Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) m. m

1970-10-16 · 118 sidor, varav 115 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 115 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:157, Med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

1

Nr 157

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i naturvårdslagen (1964:822) m. m.; given

Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag,

3) lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar,

4) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

5) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en skärpning av bestämmelserna i naturvårdslagen

till skydd mot nedskräpning och en utvidgning av tillämpningsområdet

för dessa. Vidare föreslås att lagen om skyldighet att renhålla gata m. m.

ersätts med en ny kommunal renhållningslag. Denna innehåller bestämmelser

om skyldighet för kommun att hålla rena gator och andra allmänna

platser samt allmänna vägar utom sådana för vilka staten är väghållare.

Fastighetsägare föreslås fortfarande kunna få svara för renhållning av gångbana.

Kommunen föreslås bli skyldig att städa på annan plats utomhus än

som omfattas av gaturenhållning. I lagen om allmänna vägar införs skyldig1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 50

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

het för staten såsom väghållare att svara för renhållning av allmänna vägar,

rast- och parkeringsplatser samt sidoområden till dessa. Kommun skall bli

skyldig att ta om hand och forsla bort hushållsavfall m. m. från all bostadsbebyggelse.

De föreslagna ändringarna motiverar vissa ändringar i allmänna ordningsstadgan,

hälsovårdsstadgan och lagen om kommunala renhållningsavgifter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom förordnas, att 23, 24, 37,

822) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

23

Envar skall tillse att han ej skräpar

ned i naturen med plåt, glas,

plast, papper, avfall eller annat, så

att därav kan uppkomma otrevnad

eller skada för annan.

24

Har på viss plats i naturen skräpats

ned eller eljest osnyggats och

kan därav för närboende eller andra

uppkomma obehag av någon betydenhet

eller skada till person eller

egendom, äger länsstyrelsen förelägga

den som vållat eller eljest är ansvarig

för nedskräpningen eller

osnyggandet att iordningställa platsen

samt vidtaga erforderliga förebyggande

åtgärder för framtiden.

Vad nu------------

39 och 40 §§ naturvårdslagen (1964:

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar skall tillse att han ej skräpar

ned utomhus, vare sig i naturen

eller inom bebyggda områden, med

plåt, glas, plast, papper, avfall eller

annat.

§•

Har på viss plats i naturen skräpats

ned eller eljest osnyggats, äger

hälsovårdsnämnden förelägga den

som vållat eller eljest är ansvarig

för nedskräpningen eller osnyggandet

att iordningställa platsen samt

vidtaga erforderliga förebyggande

åtgärder för framtiden.

annan ordning.

37

Den som bryter mot förbud eller

föreskrift som meddelats enligt 5, 8,

10, It eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 §

första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag

i strid mot förbudet i 18 §

eller förordnande enligt 19 § eller

föreskrift som meddelats i samband

med tillstånd till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 §

första stycket,

§•

Till böter eller fängelse i högst

sex månader dömes den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift

som meddelats enligt 5, 8, 10,

11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket

första punkten,

3. utför täkt eller annat arbetsföretag

i strid mot 18 § eller förordnande

enligt 19 § eller föreskrift som

meddelats i samband med tillstånd

till företaget,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

dömes till dagsböter. Är brottet

grovt, må dömas till fängelse i högst

sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i

23 § och har förseelsen varit ägnad

att för annan medföra obehag av någon

betydenhet eller skada till person

eller egendom, dömes till dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

4. bryter mot 22 § första stycket,

eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 §,

om ej gärningen sker på plats, till

vilken allmänheten icke äger tillträde

eller har insyn, eller gärningen

är ringa.

39

Har någon begått gärning som avses

i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen

vid vite förelägga honom

att rätta vad olagligen skett. Överexekutor

äger ock meddela handräckning

för sådant ändamål. Ansökan

om handräckning må göras av

allmän åklagare, statens naturvårdsverk,

länsstyrelsen, länsarkitekten

eller den kommunala myndighet som

handhar naturvårdsfrågor. Beträffande

sådan handräckning gälla

enahanda bestämmelser som äro

stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 §, 22 § andra stycket eller 24 §

må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden

vidtages.

:.i

Har någon begått gärning som avses

i 37 § första stycket 1—4, äger

länsstyrelsen vid vite förelägga honom

att rätta vad olagligen skett.

Överexekutor äger ock meddela

handräckning för sådant ändamål.

Ansökan om handräckning må göras

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk,

länsstyrelsen, länsarkitekten

eller den kommunala myndighet

som handhar naturvårdsfrågor.

Beträffande sådan handräckning

gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 § eller 22 § andra stycket må

länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta

vite vid meddelande av föreläggande

enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet,

äger nämnden låta vidtaga

åtgärden på den försumliges

bekostnad.

40 §4

Talan mot länsstvrelses---naturvårdens intressen.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut

enligt denna lag föres genom

besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1967:377.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

5

2) Förslag

till

Kommunal renhållningslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som

föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata,

torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där

röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för

att motverka halka. Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra

motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd

som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av staten som

väghållare.

När särskilda skäl föreligger, får Konungen på framställning av kommunen

medge undantag från första stycket.

2 §

Kommun kan ålägga den som äger fastighet inom område med fastställd

stadsplan eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten enligt

kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i 1 §

första stycket i fråga om gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt

utrymme utanför fastigheten.

Har person som avses i första stycket icke tidigare haft sådan skyldighet,

skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

3 §

Har på annan plats utomhus än som avses i 1 § där allmänheten äger att

fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kommunen att

återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten enligt

lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av

annan.

4 §

Kommun är skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning

forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall

och därmed jämförligt avfall.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande

annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall

forslas bort genom kommunens försorg.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får

annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning

därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från

skyldighet enligt första stycket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5 §

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom besvär

hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt

den 1 januari 1971.

Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. m. skall upphöra

att gälla vid utgången av år 1970.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943: 431) om allmänna vägar

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Väg skall---tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels---av färja.

Vintertid omfattar---av dragare.

Till underhåll av väg räknas även

renhållning som avses i 5 a §.

5 a §.

Genom renhållning skall vägområde

hållas i sådant skick, att skäliga

sanitära hänsyn och trevnadshänsyn

bli tillgodosedda. Detsamma gäller i

fråga om mark till en bredd av 25

meter intill parkerings- eller rastplats

som hör till vägen, i den mån

allmänheten har tillträde till marken.

Inom område med stadsplan eller

byggnadsplan äger vad ovan sagts

tillämpning endast på vägområde för

motorväg eller motortrafikled.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

7

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Kommun äger besluta att avgift

för bortforsling, omhändertagande

och oskadliggörande av orenlighet

och avfall, som uppsamlats inom

kommun vid renhållning enligt hälsovårdsstadgan

den 19 december

1958 (nr 663), skall utgå till kommunen

eller till den som utför renhållningen

på uppdrag av kommunen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Kommun äger besluta att avgift

för bortforsling, omhändertagande

och oskadliggörande av orenlighet

och avfall, som uppsamlats inom

kommunen vid renhållning enligt 4 §

kommunala renhållning slag en (1970:

), skall utgå till kommunen eller

till den som utför renhållningen på

uppdrag av kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Allmän plats, som i 2 § första stycket

sägs, skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,

genom snöröjning

jämte undanskaffande av snö och is

ävensom genom sändning eller annan

åtgärd till motverkande av halka

hållas i sådant skick, som med hänsyn

till ortsförhållandena, platsens

belägenhet inom samhället och omständigheterna

i övrigt tillgodoser

skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och nedskräpande

föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av halka,

rensning och upptining av rännstensbrunn,

borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jämförlig

åtgärd.

Angående fullgörandet av renhål 1- ningsskyldighet, som no sagts, är

stadgat i lagen om skyldighet att renhålla

gata m. m.

Allmän plats inom stadsplanelagt

område och allmän väg inom byggnadsplanelagt

område skall genom

tjänliga renhållningsåtgärder, genom

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is ävensom genom sändning

eller annan åtgärd till motverkande

av halka hållas i sådant skick, som

med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet inom samhället

och omständigheterna i övrigt tillgodoser

skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och nedskräpande

föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av halka,

rensning och upptining av rännstensbrnnn

och ledning som förbinder

sådan brunn med allmän avloppsledning,

borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jämförlig

åtgärd.

Angående fullgörandet av skyldighet,

som nu sagts, finnas särskilda

bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

9

6) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom förordnas, att 51, 65 och 84 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

51

Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort

skall bortforslas till allmän

avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning eller på annat

sätt så omhändex-tagas, att sanitär

olägenhet ej uppstår.

(Föreslagen lydelse)

§•

Orenlighet och avfall skall bortforslas

till allmän avstjälpningsplats

eller allmän destruktionsanläggning

eller på annat sätt så omhändertagas,*

att sanitär olägenhet ej uppstår.

65 §.

De ytterligare------- lokal hälsovårdsordning.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande,

som reglerats genom annan

allmän författning än denna stadga.

Vid meddelande av föreskrift skall

tillses, att därigenom icke lägges onödigt

tvång på allmänheten eller eljest

göres obefogad inskränkning i den

enskildes frihet.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande,

som reglerats genom annan

allmän författning än denna stadga

eller 4 § andra stycket kommunala

renhållning slag en den

Vid meddelande av föreskrift skall

tillses, att därigenom icke lägges onödigt

tvång på allmänheten eller eljest

göres obefogad inskränkning i den

enskildes frihet.

84

Bryter någon mot bestämmelse i

lokal hälsovårdsordning och skall

förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter

någon att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som meddelats

med stöd av 70 §, straffes, om ej gärningen

är belagd med straff i annan

författning, med böter, högst trehundra

kronor. Har förseelsen avsett

åliggande av större vikt eller har därigenom

förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

§•

Bi-yter någon mot bestämmelse i

lokal hälsovårdsordning och skall

förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter

någon att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som meddelats

med stöd av 70 §, dömes, om ej gärningen

är belagd med straff i annan

författning, till böter, högst femhundra

kronor. Har förseelsen avsett

åliggande av större vikt eller har

därigenom förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter

ådömas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

27 maj 1970.

N ärvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

• gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

angående kommunal renhållning, m. m. och anför.

1. Inledning

Under senare år har miljövården blivit en växande samhällsuppgift. De

miljövårdsfrågor, som hittills påkallat den främsta uppmärksamheten, har

varit föroreningen av mark, vatten och luft genom utsläpp av gifter och

andra skadliga ämnen. Också nedskräpningsfrågorna har emellertid erhållit

allt större uppmärksamhet.

I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 15 mars 1966 om översyn och utredning av vissa frågor rörande

användningen av engångsförpackningar och angående nedskräpningen m. m.

(ABU 1966: 3, rskr 1966: 91). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den

3 mars 1967 tillkallade chefen för socialdepartementet den 8 maj 1967 sakkunniga1

med uppdrag att utreda frågor om åtgärder mot nedskräpning. De

sakkunniga, som antog namnet Kommittén för ett renare samhälle, avlämnade

den 26 juni 1969 betänkandet Ett renare samhälle (SOU 1969:18).

Betänkandet innehåller bl. a. vissa författningsförslag, som torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Tidigare hade chefen för kommunikationsdepartementet, med stöd av

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 september 1960, den 30 september

samma år tillkallat sakkunniga för att verkställa en översyn av väglagstiftningen.

De sakkunniga, som antog benämningen 1960 års vägsakkun
1

Landshövdingen Gösta Netzén, ordförande, riksdagsledamöterna Paul Brundin, Bertil Jonasson,

Anna-Lisa Lewén-Eliasson och Bo Skärman, borgarrådet Thorsten Sundström, riksdagsledamoten

Eric A. Svenning, direktören Karl-Erik Tengroth samt ordföranden i Jönköpings läns

landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse Sven Wilander.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

niga, avlämnade den 16 maj 1968 betänkandet Allmänna vägar (SOU 1968:

17). Betänkandet innehåller bl. a. visst lagförslag som torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss bar yttranden över betänkandet SOU 1969:18 avgetts av

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk,

statskontoret, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänverket,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk,

kommerskollegium, vattenfallsverket, samtliga länsstyrelser,

stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift, Lunds stift och Luleå stift, statens naturvetenskapliga

forskningsråd, lantbrukshögskolans styrelse, bilregisterutredningen,

statens trafiksäkerhetsråd, riksrevisionsverket, statens planverk,

bensinhandelsutredningen, vägkostnadsutredningen, Arbetsmarknadens

kvinnonämnd, Centerns kvinnoförbund, Centrala rådet för lokala konsumentkommittéer,

Cykel- och mopedfrämjandet, Folkpartiets kvinnoförbund,

handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Borås, Karlstad och Malmö, Kooperativa

förbundet (KF), Kooperativa kvinnogillesförbundet, Kungl. automobilklubben

(KAK), Kungl. svenska segelsällskapet, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Motorförarnas lielnykterhetsförbund,

Motormännens riksförbund, Beso, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska samernas

riksförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,

statens pris- och kartellnämnd, Statstjänstemännens riksförbund (SR),

Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska

fjällklubben, Svenska företagares riksförbund, Svenska jägareförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska kryssarklubben, Svenska landstingsförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen,

Svenska teknologföreningen, Svenska turistföreningen, Svenska turisttrafikförbundet,

Svenska vägföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Sveriges bilskrotares riksförbund, Husmodersförbundet Hem

och Samhälle, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges motorbåts union, Sveriges riksidrottsförbund,

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Vattenvärnet, Samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, HSB:s riksförbund,

Sveriges grossistförbund, Länsvägnämndernas förbund, Motorbranschens

riksförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

(NTF), Näringslivets trafikdelegation, Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen,

Svenska petroleum institutet, Svenska förpackningsföreningen,

Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Järfälla kommuns miljövårdsråd

och gemensamt yttrande från Mellanskärgårdens intresseförening, Blidö—

Frötuna skärgårdsförening och Dalarö skärgårds intresseförening.

Remissinstanserna har bifogat yttranden, lantmäteristyrelsen från över
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

lantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands

län, skogsstyrelsen från skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Jönköpings, Kronobergs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs

och Västerbottens län, kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm,

Göteborg, Borås, Karlstad, Malmö, Norrköping, Örebro, Visby och

Sundsvall, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större

städer från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg,

Jönköping, Karlstad, Linköping, Lund, Malmö, Norrköping, Skellefteå,

Solna, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Västerås och Örebro.

Vidare har till remissvaren från länsstyrelserna fogats särskilda yttranden

från bl. a. drätselkammare, handelskammare, hembygdsförbund, hälsovårdsnämnd,

kommunalnämnd, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd, länsarkitekt,

länspolischef, länsskolenämnd, länsveterinär, länsåklagare, naturvårdsråd,

naturvårdssektion på länsstyrelse, polischef i kommun, provinsförbund

av RLF, samarbetsnämnd i kommunblock, skogsvårdsstyrelse, turisttrafikförbund,

vägförvaltning och överlantmätare.

Betänkandet SOU 1968: 17 har remissbehandlats och är föremål för beredning

i kommunikationsdepartementet.

De delar av betänkandet SOU 1969: 18 som rör upplysningsverksamhet

i syfte att minska nedskräpningen har behandlats av 1970 års vårriksdag

(prop. 1970: 73, JoU 24, rskr 228). Sedan beredningen av de övriga frågor

som berörts i betänkandet avslutats anhåller jag att nu få ta upp dessa

frågor. Flera av dem kräver inte riksdagens medverkan. För överblickens

skull redovisas emellertid även dessa frågor.

2. Nuvarande förhållanden

2.1 Ansvaret för renhållning enligt gällande rätt ni. m.

Skyldigheten att svara för renhållning regleras i första hand genom lagstiftningen

om allmän hälsovård, kommunal ordningshållning och naturvård.

Renhållningsfrågorna aktualiseras även i väglagstiftningen.

2.1.1 Hälsovårdslagstiftningen

Renhållning enligt hälsovårdslagstiftningen behandlas i hälsovårdsstadgan

(1958:663) (HvSt) och i lokala hälsovårdsordningar. Hälsovårdsförfattningarna

kompletteras av ett antal meddelanden från medicinalstyrelsen

(numera socialstyrelsen). Renhållningens finansiering regleras i lagen (1965:

54-) om kommunala renhållningsavgifter.

Enligt HvSt har kommun hand om den allmänna hälsovården inom kommunen.

Hälsovårdsnämnden är det organ som närmast svarar för dessa frågor.

Kommuns handhavande av den allmänna hälsovården innebär bl. a. att

kommunen är skyldig att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

verksamhet som bedrivs av hälsovårdsnämnden och till de särskilda åtgärder

som är påkallade ur hälsovårdssynpunkt. I allmän hälsovård ingår såväl

förebyggande och undanröjande av vad som kan betecknas som sanitär olägenhet

för människor som en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska

standarden. Sanitär olägenhet innefattar alla yttre faktorer av någon betydenhet

som inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt

i såväl fysiskt som psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.

Genom lokal hälsovårdsordning kan bl. a. bestämmas, att HvSt:s föreskrifter

om hälsovårdstätort även skall gälla utanför sådan ort. Till ledning för

utarbetande av sådana lokala hälsovårdsordningar har Kungl. Maj :t fastställt

en normalhälsovårdsordning, från vilken kommunerna inte utan särskilda

skäl får göra någon väsentlig avvikelse.

Länsstyrelserna har uppsikt över den allmänna hälsovården i länen och

skall tillse att de åtgärder som behövs vidtas för att undanröja eventuella

missförhållanden.

Detaljbestämmelserna om renhållning återfinns i stadgans 9 kap., som

innehåller dels bestämmelser, som är gemensamma för hela riket, dels särbestämmelser

med skärpta krav beträffande hälsovårdstätorter. Av allmängiltig

karaktär är bestämmelserna om att orenlighet eller avfall vid bebyggelse

skall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär

olägenhet inte uppstår. Detta gäller inte bara vid bebyggelse inom stadsplan

eller byggnadsplan utan även vid bebyggelse utanför detaljplanelagt

område. Av förarbetena till HvSt framgår, att bestämmelsen avser inte endast

avfall och orenlighet från bostadsbebyggelse utan även t. ex. avfall från

industriell eller annan verksamhet, i den mån sådant förekommer inom eller

i anslutning till bebyggelse.

Inom hälsovårdstätort, dvs. område inom stadsplan eller byggnadsplan,

skall orenlighet och avfall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller

allmän destruktionsanläggning eller omhändertas på annat sätt, så att sanitär

olägenhet inte uppstår. Kommunens skyldighet att anordna allmänna

avstjälpningsplatser anses innefattad i dess allmänna åligganden avseende

hälsovården.

Hälsovårdskontrollen utövas av hälsovårdsnämnd och länsstyrelse. Hälsovårdsnämnden

äger för särskilda fall meddela de föreskrifter, som utöver

HvSt och lokal hälsovårdsordning anses nödvändiga för att förebygga eller

undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet

av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde.

Föreläggande och förbud från hälsovårdsnämndens sida kan allt efter

omständigheterna riktas mot ägare eller nyttj anderättshavare av berörd

egendom eller mot bådadera, däremot inte mot exempelvis den som vållat

nedskräpning men inte är ägare eller nyttj anderättshavare till marken.

Nämnden anses dock i och för sig ha formell möjlighet att tvinga mark
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

ägaren till renhållning efter en nedskräpande anonym allmänhet, även om

markägaren själv inte på något sätt varit vållande till att allmänheten utnyttj

åt hans område.

Hälsovårdsnämnd kan föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig till

efterrättelse av nämnden meddelat föreläggande eller förbud.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidta åtgärd, som åligger honom

enligt HvSt, lokal hälsovårdsordning eller föreskrift som meddelas av hälsovårdsnämnden,

äger nämnden låta verkställa arbetet eller åtgärden på den

försumliges bekostnad. Den som bryter mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning

eller underlåter att rätta sig efter föreskrift som meddelats av

hälsovårdsnämnden kan straffas med böter högst 300 kr. Straffet skärps till

dagsböter om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om den förorsakat

avsevärd skada eller olägenhet.

Lokal hälsovårdsordning och kommunalt renhållningsmonopol

Kommun kan anta lokal hälsovårdsordning med kompletterande föreskrifter

om den allmänna hälsovården. Sådan lokal hälsovårdsordning har antagits

i flertalet kommuner och utformats i anslutning till normalhälsovårdsordningen.

Av den lokala hälsovårdsordningen skall bl. a. framgå, i

vad mån HvSt:s bestämmelser om hälsovårdstätort skall gälla även för områden,

där bebyggelsen inte reglerats enligt stadsplan eller byggnadsplan,

samt i vad mån hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall ske

genom kommunens försorg eller inte. Någon skyldighet för kommunen att

ombesörja dessa hämtningar och transporter föreligger inte på grund av

HvSt. Genom en bestämmelse i den lokala hälsovårdsordningen kan emellertid

kommun föreskriva dels att hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall

skall utföras genom kommunens försorg inom de områden som särskilt

anges, dels att endast av kommunen anlitad personal får ta befattning med avfallet.

Har sådant s. k. kommunalt renhållningsmonopol inte beslutats av

kommunen åligger det fastighetsägaren att svara för bortforsling av orenlighet

och avfall. Kommunalt renhållningsmonopol har införts i ett stort

antal kommuner och har successivt ut vid gals till att omfatta allt flera slag

av avfall och allt flera orter. De nuvarande kommunala renhållningsmonopolen

torde i princip inte avse glesbygd utan endast hälsovårdstätort för

permanentbebyggelse eller fritidsbebyggelse. Ofta är monopolet begränsat

till tätort för permanentbebyggelse. Det torde vidare höra till undantagen, att

monopolet förutom hushållsavfall även omfattar industri- och affärsavfall.

I vissa kommuner begränsas renhållningsmonopolet till att gälla endast sådant

hushållsavfall som läggs i de av hälsovårdsnämnden rekommenderade

sopbehållarna. Detta kan på sina håll innebära att mera skrymmande hushållsavfall

av typen kasserade möbler och cyklar måste transporteras bort

på annat sätt än genom den ordinarie renhållningsorganisationen.

Har kommunen infört kommunalt renhållningsmonopol är det mycket

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

vanligt att renhållningen ombesörjs av särskild entreprenör enligt avtal med

kommunen. Ibland svarar kommunen för renhållningen genom en av kommunen

ägd juridisk person, t. ex. ett aktiebolag.

Renhållningens finansiering

Det kommunala renhållningsmonopolet innebär bl. a. rätt för kommunen att

ta ut renhållningsavgifter enligt lagen (1965:5b) om kommunala renhållningsavgifter.

Avgiftsrätt föreligger beträffande all orenlighet och allt avfall,

som uppsamlats inom kommunen vid renhållning enligt HvSt. Av hänvisningen

till HvSt följer, att kommun inte genom avgift kan finansiera kostnaderna

för gaturenhållningen. Renhållningsavgift skall vara årlig eller på

annat sätt periodisk samt bestämmas till högst det belopp, som motsvarar

nödvändiga kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse och

underhåll av anläggningar och utrustning samt för driften. Från kostnaderna

skall dras vad som kan beräknas belöpa på användning av anläggning

eller utrustning för annat ändamål än renhållning, såsom framställning av

värme eller elektrisk kraft. För renhållning som på uppdrag av kommunen

utförs av entreprenör, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning

av avgift i den mån det inte medför väsentligt högre kostnad än om kommunen

själv utför renhållningen. Avgift skall utgå enligt taxa, som antas av

kommunens fullmäktige. Den övervägande delen av kostnaderna för fastighetsrenhållningen

finansieras genom avgifter, även om viss finansiering också

sker genom kommunala skattemedel, främst beträffande kostnader för

avfallets behandling. Flertalet kommunala renhållningstaxor anger även

speciella s. k. tippavgifter, dvs. avgifter som tas ut, då någon Aid sidan av

den ordinarie renhållningsorganisationen själv lämnar avfall på kommunens

behandlings anläggning.

2.1.2 Kommunal gaturenhållning

Renhållningen av allmän plats, s. k. gaturenhållning, behandlas i allmänna

ordningsstadgan (1956:617) (AOSt) som beträffande renhållningsskyldigheten

hänvisar till lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gatam.in.

Renhållningsskyldigheten enligt AOSt avser allmän plats inom stadsplanelagt

område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens (19b7: 385)

bestämmelser för stad äger tillämpning. Med allmän plats menas gata, torg,

park och annan plats som enligt fastställd stadsplan utgör allmän plats och

upplåtits för sådant ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde

samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller eljest

används för allmän samfärdsel. Sådan allmän plats skall genom tjänliga

renliållningsåtgärder, snöröjning, undanskaffande av snö och is samt sändning

eller annan åtgärd till motverkande av halka hållas i sådant skick, som

med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Till renhållning hänförs

i AOSt sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål

samt av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining

av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan jämförlig åtgärd.

I gaturenhållningslagen läggs skyldigheten att vidta de i AOSt angivna

åtgärderna på staden, köpingen eller samhället, när det gäller gata, torg,

park och annan sådan allmän plats samt allmän väg inom stadsplan. I

fråga om annan i stadsplan ingående mark som är upplåten till eller används

för allmän samfärdsel åvilar motsvarande skyldighet, i den mån den

inte skall fullgöras av väghållare, den som har ansvaret enligt gällande

föreskrifter eller överenskommelse eller av ålder. Kommunens fullmäktige

kan ålägga fastighetsägare att svara för renhållning, snöröjning m. m. på

gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten.

Fullmäktiges beslut skall underställas Kungl. Maj:t, om beslutet

innebär att på fastighetsägaren läggs skyldighet som tidigare inte åvilat

honom.

Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidta annan åtgärd, som åligger

honom enligt AOSt eller lokal ordningsstadga eller med stöd av sådan

stadga meddelad föreskrift, kan polismyndighet förelägga vite eller, då så

anses nödvändigt, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges

bekostnad.

För sådana delar av stad, köping eller samhälle för vilka stadsplan inte

finns samt för landskommun är gaturenhållningslagen inte tillämplig. Gaturenhållningsskyldigheten

inom sådana områden kan emellertid vara reglerad

genom särskilda överenskommelser eller sedvänja. Hinder torde inte

föreligga mot att kommun tar in bestämmelser om gaturenhållning i lokal

ordningsstadga.

2.1.3 Väglagstiftningen

Väghållare för allmän väg är enligt lagen (1953: 531) om allmänna vägar

på landet kronan och inom stads område staden. Från denna regel kan dock

göras undantag. Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg. Till

underhåll av väg räknas åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick,

vintertid omfattar underhållet också snö- och isröjning samt sändning.

Väghållarens skyldigheter avser endast det egentliga vägområdet. Till detta

hör vägbanan och vissa områden därintill, såsom slänt, bankett, dike och

upplagsplats samt anordning som utförts för vägens bestånd eller brukande.

Väghållaren är inte skyldig att svara för annan renhållning av allmän

väg än den som följer av skyldigheten att hålla vägen i fargillt skick.

Trots att renhållningsskyldigheten är begränsad på detta sätt har kronan

som väghållare i betydande omfattning frivilligt påtagit sig att, särskilt ge
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i57 år 1970 17

nom renhållning av parkerings- och rastplatser, tillgodose också trevnadskrav.

Väg, som inte upplåtits som allmän, är enskild väg. Enligt lagen (1939:

608) om enskilda vägar gäller för samtliga enskilda vägar i huvudsak den

beskrivning av vägområdet och den omfattning av begreppet väghållning,

som nyss angetts i fråga om allmänna vägar. Medan det för en allmän väg

utsägs, att den skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick och

vintertid vara fri från snö- och ishinder samt sandas, gäller för enskild väg

att vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras på sätt vägens ändamål

fordrar. Det är i första hand de enskilda väghållarna, som bestämmer

vägens beskaffenhet och vägunderhållets kvalitet. För den stora grupp av

enskilda A''ägar, som får statsbidrag, kan dock den bidragsgivande myndigheten

såsom villkor för statsbidraget föreskriva bestämda kvalitetskrav och

denna grupp av vägar kan ej heller avstängas för allmän trafik.

Lagen om enskilda vägar innehåller inte några föreskrifter om renhållning.

Inte heller förekommer sådana bestämmelser normalt i utlåtanden vid väs
o
förrättningar

eller i stadgarna för de vägsamfälligheter eller vägföreningar,

som svarar för väghållningen.

2.1.4 Naturvårdslagen

Enligt naturvårdslagen (1964:822) (NVL) utgör viss renhållning i naturen

en del av naturvården. I lagens inledande bestämmelser fastslås, att

envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen, vari

anses bl. a. ligga skyldighet att undvika nedskräpning. Denna skyldighet

har närmare preciserats i särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

I lagen sägs att var och en skall se till att han inte skräpar

ned i naturen med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat, så att det kan

uppkomma otrevnad eller skada för annan därigenom. Förseelse mot nedskräpningsförbudet

medför dagsböter, om den medfört obehag av någon

betydenhet eller skada till person eller egendom. Den som gjort sig skyldig

till nedslträpningsförseelse kan förpliktas ersätta därav föranledd skada.

Har viss plats i naturen skräpats ned eller på annat sätt osnyggats och kan

för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet eller

skada till person eller egendom, kan länsstyrelsen förelägga den som vållat

eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa

platsen samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Denna möjlighet föreligger emellertid inte när frågan om platsens iordningställande

skall prövas i annan ordning, t. ex. enligt vattenlagen. Vid

meddelande av föreläggande kan länsstyrelsen utsätta vite och om sådant

föreläggande inte efterkommes skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden vidtas.

Naturvården är enligt NVL en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

Inom länet har länsstyrelsen att verka för naturvården. Statens naturvårdsverk

har överinseendet över naturvården i riket.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr so

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

2.2 Bilvraken

Utrangerade fordon medför nedskräpningsproblem i form av skrotbilsupplag

— bilkyrkogårdar — och övergivna bilvrak både i naturen och på

allmänna platser. Olägenheter av hygienisk och estetisk art uppkommer

genom bilvraken.

Enligt gällande lagstiftning är möjligheterna att hålla bilkyrkogårdarna

under kontroll huvudsakligen knutna till bestämmelser om sådan uppställning

av fordon, som kan betecknas som upplag, arbetsföretag o. d. Sådana

bestämmelser finns i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1943:

431) om allmänna vägar och HvSt.

Enligt byggnadsstadgan fordras inom område med fastställd generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utoinplansbestämmelser byggnadslov bl. a. för

inrättande av upplag. Upplag får inte anordnas så, att det orsakar brandfara

eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende,

vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse. Skulle

anordning inrättats utan föreskrivet byggnadslov kan byggnadsnämnden vid

vite förelägga ägaren att undanröja eller ändra det utförda.

Enligt NVL kan länsstyrelsen förordna om tillståndstvång för bl. a. upplag

eller annat arbetsföretag inom område, där sådan anordning kan antas

väsentligt skada landskapsbilden. Skulle tillståndstvång inte föreligga,

föreskrivs en viss kontroll från det allmännas sida över arbetsföretag

som kan väsentligt förändra landskapsbilden. NVL:s bestämmelser till

skydd för landskapsbilden mot upplag eller annat arbetsföretag avser

närmast sådan verksamhet som utgör led i ett företags drift.

Allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller samhälle får

enligt AOSt inte användas för upplag utan tillstånd av polismyndigheten.

Lagen om allmänna vägar föreskriver tillståndstvång för bl. a. upplag på

väg. För upplag inom visst avstånd från väg behövs också tillstånd, om

upplaget innebär fara för trafiksäkerheten. Har upplag inrättats i strid

mot förbud, kan utmätningsman föranstalta om rättelse.

HvSt innehåller slutligen vissa föreskrifter till förebyggande av sanitära

olägenheter genom upplag.

Övergivna fordon

När det gäller de i naturen och på allmänna platser övergivna fordonen

finns det f. n. möjligheter att ingripa genom lagen (1967:420) om flyttning

av fordon i vissa fall (fordonsflyttningslagen) och NVL.

Fordonsflyttningslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1967, ger möjlighet

att ingripa mot olämpligt uppställda och övergivna fordon. Polismyndighet

kan besluta om flyttning av fordon, som uppställts så att det utgör eu trafikfara

eller ett betydande hinder i trafiken. Fordon får vidare flyttas om

det är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras. Det

tredje flyttningsfallet avser övergivna fordon, däribland bilvraken. I de

två sistnämnda fallen meddelas beslut om flyttning av polismyndigheten,

om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och utförs av den

som påkallat beslutet. Fordonsvrak som flyttas skall skrotas så snart det

lämpligen kan ske eller skaffas undan på annat sätt. Annat fordon som flyttas

skall ställas upp i närheten av den plats där det anträffats. Om detta

inte lämpligen kan ske eller om fordonet är att anse som övergivet, skall

det föras till särskilt anordnad uppställningsplats och förvaras där under

vårdnadsplikt. Detta gäller helt naturligt inte fordonsvrak. För särskild uppställningsplats

svarar kommun, polismyndighet eller vägförvaltning. Om

ägare inte hämtar sitt fordon inom viss tidsfrist, tillfaller det staten eller

kommunen. Är ägaren okänd, är tidsfristen numera tre månader från kungörelse

av flyttningen. Är ägaren känd, är fristen en månad. Beträffande

fordonsvrak upphör ägarens förfoganderätt i princip i och med omhändertagandet.

Bl. a. i preventivt syfte har fordonsägaren ålagts betalningsskyldighet

för flyttningskostnaderna och i förekommande fall även för skrotningskostnaderna.

Straffsanktioner mot nedskräpning med bilvrak i naturen finns i NVL.

Nedskräpning i NVL:s mening är att skilja från sådan verksamhet, som

utgör led i ett företags drift. I naturen övergivna fordon kan visserligen

ibland utgöra ansamlingar av skrotbilar men torde vanligen inte vara förenade

med någon rörelse. Sådana former av mindre ”upplag” kan enligt

naturvårdsutredningen (SOU 1962:36, s. 261) knappast hänföras till arbetsföretag

i NVL:s mening utan får behandlas enligt de bestämmelser

som gäller för nedskräpning i naturen.

Möjligheten att identifiera ägare till registrerade fordon torde bl. a. minska

benägenheten att överge fordonsvrak i naturen och på allmänna platser.

Av betydelse för sådan identifiering är vissa bestämmelser om märkning av

registreringspliktiga fordon med chassinummer, ramnummer, tillverkningsnummer

eller motsvarande. Enligt 21 g 1 mom. vägtrafikförordningen

(1951: 648) skall registrerat fordon vara försett med tydlig och på varaktigt

sätt anbringad märkning för fordonets identifiering.

Skrotning av bilvrak

Skrotning av bilvrak bedrivs enligt de uppgifter som lämnades i bilskrotningsutredningens

betänkande (SOU 1964: 21) av skrotföretag, bildemonteringsföretag

och bildelsparker. Skrotföretagen, som bedriver den

allmänna skrothandeln, arbetar huvudsakligen med att utvinna råvaror,

främst järnskrot, ur bilvraken. Endast något mer än 10 % av det skrot

som köps av järnindustrin beräknas utgöra bilskrot. Bilskrotningsutredningen

ansåg att det inte finns möjlighet att inom en överblickbar framtid

genom rationaliseringar göra bilskrotningen självbärande och lön
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

sam. Bildemonteringsföretagen avser främst att utvinna reservdelar ur

bilvrak och tar själva ut reservdelar, som lagras för försäljning. Central

branschorganisation är Sveriges Bilskrotares Riksförbund med ett 50- tal medlemmar, huvudsakligen i mellersta och södra Sverige. Sedan reservdelarna

demonterats, skrotas bilvraken i övrigt ned. Skrotet säljs via

den allmänna skrothandeln efter eventuell ytterligare rensning och sortering.

