Sök i Ratio Lex

Angående handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen

1970-10-23 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:171, Angående handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

1

Nr 171

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen angående handläggningen

av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen; given

Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över vad föredragande departementschefen förordat.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Bengt Norling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t i fortsättningen skall besluta om

utformningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen utan riksdagens medverkan

i varje särskilt fall. Författningsfrågor som rör den mera definitiva

utformningen av principerna för allmän hastighetsbegränsning, den yrkesmässiga

automobiltrafiken -— i den mån frågorna inte är av enbart teknisk

eller formell art — den i vägtrafikförordningen intagna regleringen av arbetstid

och vilotid eller körkortsreglerna berörs inte av förslaget.

I propositionen framhålls att utformningen av vissa delar av de författningar

inom vägtrafiklagstiftningens område som nu beslutas av Kungl. Maj :t

efter riksdagens hörande i stor utsträckning är bestämd genom internationella

överenskommelser eller genom principbeslut av statsmakterna. Detta

gäller främst vägtrafikförordningens bestämmelser i fråga om trafikregler

och fordonsregistrering. Vidare påpekas beträffande föreskrifterna i vägtrafikförordningen

om fordons utrustning och om besiktning av fordon att utvecklingen,

på grund av frågornas tekniska natur, lett till att detaljregleringen

i anvisningar och föreskrifter, som utfärdas i annan ordning, numera har stör
1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 171

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1970

re praktisk betydelse än vägtrafikförordningens reglering. Med hänvisning

till detta föreslås i propositionen att främst dessa delar av vägtrafiklagstiftningen

i framtiden skall beslutas av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande

i varje särskilt fall.

En sådan ordning kan enligt propositionen väl förenas med fortsatta möjligheter

för riksdagen att påverka hela det område som täcks av vägtrafiklagstiftningen.

Större frågor inom detta område föranleder ofta proposition

till riksdagen på grund av de anslagsbehov som förändringarna medför eller

därför att de har samband med lagstiftning som kräver riksdagens medverkan,

t. ex. trafikbrottslagen och automobilskatteförordningen. För att även

i övrigt behålla riksdagens möjligheter att påverka utvecklingen av vägtrafiklagstiftningen

kommer riksdagen i framtiden att varje år få en redogörelse

för bl. a. planerade större ändringar av mera principiell betydelse, i den

mån dessa inte enligt det föregående tas upp i särskilda propositioner.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson, Feldt.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om handläggningen

av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen och anför.

Den nuvarande vägtrafiklagstiftningen

Till vägtrafiklagstiftning i vidsträckt bemärkelse räknas författningar

som reglerar trafiken på vägar och gator, registreringen av förare och fordon,

förutsättningarna för brukande av fordon i fråga om t. ex. utrustning och

försäkring, skadeståndsansvaret i samband med biltrafik, m. m. I det följande

hänförs dock inte lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon,

lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

förordningen (1922: 260) om automobilskatt eller till dessa anslutande författningar

till vägtrafiklagstiftningen.

De viktigaste författningarna inom den egentliga vägtrafiklagstiftningen

är, förutom lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL), dels

vägtrafikförordningen (1951:648) (VTF) och förordningen (1940:910) angående

yrkesmässig automobiltrafik in. m. (YTF), vilka förordningar tillkommit

efter riksdagens hörande, dels vägmärkeskungörelsen (1966: 270)

(VMK), vägtrafikkungörelsen (1951: 743) (VTK), militära vägtrafikkungörelsen

(1954:636) och vägtrafikkungörelsen (1954:637) för civilförsvaret,

vilka kungörelser tillkommit utan någon medverkan från riksdagen. Den

egentliga vägtrafiklagstiftningen torde med hänsyn till de ämnen som behandlas

i olika författningar kunna delas upp i följande huvudgrupper.

Trafikregler

Flertalet av trafikreglerna finns i 38—60 §§ VTF. Olika lokala trafikföreskrifter

meddelas enligt 61—63 §§ VTF av trafiknämnder och länsstyrelser.

Trafikreglerna har under årens lopp i trafiksäkerhetsfrämjande syfte kon
1-j-

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 171

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

tinuerligt anpassats med hänsyn till de krav som den expanderande trafiken

ställer.

Ökningen av trafiken över gränserna har alltmer riktat uppmärksamheten

på behovet av enhetliga vägtrafikregler. Ett gemensamt internationellt arbete

inom detta område med svenskt deltagande har bedrivits bl. a. i Förenta

Nationernas regi och senast utmynnat i en konvention om vägtrafik, daterad

den 8 november 1968, i det följande kallad Wienkonvention I. I inledningen

till konventionen anges syftet vara att underlätta internationell vägtrafik

och att öka trafiksäkerheten genom antagande av enhetliga trafikregler.

Efter antagandet av Wienkonvention I fortsätter på europeiskt plan det

internationella samordningsarbetet i fråga om bl. a. trafikregler inom Förenta

Nationernas Ekonomiska kommission för Europa (ECE) och europeiska

transportministerkonferensen (CEMT). Riktpunkten är att nå fram

till överenskommelser, som inom ramen för världskonventionen specificerar

och kompletterar konventionsbestämmelserna, för att nå största möjliga enhetlighet

på det europeiska planet.

Behovet av enhetliga trafikregler gör sig givetvis med särskild styrka gällande

i fråga om grannländer med livligt trafikutbyte. Detta har tagit sig

uti ryck i bildandet av Nordisk vägtrafikkommitté (NVK), som består av

experter från Danmark, Finland, Norge och Sverige och som har till uppgift

att utarbeta förslag till en gemensam vägtrafiklagstiftning för de fyra

länderna. År 1966 lade kommittén fram betänkandena Vägtrafikregler I och

II (Nordisk udredningsserie 1966: 2 och 3), som sedan remissbehandlats.

