Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade

1970-10-09 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:153, Med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

1

Nr 153

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning

för handikappade; given Stockholms slott den 9 oktober

1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om vissa kommunala befogenheter

i fråga om sysselsättning för handikappade.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kommun skall få befogenhet att under vissa

förutsättningar driva affärsverksamhet i syfte att bereda arbetsanställning

åt handikappade inom kommunen

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 102

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Förslag

till

Lag

om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får driva affärsverksamhet i syfte att bereda arbetsanställning

åt handikappade, i den mån handikappade inom kommunen icke i tillräcklig

omfattning kan beredas lämpliga anställningar på annat sätt samt under

förutsättning att

1. verksamheten är anordnad så att den är särskilt lämpad för sysselsättning

av handikappade,

2. anställning i verksamheten sker efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen

eller, efter dennas medgivande, av kommunens socialvårdsorgan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff,5 Wickman,3 Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommuns

rätt att driva affärsverksamhet för sysselsättning av handikappade och anför.

1. Inledning

Under senare år har en rad åtgärder vidtagits från samhällets sida såväl

inom arbetsmarknadspolitikens ram som på socialvårdens område för att

de handikappades situation skall förbättras. En viktig kommunal uppgift är

härvid att medverka till att handikappade, efter behövliga rehabiliteringsåtgärder,

kan få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden med arbetsuppgifter

som är lämpade med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall. Vilka åtgärder kommun får vidta i detta syfte är oklart. Numera har

emellertid klarhet vunnits på en punkt, nämligen att kommun inte har rätt

att driva kioskrörelse enbart för att därigenom kunna ge handikappade

lämplig sysselsättning. Till följd härav faller de kioskrörelser som ett antal

kommuner f. n. driver i detta syfte utanför den kommunala kompetensen.

Mot bakgrund av det rådande rättsläget har 1969 års riksdag anhållit hos

Kungl. Maj:t om skyndsam prövning och förslag om kommuns rätt att driva

sådan verksamhet som kan sysselsätta partiellt arbetsföra. Med anledning

härav har inom inrikesdepartementet upprättats en promemoria om befogenhet

för kommun att driva affärsverksamhet för att bereda sysselsättning

åt handikappade (stencil In 1970: 4).

Remissyttranden över promemorian har avgetts av socialstyrelsen, kammarkollegiet,

arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), näringsfrihetsombudsmannen

(NO), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län — vilka bifogat yttranden

från olika länsorgan och kommunala organ — kommunalrättskommittén,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

utredningen rörande den skyddade sysselsättningen, handikapputredningen,

statens handikappråd, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Kooperativa förbundet (KF), Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

livsmedelshandlareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kioskägares

riksförbund, Riksförbundet Gatukök & Kiosknäring (GAKI, tidigare Sveriges

korvhandlareförbund), AB Svenska pressbyrån och Handelsanställdas

förbund.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

5

2. Kommuns kompetens i fråga om handikappvården

2.1 Gällande rätt

2.1.1 Den grundläggande kompetensregeln

Den grundläggande regeln om borgerlig primärkommuns kompetens finns

i 3 § kommunallagen (1953: 753). Enligt detta lagrum får kommun själv

vårda sina angelägenheter, om det inte enligt annan författningsbestämmelse

ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisas i paragrafen till vad som

är särskilt föreskrivet om vissa kommunala angelägenheter. Motsvarande

gränser för den kommunala verksamheten anges i 3 § kommunallagen

(1957: 50) för Stockholm. Frågor om den kommunala kompetensen prövas

enligt 76 § kommunallagen och 80 § kommunallagen för Stockholm, efter

besvär över kommunala beslut, i sista instans av regeringsrätten.

När de nuvarande kompetensreglerna infördes år 1948 uttalades (prop.

1948: 140, KU 24, rskr 270) bl. a. att man med de nya reglerna åsyftade att

ge kommunerna större rörelsefrihet än dittills och möjlighet att anpassa

verksamheten efter utvecklingens skiftande krav. Vidare gjordes med utgångspunkt

i lagtexten och i de allmänna principer som borde vara normerande

för kompetensen uttalanden i vissa kommunala kompetensfrågor

som redovisas i det följande.

2.1.2 Socialvården

Enligt vad som framhölls i prop. 1948: 140 kunde det liksom tidigare vara

nödvändigt att på vissa områden genom lagstiftning dra gränser mellan

statens och kommunernas uppgifter. Sålunda borde den egentliga socialvården

regleras genom speciallagstiftning och kommunal verksamhet på det

området borde medges endast med stöd av sådan lagstiftning. Nuvarande reglering

av kommunernas uppgifter inom socialvårdsområdet finns bl. a. i

socialhjälpslagen (1956: 2). Enligt 1 § socialhjälpslagen i dess lydelse före

den 1 juli 1968 skulle varje kommun sörja för att den som vistades i kommunen

och var i behov av socialhjälp fick sådan hjälp. För att undanröja tidigare

oklarhet om kommunernas kompetens i fråga om handikappvården genomfördes

från och med nämnda dag ändringar i 1 och 6 §§ socialhjälpslagen.

Genom ändringarna (1968:244) fastslogs att kommunerna har ett

förstahandsansvar för denna vård och därmed också kompetens att vidta erforderliga

vårdåtgärder (prop. 1968: 74, 2LU 38, rskr 176). Däremot ansågs

att man inte i det sammanhanget kunde närmare fördela uppgifter och ansvar

för den sociala omvårdnaden mellan kommunerna och andra samhällsorgan.

Som en allmän utgångspunkt för kommunernas verksamhet på detta

område hänvisades till ett av socialpolitiska kommittén uppgjort, i proposi1*.

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 102

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

tionen redovisat program för kommunernas uppgifter. Enligt detta skulle i

kommunernas primäransvar på handikappvårdens område ingå bl. a. att

medverka till att sådana handikappade som är helt eller delvis oförmögna att

utföra förvärvsarbete så långt möjligt får hjälp till lämplig form av sysselsättning.

Dessa uttalanden godtogs av riksdagen.

2.1.3 Arbetslöshetshjälp

I fråga om hjälpen till arbetslösa var utgångspunkten i prop. 1948: 140 att

hjälpen var att hänföra till den egentliga socialvården. Man ansåg det

mindre lämpligt att kommunerna tilläts lämna kontantunderstöd eller

andra bidrag vid sidan av den statligt reglerade arbetslöshetshjälpen. På

såväl praktiska som principiella grunder förordades att förbud mot kommunal

understödsverksamhet utan stöd i författning alltjämt skulle gälla i

fråga om socialvården i trängre bemärkelse. Detta ansågs dock inte behöva

komma till uttryck i kommunallagen. Samtidigt underströks, att det inte

var fråga om att ändra då gällande rätt beträffande kommunernas verksamhet

på detta område. I den mån kommunerna inom sociallagstiftningens

ram hade ansetts äga befogenhet att träda hjälpande emellan för att förebygga

behov av socialvård borde detta alltjämt vara tillåtet.

Konstitutionsutskottet (uti. 24) anslöt sig till dessa uttalanden och tilllade

att det i princip alltjämt borde gälla att kommunerna inte utan stöd i

lag eller annan författning fick lämna understöd till enskilda personer, om

det inte var fråga om bidrag i särskild form till verksamhet som kommunerna

otvivelaktigt ägde främja.

I detta sammanhang kan nämnas att kommun före 1948 års lagstiftning

om den kommunala kompetensen ansågs ha rätt att bedriva statskommunala

reservarbeten (numera beredskapsarbeten) och kontantunderstödsverksamhet

i fråga om arbetslösa inom ramen för gällande bestämmelser om statsbidrag

till sådana arbeten och sådan verksamhet. Statsbidragsbestämmelser

fanns i kungörelsen (1934: 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid arbetslöshet, sedermera ersatt av kungörelsen (1949: 278)

angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.

Numera finns motsvarande föreskrifter i arbetsmarknadskungörelsen

(1966: 368). Att kommunerna har kompetens i detta avseende framgår vidare

av lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd. Där sägs i 1 § bl. a. att

Kungl. Maj :t kan förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd

för hanahavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd

hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet.

2.1.4 Affärsverksamhet

Rättspraxis har sedan länge tillåtit sådan kommunal affärsverksamhet

som kännetecknas av att verksamheten tillgodoser allmänna intressen och

av att de nyttigheter som framställs i verksamheten bör tillhandahållas till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970 7

så billigt pris som möjligt. Exempel på sådan verksamhet utgör buss- och

spårvägsdrift, tillhandahållande av vatten, elkraft o. d.

I fråga om annan än nu avsedd affärsverksamhet gäller grundsatsen att

kommun inte får inlåta sig på företag enbart i syfte att få ekonomisk vinst

av dem. I förarbetena till 1948 års lagstiftning om den kommunala kompetensen

framhålls emellertid bl. a. att man kan vänta sig att praxis ställer sig

positiv till företag som på ett eller annat sätt anknyter till redan befintlig

kommunal verksamhet. Vidare kan behovet att skapa arbetstillfällen åt arbetslösa

eller att hindra hotande arbetslöshet motivera att kommun sätter

igång och driver företag som inte har sådant samband med äldre kommunala

verksamhetsgrenar. Motsvarande synpunkter anses i tillämpliga delar

böra anläggas på kommunalt stöd till enskild verksamhet. I överensstämmelse

med tidigare rättspraxis bör kommunerna alltså i princip kunna

bereda arbetslösa utkomst genom alt sätta igång arbetsföretag, även om

företaget i och för sig inte är någon kommunal angelägenhet. Vidare betonas

att en snabb utveckling äger rum på detta område och att förskjutningar i

betraktelsesättet sker. Det anses därför vara särskilt värdefullt att ha en

elastisk kompetensregel.

Frågor om vidgad rätt för kommun att driva eller främja industri- eller

affärsverksamhet behandlades med anledning av motioner av konstitutionsutskottet

i utlåtandena 1958: B 6, 1964: 29 och 1966: 6. Utskottet hänvisade

i 1958 års utlåtande till uttalandena i prop. 1948: 140 om det naturliga och

önskvärda i viss utveckling på förevarande område och om besvärsmyndigheternas

möjligheter att ta hänsyn till samhällsutvecklingen. Kommunerna

sades ha ganska vidsträckt kompetens. Så t. ex. hade kommun i allmänhet

inte ansetts hindrad att stödja företag för att hindra arbetslöshet. I 1964 års

utlåtande hänvisade utskottet till bl. a. då föreliggande förslag om särskild,

utredning rörande kommunernas kompetens i näringspolitiska ämnen och

i 1966 års utlåtande hänvisade utskottet till att frågan om den kommunala

kompetensen i förevarande hänseende utreddes av kommunalrättskommittén.

På hemställan av utskottet avslog riksdagen i alla de nu angivna fallen

de väckta motionerna.

Kommunernas kompetens att driva näringsverksamhet för att ge sysselsättning

åt handikappade har på senare år bedömts av regeringsrätten i två

fall. Båda gällde kommunal kioskrörelse. I det första fallet (RÅ 1965 ref,

17) hade en stad beslutat att bilda en stiftelse, vars ändamål var att bereda

utkomstmöjligheter åt partiellt arbetsföra genom sysselsättning i kioskhandel

och annan rörelse. För ändamålet skulle stiftelsen inom staden äga,

förvärva eller uppföra för sälj ningskiosker samt driva kioskhandel och därmed

jämförlig verksamhet. Regeringsrätten upphävde beslutet med följande

motivering.