Även bildelsparkerna avser främst att utvinna reservdelar. Delarna tas

emellertid bort från bilvraken först vid försäljningen, som vanligen äi

ordnad enligt självbetjäningsprincipen. Dessa företag, som saknar branschorganisation,

nedskrotar bilvraken i ringa omfattning efter reseivdelstagningen.

Vanligen lagras vraken för framtida skrotning och samlingen

av bilvrak växer ofta till omfattande bilkyrkogårdar. Lagringen fungerar

som en effektiv broms för vrakens totala demontering. I den mån sådan

kommer till stånd, sker den i regel i samarbete med den allmänna skrothandeln,

dels via egen utvinning, sortering och pressning av järnskrot, dels

genom att bilvraken förs över till skrothandeln i obearbetat skick.

2.3 Förpackningarna

Konsumentförpackningar

Den huvudsakliga delen av nedskräpningen utgörs av konsumentförpackningar

av olika slag. Dessa förpackningar, huvudsakligen engångsemballage,

orsakar f. n. i förening med det ökande rörliga friluftslivet betydande nedskräpning

i naturen och inom tätbebyggelse. Förpackningsindustrin har

en mycket hög utvecklingstakt. Detta har bl. a. lett till ett system med

huvudsakligen engångsförpackade produkter, vilket i sin tur möjliggjort

ett långt drivet märkesvarusystem, där själva förpackningen blivit ett betydelsefullt

konkurrensmedel.

Förpackningar för Öl och läskedrycker

Av Öl- och läskedryckskonsumtionen i Sverige år 1966 på 1 800 milj. flaskor

såldes 52 % eller inemot 950 milj. flaskor genom detaljhandeln, 29 %

direkt till hushållen, 15 % genom restauranger och 4 % genom kiosker. Engångsförpackningarnas

andel utgjorde 30 % av förpackningarna för Öl och

läskedrycker.

Starköl på burk introducerades år 1955 och under slutet av 1950-talet

introducerades även Öl klass II på burk. Öl på engångsflaskor introducerades

år 1959 av ett bryggeri som då ägde ett av de svenska glasbruken. Läsk på

engångsflaskor introducerades i början av 1960-talet och läsk på burk i maj

år 1968. Efter den koncentration som ägde rum på glasbrukssidan under

början av 1960-talet har betydande investeringar gjorts i produktivitetshöjande

åtgärder. Nuvarande produktionskapacitet täcker väl den svenska

marknadens behov.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr i57 år 1970

Förbrukningen av engångsglas på svensk marknad beräknades för år 1968

bli ungefär 340 milj. st., varav ungefär 50 milj. st. importeras fyllda. För

burk beräknades siffran till 160 milj. st., vilket är en ökning med mer än

300 % jämfört med år 1967. Förbrukningen av andra engångsförpackningar,

främst av papper, för icke kolsyrade läskedrycker beräknades till ungefär

50 milj. st.

Tyngdpunkten i den fortsatta expansionen för engångsförpackningarna

förefaller ha förskjutits mot burkförpackningen. Engångsglasens andel av

konsumtionen synes däremot inte ändras.

I och med engångsglaset har produkter i denna emballageform erhållit

distributionsmöjligheter som är jämförbara med dem som gäller för övriga

produkter i detaljhandelsledet. Systemet med returflaskor förutsätter däremot

bl. a. ett väl utbyggt distributionsnät med utrymme för tomglashanteringen.

Tack vare engångsglasen har även livsmedelsindustrin kunnat starta

konkurrerande tillverkning av läskedrycker. Två tredjedelar av landets livsmedelsbutiker

säljer både engångs- och returflaskor för Öl och läskedrycker.

Övliga saluför i huvudsak endast engångsförpackningar.

Returglasens trippar — det antal gånger en och samma returflaska används

— har under 1960-talet sjunkit avsevärt. Flaskor för Öl och läskedrycker

gjorde år 1968 i medeltal ca 15 trippar mot 35 vid 1960-talets början.

För restauranger och vid direktförsälj ning till hushåll ligger trippantalet

avsevärt högre än genomsnittligt. I detaljhandelsledet uppgick trippantalet

år 1967 till ca 10. Antalet trippar för returflaskor för vin och spritdrycker

torde år 1968 ha varit ca 1,8.

Pant på förpackningar för Öl och läskedrycker

Pantpriset för 33 cl returflaskor har länge varit 10 öre och tillverkningskostnaden

ca 15 öre. Rent marknadsmässigt kan enligt kommittén pantpriset

inte överstiga nyglaspriset utan särskilda reglerande åtgärder, som

säkerställer önskade återgångsvägar för tomflaskorna. Eljest skulle det i

ett sådant läge vara fördelaktigare för bryggeriet att köpa nya flaskor än

att återta använda tomglas. Även enskilda personer kunde — vid bibehållande

av nuvarande fria konkurrens — köpa nyglas från glasfabrikanter

och lösa in dem för det högre pantpriset. I Norge, där panten för den allmänna

standardiserade returflaskan är 30 öre och nyglaspriset 21 öre för

huvuddelen av dessa flaskor, är delta system praktiskt möjligt på grund

av gällande marknadsuppdelning. Varje bryggeri har där försäljningsmonopol

i sitt distrikt och varje butik har endast en leverantör, som är

skyldig att återta alla tomflaskor.

Ekonomiska konsekvenser av engångs- och returglas

Genom en samhällsekonomisk totalkalkyl har kommittén sökt erhålla

eu uppfattning om samtliga kostnader för engångs- och returflaskorna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Denna kalkyl slutar sålunda inte i och med att distributören lämnar flaskan

ifrån sig utan söker även ta hänsyn till bl. a. kostnader för renhållning och

medicinska skador. Enligt denna expertundersökning, som emellertid är behäftad

med många osäkerhetsmoment, skulle ett system med enbart returflaskor

f. n. vara det samhällsekonomiskt mest fördelaktiga. Ett system

med både engångs- och returflaskor skulle dock inom en snar framtid kunna

hli ett fördelaktigare alternativ. Den framtida utvecklingen är beroende

av löne- och tillverkningskostnaderna samt för returflaskornas del även

av tripparnas antal.

3. Kommittén

3.1 Allmänna synpunkter

Kommittén, som enligt direktiven haft att pröva alla vägar, som kan leda

till att nedskräpningen bekämpas effektivt, har närmast behandlat den nedskräpning,

som man kan komma till rätta med genom samhällets reguljära

renhållning. Även vissa frågor om avfallsbehandling och utrangerade fordon

har tagits upp. Förslagen har väsentligen sin inriktning på den enskilda

människans beteende och samhällets engagemang för att minska nedskräpningen.

För att få underlag för sina överväganden och förslag har kommittén

anordnat hearings och utfört enkätundersökningar. Särskilda experter

har behandlat hanteringen av avfall (inkl. värmeåtervinning) och utfört en

samhällsekonomisk totalkalkyl angående ekonomiska konsekvenser av engångs-

och returglas.

Genom Sveriges industriförbund har bl. a. utredningsmaterial på förpackningsområdet

och resultatet av undersökningar, som belyser problemet med

skärskador genom emballage, ställts till kommitténs förfogande.

Nedskräpningen har ett visst samband med mängden hushållsavfall. Detta

ökar med 3—4 % per år och beräknas år 1975 uppgå till mer än 300 kg per

person och år. Också den ökade fritiden har bidragit till att nedskräpningsproblemet

blivit allt större. Nedskräpningen i naturen har blivit särskilt

besvärlig längs vägarna, där den väsentligen orsakas av vägtrafikanter och

utövare av rörligt friluftsliv, men även av ägare till fritidshus, vars avfall

av olika skäl inte omhändertas av den ordinarie renhållningsorganisationen.

Fartyg och småbåtar orsakar nedskräpningsproblem längs stränderna. Allemansrätten

missbrukas ofta med bl. a. omfattande nedskräpning som följd.

Även nedskräpningen på gator och allmänna platser är besvärande. I samhällen

finns dock bättre möjligheter att komma till rätta med nedskräpningen.

Nedskräpningen medför utöver vantrivsel genom lukt- och synintryck

också vissa hälsorisker, i första hand risker för skador, skärskador, främst

av glas och plåt, men även risker för att skräpsamlingar blir grogrund för

bakteriehärdar o. d.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

Av utförda undersökningar framgår att sårskador orsakade av glas utgör

2 ä 3 % av det totala antalet skadefall. Några undersökningar om

skräpets roll i bakteriellt hänseende torde inte föreligga. Vid en inventering

år 1967 av sopstationerna i Malmöhus län motsvarade emellertid över

90 % inte uppställda sanitära krav.

De ekonomiska konsekvenserna av nedskräpningen i form av ökade kostnader

för renhållning kan antas vara betydande. Nedskräpningen har dessutom

andra negativa konsekvenser. Skräpsamlingar kan t. ex. utgöra en

brandfara och skräp på vägarna en trafikfara.

3.2 Nedskräpningen

Den enskildes beteende vid hantering av skräp är beroende av att han är

medveten om sitt ansvar. Undersökningar som kommittén utfört visar att

NVL:s bestämmelser om straff mot nedskräpning och städningsföreläggande

mindre väl fyller sin uppgift att motverka nedskräpningen. Rekvisiten

för straff och föreläggande är till viss del allt för vaga och obestämda, vilket

medför praktiska svårigheter, lagöverträdarna är ofta svåra att avslöja och

lagtillsynen bristfällig. Mot bakgrunden av dagens nedskräpningssituation

tar det anses nödvändigt att söka stärka den enskildes ansvarsmedvetande,

bl. a. genom en skärpt lagstiftning mot nedskräpning och en effektivare

lagtillsyn. Sanktioner mot nedskräpning, som är lätta att tillämpa, är härvid

enligt kommitténs mening viktiga åtgärder i förening med en kontinuerlig

upplysnings- och propagandaverksamhet och effektiv lagtillsyn. Risken för

upptäckt och beivran är av stor betydelse vid nedskräpning, medan straffets

svårighetsgrad i och för sig inte bör tillmätas avgörande betydelse. Efterlevnaden

av förbudsbestämmelser mot nedskräpning förutsätter vidare tillfredsställande

möjlighet för allmänheten alt göra sig av med skräp och annat avfall.

3.2.1 Förbud

Nuvarande förbud mot nedskräpning i 23 § NVL och i 6 § normalförslaget

till lokal ordningsstadga avser endast nedskräpning, som är på visst

sätt kvalificerad genom krav på risk för skada, obehag o. d.

Kritiken mot NVL:s straffbestämmelse avser i huvudsak rekvisitet ”obehag

av någon betydenhet”, som förutom bevissvårigheter avsevärt begränsar

det straffbara området. I förbudet mot nedskräpning på allmän plats enligt

normalförslaget till allmän ordningsstadga har avsiktligt inte medtagits någon

uttrycklig föreskrift om papper.

Enligt kommittén kunde krav på kvalificerad nedskräpning som förutsättning

för straff accepteras utan starkare invändningar i en tid då ned
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

skräpningen var av ringa omfattning. Nedskräpningen är i dag omfattande

och uppkommer till väsentlig del som resultat av ett stort antal vai för sig

relativt oskyldiga nedskräpningar. Den samlade effekten av sådana smärre

nedskräpningar blir helt oacceptabel. Skall sadan kollektiv nedskräpning

kunna motverkas, måste självfallet varje enskild nedskräpningshandling

vara förbjuden. Det är även angeläget att skapa full överensstämmelse mellan

den straffbelagda nedskräpningen och den nedskräpning som i den allmänna

naturskyddspropagandan betecknas såsom inte önskvärd.

Kommittén föreslår att ett allmänt nedskräpningsförbud — utan särskilda

kvalifikationskrav — förs in i HvSt av skäl, vilka närmare anges nedan

i avsnitt 3.5.3.

3.2.2 Sanktioner

NVL innehåller olika slag av påföljder vid nedskräpning, nämligen straff,

skadeståndsskyldighet, städningsföreläggande samt handräckning för rättelse

genom överexekutor. Nedskräpning på allmän plats enligt normalförslaget

till lokal ordningsstadga är belagd med straff i AOSt.

Kommittén föreslår vid nedskräpningsförseelse samma slags sanktioner

som enligt gällande naturvårdslag men i en effektivare utformning, nämligen

straff, åläggande att ombesörja erforderlig uppstädning och åläggande

att ersätta kostnad, som föranletts av nedskräpningen.

Straffet föreslås bli böter omedelbart i penningar, högst 500 kr., för att

möjliggöra handläggning enligt ordningsbotssystemet. Straffbestämmelsen

anknyts till det föreslagna allmänna nedskräpningsförbudet i HvSt och föreslås

avse allmän plats i brottsbalkens mening. Allmän plats innebär därför

att ”platsen skall vara upplåten för eller eljest frekventeras av allmänheten”.

Undantagna är därigenom dels enskilda platser, dit allmänheten inte

har tillträde, dels ock skog och mark, dit allmänheten visserligen äger tillträde

men där ingen allmänhet brukar finnas. Exempel på allmän plats är

väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller

eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion hålles.

Tåg, båtar, hotell, restauranger o. d. är allmänna platser i den mån och

under den tid allmänheten äger tillträde dit, men inte t. ex. rum på hotell

eller restaurang, förhyrt av slutet sällskap.

Kommittén har funnit det önskvärt att straffsanktionen avser inte endast

allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt, nämligen gata, torg, park

och annan allmän plats enligt stads- och byggnadsplan in. in., utan även sådana

områden som exempelvis djurparker, folkparker, idrottsplatser, järnvägs-

och tunnelbanestationer, utställningsområden o. d. Anknytningen till

brottsbalkens begrepp allmän plats har kommittén ansett vara en väsentligt

enklare och mera tillförlitlig möjlighet än den i och för sig tänkbara anknytningen

till begreppet allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

Straffsanktionen föreslås emellertid inte, såsom det allmänna nedskräpningsförbudet,

anknyta till begreppet bebyggelse, emedan detta även innefattar

olika slag av privata områden, exempelvis gårdar i tätortsbebyggelse.

Hälsovårdsnämnds nuvarande möjlighet enligt HvSt att meddela föreläggande

och förbud mot ägare eller nyttjanderättshavare till nedskräpad fastighet

föreslås bli utvidgad till att vid nedskräpning gälla även ”den som

vållat nedskräpningen eller eljest är ansvarig för densamma”. Avsikten härmed

är att föreläggande även skall kunna riktas mot exempelvis arrangören

av en offentlig tillställning eller ägaren till en campingplats, i den mån de

inte kan anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra nedskräpning.

Formuleringen torde även täcka innehållet i 24 § andra stycket NVL.

Vidare föreslås domstol erhålla möjlighet att ådöma nedskräpare att städa

vid äventyr att städningen verkställs på den försumliges bekostnad.

Av förslaget motiverade lagändringar bör vidtas i NVL och normalförslaget

till lokal ordningsstadga. Stadgandet i 24 § NVL om länsstyrelses städningsföreläggande,

som enligt kommitténs undersökning torde vara utan

direkt betydelse, föreslås utgå eftersom kommuns renhållningsansvar i naturen

utvidgas och hälsovårdsnämnd får möjlighet att rikta föreläggande

även mot den som vållat nedskräpning i naturen.

3.2.3 Tillsyn

Lagtillsynen i fråga om straffbestämmelserna mot nedskräpning bereder

enligt kommittén avsevärda svårigheter, vilket bl. a. anses bero på

att nedskräpning till stor del äger rum på platser, där övervakning inte

sker kontinuerligt. Svårigheten är att anträffa den skyldige. Ett stort antal

fall måste avskrivas eftersom gärningsmannen inte kunnat anträffas.

Det ansträngda arbetsläget inom polisorganisationen har medfört att kontinuerliga

polisiära aktioner för lagtillsyn beträffande nedskräpningsbestämmelserna

i NVL inte förekommit hittills.

Man måste få tag på nedskräparen för att kunna tillämpa påföljdsreglerna

om ansvar och städningsföreläggande. Eftersom detta är möjligt endast i

undantagsfall kvarstår problemet på vad sätt en nedskräpad plats skall

bli uppsnyggad. Av förarbetena framgår, att författarna klart insett svårigheterna

att åstadkomma en effektiv tillämpning av lagens bestämmelser

mot nedskräpning i naturen. En väsentlig motivering för bestämmelserna

synes ha varit förhoppningen om en viss avskräckande effekt och att föreskrifterna

skulle fungera som underlag för en allmän upplysnings- och

propagandaverksamhet angående uppträdandet i naturen.

Kommittén har genomfört två enkätundersökningar angående tillämpningen

av bestämmelserna i naturvårdslagstiftningen mot nedskräpning.

Den ena har avsett tillämpningen av straffbestämmelserna mot nedskräpning

och den andra länsstyrelsernas handläggning av städningsärenden.

Av undersökningen om NVL.s straffbestämmelser framgår bl. a. att hu
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

vild del en av straffen uppgår till 10—20 dagsböter. I ett mindre antal fall

är straffet 25 och 30 dagsböter men även 40 resp. 60 dagsböter förekommer.

Då högre antal dagsböter utdömts, har i flera fall även annat brott begåtts.

Bilvraksärendena ligger vanligen på den övre delen av den angivna dagsbotsskalan.

Av svaren framgår att förbuds- och straffbestämmelserna anses vara alltför

vaga och obestämda för att vara av någon praktisk betydelse annat än i

uppenbara fall. Det framhålls att även om ett enstaka fall av nedskräpning

i och för sig kan vara obetydligt är den samlade effekten av dessa relativt

oskyldiga nedskräpningar helt oacceptabel. Sådan successiv mindre nedskräpning

genom mångas medverkan anges inte vara åtkomlig med gällande

bestämmelser. Särskilt rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” uppges

medföra svårigheter från bevissynpunkt genom sin obestämdhet. Det anses

även att detta uttryck alltför snävt begränsar straffbarheten av förseelser

mot förbudsbestämmelsen genom att avse endast relativt omfattande nedskräpning.

Många fall av nedskräpning kan inte bestraffas även om otrevnad

följer. Rekvisitet skada till person eller egendom uppges inte bereda

speciella svårigheter från bevissynpunkt.

Av undersökningen angående länsstyrelsernas handläggning av städningsärenden

framgår bl. a. att gällande bestämmelser allmänt anses ha en vag

formulering, som i praxis ger stor spännvidd mellan stränga och mindre

stränga uttolkningar. Såväl rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” som

rekvisitet ”skada till person eller egendom” anses bereda svårigheter i tilllämpningen.

I kommitténs undersökning om tillämpningen av NVL:s nedskräpningsbestämmelser

framhåller länspolischefer och länsåklagare allmänt behovet

av intensifierad övervakning på detta område, främst genom hälsovårdsnämnderna

eller särskilt förordnade tillsynsmän.

Kommittén finner det vara nödvändigt att nuvarande bristfälliga lagtillsyn

förbättras, om straffbestämmelsen skall fylla sin uppgift. Något realistiskt

alternativ till polisiär övervakning torde därvid inte föreligga. På

sikt kan upplysningsverksamheten och kommitténs övriga förslag medföra

en sådan attitydförändring hos allmänheten, att tillsynen kan göras mindre

intensiv.

Även om polisen inte kan avlastas ifrågavarande tillsyn, framlägger kommittén

vissa förslag, som avser att underlätta polisens arbete, såsom att

i instruktioner och förordnanden för ordningsvakter, som förordnats av

polismyndighet, föreskrivs skyldighet att till polismyndigheten anmäla den

som bryter mot gällande nedskräpningsförbud. På en särskild blankett bör

vakten kunna göra anteckningar om nedskräparen och förseelsen. Nedskräparen

bör även ha möjlighet att på blanketten anteckna ett erkännande av

förseelsen, varigenom strafföreläggande eller ordningsbot kan komma till

användning och nedskräparen undvika ett för honom mera besvärande för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

farande hos polismyndighet eller domstol. Till gruppen ordningsvakter med

polisiära befogenheter hör åtskilliga parkvakter samt vakter vid badstränder,

camping- och parkeringsplatser.

Även personal utan polisiära befogenheter torde kunna lämna värdefullt

biträde vid lagtillsynen. Kommittén anser det emellertid vara mera ovisst

på vilket sätt detta skall ske men rekommenderar försöksverksamhet av

olika slag.

I syfte att bl. a. göra lagtillsynen effektivare föreslår kommittén att ordningsbotssystemet

skall göras tillämpligt på nedskräpningsförseelser. Därigenom

ges polisman rätt att under vissa förutsättningar ta upp frågan om

ansvar för förseelsen genom att förelägga den försumlige ett bötesstraff —

ordningsbot —- till godkännande. I normalfallet meddelas föreläggandet direkt

vid förseelsen. Ordningsboten för skilda förseelser bestäms i taxor, som

lastställs av riksåklagaren. Saken är slutligt avgjord, om den som begått förseelsen

godkänner föreläggandet.

En förutsättning för att en förseelsetyp skall passa in i ordningsbotssystemet

är att gränsen för det straffbara området är tydligt klarlagd. En allmän

förutsättning får sålunda anses vara att endast lätt konstaterbara förseelser

bör kunna handläggas genom ordningsbot, däremot inte förseelser, som

kräver värderingar och bedömningar vid handläggningen. Genom kommitténs

förslag till ny utformning av straffbestämmelsen mot nedskräpning synes

det straffbara området vara avgränsat på ett tillräckligt entydigt sätt.

Då ordningsbot endast kan komma i fråga för brott, varå inte kan följa

annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter,

föreslår kommittén att straffet för nedskräpning, som i NVL är dagsböter,

ändras till böter omedelbart i penningar, högst 500 kr. Riksåklagaren bestämmer

i samråd med rikspolisstyrelsen, vilka förseelser inom penningbotsområdet

som kan beivras genom föreläggande av ordningsbot. I 3 § ordningsbotskungörelsen

(1968: 199) stadgas att ordningsbotens belopp får bestämmas

till högst 250 kr. för ett brott och högst 400 kr. som gemensamt straff

för flera brott. Detta medför att de grövsta formerna av nedskräpning, såsom

övergivande av bilvrak i naturen, utesluts från handläggning enligt ordningsbotssystemet.

Endast relativt ringa och klara nedskräpningsfall bör

kunna handläggas enligt ordningsbotssystemet, varför ordningsboten bör

sättas relativt lågt. Vid klart ursäktliga förseelser skall rapporteftergift kunna

komma i fråga liksom vid annan tillämpning av ordningsbotssystemet.

3.3 Bilvraken

Enligt kommittén talar allt för att antalet årligen utrangerade fordon

genomsnittligt kommer att öka. Effektiva åtgärder erfordras, om nedskräpningen

med fordon skall kunna förhindras. Bilskrotningens bris
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kimgl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

tande lönsamhet, som anges vara orsaken till att utrangerade fordon inte

slutligt skrotas, ligger dock utanför utredningsuppdraget. Kommittén bär

inte heller ånyo tagit upp frågan om särskild bilskrotningsavgift, som behandlades

ingående i bilskrotningsutredningens betänkande (SOU 1964: 21).

Möjligheten att på administrativ väg ingripa mot bilkyrkogårdar är god

och bör utnyttjas i avsevärt större omfattning än f. n. Genom bestämmelserna

om upplag i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1953:

531) om allmänna vägar och HvSt kan bilkyrkogårdarna hållas under kontroll.

Av särskild betydelse är bestämmelserna i byggnadsstadgan om byggnadslov

för bl. a. upplag inom område med fastställd general-, stads- och

byggnadsplan eller med utomplansbestämmelser. Samordning i fråga om

de olika myndigheternas åtgärder bör lämpligen äga rum under naturvårdsintendentens

ledning.

Genom inventeringar erhålls kännedom om tidigare okända upplag. Vägledande

vid gränsdragningen mellan upplag och ansamlingar av övergivna

skrotbilar i naturen anges vara att upplag är en verksamhet, som utgör led

i ett företags drift.

I fråga om övergivna bilvrak torde enligt kommittén bilregisterutredningens

kommande detalj förslag till ny bilregisterorganisation komma att radikalt

förbättra möjligheterna att identifiera ägare till registrerade fordon.

Detta påstås av kommittén i hög grad kunna dämpa benägenheten att överge

bilvrak, enär fordonsägarna då får ett motiv att själva befordra sina bilvrak

till skrotning. På sikt antas härigenom problemet med övergivna fordon

bli relativt obetydligt. I förening med en effektivare lagtillsyn torde enligt

kommittén benägenheten att överge bilvrak även antas minska genom

förslagen om straffsanktioner mot nedskräpning såväl i naturen som på allmän

plats.

Kvittblivningen av skrotbilar innebär svårigheter i dagens läge. Erfarenheterna

av fordonsflyttningslagen, som ger möjlighet att ta om hand bl. a.

övergivna fordon, är dock mycket goda. Men det är av vikt att kommuner

och vägförvaltningar utan dröjsmål begär flyttningsbeslut beträffande fordonsvraken

och sedan så snart som möjligt låter skrota eller undanskaffa

dessa på annat sätt. Erforderliga uppställningsplatser för bilvralt och andra

övergivna fordon bör ställas till förfogande genom kommunernas försorg.

Kommittén finner det vidare synnerligen önskvärt att det inom ramen

för nuvarande skrothantering tillskapas praktiska lösningar, som bidrar till

ökad bilskrotning. En möjlighet anges av kommittén ligga i användning av

ambulerande press för skrotbilar. Samverkan i större regioner rekommenderas.

I varje län kan t. ex. anordnas ett antal större upplagsplatser, till vilka

skrotbilarna levereras med trailer från mindre upplag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i57 år 1970

29

3.4 Förpackningarna

Den distributions- och produktionstekniska utvecklingen på förpackningsområdet

under de senaste decennierna bedöms av kommittén vara i och

för sig positiv. Kommittén finner sålunda en generellt negativ inställning

till engångsförpackningarna vara orealistisk, vilket även framkom vid

hearings med företrädare för konsumentintressena. Inte önskvärda konsekvenser,

som har sin grund i bruket av förpackningar, bör emellertid elimineras.

Kommittén har diskuterat att genom frivilliga överenskommelser, förbud,

pant och avgifter minska olägenheterna av förpackningarna genom

nedskräpning.

Frivilliga åtaganden från näringslivets sida för att begränsa användningen

av en viss förpackningstyp bedöms f. n. vara en mindre realistisk utväg.

Av betydelse är därvid näringslivets egen syn på förpackningarnas roll i

nedskräpningssammanhang och det avsevärda kapital, som investerats på

förpackningsområdet. I Norge träffades år 1965 en frivillig överenskommelse

mellan bryggerierna, mineralvattenfabrikanterna och A/S Vinmonopolet

om att avstå från att marknadsföra Öl och mineralvatten i engångsflaskor

under förutsättning att inte heller någon import av Öl och läskedrycker

i engångsfläskor äger rum.

Förbud har i den offentliga debatten ifrågasatts främst beträffande engångsflaskor

för Öl och läskedrycker. Detta torde sammanhänga med att

för dessa produkter även finns alternativet returflaskor. Vid kommitténs

hearings med företrädare för konsument- och jordbrukarorganisationer

framfördes inte något allmänt önskemål om förbud mot engångsflaskor.

För ett törbud talar — utöver estetiska skäl — främst riskerna för skärskador

på människor och djur genom krossat glas, skador på jordbrukets

maskiner, ökade kostnader genom starkt ökande avfallsvolym vid övergång

från retur- till engångsflaskor samt ökade emballagekostnader för

konsumenterna. Mot ett föx-bud för engångsflaskor måste vägas vissa fördelar,

nämligen ekonomiska besparingar i varudistributionens olika led, ökade

konkurrensmöjligheter för bryggeri- och läskedrycksindustrierna såväl inom

landet som internationellt, hygieniska fördelar och ökad bekvämlighet för

konsumenten. Många producenter av Öl och läskedrycker samt i viss mån

även av stilldrinkar är f. n. beroende av möjligheterna till distribution genom

engångsglas. Vidare innebär ett förbud mot engångsflaskor inte någon

garanti mot nedskräpning genom returflaskor. Gränsdragningsproblemen

vid bestämning av begreppet engångsflaska får även anses erbjuda sådana

svårigheter, att garantier för förbudets upprätthållande omöjligen kan

skapas.

Resultatet av den utförda samhällsekonomiska totalkalkylen angående

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ekonomiska konsekvenser av engångs- och returglas ger en intressant belysning

av de berörda frågorna. Den har emellertid av kommittén inte tillmätts

någon avgörande betydelse bl. a. på grund av de många osäkerhetsmomenten.

Kommittén anser, att de ovan angivna olägenheterna med ett

förbud är så betydande, att övervägande skäl talar emot att förbud mot engångsflaskor

införs. Vid denna bedömning har särskild vikt tillmätts konsumentorganisationernas

intresse för engångsförpackningar — inkl. engångsflaskor.

Enligt kommitténs mening finns det skäl att avvakta de

praktiska resultat, som kan följa av övriga förslag i betänkandet. Skulle

det emellertid visa sig att godtagbara resultat inte uppnås, kan givetvis frågan

om förbud bli aktuell.

Inte heller olägenheterna av andra typer av emballagematerial än glas

anges f. n. kunna motivera tillverkningsförbud. Men det är nödvändigt att

berörda myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen med hänsyn

till den starkt ökande förbrukningen av olika förpackningsmaterial, bl. a.

plaster.

Genom ett system med pant på förpackningar finns möjlighet att påverka

hanteringen av dessa så, att konsumentens benägenhet att återställa dem

ökar. Pant förekommer endast i fråga om returflaskor för Öl och läskedrycker

samt vin och spritdrycker. Panten understiger f. n. något nyglaspriset.

Enligt kommittén kan en förhöjning av pantpriset över nyglaspriset med

bibehållande av nuvarande fria konkurrens leda till en inte önskad affärsverksamhet

med tomglas. Det blir ekonomiskt fördelaktigt för dryckesproducenterna

att i stället för att återta returglas köpa nyglas direkt från glasbruken

eller från utlandet. Även privatpersoner kan, om inte särskilda åtgärder

vidtas, inköpa nyglas, som sedan lämnas till bryggeri eller distributör

för inlösen med det högre pantpriset. Ett kontrollsystem, som kräver

särskild administration, måste utformas för att hindra missbruk. Genom eu

höjning av pantpriset på returglas förändras även konkurrenssituationen till

förmån för engångsglaset. Pantens storlek, vanan och möjligheterna att återlämna

emballaget avgör konsumentens benägenhet att återställa returflaskor.

Nuvarande relativt ringa pant på tio öre anses av många för låg för att

motivera ett återlämnande. Engångsflaskans utbredning torde även ha påverkat

konsumentens benägenhet att inte återlämna returflaskor. Antalet

trippar för returflaskor har minskat avsevärt under senare år.

Kommitténs bedömning av möjligheterna att genom höjning av flaskpanten

minska nedskräpningen innebär att enbart denna åtgärd kommer att

innebära sådana nackdelar, att en dylik lösning inte förordas. Visserligen

kan en höjning av flaskpanten kombineras med ett kvittosystem för tomflaskhanteringen,

varigenom man utesluter risker för missbruk, då flaskpanten

överstiger nyglaspriset. Tomflaskor återtas i ett sådant system endast

mot uppvisande av kvitto. Men betydande svårigheter torde följa i form

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

av ökat besvär för såväl konsument som detaljist. Vidare medför ett system

med kvitto den nackdelen, att det direkt motverkar ett ökat frivilligt uppsamlande

av kastade returflaskor, som en panthöjning i och för sig kan antas

medföra. Uppvisande av kvitto är ju en förutsättning för utbetalning

av pantbeloppet.

En annan möjlighet är att höja panten utan att andra åtgärder vidtas än

en motsvarande höjning av nyglaspriset genom en statlig avgift. Kommittén

har inte ansett det vara möjligt att förorda ett generellt system med avgifter

på förpackningar i syfte att erhålla täckning för deras olägenheter i miljösammanhang,

bl. a. kostnader i avfallshanteringen. De praktiska svårigheterna

att på ett likformigt sätt beräkna och debitera avgifter för varje särskild

typ av förpackning skulle bli allt för betydande. Administrationskostnaderna

kan även komma att konsumera influtna avgifter. Vidare har kommunerna

möjlighet att genom särskilda kommunala renhållningstaxor få

full kostnadstäckning för sina renhållnings- och behandlingskostnader.

Kommittén har emellertid övervägt ett system med speciella avgifter,

grundade på en annan princip än kostnadstäckning. Uppenbarligen orsakar

en del av de nuvarande förpackningsmaterialen större olägenheter än andra

vid nedskräpning och i avfallshanteringen. I framtiden kan nya material

bii använda, som medför avsevärda olägenheter. Kommittén anser det

därför motiverat att samhället ges särskilda möjligheter att bevaka och att,

när det anses påkallat, söka styra utvecklingen från särskilt miljöskadliga

konsumentförpackningar till mera miljövänliga material. Som komplement

till kommitténs övriga förslag för att minska nedskräpningen förordar kommittén

att en särskild nämnd tillskapas med möjlighet att föreslå en

miljövårdsavgift i produktionsledet, då olägenheterna av en viss konsumentförpackning

överskridit den godtagbara gränsen för miljöskadlighet. Genom

en ökning av kostnaderna för inte önskade förpackningar förändras kostnadssituationen

till förmån för alternativa material, vilket kan komma att

styra forsknings- och utvecklingsarbetet mot förpackningar, som inte belastas

med avgift. Miljövårdsavgift måste uttas även för motsvarande importerade

utländska förpackningar. Vid export restitueras inom landet

uttagen avgift. Nämnden, som föreslås bli underställd naturvårdsverket,

skall i första hand bevaka konsumentförpackningarna ur nedskräpningssynpunkt

men bör som sekundära frågor även beakta andra olägenheter av

dessa förpackningar, såsom svårigheter vid avfallshanteringen. Det föreslagna

avgiftssystemet kan antas ha en förebyggande effekt på produktutvecklingen

för konsumentförpackningar genom att näringslivet vid kontakter

med nämnden kan få information om dess synpunkter. Detta kan resultera

i att påläggande av avgift inte blir aktuellt, vilket kommittén anger

vara den önskvärda utvecklingen. Om systemet med miljövårdsavgifter inte

får avsedd effekt, har nämnden att inför statsmakterna aktualisera ett direkt

tillverkningsförbud.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3.5 Renhållningen

Mot bakgrund av nedskräpningens variationer inom olika slag av geografiska

områden och gällande rättsliga reglering anknyter kommitténs

överväganden och förslag till tre typer av områden, nämligen bebyggelse,

väg och mark därintill samt naturområden. Synpunkter framförs även på

frågan om kommunalt renhållningsmonopol, med vars införande kommunernas

praktiska ansvar för renhållningen i hög grad sammanhänger.

3.5.1 Bebyggelseområde

Kommittén har inte funnit skäl föreslå någon ändring av gällande bestämmelser

om renhållningsansvaret vid bebyggelse. Möjligheter torde föreligga

att i stort sett hålla nedskräpningen under kontroll i fråga om såväl

bebyggelse inom stads- och byggnadsplan som bebyggelse utanför detaljplan

genom dels gällande renhållningsföreskrifter för område med bebyggelse

enligt hälsovårdslagstiftningen, AOSt, gaturenhållningslagen samt lokala

hälsovårdsordningar och ordningsstadgor m. in. och dels de resurser

som ställs till förfogande för renhållningen i samhällen. Kommuner och

länsstyrelser har tillsyn över renhållningen, varjämte kommun i viss utsträckning

är skyldig svara för renhållningens genomförande. Kommunernas

engagemang för renhållningen vid bebyggelse torde vara avgörande för

renhållningsresultatet.