NVK framhöll de stora fördelar som är förenade med en gemensam nordisk

vägtrafiklagstiftning och betonade att det i enhetlighetens intresse kan vara

nödvändigt att efterge en eller annan nationell särregel, även om detta skulle

kunna uppfattas som en försämring.

NVK fäste uppmärksamheten på att bestämmelser för vissa områden

inom vägtrafiklagstiftningen förekommer i författningar som inte har samma

valör. Således krävs i Danmark och Sverige i många fall medverkan av

resp. folkrepresentation medan motsvarande förfarande inte krävs i Finland

och Norge. En samordning av vägtrafiklagstiftningen skulle enligt NVK

underlättas, om den författningstekniska proceduren vore densamma i de

fyra länderna. Det finska och norska systemet syntes för detta ändamål

lämpligare än det danska och svenska. Det parlamentariska inflytandet tillgodoses

i Finland och Norge genom att vissa grundläggande bestämmelser

tas in i en ramlag. Dessa bestämmelser är i huvudsak av generell karaktär

och innefattar exempelvis allmänna föreskrifter om att fordon skall framföras

på sådant sätt att man undviker trafikolyckor, att fordon skall vara

i trafiksäkert skick etc. Dessutom anges grupper av bestämmelser som utfärdas

i annan ordning. Det kan också påpekas att den finska ramlagen innehåller

bestämmelser som motsvarar TBL.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

5

NVK föreslog också inrättandet av ett särskilt nordiskt samordningsorgan

med uppgift att följa trafikutvecklingen i de fyra länderna och verka

för en fortlöpande översyn och samordning av vägtrafiklagstiftningen. En

sådan nämnd skulle i första hand själv ta initiativ till ytterligare enhetliga

regler inom olika delar av detta område men även fungera som remissinstans

beträffande ändringar i lagstiftningen som något av länderna önskade genomföra.

På detta sätt skulle man enligt NYK få en garanti för att isolerade

ändringar eller tillägg inte görs till förfång för den nordiska enhetligheten.

Vid den omfattande remissbehandlingen av NVK:s betänkanden framfördes

inga invändningar mot NVK:s uttalande om behovet och värdet av en enhetlig

lagstiftning. 1 stället underströks eller betonades uttryckligen vikten

av enhetlighet av många remissorgan, t. ex. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,

Svea hovrätt, en rad länsstyrelser och olika organisationer som företräder

trafikanterna. Även betydelsen av ett nordiskt samordningsorgan

framhölls i flera remissyttranden. I den författningstekniska frågan framfördes

i allmänhet inte några invändningar. Några remissorgan menade dock

att skadestånds- och straffbestämmelser borde utformas med riksdagens

medverkan.

Med utgångspunkt från remissyttrandena har NVK överarbetat sina förslag

och nyligen överlämnat ett slutligt, reviderat förslag till lagstiftning

med gemensamma trafikregler (Vägtrafikregler, reviderat förslag, Nordisk

udredningsserie 1970: 10). I detta förslag har också beaktats de vägtrafikregler

som finns intagna i Wienkonvention I och de regler som kan väntas

bli antagna vid det fortsatta europeiska samordningsarbetet.

Vägmärken, markeringar, signaler

Vägmärken, markeringar på vägbanan och signaler av olika slag ger i stor

utsträckning bindande anvisningar för trafikanternas uppträdande i trafiken

och ingår alltså i ett regelkomplex som ligger nära de egentliga trafikreglerna.

Vissa allmänna bestämmelser om vägmärken finns i 64 § VTF.

Innebörden av vägmärken, signaler och tecken av polisman anges i VMK

medan det i fråga om markeringar på vägbanan utöver förbudet i 45 § VTF

att överskrida s. 1c. spärrlinje inte finns preciserade regler. Trafikant är enligt

40 § VTF skyldig att lyda de anvisningar som lämnas genom vägmärken

och trafiksignaler eller av polisman. De förbud eller påbud som anges genom

vägmärken utgörs i princip av trafikregler som gäller enligt lokala trafikföreskrifter.

Behovet av internationellt enhetliga regler i fråga om vägmärken, markeringar

etc. är givetvis mycket stort. VMK är också resultatet av ett internationellt

samarbete. Kungörelsen grundas bl. a. på NVK:s förslag i betänkandet

Vägmärken (SOU 1965: 33). Bakom NVK:s förslag ligger i sin tur i vidare

sammanhang tillkomna konventioner och rekommendationer, t. ex.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

inom ECE och CEMT. När det gäller markeringar på vägbanan finns ett

av NVK avgivet stencilerat betänkande Vegoppmerking (Oslo, oktober 1967),

som har remissbehandlats.

Samtidigt med Wienkonvention I träffades överenskommelse om vägmärken

och signaler (Wienkonvention II). Också i inledningen till denna

konvention åberopas behovet av enhetliga regler för att öka trafiksäkerheten

som ett motiv för överenskommelser om vägmärken och signaler och

även på detta område fortsätter samordningsarbetet inom ECE och CEMT.

Fordons utrustning, besiktning

De grundläggande bestämmelserna om fordons utrustning finns i 2—8 §§

VTF. Sitt egentliga innehåll får emellertid dessa bestämmelser i stor utsträckning

genom de närmare föreskrifter och tillämpningsanvisningar

som statens trafiksäkerhetsverk meddelar beträffande kraven på utrustningsdetaljer.

