Sök i Ratio Lex

Med förslag till riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

1970-10-30 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:188, Med förslag till riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

1

Nr 188

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till riktlinjer

för omorganisation av lantmäteriverksamheten; given

Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs

och Herres frånvaro:

BERTIL

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny organisation för lantmäteriverksamheten.

Organisationsöversynen föranleds bl. a. av tillkomsten av en ny fastighetsbildningslag

(FBL).

För förrättningsverksamheten föreslås att det liksom f. n. skall finnas

dels en basorganisation byggd på en distriktsindelning av hela landet med en

förrättningsenhet för varje distrikt, dels specialenheter för vissa särskilda

förrättningstyper, bl. a. jord- och skogsbruksförrättningar. För att tillgodose

intresset av en god samverkan med bl. a. myndigheter verksamma inom

plan- och byggnadsväsendet föreslås att specialenheter skall inrättas också

för bebyggelseutveckling. För sådan enhet skall kommun som så önskar kunna

vara huvudman. Varje förrättningsenhet skall ha tillräckligt förrättningsunderlag

för att en förrättningslantmätare skall kunna sysselsättas praktiskt

taget uteslutande med fastighetsbildningsverksamhet.

I propositionen förutsätts att upprättande av stomnät och primärkartor

samt annan sådan mätningsverksamhet liksom f. n. skall utföras av både

1 -—- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 188

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

kommunala och statliga organ med skyldighet dock för statliga lantmäteriorgan

att mot ersättning lämna kommun service i dessa hänseenden.

Fastighetsregistreringen skall enligt förslaget på sikt i princip ske länsvis

med länsstyrelsen som register- och arkivmyndighet. Också vissa andra uppgifter

som överlantmätaren har nu föreslås överförda på länsstyrelsen. För

att tillgodose intresset av överlantmätarens medverkan i dessa frågor liksom

i andra frågor som hör samman med den nya länsstyrelsens översiktliga planeringsuppgifter

föreslås att överlantmätaren och länslantmäterikontoret

inordnas i länsstyrelsen. Det förutsätts emellertid att överlantmätaren därvid

skall ensam besluta i frågor som rör bl. a. ledningen av den lokala förrättningsorganisationen.

Lantmäteristyrelsen föreslås få en lekmannastyrelse.

Den nya organisationen förutsätts i huvudsak träda i kraft samtidigt med

PBL, dvs. den 1 januari 1972.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970

3

Utdrag av protokollet över civilärenden hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson,

Feldt.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer för

omorganisation av lantmäteriverksamheten och anför.

Inledning

Lantmäteriverksamheten omfattar i första hand uppgifter som avser fastighetsindelningen.

Dessa uppgifter är främst fastighetsbildning och liknande

åtgärder samt fastighetsregistrering. I lantmäteriverksamheten ingår vidare

bl. a. dels åtskilliga tekniska arbetsuppgifter, med eller utan samband

med fastighetsbildningen, dels insatser av både teknisk och annan natur

på bebyggelseplaneringens område.

Flera för lantmäteriverksamheten betydelsefulla reformer bär nyligen

beslutats. Sålunda har bl. a. fattats beslut om ny fastighetsbildningslag

(FBL) (prop. 1969:128, 3LU 35, rskr 189) och om nytt fastighetsregister

(prop. 1968: 1 bil. 4. A 12, 3LU 5, rskr 80). FBL avses träda i kraft den 1

januari 1972. Uppläggandet av det nya fastighetsregistret förbereds f. n.

genom utrednings- och försöksverksamhet. Också fullföljandet av kommunindelningsreformen

(prop. 1969: 103, EU 24, rskr 230) är av betydelse för

organisationen av lantmäteriverksamheten. Bl. a. de nämnda reformerna föranleder

en översyn av organisationen.

Utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisationi,

som tillkallades år 1966, har i oktober 1969 lämnat betänkandet

Nytt lantmäteri (SOU 1969: 43), i vilket föreslås eu genomgripande förändring

av organisationen. I betänkandet föreslås också nya grunder för

taxesättningen inom lantmäteriverksamheten.

1 Ledamöter när betänkandet lämnades: landshövdingen Hjalmar Nilsson, ordförande, riksdagsmannen

Erik Grebäck, förbundsdirektören Sven Järdler, överingenjören Lennart LinderAronson,

kommunalrådet Gustaf Olsson, riksdagsmannen Bertil Petersson och överlantmätaren

Nils Sjölin.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt,

Centralnämnden för fastighetsdata (CFD), statens avtalsverk, kammarkollegiet,

statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), riksarkivet,

domänverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk,

bostadsstyrelsen, statens planverk, lantmäteristyrelsen — efter

hörande av samtliga överlantmätare utom en — rikets allmänna kartverk

(RAK), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs samt Norrbottens län — länsstyrelserna

efter hörande av sammanlagt 92 kommuner inom länen — Föreningen

för Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Hyresgästernas

Riksförbund, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars riksförbund

(HSB), Landsorganisationen (LO), Riksförbundet Landsbygdens

Folk (RLF), Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Svenska Bankföreningen,

Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska Kommunaltekniska

Föreningen (SKTF), Svenska kommunförbundet, Svenska Riksbyggen,

Svenska Sparbanksföreningen, Svenska Teknologföreningen (STF),

Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Allmännyttiga

Bostadsföretag (SABO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Kommunala

Mätningsteknikers Förening, Sveriges Lantbruksförbund och Tjänstemännens

Centralorganisation (TCO).

Remissinstanserna har bifogat yttranden, riksarkivet från landsarkiven

i Uppsala, Vadstena, Visby, Göteborg, Härnösand och Östersund samt

Stockholms stadsarkiv, lantbruksstyrelsen från samtliga lantbruksnämnder,

skogsstyrelsen från skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus

län från länsarkitekterna i länen, länsstyrelsen i Kalmar län från Kalmar

läns byggmästareförening och Södra Smålands stadshypoteksförening, länsstyrelsen

i Kopparbergs län från samarbetsnämnderna för två kommunblock,

länsstyrelsen i Gävleborgs län från länsbostadsnämnden samt LO

från civilförvaltningens personalförbund, Lantmäteriets arkivförening och

Samverkande Träfacken. Dessutom har överlantmätarna i vissa fall bifogat

yttranden från distriktsenheter eller personal vid sådan enhet samt från

17 kommuner eller kommunblock vilkas yttranden inte ingetts i annan ordning.

Härutöver har yttranden avgetts av länsstyrelserna i Blekinge, Hallands

och Västmanlands län —- länsstyrelsen i Hallands län efter hörande av

3 kommuner — 64 kommuner eller kommunblock, styrelserna för Kronobergs

och Kristianstads länsavdelningar av Svenska kommunförbundet,

Lantmäteriets tjänstemannaförening, Statstjänstemannaförbundet, Skånska

drätselkammareförbundet, Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund (SVR), Svenska konsulterande ingen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970 5

jörers förening (SKIF) och Sveriges lantmätareförening (SLF).

Slutligen har ingetts fem uttalanden och ett protokoll från sex konferenser

som anordnats i Svenska kommunförbundets regi på olika orter i landet.

Nuvarande förhållanden

Lantmäteriverksamheten

Inledning

Den fasta egendomens indelning i rättsliga enheter — fastigheter — är

av väsentlig betydelse från flera synpunkter. Sålunda är samhällets kontroll

av markanvändningen anknuten till den officiella fastighetsindelningen.

Vidare är till fastigheterna knutna privata rättigheter av olika slag såsom

äganderätt, panträtt och nyttjanderätt. Åtgärder som avser fastighetsindelningen

är föremål för reglering och offentlig kontroll. Ansvaret för åtgärderna

ankommer på samhälleliga organ. Lantmäteriorganen — det statliga

lantmäteriet och det kommunala mätningsväsendet — har härvidlag en väsentlig

funktion. De utför de förrättningar genom vilka ändringar i den gällande

fastighetsindelningen genomförs (fastighetsbildning) eller frågor om

fastighetsindelningens beskaffenhet avgörs (fastighetsbeståmning) och svarar

för registrering av fastigheterna (fastighetsregistrering). Till fastighetsbildningen

kan räknas också skilda åtgärder som rör samverkan mellan

fastigheter. I nämnda förrättningsåtgärder ingår åtskilliga tekniska uppgifter

såsom uppmätning, kartframställning, utstakning o. d. Sådana uppgifter

utförs också fristående från fastighetsbildning och fastighetsbestämning

som service vid bl. a. bebyggelseplaneringen och betecknas då som mätningsverksamhet.

Lantmäteriorganen medverkar också i övrigt i viss utsträckning

i den fysiska planeringen, t. ex. med att upprätta bebyggelseplaner.

Fastighetsbildning m. m.

Fastighetsbildning kan avse dels nybildning av fastigheter, dels ombildning

av befintliga fastigheter. Dessa åtgärder är inte begränsade till frågor

om fastigheternas avgränsning på marken utan kan också avse samverkan

i skilda former mellan fastigheter t. ex. i fråga om tekniska anläggningar,

vägar eller andra områden för gemensamt bruk.

Den helt övervägande delen av fastighetsbildningen regleras till dess FBL

träder i kraft i följande lagar, nämligen lagen (1926: 326) om delning

av jord å landet (jorddelningslagen eller JDL), lagen (1926:336) om sammanläggning

av fastigheter å landet (SML) och lagen (1917:269) om fastighetsbildning

i stad (FBLS). Vid fastighetsbildningen skall beaktas såväl

enskilda som allmänna intressen. De senare är i huvudsak av jord- eller

planpolitisk art. På senare tid har ett starkt ökande allmänt intresse kommit

att knyta sig till fritidsbebyggelse och naturvård. Tyngdpunkten i de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

allmänna intressena är olika beroende på markens belägenhet och avsedda

användning. Detta är bakgrunden till att de nämnda lagarna —• vilka

som framgår av namnen varit avsedda att tillämpas inom områden med

olika bebyggelseförhållanden — företer vissa principiella skiljaktigheter.

Enligt JDL finns tre huvudtyper av fastighetsbildning, nämligen laga skifte,

avstyckning och sammanläggning. Fastighetsbildningen sker genom en

förrättning som i stora drag är utformad som ett judiciellt förfarande. Inom

förrättningens ram förs förhandlingar mellan intressenterna, erforderliga

utredningar verkställs samt enskilda och allmänna intressen vägs i förekommande

fall inbördes och mot varandra. Inom planlagda områden skall

-fastighetsbildningsåtgärd, t. ex. avstyckning, föregås av en prövning av åtgärdens

förenlighet med planbestämmelsernas syfte. Om det inom visst område

har uppkommit tätbebyggelse eller om sådan kan väntas, skall det

prövas om åtgärden medför olämplig tätbebyggelse eller motverkar en lämplig

planläggning. För att bli giltig skall förrättningen fastställas. Fastställelseprövningen

görs som regel av överlantmätaren, överprövning av förrättningen

kan — efter besvär — ske vid ägodelningsrätt, hovrätt och högsta

domstolen.

Sammanläggning av fastigheter eller fastighetsdelar enligt SML sker genom

ett förfarande hos ägodelningsdomaren i allmänhet sedan lantmätare

utrett frågan om sammanläggningens lämplighet från fastighetsbildningssynpunkt

enligt JDL:s bestämmelser. Hos ägodelningsdomaren prövas

bl. a. att enskilda intressen — främst inteckningshavares — inte åsidosätts.

Större delen av fastighetsbildningen enligt FBLS sker inom stadsplanelagda

områden. Enligt 28 § byggnadslagen (1947: 385) (BL) skall byggnadskvarter

inom stadsplan indelas till tomter. Normalt sker detta genom tomtindelning

som är ett administrativt förfarande — jfr 31—32 §§ byggnadsstadgan

(1959: 612) (BS). Tomtindelning skall, sedan förslag till indelning utställts,

antas av byggnadsnämnden och fastställas av länsstyrelsen. Den genom

fastställd tomtindelning administrativt bildade tomten blir emellertid

i regel inte att anse som i‘ättsligen bestående förrän den förts in i tomtboken.

Införandet i tomtboken skall normalt föregås av mätning av ifrågavarande

tomt och — om tomten bildas av två eller flera fastigheter eller delar av

fastigheter —- av sammanläggning. Fastighetsbildningen försiggår alltså

vanligen i flera steg, nämligen stadsplan, tomtindelning, tomtmätning, sammanläggning

och registrering.

För andra områden än sådana som tomtindelats tillämpas enligt FBLS

bl. a. följande former för fastighetsbildning, nämligen avstyckning, laga skifte

och ägoutbyte samt sammanläggning. Dessa fastighetsbildningsformer skiljer

sig i princip inte från sina motsvarigheter i JDL resp. SML. I fråga

om avstyckning enligt FBLS gäller dock som huvudregel att förrättning

skall fastställas av länsstyrelsen och att överprövning av förrättningen —■

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

efter besvär — kan ske hos regeringsrätten. Någon jordpolitisk prövning

sker inte vid avstyckning enligt FBLS.

Bestämmelserna om tillämpningsområdena för JDL och SML resp. FBLS

anknyter formellt till de skilda kommunbeteckningarna så alt FBLS skall

tillämpas i städer och de andra lagarna i övriga kommuner. Enligt FBLS

skall dess bestämmelser dock i vissa fall tillämpas också utanför stad.

FBLS:s regler om tomtmätning skall dessutom alltid tillämpas för tomtindelat

område oavsett i vad för slags kommun det är beläget. Men borisett

från dessa undantag följer alltså tillämpningsområdena för de två

lagkomplexen kommungränserna.

Ändringar i kommunindelningen har emellertid medfört att städer i stor

utsträckning tillförts omfattande landsbygdsområden, dvs. områden där

FBLS inte varit avsedd att tillämpas. Genom lagen (1948:96) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad öppnades

därför möjlighet att förordna att vad som var föreskrivet för landet

om avstyckning och sammanläggning skulle gälla inom område, där FBLS

annars var tillämplig. För sådant förordnande förutsattes att det var påkallat

av hänsyn till jordbruket eller skogsbruket. Mot bakgrund av 1952 och

1962 års kommunindelningsreformer, som innebär att kommunerna i allt

större utsträckning kommer att bestå av både tätort och landsbygd, har

1948 års lag ersatts av lagen (1964: 783) med vissa bestämmelser angående

fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning in. m. Enligt sistnämnda

lag skall ändring i kommunindelningen inte längre påverka tilllämpningsområdena

för skilda fastighetsbildningsregler. Beslut om ändring

i sådant avseende fordras alltså numera i varje särskilt fall.

Utöver de nu behandlade fastighetsbildningslagarna finns åtskilliga lagar

som reglerar andra former för fastighetsbildning eller som avser fastighetsbestämning

och vilkas tillämpning kräver insatser av faslighetsbildningsorganen.

Exempel härpå är lagen (1925:334) om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

(ensittarlagen), lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i rikets

indelning m. m., lagen (1952: 152) om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. in. (sammanföringslagen)

samt lagen (1968: 578) om erkännande av privat jorddelning

som fastighetsbildning (legaliseringslagen). Exempel på betydelsefulla lagar

inom områdena för fastighetsbestämning och fastighetssamverkan är lagen

(1962:270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av

fastigheter i vissa fall (äganderättsutredningslagen eller ÄUL), lagen (1939:

608) om enskilda vägar (EVL) och lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

m. in. (LGA).

Fastighetsregistrering m. in.

Den officiella fastighetsindelningen redovisas i fastighetsregistren. I dessa

tas varje särskild fastighet upp under sin speciella beteckning. Registren

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

innehåller tillsammans med förrättningsarkiven betydelsefull information

om fastigheterna. De ligger vidare till grund för bl. a. fastighetsböckerna i

vilka beslut om lagfarter, inteckningar och andra inskrivningar förs in. Härigenom

anknyts rättshandlingar och inskrivningar till den officiella fastighetsindelningen.

Även i fråga om fastighetsregistreringen finns f. n. två skilda system,

jordregister och fastighetsregister för stad (i det följande kallat stadsregister).

Om jordregister finns föreskrifter i förordningen (1908: 74) angående

jordregister. Bestämmelser om fastighetsregister för stad finns dels i FBLS,

dels i förordningen (1917:281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister

för stad.

Jordregistret utgörs av ett skrivet register. Som komplement till detta

förs enligt lantmäteristyrelsens anvisningar på ekonomiska kartan grundade

fastighets- och bestämmelsekartor, som utvisar fastighetsindelningen samt

områden för planer och bestämmelser av betydelse för fastighetsbildningen.

Stadsregistret omfattar förutom ett skrivet register en registerkarta som

utvisar fastighetsindelning och planlinjer.

På motsvarande sätt som gäller i fråga om fastighetsbildningslagstiftningen

anknyter huvudreglerna om tillämpningsområde för bestämmelserna om

jordregister resp. stadsregister till kommunbeteckningarna så att i princip

stadsregister skall föras i stad och jordregister i övriga kommuner. På grund

av särskilda förordnanden förs emellertid numera stadsregister i ett stort

antal fall utanför stad och jordregister inom betydande områden av åtskilliga

städer.

Mätningsverksamhet m. m.

Som tidigare sagts ingår i lantmäteriorganens befattning med fastighetsbildning

och därmed sammanhängande verksamhet även arbetsmoment

av teknisk natur. Lantmäteriorganen bistår också, fristående från tastighetsbildningsprocessen,

med tekniska insatser liknande dem som ingår i

fastighetsbildningen. De tekniska metoder som används är därvid principiellt

desamma. Ibland kan därför de utförda åtgärderna i en process nyttiggöras

även i en annan. De tekniska insatserna består huvudsakligen i att

producera data om terränginnehåll i form av numeriska uppgifter eller grafiska

bilder eller i att överföra information från ritningar, kartor och register

till plan- och höj dlägen i terrängen.

All noggrann uppmätning av områden på jordytan för kartläggning eller

andra tekniska ändamål utgår från system av punkter som markerats i

terrängen och som läges- resp. höjdbestäints genom grundläggande geodetiska

mätningar. Genom sådan mätning, s.k. stommätning, får man till

stånd ett system av noggrant läges- och höjdbestämda punkter till vilket

skilda mätningsföretag kan anslutas. Ofta består arbetet i att förtäta de

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

9

geodetiska riksnät för vilka RAK svarar. Behovet av stommätningsinsatser

beror bl. a. på de krav på noggrannhet som ställs på lokala mätningar.

Bland betydelsefulla mätningstekniska uppgifter i anslutning till planerings-

och byggnadsprocesserna kan nämnas upprättande av grundkartor

för stads- och byggnadsplaner och s. k. nybyggnadskartor, utstakning av

nybyggnad samt kontroll av byggnaders läge i samband med besiktningar

m. m. Den nu nämnda verksamheten är reglerad i BS och i föreskrifter

utfärdade av lantmäteristyrelsen.

Exempel på ytterligare tekniska uppgifter är utstakning av planlinjer

och trafikanläggningar.

I många tätorter förekommer ett i en enhetlig bladindelning och med

anslutning till stomnätet upprättat kartverk, en primärkarta. På kartan redovisas

fortlöpande mätningsorganisationens kartläggningsarbeten. Primärkartan

har en mycket mångsidig användning. Den kan bl. a. utgöra underlag

för grundkartor.

Lantmäteriorganen medverkar i den fysiska planeringen — förutom genom

att själva upprätta planer i vissa fall — i en del avsnitt av planarbetet.

Sådan medverkan kan avse tillhandahållande av uppgifter av skilda slag

och tekniska inventeringar, bedömningar i markanvändningsfrågor, fastighetsfrågor

och ägostrukturfrågor samt fastighetsvärdering.

Fastighetsvärdering förekommer också i stor utsträckning som ett led i

fastighetsbildningen. Också fristående härifrån lämnas service av lantmäteriorganen

i fastighetsvärderingsfrågor, t. ex. i samband med expropriation

och taxering.

Organisation

Arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ m.m.

Fastighetsbildningsförrättning utförs antingen av det statliga lantmäteriel

eller av kommunalt organ eller av person som på framställning av kommun

förordnats till förrättningsman. Möjligheten att använda den ena eller den

andra lösningen regleras i första hand genom kompetensföreskrifter i fastighetsbildningslagarna.

Enligt JDL (2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § och 20 kap. 6 §) handläggs ärende

angående förrättning av vederbörande distriktslantmätare, dvs. chefen för

det statliga lantmäteridistrikt inom vilket förrättningen skall utföras. Med

stöd av instruktionen (1965: 794) för lantmäteristyrelsen och lantmäteristaten

(lantmäteriinstruktionen) kan dock lantmäteristyrelsen eller överlantmätaren

förordna att förrättningsärende i stället skall handläggas av chef

för annat distrikt eller av chef för s. k. specialenhet, dvs. statlig organisationsenhet

utanför distriktsorganisationen. Ärende kan också flyttas över

på annan lantmätare än enhetschef. Inom enheterna kan vidare förekomma

intern delegation så att distriktslantmätare eller chef för specialenhet får

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

uppdra åt underställd lantmätare att utföra förrättning enligt JDL. Utredning

enligt SML om sammanläggnings lämplighet från fastighetsbildningssynpunkt

skall göras av lantmätare, varmed i princip förstås person som

är anställd inom det statliga lantmäteri som lantmätare. För sådan anställning

krävs s. k. lantmäteriexamen vid tekniska högskolan i Stockholm

(KTH) eller, sedan år 1952, civilingenjörsexamen vid KTH:s sektion för

lantmäteri.

Förrättning enligt JDL utförs alltså inom den statliga organisationen. Under

viss förutsättning kan dock lantmäteristyrelsen förordna person med

behörighet som mätningsman i stad (kommun) att i distriktslantmätarens

ställe verkställa avstyckning enligt JDL. Bestämmelserna härom, som finns

i kungörelsen (1951:361) angående utseende av annan än i lantmäteriväsendet

anställd lantmätare att i distriktslantmätares ställe utföra vissa

på denna ankommande förrättningar m. in., innebär att sådant förordnande

i huvudsak får avse avstyckning inom vissa planlagda områden för bostadsändamål

eller för beredande av plats för industriell eller kommunikationsteknisk

anläggning eller liknande ändamål.

