Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse, m.m

1970-10-30 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:181, Med förslag till lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

1

Nr 181

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse, m.m.;

given Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969:732) om postbanken

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att underlätta för bankinstituten att medverka i internationell

kreditgivning föreslås i propositionen att bankinstitut i vissa fall skall ha

rätt att lämna bunden kredit utan att de nuvarande kraven på årlig

amorteringsskyldighet och förbehåll om rätt till förtida uppsägning behöver

iakttagas. I fråga om affärsbanker och sparbanker föreslås vidare

att ledamotskap i styrelse för kontor eller kontorsgrupp i fortsättningen

inte skall omfattas av de regler om kreditjäv som gäller för dessa bankinstitut.

Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1971. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 181

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 61, 63 och 87 §§ lagen (1955: 183) om bankrörelse

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

61 i-1

Till verkställande direktör i bankaktiebolag,

dennes ställföreträdare

eller annan, som ensam eller i förening

med annan får avgöra på styrelsen

ankommande ärenden, eller

till den som är gift med sådan person

får bankbolaget lämna kredit endast
1.

mot----------

Ledamot av bankbolags styrelse eller

styrelsesuppieant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket,

eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot säkerhet

av sådan borgen eller garanti

som avses i första stycket 1, mot säkerhet

av pant eller genom diskontering

av växel, som är grundad på

verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna----

Bankbolag får ej heller-----

Första—fjärde --------

Sammanslutning, i------

Utan hinder —--------

Till verkställande direktör i bankaktiebolag,

dennes ställföreträdare

eller annan befattningshavare, som

ensam eller i förening med annan får

avgöra på styrelsen ankommande

ärenden, eller till den som är gift

med sådan person får bankbolaget

lämna kredit endast

--annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller

styrelsesuppleant, som ej är sådan

befattningshavare som avses i

första stycket, eller den som är gift

med sådan person får beviljas kredit

endast mot säkerhet av sådan

borgen eller garanti som avses i

första stycket 1, mot säkerhet av

pant eller genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig

handelsaffär.

----- — sådan person.

----är betalningsskyldig.

— —• — denna paragraf.

-------stycket 3.

---är betalningsskyldig.

Ställes lån

Utan förbehåll

Förfallotiden för-------

Bankbolaget skall —--------

Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet sva
1

Senaste lydelse 1968: 601.

sagda tid.

med återlån.

--lånet beviljas.

låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet sva
-

63

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rar. Föreskriften i tredje stycket

första punkten gäller dock även sådant

lån.

87

Angående behörighet för styrelseledamot,

så ock för den, som eljest

bemyndigats teckna bankaktiebolagets

firma, att mottaga delgivning i

rättegång mot bolaget är stadgat i

rättegångsbalken; och skall vad i sådant

avseende gäller äga tillämpning

jämväl då annat meddelande

skall delgivas bolaget.

Vill styrelsen -— ------ —. —

rar. Föreskriften i tredje stycket

första punkten gäller dock även sådant

lån. I fråga om lån för vilket utländsk

stat eller utländskt bankföretag

svarar får, om särskilda skäl

föreligga, undantag ske från tredje

stycket tredje punkten och fjärde

stycket.

§•

-----å stäminan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 30, 32 och 46 §§ lagen (1955: 416) om sparbam

ker skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

30

Till den som ensam eller i förening

med annan får avgöra på sparbankens

styrelse ankommande ärenden

eller till den som är gift med sådan

person får sparbanken lämna

kredit endast

1. mot-----------

Ledamot av sparbanks styrelse eller

styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket,

eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot

säkerhet av sådan borgen eller garan
1

Senaste lydelse 1968: 602.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. :

(Föreslagen lydelse)

§-x

Till befattningshavare i sparbank

som ensam eller i förening med annan

får avgöra på sparbankens styrelse

ankommande ärenden eller till

den som är gift med sådan person

får sparbanken lämna kredit endast

annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller

styrelsesuppleant, som ej är sådan

befattningshavare som avses i

första stycket, eller den som är gift

med sådan person får beviljas kredit

endast mot säkerhet av sådan

samt. Nr 1S1

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ti som avses i första stycket 1 eller borgen eller garanti som avses i försmot

säkerhet av pant. ta stycket 1 eller mot säkerhet av

pant.

Sparbank får ej lämna---- — —----sådan person.

Sparbank får ej heller — —----- — — är betalningsskyldig.

Första—fjärde — —----—-------denna paragraf.

Sammanslutning, i--- ----------stycket 3.

Utan hinder--- — ------ ----är betalningsskyldig.

32 §4

Ställes lån-----—--—----sagda tid.

Utan förbehåll------—----- —- med återlån.

Förfallotiden för------------lånet beviljas.

Sparbanken skall------låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller fulla gäldande staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet sva- därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket rar. Föreskriften i tredje stycket

första punkten gäller dock även så- första punkten gäller dock även sådant

lån. dant lån. I fråga om lån för vilket

utländsk stat eller utländskt bankföretag

svarar får, om särskilda skäl

föreligga, undantag ske från tredje

stycket tredje punkten och fjärde

stycket.

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot

så ock för den, som eljest

bemyndigats teckna sparbankens

firma, att mottaga delgivning i rättegång

mot sparbanken är stadgat i

rättegångsbalken; och skall vad i sådant

avseende gäller äga tillämpning

jämväl då annat meddelande skall

delgivas sparbanken.

Vill styrelsen---- ■— ---- ----- -— med huvudmännen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 602.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

5

\ Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 40 och 75 §§ lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

40 §.i

Ställes lån---------— -------— sagda tid.

Utan förbehåll —---— —-------med återlån.

Förfallotiden för — —-------— lånet beviljas.

Centralkassa skall —--------- ----— första punkten.

Kreditkassa skall —— -— --låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket

första punkten gäller dock även sådant

lån.

Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket

första punkten gäller dock även sådant

lån. I fråga om lån för vilket

utländskt bankföretag svarar får, om

särskilda skäl föreligga, undantag

ske från tredje stycket tredje punkten

och femte stycket. :

75 §.

Har kreditkassas--— —---

Ändå att-----— ----

Underlåter kassa att ställa sig till

efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller

handhar kassan eljest sina angelägenheter

på sätt, som är ägnat att

rubba förtroendet till kassan, äger

myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger —- —- —

----— med straff.

• -—--— finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till

efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller

handhar kassan eljest sina angelägenheter

på sätt, som är ägnat att

rubba förtroendet till kassan, kan

den som godkänt kassan återkalla

godkännandet.

-------denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 605.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1969: 732) om postbanken skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(.Föreslagen lydelse)

13 §

Ställes lån —-------------sagda tid.

Utan förbehåll----------- med återlån.

Förfallotiden för------- ----- lånet beviljas.

Postbanken skall----— låneförbindelsens fullgörande.

Denna paragraf äger icke tillämpning

på lån, för vars fulla gäldande

staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet svarar. Tredje

stycket första punkten gäller dock

även sådant lån.

Denna paragraf äger icke tillämpning

på lån, för vars fulla gäldande

staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet svarar. Tredje

stycket första punkten gäller dock

även sådant lån. I fråga om lån för

vilket utländsk stat eller utländskt

bankföretag svarar får, om särskilda

skäl föreligger, undantag ske från

tredje stycket tredje punkten och

fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

9 oktober 1970.

N är varan de:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i

banklagstiftningen och anför.

1. Inledning

År 1968 genomfördes en omfattande översyn av de lagar — lagarna (1955:

183) om bankrörelse (BL), (1955:416) om sparbanker (SpL) och (1956:

216) om jordbrukskasserörelsen (JkL) — som gäller för affärsbanker, sparbanker

och jordbrukets kreditkassor. Den nya lagstiftningen, som trädde i

kraft den 1 januari 1969, innebar en samordning av rörelsereglerna för dessa

bankinstitut (se prop. 1968: 143, BaU 60, rskr 368, SFS 1968: 601, 602

och 605). Genom lagen (1969: 732) om postbanken (PL) infördes likartade

rörelseregler för postbanken (se prop. 1969: 158, SU 190, BaU 53, rskr 423,

430).

Svenska bankföreningen har i skrivelse den 24 juni 1969 hos Kungl. Maj :t

hemställt att förslag om vissa ändringar av bestämmelserna i 57, 59 och

63 §§ BL föreläggs riksdagen. Framställningen syftar till att ge affärsban.- kerna ökade möjligheter att lämna krediter till utländska stater och bankinstitut.

Bankföreningen har vidare i skrivelse den 18 mars 1970 till Kungl. Maj :t

hemställt om sådan ändring av reglerna i 61 § BL om kreditjäv att dessa

regler inte blir tillämpliga på ledamöter av styrelse för kontor eller kontorsgrupp.

Efter remiss har yttranden över de båda skrivelserna avgetts av bankinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret och

Svenska sparbanksföreningen. Vidare har poststyrelsen och Sveriges jord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

brukskasseförbund avgett remissyttranden över framställningen den 24 juni

1969.

Sparbanksföreningen har i sitt yttrande över framställningen den 24 juni

1969 hemställt att i 26, 28 och 32 §§ SpL vidtas ändringar som svarar mot

de av bankföreningen begärda ändringarna i BL. Poststyrelsen har i sitt

yttrande uttalat att samma ändringar bör genomföras också i JkL och PL.

Vidare har sparbanksföreningen i sitt yttrande över framställningen den

18 mars 1970 hemställt att om framställningen leder till ändring i 61 § BL

motsvarande ändring vidtas i 30 § SpL.

2. Kredit till utländsk stat och utländskt bankföretag

Gällande rätt m. m.

