Angående handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen
1970-10-23 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1970:171, Angående handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
1
Nr 171
Kungl Maj:ts proposition till riksdagen angående handläggningen
av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen; given
Stockholms slott den 23 oktober 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över vad föredragande departementschefen förordat.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Bengt Norling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t i fortsättningen skall besluta om
utformningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen utan riksdagens medverkan
i varje särskilt fall. Författningsfrågor som rör den mera definitiva
utformningen av principerna för allmän hastighetsbegränsning, den yrkesmässiga
automobiltrafiken -— i den mån frågorna inte är av enbart teknisk
eller formell art — den i vägtrafikförordningen intagna regleringen av arbetstid
och vilotid eller körkortsreglerna berörs inte av förslaget.
I propositionen framhålls att utformningen av vissa delar av de författningar
inom vägtrafiklagstiftningens område som nu beslutas av Kungl. Maj :t
efter riksdagens hörande i stor utsträckning är bestämd genom internationella
överenskommelser eller genom principbeslut av statsmakterna. Detta
gäller främst vägtrafikförordningens bestämmelser i fråga om trafikregler
och fordonsregistrering. Vidare påpekas beträffande föreskrifterna i vägtrafikförordningen
om fordons utrustning och om besiktning av fordon att utvecklingen,
på grund av frågornas tekniska natur, lett till att detaljregleringen
i anvisningar och föreskrifter, som utfärdas i annan ordning, numera har stör
1
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 171
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1970
re praktisk betydelse än vägtrafikförordningens reglering. Med hänvisning
till detta föreslås i propositionen att främst dessa delar av vägtrafiklagstiftningen
i framtiden skall beslutas av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande
i varje särskilt fall.
En sådan ordning kan enligt propositionen väl förenas med fortsatta möjligheter
för riksdagen att påverka hela det område som täcks av vägtrafiklagstiftningen.
Större frågor inom detta område föranleder ofta proposition
till riksdagen på grund av de anslagsbehov som förändringarna medför eller
därför att de har samband med lagstiftning som kräver riksdagens medverkan,
t. ex. trafikbrottslagen och automobilskatteförordningen. För att även
i övrigt behålla riksdagens möjligheter att påverka utvecklingen av vägtrafiklagstiftningen
kommer riksdagen i framtiden att varje år få en redogörelse
för bl. a. planerade större ändringar av mera principiell betydelse, i den
mån dessa inte enligt det föregående tas upp i särskilda propositioner.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 23 oktober 1970.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson, Feldt.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om handläggningen
av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen och anför.
Den nuvarande vägtrafiklagstiftningen
Till vägtrafiklagstiftning i vidsträckt bemärkelse räknas författningar
som reglerar trafiken på vägar och gator, registreringen av förare och fordon,
förutsättningarna för brukande av fordon i fråga om t. ex. utrustning och
försäkring, skadeståndsansvaret i samband med biltrafik, m. m. I det följande
hänförs dock inte lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
förordningen (1922: 260) om automobilskatt eller till dessa anslutande författningar
till vägtrafiklagstiftningen.
De viktigaste författningarna inom den egentliga vägtrafiklagstiftningen
är, förutom lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL), dels
vägtrafikförordningen (1951:648) (VTF) och förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik in. m. (YTF), vilka förordningar tillkommit
efter riksdagens hörande, dels vägmärkeskungörelsen (1966: 270)
(VMK), vägtrafikkungörelsen (1951: 743) (VTK), militära vägtrafikkungörelsen
(1954:636) och vägtrafikkungörelsen (1954:637) för civilförsvaret,
vilka kungörelser tillkommit utan någon medverkan från riksdagen. Den
egentliga vägtrafiklagstiftningen torde med hänsyn till de ämnen som behandlas
i olika författningar kunna delas upp i följande huvudgrupper.
Trafikregler
Flertalet av trafikreglerna finns i 38—60 §§ VTF. Olika lokala trafikföreskrifter
meddelas enligt 61—63 §§ VTF av trafiknämnder och länsstyrelser.
Trafikreglerna har under årens lopp i trafiksäkerhetsfrämjande syfte kon
1-j-
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 171
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
tinuerligt anpassats med hänsyn till de krav som den expanderande trafiken
ställer.
Ökningen av trafiken över gränserna har alltmer riktat uppmärksamheten
på behovet av enhetliga vägtrafikregler. Ett gemensamt internationellt arbete
inom detta område med svenskt deltagande har bedrivits bl. a. i Förenta
Nationernas regi och senast utmynnat i en konvention om vägtrafik, daterad
den 8 november 1968, i det följande kallad Wienkonvention I. I inledningen
till konventionen anges syftet vara att underlätta internationell vägtrafik
och att öka trafiksäkerheten genom antagande av enhetliga trafikregler.
Efter antagandet av Wienkonvention I fortsätter på europeiskt plan det
internationella samordningsarbetet i fråga om bl. a. trafikregler inom Förenta
Nationernas Ekonomiska kommission för Europa (ECE) och europeiska
transportministerkonferensen (CEMT). Riktpunkten är att nå fram
till överenskommelser, som inom ramen för världskonventionen specificerar
och kompletterar konventionsbestämmelserna, för att nå största möjliga enhetlighet
på det europeiska planet.
Behovet av enhetliga trafikregler gör sig givetvis med särskild styrka gällande
i fråga om grannländer med livligt trafikutbyte. Detta har tagit sig
uti ryck i bildandet av Nordisk vägtrafikkommitté (NVK), som består av
experter från Danmark, Finland, Norge och Sverige och som har till uppgift
att utarbeta förslag till en gemensam vägtrafiklagstiftning för de fyra
länderna. År 1966 lade kommittén fram betänkandena Vägtrafikregler I och
II (Nordisk udredningsserie 1966: 2 och 3), som sedan remissbehandlats.
