Sök i Ratio Lex

Angående begränsad förtidsinlösen au vissa av svenska statens obligationslån

1970-09-11 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:151, Angående begränsad förtidsinlösen au vissa av svenska statens obligationslån

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

1

Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående begränsad

förtidsinlösen au vissa av svenska statens obligationslån;

given Stockholms slott den 11 september 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en på visst sätt begränsad förtidsinlösen av de

obligationer som utgetts av svenska staten under åren 1934—1953.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 151

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 11 september 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Odhnoff, Wickman,

Lidbom, Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsad förtidsinlösen

av vissa av svenska statens obligationslån och anför.

Inledning

Under 1930- och 1940-talen och i början av 1950-talet emitterade staten ett

antal långfristiga obligationslån med en räntefot av mellan 2 3/4 % och

3 1/2 %. När ränteläget sedermera under 1950- och 1960-talen blev högre,

föll kurserna för dessa lån. De som köpt obligationer av dessa lån till parikurs

får således vidkännas betydande kapitalförluster för den händelse

de behöver realisera obligationerna. Huvudparten av lånen torde ligga hos

institutionella placerare, såsom försäkringsbolag och banker. Emellertid

förekom i betydande utsträckning teckning också från enskilda personers

sida och en del av dessa har alltjämt kvar sina obligationer. Detta gäller

de s. k. försvarslånen.

Det första försvarslånet emitterades år 1940. Lånet löpte med 4 % ränta

och förföll till betalning efter fem år. År 1941 utgavs ytterligare ett försvarslån,

som bestod av ett tioårigt 4 % lån och ett tioårigt iån med 3 % ränta

och 1 % vinstutlottning. Slutligen emitterades år 1942 ett tredje försvarslån,

vari ingick ett fyrtioårigt 3 1/2 % lån och ett femårigt 3 % lån samt sparobligationer.

Försvarslåneemissionerna understöddes av en omfattande propaganda. I

teckningen deltog ett betydande antal enskilda personer. Teckningen skedde

bl. a. genom löneavdrag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1970

Av försvarslånen är 1942 års 3 1/2 % lån alltjämt utelöpande (inlöses

senast 1982). De övriga lånen inlöstes på förfallodagarna, delvis genom

konvertering. Därvid övergick 1940 års 4 % lån i 1945 års 3 % lån, som förfaller

1986. Det andra försvarslånets båda obligationslån övergick i 1951 års

3 1/2 % lån, som förfaller år 1993. Det femåriga 3 % lån som ingick i det

tredje törsvarslånet övergick i 1946 års 3 % lån, som förfaller år 1992. I vissa

fall erbjöds även premieobligationer som konverteringsalternativ.

När det första försvarslånet förföll till betalning år 1945, erbjöds obligationsinnehavarna

bl. a. möjlighet att byta till statens 3 % obligationslån

av den 1 november 1945. Detta lån emitterades till parikurs. Riksgäldskontoret

har sedan år 1955 rätt att lösa lånet till pari tre månader efter uppsägning.

Sedan år 1945 har emellertid ränteläget efterhand blivit högre, vilket haft

till naturlig följd att riksgäldskontoret inte begagnat sig av denna rätt. Marknadskursen

har på grund av räntehöjningarna gradvis fallit och är f. n.

58 1/2 % av nominella värdet. Obligationerna av detta lån har alltså — om

de säljs nu — förlorat närmare hälften av sitt nominella värde.

Bland de enskilda personer som accepterade erbjudandet om konvertering

av sitt försvarsobligationsinnehav till 1945 års lån fanns säkerligen ett stort

anta! som tidigare inte innehaft långfristiga obligationer och som saknade

tillräcklig erfarenhet av och kännedom om ränteobligationer bl. a. i fråga

om den allmänna räntenivåns inverkan på obligationskursen. Som ett exempel

kan nämnas att åtskilliga obligationsinnehavare trodde att den rätt

till inlösen som för riksgäldskontorets del inträdde år 1955 var ömsesidig

och att de alltså fr. o. m. nämnda år kunde få sina obligationer inlösta på

egen begäran.