Blancokrediter

De bestämmelser som gäller i fråga om säkerhet för bankinstitutens kreditgivning

är så gott som likalydande i de olika banklagarna (59 § BL, 28 §

SpL, 36 § JkL och 9 § PL). Huvudregeln är att lån inte får lämnas utan

att säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen ställs och att

säkerheten är betryggande. I viss omfattning får dock blancokrediter ges,

dvs. undantag göras från kravet på särskild säkerhet. Till att börja med

har bankinstitut en generell rätt att lämna blancokrediter inom en viss ram.

Denna är bestämd till ett belopp motsvarande högst 3 % av summan av institutets

eget kapital (för sparbank egna fonder, för kreditkassa centralkassas

jämte anslutna jordbrukskassors eget kapital och för postbanken det

risktäckande kapitalet) och dess inlåning. Vidare får blancokredit lämnas

till vissa särskilt angivna låntagare som kan presumeras vara goda för sina

förbindelser. Bland dessa låntagare är staten, dock att för kreditkassornas

del staten inte medtagits med hänsyn till att det inte torde bli aktuellt för

kreditkassa att lämna kredit till staten (se prop. 1968: 143 s. 177 och 194).

I övrigt är det fråga om följande låntagare, nämligen kommun eller därmed

jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av

Kungl. Maj :t, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession,

utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen om gemensamhetsanläggningar.

Slutligen får blancokredit lämnas till näringsidkare i och

för hans rörelse under förutsättning att krediten är kortvarig. De angivna

reglerna om kredit äger motsvarande tillämpning på garantiförbindelse

som bankinstitutet ikläder sig (62 § BL, 31 § SpL, 39 § JkL, 12 § PL).

Av det sagda framgår att blancokredit till utländsk stat får lämnas endast

inom ramen för den fria sektorn enligt 3 %-regeln.

Också enligt de rörelseregler som gällde före den senaste banklagsrevisio
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

nen fanns möjligheter för bankinstituten att lämna blancokrediter; då intagna

i 56 § BL, 28 § SpL, 37 § JkL och 1 § reglementet (1958: 600) angående

förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken och på postgiro.

Samtliga bankinstitut hade således möjlighet — i olika stor omfattning —

att lämna blancokredit till särskilt angivna rättssubjekt som kunde antagas

vara goda för sina förbindelser. För affärsbankernas del upptogs bl. a.

”stat” och utländskt bankföretag. Affärsbanker och sparbanker hade därutöver

också viss annan rätt att lämna blancokrediter. Det var för affärsbankerna

främst fråga om dels kortvarig rörelsekredit till affärsidkare, dels

en generell rätt att lämna blancokredit intill ett belopp motsvarande högst

en tiondel av bankens eget kapital, därvid dock individuella maximibelopp

gällde (75 000 kr. beträffande rörelsekredit till småföretagare och 15 000

kr. i övriga fall). Sparbank hade generell rätt att lämna blancokrediter till ett

sammanlagt belopp motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder,

i varje lånefall dock högst 15 000 kr.

De nu gällande blancokreditreglerna i BL, SpL och JkL stämmer överens

med dem som efter förslag i prop. 1968: 143 godtogs av riksdagen. I

samband med att propositionen behandlades av riksdagens bankoutskott

hemställde bankföreningen i skrivelse den 8 november 1968 till bankoutskottet

om sådan ändring i 59 § BL i propositionsförslaget, att utländsk

stat togs med bland de särskilt angivna rättssubjekt som fick beviljas

blancokredit (se bil. 3 till BaU 1968: 60). Som skäl för hemställan angavs

att enligt 56 § i dess då gällande lydelse blancokredit torde kunna lämnas

till sådan stat och att någon ändring häri inte var motiverad samt att det

var föga konsekvent att utesluta utländsk stat eftersom utländskt bankföretag

fanns med i uppräkningen. Bankoutskottet fann bankföreningens

tolkning av dåvarande bestämmelser inte vara välgrundad och uttalade

att i praktiken torde sådana internationella krediter som bankföreningen

syftade på regelmässigt tas upp av vederbörande centralbank, därvid reglerna

om blancokredit till utländskt bankföretag blir tillämpliga. Utskottet

fann därför inte anledning att ta något initiativ till ändring i propositionsförslaget

(BaU 1968: 60 s. 40).

Bundna lån

Också reglerna om krediters löptid är enhetligt utformade för de olika

bankinstituten (63 § BL, 32 § SpL, 40 § JkL, 13 § PL).

För affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukets kreditkassor fick reglerna

en i stort sett enhetlig utformning redan genom lagändringar år 1965

(prop. 1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221). Bestämmelserna togs

med vissa justeringar oförändrade upp i 1968 års banklagstiftning (se prop.

1968: 143 s. 170, 236, 249 och 265). Reglerna —- som är föranledda av likviditets-

och soliditetsskäl — innebär följande.

Huvudprincipen är att utlåningen skall vara av kortfristig natur. Ställs

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

lån inte att betalas inom ett år, skall sålunda i lånevillkoren tas in förbehåll

om rätt att säga upp lånet till betalning inom denna tid. Bundna lån, dvs.

lån utan sådant förbehåll, får dock lämnas i viss utsträckning. Undantagen

avser två kategorier av lån, dels återlån enligt reglementet angående allmänna

pensionsfondens förvaltning och dels reverslån. Omfattningen av

bundna reverslån är begränsad till ett sammanlagt belopp motsvarande högst

25 % av en summa som —■ med viss modifikation -— är bestämd på samma

sätt som i det föregående angetts i fråga om den generella blancokrediträtten.

I en allmän regel slås fast att tidsbalans skall råda mellan ut- och inlåning.

Dessutom gäller för bundna lån särskilda bestämmelser i vissa hänseenden.

I fråga om bundet reverslån föreskrivs att återbetalningstiden inte

får överstiga tio år. Har för sådant lån inte ställts säkerhet i fast lön eller

lös egendom — om det således är fråga om borgenslån eller blancokredit

— skall i skuldebrevet utfästas amorteringsskyldighet på det sätt att avbetalning

skall ske årligen i förhållande till den tid för vilken lånet beviljats.

Vad gäller bundna lån överhuvud — således både återlån och reverslån ■—

finns vidare regler om obligatoriskt förbehåll om rätt till förtida uppsägning

av lån. Bankinstitut skall således ha rätt att säga upp bundet lån till återbetalning

inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig

mån eller, när det gäller blancokredit, om trygghet inte längre finns för

låneförbindelsens fullgörande. Bestämmelserna om amorteringsskyldighet

och förbehåll om förtida uppsägning såvitt avser bunden blancokredit tillkom

på initiativ av bankinspektionen vid 1968 års banklagstiftning (se

prop. 1968: 143 s. 237).

De angivna reglerna om krediters löptid — med undantag av den allmänna

bestämmelsen om tidsbalans mellan utlåning och inlåning — gäller inte

i fråga om lån för vars betalning svenska staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet svarar. Skälet till detta är dessa låns särställning i

soliditetshänseende (se prop. 1965: 113 s. 48 f).

De gällande reglerna är utformade enligt de förslag som lades fram i prop.

1968: 143. I bankföreningens förut omnämnda skrivelse den 8 november

1968 till bankoutskottet hemställde bankföreningen att 63 § BL måtte utformas

så, att föreskrifterna beträffande bundna lån om amorteringsskyldighet

och förbehåll om rätt till förtida uppsägning inte kom att gälla i

fråga om lån som lämnas till eller garanteras av utländsk stat eller svenskt

eller utländskt bankföretag. Bankoutskottet (BaU 1968: 60 s. 40) anmärkte

att bundna blancokrediter till utländska stater och centralbanker dittills

inte torde ha förekommit samt fann det inte motiverat att i sammanhanget

göra avkall på den allmänna regeln att långfristiga krediter — även sådana

som lämnats mot betryggande säkerhet —• fortlöpande skall amorteras. Utskottet

fann det vidare befogat att ha kvar kravet på förbehåll om uppsägningsrätt.

Av bankföreningen uttalade farhågor för att detta krav skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

hindra svenska bankers deltagande i internationell kreditgivning syntes

överdrivna. Utskottets majoritet fann därför ingen anledning att föreslå

ändring i propositionsförslagets regler om krediters löptid.

Kapitaltäckningsbestämmelser

För bankinstituten gäller enhetligt utformade regler om kapitaltäckning,

dvs. bestämmelser om skyldighet för bankinstitut att till insättarnas skydd

hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital

(för sparbankerna egna fonder och för postbanken risktäckande kapital);

57 § BL, 26 § SpL, 34 § JkL, 7 § PL. Reglerna är konstruerade som

placeringsregler differentierade efter placeringarnas art och innebär i huvudsak

följande.

Bankinstitutens tillgångar är indelade i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden

omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan i den

högsta riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringarna

i den lägsta riskgraden, riskgrad 1 (i lagrummen betecknad som grupp A),

är helt fria från krav på täckning med eget kapital. I denna riskgrad upptas

bl. a. guldkantade obligationer (svenska stats- och kommunobligationer

samt hypoteksobligationer) och obligationer utgivna av kreditaktiebolag

samt andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet,

affärsbank, sparbank, postbanken, centralkassa eller vissa andra

rättssubjekt svarar. Tillgångarna i riskgrad 2 (grupp B) skall täckas med

1 % eget kapital. I denna riskgrad upptas bl. a. andra fullgoda obligationer

än dem som förts till riskgrad 1 och fordringar för vilka utländskt bankföretag

eller annat försäkringsföretag än sådant med svensk koncession svarar.