Av handlingarna framgår väl, att stadsfullmäktige med sitt klandrade

beslut åsyftat att bereda partiellt arbetsföra personer i staden utkomst genom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

lämpligt arbete, men enär i målet icke visats, att det för detta syfte erfordrats

att, såsom skett, bilda en kommunal stiftelse med ändamål att driva

vinstgivande affärsrörelse, samt klandrade beslutet förty icke kan anses

vara en stadens angelägenhet---.

I det andra fallet (RÅ 1968 not. K 1198) hade en stad beslutat att bevilja

ett amorteringslån åt en stiftelse med motsvarande syfte och verksamhet

som i 1965 års fall. Även detta beslut upphävde regeringsrätten. I motiveringen

anfördes följande:

Visserligen får det anses vara en stadens angelägenhet att bereda utkomstmöjligheter

för partiellt arbetsföra, men det är icke tillåtet för staden att

för detta ändamål själv eller genom särskilt bildad stiftelse driva kioskhandel.

På grund härav kan det icke heller vara en stadens angelägenhet att,

såsom skett genom klandrade beslutet, bereda stiftelsen möjlighet att utvidga

denna affärsrörelse.

2.1.5 Pågående utredning

Som nyss har nämnts utreds bl. a. den kommunala kompetensen av kommunalrättskommittén

(1966 års riksdagsberättelse In: 5). I direktiven uttalas

att regeringsrättens praxis i fråga om den kommunala kompetensen

på vissa områden inte synes entydig eller helt i samklang med utvecklingen.

Olika exempel lämnas. Utgångspunkten för en översyn av kompetensreglerna

bör vara att de alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen att kommunala

åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen.

Inom den ramen bör befogenheterna preciseras på lämpligt sätt. Precisering

är särskilt angelägen när det gäller kommunal drift av rörelse och kommunalt

stöd åt enskilda näringsföretag. Det bör övervägas om det finns anledning

att i särskilt hänseende vidga kommunens rätt att driva rörelse när

det med hänsyn till allmänintresset och kommunens övriga uppgifter kan

bedömas vara ändamålsenligt att verksamheten drivs i allmän regi. Sådan

verksamhet i uteslutande syfte att få ekonomisk vinst bör dock alltjämt inte

hänföras till de kommunala angelägenheterna.

2.2 Frågans tidigare behandling

2.2.1 1947 års butikstängningssakkunniga

Enligt 1947 års butikstängningssakkunniga (SOU 1948:3 s. 114) var det

av stort värde om partiellt arbetsföra i lämplig omfattning bereddes arbete

i kioskförsäljningsverksamhet. Fördelningen av arbetena borde om möjligt

ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan. Det fanns olika metoder

att säkra erforderligt inflytande åt socialvårdsorganen. Sålunda hade man

i Stockholm övervägt att kommunen skulle uppföra kiosker som skulle

hyras ut till personer som anvisades av socialvårdsorganen. En annan utväg

var enligt de sakkunniga att ett allmännyttigt företag, t. ex. ett kommunalt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

bolag, skaffade tillstånd till ifrågavarande verksamhet. I denna kunde sedan

partiellt arbetsföra anställas. Genom ett sådant system skulle det bli möjligt

afl jämna ut inkomsterna från olika försäljningsställen med varierande omsättning.

I särskilt yttrande av en expert i utredningen ifrågasattes lämpligheten av

att kommunerna uppförde kiosker för att av sociala skäl hyra ut dem till

handikappade och lämpligheten från konkurrenssynpunkt av att halvkommunala

bolag inrättades för handel på utsträckt affärstid.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag till butikstängningslag

ställde sig flertalet av de remissinstanser som behandlade frågan om kommunalt

engagemang i kioskverksamhet i huvudsak negativa till sådant engagemang.

Föredragande departementschefen uttalade i prop. 1948:248

(s. 97) att han i likhet med de sakkunniga fann det riktigt att partiellt arbetsföra

fick tillfälle att försörja sig genom kioskförsäljning. Han förklarade

sig emellertid sakna anledning att gå in på frågan om det var lämpligt att

kommunerna i någon form engagerade sig i kioskhandeln. Inte heller i

andra lagutskottets utlåtande över propositionen (2LU 47, rskr 440) behandlades

frågan om kommunalt engagemang i kioskverksamhet för sysselsättning

av partiellt arbetsföra.

2.2.2 Kommittén för partiellt arbetsföra

Sysselsättandet av partiellt arbetsföra i kioskverksamhet genom kommunal

försorg togs upp även av kommittén för partiellt arbetsföra i betänkandet

»Särskilda åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m.»

(SOU 1948: 54). Kommittén hade övervägt att föreslå att hela kioskhandeln

eller liknande försäljningsverksamhet reserverades för partiellt arbetsföra.

Tillräckliga skäl att frångå principerna i gällande näringsfrihetslagstiftning

hade emellertid inte ansetts föreligga. Arbete i kioskhandeln tillhörde de

sysselsättningsformer som kunde anses väl lämpade för vissa partiellt arbetsföra.

Dessa borde få företräde till sådant arbete. Det kunde ske genom att

kioskbolagen frivilligt anlade sociala synpunkter vid anställning av personal

eller genom att kommunala myndigheter i största utsträckning säkrade

rättigheter till sådan verksamhet åt partiellt arbetsföra. Erfarenheterna hade

emellertid visat att det inte hade gett tillfredsställande resultat att endast

upplåta nya rättigheter åt partiellt arbetsföra. Man saknade möjlighet att

kontrollera att rättigheterna inte överläts vidare. Kommittén anslöt sig till

butikstängningssakkunnigas synpunkter i frågan om kommunalt engagemang.

De partiellt arbetsföras intressen i fråga om sysselsättning i kioskliandeln

kunde tillgodoses t. ex. genom att det bildades kommunala bolag

eller stiftelser som fick erforderliga tillstånd. Kommunerna kunde också

låta uppföra kiosker och hyra ut dem till partiellt arbetsföra.

Kommitténs förslag behandlades i prop. 1950: 167 angående vissa åtgärder

för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra. Enligt propositionen hade

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

förslaget om företrädesrätt för partiellt arbetsföra till bl. a. kioskhandel

blivit föremål för skiftande bedömningar vid remissbehandlingen av kommitténs

betänkande. Föredragande departementschefen hänvisade till bl. a.

uttalandena i denna fråga i prop. 1948: 248 och framhöll att de partiellt arbetsföras

intressen i fråga om kioskhandel syntes ha blivit ganska väl tillgodosedda.

Frågan om kommunala åtgärder borde vidtas för att bereda de

partiellt arbetsföra sysselsättningsmöjligheter i kioskhandeln berördes inte

av departementschefen och inte heller i den följande riksdagsbehandlingen

(SU 212, rskr 396).

2.2.3 Affärstidsutredningen

Butikstängningslagstiftningen behandlades av affärstidsutredningen i betänkandet

»Affärstiderna», Del I (SOU 1965:38). Utredningen ställde sig

kritisk till att samhället stödde kioskverksamhet till förmån för partiellt

arbetsföra. Denna ståndpunkt grundades på att kiosker inte bedömdes vara

en lämplig arbetsplats för dessa personer och att behövliga stödåtgärder för

dem borde ta sig andra former. Utredningens synpunkter i dessa avseenden

berördes inte i prop. 1966: 144 med förslag till affärstidslag eller under riksdagsbehandlingen

av propositionen (3LU 58, rskr 368).

2.2.4 1969 års riksdagsskrivelse

I motionen 1969:11:472 hemställdes om sådana ändringar i eller tillägg

till kommunallagen att kommun skulle få rätt att i stiftelseform eller i egen

regi bedriva verksamhet i vilken partiellt arbetsföra kan sysselsättas. Motionerna

behandlades av konstitutionsutskottet (EU 29), som lät inhämta

yttranden från Svenska kommunförbundet och AB Svenska pressbyrån.

Förbundet tillstyrkte den begärda utredningen medan pressbyrån ställde

sig avvisande under hänvisning till bl. a. alt det sedan många år finns en

överenskommelse mellan AMS och pressbyrån om samarbete med länsarbetsnämnderna

för att underlätta anställning av handikappade i pressbyråns

kiosker. I pressbyråns yttrande uppgavs att av de ca 5 000 personer som

sysselsattes i pressbyråns kiosker var nära 1 600 handikappade eller personer

som av humanitära skäl borde beredas produktivt arbete.

För egen del framhöll konstitutionsutskottet i sitt utlåtande att det numera

är allmänt erkänt att det ankommer på kommunerna att vid sidan

av andra samhällsorgan vara verksamma för att partiellt arbetsföra i görlig

mån bereds meningsfull sysselsättning. Vilka åtgärder kommun äger vidta

härför är enligt utskottet emellertid i viss mån oklart. Det gäller framför

allt frågan i vad mån kommun får driva verksamhet i syfte att därigenom

sysselsätta partiellt arbetsföra. Några särskilda kompetensföreskrifter har

inte meddelats. Frågan får därför f. n. lösas med ledning endast av den

allmänna kompetensregleringen. Detta fann utskottet kunna leda till otillfredsställande

resultat. I rättspraxis har sålunda fastslagits att det enligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

gällande regler inte är tillåtet för kommun att driva kioskhandel i syfte att

bereda utkomstmöjligheter för partiellt arbetsföra. Enligt utskottets mening

bör behovsfrågan vara i första hand avgörande för tillåtligheten. Om

behov föreligger av särskild kommunal verksamhet i syfte att sysselsätta

partiellt arbetsföra, talar starka skäl för att kommunen också skall få driva

sådan verksamhet. I detta hänseende bör bl. a. kioskhandel och därmed

jämförlig rörelse kunna komma i fråga. Ett tillgodoseende härav innebär viss

utvidgning av den kommunala kompetensen i förhållande till vad som nu

gäller och fordrar därför särskild åtgärd från statsmakternas sida. Ett klarläggande

av den kommunala kompetensen på hithörande område är under

alla förhållanden påkallat. Om det skall ske som ett led i den allmänna

översyn av reglerna om den kommunala kompetensen som kommunalrättskommittén

nu arbetar på eller i annan ordning ansåg sig utskottet inte böra

ta ställning till. Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget att

frågan snarast bringas till en lösning.

På utskottets hemställan beslutade riksdagen att anhålla hos Kungl.

Maj :t om skyndsam prövning och förslag om kommuns rätt att driva sådan

verksamhet som kan sysselsätta partiellt arbetsföra (rskr 1969: 313).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

3. Nuvarande åtgärder för att bereda handikappade sysselsättning

3.1 Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

3.1.1 Allmänt

Riktlinjer för samhällets insatser för att bereda partiellt arbetsföra sysselsättning

antogs av statsmakterna år 1950 i anledning av prop. 1950: 167

angående vissa åtgärder för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra (SU 212, rskr

396). En översyn av bl. a. dessa riktlinjer företogs år 1966 (prop. 1966: 52,

SU 107, rskr 251).