De förhållanden som nu berörts angående 1945 års lån är i stora drag desamma

såvitt rör övriga lågprocentiga statsobligationslån med återstående

lång löptid. För samtliga lån gäller att riksgäldskontoret har rätt att lösa

in lånen före den utsatta återbetalningsdagen. Denna rätt inträder som regel

sedan tio år förflutit från det lånet emitterades. Det från obligationsinnehavarnas

synpunkt i kurshänseende sämst ställda lånet över huvud taget

är 1934 års 3 % lån, som löper utan fastställd återhetalningstid. Detta

lån har i dagens läge en kurs av 42 %.

Till riksgäldskontoret har gång efter annan gjorts framställning från

enskilda innehavare om förtidsinlösen av sådana lågprocentiga obligationer

som är aktuella i detta sammanhang, främst obligationer av 1945 års lån.

Sådana framställningar har emellertid hittills avvisats.

I följande tabell redovisas vissa uppgifter om svenska statens räntelöpande

obligationslån.

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 151

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj. ts proposition nr 151 år 1970

Svenska statens ränielöpande obligationslån: kurser m. m.

Lån

Ränte-

Inlöses

Åter-

Ute-

På Stockholms fondbörs

fot

senast

stående

stående

noterade köpkurser i %

löptid

låne-

31.12.

belopp

juni 1954

31.12.

8.9.

1969

31.12.

(lägsta

1969

1970

1969

köpkurs)

0 ''

/O

år

år

milj. kr.

1934

30/12

3

evig

151,0

94

42

42

1937

1/2

3

1997

28

49,3

94

50 l/s

49

1937

1/3

3

1997

28

32,8

94

50 Vs

49

1941

15/12

3 1/a

1981

12

321,4

98 V.

69 V\

69 Va

1942

15/8

3 Va

1982

13

328,7

98 Vs

68 3/s

68 Vs

1943

15/3

3 Vs

1988

18

231,5

93 Vs

62 Vs

61 Va

1943

15/4

3 Vs

1988

18

356,9

98 V.

62 Vs

61 Va

1943

1/11

3 V»

1990

21

320,5

98 V.

60 V s

59 Vs

1944

15/3

3 Vs

1992

22

214,1

98 Vs

58 3/s

57 Vs

1944

15/12

3 l/s

1994

25

486.2

98 Vs

57 Vs

55 Va

1945

1/7

3

1985

16

366,6

94 Vs

60 Vs

60

1945

1/11

3

1986

17

253,8

94

58 Vs

58 Vs

1946

1/2

3

1991

21

593,9

94

54 Vs

53 V-

1946

15/12

3

1992

23

228,7

94

53 3/s

52

1951

15/6

3 Vs

1993

24

258,4

99 Vs

58 3/s

56 3/s

1952

10/2

3 Vs

1994

24

200,0

99 Vs

57 V«

56

1953

5/10

3 Vs

1978

9

200,0

100

74 Vs

74 Va

1953

14/12

3 Vs

1978

9

200,0

100

74 V.

74 Va

Summa

—

—

—

4 793,8

—

—

—

1954

15/3

3 Vs

1973

3

200,0

—

85 3/s

85 Vs

1954

10/11

4

1970

1

672,0

—

94 V»

98 Vs

1955

9/5

4 Vs

1979

9

434,3

—

80 3/s

80 Va

1956

20/3

4 Vs

1980

10

250,0

—

79 3/s

79

1956

10/12

4 3/ä

1980

11

200,4

—

SO Vs

80

1959

5/2

5

1974

4

150,0

—

88 Vs

88 V.

1959

5/10

5

1975

6

300,0

—

85 3/s

85 Vs

1960

12/4

5 Vs

1975

5

1 074,0

—

90

90

1963

15/3

4 Vs

1981

11

400,0

—

79

77 3/s

1963

15/11

5 Vs

1977

S

300,0

—

85 Vs

85

1964

18/3

5 Vs

1982

12

201,1

—

83 3/s

82 Vs

1964

19/3

5 3/.