I prop 1968: 143 (s. 232) uttalades att som kännetecken på att en obligation

är fullgod torde få betraktas den omständigheten att obligationen

är belåningsbar i riksbanken. Det angavs därvid att enligt bankens praxis

som normal förutsättning för belåning i riksbanken gäller att obligationerna

offentligen utbjudits av svenskt bankinstitut och noteras vid Stockholms

fondbörs. Vidare påpekades att bestämmelsen om fullgoda obligationer i

och för sig är tillämplig också på obligationer som utfärdats av utländska

låntagare. Att fordringar på utländska bankföretag förts till riskgrad 2 motiverades

med att sådana bankföretag inte kan jämställas med de svenska

bankinstituten som arbetar under svenska lagregler och offentlig tillsyn (s.

141). Tillgångarna i riskgrad 3 (grupp C) skall täckas med 4 % eget kapital.

Kapitalkravet för tillgångarna i riskgrad 4 (grupp D) är 8 %. Till denna

riskgrad skall föras alla tillgångar som inte förts till riskgraderna 1—3. Eftersom

fordran på utländsk stat inte nämns bland tillgångarna i riskgraderna

1—3 förs således sådan placering till riskgrad 4. Det samlade kravet

på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de olika riskgraderna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 181

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Bankföreningens framställning

Bankföreningen erinrar inledningsvis om att de år 1968 genomförda banklagsändringarna

i huvudsak innebar liberaliseringar som gav affärsbankerna

ökad rörelsefrihet. På några punkter som rör bankernas internationella

verksamhet skedde emellertid vissa skärpningar, som är ägnade att

inverka menligt på denna verksamhet. Bankföreningen, som syftar på utformningen

av 59 och 63 §§ BL, anför i huvudsak följande.

Enligt 59 § BL får blancokrediter lämnas till vissa särskilt angivna rättssubjekt

utan att någon begränsning gäller i fråga om omfattningen. Utländsk

stat är inte med bland dessa rättssubjekt. De regler som gällde före

år 1969 har däremot ansetts medge att främmande stat fördes till den angivna

kretsen säkra låntagare.

Det finns inte något bärande skäl, varför utländsk stat skall uteslutas

från uppräkningen av de rättssubjekt, som får beviljas kredit utan säkerhet

eftersom utländskt bankföretag tagits med i uppräkningen. Kredit från

svensk bank till utländsk stat och till företag med garanti av utländsk stat

förekommer numera i ökad omfattning. Som exempel på sådana krediter

kan nämnas krediter i och för inköp i staternas affärsdrivande verksamhet

av t. ex. telefoniutrustning för televerken och utrustning för kommunikationsverken.

I framtiden kan man också räkna med försäljning av utrustning

för statliga atomkraftverk och liknande högkvalificerade produkter.

Tendensen att bank i ökad omfattning beviljar kredit till utländsk stat för

inköp från Sverige främjades genom tillkomsten av möjligheten för Exportkreditnämnden

att bevilja s. k. långivargarantier. Syftet med dessa var

att bank skulle bevilja erforderlig kredit för exportaffärer direkt till de utländska

köparna, däribland utländska stater. Eftersom långivargaranti endast

beviljas för kredit till utländsk köpare, kan sådan garanti inte komma

i fråga för kredit till bank i utländsk stat för finansiering av samma stats

inköp i Sverige, utan krediten måste beviljas direkt till staten. Denna ordning

har ytterligare befästs genom tillkomsten av en särskild garantiform,

offentlig köpegaranti, som avser kredit till utländska stater och därmed

jämställda rättssubjekt. Bankoutskottets uttalande i utlåtande 1968: 60 att

kredit till utländsk stat i praktiken regelmässigt torde tas upp av vederbörande

centralbank och att bundna blancokrediter till utländska stater

och centralbanker hittills inte torde ha förekommit, stämmer alltså inte

överens med det verkliga förhållandet.

Bankföreningen hemställer sålunda att utländsk stat tas upp bland de

rättssubjekt till vilka affärsbank får lämna blancokredit utanför den fria

blancokrediivolymen på 3 % av eget kapital och inlåning. I

I fråga om reglerna i 63 § BL om bundna lån hävdar bankföreningen att

ändringarna år 1968 innebar skärpningar såtillvida att — i motsats till den

tidigare gällande ordningen — för bunden blancokredit till bl. a. utländsk

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

hank kom att gälla föreskrifter om dels amorteringsskyldighet, dels förbehåll

om rätt till förtida uppsägning för det fall trygghet inte längre finns för

förbindelsens fullgörande.

Svenska exportörer har behov av att svenska banker kan bevilja utländska

banker bunden kredit i och för finansiering av försäljning från

Sverige till utlandet. Finansieringsformen möjliggör, att den utländska

banken beviljar köparen i bankens eget land kredit för inköpet, och utgör

ett alternativ till de traditionella leverantörskrediterna. Man måste räkna

med att denna finansieringsform får ökad betydelse allteftersom storleksgraden

av enskilda exportaffärer tenderar att öka t. ex. vid s. k. ”turn

key projects”. Krediter för allmänna ändamål i utvecklingsländer, t. ex.

i Sydamerika, har av svenska banker ibland beviljats i den formen att

en bank i landet erhållit krediten. 1 dessa fall av kreditgivning till bank

skulle reglerna om förtida uppsägning och amortering bli tillämpliga. De

skulle i praktiken verka starkt hindrande på kreditgivningen. I synnerhet

torde en utländsk bank inte godta en klausul om att långivaren skall

ha rätt till förtida uppsägning om trygghet inte längre finns för återbetalning

av lånet. Inte heller kan man räkna med att krav på lika årliga

amorteringar alltid accepteras. Om ifrågavarande lånevillkor inte godtas,

kan de svenska bankerna alltså inte medverka vid finansieringen. 1 stället

måste då den svenska exportören hänvisas till att utnyttja traditionella

leverantörskrediter, vilket i det särskilda fallet kan innebära en återgång

till mindre rationella förhållanden. Vidare erbjuder utländska banker

ofta svenska banker att deltaga i konsortiekrediter — gällande för längre

tid — till vissa andra utländska banker. Kredittagare är ofta banker i Östeuropa

och utvecklingsländer och krediterna avser ofta större projekt såsom

leveranser av hela fabriker, s. k. ”turn key projects” eller entreprenadarbeten.

Svenska banker torde i regel kunna få tillstånd av riksbanken att

bevilja sådana krediter. Det torde ofta vara ett svenskt intresse att svenska

banker kan deltaga i sådana konsortiekrediter, dels med hänsyn till intresse

att främja näringslivet i ifrågavarande land, dels med hänsyn till

att ett sådant deltagande ofta är en förutsättning för att svenska exportindustrier

skall ha möjlighet att komma i fråga såsom leverantörer. Dessutom

medför deltagande i sådana konsortiekrediter att svenska banker

får möjlighet att internationellt hävda sin ställning som första klassens

affärsbanker jämsides med sådana banker utomlands med de fördelar denna

ställning rent allmänt medför i form av möjlighet att kunna snabbt

och billigt ta upp lån i utlandet för finansiering av svensk export. Detta

är av vitalt intresse för svensk internationell handel. Enligt bankföreningens

erfarenhet förekommer i angivna konsortiekrediter inte villkor av

innebörd, att krediten förfaller till förtida betalning om trygghet inte

längre finns för kreditens återbetalning. Bankföreningen bedömer det som

alldeles otänkbart, att man från svensk sida i en gemensam internationell

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

kredit skulle kunna få en klausul av sådant innehåll införd. Amorteringsskyldighet

förekommer givetvis normalt men det är mycket olägligt, om

denna skyldighet måste fixeras på sätt som skett i banklagen till att ovillkorligen

avse årlig amortering i förhållande till den tid, för vilken krediten

beviljas. De nya reglerna innebär, att de svenska bankerna torde få avstå

från att deltaga i ifrågavarande internationella konsortiekrediter. Detta har

också skett i flera fall. Vad som nu sagts om bunden kredit till utländsk

bank äger också tillämpning på bunden kredit till utländsk stat.

Bankföreningen hemställer att möjlighet öppnas för bank att bevilja

bunden kredit till utländsk stat eller utländsk bank eller med garanti av

sådan stat eller bank utan att några särskilda krav på amorteringsskyldighet

eller på förbehåll om rätt till förtida uppsägning skall gälla.

Bankföreningen hemställer slutligen om den ändringen i kapitaltäckningsreglerna

i 57 § BL att fordran på utländsk stat tas upp i riskgrupp A

eller åtminstone i riskgrupp B. Med hänsyn till att sistnämnda riskgrupp

omfattar bl. a. statliga eller statsgaranterade utländska obligationer samt

vidare fordringar på utländska bank- och försäkringsföretag kan det inte

anses konsekvent att fordran på utländsk stat skall hänföras till riskgrupp

D.

Remissyttrandena

Några remissinstanser tar ställning till bankföreningens framställning i

stort utan att närmare kommentera de olika delfrågorna. Sparbanksföreningen

bedömer det av praktiska skäl olyckligt att göra ändringar i en lagstiftning

som så nyligen grundligt omarbetats men finner skälen för de av bankföreningen

begärda ändringarna så övertygande att förslagen kan tillstyrkas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har däremot en avvisande attityd till

framställningen. Fullmäktige erinrar om att bankföreningens framställning

i samma frågor i skrivelse den 8 november 1968 till riksdagens bankoutskott

i samband med utskottets behandling av prop. 1968: 143 angående

vissa ändringar i banklagstiftningen inte gav utskottet anledning till att

ta initiativ till ändring i propositionen och att propositionen också bifölls

av riksdagen i enlighet med utskottets hemställan. Det har inte inträffat

något av beskaffenhet att böra föranleda ändring i riksdagens beslut i de

nu aktuella hänseendena. Fullmäktige kan därför inte förorda bifall till

den nya framställningen.