Enligt FBLS skall tomtmätning och avstyckning verkställas av mätningsman

som är anställd i kommunens tjänst (2 kap. 2 § och 5 kap. 2 § FBLS).

Finns inte sådan förordnar länsstyrelsen någon som är behörig att inneha

sådan tjänst att tills vidare utföra sådana förrättningar i kommunen. I fråga

om gränsbestämningar enligt 2 kap. FBLS gäller i vissa fall i stället JDL:s

regler. Behörig att inneha tjänst som mätningsman i stad (kommun) är,

förutom den som avlagt lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen vid

KTH:s lantmäterisektion, civilingenjör utbildad vid teknisk högskolas sektion

för väg- och vattenbyggnad. Härutöver krävs för behörighet minst två

års väl vitsordad praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet under

sakkunnig ledning. Kungl. Maj :t kan medge den som ej uppfyller fordringarna

behörighet som mätningsman i stad (kommun).

Övriga förrättningar enligt FBLS — laga skifte och ägoutbyte — verkställs

av vederbörande distriktslantmätare eller —- efter bemyndigande av

Kungl. Maj:t — av mätningsman anställd i kommunens tjänst (6 kap. 2

och 12 §§ FBLS). Berör förrättningen mark som inte är avsedd för jordbruk

eller skogsbruk behövs dock i vissa fall inte sådant bemyndigande för

kommunens mätningsman.

Förslag till tomtindelning skall enligt 34 § 1 mom. BS upprättas av person

med kompetens som mätningsman i stad.

Förrättning enligt de övriga i det föregående nämnda fastighetsbildningslagarna

handläggs i allmänhet av person som fått särskilt förordnande därtill,

varvid gäller vissa behörighetskrav för att motta förordnandet. Dessa

krav anknyter i stort sett till behörighetskraven i JDL resp. FBLS. Behörig

att motta förordnande att verkställa förrättning är sålunda, inom område

där JDL är tillämplig distriktslantmätare eller annan lantmätare och

inom område där FBLS är tillämplig mätningsman i stad (kommun). Vad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

11

som nu sagts gäller i princip ensittarlagen, sammanföringslagen, legaliseringslagen

och LGA, medan förordnande enligt lagen om delning av fastighet

vid ändring i rikets indelning m. m. och enligt ÄUL på grund av uttrycklig

bestämmelse eller enligt praxis meddelas tjänsteman i det statliga lantmäteriet.

Jordregistret förs av överlantmätaren i varje län.

Stadsregistret förs i stad av registerförare som förordnats av länsstyrelsen.

Vanligtvis utses härtill stadens mätningsman eller, om sådan inte

finns, distriktslantmätaren. För stadsregisterområde inom annan kommun

än stad är överlantmätaren registerförare, om inte kommunen förklarat sig

villig att bekosta registerföringen. I sådant fall gäller reglerna för stad. Bestämmelserna

härom finns i 7 kap. 4, 17 och 19 §§ FBLS.

Beträffande mätningsverksamheten gäller i allmänhet inte motsvarande

områdesbundna kompetenskrav. Dock skall t. ex. fastighetsförteckning till

grundkarta för stads- och byggnadsplan vara bestyrkt av person med behörighet

att vara mätningsman i stad eller av ortens registerförare.

Det statliga lantmäteriet

Det statliga lantmäteriet har fått sin nuvarande organisation genom beslut

av 1900 års riksdag (prop. 1960: 74, JoU 19, rskr 212).

Lantmäteriet är organiserat i tre led, nämligen en central myndighet,

lantmäteristyrelsen, länslantmäterikontoren som förestås av överlantmätare

(ett organ i varje län) samt förrättningsorganisationen (lantmäteridistrikt

och specialenheter). Länslantmäterikontoren och förrättningsorganisationen

bildar tillsammans lantmäteristaten. Huvuddragen i organisationen

framgår av lantmäteriinstruktionen.

Chef för lantmäteristyrelsen är en generaldirektör. Styrelsen består av

eu utvecklingsenhet under ledning av en teknisk direktör samt fyra byråer,

nämligen administrativa byrån, landsbygdsbyrån, stadsbyrån och utredningsbyrån,

var och en under ledning av en överingenjör. I styrelsen ingår

vidare en från byråindelningen fristående mätningsteknisk avdelning, som

förestås av en avdelningsdirektör. Vidare finns en avdelningsdirektör med

stabsuppgifter direkt underställd verkschefen.

Enligt 2 § lantmäteriinstruktionen är styrelsen central förvaltningsmyndighet

för ärenden om fastighetsbildning på landet, om lantmäteriväsendet

i övrigt, om mätningsväsendet enligt de för stad gällande föreskrifterna

samt om fastighetsregister, allt i den mån sådana ärenden ej ankommer

på annan myndighet. Det åligger vidare styrelsen att leda och ha tillsyn

över lantmäteriväsendets arbete med uppläggandet av ett nytt fastighetsregister

samt utöva beslutsfunktioner enligt registeruppläggningskungörelsen

(1968: 379).

Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) har bl. a. till uppgift att fortsätta

det utredningsarbete rörande det nya fastighetsregister som tidigare

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr 188 år 1970

bedrivits av fastighetsregisterutredningen och att genomföra fastighetsregisterreformen

i den mån detta ej ankommer på lantmäteriväsendet. Nämnden

består av ordförande och 6 ledamöter. Tekniske direktören i lantmäteristyrelsen

är nämndens ordförande. Personalen vid nämnden uppgår till cirka

70 personer, främst lantmätare, ingenjörer, systemmän, programmerare

och kontorspersonal. Viss personalgemenskap förekommer med lantmäteriet.

Överlantmätaren är i administrativt avseende förman för lantmäteri ersonalen

i länet. Han skall leda och öva tillsyn över lantmäteriväsendet i länet

och därvid ta initiativ till och medverka i planering och andra åtgärder

som är ägnade att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning och en effektivt

bedriven lantmäteriverksamhet. Han skall verka för att fastighetsbildningen

samordnas med de åtgärder som på angränsande områden planläggs

och utförs genom andra myndigheter och organ och medverka i arbetet

för en ändamålsenlig lokalisering och planläggning av bebyggelsen

samt för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Vidare skall

överlantmätaren bestämma i vilken turordning ärenden skall handläggas,

särskilt med hänsyn till angelägna investeringsprojekt i samhällsbyggandet

eller verksamheten i fråga om jordbrukets och skogsbrukets rationalisering

(26—28 §§ lantmäteriinstruktionen).

På anmodan av offentlig myndighet åligger det överlantmätaren att verkställa

utredningar och avge utlåtanden i ärenden som handläggs hos myndigheten.

överlantmätaren är skyldig att delta i handläggningen i länsstyrelsen

och lantbruksnämnden av ärenden inom hans verksamhetsområde.

Han ingår som ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation. Det åligger

vidare överlantmätaren att som sakkunnig biträda ägodelningsrätt eller annan

domstol.

Som tidigare nämnts skall fastighetsbildningsförrättningar enligt JDL och

vissa andra förrättningar underställas överlantmätaren för fastställelseprövning.

Överlantmätaren skall därvid övervaka att fastighetsbildningen sker

under beaktande av allmänna intressen, särskilt sådana av jord- och planpolitisk

art, samt verka för en i rättsligt hänseende lämplig utformning av

förrättningsavgörandena och för likformighet i redovisningen av förrättningsresultaten.

Överlantmätaren har klagorätt beträffande ägodelningsrätts

och hovrätts beslut att fastställa jorddelningsförrättning eller eljest tillåta

jorddelning.

Det åligger överlanImätaren att tillhandahålla sådana uppgifter rörande

fastighetsindelningen som är av intresse för andra myndigheters verksamhet.

Överlantmätaren — som enligt vad som tidigare sagts för jordregistret

och i vissa fall stadsregister — skall enligt lantmäteristyrelsens anvisningar

som komplement till jordregistret låta upprätta och fortlöpande aktualisera

översiktskartor, som utvisar fastighetsindelningen i länet samt områden

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970 13

inom vilka planer och särskilda bestämmelser bör beaktas vid fastighetsbildningen.

De större lantmäterikontoren har organiserats i sektioner för bl. a. jordoch

skogsbruksfrågor samt plan- och värderingsfrågor resp. —- i fem län —

för tekniska frågor. De tekniska sektionerna lämnar tillsammans med

lantmäteristyrelsens mätningstekniska avdelning geodetisk och fotogrammetrisk

service till organisationsenheterna inom vissa med hänsyn till

storlek och arbetsuppgifter lämpade områden, omfattande två eller flera

län.

För uppgifter i samband med uppläggande av ett nytt fastighetsregister

är vid länslantmäterikontoren f. n. avdelade ett 75-tal personer.

Lantmäteriets förrättningsorganisation består av distriktsenheter och specialenheter.

Hela landet är indelat i lantmäteridistrikt. För varje distrikt

finns en distriktsenhet med en distriktslantmätare som chef. Specialenhels

verksamhetsområde är oberoende av distriktsindelningen.

Grunderna för indelningen i lantmäteridistrikt bestämdes genom 1960

års beslut om lantmäteriväsendets organisation. Föredragande departementschefen

pekade i prop. 1960:74 (s. 122) på de skilda faktorer som borde

påverka distriktsindelningen. Sådana faktorer var reseavstånd, allmänhetens

krav på god service och behovet av kontakt med kommunerna. Dessa betecknades

som begränsande faktorer i strävandena att skapa större enheter. Rent

arbetsorganisatoriska synpunkter talade emellertid för att antalet distrikt

inte blev alltför stort. Vid en sammanvägning av dessa synpunkter fann departementschefen

att antalet distrikt — som vid tillfället var 148 — borde

bestämmas till högst 110. Med hänsyn till den betydande rationaliseringseffekt

som kan uppnås vid en koncentration av arbetskraften borde antalet

distrikt inte på sikt läggas fast vid sistnämnda tal. Förutsättningarna för att

i ytterligare någon mån göra ändamålsenliga omföringar av distrikt och

personalresurser borde fortlöpande iakttas. Denna ståndpunkt godtogs av

riksdagen. Distriktsindelningen —- som är närmare reglerad genom kungörelsen

(1960:556) angående indelningen av riket i lantmäteridistrikt —

har varit oförändrad sedan år 1960.

Specialenheter bildas i mån av behov och tillgång på personal genom beslut

av lantmäteristyrelsen. Specialenhets verksamhetsområde och arbetsuppgifter

bestäms av styrelsen eller efter dess bemyndigande av överlantmätaren.

Ankommer förrättning eller grupp av förrättningar enligt lantmäteristyrelsens

bestämmanden på specialenhet, befrias distriktsenheten

från ansvar för uppgiften. Enligt 20 § lantmäteriinstruktionen bildas specialenheter

främst för fastighetsreglering som fordras för jordbrukets och

skogsbrukets yttre rationalisering eller för större vägbyggnadsföretag. I undantagsfall

kan specialenhet inrättas även för koncentrerade insatser för

lösande av bebyggelseproblem. F. n. finns 31 specialenheter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Det åligger distriktslantmätaren att enligt bestämmelser i fastighetsbildningslagstiftningen

eller på grund av förordnande meddelat enligt sådan bestämmelse

utföra fastighetsbildningsförrättning. Som framgått av det förut

sagda kan handläggningen flyttas över antingen på chef för specialenhet

eller på annan lantmätare utanför distriktsenheten eller — genom intern delegation

— på annan lantmätare inom distriktsenheten. Chef för distriktsenhet

resp. specialenhet är vidare enligt 28 § lantmäteriinstruktionen skyldig

att motta förordnande enligt 2 kap. 2 § FBLS att verkställa tomtmätning

och enligt 5 kap. 2 § FBLS att verkställa avstyckning av område som inte

ingår i tomtindelning samt att upprätta förslag till tomtindelning. Avser

verksamheten stad gäller skyldigheten bara i den mån lantmäteristyrelsen

eller, efter styrelsens bemyndigande, överlantmätaren medger det.

Bland mätningstekniska uppgifter för chef för organisationsenhet — dvs

antingen distriktsenhet eller specialenhet — kan nämnas att upprätta

primärkarta och grundkarta för byggnadsplan, stadsplan eller generalplan,

att göra mätnings- och utstakningsarbeten samt att upprätta kartor och

beskrivningar som grundar sig på sådana arbeten. Handhar enhetschef fastighetsbildningsverksamheten

enligt FBLS för kommun, sköter enheten

också stomnät och mätningsarkiv för kommunen. Skyldighet för enhetschefen

att utföra de nu nämnda uppgifterna föreligger dock bara i den mån

arbetsförhållandena medger det och, i fråga om uppdrag inom stad, lantmäteristyrelsen

eller, efter styrelsens bemyndigande överlantmätaren lämnar

tillstånd.

I fråga om bebyggelseplaneringen ankommer på chef för organisationsenhet

dels att på uppdrag av statlig eller kommunal myndighet upprätta förslag

till byggnadsplan i vissa fall när planarbetet inte är av större omfattning,

dels att inom sitt verksamhetsområde i andra fall upprätta förslag

till byggnadsplan, generalplan eller ändrad stadsplan. Är planarbetet av

större omfattning medverkar enheten bara i den mån arbetsförhållandena

medger det och, i fråga om uppdrag inom stad, lantmäteristyrelsen eller,

efter styrelsens bemyndigande, överlantmätaren lämnar medgivande därtill

(28 och 29 §§ lantmäteriinstruktionen).

Härutöver anges i 28 § lantmäteriinstruktionen vissa allmänna åligganden

inom skilda verksamhetsområden för chef för organisationsenhet, nämligen

bl. a. att uppmärksamt följa utvecklingen av de förhållanden som har

samband med verksamheten och ta initiativ till åtgärder som kan främja

en ändamålsenlig fastighetsindelning, verka för samordning av fastighetsbildningen

med andra myndigheters åtgärder på angränsande områden och

tillse att samråd med dessa myndigheter kommer till stånd, verka för rådgivning

och upplysning i syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre

rationalisering och medverka i planläggning på detta område, att biträda

domstol och annan myndighet »om sakkunnig samt att tillhandagå kommuner

och enskilda med råd och upplysningar i ämne som tillhör organisa

tionsenhetens arbetsområde.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 188 år 1970

15

Liksom i fråga om förrättningsverksamheten får chef för organisationsenhet

överlämna sådana uppgifter som nu har nämnts åt honom underställd

personal. Göromål som enligt gällande bestämmelser är förbehållna lantmätare

får dock anförtros endast åt lantmätare.

Verksamheten inom lantmäteriets förrättningsorganisation består till omkring

3/4 av förrättningsverksamhet och till 1/4 av annan verksamhet. Av

de totala personalresurserna disponeras ungefär 1/4 för jord- och skogsbruksärenden,

1/4 för ärenden inom fritidssektorn och 1/2 för övriga ärenden,

främst tätortsutveckling.

År 1969 avslutades 17 000 avstyckningar, 2 500 tomtmätningar, 5 600

övriga förrättningar, 900 tomtindelningar och 13 000 andra uppdrag. Genom

förrättningarna bildades omkring 43 000 nya fastigheter, varav ca

1 700 jord- eller skogsbruksfastigheter och ca 18 000 fritidsfastigheter. Under

året avslutade fastighetsrationaliseringsföretag hade berört en areal av

54 700 hektar. Inom ramen för handläggningen av sådana förrättningar

värderades 54 500 hektar skogsmark. Under samma år upprättades 335

grundkartor för stads- eller byggnadsplaner, berörande en areal av 34 200

hektar, och 143 förslag till stads- eller byggnadsplaner om sammanlagt 2 520

hektar.

Fastighetsregister för stad förs av tjänsteman tillhörande lantmäteriet inom

123 områden, varav 23 städer.

Lantmäteriets personal utgörs i huvudsak av lantmätare, mätningsingenjörer,

karttekniker och kontorspersonal. Därutöver finns personal med annan

utbildning, bl. a. jägmästare, skogsmästare, jurister och vågmästare.

Hos styrelsen finns även annan expertis företrädd.

Personalen uppgår till totalt omkring 2 000 personer, varav ca 170 i lantmäteristyrelsen,

ca 430 vid länslantmäterikontoren och ca 1 400 i förrättningsorganisationen.

Antalet lantmätare är ungefär 420.

Det kommunala mätning sväsendet

Som framgår av det tidigare anförda förutsätts i fastighetsbildningslagstiftningen

att i stad (kommun) kan finnas anställd mätningsman. Om sådan

finns, ankommer det enligt bestämmelser i fastighetsbildningslagstiftningen

eller på grund av förordnande enligt sådan bestämmelse på honom

att utföra vissa fastighetsbildningsförrätlningar. Person som har samma behörighet

som krävs för att vara mätningsman i stad kan, som likaledes

tidigare utvecklats, särskilt förordnas att handlägga en mer begränsad

grupp av förrättningar.

Hos kommunen anställda mätningsmän betecknas i allmänhet stadsingenjörer

och är chefer för särskilda organisationsenheter inom kommunen —

stadsingenjörskontor — vilka brukar vara organisatoriskt inordnade under

byggnadsnämnden. Stadsingenjörskontor finns i cirka 120 kommuner.

Stadsingenjörens arbetsuppgifter växlar från kommun till kommun men

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kiirnjl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970

består i allmänhet i att — förutom att verkställa de fastighetsbildningsförrättningar

han är behörig att handlägga — dels upprätta förslag till tomtindelning,

dels svara för de tekniska uppgifter — framställning av triangelnät

o. d., kartframställning, utstakning, lägesbesiktning m. m. -— som hör

till mätningsverksamheten, dels medverka i bebyggelseplaneringen genom att

själv upprätta planer eller ta initiativ eller lämna biträde i planfrågor, dels

lämna allmänheten råd och upplysningar i fastighetsbildningsfrågor, dels

företräda kommunen i ärenden om fastighetsbildning utanför stadsingenjörens

eget kompetensområde samt biträda staden i andra fastighetsrättsliga

frågor t. ex. vid köp eller försäljning av fastighet eller vid upprättande av

exploateringskalkyler. I flera kommuner är tjänsten som stadsingenjör

kombinerad med andra uppgifter, t. ex. att vara byggnadschef. Stadsingenjör

stjänster med renodlad inriktning på lantmäteriverksamhet — vari inräknas

förrättningsverksamhet, mätningsverksamliet och planuppgifter —

finns i cirka 85 kommuner.

Inom områden med stadsregister är stadsingenjören normalt även anförtrodd

uppgiften att vara registerförare.

I kommuner där FBLS är tillämplig men kommun inte har egen mätningsman

anställd förordnas normalt tjänstemän i det statliga lantmäteriet

— i allmänhet distriktslantmätaren — som mätningsmän. I vissa

fall ställer därvid kommunen teknisk personal till förfogande. I ca 20 kommuner

finns för sådant ändamål tekniska kontor som leds av distriktslantmätaren.

Särskilt förordnade mätningsmän som inte tillhör det statliga lantmäteriet

finns i omkring 30 kommuner. De utför i växlande grad arbetsuppgifter av

de slag som nämnts i det föregående.

I fråga om tillsynen över kommunala mätningsmän — både sådana som

är anställda i kommunal tjänst och sådana som anlitas i andra former —•

gäller kungörelsen (1936:367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet

och fastighetsregisterväsendet i rikets städer (omtryckt 1966: 101, ändrad

senast 1968: 707). Enligt 1 § 1 och 2 mom. ankommer det statliga överinseendet

över stads (kommuns) mätningsväsen på lantmäteristyrelsen

medan den närmare tillsynen utövas av byggnadsnämnden. Tillsynen över

fastighetsregisterväsendet ankommer på lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen.

Lantmäteristyrelsen skall enligt 2 § nämnda kungörelse bl. a. genom inspektion

övervaka tillämpningen av ifrågavarande fastighetsbildningslagar,

utfärda allmänna anvisningar till vägledning vid förrättningar enligt dessa

lagar, meddela råd och upplysningar samt utlåtanden i frågor rörande mätningsväsendet

samt på framställning av byggnadsnämnd upprätta program

för triangelmätning och därmed sammanhängande grundläggande kartläggning

av stads område och utöva kontroll över sådana mätnings- och kartläggningsarbeten.

Likartade uppgifter ankommer enligt 9 § på lantmä
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

teristyrelsen också i fråga om fastighetsregisterväsendet.

Det åligger byggnadsnämnden särskilt att övervaka bl. a. att mätningsväsendet

är organiserat på ett tillfredsställande sätt, att mätningsman fullgör

sina åligganden väl och att förrättningar och mätningar sker utan

onödigt dröjsmål och i enlighet med gällande föreskrifter.

Verksamheten inom de kommunala organisationsenheterna är praktiskt

taget helt inriktad på tätortsutveckling. Statistik motsvarande den som redovisats

för lantmäteriets förrättningsorganisation finns ej tillgänglig mer

än för viss del av verksamheten. Av icke statliga förrättningsmän verkställdes

år 1969 4 300 avstyckningar, 14 800 tomtmätningar, 1400 övriga

förrättningar och 3 100 tomtindelningar. På grund av skillnader i planförhållanden

in. m. kan emellertid de redovisade siffrorna inte utan vidare

jämföras med motsvarande för det statliga lantinäteriet.

Som grovt överslag kan anges att personalinsatserna vid enheterna till

30 % är insatta för fastighetsbildningsverksamhet och till 5 % för fastighetsregistrering.

Härtill kommer uppgifter som föranleds av uppläggande

av nytt fastighetsregister.

Fastighetsregister förs av kommunal tjänsteman i 113 orter, varav 109

städer.