Samhällets åtgärder för att lösa de handikappades sysselsättningsproblem

är inriktade i huvudsak på dels rehabilitering, dels skapande av sysselsättningstillfällen.

3.1.2 Rehabiliteringsåtgärder

Yrkesinriktad rehabilitering sker väsentligen inom arbetsvärdens ram.

Arbetsvärden omfattar åtgärder som är särskilt ägnade att underlätta handikappades

anpassning till arbetslivet. Genom arbetsprövning bedöms arbetshindrade

och från sysselsättningssynpunkt svårbedömbara personers förutsättningar

för olika arbetsuppgifter. I träningsverkstäder sker träning av arbetsförmågan

successivt och systematiskt hos personer som på grund av

sjukdom eller annan anledning har varit borta från arbetsmarknaden en

längre tid. Utanför dessa verkstäder sker yrkesutbildning vid särskilda skolor

eller kurser eller hos företag. Syftet med dessa och andra rehabiliteringsåtgärder

är främst att skapa förutsättningar för att handikappade skall

kunna sysselsättas i sådant arbete där deras handikapp inte hindrar dem

från att utföra en fullgod arbetsprestation (se prop. 1950: 167 s. 39). Arbetsplacering

på den öppna arbetsmarknaden sker så långt det är möjligt. För

dem som inte kan konkurrera med den fullt arbetsföra arbetskraften kan

placering i skyddad eller halvskyddad sysselsättning komma i fråga.

Sysselsättning i skyddade verkstäder är att hänföra till arbetsvärd i egentlig

mening. I skyddade verkstäder får sådana arbetssökande sysselsättning

vilkas arbetsförmåga är så nedsatt att de inte kan beräknas få eller behålla

ett arbete på den öppna marknaden. Sysselsättningen är så anordnad att

de där sysselsatta får arbeta under förhållanden som är speciellt tillrättalagda

för dem. I de skyddade verkstäderna sysselsätts dels personer som beräknas

efter viss tid kunna få placering på den öppna marknaden, dels personer

med så framträdande handikapp att de inte kan beräknas få annan

placering än i skyddad verksamhet.

Enligt 3 § instruktionen (1965:667) för arbetsmarknadsstyrelsen och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

länsarbetsnämnderna leds arbetsvårdsverksamheten av styrelsen. Kommuner,

landstingskommuner och enskilda organisationer medverkar som huvudmän

för arbetsprövning, arbetsträning och skyddad sysselsättning.

Arbetsvärden har byggts ut avsevärt under 1960-talet. Antalet arbetsvårdssökande

var 31 359 år 1960 och 86 184 år 1968. Sistnämnda år hänvisades

23 386 personer till rehabiliteringsåtgärder i form av arbetsprövning, arbetsträning

och yrkesutbildning. Genom arbetsvärden fick 11 727 arbetssökande

anställning på öppna marknaden. Vid utgången av år 1968 disponerades

10 986 platser vid verkstäder m. m. inom arbetsvärden.

Till kommunal eller enskild verksamhet på arbetsvärdens område utgår

statsbidrag. Enligt kungörelsen (1966:370) om statsbidrag till verkstäder

inom arbetsvärden lämnas statsbidrag för anordnande eller drift av arbetsprövningsavdelning

eller träningsverkstad eller verkstad för skyddad sysselsättning

av handikappade (1 §). Bidragen utgår till landstingskommun, kommun,

förening eller stiftelse i form av dels anordningsbidrag (2 §), dvs. bidrag

för anordnande av lokal och för anskaffning av maskiner m. m.

för sådana avdelningar eller verkstäder, dels driftbidrag (7 §). Som villkor

för bidrag enligt kungörelsen gäller bl. a. att platserna står till den offentliga

arbetsförmedlingens förfogande (12 §). Enligt kungörelsen åligger det

AMS att genom råd och upplysningar verka för att arbetsprövning, arbetsträning

och skyddad sysselsättning anordnas och drivs ändamålsenligt. Styrelsen

skall utöva tillsyn över verksamhet till vilken bidrag utgår (13 §).

3.1.3 Sysselsättningsskapande åtgärder

Till sådana åtgärder för att skapa sysselsättning för handikappade som

står nära den egentliga arbetsvärden hör den halvskgddade sysselsättningen.

Också för sådan sysselsättning utgår statsbidrag enligt den nyss

nämnda kungörelsen (1966:370). Sålunda ges bidrag till företag för driften

av avdelning som är särskilt avsedd för sysselsättning av handikappade

och organiserad i eller i direkt anslutning till företaget. En förutsättning för

bidrag är att arbetstagarna i den halvskyddade sysselsättningen får lön enligt

tillämpligt kollektivavtal. AMS har tillsyn över verksamheten.

Genom beslut den 29 maj 1969 har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter om

särskilt statsbidrag till försöksvis bedriven halvskyddad sysselsättning. Bidrag

kan utgå till företag samt kommunal eller landstingskommunal myndighet

eller inrättning för arbetsplats avsedd att ge sysselsättning åt person,

vars arbetsförmåga är nedsatt på grund av handikapp och som inte redan är

anställd hos arbetsgivaren. Som villkor för bidrag gäller bl. a. att arbetstagarna

får avtalsenliga förmåner under anställningstiden och att platserna

står till den offentliga arbetsförmedlingens förfogande och under tillsyn av

arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt föreskrifterna kan arbetsgivaren i stället

för bidrag till halvskyddad sysselsättning få bidrag till arbetsbiträde. Förutsättning

för sådant bidrag är att svårt handikappad anställd på grund av

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 102

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

sitt handikapp åsamkar arbetsgivaren utgifter för fortlöpande arbetsbiträde

i en utsträckning som väsentligt överstiger vad som kan anses normalt för

befattningen. Om företag får bidrag enligt dessa föreskrifter, kan det inte få

bidrag enligt 11 § kungörelsen om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden.

Enligt 60 § arbetsmarknadskungörelsen får arbetsgivare vid anställning

av handikappad bidrag till sådan särskild anordning på arbetsplatsen som

är nödvändig för att den handikappade skall kunna utföra arbetet. Bidraget

utgår med belopp som motsvarar halva kostnaden, dock med högst 15 000

kr. för varje handikappad.

Näringshjälp utgår enligt bestämmelserna i 57, 59 och 61 §§ arbetsmarknadskungörelsen

till bl. a. handikappad, som inte har kunnat få lämpligt

arbete på den öppna marknaden och som ämnar börja verksamhet som

egen företagare. Näringshjälp kan i detta fall utgå för anskaffning av arbetsmaskin

eller verktyg eller till annan kostnad för att börja verksamheten.

Vidare kan handikappad få näringshjälp för ersättande av arbetsmaskin

eller verktyg eller till annan kostnad för att fortsätta verksamhet som egen

företagare, dock endast om synnerliga skäl föreligger och den fortsatta

verksamheten med sådan hjälp kan antas bli lönsam och ge den handikappade

goda försörjningsmöjligheter. Envar av två eller flera handikappade

som gemensamt börjar verksamhet som egna företagare kan få näringshjälp.

Näringshjälp utgår helt eller delvis som bidrag eller räntefritt lån. Beloppen

är f. n. 15 000 kr. Om särskilda skäl föreligger, kan handikappad

som börjar sådan verksamhet som egen företagare, för vilken kreditstöd

inte kan utgå enligt kungörelsen (1960: 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd,

hantverk och småindustri, utöver näringshjälp få lån med högst

30 000 kr. På sådant lån utgår ränta efter samma räntesats som tillämpas

för industrigarantilån. Lån skall återbetalas inom viss tid.

För vissa handikappade anordnas härutöver beredskapsarbeten och hemarbeten.

3.1.4 Utredning om skyddad och halvskyddad sysselsättning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 augusti 1968 har sakkunniga

tillkallats för utredning om den skyddade sysselsättningen. De

sakkunniga har enligt direktiven (1969 års riksdagsberättelse In: 24) att

överväga bl. a. behovet av olika slags skyddad och halvskyddad sysselsättning.

Vidare skall övervägas, om skyddad eller halvskyddad sysselsättning

i delvis nya former kan behöva anordnas för att tillgodose föreliggande

behov. De sakkunniga skall också undersöka vad som kan göras för att

minska de stigande driftunderskotten i skyddad verksamhet. I uppdraget

ingår sålunda att undersöka formerna för prissättningen på de produkter

som tillverkas vid de skyddade verkstäderna och förutsättningarna för och

behovet av samordnad försäljning av de skyddade verkstädernas produkter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Fördelar och olägenheter av att huvudmannaskapet är splittrat på landstingskommuner

och primärkommuner skall undersökas och förslag läggas

fram om det framtida huvudmannaskapet. De sakkunniga har frihet att

föreslå åtgärder också i fråga om den halvskyddade sysselsättningen.

3.2 Sysselsättningen av handikappade i affärsrörelse

3.2.1 Avgränsning

Det är hittills huvudsakligen kioskrörelse som har ansetts vara lämplig

affärsrörelse för att ge sysselsättning åt handikappade.

Åtskilliga handikappade arbetar inom kioskhandeln. Några är egna företagare.

Det alldeles övervägande antalet är emellertid anställda i kiosker.

Det är fråga om kiosker som ägs antingen av enskilda företagare eller av

kommuner direkt eller genom kommunalt bolag eller stiftelse.

3.2.2 Egna företagare

Någon säker uppgift om hur många handikappade som är egna företagare

inom kioskbranschen föreligger inte. Antalet torde dock inte vara stort.

Möjligheterna för handikappade att etablera sig som egna företagare i

kioskhandeln torde vara rätt begränsade. Detta kan antas delvis hänga

samman med de krav på kioskhandeln som den allmänna utvecklingen har

medfört. För att en nystartad kioskrörelse skall kunna ge innehavaren en

årsinkomst på mellan 20 000 och 40 000 kr. beräknas årsomsättningen behöva

uppgå till mellan 250 000 och 400 000 kr.

Kostnaderna för att etablera en kiosk beräknas numera uppgå till mellan

70 000 och 110 000 kr. Därtill kommer kostnaderna för att anskaffa varulager.

Genom näringshjälp och lån kan handikappad f. n. få startkapital på

sammanlagt högst 45 000 kr. I övrigt är den handikappade hänvisad till lån

på öppna marknaden, eventuellt mot borgen av leverantörer eller vederbörande

kommun.

3.2.3 Anställda hos privata företagare

Åtskilliga av de i kioskhandeln sysselsatta handikappade är anställda i

kiosker som ägs av AB Svenska pressbyrån. År 1955 träffades en överenskommelse

mellan AMS och bolaget om samarbete mellan detta och länsarbetsnämnderna

för att underlätta anställning hos bolaget av bl. a. handikappade.

Överenskommelsen förnyades år 1968. Den innebär att bolagets

distriktskontor vid behov av kioskpersonal vänder sig till länsarbetsnämnden

eller arbetsvårdsexpeditionen. Såväl heltids- som deltidsanställning förekommer.

En liknande överenskommelse träffades år 1963 mellan AMS och

Sveriges livsmedelshandlareförbund och förbundets etableringsorgan, AB

Butiksetablering. Enligt de båda överenskommelserna har arbetsgivaren frihet

att bland de arbetssökande välja den för arbetsuppgifterna bäst lämpade.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

3.2.4 Anställda i kommunala kioskrörelser

En del kommuner driver själva eller genom kommunalt bolag eller stiftelse

kioskverksamhet i syfte att bereda bl. a. handikappade sysselsättning.