NVK framhöll de stora fördelar som är förenade med en gemensam nordisk
vägtrafiklagstiftning och betonade att det i enhetlighetens intresse kan vara
nödvändigt att efterge en eller annan nationell särregel, även om detta skulle
kunna uppfattas som en försämring.
NVK fäste uppmärksamheten på att bestämmelser för vissa områden
inom vägtrafiklagstiftningen förekommer i författningar som inte har samma
valör. Således krävs i Danmark och Sverige i många fall medverkan av
resp. folkrepresentation medan motsvarande förfarande inte krävs i Finland
och Norge. En samordning av vägtrafiklagstiftningen skulle enligt NVK
underlättas, om den författningstekniska proceduren vore densamma i de
fyra länderna. Det finska och norska systemet syntes för detta ändamål
lämpligare än det danska och svenska. Det parlamentariska inflytandet tillgodoses
i Finland och Norge genom att vissa grundläggande bestämmelser
tas in i en ramlag. Dessa bestämmelser är i huvudsak av generell karaktär
och innefattar exempelvis allmänna föreskrifter om att fordon skall framföras
på sådant sätt att man undviker trafikolyckor, att fordon skall vara
i trafiksäkert skick etc. Dessutom anges grupper av bestämmelser som utfärdas
i annan ordning. Det kan också påpekas att den finska ramlagen innehåller
bestämmelser som motsvarar TBL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
5
NVK föreslog också inrättandet av ett särskilt nordiskt samordningsorgan
med uppgift att följa trafikutvecklingen i de fyra länderna och verka
för en fortlöpande översyn och samordning av vägtrafiklagstiftningen. En
sådan nämnd skulle i första hand själv ta initiativ till ytterligare enhetliga
regler inom olika delar av detta område men även fungera som remissinstans
beträffande ändringar i lagstiftningen som något av länderna önskade genomföra.
På detta sätt skulle man enligt NYK få en garanti för att isolerade
ändringar eller tillägg inte görs till förfång för den nordiska enhetligheten.
Vid den omfattande remissbehandlingen av NVK:s betänkanden framfördes
inga invändningar mot NVK:s uttalande om behovet och värdet av en enhetlig
lagstiftning. 1 stället underströks eller betonades uttryckligen vikten
av enhetlighet av många remissorgan, t. ex. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
Svea hovrätt, en rad länsstyrelser och olika organisationer som företräder
trafikanterna. Även betydelsen av ett nordiskt samordningsorgan
framhölls i flera remissyttranden. I den författningstekniska frågan framfördes
i allmänhet inte några invändningar. Några remissorgan menade dock
att skadestånds- och straffbestämmelser borde utformas med riksdagens
medverkan.
Med utgångspunkt från remissyttrandena har NVK överarbetat sina förslag
och nyligen överlämnat ett slutligt, reviderat förslag till lagstiftning
med gemensamma trafikregler (Vägtrafikregler, reviderat förslag, Nordisk
udredningsserie 1970: 10). I detta förslag har också beaktats de vägtrafikregler
som finns intagna i Wienkonvention I och de regler som kan väntas
bli antagna vid det fortsatta europeiska samordningsarbetet.
Vägmärken, markeringar, signaler
Vägmärken, markeringar på vägbanan och signaler av olika slag ger i stor
utsträckning bindande anvisningar för trafikanternas uppträdande i trafiken
och ingår alltså i ett regelkomplex som ligger nära de egentliga trafikreglerna.
Vissa allmänna bestämmelser om vägmärken finns i 64 § VTF.
Innebörden av vägmärken, signaler och tecken av polisman anges i VMK
medan det i fråga om markeringar på vägbanan utöver förbudet i 45 § VTF
att överskrida s. 1c. spärrlinje inte finns preciserade regler. Trafikant är enligt
40 § VTF skyldig att lyda de anvisningar som lämnas genom vägmärken
och trafiksignaler eller av polisman. De förbud eller påbud som anges genom
vägmärken utgörs i princip av trafikregler som gäller enligt lokala trafikföreskrifter.
Behovet av internationellt enhetliga regler i fråga om vägmärken, markeringar
etc. är givetvis mycket stort. VMK är också resultatet av ett internationellt
samarbete. Kungörelsen grundas bl. a. på NVK:s förslag i betänkandet
Vägmärken (SOU 1965: 33). Bakom NVK:s förslag ligger i sin tur i vidare
sammanhang tillkomna konventioner och rekommendationer, t. ex.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
inom ECE och CEMT. När det gäller markeringar på vägbanan finns ett
av NVK avgivet stencilerat betänkande Vegoppmerking (Oslo, oktober 1967),
som har remissbehandlats.
Samtidigt med Wienkonvention I träffades överenskommelse om vägmärken
och signaler (Wienkonvention II). Också i inledningen till denna
konvention åberopas behovet av enhetliga regler för att öka trafiksäkerheten
som ett motiv för överenskommelser om vägmärken och signaler och
även på detta område fortsätter samordningsarbetet inom ECE och CEMT.
Fordons utrustning, besiktning
De grundläggande bestämmelserna om fordons utrustning finns i 2—8 §§
VTF. Sitt egentliga innehåll får emellertid dessa bestämmelser i stor utsträckning
genom de närmare föreskrifter och tillämpningsanvisningar
som statens trafiksäkerhetsverk meddelar beträffande kraven på utrustningsdetaljer.
