempelvis i samband med felaktigt handhavande av

maskiner och kemikalier, anser utredningen att det kan vara av visst värde

att arbetsgivare och arbetstagare genom uttryckliga föreskrifter i lag förpliktas

svara för att sådana risker motverkas. Bestämmelserna i arbetarskyddslagen

om raster, nattvila och veckovila för arbetstagare i allmänhet

är också enligt utredningens uppfattning utformade så att de utan olägenhet

kan göras tillämpliga på husligt arbete.

Arbetarskyddslagens regler om minderåriga arbetstagare, dvs. sådana som

är under 18 år, tilldrar sig enligt utredningen speciellt intresse i förevarande

sammanhang, eftersom en mycket stor del av de husligt anställda är minderåriga.

Utredningen anser att bestämmelsen om en minimiålder av 14 år

inte passar för husligt arbete, åtminstone inte i sin nuvarande utformning.

Det kan enligt utredningen inte anses påkallat att helt förbjuda att skolbarn

under 14 år anställs exempelvis för att passa barn under sommarlovet eller

anlitas som barnvakt några timmar en kväll. Påtagliga missbruk av minderårig

arbetskraft kan i stället motverkas med hj älp av en allmän bestämmelse

om plikt för arbetsgivaren att se till att arbetet inte medför fara för överansträngning

eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller

kroppsutveckling.

Inte heller arbetarskyddslagens särskilda regler om arbetsbok och läkarbesiktningar

beträffande minderåriga arbetstagare finner utredningen läm
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

pade för husligt arbete. Utredningen anser det vidare inte kunna komma i

fråga att göra bestämmelserna om arbetstid för minderåriga i sin helhet

tillämpliga. En sådan förändring skulle nämligen göra det praktiskt taget

omöjligt att anlita en heltidsanställd arbetstagare under 18 år för jourtjänst

som barnvakt på kvällen. Eftersom arbetarskyddslagen gäller även tillfälligt

anställda skulle den f. ö. också göra det svårt att över huvud taget utnyttj a

ungdom för sådan tjänst. Sålunda skulle det bli förbjudet att utan arbetarskyddsstyrelsens

tillstånd anlita en 15-åring som barnvakt efter kl. 19 och

en 17-åring efter kl. 22.

Också vissa andra av de särskilda skyddsbestämmelserna beträffande

minderåriga är enligt utredningen föga lämpliga för det husliga arbetet. Skall

detta föras in under arbetarskyddslagen anser utredningen att undantag

måste göras i fråga om föreskrifterna rörande minderåriga arbetstagare. En

sådan lösning finner utredningen emellertid inte tilltalande, särskilt som de

minderåriga utgör en mycket betydande grupp av de husligt anställda. Utredningen

framhåller också att det skulle innebära en opåkallad försämring

för de minderåriga om hembiträdeslagens begränsningar i möjligheterna

att utnyttja minderåriga på kvällar och fridagar slopades utan att ersättas

av andra skyddsregler än dem som gäller för vuxna arbetstagare enligt

arbetarskyddslagen.

På grund härav finner utredningen att den nuvarande arbetarskyddslagen

inte kan göras direkt tillämplig på det husliga arbetet. I stället förordar

utredningen att vissa arbetarskyddsbestämmelser förs in i den särskilda lag

som behövs för reglering av de husligt anställdas arbetstid. Utredningen

anser att den särskilda lagen bör innehålla dels en allmän arbetarskyddsbestämmelse,

dels vissa regler som maximerar arbetstiden för vuxna och

minderåriga arbetstagare och därigenom garanterar en viss dygnsvila och

veckovila. De sistnämnda reglerna får ersätta de nuvarande fritidsbestämmelserna

i hembiträdeslagen.

Utredningen har prövat frågan om behov finns av lagregler motsvarande

hembiträdeslagens föreskrifter i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Därvid erinrar utredningen till en början om att

hembiträdeslagens regler motiverats dels med att det från ordningssynpunkt

och för att undvika tvister var av värde att ha tillgång till klara bestämmelser

som kunde fylla ut de vanligen mycket ofullständiga anställningsavtalen

och dels med att en reglering i vissa avseenden påkallades av sociala skäl.

Utredningen, vars ställningstagande föregåtts av en rundfråga i ämnet till

socialstyrelsen, länsarbetsnämnderna och vissa organisationer, anför att den

för egen del inte kan känna sig övertygad om att det alltjämt finns något

starkt behov av skydd mot obilliga avtalsvillkor i de hänseenden det gäller.

Det torde inte annat än undantagsvis förekomma att avtal över huvud taget

träffas i någon av de frågor som är föremål för tvingande reglering i hem
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

biträdeslagen. För utredningen förefaller det vidare knappast sannolikt att

en arbetsgivare, med den brist på arbetskraft som råder f. n. och som kommer

att bestå under överskådlig framtid, skulle vilja i samband med anställningen

försöka genomdriva för sig förmånliga regler i sådana frågor, vilka

i allmänhet är föga aktuella då. F. ö. vill utredningen framhålla att det enligt

allmänna rättsgrundsatser torde vara möjligt att även utan stöd av speciella

tvingande lagbestämmelser jämka eller lämna utan avseende avtalsvillkor,

vars tillämpning skulle strida mot god sed eller eljest vara otillbörlig.

Som ett motiv för att i lag meddela bestämmelser av nu berörd art har

emellertid också anförts intresset av att parterna skall kunna få ldara besked

om vilka regler som i avsaknad av avtal skall gälla dem emellan i olika

praktiskt betydelsefulla hänseenden. Detta skäl har enligt utredningen onekligen

alltjämt stor giltighet. Ståndpunkten utvecklas av utredningen på

följande sätt. Det husliga arbetet intar i flera avseenden en påtaglig särställning

vid jämförelse med andra yrkesområden. Arbetsplatserna är små. De

flesta arbetsgivare har inte några andra anställda och många av dem saknar

all erfarenhet av arbetsgivarfunktioner. Arbetstagarna är många gånger unga

och har i allmänhet inte varit verksamma inom något annat område av

yrkeslivet. Såväl arbetsgivare som arbetstagare är oorganiserade, och några

organisationer som kan bistå dem i deras angelägenheter finns över huvud

taget inte. Inte heller föreligger några kollektivavtal som kan sägas ge

uttryck åt sedvanan inom branschen. Dessa förhållanden gör att det

säkerligen ofta föreligger behov av auktoritativa normer efter vilka

parterna kan lösa uppkommande frågor om innebörden av deras förpliktelser

mot varandra. Vid bedömningen av värdet av sådana normer

bör givetvis hänsyn också tas till vilka utsikter som finns för att

de skall bli kända av dem som de berör. Kunskaperna om den nu gällande

hembiträdeslagen är dåliga. Enligt den statistiska undersökning som utredningen

föranstaltat om kände bara 40 % av arbetstagarna och drygt

60 % av arbetsgivarna över huvud taget till lagens existens, och många av

dem hade en mycket osäker uppfattning om dess innehåll. Även om de flesta

arbetsgivare och arbetstagare är okunniga om vilka regler som gäller för

förhållandet dem emellan kan man dock anta att de när ett problem aktualiseras

försöker ta reda på vad som gäller. Finns det då lagregler är det

lätt för den som tillfrågas att hänvisa till dessa. Saknas sådana regler är

det svårare att få besked om innehållet i gällande rätt.

Enligt utredningens uppfattning kan alltså vissa praktiska skäl åberopas

till stöd för att liksom f. n. regler ges i lag rörande andra arbetsvillkor för

husligt arbete än dem som rör arbetstid och arbetarskydd. I enstaka hänseenden

kan också skyddssynpunkter tillmätas betydelse. Om, såsom utredningen

har förordat, det även i fortsättningen skall finnas en särskild

lag om husligt arbete som i första hand reglerar arbetstidsfrågorna, anser

utredningen det därför lämpligt att denna lag även får innehålla vissa be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

stämmelser i andra frågor av det slag som nu behandlas i hembiträdeslagen.

Vid den närmare utformningen av dessa bestämmelser bör enligt utredningens

åsikt hembiträdeslagens nuvarande regler tas till utgångspunkt.

Av de gällande bestämmelserna förefaller emellertid flera under nuvarande

förhållanden helt betydelselösa. Dessa torde utan olägenhet kunna slopas.

Andra regler framstår som mindre lämpliga och bör inte behållas i oförändrat

skick.

Enligt utredningen är det önskvärt att regler om tillsyn införs även i fråga

om det husliga arbetet. Om sådana regler saknades skulle arbetstagarna på

detta område inta en oförmånlig särställning, vilket helst bör undvikas.

Vidare skulle det bli praktiskt taget omöjligt att ingripa mot lagöverträdelser

från arbetsgivarens sida, om arbetstagaren för sin del finner sig i

dem. Detta anses inte vara förenligt med lagens syfte. Enligt utredningen

kan inte några avgörande invändningar riktas mot att arbetsförhållandena

i ett hem underkastas tillsyn. Vid utformningen av tillsynen kan det dock

vara befogat att ta viss hänsyn till arbetsplatsernas särskilda karaktär.

Enligt utredningens förslag skall tillsynen inte avse hela den föreslagna

lagen utan enbart dess bestämmelser om arbetstid och arbetarskydd. Tillsynen

bör enligt utredningen ankomma på arbetarskyddsmyndigheterna.

Arbetarskyddslagens regler om tillsyn skall gälla i tillämpliga delar. Tillsynsverksamheten

på det husliga området anses i första hand böra inriktas

på att ge råd och anvisningar åt arbetsgivare och arbetstagare. Inspektioner

på arbetsplatserna bör dock inte vara uteslutna. Bl. a. eftersom myndigheternas

resurser inte rimligen kan räcka till för att besöka alla de hem

som har anställda i hushållet, måste denna verksamhet begränsas till sådana

fall där en undersökning motiveras av särskilda skäl. Från arbetarskyddssynpunkt

bedöms detta som tillräckligt. Mot bakgrund härav har utredningen

i sitt förslag tagit in en bestämmelse om att undersökning på arbetsplatsen

bara får företas på begäran eller om det i övrigt föreligger särskild

anledning.

Det behov av upplysning och vägledning som kan finnas när det gäller

andra frågor än sådana som angår arbetstid eller arbetarskydd bör enligt

utredningen kunna tillgodoses genom arbetsmarknadsverkets försorg. Någon

föreskrift härom upptas inte i utredningens lagförslag.

Remissyttrandena

Remissinstanserna är till övervägande delen positivt inställda till utredningsförslaget.

De grundläggande principerna bakom förslaget tillstyrks

eller lämnas utan erinran av femton av de nitton remissorganen. Socialstyrelsen

anser att utredningens förslag får betecknas som ett framsteg i

förhållande till gällande ordning. Styrelsen förordar emellertid en annan

lösning av den förevarande lagstiftningsfrågan än den som utredningen

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

föreslagit. Direkt avstyrkande yttranden kommer från arbetarskyddsstyrelsen

(majoriteten i styrelsen), SAF samt Skogs- och lantarbctsgivareföreningen.

Utslagsgivande för remissinstansernas ställningstagande till förslaget som

lielhet har varit inställningen i den centrala frågan om lagstiftningen bör

reglera arbetstiderna för de husligt anställda direkt eller indirekt. Utredningsförslagets

rekommendation om en övergång från fritidslag till arbetstidslag

stöds således av en stark remissopinion. I denna grundläggande fråga

bär socialstyrelsen inte någon från utredningen avvikande mening. Arbetar

skyddsstyrelsen anser däremot att lagstiftningen för de husligt anställda

också fortsättningsvis bör ha karaktären av en fritidslag. Enligt styrelsen

kan den nuvarande hembiträdeslagen med vissa modifikationer i utformningen

göras permanent. Som framgår av det sagda ställer sig också SAF

och Skogs- och lantarbctsgivaref öreningen avvisande till en ny lagstiftning

av arbetstidskaraktär.

Remissorganen delar i allmänhet utredningens uppfattning, att de husligt

anställda har lika befogade anspråk som andra arbetstagare på att få sina

arbetstidsförhållanden reglerade i lag och att en utgångspunkt därvid bör

vara att en sådan reglering sker efter samma principer som för arbetstagare

i övrigt. Sålunda uttalar socialstyrelsen att vägande skäl knappast numera

föreligger att betrakta arbetstagare i husligt arbete på annat sätt än andra

kategorier arbetstagare. LO — liksom den till LO:s yttrande anslutande

minoriteten i arbetarskyddsstyrelsen — finner det välmotiverat att ge hembiträdena

samma ställning som andra i arbetstidshänseende. Hembiträdesföreningen

i Stockholm uttalar sin tillfredsställelse över att kravet på likställighet

med andra yrken har beaktats av utredningen. Yrkeskvinnors

klubbars riksförbund framhåller att förbundet har förståelse för rättvisekravet.

Tillgodoses detta kan det, anser förbundet, bidra till större yrkesmedvetenhet

inom hembiträdeskåren. Sveriges husmodersföreningars riksförbund

finner det självklart att arbetstidsbestämmelserna för de husligt

anställda så långt möjligt bör överensstämma med de regler som gäller för

arbetsmarknaden i övrigt. Också arbetarskyddsstyrelsen — som enligt vad

förut nämnts motsätter sig en direkt arbetstidsreglering på det husliga

området — anser att utredningens här berörda utgångspunkt i och för sig

är oantastlig.

Som skäl för en direkt arbetstidsreglering har utredningen också åberopat

vissa skyddssynpunkter. Hembiträdesföreningen i Stockholm instämmer i

att det från sociala synpunkter är av stort värde att arbetet på det husliga

området regleras i fråga om arbetstidens längd. Kooperativa kvinnogillesförbundet

anser det både önskvärt och behövligt att de anställda i husligt

arbete får sin arbetstid reglerad efter samma principer som arbetstagare

i allmänhet. Enligt förbundet är de husligt anställda en ganska värnlös

kategori, eftersom de inte har några understödjande fackliga organisationer.

Av särskild betydelse är enligt förbundet att arbetstagarna huvudsakligen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

består av två på sitt sätt handikappade grupper, nämligen den utländska

arbetskraften och praktikanterna.

Utredningen har inte räknat med att det skall vara möjligt att genom ny

lagstiftning nämnvärt öka utbudet av arbetskraft på den husliga sektorn.

I denna bedömning instämmer arbetarskyddsstyrelsen och SAF. Däremot

anser RLF att en arbetstidsreglering skulle kunna i viss mån stimulera

rekryteringen av hushållsanställda, bl. a. med hänsyn till att parterna får

en klarare uppfattning om vilka regler som gäller på området. Svensk sjuksköterskeförening

synes också anse att rekryteringsskäl kan åberopas för

en arbetstidsreglering. Som skäl för tillstyrkan av en sådan reglering anför

nämkgen föreningen att det naturligtvis måste finnas möjlighet att få

arbetskraft i hushållet på orter där daghems- eller familj edaghemsverksambet

inte organiserats i tillräcklig omfattning.

Utredningen bär diskuterat en del argument som i olika sammanhang

anförts mot en direkt reglering av arbetstiden. I huvudsak är det dessa

argument som återkommer i de avstyrkande remissyttrandena.

Arbetar sky ddsstgr elsen uttalar att det viktigaste skälet för en fortsatt

fritidslagstiftning är att det husliga arbetet är så svårt att kontrollera, att

det inte lämpar sig för arbetstidslagstiftning. Den föreslagna lagstiftningen

skulle, anför styrelsen, komma att gälla för tre skilda typer av husligt anställda,

nämligen husföreståndarinnor, hembiträden i hushåll där arbetsgivaren

har förvärvsarbete utom hemmet samt hembiträden i hushåll där

arbetsgivaren har möjlighet att personligen leda arbetet. Bara för den sistnämnda

kategorin, som torde vara den minsta av de tre, finns enligt styrelsen

möjlighet till en effektiv kontroll av arbetstiden. För de båda andra

grupperna kan den dagliga arbetstidens början och slut ingalunda alltid

och rasterna inte alls kontrolleras av arbetsgivaren.

SAF anför att det synes vara orealistiskt att införa arbetstidsregler av

den art som föreslås i betänkandet. Föreningens bedömning grundar sig på

bl. a. följande faktorer. Hemarbetets art skiljer sig väsentligen från annat

avlönat arbete. Vidare är övervakningen över arbetet i ett hem avsevärt

mindre än inom flertalet andra yrken. Arbetstagaren bestämmer också

väsentligen själv sin arbetstakt. Den tid som åtgår för att utföra nödvändiga

hushållssysslor är beroende av familjens storlek och hemmets beskaffenhet.

Arbetsuppgifterna är dessutom så särpräglade att arbetstiden svårligen kan

tillvaratas på effektivt sätt inom en i förväg bestämd tid.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen betonar att det husliga arbetet är

så särpräglat till sin natur, att en arbetstidsreglering inte lämpligen kan ske

på samma sätt som för de yrkesgrupper som omfattas av hittills genomförda

arbetstidslagar. Hemarbetets varierande beskaffenhet olika hushåll emellan

innebär enligt föreningen alt bundenhet vid arbetstidsregler som anges i

lag måste medföra stora olägenheter. Svårigheterna för en utom hemmet förvärvsarbetande

husmor med småbarn skulle bli utomordentligt stora. Enligt

föreningen måste man beakta att barndaghem inte alltid finns att tillgå.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Särskilt gäller detta för landsbygdens husmödrar. Föreningen anser dessutom

att det är i hög grad otillfredsställande att tillsynen över efterlevnaden

av arbetstidsbestämmelserna skulle komma att sträcka sig in på hemmets

område.