Bankföreningens hemställan att utländsk stat tas upp i den krets av

säkra låntagare till vilka blancokredit får ges tillstyrks av jordbrukskasseförbundet

och fullmäktige i riksbanken. Förbundet finner förslaget rimligt

särskilt med hänsyn till att utländskt bankföretag redan är med i

denna låntagarkrets och till att statlig affärsverksamhet har en högst be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

tydande omfattning i vissa länder. Riksbanksfullmäktige anmärker att

bankföreningens uppfattning att de före år 1969 gällande reglerna medgav

affärsbankerna att lämna blancokredit till utländsk stat är föga välgrundad.

Fullmäktige instämmer dock i att sådan stat bör få en med utländsk

bank likvärdig ställning i blancokredithänseende. — Poststyrelsen

har ingen erinran mot förslaget.

Bankinspektionen ställer sig avvisande till den föreslagna lagändringen.

Inspektionen granskar till en början bankföreningens tolkning av de bestämmelser

om blancokredit som gällde före år 1969. Själva ordalydelsen

i den då gällande lagtexten lämnade kanske visst stöd för uppfattningen

att blancokrediter fick lämnas till utländska stater. Det stadgades nämligen

att bl. a. ”stat” kunde erhålla kredit utan särskild säkerhet. I förarbetena

till bestämmelsen finns emellertid ett departementschefsuttalande

som ger vid handen att med begreppet ”stat” i detta sammanhang

endast borde förstås svenska staten (prop. 1933: 167 s. 57). Inspektionen

har för sin del alltid tolkat stadgandet på nämnda sätt och samma åsikt

kommer också till uttryck i kreditinstitututredningens betänkande (SOU

1967:64 s. 116) och i den av detta betänkande föranledda propositionen

om ändringar i banklagstiftningen (prop. 1968: 143 s. 194). Det torde därför

redan tidigare ha saknats möjlighet för affärsbankerna att lämna

blancokrediter till utländska stater. Inspektionen behandlar därefter själva

sakfrågan. I fråga om bankföreningens uppfattning att det inte förelåg

bärande skäl, varför blancokrediter till utländska stater skall ta i anspråk

bankernas blancokreditkvoter, när så inte är fallet med blancokrediter

till utländska bankföretag, framhålls till att börja med att krediter

till stora och välrenommerade utländska bankföretag ibland kan framstå som

mindre riskfyllda placeringar än motsvarande kreditgivning till många

utländska stater. Någon gång kanske t. o. m. situationen är den att en kredit

till vederbörande stat bör anses förenad med större risker än om ett bankföretag

i samma land stått som kredittagare. Inspektionen syftar på sådana

stater med instabila regimer och svag ekonomi där lokala bankföretag, i

vilka de stora anglosachsiska och kontinentaleuropeiska bankerna har ägarintressen,

är verksamma. Att blancokrediter till utländska stater behandlas

strängare i detta avseende än sådan kreditgivning till utländska bankföretag

är därför inte så inkonsekvent som först kanske kan tyckas. Det avgörande

argumentet mot att ändra banklagen så, att blancokrediter till utländska

stater får lämnas utan att bankernas blancokreditkvoter tas i anspråk härför,

är emellertid att genom den senaste banklagsrevisionen möjligheten att bevilja

krediter av detta slag vidgats mycket kraftigt. Tas bankernas ställning vid

halvårsskiftet den 1 juli 1969 till utgångspunkt, skulle med förutvarande

regler blancokrediträtten uppgått till ca 260 milj. kr. mot enligt gällande bestämmelser

ca 1 770 milj. kr., dvs. nästan en sjudubbling. Att då redan nu

ytterligare utvidga blancokreditvolymen kan inte vara välgrundat.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Bankinspektionen delar inte bankföreningens uppfattning att reglerna

om bundna lån i den äldre utformningen gav utrymme för möjligheten att

lämna bunden blancokredit utan krav på amortering och förbehåll om

förtida uppsägning. Inspektionen anser emellertid att bankföreningens

begäran om slopande av kraven på årlig amorteringsskyldigliet och på

förbehåll om förtida uppsägning vid bundna blancolån och bundna borgenslån,

för vars betalning utländsk stat eller utländskt bankföretag

svarar, är välmotiverad. Visserligen är sådana krav högst naturliga när

det gäller en sådan kreditform som det här är fråga om. Vid överläggningar

med representanter för bankerna har det emellertid kommit fram,

att det i vissa fall visat sig omöjligt att få vederbörande utländska stat eller

bank att acceptera klausuler med sådant innehåll. Framförallt synes svårigheter

ha uppstått vid förhandlingar med u-länder och stater i Östeuropa

med planekonomier, men också ifrågasatt kreditgivning till de nordiska länderna

har av denna anledning inte kunnat komma till stånd. Med rådande

ordning riskeras att från olika synvinklar i och för sig önskvärda krediter

inte är möjliga att lämna från svensk sida. Härigenom kan våra exportföretag

komma i ett sämre läge än sina konkurrenter i andra länder, eftersom

inte sällan kreditgivningen är en förutsättning för respektive affär.

På grund av det anförda vill inspektionen inte motsätta sig att banklagen

ändras så att kraven på lika årliga amorteringar och uppsägningsförbehåll

när det gäller bundna blancolån eller bundna borgenslån, för vilka utländska

stater eller bankföretag svarar, får frånfallas.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker och poststgrelsen har ingen erinran

mot att de begärda lagändringarna genomförs. Jordbrukskasseförbundet

uttalar sig positivt till en lagändring såvitt angår bunden kredit till utländsk

stat.

Fullmäktige i riksbanken, poststyrelsen och jordbrukskasseförbundet

tillstyrker ändring i kapitaltäckningsbestämmelserna så att fordran på utländsk

stat förs till riskgrupp B i stället för som f. n. riskgrupp D. Riksbanksfullmäktige

anser att det förhållandet att lån till utländsk stat genom

de nu föreslagna ändringarna i flera avseenden blir mer likställda med lån

till svenska staten inte innebär att krediter till varje utländsk stat kan - •

även bortsett från valutasynpunkter— betraktas som likvärdiga från risksynpunkt

med motsvarande inländska krediter. Därtill kommer de risker för

valutakursförändringar som ofta torde förekomma i samband med krediter

till utlandet. Med hänsyn härtill anser fullmäktige att fordran på utländsk

stat inte bör placeras i riskgrupp A. Däremot förefaller det motiverat att också

i detta avseende jämställa utländsk stat med utländsk bank och placera

fordran på sådan stat i riskgrupp B. Poststyrelsen anser det rimligt att fordran

på utländsk stat förs till riskgrupp B, eftersom likställighet då nås med

börsnoterade utländska statsobligationer och fordran på utländskt bank
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970 17

företag. Jordbrukskasseförbundet bar motiverat sin tillstyrkan på likartat

sätt.

Bankinspektionen är däremot kritisk mot bankföreningens förslag i kapitaltäckningsfrågan.

Till att börja med framhålls att den jämförelse

som görs i framställningen mellan olika tillgångars riskgruppsplaceringar

inte är invändningsfri. Alla statliga eller statsgaranterade utländska obligationer

inkluderas inte i riskgrupp B. Dit får nämligen räknas endast sådana

obligationer som med lagens terminologi kan anses ”fullgoda”. Mot

bakgrunden av förarbetena (prop. 1968: 143 s. 232) bör för att hänföras till

denna kategori obligationerna vara belåningsbara i riksbanken, dvs. i fråga

om bl. a. nu aktuella förskrivningar utbjudna av svenskt bankinstitut och

noterade på Stockholms fondbörs. Med en sådan definition av uttrycket

”fullgod” är det endast ett fåtal obligationslån, för vilka utländska stater

svarar, som hör till riskgrupp B. Alla övriga obligationer av detta slag förs

till den riskgrupp som kräver högst kapitaltäckning. Detta synes också sakligt

motiverat, eftersom ifrågavarande låntagargrupp inte uteslutande består

av betalningsskyldiga som odisputabelt är goda för varje sin förbindelse

utan även av länder med vacklande ekonomi och osäkra politiska förhållanden.

Vidare kan rent allmänt sägas att det för en stat bör vara allvarligare

att inte fullgöra sina åtaganden beträffande obligationslån som placerats

på den internationella marknaden än att underlåta infria t. ex. någon

enstaka exportkredit. Angående jämförelsen med fordringar på utländska

bankföretag kan motsvarande resonemang föras som inspektionen i det

föregående fört i fråga om blancokrediterna. Mest väsentligt i sammanhanget

är emellertid att nuvarande bestämmelser om kapitaltäckning är utformade

som en ”summaregel” dvs. allt riskbärande kapital står mot samtliga

bankens förbindelser. De för olika placeringar fastställda procentsatserna

har därvid avvägts så att det sammanlagda riskkapitalet skall utgöra

ett tillräckligt insättarskydd. I ett sådant system bör det inte komma i

fråga att sänka kravet på kapitaltäckning för vissa placeringar utan att

samtidigt göra motsvarande höjningar på andra håll, om inte med fog kan

hävdas att en minskning av det totala kapitalbehovet framstår som motiverad.

Något sådant har inte gjorts gällande av bankföreningen och kan

svårligen förfäktas med hänsyn till att bestämmelserna nyligen fastställts

och för bankernas del tillika inneburit eu kraftig sänkning av kapitalkravet

i förhållande till vad som tidigare krävdes. På grund av det anförda

kan inspektionen inte tillstyrka framställningen i denna del.