Kontrollen av att motordrivna fordon och släpfordon motsvarar
utrustningskraven sker i huvudsak genom besiktning i olika sammanhang.
Bestämmelser om registreringsbesiktning, typbesiktning, kontrollbesiktning,
flygande inspektion, inspektion hos försäljare och särskild kopplingsbesiktning
finns i 14, 15, 22, 23, 23 a, 24 och 24 a §§ VTF. I sammanhanget
kan också 9 § VTF nämnas. Kompletterande bestämmelser om besiktningsförfarandena
finns i 9—29 och 52—56 §§ VTK. Även när det gäller
fordons utrustning finns ett avsevärt intresse av internationellt enhetliga
riktlinjer. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det väsentligt bl. a. att belysningsnormerna
och utmärkningen av långa och breda fordon överensstämmer
i olika länder liksom att fordonen uppfyller vissa krav i fråga om t. ex.
bromsar. Detta har beaktats i Wienkonvention I som i de angivna avseendena
innehåller föreskrifter om fordon i internationell trafik. Dessa föreskrifter
anges också i konventionen som minimikrav, vilka kan kompletteras
eller skärpas för fordon i nationell trafik.
Fordonsregistrering
Bestämmelserna om registrering av motordrivna fordon och släpfordon
skall tillgodose en lång rad intressen, främst trafiksäkerhetssynpunkter.
De nuvarande reglerna om fordonsregistrering finns i 10—13, 16—21 och
27 §§ VTF samt 3—8, 30—51 och 57—61 §§ VTK. Dessutom anges särskilda
former för registrering av bl. a. militära fordon i militära vägtrafikkungörelsen
och exportvagnar i exportvagnskungörelsen (1964: 39).
Statsmakterna har år 1969 (prop. 1969: 30, SU 42, BeU 32, 3LU 30, rskr
132, 136) fattat principbeslut om en radikal omläggning av hela fordonsregistreringen
på grundval av bilregisterutredningens principbetänkande
Bilregistrering (SOU 1968:23). Utredningen har sedan fortsatt sitt arbete
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
till fullföljande av principbeslutet. Förslag till detaljutformning kommer att
presenteras i ett betänkande som beräknas bli överlämnat kring årsskiftet
1970/71. Själva övergången till det nya systemet skall enligt förslag, som
kommer att anmälas för Kungl. Maj :t senare i höst, ledas av en särskild
nämnd (bilregisternämnden).
Förare och körkort
Bestämmelser om förare av fordon och om körkortsregister finns i 28—
37 §§ VTF och 62—81 §§ VTK. Även i fråga om körkort har lagts fram förslag
till betydande omläggningar av reglerna. Delvis har statsmakterna redan
tagit ställning i dessa frågor genom 1967 års beslut om differentierade körkort
(prop. 1967: 55, 3LU 31, rskr 209). Frågan om tidpunkten för genomförandet
av reformen och om ett eventuellt utbyte av nuvarande kör- och
trafikkort lämnades dock öppen. Körkortsutredningen har i sitt betänkande
Körkort och körkortsregistrering (SOU 1970: 26) dels lagt fram förslag till
utformning och framställning av de nya differentierade körkorten, dels
dragit upp riktlinjer för omläggning av körkortsregistret med överföring till
ADB.
Även när det gäller förare och förarkompetens har intresset av enhetliga
regler länderna emellan kommit till uttryck. Frågan om körkortens utformning
och giltighet i internationell trafik regleras bl. a. i Wienkonvention
I. Vidare har ett nordiskt ämbetsmannautskott lagt fram förslag om
vissa gemensamma regler beträffande giltighet av körkort (Nordisk udredningsserie
1969: 7). Förslaget har remissbehandlats.
Till de svåraste och på senare år mest diskuterade frågorna hör lösningen
av de problem som hänger samman med formerna och grunderna för
återkallelse av körkort. Detta problemkomplex utreds av trafikmålskommittén.
Den allmänna uppfattningen torde vara att den nuvarande regleringen
inte är tillfredsställande men det har inte ansetts möjligt att ta
ställning till den principiella utformningen förrän trafikmålskommittén
redovisat sina överväganden.
Yrkesmässig trafik m. m.
YTF jämte anslutande författningar av olika slag innehåller den näringsrättsliga
lagstiftningen inom vägtrafikområdet. YTF upptar också vissa trafiksäkerhetsregler,
som är betingade av de särskilda behoven i yrkesmässig
trafik.
Den näringsrättsliga lagstiftningen inom vägtrafikområdet präglades tidigare
av en noggrann reglering av etableringsrätten i fråga om både personbefordran
och godsbefordran. Vid ansökan om rätt alt utöva yrkesmässig
trafik bedömdes dels behovet av den trafik som ansökan avsåg, dels
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
sökandens lämplighet som trafikutövare. 1963 års trafikpolitiska principbeslut
(prop. 1963: 191, S3LU 1, rskr 424) innebär en nyorientering av den
statliga trafikpolitiken och syftar till att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden med avveckling i möjligaste mån av
konkurrenshämmande regleringar. Reformåtgärderna har samordnats i ett
handlingsprogram, uppdelat i tre etapper. Den första etappen genomfördes
den 1 juli 1964 och innebar på vägtransportsidan en minskning av restriktiviteten
i tillståndsgivningen och ett undantagande av vissa transporter
från YTF. Nästa etapp följde den 1 juli 1966. Genom denna fortsattes liberaliseringen
i fråga om tillståndsgivningen och ytterligare områden undantogs
från behovsprövningen. Den tredje reformetappen har ännu inte genomförts.