Den totala personalen inom det kommunala mätningsväsendet uppgår till

drygt 2 500 anställda, varav ca 160 civilingenjörer, ca 630 ingenjörer, ca 760

kartritare och ca 950 mätningsförmän eller mätningsbiträden. Ga 100 av

1''ivilingenjörerna har genomgått lantmätarutbildning.

Pågående reformarbete m. m.

Den föregående framställningen har visat att två skilda system tillämpas

för fastighetsbildning och fastighetsregistrering och att dessa system

anknyter till de skilda kommunbeteckningarna. Denna ordning tillkom

under en tid då uppdelningen av landets kommuner i städer och landskommuner

sammanföll med faktiska strukturella skillnader mellan betydande

tätorter å ena sidan och ren landsbygd eller smärre tätorter med kringliggande

landsbygd å andra sidan. En fortgående utjämning av dessa skillnader

har, som redan framhållits, föranlett lagstiftning som möjliggjort tilllämpning

av stadssystemet i landskommuner och landsbygdssystemet i städer.

Uppdelningen av lantmäteriorganisationen i en statlig och en kommunal

del, vilken till stor del bygger på uppdelningen i skilda system för fastighetsbildning

och fastighetsregistrering, har till följd härav kommit att

alltmer förlora anknytningen till kommungränserna.

Den strukturella utjämningen mellan kommunerna fullföljs genom den

inledningsvis omnämnda kommunindelningsreformen, vilken kommer att

vara genomförd den 1 januari 1974. En grundläggande princip för reformen

är att de nya kommunerna såvitt möjligt skall utgöras av närings2

— Bihnng till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 188

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

geografiskt sammanhängande regioner. Det innebär att kommunerna i allmänhet

kommer att utgöras av en centralort — i åtskilliga fall en stad —

och från näringsgeografisk synpunkt avgränsade områden kring denna. En

följd av reformen är statsmakternas nyligen fattade beslut om införande

av en enhetlig kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 49, rskr 407). Genom

beslutet utmönstras fr. o. in. den 1 januari 1971 nuvarande skilda kommunbeteckningar

ur kommunallagstiftningen och ersätts med den enhetliga

beteckningen kommun. Föreskrift i lag eller annan författning om stad skall

enligt lagen (1969: 380) om införande av enhetlig kommunbeteckning därefter

avse kommun som består av område vilket vid utgången av år 1970

utgjorde stad och kommun i vilken sådant område ingår, om inte Kungl.

Maj :t förordnar annat i ärende om kommunindelning.

När kommunindelningsreformen är genomförd den 1 januari 1974 skulle

— under förutsättning att nuvarande geografiska arbetsfördelning mellan

statliga och kommunala lantmäteriorgan skulle bestå — fastighetsbildningen

komma att ombesörjas av, i nära hälften av kommunerna såväl kommunala

som statliga lantmäteriorgan, i sju av kommunerna enbart kommunala

organ och i återstoden enbart statliga organ.

Utjämningen av de strukturella skillnaderna mellan skilda kommuntyper

var ett av motiven för den översyn av fastighetsbildningslagstiftningen som

lett fram till de inledningsvis omnämnda besluten om ny fastighetsbildningslag

(FBL) och nytt fastighetsregister. Med de nämnda reformerna

sammanhänger införandet av lagen (1969:246) om fastighetsdomstol, den

beslutade propositionen med förslag till ny jordabalk (prop. 1970:20)

och beslutet om ADB inom inskrivningsväsendet (prop. 1970:1 bil. 4,

3LU 8, rskr 96).

Genom den nya jordabalken och FBL har en konsekvent samordning

mellan de allmänna civilrättsliga och inskrivningsrättsliga reglerna å ena

sidan och fastighetsbildningslagstiftningen å andra sidan skett. Bristen på

överensstämmelse mellan köpeavtals rättsverkningar och de normer för

fastighetsbildning som med hänsyn till allmänna intressen uppställts inom

fastighetsbildningslagstiftningen har därmed undanröjts. I jordabalken bär

intagits bestämmelser som innebär att förvärv av område av fastighet är giltigt

endast under förutsättning att fastighetsbildning kan ske i överensstämmelse

med förvärvet genom förrättning som sökts inom sex månader. Förvärv

av område av fastighet genom bodelning, arvskifte eller associationsrättsligt

fång får enligt särskilda bestämmelser över huvud taget in Le ske.

I en sådan situation måste därför fastighetsbildning ske innan ett förvärv''

kan komma till stånd.

De nyss nämnda reglerna har ansetts så angelägna alt de tagits upp till

separat genomförande i lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser om förvärv

av område av fastighet. Denna lag har trätt i kraft den 1 januari

1969. Genom legaliseringslagen som trädde i kraft samtidigt kan tidigare

privat jorddelning i stor utsträckning erkännas som fastighetsbildning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188 är 1970

19

FBL innebär genomgripande ändringar i de nuvarande bestämmelserna

om fastighetsbildning. Lagstiftningen är enhetlig för land och stad och

ersätter således bl. a. både JDL, SML och FBLS.

Antalet förrättningsformer minskas. Alla åtgärder som har till syfte att

förändra en fastighets struktur i något avseende oavsett om de avser fastigheternas

enskilda mark eller samfälligheter eller servitut sammanförs

till ett institut, fastighetsreglering. Vid fastighetsreglering kan fastighet eller

del av fastighet inlösas. Nybildning av fastighet kan ske i tre former,

nämligen avstyckning, klyvning och sammanläggning. Klyvning ersätter sådana

former av laga skifte som inte ersätts av fastighetsreglering. I fråga:

om klyvning och avstyckning innebär FBL inte några mer betydelsefulla

ändringar. I fråga om sammanläggning införs den nyheten att fråga om sådan

åtgärd liksom andra fastighetsbildningsfrågor skall prövas vid förrättning.

Som ett särskilt led i förfarandet ingår en sakrättslig prövning av inskrivningsdomaren.

De nya formerna för fastighetsbildning skall gälla både i tätorter och

glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stadsplan och tomtindelning:

har f. n. kommer att försvinna. Servituts- och samfällighetsbildning skall

kunna ske i vidgad omfattning inom städer och stadsliknande samhällen.

Detta blir av betydelse bl. a. när det gäller att bereda utrymme för gemensamhetsanläggningar

av olika slag. Möjlighet öppnas bl. a. att vid fastighetsreglering

utföra tekniska anläggningar.

För alla slags fastighetsbildande åtgärder gäller enligt förslaget enhetliga,

villkor för åtgärdernas tillåtlighet från allmän synpunkt. Lagen upptar endast

mycket allmänt hållna regler i detta avseende, vilka skall garantera,

samordning med fastlagda riktlinjer för jordpolitik och, i förekommande

fall, med planer och andra särskilda bestämmelser för bebyggelsen och

markanvändningen. Reglerna är utformade så att de skall medge stor följsamhet

till utvecklingen på olika områden.

Fråga om fastighetsbildning skall alltid prövas vid förrättning. Initiativ

till förrättning kan tas av, förutom enskild sakägare, byggnadsnämnden, om

fråga är om fastighetsreglering inom område där tätbebyggelse finns eller

är att vänta inom en nära framtid, samt av länsstyrelse, överlantmätare och.

lantbruksnämnd, om fråga är om fastighetsreglering som är av större allmän

betydelse.

Fastighetsbildningsförrättning får liksom enligt JDL karaktären av ett.

judiciellt förfarande. Den handläggande myndigheten, som kallas fastighetsbildningsinyndigliet,

är liksom f. n. en förrättningslantmätare, i vissa fall

biträdd av gode män. En strävan har varit att förenkla förfarandet vid fastighetsbildning.

Lagen öppnar möjligheter att dela upp förrättningsarbetet

i etapper så att arbetskrävande och dyrbara åtgärder inte utförs förrän man

fått garantier för att de verkligen blir till nytta. Förrättning får vidare företas

utan sammanträde med sakägarna om stridiga intressen inte finns.

Inom ramen för fastighetsbildningsförrättning skall prövas åtskilliga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:is proposition nr 188 år 1970

rättsliga frågor som enligt nu gällande lagstiftning skall liänskjutas till ägodelningsrätten.

Det är fallet också i fråga om det institut som skall finnas

utöver de egentliga fastighetsbildningsinstituten för prövning i första hand

av gällande fastighetsindelnings beskaffenhet. Institutet kallas fastighetsbestämning.

Den nuvarande fastställelseprövningen slopas genom FBL. För att det

allmännas intressen skall kunna tillvaratas på ett tillfredsställande sätt har

s stället fullfölj dsrätt tillerkänts — utöver sakägare —- också vissa myndigheter,

nämligen överlantmätaren, länsstyrelsen och lantbruksnämnden samt

i fråga om områden där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, byggnadsnämnden.

Inom vissa planområden har byggnadsnämnden ensam klagorätl.

Överinstans över fastighetsbildningsmyndighet är fastighetsdomstolen.

Från denna kan talan föras vidare till hovrätt och högsta domstolen.

Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när uppgiften

om åtgärden förts in i fastighetsregistret. Fastighetsregistreringen ankommer

på fastighetsregistermyndighet. Finner fastighetsregistermyndigheten

att uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning inte kan föras

in i registret på grund av fel eller oklarhet i förrättningen, kan myndigheten

söka rättelse hos fastighetsdomstolen. Detsamma gäller om myndigheten

finner förrättningen vara behäftad med vissa andra grövre fel.

FBL förutsätter en territoriell indelning av landet i verksamhetsområden

för fastighetsbildningsmvndigheterna. Detta utesluter inte att det dessutom

kan finnas enheter med funktionellt avgränsad kompetens.

Arbetet med tillämpningsförfattningar till FBL pågår f. n. inom civildepartementet.

Beslutet om införandet av ett nytt fastighetsregister innebär bl. a. att

ett enhetligt sådant register skall föras för hela landet. Registret skall föras

på en central dataanläggning. Ett särskilt kartverk skall höra till registret.

Fastigheterna skall lägesredovisas genom koordinater i ett för landet gemensamt

system. Kommunerna blir registerområden i det nya registret.

Ett nytt beteckningssystem införs vilket innebär att fastigheterna identifieras

med ett traktnamn och ett registernummer bestående av två sifferkombinationer.

I övrigt är det nya fastighetsregistret inte slutgiltigt utformat. Det fortsatta

utredningsarbetet inom området bedrivs, som nämnts tidigare, av

CFD. Viss försöksverksamhet rörande registret har igångsatts inom Uppsala

län och beräknas pågå under hela 1970. Samtidigt pågår hos landets registerförare

förberedelser för övergång till det nya registret. Förberedelserna

avser bl. a. införandet av det enhetliga beteckningssystemet.

Det nya registret torde komma att innehålla mer information än tidigare

register. Registret kommer att tillhandahålla data som kan behövas på olika

administrativa nivåer alltifrån sådana data som behövs för lokal verksam
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

het såsom fastighetsbildning o. d. till data för planeringen på regional nivå

och riksplanering. Uppgifterna kan genom koordinatregistreringen redovisas

för lämpligt valda enheter eller områden. Detta medför betydligt ökade möjligheter

att nyttiggöra registrets informationsinnehåll.

Ett förslag om redovisning av byggdata i registret har nyligen remissbehandlats

(Ju stencil 1969: 32). Förslag om redovisning av plandata är under

utarbetande.

Beslutet om införande av ADB inom inskrivningsväsendet innebär att ett

register skall föras på en central dataanläggning. I princip skall finnas

endast en inskrivningsmyndighet i varje län.

Genom beslut vid 1969 års vårriksdag har lagts fast riktlinjer för en partiell

omorganisation av den statliga länsförvaltningen (prop. 1970: 103, SU

132, KU 34, rskr 248 och 308). Reformen innebär att den nya länsstyrelsen

får som en huvuduppgift att leda och samordna den samhällsplanering som

bedrivs inom den statliga länsförvaltningen. I planeringsfrågor av regionalpolitisk

betydelse som f. n. handläggs av vissa andra länsorgan övertar

länsstyrelsen beslutanderätten. Länsarkitektkontoret inordnas i länsstyrelsen.

I övrigt blir de olika länsorganen alltjämt fristående från varandra. I

propositionen (s. 139) uttalade departementschefen att frågan om överlanl.- mätarens ställning borde övervägas i samband med behandlingen av lantmiiteriets

organisation. Omorganisationen av den statliga länsförvaltningen

beräknas ske den 1 juli 1971.

Lantmäteri- och stadsmätningstaxorna

Förrättningar och uppdrag som utförs av det statliga lantmäteriet eller

det kommunala mätningsväsendet är i princip självfinansierande genom all.

ersättning för kostnaderna tas ut av sakägare resp. uppdragsgivare. Ersättningen

bestäms enligt vissa taxor vilka bygger på principen om full kostnadstäckning

utom för vissa förrättningar enligt vad som skall utvecklas i

det följande.

För lantmäteriverksamheten i övrigt inom det statliga lantmäteriet ocli

det kommunala mätningsväsendet, dvs. för lantmäteriets del bl. a. fastighetsregistrering,

arkivering, fastställelseprövning och annan tillsynsverksamhet

samt utarbetande av föreskrifter och anvisningar samt för det kommunala

mätningsväsendets del fastighetsregistrering och arkivering in. in.

utgår inga direkta avgifter. Kostnaden för denna del av verksamheten, som

för det statliga lantmäteriets del anslagsmässigt brukar betecknas som myndighetsuppgifter,

stannar alltså i princip på statsverket resp. på vederbörande

kommun.

För förrättningar och uppdrag som utförs av det statliga lantmäteriet ut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

går ersättning till statsverket enligt lantmäteritaxan (1960:332, omtryckt

1966:507, ändrad senast 1969:627). För förrättningar och uppdrag som

utförs av kommuns mätningsorganisation utgår ersättning till kommunen

enligt stadsmätningstaxorna. Därvid skall stadsmätningstaxa I (1960:333,

omtryckt 1966: 508, ändrad senast 1969: 628) tillämpas om kommunen tillhandahåller

hantlangning och markeringsmateriel. I annat fall skall stadsmätningstaxa

II (1960:334, omtryckt 1966:509, ändrad senast 1969:629)

tillämpas. För förrättningar enligt EVL utgår ersättning enligt kungörelsen

(1960: 335) angående ersättning till vissa förrättningsmän för förrättning

enligt lagen den 3 december 1939 (nr 608) om enskilda vägar (kungörelsen

omtryckt 1966: 510 och ändrad senast 1968: 376).

Tre principiellt olika ersättningsformer förekommer i de nämnda taxorna,

nämligen sakersättning, ersättning efter överenskommelse och tidersättning.

Sakersättning tillämpas för förrättningar och uppdrag av relativt enhetlig

natur. Ersättningen utgår med visst belopp, som i taxorna anges i särskilda

tariffer för varje typ av förrättning eller uppdrag. Tarifferna bygger

på beräkningar av kostnaderna för varje förrättnings- eller uppdragstyp.

Behöver åtgärder vidtas som inte förutsatts vid beräkningarna, utgår ersättning

härför enligt särskilda spärregler i tarifferna. Ersättning el ter överenskommelse

tillämpas främst i fråga om mätningsarbeten för upprättande av

karta som underlag för planläggning, dvs. bl. a. triangelmätning, grundkartearbeten

och liknande arbeten, samt för upprättande av förslag till plan.

Tidersättning utgår när annan ersättningsform inte är tillämplig. Ersättningen,

som beräknas efter tidsåtgång i timmar, är differentierad med hänsyn

till kompetensen hos den tjänsteman som deltar i förrättningen.

Vissa förrättningar och uppdrag är avgiftsfria enligt 2 § i resp. taxa nämligen

bl. a. återkallad förrättning som inte föranlett åtgärd på förrättningsstället

samt uppdrag åt överordnad myndighet. Upplysning eller rådgivning

åt statliga och kommunala organ som inte påkallar särskilt undersökningsarbete

är också avgiftsfri.

Ersättning kan nedsättas till sitt belopp efter särskilda grunder när förrättning

återkallas, inställs eller vägras eller när uppdrag inte fullföljs. Detsamma

gäller t. ex. när befintligt kartmaterial kan användas vid förrättning

eller uppdrag, när ersättningen står i uppenbart missförhållande till fastighetens

värde eller till tidsåtgången för förrättningen eller när förrättning

eller uppdrag är av större allmän betydelse. Nedsättning kan också ske i

andra fall när särskilda skäl till nedsättning föreligger.

Lantmäteritaxan innehåller härutöver regler om automatisk nedsättning.

Den automatiska nedsättningen utgör statens generella subvention av ifrågavarande

åtgärd och sker utan särskild framställning. I stadsmätningstaxorna

är i stället motsvarande subvention — som i dessa fall vederbörande kommun

lämnar — redan avdragen från självkostnaden i de upptagna ersätt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

23

ningsbeloppen. Detta brukar uttryckas så att lantmäteritaxan är konstruerad

som bruttotaxa och stadsmätningstaxorna som nettotaxor.

Grunderna för taxorna har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen

(senaste riksdagsbeslutet prop. 1988: 1 bil. 11, JoU 1, rskr 9). Taxorna har

också fortlöpande justerats med hänsyn till kostnadsutvecklingen m. in. En

viss eftersläpning i förhållande till kostnadsutvecklingen föreligger emellertid

f. n. till följd av att äldre taxor tillämpas på förrättningar som påbörjats

före taxejusteringar. Riksdagsbesluten under 1960-talet har inneburit en successiv

minskning av statens andel av kostnaderna. F. n. utgör subventionen

i genomsnitt omkring 20 % för förrättningar för jord- och skogsbruksändamål,

20 % för legaliseringsförrättningar och sammanföringsförrättningar,

50 % för äganderättsutredningar och 15 % för sammanläggningsutredningar.

I samtliga fall avses endast åtgärder utanför detalj planelagd mark. Subvention

förekommer alltså inte inom detaljplanelagda områden och inte heller,

utanför sådana områden, annat än för jord- och skogsbruksändamål eller

för vissa särskilda typer av förrättningar.

Sakägare kan också efter särskild ansökan i -sussa fall få statsbidrag ur

lantmäteriets anslag. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1950:381)

angående statsbidrag till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar in. m.

(ändrad senast 1968: 708), i kungörelsen (1954: 291) om statsbidrag i vissa

fall till förrättningar enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad samt i kungörelsen (1952: 793) angående statsbidrag till enskild

väghållning. Bidragen är behovsprövade. Övergångsvis gäller särskilda

statsbidragsregler för vissa förrättningar i Kopparbergs län. Statsbidrag kan

också i vissa fall utgå enligt kungörelsen (1967: 453) angående statligt stöd

till jordbrukets rationalisering m. m. ur anslag till lantbruksnämnderna för

jord- och skogsbruksförrättningar och enligt vissa andra författningar.

Kostnader

Kostnaderna för lantmäteriets förrättnings- och uppdragsverksamhet har

för budgetåret 1970/71 beräknats till 73 836 000 kr. Intäkterna i verksamheten

för motsvarande tid har beräknats till 62 729 000 kr. Återstående del av

kostnaderna, 11 107 000 kr. finansieras med statsmedel i form av driftbidrag.

Av bidraget belöper 4 308 000 kr. på taxans nedsättningsregler,

3 069 000 kr. på avgiftsfri skiftesverksamhet i Kopparbergs län, 3 470 000

kr. på att äldre taxa tillämpas på vissa ärenden och 220 000 kr. på statsbidrag

som utbetalas av lantmäteristyrelsen.

Kostnaderna för annan verksamhet än förrättnings- och uppdragsverksamhet

har för budgetåret upptagits till 28 588 000 kr. Denna verksamhet finansieras

helt med anslag. Anslag utgår med 4 253 000 kr. för lantmäteristyrelsens

myndighetsuppgifter, 18 219 000 kr. för länslantmäterikontorens

myndighetsuppgifter och 6 116 000 kr. för kostnadsfria uppdrag m.m. inom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

förrättningsorganisationen. Av det för länslantmäterikontoren angivna kostnadsbeloppet

beräknas 10 349 000 kr. utgöra kostnader för fastställelseprövning

av förrättningar, fastighetsregistrering — inklusive uppläggande av

nytt fastighetsregister — och arkivering.

Motsvarande kostnadsuppgifter för det kommunala mätningsväsendel

finns inte tillgängliga. Med ledning av uppgift om taxeintäkterna kan emellertid

kostnaden för förrättningsverksamheten uppskattas till omkring 20

milj. kr.

Utredningsförslaget

Inledning

Enligt utredningen kan syftet med lantmäteriverksamheten sammanfattningsvis

sägas vara att dels under beaktande av samhällets krav på en

lämplig disposition av landets jord skapa ett ändamålsenligt fastighetsbestånd,

dels tillrättalägga oklarheter rörande befintliga fastigheter, dels

tillhandahålla data om den fasta egendomen, dels lämna service, främst

åt kommunerna, i fråga om vissa huvudsakligen tekniska arbetsuppgifter

som ligger vid sidan av fastighetsbildningsverksamheten och ingår i bl. a.

byggprocessen. Uppgiften att skapa ett ändamålsenligt fastighetsbestånd

innefattar bl. a. att bilda nya fastigheter för bebyggelse och etablering av

förelag m. m., att förbättra fastighetsbeståndet för rationalisering av jordbruk

och skogsbruk samt för exploatering och sanering av bebyggelseområden

m. m. samt att skapa sammanslutningar eller andra former för

samverkan mellan fastigheter. Oklarheter rörande befintliga fastigheter

tillrättaläggs genom att frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet och

frågor om servitut avgörs eller äganderättsutredningar verkställs.

Organisationen för denna verksamhet bör enligt utredningen byggas upp

så att främst följande krav tillgodoses, nämligen dels att fastighetsbildningsmyndigheten

får en helt opartisk ställning, dels att organisationen

kan medverka till att uppfylla de mål som samhället uppställer inom markoch

näringspolitik, dels att kommunernas serviceintressen tillgodoses.