Frågan om i vad mån en ändring av reglerna för affärsbankerna enligt

bankföreningens hemställan bör föranleda ändringar också i annan banklagstiftning

än banklagen har tagits upp av några remissinstanser. Sparbanksföreningen

hemställer att i 26, 28 och 32 §§ SpL görs ändringar som

svarar mot bankföreningens förslag till ändring i BL, därvid föreningen åbe
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 181 år 1970

ropar den princip om likformighet i lagstiftningen som gäller för olika grupper

av bankinstitut. Poststyrelsen anser av samma skäl att ändringarna bör

genomföras för såväl sparbankerna som för jordbrukskasserörelsen och

postbanken.

Bankinspektionen sätter i fråga om de av inspektionen tillstyrkta ändringarna

i BL beträffande amorteringsskyldighet och förbehåll om förtida

uppsägning motiverar motsvarande ändringar i SpL och JkL. Om undantagsvis

kredit av angivet slag blir aktuell för sparbanks- eller jordbrukskasserörelsernas

vidkommande synes med fördel rörelsernas affärsbanker

—- Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — kunna anlitas för ändamålet.

3. Kreditjäv

Gällande rätt m. m.

Banklagstiftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att

lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till institutet

intar en särställning. För affärsbankernas del infördes lagregler

om kreditjäv genom ändringar år 1933 i 1911 års banklag (se prop. 1933:

167). Regleringen, som grundades på förslag av 1932 års banksakkunniga

(SOU 1932: 30 s. 69 f) och 1924 års bankkommitté (SOU 1927:11 s. 119—

122), togs med vissa ändringar in i 58 § BL (se prop. 1955:3 s. 172 ff). I

samband med 1968 års banklagsöversyn vidtogs på initiativ av bankinspektionen

ytterligare ändringar i reglerna vilka efter den företagna omdisponeringen

av BL:s rörelseavsnitt är intagna i 61 §. Reglerna innebär väsentligen

följande.

De kreditjäviga rättssubjekten är indelade i tre grupper. Den första gruppen

består av delegater, dvs. verkställande direktör och dennes ställföreträdare

och ”annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen

ankommande ärenden”, ävensom makar till nu nämnda personer. Beskrivningen

av delegaterna innebär en ändring av den formulering som före

1968 års lagändring användes i 58 § BL. Enligt denna formulering fördes

nämligen till den första kategorin bl. a. ”befattningshavare, åt vilken uppdragits

att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande

ärenden”. Möjligheten för styrelsen att delegera ärenden regleras i

74 § BL. De personer som närmast kan komma i fråga för uppdrag att avgöra

styrelseärende är styrelseledamot, tjänsteman i banken eller ledamöter

av styrelse för kontor eller kontorsgrupp (se prop. 1968: 143 s. 235).

Kredit till person i delegatgruppen får i princip lämnas endast om tillgångar

med ingen eller ringa förlustrisk, dvs. tillgångar som i kapitaltäckningshänseende

förts till de båda lägsta riskgrupperna (57 § första stycket

A och B BL), ställts som säkerhet för krediten. De säkerheter det är fråga

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

om är dels borgen eller garanti av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts av

Kungl. Maj :t, svenskt bankinstitut, kreditaktiebolag eller försäkringsföretag

med svensk koncession, dels fordran eller värdehandling som anges i kapitaltäckningsbestämmelsen

under A och B, bl. a. fullgoda obligationer och inteckning

i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan

fastighet, dock att i jävshänseende inteckning skall ligga inom 60 % (i stället

för i kapitaltäckningshänseende 75 %) av fastighetens uppskattningsvärde.

Utöver kredit mot säkerhet som nu sagts kan delegat få kredit till ett belopp

av 50 000 kr. mot annan pantsäkerhet.

Den andra gruppen kreditjäviga personer omfattar styrelseledamot och

styrelsesuppleant som inte är delegat samt sådan persons make. Möjligheterna

att få kredit i egen bank begränsas till tre fall, nämligen kredit mot

säkerhet av borgen eller garanti av samma rättssubjekt som tas upp för delegatgruppen,

mot säkerhet av pant och genom diskontering av ”handelsväxel”.

Den tredje gruppen omfattar banks revisorer och revisorssuppleanter

och deras makar. För dessa gäller kreditjäv utan undantag.

Kredit jävig person som tillhör delegat- eller revisor sgruppen får ej heller

godtas som borgensman eller, när fråga är om växel, som acceptant, trassent

eller endossent.

Slutligen finns bestämmelser som reglerar kreditfrågan för kredit jäviga

personer närstående företag. Huvudregeln är att de givna kreditjävsreglerna

äger motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning,

vari kreditjävig eller sådan persons make i egenskap av delägare

eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse. I fråga om sammanslutning,

vari person ur delegatgruppen har sådant intresse, gäller dock inte

möjligheten att lämna begränsad kredit mot pantsäkerhet i allmänhet. Sådan

sammanslutning får däremot lämnas kredit på växel som är grundad

på verklig handelsaffär (handelsväxel) eller vara acceptant, trassent eller

endossent på växeln när bank beviljar kredit åt annan.

Jävsreglerna är enligt 62 § BL tillämpliga också vid tecknande av bankgaranti.

De år 1968 genomförda ändringarna i affärsbankernas kreditjävsregler innebar

i sak bl. a. att de rättssubjekt som förs till den första kategorin rättssubjekt,

dvs. delegatgruppen, fick vidgade möjligheter att få kredit i den

”egna” banken. I

I det föregående har berörts möjligheten för bankstyrelse att enligt 74 §

BL delegera ärenden från styrelsen till underordnat organ. Vissa begränsningar

gäller i delegeringsrätten. Bl. a. får styrelsen inte åt enskild styrelseledamot

eller annan uppdraga att avgöra ärende som avser beviljande av

kredit till person som ”avses i 61 § första eller andra stycket”, dvs. som

ingår i delegat- eller styrelseledamotgruppen, eller till sådan person när
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

stående företag eller företag där denne är styrelseledamot. Styrelsen har dock

möjlighet att för sådan person eller sammanslutning fastställa vissa gränser

inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit får lämnas i och

för en av låntagaren idkad rörelse. Också 74 § BL fick sin nuvarande utformning

genom 1968 års banklagstiftning. Enligt den tidigare gällande lydelsen

avsåg motsvarande delegeringsförbud beviljande av kredit till person som

var sådan befattningshavare som enligt kreditjävsreglerna i 58 § BL ingick

i delegatgruppen eller ledamot av bankens styrelse eller ”av den särskilda

styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor” eller till sådan person

närstående företag som nyss sagts. På initiativ av bankinspektionen slopades

förbudet mot delegering av sådana ärenden såvitt angick ledamot av

kontorsstyrelse. Det ansågs nämligen att dessa ärenden hade en sådan karaktär

att det framstod som omotiverat att de måste avgöras av bankens styrelse

(seprop. 1968: 143 s. 240 ff).

För sparbankernas del infördes genom 1968 års lagstiftning kreditjävsregler

i 30 g SpL som i allt väsentligt är utformade efter mönster av jävsbestämmelserna

i 61 § BL. Samtidigt infördes också helt nya delegeringsbestämmelser

för sparbankerna (39 § SpL). Bestämmelserna utformades i allt

väsentligt i enlighet med reglerna i 74 § BL (se prop. 1968: 143 s. 249, 251).

Bankföreningens framställning

Bankföreningen menar att den ändring som år 1968 gjordes i beskrivningen

av de personer som i kredit]ävshänseende räknas till delegatgruppen

innebar en saklig ändring i fråga om den ställning som ledamöter i styrelser

för kontor eller kontorsgrupper har. Enligt bankföreningens uppfattning

omfattades sådana personer tidigare inte av några kreditjävsregler. Genom

1968 års lagändring fördes emellertid till delegatgruppen — förutom verkställande

direktör och dennes ställföreträdare — ”annan”, som ensam eller

i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, i stället

för — som i motsvarande äldre stadgande — ”befattningshavare”, som hade

sådan befogenhet. Detta fick till följd att sådana styrelseledamöter numera

träffas av de restriktiva kreditjävsregler som avser delegatgruppen. I motsats

till vad som tidigare gällde, kan sådana personer beviljas kredit i stort

sett endast mot stats- eller bankgaranti eller kommunborgen eller mot säkerhet

av fullgoda obligationer eller inteckningar i jordbruks-, affärs- eller

bostadsfastighet inom sextio procent av egendomens uppskattade värde.

I huvudsak samma inskränkningar gäller i fråga om företag i vilket ledamoten

har ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Den enligt bankföreningen nya ordningen ger i praktiken många gånger

upphov till allvarliga nackdelar. Det är av vitalt intresse för bankerna att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

hålla intim kontakt med näringslivet för att kunna få så god överblick som

möjligt av dess utvecklingsmöjligheter och behov. Bankerna strävar därför

medvetet efter att till ledamöter av sina lokala och regionala styrelser förvärva

framstående företrädare för ortens näringsliv. Dessa eller deras företag

har ofta behov av att kunna få kredit mot säkerheter som inte omfattas

av uppräkningen i 61 § första stycket BL, t. ex. inteckningar i industrifastigheter,

företagsinteckningar, konossement, avbetalningskontrakt och andra

värdepapper än obligationer. Det är varken rimligt eller behövligt att de

skall vara avskurna från sådana lånemöjligheter. De utsätts därigenom för

kännbara ekonomiska olägenheter, som sällan eller aldrig torde ha någon

motsvarighet när det gäller befattningshavare hos banken. Resultatet måste

på sikt bli att bankerna inte längre får möjlighet att besätta förtroendeposterna

i sina lokala och regionala styrelser med företagare eller andra ledande

personer från näringslivet. Detta skulle säkerligen vara till nackdel både för

bankväsendet och för det allmänna.

Lagändringen har lett till att medlemmarna i kontors- och distriktsstyrelserna

kommit att behandlas strängare än ledamöterna i centralstyrelsen.

