Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall

1970-10-16 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:161, Med förslag till lag om ändring i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

1

Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning,

lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall;

given Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att anta härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen (1962: 270) om

äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 1962 års lag om äganderättsutredning,

lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall som syftar till att

underlätta och effektivisera verksamheten för sanering av oklara äganderättsoch

lagfartsförhållanden. Den nuvarande bestämmelsen att beslut om lagens

tillämpning skall fattas av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall ersätts med föreskrifter

som innebär att det i princip överlämnas åt överlantmätaren att förordna

om äganderättsutredning. F. n. behövs alltid minst två sammanträden

med sakägarna. Enligt förslaget kommer en förrättning i vissa fall att kunna

handläggas vid ett enda sammanträde. Slutligen framläggs förslag om möjlighet

för förrättningsmannen att förordna att inteckning som besvärar endast

viss del av ägolott efter förrättningen skall besvära hela ägolotten. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr isi

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart

och sammanläggning av fastigheter i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962:270) om äganderättsutredning,

lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall1

dels att 1, 2 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §-1 2

Beträffande område där äganderätten

till fastigheter är oviss må

Konungen, om det från allmän och

enskild synpunkt är av väsentlig betydelse

att ovissheten undanröjes

samt åtgärder härför lämpligen böra

vidtagas i ett sammanhang, förordna

att äganderättsutredning skall ske

enligt bestämmelserna i denna lag.

Beträffande område där äganderätten

till fastigheter är oviss må

förordnas att äganderättsutredning

skall ske enligt bestämmelserna i

denna lag, om det från allmän och

enskild synpunkt är av väsentlig betydelse

att ovissheten undanröjes

samt åtgärder härför lämpligen böra

vidtagas i ett sammanhang.

Förordnande om äganderättsutredning må — — — sakna lagfart.

Förordnande om äganderättsutredning

meddelas av överlantmätaren

efter samråd med inskrivningsdomaren

och övriga myndigheter vilkas

hörande kan vara av betydelse

för ärendets avgörande. Framkomma

härvid skilda uppfattningar eller

är ärendet av annan anledning svårbedömt,

skall det dock överlämnas

till lantmäteristyrelsen för avgörande.

2 §•

Äganderättsutredning sker vid förrättning.

Förrättningsman förordnas

av lantmäteristyrelsen. Härtill utses

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1963:122.

2 Senaste lydelse 1963:122.

Äganderättsutredning sker vid förrättning.

Förrättningen verkställes, i

fråga om område där fastighetsre
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

3

(Nuvarande lydelse)

lantmätare eller annan som äger erforderlig

kunskap och erfarenhet

samt jämväl i övrigt är lämplig för

uppdraget.

Vad enligt

(.Föreslagen lydelse)

gister för stad skall föras, av den

som på grund av tjänst eller förordnande

är behörig att där förrätta avstyckningar

och i annat fall av distriktslantmätaren.

Lantmäteristyrelsen

får förordna annan lämplig

person att vara förrättningsman.

— beträffande förrättningen.

7 §•

Förrättningsmannen skall---—--för äganderättsutredningen.

Härefter skall---------— sin talan.

Med alla kända sakägares medgivande

får vad som föreskrives i första

och andra styckena fullgöras redan

vid första sammanträdet.

Sa§.

Besväras endast viss del av ägolott

av beviljade eller sökta inteckningar,

äger förrättningsmannen förordna,

att med ägolottens upptagande

i äganderättsförteckningen skall

följa samma verkan som om den av

inteckningar besvärade delen av ägolotten

och återstoden därav utgjort

fastigheter, vilka sammanlagts enligt

lagen (1926:336) om sammanläggning

av fastigheter å landet. För sådant

förordnande kräves medgivande

av den som enligt äganderättsförteckningen

är ägare till ägolotten.

Om förordnande enligt första stycket

skall anteckning göras i intecknings-

eller fastighetsboken å inskrivningsdag

som avses i 13 § tredje

stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

Utdrag av protokollet över justitiärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25

september 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen

om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa

fall samt anför.

Inledning

Äganderätten till fastigheter är oklar i betydande omfattning i olika

delar av vårt land, framför allt i Kopparbergs län. Oklarheterna har ofta

sin grund i sämjedelningar eller andra privata jorddelningsåtgärder som

har brutit sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den

civilrättsliga uppdelningen av fastigheterna. Där sådana uppdelningar har

förekommit i större omfattning är det vidare vanligt att ägarna till fastighetsdelarna

helt eller delvis saknar lagfart på sina innehav. Det finns

områden där avsaknaden av lagfart utgör ett lika stort problem som oklarheten

beträffande äganderätten.

Bland de olägenheter som oklarheter och brister av nyss nämnt slag framkallar

kan till en början nämnas att de starkt försvårar all normal fastighetsbildningsverksamhet.

De medför härigenom ett allvarligt hinder för

rationaliseringssträvanden inom jord- och skogsbruk. Motsvarande effekt

blir märkbar när fråga uppkommer om markens ändamålsenliga utnyttjande

för tätortsnäringar eller bebyggelse i övrigt. Detsamma kan gälla

kommunala ansträngningar att skapa behövliga markreserver för framtida

bostadsbyggande. Svårigheter och olägenheter av nu nämnda eller liknande

slag drabbar inte bara allmänna intressen utan är i de flesta fall mycket

kännbara även för berörda enskilda markägare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

5

Gällande rätt in. m.

Nu berörda problem har sedan lång tid tillbaka uppmärksammats av

statsmakterna och har föranlett en förhållandevis omfattande lagstiftningsverksamhet.

Från början har denna lagstiftning i betydande utsträckning

haft karaktär av speciallagstiftning för vissa delar av Kopparbergs län.

Detta gäller bl. a. lagen (1932: 223) med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län och lagen (1943: 302)

med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning

av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.