Åtskilliga kommuner har i samma syfte uppfört kiosker som hyrs ut till

bl. a. handikappade. Enligt en undersökning som AMS har företagit av förhållandena

i mars 1970 är sammanlagt 40 kommuner på något av dessa

sätt engagerade i kioskverksamhet.

I tio kommuner äger kommunen genom bolag eller stiftelse kiosker.

Sammanlagt 90 kiosker drivs i sådan form. I dessa finns 370 anställda,

varav 242 är handikappade som har anvisats genom arbetsvårdsexpeditioner.

I två kommuner står anställningarna i de kommunala kioskerna till socialvårdsorganens

förfogande.

I 33 kommuner har sammanlagt 152 kommunala kiosker uppförts för

uthyrning. De hyrs ut till handikappade eller andra personer som anvisas

av socialvårdsorganen. Såvitt har kunnat utrönas vid undersökningen är i

sådana kiosker sysselsatta åtminstone 80 handikappade som har fått arbetet

genom arbetsvärdens förmedling.

3.3 Lämpligheten att sgsselsätta handikappade i kioskrörelse

Som framgår av den lämnade redogörelsen har anställning i kioskrörelse

i stor utsträckning kommit i fråga för sysselsättning av handikappade.

År 1962 utförde arbetsfysiologiska institutet på uppdrag av Stockholms

stads arbetsvårdsbyrå en utredning om arbetsförhållandena vid vissa försälj

ningskiosker i Stockholm. Utredningen hade liten omfattning och resultatet

av den måste enligt vad som framhölls vid utredningen bedömas med

försiktighet. Den gav vid handen att arbete i sedvanliga försälj ningskiosker

i flera avseenden måste anses krävande och inte lämpligt för den övervägande

delen av de handikappade med hänsyn till bl. a. den obekväma

och långa arbetstiden, den fysiska belastningen, drag och kyla i kioskerna

m. fl. omständigheter. Stationära korvkiosker ansågs däremot mera lämpliga

för handikappade. I utredningen föreslogs att kioskernas konstruktion

och utrustning skulle utredas fullständigt.

Dåvarande medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen utfärdade gemensamt

och i samråd med vissa andra myndigheter år 1962 råd och anvisningar

om kioskhandel med livsmedel (Meddelanden från Kungl. Medicinalstyrelsen

nr 107 år 1962). Genom anvisningarna ställdes väsentligt skärpta krav

på kioskernas utformning och inredning, belysning, uppvärmning och sanitära

standard. Det ålåg enligt anvisningarna hälsovårdsnämnderna att verka

för att anvisningarna beaktades och genomfördes såväl vid ny-, till- eller

ombyggnader som beträffande övriga i bruk varande kiosker. Efter anvisningarnas

utfärdande har betydande upprustning av kioskerna ägt rum.

På grundval av uppgifter från AMS, AB Svenska pressbyrån och Sveriges

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

kioskägares riksförbund kan beräknas, att närmare hälften av alla kiosker

under 1960-talet har byggts om väsentligt eller bytts ut.

På gemensamt initiativ av AMS och AB Svenska pressbyrån har frågan

hur ett kioskförsäljningsställe lämpligen bör vara utrustat för att kunna

skötas av handikappade behandlats av handikappinstitutet och sjukvårdens

planerings- och rationaliseringsinstitut. Handikappinstitutet har i det sammanhanget

nyligen undersökt dels vilka arbetsuppgifter i en kiosk som

lämpar sig för personer med olika slag av handikapp, dels hur kioskerna

bör vara utformade för att handikappades arbete skall underlättas. I promemoria

den 28 januari 1970 från handikappinstitutet beträffande undersökningen

anläggs bl. a. följande preliminära synpunkter.

De handikappades förutsättningar att klara arbete i en kiosk varierar.

Det är därför svårt att göra något generellt uttalande. Det finns emellertid

skäl att anta att en kiosk som har inretts på visst närmare specificerat sätt

för att handikappades arbete skall underlättas bör göra det möjligt för

handikappade att i större utsträckning ägna sig åt arbete i kiosk. I vissa

fall kan det vara nödvändigt att komplettera de angivna åtgärderna med

t. ex. kortare arbetspass och differentiering av arbetet, i synnerhet vissa

tyngre arbetsuppgifter. Värdering av lämpliga inredningsenheter och system

för varumottagning anses viktigt för att kioskernas arbetsmiljö skall

bli lämplig för handikappade. Kompletterande utredning om nytillkomna

hjälpmedel lämpliga för kioskarbete bör göras. Även vissa andra försök

rekommenderas.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

4. Promemorian

I promemorian betonas inledningsvis att handikappvårdens ändamål är

att så långt det går göra de handikappade oberoende av sitt handikapp

genom att de särskilda behov som handikappet medför tillgodoses. Det är

ett viktigt uttryck för jämlikhetssträvandena att de handikappade får möjlighet

att som andra delta i arbetslivet. I enlighet härmed har samhället i

ökande omfattning vidtagit åtgärder för att ge handikappade sådan vård,

utbildning och arbetsträning att de så långt det är möjligt skall kunna få

sysselsättning på arbetsmarknaden. Stora insatser görs också för att hjälpa

de handikappade till sådan sysselsättning. Det står emellertid enligt promemorian

klart att behovet av sysselsättningstillfällen alltjämt är stort. Med

hänsyn härtill är det angeläget att man tar till vara de möjligheter som kan

yppa sig att öka tillgången på arbetstillfällen som lämpar sig eller kan anordnas

för sysselsättning av handikappade.

Kommunerna har ett förstahandsansvar för att handikappade får den

omvårdnad de behöver, anförs vidare i promemorian. Med anledning av

den tvekan som rådde om kommuns kompetens att tillgodose den enskildes

behov av personlig omvårdnad klarlades år 1968 genom ändringar i socialhjälpslagen

att kommun har rätt att vidta åtgärder med anledning av enskilda

personers behov av omvårdnad. Tveksamheten i fråga om kommuns

kompetens att bl. a. bereda utkomstmöjligheter för handikappade blev därigenom

undanröjd. Av kommuns kompetens i detta avseende följer att

kommun har rätt att bl. a. driva skyddad verksamhet i syfte att bereda

handikappade omvårdnad. Detta framgår av praxis, och sedan länge ger

staten bidrag till sådan kommunal verksamhet.

Efter erinran om den oklarhet som råder om vilka åtgärder som kommun

härutöver får vidta för att ge sysselsättning åt handikappade och om regeringsrättens

avgöranden i fråga om kommunens rätt att i detta syfte driva

affärsverksamhet, dras i promemorian den generella slutsatsen att kommun

över huvud taget inte får driva affärsverksamhet om syftet med verksamheten

är endast att bereda handikappade sysselsättning. I anslutning härtill

hänvisas i promemorian till att kommunalrättskommittén f. n. gör en allmän

översyn av gällande rätt i fråga om den kommunala kompetensen. I det sammanhanget

sägs den aktuella kompetensfrågan givetvis inte kunna förbigås.

Även om kommunalrättskommitténs förslag i kompetensfrågan kan väntas

föreligga inom förhållandevis nära framtid, torde det enligt promemorian

emellertid med hänsyn till frågans omfattning och skilda förgreningar dröja

åtskillig tid, innan ny lagstiftning i ämnet kan träda i kraft. Åtskilliga kommuner

är redan engagerade i affärsverksamhet, främst kioskrörelser, i syfte

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

att bereda handikappade sysselsättning. Det är från skilda synpunkter av

vikt att frågan om dessa engagemangs laglighet för framtiden avgörs utan

dröjsmål, inte minst av hänsyn till de handikappade som f. n. är anställda i

sådana rörelser. Den föreliggande kompetensfrågan bedöms i promemorian

därför böra lösas utan att kommunalrättskommitténs förslag avvaktas.

Sådana lösningar bör dock väljas som inte i övrigt föregriper kommitténs

ställningstaganden.

Den första fråga som tas upp i promemorian är om det är nödvändigt

att öppna möjlighet för kommun att direkt eller indirekt driva affärsverksamhet

för att man skall nå syftet att skapa tillräckligt många arbetstillfällen

för handikappade. Vid denna bedömning erinras om att statsbidrag

utgår som stimulans för halvskyddad verksamhet och för särskilda anordningar

för handikappade på öppna arbetsplatser. Antalet sysselsatta i sådan

halvskyddad sysselsättning uppgick den 1 juli 1969 till ca 850 personer.

Antalet platser i halvskyddad sysselsättning kan beräknas uppgå till ca

2 000 vid utgången av budgetåret 1969/70. Någon uppgift om hur många

arbetsplatser som med statligt stöd har anordnats för att handikappade

skall kunna utföra arbetet föreligger inte. Antalet ärenden om näringshjälp

till handikappade för att bereda dem sysselsättning som egna företagare i

kioskverksamhet var 95 under budgetåret 1968/69. I detta avseende uppmärksammas

att anställning oftast torde vara en bättre sysselsättningsform

för handikappade än verksamhet som egen företagare.

Den stimulans att anordna sysselsättning för handikappade som sålunda

ges av staten har hittills inte resulterat i att behovet av sysselsättningstillfällen

för handikappade har blivit tillgodosett, anförs vidare i promemorian.

Överenskommelser med enskilda företagare, framför allt överenskommelsen

mellan AMS och AB Svenska pressbyrån, har gett positiva resultat och det

är angeläget att man också fortsättningsvis söker sig fram på denna väg.

Även om de nu ifrågavarande åtgärderna efter hand medför allt större möjligheter

för handikappade att få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden

—- vilket innebär bl. a. att de får marknadsmässigt bestämda löner —

anses det berättigat att anta att ett växande behov av sådan sysselsättning

för handikappade ändå inte blir helt täckt. Möjligheterna att erbjuda handikappade

sysselsättning inom ramen för den kommunala förvaltningsapparaten

och övrig f. n. tillåten kommunal verksamhet är begränsade. För

kommunerna, som bär det primära ansvaret för omvårdnaden om de handikappade,

är det enligt promemorian i den rådande situationen självfallet

otillfredsställande att sakna befogenhet att själva göra ytterligare insatser

för att skapa sysselsättning. I promemorian föreslås därför —- i anslutning

till vad konstitutionsutskottet har uttalat i sitt av riksdagen godkända

utlåtande 1969: 29 — att kommun får rätt att under vissa förutsättningar

driva affärsverksamhet i syfte att bereda sysselsättning åt handikappade.

Enligt den bedömning som görs i promemorian erbjuder kioskrörelser

inte obetingat lämpligt arbete för handikappade. Med ökande krav på anord
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

ningar i kioskrörelser av hygieniska skäl och hälsovårdsskäl torde emellertid

sådana rörelser efter hand komma att bli lämpligare arbetsplatser för

handikappade. Å andra sidan finns det givetvis också annat slags affärsverksamhet

som från skilda synpunkter måhända ibland skulle lämpa sig

bättre än kioskhandel som sysselsättningsobjekt för handikappade. I varje

fall synes det, enligt vad som anförs i promemorian, från kompetenssynpunkt

inte finnas anledning att begränsa kommuns rätt att i det angivna

syftet driva affärsverksamhet till kioskrörelse.