1980

10

325,0

—

89 V.

87

1964

17/12

6

1980

11

266,8

—

90 Vs

87 Va

1965

18/3

6

1976

6

400,0

—

93

91

1966

16/9

6 3/i

1977

8

450,0

—

95

94

1967

30/8

5 Vs

1971

1

607,0

—

94 Vs

97 Vs

1967

17/11

53/s

1978

8

550,0

—

89

87 Va

1968

19/3

6 Vs

1979

9

600,0

. -

94

91 Va

1968

18/3

6 Vs

1970

—

900,0

—

99

—

1968

2/5

6 l/4

1978

8

700,0

—

92 3/s

91

1968

18/9

6 V»

1971

1

400,0

—

95 Vs

97 V«

1968

25/10

6

1979

9

775,0

—

91 Vs

88 Va

1969

23/1

6

1984

14

800,0

—

89

S6 3/s

1969

5/6

6 Vs

1979

9

900,0

—

95 Va

93

1969

3/9

7 Vs

1980

10

800,0

—

—

97 Va

1970

20/1

7 Vi

1985

15

563,2

—

—

97 Va

1970

19/5

7 V«

1982

97 Va

Anm. Tabellen upptar samtliga utelöpande räntebärande obligationslån (med undantag

av sparobligationer).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1970

5

Departementschefen

De statliga obligationslån som jag närmare uppehållit mig vid i inledningen

emitterades under en period då ränteläget var lågt. De som från början

placerade sina medel i dessa lån räknade med att ränteläget också framdeles

skulle förbli lågt. Många av de enskilda personer som var obligationsköpare

kan antas ha saknat närmare kännedom om och erfarenhet av kapitalplacering

i långfristiga obligationer. Ränteutvecklingen har lett till en

fördubbling av marknadsräntan på långfristiga obligationer och ett däremot

svarande kursfall för de lågprocentiga obligationerna. Enligt min mening

finns det särskild anledning att uppmärksamma de olägenheter som till följd

av dessa kursförluster drabbat enskilda personer som placerade medel i

försvarslånen och som fortfarande har försvar sobligationer eller obligationer

tillhörande lån, i vilka fyra av försvarslånen delvis konverterats. Försvarslånen

såldes under speciella förhållanden som medförde att åtskilliga småsparare

som annars skulle ha stått främmande för obligationsplacering som

sparform placerade sina medel i obligationer. Kursförlusterna på försvarslånen

och de lån i vilka de delvis övergått är i dag betydande.

Mot den bakgrund jag här tecknat är det enligt min mening rimligt att

staten—låntagaren i viss utsträckning ger dem som förvärvade lågprocentiga

obligationer och fortfarande har obligationerna i behåll möjlighet

till omplacering av kapitalet i tillgångar som i fråga om avkastning bättre

svarar mot nuvarande ränteläge. Detta kan lämpligen åstadkommas genom

att staten utnyttjar sin rätt att till pari förtidsinlösa sådana lågprocentiga

obligationer som alltjämt har relativt lång tid kvar till den slutliga inlösendagen.

Härigenom skulle obligationsinnehavarna kompenseras för sina nominella

kursförluster. En sådan förtidsinlösen skulle däremot inte inrymma

någon ersättning utöver fastställda låneramar, exempelvis för att obligationsinnehavarna

under en följd av år fått nöja sig med en låg ränteavkastning

eller värdeförsämring. Jag är starkt medveten om att en åtgärd av den typ

som här skisserats kan bli föremål för kritik från flera utgångspunkter. Men

med tanke på att åtgärden i främsta rummet är inriktad på att kompensera

småsparare, och därtill ovana obligationsköpare, för opåräknade förluster

vill jag ändå förorda att en förtidsinlösen av ifrågavarande obligationer kommer

till stånd. Det bör understrykas att åtgärden av olika skäl måste bli begränsad

och att den är av engångsnatur. I det följande kommer jag att ange

den omfattning en förtidsinlösen av angivet slag bör ha och de villkor som

enligt min mening bör gälla härför.

De obligationslån som jag har i åtanke är en grupp om 18 lån som emitterats

under åren 1934—1953. Lånen finns upptagna i den övre delen av den

förut återgivna tabellen. Dessa lån har en räntefot av 3 eller 3 1/2 % och de

flesta av dem bär en återstående löptid överstigande 10 år. Kursvärdet den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:Is proposition nr 151 är 1970

31 december 1969 varierade mellan 42 % och 74 1/4 %. Så när som på två

lån låg kursen under 70 %. För senare utgivna lån låg kursen på omkring

80 % eller däröver. Jag vill därför föreslå att endast obligationer avseende

lån inom den angivna lånegruppen på 18 lån får inlösas i förtid.