Utredningen har avvisat tanken på att göra den arbetstidslag som 1963

års arbetstidskommitté föreslagit tillämplig också på husligt arbete. Främst

i syfte att tillgodose en betydande grupp av hushåll, nämligen småbarnsfamiljer

där föräldrarna har förvärvsarbete utanför hemmet, föreslår utredningen

i stället en särskild arbetstidslag för det husliga arbetet, vilken i

stora delar överensstämmer med de regler som arbetstidskommittén föreslagit.

Utredningens ställningstagande på denna punkt vinner uttalat stöd

av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO och SACO.

Fredrilca-Bremer-förbundet anser att principiella skäl kan anföras mot

eu särlagstiftning för de husligt anställda. Eftersom denna grupp fortfarande

huvudsakligen utgörs av kvinnlig arbetskraft, skulle en särlagstiftning

kunna stämplas som en lag för kvinnor och bidra till att konservera

mindre önskvärda förhållanden. Förbundet menar dock att riskerna härför

är förhållandevis små. De hushållsanställda har med åren minskat alltmer i

antal och utgör nu en liten kategori. De förändrade samhällsförhållandena

betyder vidare att behovet av hjälp i de enskilda hemmen alltmer kommer

att inriktas på vård- och tillsynsuppgifter. Ett antagande av en särlagstiftning

för de husligt anställda synes därför innebära en övergångsåtgärd,

dikterad av praktiska skäl. Förbundet anser sig mot bakgrunden härav

kunna godta utredningens argumentering och ställningstagande.

För ett inordnande av de husligt anställda under den tilltänkta allmänna

arbetstidslagen uttalar sig endast en remissinstans, socialstyrelsen. Enligt

styrelsen bör också arbelarskyddslagen göras tillämplig på husligt arbete.

Styrelsen anför, att svårigheterna att inordna husligt anställda under de

allmänna arbetstidsbestämmelserna synes överdrivna. Strävandena i förslaget

till allmän arbetstidslag att undvika undantagsbestämmelser för särskilda

arbetstagargrupper anser styrelsen i och för sig vällovliga. De kategoriklyvningar

som man därigenom velat ta avstånd från markeras emellertid

enligt styrelsens uppfattning mindre om man i en för alla arbetstagare

gemensam lag tar in en eller annan särbestämmelse än om man tillskapar

en speciallag för enbart en liten grupp arbetstagare.

Utredningens förslag till arbetstidsregler för de husligt anställda innebär,

att den särskilda lagen skall innehålla bestämmelser om ordinarie arbetstid,

jourtid och övertid, vilka i stora delar överensstämmer med reglerna i

förslaget till allmän arbetstidslag. Utredningsförslaget går vidare ut på att

lösa bl. a. de förvärvsarbetande småbarnsföräldrarnas speciella problem

genom en särskild övertidsbestämmelse, som saknar motsvarighet i förslaget

till allmän arbetstidslag.

Flertalet remissinstanser godtar det föreslagna regelsystemet. Invändningar

förs dock fram från några håll. Om en lag om arbetstid i husligt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

arbete skulle anses behövlig är det enligt arbetarskgddsstgrelsen i varje fail

inte nödvändigt med en differentiering av arbetstagarnas verksamhet på så

många skilda former av arbetstid som föreslagits. I anledning av att utredningen

gör en jämförelse som visar att gränsen för det totala arbetstidsuttaget

är praktiskt taget densamma enligt utredningens förslag som enligt arbetstidskommitténs

förslag framhåller styrelsen att likformigheten blott är

skenbar. Bara en mindre del av de arbetstagare som faller under allmänna

arbetstidslagen tas i anspråk för förberedelse- och avslutningsarbete och

ett maximiuttag av övertid för sådant ändamål hör till sällsyntheterna. Tillstånd

av styrelsen till extra övertid medges dessutom bara för en relativt

liten del av landets arbetstagare. Däremot kan övertid för tillsyn enligt utredningens

förslag väntas bli aktuell för en mycket stor del av dem som är

anställda i husligt arbete. Styrelsen anser att det hade varit mer tilltalande

om utredningen i stället konstaterat att den allmänna övertiden i husligt

arbete kan behöva uppgå till 500 eller 600 timmar per år och undvikit

konstruktionen övertid för tillsyn. Styrelsen delar utredningens uppfattning

att det är opraktiskt att låta styrelsen pröva ansökningar om tillstånd till

extra övertidsarbete i privata hushåll.

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund anser att den lösning utredningen

valt för att täcka den förvärvsarbetande arbetsgivarens bortovaro från hemmet

är onödigt tillkrånglad. Förbundet befarar att uppdelningen på ett

flertal olika former av arbetstid kan leda till motsättningar mellan parterna.

I detta hänseende framhåller förbundet att den föreslagna lagstiftningen

förutsätter att arbetstagarnas ersättning spaltas upp efter de olika arbetstidsformerna.

Dessutom blir det nödvändigt med en omfattande arbetstidsbokföring.

Med hänsyn till att måltidsuppehåll m. m. ingår i arbetstiden

vid husligt arbete men inte i den ordinarie arbetstiden enligt förslaget till

allmän arbetstidslag anser förbundet att kravet på rättvisa mellan olika

grupper i samhället närmast talar för att maximum för den ordinarie

arbetstiden för husligt anställda bör sättas något högre än vad utredningen

föreslagit.

SAF uttalar att både arbetsgivare och arbetstagare när det gäller husligt

arbete i hög grad avviker från mönstret på arbetsmarknaden i övrigt och att

man därför knappast kan vänta sig att de skall kunna göra åtskillnad mellan

ordinarie arbetstid, jourtid och olika former av övertid. Den av utredningen

föreslagna skyldigheten för arbetsgivare att föra anteckningar om

jourtid och övertid skulle enligt föreningens mening i allt väsentligt vara

ogenomförbar.

I ett remissyttrande, från Kooperativa kvinnogillesförbundet, hävdas att

det föreslagna regelsystemet medger för lång total arbetstid, eftersom ordinarie

arbetstid och jourtid samt övertid av olika slag kan tas ut under en

och samma period. Kompletterande bestämmelser bör enligt förbundet införas

som hindrar sådant arbetstidsuttag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Utredningens förslag att begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden

skall vara högst fyra veckor anser skolöverstyrelsen tillfredsställande

med hänsyn till att behov finns på det husliga området av att kunna fördela

arbetstiden olika på de olika veckorna.

LO anser att den ordinarie arbetstiden bör begränsas också per dygn.

Dygnsmaximum vill LO sätta till nio timmar. Detta överensstämmer med

vad organisationen förordat i sitt remissyttrande över förslaget till allmän

arbetstidslag.

När det gäller jourtiden efterlyser LO en klarare avgränsning av de förutsättningar

som skall gälla för jourtidsuttag. Årsmaximum för övertid bör

enligt LO vara 150 timmar i stället för 200 timmar.

För att den särskilda bestämmelsen om övertid för tillsyn skall vara

tillämplig krävs enligt förslaget att hushållsmedlemmarna skall ha förvärvsarbete

utom hemmet. Detta anses av Kooperativa kvinnogillesförbundet

innebära en alltför snäv avgränsning. Villkoret minskar i hög grad

möjligheterna för en husmor med småbarn att få barntillsyn i samband

med studier, resor eller sjukdom.

Svensk sjuksköterskeförening ifrågasätter om övertid enligt den särskilda

bestämmelsen bör få tas ut för tillsyn av annan hushallsmedlem än barn.

Föreningen, liksom också SACO, anser att gränsen för övertid för tillsyn

40 timmar per fyraveckorsperiod — är för snäv. Båda remissinstanserna

föreslår att gränsen höjs. Enligt föreningen bör den sättas vid 45 timmar

under en tid av fyra veckor.

Utredningens förslag om införande av vissa arbetarskyddsbestämmelser i

den särskilda lagen för de husligt anställda möter bara undantagsvis kritik

i remissyttrandena. Arbetarskyddsstyrelsen anser att den föreslagna allmänna

skyddsbestämmelsen kan väntas bli utan praktisk betydelse med

hänsyn till kontrollsvårigheterna. Som nämnts hävdar socialstyrelsen att

arbetarskyddslagen bör göras tillämplig på husligt arbete.

Utredningens förslag om att lagstiftningen liksom f. n. skall innehålla

vissa regler rörande andra arbetsvillkor än sådana som rör arbetstid och

arbetarskydd lämnas utan erinran av remissinstanserna. En del synpunkter

och önskemål rörande den närmare utformningen av dessa regler förs dock

fram.

Socialstyrelsen anser att de föreslagna bestämmelserna om anställningsavtalets

ingående och om tjänstgöringsintyg kan slopas. Kooperativa kvinnogillesförbundet

finner däremot att krav på skriftligt anställningsavtal bör

ställas upp.

Enligt LO bör slås fast att lön och övertidsersättning skall regleras på

fastställd dag minst en gång i månaden.

TCO och Svensk sjuksköterskeförening finner att bestämmelserna i hembiträdeslagen

om skyldighet för arbetstagaren att på begäran förete läkarintyg

om sitt hälsotillstånd bör bibehållas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

I anledning av de föreslagna bestämmelserna om anställningsavtalets upphörande

understryker LO att det husliga arbetet inte bör vara undantaget

från kravet på att uppsägning skall vara sakligt grundad.

SAF avstyrker bestämmelser om föreläggande om rättelse, besvär och

straffpåföljd.

Förslaget att lagstiftningen skall omfatta även korttids- och deltidsanställda

samt hushållerskor och husföreståndarinnor finner skolöverstyrelsen

val motiverat. Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar sin

tillfredsställelse över den tillämnade utvidgningen av tillämpningsområdet.

Enligt förbundet är det inte ovanligt att äldre husföreståndarinnor och

hushållerskor har en oskäligt lång arbetstid och att de underlåter att protestera

häremot t. ex. av rädsla för att inte kunna få nytt arbete på grund av

sin ålder. Hembiträdes föreningen i Stockholm anser att det är en stor vinst

att de deltidsanställda kommer att omfattas av lagstiftningen. Också RLF

anser att utredningens ståndpunkt i fråga om lagens tillämpningsområde är

riktig. Enligt förbundets bedömning kan frågan om anställningsförhållande

föreligger eller ej lätt lösas i det enskilda fallet. Ytterligare kan nämnas att

arbetarskgddsstyrelsen -— som förordar att hembiträdeslagen görs permanent

-— anser att en utvidgning av hembiträdeslagens tillämpningsområde

bör övervägas. SAF ställer sig däremot avvisande till att lagstiftningen görs

tillämplig på hushållerskor och husföreståndarinnor. Skälet härtill är att

det enligt föreningens uppfattning är närmast omöjligt att tidsmässigt reglera

arbetsförhållandena för dessa grupper. Den som ensam svarar för ett

hem kan inte räkna med fritid på samma sätt som exempelvis en anställd

inom industrin.

Utredningens tanke är att tillsyn över lagens efterlevnad skall utövas av

arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen räknar med att tillsynsverksamheten

i huvudsak skall inskränka sig till att meddela råd och anvisningar till ledning

för lagens tillämpning. Det övervägande antalet remissinstanser godtar

utredningens förslag i denna del. Från några håll möter emellertid invändningar.

SAF avstyrker de föreslagna tillsynsbestämmelserna. Enligt föreningen är

dessa orealistiska med hänsyn till det med nödvändighet personliga förhållande

som råder mellan arbetsgivare och arbetstagare på det husliga området.

Bestämmelserna svarar inte heller mot något reellt behov, eftersom den

permanenta bristen på huslig arbetskraft gör det osannolikt att en arbetstagare

stannar kvar på en arbetsplats där arbetsvillkoren är mindre tillfredsställande.

Arbetarskyddsstyrelsen avstyrker bestämt att inspektion i hemmen skall

kunna förekomma. Den behövliga kontrollen kan enligt styrelsen ske genom

granskning av de anteckningar som skall föras om övertid och jourtid. Styrelsen

gör också erinringar mot förslaget att styrelsen och yrkesinspektionen

skall vara tillsynsmyndigheter. Styrelsen anför att utredningen använt sig

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

33

av en negativ urvalsmetod när det gällt att bestämma tillsynsmyndighet.

Styrelsen förordar att tillsynen, om lagförslaget genomförs, sker genom

arbetsmarknadsverket, som hittills haft till uppgift att tillhandagå med

upplysningar om hembiträdeslagen och som dessutom brukar förmedla anställningarna

i husligt arbete.

LO anser att tillsynen bör handhas av kommunernas hälsovårdsnämnder

liksom när det gäller tillsyn enligt arbetarskyddslagen över företag med

mindre än tio anställda.

I remissyttrandena från arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO och SACO

framhålls betydelsen av att en omfattande upplysningsverksamhet bedrivs

i anslutning till en ny lagstiftning på det husliga området. Enligt TCO bör

informationen kunna spridas genom skolväsendet, arbetarskyddsstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen men även genom press, radio och television.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar sig beredd att åtaga sig informationsuppgifter

i fråga om de delar av lagstiftningen som inte faller inom yrkesinspektionens

verksamhetsområde.

Departementschefen

Arbetsvillkoren för husligt anställda regleras i väsentliga hänseenden

genom hembiträdeslagen av år 1944. Bakom lagens tillkomst låg syftet att

tillförsäkra hembiträdena förbättrade arbetsförhållanden. Med hänsyn till

att dessa allmänt hade mycket långa och oregelbundna arbetstider framstod

det som särskilt angeläget att skapa drägligare förhållanden i arbetstidshänseende.

Av stor vikt var dessutom att man eftersträvade en utveckling

mot förbättrad rekrytering av arbetskraft till hembiträdesyrket. En lagreglering

på främst arbetstidsområdet skulle bidra till att avhjälpa den rådande

bristen på kvalificerad arbetskraft för husligt arbete.

Hembiträdeslagen behandlar det enskilda arbetsavtalet på det husliga området.

Föreskrifterna om arbetstiden är inte utformade efter mönster av

bestämmelserna i annan arbetstidslagstiftning. I stället för att reglera

arbetstidens längd för viss tidsperiod har man valt att ange det minsta mått

av fritid som ett hembiträde skall åtnjuta. Därigenom sker indirekt en viss

reglering av arbetstiden. Bestämmelserna tillförsäkrar den anställda kvällsledighet

och fridagar i viss omfattning. Därutöver innehåller hembiträdeslagen

föreskrifter i en del andra frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Dessa föreskrifter gäller bl. a. anställningsavtalets

ingående och upphörande, gottgörelse för övertidsarbete, löneutbetalning,

rätten till bostad och vård vid sjukdom, betyg samt skadeståndsskyldighet.

Vissa skyddsbestämmelser avseende minderåriga hembiträden finns också.

Hembiträdeslagens giltighetstid, som ursprungligen var begränsad till tre

år, har successivt förlängts, varje gång för en period av tre år. Lagen gäller

nu t. o. m. den 31 oktober 1971.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 150

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Frågan hur de husligt anställdas arbetstider bör regleras bär varit aktuell

alltsedan hembiträdeslagens tillkomst. Från olika håll har framförts önskemål

om att arbetstiden för denna grupp skall regleras efter i huvudsak

samma principer som gäller för andra arbetstagare. På andra håll har man

emellertid hävdat att en lagstiftning av den typ hembiträdeslagen representerar

är det lämpligaste för det husliga området, bl. a. med hänsyn till

arbetsuppgifternas natur och svårigheterna att utöva tillsyn över tillämpningen

av arbetstidsbestämmelser för husligt anställda. Naturligt är att

slutlig ståndpunkt till hembiträdenas arbetstidsförhållanden inte tagits

förrän klarhet vunnits i fråga om hela arbetstidslagstiftningens framtida

karaktär och utformning. Detta hinder för frågans avgörande har nu undanröjts

sedan årets riksdag antagit en ny allmän arbetstidslag (1970: 103),

som träder i kraft den 1 januari 1971. Den nya arbetstidslagen reglerar inte

arbetstiden för hushållsanställda. Tiden är nu mogen för att ta upp denna

fråga på grundval av bl. a. det material och de bedömningar som redovisats

av 1962 års utredning angående hembi trädeslagstif tningen.

Utredningen har diskuterat olika skäl som kan anföras för och emot ett

frångående av den indirekta metoden för arbetstidens reglering på det husliga

arbetets område. Utredningens slutsats blir att övervägande skäl talar

för att arbetstiden för hushållsanställda regleras efter i huvudsak samma

principer som på andra områden. En kraftig remissopinion stöder denna

ståndpunkt.