Sistnämnda lag ersattes år 1962 av den nu gällande lagen (1962: 270) om

äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall

(ÄUL). Även dess tillämpningsområde var från början begränsat till Kopparbergs

län. Sedan det konstaterats att tilltrasslade fastighetsförhållanden

av jämförbar karaktär med dem som finns i detta län gjort sig märkbara

även inom andra delar av landet, bl. a. i Gävleborgs län, utvidgades lagens

tillämpningsområde påföljande år till hela riket (1963: 122).

Enligt ÄUL kan efter förordnande av Kungl. Maj :t anordnas särskild förrättning

för att sanera äganderätts- och lagfartsförhållandena inom område

där äganderätten till fastigheter är oviss eller där fastighetsägarna i betydande

omfattning saknar lagfart. Förrättningsman förordnas av lantmäteristyrelsen.

Sedan förrättningsmannen skaffat in utdrag ur fastighetsregister

och upprättat sammanställningar över lagfarts- och inteckningsförhållanden

som kan ha betydelse för äganderättsutredningen skall han utfärda kungörelse

och kallelser till ett första sammanträde med berörda sakägare. Vid

detta sammanträde skall förrättningsmannen redogöra för förrättningens

omfattning och ändamål samt ge sakägarna tillfälle att ta del av fastighetsregisterutdragen

och sammanställningarna över lagfarts- och inteckningsförhållandena.

Han skall därefter förelägga sakägarna att inom viss tid, minst

en månad, anmäla sina äganderättsanspråk samt förete sådana handlingar

och lämna sådana upplysningar om hävdeförhållanden m. m. som kan vara

av betydelse för äganderättsutredningen. Med ledning av erhållna uppgifter

och annan tillgänglig utredning upprättar förrättningsmannen en sammanställning

över anspråken och övriga för förrättningen betydelsefulla förhållanden.

Denna sammanställning läggs fram för sakägarna vid ett nytt

sammanträde. Sedan sakägarna slutfört sin talan prövar förrättningsmannen

vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet eller mark

inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter. Dessa avgöranden

redovisas i en särskilt upprättad förteckning (äganderättsförteckning).

Genom att den uppdelning i ägolotter som framgår av äganderättsförteckningen

läggs till grund för fastighetsregistreringen legaliseras sämjedelningar,

sämjeägoutbyten och liknande privata jorddelningsåtgärder som har

Ij- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 161

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

kommit till stånd före den 1 juli 1962. Verkan av förrättningen blir vidare

att lagfart kan meddelas för den som i äganderättsförteckningen upptagits

som ägare till fast egendom. I vissa fall kan förrättningen dessutom leda till

sammanläggning av fastigheter.

Den föreslagna nya jordabalken (prop. 1970: 20) och den av 1970 års riksdag

antagna fastighetsbildningslagen (prop. 1969:128, 3LU 1970:35, rskr

189), vilka är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972, bygger på förutsättningen

att den civilrättsliga uppdelningen av fast egendom och den officiella

fastighetsindelningen skall stämma överens. Såvitt avser jordabalksförslaget

kan i detta sammanhang särskilt pekas på de betydelsefulla nya

reglerna om förbud mot inskrivning i andel av fastighet (7 kap. 9 § och 22

kap. 2 §). För innehavare av sämjelott kan vidare fastighetsbildningslagens

ikraftträdande få kännbar praktisk betydelse genom att det inte längre blir

möjligt att göra avstyckning från sådan lott (jfr 10 kap. 1 och 2 §§).

Behovet av en skyndsam och fullständig sanering av äganderättsförhållandena

har under senare tid fått ytterligare aktualitet och styrka genom

det pågående arbetet med eu reform av fastighetsregistreringen i enlighet

med riktlinjer som har antagits av 1968 års riksdag (prop. 1968: 1 Bil. 4

s. 10, 3LU 5, rskr 80).

Som ett led i strävandena att råda bot på de olägenheter av skilda slag

som privata jorddelningar förorsakar och skapa bättre förutsättningar för

en smidig övergång och anpassning till den lagstiftning på fastighetsrättens

område som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972 har lagstiftningen

om legalisering av privata jorddelningar blivit föremål för översyn.

Lagen (1953: 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

har därvid ersatts av legaliseringslagen (1968:578). Denna lag har öppnat

möjlighet att genom ett enkelt och smidigt förfarande tillerkänna

sämj edelningar, privata ägostyckningar samt arealförvärv och andra liknande

överlåtelser som skett före den 1 juli 1962 fastighetsbildande verkan.

Däremot påverkar en legalisering i och för sig inte lagfartsförhållandena.

För fall då det föreligger brister i lagfartshänseende innehåller emellertid

förslaget till jordabalk vissa bestämmelser som bör kunna få praktisk

betydelse när det gäller att efter tillämpning av legaliseringslagen nå i stort

sett samma resultat som med en äganderättsutredning. Jag syftar här på reglerna

om s. k. lagfartssammanträde i 20 kap. 10—13 §§.

Frågan om en översyn av ÄUL aktualiserades under förarbetet till legaliseringslagen

(prop. 1968: 127 s. 29 och 42). En del remissinstanser påpekade

att dittills vunna erfarenheter från tillämpningen av ÄUL var goda men

att lagens praktiska värde ändå var mindre än som skulle varit önskvärt.

Framför allt ansågs att det nuvarande ansökningsförfarandet, med en ofta

lång och tidsödande remissomgång före Kungl. Maj :ts förordnande om äganderättsutredning,

var alltför tungrott. Departementschefen konstaterade att

mycket talade för att en översyn av ÄUL borde komma till stånd. Tillfälle

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

skulle emellertid ges att återkomma till denna fråga i annan ordning eftersom

lantmäteristyrelsen just övervägde att framlägga vissa förslag till en

sådan reform.

Framställning från lantmäteristyrelsen m. m.

I skrivelse den 21 april 1970 har lantmäteristyrelsen redovisat vissa synpunkter

inför den översyn av ÄUL som bör göras inom ramen för arbetet

med följ dlagstiftningen till fastighetsbildningslagen och nya jordabalken.

