Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rikets mgnt, m. m

1970-10-30 · 55 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:190, Med förslag till lag om rikets mgnt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

1

Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rikets mgnt, m. m.; given Stockholms slott den 30

oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att mynten i valörerna ett öre, två öre och två

kronor slopas. Kungl. Maj :t föreslås få rätt att förordna om sammansättningen

av mynt i vilka inte guld eller silver ingår samt om sådana mynts

vikt och utförande. Myntserien kommer'' att få det utseende som framgår av

bihang till propositionen. Vidare föreslås införande av vissa avrundningsregler

vid betalning av belopp som inte slutar på 5- eller 10-tal ören.

Den nya myntlagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januan

1972 med en halvårig övergångstid. Avrundningsbestämmelserna föreslås

träda i kraft vid övergångstidens utgång, den 1 juli 1972.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr ISO

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Förslag

till

Lag

om rikets mynt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Konungen har ensam rätt att låta tillverka och utge mynt. Dessa skall vara

lagligt betalningsmedel.

2 §

Myntenheten kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

3 §

Mynt skall finnas i följande namnvärden, nämligen fem kronor, en krona,

femtio öre, tjugofem öre, tio öre och fem öre. Dessutom får mynt med ett

namnvärde av tio kronor finnas.

4 §

Om sammansättningen av mynt, i vilka icke ingår guld eller silver, samt

om sådana mynts vikt och utförande förordnar Konungen.

5 §

Mynt som är så slitet att prägeln ej tydligt kan urskiljas eller som vanställts

eller skadats är icke längre lagligt betalningsmedel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Genom lagen upphäves

lagen (1873: 31) om rikets mynt,

lagen (1873:31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet,

lagen (1918:478) om visst undantag från bestämmelserna i lagen om

rikets mynt den 30 maj 1873.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om omräkning av äldre

myntsorter.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelser

om guldmynt i den gamla lagen, tillämpas dessa bestämmelser fortfarande.

5. Ettöresmynt och tvåöresmynt samt femöresmynt, som präglats med

stöd av den gamla lagen, upphör att vara lagligt betalningsmedel i riket vid

utgången av juni 1972.

6. Andra med stöd av den gamla lagen präglade mynt än som avses i föregående

punkt är alltjämt lagligt betalningsmedel.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

3

Förslag

till

Lag

om avrundning av vissa öresbelopp

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning på all slags betalning i svenskt mynt, om ej

annat är uttryckligen överenskommet eller eljest får anses avtalat.

2 §

Ingår i belopp som skall betalas öretal, som ej är delbart med fem, skall

detta avrundas till tal delbart med fem. Därvid skall slutsiffran ett, två, sex

eller sju avrundas nedåt och tre, fyra, åtta eller nio uppåt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny myntlag, m. m.,

och anför.

1 Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillsatte chefen för finansdepartementet

den 29 november 1963 en kommitté för att se över den gällande

myntlagstiftningen. Kommittén avgav den 14 december 1965 betänkandet

Ny myntserie (SOU 1966:4). Kommittéförslaget, som inte var enhälligt,

innebar att myntserien skulle omfatta valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1

krona och 5 kronor jämte ett som minnesmynt avsett 10-kronorsmynt.

Vidare föreslog kommittén att storleken av vissa mynt skulle minskas. I

fråga om metallen i mynten föreslogs bl. a. att 1-kronemyntet skulle tillverkas

av kopparnickel och inte av silver.

Förslaget remissbehandlades. Remissinstanserna ställde sig på det hela

taget positiva till en reform av myntserien. Det framkom dock åtskilliga

synpunkter som avvek från förslagen i betänkandet. Bl. a. gjordes det gällande

att en övergång till kopparnickel i 1-kronan skulle tvinga fram omfattande

ändringar eller utbyten av varu- och serviceautomater. Dessutom anfördes

att varje ändring av myntserien eller av myntens storlek skulle leda

till att åtskilliga myntsorteringsapparater och automatiska växelgivare måste

byggas om eller ersättas med nya.

Chefen för finansdepartementet tillkallade den 14 december 1966 sakkunniga

med uppdrag att slutföra översynen av myntlagstiftningen och därmed

sammanhängande frågor (1966 års myntkommitté).

Med hänsyn till utvecklingen på silvermarknaden föreslog 1966 års mynt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

kommitté i skrivelse den 15 januari 1968 sådan ändring av lagen (1873: 31)

om rikets mynt, att prägling av 1- och 2-kronorsmynt i kopparnickel möjliggjordes.

Kommitténs skrivelse föranledde ändrad lydelse av 6 § lagen om

rikets mynt (prop. 1968: 24, BaU 17, rskr 125, SFS 1968: 124).

1966 års myntkommitté har därefter slutfört sitt uppdrag och den 19 maj

1969 överlämnat betänkandet Nya mynt (SOU 1969: 17)1. Till betänkandet

har fogats en reservation av ledamoten Gustafsson. Betänkandet upptar

förslag till ändring av myntserien och lagförslag.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av mynt- och justeringsverket,

bankinspektionen, försäkringsinspektionen, statistiska centralbyrån,

riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, kommerskollegium, poststyrelsen,

statens järnvägar, televerket, statens jordbruksnämnd, statens prisoch

karteilnämnd, statens vattenfallsverk, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, generaltullstyrelsen, Svenska numismatiska

föreningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

jordbrukskasseförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

riksförsäkringsverket, Svenska kommunförbundet, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Svensk industriförening, Kooperativa förbundet (KF), Svenska företagares

riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Stockholms stad, Göteborgs stad, Malmö

stad, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska busstrafikförbundet, Svenska

taxiförbundet, Svenska petroleum institutet, De Blindas förening, Åhlén och

Holm AB, KODA Leverantörföreningen Kontors- och datautrustning, AB

Nils Adamssons Sjukvårdsaffär, Sporrong Myntapparater AB, Aktiebolaget

Svenska Pressbyrån samt AB I\van Omfors Fabriker.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från dels handelskamrarna

i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Visby, Malmö och Örebro, dels handelskamrarna

i Göteborg, Borås och Karlstad (gemensamt yttrande).

Mynt- och justeringsverket, som gjort vissa undersökningar av metaller

lämpliga för myntframställning, har i skrivelse den 17 april 1970 redogjort

för dessa och lagt fram vissa förslag.

2 Gällande bestämmelser

2.1 Regeringsformen (RF)

I 72 § RF föreskrivs, att ”riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar,

som för mynt i riket må erkännas” och att riksbankens sedlar ”skola, vid

anfordran, inlösas av banken med guld efter deras lydelse”. Sedan år 1931

1 Betänkandet är undertecknat av departementsrådet i finansdepartementet Olof Lindberg,

bankdirektören i riksbanken Åke Gustafsson och myntdirektören Benkt Ulvfot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

har riksbanken årligen befriats från skyldigheten att lösa in sina sedlar

med guld.

Enligt 79 § RF får inte ”någon förändring i rikets mynt till skrot eller

korn, det vare sig till förhöjning eller avslag, äga rum utan riksdagens bifall;

Konungens rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt”. Skrot betecknar

i detta sammanhang myntets bruttovikt och korn dess nettovikt i ädel

metall. Riksdagens bifall har lämnats genom myntlagen och ändringar i

denna. Bestämmelsen om Konungens rätt att slå mynt har ansetts innebära

att Kungl. Maj:t får bestämma myntens utseende och prägel. Likaså har

Kungl. Maj :t på grund av att någon reglering i lag av myntmängden inte

finns ansetts ha rätt att besluta vilka kvantiteter skiljemynt av olika

valörer som skall myntas.

2.2 Lagen (1873: 31) om rikets mynt (myntlagen)

Myntlagen föreskriver inledningsvis i 1—3 §§ att guld ensamt skall vara

värdemätare i riket och utgöra grunden för myntväsendet. Enheten för

rikets myntvikt skall vara det franska grammet. Räkneenheten skall kallas

krona och denna delas i etthundra öre.

I fortsättningen ges i myntlagen bestämmelser som grundar sig på en

uppdelning i huvud- och skiljemynt.

Enligt 4 § finns tre huvudmynt, ett på fem, ett på tio och ett på tjugo

kronor. Dessa skall präglas av myntguld (90 % fint guld och 10 % koppar).

Enligt 9 § får 5-kronestycken av guld myntas endast för statsverkets och

riksbankens räkning. Riksbanken skall betala 1/2 % av det utmyntade beloppets

värde för att täcka kostnaderna för myntning. Guldmynt i övriga

valörer kan var och en få som lämnar in guld till myntverket och betalar

viss i 9 § bestämd avgift.

I 5 § föreskrivs att skiljemynt skall präglas av följande metaller: 1. silver,

legerat med koppar eller med koppar och nickel eller med annan för ändamålet

lämpad metall, 2. kopparnickel, 3. brons eller järn.

Enligt 6 § (ändrad senast 1968: 124) skall av silver präglas mynt i valörerna

två kronor, en krona, femtio öre, tjugofem öre och tio öre. Dessutom

skall av silver präglas mynt med ett namnvärde av fem kronor efter av

Kungl. Maj :t för varje gång därom meddelat beslut. Silvermynten skall

myntas av en legering som innehåller minst 40 % silver. I paragrafen anges

också hur mycket fint silver etthundra stycken silvermynt av de olika

valörerna skall innehålla. Mynt i samtliga nämnda valörer med undantag

av 5-kronorsmyntet får enligt föreskrift i paragrafens sista stycke präglas

också i kopparnickel. Sådan prägling förutsätter dock särskilt beslut av

Kungl. Maj :t.

Enligt 7 § skall mynt i valörerna fem öre, två öre och ett öre präglas av

brons. Alternativt får mynten präglas av järn efter särskilt beslut av Kungl.

Maj :t. Skiljemynt får enligt 10 § inte präglas för enskildas räkning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

7

Enligt 11 § meddelar Kungl. Maj :t närmare bestämmelser om sammansättningen

av de legeringar, av vilka silver-, kopparnickel- och bronsmynt

skall utmyntas, om silvermyntens vikt, om det antal skiljemynt av andra

slag som skall utmyntas av viss viktmängd metall och om högsta tillåtna

avvikelser i fråga om silvermyntens silverhalt och vikt. Det ankommer

också på Kungl. Maj :t att förordna om myntens diameter, prägel, inskrift,

rand och utseende i övrigt.

12—18 §§ innehåller ytterligare bestämmelser om huvud- och skiljemynt.

I 12 § föreskrivs att guldmynt präglade i enlighet med myntlagens bestämmelser

alltid är lagligt betalningsmedel. Skiljemynt däremot är endast

statens kassor skyldiga att mottaga till obegränsat belopp. Andra är inte

skyldiga att i en betalning ta emot högre belopp än femtio kronor i 5-kronorsmynt,

tjugo kronor i 2- och 1-kronorsmynt, fem kronor i mindre silvermynt

eller kopparnickelmynt, en krona i bronsmynt och en krona i järnmynt.

I 13 § föreskrivs att skadade mynt inte är lagligt betalningsmedel. Myntverket

kan dock lösa in skiljemynt till namnvärdet om skadan inte orsakat

någon avsevärd minskning av myntens vikt och om den som lämnar in mynten

för inlösen kan anses ha tagit emot dem i god tro och därvid inte åsidosatt

vanlig försiktighet samt anledning inte heller finns till antagande att

han själv avsiktligen åstadkommit skadan.