Kontrollen av att motordrivna fordon och släpfordon motsvarar

utrustningskraven sker i huvudsak genom besiktning i olika sammanhang.

Bestämmelser om registreringsbesiktning, typbesiktning, kontrollbesiktning,

flygande inspektion, inspektion hos försäljare och särskild kopplingsbesiktning

finns i 14, 15, 22, 23, 23 a, 24 och 24 a §§ VTF. I sammanhanget

kan också 9 § VTF nämnas. Kompletterande bestämmelser om besiktningsförfarandena

finns i 9—29 och 52—56 §§ VTK. Även när det gäller

fordons utrustning finns ett avsevärt intresse av internationellt enhetliga

riktlinjer. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det väsentligt bl. a. att belysningsnormerna

och utmärkningen av långa och breda fordon överensstämmer

i olika länder liksom att fordonen uppfyller vissa krav i fråga om t. ex.

bromsar. Detta har beaktats i Wienkonvention I som i de angivna avseendena

innehåller föreskrifter om fordon i internationell trafik. Dessa föreskrifter

anges också i konventionen som minimikrav, vilka kan kompletteras

eller skärpas för fordon i nationell trafik.

Fordonsregistrering

Bestämmelserna om registrering av motordrivna fordon och släpfordon

skall tillgodose en lång rad intressen, främst trafiksäkerhetssynpunkter.

De nuvarande reglerna om fordonsregistrering finns i 10—13, 16—21 och

27 §§ VTF samt 3—8, 30—51 och 57—61 §§ VTK. Dessutom anges särskilda

former för registrering av bl. a. militära fordon i militära vägtrafikkungörelsen

och exportvagnar i exportvagnskungörelsen (1964: 39).

Statsmakterna har år 1969 (prop. 1969: 30, SU 42, BeU 32, 3LU 30, rskr

132, 136) fattat principbeslut om en radikal omläggning av hela fordonsregistreringen

på grundval av bilregisterutredningens principbetänkande

Bilregistrering (SOU 1968:23). Utredningen har sedan fortsatt sitt arbete

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

till fullföljande av principbeslutet. Förslag till detaljutformning kommer att

presenteras i ett betänkande som beräknas bli överlämnat kring årsskiftet

1970/71. Själva övergången till det nya systemet skall enligt förslag, som

kommer att anmälas för Kungl. Maj :t senare i höst, ledas av en särskild

nämnd (bilregisternämnden).

Förare och körkort

Bestämmelser om förare av fordon och om körkortsregister finns i 28—

37 §§ VTF och 62—81 §§ VTK. Även i fråga om körkort har lagts fram förslag

till betydande omläggningar av reglerna. Delvis har statsmakterna redan

tagit ställning i dessa frågor genom 1967 års beslut om differentierade körkort

(prop. 1967: 55, 3LU 31, rskr 209). Frågan om tidpunkten för genomförandet

av reformen och om ett eventuellt utbyte av nuvarande kör- och

trafikkort lämnades dock öppen. Körkortsutredningen har i sitt betänkande

Körkort och körkortsregistrering (SOU 1970: 26) dels lagt fram förslag till

utformning och framställning av de nya differentierade körkorten, dels

dragit upp riktlinjer för omläggning av körkortsregistret med överföring till

ADB.

Även när det gäller förare och förarkompetens har intresset av enhetliga

regler länderna emellan kommit till uttryck. Frågan om körkortens utformning

och giltighet i internationell trafik regleras bl. a. i Wienkonvention

I. Vidare har ett nordiskt ämbetsmannautskott lagt fram förslag om

vissa gemensamma regler beträffande giltighet av körkort (Nordisk udredningsserie

1969: 7). Förslaget har remissbehandlats.

Till de svåraste och på senare år mest diskuterade frågorna hör lösningen

av de problem som hänger samman med formerna och grunderna för

återkallelse av körkort. Detta problemkomplex utreds av trafikmålskommittén.

Den allmänna uppfattningen torde vara att den nuvarande regleringen

inte är tillfredsställande men det har inte ansetts möjligt att ta

ställning till den principiella utformningen förrän trafikmålskommittén

redovisat sina överväganden.

Yrkesmässig trafik m. m.

YTF jämte anslutande författningar av olika slag innehåller den näringsrättsliga

lagstiftningen inom vägtrafikområdet. YTF upptar också vissa trafiksäkerhetsregler,

som är betingade av de särskilda behoven i yrkesmässig

trafik.

Den näringsrättsliga lagstiftningen inom vägtrafikområdet präglades tidigare

av en noggrann reglering av etableringsrätten i fråga om både personbefordran

och godsbefordran. Vid ansökan om rätt alt utöva yrkesmässig

trafik bedömdes dels behovet av den trafik som ansökan avsåg, dels

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

sökandens lämplighet som trafikutövare. 1963 års trafikpolitiska principbeslut

(prop. 1963: 191, S3LU 1, rskr 424) innebär en nyorientering av den

statliga trafikpolitiken och syftar till att skapa ett mer konkurrensfrämjande

system på transportmarknaden med avveckling i möjligaste mån av

konkurrenshämmande regleringar. Reformåtgärderna har samordnats i ett

handlingsprogram, uppdelat i tre etapper. Den första etappen genomfördes

den 1 juli 1964 och innebar på vägtransportsidan en minskning av restriktiviteten

i tillståndsgivningen och ett undantagande av vissa transporter

från YTF. Nästa etapp följde den 1 juli 1966. Genom denna fortsattes liberaliseringen

i fråga om tillståndsgivningen och ytterligare områden undantogs

från behovsprövningen. Den tredje reformetappen har ännu inte genomförts.