3.5.2 Vägområde

I fråga om allmänna vägar, som i nedskräpningssammanhang torde utgöra

ett av de mest omfattande och svårbemästrade renhållningsproblemen,

tar kommittén till utgångspunkt för bedömningen 1960 års vägsakkunnigas

förslag (SOU 1968: 17) om obligatorisk renhållning av egentligt vägområde.

Detta förslag, i vilket vägrenhållningen hänförs till ”drift av

väg”, innebär att vägområdet genom tjänliga renhållningsåtgäider skall

hållas i sådant skick som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov,

tillgodoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Detta gäller

dock inte sådan väg inom stads- eller byggnadsplan, som enligt gällande

trafikföreskrifter får användas för gångtrafik. I fråga om sådana vägar

skall renhållningsskyldigheten regleras i gaturenhållningslagen och tillkomma

kommunen. Ansvaret för renhållning av sådana vägar som inte är

upplåtna för gångtrafik, bl. a. motorvägar, föreslås tillkomma väghållaren.

Detsamma föreslås i fråga om övriga allmänna vägar i område utanför

stads- eller byggnadsplan. Kommittén understryker vikten av att vägverkets

centralförvaltning i enlighet med vägsakkunnigas förslag genom närmare

instruktioner säkerställer en viss miniminivå för den föreslagna vägrenhållningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 33

Kommittén, som i och för sig ansluter sig till vägsakkunnigas förslag,

har emellertid även tagit upp frågorna om renhållning av sidoområdet intill

egentligt vägområde och om viss utvidgning av väghållarens skyldighet att

förse allmän väg med anordningar, såsom parkerings- och rastplatser.

Kommittén, som finner särskilda renhållningsåtgärder påkallade i fråga

om sidoområdet, föreslår ett tillägg till 5 § andra stycket 5 i vägsakkunnigas

förslag till lag om allmänna vägar, innebärande att väghållaren åläggs

obligatorisk renhållningsskyldighet även för mark intill 50 in från det

egentliga vägområdet inom område utanför stads- eller byggnadsplan. Renhållningsansvar

för sidoområdet anses inte rimligen kunna åläggas fastighetsägaren

eller kommunen. Vägsakkunnigas hänvisning till en reflexverkan

på sidoområdet av effektiva renhållningsåtgärder inom vägområdet

samt deras allmänna uttalande, att väghållaren skäligen bör åta sig vissa

ökade kostnader för väganordningar finner kommittén otillräckliga.

Nu\ arande besvärande nedskräpning kring rast- och parkeringsplatser är

det avgörande skälet för kommitténs förslag om begränsning av kantbältet

till 50 in. Det har emellertid inte ansetts påkallat att fastställa smalare kantbalten

för vägsträckorna mellan angivna platser. I vägsakkunnigas förslag

innefattas bl. a. slänt, bankett och dike i de områden som skall hållas rena.

Renhållningen av dessa områden kräver en insats av manuellt arbete. Det

synes från organisatoriska och ekonomiska synpunkter därför vara ändamålsenligt,

att den föreslagna renhållningen av kantbältet utförs i samband

med renhållningen av slänt, bankett och dike. Visserligen torde i

praktiken största delen av 50 m-området inte påkalla några särskilda renhållningsåtgärder,

men av praktiska skäl är det motiverat att ha en enhetlig

bredd på kantbältet. Vid renhållningen av slänt, bankett och dike torde

man i regel utan svårighet kunna överblicka, i vad mån även kantbältet är

i behov av renhållning.

Renhållningsnivån beträffande sidoområdet bör enligt kommittén bestämmas

i enlighet med vägsakkunnigas förslag om vägrenhållning, nämligen

så att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn skall tillgodoses.

Möjligheten att vederbörande fastighetsägare motsätter sig renhållning

av sidoområdet bedöms av kommittén vara utan praktisk betydelse. Visserligen

omfattar allemansrätten inte tomt och plantering, men markägaren

torde i regel komma att medge städningspersonalen tillträde.

Vidare föreslår kommittén att det genom särskilda bestämmelser i instruktioner

o. d. skall skapas garantier för en god standard i fråga om väganordningar

såsom rast- och parkeringsplatser. Enligt vägsakkunnigas förslag

vidgas visserligen nuvarande vägbegrepp till att omfatta även sådana

väganordningar, vilka alltså i och för sig omfattas av den föreslagna renhållningsskyldigheten

i fråga om vägområdet. Men frågan om att inrätta

anordningar av detta slag är helt överlämnad åt väghållarens eget avgörande.

Erfarenhetsmässigt bidrar anordningar såsom parkerings- och rast3

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

platser med uppsamlingsmöjligheter för avfall och toalettanordningar till

en avsevärt förbättrad vägrenhållning förutom på vägområdet också på vägs

sidoområde. Rena trafiksäkerhetssynpunkter talar även till förmån för sådana

anordningar.

Enligt kommitténs mening bör vissa garantier skapas för att sådana anordningar

kommer till stånd i en minimiomfattning, som bestäms av de

föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall. Som ytterligare skäl

härför anförs den omständigheten, att renhållning enligt de sakkunnigas

förslag räknas till drift av väg och att anordningar såsom parkerings-

och rastplatser med uppsamlingsmöjligheter för avfall har direkt

betydelse för renhållningen av väg.

Kommitténs förslag om väganordningar avser av ekonomiska skäl ett

successivt uppbyggnadsarbete enligt en för varje särskild vägförvaltning

utarbetad uppbyggnadsplan. Arbetet bör dock slutföras på inte alltför lång

sikt, förslagsvis inom fem år.

Även toalettfrågan, som är en viktig del av frågan om väganordningarna,

bör enligt kommittén lösas så, att en viss minimistandard garanteras. Toalettfrågan

kan enligt kommittén få en tillfredsställande lösning endast genom

olika arrangemang i anslutning till redan existerande service längs

vägarna, såsom bensinstationer, kiosker och andra detaljhandelsföretag.

Kommittén föreslår för de enskilda vägarna ett renhållningsansvar med

i princip samma innebörd som för allmän väg. I stort sett är visserligen

nedskräpningen av de enskilda vägarna avsevärt mindre än nedskräpningen

av de allmänna vägarna, men i många fall är den besvärande, främst

i fråga om vägar, som leder till eller genom eftersökta fritidsområden.

I lagen om enskilda vägar anges inte renhållning som en uppgift för vägliållaren.

Kommittén föreslår att till väghållning hänförs även vägrenhållning.

Vägrenhållningens innebörd föreslås bestämd genom ett tillägg till 3 §

lagen om enskilda vägar på liknande sätt som enligt kommitténs förslag

beträffande allmänna vägar. Till vägrenhållning hänförs sålunda tjänliga

renhållningsåtgärder för att hålla vägområdet och mark intill 50 m därifrån

inom område för vilket inte fastställts stadsplan eller byggnadsplan

i sådant skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, tillgodoser

skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vidare föreslås att

som villkor för statsbidrag till underhåll av enskild väg skall gälla att väghållningen

även skall omfatta vägrenhållning. I kostnadsunderlaget för

statsbidrag till byggande av enskild väg föreslås i förekommande fall även

få inräknas kostnader för anläggande av rastplatser med anordningar för

ordnad uppsamling och bortskaffande av skräp.

3.5.3 Naturområde

Natur i NVL:s mening förekommer både inom och utom detalj planelagt

område, såsom större parkområde av strövkaraktär och grönområde för fri
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

tidsbebyggelse under byggnadsplan. Otvivelaktigt hör emellertid de mest omfattande

renhållningsproblemen samman med den natur, som ligger utanför

detaljplan och gäller områden, som allmänheten med stöd av allemansrätten

i speciellt hög grad utnyttjar för fritidsändamål. Markägarnas inställning

till allmänhetens besök och deras ansvar för renhållning efter allmänheten

varierar i hög grad, från den mest negativa till en mera positiv. Det

inträffar även att markägaren är direkt intresserad av besöken och underlättar

eller stimulerar dem, emedan de på ett eller annat sätt innebär en fördel

för honom. Han kan exempelvis göra sig inkomster av besöken genom

kioskrörelse och uthyrning av parkeringsplatser. Fastighetsägarens ansvar

för renhållningen efter allmänheten måste kunna anpassas med hänsyn till

sådana omständigheter.

De renhållningsproblem, som avser naturen, bör enligt kommittén lösas

genom bl. a. vissa ändringar i lagstiftningen om renhållningsansvaret med

ett klarläggande av det nuvarande kommunala renhållningsansvarets praktiska

innebörd och en utvidgning av kommunernas ansvar för renhållningen

i naturen. Sanktionsbestämmelserna och deras övervakning behandlas ovan

i avsnitt 3.2. Kommittén förutsätter att det utvidgade kommunala ansvaret

inte skall omfatta åtgärder i anledning av oljeutsläpp och ej heller renhållning

av vägs sidoområden. Samhället, företrätt av stat och kommun, måste

engagera sig mera för renhållningen i naturen än som skett hittills, om någon

väsentlig förbättring av rådande nedskräpningssituation skall kunna

åstadkommas. Kommitténs förslag om ett vidgat kommunalt renhållningsansvar

skall ses mot bakgrunden av föreslagna effektiva statliga insatser på

informationsområdet, som åsyftar att skapa en större ansvarskänsla hos den

enskilde i hans attityd och beteende i fråga om nedskräpning. Det anges vara

orealistiskt att utgå från att kommunerna skall vara beredda att acceptera

ett utvidgat renhållningsansvar utan ett kontinuerligt och effektivt statligt

stöd i form av en brett upplagd, långsiktig upplysningsverksamhet mot nedskräpning.

Kommittén föreslår en sådan utvidgning av kommunernas ansvar för renhållning

i naturen, att det inbegriper även renhållning av trevnadsskäl, alltså

av även andra omgivningshygieniska skäl än sanitära olägenheter. Enligt

kommitténs uppfattning kan i gällande HvSt intolkas ett visst kommunalt

ansvar för renhållning i naturen i samband med sanitär olägenhet.

Kommun skulle sålunda ha skyldighet dels att övervaka renhållningen även

i naturen, då sanitär olägenhet uppstått eller kan uppstå, medan övervägande

skäl talar för att motsvarande skyldighet inte föreligger, då blott trivselsynpunkter

kan åberopas. Vidare kan i 1 § HvSt intolkas en principiell

skyldighet för kommunerna att i sista hand på egen bekostnad ombesörja

sådan renhållning i naturen, som erfordras för undanröjande av sanitär

olägenhet eller risk för sådan. Kan sanitär olägenhet inte åberopas torde

däremot någon sådan skyldighet inte föreligga. Även om kommitténs tolk
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ning av HvSt är i någon mån tveksam, torde den framstå som självklar,

om i stadgan införs en uttrycklig bestämmelse om renhållning i naturen av

trevnadsskäl. Någon ny bestämmelse som speciellt behandlar ett av samtara

olägenheter betingat renhållningsansvar i naturen är under angivna omständigheter

obehövlig.

Kommunernas ansvar för renhållningen i naturen bör därför i princip innebära

samma rättigheter och skyldigheter som enligt kommitténs mening

f. n. föreligger beträffande ansvaret för renhållning vid bebyggelse, alltså

bl. a. följande: att utöva en kontrollerande verksamhet, att utfarda kompletterande

bestämmelser, allmänna eller avsedda blott för ett enskilt fall,

att utfärda förelägganden, med eller utan vite, att vid behov låta verkställa

erforderliga åtgärder på den försumliges bekostnad och att själva, om annan

möjlighet att åstadkomma rättelse inte står till buds, ombesörja och bekosta

erforderliga åtgärder.

Den nedskräpningsgrad, som skall utlösa det kommunala renhållningsansvaret,

föreslås vara samma som gäller enligt 24 § första stycket NVL för

länsstyrelses städningsföreläggande, nämligen om därav för närboende eller

andra kan uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person

eller egendom. I och för sig skulle givetvis ansvarets utlösning kunna knytas

till en tidigare tidpunkt i nedskräpningsprocessen, men kommittén anser

att den föreslagna nivåbestämningen jämte utformningen av det kommunala

renhållningsansvaret i övrigt innebär en så väsentligt ökad belastning

för kommunerna, att någon skärpning därutöver inte bör komma i

fråga. Läget efter platsens iordningställande föreslås bli bestämt i enlighet

med nuvarande formulering i 3 § AOSt, nämligen såsom sådant skick som

med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och

omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Genom anknytning

till denna formulering erhålls den fördelen att uppfattningen om bestämmelsens

innebörd framgår såväl av lagens förarbeten som av praxis och kan

läggas till grund i det praktiska arbetet.

De föreslagna beskrivningarna av nedskräpningsnivå resp. frihet från

skräp bör enligt kommittén gälla även i fråga om fastighetsägares och nyttjanderättshavares

renhållningsansvar.

Av den nya författningstexten med förarbeten, jämförd med kvarstående

lagtexter om renhållning i samhällen, bör klart framgå att en lägre grad

av renhållning måste accepteras för det kommunala renhållningsansvaret

i naturen än för område vid bebyggelse. Detta gäller såväl den nedskräpningsnivå

som utlöser det kommunala ansvaret som den grad av skräpfrihet

som eftersträvas efter uppstädning. Formuleringen i 3 § AOSt, som

ger tillräckligt utrymme för en ofrånkomlig skälighetsavvägning, är användbar

för såväl tätort som för naturen.

Författningstekniskt har avgörande skäl talat för att de nya föreskrifterna

införs i HvSt, ehuru skäl kan anföras även för att placera be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

stämmelserna i NVL eller AOSt. I konsekvens härmed föreslås även det

nya allmänna nedskräpningsförbudet infört i HvSt. Skälen för placering

i HvSt är bl. a. att hälsovårdsnämnderna redan nu har i varje fall ett kontrollansvar

för renhållningen. Gränsdragningen mellan sanitärt betingade

synpunkter och trevnadssynpunkter är svår att göra, varför tolkningen av

alla hithörande bestämmelser bör ankomma på samma kommunala myndighet.

En uppdelning av den omgivningshygieniska tillsynen på skilda

kommunala myndigheter kan medföra en splittring av tillgängliga resurser

med sänkt effektivitet som följd. Det innehåll kommittén föreslagit i fråga

om kommunernas ansvar för renhållningen i naturen blir till väsentlig del

automatiskt förverkligat i och med att bestämmelserna införs i HvSt. Endast

ett obetydligt antal författningsändringar behövs för det önskade resultatet.

Utökningen av hälsovårdsnämndernas ansvar stämmer överens med

föreskriften i 2 § HvSt att hälsovårdsnämnderna skall verka för en förbättrad

hälsovård. Denna omfattar — om begreppet allmän hälsovård ges ett

något vidgat innehåll — även renhållning av trevnadsskäl. Kommittén är väl

medveten om att hälsovårdsnämnderna i åtskilliga kommuner f. n. har alltför

begränsade resurser för den kontroll, som det utvidgade kommunala

renhållningsansvaret medför, men utgår från att deras kapacitet successivt

ökas genom bl. a. kommunsammanläggningar och ökat ansvar inom miljövården

i övrigt. Det kan antas att hälsovårdsnämnderna i fråga om renhållning

i hög grad kan lita till den existerande renhållningsorganisationen, oavsett

under vilket kommunalt organ denna sorterar organisatoriskt.

Hinder av systematisk natur torde inte föreligga mot att införa de föreslagna

renhållningsbestämmelserna i HvSt, där begreppet allmän hälsovård

får anses ha erhållit en vidsträckt innebörd.

Enligt kommittén bör kommuns skyldighet att i sista hand på egen bekostnad

verkställa erforderlig renhållning klarläggas antingen genom ett

auktoritativt tolkningsuttalande eller genom en författningsändring, vilken

emellertid i och för sig inte anses nödvändig; verkställighetsskyldigheten

avseende hälsovården i dess helhet skulle enligt kommittén kunna intolkas

i 1 § HvSt.

3.5.4 Organisation

Nedskräpningen minskar i viss mån med en effektivare renhållningsorganisation.

Kommunerna har redan nu formella möjligheter att utöva ett avgörande

inflytande på renhållningens organisation genom att anta hälsovårdsordning

och särskilda föreskrifter om renhållning. Enligt förslaget till

normalhälsovårdsordning, 15 § 1 mom., kan kommun besluta, att hämtning

och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kommunens

försorg, s. k. renhållningsmonopol. Detta kan omfatta hela kommunen

eller endast vissa delar av densamma, t. ex. alla hälsovårdstät
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

orter inom kommunen. Vid kommunalt renhållningsmonopol behö\ei renhållningen

inte utföras i kommunal regi utan kan åvila renhållningsentreprenör

enligt avtal med kommunen. Ett betydande antal kommuner har i

allt för liten omfattning utnyttjat sina möjligheter att på olika vägar få fram

en tillfredsställande renhållningsorganisation. Vissa kommuner har sålunda

inte antagit hälsovårdsordning eller erforderliga särskilda föreskrifter om

renhållning.

Den effektivaste lösningen anser kommittén vara, att varje kommun beträffande

alla slag av avfall, sålunda även industriavfall, inför kommunalt

renhållningsmonopol för hela kommunens område eller i varje fall för samtliga

hälsovårdstätorter, vare sig det är fråga om permanent- eller fritidsbebyggelse.

Kommunen kan då bevaka, att renhållningen organiseras på ett

sätt, som tillgodoser nutida krav. Träffas entreprenadavtal rekommenderas

kommunerna använda det normalförslag till sådant avtal, som utaibetats

av Svenska kommunförbundet och som förutsätter en reglering av de frågor,

som påverkar renhållningsorganisationens effektivitet.

Om kommunerna inte på eget initiativ under de närmaste åren inför lenhållningsmonopol,

i varje fall inom alla hälsovårdstätorter, bör enligt kommitténs

mening övervägas, att genom lagändring i HvSt pålägga kommunerna

det renhållningsansvar som ett sådant monopol innebär. Tills vidare

anges det emellertid vara lämpligt att avvakta det praktiska resultatet

av den kommunala nyorientering, som f. n. äger rum inom detta verksamhetsområde

och som i hög grad sammanhänger med Svenska kommunförbundets

landsomfattande utredning av en i stora regioner organiserad renhållning.

Den organiserade fastighetsrenhållningen i tätorter för peimanentbebyggelse

bör enligt kommittén bättre tillgodose allmänhetens behov av att

bli av med mera utrymmeskrävande avfall, såsom kasserade möbler, husgeråd,

kläder, cyklar, trädgårdsavfall o. d. Ivvittblivning av sådant avfall är

f. n. ej sällan förenat med ganska stort besvär och en inte obetydlig extrakostnad.

I flerfamilj sfastigheter bör införas ett system med särskilt fastighetsutrymme

för detta grövre avfall. Det är angeläget att byggnadsnämnderna

vid behandling av byggnadslovsärenden angående flerfamiljshus

verkar för att ett sådant system blir genomfört. Det särskilda fastighetsutrymrnet

töms vid behov genom den ordinarie sophämtningsorganisationen,

och kostnaderna finansieras genom de ordinarie sophämtningsavgifterna för

fastigheten och belastar därigenom lägenhetshyran.

I bostadsområden, där angivna system inte kan tillämpas, t. ex. områden

med äldre flerfamiljshus samt för enfamiljshus i tätort, bör på vissa i föi\äg

angivna dagar skrymmande hushållsavfall, som ställts ut på den normala

sophämtningsplatsen eller vid gatan, avhämtas utan särskild avgift. Kostnaderna

bör tas ut genom den ordinarie sophämtningstaxan.

Som komplement eller alternativ till det angivna systemet finns anled
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ning att pröva ett system med containers för skrymmande avfall, vilka ställs

upp inom tätorterna så att transportavstånden dit från olika delar av kringliggande

bebyggelse blir relativt korta.

Vad som anförts om avfallshämtning från tätort med permanentbebyggelse

gäller i princip även tätort med fritidsbebyggelse, där dock sophämtningsförhållandena

genomsnittligt torde vara väsentligt sämre ordnade än

vid permanentbebyggelse. Ännu sämre torde sophämtningsförhållandena

vara vid glesbebyggelse för fritidsändamål. En stor del av det mera

skrymmande avfall som kastas i naturen torde därför härröra från

fritidsbebyggelse. Kommunerna bör mera ingående än f. n. kontrollera, att

sophämtningsorganisationen i fritidsbebyggelse är sådan att allmänheten

inte av bekvämlighets- eller kostnadsskäl kastar avfall i skräpbehållare utmed

vägarna eller i naturen. Saknas renhållningsmonopol, bör kommunen

bevaka sophämtningsfrågorna i samband med upprättande av exploateringsavtal

med vederbörande markexploatör.

Glesbebyggelsens speciellt svårbemästrade sophämtningsfrågor har inte

uppmärksammats tillräckligt hittills. Även ägare av jordbruk och fritidsstugor

bör genom lämplig taxesättning söka stimuleras att anlita förefintlig

renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall från dessa fastigheter.

Informationer om allmänhetens tillgång till anläggningarna för avfallsbehandling

bör spridas i en helt annan omfattning än f. n., exempelvis genom

broschyrer om renhållningsorganisationen m. m„ vilka distribueras till

hushållen men även till bensinstationer, motell och kiosker till vägledning

för den allmänhet, som mera tillfälligt uppehåller sig på platsen. Svenska

kommunförbundet söker på olika vägar stimulera kommunerna till att ge

bättre information om renhållningen. Det av förbundet rekommenderade

normalförslaget till avtal om renhållningsentreprenad upptar en punkt angående

information till allmänheten om sophämtningsorganisationen.

Vidare bör behandlingsanläggningarna för avfall hållas öppna speciellt för

allmänheten åtminstone någon tid under helgdagsfria lördagar. F. n. torde

många kommunala sopstationer och andra behandlingsanläggningar endast

vara öppna måndag—fredag under normal arbetstid. Allmänheten har då i

praktiken små möjligheter att utnyttja anläggningarna. Besöksfrekvensen

och merkostnaderna är av stor betydelse för bedömning av frågan om speciella

tider för öppethållande. Betydelsen av särskilt öppethållande av anläggningarna

reduceras avsevärt, i den mån det rekommenderade systemet

med avfallshämtning blir genomfört. I större regioner för avfallshantering

kan vidare de långa avstånden till det begränsade antalet behandlingsplatser

vara en faktor, som kan starkt minska allmänhetens egna avfallstransporter.

Vad angår frågan om avgifter för lämnat avfall finner kommittén

inte tillräckliga skäl föreligga för att den ringa del av allmänheten, som

själv önskar transportera avfall till behandlingsplatsen, skall helt eller delvis

befrias från sin andel av dessa kostnader. Detta framstår såsom speciellt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

omotiverat, eftersom det extra öppethållandet fördyrar anläggningens skötsel.

I debatten om de kommunala soptipparna har bl. a. framförts förslag

om att normalhälsovårdsordningen skulle kompletteras med föreskrifter om

ökat öppethållande av soptipp. Kommittén anser att övervägande skäl talar

mot detta förslag med hänsyn till vad kommittén anfört om allmänhetens

tillträde till berörda anläggningar och den sannolika utvecklingen av avfallshanteringen.

Renhållningen av gator, torg, parker och andra allmänna platser underlättas

genom papperskorgar o. d., utplacerade av den renhållningsskyldige

i omedelbar anslutning till områden, där allmänhetens vistelse föranleder

att avfall vanligen uppkommer, såsom vid kiosker, större automater och

andra försäljningsställen, serveringar och hållplatser samt i parker. Täthetsgraden

för uppsamlingskärl måste bli beroende av de starkt varierande lokala

förhållandena.

I fråga om renhållningen av allmänna vägar framhålls att vägverket bör

söka samordna sin renhållningsverksamhet med renhållningsverksamheten

i de olika kommunerna, särskilt då denna organiseras i större regioner. När

det gäller enskilda vägar måste frågan om särskild organisation av renhållningen

bedömas med hänsyn till de lokala förhållandena.

Vid transport av avfall bör engångsbehållare och slutna fordon användas,

så att avfall inte sprids utefter färdvägen. Vid avfallshantering i stora

regioner torde risken för sådan nedskräpning kunna helt elimineras.

Beträffande renhållningen i samband med campingplatser, tillfälliga fritidsläger

samt i hamnar och på fartyg anser kommittén det vara av synnerlig

vikt, att de av socialstyrelsen lämnade råden och anvisningarna i fråga

om hantering av avfall o. d. blir allmänt genomförda. De av kommittén föreslagna

åtgärderna bör kunna verksamt bidra därtill.

I fråga om avfallets behandling har kommittén lämnat en redogörelse för

nuvarande metoder: kontrollerad tippning, nedmalning och homogenisering

(förbehandling), kompostering, samkompostering av sopor och avloppsslam,

Japansystemet (Tezuka-pressen), förgasningsmetoden och förbränning.

Ett särskilt avsnitt ägnas åt tillvaratagande av hushållsavfallets värmevärde

genom värmeåtervinning. Kommittén understryker den i och för

sig självklara synpunkten, att varje led i behandlingsprocessen måste bevakas,

så att denna inte skapar nya miljövårdsproblem. En totalbedömning

måste sålunda göras från miljövårdsbetonade och ekonomiska synpunkter

av alla de behandlingsled, som erfordras innan den sista avfallsprodukten

slutligt överlämnas åt naturen.

Övervägande delen av landets anläggningar för behandling av avfall är

tippar, som är den billigaste metoden. Flertalet av de befintliga tipparna är

emellertid så dåligt skötta och planlöst utformade, att de allt som oftast utsätts

för berättigad hård kritik. Den nuvarande vanskötseln av tipparna anses

troligen ha sin grund i ren okunnighet om hur en tipp bör skötas. Gi
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

vetvis är det även en ekonomisk fråga. Kostnaden för behandlingen enligt

hittillsvarande sätt att sköta tipparna har varit minimal. En ändrad inställning

till kostnaderna har emellertid iakttagits, sedan kommunerna efter

den 1 januari 1966 enligt lag erhållit möjlighet att i renhållningstaxorna även

ta med behandlingskostnaden. Tyvärr har man därvid mera inriktat sig på

dyrbarare metoder till följd av kritiken mot tipparna. Man kan emellertid

inte bortse från att vilken annan behandlingsmetod som än används, måste

tippar finnas dels för de restprodukter, som återstår vid andra metoder, dels

för sådant avfall, som inte kan destrueras med dessa metoder.

Vid kompostering erhålls ett bättre slutresultat om avloppsslam tillsätts.

Förhållandet mellan kol och kväve blir gynnsammare och fuktighetshalten

kan justeras med hjälp av slammet. Dagens samhälle har att brottas med —

förutom avfallsproblemet —- även omhändertagandet av slammet. Därför

ligger det mycket nära till hands att i största möjliga utsträckning söka sig

fram till en gemensam lösning genom komposteringsförfarandet. En hake

vid samkompostering utgör dock t. ex. förekomsten av tunga metallsalter

(bl. a. kvicksilver), ägg från inälvsmaskar (dynt) samt bakterier i avloppsslammet.

En effektiv sanering av industriella utsläpp i det kommunala avloppsvattnet

kan möjligen undanröja just detta problem. Ytterligare försök

och forskning för svenska förhållanden torde vara nödvändigt. Man kan

utan vidare uttala sig positivt om komposteringsförfarandet. Däremot är det

svårt att bestämt uttala sig om möjligheterna att finna avsättning för det

framställda kompostmaterialet. Hittills har det aktiva jordbrukets inställning

varit mycket ljum. Troligen kan en aktiv information bland landets

jordbrukare öka intresset. Eventuellt kan kompost även få användning i en

rationell skogshantering, i vilken skogsmarkerna gödslas. En verklig insats

på forskningens område anses här vara önskvärd.

Vid förbränning av avfall bedöms små anläggningar inte tillhöra morgondagens

lösning av avfallsbehandlingen, enär problemen i så fall inte kan

lösas tillfredsställande från natur- och miljövårdssynpunkt. Även de allra

största anläggningarna kommer emellertid att få brottas med svårigheter i

dessa hänseenden. En arbetsgrupp har tillsatts av naturvårdsverket för utredning

av luftvårdsproblem i samband med behandling av avfall genom förbränning.

Denna utredning kommer att mera ingående penetrera problemen

i samband med sopförbränning, stoftavskiljning, rökgasrening liksom även

förbränning av oljeavfall, kemikalier etc.

Värmeåtervinning vid sopförbränning kan i dagens läge ge en inte obetydlig

återvinning av kostnaderna i storleksordningen 20—30 %, men värmeåtervinningen

måste betraktas som en sekundär faktor vid sopförbränning.

Den primära faktorn måste vara destruktion av avfallet och att i första

hand säkerställa största möjliga driftsäkerhet härför. Värmeåtervinning är

tänkbar endast vid större anläggningar (20 000 ton/år eller mera). Enligt

utbredd internationell uppfattning förlorar värmeåtervinning från förbrän
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ningsstationer i värde och betydelse efter hand som atomkraftverk vinner

större spridning.

Ett särskilt problem är plasterna. Man beräknar att ca 10 % av den

totala plastmängden i Sverige i dag utgörs av PVC (polyvinylklorid), som

innehåller kloratomer. PVC används mycket inom förpackningsindustrin.

En stor sopförbränningsanläggning anges sannolikt ge upphov till större

HCl-emissioner än en stor saltsyrefabrik. Vidare uttalas att det f. n. inte föreligger

några klara fakta beträffande plasternas nedbrytning i naturen och

att i ett kompostinnehåll plast i rimliga mängder och med en maximal storlek

av 0,5—1 cm kan vara till fördel.

Även avfallshantering inom större regioner uppmärksammas av kommittén.

Många kommuner har under senare år kommit i akuta svårigheter

beträffande framför allt behandlingen av avfallet på grund av avfallsmängdens

ökning och de ökade kraven på ett tillfredsställande omhändertagande.

Före år 1975 torde 50—60 % av kommunerna vara tvingade att finna nya

lösningar för behandlingen. Avfallshanteringen anges bäst kunna lösas genom

ett regionalt samarbete. För större anläggningar sjunker kostnaden per

ton behandlat avfall, vilket ekonomiskt skapar förutsättningar för transport

av avfall relativt långa sträckor. Anläggningarna blir dessutom bättre ur teknisk

och hygienisk synpunkt.

Kommittén, som fäster betydande avseende vid planerna på större regioner

för avfallshanteringen, anser det önskvärt att planerna på allt sätt stöds,

så att de snarast möjligt kan förverkligas. Därvid bör observeras behovet av

att omhänderta inte endast hushållsavfall och slam utan även visst avfall

från affärer, industrier och jordbruk. De stora regionerna ökar möjligheterna

till specialbehandling av visst avfall, t. ex. oljeprodukter. En samordning

av statliga och kommunala åtgärder på detta område anges vara angelägen.

Större lianteringsregioner för avfallet torde också verksamt bidra till en effektivare

renhållning och därmed till en reducering av nedskräpningen.

3.6 Forskningen

I fråga om forskning aktualiseras behovet av analyser av nedskräpningsobjektens

materialstruktur och effekten av genomförda aktiviteter i syfte

att minska nedskräpningen. Kommittén finner det angeläget att forskningen

inom emballageindustrin i högre grad än f. n. inriktas på emballage tillverkat

av material, som relativt snabbt bryts ned, som innebär ett minimum

av skaderisker och som inte bereder speciella svårigheter i den organiserade

avfallshanteringen. Förslaget om milj övårdsavgifter anges kunna få viss betydelse

för forskningens inriktning. Dessa frågor bör även följas av den föreslagna

avgiftsnämnden och den centrala organisationen för upplysningsverksamheten.

Utvecklingen på plastområdet bör följas med särskild uppmärksamhet.

Studierna av genomförda centrala och regionala aktiviteter

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 43

för att förändra den enskildes beteende kan bidra till större effektivitet i

kommande insatser genom att ställa till förfogande ett systematiskt bearbetat

erfarenhetsunderlag. Genomförandet av angivna forskningsuppgifter

och samordningen med annan miljövårdsforskning bör mera ingående prövas

i särskild ordning.

3.7 Kostnader

Kommittén har inte kunnat precisera förslagens kostnader, som blir beroende

av den närmare utformningen i praktiken. Kostnaderna för bl. a. vägrenhållning,

renhållning i naturen, som orsakas av nedskräpning från allmänhetens

sida, berörs emellertid närmare.

Den av 1960 års vägsakkunniga beräknade kostnadsökningen på 2—3 milj.

kr./år för de sakkunnigas förslag om obligatorisk renhållning av egentligt

vägområde kan enligt kommittén endast i ringa omfattning täcka ökade

kostnader för väganordningar. Kommitténs förslag anges naturligen medföra

större kostnader. Kostnaderna för förslaget om obligatorisk renhållning

av vägs sidoområde antas bli relativt begränsade, bl. a. emedan denna renhållning

kan utföras i samband med den obligatoriska manuella renhållningen

av slänter, banketter och diken.

Den ekonomiska belastningen för kommunerna till följd av förslaget om

renhållning i naturen anges genomsnittligt sett bli av ringa betydelse från

kommunalekonomisk synpunkt, bl. a. emedan kommunerna inte får något

ansvar för renhållningen utefter vägarna. Kommittén har inte ansett tillräckliga

skäl föreligga för eu direkt reglering, som avser utjämning av kommunernas

kostnader för renhållning i naturen. Enstaka betungande fall, som

kan uppkomma för s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal

turister, anges i huvudsak kunna bli lösta inom ramen för regionbildningar

för flera kommuner. En viktig förutsättning för detta ställningstagande är

att staten beviljar tillräckliga medel för erforderlig upplysningsverksamhet,

varigenom på sikt även värdkommuns renhållningsproblem kan bli avsevärt

reducerat.

4. Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Kommitténs betänkande har vid remissbehandlingen fått ett i stort sett

mycket gynnsamt mottagande. Flertalet remissinstanser framhåller att

nedskräpningen är ett allvarligt problem som kräver ingripande åtgärder

från samhällets sida och att kommitténs förslag bör realiseras snarast

möjligt. Åtgärder mot nedskräpningen på bred front i enlighet med kommitténs

förslag anges vara ändamålsenliga. Remissinstanserna är medvetna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

om förslagens betydande kostnader, som likväl inte anses utgöra något skäl

för mindre effektiva insatser. Allmänt understryks att en reducering av nedskräpningen

förutsätter i första hand en attitydförändring hos allmänheten,

men även avsevärt bättre möjligheter än f. n. för den enskilde att få avfall

omhändertaget.

Kommitténs lagförslag föranleder en del invändningar och förslag till annan

utformning. I bilvraksfrågan och i fråga om förpackningarna anser

några remissinstanser att förslagen i betänkandet inte är tillräckligt långtgående

och framlägger egna förslag. S. k. värdkommuns samt markägares

och nyttjanderättshavares renhållningsansvar i naturen uppmärksammas

i ett antal remissvar. Speciella naturområden ägnas intresse av några remissinstanser.

Människans centrala roll i nedskräpningssammanhang och den enskildes

ansvar betonas genomgående och nödvändigheten av att på olika sätt stärka

den enskildes ansvarsmedvetande framhålls allmänt.

I den allmänna synen på nedskräpningsproblemet kan bland remissinstanserna

urskiljas två principiella grunduppfattningar även om olika blandformer

är mycket vanliga. Den ena uppfattningen innebär att nedskräpningsproblemet

i första hand anses vara en fråga om hantering och omhändertagande

av avfall, som främst kan klaras av genom effektivare renhållning.

Den företräds av en mycket stor del av remissinstanserna, bland

dem hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att nedskräpningsproblemet

är en fråga om hur man skall åstadkomma en bättre standard

i fråga om hanterande och omhändertagande av avfall av skilda slag. Det

viktigaste härvidlag måste vara en effektivare renhållning. Man bör också

lita till ingripanden mot dem som skräpar ned och framför allt till allmän

upplysning och städningskampanjer för att frammana en mer ansvarsmedveten

inställning hos flertalet människor. Sådana strävanden är dock utsiktslösa

säger hovrätten om de inte i första hand anknyter till en förbättrad

renhållning. Där det redan förut är skräpigt där skräpar alla. År det snyggt

och städat, särskilt om detta är resultatet av en kampanj som nått stor publicitet,

torde de flesta dra sig för att börja skräpa igen.

