Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m

1970-10-23 · 64 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 61 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:186, Med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

1

Nr 186

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i föräldrabalken, m. m.; given Stockholms

slott den 23 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958:638) om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963:521),

6) lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i adoptionslagstiftningen.

Ändringarna syftar till att så långt möjligt likställa alla adoptivbarn med

andra barn i familjerättsligt hänseende. Sålunda föreslås att reglerna för

s. k. stark adoption görs tillämpliga på kvarstående äldre s. k. svaga adoptioner.

Vidare slopas nuvarande möjligheter att häva adoption. Samtidigt

införs möjlighet att adoptera adoptivbarn. I propositionen föreslås dessutom

vidgade möjligheter för den som är mellan 20 och 25 år att antaga

adoptivbarn.

Övergången från svag till stark adoption föreslås träda i kraft den 1 juli

1971. I övrigt avses ändringarna träda i kraft den 1 januari 1971.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 1S6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrahalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrahalken

dels att 4 kap. 8—43 §§ och 20 kap. 7 §* skall upphöra att gälla,

dels att 4 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 20 kap. 5, 6 och 8 §§ skall ha nedan

angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 7 §, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem

år, må med rättens tillstånd antaga

adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl

adoptantens barn utom äktenskap.

Har barnets moder uppnått

myndig ålder, må hon gemensamt

med make adoptera barnet, ändå att

hon ej fyllt tjugufem år.

3

Makar må ej adoptera annorledes

än gemensamt. Dock må ena maken

ensam antaga adoptivbarn, där den

andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk

eller sinnesslö, ävensom eljest

med den andres samtycke adop
1

Senaste lydelse av

4 kap. 9 § 1958: 640.

4 kap. 10 § 1969:157.

4 kap. 12 § 1958: 640.

4 kap. 13 § 1963: 523.

20 kap. 7 § 1958: 640.

§•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem

år, må med rättens tillstånd antaga

adoptivbarn. Rätt att antaga

adoptivbarn tillkommer även den

som fyllt tjugu men ej tjugufem år,

om adoptionen avser eget barn, makes

barn eller makes adoptivbarn

eller om synnerliga skäl eljest föreligga.

§•

Makar må ej adoptera annorledes

än gemensamt. Dock må ena maken

ensam antaga adoptivbarn, där den

andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk

eller sinnesslö, ävensom eljest

med den andres samtycke adop
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tera dennes barn i äktenskap eller tera dennes barn eller adoptivbarn

adoptivbarn eller ock eget barn utom eller ock eget barn.

äktenskap.

4 §•

Andra än---------antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens

livstid ånyo adopteras av annan

än dennes make.

5 §A

Utan eget--—---------han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej

adopteras utan föräldrarnas samtycke.

Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräckligt

återhämta sig efter nedkomsten.

Är endera av föräldrarna sinnessjuk,

sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

å okänd ort, vare hans samtycke ej

erforderligt. Är sådant fall för handen

beträffande båda föräldrarna,

skall i stället förmyndarens samtycke

inhämtas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej

adopteras utan föräldrarnas samtycke.

Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräckligt

återhämta sig efter nedkomsten.

Vid adoption av adoptivbarn skall i

stället inhämtas samtycke av adoptanten

eller, om make adopterat andre

makens barn, av makarna.

Samtycke fordras ej av den som

är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i

vårdnaden eller å okänd ort. Är sådant

fall för handen beträffande envar

av dem som enligt andra stycket

skall samtycka till adoptionen, skall

i stället samtycke inhämtas från barnets

förmyndare.

Den som---------förmyndarens samtycke.

7 §.1 2

Såvitt angår adoptivbarnets ställning

till adoptanten och dennes släktingar

upphör all verkan av adoptionen,

om

1. adoptivbarnet adopteras av annan

än adoptantens make, eller

2. adoptanten ingår äktenskap

med adoptivbarnet.

1 Senaste lydelse 1969: 157.

2 Förutvarande 7 § upphävd genom 1958: 640.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 ar 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

5

Laga domstol ---------—

Ärende om adoptivförhållandes

hävande upptages av rätten i den ort,

där adoptanten eller, om han är död,

adoptivbarnet har sitt hemvist.

6

I ärende om antagande av adoptivbarn

skall rätten söka inhämta upplysningar

om barnet och adoptanten

ävensom huruvida vederlag eller bidrag

till barnets underhåll är givet

eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton

år, skall yttrande inhämtas såväl

från barnavårdsnämnden i den

församling, där adoptanten är kyrkobokförd,

som ock, där barnavårdsman

förordnats för barnet, från den

barnavårdsnämnd, som har att utöva

tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet,

och eljest från barnavårdsnämnden

i den församling, där föräldrarna

eller den av dem som har

vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke

till adoptionen ej erfordras, varde

ändock hörd, där det kan ske. Finnes

särskild förmyndare, vars samtycke

ej erfordras, skall ock han höras.

I fall, varom i 4 kap. 12 § andra

stycket sägs, lämne rätten arvingar

efter den avlidne adoptanten som

avses i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra

sig.

8

Mot rättens beslut i ärende om antagande

av adoptivbarn eller adoptivförhållandes

hävande må talan

fullföljas av envar, som äger göra

ansökan därom eller som skall höras

i ärendet. 1

§-J

sitt hemvist.

§-x

I ärende om antagande av adoptivbarn

skall rätten inhämta upplysningar

om barnet och sökanden

ävensom huruvida vederlag eller bidrag

till barnets underhåll är givet

eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton

år, skall yttrande inhämtas från

barnavårdsnämnden i den församling

där sökanden är kyrkobokförd

samt, om barnavårdsman förordnats

för barnet, från den barnavårdsnämnd,

som har att utöva tillsyn å

barnavårdsmannens verksamhet, och

eljest från barnavårdsnämnden i den

församling där den som har vårdnaden

om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke

till adoptionen ej erfordras, varde

ändock hörd, där det kan ske. Vid

adoption av adoptivbarn skall vad

nu sagts i stället gälla adoptanten

eller, om make adopterat andra makens

barn, envar av makarna. Finnes

särskild förmyndare, vars samtycke

ej erfordras, skall ock han höras.

Mot rättens beslut i ärende om antagande

av adoptivbarn må talan

fullföljas av sökanden eller den som

skall höras i ärendet.

1 Senaste lydelse 1958: 640.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Har adoptivförhållande upplösts genom beslut om hävande som meddelats

före utgången av år 1970, gäller äldre bestämmelser i fråga om rättsverkan

av sådant beslut.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att punkterna 1—3 i övergångsbestämmelserna till

lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken skall upphöra att gälla vid

utgången av juni 1971.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1971. Paragrafen

gäller dock fortfarande i fråga om rätt till arv på grund av adoptivförhållande

och till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap efter den som avlidit dessförinnan.

4

4) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 12 § giftermålsbalken skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1970.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

5) Förslag

till

Lag

om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom förordnas, att 15 § namnlagen (1963: 521) skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §-

Förklaras någon--------— mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar

adoptivbarnet adoptantens släktnamn

och återförvärvar det namn

barnet hade före adoptionen. Om

synnerliga skäl äro därtill, må dock

rätten tillåta att barnet behåller

adoptantens namn.

Dömes till — —---------mannens namn.

Denna lag träder i kraft den 1 januaiä 1971.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

i

Med barnavårdsnämndens--- •—

3. föreligger samtycke av modern

eller särskilt förordnad förmyndare

enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken

till adoption av barnet,

eller

4. av-----------

(Föreslagen lydelse)

§

---av domstol,

3. föreligger samtycke av modern

eller särskilt förordnad förmyndare

enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken till

adoption av barnet, eller

---psykiska hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

7

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott aeu

2 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i adoptionslagstiftningen

och anför.

Inledning

Med anledning av väckta motioner hemställde 1967 års riksdag i skrivelse

(nr 322) till Kungl. Maj :t om översyn i lämpligt sammanhang av bestämmelserna

om hävande av adoptivförhållanden. Den begärda översynen

har verkställts inom justitiedepartementet och redovisats i en departementspromemoria

med förslag till ändringar i adoptionslagstiftningen (stencil Ju

1970: 5). I promemorian föreslås också vissa andra ändringar i adoptionslagstiftningen,

nämligen omvandling av bestående svaga adoptioner till s. k.

starka adoptioner samt sänkning av adoptionsåldern.

Efter remiss har yttranden över promemorieförslagen avgivits av Svea

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen,

centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), statens

grupplivnämnd, familj elagssakkunniga, barnavårdsnämnderna i Stockholm,

Malmö, Göteborg och Luleå, föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare

(domareföreningen), Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges

rättshjälpsjurister, Centerns kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets

kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, FredrikaBr

em er-förbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags

förening, Folksam ömsesidig livförsäkring och föreningen

Adoptionscentrum.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Överläggningar i ärendet har hållits med företrädare för justitieministerierna

i Danmark, Finland och Norge.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i föräldrabalken m. m. De upprättade lagförslagen

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Övergång från svag till stark adoption

Gällande regler om adoption m. m. Adoptionsinstitutet infördes hos oss

genom lagen (1917: 378) om adoption. De nu gällande allmänna bestämmelserna

om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken (FB). Adoption kommer

till stånd genom beslut av rätten. Till adoptivbarn kan antagas annans barn

och adoptantens eget barn utom äktenskap (1 §). Makar får i princip bara

adoptera gemensamt. Dock får make adoptera ensam, om den andra maken

vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Vidare får make med

den andra makens samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn

eller sitt eget barn utom äktenskap (3 §). Andra än makar får inte

adoptera gemensamt. Så länge adoptanten lever får adoptivbarnet inte adopteras

på nytt av annan än adoptantens make (4 §).

Den som har fyllt 12 år får normalt inte adopteras utan eget samtycke.

Adoption får dock ske av den som är mellan 12 och 16 år utan dennes samtycke,

om det kan antas lända honom till skada att bli tillfrågad. För adoption

av den som är under 20 år krävs föräldrarnas samtycke. Är någon av

föräldrarna sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller på okänd ort

är hans samtycke dock inte behövligt. Om sådant fall föreligger beträffande

båda föräldrarna, krävs i stället samtycke av förmyndaren. Den som är

omyndigförklarad får inte adopteras utan förmyndarens samtycke (5 §).

Även föräldrar vilkas samtycke inte behövs skall om möjligt höras i ärendet.

Detsamma gäller särskilt förordnad förmyndare (20 kap. 6 § andra stycket).

Rätten skall pröva adoptionens lämplighet. För tillstånd krävs att adoptionen

länder till gagn för barnet och att sökanden har uppfostrat barnet

eller vill uppfostra det eller särskild anledning till adoption annars föreligger.

Ansökningen får inte bifallas om på någondera sidan har lämnats eller

utfästs vederlag för adoptionen och inte heller om bidrag till barnets underhåll

har utfästs, såvida det inte är fråga om engångsbidrag och beloppet

eller förbindelse på detta har överlämnats till barnavårdsnämnden (4 kap.

6 §). I adoptionsärendet skall domstolen försöka inhämta upplysningar om

barnet och adoptanten och om eventuellt utfästa vederlag och underhållsbidrag.

Har barnet inte fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas från vederbörande

barnavårdsnämnder (20 kap. 6 § första stycket).

Sådan adoption som sker enligt nu gällande rätt brukar kallas stark

adoption. Genom adoptionen får adoptivbarnet nämligen i fråga om vårdnad,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

underhåll, förmynderskap och arvsrätt samma ställning i förhållande till

adoptanten som om det varit dennes barn i äktenskap, och samtidigt avskärs

banden mellan barnet och dess biologiska släkt. Har make adopterat den

andra makens barn, betraktas barnet som deras gemensamma (6 kap. 11 §,

7 kap. 5 § och 11 kap. 1 § tredje stycket FB, 4 kap. 1 och 2 §§ ärvdaballten).

Adoptivbarnets rätt till släktnamn regleras i 3 § namnlagen (1963: 521). Enligt

3 § första stycket förvärvar den som antages till adoptivbarn därigenom

adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn.

Rätten kan dock tillåta, att adoptivbarnet behåller det släktnamn som barnet

hade före adoptionen. Enligt tredje stycket samma paragraf kan adoptivbarn,

som förvärvat adoptants släktnamn, framför detta som tilläggsnamn bära

det släktnamn barnet hade före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt

tidigare släktnamn, kan det bära adoptantens släktnamn som tilläggsnamn.

Den starka adoptionsformen infördes den 1 juli 1959, då ärvdabalken,

lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken och lagen (1958: 640)

om ändring i föräldrabalken trädde i kraft. Dessförinnan fanns i Sverige endast

s. k. svag adoption. Tidigare gällande regler innebar nämligen att

adoptivbarnet hade en något svagare ställning i förhållande till adoptanten

än dennes eget barn i äktenskap och att vissa band fanns kvar mellan adoptivbarnet

och dess släkt. Sålunda var barnets föräldrar skyldiga att bidra till

barnets underhåll, om adoptanten och hans make blev ur stånd till det. I

arvsrättsligt hänseende gällde i huvudsak följande. Adoptivbarn och dess

avkomlingar hade arvsrätt efter adoptanten med den inskränkningen att

arvsrätten inte fick inkräkta på bröstarvinges laglott. Någon arvsrätt efter

adoptantens släktingar förelåg däremot inte. Adoptivbarnets och dess släktingars

arvsrätt i förhållande till varandra bestod trots adoptionen, men om

adoptivbarnet avled utan att efterlämna bröstarvinge och av adoptanten erhållit

egendom i arv, gåva eller testamente, fanns en till egendomens värde

begränsad arvsrätt för adoptanten eller hans avkomlingar. Saknade adoptivbarnet

arvsberättigade släktingar hade adoptanten, men inte hans avkomlingar,

rätt att ärva även den övriga kvarlåtenskapen.

De nu angivna äldre underhålls- och arvsreglerna gäller alltjämt i fråga

om adoptioner som har beviljats före den 1 juli 1959, om inte domstol på

ansökan av adoptanten inom fem år från nämnda tidpunkt har meddelat

särskild förklaring att de nya reglerna skall tillämpas (punkterna 1 första

stycket och 2 i övergångsbestämmelserna till lagen, 1958: 640, om ändring

i föräldrabalken samt 4 § lagen, 1958: 638, om införande av nya ärvdabalken).

Tiden för sådan ansökan utgick alltså den 1 juli 1964. Bestämmelserna

om antagande av adoptivbarn skulle äga motsvarande tillämpning i fråga

om ansökningen. Kunde det antagas att vid adoptionen förutsatts, att adoptivbarnets

biologiska föräldrar inte skulle veta vem som adopterade barnet,

behövde föräldrarna dock inte höras över ansökningen (punkt 1 andra

stycket i nyssnämnda övergångsbestämmelser).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Som skäl för de nämnda specialreglerna för äldre adoptioner åberopades

att den rättsställning adoptivbarnet fick genom den nya adoptionsformen så

väsentligt skilde sig från barnets ställning vid tidigare adoptioner att de nya

arvs- och underhållsreglerna borde gälla för äldre adoptioner bara under förutsättning

att domstol efter särskild prövning funnit, att adoptionen borde

föras in under den nya lagen (prop. 1958 A: 144 s. 154 o. 262). Tidsgränsen

fem år för ansökan motiverades med att frågan om övergång från svag till

stark adoption inte borde hållas svävande under någon längre tid med hänsyn

till den verkan övergången fick för både adoptivbarnets och andras rättsliga

ställning (SOU 1954: 6 s. 193).

I fråga om rättsläget i övriga nordiska länder kan nämnas följande. Genom

lagen den 25 maj 1956 om adoption har stark adoption införts i Danmark.

Emellertid kan i adoptionsbeslutet föreskrivas, att barnet fortfarande skall

ha arvsrätt efter sina släktingar. Av uttalanden i samband med folketingets

behandling av lagförslaget kan man dra den slutsatsen att denna möjlighet

skall användas om adoptanten och barnets föräldrar begär det och barnet

även efter adoptionen sannolikt kommer att stå i nära kontakt med de biologiska

föräldrarna. Enligt 1956 års lagstiftning skulle äldre svaga adoptivförhållanden

kunna föras in under den nya lagstiftningen, om ansökan härom

gjordes inom fem år efter nya lagens ikraftträdande. År 1961 borttogs

emellertid femårsgränsen. Det är alltså fortfarande möjligt att låta nya lagen

bli tillämplig på äldre adoptivförhållanden.

I Finland regleras adoptionsinstitutet i lag den 5 juni 1925 om adoptivbarn.

En adoption enligt den lagen har karaktären av svag adoption. Sålunda

bevarar adoptivbarnet sin arvsrätt efter sina biologiska släktingar och

har i princip inte arvsrätt efter adoptantens släktingar. Däremot får adoptivbarnet

arvsrätt efter adoptanten med den inskränkningen att arvsrätten

inte får inkräkta på bröstarvinges laglott. Arvsrätt efter barnet tillkommer

adoptanten men inte dennes släktingar. I fråga om underhållsskyldigheten

gentemot adoptivbarnet gäller att adoptanten är primärt och barnets biologiska

föräldrar subsidiärt underhållsskyldiga. Det finländska justitieministeriet

planerar att under 1971 lägga fram förslag till ny adoptionslagstiftning

som bygger på stark adoption.

I Norge infördes svag adoption genom lag den 2 april 1917. Genom lagstiftning

den 24 maj 1935 infördes stark adoption vid sidan av svag adoption

och efter lag den 21 december 1956 kan endast stark adoption äga rum.

Efter år 1935 fram till ikraftträdandet av 1956 års lagstiftning har svag adoption

skett i endast omkring 2 % av fallen.

1956 års lagstiftning innehöll samma bestämmelser om möjlighet att föra

in äldre adoptioner under den nya lagen som motsvarande svenska och

danska lagstiftning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Departementspromemorian. I promemorian omtalas att det under förarbetena

till 1958 års lagstiftning framhölls (1LU 1958 B: 14 s. 81) att man

kunde förvänta att åtskilliga adoptanter skulle begagna sig av möjligheten

till övergång från svag till stark adoption. Möjligheten har emellertid enligt

promemorian utnyttjats bara i ett jämförelsevis begränsat antal fall. Tillgängliga

statistiska uppgifter visar att närmare 70 000 adoptioner kom till

stånd under tiden 1918—1959. Hela antalet ärenden om övergång från svag

till stark adoption uppgick emellertid sannolikt bara till mellan 3 000 och

4 000. Utvecklingen har sålunda här blivit en annan än man räknade med

vid lagstiftningens tillkomst.

Adoptivbarn får normalt en mycket stark anknytning till adoptanten och

dennes släkt under det att den faktiska förbindelsen mellan barnet och dess

biologiska släktingar särskilt vid spädbarnsadoption definitivt upphör i och

med adoptionen. Det låga antalet ansökningar om övergång till stark adoption

kan därför inte antas bero på en negativ inställning till den starka adoptionsformen

från adoptanterna i gemen. Förklaringen får enligt promemorian

sökas i andra omständigheter. Många gånger torde adoptanten helt enkelt

ha saknat kännedom om möjligheten att begära övergång till stark

adoption eller i varje fall om den rättsliga effekten av att sådan övergång

inte kom till stånd. Det är också troligt att åtskilliga av de adoptanter som

känt till övergångsreglerna till 1958 års lagstiftning inte kommit sig för med

att ta initiativ till ett domstolsförfarande, som inte skulle komma att leda

till någon omedelbart märkbar förändring i det faktiska förhållandet mellan

adoptant och adoptivbarn. Ytterligare en faktor, som avhållit adoptanter

från att begära övergång till stark adoption, har uppenbarligen varit att de

inte önskade att barnets biologiska föräldrar skulle behöva dras in i adoptionsfrågan

på nytt.

Enligt promemorian är det i och för sig otillfredsställande att för ett betydande

antal adoptioner alltjämt gäller vissa regler, som återspeglar en

föråldrad syn på adoptionsinstitutet och därför inte torde ha någon förankring

i det allmänna rättsmedvetandet. Situationen förmodas också i dag vara

den att i det stora flertalet äldre adoptivförhållanden såväl adoptivföräldrarna

och adoptivbarnet som barnets biologiska föräldrar utgår från att barnet

rättsligt sett är likställt med adoptantens egna barn. Att detta i arvsrättsligt

hänseende medför risk för rättsförluster ligger enligt promemorian

i öppen dag. Det har också förekommit att arvskifte fått göras om till följd

av felaktiga föreställningar om vilka arvsregler som gäller för adoptivbarn

i äldre adoptivförhållanden (se t. ex. NJA 1948 s. 244).

Det anses mot bakgrund av dessa förhållanden motiverat att överväga lagstiftning

i syfte att bringa rättsreglerna för äldre adoptioner i större överensstämmelse

med numera gängse uppfattning om rättsverkningarna av adoption.