Skrivelsen innefattar emellertid även en framställning om att vissa ändringar

i ÄUL skall genomföras så skyndsamt som möjligt för att skapa ett

bättre utgångsläge inför ikraftträdandet av nämnda lagar. De reformer som

styrelsen anser vara av denna angelägenhetsgrad är följande. 1. Den nuvarande

bestämmelen att beslut om tillämpning av ÄUL skall fattas av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall bör ersättas med föreskrifter som innebär att det

i princip överlämnas åt överlantmätaren att, efter samråd med inskrivningsdomaren,

förordna om äganderättsutredning. 2. Föreskriften att lantmäteristyrelsen

alltid skall förordna särskild förrättningsman bör ersättas med

regler motsvarande 3 § legaliseringslagen, vilket skulle innebära att den

myndighet som normalt handlägger fastighetsbildningsförrättningar inom

det område som förordnandet avser blir förrättningsman även vid förrättning

enligt ÄUL, om inte lantmäteristyrelsen i visst fall förordnar annan

lämplig person. 3. En viss uppmjukning bör ske av bestämmelserna om kungörelse

och kallelse till äganderättsutredning. 4. För fall då det inte föreligger

någon tvekan om äganderätten till de områden som förrättningen avser

bör det öppnas möjlighet att handlägga förrättningen vid ett enda sammanträde,

om alla sakägare går med på en sådan ordning.

Av lantmäteristyrelsens skrivelse och av annat i ärendet tillgängligt material,

bl. a. ett yttrande av överlantmätaren i Kopparbergs län den 30 juni

1970, framgår bl. a. följande. Förordnande om äganderättsutredning har hittills

meddelats i 54 fall. 40 av dessa avser områden inom Kopparbergs län.

återstoden är fördelade på nio län. Fråga om förordnande om äganderättsutredning

för områden i ytterligare två län har dessutom nyligen aktualiserats.

Hittills verkställda förrättningar i Kopparbergs län omfattar en areal

om 195 000 hektar. Antalet sakägare vid dessa förrättningar uppgår till

10 435. Den legalisering av privata jorddelningar som har skett genom förrättningarna

har inneburit att omkring 12 000 nya ägolotter bildats. Motsvarande

siffror för övriga delar av landet är 7 100 hektar, 1 375 sakägare

och cirka 800 nya ägolotter. Härtill kommer det hittills största enskilda utredningsobj

ektet, Järvsö socken i Gävleborgs län, med en areal om 70 000

hektar och 3 930 fastigheter och sämjelotter. Förrättningen är här klar endast

delvis. Som exempel på mindre områden för vilka förordnande om

äganderättsutredning har meddelats nämner lantmäteristyrelsen bl. a. till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Nöbbelöv nr 3 hörande områden av Nöbbelövs torvmosse i Malmöhus län,

Den av förrättningen direkt berörda arealen understeg här ett hektar. I ett

annat fall (Lindesbergs stad) berörde förrättningen endast sex sakägare.

Beträffande det framtida behovet av äganderättsutredningar upplyser

lantmäteristyrelsen att berörda länsmyndigheter i Kopparbergs län beräknat

att ytterligare 588 000 hektar bör bli föremål för förrättning enligt ÄUL.

Om de personalresurser som f. n. utnyttjas för äganderättsutredningar inom

länet, omkring 45 tjänstemän, i tämligen oförändrad utsträckning får disponeras

för sådan verksamhet även i fortsättningen, bör ifrågavarande arbete

kunna bli slutfört vid mitten av 1980-talet. Bortsett från pågående äganderättsutredningar

inom Järvsö socken synes de förrättningar enligt ÄUL

som berör områden utanför Kopparbergs län kunna handläggas helt inom

ramen för vederbörande fastighetsbildningsmyndighets ordinarie verksamhet

och personalresurser. Det torde nämligen i dessa fall huvudsakligen bli

fråga om att undanröja oklarheter som berör endast ett begränsat område

med relativt få sakägare.

Överlantmätaren i Kopparbergs län konstaterar att erfarenheten har visat

att äganderättsutredning enligt ÄUL utgör ett utomordentligt instrument för

sanering av äganderätts- och fastighetsförhållanden även inom små områden.

Vid fastighetsbildningsförrättningar inom länet berörs mycket ofta fastigheter

som har varit föremål för privat jorddelning. Inom vissa lantmäteridistrikt

gäller sålunda mer än hälften av alla avstyckningsåtgärder avstyckningar

från sämjelotter. För hela länet är den genomsnittliga andelen 30

procent. Eftersom det vid sämjedelning i regel förekommer oklarheter i äganderättsförhållandena

blir förrättningsmannen i dessa fall ofta tvungen att

som underlag för förrättningen verkställa ett omfattande utredningsarbete,

vars nytta f. n. i stort sett är begränsad till det aktuella avstyckningsärendet.

Om det i ett sådant fall blev praktiskt möjligt att tillämpa ÄUL,

skulle detta inte endast underlätta det under alla omständigheter nödvändiga

utredningsarbetet och alltså innebära en arbetskraftsbesparing utan

också leda till att utredningsmaterialet kunde nyttiggöras för sanering av

oklara fastighetsindelnings- och lagfartsförhållanden. En reform som möjliggör

ett sådant förfarande skulle inte bara vara till fördel för lantmäteriverksamheten

under en krävande övergångsperiod utan också bidra till att

det slutliga målet för äganderättsutredningsverksamheten uppnås snabbare.

