Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om lokaliseringssamråd, m.m

1970-10-09 · 83 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 81 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:154, Med förslag till lag om lokaliseringssamråd, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

1

Nr 154

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

lokaliseringssamråd, m.m.; given Stockholms slott den

9 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om lokaliseringssamråd,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t i en lag om lokaliseringssamråd

får bemyndigande att förordna om skyldighet för den som planerar nybyggnad

av eller annan byggnadslovskrävande åtgärd med lokaler att samråda

med statlig lokaliseringsmyndighet om lokalisering av verksamhet som

lokalerna är avsedda för. Sådant förordnande skall kunna ges i den omfattning

det är påkallat från regionalpolitisk synpunkt. Samrådet syftar till atl

garantera att företagares lokaliseringsbeslut fattas på grundval av allsidig

information om lokaliseringsförutsättningarna på skilda håll i landet.

Enligt lagen skall samrådet inledas efter anmälan från den som planerar

byggnadsåtgärden. Efter samrådet utfärdar lokaliseringsmyndigheten bevis

att samrådet har ägt rum. På den anmälandes begäran skall sådant bevis

utfärdas inom fyra månader efter det anmälan gjordes. I särskilda fall skall

denna tid kunna förlängas med högst ett år. över förlängningsbeslut kan

besvär anföras. Lokaliseringsmyndigheten ges frihet att närmare utforma

samrådsverksamheten efter omständigheterna.

Kontrollen att samrådsskyldighet fuligörs skall ske på så sätt att bygg1

—Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 154

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

nadslov för den planerade åtgärden inte får beviljas utan att bevis om samråd

har företetts. Bestämmelser härom föreslås bli införda i byggnadsstadgan.

Lagstiftningen om lokaliseringssamråd föreslås träda i kraft den 1 januari

1971.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Förslag

till

Lag

om lokaliscringssamråd

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I den omfattning det är påkallat från regionalpolitisk synpunkt får

Konungen förordna, att den som planerar nybyggnad av eller annan åtgärd

med lokaler, för vilken fordras lov till byggande, skall samråda med myndighet

som Konungen bestämmer (lokaliseringsmyndighet) i fråga om lokaliseringen

av verksamhet som lokalerna är avsedda för. Byggnadsåtgärd

som omfattas av sådant förordnande får icke företagas, innan samrådet har

ägt rum.

2 §

Den som planerar byggnadsåtgärd som omfattas av förordnande enligt 1 §

skall så snart det kan ske skriftligen anmäla sina planer till lokaliseringsmyndigheten.

Myndigheten upptager överläggningar i lokaliseringsfrågan

med den som gjort anmälan.

Myndigheten skall utfärda bevis om att samrådsskyldigheten fullgjorts.

Sådant bevis skall utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes

hos myndigheten, om den anmälningsskyldige begär det. Myndigheten får

dock förlänga denna tid med högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar

att lämna nödvändiga uppgifter eller på annat sätt uppenbart undandrager

sig att medverka i samrådet.

3 §

Talan mot lokaliseringsmyndighetens beslut enligt 2 § föres hos Konungen

genom besvär.

4 §

Den som tagit befattning med samrådsverksamhet enligt denna lag får

ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om enskilt företags

eller enskild sammanslutnings affärs- eller driftförhållanden. Den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse

i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet

till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas, att i byggnadsstadgan (1959: 612) skall införas ett

nytt moment, 56 § 3 mom., av nedan angivna lydelse.

56 §.

3 m o m. Omfattas åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, av förordnande

enligt lagen (1970:000) om lokaliseringssamråd, får byggnadslov icke beviljas

utan att sökanden företett bevis enligt 2 § samma lag att han fullgjort

sin samrådsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om organiserat

lokaliseringssamråd mellan samhället och enskilda företag och anför.

1. Inledning

1968 års lokaliseringsutredning1 avgav den 6 november 1969 betänkandet

Lokaliserings- och regionalpolitik (SOU 1969:49). Kort därefter lämnade

expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) delbetänkandet

Balanserad regional utveckling (SOU 1970: 3).

Remissyttranden över lokaliseringsutredningens betänkande —- vid vilket

ERU:s delbetänkande var bilagt — avgavs av överbefälhavaren, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen (SJ), statens vägverk, sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,

statskontoret, bankinspektionen, riksrevisionsverket, konjunkturinstitutet,

riksskattenämnden, riksbanksfullmäktige, skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen,

statens naturvårdsverk, kommerskollegium — som bifogade yttranden

från tio handelskamrar — överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen

(AMS), bostadsstyrelsen, statens institut för hantverk

och industri (SHI), vattenfallsstyrelsen, samtliga länsstyrelser — som

bifogade yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagareföreningar

m. fl. — ERU, glesbygdsutredningen, Landsorganisationen i Sverige (LO)

— som bifogade yttranden från Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska

kommunalarbetareförbundet, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska

metallindustriarbetareförbundet, Statstjänarkarteilen och Träfackens utredningsavdelning

— Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveri
-

1 Landshövdingen Mats Lemne jämte rådgivande nämnd bestående av riksdagsledamöterna

Thorbjörn Fälldin och Ingvar Svanberg, utredningssekreteraren Bert Ekström, överlantmätaren

Mac Hamrin, direktören Tage Kahlin och distriktslantmätaren Bo Turesson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

ges arbetsledareförbund (SALF), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Företagareföreningarnas förbund, Kooperativa förbundet (KF),

Norrlandsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) och Sveriges

lantbruksförbund, Stiftelsen Norrlandsfonden, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF) och Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska företagares riksförbund, Svenska hamnförbundet, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska vägföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges grossistförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), som bifogade yttrande

från Jämtland—Härjedalens hantverksdistrikt, och Sveriges köpmannaförbund.

Lokaliseringsutredningen behandlade i sitt betänkande diskussionsvis

bl. a. frågan om etableringskontroll beträffande företagsetableringar främst i

storstadsområdena. På grundval av betänkandet förordades i prop. 1970: 75

med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. in.

bl. a. att upplysnings- och rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor

skulle göras mer allmängiltig och få organiserade former. Förutsättningar

ansågs finnas att aktualisera införandet av ett anmälningssystem för obligatoriskt

lokaliseringssamråd mellan samhället och enskilda företag. Dessa

uttalanden lämnades utan erinran av riksdagen (RaU 40, rskr 270).

I fråga om utformningen av ett organiserat samrådsförfarande i lokaliseringsfrågor

har förslag lagts fram i en inom inrikesdepartementet utarbetad

promemoria angående lokaliseringssamråd (stencil In 1970: 2).

Remissyttranden över promemorian har avgetts av hovrätten över Skåne

och Rlekinge, kommerskollegium -— som bifogat yttranden från åtta handelskamrar

-— AMS, bostadsstyrelsen, statens planverk, länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens

län — vilka bifogat yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagareföreningar

in. fl. — ERU, 1968 års lokaliseringsutredning, Företagareföreningarnas

förbund, KF, LO, TCO, SAF och Sveriges industriförbund, Handelskamrarnas

nämnd, RLF, Svenska kommunförbundet, SHIO, Svenska

bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Härutöver har visst ytterligare utredningsarbete gjorts inom inrikesdepartementet

i fråga om lokali seringssamrådets omfattning och administration.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

7

2. Nuvarande förhållanden m. m.

2.1 Frågans tidigare behandling

Den år 1947 tillsatta utredningen angående näringslivets lokalisering behandlade

i sitt betänkande Näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6) frågan

om lokaliseringstillstånd i syfte att hindra lokaliseringar som är olämpliga

från samhällets synpunkt. Enligt utredningen borde enskilda företags

lokalisering påverkas i första hand genom upplysning och rådgivning. Om

detta inte gav tillräcklig effekt, kunde i första hand kollektiva ekonomiska

åtgärder komma i fråga, t. ex. generella transportsubventioner. Om sådana

åtgärder inte medförde önskade resultat, kunde tillståndsgivning övervägas

som en sista möjlighet. Tillståndsgivning kunde användas för två syften. Det

ena var att i enstaka fall hindra lokalisering som var uppenbart olämplig

från lokaliseringssynpunkt, oberoende av verksamhetens art eller förläggning.

Det andra var att genom kontroll över förtagsetableringen inom visst

område inverka på befolkningsströmmen till eller från detta och därigenom

hindra en expansion som för området eller landet i övrigt bedömdes olämplig.

Utredningen ansåg att ett tillslåndssystem var förenat med åtskilliga svårigheter.

En svårighet gällde den branschvisa (sektoriella) avgränsningen.

En annan låg i preciseringen av de fall i vilka tillstånd skulle sökas och i

kontrollen av att tillstånd söktes. Även den geografiska avgränsningen kunde

vålla problem. Utredningen fann sig inte kunna ta ställning till tillståndsfrågan

och hänvisade till att det inte var klarlagt om och i vilken form den

då gällande byggnadsregleringen skulle kvarstå. Denna reglerade i praktiken

den totala investeringsvolymen av byggnader och anläggningar. Inom

regleringens ram anlades lokaliseringspolitiska synpunkter på byggnadsfrågorna.

Frågan om tillståndstvång borde vila i avbidan på de erfarenheter

som kunde komma att vinnas av utredningens övriga förslag beträffande

den utvidgade lokaliseringspolitiska verksamheten.

Utredningens förslag behandlades i prop. 1952: 127. Där framhölls bl. a.

att den del av lokaliseringspolitiken som syftade till att påverka enskilda

företags förläggning borde ha formen av främst upplysning och rådgivning.

Tillståndsgivning för att hindra olämplig etablering ansågs inte nödvändig.

Så länge byggnadsregleringen gällde borde emellertid lokaliseringspolitiska

synpunkter anläggas vid prövningen av ärenden om byggnadstillstånd. Lokaliseringsverksamheten

borde tills vidare ha endast försökskaraktär. Ledningen

av verksamheten borde i avvaktan på närmare erfarenheter förläggas

till AMS. Frågan att inrätta en särskild delegation för lokaliseringspolitiska

frågor, vilket utredningen hade föreslagit, borde anstå. Statsutskottet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

anslöt sig i huvudsak till dessa synpunker (SU 137) och riksdagen biföll

propositionen (rskr 246).

I enlighet med dessa uttalanden gjordes lokaliseringspolitislca bedömningar

vid prövningen av byggnadstillstånd enligt 19b3 års bgggnadsreglering

under perioden 1952—1958. Därefter upphörde regleringen i huvudsak. Under

regleringen föll uppförande av hus av alla slag och olika typer av anläggningsarbeten.

Från tillståndskravet undantogs bara ett fåtal specificerade

arbeten. Regleringen omfattade inte etablering i redan befintliga lokaler

som kunde utnyttjas utan ny-, till- eller ombyggnad. Tillståndsansökningar

prövades i regel av AMS och länsarbetsnämnderna. Den lokaliseringspolitiska

bedömningen skedde inom AMS:s lokaliserings- och utredningsbyrå.

Kontrollen av tillståndsplikten låg på nämnderna, som hade särskilda

byggnadskontrollanter för ändamålet. Administrationen måste betecknas

som tung.

Byggnadsregleringen hade lokaliseringspolitisk betydelse från två synpunkter:

dels den direkta tillståndsprövningen från lokaliseringssynpunkt,

dels den tidiga kontakten med företagens etableringsplaner och möjligheterna

att diskutera lämpliga lokaliseringsalternativ innan planerna hade börjat

realiseras. Lokaliseringseffekten måste bedömas som måttlig. År 1955 avstyrkte

lokaliseringsbyrån 25 av 287 ansökningar och år 1956 16 av 425. Avstyrkandena

gällde i regel företag i storstäderna. I Stockholm avslogs under

perioden 1951—1958 59 av 250 ansökningar. Avslagen ledde endast sällan

till annan lokalisering. Bara fyra av de företag som sålunda fick avslag flyttade

till eller lade filialer i andra orter.

Kommittén för näringslivets lokalisering avgav år 1963 betänkandet Aktiv

lokaliseringspolitik (SOU 1963:58). Huvuddragen av kommitténs förslag

återges i SOU 1969:49 s. 18. Beträffande frågan om tillståndstvång framhöll

kommittén bl. a. att genomförandet av dess förslag i fråga om upprustning

av lokaliseringsverksamheten och förstärkning av de lokaliseringspolitiska

medlen skulle öka möjligheterna att påverka lokaliseringen av näringslivet

i en från samhällssynpunkt gynnsam riktning. Även ökad samordning

av den samhälleliga planeringen kunde medföra förbättring av lokaliseringsbetingelserna.

I fråga om etableringskontroll framhöll kommittén bl. a. att

en kontroll i storstäderna måste omfatta alla näringsgrenar. Man måste

räkna med att det skulle stöta på betydande svårigheter att avgränsa och

precisera de fall i vilka tillstånd skulle krävas. Fn kontroll fick närmast

förknippas med ny-, till- eller ombyggnad av lokaler. Kontrollen kunde

knappast avse alla byggnadsärenden. Tillstånd borde krävas bara vid större

projekt. Om gränsen för tillstånd sattes lågt blev den administrativa apparaten

alltför omfattande för syftet med kontrollen. Sattes gränsen högt riskerade

man att kontrollen kringgicks genom att utbyggnad spreds på flera

mindre anläggningar. Eftersom en obligatorisk etableringskontroll inte syntes

kunna ge påtagliga resultat utöver dem som kunde följa av kommitténs

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

förslag i övrigt, ansågs det inte påkallat med särskild lagstiftning om tillståndstvång

i samband med lokalisering.

Kommittén underströk vidare vikten av samverkan mellan näringsliv och

myndigheter i planeringsfrågor. Det centrala lokaliseringsorganet borde även

framdeles inordnas i AMS med hänsyn till bl. a. vikten av samordning mellan

de sysselsättningspolitiska uppgifterna i lokaliseringspolitiken och de

arbetsmarknadspolitiska. En delegation för behandling av ärenden om lokaliseringsstöd

borde inrättas i styrelsen. Delegationen borde ha ansvaret även

för rådgivning till företagen i lokaliseringsfrågor. Närmare uppgifter om

lokaliseringsförutsättningar borde tillhandahållas av länsstyrelserna. Dessa

borde samråda med delegationen bl. a. i frågor som gällde flera län.

I prop. 1964:185 uttalades att det var angeläget att den rådgivnings- och

upplysningsverksamhet som dittills hade bedrivits av arbetsmarknadsmyndigheterna

i samverkan med Sveriges industriförbund förstärktes så att uttömmande

information kunde lämnas företagen om lokaliseringsförutsättningarna

i olika delar av landet. Ett varselsystem beträffande planerade utbyggnader

och omlokaliseringar, varom överläggningar då pågick mellan

AMS samt SAF och Sveriges industriförbund, ansågs avsevärt förbättra lokaliseringsorganens

möjligheter att tidigt bedöma konsekvenserna av föreliggande

planer. Man borde söka påverka näringslivets lokalisering i första

hand genom stimulerande åtgärder. Lagstiftning om tillståndstvång ansågs

tills vidare inte påkallad.

Bankoutskottet (BaU 48) underströk att arbetsmarknadsmyndigheternas

informationsverksamhet var en viktig del av lokaliseringsverksamheten. Utskottet

anslöt sig till uttalandena i propositionen att det var önskvärt med

överenskommelser om varsel men föreslog därutöver att arbetsmarknadsorganens

kontakter utsträcktes till att omfatta även andra organisationer

inom näringslivet vilka sysslade med lokaliseringsfrågor. Riksdagen godkände

utskottets uttalande i denna fråga (rskr 408).

Beträffande motionsyrkanden åren 1964—1968 hänvisas till SOU 1969: 49

s. 22.

I fråga om motionsyrkanden vid 1969 års riksdag kan nämnas de likalydande

motionerna I: 279 och II: 314, vari begärdes att formerna för obligatorisk

anmälningsplikt för all nyetablering av industrier och andra företag

skulle utredas. Bankoutskottet (BaU 30) hemställde att dessa och vissa

andra motioner skulle överlämnas till lokaliseringsutredningen. Detta innebar

inte att utskottet i allo delade de synpunkter som hade anförts i motionerna,

påpekade utskottet. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr

309). I motionerna I: 1058 och II: 1219 behandlades frågan om utredning rörande

åtgärder för att dämpa expansionen i landets storstäder och om tillskapandet

av ett kontaktorgan mellan staten och de mindre och medelstora

företagens organisationer för att inventera lämpliga lokaliseringsobjekt.

Bankoutskottet (BaU 39) uttalade att utredningskravet framstod som opå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

kallat mot bakgrund av departementschefens uttalande i prop. 1969: 1 (bil.

13) om åtgärder i decentraliserande syfte, till vilka uttalanden riksdagen

hade anslutit sig. Inte heller fann utskottet behov föreligga för riksdagen att

rikta någon särskild framställning till Kungl. Maj:t i frågan om ett särskilt

kontaktorgan. Motionerna avslogs av riksdagen.

2.2 Nuvarande samrådsf ormer

Upplysnings- och rådgivningsverksamhet till näringslivet i lokaliseringsfrågor

bedrivs av olika myndigheter främst i anslutning till handläggning

av frågor om lokaliseringsstöd. För att verksamheten skall få riksomfattande

karaktär ligger tyngdpunkten på central rådgivning hos AMS, som

enligt instruktionen (1965:667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna

har till uppgift att bl. a. leda verksamheten i fråga om lokaliseringsstöd

samt bedriva rådgivning och upplysning rörande näringslivets

lokalisering. I sin rådgivnings- och upplysningsverksamhet biträds AMS av

länsstyrelserna och företagareföreningarna. Enligt uttalanden i prop.

1964: 185 (s. 194) bör verksamheten bedrivas främst i den formen att företagen

själva vänder sig till lokaliseringsorganen och företagareföreningarna.

Som ett led i en aktiv verksamhet från myndigheternas sida i lokaliseringsfrågor

bör emellertid AMS också själv ta initiativ genom att söka kontakt

med företag som kan tänkas vara intresserade av att etablera sig på orter

där ökad industriell verksamhet bedöms önskvärd.

Regionala statliga lokaliseringsorgan är länsstyrelserna, som i sin regionala

utrednings- och planeringsverksamhet biträds av lekmannaorgan, planeringsråden.

Deras uppgift är enligt kungörelsen (1965: 10) om planeringsråd

i länen att som rådgivande organ delta i länsstyrelsens handläggning av

sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller

judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän betydelse

eller större vikt. Rådet består av nio ledamöter, av vilka fyra utses av

Kungl. Maj :t och fem väljs av landstinget. (I fråga om länsstyrelsernas

framtida organisation se prop. 1970: 103.)

Utöver den nu redovisade samråds- och upplysningsverksamheten från

samhällsorganen till näringslivet inleddes år 1969 ett samarbete mellan regeringen

och Sveriges industriförbund för att man skulle få till stånd en intensifiering

av den lokaliseringspolitiska verksamheten. Samarbetet skulle

syfta till att man genom kontakter med industriföretag skulle kartlägga de

konkreta möjligheterna att åstadkomma ökad industriell företagsamhet i

regioner som har underskott på arbetstillfällen, främst i Norrland. Till ledning

för näringslivets lokaliseringsbeslut skulle ett material ställas samman

som belyser elablerings- och utvecklingsbetingelserna i de sysselsättningssvaga

områdena. Den regionalpolitiska utvecklingsplanering som bedrivs av

länsstyrelserna och planeringsråden i länen skulle bilda grundval för arbetet.

Som ett första resultat av samarbetet lämnades i början av hösten 1969

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr loi år 1970

en redogörelse för lokaliseringsförutsättningarna i vissa orter inom stödområdet

i norra Sverige. Materialet avses bli kompletterat efter hand som ny

information blir tillgänglig.

I cirkulär i februari 1965 har SAF och Sveriges industriförbund efter överläggningar

med AMS rekommenderat sina delägare resp. medlemmar att

varsla arbetsmarknadsmyndigheterna om planerade väsentliga utökningar

av arbetsstyrkan. I cirkuläret betonas särskilt att det kan finnas behov att

med anledning av sådant varsel överväga alternativa lokaliseringar av den

erforderliga kapacitetsutvidgningen. (AMS cirkulär R: 2 den 19 mars 1965.)

2.3 Gällande bestämmelser om byggnadslov

I olika sammanhang har tanken förts fram att i någon form knyta kontakten

mellan samhället och företagen i lokaliseringsfrågor till byggnadsnämndernas

handläggning av ärenden om byggnadslov. På grund härav redovisas

här i sammandrag byggnadsstadgans (1959:612, ändrad senast

1970:243) bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov. De innebär

följande.

Inom områden med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser får åtgärd som är att hänföra till nybyggnad i regel

inte företas utan byggnadsnämndens lov (35 § och 54 § 1 mom. första stycket).

Till nybyggnad hänförs bl. a. uppförande av helt ny byggnad, till- eller

påbyggnad av förut befintlig byggnad, ombyggnad eller annan så genomgripande

ändring med avseende på byggnads yttre eller inre utförande att den

kan anses jämförlig med ombyggnad, byggnads inredande helt eller delvis

till väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut har varit använd

eller sådan förändring av byggnad som medför att byggnaden kommer

att strida mot fastställd plan eller utomplansbestämmelser (75 §). Även för

uppförande eller anordnande av bl. a. byggnad för industriell rörelse utanför

nyss angivna områden krävs byggnadslov (65 §). Vidare krävs byggnadslov

för vissa åtgärder, som inte anses utgöra nybyggnad (54 § 1 mom.

andra stycket). Dit hör sådan ändring av byggnad som berör konstruktionen

av dess bärande delar eller av eldstäder m. m. eller som avsevärt påverkar

dess planlösning eller yttre utseende. Vidare hör dit ianspråktagande av

byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden

har varit använd förut eller som finns angivet på godkänd ritning.

Dessutom behövs byggnadslov för att bygga mur, schakta eller fylla inom

tomt i sådana fall då åtgärderna innebär avsevärd ändring av höjdläget

för tomten eller inrätta cistern eller upplag.

I fråga om byggnad som tillhör kronan eller landsting äger föreskrifterna

om sökande av byggnadslov inte tillämpning (54 § 2 mom. andra stycket).

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan

om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden (66 § andra stycket).

Länsstyrelsen kan medge befrielse från skyldighet att söka byggnadslov i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

fråga om industriområde i vissa fall, om medgivandet har tillstyrkts av byggnadsnämnden.

Sådant medgivande får återkallas när som helst (54 § 3

mom.).

Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden.

Om ärendet gäller nybyggnad eller tillbyggnad, skall situationsplan och ritningar

fogas till ansökan och i annat fall erforderliga ritningar och beskrivningar

(55 § 1 mom. andra och tredje styckena). Byggnadsnämnden kan

förelägga sökanden att komplettera utredningen vid äventyr att ansökan

annars förklaras förfallen (55 § 2 mom.).

Vid sin prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden

se till att det tillämnade företaget inte strider mot byggnadslagen (1947:

385), byggnadsstadgan, lagen om allmänna vägar (1943: 431) m. fl. särskilt

uppräknade författningar eller föreskrifter som har meddelats med stöd av

dessa författningar (56 § 1 mom. första stycket). Byggnadsnämnden kan ge

lov till uppförande av tillfällig byggnad trots att företaget strider mot plan

eller utomplansbestämmelser, nämligen om företaget inte avsevärt motverkar

syftet med planen. Sådant byggnadslov ges för viss tid. Tiden kan förlängas

(56 § 2 mom. andra stycket). Om åtgärd, för vilken byggnadslov

söks, enligt författning är beroende på tillstånd av annan myndighet än

byggnadsnämnd, skall nämnden hänvisa sökanden att skaffa sig sådant tillstånd

(57 § första stycket).

Byggnadslov förfaller, om det medgivna arbetet inte har påbörjats inom

två år (59 § första stycket).

I byggnadsstadgan ges härutöver kontroll- och sanktionsbestämmelser. Så

t. ex. gäller i fråga om uppförande av nybyggnad att anmälan skall göras till

nämnden på olika stadier av byggnadsarbetet (62 §). Nämnden utövar tillsyn

över byggnadsföretag för vilka byggnadslov behövs och nämnden kan

besiktiga företag för vilka byggnadslov inte behövs (64 § 1 mom. första

stycket). Den som vidtar åtgärd som kräver byggnadslov utan att ha fått

sådant kan dömas till böter eller fängelse (69 §). Om byggnad har uppförts

eller annan åtgärd har vidtagits utan att erforderligt byggnadslov har

förelegat, kan nämnden föreskriva att det utförda skall undanröjas eller

ändras (70 §).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

13

3. Förhållandena i vissa främmande länder

3.1 Underlag

1968 års lokaliseringsutredning har i sitt betänkande redovisat förhållandena

i Frankrike och Storbritannien (s. 178 och 203), som tillämpar system

med etableringstillstånd, och Norge där beslut nyligen har fattats att införa

ett system med etableringsanmälan (s. 195). I det följande lämnas i anslutning

till betänkandet och den norska lagstiftningen om lokaliseringsvägledning

en kort sammanfattning av hur etableringskontroll används i dessa

länder.

3.2 Frankrike och Storbritannien

Sedan år 1955 gäller i Frankrike generellt krav på byggnadstillstånd för

industriutbyggnad. I Paris-området har en speciell etableringskontroll införts

i anslutning till byggnadslagstiftningen. Tillstånd till nyetablering eller

utvidgning av företag behövs, om mer än 50 personer kommer att sysselsättas

och byggnadsytan är över 500 m2. Utvidgningar som motsvarar mindre

än 10 % av den golvyta som användes år 1955 tillåts inte. Etableringstillstånd

i Paris-området har i praktiken beviljats bara när det har bedömts

omöjligt att företa utbyggnaden på annan ort.

I Storbritannien får inte något byggande av industrilokaler ske utan tillstånd

från de lokala planeringsorganen. Till ansökan om tillstånd måste ett

av arbetsdepartementet utfärdat industriutbyggnadscertifikat fogas, så snart

fråga är om utbyggnad på minst 5 000 fot2 (465 in2) i vissa regioner eller

3 000 fot2 (280 m2) i vissa andra regioner. Detta gäller även beträffande ombyggnad,

om byggnadens yttre måste ändras. Certifikat beviljas endast om

verksamheten inte rimligen kan lokaliseras till ett utvecklingsområde.

I fråga om vissa regioner krävs tillstånd för utbyggnad även av kontor.

Inom en del storstadsregioner behövs tillstånd för byggen över 280 m2 och

inom andra områden är gränsen för tillståndstvånget 930 m2. Villkor för tillstånd

är bl. a. att verksamheten inte kan utföras på annan plats, att ingen

annan lokal finns, att projektet är väsentligt från allmän synpunkt samt att

det, om fråga är om modernisering eller ombyggnad, inte uppstår ökad sysselsättning.

Enligt lokaliseringsutredningen har erfarenheterna av den brittiska etableringskontrollen

visat att den viktigaste effekten är de möjligheter som kontrollen

ger till förhandlingar med företagen. Medlet har inte visat sig vara

av större värde för att åstadkomma flyttning av befintlig industri utan ger

väsentlig effekt främst vid nyetableringar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

3.3 Norge

Den noiska regeringen lade den 6 juni 1969 fram proposition med förslag

till lag om lokaliseringsvägiedning. Propositionen bifölls av stortinget den

13 mars 1970. Tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms av regeringen.

Tidpunkten har ännu inte bestämts.