I förhållande till statens kassor är enligt 14 § 20- och 10-kronorsmynt

inte lagligt betalningsmedel om de genom nötning förlorat mer än 2 % av

den i 4 § bestämda vikten, medan 5-kronorsmynt av guld förlorar denna

egenskap först om de är så nötta att man inte med säkerhet kan avgöra om

de är lagligen präglade. Gentemot andra än statens kassor är 20- och 10- kronorsmynt inte lagligt betalningsmedel om vikten med mer än 0,5 %

understiger vad som föreskrivs i 4 §, medan 5-kronorsmynt av guld inte är

lagligt betalningsmedel om de förlorat mer än 0,6 % av sin vikt. Skiljemynt

är inte lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när de är

så nötta att man inte med säkerhet kan avgöra om de är lagligen präglade.

När prägeln genom nötning blivit otydlig är endast statens kassor skyldiga

att mottaga skiljemynten.

Enligt 15 § får mynt, som inte längre är lagligt betalningsmedel i förhållande

till vem som helst, liksom silvermynt som med 4 % eller mer understiger

sin rätta vikt, inte på nytt sättas i omlopp, sedan de kommit in till

någon av statens kassor.

Enligt 16 § har var och en rätt att i riksbankens huvudkontor samt i dess

avdelningskontor i Göteborg och Malmö få sådana mynt som endast är

lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor växlade mot samma

slag av gångbara mynt, oberoende av beloppets storlek. Var och en kan

också i dessa kontor växla vilket som helst med tio kronor delbart belopp

av skiljemynt mot guldmynt. Sådan växling kan dock inte ske under tid då

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr i90 år 1970

riksbanken befriats från skyldigheten att vid anfordran lösa in av banken

utgivna sedlar med guld. I 16 § erinras dessutom om att det genom särskilda

föreskrifter bestäms på vilka andra ställen utväxling av mynt skall kunna

ske. Enligt 17 § skall vad som i 12 §, 13 § första punkten samt 14, 15 och

16 §§ föreskrivs om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess

inväxling och utgivande av statens kassor — med beaktande av gällande

konventioner mellan Sverige, Danmark och Norge — gälla också i Norge och

Danmark präglade mynt av guld, silver, kopparnickel, brons eller järn

(jfr SFS 1924: 68).

Enligt 18 § får riksbanken i de statens kassor, som Kungl. Maj :t bestämmer,

vid anfordran växla vilket som helst med tio kronor delbart belopp av

sådana skiljemynt, som är lagligt betalningsmedel i förhållande till statens

kassor, mot guldmynt eller riksbankens sedlar.

2.3 Övriga författningar

Bestämmelser om mynt finns i ett flertal andra författningar än myntlagen,

varav här skall nämnas följande.

1. Lagen (1873: 31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet.

2. Kungörelsen (1893: 112 s. 2) angående sätt och tid för inlösen av vanställda

eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. in. I

denna kungörelse föreskrivs bl. a. att myntdirektören skall avgöra om mynten

skall lösas in till fulla prägelvärdet eller endast efter metallvärdet samt

att den förlust som uppstår genom inlösen till namnvärdet av nött svenskt

guldmynt eller av skadat eller nött svenskt skiljemynt tills vidare skall betalas

av myntverket och redovisas i dess räkenskaper. Bestämmelserna om

inlösen av mynt, vilka ursprungligen gällde för tiden till 1895 års utgång,

har genom kungörelsen (1895: 98) fått förlängd giltighet tills vidare.

3. Kungörelsen (1908: 171) angående myntväxling. I kungörelsen föreskrivs

att den rätt till myntväxling som allmänheten har enligt 16 § myntlagen

kan utövas vid riksbankens samtliga kontor. Vidare stadgas att var och

en får mot lagligen i riket gällande guldmynt eller sedlar växla till sig

skiljemynt av silver eller brons. Enligt kungörelsen (1914: 136) angående

utväxling i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons har fullmäktige

i riksbanken emellertid rätt att tills vidare bestämma i vilken omfattning

sådan utväxling skall äga rum i riksbanken.

4. Lagen (1918: 478) om visst undantag från bestämmelserna i lagen om

rikets mynt den 30 maj 1873. Genom förstnämnda lag infördes möjlighet för

Kungl. Maj :t att låta prägla skiljemynt med den vikt och metalliska sammansättning

varom överenskommelse kunde komma att träffas med Danmark

och Norge.

5. Lagen (1924: 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts

giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970 9

6. Kungörelsen (1952: 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten.

7. Kungörelsen (1968: 15) om förbud mot nedsmältning av skiljemynt.

8. Kungörelsen (1968: 126) med vissa bestämmelser om skiljemynt. I

denna kungörelse föreskrivs, att silvermynt skall tillverkas av en legering

av 40 % silver, 50 % koppar, 5 % nickel och 5 % zink. Kopparnickelmynt

skall tillverkas i valörerna två kronor, femtio öre, tjugofem öre och tio öre

av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel och i valören en krona av

ett pläterat material i tre skikt, det mellersta av en legering av 97 % koppar

och 3 % nickel och de yttre skikten av en legering av 75 % koppar och 25 %

nickel. Vardera ytskiktets vikt skall vara 10 % av myntets vikt. Bronsmynt

skall tillverkas av en legering av 95 % koppar, 4 % tenn och 1 % zink. I 2 §

lämnas i tabellform uppgifter om myntens vikt. Avvikelse över eller under

den i 1 § föreskrivna silverhalten får enligt stadgande i 3 § vara för 100

silvermynt högst 1 % av myntens sammanlagda vikt. Vidare föreskrivs att

avvikelse över eller under den nominella vikten vid uppvägning av det antal

mynt, som närmast motsvarar 1 kg, får för silvermynt vara högst 1 % och

för andra mynt högst 2 %.

Härutöver finns bestämmelser om mynt i myntkonventioner mellan Sverige,

Danmark och Norge.

2.4 Myntserien

I betänkandet ”Ny myntserie” s. 15—21 har lämnats en utförlig redogörelse

rörande nu gällande myntserie och dess tillkomst. Ytterligare uppgifter

om nu gällande skiljemynt lämnas i följande sammanställning.

Valör

Dia-

Vikt

Total

Legering

meter

i fint

vikt

silver

mm

g

g

%

5 kronor ...........

......... 34

7,2

18

40 silver,

50 koppar,

5 nickel,

5 zink

2 kronor ...........

......... 31

5,6

14

40 silver,

50 koppar,

5 nickel,

5 zink

2 kronor ...........

......... 31

13,3

75 koppar,

25 nickel

1 krona ...........

......... 25

2,8

7

40 silver,

50 koppar,

5 nickel,

5 zink

1 krona ...........

......... 25

7

pläterat material i tre skikt, det

mellersta 97 koppar och 3 nickel

och de yttre skikten av 75 kop- par och 25 nickel

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Valör Dia- Vikt Total Legering

meter i fint vikt

silver

mm g g %

50 öre...................... 22 1,92 4,8 40 silver,

50 koppar,

5 nickel,

5 zink

50 öre...................... 22 4,5 75 koppar,

25 nickel

25 öre...................... 17 0,928 2,32 40 silver,

50 koppar,

5 nickel,

5 zink

25 öre....................... 17 2,18 75 koppar,

25 nickel

10 öre...................... 15 0,576 1,44 40 silver,

50 koppar,

5 nickel,

5 zink

10 öre...................... 15 1,35 75 koppar,

25 nickel

5 öre...................... 27 8 95 koppar,

4 tenn,

1 zink

5 öre...................... 27 6,94 järn

2 öre...................... 21 4 95 koppar,

4 tenn,

1 zink

2 öre...................... 21 3,47 järn

1 öre...................... 16 2 95 koppar,

4 tenn,

1 zink

1 öre...................... 16 1,74 järn

Valörerna 50, 25 och 10 öre har sedan år 1962 präglats uteslutande i kopparnickel.

Präglingen av valörerna 2 kronor i kopparnickel och 1 krona i

pläterat material har påbörjats under år 1968. Några järnmynt har inte

präglats efter år 1950.

3 Tidigare förslag

3.1 Betänkandet ”Ny myntserie” (SOU 1966: 4)

3.1.1 Valörer

Kommittén utgick från att kronan fortfarande skulle vara räkneenhet och

indelas i etthundra öre samt att skiljemynt skulle finnas endast i sådana

valörer, av vilka det fanns ett påtagligt behov. För att myntserien skulle

kunna fungera tillfredsställande under så lång tid som möjligt sökte kommittén

också beakta de framtida behoven. Eftersom skiljemynten genom

förändringen i penningvärdet representerade en mindre köpkraft än tidigare

ansåg kommittén att antalet mynt i de lägsta valörerna borde nedbringas.

Också av andra skäl var det enligt kommitténs mening önskvärt med en

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

kortare myntserie än den nuvarande. Ett mindre antal valörer skulle bl. a.

göra det lättare för mynt- och justeringsverket att tillgodose ökad efterfrågan

på mynt. Efter att ha övervägt olika alternativ förordade kommittén

en serie omfattande 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor. Dessutom

föreslogs som minnesmynt ett mynt i valören 10 kronor. 2-öringen, 50- öringen och 2-kronan skulle avskaffas. Dessa tre mynt hade enligt kommittén

en relativt sett mindre användning i den allmänna rörelsen än övriga

mynt i serien. Dessutom kunde man genom att utmönstra 2-öringen och 2- kronan minska storleken på 5-öringen och 5-kronan, vilket kommittén fann

vara väsentligt för att den nya serien skulle bli praktiskt användbar. Mera

tveksam hade man varit i fråga om att avskaffa 50-öringen, men kommittén

ansåg fördelarna med en starkare reducering av myntserien vara så stora,

att det motiverade ett slopande också av detta mynt.

3.1.2 Storlek, vikt och prägel

I betänkandet framhölls att om man, som kommittén föreslog, avskaffade

2-öringen, skulle 5-öringen kunna göras mindre och lätthanterligare. Myntframställningen

kunde också göras billigare. För automatfabrikanterna och

automathandeln skulle en ny utformning inte medföra några nämnvärda

svårigheter, eftersom myntet huvudsakligen förekommer endast i automater

med växelåtergivning. Efter att ha gjort vissa provpräglingar förordade

kommittén en minskning av 5-öringens diameter från nuvarande 27 mm

till 18 mm. Myntets vikt, som nu är 8 g, skulle i den nya utformningen bli

ca 2,7 g. Prägeln skulle enligt kommitténs förslag vara densamma som nu,

men i förminskat utförande.

För 10- och 25-öresmyntens vidkommande föreslogs inte några förändringar

beträffande storlek och vikt. Den nuvarande prägeln på dessa mynt

ansågs också i fortsättningen vara lämpad för mynt av kopparnickel.

I fråga om 1-kronemyntet föreslogs —- främst med hänsyn till automathandeln

— ingen ändring av storleken.

För 5-kronorsmyntets del förordades en reducering från nuvarande 34 till

29 mm. Myntet skulle då bli 4 mm större än 1-kronan och 2 mm mindre än

den nuvarande 2-kronan.

En reservant i kommittén ansåg att i betänkandet borde ha förordats en

minskning av 1-kronans diameter för att bereda möjlighet till en ytterligare

reducering i storleken på 5-kronorsmyntet.