Även jag anser att revisionen av hembi trädeslagstiftningen bör innebära

att man tillgodoser önskemålen om att de husligt anställda i princip jämställs

med andra arbetslagar grupper i arbetstidshänseende. Enligt min mening

utgör de allmänna strävandena mot likställdhet mellan olika samhällsmedlemmar

och samhällsgrupper ett viktigt skäl för att lagstiftningens

karaktär ändras i antydd riktning. Utredningens undersökningar rörande

arbetstidsförhållandena i husligt arbete synes dessutom ge anledning att

anta att en anpassning av lagstiftningen till de regler som gäller för andra

arbetstagare kan medverka till vissa förbättringar i fråga om arbetstiderna

för de hushållsanställda. På sätt utredningen framhållit ter sig ett förbättrat

lagstöd motiverat inte minst mot bakgrunden av att de husligt anställda i

allmänhet är mycket unga och saknar tidigare erfarenheter av förvärvsarbete

samt av att de ofta för sin utbildning är beroende av att få tillfredsställande

vitsord från arbetsgivaren. I detta sammanhang kan också åberopas

att arbetstagarna inte är sammanslutna i någon organisation som

kan tillvarata deras intressen på arbetsplatsen.

Det sagda innebär inte att jag är främmande för de svårigheter som möter

att åstadkomma en direkt reglering av arbetstiden på det husliga arbetets

område. Hushållsarbete utförs under i viss mån speciella betingelser. Göromålen

i ett hushåll är i regel av sådan natur att det är svårt att koncentrera

dem till en någorlunda sammanhängande del av dagen. Detta innebär bl. a.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

att tiden mellan arbetsdagens början och slut ofta blir lång men också att

arbetsintensiteten brukar variera betydligt under dagens lopp. De husligt

anställda har i allmänhet större möjligheter än andra arbetstagare att ombesörja

egna personliga angelägenheter under arbetsdagen. En annan omständighet

att beakta är att dygnsrytm och andra faktorer som påverkar

arbetsförhållandena kan växla starkt mellan olika hushåll. Att åtskilliga

husligt anställda arbetar under mer eller mindre okontrollerbara förhållanden

har också på sina håll ansetts tala mot en direkt arbetstidsreglering.

Vissa svårigheter kan dessutom finnas att göra arbetstidsbestämmelser på

det husliga området tillräckligt effektiva.

De problem som här i korthet berörts måste naturligtvis uppmärksammas

när det gäller att utforma lagstiftningen. De torde emellertid inte behöva

förhindra en reform i den riktning jag nyss angett som önskvärd.

Utredningen har undersökt om en allmän arbetstidslag med den utformning

som föreslogs av 1963 års arbetstidskommitté skulle kunna göras

tillämplig på arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll. Eftersom den slutligen

antagna arbetstidslagen i stort överensstämmer med kommitténs lagförslag

är denna prövning alltjämt av intresse. Utredningen har funnit att

de av arbetstidskommittén föreslagna bestämmelserna inte kan göras tilllämpliga

på husligt anställda utan att kompletteras med en särskild övertidsbestämmelse.

Enligt utredningen förutsätter arbetstidskommitténs förslag

bl. a. att avsteg från lagens materiella regler i betydande omfattning

skall kunna åstadkommas genom kollektivavtal. Avsaknaden av organisationer

på det husliga arbetsområdet innebär emellertid, framhåller utredningen,

att denna utväg att få till stånd en lämplig särreglering är stängd.

Den särskilda övertidsbestämmelsen anser utredningen nödvändig för att

man skall kunna tillgodose behovet av barntillsyn i en stor grupp av hushåll,

nämligen småbarnsfamiljer där föräldrarna förvärvsarbetar utom hemmet.

Med den utformning som kommittéförslaget fått finns emellertid inte utrymme

för bestämmelser som rör enbart en speciell arbetstagargrupp. Utredningen

kommer på grundval av sina överväganden fram till att det inte

är möjligt att hänföra husligt arbete under den allmänna arbetstidslagen.

I stället föreslår utredningen eu särlagstiftning för detta område även i

fortsättningen.

Jag vill i denna de! ansluta mig till utredningens bedömning, som godtagits

av alla remissinstanser utom en. Vid den allmänna arbetstidslagens

tillkomst var det visserligen en strävan att göra undantagen från lagens

tillämpningsområde så få och så litet omfattande som möjligt. Undantag

ansågs böra medges bara i sådana fall där ett inordnande under lagen skulle

medföra betydande olägenheter för verksamheten eller där arbetsförhållandena

antingen generellt eller för vissa arbetstagare var så speciella att de

inte kunde förenas med de materiella regler lagen måste innehålla. Just när

det gäller de hushållsanställda finns emellertid, som utredningen framhåller,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

en betydande grupp, vars arbetsförhållanden får anses vara sådana att det

inte låter sig göra att strikt tillämpa allmänna arbetstidslagens regler om

ordinarie arbetstid, jourlid och övertid. Möjligheten att överlämna åt parterna

alt i kollektivavtal komma överens om avsteg från dessa regler står inte

heller till buds på det husliga området och särbestämmelser för enstaka

arbetstagargrupper har konsekvent undvikits i arbetstidslagen. Man får därför

acceptera att arbete i arbetsgivarens hushåll undantas från arbetstidslagens

tillämpningsområde och att regleringen av de hushållsanställdas

arbetstider sker i en särskild lag. Man vinner också därigenom den fördelen

alt i denna lag kan tas in även bestämmelser av annan än rent arbetstidsmässig

karaktär.

Den vikt man enligt det förut anförda bör lägga vid jämställdhetsaspekterna

leder till att de särskilda arbetstidsbestämmelserna för hushållsanställda

bör konstrueras efter 1 huvudsak samma mönster som reglerna i allmänna

arbetstidslagen. Lagstiftningen bör således ange maximimått för

arbetstidens längd för viss tidsperiod. Den bör vidare bygga på samma

arbetstidsbegrepp som allmänna arbetstidslagen gör. Detta innebär att arbetstagarens

bundenhet vid arbetsplatsen blir avgörande för om arbetstid

föreligger eller ej. En omläggning av nuvarande regelsystem får naturligtvis

inte medföra försämrade garantier beträffande förläggningen av de anställdas

fritid jämfört med vad som gäller i dag. I sammanhanget får man därför

ta upp bl. a. frågan huruvida arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden

och dess förläggning bör göras tillämpliga på de hushållsanställda. Jag

återkommer senare till detta spörsmål.

I arbetstidslagstiftningen intar bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens

längd en central plats. Genom generella arbetstidsförkortningar har

maximum för den ordinarie arbetstiden successivt nedbringats till f. n. 42Vi

timmar i veckan. Genom den nya allmänna arbetstidslagen sker en ytterligare

förkortning, varigenom 40-timmarsveckan blir en realitet fr. o. m.

år 1973. Ett väsentligt mål när det gäller att utforma särlagstiftningen för

det husliga området bör vara att tillförsäkra de hushållsanställda del i den

standardförbättring som förkortningsreformerna fört med sig för andra

arbetstagargrupper.

Också i ett annat avseende anser jag det önskvärt att inriktningen stämmer

överens med allmänna arbetstidslagens. Jag syftar här på grunderna

för övertidsregleringen. Huvudtanken bakom övertidsbestämmelserna i allmänna

arbetstidslagen är att arbete på övertid skall vara en extraordinär

företeelse. Övertid bör tillgripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda

omständigheter föreligger. Däremot bör som regel inte förekomma

någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna.

Dessa synpunkter bör enligt min mening vara bestämmande också när det

gäller övertid för de hushållsanställda.

Om man således i åtskilliga väsentliga hänseenden bör sträva efter parallellitet

med lagstiftningen för arbetstagare i allmänhet är det å andra

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

sidan uppenbart att de särskilda förhållandena på det husliga arbetets

område måste återspegla sig i utformningen av regelsystemet. Hänsyn måste

tas till att arbetsavtalen på den husliga sektorn inte som på andra områden

tillkommer under medverkan av fackliga organisationer. Denna skiljaktighet

innebär att bestämmelserna om de hushållsanställdas arbetstider inte

kan ges den dispositiva karaktär som reglerna i allmänna arbetstidslagen

fått. De maximigränser som fastläggs för arbetstiden måste vara av tvingande

natur om lagstiftningens syften skall kunna tillgodoses.

Den ringa fackliga organisationen på det husliga området gör det också

svårare att föra ut en ny lagstiftning i den praktiska tillämpningen. Utredningens

undersökningar har visat att kunskaperna hos arbetstagare och

arbetsgivare om hembiträdeslagen och dess innehåll är långt ifrån fullgoda.

Min slutsats härav blir — även om man naturligtvis bör kunna nå betydelsefulla

resultat genom en rätt upplagd informations- och upplysningsverksamhet

— att stor vikt måste läggas vid att reglerna görs så enkla och lättförståeliga

som möjligt.

Åtskilliga arbetstagare i husligt arbete torde ha arbetstidsförhållanden

som i inte ringa mån avviker från vad som gäller i arbetslivet i övrigt. För

en del av dessa bör det vara möjligt att nå fram till en bättre anpassning av

arbetstiderna till förhållandena på andra områden. Som utredningen funnit

gäller detta dock inte den betydande grupp av arbetstagare som anställts för

barntillsyn o. d. i hushåll där båda föräldrarna eller en ensam familjeförsörjare

yrkesarbetar utom hemmet. I likhet med det stora flertalet remissinstanser

delar jag utredningens uppfattning att man för denna kategori

måste beakta rådande förhållanden genom bestämmelser som medger att

arbetstagaren kan anlitas för tjänstgöring på arbetsplatsen något längre tid

än normal arbetstid. Enligt min mening behöver man knappast hysa några

allvarliga betänkligheter häremot. Som tidigare framhållits torde arbetsuppgifterna

för de husligt anställda regelmässigt vara sådana att de tillåter visst

mått av sysslande med egna angelägenheter under arbetstid.

Arbetstidsreglerna i utredningens förslag har utformats i nära anslutning

till arbetstidskommitténs förslag till allmän arbetstidslag. Den ordinarie

arbetstiden skall enligt förslaget inte få överstiga 40 limmar i veckan i

genomsnitt för en period som får vara längst fyra veckor. I fråga om övertid

föreslås motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens bestämmelser om s. k.

allmän övertid och övertid för nödfallsarbete. Övertid skall således som

regel få tas ut bara när särskilda skäl föreligger. Maximum för allmän övertid

är enligt förslaget 48 timmar under en fyraveckorsperiod och 200 timmar

per kalenderår. Den förut omnämnda särskilda övertidsregeln tillåter

därutöver övertid för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som inte

kan ta vård om sig själv, i den mån det behövs på grund av att hushållets

övriga medlemmar har förvärvsarbete utanför hemmet. Sådan övertid föreslås

kunna uppgå till högst 40 timmar under en period av fyra veckor. I

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

överensstämmelse med förslaget till allmän arbetstidslag upplär utredningens

förslag bestämmelser om s. k. jourtid, dvs. tid då arbetstagaren står

till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen för att utföra arbete om

detta skulle behövas. Maximum för jourtid föreslås till högst 48 timmar

under en period av fyra veckor.

För egen del anser jag att utredningens förslag i mycket utformats så att

det stämmer överens med de allmänna riktlinjer jag förut angett. Generellt

sett är den eftersträvade likformigheten mellan allmänna arbetstidslagen

och lagstiftningen på det husliga området av stort värde. Glädjande är vidare

att utredningen kunnat föreslå regler om den ordinarie arbetstiden

som innebär att principen om 40 timmars normal arbetsvecka skrivs in i

lagstiftningen. Bakom förslagets bestämmelser om övertid kan man också

spåra den önskvärda restriktiva inställningen till arbete på övertid.

På vissa punkter anser jag emellertid att avvikelse bör göras från utredningsförslaget.

Detta förhållande bottnar främst i min önskan att förenkla

lagstiftningen så långt som möjligt och därmed underlätta dess tillämpning.

Enligt min åsikt är utredningens förslag väl komplicerat genom att arbetstiden

delas upp i alltför många kategorier. Samma uppfattning har förts

fram av några remissinstanser, bl. a. arbetarskyddsstyrelsen.

Uppspaltningen på tre olika former av övertid alltefter förutsättningarna

för överlidsuttag för med sig problem t. ex. i samband med arbetstidskonIrollen.

Enligt min mening bygger f. ö. konstruktionen övertid för tillsyn av

barn m. fl. på ett alltför teoretiskt betraktelsesätt. Också principiella skäl

talar emot konstruktionen. Bakom förslaget i denna del ligger främst

önskemålet att tillgodose småbarnsfamiljernas behov av barnpassning m. m.

under den del av dagen då föräldrarna är borta från hemmet på grund av

förvärvsarbete. Jag är ense med utredningen om att sådana hänsyn måste

tas i lagstiftningen. Behovet av ökat arbetstidsuttag i de aktuella hushållen

är emellertid närmast kontinuerligt och inte något som uppstår tillfälligt på

grund av särskilda omständigheter. Det bör då inte tillgodoses genom en

övertidsbestämmelse. Jag förordar i stället att lagen upptar en kompletterande

specialregel som medger utsträckt ordinarie arbetstid för den grupp

hushållsanställda som det här är fråga om. I sammanhanget vill jag framhålla

att sådan utsträckt arbetstid utan tvivel kommer att få inflytande på

den lön som utgår. Den av mig förordade regeln bör således inte leda till

sämre ekonomiskt resultat för de anställda än övertidskonstruktionen och

den därmed förenade rätten till övertidsersättning.

Jag vill vidare ifrågasätta behovet av att införa begreppet jourtid för

hushållens del. Någon direkt motsvarighet till de speciella förhållanden

inom vissa arbetsområden som motiverade införandet av jourtid i allmänna

arbetstidslagen anser jag inte föreligger på det husliga området. Till jourtid

vill utredningen hänföra tid då arbetstagaren håller sig hemma för att passa

telefon o. d. I hem med småbarn som kräver tillsyn skulle enligt utred
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

39

ningen jourtid tillämpas när arbetstagaren tjänstgör som barnvakt på kvällen

sedan barnen lagt sig. Det är naturligtvis inte lämpligt att begränsa

arbetstiden så att man utesluter möjligheten att anlita de i barnfamilj shushållen

anställda som barnvakt på kvällen när barnen sover. Jag anser det

dock inte motiverat att införa begreppet jourtid för att möjliggöra att just

den grupp av hushållsanställda som med viss nödvändighet har långa

arbetsdagar får utnyttjas som barnvakt på kvällar och nätter i större utsträckning.

Behovet av barnvaktshj älp på sådan tid som nyss nämnts bör

kunna tillgodoses inom ramen för vad reglerna om ordinarie arbetstid och

övertid medger. Inte heller vad utredningen i övrigt anfört i fråga om jourtid

har gjort mig övertygad om att detta begrepp behövs i lagstiftningen. Med

hänsyn härtill och till den förenkling som uppnås om jourtidsregler undviks

föreslår jag att lagen inte upptar några bestämmelser om jourtid.

En lagstiftning som enligt det sagda bygger på en enkel och naturlig

begreppsbildning bör, anser jag, ha goda förutsättningar att vinna förståelse

hos de enskilda hushållens arbetsgivare och arbetstagare. Utan denna förståelse

finns sannolikt risker för att lagstiftningen förfelar sitt syfte och

kanske t. o. m. får negativa konsekvenser för arbetstagarna.

Mot bakgrunden av det anförda förordar jag en huvudregel beträffande

den ordinarie arbetstiden av det innehåll som utredningen föreslagit. Den

kompletterande regel som skall medge längre ordinarie arbetstid än enligt

huvudregeln bör begränsas till att avse arbetstagare som har till uppgift att

se till barn eller annan hushållsmedlem som inte kan ta vård om sig själv.

Som en ytterligare förutsättning bör gälla, att förlängd ordinarie arbetstid

medges bara i den mån det behövs på grund av att den eller de medlemmar

av hushållet, som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett, har

förvärvsarbete utanför hemmet. Med förvärvsarbete utanför hemmet bör

dock jämställas en sådan omständighet som att hinder föreligger att utöva

tillsynen till följd av nedsättning i arbetsförmågan. Ett absolut maximum

för den ordinarie arbetstidens förlängning bör enligt min mening sättas vid

12 timmar per vecka i genomsnitt för en period av fyra veckor.

Övertid bör få tas ut bara under förutsättning att särskilda skäl föreligger.

Jag förordar att gränsen för det årliga övertidsuttaget sätts vid 300 timmar,

vilket motsvarar vad som enligt allmänna arbetstidslagen utgör maximum

för det sammanlagda uttaget av allmän och extra övertid. Man måste

här beakta att avsteg från övertidsreglerna inte såsom enligt allmänna

arbetstidslagen kommer att kunna ske genom överenskommelse i kollektivavtal.

Inte heller är dispensvägen framkomlig. Det måste också finnas ett

visst utrymme för utförande på övertid av sådana vaktsysslor som enligt

utredningens förslag betraktas som jourtjänst.

Såsom förut antytts kan hembiträdeslagens fritidsgarantier inte utan

vidare slopas. Övergången till arbetstidslag motiverar en prövning av frågan

vilka kompletterande regler som behövs angående arbetstidens förlägg
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

ning. Arbetarskyddslagens regler i detta avseende kommer därmed i blickpunkten.

Då arbetarskyddslagen inte till någon del gäller för husligt anställda

kan det finnas fog för att vidga frågeställningen till att avse hela

spörsmålet i vilken utsträckning bestämmelser av arbetarskyddsnatur behövs

för de hushållsanställda.