Huvudmannaskap och principlösning

Utredningen har som huvudfråga övervägt om lantmäteriverksamheten

i fortsättningen skall bedrivas under enhetligt statligt eller enhetligt kommunalt

huvudmannaskap, eller om huvudmannaskapet skall vara delat

mellan stat och kommun. Övervägandena bygger på vissa undersökningar

som gjorts inom några regioner rörande konsekvenserna av skilda organisationsalternativ

samt på resultatet av särskilda utredningar som gjorts

av arbetsgrupper inom utredningen (se bl. a. s. 83—90 i betänkandet).

En utgångspunkt för övervägandena har varit att man genom FBL får en

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970 25

för all fastighetsbildning gemensam lag. Lagens uppbyggnad blir enligt

utredningen i stor utsträckning avgörande för den nya organisationen.

Redan det förhållandet att lagen blir enhetlig för land och stad gör del

enligt utredningen naturligt att en för landet enhetlig organisation byggs

upp. En enhetlig lagtillämpning åstadkoms vidare bäst genom en enhetlig

organisation som omfattar hela landet. FBL ger nya långtgående medel

att ändra fastighetsindelningen. Fastighetsbildningsmyndighetens ställningstaganden

får konsekvenser liknande domstolsavgöranden. Höga krav måste

därför ställas i fråga om förrättningsmannens utbildning, erfarenhet och

rutin. Specialisering är numera nödvändig. Sådan kräver omfattande arbetsunderlag.

Den enskilda tjänstemannens praktiska verksamhet bör, särskilt

under de första verksamhetsåren, formas med tanke på möjligheterna till

praktisk förkovran. Detta kan lättast uppnås inom en riksomfattande organisation.

Fastighetsbildningsmyndigheten måste ha en helt opartisk ställning.

Det är också utomordentligt angeläget att den också uppfattas som

helt obunden. Utredningen finner att en statlig organisation bäst tillgodoser

detta krav.

Kraven på samordning och samverkan med skilda kommunala organ är

betydande i fråga om sådana insatser som hänger samman med kommunernas

ansvar inom mark-, planerings- och bostadsbyggnadssektorerna,

framhåller utredningen. En stor del av verksamheten inom dessa sektorer

utgörs emellertid av tekniska åtgärder som inte ingår i fastighetsbildningen.

Det är just i fråga om sådana åtgärder som ett krav på snabba och

tidsmässigt samordnade insatser gör sig mest gällande. Enligt utredningens

uppfattning är det inte nödvändigt att ifrågavarande tekniska

uppgifter organisatoriskt vävs samman med fastighetsbildningsuppgifterna.

Tvärtom anser utredningen att det skulle vara en fördel för en kommun om

mätningsorganen, dvs. organ som handhar dessa tekniska uppgifter, skiljs

från fastighetsbildningsorganen. Mätningsorganen skulle nämligen därigenom

kunna inordnas i den kommunala förvaltningen utan hänsyn till jävsynpunkter.

Utredningen finner att en samverkan mellan kommunala

mätningsorgan och en statlig fastighelsbildningsorganisation i fråga om

de tekniska inslagen väl kan tillgodose såväl ett krav på snabb handläggning

som andra samordningskrav. I detta sammanhang erinras om uttalanden

under förarbetena till FBL av innebörd att fastighetsbildningsmyndigheten

givetvis skall sörja för en fullständig utredning i ett fastighetsbildningsärende

men att utredningsarbetet i viss utsträckning kan ha vidtagits

redan innan fastighetsbildningsärendet anhängiggjorts hos myndigheten.

Särskilt i sådana fall som gäller fastighetsbildning inom exploateringsområden

kan t. ex. genom kommunens försorg mycket av utredningsarbetet

vara förberett. Myndighetens arbete kommer då närmast att bli en formell

kontroll och granskning av arbetet, vilket gör att fastighetsbildningsproceduren

kan ske mycket snabbt (prop.1969: 128 s. B 220). Utredningen för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

utsätter för sin del att fastighetsbildningsärenden av betydelse för den

kommunala bebyggelseutvecklingen skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten

med största skyndsamhet. Normalt skall sådant ärende avgöras

inom en månad efter det att ansökan getts in.

På andra områden, främst på jordbrukets och skogsbrukets, krävs enligt

utredningens mening fastighetsbildningsinsatser av övervägande statlig

natur. Utredningen motiverar denna uppfattning genom att bl. a. peka på

behovet av intim samverkan mellan det statliga rationaliseringsorganet

på området och f astighetsbildarna och av specialistmedverkan vid stora proj ekt

av regional omfattning och av engångsnatur. Utredningen menar att dessa

behov inte godtagbart kan tillgodoses annat än i en statlig organisation

som omfattar hela landet.

Ytterligare talar enligt utredningens mening för en statlig organisation

att den övervägande delen av fastighetsbildningsverksamheten i dag handhas

av det statliga lantmäteriet och att därför en helt statlig organisation —

med redan befintliga organ som kärna — skulle kunna enkelt genomföras.

I fråga om möjligheterna att dela huvudmannaskapet för fastighetsbildningen

mellan stat och kommun har utredningen avvisat tanken att tilllämpa

skilda system inom en och samma kommun, att dela huvudmannaskapet

efter kommuntyp eller efter kommunstorlek eller att ge kommunerna

valfrihet att ombesörja fastighetsbildningen med skyldighet för staten att

svara för uppgiften i övriga fall. En uppdelning enligt någon av dessa

territoriella grunder skulle, särskilt i sistnämnda fall, leda till stora svårigheter

för den i dessa fall nödvändiga statliga organisationen. Dennas verksamhetsområde

skulle inte kunna bestämmas efter rationella grunder utan

skulle tvärtom kunna antas bli högst orationellt avgränsat och sammansatt

samt sannolikt successivt krympande. Olägenheterna härav skulle få bäras

främst av de svagare kommunerna utan resurser att själva svara för fastighetsbildningen.

Utredningen avvisar även möjligheterna till en funktionell

uppdelning i en kommunal organisation för tätortsverksamhet och en

statlig för jord- och skogsbruksärenden. Betydande svårigheter skulle enligt

utredningen föreligga att avgränsa arbetsuppgifterna mellan de två organnisationerna.

Utredningen finner alltså varken en territoriell eller funktionell

uppdelning lämplig.

Enligt utredningen skulle en helt kommunal organisation medföra betydande

svårigheter och nackdelar. Endast i en sammanhållen organisation

kan sålunda specialister och avancerade tekniska hjälpmedel disponeras

ändamålsenligt och smidigt. En helt kommunal organisation skulle vidare

innebära att ett stort antal små och orationella enheter inrättades, något som

skulle innebära ett mindre golt utnyttjande av samhällets resurser för ändamålet.

En av de tidigare nämnda arbetsgruppernas utredning visar att med

en helt kommunal organisation de lokala enheterna i drygt hälften av fallen

skulle få endast en högskoleutbildad arbetskraft. Samverkan mellan kom
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970

27

muner, genom kommunalförbund eller avtal, skulle fordras av sådan omfattning

att den knappast torde kunna åstadkommas utan tvångslagstiftning.

Särskilt för mindre kommuner och för kommuner inom glesbygdsområden

skulle en kommunal lösning få synnerligen ogynnsamma konsekvenser, inte

minst genom den ekonomiska börda som skulle läggas på dem. En kommunal

lösning skulle även medföra synnerligen besvärliga problem vid själva

genomförandet.

En väl fungerande fastighetsredovisning, liksom den härpå byggande inskrivningen

av äganderätter och andra rättigheter avseende den fasta

egendomen, är en nödvändig service från samhället, framhåller utredningen.

Det är enligt utredningen uppenbart att fastighetsredovisningen i princip bör

vara en statlig angelägenhet. Det nya registrets karaktär och utnyttjande av

ADB i registrerings- och informationsprocessen förutsätter ett långtgående

centralt inflytande och medger endast obetydliga lokala variationer. Vid registreringen

och vid användningen av registret är tillgång till de grundläggande

arkivakterna oundgängligen nödvändig. En organisatorisk och lokalmässig

samordning av fastighetsregistret och registerarkivet är, anser utredningen,

därför ofrånkomlig. Kraven på registerarkiven talar för relativt

stora arkiv. Utredningen finner vidare sambandet mellan fastighetsbildning

och fastighetsregistrering vara högst påtagligt och erinrar därvid bl. a.

om fastighetsregistermyndighetens befogenhet att i vissa fall söka rättelse

i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut. Detta förhållande

bör föranleda en organisatorisk sammanknytning av fastighetsbildningsmyndighet

och registermyndighet, låt vara att myndigheterna med hänsyn

till registermyndighetens kontrollfunktion bör förläggas till skilda organisalionsdelar.

Med stöd av de synpunkter som sammanfattningsvis redovisats i det föregående

kommer utredningen fram till följande principiella ställningstagande

i huvudmannaskapsfrågan.

Arbetsuppgifter av rättslig karaktär, i första hand fastighetsbildning,

fastighetsbestämning och fastighetsregistrering samt förrättningsverksamhet

för fastighetssamverkan, bör handhas av ett statligt lantmäteriorgan

som omfattar hela landet, medan mätningsverksamhet, knuten till markexploatering

och bostadsbyggande men utan direkt samband med fastighetsbildning,

i princip bör vara en kommunal uppgift. Avvikelser från den

arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ som betingas av denna

principiella uppdelning bör emellertid kunna förekomma. Sålunda bör

kommunerna, om de så önskar och det i övrigt anses praktiskt, kunna svara

för sådan mätningsverksamhet som ingår i förrättningar och för annan förberedande

verksamhet. Å andra sidan bör det statliga lantmäteriorganet

vara skyldigt att åt kommuner som så önskar ge service i mättekniska

frågor utan anknytning till förrättningsverksamheten.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Ställningstagandet innebär alltså i princip valfrihet för kommun att anlita

statliga organ för all lantmäteriverksamhet, att genom egna organ ombesörja

fristående mätningsverksamhet medan statligt organ anlitas för

förrättningsverksamhet och fastighetsregistrering eller, slutligen, att genom

egna organ ombesörja förutom fristående mätningsverksamhet även

mätningstekniska och andra förberedande avsnitt i förrättningsarbetet.

Den samverkan mellan statliga och kommunala organ som aktualiseras

i sistnämnda fall föreslås reglerad genom avtal. Både uppgiftsfördelning och

kostnadsfrågor förutsätts bli reglerade i sådana avtal.

Organisation

Utredningen finner att den riksomfattande statliga lantmäteriorganisationen

liksom hittills bör vara uppdelad på tre nivåer, lantmäteristyrelsen

med centralförvaltningen, överlantmätarna med länslantmäterikontoren

samt, i stället för nuvarande lantmäteridistrikt, lantmäteriregioner med

region- och lokalkontor.

Uppgiftsfördelningen mellan nivåerna följer delvis av lagstiftningen. Inom

fastighetsbildningsprocessen skall sålunda de regionala och lokala kontoren

svara för förrättningarna och överlantmätaren för det allmännas efterbevakning

av fastighetsbildningsbesluten. Organisatoriska krav leder enligt

utredningens mening till att fastighetsregistermyndigheten förläggs till

länsplanet. Tillsynsuppgifter och andra styrande och myndighetsutövande

funktioner bör liksom f. n. fördelas mellan centralorganet och länsorganen.

Till myndighetsuppgifterna hänför utredningen åligganden att göra utredningar

och avge yttranden till domstolar och administrativa myndigheter,

deltagande i handläggning av ärenden hos annan myndighet, överlantmätarens

bevakning av allmänintressena i anslutning till fastighetsbildningsmyndigheternas

beslut, utvecklingsarbete rörande tillämpnings- och metodikfrågor

samt utarbetande av föreskrifter, råd och anvisningar rörande

spörsmål inom lantmäteriets verksamhetsområden. Även fastighetsbildningsväsendets

initiativ- och samordningsuppgifter och viss rådgivnings- och upplysningsverksamhet

till statliga och kommunala organ samt till allmänheten

bör anses såsom en allmän myndighetsuppgift. Sistnämnda uppgifter faller

emellertid till viss del på lantmäteriregionerna. I fråga om tekniska insatser

anför utredningen att nya metoder och ny teknik inom de geodetiska

och fotogrammetriska områdena och inom bildteknik och kartframställning

samt möjligheterna att för olika verksamheter utnyttja ADB talar för att åtskilliga

delmoment med fördel utförs inom organisationsenheter med relativt

stora verksamhetsområden, i vissa fall länen, i andra fall hela landet.

Centralorganet — lantmäteristyrelsen och centralförvaltningen — bör

enligt utredningen fullgöra tre huvudfunktioner, en styrande funktion, en

servicefunktion och en myndighetsfunktion. Den i egentlig mening styrande

funktionen inrymmer frågor om målinriktningen för verkets arbete, utveck
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970

29

ling, rådgivning, samordning och dokumentation samt direkt administrativa

uppgifter. Vissa, främst tekniska, moment i den av organisationen i

övrigt bedrivna produktionen utförs lämpligen inom enheter som kan betjäna

hela landet och dessa bör ingå i centralorganet som härigenom får en

servicefunktion inom produktionen. I myndighetsfunktionen ingår bl. a. att

utfärda tillämpningsföreskrifter för förrättnings- och mätningsverksamheten

samt att meddela vissa beslut i fråga om fastighetsregistreringen.

Den bästa totaleffekten av centralorganets arbete erhålls enligt utredningen

om verksamheten samlas i avdelningar, avgränsade efter ämnesfunktioner.

Fyra sådana enheter föreslås, nämligen avdelningen för fastighetsbildning,

avdelningen för fastighetsinformation, tekniska avdelningen och

administrativa avdelningen. Verkschefen bör till sitt förfogande få ett stabsorgan

för verksplanering, samordningsuppgifter och information. För de

arbetsuppgifter, som genomförandet av en ny fastighetsbildningslag innebär

föreslås ett tillfälligt stabsorgan, en utvecklingsenhet.

Lantmäteriet kan karakteriseras som ett allmänt serviceorgan på fastighetsbildnings-,

fastighetsregistrerings- och mätningsområdena, framhåller

utredningen. Det är därför angeläget med intima kontakter med de skilda

kundkretsarna så att föreliggande behov och aktuella utvecklingslinjer kan

beaktas. Detta talar enligt utredningens mening för att centralorganet får en

styrelse med lekmannainslag. I styrelsen bör kommunerna och landsbygdsnäringarna

vara företrädda. Verkschefen bör vara ordförande. Styrelsen

bör i övrigt bestå av fyra ledamöter som utses av Kungl. Maj :t.

För att trygga expertsamverkan med olika grenar av samhället och näringslivet

föreslår utredningen dessutom att sakkunningorgan — råd —

knyts till lantmäteristyrelsen. Sålunda föreslås ett råd för fastighetsteknik,

ett för fastighetsvärdering och ett för fastighetsinformation.

Länsorganet bör enligt utredningen ha i princip samma uppgifter som

redan är knutna till överlantmätaren, dvs. i huvudsak lednings-, service- och

myndighetsfunktioner. Utredningen framhåller emellertid att vissa förändringar

följer med FBL och att lagen kommer att ställa ökade krav på ledningen

av verksamheten inom länet och på service gentemot både regionaloch

lokalorgan och allmänhet.

Utredningen föreslår vidare att fastighetsregistreringen helt förläggs till

länslantmäterikontoret. överlantmätaren blir alltså enligt förslaget registermyndighet

inom hela länet.

Utredningen föreslår att de nuvarande 110 lanlmäteridistrikten ersätts

med 88 lantmäteriregioner med region- och lokalkontor. I betänkandet redovisas

ett detaljerat förslag till sådan regionindelning (se bl. a. bil. 4 till betänkandet).

De regionala och lokala lantmäteriorganen beskrivs av utredningen som

organisationens kärna. De skall som fastighetsbildningsmyndighet handha

fastighetsbildningen och dessutom bl. a. svara för förrättningsverksamhet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr iS8 år 1970

och en vidsträckt service av teknisk och annan art. Utredningens ställningstagande

i fråga om huvudmannaskapet ger kommunerna möjlighet att efter

eget val i viss utsträckning svara för tekniska inslag och annat förberedande

arbete i förrättningar. Utredningen tar med några typfall upp frågan hur

detta samarbete närmare är tänkt.

Gränserna mellan lantmäteriregionerna bör i framtiden kunna ändras

smidigare än vad som nu är fallet, anför utredningen. Intresset bör enligt

utredningen i första hand inriktas på lokalisering av kansliorter. Utredningen

föreslår ett glesare nät med regionkontor och ett tätare med lokalkontor,

vilka skall lyda under regionkontoren och främst underlätta lantmäteriets

möjligheter att lämna teknisk service åt de kommuner som så önskar. Tätheten

av detta lokala nät blir beroende av kommunernas efterfrågan på tekniska

tjänster från lantmäteriet. Utredningen föreslår att det inom ramen

för de organisationsprinciper som antas av statsmakterna bör ankomma på

lantmäteristyrelsen att besluta om kansliorter och om indelning i regioner.

Utöver de regionala och lokala enheterna bör specialenheter av i huvudsak

nuvarande karaktär inrättas.

Taxe- och kostnadsfrågor

Kostnaderna för den verksamhet som bedrivs inom ramen för de allmänna

myndighetsuppgifterna —- innefattande även ärenden rörande fastighetsregistrering

— bör enligt utredningen uppenbart bestridas av allmänna

medel genom anslag över statsbudgeten. Dessa uppgifter utförs främst inom

centralorganet och inom länslantmäterikontoren.

I fråga om förrättningsverksamheten anför utredningen att denna i

princip utförts på ansökan av enskild part och medför fördelar — ofta

betydande sådana — för berörda markägare. Det synes självklart att dessa

skall bära en stor del av de med arbetet förenade kostnaderna. Samhället

har emellertid också ett klart intresse både av att det föreligger ordnade

förhållanden i fråga om fastighetsindelningen och av att det råder kongruens

mellan markanvändning och fastighetsindelning. Detta sammanhänger

bl. a. med fastighetskrediternas stora betydelse i samhällsekonomin.

Fastighetsindelningens anpassning till markanvändningen är alltså av

väsentligt intresse för fastighetsägare, inteckningshavare och innehavare

av särskilda till fastigheterna knutna rättigheter men också för det allmänna

och för näringslivet. På landsbygden finns emellertid ett visst, av taxesättningen

betingat motstånd mot åtgärder av den här arten. Bl. a. kommer

arrendeavtal till användning som alternativ till avstyckning av mark för

nybebyggelse. Detta gäller särskilt fritidsbebyggelsen.

Det ligger vidare i samhällets intresse att fastighetsbestämnings- eller

fastighetsbildningsåtgärder kommer till stånd på ett så tidigt stadium som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

31

möjligt och utförs på ett sätt som förhindrar framtida oklarheter. Härigenom

kan senare processer och förnyade prövningar undvikas eller i varje

fall förenklas. Kraven på förfarandet måste därför ofta ställas högre än vad

som kan antas vara i de direkt berörda parternas näraliggande intresse.

Underlåtenhet att i tid råda bot på oklarheter och splittring i fastighetsindelningen

kan föranleda behov av väsentligt större insatser i framtiden

när svårigheterna successivt ackumulerats. ÄUL och tillämpningen av

denna är ett vältaligt bevis härpå. Under senare tid har på landsbygden

märkts en tendens från markägarnas sida att undvika att begära också

lantmäteriåtgärder av sådan preventiv karaktär som åsyftas här. Anledningen

härtill uppges ofta vara att de aktuella fördelarna med erforderliga

åtgärder inte anses stå i rimlig proportion till de därmed förenade

kostnaderna.

För fastighetsbildningsinsatser som syftar till jord- och skogsbrukets

rationalisering finns det särskild anledning till stimulans från statsmakternas

sida.

I sammanhanget bör också beaktas att PBL för in vissa nya moment i

lantmäteriverksamheten. Lagen innebär sålunda att fastighetsrättsliga

frågor av vissa typer som hittills avgjorts av domstol i stället kommer

att prövas vid förrättning enligt lagen. Vidare ges kraftigt ökade tvångsmöjligheter

när det gäller att genomföra en fastighetsbildningsåtgärd och det

allmänna får initiativrätt till förrättningar i vissa fall.

Kostnadsfördelningsfrågan måste också ses mot bakgrunden av taxesättningen

för andra myndigheters insatser av liknande art. Anknytningen

till domstolssidan har redan berörts. När det gäller fastighetsbildning

som ett led i genomförandet av samhällets plan- och jordpolitiska intentioner

kan jämförelser göras med länsstyrelserna, byggnadsnämnderna

och lantbruksnämnderna. För de delar av den mot samma samhällssektor

inriktade verksamheten som ligger utanför lantmäteriet finner man att dessa

är föga avgiftsbelastade.

Tillsammantaget bör enligt utredningen de anförda synpunkterna föranleda

att det allmänna genom generella regler svarar för en del av kostnaderna

för förrättningsverksamheten. Vid bedömning av hur stor del av

kostnaderna som skall stanna på statsverket torde åtskillnad böra göras

mellan å ena sidan förrättningsverksamhet som syftar till nybildning

av fastigheter och å andra sidan övrig förrättningverksamhet. I det förra

fallet ingår förrättningen oftast som ett led i exploatering av mark för

olika bebyggelseändamål. Med hänsyn till att värdet på byggnadsmark

regelmässigt är högre än värdet på annan mark får det anses vara motiverat

att upprätthålla krav på en större genomsnittlig kostnadstäckning

beträffande förrättningar för nybildning av fastighet än beträffande övriga

förrättningar. För att syftet med förrättningsverksamheten inte skall äventyras

synes en skälig fördelning av kostnaderna vara att det allmänna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

i det förra fallet svarar för 20 % och i det senare fallet för 40 % av lantmäteriets

självkostnader för förrättningsverksamheten.

Förutom den generella nedsättningen av förrättningskostnaderna föreskår

utredningen aLt nuvarande regler om s. k. särskild nedsättning behålls.