Med hänsyn till syftet med den här förordade vidgningen av den kommunala

kompetensen bör enligt promemorian rätten för kommun att driva

affärsverksamhet bli beroende av att det verkligen finns behov att kommunen

engagerar sig i verksamheten. Behov finns om handikappade i kommunen

vilka har nedsatt arbetsförmåga inte i skälig omfattning kan beredas

sysselsättning i halvskyddad sysselsättning eller på öppna arbetsmarknaden

utan det kommunala engagemanget. Denna begränsning med hänsyn till

behovet anses böra komma till klart uttryck. Härutöver bör enligt promemorian

krävas att kommunen vidtar sådana anordningar i verksamheten att

arbetet där verkligen kan utföras av handikappade i väsentlig omfattning.

Att ange hur stor andel handikapplämpliga arbetsplatser som skall finnas

är givetvis inte möjligt. Men en verksamhet som ger sysselsättning för ett

större antal personer men där endast ett fåtal handikappade har möjlighet

att utföra arbete bör inte omfattas av den vidgade kompetensen. Denna

bör alltså inte kunna utnyttjas som täckmantel för kommunal näringsverksamhet

som kommunen bedömer lämplig från andra synpunkter, betonas i

promemorian.

Som ytterligare förutsättning för kommunalt engagemang föreslås gälla

att alla anställningar i verksamheten sker efter hänvisning från den offentliga

arbetsförmedlingen, dvs. att alla arbetsplatserna står till arbetsvärdens

förfogande för placering av handikappade i den mån arbetet kan utföras

av handikappad. Den offentliga förmedlingen föreslås dock i undantagsfall

kunna medge att vissa platser i verksamheten står till förfogande för kommunens

socialvårdsorgan under de förutsättningar förmedlingen anger.

På grund av dessa överväganden framläggs i promemorian förslag till lag

om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade.

Förslaget torde få fogas vid protokollet i detta ärende som bilaga.

I anslutning till lagförslaget anförs i promemorian att förslagets rubrik

anknyter till den omständigheten att kommun redan har vissa befogenheter

på detta område. Kommun har sålunda f. n. rätt att driva affärsverksamhet

i vissa fall. Sådan verksamhet står det redan nu kommunen fritt att anordna

så att handikappade kan beredas sysselsättning där. Vad det gäller

nu är att ge kommun rätt att driva affärsverksamhet i syfte att bereda

sådan sysselsättning.

Slutligen anges i promemorieförslaget de förut nämnda förutsättningarna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

21

i fråga om anordningar som gör verksamheten särskilt lämpad för handikappade

och kravet på arbetsanvisning av den offentliga arbetsförmedlingen

eller socialvårdsorgan. I vad mån dessa förutsättningar föreligger bör enligt

promemorian kunna utläsas av reglemente för det kommunala organ som

skall bedriva verksamheten eller av bolagsordning eller motsvarande urkund,

om verksamheten bedrivs av kommunalt bolag eller annat särskilt

rättssubjekt. Det ankommer på kommunen att pröva att förutsättningarna

föreligger innan beslut fattas om kommunalt engagemang i verksamheten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

5. Remissyttrandena

5.1 Remissinstansernas allmänna inställning

En stor majoritet bland remissinstanserna tillstyrker promemorieförslaget

eller lämnar det utan erinran. Bland dessa remissinstanser återfinns socialstyrelsen,

kammarkollegiet, AMS, samtliga hörda länsstyrelser och statliga

utredningar, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet och Svenska

landstingsförbundet samt alla kommunala organ som har yttrat sig över

promemorian. Tillstyrkande yttrande föreligger också från Handelsanställdas

förbund. NO säger sig inte vilja avstyrka förslaget och RF är positivt

Lill förslagets idé.

Negativa till promemorieförslaget ställer sig flertalet företrädare för handeln,

dvs. Sveriges livsmedelshandlareförbund, Sveriges grossistförbund,

Sveriges kioskägares riksförbund, GAKI och AB Svenska pressbyrån. Sveriges

köpmannaförbund påpekar vissa negativa sidor med kommunala kioskrörelser

men tar dock inte avstånd från förslaget.

5.2 Behov av ytterligare arbetstillfällen för handikappade

Remissinstanserna ställer sig allmänt bakom uttalandet i promemorian

att ytterligare åtgärder måste vidtas för att behovet av arbetstillfällen för

handikappade på den öppna arbetsmarknaden skall täckas. Socialstyrelsen

framhåller att varje ansats som undanröjer svårigheterna för handikappade

att fritt välja yrke med hänsyn till intresse och lämplighet bör understödjas.

Fortfarande utgör det sista steget i rehabiliteringsprocessen, arbetsplaceringen,

det största problemet för handikappade. Även AMS konstaterar att

insatserna för att bereda arbete åt handikappade i öppna marknaden eller

på särskilt anordnade arbetsplatser har varit otillräckliga, trots att stödet

till handikappade inom arbetsmarknadspolitiken har byggts ut mycket kraftigt

under de senaste åren. Ett uttryck för insatsernas otillräcklighet är att

antalet arbetslösa äldre och handikappade tenderar att stiga. Det är därför

angeläget att pröva varje möjlighet att få fram nya arbetsuppgifter för handikappade,

betonar AMS.

Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen upplyser bl. a. att

den har låtit genomföra en behovsundersökning, vars preliminära resultat

kommer att föreligga i år. Den allmänna utvecklingen i näringsliv och på

arbetsmarknaden under senare år ger enligt utredningen tillsammans med

hittills utförda behovsanalyser vid handen att ytterligare ansträngningar

måste göras för att bereda sysselsättning åt arbetskraft som av olika skäl

är handikappad. Liknande synpunkter anlägger kommunalrättskommittén,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

23

som ser det som angeläget att samhället med differentierade medel gör

insatser för att ge de handikappade tillfällen till ett så långt som möjligt

normalt arbetsliv.

Behovet av ytterligare åtgärder framhålls mer eller mindre starkt också

i yttrandena från kammarkollegiet, NO, länsstyrelserna, KF, Sveriges grossistförbund

och de hörda kommunala organen.

Statens handikappråd, som understryker vikten av ytterligare insatser

för att handikappade skall kunna få och behålla arbete, uppehåller sig vid

den i första hand personliga tragedi som det är för handikappade att inte

kunna ta del i arbetslivet, att leva isolerade och ofta på torftig materiell

nivå. Härtill fogar rådet att samhällskostnaderna blir betydande om man

inte kan engagera de handikappade i arbetslivet. Motsvarande synpunkter

återfinns i yttrandet från Svenska landstingsförbundet. De handikappades

möjligheter att själva välja sysselsättning får enligt förbundet, trots de

arbetsmarknadspolitiska insatserna, anses starkt begränsade. Resultaten av

landstingens rehabiliteringsinsatser omintetgörs ofta på grund av bristen

på arbetstillfällen för de handikappade.

5.3 Behov av kommunal affärsverksamhet för att bereda handikappade

arbete

De remissinstanser som tillstyrker promemorieförslaget eller lämnar det

utan erinran delar uppfattningen i promemorian att det finns behov av att

kommunerna kan engagera sig i affärsverksamhet för att skapa arbetstillfällen

för handikappade. Sålunda ser AMS med tillfredsställelse att det skapas

fler arbetstillfällen för handikappade inom den kommunala sektorn.

SLyrelsen ser det som angeläget att sådana kommunala affärsföretag som är

inriktade på att sysselsätta handikappade får bestå och kan byggas ut. De

fyller enligt styrelsen ett stort behov. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län

föreligger det i många kommuner behov av att kommunerna driver affärsverksamhet

för att bereda handikappade sysselsättning i tillräcklig omfattning.

Det framlagda förslaget synes lösa denna fråga på ett tillfredsställande

sätt. Denna uppfattning förs fram också av en rad kommunala organ.

Så erinrar t. ex. stadskollegiet i Hälsingborg att många kommuner bär tagit

initiativ av olika slag med anknytning till kioskhandeln. Om lagstiftarens

mening med ändringarna i socialhjälpslagen skall kunna bli verklighet

fordras det att kommunerna får vidgad befogenhet, yttrar stadskollegiet.

Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen hänvisar till behovet

av ökade ansträngningar för att allmänt inom arbetslivet anpassa arbetsuppgifterna

till arbetskraftens förutsättningar och förbättra företags-, hälsooch

personalvård, vilket har stor betydelse för möjligheterna att integrera

den handikappade arbetskraften i den öppna arbetsmarknaden. F. n. anser

utredningen det nödvändigt att dylika åtgärder kompletteras med insatser

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

för att i särskilda former bereda de handikappade sysselsättning. Promemorieförslaget

hälsar utredningen därför som ett välkommet komplement

till andra åtgärder.

Frågan om egen affärsverksamhet över huvud taget är ett lämpligt yrkesområde

för handikappad arbetskraft berörs av socialstyrelsen, som menar

att detta får bedömas i varje särskilt fall, en bedömning som är svår och

tidsödande. Genom ett kommunalt drivet affärsföretag skulle man på ett

betydligt riskfriare sätt kunna genomföra sådan prövning av lämpligheten

i affårsarbete, säger styrelsen. Samtidigt erbjuder en sådan anställningsform

viss ekonomisk trygghet. Å andra sidan påpekar styrelsen att en

kommunaliserad affärsverksamhet dock inte får innebära hinder för handikappade

att på sedvanligt sätt starta egna företag. Sistnämnda synpunkt

betonas också av statens handikappråd. I detta sammanhang framhåller

socialstyrelsen vidare att det är önskvärt att statsbidrag för s. k. halvskyddad

verksamhet utnyttjas i större utsträckning inom olika affärsverksamheter.

Även NO uppehåller sig vid de handikappades möjligheter att välja sysselsättning

efter fallenhet och intresse. Det är angeläget att samhället aktivt

strävar efter att ge de handikappade arbetstillfällen inom ett så brett verksamhetsfält

som möjligt. NO understryker att kommunerna inom sin förvaltningsverksamhet

och inom övrig verksamhet som redan nu faller inom

ramen för den kommunala kompetensen har möjlighet att bereda handikappade

sysselsättning. Motsvarande gäller f. ö. den statliga sektorn av

arbetsmarknaden.

Kommunalrättskommittén ansluter sig till förslaget att den vidgade kompetensen

genomförs utan att kommitténs utredning om den kommunala

kompetensen avslutas. Kommittén tillägger alt det synes som om promemorieförslaget

skulle kunna passa in i det regelsystem som kommittén har

tänkt sig för kommunal affärsverksamhet i allmänhet. Även kammarkollegiet

och Svenska kommunförbundet förordar en snabb lösning av kompetensen

inom det ifrågavarande området. En mer tveksam hållning intar

Handelsanställdas förbund, som emellertid inte motsätter sig att kompetensfrågan

på detta område löses separat.

Kompetensutvidgningen bör inte begränsas till kommunerna utan omfatta

även landstingskommunerna, förordar socialstyrelsen, utredningen rörande

den skyddade sysselsättningen och Svenska landstingsförbundet.