Departementschefen

Inledning. Från såväl allmän som enskild synpunkt är det av väsentlig

betydelse att alla möjligheter att påskynda och effektivisera äganderättsutredningsverksamheten

blir utnyttjade. Mot bakgrund härav har det länge

stått klart att den översyn av ÄUL som föranleds av fastighetsbildnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

■Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

9

lagens ikraftträdande bör få en omfattning som sträcker sig längre än

till en rent teknisk anpassning till den nya lagstiftningen. Detta följdlagstiftningsärende

förbereds f. n. inom justitiedepartementet och jag räknar

med att en promemoria i ämnet skall kunna sändas ut på remiss i början

av nästa år. Jag är emellertid medveten om att mängden av lagstiftningsreformer

på fastighetsrättens område som skall genomföras den 1 januari

1972 skapar särskilda problem. Det är därför angeläget att tillvarata alla

möjligheter att minska övergångssvårigheterna genom förberedande åtgärder

av skilda slag. Hit hör bl. a. sådana saneringar av fastighetsförhållandena

som kan komma till stånd genom legaliseringar och äganderättsutredningar.

Mot denna bakgrund är det otillfredsställande att gällande regler leder till

att tids- och kostnadskrävande utredningsarbeten i vissa fastighetsbildningsärenden

inte kan utnyttjas i den utsträckning och med de resultat som

framstår som önskvärda. Jag delar därför lantmäteristyrelsens uppfattning

att det finns anledning att redan nu överväga partiella reformer i syfte att

undanröja de svårigheter som möter i sådana sammanhang.

Förordnande om äganderättsutredning. Ett väsentligt hinder mot ett smidigt

utnyttjande av äganderättsutredningsinstitutet ligger enligt lantmäteristyrelsen

i föreskriften att Kungl. Maj :t skall förordna om tillämpning av

lagen i varje särskilt fall. Som skäl för en sådan ordning hänvisades vid

ÄUL:s tillkomst till äganderättsutredningarnas primära betydelse för inskrivningsverksamheten

inom domsagorna, till åtgärdernas extraordinära

natur samt till frågornas samband med personalresurserna.

ÄUL har nu varit i kraft under så lång tid och tillämpats i sådan omfattning

att hittills vunna erfarenheter från lagens tillämpning bör kunna tillmätas

stor betydelse. Det har från skilda håll och i olika sammanhang, bl. a.

vid legaliseringslagens tillkomst, konstaterats att dessa erfarenheter är synnerligen

goda. Besvär mot avslutade förrättningar har anförts endast i ett

fåtal fall och har utan undantag gällt enstaka ägolotter. Osäkerhet beträffande

det vid sin tillkomst som extraordinärt betecknade institutets användbarhet

och tillförlitlighet från rättssäkerhetssynpunkt torde sålunda

inte längre utgöra något självständigt motiv för att rätten att besluta om

tillämpning av lagen förbehålls Kungl. Maj :t.

För den underrätt som berörs av en äganderättsutredning kan det tillfälligt

uppstå en ökad arbetsbelastning på grund av den verkan som äganderättsutredningen

har i fråga om lagfarter och sammanläggningar. Under lagens

hittillsvarande tillämpning har det vidare visat sig att det arbete som i

samband med förrättningarna läggs ned på sanering av inteckningsförhållandena

har fått betydligt större omfattning än som förutsattes vid lagens

tillkomst. Därvid gjorda antaganden om att inteckningar i den fasta egendom

som kunde bli föremål för äganderättsutredningar skulle förekomma

endast i ringa utsträckning har nämligen på sina håll visat sig alltför optimistiska.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 161 år 1970

För den typ av äganderättsutredningar som det nu närmast är fråga om,

nämligen förrättningar av så jämförelsevis begränsad omfattning att de kan

handläggas av fastighetsbildningsmyndigheterna inom ramen för deras ordinarie

verksamhet och personalresurser, torde den av förrättningsverksamheten

ökade tillströmningen av lagfarts- och sammanläggningsärenden inte

få nämnvärd betydelse. Detsamma kan sägas om det arbete som en eventuell

sanering av inteckningar medför. Vidare kan framhållas att äganderättsutredningarna

på längre sikt är ägnade att väsentligt underlätta arbetet för

både domstolarna och fastighetsbildningsmyndigheterna. Riskerna för tillfälliga

svårigheter av skilda slag bör därför inte åberopas som något avgörande

motiv för att begränsa äganderättsutredningsverksamhetens omfattning.

Arbetsbelastningen kan f. ö. i regel förutses i god tid, vilket gör det

möjligt att vidta erforderliga förberedelser för att möta den.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts har jag efter samråd med chefen för

civildepartementet funnit att det inte längre finns tillräckliga skäl för att

frågor om tillämpning av ÄUL skall vara beroende av Kungl. Maj :ts prövning.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att det i princip bör överlämnas

till överlantmätaren att besluta i sådana frågor. Med hänsyn till

äganderättsutredningarnas samband med och betydelse för inskrivningsväsendet

bör dock samråd alltid ske med inskrivningsdomaren. I första hand

skall samrådet naturligtvis gälla frågan om de i lagen uppställda allmänna

villkoren för dess tillämpning är uppfyllda. I samband härmed bör bl. a.

undersökas om föreliggande oklarheter beträffande äganderätten eller brister

i lagfartshänseende med större fördel kan avhjälpas genom andra till

buds stående medel, t. ex. legalisering och, efter den 1 januari 1972, lagfartssammanträde.

Samrådet bör emellertid även avse frågan om vilket område

som ett förordnande skall omfatta. Om det kan antas att kommunala myndigheter,

lantbruksnämnden eller andra lokala organ har intresse av att

yttra sig i ärendet, bör överlantmätaren samråda även med dem. När det uppkommer

fråga om att meddela förordnande för ett större område eller när

det av annan anledning kan antas att förrättningen inte kan handläggas

inom ramen för den ordinarie fastighetsbildningsverksamhetens resurser,

föreligger givetvis behov av nära kontakt även med lantmäteristyrelsen. I sådana

fall torde även de synpunkter i prioriteringshänseende som inskrivningsdomaren

och andra myndigheter kan framföra bli till ledning för överlantmätarens

ställningstagande.