Utredningen har undersökt möjligheterna att göra arbetarskyddslagen

tillämplig på arbete i arbetsgivarens hushåll. Därvid har utredningen funnit

att det är av ett visst värde att arbetsgivare och arbetstagare genom uttryckliga

föreskrifter i lag förpliktas att svara för att risker för olycksfall i

hemmen motverkas. Detta skulle enligt utredningen kunna ske genom att

arbetarskyddslagens allmänna bestämmelser om åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall gjordes tillämpliga på hushållsanställda. Också bestämmelserna

i arbetarskyddslagen om raster, nattvila och veckovila för

arbetstagare i allmänhet bör enligt utredningen utan olägenhet kunna tilllämpas

i husligt arbete.

Emellertid finns det, anser utredningen, ett flertal föreskrifter i lagen

rörande minderåriga arbetstagare som är föga lämpade för detta arbetsområde.

Att göra undantag med avseende på det husliga arbetet för reglerna

om minderåriga arbetstagare är enligt utredningen inte lämpligt, eftersom

de minderåriga utgör en mycket betydande grupp inom det husliga

arbetets område. Enligt utredningens uppfattning skulle f. ö. slopandet av

hembiträdeslagens begränsningsregel i fråga om användande av minderårig

arbetstagare till arbete på kvällar och fridagar innebära en opåkallad försämring

för de minderåriga, om inte regeln ersätts av andra skyddsbestämmelser

än dem som enligt arbetarskyddslagen gäller för vuxna arbetstagare.

Utredningens slutsats blir att den nuvarande arbetarskyddslagen inte

kan göras direkt tillämplig på husligt arbete. I stället förordar utredningen

att vissa arbetar skyddsbestämmelser förs in i den särskilda lag som behövs

för reglering av de husligt anställdas arbetstid. Förutom en mera allmänt

utformad arbetarskyddsbestämmelse föreslår utredningen regler som garanterar

vuxna och minderåriga anställda behövlig nattvila och veckovila.

Dessa regler avses tjäna som ersättning för de nuvarande fritidsbestämmelserna

i hembiträdeslagen.

För egen del godtar jag det resonemang utredningen här för. Följs utredningens

förslag om att endast vissa skyddsbestämmelser skall tas in i den

särskilda arbetstidslagen synes några större svårigheter i tillsynshänseende

inte behöva uppstå. På grund härav förordar jag att utredningens förslag i

förevarande del genomförs. När det gäller den närmare utformningen av de

allmänna skyddsföreskrifterna och bestämmelserna rörande arbetstidens förläggning

är det naturligt att sträva efter största möjliga överensstämmelse

med arbetarskyddslagens motsvarande regler. Detta bör enligt min mening

kunna gälla även om man beaktar att reglerna i arbetarskyddslagen kan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

komma att ändras till följd av den översyn av arbetarskyddslagstiftningen

som pågår genom den nyligen tillsatta arbetsmiljöutredningen. De bestämmelser

som nu föreslås i detta avseende bör kunna omprövas i anslutning till

en kommande revision av arbetarskyddslagstiftningen. Därvid kan också

frågan om det husliga arbetets ställning inom arbetarskyddslagstiftningen

övervägas på nytt.

Hembiträdeslagen innehåller som nämnts en del regler som rör annat än

arbetstidens längd och förläggning. Dessa bestämmelser har motiverats dels

med att det från ordningssynpunkt och för att undvika tvister är av värde

att ha klara bestämmelser som kan fylla ut de vanligen ofullständiga anställningsavtalen

och dels med att en reglering i vissa avseenden är påkallad

av sociala skäl.

Utredningen har prövat om behov alltjämt finns av bestämmelser av

detta slag. Bl. a. mot bakgrunden av arbetskraftsbristen på det husliga området

ställer sig utredningen tveksam till behovet av särskilda skyddsregler

mot obilliga avtalsvillkor i de hänseenden det här gäller. Utredningen anser

emellertid att praktiska skäl kan anföras till stöd för att liksom f. n. ge en

del utfyllnadsregler i lag rörande arbetsvillkoren för hushållsanställda. I

enstaka avseenden anser utredningen också att skyddssynpunkter kan tillmätas

betydelse. Utredningen finner det följaktligen lämpligt att i den särskilda

arbetstidslagen ta in vissa bestämmelser som reglerar förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare i andra praktiskt betydelsefulla hänseenden

än arbetstiden.

Utredningens ståndpunkt bär inte mött någon erinran under remissbehandlingen.

Även jag vill ansluta mig till utredningens bedömning. Det finns

ett ganska stort praktiskt behov av klargörande lagregler också beträffande

väsentliga arbetsvillkor som inte gäller arbetstiden. Härför talar framför allt

att såväl arbetsgivarna som arbetstagarna är oorganiserade och att det inte

förekommer några kollektivavtal som kan sägas ge uttryck åt sedvanan på

området. Man kan också åberopa att många arbetsgivare saknar erfarenheter

av arbetsgivarfunktioner samt att arbetstagarna i allmänhet är unga

och inte har varit verksamma på något annat område av arbetslivet. Dessa

omständigheter gör det f. ö. naturligt att också instämma med utredningen

i att regler av den här arten inte saknar betydelse från skyddssynpunkt. Som

utredningen funnit bör hembiträdeslagens nuvarande regler kunna tjäna

som utgångspunkt vid den närmare utformningen av bestämmelserna.

Den förordade arbetstidsregleringens syfte förutsätter enligt min mening

någon form av tillsyn över lagens efterlevnad. Bl. a. torde tillsynsregler

krävas för att undvika risken att de hushållsanställda råkar i en oförmånlig

särställning vid jämförelse med andra arbetstagare. Den stundom framförda

åsikten att arbetsförhållandena i enskilda hushåll över huvud taget inte bör

underkastas offentlig tillsyn med hänsyn till privatlivets helgd anser jag

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

alltför onyanserad. Tillräckligt verksamma tillsynsregler bör kunna utformas

under rimligt hänsynstagande till att arbetsplatserna är belägna i enskilda

hem.

Tillsynen bör i enlighet med utredningens förslag inskränkas till att avse

arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad. De åtgärder som

skall kunna vidtas inom ramen för tillsynen bör också begränsas. Härför

talar inte minst de praktiska svårigheter som annars uppstår redan på

grund av det förhållandevis stora antalet arbetsplatser. Jag delar utredningens

uppfattning att tillsynsverksamheten framför allt bör inriktas på

att ge råd och anvisningar åt arbetsgivare och arbetstagare. Tillsyn i annan

form bör bli aktuell närmast när anledning finns att anta att lagreglerna

överträds. Som utredningen funnit bör man inte helt utesluta möjligheten

att företa inspektion på arbetsplatsen. Denna möjlighet bör dock inte kunna

tillgripas annat än i mera speciella fall.

För arbetsgivare och arbetstagare på den husliga sektorn torde behovet

av upplysning och vägledning rörande gällande regler vara större än inom

områden där ett fackligt organisationsväsende är uppbyggt. Detta behov

kan knappast tillgodoses enbart genom de generella råd och anvisningar

som tillsynsmyndigheten kan komma att meddela. De berör ju f. ö. inte de

spörsmål som lagen behandlar utöver arbetstids- och arbetarskyddsfrågorna.

Arbetsförmedlingarna har hittills brukat tillhandagå med upplysningar

rörande innehållet i hembiträdeslagen. För frågor om hembiträdeslagens

närmare innehåll har förmedlingarna under senare år i allmänhet hänvisat

till arbetsmarknadsstyrelsens kanslibyrå. För egen del anser jag att man bör

kunna bygga vidare på den ordning som sålunda utbildat sig. För såväl

arbetsgivare som arbetstagare bör det te sig naturligt att kunna vända sig

till arbetsmarknadsorganen, som bl. a. förmedlar en stor del av anställningarna

i husligt arbete. Jag förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen inom

ramen för sin reguljära informationsverksamhet även i övrigt medverkar

till att en breddad kännedom om lagstiftningen ges till grupper som kan väntas

bli berörda av denna.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till arbetstidslag för husligt arbete. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga.

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget.

Speci almotivering

De centrala bestämmelserna i lagförslaget avser de husligt anställdas

arbetstider. Med hänsyn härtill framstår det som naturligt att betrakta lagen

främst som en arbetstidslag. Detta gäller också om man beaktar att de före
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

slagna arbetstidsbestämmelserna, till skillnad från reglerna i den nya allmänna

arbetstidslagen, inte i huvudsak begränsas till frågor om arbetstidens

längd utan också behandlar sådana spörsmål om arbetstidens förläggning,

som för arbetstagare i allmänhet regleras i arbetarskyddslagen. Som utredningen

ansett bör huvudinnehållet i lagen komma till uttryck i lagens rubrik.

1 stället för det namn som utredningen föreslagit — lag om arbetstid in. m.

i husligt arbete —- föreslås emellertid beteckningen arbetstidslag för husligt

arbete. Härigenom vinner man större likhet med namnen på de båda andra

arbetstidslagarna, nämligen allmänna arbetstidslagen och sjöarbetstidslagen.

Som utredningen funnit finns det flera skäl att undvika uttrycket hembiträde

i lagstiftningen. Bl. a. kan åberopas att lagen föreslås få ett vidare

tillämpningsområde än hembiträdeslagen och omfatta även husligt anställda

som enligt hembiträdeslagens terminologi inte är hembiträden. Då dessutom

benämningen på de anställda i den nya lagen inte bör avvika från uttryckssättet

i annan nyare arbetsrättslig lagstiftning bör den neutrala beteckningen

arbetstagare användas.

1 §

i paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Detta har

hestämts att omfatta anställningsförhållande där arbetstagare utför arbete

i arbetsgivarens hushåll.

Att på sätt som skett i hembiträdeslagen begränsa tillämpningen till fall

då det husliga arbetet är arbetstagarens huvudsakliga uppgift hos arbetsgivaren

har inte ansetts lämpligt. I stället har avsikten varit att tillämpningsområdet

för reglerna om arbetstid och arbetarskydd — i överensstämmelse

med vad som gäller för andra arbetstagare enligt allmänna arbetstidslagen

och arbetarskyddslagen —- skall grunda sig på den s. k. delprincipen. Dessa

regler bör alltså gälla för allt arbete av det slag lagen avser, även om arbetet

inte utgör arbetstagarens huvudsakliga syssla hos arbetsgivaren. Däremot

bör de inte vara tillämpliga under den tid arbetstagaren utför arbete av annat

slag för arbetsgivarens räkning, även om hushållsarbetet är den huvudsakliga

arbetsuppgiften. Om det sagda leder till att en arbetstagares verksamhet

i arbetstidshänseende blir att hänföra till olika lagar kan arbetsgivaren naturligtvis

inte ta detta till intäkt för att ta ut full ordinarie arbetstid och övertid

enligt vardera lagen.

När det gäller de bestämmelser som den föreslagna lagen innehåller i

andra ämnen än arbetstid och arbetarskydd kan tillämplighetsfrågan inte

bedömas efter delprincipen. Dessa bestämmelser har sådant innehåll att de

måste avse anställningen i dess helhet. Här avsedda regler torde böra gälla

för sådana anställningar som med ett naturligt betraktelsesätt framstår

som anställningar i hushållsarbete. Detta krav kan anses uppfyllt när

arbetstagaren har till huvudsaklig uppgift att utföra arbete i arbetsgivarens

hushåll men inte annars. Här får alltså en huvudsaklighetsprincip ligga till

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

grund för bedömningen. Som utredningen funnit torde det inte vara nödvändigt

att lagtexten direkt utsäger detta. Bl. a. med hänsyn till att anställningar

med blandade arbetsuppgifter är sällsynta finns det inte anledning

att befara några svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Med uttrycket arbete i arbetsgivarens hushåll avses varje arbete som enligt

allmänt språkbruk inbegrips därunder, såsom matlagning, servering, diskning,

bakning, konservering, städning, eldning, tvätt, strykning, sömnad och

barnskötsel. I princip torde begreppet hushållsarbete innefatta allt arbete

som utförs i och för det privata hushållet och som behövs för dettas normala

behöriga skötsel. Utanför lagens tillämpningsområde faller sådant

arbete som utförs i och för arbetsgivarens rörelse, exempelvis köksarbete

på restaurang och städningsarbete på kontor liksom även husligt arbete vid

vårdinstitutioner. I nu berörda avseenden har det föreliggande förslaget

samma innebörd som hembiträdeslagen. Det bör här tilläggas att till hushållsarbete

hänförs också tillsyn och vård av barn, sjuka och gamla som

tillhör hushållet. Lagen är alltså tillämplig på den som är anställd för att

utföra sådant arbete i ett privat hem.

De nya regler om arbetstid och arbetarskydd som nu föreslås för det husliga

arbetet bör — i likhet med vad som gäller på andra arbetsområden — i

princip vara tillämpliga även på korttids- och deltidsanställningar. Reglerna

om arbetstidens begränsning får visserligen inte någon direkt praktisk betydelse

för flertalet deltidsanställda. Förslaget innefattar lika litet som annan

arbetstidslagstiftning något skydd mot omfattande arbetstidsuttag av

den som har mer än en anställning. De föreslagna bestämmelserna om ledighet

och om begränsning av den dagliga arbetstiden för minderåriga arbetstagare

kan emellertid få betydelse även vid deltidsanställningar. Genom att

förslaget inte innehåller någon begränsning med avseende på anställningstidens

längd blir det tillämpligt även på helt tillfälliga anställningar, exempelvis

sådana som rör en enstaka dag.

De andra regler än arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelser som lagen

innehåller är visserligen i första hand avpassade för heltidsanställningar av

viss varaktighet. I den mån bestämmelserna kan få aktualitet vid andra

typer av anställningar finns dock inte tillräcklig anledning att göra undantag

för dem annat än i ett avseende. Rätt att få ett betyg som innehåller vitsord

om arbetstagarens sätt att sköta sitt arbete synes inte böra föreligga

förrän anställningen har varat viss tid. Bestämmelse härom har tagits in i

14 §, som handlar om tjänstgöringsintyg.

Undantag från lagens tillämpningsområde föreslås för arbetstagare som

är medlem av arbetsgivarens familj. Detta överensstämmer med vad som

gäller enligt annan jämförlig lagstiftning. Vid tillämpningen av arbetstidsoch

arbetarskyddslagstiftningen har begreppet familjemedlem getts en ganska

vidsträckt innebörd. Till familjemedlemmar har hänförts också andra

än de närmaste släktingarna och t. o. m. personer som inte alls är släkt med

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

45

arbetsgivaren, exempelvis fosterbarn, under förutsättning att de lever tillsammans

med arbetsgivaren och tillhör dennes hushåll. Denna tolkning bör

kunna appliceras på den föreslagna undantagsbestämmelsen.

I hembiträdeslagen görs undantag för vissa andra kategorier av arbetstagare,

nämligen dels husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare,

dels hushållerska eller annan som självständigt sköter hemmet i husmors

ställe. Den från praktisk synpunkt betydelsefulla frågan är om gruppen

hushållerskor — som enligt den statistiska undersökning utredningen

låtit göra år 1964 utgjorde drygt 6 000 personer eller inemot en femtedel av

samtliga arbetstagare i husligt arbete — bör inordnas under lagstiftningen

eller ej. Motsvarande spörsmål när det gäller gruppen husföreståndarinnor

synes däremot inte vara av samma vikt, eftersom antalet arbetsplatser på

det husliga området med mer än en anställd uppenbarligen är mycket ringa.

Utredningen har funnit det tveksamt om dessa båda grupper av arbetstagare

bör undantas från lagens tillämpningsområde. Efter att ha redovisat olika

skäl som kan anföras för och emot en sådan ordning har utredningen avstått

från att föreslå några undantagsregler.

Som utredningen framhållit är det principiellt önskvärt att undantagen

från lagstiftningen blir så få och så litet omfattande som möjligt. Utredningens

undersökningar synes också ge vid handen att ett inordnande av de

aktuella grupperna under lagen skulle kunna leda till förbättrade arbetstidsförhållanden

för åtskilliga arbetstagare. Svårigheterna med en generell

tillämpning av lagen på dessa grupper ligger framför allt däri, att inte så

få hithörande arbetstagare har en självständig ställning med bl. a. befogenheter

att bestämma över arbetets uppläggning. För sådana fall kan det te

sig mindre realistiskt att förutsätta kontroll från arbetsgivarens sida över

arbetstagarens arbetstider m. m.

En undantagsregel som anknyter till arbetstagarens självständiga ställning

synes med nödvändighet bli ganska vag till sin utformning. Eftersom

det i det enskilda fallet kan vara svårt att avgöra hur hög grad av självständighet

en arbetstagare faktiskt har, torde en sådan regel kunna föra med sig

oklarhet och besvärliga gränsdragningsproblem i den praktiska tillämpningen.

Som utredningen påpekat undgår man emellertid inte alla gränsdragningssvårigheter

om man avstår från att införa den ifrågasatta undantagsregeln.

Då aktualiseras nämligen oftare problem rörande lagens tilllämplighet

på sådana hemarbetande som betecknas som hushållerskor eller

liknande men som sammanlever med arbetsgivaren under äktenskapsliknande

förhållanden.