Landstingsförbundet erinrar om att landstingskommunerna liksom kommunerna

driver skyddade verkstäder med statliga bidrag. Landstingskommunerna

har inte som kommunerna ett förstahandsansvar för att de handikappade

får den omvårdnad de behöver men har sedan länge frivilligt åtagit

sig ett omfattande engagemang inom handikappverksamheten. Inom

landstingskommunernas verksamhetsområde kan finnas utrymme för viss

affärsverksamhet, t. ex. kiosker och serveringar i anslutning till sjukhus

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970 25

och försäljning av terapialster, där handikappade med fördel kan sysselsättas.

Näringsfrihetsaspekter på promemorieförslaget behandlas utförligt av NO.

Inledningsvis anger NO som allmän grundregel att stöd till handikappades

näringsverksamhet bör motsvara de merkostnader handikappet orsakar i

näringsverksamheten. Härigenom åsidosätts inte kravet pa konkurrens på

lika villkor mellan handikappade och fullt arbetsföra näringsidkare, vilket

däremot är fallet om subventionen går utöver merkostnaderna. I fråga om

kommuns affärsverksamhet framhåller NO med angivande av exempel att

den kan leda till effekter för konkurrensen som inte är önskvärda från

allmän synpunkt. Vidare framhålls risken att tillämpningen av den föreslagna

utvidgade kompetensregeln kan orsaka intressekonflikter mellan

kommunens myndighetsfunktion och dess ekonomiska intressen i affärsverksamhet

av olika slag med följden att kommunala organs objektivitet

kan komma att sättas i fråga. I yttrandet redovisas exempel på att klagomål

har förekommit hos NO-ämbetet över att kommuner med intressen i

affärsdrivande verksamhet har påverkat konkurrenssituationen mellan olika

företag. Som tänkbara konfliktsituationer av detta slag till följd av den nu

föreslagna kompetensutvidgningen nämns i yttrandet följande.

Innehavare av kiosk eller annan detaljhandel är för viss verksamhet beroende

av tillstånd från kommunalt organ. Ansökningar om sådant tillstånd

inkommer från näringsidkare som konkurrerar med handikappade vilka

genom kommunens affärsverksamhet beretts sysselsättning. Även om tillståndsmyndigheten

därvid objektivt skall se till exempelvis konsumenternas

behov, kan icke bortses från risken av att hänsynen till sådan verksamhet,

vari kommunen — genom avtal om hyres- eller arrendeavgifter i förhållande

till omsättning eller på annat sätt — har ekonomiskt intresse, kan komma

att väga tyngre.

Om utvecklingen av kommuns affärsverksamhet går dithän, anför NO

vidare, att kommunen inom sitt område övertar verksamhet i en bransch

helt eller till betydande del, torde sådana negativa effekter kunna uppkomma

som brukar föreligga på marknader dominerade av ett företag, i

form av risker för t. ex. hämmad effektivitet eller försämrad service. Även

om sålunda det framlagda förslaget synes inrymma vissa risker från konkurrenssynpunkt

vill NO emellertid — av hänsyn till önskvärdheten av att

åtgärder vidtas för att hjälpa handikappade — inte avstyrka förslaget utan

endast framhålla vikten av att kommunerna uppmärksammas på det angelägna

i att undvika sådana åtgärder som kan medföra här antydda eller

andra slag av konkurrensbegränsande verkningar.

RF, som förklarar sig vara positivt till förslagets idé, betonar starkt att

man i promemorian inte alls har tagit upp de problem som hänger samman

med den pågående utvecklingen inom olika branscher. Inom detaljhandeln

bär en strukturutveckling skett mot större enheter med ett både bredare

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

och djupare utbud av varor. Mycket talar för att denna utveckling kommer

att fortsätta med bl. a. ökad integration mellan detaljist- och grossistfunktioner.

En sådan utveckling begränsar möjligheterna för många handikappade

att få sysselsättning inom detaljhandeln, bl. a. inom kioskhandeln.

Med hänsyn härtill betonar KF vikten av att ökad satsning görs på även

andra former av sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade än

kommunal affärverksamhet. Det kan gälla finansiering av rörelse, konsultativ

hjälp med t. ex. bokföring samt utbildning, säger KF. Dessa tankegångar

återfinns också i yttrandet från Sveriges köpmannaförbund.

De avstyrkande remissinstanserna hävdar allmänt att behovet av arbetstillfällen

för handikappade kan tillgodoses utan att kommunerna engageras

i affärsverksamhet. Denna uppfattning utvecklar Sveriges kioskägares riksförbund.

De handikappade med eller utan fysiska handikapp som vill och

är lämpade för att arbeta i kioskhandeln har möjlighet att göra det, anför

förbundet. Enbart inom den enskilda självägande kioskhandeln är uppskattningsvis

10 000—11 000 partiellt arbetsföra verksamma i dag. Fler skulle

kunna sysselsättas. Det är inte ovanligt att kioskägare och kommun träffar

avtal om att kioskägaren skall anställa personal som anvisas av arbetsvårdsbyrån.

Endast i begränsad omfattning kan arbetsvårdsbyråerna i sådana fall

fylla behovet av lämplig kioskpersonal, upplyser förbundet. Erfarenheterna

på detta område är entydiga och torde gälla all kioskhandel, oavsett ägandeform.

Vare sig i utskottsutlåtande eller promemorian har styrkts att behov

föreligger av kommunalt engagemang, slutar förbundet, som vidare hänvisar

till nuvarande stödformer för att ge handikappade arbete. Sistnämnda synpunkter

anlägger även Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund

och Sveriges livsmedelshandlareförbund. Grossistförbundet förordar

ökade kontakter med existerande företag för att skapa ytterligare lämpliga

arbetstillfällen för handikappade.

Inte heller AB Svenska pressbgrån kan finna att kommunalt engagemang

i affärsverksamhet behövs för det ifrågavarande syftet. Pressbyråns samarbete

med länsarbetsnämnder och lokala arbetsvårdsexpedilioner leder

tyvärr inte ofta till att pressbyrån får anvisning på handikappade sökande.

I de allra flesta orter är tillgången på sådana arbetstillfällen för handikappade

med andra ord större än efterfrågan. Får kommun rätt att driva

kioskrörelse för sysselsättning av handikappade kan det leda till att en enskild

näringsgren betraktas som en form av understödsverksamhet. Man

bör i stället genom olika åtgärder underlätta de handikappades naturliga

inlemmande i arbetslivet på alla områden där de kan göra insatser. Närmast

till hands ligger att undersöka i vad mån handikappade i ökad utsträckning

kan anställas i redan existerande kommunal verksamhet.

Också GAKI bestrider behovet av att kommun driver affärsverksamhet

för att bereda handikappade sysselsättning. Trots mer än fyra års försök

från arbetsvårdsnämnden i Landskrona att sysselsätta partiellt arbetsföra

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

27

i den där kommunala kioskrörelsen är enligt GAKI mer än tre fjärdedelar

av kioskpersonalen enligt vedertagna begrepp friska personer. GAKI hävdar

liksom f. ö. AB Svenska pressbyrån, alt promemorieförslaget har tillkommit

huvudsakligen för att legalisera de kioskrörelser som vissa kommuner driver

redan nu.

I ett par avstyrkande yttranden uttalas farhågor för att bifall till promemorieförslaget

leder till konkurrensbegränsningar och andra risker från

näringsfrihetssynpunkter. Sålunda anför Sveriges kioskägares riskförbund

att den föreslagna kompetensändringen innebär ett allvarligt hot mot näringsfriheten.

Ett kommunalt kioskbolag eller annat rättssubjekt blir av

naturliga skäl mer eller mindre integrerat med övrig kommunal verksamhet

och förvaltning och får därigenom tillgång till information om nya affärslägen,

lokaler etc. Erfarenheterna från de kommuner som är engagerade

i kioskverksamhet sägs otvetydigt tala i denna riktning. Vidare visar erfarenheterna

att kommunala affärsföretag ibland har fått monopol på alla

tillkommande kioskplatser på allmän plats. Motsvarande erfarenheter redovisar

GAKI.

5.4 Lämpligt slag av affärsverksamhet

Remissinstanserna är genomgående tillfreds med att kompetensutvidgningen

enligt förslaget inte begränsas till kioskrörelse. I en del yttranden

hävdas dock att kiosker över huvud taget inte är lämpliga arbetsplatser för

handikappade.

Det är välbetänkt att förslaget inte tar sikte enbart på kioskrörelse, yttrar

utredningen rörande den skyddade sysselsättningen. Kioskverksamhet innehåller

vissa arbetsuppgifter och arbetssituationer som kan vara svåra för

handikappade att klara av. Man bör ge kommunerna möjlighet att välja

inom ett vidare område, där det kan anses lämpligt att bereda handikappade

sysselsättning. Samma tankegångar innehåller yttrandet från socialstyrelsen.

Det är önskvärt att affärsverksamheten omfattar inte bara kioskverksamhet

och tobaksaffärer utan den bör när det är lämpligt kunna anordnas

även inom andra branscher, säger styrelsen. Som exempel på annan affärsverksamhet

än kioskrörelse nämner AMS försäljning av produkter som har

tillverkats i skyddad sysselsättning anordnad av kommunen. Enligt utredningen

rörande den skyddade sysselsättningen är det lämpligt att ett nära

samarbete kommer till stånd mellan kommunen och förslagsvis AMS för

att finna den affärsverksamhet som från ekonomisk synpunkt och sysselsättningssynpunkt

är den lämpligaste. Härigenom kan undvikas att främst

mindre kommuner startar en affärsverksamhet som kan visa sig mindre

lämplig från företags- och samhällsekonomisk synpunkt. Statens handikappråd

fäster uppmärksamheten på att många av de handikappade har ett

starkt intresse av att nå kontakt med andra människor och att arbetet inom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kiingl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

servicenäringen just ger sådana möjligheter. Samma synpunkt anlägger

handikapputredningen och drätselkammaren i Solna.

Kioskhandelns företrädare hävdar alla att arbete inom denna gren av

handeln inte är lämpligt för handikappade. Sveriges kioskägares riksförbund

gör gällande att medicinska skäl stöder denna uppfattning. Den stämmer

också överens med det praktiska livets erfarenheter och bestyrks i hög

grad av den alltmer restriktiva inställning som länsarbetsnämnder och såväl

statliga som kommunala arbetsvårdsorgan intar vid bedömningen av dessa

frågor. Det är enligt förbundets mening skäl att jämställa kioskhandel med

annan detaljhandel i fråga om arbetsplatsens lämplighet för handikappade.

Motsvarande bedömning har GAKI, som pekar på att sjunkande marginaler

och höga lönekostnader medför rationaliseringar och stora krav på personalen,

som får ett hårt och tungt arbete. Det föreligger stor okunnighet beträffande

dagens gatuköks- och kioskhandel, säger förbundet. Inte heller

AB Svenska pressbyrån anser att den traditionsbundna uppfattningen om

kiosken som en speciellt lämplig arbetsplats för handikappade är realistisk.

Man kan snarare säga att kiosktjänsten kräver större mångsidighet än

arbete inom annan detaljhandel, eftersom kioskens personalstyrka är begränsad,

vilket försvårar specialisering på enklare arbetsuppgifter.