Framkommer skilda uppfattningar beträffande lagens tillämplighet eller

lämpligheten av att anordna en äganderättsutredning eller rörande det ifrågasatta

förordnandets räckvidd, bör ärendet hänskjutas till lantmäteristyrelsen

för avgörande. Överlantmätaren bör emellertid ha möjlighet att även i

andra fall överlämna ärendet till styrelsens prövning, exempelvis därför att

det innefattar någon principiell fråga eller av annan anledning är svårbedömt.

En sådan ordning synes mig främja en enhetlig rättstillämpning och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

kan tänkas vara av särskilt värde när fråga uppkommer om att meddela

förordnande i län där tidigare erfarenheter från lagens tillämpning saknas

eller är begränsade. Lantmäteristyrelsen har givetvis över huvud taget anledning

att med uppmärksamhet följa rättstillämpningen på området. Detta

heror inte bara på äganderättsutredningsinstitutets extraordinära karaktär.

En vidgad användning av ÄUL på förhållandevis små objekt torde nämligen

ytterligare öka betydelsen av att rättssäkerhetssynpunkterna blir tillbörligt

beaktade.

Förrättningsman. Enligt 2 § ÄUL förordnas förrättningsman av lantmäteristyrelsen

för varje särskilt fall. Enligt styrelsens förslag skall denna föreskrift

upphävas och ersättas med bestämmelser motsvarande 3 § legaliseringslagen.

När det gäller situationer av den typ som utgör det huvudsakliga motivet

för att frågan om ändringar i ÄUL tas upp nu, nämligen fall där fråga om

äganderättsutredning aktualiseras i samband med en fastighetsbildningsförrättning,

framstår det givetvis i regel som den lämpligaste ordningen att

båda förrättningarna handläggs av samme förrättningsman. Förrättning enligt

legaliseringslagen skall enligt huvudregeln i 3 § andra stycket i stad eller

1 ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, verkställas

av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att förrätta avstyckningar

och i övriga fall av distriktslantmätaren. Därutöver gäller att

lantmäteristyrelsen får förordna annan lämplig person att vara förrättningsman.

.lag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att det är lämpligt att nu ändra

2 § första stycket ÄUL i överensstämmelse med nyss återgivna bestämmelser

i legaliseringslagen.

Kungörelse och kallelser. I 5 § ÄUL föreskrivs bl. a. att förrättningsmannen

skall utfärda kungörelse om tid och ställe för första sammanträdet.

Kungörelsen skall minst 14 dagar före sammanträdet anslås på kommunens

anslagstavla samt införas i Post- och Inrikes Tidningar samt den eller de

ortstidningar i vilka meddelanden om sammanträden med kommunens fullmäktige

skall införas. Dessutom skall personliga kallelser utfärdas enligt de

bestämmelser som gäller för vissa fastighetsbildningsförrättningar. I kungörelse

och kallelse skall anges vilken egendom som förrättningen berör, vad

sakägarna bör iaktta för att bevaka sin rätt samt de rättsverkningar som

äganderättsutredningen har i fråga om legalisering, lagfart och sammanläggning.

Enligt lantmäteristyrelsen finns behov av en skyndsam ändring av gällande

bestämmelser om kungörande av äganderättsutredning. Kostnaderna för

det i ÄUL föreskrivna förfarandet är höga, vilket blir särskilt kännbart för

sakägarna när förrättningen avser ett mindre område. ÄUL:s föreskrifter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

om kungörelse bör enligt styrelsens mening anpassas till vad som i motsvarande

hänseende gäller för fastighetsbildningsförrättningar. Detta innebär

bl. a. att förrättningen bör kunna fortgå utan kungörelse och kallelse om

samtliga sakägare har infunnit sig. Vidare bör kungörelsernas omfattning

kunna begränsas. Det är enligt styrelsens mening inte erforderligt att regelmässigt

belasta kungörelsen med alla de uppgifter som enligt 5 § ÄUL skall

tas in där.

Jag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att det är angeläget att försöka

begränsa kostnaderna för äganderättsutredningsförfarandet. ÄUL:s bestämmelser

om kungörelse och kallelser till första sammanträdet har emellertid

utformats med hänsyn till de rättssäkerhetskrav som föranleds av äganderättsutredningens

rättsverkningar. De hänger sålunda intimt samman med

institutets extraordinära karaktär. Det är därför enligt min mening inte

lämpligt att i detta begränsade sammanhang ta upp frågan om lättnader av

det slag lantmäteristyrelsen förordar. Hithörande frågor bör övervägas ytterligare

i samband med den större översyn av ÄUL som skall ske inför

fastighetsbildningslagens ikraftträdande.

Begränsning av antalet sammanträden. Enligt 6 § ÄUL skall förrättningsmannen

vid första sammanträdet redogöra för förrättningens omfattning

och ändamål samt ge sakägarna tillfälle att ta del av fastighetsregisterutdrag

och upprättade sammanställningar över lagfarts- och inteckningsförhållanden.

Han skall därefter förelägga sakägarna att inom viss tid, minst en månad,

anmäla sina äganderättsanspråk samt förete handlingar och meddela

upplysningar angående hävdeförhållanden m. m. som kan vara av betydelse

för äganderättsutredningen. Sedan förrättningsmannen klarlagt innebörden

av anmälda äganderättsanspråk samt upprättat en sammanställning över

anspråken och vad som i övrigt är av betydelse för utredningen skall han

hålla nytt sammanträde med sakägarna (7 §). Vid detta sammanträde skall

sakägarna få ta del av förrättningsmannens sammanställning. När så behövs,

t. ex. därför att flera sakägare har framställt konkurrerande anspråk, skall

förrättningsmannen redogöra för den förebragta utredningen. Innan förrättningsmannen

ingår på den prövning, vars resultat skall redovisas i äganderättsförteckningen,

skall sakägarna ges tillfälle att slutföra sin talan.

Lantmäteristyrelsen anför i anslutning till dessa bestämmelser följande.