Den andra grundinställningen till nedskräpningsproblemet innebär att

särskilda åtgärder i första hand bör sättas in mot konsumentförpackningar

genom en kontroll och begränsning av dessa redan i produktionsledet. Med

denna grundinställning skjuts renhållningsaspekten i bakgrunden. Svenska

Naturskyddsföreningen, som kan anses företräda denna uppfattning, framhåller

med eftertryck att man i största möjliga utsträckning måste satsa på

förebyggande åtgärder och ingripa vid källan, eftersom det är karakteristiskt

för nedskräpningen att den är så besvärlig att avlägsna. Bland väsentliga

förebyggande åtgärder nämner föreningen i första hand kontroll över

de produkter som sätts i allmänhetens händer och vidare rationell mottagning,

förvaring och transport av avfall till lands och sjöss, rationell fördel
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

ning av ansvaret, rationell hantering av avfallet och propaganda och straffhot.

Statskontoret anser att konsumenterna måste få en motivering att medverka

i renhållningen. Därför bör i första hand prövas förutsättningarna för

att genom belöningar skapa och förstärka önskat beteende, t. ex. via pantpriset.

KF betraktar nedskräpningen som en del av det stora miljövårdsproblemet.

Ansvaret för ett renare samhälle bör därför gemensamt åvila de

enskilda medborgarna, näringslivet och det allmänna. Att exakt fastställa

ansvarsfördelningen mellan dessa olika parter är enligt KF vanskligt men

det anges vara klart att åtgärder från samhällets och näringslivets sida ofta

blir verkningslösa utan de enskilda medborgarnas aktiva medverkan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritisk mot kommitténs förslag

och anser att detta inte går särskilt långt. Hovrätten uttalar som helhetsomdöme

om betänkandet att förslaget är måttfullt och försiktigt och till

sin praktiska innebörd ett minimum. Statens naturvetenskapliga forskningsråd

understryker de långtidsmässiga perspektiven med avfallets återcirkulation

och anser, att kommittén delvis har förbisett denna princip och endast

syftar till att rensa upp efter gårdagens och dagens försummelser i fråga om

renhållning och avfallsbehandling.

Nagra remissinstanser framhåller den snabba utveckling som äger rum på

de av kommittén behandlade områdena. Skånes handelskammare påpekar

att de förutsättningar, på vilka programmet bygger, i vissa stycken har ändrats

sedan kommittén slutfört sitt uppdrag.

4.2 Nedskräpningen

Ett stort antal remissinstanser tillstyrker förslagen om förbud, sanktioner

och tillsyn. I allmänhet understryks därvid behovet av effektiva insatser

i fråga om lagtillsyn. Parallellt härmed betonas att attityden måste

ändras hos den enskilde i fråga om nedskräpning genom effektiva insatser

på upplysnings- och propagandaområdet. Olika uppfattningar redovisas

i fråga om lagbestämmelsernas utformning.

Några remissinstanser tar upp den principiella frågan om nedskräpningsbestämmelsernas

placering i anslutning till kommitténs förslag att flytta

bestämmelserna om nedskräpningsförbud och åtgärder mot nedskräpning

från NVL till HvSt. Flertalet remissinstanser som behandlat frågan är positiva

till flyttningen. Statens naturvårdsverk förordar gemensamma bestämmelser

mot nedskräpning för hela riket i enlighet med kommitténs

förslag. Av lagtekniska skäl kan det enligt verket vara svårt att föra in

bestämmelserna i både NVL och HvSt även om vissa skäl annars talar för

detta, eftersom därigenom understryks såväl sammanhanget med naturvården

som kommunernas ansvar.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer finner

det helt riktigt att bestämmelserna om förbud mot nedskräpning över
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

förs till HvSt, så att hälsovårdsnämnderna i större omfattning än f. n. får

ansvaret för renhållningsfrågorna. Behovet av en förstärkning av hälsovårdsnämndernas

resurser framförs allmänt av de remissinstanser som tillstyrker

kommitténs förslag. Lantmäteristyrelsen och hovrätten över Skåne och

Blekinge delar även kommitténs uppfattning om nedskräpningsförbudets

placering. Den omständigheten att förbudet i fråga om naturen flyttas från

en med riksdagens medverkan tillkommen lag till en blott efter riksdagens

hörande tillkommen stadga torde enligt hovrättens mening sakna betydelse.

Det anses inte heller vara meningsfullt att diskutera om det här gäller en

”hälsovårdsfråga” eller en ”naturvårdsfråga”. Placeringen bör enligt hovrätten

ses helt ur praktisk synvinkel och förslaget är praktiskt.

Vissa remissinstanser är kritiska till den föreslagna placeringen. Skogsstyrelsen

finner det otillfredsställande att NVL saknar närmare anvisning

för allmänhetens uppträdande i naturen och anser att denna lag bör innehålla

åtminstone ett allmänt nedskräpningsförbud. Svenska fjällklubben

ifrågasätter, om HvSt är den ur psykologisk synpunkt lämpligaste författningen

för nedskräpningsbestämmelserna. Enligt Svenska Naturskyddsföreningen

bör straffbestämmelsen stå kvar i NVL, enär nedskräpningen enligt

föreningens uppfattning till stor del är ett naturvårdsproblem. Länsstyrelsen

i Norrbottens län menar att man med nuvarande ordning torde

kunna utgå från att kraftfulla och regionalt sammanhållna aktioner mot

nedskräpning kommer att bli en av hörnstenarna i länsstyrelsernas progressiva

naturvårdsarbete. Det skulle med denna målsättning vara fatalt

om en av grundvalarna för länsstyrelsernas beivrande och övervakande funktioner

rycktes undan genom den föreslagna utmönstringen av 23 och 24 §§

NVL. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att ett allmänt förbud mot nedskräpning

hör hemma i NVL och det anges vara tvivelaktigt, om nedskräpning

med papper, plast och annat avfall alltid sätter den allmänna

hälsovården i fara. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att det från sakliga

synpunkter med skäl kan hävdas att nedskräpningsproblemet liksom tidigare

främst bör regleras i naturvårdslagstiftningen och att uppgiften att utarbeta

råd och anvisningar i ämnet alltjämt bör tillkomma statens naturvårdsverk

och inte socialstyrelsen, vilket blir fallet om bestämmelserna placeras i HvSt.

4.2.1 Förbud

I allmänhet tillstyrks kommitténs förslag att ett allmänt nedskräpningsförbud

utan särskilda kvalifikationskrav införs i HvSt. Flera remissinstanser,

bl. a. Riksförbundet för allmän hälsovård, anser att det föreslagna allmänna

nedskräpningsförbudet i HvSt ger vidgade tillämpningsmöjligheter

och ökar hälsovårdsnämndernas förutsättningar att ingripa aktivt. Rikspolisstyrelsen

framhåller att nedskräpningsförbudet och den föreslagna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 47

straffsanktionen torde medföra bättre effekt beträffande efterlevnaden och

större möjligheter till kontroll än nuvarande bestämmelser i NVL.

4.2.2 Sanktioner

Straff

I fråga om straff för nedskräpningsförseelse förordas med några undantag

den av kommittén föreslagna bestämmelsen, som genom anknytningen till

förbudet i HvSt är fri från särskilda kvalifikationskrav. I några remissvar

anges emellertid det straffbara området vara för vidsträckt. Rikspolisstyrelsen

framhåller att det uppenbarligen inte kan komma i fråga att bestraffa

varje form av nedskräpning. Vissa mera bagatellartade former av nedskräpning

såsom bortkastande av en enstaka begagnad bussbiljett, cigarrettfimp

eller liknande, måste självfallet även i fortsättningen falla utanför det straffbara

området. Avgränsning bör kunna ske genom att det i lagtexten anges

att förbudet avser nedskräpning, som inte är av endast ringa beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att det genom en klar definition bör anges,

vilken nedskräpning som är straffbar. Invändningar mot den föreslagna

straffbestämmelsen utan kvalifikationskrav framförs av hovrätten över

Skåne och Blekinge, som anser åtalsvägen vara rimlig endast i fall av mera

kvalificerad nedskräpning. Enligt hovrättens mening kan man inte avstå

från kravet på att nedskräpningen skall vara ägnad att för annan vålla obehag

eller skada till person.

Några remissinstanser finner föreslaget straff med penningböter högst

500 kr. för nedskräpningsförseelse otillräckligt. Statens naturvårdsverk, vissa

länsstyrelser och Vattenvärnet anser att dagsböter bör kunna utdömas för

mera kvalificerade nedskräpningar och Svenska Naturskyddsföreningen anser

att straffbestämmelsen även bör innehålla frihetsstraff.

Begreppet allmän plats i kommitténs förslag till straffbestämmelse i HvSt,

som anknyter till brottsbalken, tillstyrks allmänt i de remissvar som berört

frågan.

Mellan det allmänna nedskräpningsförbudet och straffbestämmelsen i

HvSt föreligger eu viss skillnad i territoriellt hänseende, vilken i och för

sig avsetts av kommittén. Detta uppmärksammas av hovrätten över Skåne

och Blekinge och av några andra remissinstanser. Kommerskollegium förordar

att straffbestämmelsen utvidgas till att omfatta all nedskräpning

utomhus. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, om inte det

territoriella tillämpningsområdet bör överensstämma, varvid länsstyrelsen

väljer formuleringen ”vid bebyggelse eller i naturen”. Länsstyrelserna i

Södermanlands och Västmanlands län påpekar, att vissa inomhuslokaler

kommer att inrymmas under straff stadgandet för ”allmän plats” utan att

samtidigt omfattas av förbudsbestämmelsen, som gäller ”vid bebyggelse”.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Övriga sanktioner

I fråga om övriga sanktioner tillstyrks i allmänhet förslagen, som avser

domstols städningsföreläggande och utdömande av kostnad samt föreläggande

av hälsovårdsnämnd även mot den, som vållat nedskräpning eller är

ansvarig för denna. Enligt socialstyrelsen bör emellertid domstol inte kunna

ålägga nedskräpare att iordningställa nedskräpad plats, enär hälsovårdsnämnd

därav kan föranledas avstå från att ingripa mot markägare eller

nyttjanderättshavare. Det bör i stället övervägas att vid meddelande av ordningsbot

ålägga nedskräpare att omedelbart iordningställa platsen.

Markägares och nyttjanderättshavares renhållning sansvar

Flera remissinstanser tar upp frågan om möjligheten för hälsovårdsnämnd

att enligt 73 § HvSt förelägga städningsskyldighet för markägare eller

nyttjanderättshavare vars mark är föremål för allemansrätt. Det framhålls,

att markägaren inte rimligen bör kunna åläggas städningsansvar för

allmänhetens nedskräpning utom i sådana fall, då markägaren indirekt har

medverkat till nedskräpningen genom att exempelvis ekonomiskt utnyttja

marken i fritidssammanhang. Den föreslagna utvidgningen av kommunernas

renhållningsansvar till att gälla också områden i naturen medför indirekt

enligt hovrätten över Skåne och Blekinge att fastighetsägarens ansvar

utvidgas i samma mån, varvid samma system av regler blir tillämpligt som

nu gäller vid bebyggelse. Det nya i förslaget ligger i att föreläggande kan

riktas mot fastighetens ägare eller nyttjanderättshavare, som också kan

komma att avkrävas renhållningsavgifter enligt 1965 års lag, vilken avser

renhållning enligt HvSt. Förslaget innebär, framhåller hovrätten, att hela

kostnaden för det utvidgade renhållningsansvaret kan drabba den enskilde

fastighetsägaren, vilket stundom kan leda till ett i hög grad oskäligt

resultat. Enligt Svenska kommunförbundet måste det föreslagna renhållningsansvaret

för naturen i huvudsak åvila det allmänna. Det kan

inte annat än i undantagsfall, såsom i de av kommittén angivna exemplen,

bli tal om att lägga detta ansvar på markägaren, som ju är underkastad

det intrång allemansrätten innebär. Länsstyrelsen i Stockholms län befarar

att hälsovårdsnämnder i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner

kan känna sig frestade att låta markägarna svara för städningen, även

då detta av olika skäl kan framstå som obilligt genom att markägare

varken direkt eller indirekt föranlett nedskräpningen. Det bör därför övervägas

att begränsa möjligheterna att förelägga markägare och nyttjanderättshavare

att ombesörja städning av nedskräpad natur. Länsstyrelsen i Södermanlands

län påpekar att det med den föreslagna ordningen finns anledning

befara att markägare gör allt för att hindra att allemansrätten utövas.

Svenska Naturskyddsföreningen framhåller att även markägare i rimlig

omfattning bör snygga upp där andra vållat nedskräpning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:ts proposition nr 157 år 1970

49

4.2.3 Tillsyn

Kommitténs förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser. En effektiv iagtillsyn

i fråga om nedskräpningsförseelser anges allmänt vara en ovillkorlig

förutsättning för att straff- och sanktionsbestämmelser skall bli effektiva.

Svårigheterna att fullgöra lagtillsynen i naturen understryks. Rikspolisstyrelsen

påpekar att lagtillsynen i fråga om NVL:s nedskräpningsbestämmelse

åvilar polisen. Att NVL:s tillkomst inte medfört den effekt som

åsyftades torde till stor del bero på de kvalifikationskrav som uppställdes

och som medfört vissa svårigheter vid tillämpningen. En del av den uteblivna

effekten beror emellertid sannolikt på bristande lagtillsyn. På grund

av det ansträngda arbetsläget inom polisen torde det endast i undantagsfall

ha förekommit att personal särskilt avdelats för övervakning av NVL:s bestämmelser.

Till övervägande del har övervakningen skett i samband med

annan polisiär verksamhet.

Förslaget om biträde i lagtillsynen genom personal med begränsad polisiär

befogenhet, såsom ordningsvakter o. d., förordas allmänt av remissinstanserna.

Domänverket framhåller, att inom de av verket förvaltade vidsträckta

områdena framstår möjligheterna till en effektiv övervakning av

ordningen endast genom polisens försorg såsom orealistiska. Inom dessa områden

är det önskvärt att verkets tjänstemän och anställd tillsynspersonal,

som har att övervaka att gällande lagar och föreskrifter efterföljs, får ökade

befogenheter och hjälpmedel för att därigenom kunna beivra nedskräpning

i naturen effektivare. Rikspolisstyrelsen anser att det inte finns anledning

att i förordnande eller särskild instruktion för ordningsvakt föreskriva skyldighet

att anmäla den som bryter mot nedskräpningsbestämmelsen, vilket

kommittén föreslagit. De av polismyndighet förordnade ordningsvakterna

har nämligen redan på grund av bestämmelsen i 14 § första stycket polisinstruktionen

(1965:686) skyldighet att rapportera brott som hör under

allmänt åtal.

Förslaget om försöksverksamhet med lagtillsyn även genom personal utan

polisiär befogenhet tillstyrks i regel. Rikspolisstyrelsen avstyrker dock bestämt

och anför att polisiära uppgifter skall anförtros polisman med polisiär

utbildning och i viss klart avgränsad omfattning ordningsvakter, som särskilt

förordnas därtill efter erhållen utbildning. Avsteg från denna princip

är betänkligt inte bara ur rättssäkerhetssynpunkt utan ger upphov till en råd

konflikter med den allmänhet som blir föremål för den civile övervakarens

ingripande. Inte heller länsstyrelsen i Värmlands län finner det tilltalande

att för övervakning anlita personal utan polisiära befogenheter. Erfarenheten

uppges visa att ett sådant angivarsystem, som ställer mycket stora krav

på denna personal i fråga om omdöme m. m., skapar irritation både bland de

övervakande och de övervakade.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslaget om ordningsbot vid nedskräpningsförseelse har vunnit anslutning.

Det framhålls bl a. att systemet kan komma att bli framgångsrikt i

tätorter under förutsättning att effektiv lagtillsyn anordnas. Det betonas dock

i detta sammanhang att allmänhetens möjligheter till kvittblivning måste

förbättras radikalt. Rikspolisstyrelsen framhåller att enligt de principer som

legat till grund för lagen om ordningsbot, torde nedskräpningsförseelser väl

kunna inrymmas i ordningsbotssystemet. Tillämpningen av detta system

skulle medföra uppenbara fördelar ur processekonomisk synpunkt och skapa

möjligheter att snabbt och effektivt ingripa mot överträdelser av förbudet.

Ordningsbotssystemet anses emellertid inte böra användas i fråga om andra

förseelser än sådana som är lätta att konstatera och entydigt avgränsade,

vilket understryker kravet att det straffbara området avgränsas så klart som

möjligt. Ordningsbot avstyrks dock av några remissinstanser, bland dem

hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att det straffbara området

inte kan anses tillräckligt entydigt avgränsat för att kunna läggas till

grund för ordningsbot. Om man beaktar hovrättens förslag att nedskräpningen

skall ha varit ägnad att för annan medföra obehag eller skada kommer

även i dessa hänseenden att fordras en bedömning, som gör ordningsbotssystemet

olämpligt.

4.3 Bilvraken

Kommitténs synpunkter understryks och biträds i stor omfattning. Statens

naturvårdsverk framhåller att den nedskräpning som äger rum genom

utrangerade fordon fordrar särskilda åtgärder men hör i princip samman

med övrig renhållningsverksamhet, varför hälsovårdsnämnderna bör ha huvudansvaret

även för destruktionen av utrangerade fordon. Fortlöpande

tillsyn får ankomma på länsstyrelsen liksom inom natur- och miljövården

i övrigt. Sveriges industriförbund anser det vara angeläget att ytterligare

ansträngningar görs för att komma till rätta med bilskrotningsproblemen,

även om det redan finns vissa administrativa möjligheter att

ingripa mot bilkyrkogårdar och övergivna fordon. Det borde enligt förbundet

vara naturligt att kommunerna genom avtal med bilskrotningsföretag

eller på annat sätt tog på sig ansvar för att ge bilägarna möjlighet

att göra sig av med bilvrak på samma sätt som man ansvarar för mottagning

av sopor och annat avfall. Näringslivets trafikdelegation gör liknande

uttalande och påpekar att tämligen få åtgärder har vidtagits av kommunerna

på detta område. Dessa förbjuder tvärtom i allmänhet att skrotbilar

lämnas på soptippar. KF framhåller vikten av att bilvraksfrågan får en

ur organisatorisk och teknisk synvinkel tillfredsställande lösning och att

härvid även andra tekniska lösningar undersöks än det av kommittén

anvisade systemet med ambulerande pressar. Skånes handelskammare framhåller,

att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt spörsmålet, hur uttjänta

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

bilar snabbt skall kunna förpassas till skrotning och det därmed sammanhängande

problemet, hur bilskrotningen skall kunna göras mera ekonomisk.

Handelskammaren erinrar också om skrotbranschens egna strävanden att

komma till rätta med bilskrotningsproblemet. F. n. pågår arbete med att

i Sverige lansera en ny metod, som tillämpas i Amerika och som innebär

att sedan vissa delar tagits bort på bilen, återstoden fragmenteras till handstora

bitar med hjälp av en hammarkvarn. Därefter kan materialet lätt

uppsorteras i smidesjärnskrot för leverans till järnverken, i sådant metallskrot

som går till raffinering samt i avfall. Bilskrotning enligt denna metod

kräver för ekonomisk drift ett tämligen stort upptagningsområde och

ett par anläggningar torde räcka till för att betjäna hela landet. Stor vikt

ligger emellertid vid att uppsamlings- och transportfrågorna kan ordnas

på ett tillfredsställande sätt. Enligt handelskammarens mening är fragmenteringsmetoden

från ekonomisk synpunkt att föredra framför det av

kommittén anvisade systemet med ambulerande pressar. Det föreslagna

samgåendet mellan kommuner för att lösa frågan om skrotning av övergivna

bilvrak synes vara väl ägnat att kombineras med ett system, som

bygger på fragmenteringsmetoden. Sveriges bilskrotares riksförbund påpekar

att i fragmenteringsanläggningar rensas bilplåten utan bränning.

Men till dess denna metod kommer i bruk måste bilplåten brännas såsom

hittills. En tidsfrist måste erbjudas för avveckling av befintliga anläggningar

när nya bestämmelser eventuellt utfärdas.

Depositionsavgift

Kommittén har inte närmare behandlat frågan om bilskrotningens organisation

och lönsamhet. Några remissinstanser aktualiserar emellertid den

av bilskrotningsutredningen behandlade frågan om särskilda depositionsavgifter.

Enligt bilskrotningsutredningens förslag, som dock inte ledde

till lagstiftning, skulle en obligatorisk försäkring finansiera kostnaden

för skrotning av personbilar och eventuell transport till skrotgården.

Statskontoret, som framhåller att bilismen bör bära hela kostnaden för

bilvraksfrågans lösning, framlägger ett skissartat principförslag baserat

på depositionsavgifter, som avser att stimulera bilägare att göra sig

kvitt utrangerade bilar på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. För varje

såld fabriksny bil föreslår statskontoret att bilhandeln tar ut ett skrotningspris

på förslagsvis 300 kr., som levereras till ett samhällsägt bolag. Vid

leverans av bil för skrotning utbetalar bolaget 300 kr. till den aktuelle bilagaren.

Om bilskrotningen trots avancerade metoder inte blir lönsam,

bor rantan på det kapital som skrotningsbolaget förvaltar kunna täcka förlusterna.

Följande fördelar med det föreslagna systemet anges: samhällets

administrativa kostnader för att hålla bilvraksfrågan under kontroll minskas

till ett minimum, bilägarna får en positiv stimulans, kontantersättning,

att leverera bilvraken till centrala uppsamlingsplatser, hanteringen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år i970

av bilvraken kan rationaliseras och mesta möjliga skrotvärde utvinnas,

handeln med nära nog skrotvärdiga bilar stryps och bilismen får bära hela

kostnaden för utrangering av fordonsparken.

Skrotbilupplag

Remissinstanserna anför i allmänhet inte någon kritik mot nuvarande

möjligheter att i administrativ ordning hålla skrotbilupplag under kontroll.

Det betonas emellertid allmänt, att de bör utnyttjas i avsevärt större omfattning

än f. n. Statens planverk delar kommitténs uppfattning att de administrativa

möjligheterna att ingripa mot skrotbilupplagen kunde utnyttjas

i större omfattning än vad som f. n. sker. Verket framhåller emellertid

att byggnadsstadgan endast ger möjlighet att ingripa inom planlagda

områden eller områden för vilka gäller utomplansbestämmelser.

Utanför sådana områden är möjligheterna närmast obefintliga. Denna

brist torde enligt verket komma att ägnas stort intresse av bygglagntredningen.

Länsstgrelsen i Södermanlands län finner gällande bestämmelser

vara i och för sig tillräckliga men framhåller att genomförandet av bestämmelserna

oftast förhindras på grund av kommunens bristande möjligheter

att erbjuda uppställningsplatser eller anläggningar för destruktion

av fordonen. Länsstgrelsen i Värmlands län anser däremot att nuvarande

administrativa möjligheter är otillfredsställande. Ofta har bilkyrkogårdar

liksom andra upplag samtidigt karaktären av rörelse och blir därigenom

mycket svåråtkomliga. Även KAK är kritiskt inställd. Enligt KAK.s uppfattning

bör det i princip ankomma på samhället att bereda möjligheter

för bilägare att göra sig av med det ”avfall som en skrotfärdig bil representerar

liksom annat skrot eller skräp. KAV. anser det vara självklart

att kommunerna erbjuder platser där skrotfärdiga bilar kan avlämnas och

att en rimlig ”tippningsavgift” uttas av avlämnaren, om verksamheten

inte kan finansieras på annat sätt. Enhgt vägkostnadsutredningen kan det

synnerligen besvärande problemet med bilkyrkogårdar knappast lösas på

annat sätt än att kommunerna åläggs anordna mottagningsställen, där allmänheten

avgiftsfritt kan få lämna skrotbilar. En sådan lösning anges

emellertid inte kunna förverkligas utan att statsbidrag med medel ur bilskattefonden

ställs till kommunernas förfogande för att täcka de kostnader

för verksamheten som inte kan bestridas genom försäljning av bilskrot

o. d.

Övergivna bilvrak

Enligt statens trafiksäkerhetsverk torde antalet övergivna fordon verksamt

komma att nedbringas genom kommitténs förslag till straffsanktioner

vid nedskräpning i naturen och på allmänna platser i förening med

ökade möjligheter att identifiera ägarna till fordon genom användning av

ADB-teknik vid registrering. Bilregisterutredningen betonar emellertid, att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kimgl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

problemet med övergivna fordon inte kan lösas enbart genom förbättrad registrering.

Man får räkna med att försök kommer att göras att avlägsna både

registreringsskyltar och chassinummer på fordon som överges. I den mån

identitetsbeteckning finns kvar på det övergivna fordonet, beror möjligheten

till ägaridentifiering på de registrerade uppgifternas kvalitet, som i sin tur

ytterst beror på bilägarnas vilja och förmåga att fullgöra sin anmälningsskyldighet.

Statens konsumentråd föreslår kostnadsfri skrotning av bilar

för att motverka benägenheten att lämna bilvrak i naturen. Vidare bör det

enligt rådet övervägas att på större orter ordna särskilda mottagningsplatser

för utrangerade fordon, där siste ägaren kan lämna sin bil för vidare befordran

till skrotningsplatsen. Kostnaderna bör endast belasta fordonsägarna.

Även i många andra remissvar betonas behovet av uppsamlingsplatser för

utrangerade fordon och vanligen anses kommunerna böra ställa sådana

platser till förfogande. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller det angelägna

i att det i den fysiska planläggningen avsätts områden, där utrangerade

fordon kan lämnas. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör åtminstone de

större kommunerna tillhandahalla uppställningsplatser för bilvrak och

andra övergivna fordon.

Fordons flyttning slag en

Remissinstanserna vill genomgående ha kvar de möjligheter till omhändertagande

av fordon som fordonsflyttningslagen erbjuder. Statens vägverk

framhåller, att lagen underlättat verkets möjligheter att komma till

rätta med bilvraken.

Några remissinstanser tar upp speciella frågor i anslutning till fordonsflyttningslagen.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län borde förfarandet

kunna förenklas så att polismyndighet även äger på kommunens bekostnad

låta verkställa ett meddelat beslut om fordonsflyttning. Länsstyrelsen i Jönköpings

län, som anser att i större sammanhang bör upptas bl. a. en översyn

av fordonsflyttningslagen, finner denna lag f. n. vara framför allt inriktad

på annat än fordonsvrak. Länsstyrelsen i Kronobergs län pekar på en

minskad benägenhet hos kommuner att begära flyttningsbeslut på grund av

att bortforslingen av fordon måste bekostas av kommunerna. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför om inte transportkostnaderna bör bestridas med statsmedel,

varigenom kommunerna måhända kunde få ett ökat intresse för att

medverka till att få bort skrotbilarna. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads

län bör fordonsflyttningslagen kompletteras med en bestämmelse om skyldighet

för den som har renhållningsansvar att begära tillstånd till och verkställa

flyttning. Dessa åtgärder bör ingå i normalt renhållningsarbete.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att fordonsflyttningslagens

regler bör förenklas så att en myndighet, lämpligast polismyndigheten, helt

övertar ansvaret för att fordon/fordonsvrak bortskaffas. Länsstyrelsen i

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Kopparbergs län framhåller, att mera information bör ges om de möjligheter

som fordonsflyttningslagen erbjuder, enär de kommunala myndigheter som

bör ta initiativ i förekommande fall ofta inte känner till förfaringssättet.

Domänverket anser det vara synnerligen angeläget att ansvaret för att övergivna

fordon snarast omhändertas otvetydigt knyts till viss myndighet.

4.4 Förpackningarna

Allmänna synpunkter

Kommitténs förslag och bedömningar vinner i stort sett anslutning bland

remissinstanserna. Några remissinstanser framlägger dock egna förslag och

även i övrigt förekommer avvikande uppfattningar. En allmän uppfattning

är emellertid att engångsförpackningarna kommit för att stanna. Glasets

och särskilt engångsglasets roll i nedskräpningssammanhang understryks

av en del remissinstanser, men även plåtförpackningar för drycker

anges vara besvärande. Risker med plastemballaget påpekas i några remisssvar.

I många remissyttranden betonas vikten av en noggrann uppsikt över

utvecklingen på förpackningsområdet.

Remissinstansernas inställning till förpackningarna i nedskräpningssammanhang

får i viss mån sin prägel av de två olika principiella grunduppfattningar

angående det lämpliga tillvägagångssättet för att reducera

nedskräpningen, som berörts i avsnitt 4.1. Den ena uppfattningen läggei

huvudvikten vid renhållning och kvittblivning, den andra vid kontroll och

begränsning av förpackningarna redan i produktionsledet (”vid källan ).

Den enskildes ansvar betonas i båda fallen. Enligt Svenska Naturskyddsföreningen

bör den principen vara klar att samhället måste om möjligt bestämma

dels vilka produkter — inkl. engångsförpackningar — som är

acceptabla ur miljövårdssynpunkt och får släppas ut och dels motverka

produkter som visat sig eller med skäl kan befaras skapa sanitära eller andra

olägenheter inte minst ur trevnadssynpunkt.

Enligt Skånes handelskammare visar kommittén, även om det inte uttryckligen

uttalats, att det i praktiken inte går att skilja mellan engångsförpackningar

och andra slag av förpackningar. Allmänhetens sätt att behandla

returglas anges under alla förhållanden vara ett klart uttryck för att

gränsen mellan engångsförpackningar och andra förpackningar är flytande

då det gäller förpackningarnas roll i nedskräpningen. Det är därför enligt

handelskammarens mening följdriktigt att kommittén i stället för att inrikta

sig på förpackningar av det ena eller andra slaget funnit sig böra

föreslå generellt verkande åtgärder mot nedskräpningen. KF framhåller, att

eftersom engångsförpackningarna kommit för att stanna, måste förpackningstekniken

på sikt anpassas till miljövårdskraven. LO kan inte acceptera

en lösning efter principen att miljöförstöring får äga rum, om den miljöförstörande

betalar kostnaden härför. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

län har kommittén inte tillräckligt diskuterat frågan om en reduktion av

de t ar ligaste förpackningarna. Länsstyrelsen nämner som exempel att göra

förpackningar mera utbytbara genom standardisering i större utsträckning

men anger möjligheterna vara begränsade.

Glaset och andra material för konsumentförpackningar uppmärksammas

i några remissvar. Svenska Renhållningsverks-Föreningen och Svenska

Kommunal-Tekniska Föreningen framhåller de svårigheter som glaset bereder

i naturen och ifrågasätter om inte plåt- och plastemballage, eventuellt

i skrikande” färger, bör förordas. Detta emballage är avgjort enklare

att samla upp och problemet med glassplittret skulle därigenom på sikt elimineras.

Svårigheterna med plasten anges framför allt hänföra sig till behandlingen

i avfallsverk samt till korrosions-, vatten- och luftföroreningsproblem.

Emellertid synes nya rön beträffande vissa förbränningsprodukter

ge anledning till en något ljusare syn på avgasproblemet och därmed problemet

med luftförorening.

Skador genom glas berörs av några remissinstanser. Lantmäteristgrelsen

framhåller, att nedskräpningen med glas är eu allvarlig företeelse, speciellt

för barnen, som är mindre medvetna om riskerna. Detta antyds också

av de uppgifter som framgår av skadefrekvensundersökningen av utomhusskador,

som för barn i åldern 7—14 år uppges vara särskilt vanliga.

Frågan om användning av glasflaskor, speciellt engångsglas, synes därför

kräva särskilda överväganden. Statens pris- och kartellnämnd framhåller

att aven om det statistiska underlaget för uppräkning av erhållna skadefrekvenser

till absoluta tal kan innebära vissa osäkerhetsmoment, det

likväl är av intresse att notera att uppskattningsvis 30 000—40 000 personer/år

erhållit skador, som kan hänföras till förekomst av glasföremål

i naturen. Skånes handelskammare uttalar, att resultatet av den särskilda

undersökningen rörande inträffade skador bland människor och djur bl. a.

bekräftar att skador, som förorsakats av förpackningar hänförliga till nedskräpning,

är ovanligare och mindre allvarliga än som ofta gjorts gällande

i den allmänna debatten.

Den samhällsekonomiska totalkalkylen som redovisas i betänkandet berörs

av några remissinstanser. Enligt Skånes handelskammare torde dels

totalkostnaderna för engångsglasen bli lägre än som beräknats, dels de

i prognosen upptagna rationaliseringsvinsterna uppnås betydligt tidigare

än som däri angetts. Statens pris- och kartellnämnd anger vissa allmänna

utvecklingstendenser, som bör beaktas vid en bedömning av de olika förpackningssystemens

förmånlighet. Genom ökad konsumtion av måltider

utom hemmet på personalmatsalar och andra näringsställen kan sålunda

returglas för vissa drycker antas såväl kostnadsmässigt som med hänsyn

till avfallsmängden komma att få större betydelse och omfattning. Vidare

kan i de enskilda hushållens konsumtion den tilltagande villa- eller grupphusbebyggelsen

medföra ökade möjligheter till direktförsäljning av Öl och

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

läskedrycker, varvid returglassystemet liksom f. n. kan vara ett för hushållet

förmånligare alternativ. Svårigheterna för konsumenten att bilda sig

en uppfattning om de olika lörpackningsalternativens förmånlighet framgår

av en undersökning på detta område, som f. n. genomförs inom nämnden.

Marknaden för malt- och läskedrycker karaktäriseras sålunda av

mångfalden förpackningstyper, svår jämförbar a förpackningsstorlekar, fabrikat

och varunamn. Generellt sett kostar drycker i engångsglas oberoende

av förpackningsstorleken mer per volymenhet än samma eller motsvarande

dryck i returglas.

Frivilliga överenskommelser

Genomgående godtas kommitténs uppfattning att frivilliga överenskommelser

inom näringslivet för att begränsa mängden av engångsförpackningar

f. n. är orealistisk. RLF framhåller att sedan betydande investeringar

i fabrikationsledet ägt rum och anpassningar av distributionen företagits

till ett system, mer eller mindre uteslutande baserat på engångsglas,

förefaller frivilliga överenskommelser svåra att uppnå.

Förbud

Frågan om förbud avser i första hand engångsglas för Öl och läskedrycker.

Kommitténs bedömning att sådant förbud inte bör införas delas av

flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser anser sig dock inte kunna ta ställning i förbudsfrågan

på föreliggande utredningsmaterial. Enligt lantbrukshögskolan behövs

för detta en fältundersökning i form av någon sorts uppskattning av

såväl totala mängden av engångsförpackningar som fördelningen på olika

slag och olika material. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Hallands

län anser, att frågan bör övervägas ytterligare. Länsstyrelsen i Kalmar län

framhåller att med tanke på att enbart returflaskor i dag är ett samhällsekonomiskt

bättre alternativ och att det från naturvårdssynpunkt är synnerligen

angeläget med ett förbud mot engångsglas, bör denna förpackning

bli föremål för ytterligare överväganden.

I remissinstansernas motiveringar mot förbud mot engångsglas för Öl

och läskedrycker anges inte sällan att resultaten av kommitténs övriga förslag

först bör avvaktas. Enligt Svenska landstingsförbundet bör effektiva

åtgärder prövas för att styra in emballageproduktionen mot mera miljövänliga

förpackningar innan ställning definitivt tas till förbud mot engångsglas.