Avsikten är att man i och med denna sista etapp helt skall slopa

behovsprövningen för godstransporter på landsväg. Beträffande den trafikpolitiska

reformen skall slutligen nämnas att en särskild delegation — trafikpolitiska

delegationen — med representanter för bl. a. transportkonsumenter

och trafikutövare tjänstgör som ett rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet

vid genomförandet av reformprogrammet.

Nära samband med YTF:s bestämmelser har reglerna i 28 a och b §§ VTF

om arbetstid och vilotid för förare av motordrivna fordon i kommersiell trafik.

Dessa föreskrifter har tillkommit främst av trafiksäkerhetsskäl men får

givetvis stor betydelse för arbetstidsförhållandena i sin helhet inom vägtransportsektorn.

Bestämmelserna är nära besläktade med vad som gäller

enligt den övriga arbetstidslagstiftningen.

Utländska fordon och förare

De grundläggande bestämmelserna om rätten att i Sverige framföra

utomlands registrerade fordon och om utländska förares behörighet att här i

landet föra körkortspliktigt fordon finns i 27 och 37 §§ VTF. I den mån behörigheten

grundar sig på internationella överenskommelser hänvisas till

vad Kungl. Maj :t förordnar i ämnet. Regleringen återfinns i olika kungörelser

och konventioner. Här kan nämnas kungörelsen (1956:522) med

vissa bestämmelser i anledning av överenskommelser mellan Sverige samt

Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt godkännande av körkort

samt av registrering av motorfordon, m. in., kungörelsen (1952: 520) med

anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den 19 september 1949 undertecknade

konventionen rörande vägtrafik och kungörelsen (1962:277)

om godkännande av vissa utländska körkort.

I de fall utomlands registrerat fordon inte får användas i Sverige på grund

av internationella överenskommelser kan polismyndighet meddela särskilt

tillstånd — turistvagnslicens — enligt 27 § 2—5 mom. VTF. Turistvagnslicens

gäller under ett år, räknat från utfärdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

9

Om förare, som kommer till Sverige från utlandet, undantagsvis inte

skulle vara berättigad jämlikt internationella överenskommelser att föra

fordon på grund av utländskt körkort, kan han under vissa villkor få särskilt

tillstånd, s. k. turi st körkort, enligt 37 § 2 mom. VTF. Sådant körkort

utfärdas av polismyndighet för en tid av ett år.

Militär vägtrafik

Enligt militära vägtrafikkungörelsen gäller särskilda bestämmelser i olika

avseenden beträffande fordon som ägs eller brukas av krigsmakten och om

trafik i samband med brukande av sådana fordon. I anslutning därtill finns

en rad av militär myndighet med stöd av kungörelsen utfärdade föreskrifter

för militär vägtrafik.

Civilförsvarets vägtrafik

Vägtrafikkungörelsen för civilförsvaret innehåller för civilförsvarets vägtrafik

särbestämmelser av motsvarande slag som den nyssnämnda militära

vägtrafikkungörelsen i fråga om krigsmaktens fordon.

Straffbestämmelser

Överträdelser av de nu redovisade föreskriflerna straffas i den mån de

kan anses som ordningsförseelser med böter enligt 65—72 §§ VTF eller, såvitt

gäller tillämpningsområdet för YTF, enligt 34—37 §§ sistnämnda förordning.

Vidare finns i 65 § 7 mom. VTF en bestämmelse om ansvar för

brott mot tystnadsplikt vilken, liksom motsvarande bestämmelser på andra

områden som faller inom Kungl. Maj :ts administrativa och ekonomiska

lagstiftningsmakt, har ett års fängelse som straffmaximum.

I fråga om andra trafikbrott finns straffbestämmelserna i TBL. Denna lag

innehåller särskilda bestämmelser om straff för vårdslöshet i trafik, olovlig

körning, rattfylleri, rattonykterhet och smitning. För vårdslöshet i trafik är

straffet böter. För grov vårdslöshet i trafik döms till fängelse i högst två år.

För olovlig körning är straffet böter eller, om gärningen är att anse som

grov, fängelse i högst sex månader. Rattfylleri straffas med böter eller fängelse

i högst ett år och rattonykterhet med böter eller fängelse i högst sex

månader. I fråga om smitning är straffskalan fängelse i högst ett år eller

böter.

Departementschefen

Som framgår av den föregående redogörelsen finns huvuddelen av den

nuvarande trafiklagstiftningen — med den begränsning av uttryckets innebörd

som gjorts här —- i TBL, VTF, VTK, VMK och YTF. Av dessa författningar

har TBL lags form. De övriga författningarna är av lägre dignitet,

vilket sammanhänger med att de frågor som där behandlas ansetts uteslu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

tande falla inom ramen för Kungl. Maj :ts administrativa och ekonomiska

lagstiftningsmakt. Det är handläggningen av frågor av detta senare slag som

behandlas i det följande.