Del av utredningen föreslagna samarbetet mellan statliga och kommunala

organ i fråga om i fastighetsbildningen ingående teknisk verksamhet

in. m. aktualiserar frågan om principerna för den ekonomiska uppgörelse

som behövs vid sådant samarbete. Utredningen anser att den del

av de totala förrättningskostnaderna som skall finansieras över statsbudgeten

skall vara oberoende av om tekniska och andra insatser utförs av

statligt organ eller genom kommunernas försorg. I förhållande till sakägarna

bör lantmäteri et svara för debiteringarna och uppbära den totala

ersättningen. Av ersättningsbeloppet skall lantmäteristyrelsen i förekommande

fall till vederbörande kommun betala ut vad som svarar mot

kommunens insats i ärendet. Viss del, förslagsvis hälften, av kommunens

löpande kostnader för stomnät och primärkarta bör bäras av fastighetsbildningen

och därför normalt ersättas.

Kostnaderna för lantmäteriets service i mättekniska, planläggningslekniska

och fastighetsrättsliga frågor utan anknytning till förrättningsverksamheten

bör enligt utredningen debiteras efter självkostnaderna.

Beträffande denna verksamhet kan nämligen de tidigare framförda synpunkterna

på kostnadsfördelningen mellan staten och sakägarna inte

anföras. Arbetet bedrivs dessutom ofta i konkurrens med andra företag

och organ.

Genomförandefrågor

Den nya organisation som utredningen föreslår bör enligt utredningen

i huvudsak träda i funktion samtidigt med den nya fastighetsbildningslagen

dvs. den 1 januari 1972. Omorganisationen av centralorganet bör dock

genomföras tidigare, förslagsvis den 1 juli 1971.

Utredningens förslag innebär att lantmäteriet måste tillföras personal

som svarar mot de från andra organ överflyttade arbetsuppgifterna. Denna

personal bör rekryteras från kommunerna. Utredningen väntar sig emellertid

att åtskilliga större kommuner kommer att behålla ett redan etablerat

kontor för mättekniska uppgifter, varför en stor del av den personal som

nu är engagerad inom kommunernas mätningsväsen inte kommer att beröras

av den föreslagna omläggningen.

Alla tjänster som skall nybesättas i anledning av omorganisationen bör

så långt möjligt tillsättas i ett sammanhang. En statskommunal tillsättningsnämnd

föreslås för handläggning av tjänstetillsättningsärendena i samband

med övergången. För frågor som hör samman med statens övertagande

av viss kommunal utrustning föreslås en liknande utrustningsnämnd bli

utsedd.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

33

Reservation

Mot utredningens förslag har ledamöterna Järdler, Olsson och Petersson

med instämmande av experten Ekström reserverat sig.

Reservanterna understryker fastighetsbildningens samband med planoch

byggnadsväsendet och behovet av intim och smidig samverkan mellan

de organ som handlägger detaljplanering, byggnadslovsprövning och fastighetsbildning.

Den av utredningen föreslagna lösningen skulle innebära

en klar försämring i jämförelse med nuläget i de kommuner som har

egna stadsingenjörskontor. Det är nämligen inte realistiskt, säger reservanterna,

att räkna med att de övriga parterna i exploateringsprocessen,

samtliga kommunala, skulle kunna hålla så intim kontakt med en statlig

myndighet som man nu har med stadsingenjören. Inte heller kontakter

i motsatt riktning torde bli så vanliga. Härvidlag skulle såväl psykologiska

som tids- och lokalmässiga faktorer spela in. Följden torde bli att

fastighetsbildningsmyndighetcn i stort sett inte skulle engageras annat än på

ett strikt formellt plan, vilket skulle få besvärande konsekvenser för planläggning

och plangenomförande.

Reservanterna är också kritiska mot en anordning som innebär att

fastighetsbildningen skulle bli ett statligt monopol under det att i fastighetsbildningen

ingående arbetsmoment av teknisk och förberedande art

i ett stort antal förrättningar skulle utföras av kommunala organ. Även om

man därvid i huvudsak skulle kunna behålla en rationell arbetsgång med

samtidig handläggning av tekniska och formella arbetsmoment, kommer,

säger reservanterna, arbetsprocessen i så fall väsentligen att styras och

utföras av det organ som har de tekniska resurserna, nämligen det kommunala.

Den statliga fastighetsbildaren skulle inte få nämndvärd reell möjlighet

att påverka de tekniska och utredande arbetsmomenten. Fastighetsbildningen

skulle härvid i åtskilliga fall säkerligen komma att reduceras till

en ren formalitet, något som inte kan vara ägnat att stärka rättssäkerheten.

Om fastighetsbildningsmyndighetcn i stället väljer att själv utföra eller i

detalj kontrollera av kommunen levererade uppgifter kan ett betydande

dubbelarbete knappast undvikas. Enligt reservanternas mening är sambandet

mellan tekniska och rättsliga frågor i fastighetsbildningen så starkt, att

svåra olägenheter kan uppstå om dessa skiljs åt.

Reservanterna anser att kommunala lantmäteriorgan, som under de

senaste decenniernas intensiva samhällsbyggande bevisat sin effektivitet,

bör bevaras intakta samtidigt som det statliga lantmäteriet bevaras och inriktas

på uppgifter som det är väl ägnat att fullgöra. Genom att ge kommunen

frihet att välja mellan statlig och kommunal fastighetsbildning skulle

man dessutom skapa något av en konkurrenssituation, som kan verka stimulerande

på såväl statliga som kommunala fastighetsbildningsenheters

insatser. De krav som utredningen ansett böra föranleda en statlig fastighetsbildningsorganisation

kan enligt reservanterna tillgodoses även med en

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samtl. Nr 188

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

lösning som innebär att kommunala organ ombesörjer en väsentlig del av

fastighetsbildningen. En sådan lösning skulle också enligt reservanternas

mening ge en större garanti för erforderlig resurstilldelning.

Reservanterna föreslår — med fasthållande vid utredningsförslagets

grundprincip om ett generellt statligt ansvar för fastighetsbildningen på det

lokala planet — att kommun skall ha rätt att inrätta egen fastighetsbildningsmyndighet

efter anmälan till Kungl. Maj :t. Sådan myndighet skall

kunna vara gemensam för två eller flera kommuner. Vid ikraftträdandet av

reformen — som även reservanterna förutsätter skall ske den 1 januari

1972 .— skall enligt reservanternas förslag kommun få inrätta fastighetsbildningsmyndighet

för hela kommunen eller del av denna om kommunal

fastighetsbildning vid nämnda tidpunkt förekommer inom kommunen. Vid

kommunsammanläggning därefter skall enligt förslaget den nya kommunen

ha rätt att omedelbart få överta fastighetsbildningen inom hela kommunens

område, om kommunal fastiglietsbildningsmyndighet finns inom någon

av de kommuner som ingår i sammanläggningen. Reservanterna förutsätter

att statliga enheter skall finnas i anslutning till länslantmäterikontoren

och i vissa fall även lokalt. Dessa enheter skall fungera som fastighetsbildningsmyndigheter

i kommuner som saknar egen sådan myndighet.

Normalt skall de också handlägga förrättningar för jordbruks- och skogsbruksändamål.

Det statliga överinseendet över de kommunala fastighetsbildningsorganen

bör enligt reservanterna liksom f. n. ligga på riksnivå och hos lantmäteristyrelsen.

I fråga om fastighetsregistreringen ansluter sig reservanterna i huvudsak

till utredningsförslaget. De föreslår dock att kommun, efter prövning

av Kungl. Maj :t, skall få inrätta egen fastighetsregistreringsmyndighet om

särskilda skäl föreligger. Sådana skäl förutsätts föreligga för vissa större

kommuner med egen fastighetsbildningsmyndighet. Reservanterna anser

vidare att överförandet av registren från viss kommun till överlantmätaren

bör ske antingen innan uppläggandet av det nya registret börjat eller efter

det att det helt genomförts för kommunen. Tidpunkten för överförandet

föreslås därför bli fastställt av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall efter hörande

av kommunstyrelsen.

Byggnadsnämnderna föreslås generellt få samma ansvar för uppgifterna

inom mätningsväsendet som de har f. n. inom vissa, företrädesvis större,

kommuner.

Reservanterna räknar med att ett genomförande av deras förslag kommer

att medföra en viss förskjutning från statlig till kommunal förrättningshandläggning,

men att denna förskjutning kommer att bli relativt måttlig.

Den statliga personal som kan behöva omplaceras bör ofta antingen kunna

söka kommunal tjänst i orten eller förflyttas till annan statlig tjänst. Reservanterna

föreslår att berörda kommuner uppmanas att vid tjänstetillsättning

lämna företräde till sådan statlig personal.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kiingl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Remissyttrandena

Sammanfattning av remissinstansernas inställning i huvudfrågorna

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet utredningens förslag beträffande

centralorganet. I stort sett godtas även den principiella utformningen

av lantmäteriorganen på länsnivå.

I fråga om verksamheten på regional och lokal nivå accepteras genomgående

utredningens synsätt, att från fastighetsbildningen fristående mätningsver

k samhet m. m. i princip bör vara en kommunal uppgift

men att valfrihet bör föreligga för kommun att anlita statliga lantmäteriorgan

för verksamheten. Däremot anförs vitt skilda synpunkter i frågor som

rör förrättningsverksamheten och fastighetsregistreringen.

Mycket grovt kan remissinstanserna med hänsyn till sin inställning till

frågan om huvudmannaskapet för de loka la fastighet sbildningsorganen

indelas i fyra grupper.

Den första gruppen utgörs av instanser som i princip eller från de synpunkter

remissinstanserna företräder ansluter sig till utredningsförslaget.

I gruppen ingår Svea hovrätt, statskontoret, kammarkollegiet, RRV, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna — med

undantag för överlantmätaren i Kopparbergs län — länsstyrelserna i Stockholms,

Kalmar, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens län, LO, Lantmäteriets tjänstemannaförening,

statst jänstemannaförbundet samt omkring 40 kommuner.

Den andra gruppen innefattar instanser som tillstyrker reservanternas förslag

eller anser, att detta förslag med modifieringar bör läggas till grund

för en ny organisation. Till gruppen hör byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Västmanlands län, föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare, Hyresgästernas Riksförbund, HSB, Skånska drätselkammareförbundet,

SAR, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Svenska

kommunförbundet, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen,

SVR, SABO, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges kommunala mätningsteknikers

förening, SKIL samt ca 120 kommuner. Reservanternas förslag

stöds även i uttalanden från fem konferenser som anordnats i Svenska

kommunförbundets regi.

Denna grupp innefattar emellertid rätt skilda uppfattningar beroende på

bl. a. att man uppfattat innebörden i reservanternas förslag på olika sätt. I

flera fall framhålls t.ex. att i stort sett nuvarande ordning kan bibehållas

genom reservanternas förslag. I andra fall åsyftas med för reservationsförslaget

ett överförande av uppgifter i stor omfattning från statliga till kommunala

organ. Vissa av de nämnda remissinstanserna åter anser att reservanternas

förslag bör modifieras så att större kommuner åläggs skyldighet

att svara för fastighetsbildningsuppgifterna. Heit kommunalt huvudmanna
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

skap föreslås av Statens planverk — med eventuellt undantag för viss verksamhet,

främst i Kopparbergs län — samt SBEF. RAK anser att ett överförande

till kommunala enheter bör eftersträvas.

I en tredje grupp kan sammanföras instanser som varken biträder utredningens

förslag eller reservanternas förslag men som uttalar sig för ett delat

huvudmanskap. Till gruppen hör länsstyrelsen i Östergötlands län, överlantmätaren

i Kopparbergs län, SACO, RLF, Skogsindustriernas samarbetsutskott,

STF, SLF och ett 10-tal kommuner. Olika riktlinjer för en sådan

uppdelning föreslås.

Till den fjärde gruppen hör de instanser som avstått från bestämda uttalanden

i fråga om huvudmannaskapet för fastighetsbildningsorganen,

nämligen CFD, avtalsverket, riksarkivet, domänverket, naturvårdsverket,

Svenska bankföreningen, TCO och ett par kommuner.

Sveriges lantbruksförbund anser att det inte finns något behov av den

genomgripande omorganisation som utredningen föreslår.

Vissa av remissinstanserna har först i andra hand biträtt förslag till en

omorganisation eller redovisat egna förslag. I första hand har dessa remissinstanser

i stället förordat att frågan bereds ytterligare före ett slutgiltigt

ställningstagande eller att provisoriska regler, grundade på nu gällande förhållanden

utfärdas för en övergångsperiod. Ett par instanser anser att det

kan ifrågasättas om genomförandet av en ny lagstiftning m. m. lämpligen

bör kombineras med en mera omfattande organisationsförändring.

Det övervägande antalet remissinstanser innefattar i sitt ställningstagande

även frågan om fastighetsregistre ringens organisation

Även reservanternas förslag i denna del har i stor utsträckning getts olika

innebörd, framför allt i yttranden från kommuner. Några remissinstanser

som förordat avsteg från utredningsförslaget eller tillstyrker reservanternas

förslag i fråga om fastighetsbildningen, förordar utredningsförslaget

beträffande fastighetsregistreringen. Två av de i den fjärde gruppen upptagna

instanserna uttalar sig i frågan om fastighetsregistreringens organisation.

CFD avstyrker och riksarkivet tillstyrker utredningsförslaget. Uttalanden

om att pågående försöksverksamhet bör avvaktas eller att ett överförande

av registreringen till statliga organ bör anstå tills det nya registret lagts upp

förekommer i flera fall.

Huvudmannaskap och principlösning

Fastighetsbildning

De av utredningen angivna syftena med lantmäteriverksamheten

accepteras i stort sett helt av remissinstanserna. Ett par remissinstanser

anser dock att de formulerade målen inte täcker hela det

aktuella verksamhetsområdet. STF, SACO och SLF anför sålunda att lantmäteriorganens

servicefunktion behandlats för summariskt och därtill begränsats

till att avse enbart tekniska arbetsuppgifter åt främst kommuner
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 är 1970

37

na. I lantmäteriets målsättning bör enligt dessa remissinstanser ingå, förutom

att fullgöra de fastighetsrättsliga uppgifterna, att inom sitt arbetsområde

lämna service åt stat, kommun och enskilda i fråga om fastighetsjuridiska

samt värderings-, planerings- och mätningstekniska arbetsuppgifter.

Dessa remissinstanser anser vidare att utredningen har undervärderat

lantmäteriets roll i planeringssammanhanget. En mycket väsentlig

del av lantmätarens arbetsuppgifter är att som expert på fastighetsfrågor

delta i den planering som sker inom stat och kommun. Även om lantmäteriets

klara huvuduppgift ligger inom fastighetsbildningsområdet är dess insatser

i fråga om upprättandet av både översikts- och detaljplaner inte

oväsentliga. Enligt de nämnda remissinstanserna bör en organisationslösning

därför utformas från en bredare målsättning än den utredningen angett.

De krav på organisationen som införandet av FBL

medför behandlas ingående i åtskilliga remissyttranden. Kraven på opartiskhet,

kompetens, rutin och erfarenhet hos förrättningsmannen och betydelsen

av en enhetlig och fast lagtillämpning understryks genomgående. I allmänhet

anger de instanser som ansluter sig till utredningsförslaget dessa krav

som ett väsentligt motiv för ställningstagandet. Remissinstanser som ansluter

sig till reservanternas förslag menar att lagens krav på förrättningsmannen

kan tillgodoses även om denne tjänstgör vid en kommunal enhet

och att en enhetlig lagtillämpning kan säkras genom bl.a. centrala anvisningar

och domstolspraxis.

Statens planverk anser att kraven på rättssäkerhet och enhetlig lagtilllämpning

i första hand bör tillgodoses genom bestämmelser i lagen och

genom att den fastställelseprövning som nu fullgörs av överlantmätaren på

lämpligt sätt får ligga kvar på länsnivå.

I flera yttranden framhålls att den fastighetsbildning som utförts genom

kommunala mätningsmän i huvudsak bestått i att inom fastställda planer

realisera planintentionerna. De rättsliga momenten har alltså varit föga

framträdande i dessa fall. Det enhetliga förfarandet enligt FBL och det

större utrymme för en rättslig prövning, även i förhållande till nuvarande

JDL, som FBL medför leder enligt dessa remissinstanser till att en enhetlig

organisation bör införas.

Den ökade judiciella inriktningen hos förfarandet enligt FBL ställer enligt

flera remissinstanser också bestämda krav på vilka verksamheter som

kan bedrivas av fastighetsbildningsorganen. CFD anför sålunda att en omedelbar

slutsats av den markerade judiciella karaktären i lagen torde bli att

de förrättningsverksamma tjänstemännen inte vid sidan av fastighetsbildningen

bör engagera sig i markpolitik eller i planerande, fastighetsvärderande

eller motsvarande uppgifter på sådant sätt att förtroendet för deras objektivitet

äventyras. Liknande synpunkter förs fram av andra remissorgan.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Sambandet mellan fastighetsbildningen och planoch

byggnadsväsendet kommenteras också utförligt av remissinstanserna.

De remissinstanser som förordar reservanternas förslag anser

i allmänhet att dessa samband är så intima att de utgör ett tungt vägande

skäl att förkasta utredningsmajoritetens förslag. Fastighetsbildningen framhålls

som ett med plan- och byggnadsväsendet integrerat led som inte kan

brytas utan störningar i samhällsbyggnadsprocessen. Kommunerna framhåller

ofta kommunernas ansvar i samhällsbyggandet och behovet att i tiden

kunna styra alla led i exploateringsprocessen. Risk för förseningar och fördyring

av byggnadsföretagen understryks. Svenska kommunförbundet, vars

yttrande är representativt för denna grupp, anför.

Det moderna samhällsbyggandet med dess utvecklade nätverksplanering

kräver inom tätortskommunerna en enhetlig organisation — enhetlig såväl

för planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen som för fastighetsbildningen

och mätningsväsendet. Att i detta nätverk spränga in en statlig

beslutsfattande myndighet kan leda till svåra olägenheter. Även snabbheten

i förfarandet blir lidande därav. Utredningsmajoriteten har visserligen utgått

från att ärenden av betydelse för den kommunala bebyggelseutvecklingen

skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten med största

skyndsamhet, och vissa riktlinjer för denna handläggning har redovisats.

Den enskilda kommunen har emellertid enligt styrelsens mening knappast

därmed fått någon absolut garanti för att dessa betydelsefulla krav på snabbhet

i förfarandet säkerställs.

Även ett stort antal andra instanser understryker vikten av ett intimt

samarbete mellan fastighetsbildningsorganen och organ som handhar

andra delar i byggnadsprocessen men menar, att detta inte förutsätter att

fastighetsbildningsmyndigheten skall vara kommunal.

Kiruna stad utvecklar närmare fastighetsbildningens samband med samhällsbyggandet

på följande sätt.

Det övervägande flertalet led i bebyggelseprocessen, från förberedelse av

markanskaffning till utbyggnad, är knutna till kommunen. Systemet företer

ändock starka statliga drag och är i betydelsefulla delar föremål för statlig

styrning. Denna styrning består i stora drag av planfastställelse, statliga

bidrag till skilda objekt i processen, bostadsfinansiering, arbetsmarknadspolitiska

ingripanden m. m. Statliga moment ingår vidare i exploateringsprocessen

genom t. ex. inskrivningsväsendet och domstolarnas roll för fastighetsbildningen

samt statlig tillsyn över fastighetsbildningsväsendet. Exploateringsprocessens

huvudmannaskap är alltså ingalunda enhetligt kommunalt

i dess olika led, vare sig judiciellt eller administrativt. Processen präglas

snarare av ett växelspel mellan statliga och kommunala funktioner. DeL

torde icke heller vara möjligt eller nödvändigt med ett helt enhetligt

huvudmannaskap i alla led, utan bebyggelseförfarandet måste kunna ske i

i utpräglad samverkan mellan stat och kommun.

Flera överlantmätare liksom lantmäteristyrelsen anser att själva fastighetsbildningen

normalt inte behöver utgöra något kritiskt moment vid ex
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

39

ploateringen. Särskilt framhålls att den nya lagen ger ökade möjligheter till

smidiga handläggningsformer. Lantmäteristyrelsen anger att i enkla fall,

t. ex. avstyckningar enligt fastställd plan, fastighetsbildningsbeslut kan

meddelas samma dag som ansökan kommer in eller inom någon eller några

dagar därefter. Finns god primärkarta, säger styrelsen, behöver man inte

avvakta tekniska åtgärder såsom utstakning och gränsmarkering. Sedan beslutet

vunnit laga kraft (vilket kan ske omgående genom att kommunen och

byggnadsnämnden godkänner beslutet) kan fastighetsbildningen registreras.

Utstakning och markering av nytillkomna gränser och andra tekniska åtgärder

kan sedan samordnas med t. ex. husutsättning. Genom denna ordning,

anför styrelsen, vinner man bl. a. att kreditgivningen inte bromsas.

Den föreslagna möjligheten för kommuner med egna organ för mätningsverksamhet

att ombesörja förberedande tekniska och andra moment som

ingår i fastighetsbildningen möter i allmänhet inga principiella invändningar

från remissinstanser som godtar utredningsförslaget. Lösningen lider emellertid

enligt överlantmätaren i Uppsala län av två svagheter. För det första

fordras enligt överlantmätaren att förrättningslantmätaren och chefen för

den tekniska organisationen har stor förmåga att samarbeta och för det

andra finns det risk för att båda tjänstemännen måste delta i sammanträden

med drätselkammare, fastighetsnämnd och byggnadsnämnd, då frågor om

exploatering och andra markfrågor behandlas. Frågorna om i vilken utsträckning

den föreslagna möjligheten kan utnyttjas och om den närmare

gränsdragningen mellan de åtgärder som skall vidtas av mätorganen och de

som skall vidtas av fastighetsbildningsorganen framhålls genomgående som

betydelsefulla. I allmänhet anser remissinstanserna att organisatoriska

fördelar kan uppnås för huvuddelen av verksamheten om den föreslagna

möjligheten begränsas till att avse bestämda uppgiftsfält. Remissinstanser

som stöder reservanternas förslag eller förordar delat huvudmannaskap

understryker i ett stort antal fall sambanden mellan de i förrättningsarbetet

ingående olika momenten av teknisk och rättslig karaktär och pekar i flera

fall på risker för kompetenstvister och dubbelarbete vid en delning av uppgifterna.