Eftersom systemet att göra tillämpligheten av 1958 års lagstiftning beroende

på särskild domstolsförklaring därom har visat sig otillräckligt,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

måste enligt promemorian en lösning sökas på andra vägar. Det mest radikala

sättet är att göra de nya reglerna tillämpliga på alla bestående äldre

adoptivförhållanden.

I promemorian framhålls att en sådan lösning skulle innebära att de biologiska

föräldrarnas subsidiära underhållsskyldighet mot adoptivbarnet upphör.

Denna underhållsskyldighet anses redan nu sakna nämnvärd praktisk

betydelse. Socialstyrelsen har på förfrågan uppgett att man där inte känner

till något fall under de senaste 30 åren där frågan aktualiserats. I promemorian

påpekas även att de allra flesta barn som adopterats enligt äldre

regler numera uppnått sådan ålder att frågan om underhåll överhuvudtaget

inte längre kan bli aktuell. Att den subsidiära underhållsskyldigheten upphör

anses därför inte utgöra något hinder mot att göra reglerna om stark

adoption generellt tillämpliga på kvarstående svaga adoptioner.

Det arvsrättsliga förhållandet mellan adoptivbarnet och dess biologiska

släktingar kan däremot enligt promemorian vara av reell betydelse. Det

framstår dock som principiellt mindre tillfredsställande att barn som adopterats

skall ha en — låt vara i olika hänseenden begränsad — arvsrätt i förhållande

till två släkter, dvs. både den biologiska släkten och adoptivsläkten.

Eftersom adoptivbarn ofta nog är födda utom äktenskap, har denna olägenhet

f. ö. ökat i och med att barn utom äktenskap numera generellt har full

arvsrätt efter sin biologiske fader och dennes släktingar.

I promemorian hävdas att det från både principiell och praktisk synpunkt

är mest tilltalande att adoptivbarn alltid har arvsrätt på samma sätt som

andra barn, dvs. full arvsrätt i den släkt dit barnet faktiskt närmast hör,

och det är i adoptivbarnens fall praktiskt taget undantagslöst adoptivsläkten.

En sådan ordning torde stämma överens med vad som redan nu i allmänhet

har antagits gälla. Detta får givetvis inte undanskymma det faktum att det

kan finnas fall, där berörda kontrahenter avsett att arvsrätten mellan barnet

och dess biologiska släkt skall bestå. De biologiska släktingarna, främst barnets

föräldrar, har emellertid möjlighet att i sådana fall upprätta testamente

till förmån för barnet. Den begränsning i testationsfriheten som bröstarvinges

rätt till laglott utgör tillmäts inte någon större betydelse i sammanhanget.

Det påpekas också att frågan om laglottsinstitutets avskaffande är

föremål för utredning av familjelagssakkunniga.

Fullständig arvsrätt för adoptivbarnet efter adoptanten innebär givetvis

motsvarande inskränkning i arvsrätten för adoptantens biologiska arvingar.

Även bär torde emellertid enligt promemorian möjligheten att upprätta testamente

vara tillräcklig. Det nämns också att övergångsbestämmelserna till

1958 års lagstiftning gav adoptanten frihet att få förklaring om övergång

från svag till stark adoption oavsett vilken inställning hans släktingar hade

i frågan. Inte heller de förändringar i fråga om arvsrätt efter adoptivbarnet,

som föranleds av en övergång från svag till stark adoption, anses vara något

avgörande hinder mot den ifrågasatta lösningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Utgångspunkten för en ny lagstiftning bör därför enligt promemorian

vara, att reglerna för stark adoption skall göras tillämpliga på alla kvarstående

äldre adoptivförhållanden. Med hänsyn till att en övergång till stark

adoption medför vissa åtminstone formellt betydelsefulla rättsverkningar

kunde det övervägas att ge de av adoptionen berörda parterna möjlighet att

under viss tid göra anmälan eller ansökan om att äldre regler tills vidare

skall fortfara att gälla för adoptivförhållandet. En sådan ordning är emellertid

enligt promemorian förenad med uppenbara olägenheter som knappast

uppvägs av de fördelar som skulle stå att vinna för ett mycket ringa fåtal

adoptivbarn. Anmälnings- eller ansökningstiden skulle behöva bestämmas

till minst tre år för att alla eller i huvudsak alla adoptivbarn under denna

tid skulle uppnå sådan ålder att de hade möjlighet att själva bedöma, vilket

regelsystem de vill att adoptionen skall vara underkastad. Detta skulle emellertid

medföra att de nya adoptionsreglerna överhuvudtaget inte kunde bli

tillämpliga på äldre adoptioner förrän efter ytterligare en flerårig övergångstid,

trots att i det stora flertalet fall en omedelbar övergång till stark adoption

torde motsvara de berörda parternas önskemål och uppfattning om vad

som bör gälla. Härtill kommer att en lagstiftning av nu antytt slag skulle bli

tekniskt komplicerad.

I promemorian föreslås därför att reglerna för stark adoption görs omedelbart

tillämpliga på alla äldre adoptivförhållanden. Den nya ordningen

föreslås gälla fr. o. m. den 1 januari 1971. Har adoptivförhållande hävts före

nya lagens ikraftträdande, bör rättsverkningarna av hävandet självfallet bedömas

efter äldre lag.

I promemorian berörs en speciell komplikation som uppkommer om adoptanten

eller adoptivbarnet avlidit. Den före den 1 juli 1959 gällande lagen

ansågs innebära, att adoptantens eller adoptivbarnets död medförde, att

adoptivförhållandet upphörde. Emellertid kvarstod trots dödsfallet flera

rättsverkningar av adoptionen i arvsrättsligt och namnrättsligt hänseende.

Adoptantens död medförde inte heller att vårdnaden och förmynderskapet

återgick till de biologiska föräldrarna, vilket däremot blev fallet om adoptivförhållandet

hävdes. De rättsverkningar som adoptionen kunde medföra

i förhållande till adoptantens eller adoptivbarnets släktingar berördes i

själva verket inte av dödsfallet i vidare mån än som följde av den faktiska

omständigheten att adoptanten — eller adoptivbarnet — avlidit. För de nu

aktuella hänseendena kan det därför enligt promemorian sägas att det inte

fanns någon realitet bakom uttalandet att adoptivförhållandet upplöstes

genom att adoptanten eller adoptivbarnet dog. I allmänhet torde saken inte

ha uppfattats så att det släktskapsförhållande, som adoptionen faktiskt ansågs

medföra, upplöstes genom dödsfallet. Det möter därför enligt promemorian

inte några betänkligheter att låta de nya reglerna om stark adoption

gälla även i de fall där adoptivförhållandet enligt äldre rätt ansågs vara

upplöst till följd av adoptantens eller adoptivbarnets död. Den praktiska

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

betydelsen härav blir, att arvsrätt kommer att föreligga i adoptantsläkten

men inte i förhållande till den biologiska släkten.

Lagtekniskt föreslås reformen bli genomförd på så sätt, att punkterna 1,

2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken

samt 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

upphävs. Nämnda paragraf skall dock alltjämt gälla i fråga om rätt till arv

och till underhåll ur kvarlåtenskapen efter den som har avlidit före utgången

av år 1970. Vidare föreslås en särskild övergångsbestämmelse om

rättsverkningarna av hävande av adoptivförhållande, vilken intagits i anslutning

till de i följande avsnitt behandlade ändringarna i FB. Däremot

anses någon särskild övergångsbestämmelse inte vara erforderlig för de

fallen då adoptant eller adoptivbarn avlidit. De i ärvdabalken (4 kap. 1 och

2 §§ samt 8 kap. 9 §) använda uttrycken ”adoptant” och ”adoptivbarn” täcker

i och för sig även dessa situationer. Övergångsbestämmelsen om verkningarna

av hävande av adoptivförhållande föreslås få den lydelsen, att

äldre lag gäller, om adoptivförhållande upplösts genom beslut om hävande

som meddelats före utgången av år 1970. Därav anses motsatsvis framgå att

nya lagen gäller om adoptivförhållande upplösts på annat sätt än genom

beslut om hävande.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran

av de flesta remissinstanserna. Svea hovrätt framhåller att man inte behöver

hysa några farhågor för att rättsförluster av någon betydelse skall

uppstå. Hovrätten anser att reformen skulle medföra avsevärda principiella

och praktiska fördelar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund påpekar

att de flesta adoptivbarn är födda utom äktenskapet. Är det frågan om en

svag adoption kan adoptivbarnet ta arv efter både fadern och modern. En

sådan ordning anser förbundet uppenbarligen strida mot våra dagars uppfattning

om adoptionens rättsliga innebörd. Familjelagssakkunniga godtar

promemorieförslaget men ställer frågan om ikraftträdandet bör uppskjutas

något så att enskilda personer får skäligt rådrum för testamentariska förordnanden.

Eftersom de fall där testamentariska förordnanden kan bli aktuella

torde vara förhållandevis fåtaliga, och då för majoriteten av bestående

svaga adoptioner lagändringens snara genomförande synes önskvärt, vill de

sakkunniga dock inte motsätta sig förslaget på denna punkt. Det förutsätts

emellertid att särskilda åtgärder vidtas för att sprida kunskap om lagändringen

före ikraftträdandet. Även Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen,

statens grupplivnämnd, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Luleå, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges rättshjälps jurister,

Moderata ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

Folksam, Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen Adoptionscentrum ansluter

sig uttryckligen till promemorieförslaget.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

Domareföreningen anser att det inte är möjligt att göra några säkra uttalanden

om orsakerna till att förhållandevis få adoptanter begagnat sig av

möjligheten att ansöka om övergång från svag till stark adoption. I promemorian

har kanske inte tillräckligt beaktats att adoptanten och adoptivbarnet

sannolikt i åtskilliga fall önskar bibehålla anknytningen till adoptivbarnets

biologiska släktingar. Det torde ha varit ganska vanligt att ett barn,

som fötts utom äktenskap, adopterats av ett syskon till modern och syskonets

make eller av annan anhörig utan att man velat genom adoptionen upphäva

barnets rätt till arv efter modern eller överhuvudtaget avbryta relationerna

till modern. Om de nya adoptionsreglerna genom lagstiftning görs

ovillkorligt tillämpliga på äldre adoptionsförhållanden kan rättsförluster

uppkomma. Visserligen kan de biologiska släktingarna upprätta testamente

till förmån för barnet men det kan befaras, att en ny lagstiftning på området

inte blir allmänt känd. Frågan om adoptivbarns rätt till arv efter sina biologiska

släktingar har dock enligt föreningen kommit i ett annat läge genom

den nya lagstiftningen om arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Det är troligen

för de flesta okänt att utomäktenskapligt barn, som bortadopterats

före den 1 juli 1959, ärver fadern. Ganska allmänt råder den uppfattningen,

att adoptivbarn alltid är i arvsrättsligt hänseende jämställt med adoptantens

egna barn och den uppfattningen var sannolikt utbredd redan innan stark

adoption infördes i svensk rätt. Det kan befaras att nuvarande regler om

svag adoption alltmera kommer att falla i glömska inte bara hos adoptanter,

adoptivbarn och dessas släktingar utan också bland bouppteckningsoch

arvskiftesförrättare. Rättsosäkerheten kan således komma att öka om

reglerna bibehålls. Dessa olägenheter kan inte undanröjas genom den i och

för sig tänkbara utvägen att återuppliva möjligheten att hos domstol begära

förklaring att de nya adoptionsreglerna skall tillämpas. En annan möjlighet

är att genomföra det i promemorian framlagda förslaget men bereda adoptant

och adoptivbarn tillfälle att begära förklaring av domstol att de äldre

reglerna skall tillämpas på adoptivförhållandet. Avsevärda olägenheter

skulle dock vara förenade med en sådan lösning. Föreningen har därför,

fastän med tvekan, stannat för att tillstyrka förslaget till ändring i de arvsrättsliga

reglerna vid svag adoption. Enligt föreningens mening bör dock

övergångsbestämmelserna få ett annat innehåll, såvitt angår de fall då adoptanten

avlidit innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Förslaget innebär

att ett adoptivbarn, vars adoptant avlidit för flera decennier sedan,

fr. o. m. den 1 januari 1971 skulle inträda såsom arvinge efter adoptantens

släktingar, trots att adoptivbarnet kanske vid åtskilliga arvfall dessförinnan

varit utesluten från arv inom denna släkt. Något sådant skulle leda till en

avsevärd rättsosäkerhet. Föreningen föreslår därför att nu gällande arvsregler

skall tillämpas om adoptanten avlidit före den 1 januari 1971.

Föreningen tar också upp förslaget att de biologiska föräldrarnas subsi
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

cliära underhållsskyldighet mot adoptivbarn skall upphöra. Det anses inte

uteslutet att denna underhållsskyldighet i vissa fall aktualiserats. Eftersom

de barn, som adopterats enligt äldre regler, kommer att vara över elva år

gamla den 1 januari 1971, kan underhållsskyldighet inte komma i fråga

under någon längre tid därefter. Att bibehålla underhållsskyldigheten kan

därför inte möta samma betänkligheter som när det gäller arvsrätten. I

ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk anfördes, att man måste räkna

med att subsidiär underhållsskyldighet kanske fullgjordes vid tiden för

ikraftträdandet av den föreslagna nya lagstiftningen och att det i sådant

fall kunde verka stötande om barnet fråntogs rätten till underhåll (SOU

1954: 6 s. 194). Detta uttalande, som lämnades utan erinran under remissbehandlingen

och i propositionen (prop. 1958 A: 144 s. 262), anses fortfarande

vara värt beaktande. Föreningen motsätter sig därför förslaget om

ändring av underhållsreglerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritiskt inställd till förslaget i dess

helhet. Den huvudsakliga motiveringen för förslaget att göra reglerna för

stark adoption tillämpliga på alla bestående äldre adoptivförhållanden bygger

enligt hovrätten inte på en kartläggning av de överväganden som bestämt

människors handlande eller av de uppfattningar om rättsläget som

nu råder utan endast på antaganden om dessa överväganden och uppfattningar.

Om man likväl, med tanke på svårigheten att åstadkomma en mer

bindande bevisning, godtar resonemanget, anses detta dock inte leda fram

till att de föreslagna ändringarna ter sig rimliga och nödvändiga. Det förhållandet

att berörda parter i det stora flertalet äldre adoptivförhållanden

oriktigt utgår från att adoptivbarnet rättsligt sett är likställt med adoptantens

egna barn talar snarare för att människor med tjänliga medel bör upplysas

om rättsläget och beredas tillfälle att ändra detta, om de finner det

vara otillfredsställande. Hovrätten framhåller vidare att det vid spädbarnsadoption

kan vara naturligt att betrakta barnet på samma sätt som ett eget

barn. Uppfattningen att barnet också rättsligt har samma ställning som ett

eget barn vinner i fråga om de äldre adoptivförhållandena efter hand ett

ökat stöd av att detta är den nya lagens innebörd. För dessa fall kan det

således vara önskvärt att reglerna är enhetliga. Det finns dock anledning

räkna med att de äldre adoptivfallen inte bara omfattar sådana adoptioner

utan även adoptioner, där det har varit avsett att arvsrätt skulle bestå mellan

adoptivbarnet och dess biologiska släkt. Om man nu ändrar lagen så

att reglerna för stark adoption blir tillämpliga också på alla äldre adoptionsfall,

kan därav uppkomma oväntade och överraskande resultat. Om t. ex.

föräldrarna har omkommit vid en bilolycka och barnet har omhändertagits

och adopterats av syskon till föräldrarna, kan lagändringen leda till att de

inte, såsom man hade förutsatt, får en huvudlott vid arvsfall efter far- eller

morföräldrar utan får del i sådant arv endast såsom barn i den nya familjen.

Det egendomliga förhållandet kan också uppkomma att två sådana, i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

17

olika familjer adopterade syskon inte längre har arvsrätt efter varandra,

därför att de rättsligt är att betrakta som kusiner. Man torde vidare få antaga

att det finns åtskilliga fall då skilsmässobarn har adopterats av styvfar

eller styvmor men likväl har regelbundet umgänge med den av föräldrarna

som icke längre är vårdnadshavare. Att arvsrätten består trots adoptionen

kan vara något som man har förvissat sig om.

Hovrätten kan inte finna att möjligheten att göra testamente undanröjer

betänkligheterna mot att genom lagändring avskära den arvsrätt som människor

tror bestå. Man kommer inte ifrån att den föreslagna lagändringen

kan skapa orättvisor. Många människor har en benägenhet att ta synnerligen

illa vid sig, när de anser sig orättvist behandlade i arvssammanhang,

och detta alldeles oavsett om det gäller egendom av någon betydenhet. Hovrätten

kan heller inte finna att betänkligheterna kan skjutas åt sidan genom

en hänvisning enbart till att de fall där den föreslagna lagändringen skulle

upphäva risken för missförstånd kan antagas vara så många flera än de

fält där lagändringen vållar orättvisa. I den förra gruppen av fall gäller det

ett rättsläge som har bestått hela tiden från adoptionsbeslutet och för vars

ändring lagen har anvisat ett ansökningsförfarande, i den senare gruppen

av fall gäller det ett rättsläge som är påtvingat och oförutsett. Det är enligt

hovrätten otänkbart att genomföra eu sådan lagändring utan att lämna en

reservationsmöjlighet för den enskilde öppen. Den lämpligaste utvägen

skulle vara att fullfölja det system för övergång till de nya reglerna som

antogs 1958. Eftersom det visat sig att ansökningar förekommit i ett oväntat

ringa antal fall inom den föreskrivna tiden, synes möjligheten att göra

sådan ansökan böra på nytt öppnas. I samband därmed synes frågan om

föräldrarnas hörande, som tidigare vållat vissa svårigheter, böra närmare

regleras.

Hovrätten anser övervägande skäl tala för att man inte bör tillgripa det

föreslagna medlet att med lagändring överföra alla äldre adoptivförhållanden

till stark adoption med de risker för missförstånd och rättsförlust som

kan uppkomma därav i vissa fall. Hovrätten förordar att första punkten i

övergångsbestämmelserna till 1958 års ändringar i föräldrabalken får ändrad

lydelse av innehåll att, där adoption ägt rum enligt äldre lag, adoptanten

kan hos rätten göra ansökan om förklaring, att på adoptivförhållandet

skall tillämpas vad som är föreskrivet för det fall att adoption ägt rum enligt

nya lagen. Andra stycket av samma punkt bör innehålla att i fråga om sådan

ansökan bestämmelserna om adoption av adoptivbarn skall äga motsvarande

tillämpning och att hörande av adoptivbarnets föräldrar dock inte

skall vara erforderligt. Dessutom bör adoptanter och adoptivbarn i äldre

adoptivförhållanden upplysas om innebörden av nuvarande regler och om

möjligheten att —- förutsatt att de övriga föreslagna ändringarna i föräldrabalken

i huvudsak genomförs — efter ansökan övergå till stark adoption.

En informationsskrift med detta innehåll bör enligt hovrätten utarbe
2

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 186

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

tas i justitiedepartementet och med ledning av folkbokföringen tillställas

alla berörda personer eller, om dessa inte kan återfinnas med hjälp av folkbokföringen,

utsändas till alla hushåll.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags

förening och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund motsätter sig

promemorieförslaget. Som skäl åberopas även här närmast de konsekvenser

i arvsrättsligt hänseende som förslaget medför. I de båda förutnämnda yttrandena

förordas att ytterligare överväganden ägnas den i promemorian berörda

lösningen att bereda parterna möjlighet att nnder viss ny övergångstid

göra anmälan eller ansökan om att äldre regler alltjämt skall gälla för

adoptionen. Kvinnoförbundet anser att kontrahenterna själva efter tillfrågan

bör få ta ställning till om de önskar att reglerna för stark adoption

skall tillämpas.

Hävande av adoptivförhållande

Gällande rätt m. m. Enligt regler i 4 kap. FB kan domstol i vissa fall besluta

om hävande av adoptivförhållande. Hävande skall sålunda äga rum på ansökan

av adoptanten, om adoptivbarnet lider av sinnesslöhet, annat svårt

själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom som kan antas härröra

från tiden före adoptionen. Ansökan måste dock göras inom 5 år från adoptionen

och adoptanten får inte ha känt till defekten vid adoptionen (8 §).

Vidare kan adoptanten få adoptivförhållandet hävt, om adoptivbarnet har

grovt förgått sig mot adoptanten eller dennes närmaste eller om adoptivbarnet

för ett lastbart eller brottsligt liv. Därutöver fordras för bifall till ansökan

att det uppenbarligen inte kan fordras att adoptivförhållandet ändå

skall bestå (9 § andra stycket). Denna senare förutsättning, som infördes

genom lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken, har i praxis ansetts

gälla beträffande adoptioner före lagens ikraftträdande endast om domstol

med tillämpning av punkt 1 i övergångsbestämmelserna har förklarat att

den nya lagen skall tillämpas på adoptivförhållandet (NJA 1967 s. 186).