Av VTF, VTK, VMK och YTF har VTF och YTF och, i regel, däri gjorda

ändringar tillkommit under riksdagens medverkan på del sättet att riksdagen

beretts tillfälle att yttra sig över författningsförslag, som lagts fram i

särskilda pi’opositioner. De två övriga författningarna, VTK och VMK, har

tillkommit utan riksdagens medverkan. Att riksdagen medverkat beträffande

VTF och YTF beror på att de frågor som regleras i dessa författningar

i vissa delar är av betydelse för medborgarna både från trafiksäkerhetsmässiga

och ekonomiska synpunkter. Man torde emellertid kunna säga

att det i många fall inte varit reglernas faktiska betydelse som i praktiken

avgjort om riksdagens yttrande inhämtats utan den rent formella omständigheten

att reglerna av olika, i stor utsträckning redigeringsmässiga skäl

varit intagna i VTF. Flera regler i VTF utgörs av allmänt hållna uttalanden,

som får sitt reella innehåll i annan ordning, t. ex. genom trafiksäkerhetsverkets

föreskrifter och anvisningar. Vidare meddelas för trafiksäkerheten

och trafikekonomin synnerligen väsentliga bestämmelser av länsstyrelser

och trafiknämnder i form av lokala trafikföreskrifter, t. ex. om lokala hastighetsbegränsningar

och tillåten belastning på vägarna. Å andra sidan finns

en råd exempel på detaljregleringar i VTF som måste sägas vara betydligt

mindre ingripande för allmänheten än de nyss nämnda, av myndighet meddelade

föreskrifterna. När jag nu tar upp frågan om formerna för samverkan

mellan Kungl. Maj :t och riksdagen är det emellertid främst därför att

förutsättningarna för vägtrafiklagstiftningens utformning ändrats väsentligt

inte minst genom den alltmer ökande internationaliseringen av vägtrafiken.

Behovet av internationellt enhetliga trafikregler torde vara helt klart.

Det är för den varje år ökande skaran av svenska bilister som färdas utomlands

av stort värde att där kunna följa samma trafikregler som man är

van vid i Sverige. Väsentligt för säkerheten i den svenska trafiken är att de

utländska fordonsförare som kommer hit möter samma trafikregler som i

sitt hemland. Värdet av detta betonades inte minst i samband med övergången

till högertrafik. Den växande insikten om behovet av enhetliga trafikregler

har lett fram til! den tidigare nämnda Wienkonvention I, som

är resultatet av ett samarbete mellan ett sextiotal olika nationer. Samordningsbehovet

är givetvis störst i fråga om trafikreglerna i grannländer och

detta har föranlett tillskapandet av den gemensamma nordiska vägtrafikkommittén,

som bl. a. har till uppgift att föreslå enhetliga nordiska vägtrafikregler.

NVK:s uttalanden om betydelsen av en enhetlig nordisk vägtrafiklagstiftning

har understötts kraftigt vid remissbehandlingen av kommitténs

förslag.

NVIi:s senast framlagda förslag är resultatet av ett omfattande arbete

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

med hänsyn tagen till de synpunkter som framfördes i remissyttrandena

över NVK:s tidigare förslag i ämnet, till det i Wienkonvention I intagna regelkomplexet

och till det pågående europeiska samordningsarbetet. Jag vill

också i detta sammanhang — utan att nu ta ställning till förslaget — erinra

om den av NVK förordade gemensamma nordiska nämnden, som skulle

följa trafikutvecklingen i de fyra länderna och verka för en fortlöpande

översyn och samordning av vägtrafiklagstiftningen.

Vissa viktiga förslag i NVK:s första betänkande — t. ex. om väjningspiikten

— infördes redan med högertrafiken. NVK:s förslag i övrigt innehåller

inte några lika ingripande nyheter för vår vägtrafiklagstiftning. Förslagen

innebär en noggrannare reglering i fall där trafikutvecklingen kräver det och

hittillsvarande reglering är ofullständig. Som exempel kan nämnas klarare

regler för fordons plats på vägen i olika situationer, för filkörning och för

körfältsbyte. Vidare föreslås regler som syftar till bättre skydd för cyklister,

både i fråga om cyklisters och bilisters färdsätt, och regler för att underlätta

trafikavvecklingen och framkomligheten för kollektiv busstrafik. Andra

förslag medför en något ändrad reglering, som fordras för internationell

enhetlighet, utan att i sak innebära några egentliga ändringar i förhållande

till hur trafiken sker i (lag. T. ex. får enligt NVK:s förslag ljudsignal ej ges

vid omkörning inom tättbebyggt område om det inte behövs för att avvärja

fara.

Jag vill inte påstå att vare sig de i Wienkonvention I eller i NVK:s förslag

angivna trafikreglerna i varje detalj är sådana som man helst skulle

önska från svensk sida. Helt naturligt måste resultatet delvis ses som en

kompromiss mellan olika synpunkter, där huvudsyftet är att åstadkomma

en för alla parter acceptabel helhet. Just värdet av att alla parter har enhetliga

regler gör att man inte utan mycket starka skäl kan avvika från det i

gemensamt arbete tillkomna trafikregelkomplexet. Varje avvikande beslut

som fattas av ett land bär i sig fröet till nya avvikelser i andra länder och

till sist ett uppgivande av idén om enhetlig lagstiftning. Det internationella

samarbetet, som enligt min mening är en nödvändighet inom detta område,

leder till att såväl Kungl. Maj :t som riksdagen i realiteten är bunden av

vad som gäller internationellt. De nationella intressena får hävdas under

förhandlingarnas gång eller vid de efter avtalens slutande kontinuerliga revisionerna

som måste ske för att man skall kunna möta utvecklingens krav.

De hittills träffade överenskommelserna som nu skall få sitt uttryck i svensk

lagstiftning innebär, som framgår av den föregående redogörelsen, inte några

nyheter som kan sägas strida mot principerna i våra nuvarande trafikregler.