Enligt det norska systemet skall företag som har expansionsplaner anmäla

dessa till en särskild myndighet (lokaliseringsutvalget). Syftet med anmälningsskyldigheten

är att säkerställa att företag blir informerade om och får

möjlighet att värdera alternativa lokaliseringar, innan de beslutar sig för

viss nyetablering eller utvidgning. Skyldigheten gäller i de kommuner som

regeringen bestämmer, s. k. pressområden. Den omfattar endast företag

inom industri och hantverk. I propositionen sägs att frågan om att utvidga

anmälningsskyldigheten till även annan näringsverksamhet kommer att

övervägas, om det visar sig påkallat.

Industri- eller hantverksföretag som har minst 15 sysselsatta skall anmäla

om det planerar att flytta verksamheten helt eller delvis till pressområde

och där ta i biuk lokaler med minst 300 m2 golvyta. Vidare är företag som

har eller efter nyetablering eller utvidgning får minst 15 sysselsatta skyldigt

att göra anmälan om det vill ta i bruk existerande lokaler med minst 300 m2

golvyta eller lokaler som genom tillbyggnad blir så stora eller om nyetableringen

eller utvidgningen kommer att medföra ny-, på- eller tillbyggnad på

minst 300 m2 golvyta. Vid ombyggnad av befintliga lokaler skall anmälan

göras även i det fall att ombyggnaden beräknas kosta minst visst belopp som

regeringen fastställer. Slutligen skall företag anmäla planer på att köpa,

arrendera eller hyra fastigheter för industriellt ändamål.

Även kommuner som utgör pressområden har anmälningsskyldighet. Det

är fallet i huvudsak när kommunen ämnar expropriera fastigheter för industri

eller hantverk och expropriationen kommer att leda till att företag

måste flytta sin verksamhet eller när fastställd plan förutsätter flyttning av

sadan verksamhet. Vidare skall kommun anmäla när den får förfrågningar

om nya lokaliseringsmöjligheter för företag som omfattas av anmälningsskyldigheten.

Anmälan görs till lokaliseringsutvalget. Detta utgör ett självständigt kontaktorgan

mellan näringslivets organisationer och myndigheter i frågor som

angår lokaliseringen av företag inom industri och hantverk. Hälften av utvalgets

medlemmar utses efter förslag av näringslivsorganisationer och hälften

företräder myndigheter. Utvalget har ett eget sekretariat.

Anmälan skall göras så snart som möjligt sedan företaget har börjat planera

etablering, flyttning, etc. Det anses viktigt att utvalget får kontakt med

företaget innan expansionsplanerna har kommit så långt att de inte kan

ändras. Utvalget förutsätts ta olika initiativ för att informera företag inom

pressområdena härom.

Företag som hav gjort anmälan skall snarast möjligt få lokaliseringsväg
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

15

ledning. Vägledningen innebär främst att utvalget lämnar upplysningar till

företaget om lokaliseringsmöjligheter, bistår det med kostnadsanalyser beträffande

alternativa lokaliseringar och lämnar upplysningar om möjligheter

att få stöd vid alternativ lokalisering m. m. Även andra företag än de

som är anmälningsskyldiga har rätt att få lokaliseringsvägledning.

När lokaliseringsvägledning har getts, skall utvalget utfärda besked därom.

Om särskilda skäl inte föreligger skall beskedet utfärdas inom 120 dagar

från det utvalget mottog anmälan jämte nödvändiga uppgifter från

företaget.

Kontrollen att anmälningsskyldigheten fullgörs anordnas på följande

sätt. Om anmälningspliktigt företag måste söka byggnadstillstånd, får byggnadstillstånd

inte meddelas utan att besked om lämnad lokaliseringsvägledning

föreligger. Om företaget har att »tinglysa» köp, arrende eller hyra

av fastighet eller lokaler som skall utnyttjas för etableringen eller utvidgningen,

får »tinglysing» ske endast om besked företes att vägledning har

getts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

4. 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande

4.1 Utredningen

4.1.1 Inledande synpunkter

Enligt utredningen är dess huvuduppgift att se över den lokaliseringspolitiska

stödverksamheten. Utredningen anser emellertid att den lokaliseringspolitiska

stödverksamheten inte kan ses isolerad från annan verksamhet

med regionala verkningar. Regionalpolitik beskrivs som den politik som

syftar till att påverka och/eller styra såväl samhällets och det enskilda näringslivets

ekonomiska utveckling och utbredning som den sociala och kulturella

utvecklingen i sådan riktning att rimlig avvägning nås mellan expansiva

och kontraktiva regioner samtidigt som de nationella ekonomiska,

sociala och kulturella målen tillgodoses i rimlig grad. F. n. saknas preciserade

mål för regionalpolitiken i Sverige, säger utredningen. Mera preciserade

regionalpolitiska mål kan utformas först sedan man har fått underlag för

analys av de ekonomiska, tekniska och sociala faktorer som har påverkat

och kommer att påverka den regionala utvecklingen.

4.1.2 Regionala utvecklingstendenser särskilt i storstadsområdena

Utredningen framhåller i sin översikt över regionalpolitiska tendenser i

utlandet att regionalpolitiken inte är inriktad enbart på nedgångsområden.

Regionala problem uppstår även när t. ex. stark allmän tillväxt av befolkningen

sker eller när det förekommer markerad obalans i den geografiska

befolkningsfördelningen och fördelningen av ekonomisk aktivitet eller helt

enkelt med ett växande välstånd.

I den internationella debatten används enligt utredningen en uppdelning

av regionerna i tre olika problemtyper, nämligen underutvecklade områden,

ensidiga industriområden och stockningsområden. De underutvecklade områdena

karakteriseras i stort av vikande primärnäringar, begränsad industrialisering

och stark utflyttning. Kännetecknande för de ensidiga industriområdena

är obalans i den industriella strukturen. Till stockningsområdena

hör de tätbefolkade storstadsområdena, där samhällskostnaderna ökar

starkt på grund av stockningstendenserna. Även i Sverige börjar riskerna

med en ohämmad tillväxt i de tre största stadsområdena uppmärksammas.

En överansträngning av resurserna i centrala delar av ett land förekommer

ofta jämsides med arbetslöshet och utflyttning i mera perifera områden.

Utredningen redovisar i kap. 3 i betänkandet kortfattat den samhällsutveckling

som utgör bakgrund till utredningens arbete. I fråga om storstadsområdenas

utveckling anför utredningen bl. a. följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Under perioden 1960—1965 hade storstadsregionerna, mälarområdet samt

södra och västra delarna av Götaland den snabbaste folkökningen bland de

70 A-regioner som landet är indelat i. Av kommunblocken hade de tre storstadsområdena

inemot två tredjedelar av den totala befolkningsökningen

under perioden 1960—1968.

Under 1960-talet har en fortsatt urbanisering ägt rum. Tätortsbefolkningen

uppgick år 1965 till sex milj., dvs. till drygt 77 % av landets befolkning.

Endast få tätorter utanför storstadsområdena ökade kraftigt under

perioden 1960—1965.

För stora delar av näringslivet kännetecknas utvecklingen under 1960- talet av fortsatt koncentration. Näringsgrensmässigt har utvecklingen inneburit

fortsatt minskad sysselsättning inom de areella näringarna, successivt

minskad ökningstakt för industrin och accelererad ökning för offentliga

tjänster och övrig service. Under perioden 1957—1967 ökade sysselsättningen

inom industrin med 98 000 arbetstillfällen eller drygt 10 %. Verkstadsindustrin

svarade för den största ökningen i absoluta tal, medan gruvindustrin

och textilindustrin hade den största sysselsättningsminskningen. Den

snabbaste relativa ökningen hade övrig träindustri samt kemisk och kemiskteknisk

industri. Antalet arbetsställen inom industrin steg under perioden

med 649 till drygt 16 000. Verkstadsindustrin svarade för den största ökningen.

Regionalt sett ökade industrisysselsättningen åren 1957—1967 i

samtliga nio riksområden. ökningstakten i storstadslänen, av vilka Malmöhus

län hade den högsta och Stockholms stad och län den lägsta, var lägre än

riksgenomsnittet.

Utredningen visar i följande tabell lokaliseringsförändringarna inom industrin

i riksområdena åren 1963—1966. I 2

Arbetsställen

Riksområde

Nyetable-

rade

Inflyttade

Utflyttade

Nedlagda

Nettoför-

ändring

AB

433

8

39

541

—139

O

202

4

6

260

— 60

M

223

10

12

299

— 78

G, D, U, T, E

506

66

50

529

— 7

I, H, F, G, K, L

641

54

46

732

— 83

R, P, N

443

42

42

496

— 53

S, W, X

358

78

67

330

+ 39

Y, Z

163

7

6

118

+ 46

AC, BD

260

6

7

148

+ 111

Hela riket

3 229

275

275

3 453

—224

I anslutning till tabellen anmärker utredningen att de största förändringarna

av antalet arbetsställen sker genom nyetableringar och nedläggningar.

Den negativa utvecklingen av antalet industriarbetsställen för storstadslänen

framgår tydligt.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 15b

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Ett annat utvecklingsdrag är den ökade uppdelningen av verksamheten

inom företagen mellan å ena sidan driftsenheter med en relativt god regional

spridning och å andra sidan administrativa enheter, lokaliserade till ett fåtal

större, nationellt betydelsefulla centra.

Den offentliga sektorn (utom affärsverken) har enligt utredningen ökat

med 115 000 personer eller omkring 28 % mellan åren 1960 och 1965. ökningstakten

var genomsnittligt kraftigare i skogslänen än i storstadslänen.

Den snabbaste ökningen hade dock östra Svealand utom stockholmsregionen

samt Östergötland.

Enligt länsplanering 1967 beräknas fortsatt koncentration av näringsliv

och befolkning komma att äga rum, erinrar utredningen. Detta kommer

sannolikt att öka skillnaderna mellan skilda regioner samt mellan å ena

sidan glesbygd och mindre tätorter och å andra sidan medelstora och större

tätorter. Fortsatt tillväxt av storstadsområdena förutses. Storstadslänen

väntas få ökande andel av den totala sysselsättningen men minskad andel av

industrisysselsättningen, ökningarna hänför sig främst till service- och

byggnadsverksamhet. Den största andelen av den beräknade befolkningstillväxten

under perioden 1965—1980 väntas tillkomma storstadslänen.

Utredningen framhåller att expansionen i storstadsområdena har fortsatt

under den förflutna delen av den försöksperiod med lokaliseringsstöd som

började den 1 juli 1965. Stockningsproblemen i dessa områden har inte minskat.

Det är annan sysselsättning än i den egentliga industrin som har ökat

under perioden. Industrisysselsättningen har minskat. Man bör räkna med

att denna utveckling kommer att fortsätta. En undersökning i ERU:s regi

angående regionala drag i näringslivets utveckling visar klart att styrande,

kontakt- och informationsbehandlande enheter inom de större företagen

kommer att lokaliseras till storstadsområdena, medan driftsenheterna och i

någon mån de kamerala enheterna kommer att ligga på annat håll. Denna utveckling

tros leda till ökad expansion inom servicenäringarna i storstäderna

och till en social strukturering inom olika delar av landet som inte kan vara

regionalpolitiskt önskvärd. Utredningen bedömer att lokaliseringsstöd enligt

i huvudsak nuvarande principer inte kan råda bot på en dylik snedvridning.

. . •• . , .

I fråga om medlen i den framtida regionala politiken sager utredningen

helt allmänt att generella medel bör användas i största möjliga utsträckning.

Åtgärderna bör vara sådana att de gynnar hela näringslivet i de regioner

som anses vara i behov av stöd.

4.1.3 Synpunkter på etableringskontroll

Någon form av etableringskontroll — etableringstillstånd eller anmälan

— har enligt utredningen använts i skilda länder och vid olika tider som ett

kompletterande regionalpolitiskt medel i syfte att dämpa stockningsproblemen

i vissa storstadsområden. Skälen härför har varit att positiva medel

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

inte har väntats ensamma kunna bidra till dämpning av expansionen där. En

anledning till tveksamhet inför etableringskontroll är enligt utredningen att

medlets effekter är outforskade och svåra att bedöma. Det gäller framför

allt de indirekta verkningarna.

En diskussion om etableringskontroll anser utredningen böra gälla främst

en enklare form av kontroll liknande den norska och avse närmast de tre

storstadsregionerna. Ett system med etableringsanmälan inom dessa regioner

bör syfta till att få till stånd eu diskussion mellan företag och samhälle

i lokaliseringsfrågan. Systemet bör omfatta inte bara nyetableringar utan

också utbyggnad av befintlig verksamhet. Ett anmälningssystem som syftar

till samråd kräver överväganden i fråga om bl. a. den sektoriella avgränsningen

och omfattningen av utbyggnaden eller sysselsättningsökningen. Vissa

begränsningar måste införas för att systemet inte skall bli ohanterligt.

Omfattningen av systemet måste avvägas mot syftet och verkningarna i jämförelse

med andra regionalpolitiska medel. Systemet måste vara administrativt

lätthanterligt och de förhandlande organen bör ha relativt stor rörelsefrihet.

Kostnaderna för systemet måste vidare vägas mot systemets effektivitet

och de väntade resultaten av verksamheten.

Vidare räknar utredningen med att anmälningsskyldighet bör tillämpas

främst på större projekt. Lokaliseringsdiskussionerna bör lämpligen föras

på central nivå. Samrådet bör sättas in på ett tidigt stadium av planeringen.

Samråd kan visserligen fördröja företagets planeringsarbete men företaget

kan vid samrådet få värdefulla informationer som underlag för bedömningarna

av lolcaliseringsförutsättningarna.

I avvaktan på resultatet av det samarbete som har inletts mellan inrikesdepartementet

och Sveriges industriförbund i lokaliseringsfrågor anser sig

utredningen inte böra lägga fram förslag i fråga om etableringskontroll.

I särskilda yttranden har tre ledamöter i utredningens rådgivande nämnd

redovisat avvikande uppfattningar i frågan om etableringskontroll.

Sålunda yttrar ledamöterna Ekström och Svanberg att staten bör få större

möjligheter än hittills att i ett tidigt skede påverka företagens lokaliseringsval.

Företagsetablering i överhettade områden bör förhindras. Utredningen

borde därför ha lagt fram förslag att införa skyldighet att anmäla etablering

i första hand i de orter där den lokala arbetsmarknaden är överhettad. Ledamoten

Kahlin säger att inte minst förhållandet på arbetsmarknaden gör det

naturligt att i varje fall de större företagen noga överväger möjligheterna att

förlägga verksamheten utanför storstadsområdena innan beslut fattas om

etablering eller utbyggnad där. Samhällets centrala uppgift i detta sammanhang

är att skapa attraktiva lokaliseringsalternativ till dessa områden och

att utförligt och sakligt informera om lokaliseringsförutsättningarna. Denna

uppgift kan lösas utan att man skapar ett obligatoriskt anmälningssystem

med rådgivning i varje särskilt fall. Ett anmälningssystem skulle i varje fall

medföra en tungrodd organisation. En bättre väg skulle förslagsvis vara att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

utvidga gällande varselöverenskommelse mellan AMS och näringslivs- och

arbetstagarorganisationerna beträffande driftsinskränkningar och driftsnedläggelser

att avse också större utbyggnader och etableringar inom i första

hand storstadsområdena.

4.2 Remissyttrandena

4.2.1 Allmänna synpunkter på regionalpolitiken med särskild hänsyn till

storstadsproblemen

Redovisning av remissinstansernas synpunkter i detta avseende lämnas i

prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten

m. m., vartill hänvisas. I det följande lämnas en sammanfattning av

remissinstansernas uttalanden.

I en råd remissyttranden framhålls allmänt att det behövs en allsidig

regionalpolitik som syftar till att skapa en balanserad regional utveckling

och som omfattar hela landet.

Samhällsekonomiska hänsyn måste få ökat utrymme, säger bl. a. LO.

Genom bristfällig regionalplanering inom länen har utbyggnaden av det

enskilda näringslivet och de samhälleliga åtgärderna i olika former inte

stämt överens. Lokaliseringspolitiken har hittills i alltför stor utsträckning

satsat på det enskilda näringslivets ekonomiska utveckling utan att

samtidigt överväganden har gjorts om hur regional balans skall nås genom

avvägning mellan industriverksamhet och övriga samhälleliga aktiviteter.

Detta har lett till att åtgärderna för att underlätta arbetskraftens rörlighet

har nått mycket hög kvantitativ nivå medan åtgärderna för att förbättra

den samhälleliga servicen och den industriella miljön ännu inte har kommit

i samklang med de arbetsmarlcnadsmässiga. Liknande synpunkter anläggs

i flera andra yttranden.

TCO och ett stort antal andra remissinstanser uttalar att regionalpolitiken

måste vara differentierad med hänsyn till att problemen skiftar i de

olika regiontyperna. Länsstyrelsen i Kronobergs län knyter härvid an till

utredningens uttalande att den snabba utvecklingen inom näringslivet leder

till uppdelning av landet i en storstadsdel med högproduktiv och högavlönad

verksamhet och en glesbygdsdel med mindre produktiv och lågavlönad

verksamhet och föga specialiserad service. Denna utveckling gör det enligt

länsstyrelsen nödvändigt med punktinsatser redan innan en mer övergripande

regionalpolitik har utformats.

De speciella storstadsproblemen motiverar enligt vad som framhålls

även i flera andra yttranden snara åtgärder för att man skall komma till

rätta med problemen. Sålunda påpekar länsstyrelsen i Älvsborgs län att tillväxten

av storstäderna kan vålla externa effekter på näringslivet i andra

regioner, t. ex. sysselsättningsminskningar, befolkningsminskningar och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

21

minskad tillgång till produktionstjänster. Detta kan leda till effektivitetsförluster.

Vidare kan ofördelaktiga externa effekter för människorna uppstå

såväl i storstadsregionerna som i andra områden, i de sistnämnda genom

minskad valfrihet i olika hänseenden. Balansproblem av såväl kortsiktigt

som långsiktigt slag riskeras, nämligen högre konjunkturkänslighet och

viss inflationsrisk. Storstadstillväxten gör det svårt att fördela den ekonomiska

tillväxten på olika sektorer av näringslivet så att balans nås. Man bör

söka komma till rätta med en sådan utveckling genom att hämma storstadstillväxten

och minska näringslivets alltför ambitiösa utvecklingsplaner

i storstäderna. Länsstyrelsen i Kristianstads län betonar, att de regionala

skillnaderna på senare år har fördjupats. Expansionen i storstäderna bör

så långt möjligt hejdas och dessa regioner få andrum för att lösa sina mest

påtagliga bristprohlem.

Också RLF och Sveriges lantbruksförbund framhäver de problem som de

senaste årtiondenas snabba omstrukturering av näringsliv och bebyggelse

har medfört för bl. a. inflyttningsorterna. I de orter och regioner som tar

emot flyttningsströmmen uppstår svåra bristsituationer, som leder till slöseri

med samhällsresurserna och ökade levnadskostnader för enskilda. Samtidigt

sker en miljöförstöring som saknar motstycke. Dessa förändringar

har hittills på olika sätt främjats av statsmakterna. Effektiva åtgärder måste

nu sättas in för att bryta dessa trender. En radikal dämpning av utbyggnadstakten

i stor stockholmsområdet måste åstadkommas och samtidigt

måste utflyttningen från de befolkningssvaga regionerna vändas i en befolkningsökning

där.

Svenska metallindustriarbetareförbundet anser att en regionalpolitik som

syftar till att styra såväl samhällets som det enskilda näringslivets ekonomiska

utveckling i riktning mot en rimligare avvägning mellan expansiva

och kontraktiva orter inte kan begränsas till påverkan av enbart industrins

regionala utbredning. Enligt Svenska byggnadsarbetareförbundet behövs en

regional utvecklingsplan, som på grundval av samhällskalkyler anger avvägningar

mellan olika alternativ för näringslivets och samhällsbyggandets

fördelning mellan regionerna och för utvecklingen inom dessa. Sådana samhällskalkyler

kan knappast användas utan en i det närmaste fullständig

insyn från samhällets sida i näringslivets investeringsplaner. Vidare förutsätter

en avvägning mellan olika alternativ för näringslivets och samhällsbyggandets

fördelning att samhällsorganen i betydligt större omfattning än

f. n. har möjlighet att direkt påverka näringslivets investeringar.

Utredningens analys av storstadsproblematiken är ofullständig, menar

ERU, som för sin del vill dela upp storstadsproblematiken i flera relativt

fristående delar. En del hänger samman med takten i storstadstillväxten.

Snabb befolkningstillväxt i storstäderna kan leda till samtidiga krav på

snabb tillväxt av olika näringslivssektorer. Oreglerad tillväxt kan medföra

arbetskraftsbrist vissa perioder och arbetskraftsöverskott andra perioder.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Mycket snabb befolkningstillväxt innebär enligt ERU också att folkmängden

i andra regioner reduceras och att serviceunderlaget där minskar. Sådana

storstadsproblem hänger helt och hållet samman med takten i de regionala

expansions- och kontraktionsförhållandena och kan uppstå i en relativt liten

storstad på ungefär samma sätt som i verkligt stora städer. Problemen

är av annat slag än de problem som har samband med storstädernas absoluta

storlek. ERU har i sin rapport framhållit att en dämpning av tillväxten

torde reducera balansproblemen. Därigenom skapas handlingsfrihet, om

framtida utrednings- och forskningsresultat skulle visa att åtgärder måste

sättas in för att storstädernas absoluta storlek skall bli mindre än de nu

tenderar att bli. Av ERU:s materialredovisning framgår vidare att utvecklingen

har gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad

del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling och

styrning samt en del som orienteras mot andra regiontyper och inriktas på

rutiniserad produktion. Dessa utvecklingsdrag är betydelsefulla, eftersom

det inte är troligt att de kan påverkas i önskvärd utsträckning av subventioner

av och skatter på investeringar i byggnader och maskiner. Åtgärder

som riktas mot storstädernas tillväxt torde i första hand ge effekter i regioner

som ligger närmast under dessa städer i hierarkisystemet och inte i

glesbygdsregionerna, som ligger i systemets lägsta del. ERU understryker

bl. a. med hänvisning härtill behovet av en hela landet omfattande regional

politik.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus lån bär storstäderna visserligen många

fördelar, t. ex. differentierad arbetsmarknad och väl utvecklad service, men

också många nackdelar, nämligen miljömässigt och i form av stockningsproblem.

Ett regionalpolitiskt mål bör bygga på ett hierarkiskt funktionellt

mönster av service- och arbetsorter i vilket såväl storstaden som olika länsoch

regioncentra har viktiga uppgifter att fylla. För att nå de regionalpolitiska

målen bör samhällets sektoriella resurser samordnas.

I flera remissyttranden betonas att regionalpolitiken bör använda framför

allt generella medel som är ägnade att förbättra förutsättningarna inom

de regioner som bör stödjas utan att försämra förutsättningarna i andra

regioner. Enligt Svenska bankföreningen har den starka koncentrationen

av befolkningen till storstadsregionerna kommit att framstå som allt mindre

tillfredsställande. I dag torde allmän politisk enighet råda om att en alltför

stark koncentration av befolkning och näringsliv bör hejdas, en uppfattning

som bankföreningen delar. En genomtänkt regionalpolitik med kraftfulla

och konsekventa åtgärder är i hög grad önskvärd. Grundvalen för denna

måste vara generella åtgärder som syftar till att skapa bättre allmänna förutsättningar

för snabbare utveckling av näringslivet i de regioner som nu

står stilla eller är på tillbakagång. SAF och Sveriges industriförbund anser

det väsentligt att fler sysselsättningstillfällen skapas i de delar av landet

som särskilt berörs av strukturomvandlingen inom näringslWet. En var
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

aktig förbättring där måste till betydande del baseras på att nya arbetstillfällen

kan skapas inom den industriella sektorn. Eftersom industrisysselsättningen

i landet väntas stiga i mycket måttlig takt innebär en önskad

snabb ökning av industrisysselsättningen i skogslänen en omfördelning av

den industriella kapaciteten från söder till norr. En sådan omfördelning

får inte leda till att möjligheterna till en effektiv och lönsam produktion

försämras. Statliga insatser för att påverka näringslivets lokalisering och

utveckling måste därför sikta till att förbättra i första hand de allmänna

produktionsbetingelserna i de områden där en expansion av näringslivet är

önskvärd från samhällets synpunkt. För Skånes handelskammare framstår

de problem, som de tätbefolkade områdena mer eller mindre a priori anses

brottas med, vid internationell jämförelse som ganska små och de är absolut

sett inte större än att man kan komma till rätta med dem genom bättre

planering. Detta gäller i varje fall Malmö-Lund-regionen. Stockholms handelskammare

anser att nuvarande tendenser till koncentration av befolkning

och näringsliv kan väntas bestå och förmodligen förstärkas. Detta

leder till ytterligare minskning av sysselsättningstillfällena i glesbygderna.

Befolkningsomflyttningen skapar besvärliga problem även för de expanderande

regionerna, främst storstäderna. En viss oklarhet råder beträffande

bl. a. målen för regionalpolitiken och verkningarna av olika lokaliseringspolitiska

insatser. Mot den bakgrunden måste man vara återhållsam med

selektiva ingripanden som inte är marknadskonforma. Man bör därför satsa

på generella medel, som kan förbättra utvecldingsbetingelserna för företag

inom stödområdet, och undvika exempelvis medel som stör konkurrensrelationer.

4.2.2 Synpunkter på etableringstillstånd eller etableringsanmälan som regionalpolitiskt

medel

I huvudsak positiv inställning till etableringspåverkan i storstadsområdena

har länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, skogsstyrelsen,

Företagareföreningarnas förbund, Kronobergs, Kalmar och Jämtlands

läns företagareföreningar, RLF, Sveriges lantbruksförbund, Svenska

landstingsförbundet, LO, TCO, SALF, Norrlandsförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,

Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet

och Träfackens utredningsavdelning.

Några av dessa remissinstanser förordar närmast etableringstillstånd. Sålunda

anser länsstyrelsen i Kristianstads län att en etableringskontroll liknande

den brittiska bör utredas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län hävdar att

etableringskontrollen är ett av de medel som allvarligt bör övervägas för

att åstadkomma ökad decentralisering av verksamheter till områden utanför

storstäderna. Även SALF kräver att etableringskontroll noga analyseras.

Om inte kapital tillförs Norrland måste någon form av kontroll tillgripas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

Norrlandsförbundet förordar att man överväger etableringskontroll i form

av investeringsavgifter i de överhettade områdena.

Positiva medel är inte tillräckliga för att påverka den privata sektorns

lokaliseringar, yttrar länsstyrelsen i Kalmar län. Man måste samtidigt tillgripa

restriktioner mot investeringar och sysselsättningsökningar i stockningsområden.

Investerings- eller etableringskontroll bör därför införas

i de tre storstadsområdena och tillämpas på större projekt. Kontrollen bör

handhas på central nivå. En investeringsskatt är enligt länsstyrelsen emellertid

att föredra framför en rent administrativ reglering. Svenska metallindustriarbetareförbundet

anser att avgifter och tillstånd för etablering

bör prövas i de överhettade områdena jämte obligatorisk anmälningsplikt

för företagare vid lokalisering eller utvidgning av verksamheten. Även RLF

och Sveriges lantbruksförbund understryker i sitt gemensamma yttrande

att positiva åtgärder inte är tillräckliga för att åstadkomma bättre regional

balans. Dessa åtgärder måste kompletteras med insatser för att dämpa tillväxttakten

i de mest utpräglade expansionsområdena. Etableringskontroll

bör genomföras snarast. Kontrollen måste ha ekonomisk innebörd för att bli

effektiv.