Avsikten är att man i och med denna sista etapp helt skall slopa
behovsprövningen för godstransporter på landsväg. Beträffande den trafikpolitiska
reformen skall slutligen nämnas att en särskild delegation — trafikpolitiska
delegationen — med representanter för bl. a. transportkonsumenter
och trafikutövare tjänstgör som ett rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet
vid genomförandet av reformprogrammet.
Nära samband med YTF:s bestämmelser har reglerna i 28 a och b §§ VTF
om arbetstid och vilotid för förare av motordrivna fordon i kommersiell trafik.
Dessa föreskrifter har tillkommit främst av trafiksäkerhetsskäl men får
givetvis stor betydelse för arbetstidsförhållandena i sin helhet inom vägtransportsektorn.
Bestämmelserna är nära besläktade med vad som gäller
enligt den övriga arbetstidslagstiftningen.
Utländska fordon och förare
De grundläggande bestämmelserna om rätten att i Sverige framföra
utomlands registrerade fordon och om utländska förares behörighet att här i
landet föra körkortspliktigt fordon finns i 27 och 37 §§ VTF. I den mån behörigheten
grundar sig på internationella överenskommelser hänvisas till
vad Kungl. Maj :t förordnar i ämnet. Regleringen återfinns i olika kungörelser
och konventioner. Här kan nämnas kungörelsen (1956:522) med
vissa bestämmelser i anledning av överenskommelser mellan Sverige samt
Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt godkännande av körkort
samt av registrering av motorfordon, m. in., kungörelsen (1952: 520) med
anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den 19 september 1949 undertecknade
konventionen rörande vägtrafik och kungörelsen (1962:277)
om godkännande av vissa utländska körkort.
I de fall utomlands registrerat fordon inte får användas i Sverige på grund
av internationella överenskommelser kan polismyndighet meddela särskilt
tillstånd — turistvagnslicens — enligt 27 § 2—5 mom. VTF. Turistvagnslicens
gäller under ett år, räknat från utfärdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
9
Om förare, som kommer till Sverige från utlandet, undantagsvis inte
skulle vara berättigad jämlikt internationella överenskommelser att föra
fordon på grund av utländskt körkort, kan han under vissa villkor få särskilt
tillstånd, s. k. turi st körkort, enligt 37 § 2 mom. VTF. Sådant körkort
utfärdas av polismyndighet för en tid av ett år.
Militär vägtrafik
Enligt militära vägtrafikkungörelsen gäller särskilda bestämmelser i olika
avseenden beträffande fordon som ägs eller brukas av krigsmakten och om
trafik i samband med brukande av sådana fordon. I anslutning därtill finns
en rad av militär myndighet med stöd av kungörelsen utfärdade föreskrifter
för militär vägtrafik.
Civilförsvarets vägtrafik
Vägtrafikkungörelsen för civilförsvaret innehåller för civilförsvarets vägtrafik
särbestämmelser av motsvarande slag som den nyssnämnda militära
vägtrafikkungörelsen i fråga om krigsmaktens fordon.
Straffbestämmelser
Överträdelser av de nu redovisade föreskriflerna straffas i den mån de
kan anses som ordningsförseelser med böter enligt 65—72 §§ VTF eller, såvitt
gäller tillämpningsområdet för YTF, enligt 34—37 §§ sistnämnda förordning.
Vidare finns i 65 § 7 mom. VTF en bestämmelse om ansvar för
brott mot tystnadsplikt vilken, liksom motsvarande bestämmelser på andra
områden som faller inom Kungl. Maj :ts administrativa och ekonomiska
lagstiftningsmakt, har ett års fängelse som straffmaximum.
I fråga om andra trafikbrott finns straffbestämmelserna i TBL. Denna lag
innehåller särskilda bestämmelser om straff för vårdslöshet i trafik, olovlig
körning, rattfylleri, rattonykterhet och smitning. För vårdslöshet i trafik är
straffet böter. För grov vårdslöshet i trafik döms till fängelse i högst två år.
För olovlig körning är straffet böter eller, om gärningen är att anse som
grov, fängelse i högst sex månader. Rattfylleri straffas med böter eller fängelse
i högst ett år och rattonykterhet med böter eller fängelse i högst sex
månader. I fråga om smitning är straffskalan fängelse i högst ett år eller
böter.
Departementschefen
Som framgår av den föregående redogörelsen finns huvuddelen av den
nuvarande trafiklagstiftningen — med den begränsning av uttryckets innebörd
som gjorts här —- i TBL, VTF, VTK, VMK och YTF. Av dessa författningar
har TBL lags form. De övriga författningarna är av lägre dignitet,
vilket sammanhänger med att de frågor som där behandlas ansetts uteslu
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
tande falla inom ramen för Kungl. Maj :ts administrativa och ekonomiska
lagstiftningsmakt. Det är handläggningen av frågor av detta senare slag som
behandlas i det följande.