Huvudprincipen bör vara att rätt till sådan inlösen skall tillkomma endast

den som förvärvat obligation till pris i närheten av pari och som alltsedan

förvärvet innehaft obligationen. Av bl. a. statsfinansiella skäl måste

vissa inskränkningar göras, vilket skall diskuteras i det följande. Jag avser

därvid sådana frågor som bestämmande av kretsen inlösningsberättigade

obligationsinnehavare, maximering av inlösningsbeloppet och krav på viss

tids innehav för rätt till inlösen. För att underlätta ställningstagandet till

dessa frågor vill jag till en början redovisa en inom riksgäldskontoret, delvis

med ledning av obligationsinskrivningarna i statsskuldboken, gjord

uppskattning av antalet obligationsinnehavare och deras innehav av obligationer

tillhörande nyssnämnda 18 obligationslån.

Det sammanlagda utelöpande lånebeloppet för ifrågavarande lån är f. n.

4 794 milj. kr. Härav var den 31 december 1969 93,8 % eller 4 498 milj.

kr. inskrivet i statsskuldboken. Antalet fysiska personer som äger obligationer

av ett eller flera av lånen uppskattas vara mellan 10 000 och 20 000,

med ett genomsnittligt obligationsbelopp på ca 5 000 kr. Fysiska personers

innehav skulle alltså representera ett sammanlagt lånebelopp på mellan

50 och 100 milj. kr. Ca 95 % av obligationsägarna uppskattas ha innehav

på högst 10 000 kr. och endast undantagsvis överstiger innehaven 25 000

kr. Antalet juridiska personer m. fl. som äger obligationer av ifrågavarande

18 lån kan uppskattas till omkring 5 000. För de allra flesta överstiger innehaven

25 000 kr.

När det gäller att ta ställning till frågan om en eventuell begränsning av

kretsen av obligationsinnehavare som skall vara berättigade

till förtidsinlösen vill jag till en början framhålla,

att rätten till förtidsinlösen är motiverad av bl. a. hänsyn till sådana enskilda

personer, beträffande vilka det med fog kan antas att de saknade

nödvändig kännedom om och erfarenhet av obligationsköp. Detta leder närmast

till att endast fysiska personer bör komma i fråga i förevarande sammanhang

och att större institutionella placerare som banker och försäkringsbolag

lämnas utanför. Förutom nu nämnda kategorier placerare finns

det emellertid en del sammanslutningar som av delvis samma skäl som

fysiska personer bör äga rätt till inlösen. Jag tänker då närmast på understödsföreningar,

begravningskassor, ideella föreningar (lottaföreningar, försvarsföreningar)

och stiftelser. Eu kategoriklyvning inom gruppen juridiska

personer med därav följande omständliga prövningsförfarande måste

av praktiska skäl avvisas. Inlösningsförfarandet bör ske efter så enkla normer

som möjligt. Av dessa skäl och eftersom, som jag skall beröra i det

följande, inlösningsbeloppet föreslås maximerat för varje obligationsinne
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

havare vill jag förorda att rätt till förtidsinlösen skall tillkomma alla kategorier

obligationsinnehavare.

Av det nyss anförda framgår att frågan om maximering av inlösningsbeloppet

har starkt samband med att någon begränsning inte

föreslås i fråga om kretsen inlösningsberättigade obligationsinnehavare.

Också andra skäl talar för en maximering. Av bl. a. statsfinansiella skäl

kan det sålunda inte bli tal om att staten som låntagare i förtid skall åta sig

att återbetala hela det ifrågavarande upplånade beloppet. En övre gräns för

statens åtagande härutinnan måste sättas. Gränsen kan lämpligen bestämmas

genom att ett högsta totalt inlösningsbelopp fastställs för varje obligationsinnehavare

oavsett om kapital är placerat i ett eller flera av de ifrågavarande

obligationslånen.