5.5 Förutsättningar för kommunal affärsverksamhet

Förslaget i promemorian att en första förutsättning för kommunal affärsverksamhet

för att bereda sysselsättning för handikappade skall vara att

det föreligger ett konstaterat behov av kommunalt engagem

a n g föranledar endast i något fall erinringar från remissinstansernas

sida. En kompetensutvidgning som den föreslagna innebär enligt kammarkollegiet

en avvikelse från de allmänna reglerna om den kommunala kompetensen

och bör därför som har föreslagits få en restriktiv utformning.

Även länsstyrelsen i Stockholms län och flera kommunala organ förordar

de föreslagna begränsningarna och utredningen rörande den skyddade sysselsättningen

anser det riktigt att rätten att driva affärsverksamhet bör bli beroende

av att det verkligen finns behov att kommunen engagerar sig i verksamheten.

Vid bedömningen härav synes det utredningen nödvändigt med ett

nära samarbete mellan kommunerna och det statliga arbetsvårdsorganet.

Svenska landstingsförbundet menar att denna begränsning bör komma till

klart uttryck. Förbundet finner det angeläget att den vidgade kompetensen

inte skall kunna utnyttjas som täckmantel för kommunal näringsverksamhet

som kommunen finner lämplig från andra synpunkter. Samma inställning

har AB Svenska pressbyrån. För den händelse kompetensutvidgningen

genomförs bör förutsättningen vara att det klart ådagaläggs att handikappade

inte kan beredas sysselsättning i existerande enskild, kommunal eller

statlig verksamhet i kommunen. Dessutom förordar pressbyrån tillämpningsföreskrifter

av innebörd att kommunen förutsättningslöst skall ha

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970 29

prövat möjligheterna till sysselsättning av handikappade i olika näringsgrenar.

Sveriges livsmedelshandlareförbund framhåller svårigheten att bedöma

det allmänna behovet av kommunalt engagemang. Vidare kan det bli svårt

att bedöma och övervaka att verksamheten anordnas för handikappade och

inte bara används som täckmantel för vinstgivande rörelse. Liknande synpunkter

anlägger GA Kl.

De begrepp som används i detta sammanhang är i viss mån oklara till sin

natur, påpekar kommunalrättskommittén. Kommittén förutsätter att begreppet

affärsverksamhet här omfattar kommersiell eller industriell verksamhet

i allmänhet. Vad som förstås med handikappade är i hög grad en

värderingsfråga. Genom att den föreslagna kommunala verksamheten har

knutits an till den offentliga arbetsförmedlingen ges emellertid tillräckliga

garantier för att kompetensutvidgningen inte tas till intäkt för kommunala

åtgärder som är främmande för utvidgningens huvudsakliga syfte. Statens

handikappråd inräknar i begreppet handikappad arbetskraft sådan arbetskraft

som inte utan speciella samhällsåtgärder kan beredas arbete. Enligt

sammanläggningsdelegerade i Linköping är det viktigt att man från den

offentliga arbetsförmedlingens sida beaktar de socialt handikappades sysselsättningsbehov.

Kravet att verksamheten skall anordnas så att den blir särskilt lämpad

för sysselsättning av handikappade godtas allmänt

av remissinstanserna. Detta krav bör komma till klart uttryck, säger Svenska

landstingsförbundet. Redan vid planering och utformning av kiosker och

andra affärslokaler där personer med handikapp skall arbeta måste hänsyn

tas till de särskilda behov som handikappet medför, understryker AMS.

I detta sammanhang uttalar socialnämnden i Kiruna farhågor för att

direkta kostnadsmässiga aspekter kan verka hindrande på kommunerna att

öka sysselsättningsgraden genom startande av kapital- och kostnadskrävande

affärsverksamhet. Socialnämnden i Älvsbgns köping menar för sin

del att kostnaderna för de speciella anordningar som behöver vidtas för att

tillgodose behovet av god arbetsmiljö för handikappade personer på olika

arbetsplatser bör i sin helhet bestridas med statsmedel.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör överskott som eventuellt uppstår

från den kommunala affärsverksamheten för sysselsättning av handikappade

nyttjas eller fonderas för ändamålet att bereda partiellt arbetsföra

lämplig sysselsättning.

Ingen remissinstans har invändningar mot förslaget att anställning i kommunal

affärsverksamhet i syfte att bereda handikappade sysselsättning

skall ske efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen

eller efter dennas medgivande av kommunens socialvårdsorgan.

AMS framhåller att en noggrann prövning även i det senare fallet bör ske av

andra alternativ som kan vara bättre ägnade att lösa sysselsättningsfrågan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Några kommunala organ förordar dock att kommunernas socialvårdsorgan

får större inflytande över platsanvisningen. Sålunda anser drätselkammaren

i Trelleborg att den offentliga arbetsförmedlingen alltid bör samråda

med ortens socialvårdsorgan innan anvisning till anställning sker.

Stadskollegiet i Göteborg förutsätter att den nya lagstiftningen inte kommer

att innebära att socialförvaltningen förlorar möjlighet att utan administrativ

omgång hänvisa betingat arbetsföra till verksamheten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

31

6. Departementschefen

6.1 Allmänna ställningstaganden

Samhället har under senare år kraftigt ökat sina insatser för rehabilitering

av människor som är handikappade i olika avseenden. Målet för dessa

insatser är att de handikappade i möjligaste mån skall — oberoende av sitt

handikapp -— som andra kunna delta i arbetslivet och välja sin plats där

efter intresse och lämplighet. Inte minst viktigt är att de genom anställning

på den öppna arbetsmarknaden kan få samma ekonomiska utbyte som

andra av sina arbetsinsatser. Erfarenheterna visar att detta sista led i

rehabiliteringsprocessen, arbetsplaceringen, är det största problemet.

Kommunerna har förstahandsansvaret för handikappvården. Den kommunala

kompetensen omfattar sålunda åtgärder som behövs för rehabilitering

av de handikappade inom kommunen. Viss oklarhet har rått om hur

långt kompetensen sträcker sig. Genom avgöranden av regeringsrätten får

emellertid numera anses klarlagt att kommun inte får driva egen affärsverksamhet

i syfte att ge arbetsanställning åt handikappade personer i

kommunen. Frågan att vidga den kommunala kompetensen i detta avseende

har på riksdagens begäran utretts inom inrikesdepartementet. I en departementspromemoria

föreslås att kommun får befogenhet att under vissa förutsättningar

driva affärsverksamhet i det syfte jag nyss angav. Promemorian

har remissbehandlats.

En generell översyn av regleringen av den kommunala kompetensen görs

f. n. av kommunalrättskommittén. Kommittén har i sitt remissyttrande förklarat

sig inte ha någon erinran mot att den här aktuella kompetensfrågan

löses separat. Enligt kommitténs bedömning passar det framlagda förslaget

in i det regelsystem som kommittén har tänkt sig för kommunal affärsverksamhet

i allmänhet. Med hänsyn till detta uttalande anser jag att kommitténs

pågående utredningsarbete inte bör hindra att den i promemorian

behandlade kompetensfrågan prövas redan nu. Härför talar också det förhållandet

att flera kommuner redan är engagerade i affärsverksamhet i syfte

att bereda arbetsanställning åt handikappade. Däremot är jag inte beredd

att tillmötesgå de remissinstanser som menar att motsvarande prövning nu

hör ske också i fråga om landstingskommuns kompetens. Den prövningen

bör enligt min mening anstå till dess frågan om den kommunala kompetensen

i hela dess vidd övervägs på grundval av kommunalrättskommitténs

kommande förslag.

Både den offentliga arbetsförmedlingen och kommunernas socialvårdsorgan

gör stora ansträngningar att bereda arbete åt handikappade. De handikappade

som är villiga och lämpliga att driva egen rörelse kan få närings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

hjälp. Ofta utgår även kommunalt stöd i sådana fall. Men för huvuddelen

av de handikappade är naturligtvis anställning den lämpligaste arbetsformen,

en uppfattning som delas av praktiskt taget alla remissinstanserna.

Det största hindret för handikappade att få arbetsanställning är att arbetsplatserna

och arbetsförhållandena i övrigt i regel måste anpassas till de

handikappades förutsättningar. Samhällsstöd för sådan anpassning utgår

i form av statsbidrag för anordnande av halvskyddad sysselsättning och för

särskilda anordningar för handikappade på öppna arbetsplatser. Härutöver

har AMS träffat överenskommelser med enskilda företagare om samarbete

mellan företagarna och den offentliga arbetsförmedlingen för att underlätta

anställning hos företagen av handikappade. Dessa olika åtgärder ger utan

tvekan värdefulla resultat. Särskilt är jag angelägen att understryka den

stora betydelse, inte minst på längre sikt, som jag tillmäter det intresse

företagen visar att aktivt medverka i ansträngningarna att föra ut de handikappade

i ett normalt arbetsliv.

Vid remissbehandlingen har emellertid allmänt omvittnats att det behövs

ytterligare åtgärder för att handikappade skall kunna få arbetsanställning

på den öppna arbetsmarknaden i tillräcklig omfattning. Jag vill för egen del

betona de uttalanden som har gjorts av bl. a. socialstyrelsen och som går ut

på att det är väsentligt att skapa ett differentierat utbud av arbetstillfällen

för handikappade. Från denna synpunkt är det uppenbart att större insatser

måste göras för att öka de handikappades sysselsättningsmöjligheter. Som

flertalet remissinstanser bekräftar är det emellertid tydligt att arbetstillfällena

på den öppna arbetsmarknaden är för få även bortsett från berättigade

krav på yrkesvalsmöjligheter.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt att alla möjligheter att bereda

arbetsanställning åt handikappade tas till vara inom både den offentliga

och den privata sektorn. Som anförs i promemorian och bestyrks av de allra

flesta remissinstanserna är det berättigat att anta att ett växande behov av

arbetstillfällen för handikappade ändå inte blir täckt, i varje fall inte

överallt. Jag delar uppfattningen i promemorian att det mot denna bakgrund

är önskvärt att kommunerna får befogenhet att genom egna åtgärder skapa

arbetstillfällen för handikappade.

Företrädare för handeln har vid remissbehandlingen gjort gällande att

kommunal affärsverksamhet utgör ett hot mot näringsfriheten. NO har också

ansett vissa risker från näringsfrihetssynpunkter vara förbundna med den

föreslagna kompetensutvidgningen. Det kan finnas anledning för kommunerna

att vid engagemang av olika slag i affärsverksamhet uppmärksamma

dylika aspekter. Kommunernas verksamhet är å andra sidan föremål för

vidsträckt offentlig insyn. Man kan förmoda att näringsidkare och deras

organisationer följer kommunernas handlande i dessa sammanhang. I likhet

med NO anser jag därför att riskerna från näringsfrihetssynpunkter med

den föreslagna kompetensvidgningen inte är sådana att förslaget bör av
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

visas av detta skäl.

På grund av de överväganden jag nu har redovisat föreslår jag i likhet

med en stor majoritet bland remissinstanserna att kommunerna får befogenhet

att driva affärsrörelse för att bereda arbetsanställning åt handikappade

inom kommunen. I enlighet med promemorieförslaget och en allmän

remissopinion förordar jag att befogenheten inte begränsas till visst

slags affärsverksamhet. Befogenheten bör emellertid bero av vissa förutsättningar

som hänför sig till behovet av kommunala insatser i dessa former,

verksamhetens anordnande och förmedlingen av arbetsanställningar i verksamheten.