Av VTF, VTK, VMK och YTF har VTF och YTF och, i regel, däri gjorda
ändringar tillkommit under riksdagens medverkan på del sättet att riksdagen
beretts tillfälle att yttra sig över författningsförslag, som lagts fram i
särskilda pi’opositioner. De två övriga författningarna, VTK och VMK, har
tillkommit utan riksdagens medverkan. Att riksdagen medverkat beträffande
VTF och YTF beror på att de frågor som regleras i dessa författningar
i vissa delar är av betydelse för medborgarna både från trafiksäkerhetsmässiga
och ekonomiska synpunkter. Man torde emellertid kunna säga
att det i många fall inte varit reglernas faktiska betydelse som i praktiken
avgjort om riksdagens yttrande inhämtats utan den rent formella omständigheten
att reglerna av olika, i stor utsträckning redigeringsmässiga skäl
varit intagna i VTF. Flera regler i VTF utgörs av allmänt hållna uttalanden,
som får sitt reella innehåll i annan ordning, t. ex. genom trafiksäkerhetsverkets
föreskrifter och anvisningar. Vidare meddelas för trafiksäkerheten
och trafikekonomin synnerligen väsentliga bestämmelser av länsstyrelser
och trafiknämnder i form av lokala trafikföreskrifter, t. ex. om lokala hastighetsbegränsningar
och tillåten belastning på vägarna. Å andra sidan finns
en råd exempel på detaljregleringar i VTF som måste sägas vara betydligt
mindre ingripande för allmänheten än de nyss nämnda, av myndighet meddelade
föreskrifterna. När jag nu tar upp frågan om formerna för samverkan
mellan Kungl. Maj :t och riksdagen är det emellertid främst därför att
förutsättningarna för vägtrafiklagstiftningens utformning ändrats väsentligt
inte minst genom den alltmer ökande internationaliseringen av vägtrafiken.
Behovet av internationellt enhetliga trafikregler torde vara helt klart.
Det är för den varje år ökande skaran av svenska bilister som färdas utomlands
av stort värde att där kunna följa samma trafikregler som man är
van vid i Sverige. Väsentligt för säkerheten i den svenska trafiken är att de
utländska fordonsförare som kommer hit möter samma trafikregler som i
sitt hemland. Värdet av detta betonades inte minst i samband med övergången
till högertrafik. Den växande insikten om behovet av enhetliga trafikregler
har lett fram til! den tidigare nämnda Wienkonvention I, som
är resultatet av ett samarbete mellan ett sextiotal olika nationer. Samordningsbehovet
är givetvis störst i fråga om trafikreglerna i grannländer och
detta har föranlett tillskapandet av den gemensamma nordiska vägtrafikkommittén,
som bl. a. har till uppgift att föreslå enhetliga nordiska vägtrafikregler.
NVK:s uttalanden om betydelsen av en enhetlig nordisk vägtrafiklagstiftning
har understötts kraftigt vid remissbehandlingen av kommitténs
förslag.
NVIi:s senast framlagda förslag är resultatet av ett omfattande arbete
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
med hänsyn tagen till de synpunkter som framfördes i remissyttrandena
över NVK:s tidigare förslag i ämnet, till det i Wienkonvention I intagna regelkomplexet
och till det pågående europeiska samordningsarbetet. Jag vill
också i detta sammanhang — utan att nu ta ställning till förslaget — erinra
om den av NVK förordade gemensamma nordiska nämnden, som skulle
följa trafikutvecklingen i de fyra länderna och verka för en fortlöpande
översyn och samordning av vägtrafiklagstiftningen.
Vissa viktiga förslag i NVK:s första betänkande — t. ex. om väjningspiikten
— infördes redan med högertrafiken. NVK:s förslag i övrigt innehåller
inte några lika ingripande nyheter för vår vägtrafiklagstiftning. Förslagen
innebär en noggrannare reglering i fall där trafikutvecklingen kräver det och
hittillsvarande reglering är ofullständig. Som exempel kan nämnas klarare
regler för fordons plats på vägen i olika situationer, för filkörning och för
körfältsbyte. Vidare föreslås regler som syftar till bättre skydd för cyklister,
både i fråga om cyklisters och bilisters färdsätt, och regler för att underlätta
trafikavvecklingen och framkomligheten för kollektiv busstrafik. Andra
förslag medför en något ändrad reglering, som fordras för internationell
enhetlighet, utan att i sak innebära några egentliga ändringar i förhållande
till hur trafiken sker i (lag. T. ex. får enligt NVK:s förslag ljudsignal ej ges
vid omkörning inom tättbebyggt område om det inte behövs för att avvärja
fara.
Jag vill inte påstå att vare sig de i Wienkonvention I eller i NVK:s förslag
angivna trafikreglerna i varje detalj är sådana som man helst skulle
önska från svensk sida. Helt naturligt måste resultatet delvis ses som en
kompromiss mellan olika synpunkter, där huvudsyftet är att åstadkomma
en för alla parter acceptabel helhet. Just värdet av att alla parter har enhetliga
regler gör att man inte utan mycket starka skäl kan avvika från det i
gemensamt arbete tillkomna trafikregelkomplexet. Varje avvikande beslut
som fattas av ett land bär i sig fröet till nya avvikelser i andra länder och
till sist ett uppgivande av idén om enhetlig lagstiftning. Det internationella
samarbetet, som enligt min mening är en nödvändighet inom detta område,
leder till att såväl Kungl. Maj :t som riksdagen i realiteten är bunden av
vad som gäller internationellt. De nationella intressena får hävdas under
förhandlingarnas gång eller vid de efter avtalens slutande kontinuerliga revisionerna
som måste ske för att man skall kunna möta utvecklingens krav.
De hittills träffade överenskommelserna som nu skall få sitt uttryck i svensk
lagstiftning innebär, som framgår av den föregående redogörelsen, inte några
nyheter som kan sägas strida mot principerna i våra nuvarande trafikregler.