3.1.3 Metaller

I betänkandet föreslogs att 1- och 5-öresmynten skulle tillverkas av brons,

alternativt under vissa förhållanden av järn eller kopparpläterat järn. Beträffande

10- och 25-öresmynten förordades att mynten i framtiden skulle

tillverkas enbart i kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel). Vidare föreslogs

att 1- och 5-kronorsmynten skulle präglas i kopparnickel i stället för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

som nu i 40 % silverlegering samt att minnesmyntet på 10 kronor skulle få

90 % silverhalt.

3.1 A Remissbehandlingen

Förslaget att valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor även

1 fortsättningen skulle ingå i myntserien medan valörerna 2 öre och 2 kronor

skulle avskaffas lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen.

Förslaget att slopa 50-öresmyntet mötte däremot kritik hos åtskilliga remissinstanser.

Som skäl för att behålla myntet anfördes bl. a. att steget mellan

25 öre och 1 krona är för stort. Med hänsyn till prisutvecklingen ansågs

också 50-öresmyntet väl försvara sin plats i serien. Man uttryckte vidare farhågor

för att ett slopande av myntet skulle medföra en stark ökning av behovet

av 25-öresmynt. 50-öresmyntet hade slutligen visat sig vara mycket

lämpligt vid olika avgiftskombinationer inom trafikföretag och liknande

rörelser.

Förslaget att behålla nuvarande färg och prägel på 1- och 5-öresmynten

lämnades i huvudsak utan erinran. Med hänsyn till förväxlingsrisken riktades

däremot från vissa håll kritik mot den ringa diameterskillnaden,

2 mm, mellan de båda mynten. Det ifrågasattes också om inte 5-öresmyntet

borde göras något större än som föreslagits. För att minska förväxlingsriskerna

beträffande mynt inom diameterområdet 15—18 mm framlades förslag

om varierande prägel och om kanträffling av vissa mynt.

Den i betänkandet reservationsvis föreslagna minskningen av 1-kronemyntets

storlek fann flera remissinstanser mycket tilltalande. Det framhölls

att ett av våra vanligaste mynt härigenom skulle bli mer lätthanterligt. Förväxlingsriskerna

i förhållande till främst övriga nordiska länders mynt av

ungefär motsvarande värde skulle vidare reduceras avsevärt.

I samband med remissbehandlingen av betänkandet bildades en organisation

(Automathandelns Branschorganisation), som i en skrivelse till chefen

för finansdepartementet protesterade mot varje ändring av 1-kronemyntets

diameter.

Förslagen i fråga om metallerna i 1-, 5-, 10- och 25-öres- samt 5- och 10- kronorsmynten lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen.

Förslaget att som metall i 1-kronemyntet använda kopparnickel kritiserades

emellertid, bl. a. av företrädare för automatbranschen. Man framhöll att en

ändring av legeringen kunde accepteras endast under förutsättning att myntets

elektriska och magnetiska egenskaper inte förändrades.

3.2 Motioner i riksdagen

År 1966 väcktes i riksdagen tre motioner (II: 281, II: 284 och II: 682) om

avskaffande av 1- och 2-öresmynten. I motionerna framfördes i huvudsak

följande. På grund av prisutvecklingen har vi numera ett helt annat pen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

ningvärde än för omkring 100 år sedan. 5-öresmyntets köpkraft motsvarar i

dag knappast 1-öresmyntets år 1873. Att i det dagliga livet använda mynt

som inte representerar något värde av betydenhet innebär i många avseenden

uppenbara nackdelar. Exempelvis ur arbetsbesparingssynpunkt skulle

mycket vara att vinna om priserna kunde räknas i femtal som lägsta valör.

Myntningskostnaden för 1- och 2-öringarna är också betydligt större än det

värde de representerar. Om dessa mynt drogs in skulle 5-öresmyntet kunna

göras mindre skrymmande. Ett slopande av 1- och 2-öresmynten är därför

välmotiverat. Åtgärden skulle inte ha någon som helst betydelse för prisutvecklingen.

Olägenheterna med att prishöjningar och prissänkningar

måste ske i 5-öressteg borde inte vara större än vad 1-öresvariationerna var

på 1870-talet. — Bankoutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(BaU 1966: 4, Prot. FK 6: 10, AK 6: 23), att Kungl. Maj:ts ställningstagande

till den tidigare utredningen borde avvaktas, innan något uttalande

om ändringar i den nuvarande myntserien gjordes från riksdagens sida.

4 1966 års myntkommittés förslag till myntserie

4.1 Metallkostnad

Kommittén har i betänkandet ”Nya mynt” (SOU 1969: 17 s. 21 o. f.) lämnat

en redogörelse för kostnadsutvecklingen för de viktigaste myntmetallerna

och för åtgärder i anledning härav i olika länder. För ett preliminärt förslag

i Norge om att slopa 1- och 2-öresmynten redogörs på s. 34 o. f. i betänkandet.

4.2 Valörer

Myntkommittén erinrar till en början om att enligt kommitténs direktiv

en reform av myntserien borde ske under hänsynstagande till de ekonomiska

verkningarna. Kommittén skulle vidare i huvudsak utgå från att myntserien

skulle omfatta de valörer som föreslagits i betänkandet ”Ny myntserie”

(SOU 1966: 4) men dock vara oförhindrad att pröva alternativ som

aktualiserats under remissbehandlingen av detta.

Beträffande 2-, 5-, 10- och 25-öresvalörerna föreligger enligt kommitténs

uppfattning inte anledning att gå ifrån det första utredningsförslaget. Av

skäl, som anförts i det tidigare betänkandet och som i huvudsak lämnats

utan erinran vid remissbehandlingen, bör valörerna 5, 10 och 25 öre samt

1 krona och 5 kronor även i fortsättningen ingå i myntserien, medan valörerna

2 öre och 2 kronor avskaffas. Vidare bör minnesmynt kunna präglas

i valören 10 kronor.

Frågan om 50- och 1-öresmynten bör behållas eller ej har kommittén

däremot ansett böra övervägas ytterligare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

4.2.1 50-öresmyntei

I betänkandet ”Ny myntserie” ansågs att 50-öringens andel av den totala

myntomsättningen var förhållandevis obetydlig. Myntet förekom också bara

sparsamt i automater. Ville man få en kortare myntserie, låg det därför

nära till hands att avskaffa 50-öresmyntet.

1966 års myntkommitté anför att ett motiv för att slopa 50-öresmyntet

skulle vara att ett mindre antal valörer gör det lättare att tillgodose ökad

efterfrågan på mynt. En kortare myntserie skulle också erbjuda bättre möjlighet

att genom myntens diameter skilja de olika valörerna åt. Kommittén

finner emellertid fördelarna av en förkortad myntserie inte vara så stora,

att de motiverar ett slopande av 50-öresmyntet. Utväxlingen från myntverket

av 50-öresmynt under de senaste åren ger inte heller belägg för att myntet

skulle vara obehövligt. Till detta kommer att 50-öresmyntet tillsammans

med 10-öresmyntet underlättar en prissättning till hela tiotal ören. Vid en

sådan prissättning kan decimalsystemets fördelar utnyttjas genom att addition

av den sista öreskolumnen blir överflödig. Kommittén anser därför

att 50-öresmyntet även i fortsättningen bör ingå i myntserien.

4.2.2 1-öresmyntet

Kommittén erinrar till en början om att den tidigare myntkommittén

framhållit att behovet av 1-öresmyntet kunde ifrågasättas därför att det

representerade ett så litet köpvärde och av många inte ansågs fylla något

praktiskt ändamål, men att det å andra sidan motsvarade den minsta enheten

i vårt räknesystem. Avsaknaden av ett mynt i denna räkneenhet skulle

enligt den tidigare kommitténs uppfattning medföra olägenheter och praktiska

svårigheter av olika slag, varför myntet borde behållas. Som stöd för

denna ståndpunkt åberopades också hänsyn till prissättningen inom detaljhandeln

och farhågor som uttalats från konsumenthåll att ett slopande av

1-öringen skulle kunna föranleda avrundningar uppåt av priserna. Med anledning

av det sistnämnda har 1966 års myntkommitté ansett det lämpligt

att låta utreda de beräknade verkningarna på konsumentpriserna om såväl

1- som 2-öresmyntet skulle avskaffas. Utredningen, som gjorts genom statistiska

centralbyråns försorg (SOU 1969: 17, bil. 5) visar att konsumentprisindex,

om priserna på de enskilda varorna inte ändras utan summan

avrundas uppåt vid betalning av hela inköpet, höjs med högst 0,04 % (0,1

indexenheter). Om priserna på de enskilda varor som inte har priser delbara

med fem genomgående avrundas uppåt, påverkas index med allra högst

0,15 % (0,3 enheter). Om avrundningen sker nedåt betyder detta motsvarande

sänkning av index. En avrundning till närmaste femtal öre — antingen

av köpesumman eller av priserna på de enskilda varorna — skulle

innebära att höjningar och sänkningar tog ut varandra. Kommittén påpekar

att eventuella prishöjningar sålunda inte synes bli av sådan storlek att de

utgör ett avgörande hinder mot en reform, om denna från andra synpunkter

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

anses önskvärd. En prishöjning som är föranledd av 1-öresmyntets slopande,

kan vidare antas bli av engångsnatur, så att på längre sikt prisutvecklingen i

stort blir densamma med eller utan 1-öresmynt.

Kommittén erinrar vidare om att år 1873, när den nuvarande myntserien

kom till, representerade 1-öresmyntet ett helt annat värde än det gör nu och

påpekar att olägenheterna med att prishöjningar och prissänkningar måste

ske med fem öre inte borde vara större än vad förändringarna med ett öre

var vid denna tid. I detta sammanhang framhålls också att den lägsta valören

i USA (1 cent) och i Englands nya decimalvalutasystem (0,5 new

penny) båda har ett kursvärde av drygt fem öre.

Om 1- och 2-öresmynten slopas — fortsätter kommittén — måste affärsinnehavarna

antingen behålla priser som inte är delbara med fem men vid

betalningen avrunda summan till femtal ören eller sätta priserna på de

enskilda varorna i femtal ören. Kommittén förutsätter att avrundningarna

därvid skulle komma att ske till närmaste femtal ören och sålunda i båda

fallen ta ut varandra. Varken säljaren eller köparen skulle komma att förlora

på detta. För flertalet varor, nämligen sådana som har ett högt örespris

eller så hög handelsmarginal att en avrundning inte ändrar varans karaktär

av högmarginalvara, bör enligt kommitténs mening en avrundning vara

genomförbar i detaljliandelsledet. För vissa varor, särskilt en del ur konsumentsynpunkt

”tunga” sådana som mjölk och bryggerivaror, är detta

emellertid svårare, eftersom både priset per enhet är lågt och handelsmarginalen

liten. För t. ex. mjölk, grädde, smör och margarin är detaljhandelsmarginalen

ca 13 %, medan genomsnittet inom livsmedelshandeln ligger

på ca 23 %. En avrundning av priserna på bl. a. nu nämnda varor saknar

därför inte betydelse. Å andra sidan, framhåller kommittén, bör man beakta

prisspridningen mellan olika affärer i livsmedelsbranschen. Enligt utredningar

av statens pris- och kartellnämnd (SOU 1969: 17 bil. 6) varierade

t. ex. literpriset på mjölk under en och samma dag i Falun mellan 1: 02 och

1: 09 kr. och priset på 1/2 kg margarin under en och samma dag i Borlänge

mellan 1: 72 och 1: 98 kr.