Internationaliseringen av trafiken och den därav följande bundenheten

av vad som gäller internationellt gör att frågorna om ändringar av trafikreglerna

kommit i ett nytt läge. Med hänsyn härtill bör det som regel ankomma

på Kungl. Maj :t att besluta om utformningen av författningar om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

vägtrafikregler. Utan hinder av en sådan befogenhet bör emellertid riksdagen

— genom de fortlöpande redogörelser för planerade, mera betydelsefulla

ändringar som jag i det följande förordar — hållas informerad och

ges möjlighet att framföra synpunkter på vägtrafiklagstiftningens område.

I vissa, i det följande särskilt angivna fall bör riksdagen dock höras.

När det gäller trafikreglerna utgör frågan om generella hastighetsbegränsningar

ett ämne över vilket riksdagens yttrande bör inhämtas. Detta är ett

område som hittills inte påverkats av strävandena att åstadkomma internationellt

enhetliga vägtrafikregler. Jag vill i detta sammanhang erinra om

att det nu i Sverige tillämpade systemet har karaktären av en omfattande

försöksverksamhet. När de hithörande problemen behandlades i riksdagen

år 1967 (3LU 38) förutsattes att resultaten av försöken med differentierade

hastighetsbegränsningar skulle redovisas för riksdagen för dess definitiva

ställningstagande i frågan. Erfarenheterna av försöksverksamheten sammanställs

och bearbetas genom trafiksäkerhetsverkets försorg. När arbetet

framskridit så långt att man kan dra några säkra slutsatser, bör materialet

redovisas för riksdagen. Jag avser alltså att senare i annat sammanhang

återkomma med en särskild redovisning och med de förslag i fråga om

principerna för utformningen av den allmänna hastighetsbegränsningen

som försöksverksamheten kan ge anledning till.

Vad jag tidigare anfört beträffande värdet av internationellt enhetliga

trafikregler gäller i lika hög grad i fråga om vägmärken, markeringar på

vägbanan och signaler av olika slag. Vår nuvarande vägmärkeskungörelse

av år 1966 är ett resultat av nordiskt samarbete inom NVK, som också lagt

fram förslag i fråga om markeringar på vägbanan. Som komplement till reglerna

i Wienkonvention I finns i Wienkonvention II förslag till gemensam

utformning av vägmärken, signaler och markeringar och ett vidare samordningsarbete

fortsätter på det europeiska planet. Det torde i praktiken vara

uteslutet att för framtiden utforma det svenska teckensystemet på ett

sätt som avviker från internationellt antagna normer. Kungl. Maj :t, som

meddelar bestämmelser inom förevarande område utan riksdagens hörande,

torde komma att även fortsättningsvis anpassa de svenska reglerna till vad

som gäller internationellt.

Även i fråga om fordons utrustning är intresset av internationellt enhetliga

regler stort och man kan enligt min mening räkna med att få en

internationell standardisering i dessa avseenden utöver vad som följer av

Wienkonvention I. En rad bestämmelser finns nu i VTF med de krav som

uppställs för alt fordon av olika slag skall få brukas i trafik. Innehållet i

dessa bestämmelser blir emellertid av egentlig betydelse först genom trafiksäkerhetsverkets

föreskrifter och anvisningar och den praxis som tillämpas

av besiktningsmännen. Detta är också naturligt eftersom frågorna om

fordons trafiksäkerhet och utrustning är i hög grad tekniska och inte kan

regleras uttömmande i författningstext.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

Även föreskrifterna i VTF om besiktning av olika slag är i stor utsträckning

av ramkaraktär. Vilka fordon som skall inställas för åidig kontrollbesiktning

och fristerna för besiktning är visserligen betydelsefulla frågor

men de krav som i praktiken ställs beträffande fordonens beskaffenhet liksom

undersökningsrutinerna för besiktning betyder mera såväl när det gäller

trafiksäkerheten som i fråga om kostnaderna för den enskilde fordonsägaren.

Varken de detaljerade kraven eller undersökningsrutinerna kan med

hänsyn till frågornas tekniska natur anges i VTF eller någon motsvarande

författning. Den fortsatta utvecklingen torde komma att ytterligare markera

detta förhållande och samma synpunkter kan anföras beträffande alla i

VTF angivna former för besiktning.

Både i fråga om fordons utrustning och när det gäller besiktning av

fordon leder den tekniska utvecklingen och behovet av alltmer detaljerade

bestämmelser till att tyngdpunkten i regelkomplexet förskjuts från VTF till

detaljföreskrifter och anvisningar som måste meddelas av de tillämpande

myndigheterna. Med hänsyn härtill bör man i fortsättningen inte kräva att

riksdagens yttrande inhämtas över författningsförslag inom detta område.

Det bör nämnas att en sådan ordning stämmer med vad som tillämpas i Finland

och Norge, där resp. folkrepresentation endast fastslagit den självklara

principen att fordonen skall vara i trafiksäkert skick.

Frågan om omläggning av fordonsregistreringen har nyligen i princip avgjorts

av statsmakterna med utgångspunkt från bilregisterutredningens

principbetänkande Bilregistrering. Statsmakternas ställningstagande innebär

inte endast att registreringstekniken moderniseras utan också att registreringen

får en ny innebörd och att kontrollsystemets funktion ändras

bl. a. genom införande av s. k. kontrollmärken. I sitt slutbetänkande kommer

bilregisterutredningen att redovisa hur systemet med utgångspunkt

från principbeslutet bör utformas mera i detalj. Den närmare utformningen

måste bestämmas med hänsyn till erfarenheterna av det fortsatta systemtekniska

arbetet och fastställas efter hand som detta arbete fortskrider.

Avsikten är att systemuppbyggnaden skall ledas av en särskild bilregisternämnd.