Adoptivförhållandet kan vidare hävas på ansökan av adoptivbarnet. Så är

fallet om adoptanten har grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån

försummar sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv och

barnets bästa till följd härav påkallar att adoptivförhållandet upphör. Barnet

kan också få adoptionen hävd om det i annat fall är av väsentlig betydelse

för barnet att adoptivförhållandet upphör (9 § första stycket).

Adoptivförhållande kan vidare hävas efter överenskommelse mellan adoptanten

och adoptivbarnet, sedan barnet fyllt 20 år. Den som är omyndigförklarad

skall ha förmyndarens samtycke till överenskommelsen (10 §).

Vissa särskilda bestämmelser om hävande av adoptivförhållande gäller

för det fall att makar har adopterat ett barn gemensamt. Adoptivförhållan
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

19

det får inte hävas annat än beträffande bägge makarna. Hävande enligt 8 §

får ske, även om den ena maken kände till sjukdomen eller lytet vid adoptionen.

Hävande enligt 9 § kan ske trots att den omständighet som åberopas

som grund för hävande gäller bara den ena maken. På ansökan av adoptanten

kan hävande i nu åsyftade fall äga rum, trots att endast den ena

maken har ansökt därom, såvida synnerliga skäl föreligger. Detta gäller

dock inte ansökan enligt 8 § av den make som kände till sjukdomen eller

lytet (11 §).

Dör adoptanten kan adoptivförhållandet hävas på ansökan av adoptivbarnets

föräldrar eller en av dem om det påkallas med hänsyn till barnets

bästa (12 § första stycket). Om barnet efter adoptantens död adopteras av

annan, anses det tidigare adoptivförhållandet hävt (12 § andra stycket).

Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1958: 640) om ändring

i föräldrabalken, skall äldre lag gälla i stället för bestämmelserna i 12 §

första stycket, om adoptanten bar dött före lagens ikraftträdande. Vidare

skall 12 § andra stycket inte tillämpas, om adoptivbarnet efter adoptantens

död har adopterats av annan genom adoption som har ägt rum före lagens

ikraftträdande.

I och med att adoptivförhållandet hävs upphör enligt 13 § första stycket

all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten

och dennes släktingar. Om det med hänsyn till anledningen till hävandet,

barnets ålder och övriga omständigheter finns särskilda skäl kan dock

rätten vid hävandet bestämma att adoptanten skall bidra till adoptivbarnets

underhåll. I förhållande till adoptivbarnets biologiska släktingar medför hävande

av adoptionen på grundval av överenskommelse mellan adoptant och

adoptivbarn ingen ändring i fråga om underhållsskyldighet och rätt till arv.

Har hävandet skett av annan anledning kan rätten efter vad med hänsyn till

omständigheterna finnes skäligt bestämma i vad mån adoptionens rättsverkningar

i fråga om underhållsskyldighet och rätt till arv skall bestå i

förhållande till adoptivbarnets släktingar. Är barnet underårig! skall rätten

utse vårdnadshavare och förmyndare (13 § andra stycket). Genom hävandet

förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn och återfår det namn

adoptivbarnet hade före adoptionen. Rätten kan dock tillåta att barnet behåller

adoptantens släktnamn om synnerliga skäl talar för det (15 § andra

stycket namnlagen, 1963: 521).

Bestämmelser om förfarandet vid hävande av adoptivförhållande finns i

20 kap. FB. Ärendet skall upptagas av rätten i den ort där adoptanten eller,

om han är död, adoptivbarnet har sitt hemvist (5 § andra stycket). Är adoptivbarn

underårigt eller lider det av sinnessjukdom eller sinnesslöhet kan

ansökan om hävande enligt 4 kap. 9 § första stycket göras av barnets fader

eller moder, särskilt förordnad förmyndare eller god man eller barnavårdsnämnd.

Är adoptant sinnesjuk eller sinnesslö får hans förmyndare göra an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

sökan om hävande enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket (7 § första stycket).

I ärende om hävande med stöd av 4 kap. 8, 9 eller 12 § skall rätten

lämna alla dem tillfälle att yttra sig vilkas samtycke eller hörande skulle

vara erforderligt för adoption, dvs. barnets föräldrar, eventuellt förordnad

särskild förmyndare och, i fall då barnet inte fyllt 18 år, barnavårdsnämnd.

Är adoptanten omyndigförklarad skall hans förmyndare eller om han är död

vissa arvingar efter honom beredas tillfälle att yttra sig. Är adoptivbarnet

omyndigt och adoptanten ensam förmyndare skall barnets rätt bevakas av

god man (7 § andra stycket). I fall som avses i 4 kap. 12 § andra stycket

skall vissa arvingar efter den avlidne adoptanten få tillfälle att yttra sig

(6 § sista stycket). Mot rättens beslut om hävande av adoptivförhållande

kan talan föras av var och en som får göra ansökan därom eller som skall

höras i ärendet (8 §).

Historik. Reglerna om hävande av adoptivförhållande går i sina grunddrag

tillbaka på 1917 års lag om adoption. I sitt år 1913 avgivna förslag till lag

i ämnet, som låg till grund för 1917 års lagstiftning, uttalade lagberedningen

att det skulle stämma bäst överens med adoptionens ändamål om adoptionen

blev bestående för framtiden på samma sätt som ett naturligt familjeförhållande

(lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa

delar av ärvdabalken II s. 67). Emellertid visade erfarenheten att parternas

eller enderas intresse ibland på goda grunder kunde kräva att adoptivförhållandet

upphörde. Så borde därför kunna ske i vissa fall genom beslut av

rätten. Hävande borde enligt lagberedningen i främsta rummet kunna komma

i fråga om adop tant och adoptivbarn var överens därom. En förutsättning

borde dock vara att adoptivbarnet hade nått myndig ålder. Enligt lagberedningens

åsikt fanns det också tillfällen då ett adoptivförhållande borde

kunna hävas på ansökan endast av den ena parten i adoptivförhållandet.

Särskilt kunde behov därav föreligga i fråga om barnet, som ofta hade blivit

adopterat då det var omyndigt och ibland kunde ta svår skada om adoptivförhållandet

fick bestå. Så kunde t. ex. vara fallet om adoptanten uppträdde

olämpligt mot barnet eller förde ett lastbart eller brottsligt liv. Man kunde

också tänka sig att barnet hade intresse av att få adoptivförhållandet hävt

trots att det inte fanns anledning att rikta några anmärkningar mot adoptanten.

Barnet kunde t. ex. i något fall vinna avsevärda ideella eller materiella

fördelar genom att återinträda i sin gamla släkt. Lagberedningen föreslog att

adoptivbarnet skulle kunna få adoptivförhållandet hävt, om adoptanten grovt

förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummat sina plikter mot det eller

om adoptanten förde ett lastbart eller brottsligt liv och barnets bästa därför

påkallade att förhållandet upphörde. Hävande skulle vidare kunna ske om

det i annat fall var av väsentlig betydelse för barnet. Beredningen ansåg att

det inte fanns behov av att ge adoptanten lika vidsträckt rätt som barnet att

få adoptionen hävd. Adoptantens anspråk kunde begränsas till fall då barnet

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

hade grovt förgått sig mot adoptanten eller dennes närmaste och då barnet

förde ett lastbart eller brottsligt liv.

Om adoptivförhållandet hävdes borde enligt lagberedningen all verkan av

adoptionen upphöra och adoptivbarnet återinträda i det familj erättsliga förhållandet

som barnet befunnit sig i före adoptionen. Barnet borde dock ha

möjlighet att med rättens tillstånd behålla sitt genom adoptionen förvärvade

namn.

I nu angivna hänseenden utformades 1917 års lag i enlighet med lagberedningens

förslag.

Den enligt 4 kap. 8 § FB föreliggande möjligheten att häva adoptivförhållande

på den grunden att adoptivbarnet lider av sinnesslöhet, annat svårt

själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom infördes år 1944. Som

skäl för denna lagändring, vilken grundades på en inom justitiedepartementet

utarbetad promemoria, anförde föredragande departementschefen bl. a.

följande (prop. 1944: 100 s. 30 ff). Sinnesslöhet och vissa andra medfödda

defekter brukade ibland ge sig tillkänna först då barnet hade nått en något

högre ålder. Om adoptionen hade ägt rum medan barnet var i späd ålder

och det senare visade sig lida av en sådan defekt, talade uppenbarligen starka

skäl för att adoptivförhållandet skulle kunna upplösas. När adoptanten åtog

sig barnet saknades ju utan hans vetskap en grundläggande förutsättning

för att adoptionen skulle kunna fylla sitt syfte. Det skulle bli en alltför tung

börda för adoptanten att för framtiden vara bunden vid ett abnormt barn.

Det kunde även vara skadligt för andra adoptivbarn eller adoptantens egna

barn att växa upp tillsammans med ett abnormt barn. Dessutom kunde

risken för abnormitet tänkas verka hämmande på lusten att adoptera. Som

förutsättning för att adoptivförhållandet skulle kunna hävas på grund av

sådana defekter borde gälla att adoptanten hade saknat vetskap om defekten

och att denna kunde antagas härröra från tiden före adoptionen.

Eftersom det inte var lämpligt att låta frågan om adoptivförhållandets bestånd

vara svävande under längre tid borde man också införa en frist på 5 år

räknat från adoptionen, inom vilken ansökan om hävande måste göras.

Departementschefens förslag mötte ingen erinran under riksdagsbehandlingen

(1LU 1944: 21, rskr 220).

I sitt förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49 s. 90) diskuterade ärvdabalkssakkunniga

frågan om adoptivförhållande borde kunna hävas då adoptanten

led av obotlig sinnessjukdom och om barn som adopterats av äkta

makar borde kunna få adoptivförhållandet hävt ifall den ena maken dog och

den andra var ur stånd att ensam ha vårdnaden om barnet. De sakkunniga

föreslog emellertid inga regler härom men framhöll att adoptivförhållande

i sådana fall många gånger kunde hävas på den grunden att det var av

väsentlig betydelse för adoptivbarnet. I övrigt berördes frågan om hävande

av adoptivförhållande inte under förarbetena till föräldrabalken på annat

sätt än att första lagutskottet i anledning av två motioner erinrade om att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

adoptivförhållande som uppkommit genom att makar adopterat gemensamt

kunde hävas beträffande endast en av makarna efter det att makarna hade

erhållit äktenskapsskillnad (1LU 1949:34 s. 13). Reglerna om hävande av

adoption i 1917 års lag överfördes alltså utan ändring i sak till föräldrabalken.

I det betänkande som låg till grund för 1958 års ändringar i adoptionslagstiftningen

erinrade ärvdabalkssakkunniga (SOU 1954: 6 s. 171) om att

adoptivbarnets möjligheter att få adoptivförhållandet hävt i princip var beroende

av frågan huruvida ett hävande skulle vara av väsentlig betydelse

för barnet. Adoptanten däremot kunde få adoptionen hävd, såvida adoptivbarnet

vid något tillfälle hade grovt förgått sig mot adoptanten eller förde

ett lastbart liv, även om adoptanten själv t. ex. genom att eftersätta barnets

uppfostran var ansvarig för barnets beteende. De sakkunniga ansåg att detta

senare förhållande var otillfredsställande och att ett hävande på adoptantens

begäran borde ske endast efter ett mera allmänt bedömande av om det var

lämpligt att adoptivförhållandet bestod. De sakkunniga föreslog därför att

som ytterligare förutsättning för ett hävande i här åsyftade fall borde föreskrivas,

att det uppenbarligen inte kunde krävas att adoptionen skulle bestå.

Före 1958 års ändringar ansågs att adoptivförhållandet upphörde i och

med att adoptanten — eller adoptivbarnet — avled, även om vissa rättsverkningar

av adoptionen alltjämt kvarstod (jfr lagberedningens förslag s. 42

och 70—71). Ifall adoptanten dog innan barnet blivit myndigt, skulle vårdnaden

om barnet utövas av särskilt förordnad förmyndare. Ärvdabalkssakkunniga

föreslog att adoptivförhållandet skulle bestå även efter adoptantens

död men kunna hävas på ansökan av adoptivbarnets biologiska föräldrar

eller en av dem under förutsättning att hävande påkallades av hänsyn till

barnets bästa (SOU 1954: 6 s. 171—172). De sakkunniga hade då i tankarna

fall där barnets föräldrar ville återta barnet. I vissa fall kunde det också

tänkas, att adoptivbarnet efter adoptantens död kunde adopteras på nytt.

De sakkunnigas förslag innebar att detta skulle vara möjligt men att det

första adoptivförhållandet skulle anses hävt i och med den nya adoptionen.

Ärvdabalkssakkunniga tog också upp frågan om ändring av dåvarande

regel, att om adoptivförhållande hävdes, all rättsverkan av adoptionen upphörde

med påföljd att barnet återinträdde i sin tidigare släkt (SOU 1954: 6

s. 173—176). Såvitt angick adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes

anförvanter borde nämnda regel i princip alltjämt gälla. I vissa fall

skulle det dock knappast vara rimligt att adoptanten befriades från underhållsskyldigheten,

t. ex. då hävandet berodde på en omständighet som kunde

läggas adoptanten till last. De sakkunniga föreslog därför, att rätten skulle

få möjlighet att vid hävandet bestämma, att adoptanten skulle bidra till

adoptivbarnets underhåll, om det med hänsyn till anledningen till hävandet,

barnets ålder och övriga omständigheter fanns särskilda skäl till det. I

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kiingl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

fråga om adoptivbarnets förhållande till dess biologiska släktingar ansåg de

sakkunniga det inte vara lämpligt att låta hävandet i princip medföra, att

all verkan av adoptionen förföll. Det kunde inte vara rimligt, att rättsliga

relationer som kanske hade upphört sedan många år tillbaka plötsligt skulle

återupplivas. Om adoptivförhållandet hade hävts efter överenskommelse,

hade barnet knappast behov av att återinträda i sin tidigare familjerättsliga

ställning. De sakkunniga föreslog därför att hävandet i ett sådant fall inte

skulle medföra ändring i fråga om adoptivbarnets rätt till underhåll eller

arv från sina släktingar. Om adoptivförhållandet hävdes på annan grund

kunde emellertid, som de sakkunniga närmare utvecklade, så många olika

situationer uppstå, att rätten borde ha möjlighet att efter vad som med hänsyn

till omständigheterna var skäligt bestämma, huruvida adoptionens rättsverkningar

skulle bestå i fråga om rätt till underhåll och rätt till arv från

adoptivbarnets släktingar. Frågan vem vårdnaden och förmynderskapet för

underårigt barn skulle tillkomma borde enligt de sakkunniga avgöras av

rätten i samband med hävandet. De sakkunniga framhöll att det i regel inte

var ändamålsenligt att anförtro de naturliga föräldrarna vårdnaden och förmynderskapet.

De sakkunnigas förslag godtogs av statsmakterna (prop. 1958 A: 144,

rskr B 107) och reglerna om hävande av adoption samt verkan därav fick

härigenom sin nuvarande utformning.

Yissa uppgifter rörande rättspraxis. Antalet ärenden om hävande av adoptivförhållande

utgjorde under 1960-talet i genomsnitt mellan 25 och 30 per

år i hela landet. Under våren 1968 undersöktes inom justitiedepartementet

de ärenden om hävande av adoptivförhållande som handlagts vid rådhusrätterna

i Stockholm och Göteborg under åren 1960—1967 samt vid rådhusrätterna

i Malmö, Lund och Hälsingborg under tiden juli 1959—augusti

1967. Resultatet av undersökningen redovisas i följande uppställning.

Stockholm

Göteborg

Malmö—Lund—- Hälsingborg

Summa

Hela antalet avgjorda ärenden ..

.. .. 33

14

18

65

Ärenden enligt 8 §............

____ 1

0

0

1

Därav bifallna................

1

1

Ärenden enligt 9 § 1 st.........

3

3

4

10

Därav bifallna................

3

3

3

9

Ärenden enligt 9 § 2 st.........

3

2

3

8

Därav bifallna................

____ 2

2

2

6

Ärenden enligt 10 §............

____ 26

9

11

46

Utländsk rätt. Utvecklingen i de europeiska länderna har lett till att stark

adoption blivit allt vanligare. Stark adoption förekommer — som enda

adoptionsform eller vid sidan av svag adoption — t. ex. i de nordiska län
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

derna (utom Finland), Frankrike, Storbritannien, Italien, Luxemburg, Nederländerna,

Polen och Tjeckoslovakien.

I det följande redovisas vissa främmande rättsordningars regler om

främst hävande av adoptivförhållande.

Reglerna om hävande av adoptivtförhållande i dansk rätt motsvarar i huvudsak

de svenska reglerna. Under förarbetena till 1956 års lagstiftning diskuterades

frågan om man borde helt avskaffa eller i varje fall väsentligt

begränsa möjligheterna att häva adoptivförhållande i samband med att

stark adoption infördes. (Betaenkning 1954 nr 111 s. 31). Det ansågs mycket

betänkligt att hävande skulle vara möjligt, eftersom stark adoption typiskt

sett mest skulle användas vid anonym adoption av småbarn. Emellertid

hade de dittills gällande reglerna om hävande av adoptivförhållande inte

givit anledning till mer ingående kritik. Man avstod därför från mer ingripande

ändringar av dessa1 regler men framhöll att det borde anföras mycket

starka skäl för att upphäva en stark adoption, eftersom barnet då antingen

kom att sakna anknytning till någon familj eller också skulle bli

nödsakat att gå tillbaka till en familj som kanske sedan lång tid tillbaka

inte hade haft någon kontakt med barnet.

I fråga om hävande på grund av att adoptivbarnet lider av sinnesslöhet

o. 1. är möjligheterna till hävande mer begränsade än enligt svensk rätt.

Sålunda krävs att det skulle vara uppenbart obilligt att begära att adoptivförhållandet

skall bestå. Under förarbetena uttalades att adoptivföräldrar

likaväl som naturliga föräldrar måste ta ansvaret för att barnet inte

har utvecklats på det sätt man hoppats. I undantagsfall kunde emellertid

ett hävande tänkas vara förenligt med barnets intressen framförallt då barnet

vistades på en anstalt och det naturliga förhållandet föräldrar—barn

alltså inte förelåg.

Rättsverkningarna av att adoptivförhållande hävs avviker inte i mer väsentliga

hänseenden från vad som gäller i svensk rätt.

I Finland gäller att adoptivförhållande kan hävas efter överenskommelse

mellan adoptanten och adoptivbarnet, om barnet har uppnått myndig ålder

och rätten finner att hävande bör ske. Vidare finns regler om hävande av i

huvudsak samma innehåll som bestämmelserna i 4 kap. 9 § föräldrabalken.

Däremot saknas i finländsk rätt motsvarighet till reglerna i 4 kap. 8 och

12 §§ föräldrabalken. I och med att adoptivförhållande hävs upphör all verkan

av adoptionen. Rätten kan dock tillåta att adoptivbarnet behåller det

genom adoptionen förvärvade namnet.

Även enligt norsk rätt finns vissa möjligheter att få adoptivförhållande

upphävt. Det kan — men behöver inte nödvändigtvis — ske om adoptant

och adoptivbarn är ense därom förutsatt att adoptivbarnet är myndigt.

Adoptivförhållande kan vidare hävas om adoptanten har dött och hänsyn

till barnets bästa talar för att adoptivförhållandet bör hävas. I dessa båda

fall beslutar Konungen om hävande av adoptivförhållandet. Hävande kan

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

25

också ske genom dom. Adoptanten kan begära hävande därför att adoptivbarnet

har grovt förgått sig mot honom eller hans närmaste eller därför

att det på grund av adoptivbarnets ”slette forhold” skulle vara uppenbart

orimligt att fortsätta adoptivförhållandet. Vidare kan adoptanten få adopiivförhållandet

hävt på grund av sinnesslöhet o. 1. hos adoptivbarnet under

samma förutsättning som anges i 4 kap. 8 § föräldrabalken. Adoptivförhållandet

kan hävas på begäran av adoptivbarnet, om adoptanten har grovt

förgått sig mot adoptivbarnet, grovt försummat sina plikter mot det eller

om det i annat fall är påkallat av hänsyn till adoptivbarnets bästa.

Rättsverkningarna av hävande av adoptivförhållande är enligt norsk rätt

i huvudsak desamma som enligt svensk rätt.

I Storbritannien finns bara stark adoption. Enligt engelsk rätt finns det

inga möjligheter att häva ett adoptivförhållande, men ett adopterat barn kan

adopteras ånyo, varvid alla rättsliga band mellan barnet och den tidigare

adoptanten avskärs. I Frankrike finns en stark och en svag adoptionsform.