Man framhåller även att en sådan delning kan leda till att själva

förrättningshandläggningen förvandlas till en formalitet, vid vilken fastighetsbildningsmyndigheten

inte har någon reell möjlighet att påverka förrättningsresultatet.

Som stöd för den ena eller andra organisationslösningen åberopas ofta

andra arbetsorganisatoriska skäl. Remissinstanser som förordar

utredningsförslaget framhåller ofta att man med detta förslag får en

för hela landet rationell organisation, medan reservanternas förslag kan

komma att innebära ett orationellt utnyttjande av kvalificerad personal och

utrustning. Remissinstanser som stöder reservanternas förslag pekar i stället

på möjligheterna att integrera verksamheten med andra verksamhetsgrenar

inom de kommunala förvaltningarna. I flera fall framhåller man

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

vidare att de nya kommunerna kommer att ge större verksamhetsunderlag

för kommunala enheter.

Några remissinstanser föreslår vissa avsteg från utredningsförslaget

samtidigt som de i princip ansluter sig till förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda att det kan övervägas om

man inte, åtminstone provisoriskt, bör göra undantag för Stockholm och

kanske några få andra större kommuner. I Stockholm, säger länsstyrelsen,

finns tillgång till en stor och väl utbyggd organisation med förrättningsingenjörer

med tillräcklig erfarenhet och mot vilkas kompetens och ojävighet

inte kan riktas någon anmärkning. För övriga kommuner som skulle

kunna komma i fråga som huvudmän för förrättningsorganisation bör enligt

länsstyrelsen krävas att kommunen är folkrik, starkt expanderande och har

mycket stort markinnehav. Kommuner med större landsbygdsområden

bör inte komma i fråga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner med hänsyn till behovet

— särskilt inom större kommuner — att kunna företa olika slag av fastighetsbildningsåtgärder

i ett sammanhang att starka skäl talar för att vissa

större kommuner anförtros huvudmannaskapet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att det kan vara förenat med olägenheter

att nu bryta sönder den stadsingenjörsorganisation som under lång

tid utfört en effektiv och förtjänstfull insats i samhällsbyggnadsprocessen.

Länsstyrelsen är inte helt övertygad om utredningens motivering för olägenheterna

av ett fortsatt delat huvudmannaskap, om detta skulle gälla en begränsad

tid. En lämplig lösning skulle eventuellt vara, att man — efter förnyade

överväganden — i varje fall under en övergångsperiod behöll den nuvarande

fastighetsbildningsorganisationen för kommuner med ett invånarantal

överstigande förslagsvis 20 000.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är införstådd med att ett fortsatt kommunalt

huvudmannaskap kan tänkas inom sådana större kommuner i landet

som har särskild organisation för fastighetsbildning, fastighetsregistrering

och markpolitik.

Överlantmätaren i Malmöhus län anser att det bör vara möjligt att till

det kommunala lantmäteriet föra all förrättningsverksamhet som rör endast

kommunägd mark.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anser att det från kommunal

synpunkt kan vara otillfredsställande -— t. ex. när det gäller markexploatering

— att kommunen, som med egna organ behärskar så gott som hela

utbyggnadsprocessen eller åtgärdskedjan från markköpet fram till det

färdiga huset, skall behöva anlita ett statligt organ för den i sammanhanget

som regel ganska obetydliga fastighetsbildningsåtgärden. Överlantmätaren

menar därför att det kan finnas fog för en modifiering av utredningsförslaget

för sådana fall där fastighetsbildningen har en mycket enkel karaktär.

I dessa fall bör vederbörande kommun tillåtas svara för fastighetsbild
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

41

ningen. En förutsättning härför bör vara att alla intressenter och byggnadsnämnder

är överens om åtgärderna, att de statliga planeringsorganen godtagit

den avsedda markanvändningen t. ex. genom fastställd detaljplan, att

alla arbeten av teknisk natur som skall utföras vid en fastighetsbildningsförrättning

är utförda samt att stadsingenjören eller motsvarande tjänsteman

har vissa kvalifikationer.

Mot bakgrund av att även reservanterna föreslår statligt huvudmannaskap

för de förrättningsmän som normalt skall handlägga jord- och skogsbruksförrättningar

finner lantbruksstijrelsen att även reservanternas förslag

är förenligt med rationaliseringsorganens intresse. Lantbruksstyrelsen

är emellertid för sin del inte beredd att nu föreslå några bestämnda regler

för en avgränsning mellan statligt och kommunalt huvudmannaskap.

Styrelsen förutsätter att frågan om en sådan avgränsning övervägs närmare

om reservanternas förslag skall ligga till grund för en reform.

Som tidigare nämnts förekommer hos de remissinstanser som stöder

reservanternas förslag i flera fall uttalanden av innebörd att i stort sett

nuvarande uppgiftsfördelning mellan staten och kommunerna bör behållas.

Svenska riksbijggen, SVR och ett par kommuner ifrågasätter modifieringar

i reservanternas förslag så att större kommuner blir

skyldiga och medelstora får rätt att inrätta egen fastighetsbildningsorganisation,

medan staten skall vara skyldig att ombesörja verksamheten i de

mindre kommunerna. SVR anger i sammanhanget som ungefärliga gränser

50 000 resp. 25 000 invånare.

De remissinstanser som inte godtar vare sig utredningens eller reservanternas

förslag men uttalar sig för delat huvudmannaskap efter

andra grunder än reservanterna föreslagit anger i vissa fall allmänna

riktlinjer efter vilka huvudmannaskapet bör kunna delas men menar i

andra fall att beslut i frågan bör föregås av undersökningar om de lokala

förutsättningarna i varje särskilt fall.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att en delning av huvudmannaskapet

synes böra utformas på sådant sätt att kommuner medges att bli

huvudmän för fastighetsbildningen endast under förutsättning att fastighetsbildningen

och mätningsväsendet är av sådan omfattning att de ger

underlag för tillräckligt kvalificerad personal. Kommunernas huvudmannaskap

bör vidare i princip inskränkas till den fastighetsbildning som kan

anses ha tätortskaraktär. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte de kommunala

organens behörighet lämpligen kan inskränkas till detaljplanelagda områden

med stadsplan eller byggnadsplan samt mark som kommunen äger

utanför sådana områden.

SLF framhåller att utredningen inte i tillräcklig grad beaktat följderna

av att, i ett skede då stora lagstiftningskomplex inom verksamhetsområdet

radikalt förändras, bryta sönder en organisation, som i allt väsentligt

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

fungerat bra. Utredningen synes vidare ha underskattat värdet av att

i stora expansiva tätorter behålla ett kommunalt fastighetsbildningsorgan.

Föreningen anser det sålunda rimligt att behålla kommunala fastighetsbildningsenheter

inom kommuner där centralorten har minst 50 000 invånare.

RLF förordar att i stort sett nuvarande fördelning av huvudmannaskapet

behålls.

SACO, Skogsindustriernas samarbetsutskott och STF förordar att gränsdragningen

mellan statliga och kommunala organs verksamhetsområden

bestäms på grundval av lokala utredningar, varvid bör beaktas t. ex. kommunstorlek,

kommuntyp samt byggnadsverksamhetens omfattning och

expansionstakt. Domänverket uttalar sig för en enhetlig organisation —

helt statlig eller helt kommunal. Skulle det anses rationellt med delat

huvudmannaskap och skulle således vissa kommuner ges rätt att inrätta

kommunalt fastighetsbildningsorgan, förordar verket en restriktiv prövning

så att endast de folkrikaste kommunerna får sådan rätt.

Fastighetsregistrering

De remissinstanser som tar ställning till förmån för utredningens resp.

reservanternas förslag i fråga om fastighetsbildning delar i regel utredningens

resp. reservanternas uppfattning i frågan om fastighetsregistreringen.

Från denna regel förekommer dock som nämnts undantag. I flera

yttranden från kommuner framhålls vidare betydelsen av att i den kommunala

verksamheten ha nära tillgång till register- och arkivuppgifter. Vissa

kommuner föreslår att reservanternas förslag skall modifieras till en ovillkorlig

rätt att inrätta egen registermyndighet.

M ä tn ings verksamhe t

I fråga om den från fastighetsbildningen fristående mätningsverksamheten

accepteras med mycket få undantag utredningens förslag. Överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län anser att det, i varje fall från ingenjörsoch

biträdespersonalens synpunkt, är minst lika viktigt att det blir stadga

i mätningsväsendets organisation som att det blir stadga i fastighetsbildningsorganens

uppbyggnad. Överlantmätaren i samma län föreslår att

en gränsdragning övervägs som innebär att kommuner med över 50 000

invånare åläggs skyldighet att inrätta eget mätningsväsen medan motsvarande

skyldighet åläggs staten för övriga kommuner. Dispensmöjligheter

att få inrätta ett eget mätningsväsen bör eventuellt finnas för kommuner

med 30 000—50 000 invånare.

Organisation

De remissinstanser som särskilt tagit upp frågan om centralorganets

uppgifter tillstyrker i allmänhet utredningens förslag.

Förslaget om inrättande av lekmannastyrelse och råd berörs endast av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

43

ett fåtal remissinstanser. Förslaget tillstyrks av dessa. Lantmäteristyrelsen

uttalar att råden bör inriktas på fastighetsdatafrågor, fastighetsvärderingsfrågor

och mätningstekniska frågor. Statskontoret tillstyrker ett råd för

fastighetsvärdering men ifrågasätter om behov finns f. n. av de övriga två

föreslagna råden.

CFD, statskontoret, SKTF, STF och SLF avstyrker, i allmänhet med

hänvisning till pågående utredningsarbete, utredningens förslag om att nu

inordna CFD i lantmäteristyrelsen.

Planverket finner en samordning mellan de centrala organen inom

planväsendets och fastighetsbildningens område naturlig. Beträffande fastiglietsregistrering

finner verket att väsentliga fördelar skulle uppnås genom en

samordning av verksamheten för skilda intressenter på registerförar- och

dataanvändningssidan. Detta bör ske inom ett centralt organ med organisatoriskt

självständig ställning.

Utredningens förslag om länsorganens ställning och funktion tillstyrks

genomgående i de yttranden som behandlar frågan utifrån utgångspunkten

att den lokala organisationen skall vara statlig. Vissa remissinstanser

anför att det är viktigt att överlantmätaren får en tillsynsfunktion

också i förhållande till kommunala organisationsenheter. Andra åter anser

att en sådan tillsynsfunktion i stället bör ankomma på lantmäteristyrelsen.

Statens planverk anser att länskontoren bör inordnas i länsstyrelsens

planeringsenheter.

Beträffande den lokala organisationen framför länsstyrelserna,

en del kommuner och överlantmätarna vissa synpunkter. Framförda synpunkter

avser lokala modifieringar i av den av utredningen föreslagna

territoriella indelningen. Kommunernas yttranden innebär i regel en önskan

att få statliga lantmäteriorgan inom kommunen.

Taxe- och kostnadsfrågor

Åtskilliga remissorgan tar upp frågan om kostnadsfördelning mellan

sakägare och det allmänna och biträder därvid förslaget att det allmänna

skall ta på sig en större grundkostnad än f. n. Även den föreslagna fördelningen

av subventionerna på olika verksamheter tillstyrks i stort sett

genomgående. RRV finner det dock inte klarlagt att nuvarande taxenivå

medför så stora olägenheter att en förändring är motiverad.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i de fall

kommunen svarar för tekniska och andra moment som ingår i förrättningarna

kommenteras i flera yttranden från kommuner. Risk föreligger,

menar dessa kommuner, att kommunerna får svara för de mera kostnadskrävande

delarna av arbetet medan ersättningen härför tillfaller den statliga

organisationen.

Lantmäteristyrelsen redovisar beträffande år 1968 en undersökning av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

totalkostnaden för vissa kommuner där lantmäteriet f. n. handhar fastig*

hetsbildnings- och mätningsverksamheten. Undersökningen visar att kostnaden

i genomsnitt för kommuner med 10 000—20 000 invånare understeg

100 000 kr. och att kostnaden för kommuner med 20 000—ca 35 000 något

understeg 200 000 kr.

Genomförandefrågor

De flesta remissinstanserna föreslår liksom utredningen att den nya

organisationen träder i funktion samtidigt med den nya fastighetsbildningslagen,

dvs. den 1 januari 1972. Flera instanser, företrädesvis de som föreslagit

en fortsatt beredning av frågan, är emellertid kritiska till möjligheten

att göra organisationsförändringar redan vid denna tidpunkt. I åtskilliga

yttranden tas frågan om tidpunkten för överförandet av fastighetsregistreringen

till länskontoren upp. Flera anser att överförandet bör, som reservanterna

föreslagit, behandlas från fall till fall.

Riksarkivet betonar att överförandet av de kommunala arkiven till länskontoren

innebär en väsentlig utökning av länsarkiven och föreslår närmare

regler för genomförandet. Flera remissinstanser framhåller att den

föreslagna organisationsändringen kan komma att innebära stora påfrestningar

för berörd personal och understryker att all möjlig hänsyn bör tas

härtill i samband med genomförandet.

Departementschefen

Inledning

Det är ett väsentligt samhällsintresse att våra naturtillgångar i form av

mark och vatten utnyttjas på ett sätt som främjar de välfärdspolitiska

strävandena. Av särskild betydelse i detta sammanhang är åtgärder för

att tillförsäkra människorna en god miljö — för boende, arbete och fritidsliv

•—■ och att skapa förutsättningar för ekonomiskt rationell användning

av mark för t. ex. jordbruk och skogsbruk. Åtgärder av detta slag förutsätter

en viss styrning och kontroll av markanvändningen. Medlen

för en sådan styrning från samhällets sida är ytterst knutna till de rättsliga

enheter som mark och vatten delas in i, fastigheterna. Fastighetsbildningen

är även i sig själv ett medel att säkerställa samhällets intentioner i t. ex.

planpolitiskt och jordpolitiskt hänseende.

Till fastighetsindelningen är också betydande enskilda intressen knutna.

Det är sålunda i princip de genom fastighetsbildning tillkomna enheterna

som är föremål för äganderätt och panträtt. De på fastighetspanträtter

grundade krediterna uppgår till avsevärda belopp och har därmed stor betydelse

för landets ekonomiska liv.

Grundläggande information om fastighetsindelningen lagras i och tillhandahålls

från fastighetsregistren.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

45

Fastighetsbildning och fastighetsregistrering ombesörjs av lantmäteriorganen.

I fastighetsbildningen ingår vissa tekniska arbetsmoment men

lantmäteriorganen utför också tekniska arbetsuppgifter som är fristående

från fastighetsbildningen såsom kartläggning och andra mätningstekniska

arbeten (mätningsverksamhet). Sådana arbetsuppgifter utförs i stor utsträckning

som service åt planmyndigheterna. Lantmäteriorganen deltar

också i viss mån själva i den fysiska planeringen.

Jag har med det anförda velat peka på sambandet mellan lantmäteriverksamheten

och samhällsverksamheten i övrigt. Detta samband gör det

angeläget att organisationen av lantmäteriverksamheten fortlöpande anpassas

till samhällsutvecklingen. Syftet med denna anpassning bör vara

att nå största möjliga effektivitet och gynnsammast möjliga betingelser för

samverkan mellan lantmäteriorganen och andra samhällsorgan med näraliggande

uppgifter. Jag syftar här främst på planmyndigheter och på rationaliseringsorgan

inom jordbrukets och skogsbrukets områden men också på

andra samhällsorgan som är verksamma inom samhällsplaneringen i mera

vidsträckt mening.

Lantmäteriverksamheten utövas i dag av statliga och kommunala organ.

Fastighetsbildning och mätningsverksamhet ankommer sålunda i huvudsak

på statliga och kommunala lantmäteriorgan. I viss utsträckning förekommer

det att uppgifterna utförs av särskilt förordnade förrättningsmän

eller — i fråga om mätningsverksamhet — av enskilda konsulter.

Fastighetsregistreringen är uppdelad mellan lokala registerförare, som oftast

är kommunalt anställda, och överlantmätarna. Det statliga lantmäteriet

består — utöver förrättningsorganisationen — av ett centralorgan, lantmäteristyrelsen,

och regionala organ, överlantmätarna med länslantmäterikontoren.

De kommunala organen är i viss utsträckning föremål för tillsyn

av lantmäteristyrelsen och regionala statliga organ.

På senare tid har förutsättningarna för lantmäteriverksamhetens organisation

förändrats. Den strukturella utjämningen mellan kommunerna som

fullföljs genom den snart genomförda kommunindelningsreformen har

medfört att grundvalen för nuvarande uppdelning av fastighetsbildningsreglerna

i ett system för land och ett för stad fallit bort. Den nya lagstiftningen

på området •—- FBL — blir därför enhetlig för hela landet. Därmed

försvinner också de nuvarande formella kriterierna för en uppdelning av

lantmäteriorganisationen i en statlig och en kommunal del. Också den nuvarande

uppdelningen av fastighetsregistreringen på skilda register för

land och stad kommer att försvinna till följd av principbeslutet om ett nytt

fastighetsregister, som blir enhetligt för hela landet och uppbyggt på ADB.

Tillkomsten av FBL och det nya fastighetsregistret motiverar vidare, som

jag skall utveckla närmare i det följande, att delvis nya krav ställs på organisationen.

Av betydelse för den regionala organisationen är de nyligen beslutade

riktlinjerna för en partiell omorganisation av den statliga länsför
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

valtningen. Dessa innebär bl. a. att länsstyrelsen får som en huvuduppgift att

samordna den översiktliga samhällsplanering som bedrivs inom den statliga

länsförvaltningen. Bl. a. de nämnda förhållandena motiverar en anpassning

av lantmäteriverksamhetens organisation. Till grund för översynen ligger ett

betänkande av utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets

organisation samt remissyttrandena över detta. Innan jag förordar riktlinjer

för eu ny organisation vill jag emellertid slå fast vissa grundläggande

krav som enligt min mening bör sLällas på lantmäteriverksamhetens huvudgrenar

— fastighetsbildning, fastighetsregistrering och mätningsverksamhet.

Fastighetsbildning

Enligt FBL skall all fastighetsbildning ske vid förrättning som verkställs

av en fastighetsbildningsmyndighet. Denna skall bestå av en förrättningslantmätare

och, i vissa fall, gode män. Inom förrättningens ram

skall erforderliga utredningar göras samt enskilda och allmänna intressen

vägas inbördes och mot varandra. Om det behövs får förhandlingar föras

mellan parterna vid förrättningen. Detta judiciellt präglade förfarande stämmer

i stort sett överens med det som tillämpas enligt JDL men avviker från

förfarandet enligt FBLS. Förfarandet enligt sistnämnda lag är nämligen i

huvudsak av administrativ karaktär och i flertalet fall — tomtbildningsfallen

— helt underordnat planeringsbeslut (stadsplan och tomtindelning).

FBL innehåller bara mycket allmänt hållna regler om tillåtligheten av fastighetsbildningsåtgärder.

Lagen ger vidare fastighetsbildningsmyndigheterna

vidgade befogenheter att vidta åtgärder inom förrättningens ram. Det blir

sålunda t. ex. möjligt att vid förrättning lösa in områden samt att i större

utsträckning än f. n. bilda servitut och samfälligheter och att för framtiden

med bindande verkan avgöra frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet.

Den nuvarande fastställelseprövningen av förrättningar slopas. Sammanfattningsvis

kan sägas att FBL ger fastighetsbildningsmyndigheten väsentligt

större befogenheter och avsevärt vidgar möjligheterna att följsamt anpassa

fastighetsbildningsåtgärderna till utvecklingen inom olika samhällsområden.

För att de fördelar FBL sålunda kan ge skall kunna utnyttjas fullt ut

måste vissa krav ställas på fastighetsbildningsmyndigheten och på organisationen

i övrigt. Dessa krav är främst — förutom det redan nämnda

att behovet av samverkan med andra myndigheter tillgodoses — att förrättningslantmätaren

har en förhållandevis hög kompetens, att fastighetsbildningsmyndigheten

har en opartisk ställning och att förutsättningar

finns för enhetlig lagtillämpning hos fastighetsbildningsmyndigheterna. Om

vikten av att dessa krav uppfylls råder i stor sett full enighet inom utredningen

och bland remissinstanserna.

Frågan om förrättningslantmätarens kompetens hänger samman med

frågan om hur organisationen av fastighetsbildningsmyndigheten skall byggas

upp mer i detalj och hur delegation av skilda uppgifter skall ordnas

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

47

inom myndigheten. Jag begränsar mig därför i detta sammanhang till att

anföra några allmänna synpunkter på frågan. För förrättningar enligt FBL

behövs bl. a. djupgående kunskaper i rättsliga frågor, fastighetsvärdering

och mätningstekniska ämnen. Med anledning av uttalanden under förarbetena

till FBL om vikten av ökade kunskaper hos den förrättningsverksamma

personalen har utbildningsplanen för sektionen för lantmäteri vid

tekniska högskolan i Stockholm justerats så att bl. a. utbildningen i rättsliga

ämnen utökas väsentligt. Utbildningen inom sektionen kan bedrivas

med skilda inriktningar. Några utbildningsinriktningar är särskilt tillrättalagda

för fastighetsbildning och därmed sammanhängande frågor. I lantmäteriets

regi genomförs en omfattande kursverksamhet för den yrkesverksamma

personalen. Det synes nödvändigt att kräva att vid varje fastighetsbildningsmyndighet

skall finnas åtminstone en förrättningslantmätare med

kunskaper motsvarande den utbildningsinriktning inom sektionen för lantmäteri

vid tekniska högskolan i Stockholm som särskilt tillrättalagts för

verksamhet av den art som ankommer på myndigheten. Härutöver måste

givetvis krävas att förrättningslantmätaren har praktisk erfarenhet av förrättningsverksamhet.