Några instanser tar inte bestämd ställning till om inriktning bör ske mot

tillstånd eller anmälan. Sålunda anser TCO att en utredning i frågan bör

avse medel som är direkt ägnade att minska utvecklingstakten i storstadsregionerna.

Skogsstyrelsen håller för troligt att vissa aktiva åtgärder, t. ex.

etableringstillstånd eller etableringsanmälan, kan behövas för att dämpa

en överdriven koncentration till ett fåtal storstadsregioner. Motsvarande

inställning har Svenska kommunalarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller helt allmänt att det synes riktigt

att samhällets inflytande över företagens lokaliseringar ökar, eftersom samhället

måste göra stora investeringar. Etableringskontroll skulle behöva omfatta

all näringsverksamhet över viss nivå, eftersom kontroll över endast

industri torde bli föga effektiv. Men det kan sättas i fråga om en så genomgripande

åtgärd som etableringstillstånd behöver tillgripas. Etableringskontroll

kan medföra att etableringar uteblir eller att etableringar sker

utomlands. Därför bör utredas om inte etableringssamråd är tillräckligt.

Inriktning av det fortsatta utredningsarbetet på en samrådsskyldighet

förordas också av flertalet övriga remissinstanser som är positiva till någon

form av etableringskontroll. Till dessa hör Svenska landstingsförbundet,

som anser det angeläget att man — utan att den fria etableringsrätten rubbas

— inventerar administrativa instrument som bör ingå i lokaliserings- och

regionalpolitiken. Därvid bör etableringsanmälan för större företagslokaliseringar

införas. Härigenom skapas möjligheter att påverka företagens

lokaliseringsplaner på ett tidigt stadium.

Åtskilliga remissinstanser knyter an till ett system med etableringsanmälan

eller etableringssamråd närmast efter norsk modell. Sålunda finner

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1070

länsstyrelsen i Östergötlands län förslaget om samråd vara av intresse genom

de möjligheter som yppas att genom rådgivning påverka till etablering

utanför storstadsregionerna. Även länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro,

Västernorrlands och Norrbottens län, Företagareföreningarnas förbund och

Kronobergs, Kalmar och Jämtlands läns företagareföreningar uttalar sig

för ett sådant system. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att man inte

bör avstå från etableringskontroll om man inte är övertygad om att de negativa

verkningarna av den nuvarande fria etableringsrätten är mindre än de

negativa verkningarna av en kontroll. En anmälningsplikt bör införas åtminstone

i de tre storstadsområdena för en försöksperiod.

Enligt LO kräver ett effektivt fungerande system med etableringstillstånd

att man bygger upp en stor administrativ apparat och inför vissa straffformer.

Trots etableringstillståndssystemets möjligheter att åstadkomma

bättre geografisk balans vill LO i varje fall tills vidare stanna för ett system

med etableringsanmälan. Det skulle ge samhället ökade möjligheter att motverka

icke önskvärda etableringar eller utbyggnader i redan överhettade

orter och i stället styra aktuella etableringar till orter vilkas utbyggnad är

mer önskvärd från samhällssynpunkt. Om detta resultat inte nås bör etableringstillstånd

införas. Också Träfackens utredningsavdelning förordar

anmälningsplikt för etableringar i stockningsområden. I en kommande ny

regionalpolitik med utbyggda statliga styrmedel för all industrilokalisering

bör anmälningsplikten emellertid utvidgas till en fullständig etableringskontroll,

eventuellt kombinerad med investeringsavgifter. Liknande synpunkter

anläggs av bl. a. Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Av de remissinstanser som har tveksam inställning till införandet av

etableringskontroll eller etableringsanmälan ifrågasätter länsstyrelsen i

Västmanlands län värdet av någon form av etableringskontroll över industrietableringar.

Det är snarast servicesektorns — inte minst den offentliga

sektorns — utbyggnad som bär upp storstadsområdenas expansion. Länsstyrelsen

i Jönköpings län håller med om att etableringskontroll och andra

restriktiva medel i svårartade fall kan ge möjligheter att lösa lokala stockningsproblem.

Tyngdpunkten måste emellertid ligga på positiva medel.

Länsstyrelsen i Hallands län förordar att man främst satsar på effektivare

rådgivnings- och upplysningsverksamhet i etableringsfrågor, innan någon

form av kontroll införs. Till denna grupp bland remissinstanserna hör också

Svenska kommunförbundet. Förbundet framhåller att det med hänsyn till

koncentrationstendenserna inom näringslivet och önskemålet om regional

balans finns ett starkt intresse att företag lokaliserar sig och expanderar

utanför storstadsregionerna. Erfarenheterna från den hittillsvarande lokaliseringsverksamheten

har visat värdet av överläggningar och informationsutbyte

mellan offentliga organ och företagare. I princip bör restriktiva medel

användas endast när positiva åtgärder har visat sig otillräckliga. I det

fortsatta arbetet bör övervägas vilka effekter införandet av olika etablerings
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

spärrar kan få. Därvid synes i första hand etableringsanmälan i överhettade

områden böra prövas.

Om etableringskontroll omfattar tillstånd endast för nya företag att etablera

sig inom storstadsregionerna är det enligt ERU:s uppfattning osäkert

om medlet kommer att få önskade effekter. Även redan etablerade företag

bör därför omfattas. Förädlings- och arbetskraftsskatter i storstadsregionerna

torde dock ge vidare effekter än etableringskontroll. Sådana medel kan

lättare differentieras mellan olika näringslivsgrenar, vilket torde vara nödvändigt

om en balanserad utveckling skall uppnås, framhåller ERU.

Avvisande till etableringskontroll genom tillstånd eller anmälan ställer sig

Svenska bankföreningen, SAF, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,

Stockholms, Östergötlands och Södermanlands läns och Skånes

handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad samt

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län och Stockholms läns

före tag ar efören ing.

Svenska bankföreningen framhåller att tillväxten av administrativa funktioner

har avgörande betydelse för den starka befolkningstillväxten i de centrala

tätortsregionerna. En central roll i detta sammanhang spelar den statliga

förvaltningen. Föreningen stryker under vikten av att en del statliga

verksamheter flyttar till orter inom stödområdet. Praktiskt taget samtliga

större privata företag som har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till

stödområdet har också sina huvudkontor där. Motsvarande gäller enligt

föreningen endast för ett av de större statliga företag som verkar inom detta

område. Samma synpunkter redovisar också flera andra av de nyss nämnda

remissinstanserna.

SAF och Sveriges industriförbund anför i sitt gemensamma yttrande —

i vilket Sveriges grossistförbund instämmer — att syftet med etableringsanmälan,

att få till stånd en diskussion om lokaliseringsalternativ, blir ett

självändamål om man inte förutsätter att resultatet blir en relativt sett

minskad expansion i storstadsområdena, ökad etablering inom stödområdet

eller bådadera. Det är emellertid knappast troligt att en obligatorisk anmälan

får någon större sådan effekt. Förutsättningarna för etablering på skilda

orter inom stödområdet är väl kända. För åtskilliga företag är lokalisering

till storstadsregioner nödvändig med hänsyn till verksamhetens inriktning,

informations- och kontaktbehov m. m. En anmälningsskyldighet skulle därför

inte medföra några fördelar från samhällets synpunkt. Fördelarna eller

olägenheterna för företagens del beror av hur ärendena kommer att handläggas.

Man kan inte utesluta risken för långdragna och tidsödande förhandlingar,

som blir mindre fruktbara för företagen. Risker från konkurrenssynpunkt

uppkommer om företagens investeringsplaner blir kända på ett

tidigt stadium, och faror föreligger för påtryckningar från kommuner och

andra intressenter. Organisationerna framhåller att dessa synpunkter gäller

redan i fråga om anmälningsskyldighet. Industriförbundet tillägger att det

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

är berett att även framgent medverka i en informationsverksamhet till företagen

i fråga om etablerings- och lokaliseringsförutsättningar.

Etableringskontroll karakteriseras som ett mycket farligt instrument i

yttrandet från Stockholms handelskammare. De av utredningen berörda

stockningsproblemen torde i fråga om t. ex. social eller kulturell tillväxt inte

ha sin grund i regionens snabba tillväxt eller utbyggnadsproblem utan i

andra förhållanden. Strukturrationaliseringen inom Stockholmsregionen

har skett och sker i snabb takt. Industribilden kan väntas bli avsevärt ändrad

inom några få år. Expansiv och kapitalintensiv industri inom bl. a.

elektronik och kemi torde komma att ersätta äldre industrityper. En etableringskontroll

för sådana framväxande och även för andra industriers del

synes direkt olämplig. För de åsyftade industrierna torde lokalisering till

Storstockholmsregionen vara ett absolut effektivitetsvillkor och Norrland

eller andra delar av stödområdet är inte något realistiskt lokaliseringsalternativ

för dem. Alternativet är i stället etablering i en passande region utomlands.

Även Skånes handelskammare och handelskamrarna i Göteborg, Borås

och Karlstad anser att etableringskontroll medför risk att företagen i

ökad utsträckning väljer att etablera sig utomlands.

Stockholms läns företagareförening framhåller att Stockholmsområdets

tillväxt inte beror på utveckling av industrisektorn. Den är ett resultat av

en allmän urbaniseringsprocess. Regionen är den bästa grogrunden för nyskapande

av företagsamhet. Eftersom utflyttningen av företag är större än

inflyttningen innebär det att regionen är ett viktigt upptagningsområde för

lokalisering till andra delar av landet. Det kan därför inte vara riktigt att

genom utvecklingsdämpande åtgärder kväva företagsamheten inom storstadsregionerna.

4.3 Prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
Efter

erinran om skilda statliga insatser för att vidmakthålla en god samhällsmiljö

i landets olika delar framhålls i propositionen (s. 195) bl. a. att

den regionala politiken, om den skall förbättra balansen mellan landets

olika delar, med nödvändighet måste innebära att även enskild verksamhet

omfördelas från expansiva till stagnerande regioner. Medel för en sådan

omfördelande regional politik kan inriktas antingen på att stimulera utvecklingen

i de stagnerande områdena eller på att dämpa tillväxten i de expansiva

regionerna. En kombination av medel med båda dessa syften ger

helt naturligt särskilt stor verkningskraft. Härefter behandlas i propositionen

generellt verkande medel i den regionala politiken. Det bedöms emellertid

nödvändigt att samhället också i det enskilda fallet kan påverka företagens

lokaliseringsval, om målen för den regionala politiken skall kunna

förverkligas. Härvid erinras (s. 197) bl. a. om det samrådsförfarande i

regionalpolitiska frågor som har utvecklats under senare år mellan olika

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

samhälleliga organ och det enskilda näringslivet, främst planeringsrådens

verksamhet, AMS:s och företagareföreningarnas rådgivning till enskilda företag

och samarbetet mellan regeringen och Sveriges industriförbund för att

intensifiera den lokaliseringspolitiska verksamheten. Det anses önskvärt

att detta samarbete består och utvecklas ytterligare.

Det bör emellertid, uttalas vidare (s. 197), övervägas att göra upplysningsoch

rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mer organiserade

former än hittills. Att på föreliggande utredningsmaterial ta ställning till

frågan om att införa etableringstillstånd anses uteslutet. Däremot bedöms

förutsättningar finnas att aktualisera införandet av ett anmälningssystem.

Ett sådant system kräver ett relativt enkelt administrativt förfarande samtidigt

som det ger möjligheter till ett kontinuerligt samråd och utbyte av

informationer mellan de samhälleliga organen och de enskilda företagen.

Lokaliseringssamrådet bör för att få regionalpolitisk effekt inriktas främst

på sådana starkt expanderande regioner där det är särskilt angeläget att

en mer balanserad utveckling kommer till stånd. Med hänsyn till att det

inte bara eller ens huvudsakligen är industrisysselsättningens utveckling

utan också utvecklingen inom andra delar av näringslivet som utgör grunden

för expansionen i t. ex. Stockholmsområdet, bör ett samrådsförfarande

i princip omfatta all sådan enskild verksamhet som har betydelse från

lokaliseringspolitisk synpunkt. De företag som sålunda bör omfattas av

samrådet bör vara skyldiga att delta i samråd innan bindande beslut om

nyetablering eller utbyggnad fattas.

Propositionen i här aktuella delar behandlades av bankoutskottet, som

samtidigt tog upp en rad motioner som hade väckts dels i anledning av

propositionen, dels under den allmänna motionstiden vid riksdagens början.

I sitt utlåtande (1970: 40) hänvisar utskottet — i anslutning till motioner

med krav på etablerings- och investeringskontroll — till vad som anförts i

propositionen och avstyrker på grund därav motionerna. Med anledning av

motioner med krav på dämpning av expansionen i framför allt Storstockholmsområdet

erinrar utskottet om att riksdagen år 1969 enhälligt godtog

ett uttalande av chefen för inrikesdepartementet att tillväxten i storstadsområdena

borde dämpas och avlänkas till andra delar av landet. En strävan

borde vara att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner som kunde utgöra

attraktiva alternativ till storstadsområdena. Utskottet påpekar att dessa

ställningstaganden i fråga om storstadsregioner och storstadsalternativ

återkommer i prop. 1970: 75. Vilka medel som utöver de hittills tillämpade

bör komma till användning i detta sammanhang torde enligt utskottet

komma att övervägas i den fortsatta regionalpolitiska utredningsverksamheten.

Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen (rskr 270).

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1970

29

5. Departementspromemorian

5.1 Behov av samråd m. m.

Av det material som 1968 års lokaliseringsutredning och ERU har presenterat

i sina betänkanden i fråga om regionala utvecklingstendenser i Sverige

framgår enligt promemorian att den regionala obalansen har accentuerats.

Ett framträdande drag i utvecklingen är stark koncentration av befolkningen

till storstadsområdena. För andra regioner än storstadsområdena,

särskilt regionerna i landets nordliga delar, har utvecklingen haft helt

andra drag. Den kännetecknas av bl. a. vikande sysselsättningsmöjligheter

till följd av det minskade arbetskraftsbehovet inom jord- och skogsbruket.

I promemorian erinras vidare om att ERU i sin rapport har framhållit att

utvecklingen har gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad

del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling

och styrning och en del som orienteras mot andra regiontyper och inriktas

på direkt varuproduktion. En fortsatt sådan utveckling kan enligt ERU få

allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser, bl. a. genom att

möjligheterna till utjämning i förvärvsintensitet motverkas och regionala

olikheter skärps när det gäller arbetskraftens utbildningsstruktur.

Promemorian redovisar ERU :s uppfaLtning att det för storstädernas balansproblein

finns i princip två lösningar. Den ena förutsätter att ökad utbyggnad

av samhällskapital inte får komma till stånd. För att balansen skall

upprätthållas krävs då att inflyttningen till storstäderna skärs ned. Som

exempel på medel att i detta syfte reducera nyetableringar och utbyggnader

inom storstäderna nämner ERU bl. a. direkta förbud mot sådana åtgärder.

Samtidigt kan regioner utanför storstäderna göras mer attraktiva exempelvis

genom planmässig styrning av privata och offentliga investeringar till

ett fåtal stora tillväxtcentra. Den andra lösningen är enligt ERU att den

sektoriella resursfördelningen styrs aktivt så att obalanser på varu- och faktormarknaderna

undviks. Tänkbara medel i detta sammanhang är skatter

på produktionsfaktorerna under ett visst skede och utnyttjande av investeringsfonder

av den typ som nu används inom konjunkturpolitiken.

Med dessa synpunkter från ERU:s sida som bakgrund återges i promemorian

departementschefens uttalanden i prop. 1970: 75 om behovet av samråd

i lokaliseringsfrågor mellan samhället och företagen och de ställningstaganden

som görs i propositionen i fråga om införandet av en upplysnings- och

samrådsverksamhet av mer allmängiltigt slag och i mer organiserade former

än hittills.

5.2 Samrådets syfte och former

I promemorian erinras om att det redan f. n. förekommer samråds- och

informationsverksamhet i lokaliseringsfrågor. Denna verksamhet på det re
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

gionala planet har stort värde för lokaliseringsfrågorna inom varje region

men också för den långsiktiga centrala planering som skall ligga till grund

för aktiva åtgärder för att få till stånd förbättrad balans mellan regionerna.

Den ger enligt promemorian emellertid inte tillräckligt underlag för att på

kort sikt påverka val mellan lokaliseringsalternativ i skilda regioner.

Ett sådant underlag ger däremot den informationsverksamhet som industriförbundet

bedriver på grundval av de utredningar om lokaliseringsförutsättningar

i olika orter som har gjorts i samarbete mellan förbundet och inrikesdepartementet,

anförs vidare i promemorian. Denna informationsverksamhet

täcker dock bara förbundets branschorganisationer, som visserligen

omfattar åtskilliga men dock inte alla företag och organisationer vilkas lokaliseringsval

skulle behöva påverkas. Dessutom beror det självfallet på

företagens eget intresse av att diskutera olika lokaliseringsalternativ om en

diskussion härom över huvud taget kommer till stånd. Detta är en brist i informationssystemet.

Det torde nämligen i många fall förhålla sig så, sägs

det i promemorian, att företagen har förutfattade meningar i lokaliseringsfrågor

och därför saknar intresse av att ta del av den information som finns

tillgänglig. En följd härav kan bli att de missbedömer fördelar resp. nackdelar

av olika lokaliseringsalternativ. Vid övervägandena om en förbättrad

samråds- och informationsverksamhet måste därför det väsentligaste syftet

vara att förmå företagare m. fl. att verkligen ta emot tillgänglig information

om förutsättningarna vid olika lokaliseringsalternativ och på grundval härav

seriöst överväga de skilda alternativen.

I en reservation till lokaliseringsutredningens förslag och också i andra

sammanhang har förordats att man åstadkommer förbättrade kontakter

mellan företagen och myndigheterna i lokaliseringsfrågor genom att knyta

an till gällande överenskommelse mellan arbetsmarknadsmyndigheterna

samt vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om varsel vid driftsinskränkningar

och driftsnedläggelser. I anslutning härtill anförs i promemorian

att SAF :s och Sveriges industriförbunds rekommendationer i cirkuläret

i februari 1965 om varsel vid arbetskraftsutökningar är värdefulla i

första hand från arbetsmarknadspolitiska synpunkter. De saknar inte heller

lokaliseringspolitiskt värde. Erfarenheterna synes dock visa att rekommendationerna

hittills inte har gett det utbyte som är önskvärt från regionalpolitisk

synpunkt. Bortsett härifrån kan emellertid sättas i fråga om en avtalsreglerad

varselskyldighet är ägnad att fylla det här aktuella regionalpolitiska

syftet. Härför måste nämligen fordras dels att avtalet täcker de regioner

och branscher som samrådet bör omfatta, dels att varselskyldigheten förbinds

med skyldighet att medverka i ett samrådsförfarande. Vidare bör samrådsskyldighet

förenas med kontroll från samhällets sida att skyldigheten

verkligen fullgörs. I promemorian bedöms det möta svårigheter att knyta an

sådan kontroll till avtalsreglerad varsel- och samrådsskyldighet.

Den nu gällande byggnadsregleringen i form av krav på igångsättningstillstånd

för vissa byggnadsarbeten täcker bara en del av byggnadsmarknaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

,*51

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Tillståndskrav gäller sålunda endast för s. k. oprioriterat byggande. Utanför

tillståndskrav faller bl. a. industrilokaler. Det synes enligt promemorian inte

lämpligt att tillståndskravet vidgas enbart för att behovet av lokaliseringssamråd

skall kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill bedöms nuvarande

igångsättningsreglering inte utgöra lämpligt underlag för samrådsförfarandet.

Promemorian mynnar ut i slutsatsen att det lokaliseringspolitiskt motiverade

samrådet — med de bedömningar som kan göras f. n. — synes böra

grundas på en fristående anmälnings- och samrådsskyldighet i fråga om

planerade nyetableringar eller utvidgningar.

5.3 Den geografiska avgränsningen

I promemorian knyts an till uttalandet i prop. 1970: 75 att ett samrådsförfarande

bör inriktas främst på sådana starkt expanderande regioner där

det är särskilt angeläget att en mer balanserad utveckling kommer till stånd.

Detta uttalande synes enligt promemorian f. n. tillämpligt på främst de

tre storstadsområdena. Men besvärande balansproblem av storstadsnatur

kan uppkomma också i andra områden, särskilt områden som ligger storstadsområdena

nära eller som vid den regionala planeringen betecknas som

storstadsalternativ. Man kan inte heller bortse från att stockningsproblemen

för vissa regioner eller delar av regioner kan reduceras i sådan mån att ett

obligatoriskt samrådsförfarande inte längre ter sig påkallat. Av dessa skäl

bör man undvika att stelt geografiskt avgränsa de områden där samrådsskyldighet

skall gälla. I stället bör man sträva efter en ordning som gör det

möjligt alt i den utsträckning som syftet med förfarandet motiverar efter

hand vidga eller begränsa de områden där systemet skall vara tillämpligt. I

promemorian föreslås att Kungl. Maj :t därför bemyndigas att närmare bestämma

den geografiska avgränsningen på grundval av uttalanden härom

som riksdagen kan komma att göra i samband med behandlingen av prop.

1970: 75 eller i andra sammanhang.

5.4 Anmälningsskgldighetens omfattning

5.4.1 Allmänna synpunkter

Det framhålls i promemorian som naturligt att utgångspunkten för ett

samrådsförfarande blir anmälan om planerad etablering eller utvidgning till

den myndighet som åläggs att handlägga samrådsfrågan. I första hand måste

alltså preciseras i vilka fall anmälningsskyldighet skall föreligga. Regler härom

bör fånga upp så många som möjligt av de fall i vilka det med hänsyn

till syftet med förfarandet skall förekomma samråd. Det skall vidare vara

enkelt att konstatera när anmälningsskyldighet föreligger. Detta motiveras

av såväl intresset för den enskilde att veta vad som åligger honom som det

allmännas intresse av att det finns rimliga möjligheter till kontroll av att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

skyldigheten fullgörs. Det betonas att det kan möta svårigheter att på en

gång uppfylla båda dessa krav.

5.4.2 Grunden för anmälningsskyldigheten

A\ redogörelsen för det norska systemet framgår enligt promemorian att

man i Norge har utnyttjat främst lokalbehovet för att precisera grunden för

anmälningsskyldigheten. I viss utsträckning har lokalbehovet kombinerats

med sysselsättningseffekten. I några fall utgör viss investeringskostnad för

lokaler grund för anmälningsskyldighet.

Eftersom syftet med samrådet ytterst är att åstadkomma en balanserad

expansion, bör grunden bestämmas så att samrådet kan sträckas ut över

olika grenar av samhällslivet, anförs i promemorian. Det synes finnas huvudsakligen

tre tänkbara grunder för anmälningsskyldighetens inträde: sysselsättningsökning,

investeringskostnad och lokalbehov. I promemorian görs

i dessa avseenden följande bedömningar.

En sysselsättningsökning som grund för anmälningsplikt kommer inte

att träffa nyetableringar eller utvidgningar som i och för sig är föga personalkrävande

men som sekundärt kan leda till betydande sysselsättningsökningar.

Vidare får man på ett ofullständigt sätt kontakt med branscher där

företag med ganska liten personalstyrka är vanliga. Säsong- eller konjunkturvariationer

i sysselsättningen kan vidare erbjuda besvärliga problem. Det

torde inte sällan vara vanskligt att bedöma om en sysselsättningsökning är

säsong- eller konjunkturbetonad eller inte. Trots dessa omständigheter finns

det goda skäl att lägga sysselsättningsökning som grund för anmälningsskyldigheten.

Det synes emellertid f. n. finnas ganska små möjligheter att på ett

enkelt och billigt sätt kontrollera att anmälningsskyldighet har fullgjorts i

de fall där så skall ske. Visserligen kan sysselsättningsförändringar avläsas

av de arbetsgivaruppgifter som skall avlämnas enligt förordningen (1959:

552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,

m. m. Dessa uppgifter blir emellertid tillgängliga i samlat skick först omkring

ett ar eller längre tid efter det en sysselsättningsförändring redan har

inträtt. Det innebär att möjligheterna att kontrollera att anmälningsskyldigheten

fullgörs är otillfredsställande. De sanktioner som kan övervägas vid

underläten anmälan är närmast böter och ålägganden att begränsa sysselsättningen.

Sådana sanktioner måste emellertid bedömas vara antingen ineffektiva

eller föga lämpliga med hänsyn till verkningarna för tredje man,

i första hand de anställda. Det torde av dessa skäl f. n. vara svårt att lägga

sysselsättningen till grund för anmälningsskyldigheten.

Vid bedömningen av investeringskostnad av viss nivå som grund för anmälningsskyldighet

måste man beakta att investeringar i viss utsträckning

inte är uttryck för någon expansion och inte heller leder till någon mera

påtaglig efterfrågan på arbetskraft på andra håll inom regionen. Vidare kan

bedömningen i samradsärende av de planerade investeringarnas direkta och

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

indirekta effekter bli rätt vansklig. Det kan inte uteslutas att annars önskvärda

rationaliseringar i viss mån motverkas. En annan olägenhet är att

man inte fångar upp sådana i och för sig sysselsättnings- eller lokalkrävande

nyetableringar eller utvidgningar som kan ske till förhållandevis låga kostnader.

Inte heller torde det f. n. finnas någon på en gång enkel och effektiv

möjlighet att kontrollera att anmälningsskyldigheten efterlevs. Även med

investeringskostnaden som grund gäller att det är svårt att skapa sådana

sanktioner mot överträdelser, vilka på en gång är effektiva och inte berör

tredje man. Också investeringar som grund för anmälningsskyldigheten

synes alltså böra avvisas.

Den tredje möjligheten är att knyta an till lokalbehovet. Så har skett i de

länder där etableringskontroll nu förekommer. Även att lägga lokalbehovet

som grund har vissa svagheter. Utanför samrådet lämnas företag som har

goda utrymmesreserver, och anmälningsskyldigheten måste omfatta även

ganska obetydliga lokalbehov om man vill nå företag vilkas verksamhet kräver

små lokalutrymmen men är förhållandevis personalkrävande. I regel

torde emellertid ett ökat lokalbehov ha samband med en sysselsättningsökning,

även om det naturligtvis inte kan sägas att en lokalökning står i en

bestämd relation till en sysselsättningsökning. Behov av ytterligare lokaler

synes dock kunna utgöra eu tillfredsställande grund för en anmälningsskyldighet

som syftar till kontakt med det alldeles övervägande antalet fall av

väntade direkta eller indirekta sysselsättningsökningar inom regionen. Det

kan också förmodas att bedömningen av om behov av ytterligare lokaler

mera är en rationaliseringsåtgärd -— t. ex. sammanförande av spridda arbetsställen

till ett — än uttryck för en expansion åtminstone i en del fall

inte innebär samma svårigheter som när effekterna av investeringar till

visst belopp skall värderas. Därtill kommer att det är jämförelsevis lätt att

kontrollera om en anmälningsskyldighet som grundas på lokalbehov verkligen

efterlevs. Kontrollen kan bygga på bestämmelserna i byggnadsstadgan

(1959: 612) om skyldighet att söka byggnadslov. Anmälan för samråd

kan ställas upp som villkor för att byggnadslov skall få beviljas. Fördelen

med denna kontroll är framför allt att lokalbehovet i princip inte kan tillgodoses

och alltså nyetableringen eller utvidgningen inte komma till stånd

utan att samråd har ägt rum.