Stark adoption kan inte hävas, men om adoptanten dör kan ny stark adoption

ske. Den svaga adoptionen kan hävas, om starka skäl talar för det och

barnet har fyllt 15 år. Enligt adoptionslagstiftningen i Västtyskland kan

adoption hävas efter överenskommelse. Om allvarliga skäl talar för det, kan

adoption dessutom hävas i barnets intresse. Det tyska adoptionsinstitutet

måste karaktäriseras som svag adoption. I Nederländerna finns bara stark

adoption. Adoption kan hävas tidigast två år efter det att barnet blivit myndigt

och då bara om hänsynen till barnets intressen talar för att adoptivförhållandet

skall hävas.

Konvention om adoption. Inom Europarådet avslutades den 24 april 1967

en europeisk konvention om adoption av barn. Konventionen trädde i kraft

den 26 april 1968, och Sverige har anslutit sig till den (prop. 1968: 114).

Konventionen avser bara adoption i rättslig mening av barn som då ansökan

om tillstånd till adoption görs inte uppnått 18 års ålder, inte är eller har

varit gift och ej enligt lag anses ha blivit myndig (art. 3).

Konventionen bygger på grundtanken att det är barnets intressen som i

första hand skall tas tillvara. Genom adoptionen förvärvar adoptivbarnet

och adoptanten samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra

som barn i äktenskap och deras föräldrar. Samtidigt upplöses motsvarande

band mellan barnet och de naturliga föräldrarna. Det finns dock

enligt konventionen möjlighet att låta vissa av föräldrarnas skyldigheter

bestå subsidiärt, bl. a. skyldigheten att bidra till barnets underhåll.

Enligt artikel 6 punkt 2 får barn enligt lag adopteras på nytt endast i vissa

särskilt angivna fall. Ny adoption kan ske bl. a. om den förra adoptionen

har ogiltigförklarats eller om den har upphört.

I artikel 13 i konventionen behandlas frågan om hävande av adoptivförhållande.

Artikeln har följande lydelse:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

1. Så länge adoptivbarnet är underårigt får adoptivförhållandet icke hävas

annat än genom beslut av judiciell eller administrativ myndighet. Hävning

får ske endast då särskilda skäl därtill föreligger och lagen medger att

adoptivförhållande häves på sådana skäl.

2. Föregående punkt avser icke fall då

a) adoption är ogiltig,

b) adoptivförhållandet upphör genom att adoptivbarnet legitimeras av

adoptanten.

Önskemål om reformer. Vid 1967 års riksdag väcktes fyra motioner om

hävande av adoptivförhållande. I motionerna I: 41 och II: 59 hemställdes att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en allsidig utredning av

frågan huruvida och i så fall i vilken omfattning och under vilka förutsättningar

hävande av adoptivförhållande borde kunna äga rum efter införandet

av s. k. stark adoption. I motionerna I: 172 och II: 210 hemställdes att

riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära en översyn av bestämmelserna om

hävande av adoption.

Motionerna remissbehandlades. I fråga om det närmare innehållet i remissyttrandena

hänvisas till redogörelsen i utskottets utlåtande över motionerna

(1LU 1967:48). För egen del framhöll utskottet att det från skilda

sypunkter — etiska, sociala och medicinska — var motiverat att se över reglerna

om hävande av adoptivförhållande och därvid förutsättningslöst undersöka

möjligheterna att i enlighet med motionernas syfte ytterligare stärka

handen mellan adoptant och adoptivbarn. Utskottet hemställde att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en sådan översyn i lämpligt

sammanhang. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 322).

Departementspromemorian. I departementspromemorian framhålls att nuvarande

bestämmelser om rätt för adoptant eller adoptivbarn att efter ansökan

hos domstol få adoptivförhållandet hävt inte stämmer väl överens

med nutida uppfattning om adoptionsinstitutet. Det synes från principiell

synpunkt naturligast att jämställa adoptivbarn med andra barn och således

göra adoptivförhållandet oupplösligt på samma sätt som

biologisk släktskap. För en sådan lösning talar också att nuvarande ordning

i enskilda fall kan leda till socialt inte önskvärda resultat. Om ett adoptivförhållande

hävs, kan barnet komma att stå ensamt utan vare sig biologiska

föräldrar eller adoptivföräldrar. Ett sådant resultat är särskilt olyckligt när

barnet härstammar från främmande land och helt saknar släktingar här.

Adoption av utländska barn har under senare år blivit allt vanligare. Speciellt

nämns den relativt omfattande adoption av barn från Korea som sker

i samarbete med sydkoreanska myndigheter. Utgångspunkten för de berörda

myndigheterna liksom även för barnets vårdnadshavare torde normalt

vara att en sådan adoption skall bli bestående. Hävande av ett sådant adoptivförhållande

kan därför enligt promemorian sägas vara oförenligt med de

förutsättningar under vilka adoption kommit till stånd.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

27

Det sägs vidare att man inte bör bortse från att adoptanten eller adoptivbarnet

i vissa situationer kan tänkas hota med att ansöka om hävande av

adoptivförhållandet. Detta kan vålla den andra parten svåra obehag och vara

ägnat att allvarligt störa förhållandet mellan adoptanten och adoptivbarnet.

Blotta existensen av möjligheten att häva adoptivförhållande kan alltså

enligt promemorian få olyckliga följder. Publiciteten kring förekommande

hävningsfall får lätt en från psykologisk synpunkt skadlig inverkan på andra

adoptioner och bidrar till att bland allmänheten vidmakthålla föreställningen

om en skillnad mellan adoptivbarn och andra barn.

Vidare konstateras att antalet adoptionssökande numera väsentligt överstiger

det antal barn som anmäls till barnavårdsnämnderna för adoption

(jfr SOU 1967: 57 s. 18). Det finns anledning räkna med att utvecklingen

kommer att bli den att allt fler människor önskar adoptera barn samtidigt

som tillgången på barn som kan adopteras förblir begränsad. Ett slopande

av hävningsmöjlighetema kan inte rimligtvis antas vända tendensen i motsatt

riktning eller ens nämnvärt inverka på denna utveckling. Hävande av

adoptivförhållande sker f. ö. i praktiken ganska sällan.

Det erinras också om de väsentligt förbättrade undersökningar som barnavårdande

myndigheter numera gör beträffande adoptionssökande och

barn som skall adopteras. Dessa undersökningar bidrar till att hos blivande

adoptivföräldrar klargöra innebörden av den planerade adoptionen samtidigt

som den stora efterfrågan på adoptivbarn ger myndigheterna möjlighet

att välja endast sådana adoptivföräldrar som på goda grunder kan antas

vara lämpade som sådana.

I promemorian åberopas också att det i flera av de länder som tillämpar

stark adoption inte finns några eller endast mycket begränsade möjligheter

att häva adoptivförhållande.

Det finns sålunda enligt promemorian åtskilliga skäl som starkt talar för

att det inte bör finnas några andra möjligheter att upplösa ett adoptivförhållande

än som kan motiveras av önskemålet att åstadkomma likställighet

mellan adoptivbarn och andra barn. Det innebär att ett adoptivförhållande

bör få upplösas endast i fall då ny adoption kommer till stånd. I promemorian

undersöks emellertid om det kan föreligga särskilda skäl att behålla

någon av de nuvarande hävandereglerna.

I fråga om hävanderegeln i 4 kap. 8 § FB framhålls att det knappast är

förenligt med nutida betraktelsesätt att adoptivföräldrar skall kunna ta avstånd

från sitt barn därför att barnet visar sig behäftat med psykiskt eller

fysiskt lyte. Även bortsett härifrån anses den praktiska betydelsen av den

möjlighet att få adoptivförhållande hävt på sådan grund som nu finns vara

ringa. Företrädare för socialstyrelsen och Stockholms stads barnavårdsnämnd

har upplyst att man är mycket försiktig med att förmedla adoptioner

av barn som kan misstänkas lida av någon defekt. Enligt den inom

departementet företagna, tidigare redovisade undersökningen förekom bara

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

ett fall av hävande enligt förevarande lagrum. Ytterligare framhålls att den

syn på kontakt mellan handikappade och andra barn som kom till uttryck

under förarbetena till 1944 års lagstiftning numera framstår som föråldrad.

Hävanderegeln i 4 kap. 8 § FB föreslås därför bli upphävd.

I fråga om regeln i 4 kap. 9 § andra stycket FB — som ger adoptanten

rätt att få adoptionen hävd, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten

eller dennes närmaste eller om barnet för ett lastbart eller brottsligt

liv och det uppenbarligen inte kan krävas att adoptionen likväl skall bestå

-—■ uttalas följande i promemorian.

Principiellt sett bör adoptivföräldrar lika litet som biologiska föräldrar

kunna avsäga sig föräldraskapet på grund av att barnet utvecklas i en icke

förutsedd riktning. Det är också tydligt att hävande i nu åsyftade fall kan

få mycket svåra verkningar från social synpunkt. Barnet kan sålunda komma

att ställas helt utan familj vid en tidpunkt då det kanske som bäst behöver

dennas stöd. Möjligheterna att återanpassa barnet torde i allmänhet

minska ifall det förlorar sina föräldrar och sitt hem. Vidare kan blotta existensen

av hävandemöjligheten minska adoptivföräldrarnas intresse för att

hjälpa barnet. I promemorian föreslås därför att regeln upphävs.

I anledning av reglerna i 4 kap. 9 § första stycket FB om rätt för adoptivbarnet

att få adoption hävd, framhålls i promemorian att det givetvis är

synnerligen angeläget att barn växer upp i en god miljö. Beklagligt nog inträffar

det att adoptivföräldrar visar sig olämpliga att ha hand om sitt barn.

Men detsamma händer också i fråga om biologiska föräldrar. Med hänsyn

bl. a. till den lämplighetsprövning som skall föregå adoption torde riskerna

närmast vara mindre för adoptivbarn än för andra barn. Av väsentlig betydelse

i detta sammanhang är emellertid de möjligheter som vår lagstiftning

ger samhället att ingripa till skydd för ett barn som löper risk att ta skada

i en olämplig miljö. Dessa möjligheter är desamma i fråga om adoptivbarn

och andra barn. Barnavårdsnämnden kan inskrida med olika åtgärder, och

i sista hand kan barnet omhändertas för samhällsvård (25—29 §§ barnavårdslagen).

I 6 kap. 6 § FB finns vidare regler om rätt för domstol att vid

olämplighet från vårdnadshavares sida förordna annan att utöva vårdnaden.

I vissa fall kan det enligt promemorian vara bäst för barnet att definitivt

infogas i en ny föräldramiljö. F. n. gäller att adoptivbarn under adoptantens

livstid inte kan adopteras på nytt förrän den tidigare adoptionen har

hävts. Det betyder att adoptivbarn i detta hänseende är sämre ställda än

andra barn. Med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt åstadkomma

full likställighet mellan adoptivbarn och andra barn synes det naturligt

att denna ordning ändras så, att en adoption visserligen inte kan

hävas men att å andra sidan ny adoption kan ske och att därvid den äldre

adoptionen automatiskt upphör. Hävanderegeln i 4 kap. 9 § första stycket

föreslås därför bli upphävd. Promemorieförslaget i fråga om omadoption

kommer att redovisas närmare i det följande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Den regel om hävande av adoption som enligt promemorian torde ha

störst praktisk betydelse är bestämmelsen i 4 kap. 10 § FB, enligt vilken

adoptivförhållande skall hävas, om adoptant och adoptivbarn, som har uppnått

myndig ålder, är ense därom. Paragrafen synes utgå från att adoption

i viss mån är att jämställa med avtal. Detta strider emellertid mot nutida

uppfattning av adoptivförhållandet. I promemorian erinras om att enligt

svensk rätt börds- och statusfrågor i princip är undandragna parternas fria

dispositionsrätt. Det anses inte finnas tillräckliga skäl att göra undantag

från denna grundsats såvitt gäller släktskap på grund av adoption. I enlighet

härmed förordas i promemorian att 4 kap. 10 § FB upphävs. I detta

sammanhang uppmärksammas en speciell situation. Enligt 2 kap. 12 § giftermålsbalken

får adoptant och adoptivbarn inte gifta sig med varandra så

länge adoptivförhållandet består. Vill de ingå äktenskap måste de alltså

först få adoptionen hävd. Det torde enligt promemorian förekomma att 4

kap. 10 § FB används för att möjliggöra sådant giftermål. Tas sistnämnda

paragraf bort, blir äktenskap av detta slag omöjligt. Det skulle i och för sig

kunna hävdas att detta är naturligt, eftersom inte heller äktenskap mellan

en förälder och dess biologiska barn är tillåtet. Detta indispensabla äktenskapshinder

är emellertid väsentligen betingat av arvsbiologiska skäl, som

saknar motsvarighet vid adoptivförhållande. Härtill kommer att hela frågan

om äktenskapshindren f. n. är föremål för översyn av familj elagssaklcunniga.

Resultatet av utredningen i denna del bör inte föregripas. Det anses

därför inte lämpligt att nu genomföra någon saklig ändring i fråga om

möjligheterna för adoptant och adoptivbarn att gifta sig. Det önskvärda

resultatet uppnås, om 2 kap. 12 § giftermålsbalken upphävs samtidigt med

4 kap. 10 § FB. Eftersom man emellertid inte rimligtvis kan ha en ordning

enligt vilken två personer som är gifta samtidigt står i adoptivförhållande

till varandra, bör giftermål mellan adoptant och adoptivbarn automatiskt

medföra att adoptivförhållandet upphör. I samband med att de båda nämnda

lagrummen upphävs bör enligt promemorian i FB tas in uttrycklig föreskrift

om att rättsverkningarna av adoption upphör vid giftermål mellan

adoptanten och adoptivbarnet. En bestämmelse i ämnet föreslås i 4 kap. 7 §

FB.

Regeln i 4 kap. 12 § första stycket FB om att adoptivförhållande efter

adoptantens död kan hävas på ansökan av barnets biologiska föräldrar bör

enligt promemorian ses tillsammans med 4 kap. 13 § andra stycket. Enligt

detta lagrum finns möjlighet för domstol att i samband med beslut om hävande

enligt 12 § första stycket bestämma i fråga om barnets rätt till underhåll

och arv efter dess biologiska släktingar. Denna hävningsmöjlighet torde

enligt promemorian ha mycket ringa praktisk betydelse. I och för sig

synes principen om likställighet mellan adoptivbarn och andra barn böra

upprätthållas även såvitt avser förhållandena efter adoptantens död. Släktskap

på grund av adoption bör lika litet som biologisk släktskap kunna upp
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

hävas enbart på grund av föräldrarnas bortgång. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §

första stycket föreslås därför bli upphävd.

I promemorian konstateras att som en följd av att nuvarande möjligheter

för domstol att häva adoptivförhållande helt slopas måste också de särskilda

bestämmelserna i 4 kap. 11 § FB om hävande av adoption när makar har

adopterat gemensamt upphävas. Detsamma gäller föräldrabalkens regler i

4 kap. 13 § om rättsverkningarna av hävande, i 20 kap. 5 § andra stycket

och 7 § om förfarandet vid hävande av adoption samt i 20 kap. 8 § om talan

mot beslut om hävande. Särskilda bestämmelser om adoptivbarns rätt till

släktnamn ifall adoptivförhållandet hävs finns i 15 § andra stycket namnlagen.

Även detta lagrum föreslås bli upphävt.

Promemorieförslaget innebär som förnt har antytts att adoptivbarn

kan adopteras på nytt. Behov av ny adoption kan enligt promemorian

föreligga av skiftande orsaker. Adoptanten kan t. ex. på grund av

asocialitet och utan att det finns nämnvärt hopp om en förändring till det

bättre ha blivit oförmögen att fullgöra sina föräldraplikter mot barnet. Det

kan också tänkas att han drabbas av obotlig sinnessjukdom eller svår invaliditet,

som gör det omöjligt för honom alt ha hand om barnet. Ett annat fall

är att adoptanten avlider utan att efterlämna andra närmare anförvanter än

adoptivbarnet. Ytterligare nämns den situationen att adoptivföräldrarna har

skilt sig och därefter den av dem som fått vårdnaden om adoptivbarnet gifter

om sig med någon som vill adoptera barnet. Ny adoption bör enligt promemorian

i princip kunna komma till stånd i samtliga de fall där adoption nu

är möjlig. Ett par speciella situationer uppmärksammas emellertid särskilt

i detta sammanhang.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket FB kan till adoptivbarn antagas adoptantens

eget barn utom äktenskap. Härav anses motsättningsvis följa att det

f. n. inte är möjligt att adoptera eget barn i äktenskap. Normalt finns heller

inget behov härav. Slopas möjligheterna att häva adoptivförhållande, kan

dock frågan undantagsvis bli aktuell t. ex. om ett utom äktenskap fött adoptivbarns

biologiska föräldrar gifter sig och därefter vill ta hand om sitt barn

som då genom legitimation fått äkta börd. I sådana undantagsfall bör föräldrarna

enligt promemorian ha möjlighet att ta barnet till sig som sitt eget.

Efter det att nuvarande möjligheter att häva adoption försvunnit kan detta

enligt promemorian lagtekniskt ordnas enklast genom att man tar bort den

särskilda bestämmelsen i 4 kap. 1 § andra stycket FB om att till adoptivbarn

kan antagas även adoptantens barn utom äktenskap. I promemorian framhålls

att lagen därmed inte innehåller några som helst begränsningar i rätten

att adoptera eget barn, vare sig det är fråga om barn i eller utom äktenskap.

Det ligger emellertid i sakens natur att adoption av eget barn i äktenskap

bör komma i fråga bara i de sällsynta fall då adoptionen tjänar ett förnuftigt

ändamål. Man anser sig kunna utgå från att domstolarna utan att det ges

någon uttrycklig föreskrift härom beaktar detta vid den allmänna lämplig
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970 31

hetsprövning i fråga om den tillämnade adoptionen som skall ske enligt 4

kap. 6 § FB.

Också ett par andra speciella situationer berörs i promemorian. Enligt 4

kap. 3 § FB får makar i princip bara adoptera gemensamt. Vissa undantag

från denna regel gäller dock. I paragrafen föreskrivs sålunda att den ena

maken kan med den andras samtycke adoptera dennes barn i äktenskap

eller adoptivbarn eller sitt eget barn utom äktenskap. Det sistnämnda undantaget

gör det möjligt för en av makarna att adoptera sitt eget barn utom

äktenskap när den andra maken inte har något emot att så sker men ändå

inte själv vill delta i adoptionen. Om ett barn i tidigare äktenskap har adopterats

bort, bör det enligt promemorian vara möjligt för fadern eller modern

att genom ny adoption ta barnet till sig, när maken i det senare äktenskapet

inte motsätter sig det men inte själv vill adoptera barnet. Undantagsregeln

i 4 kap. 3 § FB utvidgas därför enligt promemorieförslaget till att omfatta

också adoption av eget barn i tidigare äktenskap. I samband härmed föreslås

ytterligare en jämkning i 4 kap. 3 § FB. Som nyss har framgått kan f. n.

en make med den andra makens samtycke adoptera dennes barn i äktenskap

eller adoptivbarn. Med nutida uppfattning om principiell likställighet mellan

barn i och utom äktenskap bör enligt promemorian möjligheten att adoptera

makes barn utsträckas till att gälla också barn utom äktenskap. Det förordas

därför att undantagsregeln i 4 kap. 3 § ges det innehållet att make med den

andra makens samtycke får adoptera eget barn eller andra makens barn eller

adoptivbarn.

I promemorian ifrågasätts om inte regeln i 4 kap. 4 § första stycket FB

att endast makar får gemensamt antaga adoptivbarn numera är alltför snäv.

Det kan sålunda förefalla rimligt att också de som bildar familj utan att

gifta sig får möjlighet att adoptera tillsammans. Frågan bör emellertid enligt

promemorian lämpligen prövas av familj elagssakkunniga, som har i

uppdrag bl. a. att överväga ändringar i den familjerättsliga lagstiftningen

med tanke på de s. k. samvetsäktenskapen.

I 4 kap. 4 § andra stycket FB föreskrivs f. n. att adoptivbarn så länge

adoptanten lever inte får adopteras på nytt av annan än dennes make. I promemorian

konstateras att införandet av generell möjlighet till ny adoption

av adoptivbarn medför att bestämmelsen måste upphävas.

En ny adoption bör enligt promemorian få samma rättsverkningar

som andra adoptioner. Den nya adoptionen bör medföra att barnet infogas

i den nye adoptantens familj som om det var dennes eget barn i äktenskap.

Några rättsliga band till den förste adoptanten och dennes släktingar eller

till de biologiska föräldrarna och släktingarna bör inte finnas efter den nya

adoptionen. I promemorian konstateras att det på olika håll i lagstiftningen

finns bestämmelser som rör rättsförhållandet mellan adoptant och adoptivbarn.

Av intresse i detta sammanhang är bestämmelserna om giftomannaskap

(2 kap. 2 § tredje stycket giftermålsbalken), vårdnad (6 kap. 11 §

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Iiungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

föräldrabalken), underhållsskyldighet (7 kap. 5 § föräldrabalken), förrnynderskap

(11 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken), arvsrätt och rätt till

underhållsbidrag ur kvarlåtenskap (4 kap. 1 och 2 §§ samt 8 kap. 9 § ärvdabalken).