Det måste vara rationellt att de som fyller dessa högt ställda krav

på kunnande i fråga om förrättningsverksamhet också i huvudsak får ägna

sig åt sådan verksamhet. Att så sker är motiverat också av att fastighetsbildningsmyndigheten

måste ha en opartisk ställning. Förrättningslantmätaren

bör sålunda givetvis inte i ärenden om köp eller försäljning av

fastigheter eller i liknande situationer låta engagera sig för part, som är eller

kan bli sakägare vid förrättning, på sådant sätt att hans objektivitet vid förrättningen

kan ifrågasättas. Han bör inte heller i övrigt utöva verksamhet

som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet. Å andra sidan är det

givet att, som jag skall beröra närmare i det följande, förrättningslantmätaren

måste utföra åtskilliga uppgifter som faller utanför själva fastighetsbildningsförrättningens

ram men som hänger nära samman med fastighetsbildningsverksamheten

i en vidare bemärkelse. Jag syftar här på t. ex. förberedande

åtgärder, såsom samråd med rationaliseringsorgan inom jord- och

skogsbruksområdet samt organ inom plan- och byggnadsväsendet och upprättande

av förslag till tomtindelning, samt rådgivning o. d. åt allmänhet och

myndigheter. Som har understrukits under förarbetena till FBL måste vidare

förrättningslantmätaren vara anställd i allmän tjänst.

Vad jag nu har anfört leder enligt min uppfattning till att varje fastighetsbildningsmyndighet

bör ha ett verksamhetsunderlag som är tillräckligt stort

för att åtminstone en förrättningslantmätare sysselsätts praktiskt taget uteslutande

med förrättningsverksamhet och sådan därmed sammanhängande

verksamhet som jag berört i det föregående.

För att inte tilltron till fastighetsbildningsmyndighetens opartiskhet skall

rubbas bör vidare myndigheten så långt möjligt vara organisatoriskt fristå
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

ende och alltså inte heller inordnas i eller underordnas organ som kan vara

part i fastighetsfrågor, t. ex. fastighetsförvaltande organ. Det nu anförda

behöver enligt min mening inte leda till att erforderlig samverkan med andra

organ försvåras.

Den principiella uppbyggnaden av FBL, som medger att lagen skall kunna

tillämpas under starkt varierande förhållanden och som innefattar stor

följsamhet till ändrade riktlinjer för plan- och jordpolitik och därmed avsevärd

rörelsefrihet för förrättningsmyndigheten, gör det angeläget att förutsättningar

skapas för enhetlig lagtillämpning. För den skull behövs centralt

utfärdade anvisningar, rådgivning, fortbildning och fastighetsrättslig service

från centralt håll. Även bindande föreskrifter torde komma att behövas,

t. ex. i fråga om arbetsordning o. d. Det torde också vara lämpligt att tjänstemän

vid myndigheterna blir skyldiga att delta i överläggningar och kurser

som anordnas centralt eller regionalt.

Fastighetsregistrering

Fastighetsregistrens huvuduppgift är att redovisa fastighetsindelningen,

dvs. att — direkt eller genom hänvisning till fastighetsbildningsakt — ange

fastigheternas belägenhet, avgränsning, innehåll och rättigheter. Registren

innehåller därför tillsammans med förrättningsarkiven uppgifter av betydelse

för bl. a. fastighetsägare, fastighetsbildningsorgan och planeringsorgan.

Fastighetsregistren utgör också underlag för inskrivningsregistret (fastighetsböckerna).

Beslutet om ett nytt fastighetsregister innebär bl. a. att registret skall vara

enhetligt för hela landet, att kommunerna skall vara registerområden, att

registret skall föras på en central dataanläggning och att fastigheternas läge

skall anges med koordinater. Beträffande den närmare utformningen av

registret bedrivs f. n. inom CFD fortsatt utredningsarbete innefattande bl. a.

vissa praktiska försök inom Uppsala län. Hos registerförare förbereds överföringen

till det nya registret. Det övervägs vidare att i dataanläggningen

lagra också andra data med anknytning till fastigheterna, t. ex. plan- och

byggnadsdata.

Man torde kunna utgå från att det nya registersystemet i utbyggt skick

kommer att ge lantmäteriorganen och andra organ på både lokal och regional

nivå möjlighet att få tillgång till uppgifter ur själva registret. Det spelar

från denna synpunkt ingen roll om registermyndigheten förläggs till lokal

eller regional nivå. Uppgifter ur registerkarta och förrättningsarkiv måste,

oavsett vilka organ som anförtros arkivvården, kunna tillhandahållas andra

lantmäteriorgan och övriga myndigheter som för sin verksamhet har behov

av sådana uppgifter.

Att tillhandahålla uppgifter från arkiv som knyts till registren kräver

insatser av personal med viss specialistskolning. I än högre grad gäller

detta själva registerföringen. För att en tillräcklig specialisering skall vara

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

49

möjlig krävs en förhållandevis stor ärendemängd hos varje registermyndighet

vilket talar för att myndighetens verksamhetsområde i allmänhet bör

vara väsentligt större än fastighetsbildningsmyndigheternas. Eftersom

fastighetsregistermyndigheten enligt FBL kan utöva viss, huvudsakligen

formell kontroll av fastighetsbildningsförrättningen — myndigheten kan

söka rättelse hos fastighetsdomstolen bl. a. när uppgift om fastighetsbildningen

på grund av fel eller oklarhet inte kan föras in i registret — torde

ansvaret för fastighetsregistreringen inte kunna läggas hos fastighetsbildningsmyndigheten

eller hos organ som är underordnat denna myndighet.

På grund av det anförda finner jag att fastighetsregistreringen i princip

bör anförtros en länsmyndighet.

Mätningsverksamhet

Den tekniska verksamhet — t. ex. upprättande av stomnät och primärkartor

— som i stor utsträckning bedrivs av lantmäteriorganen kommer i

allmänhet både fastighetsbildningen och plan- och byggnadsverksamheten

till godo. I stadsbyggnadsprocessen används t. ex. stompunkter och primärkartor

både vid planläggningen och den efterföljande fastighetsbildningen

samt slutligen också för de s. k. nybyggnadskartor som ligger till grund för

byggnadslovsprövningen. Härutöver förekommer vissa mätningstekniska

arbetsmoment i direkt anslutning till själva fastighetsbildningen. Andra

tekniska åtgärder av liknande art förekommer uteslutande inom ramen

för planläggnings- och byggnadsverksamheten. I kommuner där fastighetsbildningen

enligt FBLS handhas av kommunalt organ — stadsingenjörskontor

— sköter detta organ i allmänhet också mätningsverksamheten.

Vissa andra kommuner har egna organ för mätningsverksamhet medan

åter andra lämnar uppdrag åt enskilda konsulter eller det statliga lantmäteriet

att utföra sådan mätningsverksamhet som behövs för skilda kommunala

ändamål.

Utredningen, som föreslår att fastighetsbildningen i hela landet skall

handhas av statliga fastighetsbildningsmyndigheter, anser att mätningsverksamheten

i princip bör vara en kommunal angelägenhet men att kommunerna

skall ha frihet att bestämma i vilken utsträckning och i vilka former

de själva skall handha sådan verksamhet. Kommun bör enligt utredningen

också ha möjlighet att ombesörja sådana tekniska moment som ingår i

själva fastighetsbildningen. Utredningen förutsätter att de större och medelstora

kommunerna i allmänhet kommer att inrätta särskilda organ för mätningsverksamhet.

I den mån kommun inte själv vill svara för mätningsverksamhet

bör enligt utredningens mening det statliga fastighetsbildningsorganet

vara skyldigt att i form av uppdrag lämna kommunen mätningsteknisk

service. Reservanterna liksom nästan genomgånde remissinstanserna

delar uppfattningen att kommunerna själva bör få ordna mätnings4

—Biliang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 188

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

verksamheten med hänsyn till vad som är lämpligt för varje kommun.

Enligt reservanternas uppfattning, vilken biträds av en stor grupp remissinstanser,

skall emellertid kommun som så önskar kunna svara för fastighetsbildningen,

vilket innebär att i de flesta fall ett och samma organ kan

handha både fastighetsbildning och mätningsverksamhet. Flera remissinstanser

har understrukit att en sådan ordning är lämpligare än att, som

utredningen tänkt sig, ett särskilt mätningsorgan för fastighetsbildningsmyndighetens

räkning utför det mätningstekniska arbete som ingår i själva

fastighetsbildningen. Reservanterna, som mycket starkt betonar mätningsverksamhetens

stora betydelse inte bara för fastighetsbildningen utan också

för kommunalteknik och samhällsbyggande i övrigt, anser att, åtminstone

på sikt, byggnadsnämnderna i alla kommuner bör lägga upp stomnät, primärkartor

och översiktskartor.

Särskilt inom expansiva tätorter där bebyggelseplaneringen snabbt och

följsamt måste slutföras genom fastighetsbildningsåtgärder är behovet av

nära samordning mellan mätningsverksamhet och fastighetsbildning stort.

Det är angeläget att mätningsverksamheten organiseras på ett sätt som möjliggör

en effektiv sådan samverkan. Utredningen och remissbehandlingen

har Övertygat mig om att frågan om vilket organ som skall handha mätningsverksamheten

och hur denna närmare skall organiseras lämpligen bör

lösas från fall till fall med hänsyn till lokala förhållanden och förutsättningar.

Sålunda kan samordningsbehovet säkert ofta tillgodoses bäst om

samma organ handhar både fastighetsbildning och mätningsverksamhet

men skäl saknas att i detta avseende binda sig vid den ena eller den andra

organisationsformen.

Lokalorganisationen

För den statliga lantmäteriverksamheten är landet indelat i 110 lantmäteridistrikt

under ledning av distriktslantmätare. Denne bildar tillsammans

med underställd personal en organisationsenhet, distriktsenhet, på

vilken ankommer i princip all förrättnings- och uppdragsverksamhet som

inte skall handläggas av kommunala organ inom distriktet. Vid sidan av

distriktsindelningen finns emellertid s. k. specialenheter som övertar vissa

uppgifter från distriktsenheterna. Uppgifter som överförs på specialenhet

är i huvudsak jord- och skogsbruksärenden eller fastighetsregleringar i

samband med större vägbyggnadsföretag. Specialenheternas verksamhetsområden

är alltså funktionellt avgränsade. Lantmäteristyrelsen beslutar om

inrättande av specialenhet och avgör därvid uppgiftsfördelningen mellan

enheten och berörda lantmäteridistrikt. F. n. finns 31 specialenheter.

Den nuvarande ordningen med distriktsenheter och specialenheter medger

en smidig och följsam anpassning av lantmäteriorganisationen till samhällsutvecklingens

krav. Specialenheterna gör det möjligt att avlasta dis
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

trikten sådana arbetsuppgifter som på grund av stor frekvens eller svårighetsgrad

skulle kunna försvåra distriktsenhetens handläggning av övriga

förrättningar. Anordningen befordrar vidare rationella handläggningsformer

och enhetliga bedömningsgrunder för särskilda ärendetyper. Den

personal som arbetar inom en specialenhet kan i allmänhet koncentrera sig

på en viss typ av ärenden och kan därigenom förvärva större rutin. Inte

minst viktigt är att överföringen av vissa uppgifter till specialenhet underlättar

kontakter och samordning med organ som har annat verksamhetsområde

än distriktsenheten — t. ex. kommun inom distriktet eller hela länet.

De kommunala förrättningsorganens verksamhet är knuten till vissa

geografiska områden och är alltså i första hand territoriellt avgränsad mot

lantmäteridistriktens arbetsområden. En funktionell avgränsning finns

emellertid också på det sättet att det kommunala organets behörighet i princip

är beroende av att FBLS skall vara tillämplig, vilket innebär att i huvudsak

bara vissa typer av förrättningar kommer i fråga. Vidare finns möjlighet

alt genom särskilda förordnanden beträffande vissa förrättningar eller förrättningstyper

kombinera statlig och kommunal verksamhet inom området.

I princip kan därför sägas att de kommunala förrättningsorganen i dag, på

motsvarande sätt som de statliga specialenheterna, har funktionellt avgränsade

uppgifter — huvudsakligen förrättningar för tätortsutveckling. Också

av den kommunala organisationen är erfarenheterna goda. De kommunala

förrättningsorganen har nämligen, främst genom sin specialisering på förrättningar

av detta slag, goda förutsättningar för ett nära samarbete med

kommunens planmyndigheter och den kommunala mätningsverksamheten.

Vid uppbyggnaden av en ny organisation för lantmäteriverksamheten

bör man dra nytta av de erfarenheter som har vunnits av den nuvarande organisationens

verksamhet. Både utredningen och reservanterna samt praktiskt

taget alla remissinstanser är ense om att det bör finnas en — statlig

— grundorganisation som bygger på territoriellt avgränsade enheter. Jag

delar denna uppfattning och menar att organisationen liksom hittills i princip

bör täcka hela landet. Härutöver bör liksom f. n. finnas enheter med

funktionellt avgränsade arbetsuppgifter. Erfarenheterna av sådana enheter

är enligt min mening så positiva att systemet bör vidareutvecklas inom

ramen för den nya organisationen. Specialenheter bör inrättas såväl för verksamhet

som sammanhänger med rationaliseringsåtgärder och liknande uppgifter

inom jordbruket och skogsbruket som för insatser för bebyggelseutveckling

m. m. inom tätorterna. Jag vill nu närmare redogöra för hur en

sådan organisation bör ordnas.

Utredningen har föreslagit riktlinjer för en indelning i territoriella verksamhetsområden.

Utredningen har därvid framhållit att arbets- och kontorsorganisatoriska

skäl talar för relativt stora enheter, medan främst behovet

av god lokalkännedom och nära kontakt med kommunerna och allmänheten

verkar som begränsande faktorer. Som bestämda krav framhåller

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

utredningen att en kommun inte får delas på olika verksamhetsområden och

att sådant område aldrig får sträcka sig över en länsgräns. Utredningens

förslag till indelning upptar 88 regioner. För att underlätta möjligheterna

för organisationen att lämna teknisk service till kommunerna föreslår utredningen

att särskilda lokalkontor skall kunna inrättas som komplement

till det regionkontor som skall finnas inom varje region.

Grunderna för den nuvarande indelningen i lantmäteridistrikt bestämdes

år 1960. Därvid förutsattes att en minskning av antalet distrikt kunde

bli motiverad av främst organisatoriska förhållanden. De faktorer som utredningen

ansett böra vara avgörande för en ny indelning är i princip desamma

som legat till grund för den nuvarande indelningen. Den minskning

av antalet enheter som har föreslagits kan ses uteslutande som en organisatorisk

anpassning till sådana förändringar i samhällsutveckling och arbetsteknik

som inträffat under 1960-talet. Enligt min mening torde det framlagda

förslaget i stort sett vara väl ägnat att ligga till grund för en indelning.

Förslaget bör dock övervägas ytterligare med hänsyn till de synpunkter rörande

lokala förhållanden som framförts i remissyttrandena och till sådana

förändringar som kan föranledas av att specialenheter inrättas för viss tätortsverksamhet.

Även frågan om inrättande av lokalkontor bör bedömas i

detta sammanhang. Det ankommer på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bemyndigande, lantmäteristyrelsen att besluta om ändring i indelningen och

om lokalkontor. Utredningen har föreslagit att de territoriella enheterna

skall benämnas regioner. Enligt min mening saknas anledning att frångå

den nuvarande benämningen distrikt.

Specialenheter bör kunna inrättas i den mån arbetsorganisatoriska förhållanden

motiverar detta. Exempel på sådana förhållanden kan vara att

vissa ärendetyper med hänsyn till sin art kräver stark specialisering hos

personalen, att distriktsenheten är ojämnt arbetsbelastad eller att kraven

på samordning av viss fastighetsbildningsverksamhet med annan verksamhet

bättre kan tillgodoses om specialenhet bildas. Som jag tidigare redogjort

för är det sådana förhållanden som i dag föranleder inrättande av

specialenheter inom den statliga organisationen, huvudsakligen för jord- och

skogsbruksfrågor. Motsvarande förhållanden kan emellertid motivera inrättande

av specialenheter också för frågor som sammanhänger med bebyggelseutveckling

inom tätorter och liknande uppgifter.

Frågan om när specialenhet för sistnämnda ändamål skall inrättas bör

bedömas utifrån de lokala förutsättningarna i varje särskilt fall. Avgörande

för bedömningen bör därvid vara kraven på samordning av fastighetsbildningen

med verksamheten inom plan- och byggnadsväsendet. Enligt min

mening bör nämligen stort avseende fästas vid vad reservanterna med instämmande

av en stor grupp remissinstanser anfört om att planläggning,

fastighetsbildning och bebyggelseprojektering inte kan avgränsas från

varandra vare sig i sak eller tidsmässigt. Fastighetsbildaren måste därför

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

53

vara engagerad i alla dessa faser av processen, varvid hans insats i planläggningen

och bebyggelseprojekteringen huvudsakligen har samrådskaraktär.

Av utomordentligt stor vikt är naturligtvis också att fastighetsbildningsbeslutet

kan meddelas utan dröjsmål. Jag vill understryka att FBL skapar

gynnsammare förutsättningar både för erforderligt samråd mellan fastighetsbildaren

och dem som i övrigt deltar i bebyggelseutvecklingen och för

snabba beslut av fastighetsbildningsorganen i denna process. Även den noggrannare

tidsplanering som präglar dagens samhällsbyggande torde underlätta

lösningen av samordningsfrågorna. Många gånger torde därför den

önskvärda samordningen kunna tryggas genom att en viss arbetsfördelning

sker mellan personal inom vederbörande distriktsenhet, t. ex. så att särskild

förrättningslantmätare — om flera finns inom distriktsenheten — avdelas

för uppgifter som hänger nära samman med bebyggelseplaneringen inom

en kommun. I andra fall åter torde den erforderliga samordningen och

snabbheten i beslutsfattandet bäst komma till stånd om specialenhet inrättas

för fastighetsbildning av nu ifrågavarande slag.

Även om anordningen med specialenheter principiellt bygger på en funktionell

uppgiftsfördelning, torde det i vissa fall vara praktiskt att den närmare

avgränsningen av uppgifterna anknyts till vissa territoriella områden.

Specialenhet som inrättas för bebyggelsefrågor kan sålunda t. ex. ges uppgifter

som rör vissa bestämda utbyggnadsprojekt eller uppgift avseende

visst planområde eller viss tätort eller en kommuns hela område. Det bör

inte heller vara uteslutet att i vissa fall ärenden av annan karaktär som kan

förekomma inom sådant område handläggs av specialenheten. Den smidighet

som utmärker nuvarande statliga organisation när det gäller överflyttning

av ärenden mellan olika enheter bör i möjlig mån behållas i det nya systemet.

Den ordning som jag sålunda förordar innebär att allmänheten alltid

kan vända sig till distriktsenheten i fastighetsbildningsfrågor. För handläggning

skall emellertid ärendet överlämnas till specialenhet, om det enligt

den uppgjorda arbetsfördelningen faller på sådan enhet. I den mån specialenhet

har inrättats skall det givetvis vara möjligt att också vända sig direkt

till denna enhet i ärenden som hör till dess befogenhetsområde.

De organisatoriska krav som enligt vad jag tidigare anfört följer av

övergången till FBL är självfallet tillämpliga också i fråga om specialenheterna.

Kraven innebär bl. a. att ett relativt stort förrättningsunderlag behövs

för varje enhet. Eftersom de nuvarande fastighetsbildningsenheterna,

inräknat de kommunala, i stor utsträckning inte har ett förrättningsunderlag

som räcker till för att helt sysselsätta en förrättningslantmätare, innebär

de organisatoriska kraven att man bör räkna med en minskning i antalet

förrättningsorgan.

Utredningen och remissinstanserna har som en huvudfråga betraktat

spörsmålet i vad mån fastighetsbildning skall kunna ske under kommunalt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

huvudmannaskap. De som talat för kommunalt huvudmannaskap har till

stöd för sin uppfattning åberopat främst att nuvarande kommunala enheter

väl fullgjort sina uppgifter. Detta har framför allt tillskrivits det förhållandet

att de kommunala enheterna haft de bästa förutsättningarna att tillgodose

dels samordningen med andra kommunala organ, i första hand

dem som är verksamma inom plan- och byggnadsväsendet, dels kravet på

snabb handläggning.

Som jag ser det är frågan om huvudmannaskapet av relativt underordnad

betydelse. Avgörande vikt bör enligt min mening i stället fästas vid att

organisationen blir så effektiv som möjligt och medger smidig samverkan

med andra organ inom samhällsplaneringen. De av mig förordade specialenheterna

torde, oavsett huvudmannaskapet, i och för sig vara väl ägnade

att tillgodose både effektivitetskravet och behovet av samverkan. I vissa

fall kan emellertid samverkan otvivelaktigt ytterligare främjas, om specialenhet

för bebyggelsefrågor ställs under kommunalt huvudmannaskap. Jag

har tidigare framhållit att skäl kan anföras för att fastighetsbildningsmyndighet

med särskild inriktning på förrättningar för tätortsutveckling

också bör ha hand om mätningsverksamheten inom sitt verksamhetsområde.

Om en kommun under alla omständigheter behöver egen organisation för

mätningsverksamhet och om det finns förutsättningar att inom kommunen

inrätta en specialenhet för tätortsförrättningar, kan det alltså med hänsyn

till behovet av samordning mellan fastighetsbildning och mätningsverksamhet

bedömas lämpligt att kommunen får vara huvudman för specialenheten

så att all mätningsverksamhet kan förläggas till denna enhet.