Statens naturvårdsverk framhåller, att glasets dominerande roll

som material för förpackningsindustrin under de sista åren minskat till

förmån för annat material, varför ett förbud mot engångsglas skulle innebära

att man påskyndade denna övergång. Då emellertid olägenheterna av

nedskräpningen med olika slags engångsförpackningar inte på något avgörande

sätt skiljer sig beroende på vilket material som används, anser

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

verket inte att ett förbud mot engångsglas i och för sig skulle innebära

någon effektiv åtgärd mot nedskräpningen. Genomförs kommitténs förslag

i övrigt i full skala, kommer man däremot att kunna avsevärt minska

olägenheterna av nedskräpningen genom såväl engångsglas som övriga

förpackningar. Verket ansluter sig därför till kommitténs bedömning att

man i första hand bör pröva dessa åtgärder. Om det skulle visa sig att

man ändå inte kan komma till rätta med nedskräpningsprobiemet, vill verket

understryka att samhället i och för sig alltid har möjlighet att ingripa

mot såväl engångsförpackningar som andra miljöfarliga produkter. Med

hänsyn till de negativa effekter som ett förbud mot engångsglas skulle

innebära för samhället ur övriga synpunkter anser verket, att man nu

inte bör tillgripa ett dylikt ingrepp i den fria konkurrensen. Även med hänsyn

till de praktiska svårigheterna som kan befaras vid ett förbud, bl. a. vid

precisering av vad som skall innefattas i begreppet engångsglas, finner

verket det mindre lämpligt att nu införa förbud mot engångsglas. Kommittén

har enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund genom sin

redovisning av de ekonomiska konsekvenserna av ett renodlat system med

engångs- resp. returglas, undersökningarna om sårskador samt redovisningen

av synpunkter som framkommit vid hearings med representanter för

konsument-, produktions- och distributionsleden, övertygande visat att

ett förbud mot engångsflaskor inte skulle ha önskad effekt. Vidare framhålls

att oaktat skador av glas på människor och djur utgör 90 % av samtliga

emballageskador har det liksom vid skador på jordbruksmaskiner inte

visat sig möjligt att härleda orsaken till engångsglas, returglas eller annat

glasföremål. Ett system med enbart returflaskor kommer inte oavsett pantvärdet

att leda till att samtliga flaskor återförs till distributionsledet. Även

returglasen lämnas kvar vid badstränder, campingplatser etc. Ett förbud

mot engångsflaskor sägs inte innebära någon garanti mot nedskräpning genom

returflaskor. Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att ett totalförbud

mot vissa förpackningstyper är svårt att förorda bl. a. av konkurrensmässiga

hänsyn så länge inte andra utvägar prövats. Nämnden anger

dock att vissa ramar torde behöva uppställas för anpassning av förpackningsutvecklingen

i önskvärd riktning även om en minskning av konkurrensmöjligheterna

härigenom uppkommer för vissa mindre sektorer

av exempelvis dryckesmarknaden. Sveriges industriförbund åberopar mot

förbud att konkurrensaspekterna i hög grad även berör det internationella

handelsutbytet. För att en fri handel skall kunna utvecklas mellan länderna

förutsätts att engångsförpackningar får användas vid import och export

dem emellan.

Några remissinstanser aktualiserar dock förbud av olika slag. Statens

konsumentråd föreslår förbud att producera och importera engångsförpackningar

av glas för produkter såsom Öl och läskedrycker, som ofta konsumeras

utomhus. Förbudet bör tillämpas efter en av distributionstek
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

niska skäl nödvändig övergångstid under vilken det av kommittén föreslagna

förfarandet med miljö vårdsavgift bör användas såsom stimulans till en successiv

övergång till annat material. För returglasen för Öl och läskedrycker

förordar rådet till en början att den föreslagna miljövårdsavgiften kombineras

med en höjning av panten. Om nedskräpning med krossat glas alltjämt

förekommer trots dessa åtgärder anser rådet att man bör överväga att

införa ett generellt förbud mot glasförpackningar för Öl och läskedrycker.

Rådet är väl medvetet om de invändningar som kan riktas mot rådets förslag

men har gjort den bedömningen att skälen för detta förslag är så starka

att de överväger nackdelarna.

Enligt RLF bör ett konkret förslag till förbud mot engångsglas för vissa

slag av drycker utformas, vilket anges kunna verka förebyggande redan innan

det satts i kraft. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar förbud mot engångsflaskor

med hänsyn till deras centrala ställning i nedskräpningshänseende

och de risker som de visat sig medföra för skador på människor och

djur genom krossat glas. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår snarast

förbud mot engångsglas eller alternativt att denna fråga underställs miljökontrollutredningen,

som enligt länsstyrelsens mening då även bör ta npp

plastproblemet. I sitt ställningstagande för förbud har länsstyrelsen särskilt

beaktat att eventuellt förslag från avgiftsnämnden om ett direkt totalförbud

kan komma för sent för att stoppa den explosionsartade utvecklingen

på området. Ett tillbörligt beaktande av såväl producent- som konsumentintressen

bör emellertid enligt länsstyrelsens mening lämpligen motivera

uppskov med tiilverkningsförbudet under en viss omställningsperiod. Länsstyrelsen

i Södermanlands län yrkar förbud mot plåtburkar för Öl och läskedrycker

men inte mot engångsglas. Enligt länsstyrelsen skräpar plåtburkar

ned i naturen och på allmänna platser i stor omfattning och de skäl som av

kommittén anförts mot ett förbud beträffande engångsflaskor är enligt länsstyrelsens

mening inte bärande när det gäller plåtburkarna. Svenska Naturskyddsföreningen

anser, att engångsglasen bör motarbetas beträffande alla

produkter som brukar föras med ut i naturen. Ett ingripande på den punkten

uppges lyckligtvis ha opinionen för sig och skulle i hög grad stödja och

stimulera propagandan mot nedskräpningen. Föreningen understryker särskilt

att engångsglasen har i negativ riktning påverkat benägenheten att

återlämna returglas. Även plåtförpackningar för drycker bör enligt föreningen

motarbetas. Dessa kan eventuellt komma att bli en ännu större plåga

än glasen eftersom de är särskilt illa ägnade för återtransport. De dyrare

plåtförpackningarna föredras kanske också av dem som är alldeles likgiltiga

för tioöringarna. Insamlingen av de tömda burkarna är vidare motbjudande

och kan aldrig bli lönsam. Engångsförpaclcningar som vid förbränning sprider

skadliga gaser bör enligt föreningen självfallet bannlysas om effekten

inte är helt försumbar. Förpackningar som är oskadliga och förintas av sig

själva bör däremot främjas av det allmänna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

59

Flera remissinstanser, bl. a. LO och Folkpartiets kvinnoförbund, understryker

kommitténs uppfattning att förbud i sista hand måste tillgripas om

någon acceptabel lösning eljest inte kan uppnås.

Pant

Flertalet remissinstanser anför inte några invändningar mot kommitténs

bedömning att inte förorda panthöjning för returflaskor.

Några remissinstanser förordar emellertid panthöjning. Statskontoret föreslår

att ett generellt pantsystem införs för bryggeriglas för Öl och läskedrycker,

både engångs- och returglas, med utgångspunkt från att konsumenten

genom att erhålla pantpriset i retur skall lockas att medverka i renhållningen.

Pantprissättningen skall utgå från konsumentens värdering av besväret

att återföra tomglas och inte från tomglasens värde för bryggerierna, varför

pantpriset måste sättas högre än nyglaspriset. Statskontoret är inte övertygat

av kommitténs argument mot ett pantsystem med pantpriser högre

än ny glaspriserna. Det bör enligt statskontoret vara möjligt att stämpla

flaskor med resp. bryggeriers igenkänningsmärken, att lagstiftningsvägen

skydda stämplingen mot otillbörligt utnyttjande, att anknyta ett inlösningstvång

till enbart stämplade flaskor och att periodiskt göra avräkningar

bryggerierna emellan. Statskontoret förutsätter kraftfulla arbetsmarknadspolitiska

åtgärder i den mån pantsystemet återverkar på sysselsättningen

inom förpackningsindustrin. Även stöd i olika former till förpackningsföretag

anges böra övervägas. Statens pris- och kartellnämnd förordar

en så hög pant på returglas att tomglasen återlämnas. Nämnden anser

det inte orealistiskt att räkna med en effektiv frivillig kontroll mot inte

önskad tomglashantering genom de olika intressenterna i tillverknings- och

distributionsleden mot bakgrund av den starka koncentrationen i såväl förpacknings-

som bryggeriindustrin. Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar

att ett pantsystem prövas även för engångsflaskor för Öl och läskedrycker.

Ett sådant system som förutsätter garantier för att flaskorna återtas

av detaljisten anges vara en rationell och förhållandevis enkel lösning i

fråga om avvägningen mellan nedskräpningssynpunkterna och företagsekonomiska

skäl.

Några remissinstanser förordar höjd pant på returglas i förening med avgift

på nyglas. Härigenom skulle risken för inte önskad tomglashantering

elimineras, vilket annars kan bli följden av att pantpriset överstiger nyglaspriset.

Svenska kommunförbundet framhåller att kommittén visat att

frågan om höjning av panten för returglas är mer komplicerad än man i allmänhet

föreställer sig och att ett i och för sig genomförbart alternativ skulle

vara att kombinera en höjning av panten med en statlig avgift på nyglaspriset.

Centerns kvinnoförbund vill förena ett förbud mot engångsglas med

åtgärder, som säkrar återställandet av returglas, så att inte returglas används

som engångsglas. Förbundet förordar därför att panten på returglas

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

höjs samtidigt som en avgift i tillverkningsledet på sådant glas införs, så

att panten inte kommer att överstiga kostnaden för glaset.

A vgifter

Remissinstanserna ansluter sig i stor omfattning till kommitténs principförslag

om miljövårdsavgift på konsumentförpackningar såsom ett lämpligt

medel att bereda samhället möjlighet att styra utvecklingen på förpackningsområdet

mot mera milj ovänliga material.

Riksrevisionsverket anser sig emellertid inte kunna slutligt bedöma frågan

om miljövårdsavgift på grundval av kommitténs material och förordar därför

att frågan utreds närmare. En komplettering av utredningsmaterialet

bör göras bl. a. för att belysa den effekt en miljövårdsavgift kan få på förpackningsindustrins

struktur. Enligt LO och länsstyrelsen i Gävleborgs län

bör frågan om miljöskadliga förpackningsmaterial behandlas av miljökontrollutrednin

gen.

I allmänhet förordas avgifter utan angivande av vilka emballagetyper eller

material som bör avgiftsbeläggas. Några remissinstanser anger emellertid att

engångsglas bör beläggas med avgifter, bl. a. RLF, som även föreslår avgift

på plåtburkar, eftersom avgiftsbeläggningen av engångsglas kan antas resultera

i en kraftig ansvällning av det därnäst farligaste engångsemballaget,

plåtburkarna. Förbundet understryker att onödigt dröjsmål med att vidta

de konkurrenspåverkande åtgärderna endast försvårar den anpassningsprocess

mot mera miljövänliga förpackningsmaterial, som ur miljövårdssynpunkt

redan ter sig synnerligen angelägen.

Enligt KF och skogsstyrelsen behövs inte någon särskild avgiftsnämnd

som kommittén föreslagit utan naturvårdsverket anges kunna handlägga

avgiftsfrågan. KF anger att naturvårdsrådet kompletterat med representanter

för konsumenterna samt för näringsliv och forskning skulle kunna på

ett lika effektivt sätt som den särskilda nämnden bevaka avgiftsfrågorna.

Det sålunda kompletterade naturvårdsrådet bör därjämte utvidga sitt verksamhetsfält

till att — utöver konsumentförpackningarna — omfatta hela

nedskräpnings- och avfallsområdet och bör vidare följa utvecklingen inom

aktuella forskningsområden och även initiera önskvärd forskning.

De remissinstanser, som förordar avgifter, ansluter sig genomgående till

kommitténs förslag om avgifter graderade efter miljöfarlighet.

Svenska telcnologföreningen tillstyrker i princip kommitténs förslag om

avgiftssystem men kan inte biträda de föreslagna riktlinjerna för avgiftsnämnden.

Enligt föreningen bör nämnden i stället arbeta med utgångspunkt

från att en varas alla kostnader bör ligga i priset. Om samhällets kostnader

för varan täcks genom avgifter i produktionsledet kommer de med i priset.

Avgiften bör täcka samhällets alla kostnader för produkten men i övrigt vara

konkurrensneutral och influtna avgifter bör delas mellan huvudmännen för

renhållningen. En användbar princip torde därvid vara fördelning i propor
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

tion till den mängd avfall resp. huvudman samlar in och hanterar. Enligt

hovrätten över Skåne och Blekinge är en generell, konkurrensneutral avgift

något helt annat än miljövårdsavgift. Den generella avgiften anges innebära

en utväg att få bidrag till renhållningskostnaderna vid sidan av de vanliga

renhållningsavgifterna. Skånes handelskammare uttalar att om vissa kommuner

skulle behöva tillerkännas särskild ersättning för miljövård bör medlen

kunna ställas till förfogande på annat sätt, antingen enligt kommitténs

förslag om utjämning inom större regioner eller genom att vissa kommuner

får statliga medel för ändamålet. Handelskammaren tillägger att en allmän

miljövårdsavgift på förpackningar kan få en effekt som direkt motverkar

syftet med andra av kommittén föreslagna åtgärder. Det kan ingalunda uteslutas

att allmänheten genom att ha erlagt avgift för uppstädning i naturen

anser sig ha betalat de kostnader som nedskräpningen förorsakar och därför

blir mindre benägen att ombesörja vederbörlig kvittblivning.

De remissinstanser som avstyrker miljövårdsavgift lämnar skiftande motiveringar.

Statens naturvårdsverk anser att det med ett effektivt genomförande

av kommitténs övriga förslag inte synes vara nödvändigt att nu

genomföra förslaget om miljövårdsavgifter som dock kan bli nödvändiga

framdeles. Innan sådana åtgärder vidtas, bör effekten på nedskräpningen

genom kommitténs övriga förslag prövas. Enligt Moderata samlingspartiets

kvinnoförbund synes betydande risk föreligga att man med avgiften som

styrinstrument försöker avpassa avfallet efter en statisk destruktionsmetod

i stället för att ständigt söka få fram bättre metoder för att förstöra samhällets

föränderliga avfall. Eftersom lagen om kommunala renhållningsavgifter

ger kommunerna rätt till full kostnadstäckning för destruktionen,

föreligger inte tillräckliga skäl att redan i produktions- eller försäljningsledet

ta ut en konkurrensneutral avgift. Enligt Sveriges industriförbund och

Sveriges köpmannaförbund kan kommitténs övriga förslag på sikt antas

bli tillräckliga. Miljövårdsavgifter anges dessutom förutsätta en allmän omprövning

av principerna för samhällets avgiftsbeläggning. Förbunden tillstyrker

emellertid en särskild nämnd med uppgift att bl. a. följa utvecklingen

på hela nedskräpningsområdet. Skånes handelskammare är starkt

kritisk mot förslaget om särskild miljövårdsavgift men har i likhet med

Sveriges lantbruks förbund och Svenska förpackningsf öreningen inte något

att erinra mot en allsidigt sammansatt nämnd med uppgift att mera generellt

följa utvecklingen på nedskräpningsområdet. En nämnd av detta slag

bör enligt handelskammaren ha möjlighet att lämna förhandsbesked som

med bindande verkan medger tillverkning av visst slag av förpackningar.

Nämnden anges vidare aktualisera frågan om samordning mellan de olika

myndigheter, i första hand socialstyrelsen och naturvårdsverket, som har

att ta befattning med nedskräpningsproblemen och inte enbart med förpackningarna.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker införandet av miljövårdsavgift

men har inte någon erinran mot den föreslagna nämnden. Länsstyrelsen

i Blekinge län ifrågasätter, om inte frågan om åtgärder för att minska

olägenheterna av förpackningar i nedskräpningssammanhang bör lösas på

annat sätt än genom milj övårdsavgifter. En tänkbar utväg sägs vara att inrikta

ansträngningarna på att åstadkomma effektiva, miljövänliga destruktionsanläggningar,

som kan ombesörja en snabb förstöring av engångsförpackningarna.

4.5 Renhållningen

Gränsdragning hälsovård — naturvård

Några remissinstanser berör den allmänna frågan om gränsdragning mellan

naturvård och hälsovård. Skånes handelskammare framhåller att funktionsfördelningen

mellan hälsovårdsorganisationen och naturvårdsverket i

fråga om åtgärder mot nedskräpning förtjänar att särskilt uppmärksammas,

så att kompetenskonflikter inte uppkommer mellan de olika organen. KF

föreslår i fråga om renhållningsansvaret för naturen en särskild utredning

om ansvarsfördelningen mellan centrala och lokala organ beträffande renhållningen

och för övrigt beträffande hela miljövården. Sveriges köpmannaförbund

anser att en särskild — förslagsvis av socialstyrelsen ledd — utredning

snarast skall tillsättas med uppgift att framlägga ett preciserat förslag

till fördelning av miljövårds- och renhållningsansvaret på såväl det centrala

som lokala planet.

4.5.1 Bebyggelseområde

Remissinstanserna framför inte några invändningar mot kommitténs uppfattning

att skäl saknas för ändring av gällande bestämmelser om renhållningsansvar

vid bebyggelse. Dessa bestämmelser i förening med nuvarande

praktiska renhållningsmöjligheter anses vara i och för sig tillräckliga.

4.5.2 Vägområde

Allmänt

Olika uppfattningar redovisas i remissvaren angående förslagen i betänkandet

i fråga om vägrenhållning. I allmänhet tillstyrks förslaget om väghållares

ansvar för allmän vägs vägområde i enlighet med vägsakkunnigas

förslag, medan delade meningar råder angående förslaget om väghållares

renhållning av allmän vägs sidoområde intill 50 m. När det gäller enskilda

vägar går uppfattningarna vitt isär. Allmänt understryks vikten av att man

kommer till rätta med vägnedskräpningen, som ofta betecknas som den svåraste

delen av nedslcräpningsproblemet. Förslaget om garanti för väganordningar

såsom rast- och parkeringsplatser till en viss miniminivå har vunnit

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

allmän anslutning från remissinstanserna med undantag för vägmyndigheterna.

Dessa tillstyrker emellertid kommitténs förslag i toalettfrågan.

Ett antal remissinstanser tillstyrker helt kommitténs förslag om renhållning

av allmänna och enskilda vägar, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge,

Svea hovrätt, Riksförbundet för allmän hälsovård, RF, LO, länsstyrelserna

i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västerbottens samt

Västmanlands län, Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets

kvinnoförbund och statens trafiksäkerhetsverk. Hovrätten över Skåne och

Blekinge finner förslaget om utvidgat renhållningsansvar för väghållare till

allmän och enskild väg vara den viktigaste förbättring, som kommittén föreslår,

och anser att förslaget i denna del bör snarast genomföras oavsett vad

som händer med kommitténs förslag i övrigt.

Allmänna vägar

Vägsakkunnigas förslag om väghållares renhållning av själva vägområdet,

till vilket förslag kommittén anknyter, vinner allmän anslutning.

Kommitténs förslag om väghållares renhållning intill 50 m tillstyrks i

princip av flertalet remissinstanser. Statens naturvårdsverk framhåller, att

eftersom nedskräpningen längs de allmänna vägarna till övervägande del

inte orsakas av den bofasta befolkningen, bör väghållaren vara ansvarig för

renhållningen. Verket anser det rimligt att bilismen får svara för de kostnader

som sammanhänger med vägrenhållningen med hänsyn till den av

1963 års riksdag antagna principen att varje trafikgren skall bära de kostnader

som den förorsakar det allmänna.

Några remissinstanser framför invändningar av olika slag. KAK, Näringslivets

trafikdelegation, statens planverk, statens trafiksäkerhetsskydd och

statens vägverk avstyrker förslaget om väghållares renhållning av 50 m-remsan.

Vägförvaltningarna framför i allmänhet synpunkter som överensstämmer

med vägverkets. Verket anser, att kommitténs förslag om uppdelning

av renhållningsansvaret i naturen utanför vägområdet är orealistiskt. Man

utgår från att detta renhållningsansvar måste delas och får två skilda samhällsorgan,

som ansvarar för renhållning i naturen, vilket inte förefaller

rationellt och bygger vidare resonemanget på en ofullständig utredning. Nedskräpningen

i naturen på vägs sidoområde är endast i begränsad omfattning

orsakad av trafiken som sådan. Verket påpekar att den otillåtna soptömningen

i naturen längs vägarna är i allt väsentligt en följd av otillräckliga

möjligheter eller för stora svårigheter för allmänheten att göra sig av med

hushållsavfall, skrot och annat avfall. Försök har gjorts med utökade uppsamlingsanordningar

för avfall vid mera frekventerade rast- och parkeringsplatser,

t. ex. större antal sopkärl, containers etc. Därvid har det visat sig

att allmänheten uppfattar soptömning på rast- eller parkeringsplatser som

på något sätt legaliserad. På kort tid övergår denna till att fungera som sopterminal

med påföljd att förhållandena på platsen blir ännu odrägligare. Å

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

andra sidan har det visat sig att i fall där ett samhälle eller bebyggelseområde

t. ex. har infört regelbunden sophämtning har den illegala soptömningen

på eller i anslutning till rastplatser o. d. i stort sett upphört. Renhållningen

bör enligt verkets mening lösas genom uppsamling vid källan. Till följd

av det nära sambandet mellan hur renhållningen är ordnad vid bebyggelsen

och den illegala nedskräpningen i naturen utanför vägområdet kan det därför

inte vara varken riktigt eller rationellt att dela ansvaret mellan olika

samhällsorgan. Detta samband mellan uppsamling av avfallet vid källan

resp. allvarligare nedskräpning i naturen talar i stället starkt för att ansvaret

för renhållning i naturen inte bör vara delat. Yäghållarens renhållningsansvar

bör därför vara begränsat till vägområdet.

Vägverket anser, att kostnaderna för renhållning av allmän vägs sidoområde

skulle bli av sådan storleksordning att förslaget ter sig närmast ogenomförbart.

Vid försök med renhållning sommaren 1969 i enlighet med kommitténs

förslag vid ett antal vägsträckor i skilda delar av landet och med olika

nedskräpningsgrad har framkommit att arbetets omfattning och kostnader

endast i begränsad utsträckning är beroende av nedskräpningsgraden. De påverkas

främst av terrängens beskaffenhet och överskådlighet varvid kostnaden

kan bli uppemot den dubbla där vägen passerar genom skogsmark.

Med de utförda försöken som underlag har i en översiktlig kalkyl kostnaderna

för en förstagångsröjning för hela det allmänna vägnätet beräknats

till ca 20—25 milj. kr. och de årliga renhållningskostnaderna därefter till

ca 10—15 milj. kr. Då något generellt behov av renhållning längs hela vägnätet

knappast föreligger — särskilt inte om renhållning vid källan framdeles

genomförs — anser vägverket att det begränsade renhållningsansvar

för väghållaren som vägsakkunniga föreslagit är tillfyllest inte minst med

tanke på kostnaderna.

Statskontoret tillstyrker däremot i princip den föreslagna skärpningen och

delningen av ansvaret för renhållning i naturen. Nedskräpningen i naturen

närmast vägar är väsentligt kraftigare än i naturen i övrigt och anses direkt

hänga samman med bilismen och inte som nedskräpningen i naturen i övrigt

med friluftslivet. Statskontoret anser att de miljömässiga vinsterna av en

intensifierad renhållning av naturområden närmast bilvägar motiverar de

kostnader som vägverket uppgivit. Statskontoret håller vidare för troligt att

de beräknade kostnaderna kan sänkas om renhållningen sker med urskillning.

Vägkostnadsutredningen finner visserligen att huvudmannaskapet för renhållningen

måste delas mellan väghållare och kommun men anser att kommitténs

förslag inte är rationellt. Vägkostnadsutredningen förordar att väghållare

skall renhålla allmän vägs område jämte en remsa av 2 m från vägbanan

eller annan väganordning. Om en 50 m-remsa emellertid i och för

sig anses böra förordas, bör kommunen ha det praktiska renhållningsansva
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ret men kompenseras genom bilskattemedel för de kostnader, som orsakas

av nedskräpning genom vägtrafik.

Ett ganska stort antal remissinstanser vill begränsa väghållares renhållningsansvar

för vägs sidoområde till sådan mark där allemansrätten gäller

så att tomt och plantering undantas. RLF har emellertid i och för sig inte

något att invända mot städning av områden med gröda.

Några remissinstanser diskuterar sidoområdets bredd. Enligt länsstyrelsen

i Jönköpings län bör sidoområdets bredd inte fixeras till 50 m och enligt

länsstyrelsen i Hallands län bör sidoområdet avse vägområdets ”omedelbara

närhet”. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad anser ett sidoområde

av 25 in vara lämpligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner visserligen

att vägförvaltningens organisation i och för sig inte är lämpad för

renhållning av vägs sidoområde men kan tänka sig en 20 m-remsa.

Enskilda vägar

I ett stort antal remissyttranden förordas att enskild väghållare som erhåller

statsbidrag för underhåll av vägen åläggs renhållningsansvar för själva

vägområdet. Utsträckning till en 50 m-remsa avstyrks allmänt. Domänverket

har dock i och för sig inte något att erinra mot enskild väghållares

ansvar för renhållning av 50 m-remsan om kostnaden får inräknas i bidragskvalificerande

kostnad. Verket avstyrker emellertid sådant ansvar för

vägar utan statsbidrag, vilka annars kommer att bli avstängda för allmänheten

i stor omfattning. Renhållning utefter vägar vars underhåll bekostas

av markägaren bör enligt verket jämställas med renhållning i naturen i

övrigt. Vägkostnadsutredningen förordar en 2 m-remsa för enskild väg med

statsbidrag och länsstyrelsen i Västernorrlands län en 10 m-remsa. Statens

vägverk tillstyrker renhållningsansvar för enskild väghållare i fråga om

själva vägområdet endast då risk för sanitär olägenhet föreligger men avstyrker

sådant ansvar för vägs sidoområde.

Bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker kommitténs förslag i fråga

om enskild väg och framhåller, att generellt åläggande om renhållning kan

leda till ytterligare avstängning av enskilda vägar för allmän trafik, vilket

hindrar allmänheten att nå betydelsefulla fritidsområden. Länsstyrelsen i

Malmöhus län framhåller att en renhållningsskyldighet för enskild väghållare

måste kompenseras med ett statsbidrag som är anpassat till trafikintensiteten,

främst vägens utnyttjande som turistväg. Länsstyrelsen ifrågasätter

dock i likhet med Järfälla kommuns miljövårdsråd, om inte kommunen

har bättre förutsättningar än den enskilde väghållaren att ansvara för renhållningen

utefter dessa vägar. Förslagen i fråga om allmänna vägar kan

enligt stiftsnämnden i Lunds stift endast tillämpas likformigt beträffande

sådana enskilda vägar som får statsbidrag till väghållningen. Övervägande

delen av de enskilda vägarna, bl. a. skogsbilvägarna, regleras inte av enskilda

väglagen och kommer inte i fråga för statsbidrag till väghållningen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Dessa vägar anges bli mest utsatta för kvalificerad och för markägaren

svårbemästrad nedskräpning (bilvrak, skrot, möbler o. d.). Stiftsnämnden

finner det väl betungande att här ålägga väghållare renhållningsansvar

även för terräng intill vägen.

Väg anordning ar

Remissinstanserna hälsar genomgående med tillfredsställelse kommitténs

förslag om väganordningar inkl. toalettmöjligheter i viss minimiomfattning.

Statens naturvårdsverk ansluter sig till kommitténs förslag att väghållaren

även skall svara för att toaletter och anordningar för att ta emot avfall från

vägtrafikanterna uppförs i erforderlig omfattning längs de allmänna vägarna.

Råd och anvisningar beträffande utformning och omfattning av sådana

anordningar bör utarbetas av vägverket i samråd med socialstyrelsen och

naturvårdsverket.

Några remissinstanser påpekar sambandet mellan vägnedskräpning och

trafiksäkerhet. NTF uttalar sålunda att även om nedskräpningen längs vägar

inte i första hand är ett trafiksäkerhetsproblem finns dock en anknytning

till trafiksäkerhetsfrågan genom att t. ex. en välhållen rastplats, städad

och utrustad med avfallskärl in. m., påverkar bilisten att rasta. En skräpig

och i övrigt ovårdad plats inbjuder däremot inte till detta och fördröjer sålunda

den vila och avkoppling som bilisten i trafiksäkerhetens intresse skall

unna sig då och då under en längre biltur. Det torde vidare inte vara helt

uteslutet att nedskräpningen i naturen och efter vägarna också kan påverka

trafikanterna till slapphet och bristande efterlevnad av trafikens regler. Liknande

synpunkter lämnas av statens trafiksäkerhetsråd.

Statens vägverk avstyrker förslaget i vad avser rast- och parkeringsplatser

och vägförvaltningarna anför i stort sett samma synpunkter som vägverket.

Verket framhåller att behovet av rast- och parkeringsplatser inte är

föranlett av behovet att kunna tömma under resa uppkommet skräp eller

avfall utan är helt en trafikkapacitets- och trafiksäkerhetsfråga. Något behov

av utbyggnad i sådan grad som kommittén föreslagit föreligger över

huvud taget inte. Det anges vidare ingalunda vara självklart att en ökning av

antalet rast- och parkeringsplatser medför en minskning av nedskräpningen

i naturen, även om de är försedda med lämpliga uppsamlingsanordningar

för skräp. Erfarenheterna tyder på det rakt motsatta förhållandet.

Verket har av just den anledningen i många fall nödgats dra in dylika

platser för att få ett slut på fortsatt nedskräpning både inom och utanför

vägområdet. Detta sammanhänger med hur renhållningen är ordnad i närliggande

samhällen och vid bebyggelse- och fritidsområden in. m. Vägverket

har iakttagit mycket klara samband mellan brister därvidlag och nedskräpning

av rast- och parkeringsplatser samt naturen invid genom att dessa använts

som ersättning för eller rent av terminaler till sopstationer.

Enligt vägverket erfordras successivt liksom hittills viss komplettering

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970 67

och förbättring av rast- och parkeringsplatserna allt eftersom trafikförhållandena

föranleder detta. I anslutning till genomförandet av förslaget till ny

väglag blir det anledning till en viss översyn.

T oalettfrågan

Remissinstanserna är eniga om att väganordningarnas toalettfråga snalast

måste lösas på ett tillfredsställande sätt. Flertalet remissinstanser ansluter

sig till kommitténs förslag om en lösning av toaiettfrågan genom

avtal med serviceanläggningar längs allmän väg. Ett stort antal remissinstanser

främst motororganisationerna anser dessutom att tillfredsställande

toalettanordningar bör inrättas vid de större rastplatserna. Svenska

Renhållningsverks-Föreningen framhåller behovet av toaletter längs de

stora vägarna. Statens vägverk som i huvudsak biträder kommitténs förslag

ser mycket allvarligt på toalettfrågan. Verket, som under lång tid

gjort upprepade försök med toalettanordningar, har nedslående erfarenheter

darav. Toaletter kan endast anordnas under förutsättning av ständig

bevakning och tillgång på vatten och avlopp. Detta kan inte heller uteslutas

vid kemiska toaletter eller förbränningstoaletter. Dessa omständigheter begränsar

möjligheten att anordna toaletter vid rast- och parkeringsplatser

till rena undantagsfall. Vägverket har för avsikt att i anslutning till den

nya väglagens ikraftträdande trots hittillsvarande negativa erfarenheter

vidta förnyade ansträngningar i frågan. Eftersom bensinhandeln alltmer

börjar övergå från en ren oljebutiksrörelse till en servicerörelse för vägtrafikanterna

får verket instämma i kommitténs uppfattning att toalettfrågan

i huvudsak måste lösas i anslutning till denna servicerörelse. Ansvaret

för att behovet av toaletter närmare klarläggs liksom att initiativ

tas till att toaletter kommer till utförande torde emellertid främst åvila hälsovårdsnämnderna.

Eftersom tvingande regler inte förefinns torde nämnderna

få verka för att på frivillig väg försöka få till stånd toaletter för allmänheten.

Detta förutsätter ett samarbete mellan hälsovårdsnämnd och andra kommunala

organ, väghållare, motororganisationer och bensinhandeln.

Bensmhandelsutredningen ansluter sig trots principiella invändningar till

kommitténs förslag till lösning av toalettfrågan avtalsvägen men finner det

dock vara självklart att vägförvaltningarna tillgodoser behovet av toaletter

vid livligt frekventerade rastplatser utmed de stora trafiklederna såsom i

vissa fall redan sker. Redan nu tillhandahåller enligt uppgift det helt övervägande

antalet bensinstationer toaletter för sina kunder. I allmänhet torde

man inte heller neka andra att använda dessa toaletter. Läget blir emellertid

ett annat, om väghållaren sätter upp hänvisningsskyltar till stationerna. En

förutsättning härför måste enligt bensinhandelsu {redningens uppfattning

a ara, att artal dessförinnan träffats om ersättning på lämpligt sätt för de

extra kostnader och besvär som den ökade frekvensen toalettbesök orsakar.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Järnvägar

I flera remissvar berörs den förorening, som sker från järnvägsvagnar

till följd av nuvarande öppna toalettsystem, bl. a. av ett stort antal länsstyrelser

samt länsläkare och länsveterinärer i underremisser till länsstyrelserna.

Det allt mera besvärande dyntproblemet och andra sanitära olägenheter

framhålls. Det anses ofrånkomligt att järnvägens föroreningsproblem

löses snarast. Närmast till hands ligger införande av något slags slutet toalettsystem.

Skid- och friluftsfrämjandet ansluter sig till kommitténs uttalande

att SJ förutsätts lösa problemet på ett sätt som tillgodoser moderna

hygieniska krav. Lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet framhåller

att den förorening som järnvägstrafiken åstadkommer kan vara lika

besvärande som den utmed vägarna och anser att renhållningsansvaret utmed

järnväg därför bör vara i princip utformat på motsvarande sätt som

vid väg. RLF anser den enda rationella lösningen vara att järnvägsmyndigheterna

åläggs installera toaletter som medger uppsamling av avfallet. En

viss bestämd tidsfrist, förslagsvis fem år, bör lämnas för denna omläggning.

Vattenvärnet framhåller, att SJ måste övertygas om hur angeläget det är att

frågan om tågtoaletterna löses. Då SJ synes välja en kemisk toalett som torde

avses bli tömd direkt i reningsverk, är det av stor vikt att inte nya olägenheter

skapas för miljövården genom användningen av kemiska vätskor.

Dessa innehåller i regel ämnen, som kan störa de biologiska processerna i

reningsverken.

4.5.3 Naturområde

Allmänna synpunkter

Till kommitténs förslag om kommuns renhållningsansvar i naturen av

trevnadsskäl intar i allmänhet remissinstanserna i princip en mycket positiv

hållning. Förslaget föranleder emellertid i olika hänseenden särskilda

synpunkter från flera remissinstanser. Mot kommitténs uppfattning i vissa

tolkningsfrågor angående kommuns renhållningsansvar i naturen förekommer

inte några invändningar. De remissinstanser som inte biträder kommitténs

förslag om väghållares renhållningsansvar för vägs sidoområde, förordar

ett odelat ansvar för kommunen i fråga om renhållningen i naturen,

dvs. inkl. vägs sidoområden. Svenska kommunförbundet framhåller att en

ovillkorlig förutsättning för kommuns utvidgade renhållningsansvar i naturen

är att kommitténs förslag rörande väghållares förpliktelser genomförs.

Vidare utgår styrelsen från att dylikt kommunalt ansvar inte skall omfatta

åtgärder i anledning av oljeutsläpp från fartyg.