Det anses visserligen inte råda någon större tvekan om att dessa

bestämmelser efter ny adoption blir tillämpliga på förhållandet mellan adoptivbarnet

och den nya adoptanten och att alla rättsliga förbindelser med den

förre adoptanten upphör i och med den nya adoptionen, med undantag dock

för det fallet att en make adopterar den andre makens adoptivbarn. I tydlighetens

intresse anses dock böra föreskrives, att om adoptivbarn adopteras

på nytt av annan än den tidigare adoptantens make, all verkan av den

äldre adoptionen upphör såvitt angår adoptivbarnets ställning till den förra

adoptanten och dennes släktingar. En bestämmelse av denna innebörd föreslås

bli intagen i 4 kap. 7 § FB. Det i bestämmelsen använda uttrycket ”adoptivbarnets

ställning till den förre adoptanten” är enligt promemorian inte

avsett att omfatta barnets rätt till släktnamn. Härom finns särskilda regler

i namnlagen (jfr 5 kap. 1 § föräldrabalken). Enligt 3 § namnlagen kan ett

adoptivbarn i vissa fall få behålla det släktnamn barnet hade före adoptionen.

Det finns också möjligheter att kombinera det släktnamnet med adoptantens

släktnamn. Vid en ny adoption bör samma regler gälla i fråga om barnets

rätt att bära den tidigare adoptantens släktnamn. Eftersom detta följer av

3 § namnlagen redan i dess nuvarande lydelse, anses ingen lagändring på

denna punkt behövlig.

1 fråga om förfarandet vid ny adoption föreslås reglerna om

vanlig adoption i princip bli tillämpliga. Särskilt erinras om bestämmelsen

i 4 kap. 6 § FB att adoption inte får beviljas utan att adoptionen befinnes

lända till gagn för barnet. I ett par hänseenden fordras emellertid enligt

promemorian vissa särregler för ny adoption. Enligt 4 kap. 5 § andra stycket

FB krävs att barnets föräldrar lämnar sitt samtycke till adoptionen. Om

någon av föräldrarna är sinnesjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

vistas på okänd ort, behöver samtycke dock inte lämnas av denne förälder.

I stället skall enligt 20 kap. 6 § andra stycket FB vederbörande höras i adoptionsärendet,

om det kan ske. Till dessa bestämmelser föreslås vissa tillägg

avseende ny adoption. I 4 kap. 5 § andra stycket FB förordas en regel av

innebörd att vid adoption av adoptivbarn kravet på samtycke från föräldrarna

ersätts av krav på samtycke från adoptanten eller, om make har adopterat

den andra makens barn, samtycke från makarna. Har makar adopterat

gemensamt är vardera maken att anse som ”adoptant”, och ny adoption förutsätter

alltså normalt samtycke från dem båda. Det nuvarande undantaget

från kravet på samtycke anses lämpligen kunna utformas så att samtycke

inte fordras av den som är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

på okänd ort. Vidare föreslås att i paragrafen anges att, om sådant fall föreligger

beträffande envar av dem som skall samtycka till adoptionen, förmyndarens

samtycke i stället skall inhämtas. 20 kap. 6 § andra stycket FB

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1970

33

föreslås bli ändrad på motsvarande sätt. Första stycket i samma paragraf

innehåller bl. a. föreskrift om att yttrande i adoptionsärende i visst fall

skall inhämtas från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna

eller den av dem som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd. Främst för

att täcka även fall av omadoption förordas i promemorian att regeln ändras

så att yttrande skall inhämtas från barnavårdsnämnden i den församling,

där vårdnadshavaren är kyrkobokförd. Ändringen innebär att föreskriften

blir tillämplig även i fall då vårdnaden om barnet i fråga utövas av särskilt

förordnad vårdnadshavare.

I promemorian tas vidare upp frågan om att adoptivbarns biologiska föräldrar

bör höras över ansökan om ny adoption. F. n. gäller enligt 20 kap.

7 § andra stycket FB en sådan ordning i ärende om hävande av adoptivförhållande

enligt 4 kap. 8, 9 eller 12 § FB. Detta anses emellertid sammanhänga

med att domstolen i samband med beslut om hävande i dessa situationer kan

besluta om att vissa rättsliga band mellan de biologiska föräldrarna och

barnet skall återupplivas. Som tidigare har nämnts föreslås att dessa regler

upphävs. I promemorian undersöks om det av annan anledning finns behov

av regler om hörande av de biologiska föräldrarna i ärende om ny adoption.

Skäl för sådana regler anses inte kunna anföras i fall av s. k. inblancoadoption,

d. v. s. när de biologiska föräldrarna har lämnat samtycke till adoption

utan alt veta vem adoptanten är. I övriga fall skulle däremot kunna hävdas,

att eftersom föräldrarna tidigare gett sitt samtycke till att barnet adopteras

av viss bestämd adoptant, de bör få yttra sig om det blir aktuellt med ny

adoptant. Emellertid torde föräldrarna, särskilt om längre tid förflutit sedan

den första adoptionen, endast sällan kunna anföra något som har betydelse

i omadoptionsfrågan. Från synpunkten av principiell likställighet mellan

biologisk släktskap och släktskap på grund av adoption torde det enligt promemorian

också ligga närmast till hands att, sedan barnet en gång bortadopterats,

inte föreskriva skyldighet för domstolen att koppla in de biologiska

föräldrarna i anledning av ansökan om ny adoption. Några regler på

denna punkt förordas alltså inte. Detta utesluter emellertid enligt promemorian

inte att barnavårdsnämnd eller domstol undantagsvis kan finna anledning

att begära yttrande från föräldrarna om särskilt skäl därtill föreligger.

I 20 kap. 6 § tredje stycket finns f. n. en särskild bestämmelse om att rätten

vid ny adoption efter adoptantens död skall lämna vissa av den avlidnes

närmaste släktingar tillfälle att yttra sig. Bestämmelsen anses utan olägenhet

kunna utgå. Det erinras om att gällande rätt inte ålägger domstol någon

motsvarande skyldighet när det gäller adoption av ett barn vars biologiska

föräldrar har avlidit. Även i detta fall är emellertid barnavårdsnämnd och

domstol givetvis oförhindrade att höra släktingar till avlidna föräldrar eller

adoptivföräldrar.

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 186

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

1971. I promemorian konstateras att de nya reglerna utan vidare blir tilllämpliga

på alla adoptioner som beviljas efter den tidpunkten. Vad gäller

frågan huruvida även äldre adoptioner bör omfattas av de nya reglerna erinras

först om det tidigare framlagda förslaget att alla vid årsskiftet 1970—71

kvarstående svaga adoptivförhållanden skall omvandlas till starka adoptioner.

De principiella och praktiska skäl som har anförts för slopande av

nuvarande möjligheter alt häva adoptioner har enligt promemorian giltighet

också i fråga om adoptioner som består vid ikraftträdandet. Ser man

saken från de berörda kontrahenternas, särskilt då adoptantens, synpunkt

kan en sådan ordning knappast anses oskälig. Det anses inte vara realistiskt

att se saken så, att någon av kontrahenterna gått in i adoptivförhållandet

under den förutsättningen att adoptionen skulle kunna hävas. Dessutom

erinras om att det även enligt de föreslagna nya reglerna finns möjlighet att

genom ny adoption få det tidigare adoptivförhållandet upplöst. Mot bakgrund

härav anses övervägande skäl tala för att de nya reglerna görs tillämpliga

på alla äldre adoptioner. Skälen för reformen har enligt promemorian sådan

tyngd att det nu sagda gäller även om ärende om hävande av adoptivförhållande

är anhängigt vid domstol vid ikraftträdandet. För sådana fall får

parterna alltså lita till möjligheten att adoptivförhållandet kan upphävas

genom ny adoption. Detsamma bör gälla ifall beslut om hävande visserligen

meddelats före ikraftträdandet men genom överklagande kommer under

högre rätts prövning efter ikraftträdandet. I så fall skall alltså den högre

rätten upphäva det överklagade beslutet, såvitt adoptionen därigenom har

hävts. Har adoption i annat fall hävts genom beslut som meddelats före den

1 januari 1971, berörs däremot enligt promemorian ärendet inte av rättsverkningarna

av den nya lagstiftningen, även om beslutet vinner laga kraft

först efter nämnda tidpunkt.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har i allt väsentligt tillstyrkts eller

godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anser förslaget vara synnerligen välmotiverat. Socialstgrelsen framhåller

att ett adoptivbarn enligt förslaget kan adopteras på nytt. Enligt barnavårdslagen

är barnavårdsnämnd skyldig att ingripa till skydd för barn som

löper risk att ta skada i en olämplig miljö. Det finns vidare möjlighet att

med stöd av 6 kap. 6 § föräldrabalken frånta en olämplig vårdnadshavare

vårdnaden om barnet. Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig

styrelsen kunna biträda även förslaget att avskaffa möjligheterna att häva

adoptivförhållande i adoptivbarnets intresse. Även Stockholms rådhusrätt,

familjelagssakkunniga, statens grupplivnämnd, barnavårdsnämnderna i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå, Sveriges advokatsamfund, föreningen

Sveriges rättshjälps jurister, Centerns kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets

kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata

ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

Fredrika-Bremer-förbundet, Folksam och föreningen Adoptionscentrum tillstyrker

uttryckligen förslaget.

Domareföreningen tillstyrker förslaget att slopa hävandereglerna i 4 kap.

8 §, 9 § andra stycket och 10 § FB men är mera tveksam beträffande 4 kap.

9 § första stycket FB. Föreningen anser att det kan sägas att samhället genom

sin medverkan till adoptionen påtagit sig visst ansvar och att samhället

därför också i sådana fall, där adoptanterna visat sig olämpliga, bör

medverka till att undanröja de för ett adoptivbarn olyckliga verkningarna

av adoptionen genom att häva denna. Såsom framhålls i promemorian torde

emellertid med hänsyn till den lämplighetsprövning, som föregår varje

adoption, riskerna för att adoptivföräldrar skall visa sig vara olämpliga

uppfostrare vara mindre än i fråga om biologiska föräldrar. Samhället har

dessutom i fråga om adoptivbarn lika goda möjligheter att ingripa genom

bl. a. barnavårdsnämnds försorg som när det gäller andra barn. Att bibehålla

möjligheten att häva ett adoptivförhållande endast för de sällsynta

fall som avses i 4 kap. 9 § första stycket FB synes därför enligt föreningens

uppfattning inte böra komma i fråga.

Föreningen tar också upp förslaget att adoption skall kunna ske av eget

barn som fötts inom äktenskap. Enligt föreningen kan förslaget missuppfattas

så att adoptionssökande makar blir osäkra om hur adoption av ena makens

barn skall ske. Det förekommer redan nu missförstånd som yttrar sig

antingen i att makar gemensamt ansöker om adoption av ena makens barn

inom äktenskap eller också i att en av makarna ensam ansöker om adoption

av andra makens barn utom äktenskap. Beglerna skulle ha blivit

enklare och för allmänheten mera lättförståeliga om adoption av eget barn

inte tilläts i andra fall än då barnet är bortadopterat. Föreningen erinrar om

att förslag i den riktningen framlades i ärvdabalkssakkunnigas betänkande

med förslag till ärvdabalk. Emellertid ansågs ett förbud mot adoption av eget

barn kunna menligt påverka vissa utomäktenskapliga barns sociala ställning,

varför förslaget inte upptogs i propositionen (prop. 1958 A: 144 s. 214

ff). De skäl som då anfördes torde enligt föreningen alltjämt vara värda

beaktande. En annan tänkbar möjlighet att förenkla reglerna är att ta bort

bestämmelsen i 4 kap. 3 § FB att ena maken kan med den andres samtycke

adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn. Undantag från regeln

att makar skall adoptera gemensamt skulle enligt föreningen göras endast

för de fall då den andre maken vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller

sinnesslö samt då fråga är om adoption av eget barn.

Svea hovrätt anser det betänkligt att helt slopa möjligheterna att häva

adoptivförhållande. Hävande av adoption bär förekommit förhållandevis

sällan och stor restriktivitet har visats vid behandlingen av sådana ansökningar.

Att förekomsten av hävandemöjlighet skulle skapa betydande olägenheter

exempelvis i form av hot om hävning adoptionskontrahenterna

emellan eller på så sätt att underåriga plötsligt skulle ställas utan anhöriga

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

är inte sannolikt, särskilt om man inför möjlighet till omadoption. Situationer

kan lätt förutses uppkomma, där det skulle vara olyckligt med hänsyn

till adoptivbarnet om laglig möjlighet helt saknades att bringa ett adoptivförhållande

till upphörande. Speciella sådana situationer kan uppstå i fall

med internationell anknytning. För undantagsfall, där en lösning inte kan

nås genom omadoption eller på annat sätt, kan därför enligt hovrättens

mening bibehållandet av möjlighet att häva adoptioner framstå som rimlig.

Även med tanke på tidigare svaga adoptioner ter sig bibehållandet av en sådan

utväg skäligt. Utländsk adoptionslagstiftning medger vanligen någon

möjlighet till hävande av adoption. Att övriga nordiska länder alltjämt tillåter

hävande av adoptivförhållande kräver särskilt hänsynstagande. Enligt

hovrättens mening föreligger starka skäl att behålla möjligheten att häva

adoption, när detta med hänsyn till adoptivbarnets bästa prövas oundgängligen

erforderligt.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att de som lever samman

utan att vara gifta bör kunna få möjlighet att adoptera gemensamt.

En ändring i adoptionslagstiftningen bör enligt förbundet kunna göras på

denna punkt utan att man avvaktar familj elagssakkunnigas betänkande.

Centerns kvinnoförbund, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och föreningen

Adoptionscentrum ansluter sig däremot uttryckligen till promemorieförslaget

att frågan överlämnas åt familjelagssakkunniga.

Socialstyrelsen, liksom också Moderata samlingspartiets kvinnoförbund,

menar att de otidsenliga beteckningarna ”sinnessjuk” och ”sinnesslö” i

4 kap. FB måste ändras. Enligt styrelsen är mentalsjukdomarna i flertalet

fall av övergående natur och ofta krävs endast kort vårdtid. I fråga om de

psykiskt utvecklingsstörda finns alla grader av utveckling och i många fall

finns här ingen grund till att underlåta att inhämta deras samtycke i adoptionsfall.

Då fråga uppstår om att i hithörande fall adoptera utan vederbörandes

samtycke bör beträffande psykiskt sjuka krävas läkarintyg som anger

graden av varaktigheten av sjukdomen. I fråga om de psykiskt utvecklingsstörda

bör enligt socialstyrelsen principen vara att samtycke bör krävas

i de fall då den utvecklingsstörde förstår innebörden härav.

En namnrättslig fråga tas upp av CFU, som ifrågasätter om bärande skäl

alltjämt finns för att behålla bestämmelsen i 3 § tredje stycket namnlagen

beträffande tilläggsnamn vid adoption. Frågan synes böra övervägas med

hänsyn till att enligt förslaget alla adoptioner med retroaktiv verkan blir

starka adoptioner, att möjligheterna till hävande av adoption upphör samt

att sålunda adoptionens rättsverkningar ger barnet en enhetlig och fast anknytning

till adoptivsläkten med motsvarande bortfall av sambandet med

den biologiska släkten. Dubbla efternamn vållar svårigheter vid efterforskning

i alfabetiska register o. d. Av detta skäl och för åstadkommande av

namnstabilitet är det av intresse att begränsa förekomsten av dubbla efternamn.

Dubbelt släktnamn, dvs. släktnamn bestående av två namn, godkänns

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

37

inte i praxis. Den som bär tilläggsnamn i förening med släktnamn har dock i

praktiken ett efternamn bestående av två namn. Skäl för kvinna som är eller

varit gift att ha sådant tilläggsnamn jämte släktnamn redovisades i propositionen

till namnlagen (1963: 37 s. 76). Motsvarande skäl för adoptivbarn

är dock väsentligt svagare. Adoptivbarnets subsidiära rätt till sin naturliga

släkts namn synes vara tillgodosedd genom bestämmelserna i 3 § första

stycket och 11 § namnlagen.

Stockholms rådhusrätt framför synpunkter på övergångsbestämmelserna.

Rådhusrätten kan inte dela uppfattningen att de nya reglerna bör göras tilllämpliga

även i de fall då ärende om hävande av adoptivförhållande är anhängigt

vid domstol vid tiden för ikraftträdandet. Det förefaller rådhusrätten

orimligt, att utgången av ett ärende som anhängiggjorts medan en viss

lagstiftning gäller skall vara beroende av om ärendet hinner avgöras innan

ny lagstiftning träder i kraft. Än mera anmärkningsvärt är det ifall överklagande

av ett beslut, varigenom en ansökan om hävande bifallits, skulle

leda till ett upphävande av beslutet av den anledningen att lagstiftningen

under tiden ändrats. Rådhusrätten föreslår därför att ändringarna i fråga

om hävande inte tillämpas på adoptioner, där ansökan om hävande ingivits

innan de nya reglerna trätt i kraft. Samma synpunkter framförs av Svea

hovrätt, Sveriges advokatsamfund och Folksam.

Adoptionsåldern

Gällande rätt m. m. Enligt 4 kap. 1 § FB måste adoptant ha fyllt 25 år.

Kvinna som har uppnått myndig ålder kan dock tillsammans med sin make

adoptera eget barn utom äktenskap, även om hon är under 25 år.

Enligt artikel 7 i den förut nämnda Europarådskonventionen om adoption

far barn adopteras endast av den som uppnått föreskriven minimiålder.

Denna ålder får inte vara lägre än 21 år. I lag får dock medges undantag

från kravet på minimiålder, om adoptanten är barnets fader eller moder eller

om synnerliga skäl föreligger. Som ett exempel på sådana synnerliga skäl

anges i förarbetena till konventionen det fallet att äkta makar vill adoptera

och hustrun är under 21 år och ur stånd att få barn.

Departementspromemorian. I promemorian erinras om att fr. o. m. den 1

juli 1969 myndighetsåldern har sänkts från 21 till 20 år och äktenskapsåldern

för män från 21 till 18 år eller samma ålder som redan tidigare gällde

för kvinnor. Ungdomar mellan 18—20 år måste dock alltjämt ha föräldrarnas

eller i sista hand domstols tillstånd för att ingå äktenskap. Den som fyllt

20 år har emellertid full frihet att gifta sig och bilda familj. Mot bakgrund

härav ifrågasätts om inte den allmänna adoptionsåldern numera framstår

som alltför hög. Helt bortsett från nuvarande åldersgräns torde visserligen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

frågan om antagande av adoptivbarn ofta nog överhuvudtaget inte bli aktuell

förrän vederbörande uppnått 25-årsåldern. Detta hindrar dock inte att man

väl kan tänka sig fall där situationen är den motsatta. Om ett ungt gift pal

redan på ett tidigt stadium har klart för sig att de inte kan få några egna

barn, är det givetvis tänkbart att de så snart som möjligt vill antaga adoptivbarn.

Det kan då emellanåt framstå som omotiverat att de måste vänta härmed

tills båda fyllt 25 år. Det kan likaledes förefalla mindre rimligt att

exempelvis en kvinna, som har barn utom äktenskap och är gift med en 21- årig man, ovillkorligen måste vänta inemot fyra år innan hon och maken

tillsammans får adoptera barnet. Även andra situationer torde kunna förekomma

där nuvarande åldersgräns kan förefalla onödigt hög.

I promemorian understryks att det främst av hänsyn till barnets bästa

givetvis är angeläget att den eller de som skall adoptex-a ett barn uppfyllei

tillräckliga krav på mognad och skötsamhet. Gällande regler rörande förfarandet

i adoptionsärenden anses emellertid erbjuda tillfredsställande garantier

härför även efter en sänkning av adoptionsåldern. Det eiinras om att

barnets föräldrar måste samtycka till adoption, att vederbörande barnavårdsnämnder

skall yttra sig i frågan och att domstol, som skall pröva lämpligheten

av den tilltänkta adoptionen, inte får ge tillstånd till denna utan

att adoptionen befinnes lända till gagn för barnet.

Det anses därför motiverat att sänka adoptionsåldern. Denna bör dock

alltjämt sättas högre än äktenskapsåldern. Åldersgränsen anses lämpligen

kunna bestämmas till 20 år, dvs. lika med myndighetsåldern. Det föroidas

att 4 kap. 1 § första stycket FB ändras i enlighet härmed. Den särskilda

regeln i paragrafens andra stycke, vilken medger kvinna som är myndig att

tillsammans med make adoptera eget barn utom äktenskap, kommer därmed

att sakna självständig betydelse. Regeln föreslås därför utgå.