Vid övervägande av de argument som kan anföras i den förevarande frågan

har utredningens ståndpunkt godtagits. Den föreslagna lagen skall således

gälla i fråga om alla anställda i husligt arbete utom dem som tillhöir

arbetsgivarens familj. Det förutsätts att det verkligen råder ett arbetsrättsligt

förhållande mellan parterna. Det kan stundom vara svårt att avgöra

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

om detta är fallet när partsförhållandet har inslag av såväl personlig

som arbetsrättslig karaktär. I sådana lägen får frågan om lagens tilllämplighet

besvaras på grundval av en samlad bedömning, där hänsyn tas till

alla faktorer som talar i ena eller andra riktningen. Är det personliga draget

i partsförhållandet starkt dominerande medan det arbetsrättsliga momentet

skjutits i bakgrunden, synes parterna inte kunna betecknas som arbetsgivare

och arbetstagare.

Lagförslagets regler är av tvingande karaktär, om annat inte uttryckligen

anges i de särskilda bestämmelserna. Detta innebär bl. a. att en arbetstagare

inte med bindande verkan kan avstå från de förmåner lagen avser att

garantera. Andra stycket i förevarande paragraf ger uttryck härför. I detta

sammanhang bör framhållas att föreskrifterna inte lägger hinder i vägen

för avtal som bereder arbetstagaren större förmåner än dem lagen vill garantera.

2 §

Första stycket i denna paragraf ger uttryck för principen om högst 40

timmars normal arbetsvecka. Som utredningen framhållit och som bekräftats

av några remissinstanser kan det, när det gäller husligt arbete, med

hänsyn till förhållandena på den särskilda arbetsplatsen finnas beaktansvärda

behov av att kunna förlägga arbetstiden på sådant sätt att arbetstidsuttaget

inte blir detsamma varje vecka. Detta kan exempelvis bero på att

arbetsgivarens egna arbetstider utanför hemmet är oregelbundna. Mot bakgrunden

härav får det anses närmast ofrånkomligt att lagen, som ju avses

bli tvingande, medger längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden

än en vecka. Begränsningsperioden bör dock inte få överstiga fyra

veckor. En så utformad reglering överensstämmer med vad som för vissa

inte särdeles sällsynta situationer gäller enligt den nya allmänna arbetstidslagen.

Enligt denna lag får en upp till fyra veckor förlängd begränsningsperiod

tillämpas om det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena

i övrigt. Det bör understrykas att den föreslagna fyraveckorsregeln

är en maximiföreskrift och att följaktligen begränsningsperioder om

en, två eller tre veckor kan tillämpas. Som utredningen framhållit bör naturligtvis

arbetstiden i möjligaste mån vara densamma varje vecka. En sådan

fördelning torde i allmänhet framstå som lämpligast för såväl arbetsgivare

som arbetstagare.

Andra stycket i paragrafen innehåller den i allmänna motiveringen berörda

specialregeln om förlängd ordinarie arbetstid, som ansetts behövlig

framför allt av hänsyn till förvärvsarbetande föräldrar med små barn.

Specialregeln avser enbart sådana arbetstagare, vars arbete innefattar tillsyn

av barn eller annan person som inte kan ta vård om sig själv. För att bestämmelsen

skall vara tillämplig krävs vidare att de medlemmar av hushållet,

som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett — oftast är

det fråga om två föräldrar —, är förhindrade att utöva tillsynen på grund av

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

att de förvärvsarbetar utanför hemmet. Bestämmelsen gäller även det fall

att det bara finns en sådan medlem i hushållet och denne förvärvsarbetar

utom hemmet. Tillräckliga skäl har inte ansetts föreligga att tillåta förlängd

ordinarie arbetstid även vid bortovaro från hemmet av annan anledning än

förvärvsarbete, exempelvis studier, föreningsverksamhet o. d. Motsvarande

gäller om förvärvsarbete utförs i hemmet. Som nämnts i den allmänna

motiveringen har däremot med förvärvsarbete utanför hemmet jämställts

den situationen, att hinder föreligger att utöva tillsynen till följd av nedsatt

arbetsförmåga. Den typ av hushåll, där t. ex. en hemmavarande förälder inte

kan passa barn på grund av ett handikapp eller en långvarig sjukdom, har

ansetts böra beaktas i förevarande hänseende.

En ordinarie arbetstid som överstiger vad som följer av huvudregeln får

förekomma bara i den mån det behövs på grund av de angivna omständigheterna.

Om exempelvis av två förvärvsarbetande makar den ena är borta

från hemmet måndag—fredag kl. 7—16 och den andra samma dagar kl.

8.30—18, behöver arbetstagaren inte utnyttjas för tillsyn av makarnas barn

mer än liden kl. 8.30—16, dvs. 7 V2 timmar. Genom att förlägga arbetstiden

mellan kl. 8.15 och 16.15 måndag—fredag är det då möjligt att undvika

förlängd ordinarie arbetstid. Ändras exemplet därhän, att den make som

går hemifrån kl. 7 inte kan återvända förrän kl. 17 får däremot den ordinarie

veckoarbetstiden förlängas med 2 V2 timmar till högst 42 V2 timmar.

Ett absolut maximum för här avsedd förlängning är enligt lagförslaget 48

timmar per fyraveckorsperiod.

Förslaget upptar inte någon bestämmelse om längsta tillåtna ordinarie

arbetstid per dygn. På denna punkt överensstämmer förslaget med den nya

allmänna arbetstidslagen (jfr prop. 1970: 5 s. 108 ff). Den spärr som kan

behövas mot alltför långa arbetsdagar finns främst i den föreslagna bestämmelsen

om nattvila i 9 §. I fråga om minderåriga ges en särskild föreskrift

om maximum för den totala dygnsarbetstiden i 10 §.

Förslaget bygger liksom allmänna arbetstidslagen på ett nettoarbetstidsbegrepp.

Raster skall således inte räknas in i arbetstiden. Uttrycket rast

skall därvid ges samma innebörd som enligt 17 § arbetarskyddslagen. Rast

är enligt denna bestämmelse ett avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på

förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid

och inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Eftersom arbetarskyddslagen

inte görs tillämplig på husligt arbete har en motsvarande definition

tagits in som ett tredje stycke i förevarande paragraf. För att det skall vara

fråga om rast krävs alltså inte bara att arbetstagaren kan syssla med vad

denne vill utan också att arbetstagaren har rätt att avlägsna sig från det hem

där denne är anställd. Ofta torde detta inte vara möjligt, exempelvis därför

att det finns små barn i hemmet som inte kan lämnas ensamma. Bara om arbetsgivaren

inte ställer några som helst krav på att arbetstagaren skall finnas

tillgänglig föreligger en rast i lagens mening. Om sedan arbetstagaren ändå

väljer att stanna kvar på arbetsplatsen, exempelvis för att inta en måltid,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

hindrar detta givetvis inte att avbrottet i arbetet blir att betrakta som rast.

Paragrafens fjärde stycke innebär att man inte nödvändigtvis behöver

räkna begränsningsperioden från och med kalenderveckans första dag. Också

annan dag i veckan kan väljas som utgångspunkt. Beräkningen skall naturligtvis

ske efter ett fast system. Man kan t. ex. inte utgå från en veckodag

när det gäller att beräkna arbetstid för en viss begränsningsperiod och

från en annan veckodag såvitt gäller nästa begränsningsperiod. En veckoindelning

med samma veckodag som utgångspunkt skall i stället tillämpas

konsekvent för varje arbetstagare.

Vad nyss sagts om ett fast system för preciseringen av vecka gäller också

i övrigt vid utläggande av begränsningsperioderna. Om i det enskilda fallet

begränsningsperioden är fyra veckor skall således den första perioden omfatta

veckorna 1—4, den andra veckorna 5—8, den tredje veckorna 9—12,

etc.

3 §

Denna och följande paragraf innehåller regler om den omfattning i vilken

övertidsarbete får förekomma. I 3 § upptas föreskrifter om övertid i allmänhet,

medan 4 § reglerar övertid för nödfallsarbete. Bestämmelserna i dessa

paragrafer har sin motsvarighet i 10 § första stycket resp. 8 § i allmänna

arbetstidslagen. Lagförslaget innehåller däremot inte som allmänna arbetstidslagen

några regler om övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten.

Sådana regler har ansetts sakna tillämplighet för det husliga arbetets del.

Inte heller föreslås någon motsvarighet till allmänna arbetstidslagens föreskrift

om dispenslagd s. k. extra övertid. Som utredningen funnit är det

opraktiskt att räkna med att tillsynsmyndigheten skulle behöva ta ställning

till frågor om extra övertidsarbete i privata hushåll.

Med övertid i lagens mening förstås sådan arbetstid som överstiger den

i lagen fastställda ordinarie arbetstiden. Skulle kortare ordinarie arbetstid

ha avtalats än vad lagen medger, utgör skillnaden mellan avtalad och av lagen

medgiven längsta arbetstid inte övertid i lagens mening.

Enligt 3 §, vars innehåll berörts i den allmänna motiveringen, får övertid

tas ut med högst 48 timmar under en fyraveckorsperiod, dock högst 300

timmar under samma kalenderår. Något påtagligt behov av att på sätt som

skett i allmänna arbetstidslagen öppna möjlighet att låta begränsningsperioden

vara en månad i stället för fyra veckor har inte ansetts föreligga.

Övertid får tas ut bara då särskilda skäl föreligger. Häri ligger ett krav på

att det skall finnas en speciell anledning till att övertid behövs just då. En

sådan anledning kan vara att arbetsgivaren själv har övertidsarbete på sin

arbetsplats eller är borta hemifrån för studier, föreningssammankomster,

sällskapsliv eller annan förströelse och att hjälp därför behövs med tillsyn

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

av barnen. Situationen kan också vara den att familjen har gäster, varvid

arbetstagaren får hjälpa till med matlagning, servering, barnpassning e. d.

Däremot är det inte meningen att bestämmelsen skall utnyttjas för att regelbundet

under en längre period utsträcka den ordinarie arbetstiden.

4 §

Paragrafen anger villkoren för uttag av övertid för nödfallsarbete. Den

har inte kunnat utformas efter mönster av 8 § allmänna arbetstidslagen på

grund av de särskilda förhållandena inom husligt arbete. I stället har regleringen

i 12 § andra stycket hembiträdeslagen ansetts kunna vara till ledning.

En förutsättning för att nödfallsparagrafen skall vara tillämplig är att

det har inträffat en olyckshändelse eller ett akut sjukdomsfall eller någon

annan lika allvarlig händelse som inte har kunnat förutses. Det ligger i

sakens natur att det skall vara fråga om en tilldragelse inom det hushåll

där arbetstagaren är anställd. I hembiträdeslagens motsvarande bestämmelser

nämns särskilt, såvitt avser jordbrukshushåll, sjukdomsfall bland djuren.

Skäl finns knappast att ta med denna hänvisning. Det är emellertid

tänkbart att en sådan tilldragelse skulle kunna betraktas som en oförutsebar

omständighet av det slag som paragrafen syftar på. Det förtjänar understrykas

att det skall vara fråga om en plötsligt inträffande, oväntad händelse.

Arbetstagaren får användas till övertidsarbete i den mån det oundgängligen

påkallas på grund av det skedda. Häri ligger ytterligare en väsentlig

begränsning i bestämmelsens tillämpningsområde. Övertid för nödfallsarbete

får tas ut bara för arbete som står i omedelbart samband med

den inträffade händelsen, som inte kan anstå och som inte kan utföras av

någon annan. Om exempelvis en av makarna i hushållet drabbas av ett

olycksfall eller plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus, åtföljd av

andra maken, kan arbetstagaren hållas kvar på övertid för att se till barnen.

Däremot kan i princip övertid inte utnyttjas med stöd av denna paragraf

om det är ett av barnen som insjuknar och måste föras till sjukhus, åtföljd

av den ena av föräldrarna, medan den andra utan olägenhet kan stanna

hemma hos de övriga barnen. Det får anses följa av bestämmelsens formulering

att övertidsarbete av detta slag inte kan fortgå under någon längre tid

på grund av samma orsak. Om exempelvis en av makarna efter ett olycksfall

blir omhändertagen för långvarig vård berättigar inte paragrafen till att

använda arbetstagaren under hela denna tid för all passning av barn och

annat hushållsarbete som den andre maken är förhindrad att ombesörja.

I klarhetens intresse bör framhållas, att den omständigheten att bestämmelsen

om övertid för nödfallsarbete placerats efter bestämmelsen

om allmän övertid inte innebär att övertid enligt 4 § skulle kunna förekomma

bara när möjligheterna till övertid enligt 3 § är uttömda.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 150

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

5 §

Paragrafen behandlar arbetstagarnas skyldighet att arbeta på övertid.

Den nya allmänna arbetstidslagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse

i detta hänseende. I avsaknad av lagbestämmelse gäller vad som är

överenskommet i kollektivt eller enskilt avtal. Hembiträdeslagen innehåller

däremot en bestämmelse i ämnet i 12 § fjärde stycket. Där sägs att arbetstagaren

är skyldig att utföra övertidsarbete i vissa situationer av nödfallskaraktär

men att i övrigt gäller vad som kan anses överenskommet med arbetsgivaren.

Med hänsyn till att vägledande avtal saknas på det husliga

arbetets område synes det lämpligt att även i fortsättningen genom bestämmelser

i lag klargöra vad som skall gälla om arbetstagares skyldighet att

fullgöra övertidsarbete.

Enligt den föreslagna bestämmelsen är arbetstagare — frånsett nödfallssituationer

av det slag som avses i 4 §, då arbetstagaren inte kan undandra

sig att utföra det övertidsarbete som förhållandena kräver -— inte skyldig att

arbeta på övertid om arbetstagaren inte åtagit sig det. Som utredningen

framhållit kan åtagandet göras antingen med avseende på ett enstaka tillfälle

eller mera generellt, exempelvis i samband med att anställningsavtalet

sluts. Det får naturligtvis inte leda till att kravet på särskilda skäl för övertidsuttag

efterges. Ett åtagande av generell karaktär ger i allmänhet arbetsgivaren

visst utrymme att bestämma när övertidsarbete skall äga rum. I

sådant läge måste arbetstagaren ha rätt att få besked rimlig tid i förväg. För

det fall att övertidsarbete skall tas ut en kväll, har utredningen uttalat att

arbetstagaren bör få veta detta senast samma dags förmiddag. Det bör

understrykas att en så pass kort varseltid bör vara en undantagsföreteelse.

I normalfallet bör varsel kunna ges betydligt tidigare.

6 §

Paragrafen föreskriver skyldighet för arbetsgivare att föra anteckning

om övertid. Motsvarande skyldighet för arbetsgivare inom andra områden

av arbetslivet finns inskriven i 11 § allmänna arbetstidslagen. Det ligger i

bägge parters intresse att uttaget av övertid bokförs så att inga onödiga

tvister uppkommer. Visserligen kan det vara svårt för en arbetsgivare som

är borta från hemmet om dagarna att hålla reda på den anställdes arbetstider.

I sådana fall får det ankomma på arbetstagaren att upplysa om när

det varit nödvändigt att göra avvikelser från den överenskomna arbetstiden.

Ibland kan det kanske vara lämpligt att arbetstagaren själv för anteckningar

och lämnar dem till arbetsgivaren för godkännande. Rörande anteckningarnas

form bör inga särskilda föreskrifter meddelas. Någon regel om att

tillsynsmyndigheten skall meddela bestämmelser i ämnet föreslås därför

inte. Av paragrafens formulering framgår emellertid att anteckningarna

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

skall motsvara vad som behövs för att man skall få besked om tjänstgöringens

omfattning och förläggning. F. n. tillhandahåller arbetsmarknadsstyrelsen

formulär till övertidsjournal, vilket parterna kan få genom arbetsförmedlingarna.

Det synes lämpligt att sådana formulär tillhandahålls även i

fortsättningen. Formulären bör utarbetas av arbetarskyddsstyrelsen, som

föreslås bli tillsynsmyndighet beträffande arbetstidsreglerna, och finnas tillgängliga

bi. a. hos arbetsförmedlingarna.

I paragrafens andra punkt regleras rätten att ta del av anteckningar om

övertid. Bestämmelserna härom har utformats i överensstämmelse med 11 §

allmänna arbetstidslagen.

V §

På de allra flesta arbetsområden bestäms arbetsvillkoren genom kollektivavtal.

Dessa innehåller normalt regler om ersättning för tjänstgöring

utöver den ordinarie arbetstiden. Förhållandena på det husliga området är

emellertid särpräglade bl. a. därigenom att kollektivavtal inte ingås. Det är

då angeläget att de förmåner i arbetstidshänseende som lagen skall ge inte

urholkas genom att de anställda anlitas för tjänstgöring på övertid utan

särskild ersättning. Som utredningen funnit är det därför motiverat att — i

likhet med vad som gäller enligt hembiträdeslagen — genom tvingande

bestämmelser tillförsäkra arbetstagarna rätt till övertidsersättning. Sådana

bestämmelser har tagits in i 7 §. Paragrafens huvudregel är att ersättningen

skall utgå i pengar. Detta överensstämmer med hembiträdeslagens reglering.