Inom riksgäldskontoret har, på grundval av den i det föregående redovisade

uppskattningen av antalet obligationsinnehavare och deras obligationsinnehav,

omfattningen av eu förtidsinlösen som utnyttjas av alla därtill

berättigade beräknats vid olika maximibelopp. Vid ett högsta belopp i det

enskilda fallet av 10 000 kr. skulle det totala beloppet för inlösen uppgå till

mellan 100 och 150 milj. kr. Motsvarande belopp vid en gräns av 25 000 kr.

ligger mellan 175 och 225 milj. kr. samt vid 50 000 kr. mellan 300 och 350

milj. kr. Kostnaden för staten — utöver de administrativa kostnaderna —

motsvarar i dagens läge en årlig räntekostnad på ca 4 milj. kr. per 100 milj.

kr. förtidsinlöst belopp genom alt detta lånebelopp s. a. s. ”konverteras”

från 3—3 1/2% till dagens betydligt högre räntenivå.

En skälig avvägning mellan de intressen som här gör sig gällande förefaller

mig kunna uppnås om maximibeloppet i det enskilda fallet sätts till

25 000 kr. Därigenom tillgodoses enskilda personer och de mindre placerarna

inom gruppen juridiska personer i betydande utsträckning utan att belastningen

på statsverket blir alltför betungande. Jag förordar alltså att varje

obligationsinnehavare får rätt att inlösa obligationer av ifrågavarande lån

till ett sammanlagt belopp av högst 25 000 kr.

Jag övergår härefter till frågan om krav på viss tids innehav

för rätt till förtidsinlösen. Den för innehavarna av äldre obligationer ofördelaktiga

kursutvecklingen började under år 1954 i samband med ändringen

av räntepolitiken. Olägenheterna härav har som antytts i det föregående

drabbat främst den som före denna tidpunkt förvärvat obligationer

till parikurs eller däromkring och som fortfarande innehar obligationerna.

Det synes mig därför rimligt att rätten till förtidsinlösen görs beroende av

att vederbörande innehaft obligationerna i fråga oavbrutet sedan den 31 december

1953 och fram till inlösningsdagen. År denna förutsättning uppfylld

saknar det betydelse på vad sätt obligationerna förvärvats. Presumtionen är

ju den att obligationerna den 31 december 1953 i innehavarens hand representerade

ett fullgott värde och att kursförlust uppkommit först efter

denna dag. Jag föreslår alltså en kvalifikationstid av angiven omfattning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

Med ett sådant villkor sammanhänger vissa kontrollsvårigheter. Till denna

fråga återkommer jag.

Den föreslagna regeln om viss kvalifikationstid kan emellertid inte tilllämpas

utan undantag. Har obligation förvärvats år 1954 eller senare genom

arv, testamente, gåva eller bodelning, kan i vissa fält föreligga starka skäl för

att förvärvaren för rätt till förtidsinlösen skall få räkna sig till godo också

den tid fångesmannen innehaft obligationen. Jag tänker därvid på fall där

obligationsinnehavaren leder sin rätt till obligationen från make eller föräldrar.

I sådana fall där den genom kursutvecklingen uppkomna förlusten

drabbat efterlevande make och barn synes det vara skäligt att de efterlevande

får åtnjuta förmånen av förtidsinlösen i samma omfattning som den

avlidne fått om han levat. Detsamma bör gälla i fråga om obligation som

tilldelats make vid bodelning av annan anledning än makes död.

Jag förordar alltså att rätt till förtidsinlösen av obligation skall tillkomma

också obligationsinnehavare som efter år 1953 erhållit obligationen genom

arv, testamente, gåva eller bodelning, under förutsättning att han alltsedan

fånget ägt obligationen, att förvärvet skett från make eller föräldrar,

som oavbrutet haft obligationen i sin ägo sedan den 31 december 1953 och

fram till det aktuella fånget. Har under kvalifikationstiden obligationen genom

arv, testamente, gåva eller bodelning övergått först till make och därefter

till makarnas barn, bör vid prövning av barnets rätt till inlösen som

kvalifikationstid få räknas den sammanlagda tid föräldrarna innehaft obligationen.

Med föräldrar bör i detta sammanhang jämställas adoptiv- och

styvföräldrar ävensom den med vilken innehavaren stadigvarande sammanbott

eller sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden.