För dessa gäller i allmänhet att kredit får beviljas mot pant av vad slags

beskaffenhet som helst. Denna regel härstammar från år 1933 och tillkom på

förslag av 1924 års bankkommitté. I motiven till förslaget anförde kommittén

att det inte torde vara behövligt att för ledamöter i bankstyrelsen införa

lika stränga restriktioner som för direktörer, och att detta för övrigt skulle

vara olämpligt eftersom man därigenom skulle göra det så gott som omöjligt

för bankerna att såsom styrelseledamöter förvärva personer som själva

utövade industri- eller annan näringsverksamhet. I anslutning därtill framhöll

kommittén vidare att den i fråga om krediter till personer som, utan

att intaga direktörsställning, var ledamöter av sådan lokalstyrelse, som fanns

inrättad vid vissa avdelningskontor, inte ansett erforderligt att meddela

andra bestämmelser än att sådana krediter skulle behandlas av själva bankstyrelsen

(SOU 1927: It s. 122).

Regeln att bankstyrelsen inte fick till annat organ delegera frågor om

kredit åt ledamot av kontorsstyrelse behölls i 1955 års banklag och fick

där sin plats i 74 §. Vid den år 1968 företagna omarbetningen av paragrafen

upphävdes detta delegeringsförbud. Eftersom 74 § hänvisar till 61 § första

stycket och det lagrummet utformades på sådant sätt att det fick tillämpning

även på kontorsstyrelseledamöter, blev resultatet emellertid att, vid

lagtolkning efter orden, delegering av ärenden om kredit till sådana ledamöter

alltjämt måste anses otillåten. Detta leder, särskilt i de större bankerna,

till onödig och olämplig omgång. Ärenden av nu ifrågavarande slag bör därför

kunna delegeras till något kontorsstyrelsen överordnat organ, t. ex. bankens

direktion. Däremot bör naturligtvis delegering inte få ske till kontorsstyrelsen

själv. Detta kan emellertid beaktas vid bankinspektionens granskning

av utfärdade instruktioner.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Bankföreningens framställning mynnar nt i en hemställan om sådan ändring

av 61 § BL att de angivna olägenheterna röjs undan.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt eller inte haft något att

erinra mot, att person som är ledamot av styrelse vid banks regionala eller

lokala förvaltning icke i denna egenskap förs till den personkrets som omfattas

av jävsreglerna i 61 § första stycket BL. Riksbanksfullmäktige har

samtidigt satt i fråga om inte lagrummet utan ändring kunde tolkas på detta

sätt.

Sparbanksföreningen har i sitt yttrande hemställt att motsvarande ändring

görs i 30 § SpL och anfört bl. a. följande. Avdelningskontor med särskild

styrelse som har rätt att fatta beslut i kreditfrågor och andra frågor

finns också inom sparbanksrörelsen. Bl. a. har vid större fusioner den

organisationsmetoden använts, att överlåtande sparbank behållits som avdelningskontor

till den övertagande sparbanken och därvid utrustats med

egen kontorsstyrelse till vilken självständig beslutanderätt delegerats. Denna

ordning har underlättat fusionsverksamheten och kan väntas komma

till regelmässig användning i den fortsatta strukturrationaliseringsverksamheten

inom sparbanksrörelsen. Mot bakgrund av att sparbankerna genom

1968 års banklagstiftning getts möjlighet till en väsentligt, mer differentierad

kreditgivning än tidigare är det att vänta att sparbankerna i

fortsättningen kommer att ägna stort intresse åt företagskrediter. Därvid

är det naturligt för sparbankerna att till sina beslutande organ knyta

representanter för näringslivet. Bankinspektionen vill inte motsätta sig att

30 § SpL ändras på samma sätt som begärts beträffande affärsbankerna.

Riksgäldsfullmäktige har uttalat att vid en ändring i banklagen bör en

översyn göras också i fråga om motsvarande bestämmelser i de övriga

bankförfattningarna.

Bankinspektionen diskuterar vilken ställning i jävshänseende som bör

gälla för sådana styrelseledamöter på skilda nivåer i en banks organisation

som utanför styrelsekollektivet ingår i särskilda beslutskollegier. Sådan

ledamot av bankens styrelse som fått uppdrag att vara ledamot av t. ex.

direktion och för detta uppbär särskilda avlöningsförmåner omfattas enligt

praxis av de strängare jävsreglerna (jfr SOU 1927:11 s. 121 och

SOU 1952:2 s. 115). Det förtjänar att övervägas om inte också ledamot

av styrelse vid en banks lokala förvaltning borde omfattas av dessa regler

för det fall han fått i uppdrag att ingå i ett beslutsorgan, t. ex. en lånedelegation,

som lyder under den särskilda styrelsen. En sådan styrelseledamot

har onekligen en ställning som svarar mot den som en bankstyrelseledamot

har såsom t. ex. ledamot av bankens centrala direktion. Möjligen kan hävdas

att ledamoten av den regionala eller lokala styrelsen redan i denna sin

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

23

•egenskap på grund av delegation har att avgöra på bankens styrelse ankommande

ärenden och att hans ställning från jävssynpunkt inte skulle behöva

skärpas, när han träder in som delegat i den begränsade kretsen utanför

styrelsekollektivet. Emellertid blir hans funktion därvid likartad den som

utövas av bankens egna befattningshavare, eftersom han mera direkt deltar

i låneärendenas behandling och avgörande och i den begränsade kretsen kan

utöva ett starkare inflytande på handläggningen. Inspektionen anser därför

att styrelseledamot i affärsbank eller sparbank — oavsett på vilken styrelsenivå

han verkar — skall i jävshänseende omfattas av de strängare reglerna,

om han ingår i direktion, lånedelegation eller motsvarande beslutsorgan

utanför styrelsekollektivet.

4. Departementschefen

Den omfattande översyn som åren 1968 och 1969 gjordes i fråga om

rörelsereglerna för affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukets kreditkassor

och postbanken innebar främst, att reglerna samordnades så att de olika

bankinstituten fick rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet

förekommande rörelsegrenar. Samtidigt genomfördes åtskilliga lagändringar

i syfte att effektivisera bankinstitutens verksamhet. I flera hänseenden

var ändringarna ägnade att underlätta näringslivets kapitalförsörjning.

Särskilt gäller detta i fråga om de åtgärder som företogs beträffande

kreditgivningsreglerna.

Bankföreningen har nu hemställt om vissa ändringar i BL med syftet

att förbättra affärsbankernas möjligheter att driva verksamhet på det

internationella området. Bankföreningen har därvid bl. a. gjort gällande att

de nyligen genomförda lagändringarna i BL på några punkter innebar att

bankernas möjligheter att driva sådan verksamhet försämrades. Framställningen

stämmer i allt väsentligt överens med den skrivelse som bankföreningen

ingav till riksdagens bankoutskott i samband med utskottets behandling

av prop. 1968: 143 (se bil. 3 till BaU 1968: 60).

Bankföreningens framställning avser till en början en vidgning av affärsbankernas

rätt att lämna blancokrediter, dvs. rätten att göra avsteg

från det allmänna kravet att för kredit skall ställas betryggande realeller

namnsäkerhet. Enligt de regler som fr. o in. år 1969 gäller för

affärsbankerna får blancokredit lämnas dels generellt inom en ram som

är bestämd till 3 % av summan av bankens eget kapital och dess

inlåning, dels därutöver till vissa särskilt angivna låntagare, som anses

goda för sina förbindelser, och till näringsidkare i form av kortvarig

rörelsekredit. I gruppen säkra låntagare tas upp bl. a. staten och utländskt

bankföretag men däremot inte utländsk stat. Bankföreningen hemställer

att också utländsk stat skall tas upp i denna kategori av låntagare,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

så att blancokredit till sådan stat kan lämnas utan att den generella blancokreditvolymen

enligt 3 %-regeln behöver tas i anspråk. Bankföreningen

anför som ett motiv för sin hemställan att de före år 1969 gällande reglerna

tog upp ”stat” bland de låntagare som hade en särställning i blancokredithänseende

och att detta innebar att inte enbart svenska staten utan

också utländsk stat omfattades av begreppet. Genom att de nya reglerna

tar upp ”staten” i stället för som tidigare ”stat” bland de nämnda låntagarna

har enligt bankföreningens mening skett en icke åsyftad skärpning

i fråga om möjligheten att lämna blancokredit till utländsk stat. Bankföreningen

för fram också andra argument till stöd för sin hemställan. Sålunda

hävdas att skäl saknas att inte ge utländsk stat samma särställning

som utländskt bankföretag när det gäller möjligheten att få blancokredii.

Vidare anför bankföreningen att det efter hand i ökad omfattning

blir aktuellt för svenska banker att lämna kredit till utländsk stat i samband

med att den utländska staten gör inköp från svenska företag. Med

de gällande reglerna försvåras denna verksamhet eftersom utländska

stater normalt står främmande för kravet på att ställa säkerhet för sina

krediter.

Liksom bankinspektionen och riksbanksfullmäktige delar jag inte bankföreningens

tolkning av de blancokreditregler som gällde för affärsbankerna

före år 1969. I uppräkningen av de låntagare som hade en särställning

användes visserligen den obestämda formen ”stat”, vilket formellt

ger utrymme för den av bankföreningen hävdade meningen att såväl svenska

staten som utländsk stat avsågs. Det kan emellertid inte råda någon

tvekan om att uttrycket avsåg uteslutande svenska staten, på samma sätt

som begreppet ”kommun eller därmed jämförlig samfällighet” uppenbarligen

omfattade enbart svenska kommuner och samfälligheter. Ett klart

stöd för att bestämmelsen skulle uppfattas på detta sätt finns, som bankinspektionen

påpekat, i ett departementschefsuttalande i prop. 1933: 167

i samband med att blancokreditregler togs upp i 1911-års banklag. Det kan

tilläggas att kreditinstitututredningen tolkade uttrycket stat på samma sätt

i det betänkande som låg till grund för 1968 års banklagsreform. I sammanhanget

vill jag också erinra om att när bankföreningen i sin skrivelse

år 1968 till bankoutskottet hävdade samma tolkning som i denna framställning,

fann utskottet anledning att beteckna bankföreningens tolkning

som icke välgrundad.