6.2 Behovet av kommunal affärsverksamhet

Enligt promemorian skall rätten för kommun att driva affärsverksamhet

i här ifrågavarande syfte föreligga bara om sådana handikappade inom kommunen

som har nedsatt arbetsförmåga inte i skälig omfattning kan beredas

sysselsättning i halvskyddad verksamhet eller på öppna arbetsmarknaden

utan det kommunala engagemanget. Remissinstanserna har i allmänhet

anslutit sig till denna ståndpunkt. Flera av dem har förordat att denna

förutsättning skall komma till klart uttryck i den nya kompetensregleringen.

Jag har samma inställning. Kommunal affärsverksamhet bör inte ses som

den mest näraliggande möjligheten att hjälpa handikappade till arbetsanställning.

En sådan användning av kompetensutvidgningen skulle vara ägnad

att begränsa de handikappades yrkesvalsmöjligheter och alltså i detta avseende

försämra i stället för att förbättra deras situation. Affärsrörelse

i kommunal regi bör vara en möjlighet att ta till i de fall då erfarenheterna

ger vid handen att andra vägar att skaffa handikappade arbetsanställning

inte räcker till. Kommunens bedömning härav bör göras efter samråd med

den offentliga arbetsförmedlingen, som genom sina arbetsvårdsuppgifter har

överblick över situationen för de handikappade inom resp. område. Bedömningen

bör inte begränsas till frågan om det finns behov av kommunalt engagemang

i affärsverksamhet utan avse också i vilken omfattning behov

föreligger. Det kommunala engagemanget bör inte sträcka sig längre än det

behov som beräknas föreligga på längre sikt. Jag förordar att också denna

begränsning görs av den kommunala kompetensen på detta område.

Begreppet affärsverksamhet bör i detta sammanhang tolkas med ledning

av motiven till gällande huvudregel för den kommunala kompetensen (prop.

1948: 140, KU 24, rskr 270). Vad som skall förstås med begreppet handikappad

diskuteras i några remissyttranden. För egen del vill jag i denna fråga

anknyta till uttalandena i prop. 1966: 52 angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,

m. m. Där sägs, utan att någon definition ges, att man inom

arbetsvärden har tolkat begreppet handikappad vidsträckt. Jag finner inte

skäl att här ge begreppet annan innebörd än det har inom arbetsvärden. Det

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

samarbete som jag har förutsatt äga rum mellan arbetsvärden inom den

offentliga arbetsförmedlingen och kommunerna i frågor om kommunal

affärsverksamhet för sysselsättning av handikappade bör leda till att begreppet

får samma tolkning hos kommunerna som inom arbetsvärden.

Också för bedömningen av vilket slags verksamhet som bör komma i fråga

är det lämpligt att kommunen gör sig underrättad om den offentliga

arbetsförmedlingens synpunkter. Valet av verksamhetsområde är givetvis

av stor betydelse, om verksamheten skall kunna fylla det syfte som den skall

tjäna. Det finns här skäl att hänvisa till uttalanden såväl i promemorian

som under remissbehandlingen att kioskrörelse inte, som man hittills i allmänhet

synes ha ansett, obetingat erbjuder lämplig sysselsättning för handikappade.

Enligt min mening bör valet av verksamhetsområde diskuteras

efter en konkret bedömning av möjligheterna och lämpligheten att bereda

handikappade anställning där. Härvid vill jag anknyta till ett uttalande

som görs i promemorian och som har betonats av många remissinstanser,

nämligen att kompetensutvidgningen inte får utnyttjas för kommunal näringsverksamhet

som kommunen anser lämplig från andra synpunkter än de

här aktuella.

6.3 Särskilda anordningar

Eftersom den föreslagna kompetensutvidgningen är avsedd att ge kommun

möjlighet att fullfölja arbetsvårdande uppgifter är det befogat att

kommunen som föreslås i promemorian vidtar sådana anordningar i verksamheten

som kan behövas för att arbetet där verkligen skall kunna utföras

av handikappade i väsentlig utsträckning. Detta krav har inte mött några

invändningar vid remissbehandlingen. Vilka anordningar som kan komma

i fråga måste avgöras från fall till fall, bl. a. med hänsyn till vilka kategorier

handikappade som verksamheten främst kan anses lämpad för. Som AMS

framhåller bör dessa frågor beaktas redan vid planering och utformning av

lokaler där personer med handikapp skall arbeta.

För att man redan vid kommunens beslut att börja eller på annat sätt

engagera sig i affärsverksamhet med stöd av den nya kompetensregleringen

skall kunna bedöma beslutets laglighet bör de handlingar som ligger till

grund för beslutet ge upplysning i de avseenden jag har berört i det föregående.

I detta sammanhang vill jag ta upp ett par frågor som har väckts vid

remissbehandlingen. I ett remissyttrande rekommenderas att eventuellt

överskott på den kommunala affärsverksamheten nyttjas eller fonderas för

ändamålet att bereda partiellt arbetsföra lämplig sysselsättning. Några föreskrifter

i detta avseende vill jag för min del inte förorda. Men jag anser det

ligga i linje med en kommunal affärsverksamhet i förevarande syfte att

verksamheten själv i första hand står för kostnaderna att göra den särskilt

anpassad till de handikappades förutsättningar. Att denna anpassning som.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

antyds i ett remissyttrande skulle bekostas av statsmedel bör alltså inte bli

aktuellt annat än i rena undantagsfall. Jag vill erinra om att statsbidrag till

halvskyddad sysselsättning avser att utgöra kompensation för merkostnader

i verksamhet som normalt antingen avser att ge vinst eller drivs efter självkostnadsprinciper.

Det är främmande för tanken bakom den nu föreslagna

kompetensutvidgningen att kommun skulle få ersättning av statsmedel för

särskilda anordningar för att göra verksamheten handiltappanpassad och

själv få vinst av verksamheten.

6.4 Anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen

Som föreslås i promemorian och tillstyrks av det stora flertalet remissinstanser

är det naturligt att alla arbetsplatserna i kommunal affärsverksamhet

för sysselsättning av handikappade står till arbetsvärdens förfogande

för placering av handikappade. Jag förordar därför att en ytterligare förutsättning

för kommunalt engagemang i affärsverksamhet skall vara att alla

anställningar i verksamheten skall ske efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen.

För speciella fall bör dock som anförs i promemorian

den offentliga arbetsförmedlingen kunna medge att platser ställs till förfogande

för anvisning direkt av kommunens socialvårdsorgan under förutsättningar

som den offentliga förmedlingen anger. Härigenom tillgodoses

önskemål från kommunalt håll som har förts fram vid remissbehandlingen.

Vare sig anvisning sker av det ena eller andra organet bör, i enlighet med

vad AMS anför i sitt remissyttrande, noggrann prövning ske av andra anställningsalternativ

som kan vara bättre ägnade att lösa de handikappades

sysselsättningsfråga.

6.5 Upprättat författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning

för handikappade.

Lagförslaget bygger på det förhållandet att kommun redan har befogenheter

i fråga om handikappvård och sysselsättning av handikappade, bl. a.

i skyddad verksamhet. Vad det nu är fråga om är att ge kommun befogenhet

att därutöver driva affärsverksamhet för att skapa arbetstillfällen för handikappade

på den öppna arbetsmarknaden och med marknadsmässigt bestämda

löner.

Enligt förslaget skall kommunen i detta syfte få driva affärsverksamhet

i den mån handikappade inom kommunen inte i tillräcklig omfattning kan

beredas lämpliga arbetsanställningar på annat sätt. Denna bestämmelse

innebär dels att kommunal affärsverksamhet för att ge arbete åt handikappade

får komma i fråga först när det visar sig att arbetsplaceringar på den

öppna arbetsmarknaden i övrigt inte kan komma till stånd i tillräcklig omfattning,

dels att den kommunala affärsverksamheten inte får bli mer om
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

fattande än som behövs för att täcka behovet av arbetsanställningar för

handikappade. Härvid bör emellertid beaktas att alla arbetsuppgifter i verksamheten

regelmässigt inte kan utföras av handikappade.

Som förutsättning för den kommunala affärsverksamhet varom här är

fråga anges vidare i lagförslaget i enlighet med vad jag har förordat, att

verksamheten skall vara anordnad så att den är särskilt lämpad för sysselsättning

av handikappade och att anställningar i verksamheten skall ske

efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen eller efter dennas medgivande

av kommunens socialvårdsorgan. Som framhålls i promemorian

bör man kunna utläsa ur reglemente för det kommunala organ som avses

skola bedriva verksamheten eller av bolagsordning eller motsvarande urkund

för kommunalt bolag eller annat särskilt rättssubjekt, huruvida dessa förutsättningar

föreligger eller ej. Med hänsyn till den offentliga kontrollen av

kommunens handlande är det nödvändigt att de handlingar som ger besked

i dessa avseenden är offentliga. Eftersom förutsättningarna ingår i avgränsningen

av den kommunala kompetensen är kommunen skyldig att konstatera

att förutsättningarna verkligen är för handen, innan kommunen beslutar

att engagera sig i affärsverksamheten.

Den nya lagen föreslås träda i kraft dagen efter det den har kommit ut från

trycket.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

37

7. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om vissa kommunala

befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Bilaga

Promemorians förslag

till

Lag

om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får i den omfattning det behövs driva affärsverksamhet i syfte

att bereda sysselsättning åt handikappade inom kommunen under förutsättning

att

1. verksamheten anordnas så att den är särskilt lämpad för sysselsättning

av handikappade,

2. anställning i verksamheten sker efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen

eller efter dennas medgivande av kommunens socialvårdsorgan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

39

Innehåll

s.

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Förslag till lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning

för handikappade...................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1970 .................. 3

1. Inledning .................................................... 3

2. Kommuns kompetens i fråga om handikappvården................ 5

2.1 Gällande rätt ............................................ 5

2.2 Frågans tidigare behandling................................ 8

3. Nuvarande åtgärder för att bereda handikappade sysselsättning .... 12

3.1 Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .................... 12

3.2 Sysselsättningen av handikappade i affärsrörelse ............ 15

3.3 Lämpligheten att sysselsätta handikappade i kioskrörelse...... 16

4. Promemorian ................................................ 18

5. Remissyttrandena ............................................ 22

5.1 Remissinstansernas allmänna inställning.................... 22

5.2 Behov av ytterligare arbetstillfällen för handikappade........ 22

5.3 Behov av kommunal affärsverksamhet för att bereda handikap
pade

arbete ............................................ 23

5.4 Lämpligt slag av affärsverksamhet.......................... 27

5.5 Förutsättningar för kommunal affärsverksamhet.............. 28

6. Departementschefen .......................................... 31

6.1 Allmänna ställningstaganden .............................. 31

6.2 Behovet av kommunal affärsverksamhet .................... 33

6.3 Särskilda anordningar .................................... 34

6.4 Anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen.............. 35

6.5 Upprättat författningsförslag .............................. 35

7. Hemställan .................................................. 37

Bilaga: Promemorians förslag till lag om vissa kommunala befogenheter

i fråga om sysselsättning för handikappade...................... 38

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1970:44 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade. s. 1 i texten