Vissa priser, framhåller kommittén, kan också efter ett slopande av de

båda lägsta valörerna i varje fall till att börja med komma att sättas i tal

som inte är delbara med fem, varvid endast avrundning av den totala köpesumman

kan komma i fråga. Därvid kan problem uppkomma vid användningen

av kassaregister. I de flesta av dessa är det sålunda inte möjligt att

med hjälp av subtotal- och minusförfarande avrunda slutbelopp nedåt. Där

detta går är förfarandet emellertid, liksom avrundning uppåt, komplicerat

och tidsödande i förhållande till övriga kassaoperationer. Saknas subtraktionsmöjligheter

synes man bli nödsakad acceptera att registreringen inte

exakt återger de faktiska förhållandena vid betalningstransaktionen. För att

avrundning skall kunna ske nedåt också vid användning av kassaregister

med växelgivare måste antingen kassaregistren förses med subtraktionsmöj
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

ligheter eller växelgivarna ändras så att automatisk avrundning sker. Kommittén

finner därför sannolikt att man åtminstone i den del av handeln

som använder snabbköpskassor skulle komma att eftersträva en prissättning

i hela femtal ören.

Kommittén har sökt klarlägga, om ett avskaffande av mynten i de båda

lägsta valörerna skulle medföra återverkningar på andra verksamhetsområden.

För uppbörden av mervärdeskatt beräknas slopandet av 1- och 2-öresmynten

inte få någon betydelse eller medföra några komplikationer. På

vissa områden — t. ex. i fråga om televerkets och statens järnvägars taxor

— har avrundningar av räkningarnas slutsumma redan genomförts. I den

mån så inte skett på liknande områden anser kommittén att det inte heller

där bör vara några större tekniska svårigheter att runda av priserna till

femtal ören. Från bankhåll har vidare framhållits att ett avskaffande av

mynten skulle vara fördelaktigt ur driftssynpunkt och att några tekniska

svårigheter av betydelse inte skulle uppkomma.

Ur bokföringssynpunkt skulle emellertid, om 1-öresmyntet slopas, vissa

problem kunna uppstå. Kommittén påpekar att när debitering sker utan

avrundning till femtal ören kommer en kontant in- eller utbetalning inte

alltid att stämma överens med det belopp i räkenskaperna som betalningen

avser. Skillnaden torde då vid bokföringen komma att redovisas särskilt.

Detta anser kommittén inte behöva medföra några principiella svårigheter

från redovisningssynpunkt. Samma metoder synes kunna användas som

redan nu tillämpas vid t. ex. bokföring av kassarabatt då mottagen likvid

för fakturor noteras. Också i detta fall skiljer sig redovisat och betalt belopp.

Skillnaden bokförs då på särskilt konto. En ökning av bokföringsarbetet är

emellertid ofrånkomlig.

Man kan ta för givet, säger kommittén, att ett slopande av 1-öringen kommer

att påskynda utvecklingen inom näringslivet mot öreslös redovisning.

Där en sådan redovisning inte tillämpas, kommer beloppen sannolikt att

såvitt möjligt utjämnas till närmast högre eller lägre femtal ören, då redovisningshandlingen

upprättas.

Enligt kommitténs mening representerar 1-öresmyntet ett alltför ringa

värde för att i längden behållas. Växlingstransaktioner, där man måste använda

1- och 2-öringar, torde av många anses vålla onödigt besvär. Hanteringen

av dessa mynt orsakar ofta tidsförlust och irritation i den allmänna

omsättningen.

Också från kostnadssynpunkt kan det enligt kommitténs mening ifrågasättas

om 1-öresmyntet bör behållas. Metallvärdet i myntet överstiger

namnvärdet, och det totala tillverkningsvärdet uppgår till nära tre öre. Med

den instabilitet som kännetecknar kopparpriserna — de höga noteringarna

har sammanfallit med oroliga politiska förhållanden i kopparproducerande

länder — kan metallvärdet i framtiden komma att stiga avsevärt. Även om

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

olägenheterna av ett metalliskt övervärde i mynt inte bör överdrivas —

myntningskostnaden bör bedömas i förhållande till den tid myntet är i bruk

— är det mot bakgrunden av 1-öresmyntets nuvarande funktion knappast

rimligt att tillverka ett sådant mynt med ett metallvärde som så klart överstiger

det nominella värdet. Vidare får man räkna med ökad risk att myntet

smältes ned. Att gå över till andra material, t. ex. järn, zink eller aluminium,

som är underlägsna bronsen som myntmaterial, anser kommittén helst inte

böra komma i fråga.

I fråga om myntets funktion erinrar kommittén om de verkningar, som

användningen inom detaljhandeln av automatiska växelgivare för med sig.

Dessa betalar snabbt tillbaka växelmynt på betalningar som handeln helst

vill ha i stora betalningsenheter, 1-kronor och högre. Denna utmatning av

småmynt till allmänheten motsvaras i affärerna inte av några metoder för

att till deras kassor få in småmynt. Det är för dem fördelaktigt att i stället

få småmynten paketerade och uppräknade av bankerna. Bankerna torde å

sin sida inte ha någon önskan att få in osorterade växelmynt i relativt små

poster från allmänheten annat än för att täcka de behov de inte kan få tillgodosedda

genom leveranser från riksbanken och mynt- och justeringsverket.

Man måste således räkna med en ständig och stark efterfrågan på 1- öresmynt från handelns sida med resultat att en myntbrist uppstår, sett från

handelns synpunkt. Kommittén påpekar att denna myntbrist tidvis har ansetts

mycket besvärande.

Produktionen av 1- och 2-öresmynt, som under de senaste åren uppgått

till ca 20 milj. stycken per år av vardera valören, har praktiskt taget helt

gått åt till att öka mängden av cirkulerande mynt, då inlösningen av nötta

mynt är helt obetydlig. Om man — som kommittén föreslår — avskaffar

2-öringen, kommer behovet av 1-öresmynt att öka. Kommittén uppskattar

detta behov till ca 50 milj. stycken 1-öresmynt per år men framhåller att

därvid ändå en s. k. myntbrist skulle finnas. Sedan handeln gått över till

systemet med växelgivare torde man nämligen kunna säga, att behovet

av småmynt är i det närmaste omättligt. Handelns rationaliseringsvinster

blir således sedda ur samhällsekonomisk synpunkt avsevärt mindre genom

kostnaderna för framställning och distribution av småmynt, vilka kan

sägas vara något av engångsmynt. Kommittén finner det knappast rimligt

att vid exempelvis en framtida myntproduktion på 200 milj. stycken mynt

per år reservera kanske hälften av tillverkningskapaciteten för 1-öresmynten,

för att dessa skall finnas att tillgå för handeln i något så när tillfredsställande

omfattning. Om myntet i fortsättningen framställs i brons måste

man också som nämnts räkna med ett markant metalliskt övervärde. Till

detta kommer fabrikations- och distributionskostnader som gör att myntet,

när det i växelgivaren fyller sin funktion, har dragit en kostnad av många

gånger myntets nominella värde. Om man — trots de nackdelar detta som

tidigare nämnts skulle medföra — går över till annat material i myntet, t. ex.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 190

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

järn, zink eller aluminium, kan visserligen metallvärdet i myntet avsevärt

nedbringas, men framställnings- och distributionskostnaderna kvarstår alltjämt.

Kommittén påpekar att när man i betänkandet ”Ny myntserie” föreslog

att 1-öresmyntet skulle behållas, torde man ha utgått från att behovet av

myntet snabbt skulle minska, att detta därför skulle försvinna ur cirkulationen

av sig självt och att man därigenom kunde undvika de svårigheter

som uppstår vid en indragning. Emellertid — framhåller kommittén — har

utvecklingen blivit en annan. Handeln har i stället minskat problemet med

mynthanteringen genom antomatisering av bntikskassorna. Detta har å sin

sida medfört att myntverket, riksbanken och övriga banker fått en allt

svårare uppgift att förse handeln med småmynt.

Det framstår således enligt kommitténs uppfattning som angeläget att

minska de kostnadsmässiga olägenheterna vid framställningen och distributionen

av 1-öresmyntet. Kommittén håller före att den mest radikala

åtgärden vore att låta myntet utgå nr myntserien. Men eftersom 1-öringen

representerar en räkneenhet i ett myntsystem, som bygger på myntenhetens

(kronans) indelning i hundra delar får ett slopande av myntet följder av en

helt annan art än vid andra förändringar i myntserien. Sålunda kommer sådana

frågor som detaljhandelns marginaler, butiks- och bokföringsorganisation

m. in. in i bilden. Även om — som kommitténs undersökningar givit

vid handen — några absoluta hinder för att avskaffa myntet inte synes föreligga,

finner kommittén med hänsyn till de komplikationer och negativa

verkningar som också är förenade med ett slopande av 1-öresmyntet att

övervägande skäl talar för att myntet behålls. Kommittén framhåller dock

att olägenheterna med 1-öresmyntet skulle kunna minskas om myntet genom

olika åtgärder kunde sättas i verklig cirkulation eller om man inom

handeln minskade användningen av myntet.

Kommittén anser det inte rimligt att fortsätta att prägla 1-öresmynt i ett

material, vars kostnad väsentligt överstiger namnvärdet och som i framtiden

kan komma att bli ännu dyrare. Myntet bör därför enligt kommittén i fortsättningen

präglas i någon billigare metall, även om myntet därigenom skulle

bli mindre estetiskt tilltalande och hållbart.

å.2.3 Kommitténs förslag till valörer

Som framgår av det anförda har kommittén funnit övervägande skäl tala

för att 1-öresmyntet behålles tills vidare. Också 50-öresmyntet bör enligt

kommitténs mening finnas kvar i serien. Denna skall således enligt förslaget

omfatta valörerna 1, 5, 10, 25 och 50 öre samt 1 krona och 5 kronor. Minnesmynt

föreslås kunna präglas i valören 10 kronor.

Kommitténs förslag att behålla 1-öresmyntet omfattas inte av herr Gustafsson,

som i avgiven reservation bl. a. framhåller följande. Enighet råder

om att 1-öresmyntet representerar ett alltför ringa värde för att i längden

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1970

böra behållas och om att växlingstransaktioner med 1-öresmynt ofta anses

onödiga och därför besvärande och irriterande. Yad angår befarade prishöjningar,

som ibland åberopas som skäl för att behålla myntet, torde av

kommitténs betänkande framgå att eventuella prishöjningar i vart fall blir

så obetydliga att man i stort sett bör kunna bortse härifrån. Ett slopande

av myntet måste självfallet medföra vissa olägenheter i ett system som utgår

från att detta mynt finns, t. ex. i fråga om butiks- och bokföringsorganisation.

Det är svårt att överblicka och värdera sådana olägenheter utan ingående

kännedom om rutinerna på dessa områden. Vid de kontakter som kommittén

tagit med olika företrädare för handel, tillverkare av kassaapparater,

bokföringsexperter m. fl. har reservanten för sin del närmast slagits av

hur begränsade problemen dock tycks vara. Det finns därför ingen anledning

att avstå från de fördelar som ett slopande av präglingen av 1-öresmynt

i andra avseenden skulle medföra. Reservanten förordar således att

1-öresmyntet liksom 2-öresmyntet utgår ur myntserien. För att om möjligt

all avrundning skall ske efter ett enhetligt mönster föreslås införande av en

lag om avrundning av öresbelopp. Förslag till sådan lag har bifogats reservationen.