Man skulle kunna överväga att, som har skett i Norge, kombinera flera

grunder, t. ex. lokalbehov och viss sysselsättningsnivå. Man kan då skapa

garantier för att bl. a. småföretag inte behöver göra anmälan. Men eftersom

man kan förutsätta att det ofta finns ett samband mellan lokalbehov och

sysselsättningsökning bör den nämnda effekten kunna i huvudsak undvikas

genom begränsning av anmälningsskyldigheten till behov av lokaler med viss

ytstorlek. En kombination av investeringskostnad och lokalbehov som grund

för anmälningsskyldigheten gör det nödvändigt att investeringskostnaden

utreds i kontrollärendet. Detta innebär att kontrollen kompliceras avsevärt.

Det förefaller i så fall inte lämpligt att lägga kontrollen på byggnadsnämn3

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 154

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Knngl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

den. Det är därför knappast något vunnet med att kombinera flera grunder

jämfört med att utnyttja endast lokalbehovet.

På grundval av dessa överväganden föreslås i promemorian att anmälningsskyldighet

skall föreligga i vissa fall av lokalanskaffning.

Även om det alltså finns avgörande praktiska skäl att f. n. knyta samråd sskyldigheten

till anskaffning av lokaler, bör man enligt promemorian uppmärksamma

de möjligheter som framdeles kan öppnas att i stället lägga

sysselsättningsökningen till grund. I detta sammanhang bör dessutom betonas

att det är önskvärt att de av SAF och Sveriges industriförbund utfärdade

rekommendationerna följs i större utsträckning än hittills även av företag

som inte kommer att omfattas av obligatorisk anmälningsskyldighet.

5.4.3 Anmälningsskyldighetens avgränsning med hänsyn till sättet för anskaffningen

av lokaler

En utgångspunkt för att avgränsa anmälningsskyldigheten med hänsyn

till sättet för anskaffningen av lokaler bör enligt promemorian lämpligen

vara att skyldigheten inte bör sträckas längre än som kan kontrolleras genom

kravet på byggnadslov. Man kan förutsätta att generellt krav på byggnadslov

föreligger i de områden där anmälningsskyldighet kan antas bli

aktuell. Kravet på byggnadslov omfattar praktiskt taget alla fall av ny-, tilleller

ombyggnad av lokaler. Anmälningsskyldigheten föreslås därför omfatta

allt ianspråktagande av lokaler som föranleder ny-, till- eller ombyggnad

eller annan åtgärd med byggnad som kräver byggnadslov enligt byggnadslagstiftningen.

Hur lokalerna anskaffas saknar betydelse från annan

synpunkt än att skyldigheten att göra anmälan resp. söka byggnadslov kan

komma att åvila annan än den som skall disponera lokalerna.

Med denna avgränsning skulle ianspråktagande av helt bruksfärdiga lokaler

eller lokaler som inte behöver ändras i sådant avseende som kräver

byggnadslov att falla utanför anmälningsskyldigheten, framhålls i promemorian.

Detta gäller dock bara lokaler som inte skall tas i anspråk för väsentligen

annat ändamål än det som de har använts för tidigare. Den som

bygger eller iordningställer lokaler för försäljning eller uthyrning omfattas

av anmälningsskyldigheten enligt den föreslagna avgränsningen. Att även i

övrigt inordna ianspråktagande av bruksfärdiga lokaler — vare sig det är

fråga om ett företags egna lokaler eller sådana som anskaffas genom köp

eller förhyrning -— erbjuder stora problem därför att det inte finns någon

enkel möjlighet att kontrollera att anmälningsskyldigheten fullgörs. I Norge

har man lagt kontrollen av sådana fall på vad som motsvarar inskrivningsdomaren

i Sverige. En sådan ordning skulle i vårt land täcka anskaffning av

lokaler endast genom fastighetsköp. Det anses uteslutet att lägga en sådan

kontrollfunktion på inskrivningsdomaren. Dessutom skulle ändå ianspråktagande

av redan förut ägda lokaler eller hyrda lokaler lämnas utanför kontrollen.

Dessa fall synes inte kunna kontrolleras i sådana former att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 154 år 1970 35

ianspråktagandet hindras, utan man skulle få lita till straffsanktioner i

efterhand.

I själva verket lär det enligt promemorian emellertid inte bli så många

fall som i praktiken lämnas utanför anmälningsskyldigheten. De flesta åtgärder

med eu byggnad kräver byggnadslov. Det anses därför kunna godtas

att de sannolikt få fall då byggnad kan användas för ny eller utvidgad verksamhet

utan att byggnadslov krävs lämnas åsido, åtminstone tills vidare.

F. ö. erinras om att det är möjligt att i lokaliseringsstödärenden som gäller

utflyttning från storstadsområden föreskriva villkor i fråga om användningen

av lokaler som blir lediga genom utflyttningen.

En avgränsning av anmälningsskyldigheten behöver självfallet göras också

såvitt avser lokalernas storlek. Denna fråga behandlas i ett senare avsnitt.

5.4.4 Den sektoriella avgränsningen

I promemorian erinras om att anmälningsskyldigheten i det norska systemet

ligger i huvudsak på företag inom industri och hantverk. Man är emellertid

i Norge beredd att utvidga systemet till även annan näringsverksamhet

om det visar sig behövas. Med utgångspunkten att alla samhällssektorer

skulle behöva omfattas av sådan skyldighet uttalas i promemorian att man

från anmälningsskyldighet synes böra undanta i första hand statlig, kommunal

och landstingskommunal myndighet. Beträffande statlig förvaltning

bedöms lokaliseringsaspekterna i samband med att frågor om lokalanskaffning

m.m. aktualiseras. Från tid till annan har vidare gjorts speciella utredningar

om den statliga förvaltningens lokalisering. Nyligen har en sådan

undersökning gjorts av den av chefen för finansdepartementet tillsatta delegationen

för frågor om utlokalisering av statliga förvaltningsmyndigheter

från storstockholmsområdet. Det föreligger därför inget större behov att

ålägga statlig myndighet anmälningsskyldighet. Med hänsyn till formerna

för lokaliseringsfrågornas prövning, bl. a. i riksdagen, framstår en anmälningsskyldighet

i dessa fall inte heller som lämplig. Däremot bör statligt

företag omfattas av denna skyldighet. En kommuns byggande för förvaltningsändamål

är av naturliga skäl i allt väsentligt lokaliserat till kommunens

område och faller därför utanför syftet med lokaliseringssamrådet.

Detsamma anses i viss utsträckning gälla för landstingskommuns motsvarande

byggande.

Mot bakgrunden av ERU :s karakteristik över den uppdelning av näringslivet

i en storstadsorienterad del och en mot andra regioner inriktad del som

utvecklingen har medfört påpekas i promemorian att det material som denna

karakteristik bygger på ger vid handen att man inte som i Norge bör begränsa

samrådet att gälla företag inom endast vissa näringsgrenar. Tvärtom

bör i princip alla olika verksamhetsgrenar kunna omfattas av anmälningsplikt.

Vissa undantag bedöms emellertid böra göras. Sålunda bör man generellt

undanta byggande för bostadsändamål. Omfattningen av bostadsbyg
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

gandet inom olika kommuner regleras bl. a. av de ramar som tilldelas kommunerna

av bostads- och arbetsmarknadsmyndigheterna med utgångspunkt

i den bostadsbyggnadsplan som statsmakterna årligen beslutar om. Bestämmandet

av ramarna för kommunerna sker på grundval av bl. a. regionalpolitiska

överväganden. Vidare bör samlingslokaler av skilda slag undantas,

t. ex. kyrkor, folkets hus m. m. Beträffande sådana byggnader finns det

av naturliga skäl ganska litet utrymme för en diskussion om alternativ lokalisering.

Anmälningsskyldigheten bör inte heller omfatta närbutiker och

annan närservice, som utgör naturligt komplement till boendet.

I övrigt kan det enligt promemorian finnas anledning att för de utpräglade

storstadsområdenas del tillse att lokaliseringssamråd kommer till stånd

vid alla mera betydande nyetableringar eller utvidgningar inom flertalet

sektorer. Inte minst viktigt är det att samrådet omfattar administration och

andra servicefunktioner som svarar för en väsentlig del av expansionen i

dessa områden. Hur den sektoriella avgränsningen i detalj bör ske bör bero

på karaktären av stoclmingsproblemen inom de olika regionerna vid olika

tider. Det bör således finnas möjlighet att efter hand avgöra vilka sektorer

som skall omfattas av anmälningsskyldighet, varvid skyldigheten bör kunna

bestämmas olika i skilda regioner och för skilda tider.

5.5 Samrådsförfarande

Samrådsförfarandet skisseras i promemorian i sina huvuddrag enligt följande.

En anmälan för samråd bör leda till att lokaiiseringsmyndigheten vidtar

åtgärder som behövs inför kommande överläggningar. Anmälan bör å ena

sidan göras när något så när konkreta planer föreligger för var och när

etableringen eller utvidgningen skall äga rum och när effekterna av planernas

förverkligande vad gäller arbetskraftsbehov in. in. kan bedömas. Möjligheterna

att föra meningsfulla överläggningar om lämpliga lokaliseringsalternativ

saknas om expansionsplanerna är helt vaga. Det är å andra sidan

angeläget att företaget eller organisationen får information om lokaliseringsalternativ,

innan planerna på etablering eller utvidgning har fått så fast

form att de inte kan ändras. Samrådet bör komma till stånd innan den anmälningsskyldige

har bundit sig för visst ianspråktagande av lokaler. Det

torde inte vara möjligt att närmare precisera när anmälan skall göras eller

mera detaljerat ange vilka upplysningar som skall bifogas för att anmälan

skall anses ha skett. De erfarenheter som efter hand vinns av systemets tilllämpning

får läggas till grund för bedömning av möjligheterna och behovet

att sedermera komplettera systemet i detta avseende.

Lokaiiseringsmyndigheten behöver för sin handläggning av samrådsärendet

vissa närmare uppgifter beträffande den planerade etableringen eller utvidgningen.

Uppgifter behövs beträffande omfattningen och beskaffenheten

av eventuell nuvarande verksamhet, antalet sysselsatta, arbetsställenas be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

lägenhet m. m. Vidare torde uppgifter böra lämnas myndigheten om den

närmare beskaffenheten och omfattningen av de planerade åtgärderna och

om syftet med dem. Den anmälande bör upplysa var etableringen eller utvidgningen

planeras äga rum och när planerna skall förverkligas. Uppgifter

behövs vidare bl. a. om lokalbehovet, om beräknad sysselsättningseffekt

och om beräknade produktionsförändringar. Hur pass omfattande uppgifter

som krävs i samrådsärendena kan variera från fall till fall. Arten och omfattningen

av de uppgifter som bör lämnas bör samordnas med den uppgiftsskyldighet

i motsvarande avseenden som åligger eller kan komma att

åläggas företag i andra sammanhang. Det synes mest ändamålsenligt att

närmare föreskrifter om uppgiftslämnandet ges i administrativ ordning.

Närmare reglering av vad som skall förekomma vid samrådet bör inte

göras. Man kan räkna med att lokaliseringsmyndigheten i en del fall redan

på grundval av anmälan och en förberedande utredning finner det ändamålslöst

att diskutera andra lokaliseringsalternativ. Så t. ex. behöver realiserandet

av vissa utbyggnadsplaner inte vara uttryck för någon expansion eller

någon från regionalpolitisk synpunkt olämplig omstrukturering. Även

i andra fall kan en alternativ lokalisering te sig inaktuell. Men många gånger

torde situationen vara sådan att ett mera ingående informationsutbyte mellan

myndigheten och den anmälande är påkallat. Hur pass ingående informationerna

bör vara måste bero av omständigheterna i det särskilda fallet.

Lokaliseringsmyndigheten bör därför ha betydande handlingsfrihet i detta

avseende. Det är viktigt att den anmälande blir grundligt informerad bl. a.

om det regionalpolitiska stöd som kan lämnas honom vid etablering inom

område där stöd kan utgå. Vidare torde ofta finnas anledning att tillhandahålla

utredningar beträffande lokaliseringsförutsättningar i övrigt i orter

som med hänsyn till såväl företagets verksamhet som ortens näringsliv kan

utgöra lokaliseringsalternativ. Det är naturligt att myndigheten härvid bör

ta hänsyn till önskemål från den anmälande om utredning beträffande sådana

alternativ som han är intresserad av liksom att myndigheten särskilt

undersöker förutsättningarna för etablering inom område där stöd kan utgå.

För att utredningen skall vara ändamålsenlig kan myndigheten behöva

kompletterande uppgifter från företaget. Om myndigheten utrustas med

tvångsmedel för att få tillgång till sådana informationer, torde samrådets

karaktär av frivilligt förfarande gå förlorad. Med hänsyn härtill torde man,

åtminstone i avvaktan på erfarenheter från samrådsärenden, böra avstå från

att tillägga myndigheten befogenhet att utnyttja tvångsmedel mot den anmälande.

Eftersom lokaliseringsmyndigheten bör ha handlingsfrihet i fråga om

utredningen i lokaliseringsfrågan bör det inte komma i fråga att, som har

skett i det norska systemet, förplikta myndigheten att tillhandahålla kostnadsanalyser

beträffande alternativa lokaliseringar. Detta utesluter givetvis

inte att myndigheten i mån av resurser lämnar den anmälande bistånd i

dessa och andra avseenden.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Ibland kan det vai-a ändamålsenligt att överläggningar äger rum även med

annan än den anmälande. Så kan vara fallet t. ex. om lokalerna anordnas

eller anskaffas för annans räkning, t. ex. för att överlåtas eller hyras ut. Det

bör ankomma på lokaliseringsmyndigheten att bedöma när det är lämpligt

med ett på detta sätt vidgat samråd och att ta initiativ därtill. Någon särskild

reglering av sådana situationer synes inte behövas.

Samradet skall ha karaktär av ett utbyte av informationer om och synpunkter

på olika lokaliseringsmöjligheter. Det är viktigt att samrådet utfoi

mas sa att det smidigt kan anpassas till företagens och organisationernas

egen planering.

Efter avslutat samråd skall den anmälande ha frihet att själv besluta

om var han skall etablera sig eller utvidga sin verksamhet. Samrådsförtarandet

bör avslutas genom att myndigheten utfärdar bevis om att samråd

har skett.

I promemorian påpekas att man vid remissbehandlingen av lokaliseringsutredningens

betänkande har uttalat farhågor för att överläggningar i lokaliseringsfrågan

kan bli långdragna och tidsödande. Samrådsmyndigheten

hör enligt promemorian svara för att samrådet sker utan dröjsmål och få

resurser härför. En snabb och effektiv handläggning är nödvändig om samrådsförfarandet

i längden skall kunna fylla sin uppgift. En förutsättning för

att samrådet skall kunna gå snabbt är emellertid att de anmälande själva

är positivt inställda till samrådsförfarande! och lämnar reell medverkan i

detta genom att både göra anmälan i god tid och sedan aktivt medverka i

samrådet.

Liksom i Norge anses viss tidrymd för överläggningarna böra anges, efter

vars utgång samrådsskyldigheten anses fullgjord. Hinder bör inte föreligga

att samrådet fortsätts även efter den bestämda tidens utgång, förutsatt att

både myndigheten och den anmälande finner detta ändamålsenligt. Mera

tveksamt bedöms det vara om lokaliseringsmyndigheten bör ha möjlighet

att föreskriva längre samrådstid om särskilda skäl föreligger. Myndigheten

skulle därigenom få möjlighet att förlänga samrådsförfarande! i avvaktan

på kompletterande upplysningar eller utredningar som myndigheten bedömer

nödvändiga. Å andra sidan räknas i promemorian med att företag och

organisationer, som har positiv inställning till samrådsförfarandet, inte

kommer att undanhålla de uppgifter som lokaliseringsmyndigheten anser

nödvändiga för att bedöma t. ex. vilka lokaliseringsalternativ som bör presenteras.

För speciella fall förordas dock att möjlighet öppnas till förlängning

av tiden. Huvudregeln bör alltså vara att tidrymden för samrådet fixeras,

men möjlighet till förlängning finns, om det föreligger synnerliga skäl.

Som har redovisats förut får man enligt promemorian en på det hela taget

tillfredsställande kontroll över att samråd kommer till stånd om man knyter

anmälningsskyldigheten till vissa åtgärder som kräver byggnadslov. Kontrollen

föreslås i promemorian åstadkommas på så vis att byggnadsnämnd

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

inte får meddela byggnadslov utan att anmälningsskyldig sökande företer

bevis om att samråd har skett.

Sveriges industriförbund har i sitt remissyttrande över lokaliseringsutredningens

betänkande påpekat att den offentlighet som på ett tidigt stadium

måste ges företagets investeringsplaner i och med att anmälan sker kan

medföra nackdelar från konkurrenssynpunkt och påtryckningar från kommuner

och andra intressenter etc. Sådana olägenheter kan enligt promemorian

undvikas genom att såväl de uppgifter som den anmälande lämnar i

samband med anmälan som de utredningar lokaliseringsmyndigheten gör

sekretessbeläggs. Även bestämmelser om tystnadsplikt för den som tar befattning

med samrådsärenden hos myndigheten behövs.

5.6 Lokaliseringsmyndigheten

Lokaliseringsmyndighetens uppgifter blir enligt promemorian sammanfattningsvis

att lämna informationer och göra utredningar om förutsättningarna

för etablering eller utvidgning dels på den planerade etableringsorten

och dels på andra orter, i första hand inom stödområdet, att ta upp överläggningar

om alternativ lokalisering och att efter överläggningarna utfärda

bevis om att samråd har förekommit.

Till grund för samrådsverksamheten bör ligga den regionalpolitiska planeringen,

uttalas i promemorian. Den materialinsamling och det utredningsarbete

som görs vid denna planering bör utnyttjas för att belysa lokaliseringsförutsättningarna

i olika regioner och orter. Bedömningar i samrådsärendena

bör göras på central nivå, eftersom det här blir fråga om diskussioner

rörande lokaliseringsval främst mellan olika regioner. Underlag för sådana

överväganden finns i viss utsträckning tillgängligt inom inrikesdepartementet

och ERU. Att förlägga lokaliseringssamrådet på departementsnivå

är i och för sig inte lämpligt och strider f. ö. mot grunderna för 1965 års departementsreform.

ERU är ett utredningsorgan med ställning som kommitté

och bör inte åläggas myndighetsfunktioner. Den enda centrala myndighet

som f. n. har direkt anknytning till regionalpolitiken är AMS, som

hittills har fullgjort den centrala myndighetsfunktionen inom lokaliseringspolitiken.

Uppgiften som samrådsmyndighet föreslås i promemorian därför

läggas på AMS.

Hos AMS finns f. n. en arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som i styrelsens

ställe handlägger vissa ärenden om erkända arbetslöshetskassor (12

och 17 §§ instruktionen (1965: 667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna)

. Enligt instruktionen kan Kungl. Maj :t vid behov utse

ytterligare delegationer för att handlägga särskilda uppgifter. Samrådsärendena

bör enligt promemorian lämpligen på liknande sätt handläggas av en

särskilt inrättad delegation hos styrelsen. I delegationen bör ingå företrädare

för bl. a. staten, näringslivet, arbetsmarknadsparterna och kommunerna.

Till delegationens förfogande bör ställas ett särskilt kansli inom ramen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

för AMS:s organisation. Det är viktigt att detta kansli både kvantitativt

och kvalitativt får sådana resurser att samrådsverksamheten får ett reellt

innehåll. Delegationen bör iiärutöver kunna anlita särskild expertis i olika

frågor. Den närmare uppbyggnaden av kansliorganet föreslås skola undersökas

ytterligare.

För utredningsarbete anses dessutom länsstyrelserna, planeringsråden,

länsarbetsnämnderna och företagareföreningarna böra anlitas. I promemorian

sägs det vara särskilt angeläget att länsstyrelsernas/planeringsrådens

sakkunskap i frågor som angår lokaliseringsförutsättningar inom länen utnyttjas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

41

6. Remissyttrandena över promemorian

6.1 Remissinstansernas inställning i stort

Ett samrådsförfarande av den typ som föreslås i promemorian tillstyrks

eller lämnas utan erinran av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium,

AMS, bostadsstgrelsen, statens planverk, länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, lokaliseringsutredningen, majoriteten i Svenska

kommunförbundets styrelse, Företagareföreningarnas förbund, KF, Sveriges

köpmannaförbund, flertalet kommunala organ och Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare. Ett par remissinstanser ställer sig inte

avvisande men hävdar att det föreslagna samrådsförfarandet inte bör införas

utan ytterligare klarlägganden om samrådets regionalpolitiska syfte

och effekter. Yttranden av denna innebörd har avgetts av länsstyrelsen i

Malmöhus län och ERU.

En grupp remissinstanser ställer sig huvudsakligen positiva till promemorieförslaget

men sätter i fråga om inte en starkare styrning av etableringarna

skulle kunna vara motiverad, i varje fall på längre sikt. Till denna

grupp hör länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län, LO, TCO,

Skånes FCO-distrikt, RLF och några kommuner.

Huvudsakligen avstyrkande yttranden har avgetts av bl. a. eu minoritet

i AMS:s styrelse, länsstyrelsen i Stockholms län, Handelskamrarnas nämnd,

SAF, Sveriges industriförbund, SHIO, Svenska bankföreningen, Sveriges

grossistförbund, en minoritet i Svenska kommunförbundets styrelse, Stockholms

läns och Malmöhus läns företagareföreningar, Stor-Stockholms planeringsnämnd,

Sydvästra Skånes kommunalförbund, stadsfullmäktige i Göteborg,

drätselkammaren i Malmö och ett antal hörda handelskammare.

6.2 Behovet av information i lokalis eringsf råg or

Remissinstanserna är i stort sett eniga om värdet av förbättrad information

till företag och organisationer i frågor som har betydelse för lokaliseringsval.

Ett aktivt samarbete mellan samhällsorgan och näringsliv är inte något

nytt, påpekar Svenska kommunförbundet. Det finns ett ömsesidigt beroende

mellan beslut av samhälle och näringsliv. Samråd blir under sådana

förhållanden ett naturligt inslag i beslutsprocessen. Redan nu förekommer

samråd vid driftsinskränkningar och företagsnedläggningar. Denna

samverkan kan ses som ett led i försöken att lösa uppkomna problem i

samband med redan fattade beslut. Det finns starka skäl för ett samrådsförfarande

innan slutlig ställning har tagits till sysselsättningsförändringar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Ett ökat informationsutbyte är således naturligt. Förbundet erinrar om

samrådet mellan Sveriges industriförbund och inrikesdepartementet i lokaliseringsfrågor

och ser promemorieförslaget som en utveckling i syfte att

förbättra beslutsunderlaget i lokaliseringsfrågor.

Lokaliseringsutredningen framhåller att samhället har ett starkt intresse

av att få kontakt med företagen dels för att informera om lokaliseringsförutsättningar

i olika orter och regioner, det lokaliseringspolitiska stödet

och andra regionalpolitiska medel, dels för att diskutera lokaliseringsalternativ

och söka påverka företagens lokaliseringsval bl. a. genom användning

av de positiva regionalpolitiska medlen. Samrådet bör snarast hänföras

till de positiva medlen. Det är ju fortfarande företagen själva som

beslutar om lokaliseringen. Anmälningsskyldigheten behöver med hänsyn

till den information som skall ges inte uppfattas som något negativt. Det

positiva med samrådet borde ha betonats mera i promemorian, anser utredningen.

Även andra remissinstanser betonar informationens betydelse för eu

framgångsrik regionalpolitik. Enligt KF bör näringslivets strukturomvandling

lösas med i första hand arbetsmarknadspolitiska medel. Som

komplement till dessa behövs rörelsestimulerande medel och ett mer organiserat

informationsutbyte mellan samhällsorgan och enskilda företag.

Ett sådant informationsutbyte är enligt KF:s uppfattning en av förutsättningarna

för att en hela landet omfattande regionalpolitik skall kunna utformas

på bästa sätt. Också länsstyrelsen i Värmlands län anser att det finns

skäl att stimulera näringslivet till ökade kontakter med offentliga lokaliseringsorgan.

Nya åtgärder för att öka kontaktytan mellan näringsliv och

samhälle behövs som komplement till nuvarande lokaliseringspolitiska och

regionalpolitiska åtgärder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar värdet i lokaliseringspolitiskt

hänseende av att informationsnivån höjs. Osäkerheten inför nylolcaliseringsalternativ

skulle härigenom minska och benägenheten för ny lokalisering

öka.

I sitt gemensamma yttrande säger SAF och Sveriges industriförbund bl. a.

att ju bättre informationer om lokaliseringsförutsättningarna i olika områden

och orter som står företagen till buds, desto större möjligheter har de

att göra en riktig bedömning av lokaliseringsfrågan. Myndigheterna kan

göra en värdefull insats för att belysa dessa frågor och samtidigt ge företagen

informationer om samhällets intentioner inom samhällsplaneringen

och regionalpolitiken. Organisationerna har klart deklarerat sin positiva

inställning till ökad information och samråd mellan näringslivet och statsmakterna

i lokaliserings- och planeringsfrågor och sin vilja att medverka till

att detta kommer till stånd. Också Svenska bankföreningen anser att det behövs

ökat informationsutbyte för att företag och myndigheter bättre skall

kunna bedöma fördelar och nackdelar med olika etableringsalternativ. Stock
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 15-i år 1970

holms handelskammare säger sig utgå från att de enskilda företagen i sitt

eget intresse förlägger sin verksamhet till den plats som från företagens

synpunkter framstår som fördelaktigast med hänsyn till tillgängliga informationer.

Förbättrad information från samhällets sida om tillgången på

arbetskraft i olika regioner liksom upplysningar i övrigt om lokaliseringsförutsättningar

är enligt handelskammaren självfallet av värde för ett

företag. Liknande synpunkter anlägger Handelskamrarnas nämnd. Enligt

Sveriges grossistförbund råder det självfallet inte delade meningar om det

önskvärda i en utvidgad kontakt mellan staten och företagen i lokaliscringsfrågor.

Arbetsmarknadsmyndigheterna bör ställa all information om

lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet till företagens förfogande

så att dessa kan bygga sina beslut på en allsidig kännedom om relevanta

fakta, framhåller förbundet.

Liknande synpunkter som de här återgivna förs fram i flera andra remissyttranden.

6.3 Samrådets syfte och former

I allmänhet grundar remissinstanserna sin bedömning av förslaget till

organiserat samrådsförfarande på en diskussion om det allmänna regionalpolitiska

syftet med samrådet. Med denna utgångspunkt behandlas frågan

om vilken grad av styrning av lokaliseringsbesluten som bör vara samrådets

direkta syfte. Ställningstagandena till formerna för samrådet knyts i

remissyttrandena ofta samman med remissinstansernas ståndpunkter i

fråga om detta direkta syfte.

Det allmänna regionalpolitiska syftet behandlas utförligt

av ERU, som ser promemorieförslaget som ett första försök att påverka

storstädernas utveckling. Syftet med samrådet bör emellertid klargöras

mera entydigt, innan slutligt beslut om samrådsförfarande fattas.

Enligt ERU behandlas i promemorian två aspekter på storstadsproblematiken.