Denna gör dock undantag för två typer av tjänstgöring, nämligen dels vakttjänst

och dels arbete som har föranletts av akut sjukdomsfall e. d. I sådana

fall har arbetsgivaren rätt att bestämma om ersättningen skall lämnas i

pengar eller i ledighet. Förevarande förslag ansluter till utredningens åsikt

att det inte längre finns fog för en liknande undantagsreglering. I det stora

antal hushåll där arbetstagarens huvudsakliga uppgift är att svara för barnpassning

medan föräldrarna är borta från hemmet torde det f. ö. i allmänhet

vara svårt att lämna ersättning i form av ledighet.

I lagen anges inte hur ersättning i pengar skall beräknas. Av bestämmelsens

lydelse följer emellertid att det skall vara fråga om en till beloppet

bestämd ersättning, som skall stå i relation till tjänstgöringens omfattning.

Det är alltså inte tillåtet att komma överens om att den avtalade lönen skall

anses innefatta kompensation för eventuellt förekommande övertid. Det

lämpligaste torde i allmänhet vara att bestämma ersättningen till visst belopp

per timme, beroende på tjänstgöringens art och förläggning. Även

andra beräkningssätt är dock tänkbara.

Om parterna är överens därom, kan kompensation för övertid utgå i form

av ledighet i stället för i pengar. I paragrafens andra stycke föreskrivs att

sådan ledighet skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till

tjänstgöringens art. Denna bestämmelse har förts över från hembiträdesla
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

gen. Det har befunnits lämpligt att bibehålla regeln för att klargöra att ledigheten

inte behöver omfatta samma antal timmar som övertiden. Det kan

sålunda vara skäligt att ersätta övertidsarbete på obekväm tid genom längre

ledighet än övertiden har omfattat. Å andra sidan kan det också tänkas

fall där övertidsarbetet är så lindrigt att det kan anses kompenserat genom

ledighet av ganska begränsad omfattning.

Hembiträdeslagen innehåller också vissa regler om kompensationsledighetens

förläggning. Ledigheten får inte förläggas före kl. 9 och får inte utgå

under kortare tid än två timmar varje gång. Dessa regler har inte tagits upp

i lagförslaget. De torde knappast ha någon praktisk betydelse, i synnerhet

om det, som nu föreslås, aldrig skall vara tillåtet att kompensera övertidsarbete

genom ledighet annat än om arbetstagaren går med på en sådan ordning.

Hembiträdeslagens bestämmelse om att ersättning i pengar skall betalas,

om anställningen upphör innan arbetstagaren har fått ut sin kompensationsledighet,

förs däremot över till den nya lagen.

Förslaget innehåller inte några regler om när ersättning i pengar eller

ledighet skall utges. Inte heller regleras tidpunkten för utbetalning av lön.

Bl. a. med hänsyn till de varierande förhållanden som kan förekomma

torde ämnet inte vara lämpat för lagreglering. I hembiträdeslagen finns enbart

en vägledande bestämmelse om att lön, som beräknas för månad eller

längre tid skall utbetalas sista vardagen varje kalendermånad, om inte annat

har överenskommits. Någon motsvarighet härtill har inte ansetts behövlig.

Som utredningen framhållit får ett oskäligt dröjsmål från arbetsgivarens

sida när det gäller att fullgöra förpliktelser beträffande lön eller övertidsersättning

betraktas som en sådan omständighet som ger arbetstagaren

rätt att säga upp anställningsavtalet att upphöra omedelbart.

8 §

Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen har i den nya lagen

införts vissa allmänna bestämmelser om skydd mot ohälsa m. m. Bestämmelserna

har tagits in i denna paragraf.

I paragrafens första stycke finns till en början en motsvarighet till den

generella skyddsföreskriften för arbetsgivare i 7 § arbetarskyddslagen. Bestämmelsen

innebär exempelvis att arbetsgivaren skall se till att de hjälpmedel

som används i hushållet, såsom stegar och elektriska apparater, är

betryggande från säkerhetssynpunkt samt att arbetstagaren får behövliga

instruktioner för hanteringen av maskiner och farliga ämnen.

Bestämmelser som inskärper att särskild hänsyn skall tas till minderåriga

arbetstagare finns i såväl arbetarskyddslagen (26 §) som hembiträdeslagen

(18 § andra stycket). De har fått sin motsvarighet i första stycket

andra punkten. Innebörden av bestämmelsen är att arbetsgivaren när det

gäller minderårig arbetstagare måste fästa särskild vikt vid att arbetsbördan

inte är så stor eller arbetstiden så lång att arbetstagaren riskerar att bli

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

överansträngd. Speciell hänsyn måste också tas till att minderårigas arbete

inte är så tungt eller förlagt till sådan tid att det kan inverka skadligt på

arbetstagarens hälsa eller kroppsutveckling.

Enligt arbetarskyddslagen har också arbetstagaren ett ansvar för arbetarskyddet

på sin arbetsplats. Denna princip bar ansetts böra komma till uttryck

också för de husligt anställdas del. I andra stycket har därför föreskrivits

skyldighet för arbetstagaren att iaktta tillbörlig försiktighet i arbetet

och i övrigt medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

9 §

Denna och följande paragraf upptar de bestämmelser om arbetstidens förläggning

som ansetts behövliga för att de husligt anställda skall garanteras

i huvudsak samma ledighetsförhållanden som de arbets tagargrupper på

vilka arbetarskyddslagen är tillämplig. Enligt vad som framhållits i den

allmänna motiveringen är det främst arbetstagarnas nattvila och veckovila

som skall säkerställas. Bestämmelser härom för arbetstagare i allmänhet

finns i 19 och 21 §§ arbetarskyddslagen.

Enligt 19 § arbetarskyddslagen skall arbetstagare åtnjuta behövlig ledighet

för nattvila. I ledigheten skall ingå liden mellan kl. 24 och kl. 5. Arbete

får dock bedrivas under tid som sålunda skall vara ledig dels om arbetet

med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet

måste fortgå nattetid, dels i nödsituationer och dels även i övrigt

efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen. I lagförslaget har tagits upp

huvudregeln i berörda paragraf samt undantaget för nödsituationer. De

övriga i paragrafen upptagna möjligheterna att göra avsteg från huvudregeln

lämpar sig inte för det husliga arbetet, och någon direkt motsvarighet till

dem har därför inte föreslagits. Emellertid skulle ett absolut förbud mot

arbete mellan kl. 24 och kl. 5 annat än i nödsituationer bli alltför oSmidigt

och medföra konsekvenser som knappast ter sig önskvärda. Sålunda skulle

det bli omöjligt att anlita en arbetstagare som barnvakt eller för liknande

tjänstgöring nattetid. Särskilt med tanke på sådana situationer har regeln

om ledighetens förläggning mjukats upp något. Enligt den föreslagna bestämmelsen

skall tiden mellan kl. 24 och kl. 5 såvitt möjligt ingå i naltvilan.

En så utformad regel gör det möjligt att tillgodose önskemål om passningstjänstgöring

i begränsad omfattning nattetid. Vidare medger regeln att arbetstiden

för serveringshjälp eller annan arbetskraft som anlitas i samband

med eu bjudning kan utsträckas efter midnatt.

I 21 § arbetarskyddslagen föreskrivs att arbetstagare för varje sjudagarsperiod

skall ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet, om möjligt

förlagd till söndag. Undantag får göras tillfälligtvis om särskilt förhållande

påkallar det. Vidare kan arbetarskyddsstyrelsen även här medge undantag.

Den motsvarande regel som föreslås i 9 § andra stycket är undantagslösbortsett

från nödsituationer. Veckovilan skall regelmässigt vara ograverad.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Är det angeläget för arbetsgivaren att anlita arbetstagaren den dag som denne

normalt är helt ledig kan parterna komma överens om att flytta ledigheten

till en annan dag i veckan.

Det har inte ansetts motiverat att för det husliga arbetets del införa någon

motsvarighet till arbetarskyddslagens bestämmelser om raster och arbetspauser.

Ofta torde det inte vara möjligt för arbetstagaren att få någon rast

i arbetarskyddslagens mening, dvs. ledighet med rätt att avlägsna sig från

arbetsplatsen. Att i lag fastslå att den som arbetar i ett hushåll någon gång

under dagen skall få tillfälle att avbryta sitt arbete — för att inta förtäring

på arbetsplatsen eller för att få avkoppling — ter sig inte nödvändigt.

10 §

Paragrafen innehåller motsvarigheter till 31 och 33 §§ arbetarskyddslagen,

som gäller arbetstid och nattvila för minderåriga arbetstagare. Den sammanlagda

arbetstiden maximeras enligt förslaget liksom enligt arbetarskyddslagen

till 10 timmar per dygn och 54 timmar per vecka. Summan av

ordinarie arbetstid och övertid får alltså inte överskrida detta antal timmar.

Undantag görs dock för nödsituationer. Nattvilan föreslås skola omfatta

minst 11 timmar i sträck. I nattvilan skall ingå tiden mellan kl. 22 och

kl. 5. Avvikelse får göras i nödsituationer.

Som framhållits i den allmänna motiveringen har det ansetts lämpligt att

vid den närmare utformningen av hithörande bestämmelser anknyta till

arbetarskydd slagen sådan den gäller f. n. Bara på enstaka punkter har avvikelser

ansetts motiverade. Liksom i fråga om övriga bestämmelser i lagförslaget

föreslås inte någon möjlighet till dispens genom beslut av tillsynsmyndigheten.

Vidare föreslås inte några särskilda skyddsregler för

arbetstagare under 16 år. Antalet arbetstagare i denna ålder kommer med

skolväsendets utbyggnad att bli allt mindre. Enligt utredningen föreligger

heller inte något påtagligt behov av att skydda det begränsade antal 15-åriga

och yngre arbetstagare som kan komma att finnas i framtiden mot att vid

något tillfälle anlitas för arbete mellan kl. 19 och kl. 22 på kvällen eller i

nödsituationer utnyttjas utöver vad lagen annars tillåter.

Enligt utredningens uppfattning är det rimligt att tillåta avsteg från reglerna

om maximiarbetslid och nattvila för minderåriga inte bara i nödsituationer

utan också för att ge arbetsgivaren möjlighet att använda en minderårig

arbetstagare framför allt som barnvakt på kvällen och natten. Utredningens

förslag upptar därför en undantagsregel för vad utredningen kallar

jourtjänst, varvid dock anges att jourtid med stöd av undantagsregeln inte

skall få tas ut mer än två dygn i veckan. Utredningens bedömning på förevarande

punkt har ansetts riktig i sak. Med hänsyn till att begreppet jourtid

inte föreslås infört i lagstiftningen har dock undantagsregeln utformats på

ett annat sätt än vad utredningen förordat. Undantagsregeln har ansetts

böra medge att minderårig arbetstagare tillfälligt anlitas på kvälls- och

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

nattetid för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem som inte kan ta

vård om sig själv. Den önskvärda begränsningen av undantagsregelns tilllämpning

har uttryckts genom ordet »tillfälligt» i stället för — som av

utredningen •— med hjälp av ett fast tidsmått (högst två dygn per vecka),

vilket kan ge intryck av alltför litet av restriktivitet till sådan arbetstidsförläggning

som det här är fråga om. Att tjänstgöring med stöd av undantagsregeln

aldrig får inkräkta på veckovilan framgår av 9 §.

Liksom utredningen gjort bör man kunna förutsätta att det behov av

ledighet för yrkes- eller fortsatt skolundervisning, religionsundervisning

m. m. som kan finnas skall kunna tillgodoses genom överenskommelse mellan

parterna. Någon bestämmelse som svarar mot 32 § arbetarskyddslagen

har därför inte föreslagits.

11 §

I denna paragraf föreskrivs att avtal om anställning i husligt arbete skall

upprättas skriftligen, om endera parten begär det. Bestämmelsen motsvarar

3 § hembiträdeslagen. Som motiv för denna föreskrift anfördes vid hembiträdeslagens

tillkomst önskvärdheten av att ge avtalen behövlig fasthet och

bereda trygghet mot meningsskiljaktigheter rörande avtalets verkliga innehåll.

Utredningen har funnit att skriftliga avtal förekommer i ytterst ringa

utsträckning. Bestämmelsen i 3 § hembiträdeslagen har alltså inte fått någon

påtaglig effekt. De vid hembiträdeslagens tillkomst anförda synpunkterna

kan dock alltjämt anses motivera att bestämmelsen bibehålls. Den

ger uttryck åt uppfattningen att skriftliga avtal i och för sig är önskvärda

och ger ett stöd åt den part som önskar få till stånd en fast reglering av avtalet

i skriftlig form. Det synes lämpligt att avtalsformulär liksom hittills

ställs till parternas förfogande genom arbetsmarknadsverkets försorg och

finns tillgängliga hos arbetsförmedlingarna. Förmedlingarnas tjänstemän

kan lämpligen upplysa parterna om att sådant formulär kan tillhandahållas.

12 §

Paragrafen reglerar anställningens upphörande. Ett anställningsavtal kan

vara slutet för viss tid eller tills vidare. I förstnämnda fall följer av avtalet

att anställningen upphör vid den bestämda tidens utgång, om inte parterna

har kommit överens om annat. Någon särskild lagregel härom har inte ansetts

behövlig. Inte heller upptar lagförslaget någon bestämmelse som korresponderar

mot 5 § första stycket hembiträdeslagen, enligt vilken ett avtal

som har slutits för bestämd tid, dock minst ett år, i vissa fall förlängs

automatiskt om det inte bär sagts upp viss tid före den avtalade tidens

utgång. En sådan regel skulle numera sakna nästan all betydelse, eftersom

det torde vara sällsynt att avtal sluts för så lång tid som ett år.

De allra flesta avtal om anställning i husligt arbete gäller tills vidare.

Ett sådant avtal upphör enligt första stycket i förevarande paragraf efter

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

uppsägning från endera sidan. Denna regel torde ge uttryck åt en allmän

arbetsrättslig princip. Enligt vad utredningen funnit träffas ganska sällan

avtal om uppsägningstidens längd. Här föreligger alltså behov av en regel

som anger vad som skall gälla när avtal saknas. Enligt 5 § andra stycket

hembiträdeslagen är uppsägningstiden 14 dagar, om inte parterna har kommit

överens om annat. Utredningen har inte funnit skäl att nu föreslå

längre uppsägningstid än den som hembiträdeslagen föreskriver. Det föreliggande

förslaget ansluter härtill. Två veckors uppsägningstid överensstämmer

f. ö. med vad som i dag är det vanliga enligt kollektivavtalen för

arbetare inom industrin. Med hänsyn till att långvariga anställningar i husligt

arbete numera är relativt ovanliga torde det inte heller finnas tillräckliga

skäl att nu föreslå någon särbestämmelse som föreskriver längre uppsägningstid

när anställningen har varat länge. I anslutning till det sagda

bör påpekas att spörsmål som gäller ökad anställningstrygghet på arbetsmarknaden

i dess helhet f. n. utreds av särskilda sakkunniga och att därvid

frågan om uppsägningstidernas längd skall ägnas speciell uppmärksamhet.

Mot bakgrunden av de resultat de sakkunniga når fram till kan en omprövning

av nu föreslagen uppsägningstid bli aktuell.

Uppsägningstiden är enligt lagförslaget densamma för bägge parter. Uppsägning

kan ske till vilken dag som helst i månaden eller veckan. Det kan

dock givetvis vara praktiskt med hänsyn bl. a. till beräkningen av lön och

semesterersättning att låta anställningen upphöra vid ett månadsskifte.

Förslaget innehåller inte några bestämmelser som begränsar arbetsgivarens

rätt att säga upp en anställd. Vissa sådana regler finns i annan lagstiftning

som är tillämplig också på husligt arbete. En lag som härvid kan

ha viss praktisk betydelse är lagen (1945: 844) om förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. I huvudsak

är emellertid frågan om arbetstagares skydd mot uppsägning f. n. inte reglerad

i lag. Utredningen har inte ansett det lämpligt att reglera frågan om

uppsägningsskyddet för det särskilda arbetsområde det här gäller. De förutnämnda

sakkunniga med uppgift att utreda frågan om ökad anställningstrygghet

har enligt sina direktiv att allsidigt pröva skyddet mot obefogad

uppsägning, varvid en utgångspunkt för övervägandena bör vara att principen

om arbetsgivares rätt att utan skäl avskeda arbetstagare skall ersättas

med en huvudregel om skydd mot sakligt ogrundade uppsägningar. Sedan

resultatet av berörda utredningsarbete föreligger får man närmare pröva

frågan om lagstiftningsåtgärder avseende det husliga arbetets område.

Hembiträdeslagen innehåller i 14—16 §§ vissa bestämmelser som ger part

rätt att säga upp avtalet i förtid. Det har inte funnits påkallat att behålla

uppsägningsregeln i 14 §, som vid tidsbestämd anställning gör det möjligt

för arbetsgivaren att lösgöra sig från en långvarigt sjuk arbetstagare och

låta annan överta arbetet och bostaden. Som tidigare har nämnts är avtal

för bestämd tid numera mycket ovanliga, om man bortser från helt kort
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

variga anställningar. Redan på grund härav är bestämmelsens praktiska

betydelse ytterst ringa. Vidare har arbetsgivaren inte något behov av en

uppsägningsmöjlighet i andra fall än då arbetstagaren har sin bostad hos

arbetsgivaren, vilket ytterligare minskar regelns betydelse. Skulle någon

gång ett fall av åsyftat slag uppkomma bör parterna kunna nå en uppgörelse

i frågan.