Några remissinstanser vill slopa kommitténs kvalifikationskrav för utlösning

av kommuns renhållningsansvar i naturen bl. a. länsstyrelserna i Kristianstads

och Södermanlands län samt Skid- och friluftsfrämjandet. Enligt

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 69

länsstyrelsen i Östergötlands län begränsar det föreslagna kvalifikationskravet

renhållningen till välbesökta trakter. Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker

förslaget eftersom det inte är rimligt att kommun skall ingripa i rena

bagatellfall. Kommitténs beskrivning av renhållningsnivån efter uppstädning

godtas allmänt av remissinstanserna.

Kommunrenhållningsansvar i författningstext

Svenska kommunförbundet påpekar, att enligt kommittén skulle det föreslagna

kommunala renhållningsansvaret inte behöva uttryckligen anges

eftersom det kan intolkas i HvSt:s huvudbestämmelse om kommuns ansvar

för den allmänna hälsovården och med beaktande därjämte av den

nya bestämmelsen om renhållning i naturen även av trevnadsskäl. Förbundet

är dock tveksamt till om dessa bestämmelser kan grunda en skyldighet

för kommun att genomföra renhållningsåtgärder i fall där de primärt

ansvariga ar okanda eller saknar förutsättningar att fullgöra sina förpliktelser.

Att kommunerna skulle ha rätt därtill har inte ifrågasatts. Konsekvensen

av en sådan tolkning av kommunens ansvar för den allmänna hälsovården

synes ur kommunal synpunkt kunna leda till mycket långtgående förpliktelser.

För att undvika att ett ställningstagande i denna detaljfråga skall

leda till mera vidsträckta konsekvenser än som nu kan överblickas och som

ej heller närmare utretts av kommittén, anser förbundet att det här åsyftade

kommunala renhållningsansvaret bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse

därom. Denna bestämmelse bör då utformas så att därav klart

framgår att fråga är om ett ansvar i sista hand, dvs. först sedan en aktion

mot eventuellt övriga ansvariga inte lett till något resultat.

Även statens naturvårdsverk och ett antal länsstyrelser framhåller att

kommuns renhållningsansvar i naturen av andra än sanitära skäl bör komma

till uttryck i författningstext.

Värdkommuner

Av remissvaren framgår å ena sidan att många remissinstanser hyser farhågor

för att kommuns renhållningsansvar i naturen av trevnadsskäl skulle

komma att bli mindre effektivt genom att i stället markägare eller nyttjanderättshavare

görs ansvarig enligt 73 § HvSt genom föreläggande av hälsovårdsnämnd.

Härigenom skulle markägare och nyttjanderättshavare få stå

för kostnader, som föranleds av allmänhetens nedskräpning i naturen vid

utövande av allemansrätten. Å andra sidan uttalas i en del remissvar farhågor

för att s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal turister,

kommer att belastas med en omfattande renhållningsskyldighet i naturen

av trevnadsskäl.

L an tm åt eris tyr elsen påpekar att även sedan större kommuner bildats

kommer landsbygdskommuner att fungera som värdkommuner för friluftsliv

i förhållande till invånare i de större tätorterna. Vad beträffar fritidsbe
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

byggeisen har styrelsen efter särskilda undersökningar kunnat konstatera

detta förhållande. De större tätorternas närzoner för fritidsbebyggelse bex-ör

regelmässigt flera kommunblock. Genom att bilda särskilda regioner för renhållning

och sophantering, vilka omfattar större områden än kommunerna

och anpassas efter friluftslivets intressezoner, skulle man uppnå en viss utjämning.

Statsbidrag anses vidare vara befogade i viss utsträckning, speciellt

när det gäller glesbygdskommuner.

I allmänhet reses ej invändningar mot kommitténs förslag till stöd åt

värdkommun i betungande fall. Kommittén har därvid inte föreslagit statsbidrag.

Sådant bidrag rekommenderas emellertid av några remissinstanser

som ett lämpligt medel för kostnadsutjämning, bl. a. länsstyrelsen i Gotlands

län, vilken såsom värdkommun ser med oro på utjämningsmöjligheterna

inom länet.

Länsstyrelsen i Stockholms län är inte övertygad om att antalet betungande

fall blir så litet. Visar det sig att regional ekonomisk samverkan över

vidsträckta områden möter svårigheter är länsstyrelsen inte främmande för

tanken att frågan får lösas lagstiftningsvägen. Vidare anser länsstyrelsen

att man inte kan inskränka sig till att endast beakta kostnaderna för städning.

Länsstyrelsen betraktar i högre grad än kommittén frågan som ett omhändertagandeproblem

med därav föranledda kostnader. En avsevärd utökning

måste sålunda ske av möjligheterna för allmänheten att på lämplig

plats lämna sina sopor. Små värdkommuner för det rörliga friluftslivet kan

inte rimligtvis åläggas att anskaffa, sätta upp och tömma sopbehållare.

Länsstyrelsen anser att statsbidrag till anläggning och drift av uppsamlingsanordningar

för sopor inom utpräglade fritidsområden kan motiveras av

det intima sambandet mellan den moralbildande verksamheten och möjligheterna

att göra sig av med avfallet. Länsstyrelsen i Västmanlands län accepterar

kommuns ansvar med hänvisning till att kommuns kostnader till

en del torde kompenseras av inkomster via turismen. Länsstyrelsen i Uppsala

län anser att eu utjämning mellan kommuner är oundgängligen nödvändig.

Speciella naturområden in. in.

I några remissvar uppmärksammas speciella naturområden och deras

nedskräpningsproblem.

Enligt statens naturvårdsverk bör i sammanhang med kommunernas renhållningsansvar

särskilt övervägas de problem, som kan uppstå för glesbygdskommuner

inom framför allt fjällområden och obebodda ytterskärgårdar

med omfattande rörligt friluftsliv. Svenska Naturskyddsföreningen berör

nedskräpningen i skärgården. Bl. a. framhålls att påbörjad kommunal

renhållning för den fasta bebyggelsen snabbt måste byggas ut och det rörliga

friluftslivets avfall beaktas. I frekventerade s. k. returkommuner måste

vidare ordnas enkla toaletter och sopbehållare och båtfolket informeras

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

om förbudet att kasta avfall i sjön. Båtbyggarna bör planera in särskilt utrymme

för sopor i båtarna och båtägarna bör ges möjlighet att sedan avlämna

samlade sopor i t. ex. pråmar. Även Vattenvärnet tar upp nedskräpningen

från sjöfarten och smabatsproblemet, som anges ha uppmärksammats

för litet. Länsstyrelsen i Kristianstads län berör kustvatten och inre

vattenvägar. En förbättring vad avser den besvärande nedskräpningen från

fartyg anses vara angelägen särskilt i Östersjön. Länsläkaren i Göteborgs

och Bohus län framhåller att det av kommittén inte framgår om naturen

omfattar vattenområden efter kusten och i inlandet. Det sägs vara angeläget

med ett klarläggande i fråga om nedskräpning till sjöss och speciellt därvid

samhällets ansvar att vidta renhållningsåtgärder beträffande ilandflntet

eller i kustvattnet flytande skräp. Länsläkaren i Norrbottens län anser att

föreskrifterna om nedskräpning i vattendrag bör överses och bringas i överensstämmelse

med de föreskrifter som gäller förbud mot nedskräpning på

land. Detta innebär att länskungörelsernas föreskrifter om förbud mot nedskräpning

av kustvatten och inre vattendrag bör skärpas i så måtto, att

obehagsrekvisitet får utgå.

Svenska fjällklubben påpekar att nedskräpningen — miljöförstöringen —

och därav följande landskapsnedslitning ökat starkt även i fjälltrakterna.

Svenska jägareförbundet belyser de skadeverkningar som nedskräpning i

naturen kan medföra för vilda däggdjur och fåglar. Förbundet anser att

såväl slät tråd som taggtråd som inte längre används för sitt ändamål näst

efter utsläpp av olja utgör de största direkta riskerna för vilda däggdjur och

fåglar. Att kvarlämna tråd är därför enligt förbundets mening att anse som

kvalificerad nedskräpning. Om rättelse inte kan erhållas genom föreläggande

att inom angiven tid ta bort tråden, bör ordningsbot inte tillämpas

utan böter utdömas av domstol. Skärskador genom nedskräpning med glas

och plåt in. in. bedöms av förbundet vara av relativt underordnad betydelse

för vilda djur och fåglar.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att i långt större

utsträckning än hittills bör uppmärksamheten riktas på nödvändigheten av

rastgårdar för hundar så att inte lekplatser för barn utsätts för förorening.

4.5.4 Organisation

Allmänna synpunkter

Enligt statens naturvårdsverk är det mycket angeläget att en skärpning av

nedskräpningsbestämmelserna från samhällets sida kompenseras av anordningar,

som tillgodoser allmänhetens behov av att på enklaste möjliga sätt

göra sig av med såväl hushållsavfall som mera skrymmande avfall. För effekt

av de föreslagna åtgärderna anges det vara av vikt att kostnaderna

för den väsentligt ökade kommunala renhållningsservicen räknas in i den

ordinarie renhållningstaxan så att inga extra avgifter behöver tas ut i sam
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

band med att allmänheten lämnar ifrån sig avfallet. I Svenska Naturskyddsföreningens

yttrande framhålls att en modern effektiv utrustning i form av

mottagningsanordningar måste skapas till lands och sjöss avseende även

toaletter på tåg och fartyg. KF framhåller, att de viktigaste praktiska frågorna

som kommittén behandlat är ansvaret för och organisationen av renhållningen

och avfallshanteringen i fråga om vägar, vägområden och naturen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län in. fl. remissmyndigheter påpekar

att avgörande för att en minskad nedskräpning skall uppnås är att samhället

kan erbjuda den enskilde goda möjligheter att på lämpligt sätt bil av

med avfall.

Kommunalt renhållningsmonopol

I allmänhet tillstyrks kommitténs ställningstagande i fråga om kommunalt

renhållningsmonopol. Några remissinstanser uttrycker emellertid tveksamhet

om ett så omfattande monopol som kommittén rekommenderar.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör det kommunala renhållningsmonopolet

successivt utnyttjas för allt större områden som ett led i en fortlöpande

höjning av den allmänna hygieniska standarden. Målsättningen bör vara att

all bebyggelse som kan nås av en organiserad renhållning skall omfattas av

monopol. En betydande del av den nu förekommande nedskräpningen och

speciellt överbelastningen på vägverkets sopkärl torde härröra från sådan

bebyggelse för vilken monopolet inte tillämpas. Skånes handelskammare

framhåller dels att monopolet bör utnyttjas på ett sådant sätt, att förutsättningarna

för tillvaratagande av olika avfallsråvaror beaktas och dels att industriavfall

inte generellt kan anses lämpat för kommunalt renhållningsmonopol.

Speciellt pappersavfallet utgör en värdefull råvara som i dag i stor utsträckning

används i flera svenska pappersbruk och dessutom funnit stor

avsättning på utländska marknader. Om kommunerna utnyttjar möjligheten

att tillämpa ett renhållningsmonopol, är det enligt handelskammarens mening

önskvärt att man i vidgad utsträckning möjliggör en sortering av avfallet.

Några remissinstanser intar en negativ hållning till renhållningsmonopol.

Lantbruksstyrelsen framhåller risken för mindre effektivitet av ett omfattande

renhållningsmonopol. Svenska företagares riksförbund anser att en

fri konkurrens mellan privata renhållningsentreprenörer bättre torde tillgodose

kravet på en effektiv renhållning när det gäller hushållssopor, industri-

och af färsavfall. Sveriges lantbruksförbund påpekar att införande av

renhållningsmonopol inte löser sophämtningsproblemet, om ej erforderliga

resurser ställs till förfogande, vilket anges vara den mest svårlösta delen av

problemet. Kommitténs förmodan att hälsovårdsnämnderna successivt kommer

att erhålla tillräckliga resurser som en följd av kommunsammanläggningar

torde vara berättigad i vissa men långt ifrån alla fall.

De legala möjligheterna för det kommunala renhållningsmonopolets om
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

fattning behandlas i några remissvar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och

arbetsgruppen för naturvårdsfrågor i Partille ifrågasätter om ett kommunalt

renhållningsmonopol som omfattar allt avfall, även industriavfall, är

möjligt inom ramen för nuvarande lagstiftning. Renhållningsmonopolet måste

nämligen grundas på föreskrift i följ dförfattning till HvSt och därav torde

följa att endast sådant avfall, som på ett eller annat sätt kan vålla sanitär

olägenhet kan omfattas av bestämmelserna. Särö kommun påpekar bl. a., att

flertalet kommuner inte synes vara rustade för eller ha förutsättningar att

ta hand om hämtning av industriavfall, vilket ofta förutsätter specialfordon

av olika slag. En möjlighet anges vara att företagen åläggs deklarationsplikt

beträffande sitt avfall, varefter hälsovårdsnämnden avgör om renhållningsmonopolet

skall omfatta den aktuella rörelsen eller inte. Eventuellt kunde

skyldighet att sortera olika slags förekommande avfall inom en och samma

industri medföra, att åtminstone en del av avfallet kan underkastas hämtningsmonopolet.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser det vara

klart att avfallet från industri, hantverk och handel behöver bli föremål för

skärpt tillsyn och reglering men kan dock inte tillstyrka ett totalt renhållningsmonopol.

Såväl de kommunala renhållningsverken som de av kommunerna

antagna entreprenörerna har en fordonspark som huvudsakligen är

avpassad för hämtning av kärl eller behållare, medan åkeriföretagen förfogar

över lastbilar med lyftanordningar och containers lämpade för skilda

slag av avfall. Den hårda konkurrensen inom transportväsendet har stimulerat

utvecklingen av uppsamlings- och transportanordningar och bromsat

prisstegringen. Monopolställningen skulle enligt förbundet leda till en inte

önskvärd konkurrensbegränsning. Dessutom anges företagen rimligen böra

ha rätt att med egna fordon transportera eget avfall till destruktionsanläggningar.

Glesbygds- och fritidsbebyggelse

Lantmäteristyrelsen belyser utförligt fritidsbebyggelsens avfallsfrågor.

Enligt en inventering av styrelsen omfattade fritidsbebyggelsen år 1967 ca

425 000 hus. Ca 140 000 fritidshus var belägna 2 mil från tätorter med över

25 000 invånare. Sophämtningsfrågan för fritidsbebyggelsen anges ha både

organisatoriska och planeringsmässiga aspekter, vars vikt hittills torde ha

underskattats. I den fortsatta planeringen av fritidsbebyggelse är det angeläget

att ta hänsyn till sophanteringsfrågorna, t. ex. vid val av vägsträckning

och vägstandard för att smidigt kunna trafikera ^ägarna med sophämtningsfordon.

Avfallshanteringen i glesbygder och vid fritidsbebyggelse uppmärksammas

även av Reso och ett antal länsstyrelser. Reso framhåller, att sophämtningsorganisationen

i tätorter inte i alla sammanhang kan appliceras

på många av våra fritidsområden, särskilt sådana med mera spridd bebyggelse.

Svenska turistföreningen framhåller, att nedskräpningsproblemen under

senare år blivit alltmer svårbemästrade i fjällterrängen, bl. a. genom den

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

starkt ökade användningen av snöfordon, särskilt snöskotrar. Svårigheterna

blir större genom att vederbörande kommun inte ansvarat för eller ens haft

praktiska möjligheter att vidta åtgärder mot nedskräpningen. Föreningen

har för sin del påtagit sig ansvar för åtgärder i anslutning till föreningens

leder och fjällstugor. Användningen av dessa har emellertid fått en sådan

omfattning att det inte är rimligt att de ofta mycket besvärliga och kostnadskrävande

åtgärderna vilar på den ideella föreningen och helt bekostas av

denna. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att den ovillighet

som inte minst kommunala renhållningsverk visat att utsträcka hämtningsområdet

till att omfatta även glesare bebyggelse eller bebyggelse med låg

vägstandard, borde kunna förhindras av länsstyrelserna genom att de med

hänvisning till det lokala behovet vägrar fastställelse av hälsovårdsordning

med sådant innehåll.

Skrymmande hushållsavfall

Riksrevisionsverket understryker att de kommunala renhållningsavgifterna

inte ensidigt bör bedömas på grundval av självkostnaderna. Enligt

verkets mening bör avgiftsfrihet exempelvis kunna övervägas för skrymmande

hushållsavfall om man därmed kan uppnå ökad renhållningseffekt.

Möjligheter till detta anses redan föreligga enligt lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att särskilt utrymme

för skrymmande avfall bör finnas i flerfamilj sfastigheter och förordar bestämmelser

härom grundade på byggnadslagstiftningen, i varje fall vad gäller

nybebyggelse. Järfälla kommuns miljövårdsråd rekommenderar avgiftsfria

containers för skrymmande hushållsavfall i tätorter. Enligt HSB.s riksförbund

kan det i vissa fall vara ekonomiskt och även från andra synpunkter

lämpligt att fastighetsägare i egen regi transporterar hushållssoporna till ett

eller flera storsoprum inom ett bostadsområde. Det kommunala renhållningsverket

eller renhållningsentreprenören ombesörjer därefter transporten till

destruktionsplatsen. I dessa storsoprum bör de boende kunna avgiftsfritt

placera skrymmande sopor som inte ryms i de vanliga sopkärlen.

Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker kommitténs förslag som befaras

bli alltför omfattande och medföra stora olägenheter och kostnader. Länsstyrelsen

i Hallands län framhåller bl. a. att särskilt fastighetsutrymme för

grövre avfall i flerfamilj sfastigheter stundom missbrukas genom att användas

för matavfall o. d., vilket förorsakar sanitär olägenhet.

Tillgång till anläggningar för avfallsbehandling

Allmänt understryks i remissvaren vikten av att behandlingsanläggningarna

hålls öppna för allmänheten på särskilda tider. Svenska kommunförbundet

framhåller dock att förutsättningarna för öppethållande varierar

från plats till plats, varför frågan inte kan lösas genom någon generell rekommendation

härom.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Kommitténs förslag att avgift skall tas ut av den som själv transporterar

avfall till behandlingsanläggning avstyrks av länsstyrelserna i Blekinge, Södermanlands,

Örebro och Kopparbergs lån samt HSB.s riksförbund och

Järfälla kommuns miljövårdsråd. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det

torde kunna bli en billigare lösning för kommunen att utan avgift för den

enskilde eller i vart fall med en starkt reducerad avgift ta emot skrymmande

avfall vid den kommunala tippen än att riskera att avfallet kastas i naturen

där kommunen själv senare kan bli tvungen att hämta det. Enligt

länsstyrelsen i Kristianstads län bör inte avgifter tas ut av enskilda som

sjäfva transporterar sitt skräp till tipparna, medan däremot industrier och

motsvarande måste avgiftsbelastas. Enligt Moderata samlingspartiets kvinnoförbund

bör däremot så långt som möjligt eftersträvas en individuell debitering

av kostnaden. Upplysningsverksamheten liksom den nödvändiga

miljöundervisningen i skolorna bör få sådan utformning, att allmänheten

får insikt om att det är förenat med kostnader att kassera värdelösa föremål

och att det är rimligt att kommunerna debiterar denna kostnad.

Svenska Benhållningsverks-Föreningen och Svenska Kommunal-Tekniska

b öreningen förordar ett mera omfattande öppethållande av behandlingsanläggningarna

för avfall. Föreningarna framhåller att en sådan lösning fordrar

en utökning av övervaknings- och ordningshållningspersonal, vilket innebär

ökade kostnader. En ändring av inställningen till arten av det avfall,

som bör avhämtas i kommunal regi, anges emellertid vara eu väg att minska

behovet av en större allmänhets krav på tillträde till deponeringsplatser och

avfallsverk.

G atur enhållning, vägrenhållning och renhållning i övrigt

I fråga om allmänna vägar framhålls allmänt behovet av större avfallskärl

samt effektivare övervakning och tömning än f. n. Svenska Renhållningsverks-Föreningen

anser att i anslutning till rastplatserna torde endast allt

större, behållare kunna minska olägenheterna. Länsstyrelsen i Värmlands län

betonar att det inte kan godtas att andra än vägtrafikanter anlitar vägverkets

renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall i de utmed vägarna

uppställda sopbehållarna. Parallellt med eu effektiviserad renhållning utmed

vägarna måste därför även den kommunala renhållningen upprustas.

För kommunernas del anges detta inte behöva medföra ökade kostnader.

Dessa kan tas ut av dem som anlitar renhållningen, vare sig denna sköts av

kommunen direkt eller genom entreprenör.

1 fråga om enskilda vägar påpekas allmänt att det f. n. inte finns någon

renhållningsorganisation, som kan fullgöra renhållning enligt kommitténs

förslag.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Transportfrågor

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att landets åkerinäring under

många år successivt anpassat organisation, fordon och övrig utrustning

för det allmännas och industrins behov av och krav på rationell hantering

av de avfallsslag, som nu oftast faller utanför det kommunala monopolet.

Lastbilscentraler och åkerier är redan i betydande omfattning entreprenörer

i den reguljära hushållssophämtningen. Enligt förbundets uppfattning är

det lämpligt att förutsättningslöst utreda om inte entreprenadförfarandet i

ökad utsträckning kan vara fördelaktigt för renhållningstransporter, när

riktlinjerna skall utformas för den framtida renhållningsverksamheten.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd rekommenderar vid transport av

avfall täckta vagnar i vilka avfallet komprimeras.

Avfallets behandling. Storregioner

I många remissvar framhålls den vanskötsel som i stor utsträckning kännetecknar

landets soptippar. Nödvändigheten av en riktig skötsel betonas

starkt. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län är skötseln av de nuvarande

täcktipparna en grundläggande fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller,

att förordnanden enligt 19 g NVL även kan vara motiverade för att

reglera lokalisering och utformning av soptippar. Socialstyrelsen, Riksförbundet

för allmän hälsovård och länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår att

53 g HvSt som innehåller en föreskrift om fortlöpande tillsyn av avstjälpningsplats

endast inom hälsovårdstätort utvidgas att även gälla områden

utanför hälsovårdstätort. Flera remissinstanser framhåller önskvärdheten

av att principen om återcirkulation tillgodoses i avfallshanteringen. Svenska

teknologföreningen framhåller att målet för avfallshanteringen inte primärt

skall vara att oskadliggöra avfallet utan i stället att eliminera hygieniska

olägenheter för att därefter kunna nyttiggöra avfallet. De klagomål, som i dag

anförs mot sopstationer och avfall från tåg och båtar in. in., kan sägas bero

på dagens underutvecklade läge och på att avfallsproblematiken med sopor,

slam, gödsel m. m. inte ses som en helhet. Föreningen saknar vidare i kommitténs

betänkande en diskussion av erfarenheterna från Holland, där kompostering

använts i 40 år. Svenska Renhållningsverks-Föreningen anser, att

homogenisering av avfall före deponering är av största betydelse för att man

skall kunna tillvarata möjligheten att även framdeles använda deponeringsmetoden.

Denna bör kunna vara användbar för stora delar av vårt land

långt framöver.

Storregioner för avfallshantering rekommenderas allmänt av remissinstanserna.

Det påpekas därvid att även nedskräpningen kan antas bli avsevärt

reducerad genom sådan avfallshantering. Lantbrukshögskolan redovisar

emellertid en kritisk inställning. Med kännedom om hur natur- och

miljövårdsproblem hittills klarats av vid koncentrering — det må vara i

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

samband med tätorternas avlopp, luftföroreningar och buller, industrins

avfall eller den koncentrerade animalieproduktionens gödselproblem — anser

styrelsen förhoppningarna vara alltför högt ställda i detta avseende.

Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund understryker, att

möjligheten av kommande storregioner inte får fördröja en rationell lösning

av akuta problem inom avfallshanteringen. Handelskammaren upplyser

att det i dag på marknaden finns olika typer av förbränningsanläggningar,

som är lämpliga för ett befolkningsunderlag av 40 000—50 000 personer.

Åtskilliga faktorer som hänger samman med avfallshanteringen såsom

ändringar i avfallets sammansättning kan anföras till stöd för en sådan lösning,

där en samordnad avfallshantering inom en storregion inte klart

framstår såsom mera lönsam och ändamålsenlig från naiurvårdssynpunkt.

Speciella typer av avfall

I några remissvar berörs speciella typer av avfall. Socialstyrelsen framhåller

att frågan om avfall från sjukhus som inte behandlas av kommittén bearbetas

av en arbetsgrupp inom styrelsen. Frågan om omhändertagande

och behandling av gifter samt vådliga ämnen i fast form anges få sin lösning

genom Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB). Styrelsen riktar uppmärksamheten

på hälsovårdsnämndernas behov av expertanvisningar på

detta område. Även KF erinrar om det nybildade bolaget SAKAB, vilket som

en av sina huvuduppgifter har att tillvarata, destruera eller utvinna användbara

produkter ur tekniskt avfall. KF föreslår vidare att i en särskild utredning

tas upp problem om behandling av olika typer av specialavfall, såsom

t. ex. industri- och sjukhusavfall, olje- och giftrester samt bilvrak, såväl med

hänsyn till ansvarsfördelning och organisation som beträffande tekniska lösningar.

Plastmaterialen i behandlingssammanhang berörs ganska allmänt. Svenska

kommunförbundet anger att det särskilt för kommunerna som huvudansvariga

för avfallsdestruktionen i landet är ytterst angeläget att plasteinballagets

utveckling noggrant bevakas med tanke på att plastmaterialen vid

förbränning kan ge upphov till i olika avseenden skadliga produkter. PVCplasten

tas upp av Sveriges kemiska industrikontor, som påpekar att Ingeniörsvetenskapsakademiens

nyligen framlagda utredning ”Plaster från

miljösynpunkt” ger belägg för att PVC ur föroreningssynpunkt inte spelar

den roll man velat göra gällande.

4.6 Forskningen

Kommitténs rekommendationer om ökad forskning tillstyrks genomgående.

Allmänt framhålls vikten av en intensifierad forskning på förpackningsområdet,

som leder till miljövänligt emballage. Några remissinstanser

framför även förslag om angelägna forskningsobjekt.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Svenska förpackningsföreningen uppger att svensk förpackningsindustri

ägnar en betydande forskning åt destruktion av förpackningar och över

huvud taget hela kvittblivningsproblemet. Den betydande fond av baskunskap

som finns inom den svenska förpackningsindustrin och det erfarenhetsutbyte

som internationellt äger rum mellan de olika förpackningsindustrierna

borgar för att problemet med nedskräpningen genom förpackningar kommer

att vara löst inom en inte allt för avlägsen framtid. Enligt Svenska teknoiogföreningen

behövs ett fungerande samarbetsorgan med företrädare för

olika grundvetenskaper för att avfallshanteringen skall kunna förbättras

och de realistiska inslagen från laboratorieförsök och andra goda idéer

skall kunna tillämpas. Naturvårdsverket eller annan lämplig myndighet bör

ta initiativ till ett sådant organ. Teknologföreningen har för sin del uppmärksamheten

riktad på dessa problem och arbetar tillsammans med Svenska

Kemiingenjörers Riksförening på att bilda en arbetsgrupp för slam- och

avfallsfrågor. Statskontoret framhåller, att Svenska Utvecklingsaktiebolaget

(SUAB) har en viktig uppgift i samhällets engagemang i praktiskt utvecklingsarbete.

Bland bolagets uppgifter anges bl. a. utvecklingsprojekt, som

kan få betydelse ur miljösynpunkt. Med hänsyn till de uppenbara miljömässiga

olägenheterna av förpackningar finner statskontoret det angeläget att

SUAB medverkar i projektet, som syftar till minskning av dessa olägenheter.

Man kan då förvänta sig att olika innovationers möjligheter blir prövade

utifrån vidare samhällsekonomiska bedömningsgrunder, vilket innebär

att bl. a. miljömässiga faktorer vägs in i kalkylerna. Statens institut för folkhälsan

understryker det angelägna i att stora forskningsresurser utan dröjsmål

satsas på frågan om avfallets återcirkulation eftersom lösningen av detta

problem inte utan vidare kan anstå allt för länge. Enligt institutet bör

sålunda en godtagbar lösning av sopproblemet innebära att en stor del av

sopmassorna återförs till den naturliga omgivningen i form av enkla grundämnen,

salter eller organiska föreningar i icke-giftiga koncentrationer. Eu

kompostering eller lagring av föroreningar med ringa eller ingen nedbrytningstendens

representerar från denna synpunkt ett mindre önskvärt alternativ.

Svenska Renhållningsverks-Föreningen framhåller, att forskning är

angelägen inte minst beträffande slutbehandlingen i avfallsverk, där SAKAB

anges kunna göra väsentliga insatser. Statens naturvetenskapliga forskningsråd

framhåller att behovet av grundläggande forskning och utvecklingsarbete

är mycket stort inom hela miljövårdssektorn. Rådet fäster uppmärksamheten

på bl. a. den fundamentala återcirkulationsprincipen som kommittén

anges ha delvis förbisett. Det nuvarande samhället har brutit det naturliga

kretslopp som tidigare rådde, och följderna är ett växande sopproblem.

Rådet påpekar den höga prioritet som återcirkulation erhållit i USA,

där sopproblemen är ännu mer aktuella än i Sverige. Rådet understryker

även att de långtidsmässiga perspektiven med återcirkulationen är synnerligen

betydelsefulla. En avsevärd forskningsinsats är även nödvändig i fråga

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

om olika plasttypers egenskaper i samband med avfallsdestruktion. Lantbrukshögskolan

tar upp vissa metoder för avfallets omhändertagande och

behandling, nämligen nedmalning och uppläggning på öppen tippkompost

samt kontrollerad samkompostering av sopor och avloppsslam och påpekar

att forsknings- och försöksverksamhet behövs på området.

Några remissinstanser förordar beteendevetenskaplig forskning. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser sålunda, att upplysnings- och propagandaverksamheten

måste föregås av psykologisk forskning angående

den enskilda individens beteende i nedskräpningssammanhang. Genom sådan

forskning skulle man erhålla indikationer dels om vilka målgrupper

man främst bör rikta sig till och dels om hur budskapen bör vara beskaffade

med avseende på innehåll och formulering. Länsstyrelsen föreslår, att Kungl.

Maj .t snarast tillsätter en särskild arbetsgrupp för att utreda angivna frågor.

Även statens institut för konsumentfrågor understryker behovet av sådan

forskning.

4.7 Kostnader

Kommittén har i avsevärd omfattning saknat möjligheter att närmare

pi ecisera förslagens kostnader, då dessa beror av den närmare praktiska

utformningen. Frågan om förslagens ekonomiska konsekvenser berörs i allmänhet

inte heller i remissyttrandena på annat sätt än att det allmänt framhålls

vara angeläget, att erforderliga resurser ställs till förfogande för genomförande

av de olika förslagen. Några remissinstanser tar emellertid upp

särskilda kostnadsfrågor, såsom statskontoret och vägkostnadsutredningen

beträffande bilskrotningen, statens vägverk beträffande renhållningen av

vägs sidoområden och väganordningar samt vissa länsstyrelser och några

skärgårdsföreningar beträffande värdkommuns ansvar för renhållningen i

naturen.

5. Departementschefen

5.1 Inledning

Under de senaste åren har mängden avfall i samhället ökat mycket starkt.

Detta gäller inte minst i fråga om hushållsavfallet. I början av 1950-talet

var avfallsmängden från hushållen i genomsnitt 150 kg per person och år.

Motsvarande siffra nu är ca 250 kg. Det är dock inte bara mängden avfall

som ökar. Också sammansättningen förändras. Avfallet utgörs numera i

allt större utsträckning av sådant, i vilket ingår nya kemisk-tekniska föreningar,

särskilt plast. En del av dessa föreningar kan vid destruktion ge

upphov till skador på miljön.

Växande avfallsmängd — inte minst på grund av ökad användning av

olika former av engångsemballage — och förekomsten av svårförstörbara

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

kemisk-tekniska föreningar har tillsammans med den ökade befolkningskoncentrationen

medfört problem dels vid omhändertagande och destruktion

av avfallet, dels genom nedskräpning av naturen.

Eftersom det inte torde vara realistiskt att räkna med att avfallsmängden

kan nedbringas, är det särskilt angeläget att åtgärder nu vidtas för

att lösa dessa problem.

Kommittén för ett renare samhälle har i sitt betänkande tagit upp flera

viktiga frågor rörande nedskräpning och avfallsförekomst och föreslagit

lösningar på olika sätt. Av dessa frågor avser jag att i detta sammanhang

närmare behandla nedskräpningen, renhållningen, bilvraken, förpackningarna,

forskningen och kostnaderna. Av kommitténs förslag har det som rör

upplysning redan behandlats av riksdagen (prop. 73, JoU 24, rskr 228).

5.2 Nedskräpningen och renhållningen

5.2.1 Allmänna synpunkter

Enligt 23 § NVL skall envar se till att han inte skräpar ned i naturen

så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Den som åsidosätter

denna bestämmelse på ett sätt som är ägnat att medföra obehag av

någon betydenhet eller skada till person eller egendom dömes till dagsböter.

Vidare kan länsstyrelsen förelägga den som vållat eller pa annat sätt är

ansvarig för nedskräpning eller osnyggande i naturen att ställa i ordning

platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Sådant föreläggande

får dock meddelas endast om obehag av någon betydenhet eller skada

till person eller egendom kan uppkomma för närboende eller andra genom

nedskräpningen eller osnyggandet.

Nedskräpningen i naturen med olika slag av avfall, främst emballage av

skilda slag men också i ökande omfattning annat hushållsavfall, har under

senare år tilltagit på ett sätt som inte kan få fortsätta. Effekten av nedskräpningsförbudet

i NVL och av den hittills bedrivna upplysningsverksamheten

har inte blivit den åsyftade. Kommittén har på grund härav

föreslagit skärpta regler om förbud mot nedskräpning. Remissinstanserna

bär också i huvudsak tillstyrkt dessa förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att det är nödvändigt att förbudet i

23 § NVL vidgas, om man skall kunna råda bot på missförhållandena med

nedskräpningen. Som utredningen gett vid handen har effekten av de

gällande bestämmelserna inte varit tillräcklig för sitt syfte att skydda

naturen mot nedskräpning. Det nuvarande förbudet mot nedskräpning bör

därför utvidgas att omfatta även sådana fall där nedskräpningen inte vållar

otrevnad eller skada. Förbudet bör vidare, som kommittén föreslagit

vidgas till att gälla även vid bebyggelse. Ett sålunda vidgat nedskräpningsförbud

bör, som kommittén framhållit, vara förbundet med en verksan

straffpåföljd. I detta hänseende föreslår emellertid kommittén att dagsbots

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

straffet ersätts med penningböter, högst 500 kr., för att möjliggöra handläggning

enligt ordningsbotssystemet. Jag delar inte kommitténs mening härvidlag

utan anser, som också vissa remissinstanser framhållit, att den föreslagna

påföljden är alltför lindrig. Den skärpta inställning som man måste inta från

det allmännas sida i förhållande till nedskräpningen leder enligt min mening

fram till att påföljden bör vara dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Härigenom blir f. ö. straffskalan också enhetlig för samtliga brott

mot NVL. I annat sammanhang torde få övervägas fråga om ändring i

strafföreläggandekungörelsen (1968: 198) så att det blir möjligt att meddela

strafföreläggande för sådana brott.

Uppenbart är att en skärpning av nedskräpningsförbudet och en målmedveten

och energisk fostran av människorna till att vårda naturen inte

kommer att leda till att naturen blir fri från skräp och osnygghet. Även

om man på flera håll gjort berömvärda frivilliga insatser för att städa i

naturen är detta dock inte heller tillräckligt för att tillgodose de krav som

vi numera måste kunna ställa på en god ordning i naturen. Det är därför

nödvändigt att det allmänna svarar för den städning i naturen som därutöver

kan behövas.