Den ena gäller problem som aktualiseras när man vill nå balanserad

utveckling inom vissa regioner, den andra problem när målet är att nå balans

i utvecklingen mellan olika landsdelar. Samrådsförfarande! torde

kunna användas för att lösa storstadsproblem av båda dessa slag. Men den

regionala och sektoriella avgränsningen torde böra vara olika om främst

det ena eller det andra slaget av problem skall lösas. ERU påpekar vidare

att de inomregionala balansproblemen i regel är kortsiktiga, medan de

mellanregionala ofta är mer långsiktiga. De inomregionala problemen kan

orsakas av alltför snabb inflyttning men också av olämplig resursfördelning

mellan olika sektorer under ett expansionsförlopp. Samråd kan inriktas

såväl på att enbart dämpa tillväxten som på att styra den sektoriella

fördelningen av resurserna. I promemorian hade verkan av samråd på de

olika balansstörningarna bort analyseras. Som exempel på problem som bör

beaktas vid en sådan analys nämner ERU bl.a. följande. För de typer av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 15t år 1970

ekonomisk verksamhet som nu är överrepresenterade i storstäderna, nämligen

bl. a. övrig partihandel, uppdragsverksamhet, elektroindustri, grafisk

industri och offentlig förvaltning torde i första hand de i prop. 1970: 75

åsyftade storstadsalternativen vara tänkbara utflyttningsorter. Samrådet

torde sålunda inte leda till någon omfördelning från de mest expansiva regionerna

till dem som uppvisar den kraftigaste kontraktionen. Redan expansiva

regioner kommer i första hand i fråga som alternativ till storstadslokalisering.

Som framhålls i promemorian bör samrådet inte begränsas till

handel och industri. Utspridning av kontaktkrävande verksamhet kan medföra

betydande fördelar från välfärdspolitiska synpunkter. Som ett annat

viktigt problem nämner ERU att alltför snabb omfördelning kan leda till

betydande inomregionala balansproblem i de regioner till vilka ekonomisk

verksamhet uppmanas flytta.

I fråga om möjligheterna att skapa balans inom storstädernas utveckling

säger ERU att, om samrådet leder till att nyetablering eller expansion

reduceras genom att andra lokaliseringsalternativ väljs, möjligheterna

ökas att den existerande kapaciteten för utbyggnad av bl. a. samhällskapital

skall räcka till för en begränsad tillväxttakt. Det kan leda till bättre

samstämmighet mellan mål beträffande sysselsättningsgrad, produktionsutveckling,

prisstabilitet och samhällelig service. En del av de inomregionala

balansproblemen är av kortsiktig konjunkturpolitisk art. Storstadsregionerna

är mer självförsörjande än andra regioner. Efterfrågeökningar

sprider sig i förhållandevis liten grad till andra regioner i form av importefterfrågan.

En ökning av den ekonomiska verksamheten på grund av nyetablering

eller expansion leder härigenom till större omedelbara multiplikatoreffekter

i de största regionerna. Dessa torde därför vara mer konjunkturkänsliga

än de mindre. ERU drar härav slutsatsen att de kortsiktiga

aspekterna bör beaktas i samrådsförfarande!.

Också lokaliseringsntredningen beklagar att intentionerna med samrådet

inte har klargjorts i promemorian. Man hade bort knyta an till ERU:s

uttalanden om storstadsproblematiken i SOU 1970:3 och redogöra för de

överväganden om samrådets användbarhet och avsedda funktion inom regionalpolitiken

som ligger till grund för förslaget.

Flera remissinstanser uppehåller sig främst vid de inomregionala balansproblemen.

Svenska kommunförbundet finner att promemorieförslaget syftar

till att dämpa tillväxttakten i stockningsområdena. Enligt Göteborgs och

Bohus läns landstings näringsnämnd behöver åtgärder vidtas för att dämpa

tillväxten i storstadsregionerna. RLF förutsätter att direktiven till lokaliseringsmyndigheten

utformas så att det blir klart att syftet är att få till stånd

en markant dämpning av utbyggnadstakten i stockningsregionerna. Samrådet

bör dessutom inriktas på att i första hand finna alternativa lokaliseringsorter

inom stödområdet. Mot bakgrund av den mycket starka sysselsättningsexpansionen

och den mycket höga utbyggnadstakten i Stockholms

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 15i år 1970

län finner länsarbetsnämnden i Stockholms län starka skäl att samhället

mera aktivt än hittills, i första hand genom information och samråd, söker

påverka lokaliseringen av sysselsättningsexpanderande arbetsställen inom

alla näringsgrenar där.

Samrådet bör inte utnyttjas bara för att avhjälpa stockningsproblem utan

också för att skapa tillväxtcentra utanför de större städerna, anser TCO.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att det torde vara sällsynt att en lokalisering

till stödområdet framstår som ett realistiskt alternativ till lokalisering

eller utbyggnad i Malmöområdet. Rådgivningen bör för att bli meningsfull

inriktas även på andra områden än stödområdet. Därigenom nås också

större avlastning av storstäderna. Företagslokaliseringar bör därför inriktas

också på områden som från långsiktiga regionalpolitiska synpunkter behöver

en förstärkning av näringslivet.

Samrådets syfte bedömer länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vara

både att motverka stagnationen i vissa områden och att dämpa den kraftiga

tillväxten i storstäderna. Länsstyrelsen ansluter sig till uppfattningen

att en regionalpolitik som syftar till utjämning mellan olika delar av landet

måste innefatta att industriell verksamhet omfördelas från expansiva

till stagnerande regioner.

En viss uppbromsning av tätortstillväxten kan vara önskvärd för att

stockningsproblem skall undvikas och en uppbromsning minskar samtidigt

avfolkningsproblem på andra håll, yttrar Svenska bankföreningen, som betonar

att detta dock inte får ske på bekostnad av utvecklingsbefrämjande

etableringar i tätorterna.

SAF och Sveriges industriförbund efterlyser i sitt gemensamma yttrande

en klar målsättning för regionalpolitiken och en medveten inriktning på

att utveckla ett begränsat antal tätortsregioner med väl utbyggd enskild

och samhällelig service. Organisationerna ställer sig positiva till åtgärderna

att nå mer balanserad utveckling mellan olika regioner. En minskning

av industrisysselsättningen i storstäderna har skett under 1960-talet.

Bakom den utvecklingen ligger strävanden hos företagen att i storstadsregionerna

behålla bara sådan verksamhet som är en förutsättning för företagens

utveckling. Utflyttning beror i ökad utsträckning av om attraktiva

lokaliseringsalternativ kan skapas. Eftersom en konkretisering ännu inte

har skett finns det anledning att iaktta stor försiktighet vid användningen

av direkta lokaliseringspolitiska styrmedel, menar organisationerna. Också

stadsfullmäktige i Göteborg anmärker, att det saknas entydigt formulerad

regionalpolitisk målsättning, och Sydvästra Skånes kommunalförbund påpekar

att det är oklart vilka alternativ till storstadslokalisering som skall

erbjudas.

Vanskligheter med ingripanden i syfte att dämpa storstadstillväxten utvecklar

Stor-Stockholms planeringsnämnd utförligt. Stockningsproblemen

hänger enligt nämnden i stor utsträckning samman med själva storleken

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

och med stigande standardkrav och i endast mindre mån med befolkningstillväxten

som sådan. Stockningsproblem är kriterier på bl. a. ett intensivt

utnyttjande av samhällskapital med låga genomsnittskostnader för

invånarna. Sådana kapacitetsbrister bör hellre rättas till genom en ökning

av kapaciteten än genom en efterfrågeminskning. Den statliga politiken bär

enligt nämnden en väsentlig del av ansvaret för kapacitetsbristen. Standardtillväxten

är redan dämpad på ett samhällspolitiskt inte lyckligt sätt.

Det stora antalet småregioner har andra obalansproblem. Avflyttningen

från dessa regioner förvärrar deras problem.

Storregionerna och deras tillväxt spelar en övervägande positiv roll för

landets ekonomi, fortsätter nämnden. Stockholmsregionen har ett betydande

exportöverskott gentemot övriga delar av landet. Detta hänger samman

med storstädernas produktivitetsfördelar, i synnerhet för företag med

avancerade krav på arbetskraftstillgång, marknad och produktionsmiljö.

Även för invånarna är storstäderna attraktiva genom elt stort utbud av

arbetstillfällen, utbildningsmöjligheterna och den kulturella mångsidigheten.

Å andra sidan kan tillväxten i storstadsregionerna leda till vissa problem.

Investeringarna kan vara särskilt resurskrävande. En viss inflationseffekt

kan uppstå genom efterfrågeöverskott på arbetskraft. Inflyttningen

av arbetskraft till en region leder enligt nämnden till en kortsiktig och i

vissa fall också långsiktig balansrubbning i inflyttnings- och utflyttningsregionen.

I en storstadsregion ställer en inflyttning relativt sett inte så

stora krav som i en hastigt växande mindre region. Om man emellertid av

stabiliseringspolitiska skäl försöker dämpa de obalanser som orsakas av

inflyttningens följ dinvesteringar skapas andra problem, t. ex. sociala problem,

dämpad ekonomisk tillväxttakt samt minskat exportöverskott till

andra regioner och därmed sämre förutsättningar för utjämning mellan

regionerna. Utflyttningen från glesbygden sker numera huvudsakligen till

andra block än storstädernas. En satsning på storstadsalternativ kan påskynda

avfolkningen av glesbygderna, men då inte på grund av storstadstillväxten.

Enligt nämndens åsikt måste motivet för att åtminstone temporärt dämpa

takten i storstadstillväxten vara att balansproblemen på kort sikt bedöms

som så svåra att de kräver sådana åtgärder trots risken för i och för sig

ogynnsamma följdverkningar. Ett minimikrav är en grundlig analys av de

positiva och de negativa effekterna i olika regioner och i landet som helhet.

En sådan analys saknas och man kan därför inte bedöma i vilken utsträckning

medel av typen lokaliseringssamråd kan tillgripas och mot vilka sektorer

det kan riktas utan att det sammanvägda resultatet blir alltför negativt

för storstäderna och för hela landet.

Liknande synpunkter som planeringsnämnden anlägger minoriteten i

Svenska kommunförbundets styrelse i ett särskilt uttalande. Ledamöterna

säger bl. a. att både tillväxttakten och tillväxtproblemen förefaller ha över
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

47

skattats. Storregioner är nödvändiga i en effektivt fungerande ekonomi. De

problem som föreligger i storstäderna har sin motsvarighet i de regioner

som kan vara realistiska alternativ till storstadslokalisering och problemen

är inte mindre i dessa alternativa regioner. Inte heller där torde finnas

nämnvärt outnyttjat samhällskapital. Det är de små tätorterna i utflyttningsregionerna

som har tillgång till sådant kapital. Deras problem kan inte

lösas med åtgärder som är riktade mot storstäderna. Det är oroande alt förslaget

inte bygger på en regional-ekonomisk analys, framhålls i uttalandet.

Också Stockholms handelskammare kritiserar att man inte i detta sammanhang

har klarlagt vad som skall anses vara en balanserad expansion i storstadsområdena

och hur de agglomerationsvinster som koncentrationen av

näringsliv och befolkning till storstadsregionerna ger skall avvägas mot de

välfärdsförluster som denna utveckling kan innebära.

Med hänsyn till den hårdnande konkurrensen från andra länder är det

nödvändigt att man bygger upp konkurrenskraftiga regioner, vilkas tillväxt

inte får hindras genom regleringar, betonar Sydvästra Skånes kommunalförbund.

Att en begränsning av storstadstillväxten inte behöver betyda en

motsvarande ökning i stödområdena utan kan komma att leda till ökad

etablering utomlands påpekas av bl. a. Malmöhus läns företagareförening.

I ett par remissyttranden berörs förhållandena i Göteborgs- och Malmöregionerna.

Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad är tveksamma

om huruvida det i Stor-Göteborg kan sägas förekomma besvärande balansproblem

av storstadsnatur. Antalet årsarbetare i privat verksamhet där

minskade under åren 1966—1968 med ca 7 000. Samtidigt ökade antalet årsarbetare

inom den offentliga sektorn med ca 7 800. Ett annat drag i strukturen

är tendensen till fortsatt tillväxt av den i Stor-Göteborg helt dominerande

verkstadsindustrin med åtföljande ökad risk för konjunkturmässiga

störningar. För att skapa bättre balans mellan olika näringsgrenar går regionens

näringspolitik ut på att bl. a. främja etablering av företag med annan

verksamhet än den som nu är företrädd inom regionen. Enligt handelskamrarna

synes en sådan näringspolitik stå i motsats till strävanden att genom

bl. a. samrådsförfarande dämpa tillväxten i regionen. Liknande synpunkter

har stadsfullmäktige i Göteborg. Sydvästra Skånes kommunalförbund

anser det vara verklighetsfrämmande att tala om stockningsproblem i

Malmöregionen.

Av de remissinstanser som ställer sig positiva till det föreslagna samrådet

i det direkta syftet att garantera att företagens lokaliseringsbeslut

fattas på grundval av så fullständig information som möjligt finner lokaliseringsuiredningen

det viktigt att företagen får klart för sig att samrådet

innebär en kanal för informationer, vilka kan vara av betydelse för företagens

planering. Med den utgångspunkten borde det vara möjligt att utveckla

ett förtroendefullt samarbete mellan staten och företagen. Lika viktigt

är ett förtroendefullt samarbete mellan staten och kommunerna. Den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

valda lösningen att skapa ett fristående samrådsförfarande är i och för sig

acceptabel. Det kan emellertid ifrågasättas om det inte hade varit värdefullt

att få en anknytning till existerande informationssystem, varigenom redan

etablerade kontakter hade kunnat utnyttjas. Utredningen förutsätter vidare

att samarbetet mellan Sveriges industriförbund och inrikesdepartementet

vidareutvecklas och att kontakter med andra näringslivsorganisationer utvecklas

till ett reguljärt samarbete. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser att de föreslagna samrådsformerna knappast kan innebära någon

olägenhet för företagen. Det torde också från näringslivets synpunkt vara

angeläget att man genom åtgärder på ett relativt tidigt stadium söker komma

till rätta med balansproblemen.

Kommerskollegiet fäster uppmärksamheten på att det slutliga ansvaret

för lokaliseringen kommer att ligga hos den enskilde företagaren i det föreslagna

systemet som bygger uteslutande på information och samråd. Etableringskontroll

har fördelen att beslutanderätten och därmed ansvaret läggs

hos ett offentligt organ. Kollegiet finner emellertid uppenbart att ett system

med etableringslcontroll skulle medföra betydande praktiska svårigheter.

Å andra sidan är den nuvarande ordningen inte tillfredsställande. På grund

härav förordar kollegiet att det föreslagna obligatoriska samrådsförfarande!

prövas. Enligt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare bär

en förbättrad och mera näringslivsanpassad information från samhället om

lokaliseringsförutsättningar stort värde för företagen. Antalet institutioner

som nu ägnar sig åt information och utredning på lokaliseringsområdet är

så stort att överblicken går förlorad. Skäl talar därför för ett centraliserat

samrådsförfarande.

Statens planverk räknar med att det föreslagna samrådet får bara måttliga

effekter men betonar att man med de erfarenheter som vinns av förfarandet

får bättre grepp om problemen för framtiden. Inte heller AMS säger sig vilja

överdriva de resultat som kan nås genom promemorieförslaget. En vidgad

informationsverksamhet med aktivt engagemang från näringslivets egna

organisationer borde kunna leda till ökad utlokalisering. Tvångs- eller styrningsmetoder

finner AMS inte ägnade att främja utlokalisering. Samråd i

de former som har föreslagits i promemorian tillstyrks emellertid av AMS.

Bostadsstyrelsen konstaterar att syftet med förslaget ligger i linje med vad

styrelsen anförde i sitt remissyttrande över lokaliseringsutredningens betänkande.

Enligt länsarkitekten i Stockholms län är utvecklingen i Stor-Stockholmsregionen

f. n. så snabb att den översiktliga planeringen har svårigheter att

i alla avseenden hålla takten. Följden kan bli mindre lyckade lokaliseringsbeslut

utan stöd i översiktlig planering eller dispositionsplanering. Samhällets

ekonomiska och fysiska planering bör i allt högre grad samordnas

för att man skall åstadkomma en lämplig utbyggnad och lokalisering av olika

samhällsfunktioner. Det samråd som nu förekommer inom den fysiska pla
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

neringens ram och inom länsstyrelsen från regionpolitisk lokaliseringssynpunkt

är av stort värde. Det bör fördjupas. Samrådsskyldigheten är därför

ändamålsenlig. Nuvarande samrådsformer har otvivelaktigt ökat möjligheterna

att med positivt resultat vidta arbetsmarknadspolitiska åtgärder, yttrar

majoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse. Detta samråd kan

ses som ett led i försöken att lösa uppkomna problem i samband med redan

fattade beslut. Starka skäl kan anföras för samrådsförfarande, innan slutligt

ställningstagande till sysselsättningsförändringar har gjorts. Därigenom torde

många fördelar kunna vinnas för alla inblandade parter. Styrelsemajoriteten

tillstyrker därför att det i promemorian framförda förslaget prövas

försöksvis. Företagareföreningarnas förbund förklarar utan närmare kommentarer

att förbundet inte har något att erinra mot det föreslagna samrådsförfarandet

och RF ställer sig i princip positivt till det föreslagna samrådet

i form av utbyte av information i samband med planerad utbyggnad eller nyetablering.

Som har redovisats i det föregående förutsätter ERU att syftet med samrådet

bör klargöras mer entydigt och länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker

förslaget om samråd under förutsättning att rådgivningen får en långsiktig

regionalpolitisk inriktning.

Till de remissinstanser som godtar förslaget men tar upp frågan om inte

en starkare styrning kan bli motiverad hör LO. Den föreslagna enkla administrationen

och betoningen på samråd finner LO förutsätta att ett förtroendefullt

samarbete mellan företag, kommuner och statsmakterna kommer

till stånd. Om erfarenheterna skulle visa att den åsyftade effekten inte

nås, bör statsmakterna söka finna fastare bestämmelser och organisatoriska

former för styrning av etableringarna. RLF hänvisar till sitt uttalande om

etableringskontroll i yttrandet över lokaliseringsutredningens betänkande

att samråd knappast är tillräckligt. Förbundet har svårt att tro att ett system

i vilket sanktioner helt saknas kan verka som ett effektivt styrinstrument.

Också några kommuner samt Skånes FCO-dislrikt håller före att en starkare

styrning av näringslivets lokalisering behövs. Några av dessa remissinstanser

förordar att samrådsförfarandet tillämpas under en försöksperiod efter vilken

en starkare styrning bör övervägas. Motsvarande inställning har TCO,

som anser att man för att nå det allmänna regionalpolitiska syftet måste ge

iokaliseringsmyndigheterna möjligheter att i större utsträckning än som

anges i förslaget styra lokaliseringen inom och mellan regionerna.

Det är inte klarlagt vilka negativa konsekvenser en direkt etablerings- eller

expansionskontroll kan ha från samhällsekonomisk synpunkt, säger länsstyrelsen

i Värmlands län. Resultatet av de kontakter som ett samrådssystem

kan leda till bör längre fram bli avgörande för om samrådet skall

avlösas av en kontroll.

Ett väsentligt skäl för de avstyrkande remissinstansernas ställningstagande

är att redan det föreslagna systemet ger inte önskvärda styrningsmöjlig4

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 15b

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

heter. Sålunda anför Stor-Stockholms planeringsnämnd i sitt yttrande att

samrådet visserligen kan få betydelse som metod att förbättra det ömsesidiga

informationsutbytet mellan företagsamheten och statliga och kommunala

myndigheter om utvecklingsplaner på ömse håll. Huvudsyftet med

förfarandet är emellertid att kunna utöva påverkan mot storstadslokalisering.

Förslaget ger möjlighet att utveckla en etableringskontroll som kan

omspänna all slags företagsamhet. Styrmedlet är så utformat att det under

alla förhållanden måste krävas en ny och allsidigare utredning innan det

kan tas upp till slutligt övervägande. Bl. a. föreligger ovisshet om samrådspliktens

omfattning och verkningar, vilket kommer att vara ett bekymmer

för företagens planering. Osäkerheten i fråga om de statliga styrningsåtgärdernas

räckvidd och effekt på företagsetableringen i storstadsregionerna

kommer dessutom att nära nog omöjliggöra all långsiktigare samhälls- och

stadsbyggnadsplanering där.

Minoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse betonar att förfarandet

kan tillämpas på ett utomordentligt ingripande och hårt styrande sätt.

Det ger i realiteten möjligheter till en ganska hård etableringskontroll. Enligt

handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad innebär samrådet visserligen

mjukare styrning än kontrollen men det finns principiellt inte

någon skillnad mellan de båda förfarandena. Samrådet kan efter en tid

komma att ersättas med en kontroll, t. ex. därför att det visar sig ineffektivt.

Även SHIO anser att förslaget kan leda till att indirekt en form av etableringskontroll

uppstår. Det kan vid samrådet anföras att servicebehovet inom

viss bransch är täckt och att därför företaget rekommenderas att lokalisera

sig på annan ort. Frågan om konkurrensneutralitet bör beaktas vid de fortsatta

övervägandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län hävdar att en styrning i syfte att motverka

den naturliga lokaliseringsutvecklingen kan verka negativt på landets ekonomiska

tillväxt. Ett samrådsförfarande får inte leda till att angelägna omeller

tillbyggnader eller ersättningar för befintliga lokaler, t. ex. i saneringssyfte,

fördröjs eller hindras. Länsstyrelsen är emellertid positivt inställd till

ett system som innebär ökat samråd mellan näringsliv och myndigheter

inom en region.

Också åtskilliga företrädare för näringslivet reagerar mot förslaget om

samråd därför att det bedöms inrymma styrningsmöjligheter. Man betonar

att ett system med samråd på frivillighetens grund av olika anledningar är

överlägset det föreslagna. SAF och Sveriges industriförbund argumenterar

utförligt för ett frivilligsystem. Organisationerna åberopar sin skrivelse till

AMS den 19 mars 1970 med förslag att varselöverenskommelsen vid driftsinskränkningar

skall kompletteras med en likartad överenskommelse som

gäller större utbyggnader och etableringar. Arbetsmarknadsmyndigheterna

skulle därigenom redan i planeringsskedet kunna aktualisera lokaliseringsfrågan.

Om rådgivningen blir saklig och kvalificerad torde företag i många

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970 51

fall komma att inhämta informationer redan i samband med förberedande

utredningar. En frivillig överenskommelse ger enligt organisationerna goda

möjligbeter till smidig utformning av uppgiftsskyldighet från företagens

sida och till lämnande av upplysningar i lokaliseringsfrågan utan dröjsmål.

Organisationerna upplyser att industriförbundets omfattande aktivitet för

att föra ut den information om lokaliseringsförutsättningar inom stödområdet

som har sammanställts av förbundet och inrikesdepartementet har mötts

av positivt intresse från företagen och att industriförbundet bär beslutat att

permanenta sin informationsverksamhet beträffande lokaliseringsförutsättningarna

inom stödområdet.

Det framlagda förslaget om samråd innebär enligt organisationerna en

icke acceptabel väg att få till stånd ett informationsutbyte mellan företag

och samhälle. Tvingande bestämmelser är inte någon god grund att bygga

en förtroendefull samverkan på. Eftersom anmälningsskyldigheten knyts

till investeringar som kräver byggnadslov, blir samrådsärendena kvantitativt

mycket omfattande även med betydande sektoriella avgränsningar. Systemet

blir kostnadskrävande och risk för byråkratisering föreligger. Eftersom

alternativ lokalisering kan vara aktuell endast för en begränsad del av

de investeringar som kräver byggnadslov kommer förfarandet för företagen

att framstå som meningslöst. Vidare föreligger risk för förseningar av angelägna

investeringar.

Till andra remissinstanser som förordar en utbyggd varselöverenskommelse

i stället för ett obligatoriskt samrådsförfarande hör Sveriges grossistförbund,

Skånes handelskammare och SHIO, som dessutom anser att man

bör avvakta resultaten av de nyligen fattade regionalpolitiska besluten och

genomförandet av den föreslagna utflyttningen av statliga myndigheter från

Stockholm, innan en ny administrativ ordning tillskapas. Enligt drätselkammaren

i Malmö bör resultatet av samarbetet mellan inrikesdepartementet

och Sveriges industriförbund avvaktas, innan man tar ställning till promemorieför

slaget.

Stockholms handelskammare förordar att de resurser som är avsedda att

ställas till lokaliseringsmyndighetens förfogande i stället används för att

bygga ut informationen om regionala etablerings- och lokaliseringsförutsättningar

i redan beprövade former. Ett samarbete liknande det mellan inrikesdepartementet

och Sveriges industriförbund bör etableras med andra organisationer

inom näringslivet. Ett frivilligt samråd har flera fördelar framför

ett obligatorium, anser handelskammaren, som åberopar i huvudsak

motsvarande kritiska synpunkter som SAF och industriförbundet. Flera av

dessa synpunkter återkommer också i yttrandena från bl. a. drätselkammaren

i Malmö, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges grossistförbund och

Svenska bankföreningen. Bankföreningen anser att den sannolikt ringa effekten

av samrådsförfarandet bör medföra att informationsutbytet förenklas

väsentligt i förhållande till promemorieförslaget. Vad som synes leda till

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

en tidsödande och komplicerad procedur är enligt föreningen föreskrifterna

om samrådstidens längd. Om man önskar en mera institutionaliserad form

för informationsutbyte skulle man kunna införa skyldighet att till central

myndighet anmäla avsikt att utföra mera betydande ny-, till- eller ombyggnad.

Anmälningsskyldigheten borde inte sammankopplas med långdragna

obligatoriska överläggningar och inte heller skulle bevis om samråd behövas

för byggnadslov. En så avgränsad anmälningsskyldighet skulle eventuellt

kunna kopplas samman med rutinerna för sökande av byggnadslov.

I yttrandet från Stockholms läns företagareförening framhålls de ökade

möjligheter till frivilligt samråd som finns inom ramen för företagareföreningarnas

verksamhet. Föreningarna har goda kontakter med särskilt den

mindre och medelstora industrin. Storindustrins lokaliseringsproblem torde

liksom hittills böra behandlas i nära kontakt med AMS.

Uttalandet i promemorian att företag ofta torde ha förutfattade meningar

i lokaliseringsfrågor delas inte av handelskamrarna i Göteborg, Borås och

Karlstad, som anser att företagen inte har råd att vara dåligt informerade.

Liknande uppfattning ger drätselkammaren i Malmö och Handelskamrarnas

nämnd uttryck åt. SAF och Sveriges industriförbund framhåller att det ligger

i företagens intresse att finna en lämplig lokaliseringsort. Det är därför

svårt att tro att de skulle sakna intresse av information i dessa frågor. Problemet

är enligt organisationerna snarare att det hittills har saknats ett samlat,

sakligt och lättillgängligt informationsmaterial om lokaliseringsförutsättningar

i olika regioner.

Stadsfullmäktige i Göteborg anmärker aLt de förslag som samarbetsutredningen

väntas lägga fram om information från företag till samhälle vid sysselsättningsinskränkningar

bör samordnas med promemorieförslaget.

6.4 Den geografiska avgränsningen

Vad som anförs i promemorian om den geografiska avgränsningen lämnas

utan erinran i det övervägande antalet remissyttranden. I vissa av dessa

yttranden tillstyrks promemorieförslaget uttryckligen men utan närmare

kommentarer. Det är fallet i fråga om yttrandena från bl. a. AMS och LO.

Av de remissinstanser som mera utförligt behandlar promemorians synpunkter

i detta avseende varnar lokaliseringsutredningen för en alltför stor

flexibilitet i gränsdragningen. Erfarenheter från utlandet talar för att gränserna

bör vara så stabila som möjligt. Täta ändringar försvårar företagens

och kommunernas planering. Även psykologiska skäl och effektivitetsskäl

talar mot täta ändringar.