Bestämmelserna i hembiträdeslagens 15 och 16 §§ om rätt för part att

säga upp avtalet till omedelbart upphörande när motparten i väsentlig mån

åsidosätter sina skyldigheter mot den andra parten kan — såsom anfördes i

hembiträdeslagens förarbeten — ses som uttryck för en allmän princip på

arbetsrättens område, vilken torde gälla även utan stöd av lag. Som utredningen

funnit kan det emellertid vara lämpligt att ta in uttryckliga bestämmelser

härom i en lag om husligt arbete. Genom en sådan ordning vinner

man bl. a. den fördelen att man kan utvidga arbetsgivarens ansvar till sådant

som medlemmar av hans familj företar sig. Det synes rimligt att arbetstagaren

skall få åberopa omständigheter av detta slag som skäl för att omedelbart

lämna anställningen. Däremot bör man kunna avvara de särskilda

reglerna om att mer än två dagars dröjsmål med löneutbetalningen och

underlåtenhet att tillhandahålla tillbörlig kost och bostad skall betraktas

som väsentliga avtalsbrott. Någon egentlig ändring i sak åsyftas dock inte

härmed. Försummelser från arbetsgivarens sida i dessa hänseenden får, om

de inte är av rent tillfällig art, bedömas som allvarliga brott mot arbetsgivarens

skyldigheter och därmed som giltiga orsaker för arbetstagaren att

lämna anställningen omedelbart. Den i hembiträdeslagen intagna regeln

om att uppsägning av nu berörd anledning inte får ske sedan viss tid har

förflutit synes lämplig och föreslås bli upptagen i den nya lagen.

Lagförslaget innehåller inte några motsvarigheter till reglerna om rätt att

omedelbart bringa anställningen att upphöra i samband med vissa sjukdomar.

Den särställning som i gällande lag ges vissa slag av sjukdomar är

främmande för våra dagars betraktelsesätt. Något egentligt behov av sådana

bestämmelser torde inte heller finnas. Om en person lider av allvarlig smittsam

sjukdom är han enligt lag skyldig att efter beslut av läkare underkasta

sig sluten sjukhusvård. Föreskrifter härom finns i smittskyddslagen (1968:

231). Dessa ger personer som tillhör den sjukes närmaste omgivning ett

visst skydd mot att bli smittade. Vidare torde av allmänna arbetsrättsliga

grundsatser följa att en arbetstagare i princip inte är skyldig att finna sig

i arbetsförhållanden som innebär att arbetstagarens hälsa utsätts för allvarliga

faror. Den som är anställd i ett hushåll och där i sitt arbete kommer

i nära beröring med en hushållsmedlem som lider av en svår smittsam

sjukdom torde därför utan stöd av en uttrycklig lagbestämmelse kunna

åberopa detta förhållande som skäl för att omedelbart lämna arbetet, såvida

det inte har varit överenskommet att arbetstagaren skulle ägna sig åt vård

av den sjuke. Om arbetstagaren drabbas av smittsam sjukdom har arbets
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

givaren alltid möjlighet att avstänga denne från tjänstgöring. Med den

ståndpunkt som sålunda har intagits till frågan om nppsägningsrätt vid

sjukdom synes det vara mindre väl förenligt att i förslaget ta upp en motsvarighet

till hembiträdeslagens föreskrift om skyldighet för arbetstagaren

att förete läkarintyg. Arbetsgivaren har givetvis möjlighet att som villkor

för anställning kräva att sådant intyg anskaffas. Detta gäller utan föreskrift

i lagen.

Inte heller hembiträdeslagens bestämmelse om rätt för arbetstagaren att

säga upp anställningen med omedelbar verkan om arbetsgivaren bosätter

sig på annan ort har bibehållits. Det förefaller ytterst osannolikt att en sådan

flyttning skulle beslutas så sent eller hållas hemlig för arbetstagaren så

länge att denne inte hinner säga upp sig i tid före flyttningen. F. ö. torde det

ofta vara naturligt att anta att anställningsavtalet bygger på den förutsättningen

att tjänstgöringen, bortsett från tillfälliga avbrott, skall äga rum på

den ort där arbetsgivaren är bosatt med sitt hushåll när avtalet träffas.

13 §

Paragrafen reglerar arbetstagarens rätt till bostad i samband med sjukdom

el''er olycksfall. Om en arbetstagare på grund av sjukdom bl!r ur stånd

att sköta sitt arbete, är arbetsgivaren — såvida inte annat har överenskommits

— i princip befriad från skyldighet att betala arbetstagaren lön eller

annat vederlag för motsvarande tid. Det kan dock vara tveksamt om denna

princip gäller oinskränkt även i sådana fall då vederlaget utgörs av bostadsförmån.

Beträffande hembiträden framgår emellertid klart av 7 § första

stycket hembiträdeslagen, att arbetsgivaren inte har rätt att vägra arbetstagaren

att få använda bostaden enbart av det skälet att denne har blivit

sjuk. Som utredningen framhållit råder inte någon tvekan om skäligheten

av den regel som hembiträdeslagen innehåller. Arbetsgivarens intresse av

att omedelbart kunna utnyttja arbetstagarens bostad för att hysa in en vikarie

där måste anses väga mindre tungt än arbetstagarens intresse av att

inte vid sjukdomsfall plötsligt bli ställd utan bostad. Arbetsgivaren har ju

också i regel möjlighet att bringa anställningen att upphöra med ganska

kort varsel och på det viset få tillgång till bostaden. Utredningen har ansett

att det kan ifrågasättas om lagreglering i detta hänseende verkligen behövs.

Under hänvisning till att många av de myndigheter och organisationer som

utredningen tillfrågat förordat en skyddsbestämmelse i ämnet har emellertid

utredningen stannat för att föreslå en sådan. Bestämmelsen har, i enlighet

med vad socialstyrelsen påpekat i sitt remissyttrande, formulerats så

att det klart framgår att olycksfall lika litet som sjukdom får föranleda

förlust av nyttjanderätt till bostad.

Den föreslagna bestämmelsen gäller inte bara när arbetstagaren bor hos

arbetsgivaren utan också när arbetstagaren har sin bostad på annat håll,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

under förutsättning att bostaden utgör löneförmån. Vad som skyddas är

nyttjanderätten till bostaden. Däremot innebär bestämmelsen inte att arbetstagaren

skall ha rätt att disponera bostaden utan ersättning.

Bestämmelser i övrigt som anger vad som skall gälla när den anställda

blir arbetsoförmögen på grund av sjukdom har inte tagits upp i förslaget.

Hembiträdeslagens bestämmelser om rätt för arbetstagare, som bor hos

arbetsgivaren, att under sjukdom få kost och personlig tillsyn av denne får

närmast betraktas som ett komplement till föreskriften om rätt till bostad.

De har ansetts behövliga för att arbetstagaren skall bli i stånd att utnyttja

sistnämnda rätt. Som utredningen ansett kan lämpligheten av dessa regler

sättas i fråga. För en arbetsgivare som själv har förvärvsarbete utanför

hemmet kan det vara svårt att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla kost

och personlig tillsyn. Å andra sidan kanske arbetstagaren -—- vars rätt till

bostad torde få anses omfatta tillgång till lägenhetens kök och rätt att ta

emot besök —- inte är sjukare än att arbetstagaren lijälpligt kan klara sig

själv eller utan större svårigheter kan få nödvändig hjälp av anhöriga eller

vänner. En tvingande regel av det slag hembiträdeslagen innehåller kan

därför i vissa situationer leda till föga rimliga resultat. Härtill kommer en

annan synpunkt av mera principiell karaktär. Många ensamma personer

kan försättas i en bekymmersam situation om de blir sjuka och till följd

därav inte kan ombesörja uppköp, matlagning, städning, personlig vård etc.

De kan då inte ställa några anspråk på sin arbetsgivare eller hyresvärd utan

är — i den mån de inte kan få bistånd på privat väg — hänvisade till det allmänna

för att få den hjälp de behöver. Detta kan givetvis innebära att de blir

tvungna att lämna sin bostad. Några avgörande skäl finns knappast för att

de husligt anställda i detta hänseende skulle placeras i särställning med en

av lagen garanterad rätt till bistånd från arbetsgivaren.

Enligt 7 § andra stycket hembiträdeslagen har arbetsgivare, som har haft

kostnad för sjukvård åt arbetstagaren utöver vad som gäller kost, logi och

nödvändig personlig tillsyn, rätt att kräva tillbaka denna kostnad. Härav

framgår motsättningsvis att arbetsgivaren inte har rätt till ersättning för

kost, logi och tillsyn som arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla arbetstagaren.

De förmåner som lagen tillerkänner arbetstagaren har alltså också

en ekonomisk karaktär. Vid den tid då dessa bestämmelser kom till fanns

inte någon obligatorisk allmän sjukförsäkring. Sedan en sådan försäkring

har införts är emellertid varje arbetstagare i princip tillförsäkrad en sjukersättning

som skall kompensera för inkomstbortfall. Ersättningens storlek

står i förhållande till inkomsten, i vilken inräknas eventuella naturaförmåner.

Den sjukersättning som en arbetstagare får uppbära — och som delvis

finansieras av avgifter från arbetsgivaren — är alltså avsedd att utgöra

kompensation även för sådana förmåner som kost och bostad. Med hänsyn

härtill synes det inte följdriktigt att arbetstagaren utan särskilt vederlag

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

skall ha rätt till dessa förmåner under tid då rätt till sjukpenning föreligger.

Reglerna i 6 § hembiträdeslagen om bostads beskaffenhet m. m. har inte

heller fått några motsvarigheter i lagförslaget. Enligt utredningen kan det

betvivlas alt det annat än i rena undantagsfall förekommer att en anställd

anvisas bostad som är undermålig från sanitär synpunkt. Skulle detta ske

har arbetstagaren möjlighet att begära ingripande från hälsovårdsnämnden,

som kan förelägga arbetsgivaren att förbättra bostadens beskaffenhet

eller förbjuda att den används. Något behov av att dessutom kunna göra

gällande påföljder för brott mot en civilrättslig lagbestämmelse torde inte

föreligga. Eu regel om den tidpunkt då rummet skall lämnas efter anställningens

upphörande torde ha ringa praktisk betydelse. Nuvarande bestämmelse

om dispositionsrätt till rummet, slutligen, är närmast att betrakta

som en tolkningsregel, genom vilken innebörden av en avtalsklausul att

den anställda skall ha eget rum preciseras. Som sådan synes den fullt naturlig.

Arbetsgivaren kan emellertid alltid mot ett åberopande av regeln

invända, att uppgörelsen i det särskilda fallet inte innebar att den anställda

skulle ha eget rum, och bestämmelsens värde som skydd för arbetstagaren

och som medel att undanröja tvistigheter är därför begränsat.

14 §

Av allmänna arbetsrättsliga principer torde följa att arbetstagaren har

rätt till betyg över anställningen. Det bör emellertid vara värdefullt att klargöra

detta och närmare precisera innebörden av arbetstagarens rätt genom

uttryckliga bestämmelser i lagen. Sådana bestämmelser har tagits in i 14 §.

Med hänsyn till den betydelse det kan ha för arbetstagaren att få ett betyg

har bestämmelserna liksom i gällande lag gjorts tvingande till arbetstagarens

förmån. Arbetstagaren kan alltså inte i förväg med bindande verkan

avstå från sin rätt till betyg.

De föreslagna reglerna skiljer sig på en viktig punkt från hembiträdeslagen.

De ger arbetstagaren rätt att själv avgöra om betyget skall innehålla

vitsord rörande tjänstgöringen. En valrätt i detta hänseende torde, som

utredningen påpekat, tillkomma andra arbetstagare. Med hänsyn till att

ordet betyg leder tankarna till en handling som redovisar en bedömning

men arbetstagaren alltså skall ha rätt att kräva en handling som bara ger

upplysning om vissa faktiska förhållanden har termen intyg använts i

stället för betyg. Intyget skall alltid innehålla besked om anställningens

art, varmed åsyftas arbetstagarens ställning och huvudsakliga arbetsuppgifter,

samt om anställningstiden. Vitsorden skall gälla skicklighet, arbetsvillighet

och ordning i arbetet. Uttrycket arbetsvillighet har valts i stället

för flit för att antyda att härmed åsyftas även sådant som arbetstagarens

villighet att sätta sig in i nya arbetsuppgifter, ambition och initiativför
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

måga. Givetvis kan vitsorden avse även annat än vad som nämns i lagen,

häribland sådana personliga egenskaper som är av direkt betydelse för

arbetet, exempelvis handlag med barn. Däremot är arbetstagaren givetvis

inte skyldig att finna sig i att betyget innehåller upplysningar om förhållanden

som inte har med tjänsten att göra. Vidare skall, i den mån arbetstagaren

begär det, intyget ge besked om vem som har sagt upp avtalet.

Har det sagts upp av arbetsgivaren, skall besked då också lämnas om orsaken

till uppsägningen.

Rätten alt få tjänstgöringsintyg inträder när avtalet har sagts upp. Det

krävs alltså inte att anställningen har upphört, men å andra sidan har arbetstagaren

inte rätt att få något intyg förrän en uppsägning har skett.

Rätten är inte beroende av hur länge anställningen har varat. Har den varat

mycket kort tid kan man emellertid inte begära att arbetsgivaren skall ha

hunnit bilda sig någon bestämd uppfattning om arbetstagarens kvalifikationer.

Med hänsyn härtill föreskrivs att ett tjänstgöringsintyg med vitsord

inte skall kunna påfordras förrän anställningen har varat mer än en månad.

Standardiserade intygsformulär tillhandahålls f. n. av arbetsmarknadsverket,

och det kan vara lämpligt att så sker även i fortsättningen.

15 §

Med övergången från fritidslag till arbetstidslag har ansetts böra följa

regler om tillsyn över lagens efterlevnad. Dessa regler har upptagits i

15 §. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har tillsynen

begränsats till att avse arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelsernas

efterlevnad. Uppgiften att vara tillsynsorgan har såsom utredningen

föreslagit lagts på arbetarskyddsmyndigheterna, som har hand om motsvarande

uppgifter beträffande så gott som alla andra yrkesområden.

För tillsynen skall arbetarskyddslagens regler gälla i tillämpliga delar.

Att tillsynen främst bör inriktas på att ge råd och anvisningar åt parterna

bar framhållits i den allmänna motiveringen. Någon rutinmässig kontroll

t. ex. av övertidsanteckningar synes knappast vara behövlig. Först när

verklig anledning finns att anta att arbetstids- eller arbetarskyddsreglerna

inte följs bör åtgärder aktualiseras. I enlighet med denna restriktiva inställning

till ingripande åtgärder upptas liksom enligt utredningens förslag

en regel som inskränker möjligheterna för tillsynsorgan att företa inspektion

på arbetsplatsen. Sådan undersökning skall få ske bara på begäran av

part eller om det annars finns särskild anledning därtill, t. ex. anmälan

från myndighet eller anhörig. Det bör understrykas att regeln inte innebär

att heminspektion är obligatorisk om part eller annan begär det. Det blir

tillsynsorganets sak att i varje särskilt fall med ledning av omständigheterna

avgöra om sådan åtgärd kan anses behövlig eller om annan, kanske

smidigare form för undersökning är att föredra.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

16 §

Den som har att utöva tillsyn enligt den föreslagna lagen kan i samband

med tillsynen få insyn i personliga förhållanden som inte bör röjas för

utomstående. I 16 § har tagits upp en särskild bestämmelse om tystnadsplikt

som avser sådana förhållanden. Paragrafen innehåller därjämte regler

om åtal och straff för brott mot tystnadsplikten. Paragrafen har utformats

efter mönster av 14 § allmänna arbetstidslagen.

17 §

Om en arbetsgivare åsidosätter sina skyldigheter i något avseende som

är underkastat tillsyn kan enligt den föreslagna 17 § yrkesinspektören

skriftligen förelägga honom att v.dta rättelse. Den närmaste motsvarigheten

till denna bestämmelse är 53 § arbetarskyddslagen. De materiella reglerna

i lagförslaget är inte direkt straffsanktionerade. Däremot kan enligt 19 §

arbetsgivaren straffas om han inte rättar sig efter ett meddelat föreläggande.

Som tidigare har anförts bör tillsynsverksamheten i första hand

bedrivas genom råd och anvisningar. Detta skulle knappast vara möjligt

med ett system som kriminaliserade överträdelser av lagens bestämmelser.

Den föreslagna ordningen bör i tillräcklig grad tillgodose behovet av att

kunna komma till rätta med dem som inte följer lagens föreskrifter.

Skriftligt föreläggande bör inte t.llgripas i andra fall än då yrkesinspektören

inte anser sig kunna åstadkomma rättelse med andra medel. I de

flesta fall torde det vara tillräckligt att upplysa arbetsgivaren om lagens

innehåll och eventuellt i samband därmed ge honom anvisning om hur han

bör handla för att undvika konflikt med lagen. Innan föreläggande meddelas

skall enligt föreskrift i andra punkten arbetsgivaren få tillfälle att

yttra sig. Motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen. Föreläggandet skall

inte förenas med vite, eftersom underlåtenhet att rätta sig efter föreläggandet

är belagd med straff. I föreläggandet bör anges viss tid inom vilken

erforderliga åtgärder skall vara vidtagna.