Kommittén har i detta avseende föreslagit att kommuns ansvar för renhållningen

skall utvidgas till att avse naturen och innebära renhållning också

av trevnadsskäl och inte bara som nu när sanitära skäl fordrar det. Remissinstanserna

har ställt sig mycket positiva till kommitténs förslag.

Som jag nyss anfört anser jag det nödvändigt att det allmänna ansvarar

för renhållningen i naturen. Det bör sålunda åläggas kommun att städa i

naturen där allmänheten äger att fritt färdas och utanför de allmänna

platser av olika slag, där kommunen, enligt vad jag senare kommer att behandla,

skall svaia för renhållning. Denna skyldighet för kommunen att

städa i naturen bör enligt min mening utformas som ett komplement till den

skyldighet som åvilar envar att inte skräpa ned eller osnygga och till redan

nu gällande möjlighet att tvångsvis förmå den som skräpat ned eller osnyggat

att ställa i ordning platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden.

Den nuvarande bestämmelsen i 24 § NVL om städningsföreläggande

bör emellertid ändras i följande avseende. Kravet att obehag eller skada

skall uppkomma för att städningsföreläggande skall få meddelas bör slopas.

För alt möjliggöra ett administrativt enklare förfarande och få överensstämmelse

med skyldigheten för kommunen att städa i naturen och svara för

renhållningen inom kommunens hela område bör hälsovårdsnämnden i stället

för länsstyrelsen ha möjlighet att meddela städningsföreläggande.

Regler om renhållning finns i HvSt, AOSt, lagen om skyldighet att renhalla

gata in. m. samt i lokala hälsovardsordningar och ordningsstadgor.

Dessa regler avser den verksamhet som behövs för att tillvarata och bortforsla

orenlighet och avfall, som förekommer vid bebyggelse, samt för att

hålla gator och andra allmänna platser rena. Reglerna gäller endast vissa

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

delar av eu kommuns område, oftast endast områden för vilka fastställts

stadsplan eller byggnadsplan. Reglerna i HvSt om uppsamling, förvaring och

bortforsling av orenlighet och avfall vid bebyggelse riktar sig främst mot

fastighetsägare. Kommun kan emellertid i lokal hälsovårdsordning föreskriva

att hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras

genom kommunens försorg och att annan än av kommunen anlitad personal

inte får ta befattning härmed. Detta brukar kallas kommunalt renhållningsmonopol.

Kommittén har inte föreslagit någon ändring i den ordning som nu

gäller, såvitt avser bebyggelseområde. Däremot har den föreslagit särskilda

bestämmelser om vägrenhållning, innebärande en skyldighet för väghållare

att hålla rent vägområdet och ett område av 50 m från vägområdet. Remissinstanserna

har inte haft några invändningar mot förslaget i vad det avser

renhållning vid bebyggelse och i huvudsak godtagit förslaget om renhållning

av vägområde. Däremot har delade meningar framkommit i fråga om renhållningsansvaret

för väghållare såvitt avser mark vid sidan av vägområdet.

Yad angår renhållningen vid bebyggelse anser jag i motsats till kommittén

det nödvändigt att det kommunala renhållningsmonopolet redan nu görs

obligatoriskt såvitt avser orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall

och därmed jämförligt avfall och att detta obligatorium kommer att

omfatta kommuns hela område. Kommunen bör alltså i princip svara för

att hushållsavfall tas om hand och forslas bort inte bara som nu inom

hälsovårdstätort utan även från glesbebyggelse inom kommunen. Länsstyrelsen

bör dock när särskilda skäl föreligger kunna befria kommunen från

denna skyldighet. Kommunens ansvar för renhållning bör för att vara effektivt

innefatta inte blott en skyldighet för kommunen att fullgöra denna uppgift

utan även en skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort avfallet.

Kommun bör alltjämt ha möjlighet att införa renhållningsmonopol

även för annat avfall som kommunen anser lämpligt att själv låta ta om

hand.

Kommunen bör i samma utsträckning som nu gäller för stad och stadsliknande

samhälle svara för renhållning av gator, allmänna vägar och andra

allmänna platser inom stadsplanelagt område. Dessutom bör det, som vägsakkunniga

har föreslagit, ankomma på kommunen att svara för renhållningen

av allmänna vägar i område med byggnadsplan. Övriga allmänna

platser inom byggnadsplan bör däremot endast omfattas av kommunens allmänna

städningsskyldighet. Från kommunens renhållnings- och städningsskyldighet

bör dock undantas sådana åtgärder som skall vidtas av staten

i egenskap av väghållare för allmän väg.

I fråga om väghållarens renhållningsskyldighet inom och utanför stadsoch

byggnadsplan vill jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet

anföra följande. Som kommittén i anslutning till vägsakkunnigas

förslag funnit, bör väghållaren för allmän väg åläggas skyldighet att

hålla vägbanan och andra till vägen hörande områden, dvs. vägområdet, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 83

sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.

Bland de områden som hör till allmän väg kan nämnas vägrenar,

slänter, banketter, diken samt sådana parkerings- och rastplatser som anlagts

eller övertagits av väghållaren. Nedskräpningen är emellertid besvärande

inte bara på parkerings- och rastplatser vid allmän väg utan också

på mark som ligger intill sådana platser. Det är därför rimligt att väghållarens

renhållningsskyldighet utsträcks till att omfatta mark till en bredd av

25 in intill sådan parkerings- eller rastplats som hör till vägen, i den mån

allmänheten har tillträde till marken. Vad jag nu har sagt om väghållarens

renhållningsskyldighet bör utan inskränkning gälla utanför stads- eller

by§Snadsplan. Inom område med sådan plan, där kommun enligt vad jag

förut har framhållit i princip bör ha ansvaret för renhållning av bl. a. allmän

väg, saknas anledning att ålägga väghållaren sådant ansvar, med motsvarande

befrielse för kommunen, i andra fall än då starka praktiska skäl

motiverar det. I överensstämmelse med vad vägsakkunniga i denna del föreslagit

förordai jag att väghallarens skyldighet att hålla ren allmän väg inom

område med stads- eller byggnadsplan begränsas till vägområdet för motorvägar

och motortrafikleder. Med en sådan ordning kan undvikas att arbeten

i samband med vägunderhåll och renhållning av statliga motorvägar och

motortrafikleder utförs av skilda organisationer, dels den statliga väghållarens

och dels kommunens, något som med tanke på trafikledernas art skulle

vara olämpligt från trafiksäkerhetssynpunkt.

Den renhållningsskyldighet som i enlighet med vad jag har anfört bör

läggas på väghållaren för allmän väg bör räknas till vägunderhåll och därmed

berättiga kommunal väghållare till statsbidrag. I den mån staten skall

svara för renhållningen i egenskap av väghållare begränsas kommunernas

renhållnings- och städningsskyldighet inom och utanför stadsplan och byggnadsplan.

Härigenom kan enligt min mening åstadkommas en rimlig avvägning

mellan statens och kommunernas insatser för att uppnå ett renare

samhälle. Att ålägga även väghållare för enskild väg renhållningsskyldighet

beträffande väg och sidoområden och i motsvarande mån befria kommunerna

från skyldigheten, bedömer jag främst av praktiska skäl som orealistiskt.

Den författningstekniska lösningen av de frågor jag behandlat i detta avsnitt

bör genomföras så, att NVL:s bestämmelser om nedskräpning ändras

och bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städningsskyldighet

förs samman i en särskild lag. Bestämmelserna om väghållarens renhållningsansvar

i fråga om allmän väg och sidoområden till sådan väg bör föras

in i lagen om allmänna vägar. Eftersom dessa regler på ett betydelsefullt

sätt kompletterar bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städningsansvar,

bör en ändring i lagen om allmänna vägar göras utan att resultatet

av den pågående samlade översynen av lagstiftningen om allmänna

vägar avvaktas. Vissa följdändringar behöver också göras i HvSt, AOSt och

lagen om kommunala renhållningsavgifter.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utbyggnaden av det allmännas renhållningsansvar kräver också en utbyggnad

av den centrala tillsynen över renhållningen. Ökade uppgifter kommer

härigenom att tillföras naturvårdsverket, som blir central tillsynsmyndighet

för renhållningsfrågorna, i den mån dessa inte omfattas av socialstyrelsens

uppgifter beträffande de sanitära förhållandena. Närmare föreskrifter

om tillsynen torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

På regional nivå bör tillsynen utövas av länsstyrelsen under medverkan

av bl. a. länsläkarorganisationen.

På lokal nivå bör tillsynen över renhållningen vila på hälsovårdsnämnden.

I enlighet med det nu anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållning slag,

3) lag om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar,

4) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

5) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),

6) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 3.

5.2.2 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i NVL

23 §.

Paragrafen överensstämmer med 47 a § HvSt i kommitténs förslag.

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt detta förslag.

Departementschefen. Förslaget innebär, som jag tidigare angett, att nu gällande

förbud mot nedskräpning vidgas till att omfatta även sådan nedskräpning

som inte vållar otrevnad eller skada för annan. Uttrycket skräpa

ned” innebär dock i sig själv ett visst kvalifikationskrav. Med naturen får

enligt hävdvunnen uppfattning avses bade mark och vattenområden. Uttrycket

”vid bebyggelse”, som även förekommer i 47 § HvSt, bör som kommittén

anfört avse bebyggelse såväl inom som utom detaljplanelagt område.

24 §.

Paragrafen har motsvarighet i 47 b § och 83 § andra stycket HvSt i kommitténs

förslag.

Som jag förut anfört bör nu slopas kravet att obehag eller skada skall

uppkomma för att städningsföreläggande skall fa meddelas. En sådan skärpning

har jag ansett nödvändig för att bestämmelsen skall bli enkel att tilllämpa

och därigenom bli ett verksamt medel i strävandena att hålla naturen

ren. Jag har inte ansett det praktiskt att nu förorda en utvidgning av

paragrafens tillämpningsområde till att gälla nedskräpning vid bebyggelse.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Redan nu gäller enligt byggnadsstadgan (1959:612) viss skyldighet att se

till att tomt inte nedskräpas. Byggnadsnämnden kan genom vitesföreläggande

framtvinga städning. Vidare torde den renhållningsskyldighet som

kommun nu avses få, göra städningsföreläggande enligt 24 § NVL verkningslöst.

Paiagrafen har även ändrats så att rätten att meddela städningsföreläggande

flyttas över från länsstyrelsen till hälosvårdsnämnden. Däremot anser

jag det inte vara till nämnvärd nytta att, som kommittén föreslagit, medge

domstol rätt att i brottmål om nedskräpning ålägga den dömde att städa.

Vid den tidpunkt då lagföring sker bör ju uppstädning ha skett. Enligt 38 §

^ ^ L kan da den dömde förpliktas att ersätta kommunen eller i förekommande

fall annan målsägande för städningskostnaden.

37 §.

Paragrafen motsvarar 83 § första stycket HvSt i kommitténs förslag.

Jag bär förut redovisat mina skäl för den ändring jag förordar i denna

paragraf såvitt gäller påföljdsfrågan och utmönstringen av kvalifikationskravet.

När en nedskräpning innebär brott enligt brottsbalken, t. ex. skadegörelse,

spridande av gift eller smitta eller förgöring, bör brottsbalken tilllämpas

i stället för NVL. Förutsättning för straffbarhet bör vara att gärningen

inte är ringa.

39—40 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är motiverade av den ändring i 24 § som

ger hälsovårdsnämnden möjlighet att meddela städningsföreläggande. Sådant

föreläggande bör kunna förenas med vite. Efterkommes inte vitesföreläggande

inträder, som skall utvecklas i det följande, skyldighet för kommunen

att själv ombesörja städningen. För sådant fall bör kommunen kunna

vidta åtgärden på den försumliges bekostnad. Talan mot nämndens beslut

bör föras genom förvaltningsbesvär. Detta har kommit till uttryck genom

att i 40 § intagits särskild föreskrift om talan mot hälsovårdsnämndens

beslut.

Förslaget till kommunal renhållningslag

Som jag angett tidigare har bestämmelserna om kommunens renhållningsskyldighet

föits samman i en särskild lag. I denna ingår också bestämmelser

motsvarande den nuvarande gaturenhållningslagen. Härigenom och genom

de ändringar som jag samtidigt förordar i HvSt och AOSt tillgodoses

i stort sett de önskemål som framförts om en klarare fördelning av ansvaret

för renhållningen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

1 §

Första stycket i paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § första stycket gaturenhållningslagen.

Andra stycket i paragrafen motsvarar 3 § gaturenhållningslagen.

Skyldigheten att hålla ren gata in. m. åvilar enligt gaturenhållningslagen

stad. Den 1 januari 1971 kommer nuvarande kommunbeteckningar — stad,

köping och landskommun — att ersättas av den enhetliga kommunbeteckningen

kommun (jfr prop. 1969: 63, KU 49, rskr 407 samt SFS 1969: 765

780). Till följd av 1 § första punkten lagen (1969: 780) om enhetlig kommunbeteckning,

in. in. skulle gaturenhållningsskyldigheten efter införandet

av den enhetliga kommunbeteckningen komma att omfatta kommun, som

består av område vilket enligt den vid utgången av år 1970 gällande kommunindelningen

utgjorde stad, och, i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar

annat i ärende om ändring i kommunindelningen, kommun, i vilken sådant

område ingår. Jag har emellertid funnit att praktiska skäl talar för att skyldigheten

skall gälla samtliga kommuner. Paragrafen har utformats i enlighet

härmed. Renhållningsskyldigheten har vidare utsträckts att avse allmän

väg inom byggnadsplan.

2§

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 § gaturenhållningslagen.

Såsom anförts i första lagutskottets utlåtande nr 30 vid årets riksdag torde

tiden inte vara väl vald för att nu ändra på bestämmelserna om gångbanerenhållning.

Beslut som avses i paragrafen skall underställas länsstyrelsen

i stället för som nu Kungl. Maj :t.

3§

Första stycket i paragrafen motsvarar 47 b § HvSt i kommitténs förslag.

Andra stycket i paragrafen motsvarar 1 § andra stycket gaturenhållningslagen.

Kommittén föreslår att kommunens nuvarande ansvar för renhållning av

sanitära skäl i naturen utvidgas genom ändring i HvSt till att avse renhållning

av trevnadsskäl. Efter mönster från 24 § NVL föreslås sådan

renhållningsskyldighet inträda när obehag eller skada för annan kan uppkomma

genom nedskräpningen. Genom renhållningen skall platsen återställas

i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens

belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. På

grund av kommunens ansvar för den allmänna hälsovården anser kommittén

att renhållningsskyldigheten åvilar kommunen. Till följd därav menar

kommittén att en uttrycklig lagbestämmelse om denna kommunens skyldighet

inte krävs men förordar ett auktoritativt tolkningsuttalande härom.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till kommitténs förslag, men

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 87

flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, anser det

nödvändigt att ansvaret regleras genom en uttrycklig lagbestämmelse och

att det likaså av denna framgår att det gäller ett ansvar i sista hand.

Departementschefen. I denna paragraf regleras kommuns skyldighet att

stada i naturen utanför de allmänna platser av olika slag som avses i 1 §.

Liksom i 24 § NVL är nedskräpning eller osnyggande förutsättning för

att städningsskyldighet skall inträda. Däremot kan städningen få olika omfattning

beroende på om skyldigheten att städa åvilar den enskilde på

grund av föreläggande enligt 24 § NVL eller kommunen på grund av

förevarande paragraf. I den senare paragrafen föreskrivs nämligen att

kommunen skall återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn

till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt

tillgodoser skäliga anspråk. Bestämmelsen är tillämplig endast i fråga om

mark dar allmänheten får färdas fritt. Härigenom undantas från kommunens

städningsskyldighet t. ex. bebyggda tomter, järnvägsområden, militära

områden. Men även vissa allmänna platser inomhus såsom tunnelbanehållplatser,

inbyggda torg m. m. undantas från paragrafens tillämpningsområde.

Åtgärder mot nedskräpning av sådana områden som järnvägsområden

och militära områden får övervägas i annat sammanhang.

1 andra stycket avses bl. a. den renhållningsskyldighet beträffande allmän

väg och vissa sidoområden till sådan väg som utanför stads- eller

byggnadsplan skall fullgöras av staten som väghållare. Vidare innebär bestämmelsen

att, när kommunen begagnat sig av möjligheten enligt 24 § NVL

att meddela städningsföreläggande, kommunens skyldighet enligt första

stycket inträder först sedan det visat sig att föreläggandet inte efterkommits.

4 §

Som tidigare sagts kan kommunen genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning

införa kommunalt renhållningsmonopol, dvs. en exklusiv rätt för

kommunen att ta om hand hushållsavfall och en skyldighet för fastighetsägare

att låta kommunen ta om hand avfallet. Monopolet kan omfatta hela

kommunen eller delar av den, vanligtvis hälsovårdstätorter inom kommunen.

Kommittén anser att man bör avvakta det praktiska resultatet av den

kommunala nyorientering som sker på området. Skulle utvecklingen ej

inom några år ha lett fram till önskvärt resultat, bör kommunerna påläggas

det ansvar som ett renhållningsmonopol anses omfatta.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till kommitténs uppfattning.

Departementschefen. Det framgår av utredningen att väsentliga fördelar

står att vinna genom ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

En starkt bidragande orsak till nedskräpningen i naturen, inte minst vid

parkerings- och rastplatser intill allmän väg, är att organiserad renhållning

bl. a. inom områden med fritidsbebyggelse inte förekommer i tillräcklig utsträckning.

Det är nödvändigt att nu snabbt öka det allmännas inflytande

över renhållningen. Som jag tidigare framhållit bör kommunerna därför

genom lag åläggas obligatorisk skyldighet att ta om hand och forsla bort

orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt

avfall. Det lagstadgade renhållningsmonopolet kommer att omfatta

sådant avfall från såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse, campingområden,

gästhammar o. d. Till hushållsavfall bör hänföras i första

hand sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet (jfr bl. a. 48 och 49 §§

HvSt) samt latrin. Oavsett huruvida det är att hänföra till sopor, köksavfall

eller annan dylik orenlighet i HvSt:s mening bör vidare till hushållsavfall

räknas sådant skrymmande avfall som t. ex. utrangerade möbler, cyklar och

barnvagnar liksom överblivna läkemedel, giftiga eller eljest miljöfarliga

preparat som används i hemmen eller för trädgårdsbruk. Detsamma bör

gälla även oljerester, färgrester, metallföremål och plastartiklar in. in. i de

små kvantiteter som kan uppkomma i hushållssammanhang.

Väsentligt är att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att

det svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer

vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål. En så enkel och

enhetlig terminologi som möjligt bör användas för det avfall som faller under

det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Till hushållsavfall

kan med hänsyn härtill komma att hänföras även sådant avfall som

traditionellt inte har betraktats som hushållsavfall.

Som exempel på avfall som är jämförligt med hushållsavfall kan nämnas

sådant avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet

som i renhållningssammanhang bör jämställas med hushållsavfall, dvs.

sådant avfall, därunder inbegripet orenlighet av olika slag, som uppkommer

som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppehåller

sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas

toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall.

Enligt andra stycket får en kommun genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning

utvidga monopolet att avse annan orenlighet och annat avfall som

kommunen anser lämpligt att själv låta ta om hand oavsett om omhändertagandet

bör ske av rent sanitära eller andra skäl. Sådant avfall kan vara

industriavfall, olja i större mängder, utrangerade bilar och bildelar, som

man vill göra sig av med. Har ett fordon redan övergetts på sätt som anges

i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall skall denna lag

tillämpas. Enligt uttalanden av departementschefen i prop. 1958: B 46 med

förslag till hälsovårdsstadga (s. 296) får bestämmelser ej tas in i lokal

häisovårdsordning om de otvetydigt inte är sanitärt påkallade. Inte heller

får där tas in bestämmelse angående förhållande, som regleras genom an
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

nan allmän författning än HvSt. Motivuttalandet bör inte hindra att kommunerna

genom lokal hälsovårdsordning får ge föreskrift om utvidgat renhållningsmonopol,

även om omhändertagandet av avfallet inte skulle vara

påkallat av sanitära skäl. I 65 § HvSt bör därför göras ett tillägg som visar

att lokal hälsovårdsordning också får innehålla föreskrift om förhållande

som regleras i 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen.

I 65 § andra stycket HvSt sägs också att det vid meddelande av föreskrift

i lokal hälsovårdsordning skall tillses, att onödigt tvång inte läggs på allmänheten

eller eljest obefogad inskränkning görs i den enskildes frihet.

Denna bestämmelse bör gälla även för sådana föreskrifter i lokal hälsovårdsordning

som inte är påkallade av sanitära skäl.

Paragrafens tredje stycke har utformats efter förebild av 15 § 1 mom.

normalhälsovårdsordningen (1959:440), som förbjuder annan person än

den kommunen anlitar att befatta sig med avfall som omfattas av kommunens

renhållningsmonopol.

Enligt fjärde stycket kan kommunen av länsstyrelsen befrias från skyldigheten

att ta hand om avfall. Sådan dispens kan avse befrielse från

skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex. lantgårdar, i den

män avfallet kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt eller särskilda

svårigheter föreligger att hämta avfallet, t. ex. på grund av platsens belägenhet

eller vägförhållanden.

En dispensprövning bör emellertid inte enbart avse frågan om totalbefrielse

från skyldigheten att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan

också tänkas böra befrias från visst led i omhändertagandet. Beträffande

en del avfallsprodukter, såsom olj erester, lösningsmedel, gifter, bekämpningsmedel

och läkemedel, kan det nämligen visa sig lämpligt att de inte

omhändertas direkt vid de olika fastigheterna. Det torde i framtiden kunna

bli nödvändigt att de enskilda hushållen hänvisas att själva befordra ämnen

och varor av dessa slag till särskilda uppsamlingsställen. Hur en sådan

uppsamlingsorganisation närmare skall vara utformad övervägs f. n. inom

en arbetsgrupp med representanter för giftnämnden, SAKAB och kommunförbundet.

Liknande arrangemang med särskilda uppsamlingsställen för allt

hushållsavfall eller delar därav torde kunna bli aktuellt även för vissa

fritidsområden med dåliga vägförbindelser eller för uppsamling av vissa

typer av hushållsavfall i särskilda containers.

Normalhälsovårdsordningen kommer att ses över med anledning av ändringarna

i denna paragraf.

5 §

Paragrafen innehåller en fullfölj dsbestämmelse som anger att det är

fråga om förvaltningsbesvär.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Ikraftträdande

Bestämmelserna i 4 § om kommunens renhållningsskyldighet bör träda i

kraft först den 1 januari 1972 för att kommunen skall få tid att bygga upp

den erforderliga renhållningsorganisationen eller träffa avtal med renhållningsentreprenör.

I övrigt bör lagen träda i kraft den 1 januari 1971.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1943: 431) om

allmänna vägar

5 §•

Paragrafen innehåller nu bestämmelser om vad som är att hänföra till

underhåll av väg. Renhållning av vägområde och vissa sidoområden för att

tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn bör, som jag tidigare

nämnt, räknas till underhåll av väg. Till paragrafen har i ett nytt fjärde

stycke fogats en bestämmelse av denna innebörd.

5 a §.

Denna paragraf innehåller de nya bestämmelserna om väghållarens renhållningsskyldighet

för vilka jag har redogjort i det föregående. Av paragrafen

framgår att renhållningsskyldigheten avser dels vägområde för väg

utanför stads- eller byggnadsplan, dels mark till en bredd av 25 m intill parkerings-

eller rastplats som hör till sådan väg, i den mån allmänheten har

tillträde till marken, dels vägområde för motorväg eller motortrafikled i område

med stads- eller byggnadsplan. Vilka åtgärder som är att hänföra till

begreppet renhållning har inte särskilt angetts i paragrafen. Frågan bör

kunna besvaras med ledning av innehållet i 3 § andra stycket AOSt. Denna

bestämmelse reglerar vilka åtgärder som skall räknas till renhållning av

bl. a. allmän väg. Bestämmelsen gäller f. n. stadsplanelagt område i stad

eller stadsliknande samhälle men skall på grund av den ändring av 3 §

första stycket AOSt som jag förordar i det följande gälla stadsplanelagda

områden och, såvitt avser allmänna vägar, byggnadsplanelagda områden i

samtliga kommuner. Enligt 3 § andra stycket AOSt hänförs till renhållning,

förutom sopning samt bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål,

även bortförande av sand som påförts till motverkande av halka, rensning

och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan med

dessa arbeten jämförlig åtgärd. I tillämpliga delar bör i princip samma regler

gälla för renhållning av allmän väg inom och utom detaljplanelagt område.

Av syftet med väghållarens renhållningsåtgärder, nämligen att de

skall tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn, följer bl. a. att

borttagande av ogräs på exempelvis mittremsor och vägslänter inte behöver

ske annat än i undantagsfall.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

Ikraftträdande

91

Lagändringarna bör med hänsyn till sambandet med vissa bestämmelser

i kommunala renhållningslagen träda i kraft samtidigt som dessa, dvs. den

1 januari 1971.

Övriga författningsförslag

3 § AOSt har ändrats så, att paragrafen blir tillämplig på allmän plats

inom område med stadsplan och på allmän väg inom område med byggnadsplan.

Vidare har renhållningsbegreppet utvidgats till att avse rensning och

upptining av ledning som förbinder rännstensbrunn med allmän avloppsledning.

Sistnämnda ändring är motiverad av den nya lagstiftningen om vatten-

och avloppsanläggningar.

51 § HvSt blir genom att orden ”inom hälsovårdstätort” uteslutits tillämplig

inom hela kommunen. Tillägget till 65 § HvSt är föranlett av vad som

förut anförts beträffande 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen.

I anslutning till 25 kap. 1 § brottsbalken bör högsta bötesbelopp i penningar

enligt 84 § HvSt höjas från nuvarande 300 kr. till 500 kr.

5.3 Övriga frågor

5.3.1 Bilvraken

Antalet bilar har ökat mycket kraftigt. År 1950 var antalet personbilar

ca 253 000, år 1960 1 194 000 och den 1 juli 1969 2 134 000. Mot mitten av

1970-talet kan antalet beräknas stiga till 3 000 000. Samtidigt som fordonsparken

ökar kommer antalet bilar som tas ur trafik att stiga kraftigt. Det

årliga antalet utrangerade personbilar uppgick år 1959 till 50 000, år 1962

till 75 000 och beräknas år 1970 uppgå till 140 000 och år 1975 till 185 000.

En del av dessa hamnar i naturen och bidrar på ett påtagligt sätt till nedskräpningen.

Även skrotbilupplag kan medföra betydande olägenheter ur

miljövårdssynpunkt i form av förfulning av landskapsbilden. För att komma

till rätta med de problem som utrangerade bilar vållar har flera åtgärder

vidtagits från samhällets sida. Möjligheter föreligger att kontrollera skrotbilupplag

enligt byggnadsstadgan in. fl. bestämmelser och att ingripa mot

övergivna bilar ute i naturen och på andra platser enligt fordonsflyttningslagen.

Fordonsägare som kvarlämnar fordonet i naturen kan straffas för

detta enligt NVL.

Kommittén har konstaterat att erfarenheterna av fordonsflyttningslagen,

som infördes år 1967, är positiva. Gällande bestämmelser att ingripa mot

skrotbilupplag bedömer kommittén som goda men anser att möjligheterna

bör tas till vara bättre av de tillämpande myndigheterna, byggnadsnämnderna.

När det gäller övergivna bilvrak i naturen anser kommittén att bilre
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

gisterutredningens kommande förslag till ny bilregisterorganisation kan väntas

komma att avsevärt förbättra möjligheterna att identifiera ägare till

övergivna fordon. Kommittén framhåller slutligen att det är nödvändigt att

söka få fram lösningar, som bidrar till att öka skrotningen av utrangerade

fordon och rekommenderar samverkan i större regioner.

Kommitténs synpunkter understryks av remissmyndigheterna. Flera av

dessa betonar angelägenheten av att åtgärder vidtas för att få till stånd en

effektiv bilskrotningsorganisation. Statskontoret föreslåi'', att bilhandeln tar

ut en skrotningsavgift på varje försåld ny bil. Denna avgift skulle levereras

till ett samhällsägt bilskrotningsföretag, som skulle betala ut en viss

penningsumma för varje bil som lämnades till skrotning. Penningsumman

skulle stimulera ägare till den utrangerade bilen att lämna denna till bilskrotningsföretaget.

Jag anser att åtgärder bör övervägas för att få till stånd en effektiv organisation

för skrotning av utrangerade bilar. Den kraftigt ökande bilparken

nödvändiggör enligt min mening att möjligheter skapas för ett effektivt

omhändertagande och skrotning av utrangerade fordon. Det är naturligt att

samhället engagerar sig i detta med hänsyn till det starka allmänna intresse

som finns att komma till rätta med de tilltagande miljöproblem som

bilvraken utgör. Bilvraken representerar också en nyttighet som bör kunna

omvandlas och på nytt komma produktionen till godo. Jag har därför tagit

upp frågan om ett statligt engagemang inom bilskrotningsbranschen med

Statsföretag aktiebolag. Undersökningar för att klarlägga förutsättningarna

för ett sådant engagemang pågår. När resultaten av dessa undersökningar

är färdiga har jag för avsikt att återkomma till frågan.

5.3.2 Förpackningarna

Kommittén har ingående diskuterat för- och nackdelar med olika former

av engångsemballage. Den har funnit att fördelarna med denna förpackningsform

är större än nackdelarna. Något förbud mot engångsemballage

har kommittén därför inte föreslagit. En mycket stor majoritet av remissinstanserna

har anslutit sig till den bedömning kommittén gjort. Av 115

remissinstanser har inte mindre än 108 anslutit sig till kommitténs uppfattning.

En betydande del av nedskräpningen i naturen utgörs av engångsemballage

i olika former. Det är därför naturligt att i den diskussion som förts

kring nedskräpningen frågan om ett förbud mot i första hand användningen

av engångsglas aktualiserats. Jag anser dock i likhet med kommittén och

den överväldigande majoriteten av remissinstanserna att ett sådant förbud

inte bör införas. Under alla förhållanden bör enligt min mening andra åtgärder

i första hand prövas för att komma till rätta med problemen rörande

engångsglasen. Betydande svårigheter är utan tvekan förenade med att införa

ett allmänt förbud mot dessa.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Omkring 75 % av de livsmedel som konsumeras i vårt land inhandlas i

olika former av självbetjäningsbutiker. Hela varuhanteringen i självbetjäningsbutikerna

bygger på engångsemballage av olika material, såsom plåt,

plast, glas eller papper. Om ett förbud skulle genomföras i fråga om engångsglasen

skulle dessa med stor sannolikhet ersättas med andra slag av engångsemballage,

eftersom självbetjäningsbutikernas varuhantering förutsätter

emballerade varor. Det är inte uteslutet att det emballage vi fick i stället

skulle vara sämre ur miljösynpunkt än glas. Glas är nämligen — om det

hamnar i destruktionsanläggning — ett ur miljösynpunkt helt ofarligt emballagematerial.

Det är alltså när glaset hamnar i naturen som skadeverkningarna uppträder.

I första hand måste man då på allt sätt söka motverka att glas och

annat engångsemballage hamnar i naturen.

Förutsättningarna för detta måste anses vara gynnsamma i ett samhälle

som är så miljömedvetet som det svenska. En intensiv upplysningsverksamhet

fordras emellertid. En sådan kommer också att sättas i gång som jag

redovisat i särskild proposition till årets riksdag. Staten, kommunerna och

näringslivet kommer tillsammans att driva en riksomfattande kampanj mot

nedskräpning, som beräknas pågå under minst tre år. För nästa budgetår

står 1 milj. kr. till den centrala kampanj ledningens förfogande. Syftet med

upplysningsverksamheten måste givetvis vara att påvisa den minskade trivseln

för alla som nedskräpning i naturen innebär. Samtidigt måste emellertid

människornas möjligheter att göra sig av med emballaget på ett riktigt

sätt förbättras. Samhället bör sörja för att avfallet tas om hand och forslas

till destruktionsanläggningar. I det föregående har jag föreslagit åtgärder i

detta avseende. En annan åtgärd — som jag också föreslagit — är att skärpa

det nuvarande förbudet mot nedskräpning.

För att få en tillfredsställande lösning på problemet med nedskräpande

engångsemballage måste ytterligare åtgärder sättas in. Enligt min mening

måste man genom statliga insatser i fråga om utvecklingsarbete och forskning

få fram förpackningsmaterial som ur miljösynpunkt är mera ofarliga

än de nu förekommande. Det utvecklingsarbete som pågår inom förpackningsindustrin

bör intensifieras. Insatser på området bör också stimuleras

från samhällets sida. Det bör inte vara omöjligt att med dagens högt utvecklade

teknik nå fram till ett emballage, som vid destruktion inte skadar miljön

och som snabbt bryts ned ute i naturen.

I avvaktan på att detta utvecklingsarbete skall ge önskat resultat måste

dock andra åtgärder sättas in. Framför allt gäller det att motverka att emballaget

kastas i naturen.

Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande i fråga om engångsemballage

och då särskilt engångsglas att åtgärder av det slag jag redovisat

i det föregående bör genomföras i stället för förbud.

Om dessa åtgärder inte leder till önskat resultat måste dock andra medel

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 1970

övervägas. Jag vill erinra om att miljökontrollutredningen har i uppdrag att

lägga fram förslag till lagstiftning mot miljöfarliga produkter. En sådan lagstiftning

bör innebära att förbud mot eller inskränkningar i användningen

av miljöfarligt emballagematerial skall kunna genomföras.

Kommittén har föreslagit att en särskild nämnd bör inrättas, som skulle

ha till uppgift att bl. a. föreslå avgifter på emballage som är olämpligt ur

miljövårdssynpunkt. Enligt min mening är ett system med miljövårdsavgifter

inte något effektivt medel i miljövårdspolitiken. Jag är inte beredd biträda

kommitténs förslag om en särskild nämnd för avgifter på emballageområdet.

5.3.3 Forskningen

Kommitténs rekommendationer om ökade insatser i fråga om forskning

och utvecklingsarbete inom det område kommittén behandlat har mottagits

mycket positivt av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till kommitténs

rekommendationer. Jag vill erinra om vad jag tidigare framhållit i fråga om

behovet av utvecklingsarbete rörande avfallshantering och på emballageområdet.

Inom avfallshanteringen synes den grundläggande uppgiften vara att få

fram metoder för nyttiggörande i olika former av avfallet. Sådan forskning

stöds bl. a. av naturvårdsverket med bidrag från anslaget till miljövårdsforskning.

Den principiella syn på avfallsfrågorna med de däri ingående

nedskräpnings- och renhållningsfrågorna, som jag redovisat i det föregående

och som innebär att de bör ses som en del av miljövårdspolitiken, bör enligt

min mening medföra att detta anslag i fortsättningen bör få användas för

att stödja forskning och utvecklingsarbete i fråga om avfallsbehandling.

På emballageområdet gäller det att få fram förpackningar av material som

inte är miljöfarligt. Här bör i första hand förpackningsindustrin svara för

det tekniska utvecklingsarbetet men även staten bör kunna främja sådant

arbete genom bl. a. styrelsen för teknisk utveckling och Svenska utvecklingsaktiebolaget.

5.3.4 Kostnader

Den föreslagna lagstiftningen om kommunal renhållning medför för kommunerna

vissa ökade kostnader avseende återställning av nedskräpade områden.

För fastighetsrenhållningen har däremot kommunen rätt att ta ut

full kostnadstäckning genom avgifter. Kommittén har ansett att förstnämnda

kostnader inte kommer att bli särskilt betungande med hänsyn till bl. a.

att renhållningen utmed de allmänna vägarna kommer att åvila väghållaren.