Som framgår av den föregående redogörelsen är utformningen av det

framtida bilregistersystemet i allt väsentligt redan bestämd och det gäller

nu närmast att omsätta besluten i praktiken. De frågor som uppkommer är

av sådan administrativ och systemteknisk art att de inte gärna kan lösas i

ett enda sammanhang. I stället måste man räkna med successiv förändring

och anpassning av regelkomplexet inom ramen för principbeslutet i enlighet

med de erfarenheter som man vinner efter hand som systemet byggs ut. Eftersom

det alltså är fråga om detaljregleringar med successiva justeringar

under arbetets gång torde det stå klart att man här har ett regelkomplex

som är av den karaktären att riksdagens yttrande om utformningen av bilregistreringen

inte bör eller kan inhämtas i vidare mån än vad som redan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

skett. Att det ankommer på riksdagen att besluta i den mån systemet påverkar

förordningar om automobil- och traktorbeskattning och lagen om

trafikförsäkring är självklart.

Framtida, mera omfattande ändringar i det nu, i princip beslutade registreringssystemet

kan inte göras utan att anslagsfrågorna berörs. Riksdagen

får därmed tillfälle att ta ställning.

Som framgår av den inledande redogörelsen för vägtrafiklagstiftningen i

fråga om förare och körkort beslutade statsmakterna redan år 1967 om införande

av differentierade körkort. Det nu av körkortsutredningen framlagda

förslaget om utformningen av de nya körkorten grundar sig på detta

beslut. I övrigt innehåller utredningens betänkande ett principförslag om

nytt körkortsregister, som avses bli maskintekniskt samordnat med bilregistret.

Förslaget om nytt körkortsregister torde få behandlas i samband med

anslagsfrågan i särskild proposition. Detaljutformningen av det nya körkortsregistret

får sedan ske samtidigt med uppbyggnaden av det nya bilregistret.

1 fråga om erforderliga författningsändringar i samband med körkortsregistret

gäller vad jag anfört om bilregistret.

När det gäller körkortsfrågor i övrigt avser jag att återkomma senare.

Detta gäller bl. a. grunderna för återkallelse av körkort och frågan om vilken

myndighet som skall besluta om återkallelse. Dessa problem utreds av

trafikmålskommittén och innan denna presenterat sitt förslag i ämnet är

det inte möjligt att uttala sig om de linjer efter vilka en lösning bör utformas.

Den framtida utformningen av lagstiftningen om yrkesmässig trafik är i

stora drag bestämd genom 1963 års trafikpolitiska beslut. Jag vill emellertid

påpeka att internationella förhållanden även här kan påverka utvecklingen.

Ett utvidgat ekonomiskt samarbete kan göra det nödvändigt med en viss anpassning

till trafikpolitiken i andra länder. Även på annat sätt är den framtida

utvecklingen i någon mån osäker i det avseendet att tidpunkten för genomförandet

av den tredje ref orm etappen ännu inte är bestämd.

Det område som regleras i YTF är enligt min uppfattning av sådan karaktär

att ändringar i princip bör beslutas under riksdagens medverkan. Det synes

dock lämpligt att Kungl. Maj :t, även om föreskrifterna finns i YTF, i

större utsträckning än hittills utan riksdagens hörande beslutar om t. ex.

administrativa rutiner och andra liknande frågor som inte rör det egentliga

sakinnehållet i YTF.

Den i VTF intagna arbetstidsregleringen är av den karaktären att riksdagens

yttrande bör inhämtas över förslag till ändringar. Det är här fråga om

ett rättsområde som ligger nära den socialt betingade arbetstidslagstiftningen.

Frågor om utländska fordon och förare har hittills regelmässigt lösts genom

internationella överenskommelser, vars innehåll kommit till uttryck i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t. Denna utveckling kan antagas

fortsätta och behovet av turistvagnslicenser och s. k. turistkörkort enligt

27 och 37 §§ VTF blir därför allt mindre. Regleringen av dessa frågor är

inte av den art att förslag om ändring därav bör föranleda att riksdagen

hörs.

Såväl den militära vägtrafiken som civilförsvarets vägtrafik regleras i

kungörelser som Kungl. Maj :t bestämt ensam och genom anvisningar av

olika slag från vederbörande myndigheter. Någon ändring av denna ordning

är inte påkallad.

När det gäller straffbestämmelserna inom vägtrafiklagstiftningens område

vill jag framhålla att den viktigaste regleringen finns i författning av lags

natur, TBL, som täcker alla gärningar inom detta område som är av mera

allvarlig karaktär.

De straffbestämmelser som finns intagna i VTF, däremot, avser ordningsförseelser

och annan påföljd än böter ingår — med det undantag som jag

tidigare nämnt — inte i straff skalorna. Om man, som jag tidigare förordat,

reglerar vissa delar av vägtrafiklagstiftningen utan att riksdagens yttrande

inhämtas i de särskilda fallen, torde det inte finnas anledning att höra riksdagen

i fråga om den motsvarande straffrättsliga regleringen i VTF.

Av den tidigare redogörelsen framgår att Kungl. Maj :t utan riksdagens

hörande i varje särskilt fall bör besluta i fråga om vägtrafiklagstiftningen,

i den mån det gäller ämnen som faller inom Kungl. Maj :ts administrativa

eller ekonomiska lagstiftningsmakt. De undantag från denna princip som

jag förordat i det föregående gäller en mera definitiv utformning av principerna

för allmän hastighetsbegränsning, vissa regler i YTF och bestämmelserna

i VTF om arbetstid och vilotid. När det gäller ändringar i fråga om

körkort avser jag att återkomma senare.