4.3 Myntens storlek, prägel och metallinnehåll

Kommittén utgår från att en myntserie bör vara enkel och lätthanterlig

och mynten möjliga att utan svårighet skilja från varandra såväl manuellt

som maskinellt. Med hänsyn till förväxlingsrisken bör vidare näraliggande

länders mynt i görligaste mån skilja sig från varandra.

I fråga om 1-öresmyntet anser kommittén, som tidigare nämnts, att detta

bör präglas i någon billigare metall än f. n., t. ex. aluminium eller järn.

Vad beträffar 5-, 10- och 25-öresmyntens storlek, prägel och metallinnehåll

finns enligt kommitténs uppfattning inte anledning att gå ifrån det förslag

som lagts fram i betänkandet ”Ny myntserie”. 5-öringen, vars diameter

minskas från nuvarande 27 mm till 18 mm, bör alltså även i fortsättningen

normalt präglas i brons och de båda andra mynten i kopparnickel.

Med hänsyn till skillnaderna från färg- och präglingssynpunkt anser kommittén

att det inte finns någon risk för förväxling mellan 5-öresmyntet och

det danska 10-öresmyntet. Den största förväxlingsrisken föreligger i fråga

om 5-öresmyntet och det finska 5-pennimyntet genom att skillnaden mellan

dessa mynt inskränker sig till olikheter i prägeln. Mynten, som representerar

ungefär samma relativt låga värde, används emellertid inte i försäljningsautomater

o. d., där förväxlingen medför de största olägenheterna. Det

torde därför enligt kommitténs uppfattning inte finnas något hinder för att

införa ett nytt 5-öresmynt av föreslaget utseende.

Kommittén framhåller att den viktigaste frågan vid en ny myntserie är

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition, nr 190 år 1970

1-kronemyntets storlek och metallinnehåll. Hur man löser denna fråga har

också avgörande betydelse för utformningen av 50-öres- och 5-kronorsmynten.

Som i olika sammanhang framhållits har man numera släppt tanken på

skiljemynt som metallföremål med egenvärde. Med hänsyn till läget på

silvermarknaden anser kommittén att den 40-procentiga silverlegeringen

i 1-kronan bör överges. I betänkandet ”Ny myntserie” föreslogs att myntet

skulle tillverkas av kopparnickel i oförändrad storlek (75 % koppar, 25 %

nickel). Denna metall, som används för bl. a. skiljemynt i kronvalörerna i

Danmark och Norge och fått en allt större spridning vid myntning i såväl

mellanvalörer som högre valörer, finner kommittén vara i och för sig väl

lämpad som myntmetall. Legeringen är från hållfasthetssynpunkt avsevärt

bättre än silverlegeringar, och mynt i denna metall liknar till utseendet

silvermynten. Vidare uppfyller metallen det i direktiven för kommittén angivna

kravet på att den skall avvika från vanliga, för andra ändamål tillverkade

legeringar. Gör man 1-kronan av kopparnickel måste emellertid ett

stort antal varu- och serviceautomater ändras eller bytas ut. Dessa är nämligen

utrustade med anordningar för avkänning av myntens elektriska ledningsförmåga

och godtar inte mynt i denna legering. Om ett sådant mynt

infördes skulle automater enligt kommitténs beräkningar (SOU 1969: 17,

avsnitt 6) behöva byggas om eller bytas ut för i runt tal 3 milj. kr. Viktigare

anser emellertid kommittén vara att de svenska och norska 1-kronemynten

skulle komma att tillverkas i samma metall och därigenom inte kunna åtskiljas

genom ”elektriska” mekanismer i automaterna. Slutligen skulle myntet

alltjämt ha samma diameter som det finska 50-pennimyntet.

Med hänsyn till att utvecklingen på silvermarknaden medfört att metallvärdet

i bl. a. 1-kronemyntet i silverlegering hastigt närmat sig dettas nominella

värde föreslog kommittén, som inledningsvis nämnts, i början av år

1968 att myntet i avvaktan på resultatet av pågående utredning skulle kunna

tillverkas av pläterad kopparnickel. Kärnan skulle därvid bestå av en legering

innehållande ca 97 % koppar och ca 3 % nickel. Denna kärna skulle

på båda sidor beläggas med kopparnickel av den sammansättning som redan

används för valörerna 50, 25 och 10 öre.

Kommitténs förslag innebar en minskning av de årliga framställningskostnaderna

för 1-kronemynt med ca 17 milj. kr.

Förslaget föranledde ändring av 6 § lagen (1873:31) om rikets mynt (prop.

1968: 24, BaU 17, rskr 125, SFS 1968: 124).

Kommittén framhåller att det pläterade materialet gör det möjligt att

framställa mynt med sådana elektriska och magnetiska egenskaper att de

kan användas i automater vid sidan av de silverhaltiga mynten. Några

kostnader för ändringar eller utbyten av automater uppkommer inte. Alternativet

påverkar inte heller andra myntapparater. Till utseendet skiljer sig

mynt som tillverkats i detta material, särskilt sedan det blivit möjligt att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970 21

låta ytskikten täcka även myntens kant, endast obetydligt från mynt i silverlegering.

Kommittén påpekar att man ännu inte i Sverige har någon längre erfarenhet

av sådana mynt, då de helt nyligen satts i cirkulation. Det pläterade

materialet har emellertid tillverkningstekniskt vissa nackdelar som gör att

det om möjligt bör undvikas för användning på längre sikt. Vidare blir kostnaden

för en präglingsfärdig myntplatt relativt hög, ca It öre utan särskild

behandling av myntets kant och ca 18 öre med sådan behandling. Som jämförelse

framhålls att myntplattar i kopparnickel kostar ca 8 öre. Det pläterade

materialet är emellertid enligt kommitténs mening det enda tänkbara

alternativet, om man vill undvika kostnader för ombyggnad och utbyte av

automater. Då materialet har samma elektriska ledningsförmåga som silverlegeringen,

har man vidare möjlighet att via ”elektriska” mekanismer

skilja på svenska och norska 1-kronor.

Om nu 1-kronemyntet — antingen det tillverkas i massiv eller pläterad

kopparnickel — ges en oförändrad diameter, anser kommittén ätt 50-öresmyntet

bör behålla sin nuvarande diameter. 5-kronorsmyntet bör då enligt

kommitténs åsikt få en diameter på 28 mm.

Anledningen till att 5-kronorsmyntet f. n. så gott som saknas i cirkulationen

är enligt kommitténs mening främst att det är för stort. Det framhålls

att automathandeln framfört önskemål om ett lätthanterligt mynt i högre

valör, eftersom man numera säljer varor som betingar ett relativt högt

pris, t. ex. cigarretter, film och livsmedel, i automater. Även från andra

håll har sådana önskemål framförts. Kommittén ställer emellertid frågan

om en reduktion av 5-kronorsmyntet till 28 mm är tillräcklig för att åstadkomma

ett så gångbart mynt att det helt eller delvis kan ersätta sedeln i

samma valör. Detta syfte skulle lättare nås om man ytterligare minskade

diametern, exempelvis till 26,5 mm. Med hänsyn till riskerna för förväxling

med 1-kronemyntet förutsätter detta emellertid att också diametern på detta

minskas, lämpligen till 22,7 mm. För en minskning av 1-kronemyntet talar

också att transporterna av 1-kronemynt är tunga. En minskning av

myntets storlek och vikt skulle därför för riksbanken, övriga banker m. fl.

innebära lättnader i mynthanteringen.

En ytterligare fördel med ett mindre 1-kronemynt vore, framhåller kommittén,

att det med lätthet kunde skiljas från övriga nordiska länders mynt

av ungefär motsvarande värde, såväl i automater som i övrigt. F. n. är endast

en del av varuautomaterna ”skyddade” mot norska 1-kronor, vilket

innebär en förlustrisk för automatägarna. Denna kan bli ännu större med

ökad resandefrekvens mellan länderna. Om det nämnda pläterade myntet

väljs, kan man fortsätta att bygga upp ”skyddet” mot norska 1-kronor med

”elektriska” mekanismer, men man kan inte gardera sig mot att t. ex. sådana

mynt i andra sammanhang förväxlas och vållar besvär och kostnader

för banker m. fl. som sorterar och växlar in mynt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

En minskning av diametern på 1-kronemyntet skulle emellertid föra med

sig betydande kostnader — kommittén beräknar kostnaderna för den egentliga

automathandeln till ca 35 milj. kr. Härtill kommer kostnader för

andra områden, t. ex. myntväxlare, automatiska växelgivare, telefonautomater

och parkeringsautomater, med ca 25 milj. kr. Kommittén påpekar att

kostnaderna emellertid måste sättas i relation inte bara till den minskade

myntningskostnaden utan också till att äldre 1-kronemynt måste dragas in

om storleken på 1-kronan ändras. Härigenom vinner man, att silver för ett

uppskattat värde av ca 100 milj. kr., som nu cirkulerar som mynt, kommer

att frigöras för andra ändamål. En sådan indragning är visserligen också

möjlig om l-kronemvntet görs i oförändrad storlek men blir då tekniskt

besvärligare och kostsammare. I detta sammanhang framhåller kommittén

att en minskning av 1-kronemyntet med hänsyn till den ökade automatiseringen

efterhand blir allt dyrare att genomföra.

Skulle diametern på 1-kronemyntet bestämmas till 22,7 mm, föreslår

kommittén att diametern på 50-öresmyntet blir 19,8 mm i stället för 19,5

mm, vilket förutsatts i kommitténs kostnadsberäkningar. I det senare fallet

sknlle nämligen storleken på myntet komma att överensstämma med

det nuvarande danska 2-öresmyntet.

Om diametern på 1-kronemyntet minskas finns det enligt kommitténs

mening inte anledning överväga annan metall för detta än kopparnickel i

den sammansättning som redan används i 10-, 25- och 50-öresmynten.

Beträffande 5-kronorsmijntets metallinnehåll framhåller kommittén att

det i dagens läge inte finns något hinder mot att använda silver i 5-kronorsmyntet,

eftersom silvervärdet i en 40-procentig silverlegering skulle uppgå

till ca 1: 25 kr., om myntets diameter fastställs till 28 mm. Oavsett vilken

storlek som väljs på myntet anser emellertid kommittén att detta — med

hänsyn till de instabila prisförhållandena på silvermarknaden och silverlegeringens

mindre goda egenskaper som modern myntmetall — inte bör tillverkas

i silverlegering. Kommittén har också övervägt att använda rent

nickel men ansett det mindre lämpligt bl. a. på grund av den relativt begränsade

råvarutillgången. Kommittén har kommit till det resultatet att

5-kronorsmyntet bör tillverkas i kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel).

Denna legering uppfyller enligt kommitténs mening tillräckliga krav på

automatsäkerhet.

Kommitténs alternativ har sammanställts på följande sätt.

Alt. 1

Valör.................................. 50 öre 1 krona 5 kronor

Diameter.............................. 22 mm 25 mm 28 mm

Metall ................................ kopparnickel kopparnickel kopparnickel

Framställningskostnad per 1-kronemynt ca 10 öre. Kostnader för ombyggnad

av automater ca 3 milj. kr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

23

Nackdelar: norska 1-kronor kan ej urskiljas ur automater genom ”elektriska”

mekanismer. Förväxlingsrisker beträffande norska 1-kronan och

finska 50-pennimyntet. 5-kronorsmyntet kan ej göras mindre än 28 mm.