Ett särskilt problem erbjuder det fall där ett dödsbo, när fråga om inlösen

uppkommer, innehar obligation som den avlidne ägt under kvalifikationstiden

fram till dödsfallet. Är make ensam dödsbodelägare eller utgörs

dödsbodelägarna av make och barn eller av barn, bör i enlighet med nyss angivna

riktlinjer förtidsinlösen tillåtas. I annat fall bör däremot dödsboet inte

åtnjuta denna förmån.

Ekonomisk gemenskap i den mening som nyss angetts kan existera också

utanför den trängre familjekretsen, t. ex. mellan samboende syskon, och

skäl kan då finnas för att på samma sätt som i fråga om makar medge

den som genom benefikt fång förvärvat obligation från en med honom samboende

rätt att tillgodoräkna sig fångesmannens tid för innehav. Detta bör

kunna ske efter särskild prövning i det enskilda fallet. Också i övrigt kan i

vissa undantagsfall ett stelbent upprätthållande av kravet på viss kvalifikationstid

medföra icke önskvärda konsekvenser och avskära obligationsinnehavare,

som annars uppfyller de allmänna förutsättningarna för förtidsinlösen,

från möjligheten härtill. Det bör därför finnas utrymme för en skälighetsprövning

där man under beaktande av bakomliggande intentioner tar

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majrts proposition nr 151 år 1970

hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Detta spörsmål ämnar jag

behandla mera ingående under nästa avsnitt.

I fråga om förfarandet vid inlösningen är de t till en bör j an

självfallet att inlösen av obligationer skall ske genom riksgäldskontorets försorg.

Det tillkommer sålunda fullmäktige i riksgäldskontoret att närmare

reglera förfarandet. Jag ämnar i detta sammanhang endast ange de huvudlinjer

i proceduren som enligt min mening bör gälla och ta upp vissa frågor

som delvis sammanhänger med proceduren.

Det bör ankomma på obligationsinnehavaren att ta initiativ till inlösen.

Detta bör ske genom ingivande av ansökan härom till riksgäldskontoret.

Vid ansökningen bör fogas de obligationer som skall inlösas eller certifikat

avseende sådana obligationer. Viss tidsfrist bör sättas ut för inlösningsärendes

anhängiggörande så att fullmäktige i riksgäldskontoret relativt

snabbt kan få en samlad bild av inlösningens omfattning. En lämplig tidpunkt

när ansökan senast skall inges torde vara den 31 mars 1971. Hinder

bör dock inte möta för fullmäktige att behandla en ansökan som inkommit

efter ansökningstidens utgång. En fråga av teknisk natur är när avräkning

skall ske. Denna fråga får avgöras av fullmäktige med beaktande av de omständigheter

som i olika avseenden kan påverka valet av lämplig tid för avräkning.

Därvid bör uppmärksammas möjligheten av att sprida ut återbetalningen

under en viss tidsperiod och på så sätt vinna fördelar i administrativt

hänseende. — Formulär till ansökan om inlösen torde få fastställas av

fullmäktige.

De i det föregående angivna villkoren för rätt till förtidsinlösen förutsätter

viss prövning och kontroll av ansökningarna från riksgäldskontorets

sida. Detta gäller främst villkoret om kvalifikationstid. Någon svårighet att

kontrollera uppgiven innehavaretid föreligger inte i de fall där obligationsinnehavet

varit inskrivet i statsskuldboken under hela den aktuella

tiden. I övriga fall bör uppgiven tid för innehav i viss utsträckning kunna

styrkas av sökanden exempelvis genom intyg från banker och deras notariatavdelningar.

Kontrollen bör dock inte göras mera omfattande än som

oundgängligen krävs.