Internationaliseringen av trafiken och den därav följande bundenheten
av vad som gäller internationellt gör att frågorna om ändringar av trafikreglerna
kommit i ett nytt läge. Med hänsyn härtill bör det som regel ankomma
på Kungl. Maj :t att besluta om utformningen av författningar om
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
vägtrafikregler. Utan hinder av en sådan befogenhet bör emellertid riksdagen
— genom de fortlöpande redogörelser för planerade, mera betydelsefulla
ändringar som jag i det följande förordar — hållas informerad och
ges möjlighet att framföra synpunkter på vägtrafiklagstiftningens område.
I vissa, i det följande särskilt angivna fall bör riksdagen dock höras.
När det gäller trafikreglerna utgör frågan om generella hastighetsbegränsningar
ett ämne över vilket riksdagens yttrande bör inhämtas. Detta är ett
område som hittills inte påverkats av strävandena att åstadkomma internationellt
enhetliga vägtrafikregler. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att det nu i Sverige tillämpade systemet har karaktären av en omfattande
försöksverksamhet. När de hithörande problemen behandlades i riksdagen
år 1967 (3LU 38) förutsattes att resultaten av försöken med differentierade
hastighetsbegränsningar skulle redovisas för riksdagen för dess definitiva
ställningstagande i frågan. Erfarenheterna av försöksverksamheten sammanställs
och bearbetas genom trafiksäkerhetsverkets försorg. När arbetet
framskridit så långt att man kan dra några säkra slutsatser, bör materialet
redovisas för riksdagen. Jag avser alltså att senare i annat sammanhang
återkomma med en särskild redovisning och med de förslag i fråga om
principerna för utformningen av den allmänna hastighetsbegränsningen
som försöksverksamheten kan ge anledning till.
Vad jag tidigare anfört beträffande värdet av internationellt enhetliga
trafikregler gäller i lika hög grad i fråga om vägmärken, markeringar på
vägbanan och signaler av olika slag. Vår nuvarande vägmärkeskungörelse
av år 1966 är ett resultat av nordiskt samarbete inom NVK, som också lagt
fram förslag i fråga om markeringar på vägbanan. Som komplement till reglerna
i Wienkonvention I finns i Wienkonvention II förslag till gemensam
utformning av vägmärken, signaler och markeringar och ett vidare samordningsarbete
fortsätter på det europeiska planet. Det torde i praktiken vara
uteslutet att för framtiden utforma det svenska teckensystemet på ett
sätt som avviker från internationellt antagna normer. Kungl. Maj :t, som
meddelar bestämmelser inom förevarande område utan riksdagens hörande,
torde komma att även fortsättningsvis anpassa de svenska reglerna till vad
som gäller internationellt.
Även i fråga om fordons utrustning är intresset av internationellt enhetliga
regler stort och man kan enligt min mening räkna med att få en
internationell standardisering i dessa avseenden utöver vad som följer av
Wienkonvention I. En rad bestämmelser finns nu i VTF med de krav som
uppställs för alt fordon av olika slag skall få brukas i trafik. Innehållet i
dessa bestämmelser blir emellertid av egentlig betydelse först genom trafiksäkerhetsverkets
föreskrifter och anvisningar och den praxis som tillämpas
av besiktningsmännen. Detta är också naturligt eftersom frågorna om
fordons trafiksäkerhet och utrustning är i hög grad tekniska och inte kan
regleras uttömmande i författningstext.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
Även föreskrifterna i VTF om besiktning av olika slag är i stor utsträckning
av ramkaraktär. Vilka fordon som skall inställas för åidig kontrollbesiktning
och fristerna för besiktning är visserligen betydelsefulla frågor
men de krav som i praktiken ställs beträffande fordonens beskaffenhet liksom
undersökningsrutinerna för besiktning betyder mera såväl när det gäller
trafiksäkerheten som i fråga om kostnaderna för den enskilde fordonsägaren.
Varken de detaljerade kraven eller undersökningsrutinerna kan med
hänsyn till frågornas tekniska natur anges i VTF eller någon motsvarande
författning. Den fortsatta utvecklingen torde komma att ytterligare markera
detta förhållande och samma synpunkter kan anföras beträffande alla i
VTF angivna former för besiktning.
Både i fråga om fordons utrustning och när det gäller besiktning av
fordon leder den tekniska utvecklingen och behovet av alltmer detaljerade
bestämmelser till att tyngdpunkten i regelkomplexet förskjuts från VTF till
detaljföreskrifter och anvisningar som måste meddelas av de tillämpande
myndigheterna. Med hänsyn härtill bör man i fortsättningen inte kräva att
riksdagens yttrande inhämtas över författningsförslag inom detta område.
Det bör nämnas att en sådan ordning stämmer med vad som tillämpas i Finland
och Norge, där resp. folkrepresentation endast fastslagit den självklara
principen att fordonen skall vara i trafiksäkert skick.
Frågan om omläggning av fordonsregistreringen har nyligen i princip avgjorts
av statsmakterna med utgångspunkt från bilregisterutredningens
principbetänkande Bilregistrering. Statsmakternas ställningstagande innebär
inte endast att registreringstekniken moderniseras utan också att registreringen
får en ny innebörd och att kontrollsystemets funktion ändras
bl. a. genom införande av s. k. kontrollmärken. I sitt slutbetänkande kommer
bilregisterutredningen att redovisa hur systemet med utgångspunkt
från principbeslutet bör utformas mera i detalj. Den närmare utformningen
måste bestämmas med hänsyn till erfarenheterna av det fortsatta systemtekniska
arbetet och fastställas efter hand som detta arbete fortskrider.
Avsikten är att systemuppbyggnaden skall ledas av en särskild bilregisternämnd.