Ett par instanser framhåller i stället värdet med flexibla gränser. Sålunda

säger Svenska kommunförbundet att det är riktigt att intresset i första hand

inriktas på storstadsområdenas utveckling. Några fixa geografiska avgränsningar

torde dock vara svåra att göra, eftersom stockningsproblem kan uppstå

även i andra områden. Den föreslagna omfattningen bör prövas på för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

53

sök. En noggrann utvärdering bör ske av systemets administrativa och lokaliseringspolitiska

effekter. Motsvarande synpunkter anlägger KF och länsstyrelsen

i Värmlands lön, som särskilt framhåller vikten av att kriterierna

för samrådsområdena övervägs med omsorg.

Som förut återgetts är det enligt ERU troligt att den geografiska avgränsningen

bör vara olika om det i första hand gäller att lösa inomregionala problem

jämfört med om det är mellanregionala problem som skall lösas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ser i den geografiska avgränsningen

ett av de viktigaste momenten i förslaget. Länsstyrelsen understryker

svårigheten att på ett tillfredsställande sätt göra en adekvat gränsdragning

mellan storstadsregioner och andra regioner. Tankegångarna om stocltningsproblemen

i expansiva regioner tyder på att definitionen av de områden där

samråd skall tillämpas är pragmatisk. Det innebär att samrådet främst kommer

att gälla områden där balansrubbningar i olika avseenden är mest framträdande.

En sådan avgränsning måste emellertid bygga på vissa kriterier

för att bedöma förekomst och omfattning av de mera negativa expansionsfenomenen.

Det har inte skett en analys i det avseendet. Det torde dessutom

vara svårt att göra en faktisk avgränsning inom storstadsregionerna. Den

väsentliga tillväxten sker vanligen i ytterområdena. Om samrådsområdena

görs för snäva, kan uppkomsten av årsringar i regionens ytterområden påskyndas.

Sker en vid gränsdragning, riskerar man att i storstadsmönstret

inlemmas orter som inte passar där. Avgränsningens betydelse för bedömningen

av promemorieförslaget medför att det är vanskligt att ta slutgiltig

ställning till detta utan att länsstyrelsen har fått yttra sig över konkreta

förslag till avgränsning. Stads fullmäktige i Göteborg finner den föreslagna

geografiska avgränsningen diskutabel och beklagar att något definitivt förslag

inte har lagts fram.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att man relativt snart bör ta ställning

till frågan om inte samråd bör avse en större del av landet med hänsyn

till den mycket snabba tillväxten i stora delar av södra och mellersta Sverige.

Utvärderingar av samrådsverlcsamheten, som på försök bör omfatta

exempelvis de tre storstadsområdena, bör därför göras snabbt. Enligt TCO

bör samrådet utsträckas över hela landet. Om storstadsalternativ skall skapas

fordras nämligen rätt stora satsningar på några orter utanför storstäderna.

En anmälningsplikt som omfattar hela landet underlättar möjligheterna

att skapa storstadsalternativ.

Stadsfullmäktige i Göteborg hävdar att expansionsdämpande ingrepp inte

är påkallade för Göteborgsregionens del. Sydvästra Skånes kommunalförbund

gör ett motsvarande uttalande beträffande Malmöregionen.

6.5 Grunden för anmälningsskyldighet

Förslaget att anmälningsskyldigheten skall grundas på lokalbehovet tillstyrks

av kommerskollegiet och AMS. Också Skånes handelskammare finner

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

åt! lokalbehovet är den lämpligaste grunden av de tre grunder som diskuteras

i promemorian och att det är naturligt att knyta anmälningsskyldigheten

till bestämmelserna om byggnadslov. Länsstyrelsen i Värmlands län

menar att sammankopplingen med skyldigheten att söka byggnadslov ger

förutsättningar för en nöjaktig kontaktvolym. Nya lokaler eller ombyggnad

eller tillbyggnad av lokaler utgör grunden för ny produktion eller nya produkter.

En väsentlig del av det som är lokaliserbart torde fångas in genom

anknytningen till byggnadslovet. Samma inställning har KF. Kopplingen till

skyldigheten att söka byggnadslov ger enligt KF den enklaste formen för

kontroll. Det är av största vikt att det ges klara direktiv om vilken lokalstorlek

som skall föranleda anmälningsskyldighet. Hänsyn måste därvid tas

till att lokalstorlekar inom olika verksamhetsgrenar medför olika sysselsättningseffekter.

Sveriges köpmannaförbund anser att cn kombination av t. ex. sysselsättningsökning

och investeringskostnad inte torde bli praktiskt hanterbar.

Lokalbehovet är i flertalet fall en funktion av sysselsättningsökningen inom

regionen. För detaljhandelns del får lokalbehovet anses vara en tillfredsställande

indikator på direkt eller indirekt sysselsättningsökning.

Promemorieförslaget lämnas utan erinran av bl. a. statens planverk och

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Den valda lösningen med anknytning till lokalbehovet är enligt lokaliseringsutredningen

lämplig eftersom den innebär ett relativt enkelt system.

En mer sofistikerad utformning får prövas sedan erfarenheter har vunnits.

Av den anledningen är det av underordnad betydelse att man genom den

aktuella grunden inte täcker nyetableringar eller utvidgningar där lediga

lokaler finns eller byggnadslov inte behövs. Även TCO ser anknytningen till

lokalbehov som en temporär lösning. TCO understryker att sysselsättningen

bör vara avgörande för om samråd skall ske eller inte och förutsätter att

förslaget kommer att ses över i den delen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bedömer det som i viss mån tveksamt om

lokalbehovet bör grunda anmälningsplikt. Det kan leda till att företagen

inom givna eller måttligt ökade lokaler söker driva så kvalificerad verksamhet

som möjligt. Ett kompletterande system för registrering av enskilda företags

expansion i storstäderna behöver utredas. Länsarbetsnämnden i Stockholms

län håller det inte för osannolikt att man för att nå önskvärd effekt

behöver införa även en anmälningsskyldighet som grundas enbart på sysselsättningsökningen.

En tveksam inställning till om lokalbehovet sammankopplat med byggnadslov

är den lämpligaste grunden har Svenska kommunförbundet. Företagen

behöver nämligen en mångsidig information på ett förhållandevis

tidigt stadium i planeringen. Förslaget har emellertid stora fördelar från

administrativ synpunkt. Om man inte kan finna en lämpligare anmälningsgrund

är det särskilt viktigt med en kontinuerlig och aktiv information till

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

företagen. Även stadsfullmäktige i Göteborg, som befarar att den föreslagna

grunden kommer att nedsätta effektiviteten i samrådsförfarandet, framhåller

att företagen behöver information i ett tidigt skede i planeringsprocessen.

Några remissinstanser påpekar att förslaget leder till att samråd skall äga

rum även i en hel del fall då överläggningar är meningslösa, såsom då det gäller

tillbyggnad av maskinhall, uppförande av garage e. d. Till dem hör handelskamrarna

för Örebro och Västmanlands län samt Stockholms låns företagareförening.

Även SAF och Sveriges industriförbund kritiserar att man

genom anknytningen till byggnadslov drar in åtskilliga fall där lokaliseringsfrågan

inte är aktuell. Liknande synpunkter har också bl. a. Stockholms handelskammare

och Handelskamrarnas nämnd samt minoriteten i Svenska

kommunförbundets styrelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker att förslagets tekniska utformning

är alltför generell och Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller

att det är svårt att analysera verkningarna av samrådsplikten eftersom

Kungl. Maj :t bestämmer dess omfattning. Flexibiliteten är vansklig. Ovissheten

om samrådspliktens omfattning och verkningar kommer att bereda

svårigheter för företagen när det gäller planeringen. Kopplingen till byggnadslovgivningen

torde delvis vara ineffektiv från kontrollsynpunkt. Å andra

sidan får byggnadsnämnderna kontrolluppgifter som blir närmast omöjliga

alt fullgöra om det i storstäderna skall kunna pågå byggande av arbetslokaler

i andra fall än de där användningen är fastlagd långt i förväg. Antalet

byggnadslovärenden är mycket betydande. Det är risk att byggnadsnämndens

kontrolluppgifter fungerar som en utvecklingsbroms. Man riskerar

bl. a. att saneringar och moderniseringar av arbetslokaler försvåras. Det blir

komplicerat att genomföra samrådsproceduren för industrihus eller industrioch

hantverksbyar.

6.6 Den sektoriella avgränsningen

Uttalandena i promemorian om den sektoriella avgränsningen vinner anslutning

eller lämnas utan erinringar i flertalet remissyttranden.

I sitt yttrande tillstyrker AMS att samrådsskyldigheten avgränsas huvudsakligen

på det sätt som anges i promemorian. Kommerskollegiet anser att

riktpunkten bör vara att anmälningsskyldigheten begränsas till fall som har

betydelse från lokaliseringssynpunkt och att den inte görs mer omfattande

än som är nödvändigt med hänsyn till det syfte som skall tillgodoses. Även

SHIO hävdar att ett samrådssystem, om det införs, bör omfatta endast företag

av betydande storlek vilkas utbyggnad eller etablering på ett ingripande

sätt kan påverka utvecklingen i en region.

Enligt SAF och Sveriges industriförbund är de i promemorian anlagda

synpunkterna på bl. a. samrådets sektoriella avgränsning så xragt och allmänt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

hållna att det inte är möjligt att bilda sig en klar uppfattning om vad samrådsförfarande!

kommer att omfatta. Skånes handelskammare anser att det

för en realistisk bedömning är nödvändigt att bl. a. förslag till bestämmelser

om sektoriella avgränsningar sänds på remiss.

I särskilda avgränsningsfrågor anför remissinstanserna följande.

Lokalisering sutredningen ansluter sig till förslaget att statliga och kommunala

bolag skall omfattas av samrådet. Utredningen väcker också frågan

om kommun bör få möjlighet att söka generell dispens från anmälningsskyldigheten

när det gäller företag i centrumområde eller liknande, som

skall betjäna ett helt bostadsområde.

Förslaget att från anmälningsskyldighet undanta offentliga myndigheter

föranleder påpekanden att det huvudsakligen är den offentliga sektorn som

på senare år har svarat för storstädernas expansion. Yttranden av denna innebörd

föreligger från bl. a. länsstgrelsen i Stockholms län, Stockholms läns

företagareförening och Svenska bankföreningen. RLF ifrågasätter om landstingskommunal

anläggningar bör undantas och hänvisar till deras betydelse

från sysselsättningssynpunkt och till att valmöjligheter beträffande lokaliseringen

föreligger.

Skånes handelskammare framhåller att starka skäl kan anföras för att

utbyggnad av ett redan etablerat företag inte bör omfattas av samrådsskyldigheten,

förutsatt att fråga är endast om utvidgning av redan bedriven

produktion, varuhantering etc., även om antalet sysselsatta kommer att öka.

Liknande synpunkter har drätselkammaren i Mölndal. Drätselkammaren påpekar

att kommunen för redan etablerade företag ofta har lagt ned kostnader

som inte kan nyttiggöras för annan industri.

KF, som påpekar att anmälningsskyldigheten i princip bör omfatta alla

former av näringsverksamhet, anser att alla typer av detalj handelsanläggningar

och andra serviceanläggningar bör föras till de generella undantagen.

Serviceanläggningar utgör naturliga komplement till boendet. Valet står

mellan att lokalisera till en region som anläggningen skall betjäna eller att

inte lokalisera alls. Storleken saknar betydelse, hävdar KF. Sveriges grossistförbund

framhåller att partihandeln är en servicenäring som är beroende

av de marknader den har att betjäna. De stora avsättningsområdena finns

i storstäderna. Partihandeln måste också ligga i närheten av hamnar. Det

går inte att lägga lokaliseringspolitiska aspekter på dessa företags lokalisering

och det är meningslöst med samråd för deras del.

I fråga om affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor erinrar Svenska

bankföreningen att de enligt lag är skyldiga att hos nämnden för bankkontorsetablering

anhålla om yttrande beträffande avsikt att öppna nytt kontor.

Om samrådsskyldighet införs, bör affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor

undantas från anmälningsskyldighet. Ett sådant undantag

skulle dessutom stå i överensstämmelse med uppfattningen att anmälningsskyldighet

inte skall omfatta närbutiker. Helt generellt förordar hovrätten

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

över Skåne och Blekinge att sådan verksamhet som kräver tillstånd enligt

annan lag än den föreslagna bör undantas från anmälningsskyldighet.

Flera remissinstanser, bland dem SAF och Sveriges industriförbund, Handelskamrarnas

nämnd och Stockholms handelskammare, befarar att antalet

samrådsärenden blir mycket stort även om betydande sektoriella avgränsningar

görs.

6.7 Samrådsförfarandet

Synpunkterna i promemorian på frågan om tidpunkten för anmälan delas

av RF. Lokaliseringsutredningen behandlar den frågan utförligt och understryker

bl. a. vikten av att samråd sker så tidigt som möjligt men inte så

tidigt att företagens expansionsplaner är helt vaga. Det kan inte krävas

samma precisering i samrådsärendet som i ärende om byggnadslov, eftersom

det skulle innebära att företaget måste binda sig för ett visst projekt.

En för tidig anmälan bör föranleda kontakter. Även länsarkitekten i Stockholms

län betonar vikten av att samråd sker på ett tidigt stadium. Statens

planverk framhåller att det är viktigt med information om den nya lagstiftningen,

eftersom det är betydelsefullt att samråd äger rum innan den anmälningsskyldige

har bundit sig för vissa lokaler.

Vad som skall förekomma vid samrådet bör inte närmare regleras, anför

lokaliseringsutredningen. Närmare föreskrifter om gränserna för lokaliseringsmyndighetens

agerande bör kunna utfärdas efter det erfarenheter

har vunnits. Också AMS menar att detaljerna i samrådsförfarandet bör utvecklas

i tillämpningen. Liknande synpunkter anlägger RF, som betonar att

myndigheten bör på ett positivt sätt bidra till företagens planering genom

utredningar av lokaliseringsalternativ. Det är av största vikt att myndigheters

lokaliseringsplaner tas med. Det är väsentligt att ett ömsesidigt informationsutbyte

sker. Sveriges köpmannaförbund poängterar att ett utbyte

av informationer bör komma till stånd. Bostadsstyrelsen anser det viktigt

att lokaliseringsförutsäLLningar på olika orter redovisas uttömmande

och statens planverk vill att planförhållandena uppmärksammas särskilt

vid samrådet.

I yttrandet från lokaliseringsutredningen anförs att lokaliseringsmyndigheten

bör ha tillgång till uppgifter om lokaliseringsförutsättningarna i olika

orter och god kännedom om olika branscher, deras behov, utveckling och

problem. Vid samråden bör myndigheten kunna erbjuda inte bara regionalpolitiskt

stöd utan också s. k. paketlösningar i vilka bostadstilldelning m. m.

ingår. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att länsstyrelsen har data

som bör utnyttjas vid samrådet. Sveriges köpmannaförbund förutsätter att

de erfarenheter i lokaliseringsfrågor som finns samlade hos näringslivets

organisationer beaktas. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är det viktigt

att samrådsmyndigheten skaffar sig goda kontakter med de regionala organen.

Dessa och de kommunala organen bör fungera som serviceorgan.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

SAF och Sveriges industriförbund räknar med att lokaliseringsmyndigheten

skall bedöma vilken ort som är den lämpligaste från företagens och

samhällets synpunkter. Detta förutsätter ingående kännedom om företagens

och branschers problem. Organisationerna befarar att för företaget betydelsefulla

faktorer kommer att nedvärderas till förmån för regionalpolitiska

önskemål.

Lokaliseringsmyndigheten bör i utlåtandet ange antingen om myndigheten

inte har haft någon erinran mot avsedd lokalisering eller, i övriga fall,

vilka orter som har förordats, framhåller bostadsstyrelsen. Statens planverk

understryker behovet av att det vid överläggningarna förs protokoll varav

klart framgår samrådets innehåll och rekommendationerna. Protokollet bör

bifogas ansökan om byggnadslov.

De remissinstanser som gör närmare uttalanden om promemorians förslag

beträffande samrådstidens längd är kritiskt inställda. Enligt RF bör

tidrymden för samrådet vara högst fyra månader, eftersom det annars kan

bli omöjligt att snabbt genomföra investeringsbeslut. SAF och Sveriges industriförbund

hävdar att fyra månader är en från företagens synpunkt för

lång tid. Liknande synpunkter framförs av Stockholms handelskammare och

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Handelskamrarna i

Göteborg, Borås och Karlstad samt Skånes handelskammare anser att skyldigheten

att utfärda bevis skall vara ovillkorlig, när fyra månader har förflutit

från anmälan. Svenska bankföreningen finner det speciellt betänkligt

att förslaget inte innehåller preciserade regler om förutsättningarna för förlängning

av samrådstiden och Skånes handelskammare förordar att det klart

anges att förutsättning för förlängning av samrådstiden är antingen att företaget

inte har lämnat fullständigt underlag eller att det medvetet har förhalat

ärendet. Lokaliseringsutredningen anser att myndigheten bör vara

skyldig att på den anmälandes begäran utfärda bevis även i det fall att samråd

inte har kunnat ske inom fyramånadersperioden, om detta beror på

myndigheten och om objektet kan identifieras.

Från kommunalt håll yrkas att kommun som berörs av samrådet skall få

ta aktiv del i detta. Önskemål härom förs fram av hl. a. Svenska kommunförbundet,

stadsfullmäktige i Göteborg, drätselkammaren i Mölndal och

kommunalfullmäktige i Årjäng, som också yrkar att kommunerna inom

stödområdet hålls informerade om lokaliseringsmyndighetens arbete. Länsstyrelsen

i Värmlands län anser alt representanter för berörda län och kommuner

bör få delta i vissa av lokaliseringsmyndighetens sammanträden.

Vikten av att de uppgifter som den anmälande lämnar blir sekretesskyddade

betonas av RF och Sveriges köpmannaförbund.

6.8 Lokaliseringsmyndigheten

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget att AMS skall

handha samrådsverksamheten. Till dessa remissinstanser hör AMS, som

förutsätter att erforderlig personal för uppgiften ställs till styrelsens för
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

59

fogande. Även KF, TCO och statens planverk finner att AMS bör ha hand

om samrådsfunktionen. Planverket tillägger att lokaliseringsdelegationen

bör arbeta självständigt i förhållande till AMS.

Lolcaliseringsutredningen finner att förslaget bör accepteras som provisorium

i avvaktan på en mer genomgripande nyorganisation. AMS är lämpligast

för rådgivningsverksamheten, förutsatt att en förstärkning sker av

AMS personella resurser. Även flera andra tillstyrkande remissinstanser understryker

vikten att samrådsmyndigheten får tillräckliga resurser för en

effektiv och smidig samrådsverksamhet.

Några remissinstanser sätter i fråga om inte samrådet bör förläggas ovanför

ämbetsverksplanet. I inte så få fall kan samrådsärenden gälla investeringar

på över 3 milj. kr. inom stödområdet, säger länsstyrelsen i Värmlands

län. Kungl. Maj :t blir därigenom sista instans i handläggningen. Eftersom

samrådsverksamheten anges inte böra äga rum inom inrikesdepartementet

och ERU inte bör ges ställning som myndighet torde AMS eller lokaliseringsberedningen

kompletterad med ett expertkansli kunna övervägas. Länsstyrelsen

utgår från att verksamhetens försökskaraktär har talat för en förläggning

till AMS. Inrättandet av en fristående delegation är lämpligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det är särskilt angeläget att samrådet

centralt sker på departementsnivå och regionalt handhas av länsstyrelserna

efter regeringens anvisningar, om rådgivningen får den inriktning

som länsstyrelsen har förordat. Det bör för olika typer av företag bestämmas

om rådgivningen kan ske centralt eller på länsstyrelsenivå. Också nordvästra

Skånes kommunalförbund vill att de regionala myndigheterna skall få inflytande

på rådgivningen.

I fråga om samrådsdelegationens sammansättning förordar länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att delegationen skall innehålla företrädare för

flera sektorer inom samhällsplaneringen och att lekmannainflytandet skall

vara starkt. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad begär att hälften

av delegationens ledamöter skall utses efter förslag av näringslivsorganisationer.

Enligt TCO bör arbetsmarknadsparterna vara representerade i

delegationen och enligt Företagareföreningarnas förbund bör föreningarna

vara representerade där. Föreningarna bör dessutom utnyttjas för utredningsarbete

i samrådsärenden. Förbundet förutsätter i sådant fall att föreningarna

får täckning för sina kostnader. Skånes handelskammare betonar

vikten av att näringsliv och arbetsmarknadsparter blir företrädda. Länsstyrelsen

i Värmlands län anser att delegationens ledamöter bör ha förankring

i de politiska partierna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

7. Departementschefen

7.1 Inledande synpunkter

Enligt statsmakternas beslut i anslutning till behandlingen av prop.

1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten

m.m. skall regionalpolitiken syfta till att skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt,

socialt och kulturellt avseende mellan människor i skilda delar av

landet.

Skall den regionala politiken förbättra balansen mellan skilda delar av

landet, måste den med nödvändighet innebära att såväl offentlig som enskild

verksamhet omfördelas mellan olika regioner. Jag vill i detta hänseende

erinra om att de problem som är förknippade med storstadsregionerna behandlades

redan av 1969 års riksdag. Därvid uttalades bl. a. att den starka

tillväxten av storstadsområdena borde dämpas och en del av expansionen

avlänkas till växtkraftiga stadsregioner på skilda håll i landet.

I olika sammanhang har initiativ tagits eller är att vänta inom den offentliga

sektorn för att jämnare regional fördelning av resurserna skall

åstadkommas. Till åtgärder i huvudsakligt syfte att påverka enskilda företags

lokaliseringsval hör främst de direkta regionalpolitiska stödåtgärderna.

Dessa individuella stödåtgärder är inriktade på att stimulera till lokalisering

inom bestämda regioner. Samtidigt är åtgärderna indirekt ägnade att dämpa

tillväxten i andra regioner. Medel som direkt har detta syfte står däremot

till förfogande endast i begränsad utsträckning. Det finns emellertid anledning

att i detta sammanhang uppmärksamma den upplysnings- och rådgivningsverksamhet

i lokaliseringsfrågor som har utvecklats mellan olika samhällsorgan

på de centrala och regionala planen och det enskilda näringslivet.

Denna verksamhet, som syftar till att bl. a. klarlägga lokaliseringsförutsättningarna

i skilda orter och regioner, kan givetvis medverka till en jämnare

regional fördelning av resurserna mellan olika delar av landet. Som jag

framhöll vid anmälan av prop. 1970: 75 bör man överväga att göra upplysnings-

och rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mera organiserade

former än hittills. Förslag till ett sådant organiserat samrådsförfarande

har lagts fram i en promemoria som har utarbetats inom inrikesdepartementet.

7.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor

När grunden för regionalpolitiken lades år 1964 blev det en uppgift för

AMS att efter hänvändelse från företag ge råd och upplysning i lokaliseringsfrågor

och att även på eget initiativ sprida information till företagen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Informationsverksamheten har sedan vidgats under aktiv medverkan från

näringslivets och dess organisationers sida. Ett uttryck för den betydelse

som såväl samhället som näringslivet tillmäter detta informationsutbyte

utgör samarbetet mellan regeringen och Sveriges industriförbund för att

intensifiera den lokaliseringspolitiska verksamheten och föra ut information

om lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet till företagen.

Värdet av den information som sålunda sprids genom olika kanaler har vitsordats

allmänt vid remissbehandlingen av promemorian. Behovet av information

i lokaliseringsfrågor är emellertid inte täckt, och en enhällig remissopinion

förordar en förstärkt rådgivnings- och upplysningsverksamhet.

Denna uppfattning styrks av hittillsvarande erfarenheter av den lokaliseringspolitiska

stödverksamheten. I det skede vari uppbyggnaden av vår

regionalpolitik befinner sig är det enligt min mening angeläget att informationen

intensifieras i fråga om såväl samhällets regionalpolitiska intentioner

som de stödåtgärder samhället vidtar för att intentionerna skall förverkligas.

Jag vill peka på några omständigheter som jag anser belysa det

ökande behovet av ingående och kontinuerlig information.

Ett betydelsefullt steg mot en konkretisering av de regionalpolitiska mål

som statsmakterna har fastställt togs när årets riksdag godkände de allmänna

riktlinjer för utarbetandet av ett hela landet omfattande regionalt

program vilka jag angav i prop. 1970: 75. Underlag för att precisera målen

kommer att föreligga efter hand som resultatet av arbetet med detta program

läggs fram. Också ERU:s utredningsarbete ger underlag för sådana

preciseringar. På detta sätt kommer successivt att kunna anges vilken regional

struktur som samhället är berett att satsa på när det gäller offentliga

investeringar m. in. Både samhället och företagen har intresse av att företagens

lokaliseringsbeslut fattas på grundval av så fullständig information

i dessa frågor som möjligt. Detta ömsesidiga beroende mellan beslut av

samhälle och näringsliv har betonats av remissinstanserna.

En omständighet som jag vill ge särskild tyngd åt i detta sammanhang

är den utbyggnad av det regionalpolitiska stödet som riksdagen beslutade

om i våras. Det är viktigt att information om stödmöjligheterna når ut till

alla företag som planerar etablering eller utvidgning. Inom inrikesdepartementet

har utarbetats en informationsbroschyr om det regionalpolitiska stödet.

Broschyren har nyligen sänts ut till företag, myndigheter, kommuner

och organisationer. Denna information avses bli kompletterad med annonser

i dagspressen. Trots information i dessa former kommer det utan tvivel att

finnas företag som bedömer sitt lokaliseringsval som självklart och därför

inte gör sig närmare underrättade om vare sig stödmöjligheterna eller

effekten av det stöd som kan utgå. Här har både samhället och näringslivets

egna organisationer en betydelsefull uppgift att fylla.

Det finns alltså goda skäl att främja en vidgad och förbättrad information

till näringslivet i lokaliseringsfrågor. Att jag har uppehållit mig när
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

mare vid informationsbehovet beror på att remissinstanserna inte genomgående

har velat godta att kravet på ökad och förbättrad information

rimligen måste leda till överväganden om nya informationsmetoder som

bättre än de nuvarande fyller det behov som alla är ense om. Det är som

jag ser det särskilt betydelsefullt att information om regionalpolitiken,

det regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar i

olika delar av landet når fram till företag som planerar att lokalisera

sig i områden där den spontana lokaliseringsbenägenheten är speciellt hög

eller t.o.m. bedöms som alltför hög. Det är mot denna bakgrund som jag

anser det finnas starka skäl att för vissa delar av landet överväga ett samrådsförfarande

som skapar garantier för att företagens lokaliseringsbeslut

inte fattas utan att olika från regionalpolitiska utgångspunkter lämpliga

lokaliseringsalternativ har övervägts.

7.3 Lokaliseringssamrådets syfte och former

Promemorieförslaget innebär att företag som vill etablera sig inom särskilt

expansiva områden skall vara skyldiga att göra anmälan därom till

statlig myndighet och delta i överläggningar med myndigheten om lokalisermgsförutsättningarna

för den ifrågavarande verksamheten på olika tänkbara

orter. Lokaliseringsbesluten skall dock fattas av företagen själva. Vid

remissbehandlingen har förslaget i allmänhet fått ett positivt mottagande.