För det fall egentlig tveksamhet om äganderätten inte föreligger och klarhet

i förekommande frågor kan nås vid första sammanträdet, synes undantagsmöjlighet

böra öppnas från regeln att tid för anmälan om äganderättsanspråk

på minst en månad skall beredas sakägarna. Situationen torde ofta

vara den, att utredningen i samarbete med markägarna drivits mycket långt

redan innan tillämpningen av ÄUL aktualiseras och att det i själva verket

endast är fråga om att konfirmera utredningsresultatet. Om samtliga sakägare

är närvarande vid första sammanträdet, synes enighet om att nytt sammanträde

inte erfordras utgöra tillräcklig säkerhet mot missbruk.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Jag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att de obligatoriska bestämmelserna

om föreläggande i 6 § och om nytt sammanträde i 7 § i vissa fall

kan vara ägnade att göra en äganderättsutredning mera tids- och kostnadskrävande

än som fordras av hänsyn till kravet på rättssäkerhet. Den ökning

av möjligheterna för eventuella okända sakägare att få vetskap om en pågående

förrättning som ett mera utdraget förrättningsförfarande kan innebära

är av så ringa praktisk betydelse att den bör kunna lämnas däidiän.

Samtidigt är det i hög grad angeläget att tillvarata de möjligheter till besparingar

som kan finnas vid äganderättsutredningar som handläggs i anslutning

till fastighetsbildningsförrättningar, särskilt som det i sådana fall

i allmänhet torde vara fråga om ett jämförelsevis begränsat antal sakägare.

Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att förrättningsmannen bör

få möjlighet att, om alla kända sakägare medger det, avstå från att meddela

föreläggande enligt 6 § och hålla nytt sammanträde enligt 7 § samt i

stället slutföra förrättningen redan vid första sammanträdet.

Inteckningsåtgärder. Till lantmäteristyrelsens framställning har fogats avskrift

av en till styrelsen i november 1967 avgiven redogörelse från en särskild

arbetsgrupp som utsetts vid överläggningar mellan representanter för

justitiedepartementet och styrelsen samt vissa inskrivningsdomare och förrättningsmän

och som har haft till uppgift att jämföra de av styrelsen utarbetade

tillämpningsföreskrifterna till ÄUL med de erfarenheter som vunnits

vid lagens tillämpning. Arbetsgruppen behandlar i sin redogörelse bl. a.

frågan om åtgärder beträffande inteckningar. Efter att ha konstaterat att

det vid lagens tillkomst förutsattes att förrättningsmannens befattning med

inteckningar skulle vara mycket begränsad anför arbetsgruppen följande.

Vid tillämpningen hittills av ÄUL har det enligt arbetsgruppens åsikt visat

sig svårt för förrättningsmännen att begränsa sin befattning med inteckningar

i den utsträckning som åsyftades vid lagens tillkomst. Skälen härtill torde

vara flera. Sålunda har i många fall tvekan uppstått i vilken utsträckning

det varit behövligt att utreda inteckningsförhållandena för att kunna upprätta

en äganderättsförteckning som inte länder inteckningshavare till skada

(jfr 8 § st. 2 andra punkten). Ovissheten i detta hänseende har i vissa fall

föranlett förrättningsmännen att ta initiativ till en mycket långtgående inteckningssanering.

Ett annat skäl har varit följande. Det ter sig naturligt att

betrakta äganderättsutredningsförrättningen och myndigheternas fortsatta

behandling av förrättningsresultatet för att uppnå en önskvärd, fullständig

sanering av inskrivningsförhållandena som en sammanhängande arbetsuppgift.

Förrättningsmännen har utifrån ett sådant synsätt haft svårt att undandra

sig vissa arbetsuppgifter vilka visserligen saknat nämnvärd betydelse för

äganderättsförteckningens upprättande men spelat stor roll för den fortsatta

handläggningen av frågan och kunnat utföras av förrättningsmännen med

mindre arbetsinsats än om arbetsuppgiften fått anstå till en senare tidpunkt.

Särskilt har detta gällt fastigheter, som enligt förrättningsmannens förslag

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

skall sammanläggas. Förrättningsmännens befattning med inteckningarna

har i hög grad underlättat det fortsatta förfarandet. Detta gäller särskilt inskrivningsdomarens

och ägodelningsrättens handläggning. Å andra sidan

har denna aktivitet från förrättningsmännens sida verkat tyngande på själva

förrättningen.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts konstaterar arbetsgruppen att det är

önskvärt att en förrättning som regel medför inte endast att lagfart meddelas

på de äganderättsliga enheterna utan även att befintliga inteckningar i

största utsträckning knyts till dessa. Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse

gjort uttalanden som visar att styrelsen ansluter sig till dessa synpunkter.

De av lantmäteristyrelsen och arbetsgruppen sålunda aktualiserade problemen

och reformförslagen har enligt min mening så stor praktisk betydelse

för både förrättningsverksamheten och inskrivningsväsendet att hithörande

frågor i hela sin vidd bör tas upp till närmare övervägande i samband

med den översyn av ÄUL som blir aktuell inför fastighetsbildningslagens

ikraftträdande. Även en partiell reform synes emellertid kunna leda till

betydande förenklingar och arbetsbesparingar för berörda sakägare och myndigheter.

Jag anser det därför motiverat att redan nu ta upp frågan om vissa

ändringar i gällande regler.

I fall då fast egendom som berörs av en äganderättsutredning besväras av

beviljade eller sökta inteckningar, har det under förrättningarna ofta visat

sig att dessa gravationer belastar endast viss kvotdel av ett ägoinnehav.