Alt. 2

Samma som alt. 1 men 1-kronemyntet präglat i pläterat material

Framställningskostnad per 1-kronemynt: med vit kant ca 20 öre; utan

vit kant ca 13 öre. Inga kostnader för ombyggnad av automater.

Nackdelar: relativt komplicerad tillverkning. Myntverket har bara ett fåtal

underleverantörer. Förväxlingsrisker beträffande norska 1-kronan och

finska 50-pennimyntet. 5-kronorsmyntet kan ej göras mindre än 28 mm.

Alt. 3

Valör ................................ 50 öre 1 krona 5 kronor

Diameter .............................. 19,8 mm 22,7 mm 26,5 mm

Metall ................................ kopparnickel kopparnickel kopparnickel

Framställningskostnad per 1-kronemynt 8 öre. Minskade myntningskostnader

på längre sikt. Kostnader för ombyggnad och utbyte av automater ca

60 milj. kr. Inkomster genom indragning av 1-kronemynt av silver ca 100

milj. kr. 5-kronorsmyntet kan göras mindre än i alt. 1 och 2. Ingen förväxlingsrisk

i förhållande till mynten i övriga nordiska länder.

Kommittén konstaterar sammanfattningsvis, att det inte finns någon

lösning på 1-kroneproblemet som — utan att medföra väsentliga svårigheter

och kostnader vid övergången — är tillfredsställande på längre sikt.

Alt. 1 innebär måttliga anpassningskostnader men har den nackdelen att

1-kronemyntet endast i fråga om prägeln går att skilja från det norska 1- kronemyntet. Kommittén anser sig därför inte kunna förorda detta alternativ.

Av de båda övriga alternativen finner kommittén alt. 2 mycket tilltalande

från den synpunkten att det inte fordrar några ombyggnader av automater

o. d. Som förut nämnts är det pläterade materialet dock dyrbart i jämförelse

med mera traditionella oädla myntmaterial. Kommittén påpekar vidare

att produktionen av pläterade 1-kronemynt i vissa situationer kan bli

svår att uppehålla med hänsyn till de tillverkningstekniska svårigheterna

när det gäller detta material, särskilt om mynten också fortsättningsvis

skall förses med vit kant. Alt. 3 finner kommittén, av skäl som förut anförts,

mycket attraktivt på längre sikt. övergångsproblemen för detta alternativ är

emellertid så betydande, främst tekniskt och praktiskt, att kommittén, med

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

hänsyn också till vad som anförts i kommitténs direktiv, anser sig böra

avstå från att förorda detta alternativ.

Kommittén föreslår därför att man genomför alt. 2, dvs. ett pläterat 1- kronemynt i samma storlek som det nuvarande. Härvid förutsätts dock att

ett mynt med vit kant inte alltid utgör en nödvändighet. Om förhållandena

inom automathandeln i en framtid blir sådana att 1-kronemyntets betydelse

som automatmynt minskar, bl. a. på grund av det nya 5-kronorsmyntets tillkomst,

anser kommittén att frågan om främst annat material i 1-kronan

bör tas upp till förnyat övervägande.

Kommittéledamoten Gustafsson är av annan mening än de övriga i kommittén

beträffande 1-kronans storlek. I hans reservation understryks bl. a.

följande. Då man ändå gör vissa ändringar i myntsystemet och tar härmed

förenade olägenheter och besvär är det i hög grad angeläget att tillfället begagnas

att samtidigt anpassa mynten till den i viss mån nya funktion, som

mynt har kommit att få genom användning i och utnyttjande av maskinella

hjälpmedel. Mynt har upphört att vara värdebärare i egentlig mening. De

är alltjämt skiljemynt. De skall numer också tillfredsställande kunna fungera

som de värdebrickor varmed olika automater manipuleras. De skall

också vara så utformade, att de fördelar mynt kan erbjuda framför sedlar

vid maskinell hantering kan fullt ut tas tillvara. Skall detta bli möjligt,

måste myntens storlek radikalt minskas. Den springande punkten är då

1-kronemyntet. Endast genom att minska detta kan en till formaten tillfredsställande

myntserie byggas upp. Fördelarna med ett förminskat 1-kronemynt

överväger nackdelarna, särskilt med tanke på att det är angeläget utforma

mynten så, att den förutsebara framtida utvecklingen mot alltfler

myntopererade apparater underlättas. Vid en sådan reform bör särskilt beaktas

att den indragning av äldre mynt i silver som blir nödvändig om

1-kronemyntet minskas men som i annat fall torde kunna betraktas som

praktiskt utesluten, beräknas ge staten en inkomst av närmare 100 milj. kr.

Mot den värdeförstöring, som ett minskat 1-kronemynt kan sägas medföra

genom att myntopererad apparatur måste ersättas eller byggas om, kan

alltså sägas stå en större värdeförstöring om man underlåter att minska

1-kronan, genom att silvret i de äldre mynten inte blir tillvarataget. Vill man

dra in dessa bör det dessutom ske så snart som möjligt, innan utelöpande

silvermynt blivit i alltför hög grad uppblandade med de nya pläterade mynten.

Reservanten föreslår att kommitténs alternativ 3 genomförs.

4.4 Övergång till ny myntserie

Kommittén framhåller inledningsvis att man vid ändringar i myntserien

måste söka undvika förväxlingar mellan nya mynt och mynt som skall upphöra

att vara lagligt betalningsmedel. Problemen under övergångstiden

hänger dock till största delen samman med den omfattande maskinella be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

handlingen av mynt. Automatiska växelgivare måste byggas om, eftersom

de är konstruerade för den nuvarande myntserien och inte kan förses med

exempelvis 5-öresmynt av olika storlek. Tillverkarnas möjligheter att snabbt

bygga om apparaterna för nya mynt får därvid betydelse när det gäller att

minska olägenheterna bl. a. för snabbköpsbutikernas del under övergångstiden.

I detta sammanhang framhåller kommittén också att det är angeläget

att på ett tidigt stadium av övergångstiden finns tillräckliga mängder

mynt i marknaden för att tillgodose tidigt ombyggda apparater. Också i

fråga om manuella myntväxlare samt myntsorterings- och mynträkningsmaskiner,

i vilka samtliga nu cirkulerande mynt behandlas, är problemet

i viss mån detsamma som beträffande växelgivarna. Under den period av

övergångstiden då gamla och nya mynt i samma valör kommer att cirkulera

samtidigt uppstår oundvikligen vissa svårigheter.

Kommittén påpekar emellertid att i vissa maskinella utrustningar för

mynt används endast ett fåtal myntvalörer. De flesta varuautomater kommer

exempelvis enbart att påverkas av en eventuell minskning av 1-kronemyntet.

Kommittén föreslår att en stegvis genomförd ändring av myntserien

i enlighet med kommitténs förslag inleds med att 2-öres- samt 2-kronorsmynten

liksom de nuvarande 5-kronorsmynten, efter en tid av sex månader

från det att beslutet om ändringen trätt i kraft, förklaras inte längre vara

lagligt betalningsmedel.

Ett slopande av nämnda tre mynt kommer inte att medföra några olägenheter

för innehavare av varuautomater. Däremot måste automatiska

växelgivare byggas om. Vidare påpekar kommittén att 2-öresmyntet måste

vara indraget när det nya 5-öresmyntet sätts i omlopp. I annat fall kan förväxlingar

ske.

Antalet cirkulerande 2- och 5-kronorsmynt är mycket begränsat, och en

indragning av dessa kommer därför att få obetydliga konsekvenser. Särskilt

för automathandelns del finner kommittén det angeläget att ett nytt

5-kronorsmynt så snabbt som möjligt kommer i omlopp. Kommittén föreslår

därför att det nya 5-kronorsmyntet släpps ut omedelbart efter lagens

ikraftträdande.

När de nuvarande 2-öres- samt 2- och 5-kronorsmynten upphört att vara

lagligt betalningsmedel bör enligt kommittéförslaget gamla 5-öresmynt

lösas in samtidigt med att nya mynt i denna valör sätts i cirkulation. För de

gamla mynten föreslås eu inlösningstid av sju månader, varefter de inte

längre är lagligt betalningsmedel.

Kommittén föreslår följande program för övergång till den av kommittén

förordade myntserien:

1. 1970: Riksdagsbeslut.

2. 1/1 1971: Ny myntlag träder i kraft. Prägling och utväxling av nuva
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

rande 2-öringar samt 2- och 5-kronor upphör. Utväxling av nya 5-kronor

påbörjas.

3. 1/7 1971: Nuvarande 2-öringar samt 2- och 5-kronor upphör att vara

lagligt betalningsmedel. Utväxling av nuvarande 5-öringar upphör, och utväxling

av nya 5-öringar påbörjas.

4. 1/2 1972: Nuvarande 5-öringar upphör att vara lagligt betalningsmedel.

Oavsett vilka förändringar som vidtas i myntserien synes det kommittén

lämpligt att genom upplysningskampanj er i massmedia underlätta ett snabbt

indragande av sådana mynt som fortsättningsvis inte skall vara lagligt betalningsmedel.

I reservationen föreslås, på grund av att reservanten förordat alternativ 3,

andra övergångsbestämmelser.

4.5 Kostnadsfrågan

Kommittén har sökt uppskatta de kostnader som kan beräknas uppkomma

för ombyggnad och nyanskaffning av myntmekanismer och automater

(SOU 1969:17, avsnitt 6). Beräkningarna för sådana varuautomater m. m.

som innehas av enskilda grundas på en enkät hos svenska och utländska

företag inom automatbranschen. Också beräkningen av kostnader inom

kommunal och privat lokaltrafik för ändring eller utbyte av myntväxlare

m. m. samt för växelgivare och myntsorteringsapparater på den svenska

marknaden har skett på grundval av uppgifter från leverantörföretag.

Kommitténs kostnadsberäkningar har sammanfattats i följande tabell.

Valör Dia- Metall Beräknade kostnader1 i milj. kr. för Sum
meter

- ma

(mm)

varu-

post-

tele-

sta-

mynt-

auto-

parke-

auto-

ver-

ver-

tens

väx-

matiska

rings-

mater

ket

ket

järn-

lare

växel-

auto-

vägar

m. in.

givare

mater

2 öre

slopad

5 öre

IS

brons

1,2

0,3

1,6

7,4

10,5

2 öre

slopad

5 öre

18

brons

50 öre

19,5

koppar-

nickel

1 krona

22,7

koppar-

nickel

40,5

0,6

6,8

0,3

1,6

7,5

5,4

62,7

1 krona

25

koppar-

nickel

3

3

1 Ett slopande också av 1-öresmyntet påverkar inte de angivna kostnaderna i nämnvärd grad.

Som framgår av tabellen kan ett slopande av 2-öresmyntet och en minskning

av 5-öresmyntet beräknas medföra ombyggnads- och utbyteskostnader

för myntopererade apparater om ca 10,5 milj. kr.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

Om 2-öresmyntet slopas och 5-öresmyntet minskas i samband med att

också 1-krone- och 50-öresmynten görs mindre uppkommer en kostnad om

ca 63 milj. kr. Det av kommittén förordade 1-kronemyntet av pläterat material

föranleder inga kostnader för ombyggnader eller utbyten av myntapparater.