Också andra lokala förhållanden liksom kommunens egna önskemål i frågan

kan motivera kommunalt huvudmannaskap för specialenheter av ifrågavarande

slag. Jag anser därför att kommun som önskar vara huvudman för

sådan enhet, skall ha möjlighet till detta. Enligt ett uttalande av reservanterna

bör kommunalt huvudmannaskap för fastighetsbildningsmyndighet

även kunna utövas av flera kommuner i samverkan. Huvudsyftet med att

möjliggöra kommunalt huvudmannaskap är emellertid att ytterligare förbättra

förutsättningarna för en intim samverkan med kommunens organ för

plan- och byggnadsväsendet inom ramen för en integrerad exploateringsprocess.

Jag kan inte finna att detta syfte främjas genom skapandet av interkommunala

organ för fastighetsbildningen och kan därför inte biträda

reservanternas ifrågavarande förslag.

Specialenhet under kommunalt huvudmannaskap måste inordnas i den

kommunala förvaltningen på ett sådant sätt att dess opartiskhet inte kan

sättas i fråga. Det torde bl. a. innebära att enheten inte kan underordnas

kommunstyrelsen eller annat fastighetsförvaltande organ. Den förrattningsverksamma

personalen bör vidare i princip inte sysselsättas i sådana kommunala

arbetsuppgifter utanför enhetens verksamhetsområde som kan

medföra bindningar till vad som vid fastighetsbildningen utgör kommunala

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

55

partsintressen. I frågor om själva förrättningsverksamheten måste enheten

och dess personal vara underkastad föreskrifter och anvisningar av de

överordnade statliga lantmäteriorganen på samma sätt som motsvarande

statliga enheter och deras personal. I fråga om den förrättningsverksamma

personalen bör vidare gälla att den skall vara skyldig att delta i överläggningar

med statliga myndigheter och i fortbildningskurser i den utsträckning

som föreskrivs av överordnade statliga myndigheter.

Frågan om en närmare författningsreglering av fastighetsbildningsmyndigheterna,

organiserade i enlighet med mitt förslag, torde få övervägas i

annat sammanhang varvid särskilt bör beaktas bl. a. anpassningen av en

sådan reglering till FBL:s forumregler.

Av vad jag tidigare anfört i fråga om mätningsverksamhetens organisation

följer att sådan verksamhet i många fall kommer att utföras av kommunala

mätningsorgan —- antingen fristående sådana eller mätningsorgan

integrerade med fastighetsbildningsorgan under kommunalt huvudmannaskap.

Kommunerna bör emellertid också kunna påräkna att statliga lantmäteriorgan

mot ersättning lämnar service i dessa hänseenden.

Den organisation jag här förordar förutsätter för sitt genomförande fortsatt

utredning med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Godtar statsmakterna

de riktlinjer för omorganisationen som jag uttalat mig för avser

jag att föreslå Kungl. Maj:t att ge länsstyrelserna uppdrag att efter samråd

med kommunerna och lantmäteristyrelsen inkomma med detalj förslag

till lokal förrättningsorganisation. Sådant förslag skall avse frågor

om distriktsindelning, inrättande av specialenheter och huvudmannaskap

för dessa samt inrättande av distrikts- och lokalkontor. Det hör också undersökas

i vilken utsträckning kommunerna kan väntas utnyttja fastighetsbildningsorganisationen

för mätningsteknisk service. Jag har i det föregående

angett vilka allmänna förutsättningar som bör föreligga för att specialenhet

skall inrättas. Det ligger emellertid i sakens natur att det i bland

kan vara vanskligt att bedöma om sådana förutsättningar föreligger i det

enskilda fallet. Jag utgår från att länsstyrelserna vid upprättande av sitt

förslag tar all möjlig hänsyn till de synpunkter som anförs från de berörda

kommunernas sida. Samtidigt måste de självfallet beakta att organisationen

får en lämplig utformning för hela länet. I samband med övergången till en

ny organisation bör denna i sin helhet fastställas av Kungl. Maj :t. Liksom

f. n. bör därefter frågor som innebär ändring av distriktsindelningen underställas

Kungl. Maj :t, medan frågor om inrättande av specialenheter liksom

frågor om den närmare uppgiftsfördelningen mellan distrikt och specialenhet

bör få avgöras av lantmäteristyrelsen. Styrelsen bör också efter

samråd med berörd kommun besluta om lokalisering av distriktskontor och

inrättande av lokalkontor. Självfallet måste beslut av lantmäteristyrelsen

i frågor som nu har nämnts kunna genom besvär av t. ex. kommun underställas

Kungl. Maj :ts prövning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Länsorganen

Överlantmätarnas och länslantmäterikontorens nuvarande arbetsuppgifter

består i huvudsak i att dels organisatoriskt leda lantmäteriväsendet i

länet, dels lämna service åt förrättningsorganisationen och myndigheter på

länsplanet eller att utöva samråd med sådana myndigheter, dels utöva vissa

myndighetsuppgifter. De sistnämnda uppgifterna består främst i fastställelseprövning

av förrättningar och i fastighetsregistrering.

FBL och den nya organisation på lokalplanet som jag förordat i det föregående

kommer att leda till inte oväsentliga förändringar i överlantmätarens

arbetsuppgifter. En annan ändring av betydelse för lantmäteriverksamheten

i länen är som jag tidigare nämnt de nyligen beslutade riktlinjerna för en

partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen. Vid min anmälan

av denna fråga (prop. 1970: 103) förutskickade jag att relationerna mellan

den nya länsstyrelsen och överlantmätaren skulle bedömas i nu förevarande

sammanhang.

Länsförvaltningsreformen innebär bl. a. att länsstyrelsen för att kunna

samordna den översiktliga samhällsplanering som sker inom den statliga

länsförvaltningen tilläggs vidgade befogenheter i förhållande till andra länsorgan.

Länsarkitektkontoren inordnas i samband därmed i länsstyrelserna

och handläggningen av plan- och byggnadsfrågor inom länsförvaltningen blir

därigenom i huvudsak koncentrerad till länsstyrelsen. Dessa förhållanden

påkallar enligt min mening också vissa förändringar i uppgiftsfördelningen

mellan länsstyrelsen och överlantmätaren.

Överlantmätaren har bl. a. till uppgift att verka för samordning av fastighetsbildningen

med åtgärder som planläggs på angränsande områden genom

andra myndigheter och organ. Betydelsen av denna arbetsuppgift ökar väsentligt

genom tillkomsten av FBL. För en riktig tillämpning av de smidiga

och anpassningsbara fastighetsbildningsinstitut som FBL innefattar behöva

sålunda ömsesidig information om de olika länsorganens intentioner i planeringsfrågor.

Denna information bör samlas hos den nya länsstyrelsen.

Som nämnts slopas genom FBL fastställelseprövningen av fastighetsbildningsförrättningarna.

Denna prövning utförs f. n. av överlantmätaren i fråga

om förrättningar enligt JDL och vissa förrättningar enligt FBLS och av länsstyrelsen

i fråga om huvuddelen av förrättningarna enligt FBLS. En efterprövning

av de allmänna intressena vid fastighetsbildningen skall enligt

FBL i stället ske genom att vissa myndigheter ges rätt att fullfölja talan mot

fastighetsbildningsmyndighetens beslut. Sådan fullföljdsrätt har tillagts

länsstyrelsen, överlantmätaren och lantbruksnämnden samt, beträffande

områden där det föreligger skyldighet att söka byggnadslov, även byggnadsnämnden.

Inom områden med fastställd detaljplan skall bevakningen av

allmänna intressen handhas uteslutande av byggnadsnämnden, om fastighetsbildningsåtgärden

endast berör mark som är avsedd för annat än jordbruksändamål.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Frågan om lalan skall föras mot fastighetsbildningsbeslut måste ofta avgöras

med beaktande av allmänna riktlinjer för planeringen inom skilda

sektorer. För att en sådan samordning skall främjas på bästa sätt när det

gäller fastighetsbildningen i länet bör rätten på länsplanet att fullfölja talan

mot fastighetsbildningsbeslut utövas av länsstyrelsen ensam i stället för av

länsstyrelsen och överlantmätaren resp. lantbruksnämnden var för sig.

Synpunkter motsvarande de nu anförda kan läggas också på den befogenhet

som överlantmätaren resp. lantbruksnämnden och länsstyrelsen har enligt

FBL att ta initiativ till vissa fastighetsregleringar som är motiverade

från allmän synpunkt. Också i detta avseende bör alltså beslutanderätten

utövas av länsstyrelsen ensam.

Den ordning som jag har förordat nu förutsätter ändring i FBL. Frågan

härom torde få anmälas i annat sammanhang.

Enligt vad jag förut anfört bör fastighetsregistret i princip föras av ett

länsorgan. Utredningen och ett stort antal remissinstanser, som också anser

att registret skall föras länsvis, föreslår överlantmätaren som registermyndighet.

Reservanterna förordar, med instämmande från åtskilliga remissinstanser,

samma ordning som huvudprincip men anser att avsteg härifrån bör

kunna göras för vissa större kommuner som själva bör få svara för registreringen.

Fastighetsregistret samt till detta hörande kartverk och arkiv kommer,

särskilt när det nya registersystemet har genomförts, att bli av mycket

stor betydelse inte bara för lantmäteriverksamheten utan också för samhällsplaneringen

på andra områden. Det är angeläget att informationsmaterial

som behövs i planeringen så långt möjligt samlas och samordnas. Med

hänsyn härtill finner jag det uppenbart att länets registermyndighet bör

vara länsstyrelsen. Under en övergångstid, innan det nya registret blivit upplagt,

bör avgöras från fall till fall om befintligt register — i enlighet med den

förordade principlösningen — bör flyttas till länsstyrelsen genast eller först

när det nya registret blivit upplagt. Prövningen härav ankommer på Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Fastighetsregistren bygger på uppgifter ur förrättningsakterna. Tillgång

till dessa akter är därför nödvändig såväl vid registreringen som vid användningen

av registret. Med hänsyn härtill är — som jag redan antytt och som

också framhållits av utredningen och flera remissinstanser — en organisatorisk

och lokalmässig samordning av fastighetsregistret och förrättningsarkiven

ofrånkomlig. Frågan i vilken utsträckning äldre förrättningsarkiv

skall förvaras hos registermyndigheten bör utredas ytterligare innan slutlig

ställning tas. Också denna fråga ankommer på Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer.

För de uppgifter med avseende på fastighetsbildning och fastighetsregistrering

som enligt min mening sålunda bör ligga hos länsstyrelsen är överlantmätarens

medverkan oundgängligen nödvändig. Överlantmätarens erfarenhet,

sakkunskap och insikter bör även i övrigt — liksom hittills — självfallet

utnyttjas i den planeringsverksamhet som ankommer på länsstyrelsen. Des
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

sa förhållanden måste anses utgöra starka skäl för att överlantmätaren och

länslantmäterikontoret —• på samma sätt som länsarkitekten och länsarkitektkontoret

— tillhör den samhällsplaneringsenhet som skall finnas i den

nya länsstyrelsen. Vissa rationaliseringsvinster genom gemensam kontorsorganisation,

bl. a. i vad avser kartarkiv och ritbiträden m. m., torde också

kunna uppnås med en sådan organisation.

Det kan emellertid konstateras att andra lantmäteriuppgifter på det regionala

planet saknar egentlig anknytning till planeringsarbetet i länsstyrelsen

och att det inte heller av andra skäl finns anledning att lägga dem på länsstyrelsen.

Till dessa uppgifter hör framför allt ledningen av den lokala förrättningsorganisationen

och uppgiften att lämna service åt denna samt åt

andra myndigheter och enskilda.

De riktlinjer för en ny organisation på lokalplanet som jag har förordat

i det föregående torde leda till att den statliga andelen av förrättningsorganisationen

ökar i viss mån. Sådana ledningsuppgifter som avser personaladministration

och övriga organisatoriska frågor och som bör ligga på regional

nivå kommer därmed att vidgas i motsvarande utsträckning. Som jag

redan utvecklat medför tillkomsten av FBL ett ökat behov av anvisningar

och rådgivning i syfte att åstadkomma en enhetlig tillämpning hos förrättningsorganen.

Sådan verksamhet bör omfatta såväl statliga som kommunala

enheter och bör i viss utsträckning ankomma på regionala organ. Den förordade

lokala organisationen förutsätter att verksamheten inom enheterna

följs och att initiativ tas till sådana organisationsändringar som kan påkallas

av ändringar i ärendefrekvenser och av andra förhållanden. Också dessa

uppgifter bör förläggas till regional nivå.

Praktiska skäl kan tala för att vissa uppgifter som normalt ankommer på

förrättningsmyndighet men som förutsätter en hög grad av specialisering,

t. ex. vissa tekniska åtgärder eller tillhandahållande av underlag för värderingar,

bör utföras av enheter med länet som verksamhetsområde.

I fråga om mätningsverksamhet lämnar f. n. lantmäteristyrelsen kommunerna

viss service. Denna avser rådgivning och upplysning samt program för

och kontroll av triangelmätning och därmed sammanhängande kartläggning.

Det är angeläget med en viss samordning på länsnivå av mätningsverksamheten,

främst kartläggningen för fastighetsbildningens samt den lokala planoch

byggnadsverksamhetens behov. Sådana serviceuppgifter som kan befordra

en samordning på länsplanet av kartfrågorna bör därför flyttas från

lantmäteristyrelsen till den regionala nivån samtidigt som ifrågavarande

verksamhet intensifieras.

De uppgifter på regional nivå som jag nu berört har enligt min mening

inget naturligt samband med länsstyrelsens översiktliga planeringsverksamhet.

Detta förhållande liksom rena effektivitetssynpunkter talar för att dessa

uppgifter bör ankomma på ett från länsstyrelsen fristående organ under

överlantmätarens ledning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188 år 1970

59

Emellertid går det som jag ser det att finna en organisation på länsplanet

som tillgodoser behovet av samordning under rationella arbetsformer mellan

länsstyrelsens planeringsuppgifter och de av överlantmätarens uppgifter som

har ett naturligt samband med dessa och som samtidigt beaktar önskvärdheten

av självständig ställning för överlantmätaren i andra avseenden. Den

med dessa utgångspunkter lämpligaste lösningen synes vara att överlantmätaren

och länslantmäterikontoret inordnas i länsstyrelsen, där de naturligen

hör hemma i huvudenheten för samhällsplanering, men att överlantmätaren

genom instruktionsbestämmelser tilläggs uppgiften att ensam besluta i frågor

som rör bl. a. ledningen av den lokala förrättningsorganisationen och

andra liknande frågor som enligt vad jag anfört i det föregående saknar ett

naturligt samband med länsstyrelsens översiktliga planeringsuppgifter. Jag

förordar därför denna organisation.

En sådan ordning aktualiserar behov av bestämmelser som närmare reglerar

förhållandet också mellan centralorganet och länsstyrelsen. Denna

fråga torde lämpligen behandlas i anslutning till den motsvarande reglexång

av förhållandet mellan bl. a. statens planverk och länsstyrelsen, som föranleds

av länsförvaltningsreformen.

Centralorganet

På lantmäteristyrelsen ankommer f. n. att dels leda och utöva tillsyn över

lantmäteriverksamheten i landet, dels lämna service åt främst lantmäteriorganen

på regional och lokal nivå, dels utöva myndighetsuppgifter i fråga

om fastighetsbildning, fastighetsregistrering och mätningsverksamhet. Den

organisation för lantmäteriverksamheten på regional och lokal nivå som

jag har förordat i det föregående förutsätter att samma uppgifter även i

fortsättningen skall ankomma på lantmäteristyrelsen. När det gäller lantmäteristyrelsens

organisation för dessa uppgifter vill jag i detta sammanhang

bara ta upp några frågor av principiell betydelse.

Utredningen har föreslagit att lantmäteristyrelsen tillförs ett lekmannainslag.

Styrelsen skall sålunda enligt förslaget bestå av generaldirektören

som ordförande samt företrädare för bl. a. kommunerna och landsbygdsnäringarna.

Förslaget har tillstyrkts av de remissinstanser som särskilt behandlat

detta. Jag delar utredningens uppfattning att lantmäteriverksamhetens

servicekaraktär samt behovet av samverkan mellan lantmäteriorganen

och andra samhällsorgan motiverar att lantmäteristyrelsen tillförs allmän

samhällelig erfarenhet och förankring. Bl. a. är behovet av kommunal anknytning

stort. Jag förordar därför att förslaget om en lekmannastyrelse —

vilken bör utses av Kungl. Maj :t — genomförs. Det ankommer på Kungl.

Maj :t att bestämma närmare om styrelsens sammansättning.

Som utredningen och reservanterna nästan helt utan gensaga från remissinstanserna

har föreslagit bör styrelsens organisation bygga på funktionellt

avgränsade enheter.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Taxe- och kostnadsfrågor m.m.

Som jag tidigare utvecklat närmare är den förrättnings- och uppdragsverksamhet

som utförs av lantmäteriorganen, med undantag för viss skiftesverksamhet,

i princip självfinansierande genom att ersättning för kostnaderna

tas ut av sakägare resp. uppdragsgivare. En viss subventionering

förekommer dock från statens och kommunernas sida för vissa förrättningsändamål

och för vissa förrättningstyper. Subvention utgår sålunda med

i genomsnitt ca 20 % för förrättningar för jord och skogsbruksändamål,

20 % för legaliserings- och sammanföringsförrättningar, 50 % för äganderättsutredningar

och 15 % för sammanläggningsutredningar. En förutsättning

för subvention är dock i samtliga fall att ifrågavarande åtgärd vidtas

utanför detaljplanelagt område.

Utredningen töreslår att det allmänna skall svara för en större andel av

kostnaderna för förrättningsverksamheten, eftersom samhället har ett klart

intresse i verksamheten och av att erforderliga åtgärder kommer till stånd.

Utredningens förslag innebär att det allmänna skall svara för 20 % av

kostnaderna för den förrättningsverksamhet som leder till nybildning av

fastigheter och för 40 % av kostnaderna för övrig förrättningsverksamhet.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts i remissyttrandena.

Den subvention som utgår av statsmedel för förrättnings- och uppdragsverksamheten

uppgår f. n. till 7,8 milj. kr., varav 4,3 milj. kr. på grund av

nu gällande subventionsregler och återstoden på grund av äldre regler som

f. n. tillämpas övergångsvis. Eftersom de kommunala förrättningsorganen

i allmänhet är verksamma inom detalj planelagda områden, torde de kommunala

subventionerna uppgå till avsevärt lägre belopp än de statliga.

Jag har förståelse för de synpunkter utredningen och remissinstanserna

anfört till stöd för förslaget om en ökad subventionering — ett förslag som

kan beräknas medföra en kostnadsökning för det allmänna med omkring

20 milj. kr. Men enligt min mening finns inte tillräckliga skäl för en sådan

reform.

Den organisation som jag har förordat i det föregående medför att kostnader

för fastighetsregistrering som nu utförs inom kommunala enheter

flyttas över på staten. På grund av principen om full kostnadstäckning för

förrättnings- och uppdragsverksamheten medför den överflyttning av denna

verksamhet från kommunala till statliga organ som kan föranledas av mitt

förslag i fråga om lokalorganisationen i och för sig ingen annan kostnadsökning

än den som uppkommer genom att staten får svara för subventioner

som tidigare lämnats av kommuner. Storleken av dessa torde emellertid,

som framgår av vad jag redan anfört, vara mycket begränsad.

Om statsmakterna godkänner de riktlinjer för en ny organisation som

jag har förordat, har jag för avsikt att senare återkomma med mer detaljerade

förslag och med kostnadsberäkningar härför. Jag förutsätter att detta

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

61

skall ske i sådan tid att förslagen kan underställas 1971 års vårriksdag och

att den nya organisationen kan träda i kraft, för lantmäteristyrelsens och

länsorganens del den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom

proposition föreslår riksdagen

att godkänna de av mig förordade riktlinjerna för omorganisation

av lantmäteriverksamheten.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1970

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 oktober 1970 ....................

Inledning ......................................................

Nuvarande förhållanden..........................................

Lantmäteriverksamheten ......................................

Inledning ..................................................

Fastighetsbildning m. m.......................................

Fastighetsregistrering m. m...................................

Mätningsverksamhet m. m.....................................

Organisation ..................................................

Arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ m. m.......

Det statliga lantmäteriet......................................

Det kommunala mätningsväsendet ............................

Pågående reformarbete m. m...................................

Lantmäteri- och stadsmätningstaxorna............................

Kostnader ....................................................

Utredningsförslaget ..............................................

Inledning ....................................................

Huvudmannaskap och principlösning............................

Organisation ..................................................

Taxe- och kostnadsfrågor ......................................

Genomförandefrågor ..........................................

Reservation ..................................................

Remissyttrandena................................................

Sammanfattning av remissinstansernas inställning i huvudfrågorna ..

Huvudmannaskap och principlösning............................

Fastighetsbildning ..........................................

Fastighetsregistrering ........................................

Mätningsverksamhet ........................................

Organisation ..................................................

Taxe- och kostnadsfrågor ......................................

Genomförandefrågor ..................................

Departementschefen..............................................

Inledning ....................................................

Fastighetsbildning ............................................

Fastighetsregistrering ..........................................

Mätningsverksamhet ..........................................

Lokalorganisationen ..........................................

Länsorganen ..................................................

Centralorganet ................................................

Taxe- och kostnadsfrågor m. m...................................

Hemställan ..........................................

1

3

3

5

5

5

5

7

8

9

9

11

15

17

21

23

24

24

24

28

30

32

33

35

35

36

36

42

42

42

43

44

44

44

46

48

49

50

56

59

60’

61

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1970:208 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten jämte motioner. s. 3 i texten