Som framgår av den föregående redogörelsen är utformningen av det
framtida bilregistersystemet i allt väsentligt redan bestämd och det gäller
nu närmast att omsätta besluten i praktiken. De frågor som uppkommer är
av sådan administrativ och systemteknisk art att de inte gärna kan lösas i
ett enda sammanhang. I stället måste man räkna med successiv förändring
och anpassning av regelkomplexet inom ramen för principbeslutet i enlighet
med de erfarenheter som man vinner efter hand som systemet byggs ut. Eftersom
det alltså är fråga om detaljregleringar med successiva justeringar
under arbetets gång torde det stå klart att man här har ett regelkomplex
som är av den karaktären att riksdagens yttrande om utformningen av bilregistreringen
inte bör eller kan inhämtas i vidare mån än vad som redan
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
skett. Att det ankommer på riksdagen att besluta i den mån systemet påverkar
förordningar om automobil- och traktorbeskattning och lagen om
trafikförsäkring är självklart.
Framtida, mera omfattande ändringar i det nu, i princip beslutade registreringssystemet
kan inte göras utan att anslagsfrågorna berörs. Riksdagen
får därmed tillfälle att ta ställning.
Som framgår av den inledande redogörelsen för vägtrafiklagstiftningen i
fråga om förare och körkort beslutade statsmakterna redan år 1967 om införande
av differentierade körkort. Det nu av körkortsutredningen framlagda
förslaget om utformningen av de nya körkorten grundar sig på detta
beslut. I övrigt innehåller utredningens betänkande ett principförslag om
nytt körkortsregister, som avses bli maskintekniskt samordnat med bilregistret.
Förslaget om nytt körkortsregister torde få behandlas i samband med
anslagsfrågan i särskild proposition. Detaljutformningen av det nya körkortsregistret
får sedan ske samtidigt med uppbyggnaden av det nya bilregistret.
1 fråga om erforderliga författningsändringar i samband med körkortsregistret
gäller vad jag anfört om bilregistret.
När det gäller körkortsfrågor i övrigt avser jag att återkomma senare.
Detta gäller bl. a. grunderna för återkallelse av körkort och frågan om vilken
myndighet som skall besluta om återkallelse. Dessa problem utreds av
trafikmålskommittén och innan denna presenterat sitt förslag i ämnet är
det inte möjligt att uttala sig om de linjer efter vilka en lösning bör utformas.
Den framtida utformningen av lagstiftningen om yrkesmässig trafik är i
stora drag bestämd genom 1963 års trafikpolitiska beslut. Jag vill emellertid
påpeka att internationella förhållanden även här kan påverka utvecklingen.
Ett utvidgat ekonomiskt samarbete kan göra det nödvändigt med en viss anpassning
till trafikpolitiken i andra länder. Även på annat sätt är den framtida
utvecklingen i någon mån osäker i det avseendet att tidpunkten för genomförandet
av den tredje ref orm etappen ännu inte är bestämd.
Det område som regleras i YTF är enligt min uppfattning av sådan karaktär
att ändringar i princip bör beslutas under riksdagens medverkan. Det synes
dock lämpligt att Kungl. Maj :t, även om föreskrifterna finns i YTF, i
större utsträckning än hittills utan riksdagens hörande beslutar om t. ex.
administrativa rutiner och andra liknande frågor som inte rör det egentliga
sakinnehållet i YTF.
Den i VTF intagna arbetstidsregleringen är av den karaktären att riksdagens
yttrande bör inhämtas över förslag till ändringar. Det är här fråga om
ett rättsområde som ligger nära den socialt betingade arbetstidslagstiftningen.
Frågor om utländska fordon och förare har hittills regelmässigt lösts genom
internationella överenskommelser, vars innehåll kommit till uttryck i
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t. Denna utveckling kan antagas
fortsätta och behovet av turistvagnslicenser och s. k. turistkörkort enligt
27 och 37 §§ VTF blir därför allt mindre. Regleringen av dessa frågor är
inte av den art att förslag om ändring därav bör föranleda att riksdagen
hörs.
Såväl den militära vägtrafiken som civilförsvarets vägtrafik regleras i
kungörelser som Kungl. Maj :t bestämt ensam och genom anvisningar av
olika slag från vederbörande myndigheter. Någon ändring av denna ordning
är inte påkallad.
När det gäller straffbestämmelserna inom vägtrafiklagstiftningens område
vill jag framhålla att den viktigaste regleringen finns i författning av lags
natur, TBL, som täcker alla gärningar inom detta område som är av mera
allvarlig karaktär.
De straffbestämmelser som finns intagna i VTF, däremot, avser ordningsförseelser
och annan påföljd än böter ingår — med det undantag som jag
tidigare nämnt — inte i straff skalorna. Om man, som jag tidigare förordat,
reglerar vissa delar av vägtrafiklagstiftningen utan att riksdagens yttrande
inhämtas i de särskilda fallen, torde det inte finnas anledning att höra riksdagen
i fråga om den motsvarande straffrättsliga regleringen i VTF.
Av den tidigare redogörelsen framgår att Kungl. Maj :t utan riksdagens
hörande i varje särskilt fall bör besluta i fråga om vägtrafiklagstiftningen,
i den mån det gäller ämnen som faller inom Kungl. Maj :ts administrativa
eller ekonomiska lagstiftningsmakt. De undantag från denna princip som
jag förordat i det föregående gäller en mera definitiv utformning av principerna
för allmän hastighetsbegränsning, vissa regler i YTF och bestämmelserna
i VTF om arbetstid och vilotid. När det gäller ändringar i fråga om
körkort avser jag att återkomma senare.