Kommittén har därför inte förordat något statsbidrag till kommunerna

för det vidgade renhållningsansvaret. Vid remissbehandlingen har vissa förslag

om statsbidrag till kommunerna med anledning av den vidgade renhållningsskyldigheten

förts fram. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

i kostnadsfrågan och är alltså inte beredd att förorda något statsbidrag till

kommunerna med anledning av de ökade kostnader som genom den förordade

lagstiftningen uppkommer i fråga om andra uppgifter än sådana som

räknas till underhåll av väg.

De nya bestämmelserna om skyldighet för väghållaren att hålla ren allmän

väg innebär en utökning av väghållarens verksamhet vad gäller underhall

a\ vägar. Redan nu utför statens vagverk renhållning som företrädesvis

är inriktad på sopkärlshållning och -tömning på parkerings- och rastplatser

i anslutning till de statliga vägarna. Den årliga kostnaden härför uppgår f. n.

till ca 2,2 milj. kr.

Den totala kostnaden för städning en gång om året av vägområdet, som

förutom körbana genomsnittligt kan sägas omfatta ca 10 m på ömse sidor

om körbanan, bör enligt statens vägverk beräknas till ca 6 milj. kr. för det

statliga vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt för statliga motorvägar

och motortrafikleder i områden med stads- eller byggnadsplan (sammanlagt

ca 95 000 km). I detta belopp ingår dock inte kostnaden för städning

av parkerings- och rastplatser eller för städning av mark till en bredd

av 25 m intill sådana platser. Kostnaden härför beräknas till 2,15 milj. kr.

om året. Detta belopp avser städning i samband med sopkärlstömning, som

sker ca 30 gånger per år och plats.

En intensifiering av städningen av vägområdet för de större vägarna får

anses vara motiverad under trafiksäsongen. Om riksvägar och genomgående

länsvägar (sammanlagt ca 25 000 km) städas ytterligare fem gånger

per år ökar enligt vägverket den årliga kostnaden med ca 7,5 milj. kr. Vägverket

torde dock under det första året (1971) inte ha organisatoriska

möjligheter att utföra sådan ytterligare städning mer än två gånger. Kostnaden

beräknas därför under det första året till 3 milj. kr.

Det kommunala vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt kommunala

motorvägar och motortrafikleder inom stads- eller byggnadsplan

omfattar sammanlagt ca 5 400 km. Kostnaden för statsbidrag till kommunala

väghållare för ökade underhållskostnader med anledning av de nya

bestämmelserna om väghållarens renhållningsskyldighet har av vägverket

uppskattats till ca 0,3 milj. kr. om året.

Med hänsyn till det uppdämda städningsbehovet utmed vägarna räknar

vägverket med att de sammanlagda kostnaderna för väghållarens renhållningsvei

ksamhet under det första året (1971) blir högre än summan av nyss

angivna årskostnader.

Frågan om finansieringen av dessa åtgärder torde få övervägas i annat

sammanhang.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5.4 Hemställan

Utöver förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) är endast

2 § förslaget till kommunal renhållningslag av den beskaffenheten, att

lagrådets utlåtande bör inhämtas.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om ändring

i naturvårdslagen (1964: 822) och förslaget till kommunal renhållning slag

såvitt avser 2 § inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag ur protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt, bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.s proposition nr 157 år WTO

97

Bilaga 1

Kommitténs författningstorslag

Förslag

till

förordning om ändring i Kungl. Maj:ts Hälsovårdsstadga den 19 december

19515 (nr 663)

Härigenom förordnas dels att 47 § Kungl. Maj :ts Hälsovårdsstadga den 19

december 1958 skall erhålla beteckningen 47 b § och jämte 73 § och 83 § i

stadgan erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i stadgan skall

införas en ny paragraf, betecknad 47 a §.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

47 a §

Envar skall tillse att han ej skräpar

ned vid bebyggelse eller i naturen

med plåt, glas, plast, papper, avfall

eller annat.

47 § 47 b §

Vid bebyggelse-------------ej uppstår.

Har på viss plats i naturen skräpats

ned eller eljest osnyggats och

kan därav för närboende eller andra

uppkomma obehag av någon betydenhet

eller skada till person eller

egendom, skall platsen genom tjänliga

renhållningsåtgärder återställas

i sådant skick, som med hänsyn till

ort sförhållandena, platsens belägenhet

och omständigheterna i övrigt

tillgodoser skäliga anspråk.

Om renhållning av vägar och mark

därintill stadgas i lagen den 30 juni

1943 (nr 431) om allmänna vägar

och lagen den 3 september 1939 (nr

603) om enskilda vägar.

73 §

Föreläggande och förbud må allt Föreläggande och förbud enligt

efter omständigheterna riktas mot 71 § må allt efter omständigheterna

ägare eller nyttjanderättshavare av riktas mot ägare eller nyttjanderätts
7

Bihany till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

berörd egendom eller ock mot bådadera.

Vid meddelande

(Föreslagen lydelse)

havare av berörd egendom eller ock

mot bådadera samt vid nedskräpning

därjämte mot den som vållat nedskräpningen

eller eljest är ansvarig

för densamma.

— ------- och adress.

83 §

Bryter någon mot bestämmelsen i

tf a § genom att skräpa ned på allmän

plats eller i naturen, dömes till

böter, högst femhundra kronor, såvida

ej gärningen är belagd med

straff i annan författning.

Den som dömes till straff för gärning,

som sägs i första stycket, må

av domstol jämväl förpliktas att iordningställa

den nedskräpade platsen

vid äventyr att åtgärden verkställes

på den försumliges bekostnad, eller

att ersätta kostnad, som föranledes

av nedskräpningen.

Med dagsböter-----—-------i 63 §.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas dels att 23, 37 och 39 §§ naturvårdslagen den 11

december 1964 skall erhålla ändrad lydelse på sält nedan anges, dels att 24 §

skall upphävas.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §

Envar skall tillse att han ej skrä- Om nedskräpning i naturen stadpar

ned i naturen med plåt, glas, gas i Kungl. Majrts Hälsovårdsstadplast,

papper, avfall eller annat, så ga den 19 december 1958 (nr 663).

att därav kan uppkomma otrevnad

eller skada för annan.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1070

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 §

Har på viss plats i naturen skräpats

ned eller eljest osnyggats och

kan därav för närboende eller andra

uppkomma obehag av någon betydenhet

eller skada till person eller

egendom, äger länsstyrelsen förelägga

den som vållat eller eljest är ansvarig

för nedskräpningen eller

osnyggandet att iordningställa platsen

samt vidtaga erforderliga förebyggande

åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla,

där enligt särskilda föreskrifter frågan

om platsens iordningställande

skall prövas i annan ordning.

37 §

Den som-----------sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i

23 § och har förseelsen varit ägnad

att för annan medföra obehag av

någon betydenhet eller skada till person

eller egendom, dömes till dagsböter.

Har någon---------

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 §, 22 § andra stycket eller §

må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande,

skall på anmodan av länsstyrelsen

utmätningsmannen föranstalta om

alt åtgärden vidtages.

----avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 § eller 22 § andra stycket må länsstyrelsen

utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande skall på anmodan

av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Denna lag träder i kraft den

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslag

till

tillägg av ett andra stycke till 5 § andra stycket 5. i 1960 års vägsakkunnigas

förslag till lag om allmänna vägar (SOU 1968:17)

(1900 års vägsakkunnigas förslag) (Föreslagen lydelse)

5 § andra stycket 5

Genom tjänliga renhållningsåtgärder skall vägområdet hållas i sådant

skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, tillgodoser

skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vad nu sagts gäller icke sådan

väg inom stadsplan eller byggnadsplan, som enligt gällande trafikföreskrifter

får användas för gångtrafik.

Vad ovan stadgas om renhållning

av vägområde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om mark intill

femtio meter därifrån inom område,

för vilket icke fastställts stadsplan

eller byggnadsplan.

Länsstyrelsen äger vid behov medgiva inskränkning i de åtgärder, som

enligt vad nu sagts skall vidtagas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i lagen om enskilda vägar den 3 september 1939 (nr 608)

Härigenom förordnas att 3, 12 och 87 §§ lagen om enskilda vägar den 3

september 1939 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §

Väghållning omfattar byggande av

väg, vägunderhåll och vinterväghållning.

Såsom byggande

Till vägunderhåll

Väghållning omfattar byggande av

väg, vägunderhåll, vägrenhållning

och vinterväghållning.

av väg.

av färja.

Vägrenhållning omfattar tjänliga

renhållningsåtgärder för att hålla

vägområdet i sådant skick, som, utöver

vad som erfordras för samfärdselns

behov, tillgodoser skäliga sanitära

hänsyn och trevnadshänsyn.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad ovan stadgas om renhållning

av vägområde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om mark intill

femtio meter därifrån inom område,

för vilket icke fastställts stadsplan

eller byggnadsplan.

Vinterväghållning omfattar --------avsevärd olägenhet.

12 §

Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll

eller vinterväghållning skall

av de väghållningsskyldiga utföras

antingen gemensamt eller, efter vägdelning,

så att envar av dem eller,

där särskilda omständigheter därtill

föranleda, vissa eller samtliga gemensamt

stå i ansvar för viss sträcka

å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som

fråga är om vägbyggnad, vägunderhåll

eller vinterväghållning, hänsyn

tagas till sådana omständigheter,

som inverka på kostnaden i motsvarande

avseende, så att, där större

svårighet möter, skälig minskning i

väglott däremot beräknas. I följd

härav skall, i den mån anledning därtill

förekommer, delning av väg verkställas

särskilt för byggandet, särskilt

för underhållet och särskilt för

vinterväghållningen, ändå att den enligt

It § å varje fastighet belöpande

andelen är densamma beträffande

vart och ett av dessa slag av väghållning.

Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll,

vägrenhållning eller vinterväghållning

skall av de väghållningsskyldiga

utföras antingen gemensamt

eller, efter vägdelning, så att envar av

dem eller, där särskilda omständigheter

därtill föranleda, vissa eller

samtliga gemensamt stå i ansvar för

viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som

fråga är om vägbyggnad, vägunderhåll,

vägrenhållning eller vinterväghållning,

hänsyn tagas till sådana

omständigheter, som inverka på kostnaden

i motsvarande avseende, så

att, där större svårigheter möter, skälig

minskning i väglott däremot beräknas.

I följd härav skall, i den mån

anledning därtill förekommer, delning

av väg verkställas särskilt för

byggandet, särskilt för underhållet,

särskilt för renhållningen och särskilt

för vinterväghållningen, ändå

att den enligt 11 § å varje fastighet

belöpande andelen är densamma beträffande

vart och ett av dessa slag

av väghållning.

87

Underlåter vägförening att vederbörligen

bygga eller underhålla någon

av föreningens vägar eller fullgöra

vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,

där densamma finner det

med hänsyn till ortsförhållandena

påkallat, så ock på begäran av ägare

eller innehavare av fastighet, som

icke ingår i föreningen men förvärvat

rätt att begagna vägen, förelägga

§

Underlåter vägförening att vederbörligen

bygga eller underhålla någon

av föreningens vägar eller fullgöra

vägrenhållning eller vinterväghållning

därå, må länsstyrelsen, där

densamma finner det med hänsyn

till ortsförhållandena påkallat, så ock

på begäran av ägare eller innehavare

av fastighet, som icke ingår i föreningen

men förvärvat rätt att be
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

föreningen viss tid, inom vilken erforderliga

åtgärder skola hava företagits

vid äventyr att åtgärderna varda

verkställda genom länsstyrelsens

försorg på föreningens bekostnad.

(Föreslagen lydelse)

gagna vägen, förelägga föreningen

viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder

skola hava företagits vid äventyr

att åtgärderna varda verkställda

genom länsstyrelsens försorg på föreningens

bekostnad.

— av länsstyrelsen.

---därtill äro.

Där i----

På framställning

Denna lag träder i kraft den

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

103

Bilaga 2

Vägsakknnnigas lagförslag

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 14 december 1956 (nr 619)

om skyldighet att renliålla gata m. m.

Härigenom förordnas dels alt 1 och 4 §§ lagen den 14 december 1956 om

skyldighet att renhålla gata in. in. sl

dan anges, dels att i lagen skall inf Öl

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

1

Renhållning i stad inom område,

för vilket stadsplan fastställts, av gata,

torg, park och annan sådan allmän

plats samt allmän väg åvilar

staden. Samma lag vare beträffande

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is ävensom sändning eller

annan åtgärd till motverkande av

halka i den mån ej åtgärden ankommer

på kronan såsom väghållare.

I fråga ----------

4

Vad i denna lag är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning för köping

ävensom annat samhälle, där

bestämmelserna för stad i byggnadslagen

den 30 juni 1947 skola tillämpas.

I sådant samhälle äger den

myndighet som eljest utövar samhällets

beslutanderätt den befogenhet

som i stad tillkommer stadsfullmäktige.

all erhålla ändrad lydelse på sätt ne■as

en ny paragraf, betecknad 5 §, av

(Föreslagen Igdelse)

§■

Renhållning i stad inom område,

för vilket stadsplan fastställts, av gata,

torg, park och annan sådan allmän

plats samt allmän väg åvilar

staden. Samma lag vare beträffande

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is, rensning och upptining av

rännstensbrnnn, sändning eller annan

åtgärd till motverkande av halka

samt bortförande av material s,om för

sådant ändamål påförts. Vad nu

sagts gäller dock icke om åtgärden

ankommer på kronan som väghållare.

---för densamma.

§•

Vad i 1—3 §§ är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning för köping

ävensom annat samhälle, där bestämmelserna

för stad i byggnadslagen

den 30 juni 1947 skola tillämpas.

I sådant samhälle äger den myndighet

som eljest utövar samhällets beslutanderätt

den befogenhet som i

stad tillkommer stadsfullmäktige.

5 §■

Såvitt angår allmän väg, som enligt

gällande trafikföreskrifter får

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

användas för gångtrafik, skall vad

här ovan är föreskrivet rörande skyldighet

för stad, köping och annat

samhälle att ombesörja renhållning

äga tillämpning även inom område

med byggnadsplan.

I fråga om sådan inom område

med stadsplan eller byggnadsplan belägen

väg, som avses i första stycket,

svarar landskommun, inom vilken

vägen är belägen, för renhållning i

samma omfattning som stad.

Denna lag träder i kraft den

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

105

Bilaga 3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas, att 23, 24, 37, 39 och 40 §§ naturvårdslagen (1964:

822) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

23

Envar skall tillse att han ej skräpar

ned i naturen med plåt, glas,

plast, papper, avfall eller annat, så

att därav kan uppkomma otrevnad

eller skada för annan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar skall tillse att han ej skräpar

ned i naturen eller vid bebyggelse

med plåt, glas, plast, papper, avfall

eller annat.

24 8.

Har på viss plats i naturen skräpats

ned eller eljest osnyggats och

kan därav för närboende eller andra

uppkomma obehag av någon betydenhet

eller skada till person eller

egendom, äger länsstyrelsen förelägga

den som vållat eller eljest är

ansvarig för nedskräpningen eller

osnyggandet att iordningställa platsen

samt vidtaga erforderliga förebyggande

åtgärder för framtiden.

Vad nu — — —--------

Har på viss plats i naturen skräpats

ned eller eljest osnyggats, äger

hälsovårdsnämnden förelägga den

som vållat eller eljest är ansvarig för

nedskräpningen eller osnyggandet

att iordningställa platsen samt vidtaga

erforderliga förebyggande åtgärder

för framtiden.

annan ordning.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller

föreskrift som meddelats enligt 5,

8, 10, 11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 §

första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag

i strid mot förbudet i 18 §

eller förordnande enligt 19 § eller

föreskrift som meddelats i samband

med tillstånd till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 §

första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

Till böter eller fängelse i högst sex

månader dömes den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift

som meddelats enligt 5, 8, 10,

11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket

första punkten,

3. utför täkt eller annat arbetsföretag

i strid mot 18 § eller förordnande

enligt 19 § eller föreskrift som

meddelats i samband med tillstånd

till företaget,

samt. Nr so

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

grovt, må dömas till fängelse i högst

sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i

23 § och har förseelsen varit ägnad

att för annan medföra obehag av

någon betydenhet eller skada till person

eller egendom, dömes till dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

4. bryter mot 22 § första stycket,

eller

5. skräpar ned i naturen eller vid

bebyggelse, om ej gärningen är belagd

med straff i brottsbalken.

Är gärning som sägs i första stycket

5 ringa dömes ej till ansvar.

39 §.

Har någon begått gärning som avses

i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen

vid vite förelägga honom

att rätta vad olagligen skett. Överexekutor

äger ock meddela handräckning

för sådant ändamål. Ansökan

om handräckning må göras av

allmän åklagare, statens naturvårdsverk,

länsstyrelsen, länsarkitekten

eller den kommunala myndighet som

handhar naturvårdsfrågor. Beträffande

sådan handräckning gälla enahanda

bestämmelser som äro stadgade

för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §,20 §,

21 §, 22 § andra stycket eller 24- § må

länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Har någon begått gärning som avses

i 37 § första stycket 1—4, äger

länsstyrelsen vid vite förelägga honom

att rätta vad olagligen skett.

Överexekutor äger ock meddela

handräckning för sådant ändamål.

Ansökan om handräckning må göras

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk,

länsstyrelsen, länsarkitekten

eller den kommunala myndighet

som handhar naturvårdsfrågor.

Beträffande sådan handräckning

gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 § eller 22 § andra stycket må

länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta vite

vid meddelande av föreläggande

enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet,

äger nämnden låta vidtaga

åtgärden på den försumliges bekostnad.

40 §.1

Talan mot länsstyrelses —----naturvårdens intressen.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut

enligt denna lag föres genom

besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Senaste lydelse 1967: 377.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

107

2) Förslag

till

Kommunal renhållningslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som

föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata,

torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där

röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för

att motverka halka. Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra

motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga

åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av

staten som väghållare.

När särskilda skäl föreligger, får Konungen på framställning av kommunen

medge undantag från första stycket.

2 §

Kommun kan ålägga den som äger fastighet inom område med fastställd

stadsplan, eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten enligt

kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i

1 § första stycket i fråga om mark som behövs för gångtrafik omedelbart

utanför fastigheten.

Har person som avses i första stycket icke tidigare haft sådan skyldighet,

skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

3 §

Har på sådan plats i naturen som icke avses i 1 § men där allmänheten

äger att fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kommunen

att återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser

skäliga anspråk.

Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten enhgt

lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras

av annan.

......4 §

Kommun ar skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning

forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall

och därmed jämförligt avfall.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande

annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket

skall forslas bort genom kommunens försorg.

o När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg,

får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga

befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från

skyldighet enligt första stycket.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

5 §

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom

besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt

den 1 januari 1971.

Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. in. skall upphora

att gälla vid utgången av år 1970.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943:431) om allmänna vägar

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna

lydelse.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Väg skall--— tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels---av färja.

Vintertid omfattar —--av dragare.

Till underhåll av väg räknas även

renhållning som avses i 5 a §.

5 a f.

Genom renhållning skall vägområde

hållas i sådant skick, att skäliga

sanitära hänsyn och trevnadshänsyn

bli tillgodosedda. Detsamma gäller i

fråga om mark till en bredd av 25

meter intill parkerings- eller rastplats

som hör till vägen, i den mån

allmänheten har tillträde till marken.

Inom område med stadsplan eller

byggnadsplan äger vad ovan sagts

tillämpning endast på vägområde för

motorväg eller motortrafikled.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

109

4) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3

Allmän plats, som i 2 § första stycket

sägs, skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,

genom snöröjning

jämte undanskaffande av snö och is

ävensom genom sändning eller annan

åtgärd till motverkande av halka hållas

i sådant skick, som med hänsyn

till ortsförhållandena, platsens belägenhet

inom samhället och omständigheterna

i övrigt tillgodoser skäliga

anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och nedskräpande

föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av halka,

rensning och upptining av rännstensbrunn,

borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jämförlig

åtgärd.

Angående fullgörandet av renhållningsskyldighet,

som nu sagts, är

stadgat i lagen om skyldighet att renhålla

gata m. m.

(Föreslagen lydelse)

§•

Allmän plats inom stadsplanelagt

område och allmän väg inom byggnadsplanelagt

område skall genom

tj änliga renhållningsåtgärder, genom

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is ävensom genom sändning

eller annan åtgärd till motverkande

av halka hållas i sådant skick, som

med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet inom samhället

och omständigheterna i övrigt tillgodoser

skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och nedskräpande

föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av halka,

rensning och upptining av rännstensbrunn

och ledning som förbinder

sådan brunn med allmän avloppsledning,

borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jämförlig

åtgärd.

Angående fullgörandet av skyldighet,

som nu sagts, finnas särskilda

bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas, att 51, 65 och 84 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

51

Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort

skall bortforslas till allmän

avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning eller på annat

sätt så omhändertagas, att sanitär

olägenhet ej uppstår.

§•

Orenlighet och avfall skall bortforslas

till allmän avstjälpningsplats

eller allmän destruktionsanläggning

eller på annat sätt så omhändertagas,

att sanitär olägenhet ej uppstår.

65 §.

lokal hälsovårdsordning.

De ytterligare

Sådan föreskrift må icke avse förhållande,

som reglerats genom annan

allmän författning än denna

stadga. Vid meddelande av föreskrift

skall tillses, att därigenom icke lägges

onödigt tvång på allmänheten eller

eljest göres obefogad inskränkning

i den enskildes frihet.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande,

som reglerats genom annan

allmän författning än denna

stadga eller 4 § andra stycket kommunala

renhållning slag en den

. Vid meddelande av föreskrift

skall tillses, att därigenom

icke lägges onödigt tvång på allmänheten

eller eljest göres obefogad inskränkning

i den enskildes frihet.

84 §.

Bryter någon mot bestämmelse i

lokal hälsovårdsordning och skall

förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter

någon att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som meddelats

med stöd av 70 §, straffes, om ej gärningen

är belagd med straff i annan

författning, med böter, högst trehundra

kronor. Har förseelsen avsett

åliggande av större vikt eller har

därigenom förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter

ådömas.

Bryter någon mot bestämmelse i

lokal hälsovårdsordning och skall

förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter

någon att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som meddelats

med stöd av 70 §, dömes, om ej gärningen

är belagd med straff i annan

författning, till böter, högst femhundra

kronor. Har förseelsen avsett

åliggande av större vikt eller har

därigenom förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter

ådömas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 197(

in

6) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1

Kommun äger besluta att avgift

för bortforsling, omhändertagande

och oskadliggörande av orenlighet

och avfall, som uppsamlats inom

kommun vid renhållning enligt hälsovårdsstadgan

den 19 december

1958 (nr 663), skall utgå till kommunen

eller till den som utför renhållningen

på uppdrag av kommunen.

§•

Kommun äger besluta att avgift

för bortforsling, omhändertagande

och oskadliggörande av orenlighet

och avfall, som uppsamlats inom

kommunen vid renhållning enligt

4 § kommunala renhållning slag en

(1970: ), skall utgå till kommu
nen

eller till den som utför renhållningen

på uppdrag av kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Iiungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 17 augusti 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

27 maj 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över förslag till lag om ändring i naturvårdslagen

och förslag till kommunal renhållning slag såvitt avsåge 2 §.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Swen Westberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

23 §

Det i paragrafen upptagna förbudet mot nedskräpning anges för närvarande

gälla ”i naturen”. Enligt förarbetena till motsvarande stadgande i

1952 års naturskyddslag åsyftas härmed ”skog och mark”. I regel är det

tydligen fråga om områden som icke lagts under detaljplan men även vissa

områden under sådan plan kan omfattas, t. ex. större parkområden av strövkaraktär

och grönområden för fritidsbebyggelse. Bebyggda områden torde

falla utanför begreppet naturen. Särskilt gäller detta naturligtvis helt stadsrnässig

bebyggelse. Syftet med den ändring som föreslås i paragrafen är

bland annat att göra förbudet generellt tillämpligt så att det även kommer

att gälla bebyggda områden. I det remitterade förslaget har man sökt

uppnå detta genom att förbudet förklaras gälla, utom i naturen, även ”vid

bebyggelse”. Enligt lagrådets mening anger denna term dock inte med tillräcklig

tydlighet den vidsträckta tillämpning som avses. Det ter sig främmande

att beteckna t. ex. inre områden i en stad såsom områden ”vid bebyggelse”.

Mot det föreslagna uttrycket kan vidare anmärkas, att det synes

utgå från att natur och bebyggelse skulle vara varandra helt uteslutande begrepp.

Detta är dock inte fallet. Såsom framgår av vad som redan anförts

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

har man att till natur i naturvårdslagens mening i vissa fall räkna mark inom

bebyggda områden, t. ex. parkområden och grönområden. Mark intill enstaka

bebyggelse på landsbygden torde också ofta vara att anse som natur.

Det föreslagna uttrycket skulle alltså kunna föranleda att begreppet natur

felaktigt kom att tolkas på ett inskränkande sätt, något som skulle vara

olägligt beträffande vissa andra stadganden där man genom att använda

detta ord avgränsar stadgandets tillämpningsområde, t. ex. 24 §. Slutligen

kan mot det föreslagna uttrycket ”vid bebyggelse” även erinras, att det i

hälsovårdsstadgan (47 §), som det vill synas, har en något annan betydelse

än i det remitterade förslaget; i hälsovårdsstadgan torde begreppet icke omfatta

t. ex. torg och andra större öppna platser.

Av anförda skäl bör enligt lagrådets mening det i den föreslagna lagtexten

upptagna uttrycket ”i naturen eller vid bebyggelse” jämkas. Enklast

synes vara att helt allmänt förklara, att nedskräpning icke får ske ”utomhus,

vare sig i naturen eller inom bebyggda områden”.

N edskräpningsf örbudet, som är straff sanktionerat i 37 §, skall enligt det

remitterade förslaget vara tillämpligt oberoende av vem som är ägare till

marken och alltså även beträffande privata tomter och annan enskild tillhörig

mark. Detsamma blir fallet även med den av lagrådet föreslagna formuleringen.

Det kan emellertid ifrågasättas om icke viss begränsning

bör göras. Sådan nedskräpning som äger rum på område, dit allmänheten

icke äger tillträde och som inte heller ligger inom synhåll från väg eller annan

plats där allmänheten får färdas fritt, bör i allmänhet inte kunna bli

föremål för ingripande. Med hänsyn till den allmänna innebörden av 23 §

synes emellertid en begränsning av detta slag icke böra upptagas i detta

stadgande utan hellre införas i straffbestämmelserna i 37 §.

37 §

Det allmänna nedskräpningsförbudet i 23 § har enligt lagens nu gällande

lydelse en vidare omfattning än som täcks av den mot nedskräpning riktade

straffsanktionen i andra stycket förevarande paragraf. Enligt det remitterade

förslaget kommer däremot straffbestämmelsen i 37 § att helt motsvara

området för det i 23 § föreslagna förbudet med endast den begränsningen,

att ansvar ej skall ådömas om gärningen är ringa.

I remissprotokollet har inte närmare belysts under vilka förhållanden en

gärning som innefattar nedskräpning skall anses vara ringa. Uppenbarligen

måste den närmare gränsdragningen härvidlag överlämnas åt rättstillämpningen.

Såsom anförts i remissprotokollet innebär redan uttrycket ”skräpa

ned” i sig självt ett visst kvalifikationskrav. Lagrådet delar för sin del

rikspolisstyrelsens uppfattning, att sådana bagatellartade handlingar såsom

bortkastande av en enstaka bussbiljett, cigarrettfimp eller liknande, i regel

måste falla utanför det straffbara området. I anslutning härtill bör emellertid

erinras om att i det kommittébetänkande som ligger till grund för det

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

remitterade förslaget (s. 115, jfr remissprotokollet s. 15) uttalats, att den i

dag omfattande nedskräpningen till väsentlig del uppkommer som resultat

av ett stort antal var för sig relativt oskyldiga nedskräpningar, att den samlade

effekten av sådana smärre nedskräpningar blir helt oacceptabel samt

att om sådan kollektiv nedskräpning skall kunna motverkas självfallet varje

enskild nedskräpningshandling måste vara förbjuden och kunna straffas.

Den uppfattning, åt vilken kommittén sålunda givit uttryck har inte

motsagts i remissprotokollet. Det torde därför böra antagas, att en i och

för sig obetydlig handling med hänsyn till de omständigheter under vilka

den kommit till stånd likväl bör anses vara nedskräpning som icke är ringa,

t. ex. om — såsom i det av kommittén angivna fallet — det framstår såsom

uppenbart, att den utgör ett led i en allvarlig kollektiv nedskräpning. Det

torde också utan vidare vara klart, att vad som på en plats måste bedömas

vara en ”ringa” nedskräpning på ett annat och mera känsligt område får

anses utgöra en gärning, som alls inte kan bedömas såsom ringa. I detta

sammanhang bör Aridare erinras om den ”nedskräpning” kring jordbruksbyggnader

på landet som ofta måste tolereras.

Enligt förslaget skall straff för brott mot nedskräpningsförbudet ej ådömas

om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Verklig konkurrens

mellan straffbestämmelsen under 5 och straffbud i brottsbalken torde kunna

uppstå endast i sällsynta fall. Behovet av en särskild konkurrensregel

kan därför ifrågasättas. Det synes för övrigt ingalunda vara självklart att

de konkurrensspörsmål som här kan uppkomma bör utan undantag lösas

på det sätt som föreslagits. Om någon gjort sig skyldig till åverkan, ett

brott som i brottsbalken icke är belagt med svårare straff än böter, och genom

samma gärning brutit mot nedskräpningsförbudet, ter det sig tvärtom

mest naturligt att tillämpa både 12 kap. 2 § brottsbalken och den strängare

straffbestämmelsen i förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening bör

uppkommande konkurrensfall kunna tillfredsställande lösas i rättstillämpningen

utan att en särskild konkurrensregel intages i lagtexten. Det förordas

därför att den föreslagna regeln får utgå.

Under hänvisning till vad som anförts vid 23 § och förevarande paragraf

förordar lagrådet, att punkten 5 i 37 § får följande lydelse: åsidosätter stadgandet

i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke

äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa. Härvid utgår 37 §

andra stycket.

Förslaget till lag om kommunal renhållning

2 §

Enligt 2 § i den nu gällande gaturenhållningslagen avser fastighetsägarens

renhållningsskyldighet ”gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt

utrymme utanför fastigheten”. Motsvarande bestämmelse i förslaget lämnar

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

föreskrift om renhållningsskyldighet beträffande ”mark som behövs för

gångtrafik omedelbart utanför fastigheten”.

Angående den närmare innebörden av fastighetsägares skyldighet anfördes

i det betänkande (SOU 1954: 37) som ligger till grund för nuvarande lag

(se NJA II 1956 s. 294 f, jfr Carl Persson: Allmänna ordningsstadgan m. in.,

1958, s. 206 f): Skyldigheten avser i främsta rummet trottoaren eller gångbanan

utanför fastigheten —--. Därest gatan är försedd med plantering

eller liknande anordning intill fastigheten, bör fastighetsägaren kunna åläggas

renhålla ej blott gångbana å gatan utan även tillfart dit över planteringen;

av att skyldigheten angives gälla utanför fastigheten torde följa att den

icke kan avse en gata som ligger på andra sidan av ett parkområde. — Departementschefen

(NJA II 1956 s. 294) förklarade att vad utredningen anfört

angående den närmare innebörden av fastighetsägarens renhållningsskyldighet

icke föranledde någon erinran från hans sida.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden synes den föreslagna lydelsen av 2 §

innebära en saklig ändring genom att ordet ”omedelbart” tillagts, möjligen

också genom att bestämningen ”utanför fastigheten” hänföres till gångtrafik

i stället för till gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme.

Av vad departementschefen anfört om ifrågavarande paragraf i förslaget

framgår emellertid icke att någon ändring varit åsyftad.

Då bestämningen av fastighetsägarens skyldighet är av icke ringa praktisk

betydelse, bör den nu gällande lydelsen bibehållas.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag ur protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist,

Aspling, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag såvitt avser 2 § och anför.

.lag biträder lagrådets förslag om ändringar i de remitterade lagförslagen.

I konsekvens med den av lagrådet föreslagna ändringen i 23 § naturvårdslagen

bör orden ”i naturen” i 3 § kommunala renhållningslagen bytas mot

ordet ”utomhus” och viss redaktionell jämkning dessutom vidtas i samma

paragraf.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t

dels föreslår riksdagen att, med angivna ändringar, antaga förslagen till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag,

samt de vid statsrådsprotokollet den 27 maj 1970 fogade förslagen till

3) lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar,

4) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter,

dels inhämtar riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den

27 maj 1970 fogade förslagen till

5) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Andersson

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 117

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Författningsförslag................................................ 3

Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822).............. 3

Förslag till kommunal renhållningslag.............................. 5

Förslag till lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar...... 6

Förslag till lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter

...................................................... 7

Förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) 8

Förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)...... 9

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 maj 1970.......................... 10

Inledning .................................................... 10

Nuvarande förhållanden.......................................... 12

Ansvaret för renhållning enligt gällande rätt m. m................. 12

Flälsovårdslagstiftningen .................................... 12

Kommunal gaturenhållning.................................. 15

Väglagstiftningen .......................................... 16

Naturvårdslagen .......................................... 17

Bilvraken .................................................. 18

Förpackningarna ............................................ 20

Kommittén.................................................... 22

Allmänna synpunkter ........................................ 22

Nedskräpningen.............................................. 23

Förbud .................................................. 23

Sanktioner................................................ 24

Tillsyn .................................................. 25

Bilvraken .................................................. 27

Förpackningarna ............................................ 29

Benhållningen .............................................. 32

Bebyggelseområde.......................................... 32

Vägområde................................................ 32

Naturområde.............................................. 34

Organisation .............................................. 37

Forskningen ................................................ 42

Kostnader.................................................. 43

Remissyttrandena .............................................. 43

Allmänna synpunkter ........................................ 43

Nedskräpningen.............................................. 45

Förbud .................................................. 46

Sanktioner................................................ 47

Tillsyn .................................................. 49

Bil vraken .................................................. 50

Förpackningarna ............................................ 54

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Renhållningen .............................................. 62

Bebyggelseområde.......................................... 62

Vägområde................................................ 62

Naturområde.............................................. 68

Organisation .............................................. 71

Forskningen ................................................ 77

Kostnader.................................................. 79

Departementschefen.............................................. 79

Inledning .................................................. 79

Nedskräpningen och renhållningen .............................. 80

Allmänna synpunkter ...................................... 80

Specialmotivering.......................................... 84

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen................ 84

Förslaget till kommunal renhållningslag...................... 85

Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna vägar........ 90

Övriga författningsförslag.................................. 91

Övriga frågor................................................ 91

Bilvraken ................................................ 91

Förpackningarna .......................................... 92

Forskningen .............................................. 94

Kostnader................................................ 94

Hemställan.................................................. 96

Bilaga 1 Kommitténs författningsförslag.............................. 97

Bilaga 2 Vägsakkunnigas lagförslag.................................. 103

Bilaga 3 De till lagrådet remitterade förslagen samt övriga förslag till författningsändringar

................................................ 105

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 oktober 1970 ........................ 112

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 oktober 1970 ...................... 116

KARCUS BOKTR. STHLM l?/0 700262

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 3LU 1970:90 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Ma:ts proposition med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen s. 1 i texten
  2. 3LU 1970:77 Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder mot förorening genom olja. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisa s. 1 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RÅ 1993 ref. 41 ur registret
  2. RH 1995:97 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. JT 1997/98 s. 1008 s. 1008 · s. 1009 i texten · dokumentnivå