Remissyttrandena. Förslaget om sänkning av adoptionsåldern biträds a\

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, barnavårdsnämnderna i

Stockholm, Göteborg och Luleå, föreningen Sveriges rättshjälps jurister, Centerns

kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund och föreningen Adoptionscentrum. Domareföreningen

är tveksam men stannar för att tillstyrka förslaget. Även

barnavårdsnämnden i Malmö är tveksam och anser att frågan bort diskuteras

mer ingående. Nämnden anser sig dock kunna godtaga förslaget.

Familjelagssakkunniga anser att det inte kan bestridas, att fall kan förekomma

där nuvarande åldersgräns förefaller onödigt hög. För många torde

det vara en avgörande förutsättning för att antaga adoptivbarn att de inte

kan få egna barn. Osäkerheten om denna förutsättning verkligen är för handen

måste i allmänhet antas vara större ju yngre adop tanten är. Visar den

sig efter adoptionen inte föreligga kan det känslomässiga förhållandet till

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970 39

adoptivbarnet, särskilt om det utvecklas annorlunda än det egna barnet, bli

komplicerat. Vidare är det som framhålls i promemorian främst av hänsyn

till barnets bästa angeläget att den eller de som skall adoptera ett barn

fyller tillräckliga krav på mognad och skötsamhet. Med den fördröjning av

utträdet i förvärvslivet, som utbildningstidens förlängning medfört, måste

erfarenheterna av personligt ansvarstagande i allmänhet antas vara ganska

begränsade vid 20 års ålder. Det sagda skulle närmast tala för att man som

huvudregel behåller nuvarande åldersgräns och i stället utökar möjligheten

att i särskilda fall medge undantag därifrån. Frågan om antagande av adoptivbarn

torde dock — som vidare anförs i promemorian — ofta nog överhuvudtaget

inte bli aktuell förrän vederbörande uppnått 25-årsåldern. I de

fall där frågan uppkommer tidigare kan reglerna rörande förfarandet i

adoptionsärenden dessutom sägas innebära en tillräcklig kontroll av lämpligheten

av den tilltänkta adoptionen. De sakkunniga förutsätter att det i

sådana fall kommer att ske en noggrann individuell prövning. Under den

förutsättningen tillstyrks en sänkning av den allmänna adoptionsåldern.

Förslaget om en allmän adoptionsåkler på 20 år synes emellertid strida mot

Europarådets konvention om adoption av barn. Konventionstexten medger

inte generell sänkning av adoptionsåldern under 21 år. Om — med hänsyn

till vår bundenhet till konventionen — den nu aktuella sänkningen begränsas

till 21 år, uppkommer frågan om det finns skäl för en undantagsregel

motsvarande 4 kap. 1 § andra stycket andra punkten FB. Med nuvarande

myndighetsålder, 20 år, skulle en sådan regel ha betydelse högst under ett

år för den 20-åring, som vill adoptera eget utomäktenslcapligt barn. Med

hänsyn härtill finns det enligt de sakkunniga knappast skäl för en undantagsregel,

även om i detta speciella fall lagändringen skulle innebära en höjning

av adoptionsåldern.

I några yttranden förordas att nuvarande 25-årsgräns behålls men att

undantagsregeln vidgas. Socialstyrelsen framhåller att adoptionsåldern tidigare

inte har haft samband med myndighetsåldern och rätten att utan särskilt

tillstånd gifta sig och bilda familj. Enligt socialstyrelsens mening finns

det i och för sig inte skäl att nu, när myndighetsåldern sänkts, tillskapa

detta samband. Det är alltför viktigt, att den som tar ett främmande barn

som sitt eget har tillräcklig erfarenhet och mognad för uppgiften och, när

det gäller unga makar, att deras äktenskap är stabilt. Behovet att behålla

en relativt hög adoptionsålder framstår särskilt starkt i fråga om adoption

av utländska barn. Omständigheter som medför risker för misslyckanden

föreligger enligt socialstyrelsens erfarenheter ofta vid adoption av utländska

barn. Adoptivföräldrarna får i många av dessa fall inte personlig kontakt

med barnet före adoptionen. Adoptivföräldrarna har inte heller i övrigt den

valfrihet som ofta förekommer vid interna adoptioner, och den som utreder

ärendet har i regel inte samma möjlighet som vid interna adoptioner att bedöma

om barnet och adoptanten passar för varandra. I vart fall när det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

gäller adoption av barn från utvecklingsländer är också enligt styrelsens

erfarenheter motiven för adoption ofta mer komplicerade än vid adoption

av svenska barn där längtan efter barn i förening med sterilitet i äktenskapet

i regel är det helt dominerande motivet. Vid adoption av barn från utvecklingsländer

är, enligt vad styrelsen tyckt sig finna, detta motiv inte det

enda eller ens alltid det förhärskande. Här förekommer inte sällan motiv

även av annat slag exempelvis att man vill göra en insats i U-landshjälpen

och/eller främja en utjämning av rasmotsättningarna i världen. Själva behovet

av barnkontakt kan sålunda i sådana fall vara mindre markerat än

vid adoption av svenska barn. Styrelsen är emellertid medveten om att

situationer kan förekomma, där nuvarande åldersgräns framstår som för

hög och där adoption bör kunna tillåtas. Detta torde dock inträffa endast

undantagsvis. Styrelsen vill inte motsätta sig en omformulering av 4 kap.

1 § FB som möjliggör detta. Styrelsen anser att nuvarande åldersgräns, 25

år, bör bibehållas som huvudregel och att, om adoptanten är yngre, adoption

bör få ske bara ifall synnerliga skäl föreligger, dock aldrig om adoptanten

är under 20 år. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om inte bestämmelsen

i 4 kap. 1 § FB bör utformas så att den som är under 25 år får adoptera

endast om särskilda skäl talar för det. Också Fredrika-Bremer-förbundet

tar avstånd från tanken att generellt sänka adoptionsåldern till 20 år.

Avsteg från nuvarande adoptionsålder bör liksom hittills kunna göras för

barnets myndiga moder som tillsammans med make vill adoptera eget barn.

Undantagsregeln bör enligt förbundet utvidgas till att gälla också barnets

myndige fader.

Sveriges advokatsamfund avstyrker promemorieförslaget. Även om det är

riktigt att det står var och en fritt att bilda familj så snart vederbörande

blivit myndig, kan man inte bortse från att skilsmässofrekvensen är allra

högst i de unga äktenskapen. Innan man påtar sig ansvaret för ett adoptivbarn

bör man ha nått en viss personlig mognad, och den nuvarande åldersgränsen

synes utan olägenhet kunna kvarstå i lagen. Samfundet framhåller

att redan nuvarande bestämmelse i föräldrabalken innebär en betydligt

lägre åldersgräns än i många andra länder.

Centerns kvinnoförbund tar i detta sammanhang upp ett par andra problem.

Domstolarna synes enligt förbundet ha varit restriktiva när det gäller

att ge ensamstående tillstånd att adoptera. Med tanke på att allt fler äktenskap

upplöses och att därvid en av makarna blir vårdnadshavare också för

adoptivbarn anser förbundet att vid beviljande av adoption mindre hänsyn

bör tas till civilstånd och mer till andra förutsättningar att ge adoptivbarnet

trygghet. Förbundet ifrågasätter om inte detta borde komma till klart uttryck

genom att 4 kap. 1 § FB ges följande lydelse ”Man eller kvinna oavsett

civilstånd etc.”. Förbundet framhåller också att det varken i gällande lag

eller i promemorieförslaget sägs något om barnets ålder vid adoption. I praktiken

drar själva adoptionsförfarandet så pass långt ut på tiden att båda

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1970

parterna i ett adoptionsförhållande ges betänketid. Förbundet ifrågasätter

emellertid om inte en viss lagstadgad lägsta ålder för adoptivbarnet bör

föreskrivas och att intill dess båda parter bör ha möjlighet att ändra sig.

Förbundet anser att barnet bör vara minst ett år innan adoption får äga

rum. Den biologiska moderns situation kan exempelvis ha blivit annorlunda.

Hon bör då enligt förbundet inom denna tidsram ha möjlighet att

återkalla tidigare adoptionsmedgivande för att själv ta hand om sitt barn.

Departementschefen

Övergång från svag till stark adoption. Det ligger i sakens natur att adoptivbarn

normalt får en mycket stark anknytning till adoptanten och dennes

släkt, under det att den faktiska förbindelsen mellan barnet och dess biologiska

släkt, särskilt vid spädbarnsadoption, definitivt upphör i och med

adoptionen. Dessa förhållanden åberopades också som skäl för den år 1958

genomförda övergången från svag till s. k. stark adoption. Denna senare

adoptionsform innebär att adoptivbarn i rättsligt hänseende helt införlivas

med adoptantens släkt samtidigt som de rättsliga banden mellan barnet och

dess egen släkt skärs av. Tidigare gällde att de biologiska föräldrarna A7ar

skyldiga att bidra till barnets underhåll, om adoptivföräldrarna blev ur

stånd till det. Vidare fanns arvsrätten mellan adoptivbarnet och dess biologiska

släktingar i princip kvar. Adoptivbarnets arvsrätt efter adoptanten

var underkastad den inskränkningen att arvsrätten inte fick inkräkta på

bröstarvinges laglott. Vidare hade adoptanten och dennes avkomlingar endast

en begränsad arvsrätt efter barnet och i övrigt grundade adoptivförhållandet

inte någon arvsrätt.

Vid tiden för införandet av den starka adoptionen ansågs att den rättsställning

barnet får genom den nya adoptionsformen så väsentligt skiljer

sig från barnets ställning vid svag adoption, att de nya reglerna borde gälla

för äldre fall bara under förutsättning att domstol på ansökan av adoptanten

och efter särskild prövning förklarat att adoptionen skall föras in under

de nya reglerna. Prövningen skulle ske på i princip samma sätt som vid

vanlig adoption. Tiden för ansökan om övergång från svag till stark adoption

begränsades emellertid till fem år efter det att de nya reglerna trädde

i kraft den 1 juli 1959. Ansökningstiden utgick således den 30 juni 1964.

Under förarbetena till 1958 års lagstiftning framhölls att man kunde

förvänta att åtskilliga adoptanter skulle begagna sig av möjligheten till

övergång från svag till stark adoption. Tillgängliga statistiska uppgifter visar

emellertid, att möjligheten har utnyttjats bara i ett mycket begränsat

antal fall. Från år 1918, då adoptionsinstitutet infördes i vårt land, och fram

till år 1959 torde närmare 70 000 adoptioner ha kommit till stånd. Antalet

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

ärenden om övergång från svag till stark adoption uppgår emellertid endast

till uppskattningsvis mellan 3 000 och 4 000.

I departementspromemorian föreslås att reglerna för stark adoption nu

görs tillämpliga på alla kvarstående svaga adoptioner. Förslaget har fått ett

positivt mottagande i det stora flertalet remissyttranden. Från några håll

framförs emellertid kritiska synpunkter, främst mot bakgrund av förslagets

verkningar i arvsrättsligt hänseende.

För egen del vill jag till en början framhålla att det givetvis är svårt att

med säkerhet fastställa orsaken till att utvecklingen i fråga om frivillig

övergång från svag till stark adoption blivit en annan än man räknade med

vid tillkomsten av 1958 års lagstiftning. Mot bakgrund särskilt av den nära

faktiska anknytning till adoptanten och dennes släkt som adoptivbarnet

normalt får genom adoption kan det låga antalet ärenden om övergång till

stark adoption emellertid inte rimligtvis antas bero på en negativ inställning

från adoptanterna i gemen till den starka adoptionsformen. Som

framhålls i departementspromemorian får förklaringen sökas i andra omständigheter,

såsom att adoptanterna många gånger saknat kännedom om

möjligheten att begära övergång till stark adoption eller i varje fall om den

rättsliga effekten av att sådan övergång inte kom till stånd. Det är vidare

sannolikt att åtskilliga av de adoptanter, som känt till övergångsbestämmelserna

till 1958 års lagstiftning, inte kommit sig för med att ta initiativ till

ett domstolsförfarande, som inte skulle leda till någon omedelbart märkbar

förändring i det faktiska förhållandet mellan adoptant och adoptivbarn.

Som framhålls i departementspromemorian är det givetvis i och för sig

otillfredsställande att för ett betydande antal adoptioner alltjämt gäller regler,

vilka återspeglar en föråldrad syn på adoptionsinstitutet. För de berörda

kontrahenterna lär det vara svårt att förstå varför rättsverkningarna

av adoption är olika, beroende på om adoptionen skett före den 1 juli 1959

eller senare. I det stora flertalet äldre adoptivförhållanden torde såväl adoptivföräldrarna

och barnet som barnets biologiska föräldrar utgå från att

barnet rättsligt sett är likställt med ett adoptantens eget barn.

Mot bakgrund av dessa förhållanden framstår det enligt min mening som

angeläget att rättsreglerna för äldre adoptivförhållanden reformeras så att

de bringas i bättre överensstämmelse med numera gängse uppfattning om

rättsverkningarna av adoption.

Promemorieförslaget innebär till en början att de biologiska föräldrarnas

subsidiära underhållsskyldighet faller bort. I ett remissyttrande hävdas att

denna underhållsskyldighet bör stå kvar av hänsyn till adoptivbarnet. Jag

vill med anledning därav framhålla att den subsidiära underhållsskyldigheten

redan nu torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Enligt promemorian

har socialstyrelsen på förfrågan upplyst att man inte känner till något

fall under de senaste tre decennierna där frågan har aktualiserats. I fråga

om det stora flertalet barn som adopterats före den 1 juli 1959 gäller vidare

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

att de överhuvudtaget inte är i behov av något underhåll, eftersom de är

vuxna och kan försörja sig själva. Mot bakgrund härav finns enligt min

mening inte anledning att för adoptivbarn i äldre adoptivförhållanden behålla

regler om rätt till underhåll som avviker från vad som gäller för

andra barn. Jag biträder alltså promemorieförslaget på denna punkt.

I arvsrättsligt hänseende innebär promemorieförslaget praktiskt betydelsefulla

förändringar. De arvsrättsliga banden mellan barnet och dess biologiska

släkt skärs sålunda av. I stället utsträcks arvsrätten i förhållande till

adoptanten och dennes släktingar så att den blir densamma som i förhållandet

mellan adoptantens eget barn samt adoptanten och dennes släktingar.

Några remissinstanser hävdar att förslaget i vissa fall kan leda till resultat

som för de berörda kontrahenterna kommer att framstå som oväntade

och orimliga. Därvid åsyftas främst sådana fall där adoptionen skett under

den förutsättningen att arvsrätten mellan barnet och dess biologiska släktingar

skulle bestå. Dessa remissinstanser anser det därför lämpligast att berörda

parter genom någon form av anmälnings- eller ansökningsförfarande

själva får ta ställning till huruvida de äldre eller de nyare arvsreglerna skall

gälla.

För min del kan jag inte finna det rimligt att vissa adoptivbarn skall

ha en annan arvsrättslig ställning än andra eller att de skall inta en särställning

i förhållande till adoptantens eget barn. Nuvarande regler för äldre

adoptivförhållanden medför att adoptivbarnet har arvsrätt i två släkter,

nämligen både den biologiska släkten och adoptivsläkten. Som framhålls i

departementspromemorian är det från både principiell och praktisk synpunkt

mest tilltalande att adoptivbarn alltid har arvsrätt på samma sätt

som andra barn, dvs. full arvsrätt i den släkt dit barnet faktiskt närmast hör.

Att detta normalt är adoptivsläkten torde svårligen kunna förnekas.

Jag är väl medveten om att det bland kvarstående svaga adoptioner kan

finnas en del fall, där adoption kommit till stånd under den förutsättningen

att adoptivbarnet även efter adoptionen skall ha kontakt och känna samhörighet

med sin biologiska släkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför

som exempel på sådana fall att två avlidna makars barn adopteras av ett

syskon till någon av makarna eller att ett skilsmässobarn adopteras av sin

styvfar eller styvmor.

I sammanhanget måste emellertid beaktas att arvsrättsliga regler inte

kan utformas så att de tillgodoser allas önskemål. De måste rimligtvis ta

sikte på normalsituationer. För de fall då avvikelser är önskvärda kan den

åsyftade successionsrättsliga regleringen åstadkommas genom upprättande

av testamente. Jag delar den i departementspromemorian uttalade uppfattningen

att den inskränkning i testationsfriheten, som bröstarvinges rätt till

laglott f. n. utgör, inte kan tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Möjligheten att upprätta testamente är enligt min mening till
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

räcklig även när det gäller behovet att kunna neutralisera verkningarna av

de övriga ändringar i arvsreglerna som promemorieförslaget innebär.

Som tidigare nämnts har under remissbehandlingen från några håll framförts

förslag om att man borde ge berörda parter möjlighet att, beroende på

omständigheterna i det särskilda fallet, avgöra om de önskar övergång från

svag till stark adoption. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar sålunda

att rätten för adoptanten att ansöka om övergång från svag till stark adoption

införs på nytt. Även förslag till andra övergångsanordningar har förts

fram.

Erfarenheterna av övergångsbestämmelserna i 1958 års lagstiftning visar

enligt min mening att hovrättens förslag inte är någon framkomlig väg.

Att, som moderata samlingspartiets kvinnoförbund tänker sig, i någon form

tillfråga kontrahenterna i alla äldre adoptivförhållanden huruvida de önskar

övergång till stark adoption, torde vara praktiskt närmast omöjligt och

i varje fall alltför omständligt. Från försäkringshåll har ifrågasatts om man

inte bör bereda parterna i adoptivförhållandena möjlighet att göra anmälan

eller ansökan om att äldre arvsregler alltjämt skall gälla. Denna tanke diskuteras

i departementspromemorian. De praktiska och tekniska skäl mot

en sådan ordning som anförts i promemorian anser jag emellertid bärande.

I enlighet med det anförda ansluter jag mig i likhet med det alldeles övervägande

antalet remissinstanser till förslaget att reglerna för stark adoption

görs omedelbart tillämpliga på alla kvarstående svaga adoptioner.

I promemorian har föreslagits att reformen skall omfatta också sådana

svaga adoptioner där adoptanten eller adoptivbarnet avlidit medan äldre

lag gällde. Under remissbehandlingen har från något håll framförts kritik

häremot. För egen del anser jag dock, att de skäl som i promemorian anförts

till stöd för denna lösning är bärande. Jag vill också framhålla, att

allmänheten säkert skulle ha svårt att förstå, varför enbart den omständigheten

att adoptanten avlidit skall medföra att adoptivbarnet behåller

sin arvsrätt efter sin biologiska släkt. Enligt min mening skulle det verka

förvirrande, om man även i fortsättningen för adoptionsfallen skulle behöva

arbeta med dubbla arvsrättsliga regelsystem. I och för sig kan det

visserligen i det enskilda fallet te sig egendomligt, att ett adoptivbarn,

vars adoptant avlidit för många år sedan, inträder som arvinge efter

adoptantens släktingar trots att adoptivbarnet vid flera tidigare arvfall

inom adoptivsläkten saknat arvsrätt. Effekter av liknande art uppkommer

emellertid i större eller mindre utsträckning vid varje ändring av de arvsrättsliga

reglerna.

Jag biträder även förslaget i promemorian om hur reformen lagtekniskt

bör genomföras. De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

Ändringarna i arvsreglerna får stor praktisk betydelse. Som tidigare har

framgått kan de i vissa fall påkalla att testamente upprättas eller ändras.

Det kan också i eu del fall bli aktuellt att jämka förmånstagarförordnan
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

45

den. Det är därför särskilt angeläget att allmänheten får kännedom om de

förestående lagändringarna. Jag avser också att före ikraftträdandet vidtaga

särskilda åtgärder för att informera allmänheten om reformen.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har man på finländsk

sida förklarat sig benägen att vid den övergång till stark adoption som torde

komma alt äga rum i Finland under år 1971 låta de nya lagreglerna gälla

även för tidigare adoptioner. Från dansk och norsk sida har framhållits

att förhållandena där inte är desamma som i Sverige. Någon reform av reglerna

för äldre adoptioner är därför inte aktuell i Danmark och Norge. I

Danmark är det alltjämt möjligt att genomföra adoption med bibehållande

av de arvsrättsliga banden till den biologiska släkten. Vidare står möjligheten

för adoptant att ansöka om övergång från svag till stark adoption

fortfarande öppen. Från norsk sida har erinrats om att adoptanter alltsedan

1935 års adoptionslagsitftning och fram till 1956 års ändringar har haft

möjlighet att välja mellan svag och stark adoption. De svaga adoptionerna

under denna tid uppgick till endast omkring 2 % av samtliga fall.

Med hänsyn till de olika utgångspunkter som sålunda föreligger i de nordiska

länderna kan fullständig nordisk rättslikhet beträffande reglerna om

övergång från svag till stark adoption inte komma till stånd. Ett genomförande

av det svenska förslaget leder emellertid inte till ökad rättsolilchet

mellan länderna utan snarare till en minskning av de skillnader som nu

finns.