Detta kan bero på flera orsaker. Det kan tänkas att den nuvarande innehavaren

och hans fångesmän aldrig brytt sig om att söka lagfart på mer än

en andel av sina innehav inom visst hemman eller att de helt enkelt saknat

tillräckligt underlag för eu mera omfattande lagfartsansökan. En annan förklaring

kan vara att det aktuella ägoinnehavet tidigare motsvarat flera sämjelotter

och att inteckning sökts i någon av dessa. Enligt rådande uppfattning

medför en förening av flera sämjelotter i en ägares hand att sämjedelningen

anses upphävd såvitt avser dessa lotter. I sådana fall är det f. ö. efter

en tid i allmänhet omöjligt att över huvud taget fastställa hur delningen har

varit beskaffad. Från inteckningshavarens synpunkt torde resultatet bli detsamma

som när ägarna av en sämjedelad fastighet avtalar om återgång av

sämjedelningen, dvs. att objektet för inteckningen inte längre utgörs av ett

visst bestämt område, sämjelotten, utan av en andel i hela fastigheten.

I samband med förrättningar enligt ÄUL har det av skäl som arbetsgruppen

redovisat i många fall ansetts påkallat att vidta sådana åtgärder beträffande

inteckningar av nu åsyftat slag att dessa efter förrättningen besvärar

hela den i äganderättsförteckningen redovisade ägolotten. De tillvägagångssätt

som därvid kommer i fråga är dödning i förening med nyinteckning eller

inteckning till ytterligare säkerhet. Särskilt angelägna har ifrågavarande åtgärder

framstått då inteckningarna gällt nyttjanderätt eller servitut.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Det arbete som under förrättningarnas gång läggs ned på att förbereda

och genomföra nu nämnda inskrivningsåtgärder kan vara mycket omfattande.

Den största bördan åvilar i allmänhet förrättningsmannen. Efter den

grundläggande utredningen av lagfarts- och inteckningsförhållandena blir

det nämligen ofta aktuellt för honom att praktiskt medverka även genom

efterforskningar om aktuella innehav, kontakter med samt information och

rådgivning till alla berörda sakägare och rättsinnehavare samt inte sällan

hjälp med upprättande av erforderliga handlingar. För att nämnda åtgärder

sedan skall leda till önskat resultat utan onödig tidsspillan eller komplikationer

krävs givetvis ett betydande mått av samarbete och aktiva insatser

från såväl sakägarnas som inskrivningsdomarens sida.

Avsikten med nu nämnda inteckningsåtgärder är att få till stånd samma

effekt som om den intecknade delen av ägolotten hade utgjort en fastighet

som sammanlagts med en annan fastighet, dvs. att inteckningen flyter ut

att gälla i hela ägolotten. Det ligger därför nära till hands att låta förrättningsmannens

beslut direkt medföra sådan verkan. Om man — vilket synes

naturligt i detta sammanhang där det inte är fråga om att nå fram till en

slutlig lösning av samtliga tänkbara situationer — begränsar sig till de fall

då det inte finns beviljade eller sökta inteckningar i mer än en av de andelar

som ingår i ägolotten, kan en sådan ordning endast vara till fördel för berörda

inteckningshavare. För den händelse en eller flera inteckningar ursprungligen

besvärat eller ansetts besvära viss sämjelott torde åtgärden medföra

ett vida bättre inteckningsunderlag än det som kan ha funnits sedan

sämjedelningen upphört att gälla. Teoretiskt sett är det endast fastighetsägaren

som skulle kunna ha något att invända mot ett system som innebär

att ifrågavarande ”sammanläggningseffekt” inträder i och med att en delvis

graverad ägolott tas upp i en vid förrättning enligt ÄUL upprättad äganderättsförteckning.

Mot bakgrund av dessa överväganden har jag kommit till den upplattningen

alt förrättningsmannen i fall av nu åsyftat slag bör få behörighet att

efter fastighetsägarens medgivande förordna att med ägolotts redovisning

i äganderättsförteckningen skall följa samma verkan som om den av inteckningen

besvärade delen av ägolotten och återstoden därav hade utgjort fastigheter

vilka sammanlagts enligt lagen (1926: 336) om sammanläggning av

fastigheter å landet.

Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om ändring i lagen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart

och sammanläggning av fastigheter i vissa fall. Förslaget torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Specialmotivering

1 §

Genom den i första stycket föreslagna ändringen slopas regeln att förordnande

om äganderättsutredning meddelas av Kungl. Maj :t. I övrigt är ändringarna

i stycket av redaktionell natur. De allmänna villkoren för lagens

tillämpning påverkas sålunda inte.

Bestämmelser om vem som meddelar förordnande om äganderättsutredning

har tagits upp i ett nytt tredje stycke. Huvudregeln är här att beslutanderätten

ankommer på överlantmätaren. Innan beslut meddelas skall han

alltid samråda med vederbörande inskrivningsdomare. Finns anledning anta

att byggnadsnämnden, lantbruksnämnden eller annan lokal eller regional

myndighet som berörs av åtgärden önskar framföra synpunkter som kan få

betydelse för överlantmätarens ställningstagande, skall samråd ske även med

dem. Huruvida så är fallet lär i allmänhet kunna bedömas med ledning av

tidigare erfarenheter i liknande ärenden eller genom underhandsförfrågningar.

Har samråd förekommit i annan form än skriftligen, bör anteckning

om vad som därvid förevarit göras i den akt som hör till ärendet.

Framkommer vid överlantmätarens samråd med inskrivningsdomaren

eller andra berörda myndigheter skilda uppfattningar i frågan om förordnande

skall meddelas eller beträffande vilket område förordnandet skall avse,

åligger det enligt andra punkten överlantmätaren att överlämna ärendet

till lantmäteristyrelsen för avgörande. Detsamma gäller när överlantmätaren

av annat skäl finner det tveksamt om förordnande kan eller bör meddelas.

Att överlantmätaren i överlämnat ärende skall avge eget yttrande synes mig

så självklart att särskilda bestämmmelser därom kan undvaras.

2 §

De i första stycket av denna paragraf föreslagna ändringarna beträffande

förrättningsman överensstämmer helt med 3 § andra stycket legaliseringslagen.

7 §

Bakgrunden till de i ett nytt tredje stycke föreslagna bestämmelserna om

möjlighet till ett förenklat förfarande vid vissa mindre förrättningar har

redovisats i den allmänna motiveringen. För att denna undantagsregel skall

få tillämpas krävs givetvis inte bara att samtliga kända sakägare medger det.