Om myntet i stället görs av massivt kopparnickel kommer kostnaderna

enligt beräkningarna att uppgå till ca 3 milj. kr. Kommittén betonar

att de siffror som angetts för varuautomater måste betraktas som

osäkra. De kostnader som beräknats för övriga sektorer torde däremot

nära stämma överens med de verkliga förhållandena. De affärsdrivande

verken har nämligen en noggrann redovisning av antalet myntopererade apparater.

Även i fråga om automatiska växelgivare, myntväxlare och parkeringsautomater

torde praktiskt taget hela antalet ha kunnat beaktas, eftersom

dessa apparater är relativt nya företeelser och levereras av ett fåtal

företag som alla kommit in med av kommittén begärda uppgifter. Kommittén

påpekar slutligen att samtliga kostnadsberäkningar — vilka avser förhållandena

år 1968 — snabbt blir föråldrade på grund av förändringar i

apparatbeståndet.

4.6 Ersättningsfrågan

I kommitténs uppdrag har även ingått att överväga om ersättning under

särskilda omständigheter skall kunna utgå till dem som åsamkas kostnader

genom en myntreform.

Kommittén har undersökt hur ersättningsfrågan bedömts vid förändringar

i myntserier under senare år på vissa håll i utlandet. Enligt vad kommittén

erfarit har man vid myntförändringar i Schweiz och Holland över

huvud taget inte ifrågasatt någon ersättning. I England har regeringen föreslagit

att ersättning i anledning av decimalsystemets införande inte under

några omständigheter skall utbetalas. Vid den genomgripande myntreform

som genomförts i Australien har viss ersättning dock utgått till innehavare

av olika myntapparater.

Som framgått av det föregående medför det av kommittén förordade

1-kronemyntet inga som helst kostnader för ombyggnader eller utbyten av

maskinell utrustning. Däremot innebär ett slopande av 2-öresmyntet och

en minskning av 5-öresmyntets storlek att främst automatiska växelgivare

måste byggas om eller bytas ut.

Kommittén konstaterar till en början att staten inte har någon rättslig

skyldighet att ersätta kostnader som orsakas av en myntreform. Den omständigheten

att enskilda inrättat sig efter rådande myntsystem och investerat

i maskinell myntutrustning kan inte medföra att staten garanterar

att mynten för all framtid skall förbli desamma. Frågan om eventuell ersättning

till enskilda innehavare av myntapparater är alltså — betonar

kommittén — en skälighetsfråga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

De ekonomiska verkningarna av ombyggnader eller utbyten av växelgivare

anser kommittén kunna i icke ringa grad begränsas genom möjligheterna

att göra avdragsgilla avskrivningar vid taxeringen. Vid ett utbyte

av befintliga växelgivare mot nya får man inte bortse från att de skattemässiga

avskrivningsreglerna kan komma att avsevärt minska de negativa följderna

för apparatinnehavarna. Vad beträffar annan utrustning för maskinell

behandling av mynt som kommer att behöva ändras eller ersättas på grund

av de föreslagna ändringarna i myntserien finner kommittén att det härvidlag

huvudsakligen är fråga om sådana artiklar som bör uppfattas som

förbrukningsmaterial.

Enligt kommitténs mening kan således några särskilda ersättningsgrundande

omständigheter inte anses föreligga. Kommittén förordar därför att

myntreformen genomförs utan att ersättning av allmänna medel utgår. För

övrigt framhåller kommittén att ett försök att rättvist fördela ersättningar

bland innehavare av sådana apparater, som påverkas av reformen, skulle

möta administrativa svårigheter som inte står i ett rimligt förhållande till

uppgiften.

5 Remissyttrandena

5.1 Valörerna

Myntkommitténs förslag att i myntserien skall ingå valörerna 1, 5, 10,

25 och 50 öre samt 1 krona och 5 kronor jämte ett minnesmynt på 10 kronor

godtas av det övervägande antalet remissinstanser. Att 5-, 10- och 25- öringarna samt 5-kronan skall behållas har inte ifrågasatts av någon. Mest

delade har meningarna varit i fråga om 1-öringen. En fjärdedel av de hörda

myndigheterna och organisationerna har i likhet med reservanten ansett att

myntet bör avskaffas. I de remissyttranden, där förslaget att behålla 1- öringen tillstyrkts, anförs i allmänhet att ett avskaffande av myntet skulle,

främst inom livsmedelshandeln, medföra problem vid avrundning av öresbelopp

till jämna femtal ören. Statens pris- och kartellnämnd framhåller att det

av kommittén diskuterade avrundningsalternativet — att behålla de ojämna

priserna men avrunda slutsumman vid betalningen — i teorin är både

enkelt och smidigt. Nackdelen är att man vid prissättning skulle komma att

använda sig av en lägsta räkneenhet, som vid betalning ej motsvaras av något

mynt i myntserien. Systemet kommer härigenom att framstå som ologiskt.

Nämnden tror att det i praktiken skulle leda till samma prissättning

som om samtliga priser ändras till tal jämnt delbara med fem. Rent allmänt

invänder nämnden mot sistnämnda alternativ att förfaringssättet strider

mot decimalsystemet, på vilket priser och mynt bygger. Priser som ej

är delbara med fem är vanliga och förekommer företrädesvis inom livsmedelsområdet.

En genomgång av Stockholms livsmedelshandlareförenings

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

prisbok för november 1968 visar att av 5 047 prisuppgifter endast 2 127 eller

omkring 42 % var jämnt delbara med fem. Nämnden finner dock i likhet

med kommittén att en avrundning av priset till närmaste femtal ören för

flertalet ojämnt prissatta varor torde kunna genomföras inom detaljhandeln

utan större svårighet. Detta gäller framför allt varor som antingen betingar

ett jämförelsevis högt pris eller beträffande vilka handelsmarginalen

är relativt hög. En annan fråga är, fortsätter nämnden, hur en sådan avrundning

av priserna i verkligheten skulle utfalla. En avrundning av detaljhandelspriset

till jämna femtal ören skulle i fråga om lågmarginalvaror

kunna skapa avvägningsproblem, åt vilket håll avrundningen borde ske.

Enligt nämndens mening är det realistiskt att räkna med att avrundningen

i många fall skulle komma att ske uppåt, vilket skulle leda till prishöjningar

på vissa för konsumenterna viktiga dagligvaror. Olägenheterna blir

inte mindre vid fortsatta prisförändringar, eftersom dessa måste ske med

hela 5-öresbelopp. Detta innebär i fråga om nämnda varugrupper stora relativa

prisändringar, som i vissa situationer kan komma att vålla handeln

praktiska problem och som framför allt torde innebära betydande risker

i prishänseende för konsumenterna. Nämnden finner därför i likhet med

majoriteten inom kommittén att övervägande skäl talar för att 1-öresmyntet

behålls som lägsta skiljemynt.

En prissättning i jämna fem örestal finner inte heller KF acceptabelt med

hänsyn till önskvärdheten av smidiga och procentuellt måttliga prisanpassningar

i detaljhandeln. Ett systematiskt användande av avrundningar

vid betalningar finner förbundet närmast vara ett kriterium på en felkonstruerad

myntserie. RF ansluter sig därför till kommitténs uppfattning att

1-öringen bör behållas.

Kommerskollegium anser det vara för tidigt att nu slopa 1-öresmyntet,

eftersom en avrundning till jämna femtal ören för vissa varor, t. ex. mjölk,

inte är möjlig f. n. med hänsyn till såväl konsumenter som leverantörer.

Skånes handelskammare är av samma mening.

Kommitténs uppfattning att det finns behov av ett mynt som motsvarar

räkneenheten öre delas av mynt- och justeringsverket, som emellertid med

skärpa betonar att myntet numera inte fungerar som ett verkligt cirkulerande

betalningsmedel utan i stället nästan enbart används inom livsmedelshandeln

för att ge växelmynt åter till köparen. Verket anmärker att det

uppenbarligen finns ett betydande motstånd hos allmänheten mot att betala

med småmynt. Detta motstånd kan till och med vara särskilt markerat inom

den del av handeln som tillämpar 1-öresprissättning, dvs. livsmedelshandeln

med sina numera vanligen hårt rationaliserade kassor där ofta köbildningar

uppstår. Verket anser det nödvändigt att begränsa präglingen av 1-öresmyntet

till förslagsvis 50 milj. stycken mynt per år men framför även tanken på

att inskränka den framtida 1-örespräglingen så att den bara motsvarar inlösningen

av nötta mynt (1969 ca 50 000 stycken mynt). I det senare fallet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

skulle man således vidmakthålla den till ca 380 milj. stycken mynt (om hänsyn

tas endast till de mynt som utväxlats efter år 1951) uppgående cirkulationen

av 1-öresmynt.

Poststyrelsen uttalar sin sympati för reservantens förslag i vad detta

avser slopande av 1-öresmyntet. En sådan åtgärd skulle förenkla arbetet i

postkassorna. Styrelsen har dock inte något yrkande i frågan.

Bland de remissinstanser som anser att 1-öringen bör avskaffas framhåller

fullmäktige i riksbanken, att om man avskaffar 1-öresmyntet i ett

system som utgår från att denna valör finns, måste det givetvis uppstå

praktiska övergångssvårigheter i olika avseenden. Den utredning som kommittén

redovisar finner fullmäktige dock närmast peka hän mot att

dessa svårigheter av berörda instanser bedöms som tämligen lättöverkomliga.

Som skäl för att behålla myntet återstår då egentligen endast det räknelogiska

argumentet att myntserien måste innehålla ett mynt som svarar

mot den minsta räkneenheten. Men att låta detta skäl hindra en reform

som ur andra synpunkter är rationell och praktiskt önskvärd anser fullmäktige

ej bör komma i fråga. Bl. a. Sveriges grossistförbund och Sveriges

köpmannaförbund ansluter sig till de skäl som framförs i reservationen och

betonar, att en myntserie som minskades ytterligare genom att man slopade

1-öringen skulle innebära en betydande förenkling vid betalningstransaktioner

i allmänhet och på längre sikt medföra fördelar för automathandeln

och självbetjäningsaffärer med myntåtergivningsapparater. Köpmannaförbundet

anser dessutom att åtgärden inte skulle medföra några negativa

ekonomiska konsekvenser för konsumenterna på grund av den effektiva

konkurrensen.

Statens jordbruksnämnd framhåller att man — om både 1- och 2-öringen

slopas — måste räkna med att priserna för åtskilliga varor inom jordbruksregleringen

skall kunna bestämmas till andra öretal per enhet än jämna

fem- och tiotal. Om myntsystemet ej möjliggör exakt betalning, uppstår behov

av avrundningsregler som så långt möjligt eliminerar olägenheterna.

Det i utredningen framförda alternativet att priserna för enskilda varor behålls

vid ojämna öretal och att avrundning sker först vid betalning av

hela inköpet finner nämnden då vara att föredra.

Kommitténs förslag att 50-öringen skall finnas kvar i myntserien tillstyrks

eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom fullmäktige i

riksbanken, SAF och AB Nils Adamsson. De tre sistnämnda instanserna anser

att fördelarna med en kort myntserie överväger de nackdelar som ett

slopande av myntet kan medföra och förordar därför dess utmönstrande.