Kritik har emellertid riktats mot förslaget från en del håll. En grupp remissinstanser,

som huvudsakligen representerar det privata näringslivet,

hävdar att en på detta sätt utformad samrådsskyldighet i verkligheten innebär

en styrning av lokaliseringarna och att det begränsade syftet att informera

företagen löses bättre på frivillig väg, t. ex. i anslutning till ett utbyggt

varselförfarande vid planerade nyetableringar eller utvidgningar. Flera

remissinstanser sätter å andra sidan i fråga om inte ett samrådsförfarande

som mynnar ut i att företaget behåller den slutliga beslutanderätten i lokaliseringsfrågan

blir verkningslöst.

Jag vill gärna betona värdet av det informationsutbyte som sker f. n.,,

bl. a. i anslutning till gällande varselsystem. En intensifiering och utbyggnad

av dessa informationsformer är under alla förhållanden önskvärd. Men

jag biträder den i promemorian utvecklade uppfattningen att ett samråd''

som grundas på ett frivilligt varselsystem inte kan antas få önskvärd omfattning

och inte heller ske i så god tid att företagens planering verkligen

kan påverkas. Ett organiserat samrådsförfarande bör ha till huvudsyfte att

främja lokaliseringar som står i överensstämmelse med regionalpolitikens

mål. Det är tydligt att samrådet kan ha en särskilt betydelsefull funktion

framför allt i regioner där den spontana expansionsviljan är påfallande hög

och en dämpning av tillväxten anses böra eftersträvas. Genom samrådet

avses företag som vill etablera sig eller utvidga sin verksamhet i en sådan

region få underlag för en mer nyanserad bedömning av lokaliseringsför
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

utsättningarna. Naturligtvis ligger i ett sådant samrådsförfarande en styrning

så till vida som företag, vilka på grund av samrådet omvärderar lokaliseringsförutsättningarna

på kort eller lång sikt i den aktuella regionen, väljer

annan lokaliseringsort. Någon ytterligare styrning, t. ex. genom att samrådsförfarandet

resulterar i ett offentligt uttalande från den statliga samrådsmyndighetens

sida om lämplig lokaliseringsort, något som förutsätts i

några remissyttranden, är inte avsedd i promemorieförslaget. Inte heller jag

förordar att en sådan ordning övervägs f. n.

Åtskilliga remissinstanser har dragit i tvivelsmål om ett samråd enligt de

linjer jag förordar får nämnvärd effekt. Jag har för min del uppfattningen

att många företag oriktigt tar för givet att en etablering i en f. n. starkt expansiv

region är förmånligare för dem än etablering i annan del av landet.

Får de genom samrådsförfarandet klart för sig att det finns bättre lokaliseringsalternativ

ligger det i företagsamhetens natur att de väljer detta alternativ.

Jag tror alltså att även samrådsförfarandet får en omfördelande effekt.

Ett samrådssystem av den föreslagna typen är oprövat och samrådsverksamheten

får ses som en försöksverksamhet, vars effekter i olika avseenden

måste följas upp. Det får sedan bero på de vunna erfarenheterna om

det längre fram finns skäl att överväga andra former för att påverka företagens

lokaliseringsbeslut.

Jag föreslår alltså att en samrådsskyldighet enligt promemorieförslaget

införs för företag som planerar att etablera sig eller utvidga sin verksamhet

inom områden där expansionen är särskilt stark. Syftet med samrådet skall

vara att skapa garantier för att företagen, innan de fattar sina lokaliseringsbeslut,

verkligen får ingående information om samhällets regionala

politik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar

i olika delar av landet, så att nyanserade överväganden av olika

tänkbara lokaliseringsalternativ blir möjliga.

I detta sammanhang vill jag erinra om att samarbetsutredningen i sitt

betänkande Företag och samhälle (SOU 1970:41) har föreslagit bl. a. ett

system för ett i första hand inomregionalt informationsutbyte mellan samhälle

och företag. Förslaget remissbehandlas f. n. Frågor om samordning

mellan det samrådsförfarande som jag föreslår och ett sådant regionalt informationssystem

som det nu nämnda bör uppmärksammas vid ställningstagandet

till samarbetsutredningens förslag.

7.4 Grunden för samrådsskyldighet

Samrådsskyldigheten bör utformas så, att samhället på ett tidigt stadium

får direkt kontakt med så många som möjligt av de företag vilka önskar

etablera sig eller utvidga sin verksamhet i område där samrådsskyldighet

gäller. I likhet med vad som anförts i promemorian och av en enig remissopinion

anser jag att sådana kontakter naturligen bör komma till stånd genom

att företag anmäler sina planer till den myndighet som skall handlägga

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 1:U år 1970

samrådsärendena. En generell anmälningsskyldighet kan givetvis inte komma

i fråga. Begränsningar i anmälningsskyldigheten måste göras. Jag återkommer

till denna fråga (7.5).

Utgångspunkten för sådana begränsningar är att anmälningsskyldigheten

skall inträda i samband med att planer aktualiseras på att förlägga

verksamhet inom samrådsområde eller att där utvidga redan etablerad

verksamhet. Anmälningsskyldigheten bör dock inte utsträckas längre än

att samhället med rimliga insatser kan kontrollera att samrådsskyldigheten

verkligen fullgörs. Jag anser det vidare vara betydelsefullt att det blir förhållandevis

enkelt för både myndigheter och enskilda att i en given situation

bedöma, om anmälningsskyldighet föreligger eller inte. Mot bakgrund

av allmänna överväganden av i huvudsak denna innebörd har i promemorian

diskuterats om grunden för anmälningsskyldigheten bör vara viss investeringskostnad,

viss sysselsättningsökning, vissa byggnadslovskrävande

åtgärder eller en kombination av några av dessa grunder.

Av de nu angivna grunderna är som flera remissinstanser betonar viss

sysselsättningsökning otvivelaktigt det mest adekvata uttrycket för expansion.

Som utvecklas närmare i promemorian erbjuder det emellertid svårigheter

både att i förväg bedöma en investerings sysselsättningseffekter

och att i efterhand konstatera den bestående sysselsättningsökningen. Vidare

skulle en anmälningsskyldighet grundad på den framtida sysselsättningseffekten

av en etablering eller utvidgning inte kunna kontrolleras på

ett enkelt och effektivt sätt, eftersom sysselsättningsökningar registreras

först efter det de har inträffat. Jag kan inte förorda att ett vidlyftigt

administrativt förfarande skapas enbart för att tillgodose kontrollbehovet.

Än mindre förutsättningar för en ändamålsenlig kontroll finns det om beräknade

investeringskostnader läggs till grund för anmälningsplikt. Om man

däremot som föreslås i promemorian knyter an till planer på nybyggnad eller

annan åtgärd med lokaler som kräver byggnadslov vinner man betydande

administrativa fördelar. Kontroll kan då anordnas genom föreskrift att

de planerade åtgärderna inte får komma till stånd utan att samråd har ägt

rum. Vissa svagheter är otvivelaktigt förenade också med en sådan anmälningsgrund,

något som framhålls både i promemorian och i en del remissyttranden.

Jag tänker särskilt på att samrådsskyldighet inte kommer att föreligga

i vissa fall, när företag disponerar bruksfärdiga lokaler eller när lokaler

för ny eller utvidgad verksamhet inte behöver ändras på sådant sätt

att byggnadslov behövs. Det kan också ibland bli svårt att få till stånd samråd

med de företag som skall utnyttja nya eller ombyggda lokaler för etablering

eller utvidgning, t. ex. när fastighetsförvaltande företag uppför s. k.

industrihotell för uthyrning utan att det ännu är avgjort vilket eller vilka

företag som skall disponera lokalerna. Problem av denna typ anser jag

emellertid kunna bemästras (se 8.1). Jag förordar därför i likhet med majoriteten

bland remissinstanserna promemorians förslag, att huvudregeln

opaginerad Kontrollera mot PDF

G5

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

skall vara att anmälningsskyldighet inträder för den som planerar att vidta

sådana åtgärder med byggnad som kräver byggnadslov. Framtiden får utvisa

om möjligheter kan yppa sig att komplettera anmälningsskyldigheten

med hänsyn till beräknad sysselsättningsökning, något som en del remissinstanser

har ansett önskvärt.

7.5 Närmare avgränsningar av samrådsskyldigheten

7.5.1 Fullmakt för Kungl. Maj :t

Enligt promemorieförslaget skall samrådsskyldigheten gälla inom de geografiska

områden och de sektorer av näringslivet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Kungl. Maj :t skall dessutom kunna begränsa samrådsskyldigheten

på annat sätt utöver vissa begränsningar som anses böra regleras i författning.

De berörda avgränsningarna kräver många detaljmässiga bestämningar

både sakligt och tekniskt. Jag förordar därför att avgränsningarna

bestäms av Kungl. Maj :t. Detta bör enligt min mening komma till uttryck

genom att Kungl. Maj:t får fullmakt av riksdagen att förordna om samrådsskyldighet.

Fullmakten bör kunna användas i den omfattning det är

påkallat från regionalpolitisk synpunkt. De begränsningar av samrådsskyldigheten

till vissa geografiska områden och vissa sektorer av näringslivet

som bedöms ändamålsenliga och de övriga avgränsningar som behövs bör

sålunda göras i Kungl. Maj :ts förordnande om samrådsskyldighet.

I det följande kommer jag att med denna utgångspunkt redovisa några

huvudlinjer som jag anser böra vara vägledande vid utnyttjandet av fullmakten

och som ligger till grund för de ytterligare undersökningar i avgränsningsfrågorna

vilka f. n. görs inom inrikesdepartementet.

7.5.2 Geografisk avgränsning

Med den inställning som jag har till syftet med ett organiserat samrådsförfarande

anser jag det betydelsefullt att samråd kommer till stånd i de

mest expansiva områdena där den spontana lokaliseringsbenägenheten är

påfallande stor. Den utgångspunkten leder till att man har anledning att

överväga om inte stora delar av södra och mellersta Sverige borde omfattas

av samrådet. Sådana åsikter har också förts fram vid remissbehandlingen

av promemorian.

Mot en så omfattande samrådsskyldighet, i varje fall i ett inledningsskede,

talar emellertid flera praktiska skäl. För att ett samrådssystem efter

de riktlinjer och med det syfte som jag har skisserat skall kunna fylla

sin uppgift väl är det nödvändigt att systemet uppfattas positivt av företagen.

Inom systemets ram bör ett förtroendefullt samarbete utvecklas

mellan samhälle och näringsliv. En grundläggande förutsättning härför

är att samhället vid samrådet verkligen kan ge kvalificerad information anpassad

till förhållandena i varje individuellt samrådsärende. Vilka krav

5 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 154

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

detta ställer på karaktären av informationerna och gången av förfarandet

skall jag återkomma till. Jag vill här bara erinra om att vi f. n. i vårt land

saknar erfarenheter av ett allmängiltigt organiserat samrådsförfarande. Det

är viktigt att de resurser som i ett inledande skede kan avdelas för verksamheten

inte belastas så hårt att kvaliteten på informationsunderlaget eller

på överläggningarna i lokaliseringsfrågorna blir lidande. Det geografiska

område inom vilket samrådsskyldighet skall gälla bör i varje fall inledningsvis

få tämligen begränsad omfattning.

Statsmakterna har uttalat att den starka tillväxten i de tre storstadsregionerna

Stockholm, Göteborg och Malmö bör dämpas. Jag anser det mot

den bakgrunden naturligt att samrådssystemet till att börja med tillämpas

där. Detta överensstämmer i sak med förslaget i departementspromemorian

vilket har godtagits av majoriteten bland remissinstanserna. Det bör vidare,

som har framhållits vid remissbehandlingen, finnas möjligheter att på

grundval av erfarenheterna från tillämpningen av systemet vidga eller begränsa

den geografiska omfattningen av samrådsskyldigheten. Sådana ändringar

bör självfallet göras med försiktighet. Jag delar sålunda lokaliseringsutredningens

uppfattning att täta ändringar bör undvikas.

Kommunblock resp. färdigbildade kommuner enligt den aktuella kommunblocksindelningen

utgör de minsta enheterna i den regionalpolitiska

planeringen. Detta har varit utgångspunkten vid bestämning av gränserna

för stödområdena och bör vara det även vid den geografiska avgränsningen

av samrådsskyldigheten.

7.5.3 Sektoriell avgränsning

I och för sig skulle det vara motiverat att samrådsskyldigheten omfattade

alla samhällssektorer vilkas lokaliseringar inte är ortsbundna med hänsyn

till verksamhetens ändamål. Som jag redan förut har antytt är en så omfattande

samrådsskyldighet självfallet inte realistisk. I varje fall i ett inledande

skede bör skyldigheten begränsas till sådana sektorer som har stor

betydelse för expansionen i samrådsområdet. Dylika begränsningar bör

i regel knytas till det ändamål för vilket den planerade lokalanskaffningen

är avsedd. Det är emellertid inte alltid möjligt att avgöra lokalers

avsedda användning på grundval av deras tekniska utformning. Av detta

skäl kan det visa sig nödvändigt att i den praktiska tillämpningen i stället

sluta sig till ändamålet med lokalanskaffningen genom att konstatera för

vems räkning lokalerna byggs eller ändras, dvs. vem som är byggherre eller

avses skola hyra lokalerna eller disponera dem på annan grand.

I fråga om den sakliga avgränsningen med hänsyn till ändamålet med

lokalernas användning föreslås i promemorian att byggande som sker för

statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighets räkning inte skall

omfattas av anmälningsskyldigheten. Från några håll har man under remissbehandlingen

påpekat att det på senare år har varit i huvudsak den

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

offentliga sektorn som har svarat för storstädernas expansion. Det är i och

för sig riktigt att den offentliga sektorn där har vuxit åtskilligt. Emellertid

vill jag erinra om att statsmakterna i särskild ordning prövar möjligheterna

att flytta statliga myndigheter till lämpliga orter utanför storstäderna.

En bedömning i detta avseende har nyligen gjorts av delegationen för

lokalisering av statlig verksamhet i betänkandet Decentralisering av

statlig verksamhet (SOU 1970:29). Det föreligger därför knappast behov

att ålägga statliga myndigheter anmälningsskyldighet. Hit hänförs då också

de statliga affärsdrivande verken men givetvis inte de hel- eller delstatliga

bolagen. Kommunalt byggande för förvaltningsändamål har av naturliga

skäl i regel sådan bindning till kommunen att fråga om alternativ lokalisering

får antas sakna aktualitet. Motsvarande gäller landstingskommunernas

byggande, om man håller fast vid regionalpolitikens mål att skapa

jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen mellan olika regioner. Bl. a.

av dessa skäl ansluter jag mig i likhet med de flesta remissinstanserna till

uppfattningen i promemorian att det byggande för offentliga organ som jag

nu har angett generellt undantas från anmälningsplikt.

I ett par remissyttranden förordas att verksamhet som enligt lag kräver

tillstånd eller andra kontakter med myndigheter skall undantas från anmälningsskyldigheten.

Tillståndsgivning eller bedömning i andra former

sker emellertid i sådana fall ofta inte under särskilt hänsynstagande till regionalpolitiska

synpunkter. Något generellt undantag för dylika fall bör

därför inte göras. Behovet av samråd bör bedömas för varje slag av verksamhet

för sig i samband med förordnande om samrådsskyldighet.

Däremot är det uppenbart att bostadsbyggandet liksom byggande av lokala

samlingslokaler av olika slag, t. ex. kyrkor, folkets hus m. m., bör undantas

från samrådsskyldighet. Dessa undantag, som förordas både i promemorian

och av remissinstanserna, torde inte kräva särskild motivering. I samband

härmed har vid remissbehandlingen hävdats att även lokaler som är

avsedda för service av olika slag i bostadsområden bör undantas. I promemorian

förutsätts att lokaler för sådan serviceverksamhet som närbutiker

inte bör föranleda samråd. Jag delar denna uppfattning och kan också ansluta

mig till de remissinstanser som menar att samråd är ändamålslöst

även i fråga om lokalisering av andra lokaler för service i mera vidsträckt

mening på bl. a. detaljhandelns område. Ibland men ingalunda alltid kan

dessa skäl gälla också grosshandelsföretag. Här kan som Sveriges grossistförbund

har påpekat särskilda lokaliseringsaspekter begränsa lokaliseringsalternativen,

vilket dock enligt min mening inte behöver innebära att det

är meningslöst att överlägga om de alternativ som kan finnas.

I fråga om utbyggnad av verksamhet som redan är etablerad i samrådsområde

kan lokalisering på annat håll ibland givetvis inte komma i fråga.

Men i många fall kan större utvidgningar säkerligen med fördel ske i annan

ort och det är inte heller orealistiskt att räkna med att det i ljuset

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 15-i år 1970

av detaljerade informationer om lokaliseringsförutsättningarna på andra

håll kan visa sig fördelaktigt på längre sikt att flytta hela den utvidgade

verksamheten dit. I motsats till några remissinstanser anser jag därför inte

att utbyggnader av redan etablerade företag i samrådsområdet generellt

bör undantas från samråd.

Den sektoriella avgränsningen av samrådsslcyldigheten bör göras efter de

principer som jag här har angett. Det ligger i linje med vad jag har sagt i

det föregående att det bl. a. av administrativa skäl kan finnas anledning

att härvid gå fram med viss försiktighet, till dess tillämpningen av samrådsförfarandet

och kontrollen av samrådsskyldigheten har gett erfarenheter

på detta hittills oprövade område.

7.5.4 Andra begränsningar

Det sist sagda gäller också de avgränsningar av samrådsskyldigheten

som behöver göras i fråga om de byggnadslovskrävande åtgärdernas beskaffenhet

och omfattning. Jag anser sålunda att byggande som avser uteslutande

markarbeten inte bör grunda anmälningsskyldighet. Mera omfattande

arbeten av detta slag torde i betydande utsträckning ske inom näringsgrenar

där en alternativ lokalisering av verksamheten bara undantagsvis

kan vara realistisk. Anmälningsskyldighet bör därför i enlighet med promemorieförslaget

och den uppfattning som flertalet remissinstanser har föreligga

endast vid planer på ny-, till- eller ombyggnad av lokaler.

Det har naturligtvis störst betydelse att samråd kommer till stånd vid

mera betydande nyetableringar eller utvidgningar. Lika naturligt är att

skyldighet att delta i samråd inte föreskrivs när förhållandevis obetydliga

byggnadsåtgärder skall vidtas. En generell begränsning av samrådsskyldigheten

till större byggnadsprojekt är emellertid inte invändningsfri, eftersom

behovet av lokalutrymmen är högst varierande inom skilda näringsgrenar

och kan tillgodoses etappvis. Praktiskt administrativa skäl talar

emellertid för att en enhetlig ytgräns fastställs i ett inledande skede i avvaktan

på erfarenheter av samrådsförfarandet. På längre sikt kan ytgränsen

behöva varieras med hänsyn till de skiftande lokalbehoven för olika näringsgrenar

och de lokala förhållandena.

Hur man än gör avgränsningar av det slag som jag nu har berört är det

ofrånkomligt med hänsyn till kravet på enkla kontrollmöjligheter att anmälningsskyldigheten

kommer att omfatta fall i vilka samråd uppenbart

inte fyller någon funktion. Denna olägenhet måste man enligt min mening

godta. Den behöver inte bli särskilt betungande för de anmälningsskyldiga,

eftersom det i de flesta fall torde krävas endast ett enkelt besked till den

som skall svara för handläggningen av samrådsärendena för att samrådsskyldigheten

skall vara fullgjord.

Vad som hittills har kommit fram vid de undersökningar som pågår inom

inrikesdepartementet om olika avgränsningsfrågor talar för att anmälnings
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1970

skyldighet inom de tre storstadsområdena — med avgränsningar i enlighet

med de riktlinjer som jag har angett och en enhetlig minsta ytgräns någonstans

mellan 300 och 500 m2 — kommer att leda till en ärendevolym som

medger reella lokaliseringsdiskussioner. De farhågor för att samrådsmyndigheten

inte skall hinna klara ärendetillströmningen som man har gett uttryck

åt på en del håll vid remissbehandlingen förefaller mig därför överdrivna.

7.6 Samrådsförfarandet

För att samrådsförfarandet skall kunna fylla uppgiften att skapa garantier

för att företagens lokaliseringsbeslut fattas på grundval av reella överväganden

av olika lokaliseringsalternativ är två faktorer av särskild betydelse.

Den ena är att samrådet kommer till stånd på ett lämpligt stadium av

planeringsprocessen och den andra att företagen får ändamålsenlig information.

Som har sagts i det föregående skall samrådsförfarandet inledas med anmälan

från den som planerar sådan byggnadslovskrävande åtgärd med

byggnad som grundar samrådsskyldighet. Om samrådet skall kunna ligga

till grund för den anmälningsskyldiges lokaliseringsbeslut måste informationen

om olika lokaliseringsalternativ lämnas innan hans planering har

hunnit så långt att han har bundit sig för ett närmare preciserat projekt. Å

andra sidan blir samrådet som påpekas i promemorian inte meningsfyllt

om anmälan görs medan etablerings- eller expansionsplanerna ännu är helt

vaga. Mellan dessa ytterlighetssituationer finns en hel skala skeden i planeringsprocessen.

I den praktiska tillämpningen torde svårigheterna att närmare

precisera tidpunkten då anmälan bör ske emellertid inte föranleda

några mera betydande olägenheter. Jag skall strax ange vilka åtgärder som

bör vidtas för att informera om samrådsskyldigheten och på annat sätt

underlätta samrådets genomförande.

Kontrollbehovet skall som jag har antytt tillgodoses genom att samrådet

görs till förutsättning för att byggnadslov skall få meddelas. Med en sådan

ordning ligger det i den anmälningsskyldiges eget intresse att medverka till

att samrådet äger rum i varje fall så tidigt att hans byggnadsplaner inte försenas.

Det är emellertid angeläget att samrådet om möjligt kommer till

stånd på ett betydligt tidigare stadium i planeringsprocessen, innan mera

betydande kostnader har lagts ned på projektering. Detta förutsätter att de

anmälningsskyldiga är medvetna om sin skyldighet samt om samrådsförfarandet

och dess uppgift. Jag ser det som en viktig uppgift för den myndighet

som skall svara för handläggningen av samrådsärendena att på olika

vägar sprida information om samrådsförfarandet. I detta syfte bör myndigheten

bl. a. ta initiativ för att i möjlig mån göra sig underrättad om företagens

investeringsplaner. Myndigheten bör t. ex. ta kontakt med näringslivsorganisationer

och företag inom de sektorer av näringslivet där sam6

—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 15b

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1970

rådsskyldighet föreligger för att få en uppfattning om allmänna utvecklingstendenser

och om företagens långsiktiga etablerings- och utbyggnadsplaner.

I detta avseende kan länsarbetsnämndernas planeringsavdelningars

årliga enkäter hos företagen om bl. a. planerade byggnadsinvesteringar under

den kommande två- resp. femårsperioden tjäna som förebild och eventuellt

även utnyttjas för samrådsverksamheten. Enkäterna utgör underlag

för direkta kontakter som nämnderna tar med företagen. Genom en effektiv

allmän information och kartläggande verksamhet av nyss angiven typ bör

det vara möjligt att förbättra förutsättningarna för att samrådet kommer

till stånd i ett skede av företagens planeringsprocess som ger det bästa utbytet

på ömse håll och medför minsta möjliga hinder för företagens planering.

Som underlag för det direkta samrådet måste samrådsmyndigheten som

utvecklas närmare i promemorian få tillgång till uppgifter beträffande företaget

samt dess aktuella och planerade verksamhet. Hur pass ingående

uppgifter som behövs får avgöras från fall till fall av myndigheten. Härvid

bör myndigheten ta till vara de möjligheter som finns att samordna uppgiftslämnandet

med det inhämtande av uppgifter från företag som sker i

andra sammanhang. Vikten härav har betonats i promemorian och jag

har nyss redovisat en sådan samordningsmöjlighet. I likhet med flera remissinstanser

ansluter jag mig till den i promemorian framförda uppfattningen

att det i avvaktan på erfarenheter av samrådsförfarandet inte synes

nödvändigt att utrusta myndigheten med tvångsmedel för att få erforderliga

uppgifter från de anmälningsskyldiga.

Från samhällets sida skall, som jag redan har angett, vid samrådet lämnas

information om resultaten av det regionalpolitiska utrednings- och planeringsarbete

som pågår samt om det regionalpolitiska stödet och övriga

lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet. Myndigheten skall presentera

material i dessa hänseenden beträffande både det aktuella samrådsområdet

och ett eller flera andra områden. Det ligger i sakens natur att urvalet

måste ske med hänsyn till dels vad som från den anmälandes synpunkter

kan tänkas utgöra realistiska alternativ, dels samhällets regionalpolitiska

intentioner så som dessa är klarlagda vid tiden för samrådet. I detta

avseende vill jag kraftigt betona vikten av att myndigheten beaktar resultatet

av länsplanering 1967 och de ställningstaganden som i anslutning därtill

har gjorts i fråga om regionala utvecklingsorter, bl. a. från länsstyrelsernas

sida, samt den värdering av planeringsresultatet som gjordes av 1969 års

riksdag. Efter hand som resultatet av länsprogram 1970 växer fram skall

det givetvis läggas till grund för myndighetens bedömningar av samrådets

inriktning.

Vilket material som bör tas fram i fråga om de utvalda alternativa orterna

bör avgöras efter resp. företags förhållanden och andra omständigheter.

Som några remissinstanser har framhållit bör uppgifter om bl. a. ut
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1970

byggnadsplaner inom olika samhälleliga sektorer tas med. Jag delar också

den i promemorian redovisade uppfattningen att samrådsmyndigheten bör

ha frihet att ge den anmälande bistånd med kostnadsanalyser i fråga om

alternativa lokaliseringar och i andra avseenden, om den finner det lämpligt

och dess resurser medger det.

Av vad jag har sagt framgår att jag anser att lokaliseringsmyndigheten

bör ha betydande handlingsfrihet i fråga om samrådets närmare innehåll

och utformning. En sådan handlingsfrihet är nödvändig av bl. a. praktiska

skäl. Som jag har påpekat förut är det ofrånkomligt att samrådsskyldighet

kommer att föreligga också i en del fall då en alternativ lokalisering måste

anses vara inaktuell. Genom att myndigheten inte binds av särskilda föreskrifter

om samrådsförfarandet har den möjlighet att omgående avsluta

sådana ärenden. Det är enligt min mening viktigt av hänsyn till både den

anmälandes intressen och myndighetens effektivitet i betydelsefulla ärenden

att anmälningar som sålunda inte bör föranleda något egentligt samråd

snabbt blir utsållade och avförda från vidare handläggning.

Friheten för samrådsmyndigheten att forma samrådsförfarandet bör inte

omfatta samrådstidens längd. I departementspromemorian har föreslagits

att viss längsta tid skall anges för samrådet, nämligen fyra månader. Enligt

förslaget skall dock möjlighet öppnas för myndigheten att förlänga samrådstiden,

om synnerliga skäl föreligger. Vid remissbehandlingen har förslaget

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Flera företrädare

för näringslivet har emellertid hävdat att fyra månader är alltför lång samrådstid

från företagens synpunkter.