En första förutsättning är sålunda att förrättningsmannen kan konstatera

att han redan vid första sammanträdet på helt betryggande och uttömmande

sätt kan fullgöra alla de åligganden som anges i paragrafens första och andra

stycken.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

8 a §

Denna paragraf innehåller de i den allmänna motiveringen förordade bestämmelserna

om möjlighet för förrättningsman att i vissa fall meddela beslut

som innebär att inteckning som besvärar endast del av viss ägolott flyter

ut att gälla i hela ägolotten.

Begränsningen av bestämmelsernas räckvidd anges i inledningen till första

punkten. Fråga är sålunda bara om fall då endast viss del av vad som i

äganderättsförteckningen skall redovisas såsom en ägolott besväras av en

eller flera beviljade eller sökta inteckningar. När fråga är om mer än en

gravation måste samtliga besvära identiskt samma andel av ägolotten. Om

en inteckning beviljats i lika stor andel som tidigare inteckning men dessutom

förklarats vilande i ytterligare andel av fastigheten kan en tillämpning

av paragrafen åstadkommas genom att den vilandeförklarade ansökningen

återkallas.

Beslut enligt denna paragraf förutsätter medgivande från den som i äganderättsförteckningen

kommer att tas upp som ägare till ägolotten. Beslutet

kan lämpligen tecknas direkt på äganderättsförteckningen eller redovisas

under särskild rubrik i förrättningsprotokollet.

I fråga om beslutets rättsverkningar hänvisas till bestämmelserna om verkan

av sammanläggning enligt sammanläggningslagen. De bestämmelser i

nämnda lag som här åsyftas är i första hand 16 § men även 17 och 18 §§.

Anteckning i fastighetsboken om beslutets verkan bör inte få göras förrän

förrättningen har vunnit laga kraft i vad avser den egendom som beslutet

rör. Bestämmelser med denna innebörd har tagits upp i paragrafens andra

stycke.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Några särskilda

övergångsbestämmelser föreslås inte. Detta innebär att de nya bestämmelserna

blir tillämpliga även på äganderättsutredningar som pågår vid ikraftträdandet.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om ändring i lagen

(1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter

i vissa fall.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart

och sammanläggning av fastigheter i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962:270) om äganderättsutredning,

lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall1

dels att 1, 2 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §-2

Beträffande område där äganderätten

till fastigheter är oviss må

Konungen, om det från allmän och

enskild synpunkt är av väsentlig betydelse

att ovissheten undanröjes

samt åtgärder härför lämpligen böra

vidtagas i ett sammanhang, förordna

att äganderättsutredning skall ske

enligt bestämmelserna i denna lag.

Beträffande område där äganderätten

till fastigheter är oviss må

förordnas att äganderättsutredning

skall ske enligt bestämmelserna i

denna lag, om det från allmän och

enskild synpunkt är av väsentlig betydelse

att ovissheten undanröjes

samt åtgärder härför lämpligen böra

vidtagas i ett sammanhang.

Förordnande om äganderättsutredning må---sakna lagfart.

Förordnande om äganderättsutredning

meddelas av överlantmätaren

efter samråd med inskrivningsdomaren

och övriga myndigheter vilkas

yttrande kan vara av betydelse

för ärendets avgörande. Framkomma

härvid skilda uppfattningar eller

är ärendet av annan anledning svårbedömt,

skall det dock överlämnas

till lantmäteristyrelsen för avgörande.

2 §•

Äganderättsutredning sker vid för- Äganderättsutredning sker vid förrättning.

Förrättningsman förordnas rättning. Förrättningen verkställes, i

av lantmäteristyrelsen. Härtill utses fråga om område där fastighetsre
1

Senaste lydelse av lagens rubrik 1963:122.

2 Senaste lydelse 1963:122.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16i år 1970

19

(Nuvarande lydelse)

lantmätare eller annan som äger erforderlig

kunskap och erfarenhet

samt jämväl i övrigt är lämplig för

uppdraget.

Vad enligt

(Föreslagen lydelse)

gister för stad skall föras, av den

som på grund av tjänst eller förordnande

är behörig att där förrätta avstyckningar

och i annat fall av dist

riktslantmätar en. Lantmäteristyr

elsen får för ordna annan lämplig

person att vara förrättning sman.

beträffande förrättningen.

7 §■

Förrättningsmannen skall ——- — -— för äganderättsutredningen.

Härefter skall------------sin talan.

Medgiva alla kända sakägare, att

vad som föreskrives i första och

andra styckena fullgöres redan vid

första sammanträdet, behöver icke

föreläggande enligt 6 § meddelas och

nytt sammanträde enligt andra stycket

hållas.

8 a §.

Besväras endast viss del av ägolott

av beviljade eller sökta inteckningar,

äger förrättningsmannen förordna,

att med ägolottens upptagande

i äganderättsförteckningen skall

följa samma verkan som om den av

inteckningar besvärade delen av ägolotten

och återstoden därav utgjort

fastigheter, vilka sammanlagts enligt

lagen (1926:336) om sammanläggning

av fastigheter å landet. För sådant

förordnande kräves medgivande

av den som enligt äganderättsförteckningen

är ägare till ägolotten.

Om förordnande enligt första stycket

skall anteckning göras i intecknings-

eller fastighetsboken å inskrivningsdag

som avses i 13 § tredje

stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 9 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25

september 1970 hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring

i lagen om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter

i vissa fall.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Per Jermsten.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

21

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, stadsråden Sträng, Andersson,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag

till lag om ändring i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart

och sammanläggning av fastigheter i vissa fall.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och

hemställer att Kungl. Maj :t, efter vissa redaktionella jämkningar av lagtexten,

genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700515

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 3LU 1970:80 Tredje lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970 s. 221 i texten
  2. 3LU 1970:85 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen s. 1 i texten