Av det sagda framgår att utländsk stat inte bara enligt gällande regler

utan också enligt de bestämmelser som gällde tidigare saknas i den grupp

av säkra låntagare som intar en särställning i blancokredithänseende.

Fråga uppkommer då om bankföreningens framställning bör föranleda

att utländsk stat nu tas upp i nämnda låntagargrupp. Självfallet anser jag

i likhet med bankföreningen att det är angeläget att reglerna om blancokredit

inte onödigtvis försvårar för bankerna att medverka med kredit

vid export från svenska företag till utländska stater. Frågan är då om

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

utformningen av dessa regler innefattar ett onödigt hinder för sådana

exportkrediter. Den genom 1968 års lagstiftning tillskapade sektorn inom

vilken bank fritt får lämna blancokredit innebär, som framgår av det

föregående, en mycket kraftig liberalisering av rätten att lämna blancokredit.

I jämförelse med de regler som gällde före den 1 januari 1969 har denna rätl

nära nog sjudubblats. Detta innebär för affärsbankerna sammantagna möjlighet

till en blancokreditvolym av ca 1 800 milj. kr., varav ett belopp om

drygt en miljard kronor är outnyttjat. Det har inte påståtts att den sålunda

utökade fria sektorn inte skulle förslå till att täcka bankernas behov av att ge

blancokrediter också till utländsk stat. Skulle å andra sidan de åsyftade

krediterna ha en sådan storleksordning att de inom en förhållandevis kort

tidrymd skulle spränga ramen för den generöst tillmätta fria sektorn skulle

den av bankföreningen föreslagna lagändringen i väsentlig mån rubba avvägningen

mellan de olika bestämmelser i banklagen som syftar till att värna

om bankernas soliditet. En så ingripande lagändring kan inte företagas utan

föregående utredning. Jag anser emellertid att bankernas blancolån till

utländska stater tills vidare bör kunna ske inom ramen för den fria sektorn

utan att annan angelägen blancokreditgivning blir lidande därav. Skulle det

så småningom visa sig att det finns skäl att ytterligare liberalisera blancokreditreglerna

bör en vidgning av den fria sektorn övervägas framför en utökning

av den krets av låntagare som har en särställning i blancokredithänseende.

Av det sagda framgår att jag inte finner anledning att nu föreslå någon

ändring i blancokreditreglerna.

De gällande reglerna om bundna lån, dvs. lån med en löptid längre än

ett år, fick sin utformning i huvudsak genom lagändring år 1965. Vid den

översyn av bankinstitutens rörelseregler som skedde enligt förslag i prop.

1968: 143 ändrades utformningen såtillvida, att det gjordes klart att också

för blancokredit gällde krav på amorteringsskyldighet och förbehåll om

rätt till förtida uppsägning. I samband med riksdagens handläggning av

propositionen hemställde bankföreningen i skrivelse till bankoutskottet om

en sådan ändring i de föreslagna reglerna att nämnda krav inte skulle gälla

i fråga om kredit som lämnades till främmande stat eller utländskt bankföretag.

Hemställan föranledde emellertid inte någon ändring i propositionsförslaget.

Bankföreningen har i sin nu aktuella framställning återkommit

till spörsmålet om bundna krediter till utlandet och hemställt om

rätt för affärsbank att lämna bunden blancokredit till utländsk stat eller

utländsk bank liksom kredit med garanti av sådan stat eller bank utan

speciella krav på amorteringsskyldighet eller på förbehåll om rätt att säga

upp lånet till betalning inom tre månader, om säkerheten försvagas i märklig

mån eller, vid blancolån, om trygghet inte längre finns för lånets betalning.

Bankföreningen har till grund för sin hemställan pekat på ett ökat behov

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

för svenska exportörer att — som ett alternativ till de traditionella leverantörskrediterna

— ordna exportkredit genom att svensk bank beviljar utländsk

bank kredit och sistnämnda bank lämnar köparen kredit för inköpet

från det svenska företaget. Enligt bankföreningen försvåras användningen

av denna finansieringsform genom att utländska banker är obenägna

att godta förbehåll om förtida uppsägning och i en del fall också kravet

på lika årliga amorteringar. Vidare uppger bankföreningen att de angivna

kraven lagt hinder i vägen för svenska banker att tillsammans med

utländska banker delta i konsortiekrediter till utländska banker, bl. a.

banker i östeuropeiska stater med planekonomi och i utvecklingsländer.

Det är otänkbart att svensk bank skulle kunna få en sådan kredit förbunden

med förbehåll om förtida uppsägning. Amorteringsskyldighet är visserligen

regel vid sådana krediter men det anges som olägligt att skyldigheten

är fixerad till årlig avbetalning i förhållande till den medgivna lånetiden.

Riksgäldsfullmäktige har motsatt sig den begärda lagändringen med hänvisning

till att det inte hänt något som motiverar en ändring i det beslut i

frågan som riksdagen fattade när 1968 års banklagstiftning antogs. Riksbanksfullmäktige

har däremot tillstyrkt framställningen. Också övriga remissinstanser

har ställt sig positiva till den. Bankinspektionen har i sitt

yttrande pekat på att fall förekommit där ifrågasatt kreditgivning till utvecklingsländer

och stater i Östeuropa liksom till de nordiska länderna inte

kommit till stånd på grund av att det varit omöjligt att få den utländska

staten eller banken att godta klausuler om amorteringsskyldighet och förbehåll

om rätt till förtida uppsägning. Eftersom en förutsättning för en viss

exportaffär inte sällan är att kredit kan lämnas riskerar därför svenska

exportföretag enligt inspektionen att komma i sämre läge än sina utländska

konkurrenter.

För egen del vill jag anföra följande. Vid all bunden långivning bör en

given utgångspunkt vara att krediten förenas med amorteringsskyldighet.

1 praxis torde sådan skyldighet också vara regel. Denna ordning är motiverad

främst av soliditets- och likviditetshänsyn. Det har dock inte ansetts

nödvändigt att i banklagen föreskriva amorteringsskyldighet för annat fall

än sådant där bundet lån lämnas i form av borgenslån eller blancokredit.

Av det föregående framgår att amorteringskravet — särskilt regeln att avbetalningen

skall ske årligen i förhållande till den medgivna lånetiden —

liksom kravet på förbehåll om rätt till förtida uppsägning ibland kan försvåra

för bankerna att medverka som kreditgivare till utländsk stat eller

utländsk bank. Enligt min mening bör principen också i fortsättningen vara

att nämnda krav upprätthålls vid kreditgivning till dessa rättssubjekt. Å

andra sidan får det ses som ett angeläget svenskt intresse att i största möjliga

utsträckning underlätta för svensk bank att medverka vid exportfinansiering

också när det är fråga om långa lån och vid annan bunden kreditgivning

som är till fördel för det svenska näringslivet och bankväsendet. I likhet

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

27

med bl. a. bankinspektionen och riksbanksfullmäktige anser jag därför att

bankföreningens hemställan bör föranleda att möjlighet öppnas till undantag

från kraven på amorteringsskyldighet och förbehåll om rätt till förtida uppsägning

i fråga om bundet lån för vars betalning utländsk bank eller stat

svarar. Undantag från dessa krav bör sålunda få göras då särskilda skäl

föreligger, t. ex. när utländsk stat eller bank som villkor kräver, att kredit

lämnas utan att klausuler om årlig amorteringsplikt i förhållande till lånetiden

eller om rätt till förtida uppsägning tas upp i skuldebrevet. Särskilt

när det gäller undantag från amorteringsbestämmelsen bör emellertid stor

restriktivitet iakttas. Jag förutsätter att det i lånevillkoren som regel föreskrivs

någon form av amorteringsskyldighet och att det således närmast kan

bli fråga om att göra undantag från det nuvarande kravet på att amorteringsskyldigheten

måste avse årlig avbetalning i förhållande till lånetiden.

Jag utgår från att bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet kommer att

tillse att bankerna iakttar vad nu sagts.

Det nu sagda tar sikte på affärsbankernas verksamhet. Som förut nämnts

är emellertid reglerna om bundna lån utformade enhetligt för samtliga

bankinstitut. Fråga uppstår då om, som hävdats vid remissbehandlingen,

motsvarande möjlighet till undantag från kraven på amorteringsplikt och

förbehåll om rätt till förtida uppsägning bör öppnas också för sparbankerna,

jordbrukets kreditkassor och postbanken. Bankinspektionen bär för sin del

satt i fråga om någon ändring behövs för sparbanker och kreditkassor. Enligt

inspektionen kan sparbanks- och jordbrukskasserörelsens affärsbanker

användas vid angiven kreditgivning. Med hänsyn till den genomförda

samordningen av bankinstitutens rörelseregler, vilken inneburit bl. a. att

sparbank och kreditkassa förutsatts kunna lämna blancokredit till utländsk

bank, anser jag dock att den aktualiserade lagändringen bör genomföras för

samtliga bankinstitut. För kreditkassornas del bör ändringen dock inte avse

lån till utländsk stat eftersom sådan långivning får anses som utesluten.

Jag föreslår således att 63 § BL, 32 § SpL, 40 § JkL och 13 § PL ändras i

enlighet med det sagda.