Bedömningen av samrådstidens längd bör göras mot bakgrund av vad jag

tidigare har uttalat om samrådsförfarandet. Det ligger sålunda i företagens

eget intresse att genom anmälan på ett tidigt skede i planeringsprocessen få

samrådet till stånd i god tid före planernas realiserande. Om den information

om samrådsskyldigheten som samrådsmyndigheten skall lämna och de

initiativ myndigheten bör ta för att göra sig underrättad om företagens planer

ger åsyftad effekt finns det anledning att räkna med att samrådet i regel

inte behöver ske under tidspress för företagen. Om man väljer en längsta

samrådstid på tre eller fyra månader torde alltså från företagens synpunkter

inte ha avgörande betydelse. Däremot är det angeläget att samrådsmyndigheten

får så god tid på sig för samrådet att den hinner dels presentera

ett utförligt informationsmaterial i fråga om lokaliseringsförutsättningarna

i olika alternativa lokaliseringsorter, dels föra reella diskussioner med företaget

om de olika alternativen och eventuellt i anslutning därtill komplettera

utredningsmaterialet. Med hänsyn till dessa omständigheter förordar

jag förslaget i promemorian att den normala samrådstiden bestäms till längst

fyra månader. Angivandet av denna tidrymd befriar givetvis inte myndigheten

från skyldighet att handlägga samrådsfrågan så snabbt som förhållandena

medger.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj ds proposition nr 15k år 1970

En del remissinstanser har riktat kritik också mot promemorians förslag

att samrådsmyndigheten skall ha möjlighet att i speciella fall förlänga samrådstiden.

Enligt min mening måste man emellertid räkna med att företag

av olika skäl, t. ex. därför att de är negativt inställda till en diskussion om

alternativ lokalisering, undandrar sig att medverka i samrådet. Skulle sådana

fall mot förmodan bli vanliga förlorar samrådet sin funktion. 1 de angivna

fallen bör lokaliseringsmyndigheten därför ha möjlighet att besluta

om förlängning av samrådstiden. Jag återkommer till denna fråga (8.1).

Samrådet bör avslutas med att lokaliseringsmyndigheten utfärdar bevis

om att samråd har skett. Av skäl som jag har angett förut skall beviset inte

innehålla uppgift om myndighetens inställning till lokaliseringsfrågan utan

endast besked om att den anmälande har fullgjort sin samrådsskyldighet i

fråga om viss planerad etablering eller utvidgning. Leder samrådet till att

företaget blir intresserat av att närmare undersöka möjligheterna till lokalisering

i annan ort än den planerade bör — om förutsättningar för regionalpolitisk

stöd bedöms föreligga — ansökan härom naturligen initieras i anslutning

till handläggningen av samrådsärendet och samrådsmyndigheten

underlätta de kontakter i olika avseenden som företaget behöver ta i saken.

7.7 Lokaliseringsmyndigheten

Ett stort antal statliga organ arbetar i dag med regionalpolitiska frågor.

Länsstyrelserna har uppgiften att samordna den regionalpolitiska bedömningen

på länsplanet och att i samarbete med kommunerna utarbeta regionala

handlingsprogram. Inom Kungl. Maj :ts kansli leds det regionalpolitiska

utrednings- och planeringsarbetet. En särskild beredning — lokaliseringsberedningen

— med representanter för myndigheter och organisationer

har kontinuerliga överläggningar om regionalpolitiska frågor, m. m. ERU,

som är en statlig expertgrupp, initierar och samordnar en omfattande forsknings-

och utredningsverksamhet på det regionalpolitiska området. De centrala

myndighetsfunktionerna inom den regionalpolitiska stödverksamheten

utövas av AMS.

Enligt vad jag har föreslagit blir huvuduppgifterna för den myndighet

som skall handlägga samrådsärendena, lokaliseringsmyndigheten, att sprida

information om samrådsförfarandet, allmänt följa företagens planering

inom samrådsområden, göra utredningar om lokaliseringsförutsättningar

och andra frågor av betydelse för lokaliseringsvalet i enskilda fall och överlägga

med företag om olika lokaliseringsalternativ. Det är enligt min mening

inte lämpligt att dessa uppgifter handläggs på departementsnivå. Uppgifterna

är av den arten att de bör ankomma på en förvaltningsmyndighet, något som

också de allra flesta remissinstanserna har förordat. I promemorian föreslås

att samrådsverksamheten skall handhas av AMS. Invändningar mot detta förslag

har gjorts av en länsstyrelse, som menar att samrådet i vissa ärenden

bör kunna ske på länsstyrelsenivå. Som betonas i promemorian blir det i

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ls proposition nr 15b år 1970

samrådsärendena ofta fråga om att utreda och diskutera lokaliseringsval

mellan orter i skilda län. I likhet med promemorieförslaget, som har godtagits

av en stor majoritet bland remissinstanserna, föreslår jag att samrådsverksamheten

skall ankomma på en central förvaltningsmyndighet. Det är

f. n. naturligt att denna myndighet skall vara AMS.

Jag har i det föregående förordat att länsplanering 1967 och länsprogram

1970 skall beaktas i samrådsverksamheten. Redan härigenom blir samrådet

förankrat på det regionala planet och hos kommunerna. I utredningsarbetet

i fråga om lokaliseringsförutsättningarna i orter som bedöms som realistiska

lokaliseringsalternativ bör lokaliseringsmyndigheten dessutom tillgodogöra

sig den sakkunskap som finns hos länsstyrelserna, vilka på senare år har

fått ökade resurser för sådana uppgifter. Vidare bör myndigheten göra sig

underrättad även hos kommunerna om deras förhållande och planering. På

detta sätt tillgodoses i huvudsak de önskemål som har framställts från länsstyrelser

och kommuner att de skall få tillfälle att ta del i samrådet.

Liksom de flesta remissinstanserna delar jag uppfattningen i promemorian

att samrådsärendena inom AMS bör handläggas av en särskild delegation.

Det är viktigt att sakkunskap i olika frågor av betydelse för samrådsverksamheten

blir representerad i delegationen. Sålunda bör i delegationen

ingå företrädare för staten, kommunerna, näringslivet och arbetstagarna.

Med dessa utgångspunkter föreslår jag att delegationen skall bestå av minst

sju ledamöter jämte ersättare.

Jag har i flera sammanhang i det föregående betonat vikten av att samrådet

fyller högt ställda anspråk på kvalitet, snabbhet och smidighet. Som

har framhållits vid remissbehandlingen förutsätter detta att delegationen

får utredningsresurser som svarar mot samrådsverksamhetens omfattning.

Bedömningen härav är givetvis vansklig att göra innan man får erfarenheter

av verksamheten. Beräkningar som har gjorts inom inrikesdepartementet

ger emellertid stöd för antagandet att antalet ärenden inte blir

större än ca 500 om året. Av dessa ärenden kan en betydande del antas

vara av enklare beskaffenhet. För att i avvaktan på erfarenheter skapa

nödvändig elasticitet i organisationen bör uppgiften att fungera som delegationens

kansli i varje fall tills vidare läggas på någon av de nuvarande

byråerna inom AMS. Den byrå inom vilken samrådsärendena skall beredas

bör förstärkas med ytterligare personal. Dessutom bör medel stå till

AMS:s förfogande för anlitande av särskild expertis i olika frågor av betydelse

i samrådsärenden. Kungl. Maj :t kan medge de överskridanden av

AMS:s myndighetsanslag som kan bli aktuella under innevarande budgetår.

I fråga om medelsbehovet för budgetåret 1971/72 avser jag att återkomma vid

anmälan av motsvarande anslag i 1971 års statsverksproposition.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj ds proposition nr 15b år 1970

7.8 Sekretessfrågor

De uppgifter om sin verksamhet och sina planer som anmälningsskyldiga

företag och andra behöver lämna i anmälningarna och under utredningar

och diskussioner i samrådsärenden kommer uppenbarligen ofta att röra

förhållanden som inte bör komma till utomståendes kännedom. Motsvarande

gäller andra uppgifter av denna art som på annat sätt kommer fram

under samrådsärendenas handläggning. Skall företagen i dessa ärenden

kunna agera med den öppenhet mot lokaliseringsmyndigheten som är en

förutsättning för meningsfulla diskussioner är det därför, som har framhållits

från näringslivets sida, nödvändigt att sekretessbelägga handlingar,

som rör anmälande företags eller sammanslutnings affärs- eller driftförhållanden.

Till sådana handlingar hör bl. a. protokoll, som lokaliseringsmyndigheten

för vid överläggningar under samrådets gång och som kan innehålla

uppgifter om företags förutsättningar att förlägga sin verksamhet till alternativa

orter. Detta sekretessbehov synes kunna tillgodoses genom att Kungl.

Maj :t meddelar erforderliga sekretessbestämmelser med stöd av 21 § lagen

(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Denna fråga torde få anmälas av chefen för justitiedepartementet,

om vad jag här har förordat vinner riksdagens bifall.

Vad jag nu har sagt motiverar vidare att föreskrifter ges om tystnadsplikt

för den, som tar befattning med samrådsärende, i fråga om vad han

därvid får veta om enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärseller

driftförhållanden.

7.9 Upprättade författnings för stag

I enlighet med vad jag har anfört har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till

1. lag om lokaliseringssamråd,

2. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr lök år 1970

75

8. De särskilda författningsbestämmelserna

8.1 Förslaget till lag om lokaliseringssamråd

1 §

Promemorian

I promemorian föreslås att lagen generellt skall ålägga den som planerar

ny-, till- eller ombyggnad eller annan åtgärd med lokaler, för vilken fordras

byggnadslov enligt byggnadsstadgan, att göra anmälan om åtgärden till lokaliseringsmyndigheten.

Från denna huvudregel föreslås undantag i fråga

om offentliga lokaler samt lokaler för bostadsändamål och allmänna samlingslokaler.

Därutöver skall Kungl. Maj :t kunna dels bestämma det område

där anmälningsskyldighet skall föreligga, dels föreskriva andra undantag

från anmälningsskyldigheten än de som anges i lagen. På detta sätt

tillgodoses enligt promemorian behovet att kunna anpassa anmälningsskyldighetens

omfattning geografiskt och i övrigt till omständigheterna.

R em issyttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge och lokalisering sutredning en förordar

att anmälningsskyldighetens ändamål skall framgå av lagens inledande bestämmelser.

Det bör enligt hovrätten slås fast att vad som skall bli föremål

för samråd är den verksamhet som den anmälande vill förlägga till vissa

lokaler. Grunden för anmälningsskyldigheten — åtgärd med lokaler för

vilken krävs byggnadslov -— bör enligt hovrätten anges i tillämpningsbestämmelser

till lagen.

Med hänvisning till byggnadslagstiftningens nybyggnadsbegrepp, som innefattar

även om- och tillbyggnad, föreslår statens planverk att anmälningsskyldigheten

skall anges omfatta nybyggnad eller annan åtgärd med lokaler

för vilken fordras byggnadslov.

Kommerskollegiet fäster uppmärksamheten på att samråd inte kommer

till stånd i sådana fall då länsstyrelse med stöd av 54 § 3 mom. byggnadsstadgan

har gett dispens från skyldighet att söka byggnadslov. Rätt att meddela

dispens bör enligt kollegiet inte gälla i områden, som omfattas av samråd,

och redan lämnade dispenser bör återkallas.

Departementschefen

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (7.5.1) bör Kungl. Maj:t

få riksdagens bemyndigande att pröva om samrådsskyldighet bör införas

och, om det anses påkallat, bestämma samrådsskyldighetens omfattning geo
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

grafiskt och sektoriellt samt göra de andra avgränsningar som behövs. I

enlighet härmed har 1 § lagförslaget utformats som en fullmakt för Kungl.

Maj :t att förordna om samrådsskyldighet. Förordnandet skall ha ett regionalpolitiskt

syfte och ges den omfattning i nyss angivna hänseenden som

är motiverat av detta syfte. Detta har kommit till uttryck genom att förordnande

far meddelas i den omfattning som är påkallat från regionalpolitisk

synpunkt. Som ett par remissinstanser har förordat har vidare klargjorts,

att samrådets ändamål är diskussion med en statlig lokaliseringsmyndighet

om lokalisering av verksamhet som lokalerna är avsedda för.

I likhet med vad som anförs i promemorian anser jag att lagen bör innehålla

den begränsningen i samrådsskyldigheten som ligger i att sådan skyldighet

får komma i fråga bara för den som planerar åtgärd med lokaler

för vilken krav på byggnadslov har föreskrivits med stöd av byggnadslagen.

Denna begränsning har införts i paragrafen i enlighet med promemorieförslaget

men med den justering som statens planverk har angett i sitt remissyttrande.

Med anledning av kommerskollegiets påpekande kan jag upplysa,

att dispenser från skyldigheten att söka byggnadslov synes ha lämnats endast

i ett begränsat antal fall inom de områden där samrådsskyldighet enligt

vad jag har anfört bör komma i fråga f. n. Jag finner därför inte skäl att nu

förorda någon ändring i nuvarande dispensregler för att även de här åsyftade

fallen skall omfattas av förordnande om samrådsskyldighet.

I det föregående (7.6) har jag förordat att kontrollen av att samrådsskyldighet

iakttas knyts till byggnadslovgivningen. Det innebär att byggnadslov

inte skall få beviljas utan att samrådsskyldigheten har fullgjorts,

dvs. att den planerade byggnadsåtgärden inte får komma till stånd utan att

samråd har ägt rum. Att förordnande om samrådsskyldighet har denna

innebörd har uttryckligen angetts i paragrafen (se vidare 8.2).

2 §

Promemorian

Anmälan bör göras så snart det kan ske, anförs i promemorian. Närmare

precisering synes inte böra göras. Det är emellertid uppenbart att anmälan

bör ske först när planerna har tagit så konkret form att ett identifierbart

projekt kan anges. Å andra sidan ankommer det på den anmälande att själv

se till att han gör anmälan i så god tid att etableringen eller utvidgningen,

om den skall komma till stånd, inte fördröjs med anledning av samrådet.

Lokaliseringsmyndigheten skall enligt promemorian vara skyldig att ta

upp reella överläggningar med den anmälande, överläggningarna skall inte

resultera i beslut eller utlåtande från myndighetens sida. Det innebär dock

inte att myndigheten får undandra sig verklig rådgivning i lokaliseringsfrågan.

Enligt promemorieförslaget skall myndigheten utfärda bevis om fullgjord

samrådsskyldighet så snart överläggningarna har slutförts och senast inom

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

fyra månader efter det anmälningen kom in till myndigheten, om den anmälande

begär det. Vill den anmälande, vare sig han har fått bevis eller ej,

fortsätta samrådet efter fyramånaderstidens utgång bör myndigheten givetvis

tillmötesgå hans önskan.

Fall kan inträffa, framhålls i promemorian, då det framstår som klart

otillfredsställande eller rent av stötande att bevis måste utfärdas efter viss

bestämd tid. Som exempel nämns att den anmälande underlåter att lägga

fram material som underlag för samrådet eller vägrar att ta aktiv del i eller

på annat sätt förhalar samrådet. Mot denna bakgrund föreslås i promemorian

att tiden inom vilken bevis skall utfärdas skall kunna förlängas, om

det föreligger synnerliga skäl. Någon tidsgräns för förlängningen föreslås

inte.

Departementschefen

Som föreslås i promemorian bör anmälningsskyldigheten åligga den som

planerar sådan byggnadslovskrävande åtgärd som omfattas av förordnande

enligt 1 §, dvs. i regel byggherren. Det är med honom som samrådet skall

äga rum. I den allmänna motiveringen (7.4) har jag nämnt vissa situationer

då byggherren inte avser att själv använda lokalerna utan ämnar hyra

ut dem eller på annat sätt upplåta dem till annan. Ofta torde det i sådana

fall vara möjligt för byggherren att ange för vilka ändamål lokalerna kommer

att användas. Även om det inte är möjligt, torde man i allmänhet kunna

bedöma åtminstone för vilket eller vilka ändamål lokalerna är ägnade att

användas. Det torde därför inte erbjuda oöverstigliga svårigheter att avgöra

om samrådsskyldighet föreligger eller inte — ett avgörande som ankommer

på byggnadsnämnderna (se 8.2) — och, om det är fallet, få till

stånd meningsfyllda överläggningar i samrådsärendet.

I den allmänna motiveringen (7.6) har jag anslutit mig till promemorieförslaget

att anmälan skall göras så snart det kan ske och att lokaliseringsmyndigheten

skall ta upp överläggningar i lokaliseringsfrågan med den som

har gjort anmälan. Anmälan bör göras skriftligt. Jag har vidare förordat att

närmare reglering av vad som skall förekomma vid samrådet inte bör göras.

Första stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad

jag nu har anfört. Föreskrifter om vilka uppgifter som bör lämnas i samband

med anmälan bör meddelas i administrativ ordning.

I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att utfärda bevis att

samrådsskyldigheten har fullgjorts. Beviset utgör grunden för kontroll av

att samrådsskyldigheten fullgörs. Sålunda skall byggnadslov för den planerade

åtgärden med lokalerna inte få beviljas utan att beviset har företetts i

byggnadslovsärendet (se 8.2). Det är därför nödvändigt att beviset utformas

så att den planerade åtgärden kan identifieras i byggnadslovsärendet. Närmare

bestämmelser om bevisets innehåll bör meddelas i administrativ ordning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

I fråga om samrådstidens längd har jag i det föregående föreslagit att bevis

på begäran av den som har gjort anmälan skall utfärdas inom fyra månader

efter det anmälan gjordes men att denna tid bör kunna förlängas

i särskilda fall. Jag förordar att förutsättning för sådan förlängning skall

vara att den anmälande vägrar att lämna nödvändiga uppgifter eller på annat

sätt uppenbart undandrar sig att medverka i samådet. Vidare föreslår

jag att förlängningen inte skall kunna avse längre tid än ett år. Föreskrifter

i enlighet härmed har förts in i andra stycket i förevarande paragraf.

Mot förlängningsbeslut bör den anmälande kunna besvära sig. Jag återkommer

till denna fråga under 3 §.

Även om bevis har utfärdats är det angeläget att myndigheten håller kontakt

med den anmälande så länge han har intresse att diskutera lokaliseringsalternativ

och att myndigheten i förekommande fall aktivt medverkar till

att överläggningar kommer till stånd mellan den anmälande och vederbörande

myndigheter om konkreta stödmöjligheter eller andra åtgärder som

har betydelse för den anmälandes val av lokaliseringsort.

3 §

I promemorian föreslås inga särskilda besvärsbestämmelser.

Remissyttrandena

Enligt lokaliseringsutredningen bör den som har gjort anmälan ha rätt

att anföra besvär över bl. a. beslut att vägra bevis, förlänga samrådstiden,

vidga samrådet eller avvisa anmälan. Minoriteten i Svenska kommunförbundets

styrelse anmärker att det enligt promemorieförslaget inte synes finnas

möjlighet för den anmälande att få rättelse, om lokaliseringsmyndigheten

vill förlänga samrådstiden utöver de fyra månaderna.

Departementschefen

Som jag redan har sagt bör den anmälande kunna besvära sig över lokaliseringsmyndighetens

beslut om förlängning av tiden inom vilken bevis

skall utfärdas. Däremot bör myndigheten enligt min mening inte avvisa

anmälan. Är anmälan otjänlig som underlag för inledande av samråd bör

den anmälningsskyldige anmanas att komplettera anmälningen. Ger sådan

anmaning inget resultat, kan myndigheten förlänga samrådstiden om det

behövs.

Jag delar uppfattningen att lagen bör innehålla en uttrycklig besvärsbestämmelse

i fråga om förlängningsbeslut. Bestämmelsen återfinns i förevarande

paragraf.

4 §

I enlighet med förslaget i promemorian innehåller denna paragraf bestämmelser

om tystnadsplikt för den som genom sin befattning med sam
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

79

rådsverksamheten har fått vetskap om enskilt företags eller enskild sammanslutnings

affärs- eller driftförhållanden. Genom sin avfattning gäller

bestämmelserna även t. ex. den som i företagareförening har biträtt vid utredningen

i samrådsärende.

8.2 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan

Promemorian

Föreligger anmälningsskyldighet enligt lagen om lokaliseringssamråd

skall enligt promemorieförslaget byggnadslov inte få meddelas utan att bevis

om fullgjord samrådsskyldighet företes. Beviset skall inte få vara utfärdat

tidigare än ett år före dagen då ansökan om byggnadslov gavs in.

Remissyttrandena

Skånes handelskammare efterlyser besked om sättet för den formella

prövningen av frågan huruvida samrådsskyldighet föreligger. Enligt handelskammarens

mening skulle en enhetlig praxis främjas om prövningen

ankom på lokaliseringsmyndigheten. Eftersom en sådan ordning emellertid

skulle ta tid, förordas att prövningen anförtros byggnadsnämnd. Svårigheter

för både företag och byggnadsnämnd att avgöra om byggnadsplaner

är sådana att samråd borde ha skett påpekas av minoriteten i Svenska

kommunförbundets styrelse.

Departementschefen

Enligt 1 § förslaget till lag om lokaliseringssamråd får byggnadsåtgärd

som omfattas av förordnande om samrådsskyldighet inte företas förrän

samrådet har ägt rum. Med denna bestämmelse som grund kan kontroll att

samrådsskyldighet fullgörs ske i byggnadslovsärende och alltså ankomma

på byggnadsnämnden. I enlighet härmed föreskrivs i det nya 3 mom. i 56 §

byggnadsstadgan att, om åtgärd för vilken byggnadslov söks omfattas av

förordnande enligt lagen om lokaliseringssamråd, byggnadslov inte får beviljas

utan att sökanden har företett bevis enligt 2 § samma lag att han har

fullgjort sin samrådsskyldighet.

Det är givet att det, som har framhållits vid remissbehandlingen, ibland

kan vara svårt för byggnadsnämnden att avgöra om samrådsskyldighet på

grund av viss planerad byggnadsåtgärd föreligger eller inte. Det är emellertid

naturligt att byggnadsnämnderna och lokaliseringsmyndigheten håller

nära kontakt i fråga om samrådsskyldighetens omfattning, varför jag har

anledning att förmoda att sådana svårigheter efter hand skall kunna undanröjas.

Om den byggnadslovssökande inte vill låta sig nöja med byggnadsnämndens

beslut att inte bevilja byggnadslov förrän bevis om samråd har

företetts, kan sökanden besvära sig enligt de vanliga bestämmelserna om

besvär mot nämndens beslut i ärende om byggnadslov.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

I flera sammanhang i det föregående har jag framhållit betydelsen av att

samrådet kommer till stånd i så god tid att den samrådsskyldige inte redan

har bundit sig för sina byggnadsplaner. Det innebär i fråga om större byggnadsprojekt

att samrådet kan behöva komma till stånd lång tid före byggnadsåtgärdens

planerade genomförande. Som jag har sagt förut fordras

emellertid att planerna är sådana att de kan utgöra grund för samråd, något

som lokaliseringsmyndigheten bör få möjlighet att tillse. Mot denna bakgrund

finner jag det obehövligt att som föreslås i promemorian föreskriva

viss giltighetstid för bevis om samråd. Däremot vill jag påpeka att den föreslagna

lydelsen av 56 § 3 mom. byggnadsstadgan utesluter att den som har

deltagit i samrådet överlåter beviset till annan, som med stöd av beviset

beviljas byggnadslov för den byggnadsåtgärd som avses däri.

8.3 Ikraftträdande

Lagen om lokaliseringssamråd och ändringen i byggnadsstadgan föreslås

träda i kraft den 1 januari 1971.

Eftersom den föreslagna lagen är en fullmaktslag, innebär ikraftträdandet

av lagen och ändringen i byggnadsstadgan inte att samrådsskyldighet

införs. Det sker först genom att Kungl. Maj:t meddelar förordnande enligt

1 § lagen. I samband med att sådant förordnande meddelas torde behovet

av övergångsbestämmelser i fråga om sådana av förordnandet omfattade

byggnadsåtgärder för vilka byggnadslov har sökts innan förordnandet träder

i kraft få övervägas.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

81

9. Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört hemställer jag att Kungl. Maj:t

genom proposition

dels föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om lokaliserings samråd,

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslaget till kungörelse om

ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Innehåll

Propositionen........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll....................... l

Förslag till lag om lokaliseringssamråd.................................. 3

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadstadgan (1959: 612) ........... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1970 ......................... 5

1. Inledning ......................................................... 5

2. Nuvarande förhållanden m. m........................................ 7

2.1 Frågans tidigare behandling....................................... 7

2.2 Nuvarande samrådsformer......................................... 10

2.3 Gällande bestämmelser om byggnadslov.............................. 11

3. Förhållandena i vissa främmande länder................................ 13

3.1 Underlag......................................................... 13

3.2 Frankrike och Storbritannien ...................................... 13

3.3 Norge........................................................... 14

4. 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande ............................ 16

4.1 Utredningen ..................................................... 16

4.1.1 Inledande synpunkter........................................ 16-

4.1.2 Regionala utvecklingstendenser särskilt i storstadsområdena ...... 16

4.1.3 Synpunkter på etableringskontroll............................. 18

4.2 Remissyttrandena ................................................ 20

4.2.1 Allmänna synpunkter på regionalpolitiken med särskild hänsyn till

storstadsproblemen........................................... 20

4.2.2 Synpunkter på etableringstillstånd eller etableringsanmälan som

regionalpolitiskt medel ....................................... 23

4.3 Prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten

............................................................ 27

5. Departementspromemorian ........................................... 29

5.1 Behov av samråd m. m............................................ 29

5.2 Samrådets syfte och former........................................ 29

5.3 Den geografiska avgränsningen..................................... 31

5.4 Anmälningsskyldighetens omfattning................................ 31

5.4.1 Allmänna synpunkter........................................ 31

5.4.2 Grunden för anmälningsskyldigheten........................... 32

5.4.3 Anmälningsskyldighetens avgränsning med hänsyn till sättet för

anskaffningen av lokaler ..................................... 34

5.4.4 Den sektoriella avgränsningen................................. 35-

5.5 Samrådsförfarandet............................................... 36

5.6 Lokaliseringsmyndigheten.......................................... 39*

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970 83

6. Remissyttrandena över promemorian................................... 41

6.1 Remissinstansernas inställning i stort ............................... 41

6.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor ......................... 41

6.3 Samrådets syfte och former........................................ 43

6.4 Den geografiska avgränsningen..................................... 52

6.5 Grunden för anmälningsskyldighet.................................. 53

6.6 Den sektoriella avgränsningen...................................... 55

6.7 Samrådsförfarandet............................................... 57

6.8 Lokaliseringsmyndigheten ......................................... 58

7. Departementschefen ................................................. 60

7.1 Inledande synpunkter............................................. 60

7.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor ......................... 60

7.3 Lokaliseringssamrådets syfte och former............................. 62

7.4 Grunden för samrådsskyldighet..................................... 63

7.5 Närmare avgränsningar av samrådsskyldigheten...................... 65

7.5.1 Fullmakt för Kungl. Maj: t................................... 65

7.5.2 Geografisk avgränsning....................................... 65

7.5.3 Sektoriell avgränsning........................................ 66

7.5.4 Andra begränsningar......................................... 68

7.6 Samrådsförfarandet............................................... 69

7.7 Lokaliseringsmyndigheten.......................................... 72

7.8 Sekretessfrågor................................................... 74

7.9 Upprättade författningsförslag ..................................... 74

8. De särskilda författningsbestämmelserna................................ 75

8.1 Förslaget till lag om lokaliseringssamråd............................. 75

8.2 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan............... 79

8.3 Ikraftträdande.................................................... 80

9. Hemställan........................................................ 81

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1970:446 Skrivelse till Konungen i ianledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen a1 i texten
  2. BU 1970:69 Bankoutskottets utlåtande nr 69 år 1970 s. 1 i texten