I fråga om förslagets återverkningar i arvs- och gåvoskattehänseende

må framhållas följande. Enligt 28 § förordningen (1941: 416) om

arvsskatt och gåvoskatt likställs adoptivförhållande i skattehänseende med

biologisk släktskap. Denna regel infördes i samband med tillkomsten av den

starka adoptionen. Vidare gäller bl. a. att testamentslott eller gåva från de

biologiska föräldrarna till deras bortadopterade barn alltid beskattas efter

lägsta skatteklass. Chefen för finansdepartementet har vid samråd i frågan

funnit att en generell övergång från svag till stark adoption inte bör föranleda

någon ändring i nämnda hänseende.

Hävande av adoptivförhållande m. m. Som förut har redovisats innehåller

4 kap. föräldrabalken (FB) regler om att adoptivförhållande under vissa

förutsättningar kan hävas av domstol i adoptantens eller adoptivbarnets intresse.

Hävande kan också ske när parterna är ense därom. Slutligen har

barnets biologiska föräldrar möjlighet att få adoptionen hävd efter adoptantens

död. Ny adoption kan i princip inte komma i fråga så länge den

tidigare adoptionen består. Dessa regler har i sina grunddrag kvarstått

oförändrade sedan adoptionsinstitutet infördes i svensk rätt. Med anledning

av en hemställan från 1967 års riksdag har i departementspromemorian

gjorts en översyn av reglerna om hävande av adoptivförhållande. Promemorian

utmynnar i ett förslag om att möjligheten att häva adoptivförhållan
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

de tas bort. Enligt promemorieförslaget skall i stället införas regler som

möjliggör att adoptivbarn kan adopteras på nytt.

Praktiskt taget alla remissinstanser har anslutit sig till förslaget. Svea

hovrätt anser dock att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet att

häva adoptivförhållande i adoptivbarnets intresse.

För egen del vill jag först erinra om att hävande av adoption numera

förekommer mycket sällan. Reglerna härom har alltså begränsad praktisk

betydelse. Jag delar emellertid den i promemorian framförda uppfattningen,

att det från principiell synpunkt är följdriktigt att adoptivförhållande görs

oupplösligt på samma sätt som biologisk släktskap, så att adoptivbarn också

i det hänseendet blir jämställda med andra barn. Även de i promemorian

i övrigt anförda skälen för den föreslagna reformen finner jag vägande.

Hävande av adoptivförhållande på ansökan av adoptanten kan leda till det

från social synpunkt olyckliga resultatet att barnet kommer att stå ensamt

utan både biologiska föräldrar och adoptivföräldrar. Rätten för adoptionskontrahenterna

att efter överenskommelse få adoptionen upplöst strider

mot den i vårt land gällande principen att börds- och statnsfrågor är undandragna

parternas fria dispositionsrätt. Nuvarande möjlighet att häva

adoption efter adoptantens död blir överflödig, om adoptivbarn kan adopteras

på nytt. Frågan om borttagande av möjligheten att häva adoption i

adoptivbarnets intresse kan förefalla mera tveksam. Det är här främst fråga

om sådana fall där adoptanten uppträder olämpligt mot barnet eller av annan

anledning inte längre bör ha hand om det. Inte heller här finns emellertid

enligt min mening anledning att göra skillnad mellan adoptivbarn och

andra barn. De möjligheter som lagstiftningen erbjuder att i nu åsyftade

fall ingripa till barnets skydd gäller även adoptivbarn och kan utnyttjas lika

effektivt för den ena som för den andra kategorien barn.

Som skäl mot förslaget att helt slopa nuvarande hävanderegler åberopar

Svea hovrätt bl. a. att utländsk adoptionslagstiftning vanligen medger någon

möjlighet att häva adoption. Jag kan inte finna att denna omständighet

är något avgörande hinder mot den ifrågasatta reformen. För övrigt må

erinras om att det saknas möjlighet att häva adoption i engelsk rätt och i

fransk rätt vid stark adoption. Vad gäller de nordiska länderna torde man

på finländsk sida vara beredd att följa det svenska förslaget i samband med

att förslag till ny adoptionslagstiftning läggs fram i Finland nästa år. I

Danmark och Norge lär man däremot komma att behålla viss möjlighet att

häva adoption i adoptivbarnets intresse, under det att övriga hävandemöjligheter

i varje fall torde inskränkas väsentligt. De sakliga skälen för det

svenska förslaget har enligt min mening sådan tyngd att man får acceptera

den rättsolikhet mellan de nordiska länderna som uppkommer, särskilt som

skillnaderna kan antas sakna större praktisk betydelse.

På grundval av dessa överväganden förordar jag att promemorieförslaget

i denna del genomförs.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

47

Nuvarande möjlighet att häva adoptivförhållande efter överenskommelse

torde ibland ha utnyttjats i syfte att möjliggöra äktenskap mellan adoptanten

och adoptivbarnet. Ett bestående adoptivförhållande utgör nämligen

enligt 2 kap. 12 § giftermålsbalken hinder mot äktenskap mellan kontrahenterna.

Frågan om äktenskapshindren övervägs f. n. av familjelagssakkunniga.

För att någon saklig förändring i fråga om möjligheterna för

adoptant och adoptivbarn att ingå äktenskap inte skall åstadkommas i nu

ifrågavarande sammanhang föreslås i promemorian att nämnda lagrum i

giftermålsbalken upphävs. Vidare förordas en speciell regel i 4 kap. 7 § FB

om att rättsverkningarna av adoption upphör vid giftermål mellan adoptant

och adoptivbarn. Jag ansluter mig till detta förslag, som inte mött någon erinran

under remissbehandlingen.

Ny adoption bör i princip kunna ske i alla de fall då adoption nu är möjlig.

Ett slopande av hävandereglerna aktualiserar emellertid frågan om vissa

jämkningar i nuvarande bestämmelser i detta hänseende.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket FB kan till adoptivbarn antas adoptantens

barn utom äktenskap. Härav följer motsättningsvis att barn i äktenskap inte

kan adopteras av de biologiska föräldrarna. Dessa har emellertid f. n. vissa

möjligheter att ta tillbaka barnet sedan adoptionen hävts. Vill föräldrarna

eller någon av dem ta tillbaka barnet, skall detta enligt promemorieförslaget

i fortsättningen kunna ske genom att de adopterar barnet. Förslaget har

godtagits under remissbehandlingen.

För egen del vill jag framhålla, att det torde vara sällsynt att de biologiska

föräldrarna eller någon av dem önskar ta tillbaka ett bortadopterat

barn. I all synnerhet gäller detta de fall då barnet har äktenskaplig börd.

Sådana fall torde emellertid ha förekommit. Den i promemorian förordade

lösningen, som kan sägas vila på tanken att en adoption ersätter det biologiska

släktskapsförhållandet, är principiellt tillfredsställande. Det synes

mig sålunda följdriktigt att de biologiska föräldrarna skall kunna ta tillbaka

barnet endast genom ny adoption. Jag vill därför ansluta mig till promemorieförslaget.

Som framhålls i promemorian torde man kunna utgå

från att domstolarna inom ramen för den allmänna lämplighetsprövning

som skall ske enligt 4 kap. 6 § FB undersöker, om en begärd adoption av

eget barn i äktenskap tjänar något förnuftigt ändamål och tillåter adoption

endast när så är fallet.

Enligt 4 kap. 3 § FB får makar i princip bara adoptera gemensamt. Ena

maken får dock ensam antaga adoptivbarn om den andra maken vistas på

okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Vidare får make med den andres

samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn samt

eget barn utom äktenskap.

I promemorian föreslås att möjligheten att adoptera makes barn utsträcks

till att gälla också barn utom äktenskap. Rätten att med makes samtycke

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6 år 1970

adoptera eget barn skall enligt förslaget vidgas till att omfatta också barn

i äktenskap.

Ingen remissinstans anser att skillnad i förevarande hänseende bör göras

mellan barn i och utom äktenskap. Domareföreningen ifrågasätter emellertid

om inte reglerna skulle bli mera lättförståeliga ifall undantagen från

principen att makar skall adoptera gemensamt begränsas till de fall då den

andra maken vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö eller då

det är fråga om adoption av eget barn.

Domareföreningens förslag innebär en betydande omläggning av ordningen

för äkta makes adoptionsrätt. Det föreligger enligt min mening inte

tillräckliga skäl att ta bort möjligheten för make att med den andra makens

samtycke adoptera dennes barn. Jag vill för min del i stället ansluta mig till

promemorieförslaget på denna punkt.

I ett par remissyttranden framhålls att de i 4 kap. 3 § FB använda uttrycken

”sinnessjuk” och ”sinnesslö” är föråldrade. Detta kan i och för sig vara

riktigt. Eftersom uttrycken i fråga används i andra lagrum i föräldrabalken

är jag emellertid inte beredd att i detta begränsade sammanhang förorda

eu mera tidsenlig terminologi. Innebörden av den åsyftade bestämmelsen

får anses vara att vederbörande skall på grund av pyskisk sjukdom eller

psykisk utvecklingsstörning vara ur stånd att förstå innebörden av ett samtycke

till adoption.

Enligt 4 kap. 4 § första stycket FB får endast makar adoptera gemensamt.

En remissinstans förordar, att det införs möjlighet för dem som bildar familj

utan att gifta sig att gemensamt antaga adoptivbarn. Jag har i och för

sig förståelse för denna tanke. Förslaget är emellertid oförenligt med Europarådets

konvention om adoption av barn, som Sverige har anslutit sig till.

Enligt artikel 6 i konventionen får barn nämligen adopteras bara av makar

eller av en person. Jag kan därför inte ansluta mig till tanken att nu införa

vidgade möjligheter till gemensam adoption.

Enligt promemorian bör en ny adoption av ett förut adopterat barn medföra

att barnet infogas i den nye adoptantens familj som om det var dennes

eget barn. Några rättsliga band till den första adoptanten och dennes släktingar

eller till de biologiska släktingarna skall enligt förslaget inte finnas

kvar. Förslaget har godtagits av remissinstanserna. Jag vill också för egen

del ansluta mig till det. Jag biträder vidare de i promemorian förordade reglerna

om förfarandet vid ny adoption, vilka innebär att nuvarande bestämmelser

om adoption i princip blir tillämpliga.

Som en konsekvens av att möjligheten att häva adoptivförhållande tas

bort måste man upphäva reglerna i 15 § andra stycket n a in n 1 a g e n om

verkan i namnrättsligt hänseende av att adoptivförhållande hävs. Enligt 3 §

första stycket namnlagen förvärvar den som antas till adoptivbarn därigenom

adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn.

Rätten kan dock tillåta, att adoptivbarnet behåller det släktnamn

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

barnet hade före adoptionen. Enligt tredje stycket första punkten samma

paragraf kan adoptivbarn, som förvärvat adoptants släktnamn, framför

detta som tilläggsnamn bära det släktnamn barnet hade före adoptionen.

Har adoptivbarnet behållit sitt tidigare släktnamn, kan det med stöd av styckets

andra punkt bära adoptantens släktnamn som tilläggsnamn.

Under remissbehandlingen har CFU förordat, att rätten för adoptivbarn

alt bära tilläggsnamn upphävs. Med anledning härav vill jag erinra om att

reglerna om adoptivbarns rätt alt behålla tidigare släktnamn resp. rätt att

bära detta som tilläggsnamn har sin grund i att adoption ibland sker utan

att barnets samhörighet med dess biologiska föräldrar bryts (prop. 1963: 37

s. 57). Undantagsvis kan barnet ha ett intresse av att utåt markera den

samhörighet det känner med sin biologiska släkt. I vissa fall kan också rent

praktiska skäl tala för nuvarande ordning, t. ex. när adoption sker först sedan

barnet under längre tid burit sitt tidigare släktnamn. Jag är därför inte

beredd att biträda CFU:s förslag.

Det förhållandet att adoptivbarn enligt vad jag tidigare har föreslagit

skall kunna adopteras på nytt torde inte behöva medföra ändring i 3 §

namnlagen. Bestämmelsen i 3 § tredje stycket första punkten namnlagen

kommer vid fall av omadoption normalt att innebära att den förste adoptantens

släktnamn kan användas som tilläggsnamn före det namn som

barnet förvärvar genom den nya adoptionen. Om barnet efter ny adoption

behåller sitt tidigare släktnamn, kan det enligt tredje stycket andra punkten

bära den andre adoptantens släktnamn som tilläggsnamn.

Som förordas i departementspromemorian bör de föreslagna ändringarna

träda i kraft den 1 januari 1971.

De i promemorian föreslagna övergångsbestämmelserna innebär, att beslut

om hävande av adoptivförhållande inte kan meddelas efter reformens

ikraftträdande. Flera remissinstanser anser, att undantag bör göras för

ärenden om hävande som är anhängiga vid ikraftträdandet. Jag är medveten

om att sådana undantag ofta görs vid lagändringar av liknande art. I detta

fall är den konkreta frågeställningen, huruvida tidpunkten för ansökan om

hävande eller tiden för beslutet i ärendet skall vara avgörande för om hävande

kan komma till stånd. Vilken lösning man än väljer kan det inte

undvikas, att resultatet i ett enskilt fall kan förefalla slumpartat. För egen

del finner jag det mest tilltalande, att beslut om hävande överhuvudtaget

inte kan meddelas efter det att lagen trätt i kraft. Jag biträder alltså promemorieför

slaget.

I 6 kap. 2 § lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap, förmynderskap och adoption finns vissa regler om

hävande av adoption i internationellrättsliga sammanhang.

Reglerna innebär bl. a. att hävande av adoption här i riket kan ske

bara om anledning därtill föreligger enligt svensk lag (NJA II 1917 s. 519).

För internordiska förhållanden gäller i stället bestämmelserna i förordning
4

Bihartg till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 186

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

en (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

adoption och förmynderskap. Förordningen bygger på en år 1931 ingången

konvention mellan de nordiska länderna (SÖ 1931: 19).

Genomförs förslaget att slopa hävandereglerna i 4 kap. FB, bör 1904 års

lags regler i ämnet tydligtvis ändras. I betänkandet Internationell adoptionsrätt

(SOU 1969: 11) har framlagts förslag till lag om internationellrättsliga

förhållanden rörande adoption. Förslaget avses ersätta 6 kap. i 1904 års lag.

Jag räknar med att under nästa år lägga fram förslag till lagstiftning på

grundval av betänkandet. Mot bakgrund härav talar enligt min mening

övervägande skäl för att man inte nu tar upp frågan om ändring av hävandereglerna

i 1904 års lag. I samband med behandlingen av 1969 års betänkande

får också bedömas huruvida anledning föreligger till ändring i

1931 års konvention och förordning.

Adoptionsåldern. Lägsta ålder för antagande av adoptivbarn har alltsedan

adoptionsinstitutets tillkomst år 1917 varit 25 år. Det enda undantaget från

denna åldersgräns är att moder till barn utom äktenskap får tillsammans

med sin make adoptera barnet när hon uppnått myndig ålder.

I departementspromemorian föreslås att adoptionsåldern sänks till 20 år

och att nuvarande specialregel för moder till barn utom äktenskap utgår

såsom överflödig. Förslaget har fått ett positivt mottagande i flertalet remissyttranden.

Vissa remissinstanser, däribland socialstyrelsen, anser emellertid

att nuvarande 25-årsgräns bör behållas som huvudregel men att undantag

skall kunna göras när speciella skäl föreligger. I något yttrande hävdas

att gällande regler bör behållas.

Helt bortsett från nuvarande åldersgräns torde, som framhålls i promemorian,

frågan om antagande av adoptivbarn sällan bli aktuell i fall då

adoptanten ännu inte uppnått 25 års ålder. I vissa fall kan emellertid denna

åldersgräns lägga hinder i vägen för en i och för sig motiverad adoption. Så

kan t. ex. vara fallet när ett ungt gift par vill adoptera därför att de vet att de

inte kan få egna barn eller när fråga är om adoption av makes barn eller

adoptivbarn. Av hänsyn till barnets bästa måste adoptant givetvis alltid uppfylla

skäliga krav i fråga om mognad och slcötsamhet. Gällande regler om

förfarandet i adoptionsärende ger emellertid tillräckliga garantier härför.

Dessa förhållanden talar enligt min mening i och för sig till förmån för en

sänkning av adoptionsåldern. Promemorieförslaget är emellertid inte förenligt

med den tidigare nämnda Europarådskonventionen om adoption av

barn, av vilken Sverige är bundet. Konventionen föreskriver nämligen en

lägsta generell adoptionsålder om 21 år. Att, sedan myndighetsåldern i vårt

land sänkts från 21 till 20 år, införa en generell åldersgräns för adoptioner

på 21 år torde inte böra komma i fråga.

Jag har mot bakgrund av det sagda stannat för att förorda att den nuvarande

generella adoptionsåldern 25 år behålls som huvudregel men alt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

möjligheten till undantag härifrån vidgas. Det torde inte behöva möta några

betänkligheter att medge undantag från 25-årsgränsen när fråga är om

adoption av eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn. I övrigt bör

adoption vid lägre ålder än 25 år vara möjlig om synnerliga skäl föreligger.

Härunder bör inrymmas det tidigare nämnda fallet att två unga makar vet

att de inte själva kan få barn. En annan situation är att det är fråga om

adoption av ett barn till närstående avliden släkting. För samtliga undantagsfall

bör, som socialstyrelsen har förordat, gälla att vederbörande adoptant

fyllt 20 år.

I enlighet med det sagda förordar jag att nuvarande undantagsregel i

4 kap. 1 § andra stycket FB ersätts med en bestämmelse av innehåll, att rätt

att antaga adoptivbarn även tillkommer den som fyllt 20 men inte 25 år,

om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om

synnerliga skäl annars föreligger.

I Finland och Norge torde man vara beredd att genomföra motsvarande

ändring i reglerna om adoptionsåldern. Även på dansk sida överväger man

att införa vissa möjligheter för den som är under 25 år att antaga adoptivbarn.

Centerns kvinnoförbund har ifrågasatt, om inte 4 kap. 1 § FB bör jämkas

redaktionellt så att det tydligare än f. n. framgår att ogifta personer kan antaga

adoptivbarn. Jag kan inte finna att något förtydligande av lagtexten

behövs på denna punkt.

Förbundet har i sitt remissyttrande också ifrågasatt införande av en regel

om att adoption inte får ske förrän barnet är ett år gammalt. Enligt min

mening finns emellertid inte anledning att överväga en sådan regel.

Följdändringar i annan lagstiftning. I det föregående har jag särskilt behandlat

frågan om de föreslagna ändringarnas återverkningar i sak på namnlagen

samt arvs- och gåvoskatteförordningen.

Den år 1959 införda starka adoptionen innebar, som tidigare har framgått,

att adoption i princip jämställdes med biologisk släktskap i familjerättsligt

hänseende. Genomförs mina tidigare förslag om generell övergång

från svag till stark adoption och om slopande av hävandereglerna,

kommer adoptivbarn i familjerättsligt hänseende att så långt möjligt bli

helt likställda med biologiska barn. De olikheter som står kvar är, såsom

framhålls i departementspromemorian, betingade uteslutande av att vissa

rättsregler enligt sakens natur inte tar sikte på adoptivförhållande, eftersom

de bygger direkt på den biologiska släktskapen. Som exempel kan nämnas

börds- och faderskapsreglerna i 1—3 kap. FB.

Även på andra rättsområden än det familjerättsliga likställs numera i allmänhet

adoptivsläkt med biologisk släktskap. Också här finns emellertid

regler som av nyss angivet skäl uppenbarligen tar sikte enbart på biologisk

släktskap. Det förekommer emellertid också att skillnad görs mellan adop
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

tivsläkt och biologisk släktskap, trots att en specialreglering för adoptivförhållanden

ingalunda följer av sakens natur, i varje fall inte sedan alla kvarstående

svaga adoptioner har omvandlats till starka adoptioner. Som exempel

kan nämnas att adoptivsyskon inte alltid likställs med biologiska syskon,

se t. ex. 1 § andra stycket 5. jordförvärvslagen (1965: 290) och 3 § 4. förköpslagen

(1967: 868). I vissa andra fall kan det vara tveksamt huruvida

bestämmelse, som rör föräldrar och barn, är avsedd att omfatta också adoptant

och adoptivbarn.

Om släktskap på grund av adoption så långt möjligt i familjerättsligt

hänseende likställs med biologisk släktskap, bör, som framhålls i promemorian,

samma princip slå igenom också i annan lagstiftning. En kartläggning

av bestämmelser som gör skillnad mellan biologisk släktskap och

adoptivsläkt sker för närvarande genom justitiedepartementets försorg.

Genomgången är tämligen tidskrävande, särskilt som man för varje särskilt

fall måste undersöka huruvida viss specialreglering för adoptivförhållanden

även i fortsättningen är nödvändig. Det torde inte möta något hinder att de

ändringar jag tidigare har föreslagit genomförs för sig och behövliga följdändringar

i annan lagstiftning något senare. Jag räknar med att kunna

lägga fram förslag till dessa senare ändringar under år 1971. I samband

därmed avser jag också att ta ställning till frågan huruvida det mycket

stora antal rättsregler på olika håll, som uttryckligen likställer adoptivsläkt

med biologisk släkt, bör ersättas av eller eventuellt kompletteras med

en principförklaring i lagstiftningen om att adoptivbarn har samma rättsställning

som biologiska barn.

Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958: 6M) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963: 521).

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen inhämtas enligt 87 §

regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

53

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken

dels att 4 kap. 8—13 §§ och 20 kap. 7 skall upphöra att gälla,

dels att 4 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 20 kap. 5, 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna

lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 7 §, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1 §.

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem

år, må med rättens tillstånd antaga

adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl

adoptantens barn utom äktenskap.

Har barnets moder uppnått

myndig ålder, må hon gemensamt

med make adoptera barnet, ändå att

hon ej fyllt tjugufem år.

Makar må ej adoptera annorledes

än gemensamt. Dock må ena maken

ensam antaga adoptivbarn, där den 1

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem

år, må med rättens tillstånd antaga

adoptivbarn. Rätt att antaga

adoptivbarn tillkommer åven den

som fyllt tjugu men ej tjugufem år,

om adoptionen avser eget barn, makes

barn eller makes adoptivbarn

eller om synnerliga skäl eljest föreligga.

§•

Makar må ej adoptera annorledes än

gemensamt. Dock må ena maken ensam

antaga adoptivbarn, där den

1 Senaste lydelse av

4 kap. 9 § 1958: 640

4 kap. 10 § 1969: 157

4 kap. 12 § 1958: 640

4 kap. 13 § 1963:523

20 kap. 7 § 1958: 640.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1970

(Nuvarande lydelse)

andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk

eller sinnesslö, ävensom eljest

med den andres samtycke adoptera

dennes barn i äktenskap eller

adoptivbarn eller ock eget barn utom

äktenskap.

(Föreslagen lydelse)

andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk

eller sinnesslö, ävensom eljest

med den andres samtycke adoptera

dennes barn eller adoptivbarn

eller ock eget barn.

4 §•

Andra än---------antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens

livstid ånyo adopteras av

annan än dennes make.

5

Utan eget------- ----- —

Den som ej fyllt tjugu år må ej

adopteras utan föräldrarnas samtycke.

Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräckligt

återhämta sig efter nedkomsten.

Är endera av föräldrarna sinnessjuk,

sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

å okänd ort, vare hans samtycke ej

erforderligt. Är sådant fall för handen

beträffande båda föräldrarna,

skall i stället förmyndarens samtycke

inhämtas.

Den som

— han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej

adopteras utan föräldrarnas samtycke.

Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräckligt

återhämta sig efter nedkomsten.

Vid adoption av adoptivbarn skall i

stället adoptantens samtycke eller,

om make adopterat andra makens

barn, makarnas samtycke inhämtas.

Samtycke fordras ej av den som

är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i

vårdnaden eller å okänd ort. Är sådant

fall för handen beträffande envar

av dem som enligt andra stycket

skall samtycka till adoptionen, skall

i stället förmyndarens samtycke inhämtas.

förmyndarens samtycke.

Såvitt angår adoptivbarnets ställning

till adoptanten och dennes släktingar

upphör all verkan av adoptionen,

om

1. adoptivbarnet adopteras av annan

än adoptantens make, eller

2. adoptanten ingår äktenskap

med adoptivbarnet. 1

1 Senaste lydelse 1969: 157.

! Förutvarande 7 § upphävd genom 1958: 640.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Knngl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

20 KAP.

5 §A

Laga domstol------------— sitt hemvist.

Ärende om adoptivförhållandes

hävande upptages av rätten i den

ort, där adoptanten eller, om han är

död, adoptivbarnet har sitt hemvist.

6 S-1

I ärende om antagande av adoptivbarn

skall rätten söka inhämta

upplysningar om barnet och adoptanten

ävensom huruvida vederlag

eller bidrag till barnets underhåll är

givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt

aderton år, skall yttrande inhämtas

såväl från barnavårdsnämnden i den

församling, där adoptanten är kyrkobokförd,

som ock, där barnavårdsman

förordnats för barnet,

från den barnavårdsnämnd, som har

att utöva tillsyn å barnavårdsmannens

verksamhet, och eljest från barnavårdsnämnden

i den församling,

där föräldrarna eller den av dem

som har vårdnaden om barnet är

kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke

till adoptionen ej erfordras, varde

ändock hörd, där det kan ske. Finnes

särskild förmyndare, vars samtycke

ej erfordras, skall ock han höras.

I fall, varom i k kap. 12 § andra

stycket sägs, lämne rätten arvingar

efter den avlidne adoptanten som avses

i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

8 §•

Mot rättens beslut i ärende om an- Mot rättens beslut i ärende om antagande

av adoptivbarn eller adop- tagande av adoptivbarn må talan

tivförhållandes hävande må talan fullföljas av envar, som äger göra

fullföljas av envar, som äger göra ansökan därom eller som skall höras

ansökan därom eller som skall höras i ärendet,

i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Har adoptivförhållande upplösts genom beslut om hävande som meddelats

före utgången av år 1970, gäller äldre bestämmelser i fråga om rättsverkan

av sådant beslut.

I ärende om antagande av adoptivbarn

skall rätten söka inhämta

upplysningar om barnet och adoptanten

ävensom huruvida vederlag

eller bidrag till barnets underhåll är

givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt

aderton år, skall yttrande inhämtas

från barnavårdsnämnden i den församling

där adoptanten är kyrkobokförd

samt, om barnavårdsman

förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd,

som har att utöva

tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet,

och eljest från barnavårdsnämnden

i den församling där den

som har vårdnaden om barnet är

kyrkobokförd.

Fader, moder eller adoptant, vars

samtycke till adoptionen ej erfordras

på grund av vad i i kap. 5 § tredje

stycket sägs, skall höras om så

kan ske. Finnes särskild förmyndare,

vars samtycke ej erfordras, skall ock

han höras.

1 Senaste lydelse 1958: 640.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att punkterna 1—3 i övergångsbestämmelserna till

lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken skall upphöra att gälla vid

utgången av år 1970.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970. Paragrafen gäller

dock fortfarande i fråga om rätt till arv på grund av adoptivförhållande och

till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap efter den som avlidit dessförinnan.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 12 § giftermålsbalken skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1970.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

57

5) Förslag

till

Lag

om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom förordnas, att 15 § namnlagen (1963: 521) skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Förklaras någon---------mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar

adoptivbarnet adoptantens släktnamn

och återförvärvar det namn

barnet hade före adoptionen. Om

synnerliga skäl äro därtill, må dock

rätten tillåta att barnet behåller

adoptantens namn.

Dömes till---------mannens namn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 20 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 12 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

2 oktober 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag

om ändring i föräldrabalken, 2) lag om ändring i lagen (1958: 640) om

ändring i föräldrabalken, 3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande

av nya ärvdabalken, 4) lag om ändring i giftermålsbalken, 5) lag om ändring

i namnlagen (1963: 521).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Johan Lind.

Lagrådet yttrade:

Vid tillkomsten 1958 av bestämmelserna om s. k. stark adoption uttalade

föredragande departementschefen (se NJA II 1958 s. 166) angående de i

detta hänseende i ärvdabalken föreslagna reglerna, att enighet syntes råda

om att den rättsställning, som barnet finge genom denna adoptionsform,

så väsentligt skilde sig från barnets ställning enligt äldre adoption, att de

nya reglerna beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet borde

gälla endast om domstol efter särskild prövning funnit, att en äldre adoption

borde föras in under den nya lagstiftningen. I enlighet härmed upptogs

i övergångsbestämmelser till lagstiftningen stadganden som innebär att, då

adoption ägt rum enligt äldre bestämmelser och dylikt beslut av domstol

icke meddelats, äldre lag äger tillämpning beträffande rätt till arv på grund

av adoptivförhållandet.

I fråga om de i 1958 års lagstiftningsärende föreslagna adoptionsereglerna

i övrigt torde utgångspunkten ha varit att dessa skulle tillämpas även

på äldre förhållanden. I ett par hänseenden ansåg man dock — uppenbarligen

på grund av sådana överväganden som föranlett de nämnda övergångsbestämmelserna

beträffande arv — att äldre rätt borde tillämpas. Den

viktigaste hithörande regeln var att äldre lag skulle tillämpas i fråga om

underhållsskyldighet i adoptivförhållande, om inte domstol meddelat sådant

beslut som förut nämnts.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Det är ägnat att väcka vissa betänkligheter att frångå den berörda, på

vägande skäl grundade regleringen av övergångsförhållandena genom att,

såsom föreslås, bestämmelserna om stark adoption nu generellt göres tilllämpliga

på de talrika äldre adoptionerna av den svaga formen.

I ett remissyttrande har, såsom anledning till förändring, anförts att frågan

skulle kommit i ett nytt läge till följd av 1969 års lagstiftning om arvsrätt

för barn utom äktenskap efter fader och fädernefränder. Därvid har

särskilt framhållits såsom anmärkningsvärt, att arvsrätt komme att föreligga

även för barn som bortadopterats. De följder arvsrättsreformen kunde

få i adoptionsfall måste dock ha uppmärksammats vid reformens genomförande

och synes icke i och för sig innefatta skäl att nu och även i andra

hänseenden göra ingripande ändringar beträffande arvsrätten vid adoption.

Om än någon särskild orsak icke synes förefinnas som påkallar lagändring,

kan det svårligen bestridas att tidens gång inverkat på frågan om

rättsverkningarna av äldre adoptioner. Redan från början var de 1958 tillkomna

olika reglerna för de två adoptionsformerna ägnade att förorsaka

missförstånd, och de förhoppningar man må ha hyst om förvandling i stor

utsträckning av äldre svaga adoptioner till starka sådana har icke infriats.

Möjligheterna till misstag och felbedömningar av arvsfrågor måste antagas

sedan dess ha ökat i och med att de äldre adoptionsreglerna kommit i skymundan

vid sidan av de nya. Det måste härvid beaktas, att de äldre reglerna

skulle kunna få betydelse under lång tid framåt. Det synes därför finnas

skäl att sätta en slutpunkt för dessa reglers giltighet.

Verkningarna i praktiskt hänseende av att reglerna om stark adoption

blir gällande även för äldre adoptioner rör, såsom framgår av det förut

sagda, främst arvsrätt och underhållsskyldighet.

I sistnämnda hänseende består ändringen i att den subsidiära underhållsskyldighet

som adoptivbarns naturliga föräldrar haft gentemot barnet avskaffas.

Såsom departementschefen anfört är det sannolikt att denna underhållsskyldighet

numera saknar nämnvärd praktisk betydelse. Även om i

något enstaka fall sådan skyldighet fullgöres då reformen träder i tillämpning,

talar intresset av enhetliga regler för att skyldigheten upphör. Förhållandet

utgör dock ett skäl för visst anstånd med reformens ikraftträdande.

I arvsrättsligt hänseende är förslagets verkningar av större praktisk betydelse,

och såsom framhållits i remissyttranden och av departementschefen

kan verkningarna ibland bli överraskande för de berörda. Icke minst

kan detta inträffa i fråga om arvsrätt för adoptivbarn och dess avkomlingar

i förhållande till adoptantens släkt i det fall att adoptanten avlidit långt

före reformens genomförande. Även i förhållandet mellan adoptivbarn som

uppehållit förbindelse med sina naturliga släktingar kan opåräknade arvsförändringar

uppkomma. Såsom departementschefen framhållit kan verkningarna

ibland påkalla att testamenten och förmånstagareförordnanden

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

upprättas eller ändras och är det angeläget att allmänheten bibringas kännedom

om lagändringarna.

Med det sagda är icke förenligt att reformen får träda i kraft den 1 januari

1971, mycket kort tid efter det lagarna kan beräknas vara utfärdade.

Något förhållande som gör reformen särskilt trängande förefinnes enligt

lagrådets mening icke.

Lagrådet lämnar förslaget i ifrågavarande del utan annan principen erinran

än att dagen för ikraftträdandet bör uppskjutas åtminstone till den

1 juli 1971.

Övriga delar av förslaget, som rör hävande av adoption och adoptionsåldern,

föranleder ej erinringar. Om emellertid den generella övergången

till stark adoption på sätt lagrådet förordat uppskjutes, bör även ikraftträdandet

av övriga delar av förslaget få anstå till samma tidpunkt.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

4 kap. 5 §

Enligt 5 § tredje punkten lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap kan utredning angående faderskapet läggas

ned, om det föreligger samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyndare

”enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken” till adoption av barnet.

Den citerade hänvisningen bör jämkas på grund av de ändringar i 4 kap. 5 §

föräldrabalken som nu föreslås. Lagrådet förordar att orden ”andra stycket”

i hänvisningen får utgå.

4 kap. 7 §

Om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbarnet skall enligt denna

paragraf all verkan av adoptionen upphöra såvitt angår adoptivbarnets ställning

till adoptanten och dennes släktingar. I remissprotokollet beröres inte

det fallet att adoptivbarn antagits av två makar och den ena av adoptivföräldrarna

efter vunnen äktenskapsskillnad gifter om sig med adoptivbarnet.

Då någon särskild regel inte ges för detta fall torde förslagets innebörd vara,

att det nya äktenskapet ej skall inverka på adoptivförhållandet mellan adoptivbarnet

och den andra av adoptivföräldrarna. Även enligt gällande rätt kan

en tillämpning av hävningsreglerna i motsvarande fall leda till samma resultat.

Förslagets ståndpunkt i denna del synes böra godtagas.

1 de fall som anges i paragrafen skall all verkan av adoptionen upphöra

såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes släktingar.

Självfallet måste vid tillämpning av dessa regler med släkting likställas den

som står i adoptivförhållande till adoptanten eller dennes skyldemän.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

61

20 kap. 6 §

I fråga om förfarandet vid adoption förutsattes i remissprotokollet att de

nuvarande bestämmelserna blir tillämpliga med allenast de jämkningar som

betingas av att adoptivbarn kan adopteras på nytt. Enligt 4 kap. 5 § andra

stycket i såväl den nuvarande som den föreslagna lydelsen erfordras vid

adoption av den som fyllt 20 år ej samtycke av föräldrarna. Den föreslagna

lydelsen torde vidare innebära, att vid adoption av adoptivbarn som fyllt 20

år icke heller adoptantens samtycke eller, om make adopterat andra makens

barn, makarnas samtycke behöver inhämtas.

Enligt 20 kap. 6 andra stycket i dess gällande lydelse skall fader eller moder,

vars samtycke till adoptionen ej erfordras, ändock höras där det kan

ske. I enlighet därmed torde, i de undantagsfall där adoption av någon som

fyllt 20 år förekommer, dennes föräldrar skola höras om så kan ske. Hänvisningen

i stadgandets nu föreslagna lydelse till 4 kap. 5 § tredje stycket

åstadkommer emellertid den sakliga ändringen i förhållande till vad som

nu gäller, att vid adoption av någon som fyllt 20 år hans föräldrar ej skall

behöva höras. Då såvitt av remissprotokollet framgår en sådan saklig ändring

av de gällande bestämmelserna ej varit avsedd och skäl torde finnas

för föreskrift om att föräldrarna, respektive vid omadoption adoptanten, i

dylika fall höres i adoptionsärendet -— dessa synes i vart fall ha intresse

av att underrättas om den sökta adoptionen —- torde stadgandet böra omformuleras.

Förslagsvis kan det ges lydelsen:

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde ändock

hörd, där det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall i stället motsvarande

gälla i fråga om hörande av adoptanten eller, om make adopterat

andra makens barn, båda makarna. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke

ej erfordras, skall ock han höras.

Genom denna formulering blir även klarlagt att adoptants make i vissa fall

skall höras.

Övergångsbestämmelsen

Till förtydligande av stadgandets innebörd vill lagrådet anmärka att, därest

ett beslut om hävande meddelats före lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser

i fråga om rättsverkan av beslutet kommer att gälla även om beslutet

vinner laga kraft först efter lagens ikraftträdande.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i föräldrabalken och förslaget

till lag om ändring i lagen om införande av nya ärvdabalken

De föreslagna lagändringarna avser att genomföra den generella övergången

till stark adoption. Lagändringarna består huvudsakligen i att vissa

övergångsbestämmelser i 1958 års lagstiftning upphäves, nämligen dels en

bestämmelse i 4 § lagen om införande av ärvdabalken, som avser de genom

lagstiftningen införda adoptionsrättsliga arvsreglerna, dels stadganden i

punkterna 1—3 i slutbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken,

vilka hänför sig till övriga då nyinförda adoptionsregler.

Till grund för det remitterade förslagets ståndpunkt att man genom att

upphäva de nu berörda övergångsbestämmelserna uppnår, att de 1958 genomförda

ändringarna blir tillämpliga även på äldre adoptivförhållanden

torde ligga uppfattningen, att ett sådant upphävande innebär att frågan

blir att bedöma enligt vad som i allmänhet gäller om familjerättslig lagstiftning

som promulgeras utan särskilda övergångsbestämmelser samt att principen

härvidlag är att ny lagstiftning i sådant fall skall tillämpas även på

äldre rättsförhållanden. Det lär också vara riktigt att en sådan allmän princip

kan uppställas. Med hänsyn till de inledningsvis berörda speciella förhållandena

i förevarande fall kan det dock ifrågasättas huruvida ett borttagande

av tidigare övergångsbestämmelser i och för sig alltid skulle leda

till den tolkningen att den nya lagen skall tillämpas även på äldre förhållanden.

Det kunde därför övervägas om icke upphävandet av de tidigare

övergångsbestämmelserna borde kompletteras med en uttrycklig bestämmelse

att, i följd av upphävandet, de genom 1958 års lagstiftning införda ändrade

reglerna rörande adoptivförhållanden skall tillämpas på äldre adoptioner.

Vissa svårigheter kan dock möta att ge en sådan regel erforderlig precision.

Med hänsyn härtill och då vad som förekommit i lagstiftningsärendet inte lär

ge utrymme för tvivel angående förslagets innebörd kan lagrådet godtaga

detta utan sådan komplettering.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

6a

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gei jer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson, Feldt.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande

över förslagen till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958 : 640) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963: 521).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt lämnat de remitterade förslagen utan erinran.

Detta gäller såväl förslaget om övergång för svag till stark adoption

som förslagen rörande hävande av adoptivförhållande och adoptionsåldern.

Lagrådet har emellertid hemställt, att reformens ikraftträdande

uppskjuts åtminstone till den 1 juli 1971.

Som jag har framhållit i remissprotokollet kan den föreslagna övergången

från svag till stark adoption i en del fall föranleda, att testamente eller

förmånstagarförordnande upprättas eller ändras. Berörda personer bör ha

skäligt rådrum för att kunna göra detta före ikraftträdandet. Jag föreslår

därför att lagförslagen under 2) och 3), som rör övergången till stark

adoption, får träda i kraft först den 1 juli 1971. Avsikten är att särskilda åtgärder

skall vidtas för att informera allmänheten om reformen. Beträffande

övriga förslag föreligger enligt min mening inte någon omständighet som

föranleder att de bör träda i kraft senare än vad som har förordats i remissprotokollet

eller således den 1 januari 1971.

Lagrådets förslag till ändring i 20 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken

torde böra godtagas med en mindre redaktionell jämkning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Även lagrådets förslag till ändring i 5 § lagen (1969: 618) om fastställande

av faderskapet till barn utom äktenskap bör genomföras.

Vissa redaktionella jämkningar bör vidare göras i de remitterade förslagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga

dels de till lagrådet remitterade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels förslag till

6) lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till

barn utom äktenskap.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7005 16

Doktrin (3)

  1. Niklas Dahlgren, Sambors rätt till adoption enligt Europakonventionen, SvJT 2014 s. 835, på s. 836, 838 · Fritt tillgänglig
  2. Caroline Sörgjerd, Rätten att bli förälder — en analys av reglerna om assisterad befruktning och adoption, SvJT 2012 s. 675, på s. 694 · Fritt tillgänglig
  3. Nils Beckman, Svensk rättspraxis Familjerätt 1967-1970, SvJT 1972 s. 28, på s. 34 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1LU 1970:82 Skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet anfört rörande information om lagstiftningen. s. 1 i texten
  2. 1LU 1970:81 Första lagutskottets utlåtande nr 81 år 1970 s. 1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 3 dokument.

  1. SvJT 2014 s. 835 Niklas Dahlgren, Sambors rätt till adoption enligt Europakonventionen s. 836 · s. 838 i texten
  2. SvJT 2012 s. 675 Caroline Sörgjerd, Rätten att bli förälder — en analys av reglerna om assisterad befruktning och adoption s. 694 i texten
  3. SvJT 1972 s. 28 Nils Beckman, Svensk rättspraxis Familjerätt 1967-1970 s. 34 i texten