Den av mig förordade ordningen låter sig väl förena med fortsatta möjligheter

för riksdagen att påverka hela det område som täcks av vägtrafiklagstiftningen.

Större frågor inom detta område föranleder ofta proposition till

riksdagen på grund av de anslagsbehov som förändringen medför eller därför

att de har samband med lagstiftning som kräver riksdagens medverkan,

t. ex. TBL. Det är naturligt att i sådana sammanhang lämna en redogörelse

för den vägtrafiklagstiftning som aktualiseras genom propositionen. Vidare

kan riksdagens ledamöter under den allmänna motionstiden ta upp problem

inom vägtrafiksektorn. För att underlätta detta bör varje år i statsverkspropositionen

under kommunikationsdepartementets huvudtitel eller i annat

lämpligt sammanhang lämnas en mera ingående redogörelse för dels

erfarenheterna under det gångna året av trafiksäkerhetsarbetet och fullföljandet

av större reformer, t. ex. i fråga om det nya bilregistret, dels planerade

större reformer av principiell betydelse i den mån dessa inte kommer

att tas upp i särskilda propositioner.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

Det av in i g förordade systemet tillgodoser väsentligen NVK:s önskemål om

en större författningsteknisk enhetlighet inom Norden. Samtidigt som de av

NVK förordade ökade befogenheterna för regeringarna att besluta om ändringar

i vägtrafiklagstiflningen i stort sett lämnades utan erinran vid remissbehandlingen

av kommitténs förslag ansåg några remissinstanser att

den skadestånds- och straffrättsliga regleringen borde ske med riksdagens

medverkan. Med anledning av vad vissa remissinstanser sålunda framhållit

vilt jag här bara erinra om att de väsentligaste trafikstraffbestämmelserna

liksom de skadeståndsrättsliga reglerna är givna i lag.

Jag har förut nämnt att man i Finland och Norge har särskilda ramlagar,

som antagits under medverkan av folkrepresentationen. Frågan om införandet

av en särskild ramlag hos oss har jag därför prövat med utgångspunkt

från olika, med ledning av dessa, inom departementet utarbetade preliminära

förslag. Jag har emellertid funnit att en sådan lag inte har några påtagliga

fördelar för vår del och dessutom medför en splittring av regelkomplex

som hör nära samman. För att belysa detta skall jag nämna några

exempel.

Fn tanke kan vara att som i Finland och Norge i ramlag ta in vissa grundläggande

principer om att fordonsförare är skyldig att iakttaga omsorg och

varsamhet och att fordon skall vara i trafiksäkert skick. Till en början kan

man påpeka att sådana grundregler är helt självklara och väl aldrig ifrågasatts.

Därtill kommer att bestämmelserna får sitt reella innehåll först genom

de närmare trafikregler och utrustningsföreskrifter som då skulle meddelas

i särskilda författningar och anvisningar. Jag kan inte finna att man vinner

något genom att ange grundprinciperna i en ramlag.

Bland andra bestämmelser som skulle kunna tas in i en ramlag kan nämnas

vissa grundläggande trafikregler, t. ex. om generell hastighetsbegränsning,

varom den norska ramlagen innehåller bestämmelser. Här vill jag påpeka

att den generella hastighetsbegränsningen systematiskt hör nära samman

med trafikreglerna i övrigt. Det skulle därför vara opraktiskt att ha en

bestämmelse därom för sig i en särskild ramlag. Oavsett i vilken form bestämmelsen

ges kommer riksdagen, som jag tidigare anfört, att medverka

vid fastställandet av principerna för generell hastighetsbegränsning.

Den straffrättsliga regleringen är ett område som i vissa delar väl lämpar

sig för en ramlag. Den nuvarande trafikbrottslagen torde emellertid motsvara

de önskemål som man kan ha i detta avseende. Trafikbrottslagens bestämmelser

är i stort sett desamma som den straffrättsliga regleringen i den

finska ramlagen. När det gäller straff för ordningsförseelser faller det sig

naturligt att ta in dem i nära anslutning till de ordningsregler som straffbestämmelserna

hänför sig till.

Som torde framgå av vad jag nu anfört rinner man inga fördelar genom

eu särskild ramlag, eftersom denna dels skulle komma att ta upp mycket

generella bestämmelser och hänvisningar till i annan ordning utfärdade för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970

fattningar, dels skulle innebära att föreskrifter som sakligt sett hör nära

samman splittrades på olika författningar.

Genom den här förordade handläggningsordningen rubbar man inte riksdagens

inflytande över utvecklingen inom vägtrafiklagstiftningen i väsentliga

frågor men når en förenkling av arbetet såväl för Kungl. Maj:t som för

riksdagen och ökade möjligheter att på ett smidigt sätt fortlöpande anpassa

vägtrafiklagstiftningen till de växlande krav som den expanderande bilismen

ställer.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t bereder

riksdagen tillfälle att yttra sig över de riktlinjer för handläggningen av

vissa delar av vägtrafiklagstiftningen som jag angett i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7 0 0 5 6 2

Doktrin (2)

  1. Håkan Strömberg, Några reflexioner om normgivningsmakten i nya regeringsformen, FT 1976 nr 2 s. 51, på s. 72 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Hans Folkesson, Kritik av ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut, FT 1975 nr 2 s. 77, på s. 92 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1970:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. FT 1976 s. 51 Håkan Strömberg, Några reflexioner om normgivningsmakten i nya regeringsformen s. 72 i texten
  2. FT 1975 s. 77 Hans Folkesson, Kritik av ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut s. 92 i texten