Eftersom kontrollen inte kan göras fullständig i alla ärenden, är det av

stor vikt att ansökningens uppgifter om tid för innehav är med sanningen

överensstämmande. Viss garanti för riktigheten av uppgifterna i ansökning

torde kunna uppnås genom att föreskriva viss form för avlämnande av uppgift

i nämnda hänseende och införa straffansvar för oriktig uppgift. Bifaller

riksdagen vad jag här förordar om inlösen av vissa obligationer, avser

jag att senare föreslå Kungl. Maj: t att kungörelse utfärdas om skyldighet

för sökanden att lämna skriftlig försäkran på heder och samvete att han

och i förekommande fall hans fångesman innehaft obligationerna under den

tid som uppgetts i ansökan. Ansvar för oriktig uppgift i detta hänseende kan

då ådömas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr i51 år 1970

Jag har tidigare i korthet berört angelägenheten av att i fråga om kravet

på kvalifikationstid lämna utrymme för viss skälighetsprövning. Motivet

härtill är närmast att fastställande av en tidsgräns för rätt att åtnjuta eu

förmån som regel är en svår avvägningsfråga och kan medföra skillnader

mellan i övrigt likvärdiga fall på ömse sidor gränsen. Detta är särskilt framträdande

i förevarande sammanhang, eftersom början av den för obligationsinnehavarna

ofördelaktiga kursutvecklingen inte kan knytas till någon

bestämd dag. Härvid kan framhållas dels att teckning av obligationer tillhörande

lånet av den 14 december 1953 kunde ske fram till den 16 januari

1954 och likvid erläggas under hela januari månad, dels att obligationer tillhörande

något av ifrågavarande 18 lån kan t. ex. under första halvåret 1954

ha omsatts till kurser i närheten av pari. Även i övrigt kan det finnas anledning

att avvika från kravet på oavbrutet innehav under kvalifikationstiden.

Obligationsinnehavaren kan kanske inte med säkerhet ange när han

eller i förekommande fall hans fångesman förvärvat obligationen men göra

sannolikt att så skett före år 1954. Möjlighet bör då finnas att efter särskild

prövning kunna godta hans uppgifter. Det torde vara ogörligt att här uttömmande

ange riktlinjerna för eu skälighetsprövning. Den ledande principen

bör dock vara att uppnå resultat som ligger i linje med intentionerna

bakom förslaget till förtidsinlösen. I enlighet med det nu sagda bör fullmäktige

i riksgäldskontoret ha befogenhet att, om särskilda skäl föreligger, i enskilda

fall göra avsteg från det uppställda kravet på kvalifikationstid för

rätt till förtidsinlösen. Talan mot beslut i ärende om förtidsinlösen bör inte

kunna föras. Föreskrift härom bör tas in i riksgäldskontorets reglemente.

De statsfinansiella verkningarna av den föreslagna förtidsinlösen

har redan berörts i det föregående. Storleken av det belopp, som

beräknas kunna komma att inlösas ligger sålunda mellan 175 och 225 milj.

kr. Den ökade räntekostnaden staten ådrar sig kan i dagens ränteläge uppskattas

till ca 4 milj. kr. per 100 milj. kr. förtidsinlöst belopp och rör sig;

således årligen om 7—9 milj. kr., vilken kostnad minskar allteftersom de

olika lånens återbetalningsdag infaller. Finansieringen av inlösningen och

därav föranledd ökning av statens ränteutgifter får i vanlig ordning lösas

av fullmäktige i riksgäldskontoret. Detsamma torde gälla finansieringen av

de administrativa kostnader som inlösningen kan komma att medföra.

I detta sammanhang vill jag understryka önskvärdheten av att obligationsinnehavarna

som alternativ till kontant likvid erbjuds konvertering till

någon form av obligationer som riksgäldskontoret kan tillhandahålla. En

förutsättning är dock att inlösningen kan samordnas med riksgäldskontorets

emissionsverksamhet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t

a) föreslår riksdagen att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret

att i överensstämmelse med de riktlinjer som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

angetts i det föregående inlösa vissa av svenska statens obligationer

i förtid,

b) föreslår riksdagen att i riksgäldskontorets reglemente

intas en bestämmelse om att talan inte får föras mot beslut

i ärende om förtidslösen av ifrågavarande obligationer.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700541

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BU 1970:82 Memorial med förslag till besvärsstadga för riksdagen och dess verk, m. m. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1970:383 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ls proposition angående begränsad förtidsinlösen av vissa av svenska statens obligationslån. a1 i texten
  3. BU 1970:66 Utlåtande i anledning av proposition angående begränsad förtidsinlösen av vissa av svenska statens obligationslån. s. 1 i texten