Bankföreningen har också hemställt om den ändringen i kapitaltäckningsreglerna

att fordran på utländsk stat, som f. n. faller under riskgrad 4 och

sålunda kräver 8 % kapitaltäckning, förs till riskgrad 1, dvs. likställs med

tillgångar för vilka inte krävs någon risktäckning med eget kapital, eller

åtminstone till riskgrad 2 med ett kapitaltäckningskrav på endast 1 %. Några

remissinstanser har tillstyrkt att utländsk stat förs till riskgrad 2 under

hänvisning till bl. a. att fordran på utländskt bankföretag förts till denna

riskgrad. Jag delar emellertid bankinspektionens mening att framställningen

inte bör föranleda ändring i kapitaltäckningsreglerna. I likhet med inspektionen

fäster jag vid denna bedömning avgörande vikt vid det förhållandet,

att kapitaltäckningskravet för olika tillgångar avvägts med hänsyn bl. a. till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

att det samlade riskkapitalet i form av eget kapital skall bilda ett tillräckligt

skydd för insättarna. Det bör därför inte — i vart fall inte så snart efter den

liberalisering av kapitaltäckningskravet som genomfördes genom 1968 års

banklagstiftning — komma i fråga att göra ett ingrepp i det uppbyggda

systemet på det sätt som bankföreningen föreslagit.

Jag övergår härefter till att behandla bankföreningens framställning i

fråga om ändring i kreditjäv sr eglerna. Affärsbanks rätt att lämna kredit till

tjänstemän och andra, som genom sin anknytning till banken intar en särställning,

är i viss omfattning begränsad. Bortsett från bankens revisorer,

makar till sådana funktionärer och dessa personer närstående företag, vilka

är helt uteslutna från kredit i den ”egna” banken, gäller de strängaste kredit]

ävsreglerna för personer i den s. k. delegatgruppen. I denna grupp ingår

verkställande direktören och dennes ställföreträdare samt annan person —

t. ex. tjänsteman eller ledamot i styrelse för kontor eller kontorsgrupp —

som av bankstyrelsen anförtrotts uppdrag att ensam eller i förening med

annan avgöra på bankstyrelsen ankommande ärenden samt makar till sådana

personer. Person som är att hänföra till delegatgruppen får beviljas

kredit endast mot säkerhet av borgen eller garanti av staten, kommun, bankinstitut

eller vissa andra rättssubjekt eller mot säkerhet av vissa slag av

fordringar och värdehandlingar eller mot pantsäkerhet i allmänhet intill ett

belopp av högst 50 000 kr. I huvudsak samma begränsningar gäller i fråga

om kredit till sammanslutning, vari sådan person eller dennes make i egenskap

av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Bankföreningen har hemställt om sådan ändring i reglerna om kreditjäv

att ledamotskap i styrelse för kontor eller kontorsgrupp inte skall medföra

att ledamoten omfattas av de jävsregler som gäller för delegater i allmänhet.

Syftet med den påyrkade ändringen är att underlätta för bankerna att till

sina lokala och regionala styrelser knyta personer som är verksamma i

näringslivet. Hemställan har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Också jag anser att det finns skäl att bifalla framställningen

varför 61 § BL bör formuleras om. Jag delar vidare sparbanksföreningens

och bankinspektionens mening att motsvarande ändring bör göras

i 30 § SpL.

Genom de föreslagna ändringarna blir det klart att — som avsikten var

med den utformning delegeringsreglerna i 74 § BL och 39 § SpL fick år

1968 — förbud inte råder för bankstyrelse att till enskild styrelseledamot

eller annan delegera beslutanderätten i frågor om kredit eller garanti till

ledamot av kontorsstyrelse eller annan underordnad styrelse eller till sådan

person närstående företag eller företag vari ledamoten är styrelseledamot.

Självfallet får sådan delegering ske endast till organ som är överordnat den

lokala styrelse i vilken personen i fråga är ledamot. Med hänsyn till förhållandena

i det enskilda institutet kan det ibland vara befogat att förbehålla

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

29

den centrala styrelsen beslutanderätten. Frågor av denna art får regleras i

den instruktion som varje bank har att enligt nyssnämnda lagrum årligen

fastställa och delge bankinspektionen.

Förutom de förslag till ändringar som följer av vad som sagts i det föregående

föreslås vissa ändringar i 87 § BL, 46 § SpL och 75 § JkL. Dessa

ändringar kommenteras i specialmotiveringen.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

5. Lagförslag

I enlighet med det sagda har inom finansdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändringi lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

6. Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse

61 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditjäv. Första stycket avser

kredit till personer i den s. k. delegatgruppen. Till denna grupp hänförs enligt

gällande ordning — förutom verkställande direktör och dennes ställföreträdare

— annan person, som ensam eller i förening med annan får avgöra

på styrelsen ankommande ärenden samt makar till nu nämnda personer.

Andra stycket avser kreditjäv för ledamöter och suppleanter i bankstyrelsen,

vilka inte fått sådant uppdrag som avses i första stycket. Uppdrag att avgöra

ärenden i stället för styrelsen kan ges såväl till tjänsteman i banken

som till annan person. När sådant uppdrag lämnas till flera i förening är

det ofta fråga om delegering till styrelse för kontor eller kontorsgrupp. I enlighet

med vad jag angett i det föregående bör ledamotskap i sådan styrelse

inte medföra kreditjäv. Å andra sidan bör, som bankinspektionen framhållit,

ledamot i kontorsstyrelse, som ingår i lånedelegation eller annat liknande

beslutsorgan och därmed deltar så att säga i det löpande arbetet i banken, i

jävshänseende hänföras till delegatgruppen. I enlighet med det sagda har

1 Bilagan har uteslutits här. De vid propositionen fogade lagförslagen är — bortsett från en

redaktionell mindre jämkning — likalydande med de förslag som är intagna i bilagan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

paragrafens första och andra stycken utformats i nära överensstämmelse

med jävsparagrafens lydelse före 1968 års lagändring. Med begreppet befattningshavare

bör i detta sammanhang förstås förutom tjänsteman i banken

också annan person som fått uppdrag att ingå i bankens direktion, s. k.

kreditutskott, lånedelegation eller i annat liknande organ på central eller

lokal nivå i banken.

63 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om bl. a. bundna lån. Den föreslagna

ändringen har utförligt behandlats i det föregående.

87 §

Paragrafens första stycke innehåller en hänvisning till rättegångsbalkens

regler i fråga om behörighet för styrelseledamot och firmatecknare att ta

emot delgivning för bankaktiebolag. De åsyftade bestämmelserna finns i

33 kap. 17 § rättegångsbalken. Genom lagstiftning som antagits i år kommer

i fortsättningen allmänna regler om delgivningsförfarande att ges i en

särskild lag, delgivningslagen (1970:428); se prop. 1970: 13, 1LU 17, rskr

101. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 och ersätter bl. a. vissa av

rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser (bl. a. 33 kap. 17 §) som samtidigt

upphävs (se SFS 1970:429). Att styrelseledamot och firmatecknare

har behörighet att ta emot delgivning för bankaktiebolag kommer att följa

av 9 § delgivningslagen. Bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf

kan därför utgå.

Förslaget till lag om ändring i lagen om sparbanker

30, 32 och 46 §§

Paragraferna innehåller regler om kreditjäv (30 §), om bundna lån

(32 §) och om behörighet att ta emot delgivning (46 §). De föreslagna ändringarna

stämmer överens med vad som föreslagits i fråga om motsvarande

bestämmelser i BL.

Förslaget till lag om ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen

40 §

Paragrafen reglerar kreditkassas rätt att ge bundna lån. Ändringen har

behandlats i det föregående.

75 §

I paragrafen ges bestämmelser om tillsynsmyndighetens, dvs. bankinspektionens,

möjligheter att ingripa mot kreditkassas olagliga eller i övrigt

olämpliga beslut och åtgärder. I tredje stycket anges f. n. att om kassa inte

följer förbud eller föreläggande som meddelas av tillsynsmyndigheten eller

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

annars handhar sina angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rnbba

förtroendet till kassan, så har myndigheten rätt att återkalla godkännandet.

Enligt 7 § JkL meddelar tillsynsmyndigheten godkännande av jordbrukskassa

under det att enligt 18 § JkL godkännande av centralkassa meddelas

av Kungl. Maj:t. Självfallet bör återkallande av godkännande prövas av den

myndighet som meddelat godkännandet. Eftersom den nuvarande ordalydelsen

emellertid anger att tillsynsmyndigheten har rätt att återkalla också

centralkassas godkännande, bör bestämmelsen formuleras om. Enligt

min mening räcker det med att ange att godkännandet vid angivna förutsättningar

kan återkallas. I fråga om centralkassa innebär detta att tillsynsmyndigheten

har att anmäla inträffat missförhållande till Kungl. Maj :t

som därefter prövar om godkännandet skall återkallas. Beträffande jordbrukskassa

prövar tillsynsmyndigheten däremot själv fråga om återkallande

av godkännandet. Paragrafen har ändrats enligt det sagda.

Förslaget till lag om ändring i lagen om postbanken

13 §

Paragrafen, som innehåller regler om bl. a. bundna lån, har ändrats i

överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av statsrådsprotokollet

inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 20 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9

oktober 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen (1955: 183)

om bankrörelse, 2) lag om ändring i lagen (1955: 4-16) om sparbanker, 3)

lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, 4) lag om

ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Edmund Gabrielsson.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

33

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng,

Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till

1) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran

och anför.

Viss redaktionell ändring bör vidtagas i förslaget till lag om ändring i

lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Jag hemställer, att Kungl.

Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslagen med

vidtagen ändring.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700528

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1970:448 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till vissa ändringar i fondreglerna för stadshypoteksoch landshypoteksinstitution a1 i texten
  2. BU 1970:77 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till vissa ändringar i banklagstiftningen. s. 1 i texten