Den av mig förordade ordningen låter sig väl förena med fortsatta möjligheter
för riksdagen att påverka hela det område som täcks av vägtrafiklagstiftningen.
Större frågor inom detta område föranleder ofta proposition till
riksdagen på grund av de anslagsbehov som förändringen medför eller därför
att de har samband med lagstiftning som kräver riksdagens medverkan,
t. ex. TBL. Det är naturligt att i sådana sammanhang lämna en redogörelse
för den vägtrafiklagstiftning som aktualiseras genom propositionen. Vidare
kan riksdagens ledamöter under den allmänna motionstiden ta upp problem
inom vägtrafiksektorn. För att underlätta detta bör varje år i statsverkspropositionen
under kommunikationsdepartementets huvudtitel eller i annat
lämpligt sammanhang lämnas en mera ingående redogörelse för dels
erfarenheterna under det gångna året av trafiksäkerhetsarbetet och fullföljandet
av större reformer, t. ex. i fråga om det nya bilregistret, dels planerade
större reformer av principiell betydelse i den mån dessa inte kommer
att tas upp i särskilda propositioner.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
Det av in i g förordade systemet tillgodoser väsentligen NVK:s önskemål om
en större författningsteknisk enhetlighet inom Norden. Samtidigt som de av
NVK förordade ökade befogenheterna för regeringarna att besluta om ändringar
i vägtrafiklagstiflningen i stort sett lämnades utan erinran vid remissbehandlingen
av kommitténs förslag ansåg några remissinstanser att
den skadestånds- och straffrättsliga regleringen borde ske med riksdagens
medverkan. Med anledning av vad vissa remissinstanser sålunda framhållit
vilt jag här bara erinra om att de väsentligaste trafikstraffbestämmelserna
liksom de skadeståndsrättsliga reglerna är givna i lag.
Jag har förut nämnt att man i Finland och Norge har särskilda ramlagar,
som antagits under medverkan av folkrepresentationen. Frågan om införandet
av en särskild ramlag hos oss har jag därför prövat med utgångspunkt
från olika, med ledning av dessa, inom departementet utarbetade preliminära
förslag. Jag har emellertid funnit att en sådan lag inte har några påtagliga
fördelar för vår del och dessutom medför en splittring av regelkomplex
som hör nära samman. För att belysa detta skall jag nämna några
exempel.
Fn tanke kan vara att som i Finland och Norge i ramlag ta in vissa grundläggande
principer om att fordonsförare är skyldig att iakttaga omsorg och
varsamhet och att fordon skall vara i trafiksäkert skick. Till en början kan
man påpeka att sådana grundregler är helt självklara och väl aldrig ifrågasatts.
Därtill kommer att bestämmelserna får sitt reella innehåll först genom
de närmare trafikregler och utrustningsföreskrifter som då skulle meddelas
i särskilda författningar och anvisningar. Jag kan inte finna att man vinner
något genom att ange grundprinciperna i en ramlag.
Bland andra bestämmelser som skulle kunna tas in i en ramlag kan nämnas
vissa grundläggande trafikregler, t. ex. om generell hastighetsbegränsning,
varom den norska ramlagen innehåller bestämmelser. Här vill jag påpeka
att den generella hastighetsbegränsningen systematiskt hör nära samman
med trafikreglerna i övrigt. Det skulle därför vara opraktiskt att ha en
bestämmelse därom för sig i en särskild ramlag. Oavsett i vilken form bestämmelsen
ges kommer riksdagen, som jag tidigare anfört, att medverka
vid fastställandet av principerna för generell hastighetsbegränsning.
Den straffrättsliga regleringen är ett område som i vissa delar väl lämpar
sig för en ramlag. Den nuvarande trafikbrottslagen torde emellertid motsvara
de önskemål som man kan ha i detta avseende. Trafikbrottslagens bestämmelser
är i stort sett desamma som den straffrättsliga regleringen i den
finska ramlagen. När det gäller straff för ordningsförseelser faller det sig
naturligt att ta in dem i nära anslutning till de ordningsregler som straffbestämmelserna
hänför sig till.
Som torde framgå av vad jag nu anfört rinner man inga fördelar genom
eu särskild ramlag, eftersom denna dels skulle komma att ta upp mycket
generella bestämmelser och hänvisningar till i annan ordning utfärdade för
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1970
fattningar, dels skulle innebära att föreskrifter som sakligt sett hör nära
samman splittrades på olika författningar.
Genom den här förordade handläggningsordningen rubbar man inte riksdagens
inflytande över utvecklingen inom vägtrafiklagstiftningen i väsentliga
frågor men når en förenkling av arbetet såväl för Kungl. Maj:t som för
riksdagen och ökade möjligheter att på ett smidigt sätt fortlöpande anpassa
vägtrafiklagstiftningen till de växlande krav som den expanderande bilismen
ställer.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t bereder
riksdagen tillfälle att yttra sig över de riktlinjer för handläggningen av
vissa delar av vägtrafiklagstiftningen som jag angett i det föregående.
Med bifall till vad föredraganden med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl.
Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7 0 0 5 6 2
Doktrin (2)
- Håkan Strömberg, Några reflexioner om normgivningsmakten i nya regeringsformen, FT 1976 nr 2 s. 51, på s. 72 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Folkesson, Kritik av ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut, FT 1975 nr 2 s. 77, på s. 92 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 3LU 1970:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående handläggningen av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen. s. 1 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- FT 1976 s. 51 Håkan Strömberg, Några reflexioner om normgivningsmakten i nya regeringsformen s. 72 i texten
- FT 1975 s. 77 Hans Folkesson, Kritik av ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut s. 92 i texten