18 §

Denna paiagraf innehåller regler om fullföljd av talan mot föreläggande

som har meddelats av yrkesinspektör. Paragrafens första stycke motsvarar

61 § första stycket arbetarskyddslagen. Någon möjlighet att besvära sig

över arbetarskyddsstyrelsens beslut har inte ansetts påkallad.

19 §

Som påpekats under 17 § är underlåtenhet att rätta sig efter lagens bestämmelser

inte i och för sig straffbelagd. Har föreläggande om rättelse

meddelats och inte efterkommits av arbetsgivaren kan emellertid enligt

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

63

förevarande paragraf denne straffas med böter. För att straffansvar skall

inträda torde få förutsättas att föreläggandet har vunnit laga kraft. Att

böterna skall utgå i form av dagsböter följer av 25 kap. 1 § brottsbalken.

Paragrafen föreskriver vidare att arbetsgivare som uppsåtligen lämnar

oriktig eller vilseledande uppgift i anteckningar om övertid skall kunna

straffas för det. Det har inte ansetts motiverat att på det husliga området

straffbelägga felaktigheter som beror enbart på oaktsamhet, särskilt som

underlåtenhet att över huvud taget föra föreskrivna anteckningar inte kan

straffas omedelbart utan först efter föreläggande om rättelse.

20 §

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om skadestånd överensstämmer

i huvudsak med vad som gäller enligt hembiträdeslagen. Skadestånd

kan komma i fråga både vid överträdelse av lagens föreskrifter och

vid brott mot avtalet. Något undantag görs inte för de bestämmelser som är

underkastade tillsyn. Sålunda kan exempelvis en arbetsgivare som tar ut för

mycket arbetstid av en anställd dels få ett föreläggande om rättelse och,

om han inte rättar sig efter det, dömas till böter, dels åläggas att betala

skadestånd till arbetstagaren.

Skadeståndet kan avse både ekonomisk och ideell skada. Med hänsyn till

de delvis nya bestämmelserna i förslagets 8 § har det ansetts lämpligt att

erinra om att allmänna skadeståndsregler skall tillämpas i fråga om skadestånd

med anledning av person- eller sakskada. Avsikten är nämligen inte

att i detta sammanhang utsträcka rätten till ideell ersättning vid personeller

sakskada utöver vad som följer av 6 kap. 2 § strafflagen. Hänvisningen

till allmänna skadeståndsregler gäller dock endast frågan vad som är ersättningsgill

skada. Att andra stycket första punkten har denna innebörd torde

framgå av en sammanställning med andra punkten i samma stycke. Jämkningsregeln

i tredje stycket kan således tillämpas också i fråga om personeller

sakskada.

Skadeståndet kan enligt tredje stycket jämkas, eventuellt helt utebli, med

hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande

med avseende på tvistens uppkomst och övriga omständigheter. Detta överensstämmer

med vad som gäller enligt annan arbetsrättslig lagstiftning.

I allmänhet torde skadeståndsansvaret inte ha någon nämnvärd praktisk

betydelse. Det kan dock aktualiseras i åtminstone en typ av situationer

som inte är ovanliga, nämligen när arbetstagaren har lämnat anställningen

utan att iaktta föreskriven uppsägningstid. Då så sker har arbetstagaren

ofta en innestående fordran på lön och semesterersättning, vilken arbetsgivaren

kan vilja kvitta mot ett skadestånd. Den nyligen antagna lagen

(1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt begränsar dock i olika hänseenden

rätten till sådan avräkning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

21 §

Regeln i denna paragraf att rätten till skadestånd preskriberas om talan

inte har anhängiggjorts inom sex månader från det att skadan inträffade

överensstämmer med 20 § hembiträdeslagen. Hembiträdesutredningen

framhöll på sin tid som motiv för denna bestämmelse, att det var önskvärt

att alla ur ett arbetsavtal härflytande fordringsanspråk blev slutligt reglerade

så snart som möjligt. Inte minst gällde detta på det husliga området.

På grund av det personliga förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren

antogs det där inte sällan förekomma att en skadelidande part uttryckligen

eller tyst eftergav sin rätt. Det ansågs inte tilltalande att en

fråga som sålunda en gång hade bragts ur världen skulle kunna dras upp

på nytt och föranleda skadeståndsanspråk sedan det personliga förhållandet

hade rubbats genom en brytning mellan parterna. Dessa synpunkter,

till vilka utredningen anslutit sig, har ansetts alltjämt äga sin giltighet.

En skadelidande kan tänkas befinna sig i den situationen att han kan

grunda sin talan antingen på allmänna skadeståndsregler eller på den speciella

reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som

finns i den lag som nu föreslås. Preskriptionsbestämmelsen i denna paragraf

har naturligtvis endast avseende på talan enligt lagen. Om den skadelidande

i stället vill framställa talan på grund av allmänna skadeståndsregler gäller

vanliga preskriptionsregler.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 juli 1971 och från denna

tidpunkt ersätta hembiträdeslagen, som enligt senast beslutade förlängning

annars skulle gällt till utgången av oktober 1971.

Allmänna arbetstidslagen föreskriver en generell förkortning av den

ordinarie arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen

skall genomföras i två lika stora etapper den 1 januari 1971 resp. den 1

januari 1973. För det husliga arbetets del bör man nå fram till en liknande

ordning. Bestämmelsen härom har utformats så att den högsta genomsnittliga

ordinarie arbetstiden för vecka enligt 2 § första stycket i stället för

40 timmar skall vara 41 timmar 15 minuter intill utgången av år 1972.

Den nya lagen bör i sin helhet gälla även avtal som har slutits före den

1 juli 1971. För att undvika oklarhet har detta uttryckligen angetts i en

övergångsbestämmelse. Med hänsyn till att lagen i mycket har karaktär av

skyddslagstiftning och att den i övriga delar är dispositiv synes några bärande

invändningar mot att lagen sålunda ingriper i bestående avtalsförhållanden

inte kunna resas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

65

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till arbetstidslag för

husligt arbete inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet

Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 150

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Bilaga

Förslag

till

Arbetstidslag för husligt arbete

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag är tillämplig på anställningsförhållande där arbetstagare utför

arbete i arbetsgivarens hushåll. Lagen gäller dock ej om arbetstagaren är

medlem av arbetsgivarens familj.

Överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare som strider mot

denna lag är icke bindande för arbetstagaren.

Ordinarie arbetstid

2 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan i genomsnitt

för en tid av högst fyra veckor.

Innefattar arbetet tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke

kan taga vård om sig själv, får den ordinarie arbetstiden förlängas i den

mån det oundgängligen behövs på grund av att de medlemmar av hushållet,

som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett, har förvärvsarbete

utanför hemmet eller är ur stånd att utöva tillsynen till följd av nedsatt

arbetsförmåga. Sådan förlängning får ske med högst 12 timmar i veckan i

genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

I arbetstiden inräknas ej uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren

fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tillämpas

för arbetsstället.

Övertid

3 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas ut med högst 48 timmar

under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under ett kalenderår.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

67

4 §

I den mån det oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse eller

akut sjukdomsfall eller annan sådan omständighet, som ej kunnat förutses,

får övertid tagas ut utöver vad som sägs i 3 §.

5 §

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra arbete på övertid gäller

vad som kan anses vara överenskommet mellan parterna. Arbetstagare är

dock alltid skyldig att utföra övertidsarbete i fall som avses i 4 §.

6 §

Arbetsgivare skall föra behövliga anteckningar om övertid. Arbetstagare

har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma

rätt tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

7 §

Arbetstagare har rätt till särskild ersättning för övertid. Ersättningen

skall utgå i pengar eller, om parterna är ense därom, som ledighet under

ordinarie arbetstid.

Ledigheten skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till

tjänstgöringens art. Om arbetstagaren icke tagit ut ledigheten när anställningen

upphör, skall ersättning i stället utgå i pengar.

Skydd mot ohälsa m. m.

8 §

Arbetsgivare är skyldig att iakttaga allt som skäligen kan behövas för att

förebygga att arbetstagare ådrager sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas

av olycksfall däri. Arbetsgivare skall särskilt tillse att arbetstagare, som

ej fyllt 18 år, icke användes till arbete på sådant sätt att det kan anses medföra

fara för överansträngning eller annan skadlig inverkan på arbetstagarens

hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetstagare har alt iakttaga tillbörlig försiktighet i arbetet och att i

övrigt medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall däri.

9 §

Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna skall

såvitt möjligt ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5.

Arbetstagare skall beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet

varje vecka. Ledigheten skall såvitt möjligt förläggas till söndag.

Avvikelse får göras från första och andra styckena i fall som avses i 4 §.

5* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 150

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

10 §

För arbetstagare, som ej fyllt 18 år, får den sammanlagda arbetstiden

icke överstiga 10 timmar under ett dygn och 54 timmar under en vecka.

Sådan arbetstagare skall beredas sammanhängande ledighet för nattvila

minst 11 timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan

22 och klockan 5.

Avvikelse får göras från första stycket, om det påkallas av förhållande

som avses i 4 §. Första stycket utgör ej hinder mot att arbetstagare, som ej

fyllt 18 år, tillfälligt anlitas för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem,

som icke kan taga vård om sig själv.

Avtalets ingående och upphörande m.m.

11 §

Avtal om anställning i husligt arbete skall upprättas skriftligen, om endera

parten begär det.

12 §

År avtalstiden ej bestämd, gäller avtalet tills vidare och upphör efter

uppsägning från endera sidan. Uppsägningstiden är 14 dagar, om ej annat

överenskommits.

Arbetsgivaren får dock alltid säga upp avtalet att upphöra omedelbart,

om arbetstagaren väsentligen åsidosätter sina skyldigheter mot arbetsgivaren.

Samma rätt tillkommer arbetstagaren, om arbetsgivaren eller någon

medlem av arbetsgivarens hushåll väsentligen åsidosätter sina skyldigheter

mot arbetstagaren.

Uppsägning som avses i andra stycket får ej ske, om till grund därför

åberopas uteslutande förhållande, som parten känt till mer än en vecka

före uppsägningen.

13 §

Arbetstagare, som på grund av sjukdom eller olycksfall blir ur stånd

att utföra sina sysslor, får utan hinder därav nyttja bostad, som ingår i

arbetstagarens löneförmåner, så länge anställningen består.

14 §

När anställningsavtal uppsagts skall arbetsgivaren på begäran lämna

arbetstagaren intyg angående anställningen.

Intyget skall innehålla besked om arbetsuppgifternas art och anställningstiden.

Har anställningen varat mer än en månad skall, om arbetstagaren

begär det, dessutom lämnas vitsord rörande skicklighet, arbetsvillighet

och ordning i arbetet samt upplysning om vem som sagt upp avtalet

och, om uppsägningen gjorts av arbetsgivaren, rörande anledningen därtill.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

69

Tillsyn

15 §

Tillsyn över efterlevnaden av 2—4, 6 och 8—10 §§ utövas av arbetarskyddsstyrelsen

samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens

tjänstemän och kommunala tillsynsmän. Därvid gäller i tillämpliga

delar vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen

(1949: 1). Undersökning på arbetsställe får dock ske endast på begäran

av part eller om annars särskild anledning föreligger.

16 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden. Den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse

i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet

till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

17 §

Åsidosätter arbetsgivare sina skyldigheter i något avseende som är underkastat

tillsyn, kan yrkesinspektören skriftligen förelägga arbetsgivaren att

vidtaga rättelse. Innan föreläggande meddelas skall arbetsgivaren få tillfälle

att yttra sig.

18 §

Talan mot föreläggande som meddelats av yrkesinspektör föres hos arbetarskyddsstyrelsen

genom besvär. Yrkesinspektörens beslut skall innehålla

upplysning om vad den som vill föra talan har att iakttaga.

Mot styrelsens beslut i anledning av besvär enligt första stycket får

talan ej föras.

Ansvar och skadestånd

19 §

Arbetsgivare som underlåter att rätta sig efter föreläggande enligt 17 §

eller som uppsåtligen lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning

som avses i 6 § dömes till böter.

20 §

Arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter sina skyldigheter enligt

avtalet eller denna lag skall ersätta motparten skada som uppstår på grund

därav.

Skadestånd med anledning av person- eller sakskada bestämmes med

tillämpning av allmänna skadeståndsregler. Vid bedömande om och i vad

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

mån skada i annat fall har uppstått tages hänsyn även till omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den

skadelidandes förhållande med avseende på tvistens uppkomst eller omständigheterna

i övrigt, får skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum.

21 §

Talan om skadestånd enligt 20 § skall anhängiggöras inom sex månader

från det skadan inträffade. Försummas det, är rätten till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då hembiträdeslagen (1944: 461)

skall upphöra att gälla.

Intill utgången av år 1972 skall dock den i 2 § första stycket angivna

högsta genomsnittliga arbetstiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra

41 timmar 15 minuter.

Denna lag gäller även avtal som slutits före den 1 juli 1971.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

71

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 18 september 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 4 september 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

upprättat förslag till arbetstidslag för husligt arbete.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Karl-Ingvar Rundqvist.

Lagrådet yttrade:

Till skillnad från allmänna arbetstidslagen och sjöarbetstidslagen innehåller

den nu föreslagna lagen icke blott bestämmelser om arbetstid utan

även dels föreskrifter om arbetarskydd i övrigt samt om anställningsavtals

ingående och upphörande in. m. (8 och 11—14 §§), dels stadganden om tillsyn,

ansvar och skadestånd som även hänför sig till nämnda föreskrifter

(15—21 §§).

Under angivna förhållanden synes den föreslagna lagrubriken icke vara

lämplig. Rubriken synes kunna få lydelsen Lag om anställning i husligt

arbete.

Enligt lagrådets mening bör även ordningsföljden mellan de olika avsnitten

i lagförslaget ändras så att efter de inledande bestämmelserna i 1 §

behandlas avtalsreglerna i 11—14 §§, därvid överskriften torde böra jämkas

till Anställningsavtalets ingående och upphörande m. m.

Skyldigheten enligt 5 § för arbetstagare att utföra övertidsarbete i fall som

avses i 4 § synes icke böra vara ovillkorlig. Särskilt i fråga om anställning

som avser kortvarigt arbete (t. ex. städarbete) men även i andra fall kan

uppenbarligen förekomma, att arbetstagare efter arbetstidens slut på en

arbetsplats har annat arbete av lika angeläget slag som det övertidsarbetet

skulle avse. Lagrådet förordar att till andra punkten fogas förbehållet »om

han ej har giltigt hinder».

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1970

Bestämmelsen i 14 § första stycket synes böra omfatta icke blott fall när

anställningsavtal uppsagts utan även fall då det eljest upphört t. ex. genom

överenskommelse, arbetsgivarens död eller andra omständigheter. Att bestämmelsen

härigenom bleve tillämplig även då avtalet upphört genom att

arbetstagaren utan uppsägning lämnat sin anställning synes icke böra utgöra

hinder mot utvidgningen; även i detta fall bör arbetstagaren, om han

begär det, äga få intyg angående anställningen.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

73

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till arbetstidslag för husligt arbete.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har ansett att den i remissprotokollet föreslagna lagrubriken

»Arbetstidslag för husligt arbete» inte är lämplig med hänsyn till att lagförslaget

innehåller en del bestämmelser om annat än arbetstid. Som rubrik

har lagrådet i stället förordat »Lag om anställning i husligt arbete». Lagrådet

har vidare ansett att ordningsföljden mellan de olika avsnitten i lagförslaget

bör ändras så att avtalsreglerna i 11—14 §§ inpassas efter de inledande

bestämmelserna i 1 §.

Det grundläggande motivet bakom lagförslaget har varit att åstadkomma

en lösning på frågan om de hushållsanställdas arbetstider. Det resonemang

som förts i arbetstidsfrågan har varit avgörande för lagförslagets utformning

i stort. I konsekvens härmed har lagförslagets rubrik valts för att

markera huvudinnehållet i förslaget. Också lagförslagets disposition utgår

från arbetstidsreglernas centrala betydelse. Mot denna bakgrund är jag inte

beredd att biträda lagrådets förslag. Med anledning av lagrådets påpekande

bör emellertid lagen få en rubrik som ger vid handen att i lagen behandlas

även annat än arbetstidsfrågor. En lämplig rubrik synes vara »Lag om arbetstid

m. m. i husligt arbete».

Vad lagrådet anfört i anslutning till 5 och 14 §§ bör leda till att dessa

bestämmelser jämkas.

Vissa jämkningar av redaktionell natur bör dessutom vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att,

med angivna jämkningar, anta förslaget till lag om arbetstid m.m. i husligt

arbete.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

014271

Doktrin (1)

  1. Catharina Calleman, En flexibel arbetsrätt inom personlig assistans?, SvJT 2008 s. 484, på s. 488 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1970:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om arbetstid m. m. i husligt arbete. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2008 s. 484 Catharina Calleman, En flexibel arbetsrätt inom personlig assistans? s. 488 i texten