Förslaget att slopa 2-öringen och 2-kronan godtas av så gott som alla

instanser. Endast RF anser att 2-öringen bör behållas därför att annars

behovet av 1-öringar — vilka är utsatta för större svinn -— skulle öka alltför

kraftigt. Förbundet föreslår också vissa åtgärder i syfte att öka cirkulationen

av småmynt. Sveriges jordbrukskasseförbund ifrågasätter om slopandet

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

31

av 2-kronan är en rationell åtgärd och påpekar att om så sker kommer behovet

av 1-kronor, särskilt vid växling, att öka.

5.2 Storlek, prägel och metallinnehåll

Kommitténs förslag att minska 5-öringen och 5-kronan, men behålla

storleken på övriga mynt oförändrad, har så gott som genomgående tillstyrkts

And remissbehandlingen. Statistiska centralbyrån, Statens järnvägar

och Sveriges jordbrukskasseförbund föredrar dock reservantens förslag att

göra 1-kronan mindre än nu, varigenom utrymme skapas för ett 5-kronorsmynt,

som är mindre än enligt majoritetens förslag och för ett minskat 50- öresmynt. Även fullmäktige i riksbanken ansluter sig till resemrantens förslag

i fråga om 1- och 5-kronornas storlek. Svenska bankföreningen och KF

anser att 5-öringen bör göras något större än vad som föreslagits. Med hänsyn

till risken för förväxling med 1-kronan bör enligt KF:s uppfattning äAren

5-kronorsmyntet göras något större än enligt kommitténs förslag. I fråga

om prägel och metallinnehåll ansluter sig det övervägande antalet remissinstanser

till majoritetens förslag att med oförändrad prägel göra 1-öringen

i aluminium, 5-öringen i brons och övriga mynt i kopparnickel, varvid

1-kronemyntet tillverkas i pläterat material. I vissa fall har emellertid aAfvikande

mening anmälts. Också i övrigt har synpunkter i olika hänseenden

framförts.

I fråga om 1-öringen anser sålunda kommerskollegium och handelskammaren

i Visby att denna bör tillverkas i hårdare material än aluminium.

Svenska numismatiska föreningen framhåller däremot som ett önskemål

att 1-öresmyntet äAnn i fortsättningen, trots de relativt höga kostnaderna

per mynt, tillverkas i samma material som nu. På längre sikt måste man

räkna med att 1-öringen kommer till allt mindre användning. Det synes

föreningen därför vara en överloppsgärning att gå över till ett mynt i ny

metall och med ny teknik, som inte tidigare tillämpats i landet.

Mynt- och justeringsverket har i den inledningsvis omnämnda skrivelsen

av den 17 april 1970 meddelat att Arerket undersökt tre olika metoder att

framställa aluminiummynt med från kopparnickel avvikande färg, nämligen

anodisering/färgning, elektrolytisk förkoppring och plätering med koppar.

Det har därvid visat sig att metoden anodisering/färgning, som används

industriellt, inte är lämplig, då det oxidskikt som bildas A''id denna

metod är mycket hårt. Myntpräglingsmaskinen påverkades redan efter ett

relativt ringa antal myntpräglingar. Verket anser inte metoden användbar,

eftersom man kan befara att myntapparater därvid skulle ta skada genom

nötning. Elektrolytiskt förkopprade och kopparpläterade myntämnen har

också anskaffats och provpräglats. Präglingen anser verket inte erbjuda

några problem. Men då elektrolytisk förkoppring av aluminium inte har

någon industriell tillämpning kan en framställning i stor skala av materia
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

let enligt verkets uppfattning bereda betydande svårigheter. Dessutom har

det förkopprade materialet dåliga korrosionsegenskaper. Framställning av

kopparpläterad aluminium möter däremot inte några tekniska hinder men

pläteringsförfarandet är en relativt dyrbar process. Verket anser därför

inte att pläterade 1-öresmynt bör komma i fråga. Verket har också studerat

möjligheten att framställa järnmynt med en färg, som avviker från kopparnickelns.

En mörkfärgning genom blåanlöpning har verket därvid funnit

vara den bästa lösningen. Kostnaden för järnmynt är mycket låg, omkring

någon tiondels öre per mynt.

Sporrong Mgntapparater AB anser att det skulle vara en allmän fördel

med lättare småmynt och föreslår — liksom RF — att också 5-öresmyntet

utföres i aluminium.

Förslaget att tillverka 1-kronemyntet i pläterat material behandlas mera

utförligt av mynt- och justeringsverket, som framhåller, att kostnaderna för

framställning av den pläterade 1-kronan, ca 20 öre, kan anses acceptabla

även om ett mynt i massiv kopparnickel i samma eller mindre format blir

avsevärt billigare. Vad verket som mynttillverkare finner mer betänkligt

är att man för överskådlig framtid binder sig för en fabrikationsprocess

som är komplicerad både beträffande själva pläteringsförfarandet och särskilt

i fråga om den unika kantbehandlingen som f. n. endast kan utföras

av en enda leverantör. Verket säger sig därför vilja starkt understryka

vad kommittén anfört både om möjligheten att låta kärnmaterialet

vara synligt i myntets kant och om att frågan om främst metallen i 1-kronan

bör omprövas så snart detta mynt, bl. a. genom den nya 5-kronans

tillkomst, minskat i betydelse som automatmynt. Vill man redan nu prägla

1-kronemyntet i vanligt kopparnickel måste man, som reservanten föreslagit,

minska formatet. Verket erinrar om att även myntkommitténs majoritet

funnit en sådan lösning mycket tilltalande på längre sikt och säger

sig helt dela denna uppfattning.

De Blindas förening framför synpunkter på präglingen och framhåller

vikten av att mynten lätt går att skilja från varandra.

5.3 Övergångsbestämmelserna

Majoriteten av de hörda instanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran

de övergångsbestämmelser som kommittén föreslagit.

Mynt- och justeringsverket, som tillstyrker förslaget, påpekar samtidigt att

extraordinära insatser emellertid torde erfordras om verket som mynttillverkare

skall kunna klara övergången innan ett nytt myntverk tagits i bruk.

Verket anser det emellertid inte realistiskt att avvakta igångsättandet av ett

nytt myntverk innan myntreformen genomförs med hänsyn till dels handelns

och särskilt automathandelns berättigade önskemål om ett cirkulerande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

33

5-kronorsmynt och dels de stora kostnaderna för den nuvarande präglingen

av bronsmynt. Verket anför vidare.

Den årliga besparingen vid en övergång till de föreslagna nya småvalörerna

beräknas till 3,5 milj. kr. per år, varav 1,75 milj. kr. i rena bearbetningskostnader.

Mot bakgrunden av dessa siffror är det från rent ekonomisk

synpunkt motiverat att sätta in extraordinära åtgärder för att kunna

genomföra reformen redan innan ett nytt myntverk kan ha tagits i bruk.

Sådana åtgärder kan f. ö. bli nödvändiga även utan myntreform, eftersom

verkets möjligheter att behålla och rekrytera personal är mycket små sedan

mynttillverkningens utflyttning från Stockholm aviserats. De extraordinära

åtgärderna kan t. ex. bestå i att färdiga mynt inköps från utländska

myntverk eller andra tillverkare av dylika produkter.

Några företrädare för affärslivet avstyrker emellertid den föreslagna tidsplanen.

Sveriges grossistförbund framhåller att de föreslagna övergångsbestämmelserna

kan medföra att ombyggnaden av automatiska växelgivare

måste ske i två etapper, varigenom de totala kostnaderna kan bli betydligt

högre än de beräknade. KODA Leverantörföreningen Kontors- och datautrustning

— som diskuterat bestämmelserna om övergångstiden med samtliga

mer betydande leverantörer av automatiska växelgivare — framhåller

att ett betydande antal växelgivare måste byggas om. I regel måste därvid

både basmaskinen (kassaregistret) och växelgivaren tas till leverantörens

verkstad. Föreningen betonar att ombyggnadsarbetena kommer att bli omfattande

och betyda en väsentlig insats utöver leverantörföretagens normala

service. Sålunda måste dessa företag skaffa ökade verkstadsutrymmen och

anställa ny arbetskraft. Förberedelsearbetena måste också inriktas på att få

fram behövliga verktyg och att planlägga transport till verkstad av maskinerna

från självbetjäningsaffärer som är spridda över hela vårt land.

Innan definitivt beslut fattats av riksdagen om den nya myntseriens utformning

anser föreningen inte att förberedelserna för ändringsarbetena

kan igångsättas. För nu nämnda förberedelsearbeten beräknar föreningen att

det behövs minst ett år från det riksdagsbeslutet föreligger. Inom de leverantörföretag

med vilka föreningen samrått har vidare gjorts vissa beräkningar

som visar att för ombyggnaden av samtliga automatiska växelgivare

behövs en tidrymd av åtta arbetsmånader. Man har förutsatt att semestermånaden

juli bortfaller och att därjämte december månad inte kan komma

i fråga med hänsyn till julhandeln. Tidsberäkningarna har skett med utgångspunkt

från att växelgivarna inte behöver ändras mer än en gång i samband

med myntreformens genomförande. För att undvika två ombyggnader

anser föreningen det nödvändigt att allmänheten under övergångstiden får

tillgång till dels samtliga de mynt som f. n. tillhandahålls och dels också

de nyprägiade 5-öres- och 5-kronorsmynten. Till skillnad mot myntkommitténs

förslag måste således enligt föreningens mening utväxling av nya

5-öringar komma igång redan i början av övergångsperioden samtidigt med

utväxlingen av de nya 5-kronorna. Sammanfattningsvis föreslår föreningen

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 190

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

sålunda att övergångstiden inte börjar löpa förrän minst ett år efter riksdagens

beslut om den nya myntserien, att denna tid omfattar minst åtta

arbetsmånader och att under hela övergångstiden finns tillgång till dels

samtliga mynt som f. n. tillhandahålls, dels de nypräglade 5-öres- och

5-kronorsmynten. Också Sporrong Myntapparater AB föreslår att utväxling

av alla mynt sker vid samma tidpunkt. Utväxlingen av de mynt som skall

utgå ur myntserien bör enligt bolaget upphöra sex månader därefter.

De Blindas förening understryker vikten av upplysningskampanjer i samband

med reformen och av att information på bekostnad av allmänna medel

sprids till synskadade på för dem tillgängliga media.

5.4 Ersättningsfrågan

Kommitténs uppfattning att myntreformen bör genomföras utan att ersättning

utgår till innehavare av myntapparater biträds eller lämnas utan

erinran av flertalet remissmyndigheter. Åtskilliga, främst bland företrädarna

för näringslivet och kommunerna, anser dock att ersättning bör utgå.

Sålunda finner bl. a. kommerskollegium — med hänsyn till att det rör sig

om åtgärder, som affärslivet nödgas vidta till följd av en för näringsidkarna

i och för sig ovidkommande reform, samt om ganska blygsamma belopp —

att kostnaderna bör kunna ersättas med statsmedel. Stockholms handelskammare

påpekar att myntreformen är av allmänt intresse och kommer att

leda till besparingar för staten. De som drabbas av utgifter är emellertid de

företag och andra som i sin rörelse använder myntapparater. Handelskammaren

anser det inte motiverat att dessa parter skall bära ifrågavarande

kostnader. Man bör också beakta, att en myntreform bör gälla avsevärd tid

och att automathandeln kan antas få allt större omfattning. Det blir därför

betydligt dyrbarare än i nuläget att om ett antal år genomföra en ytterligare

ändring av myntserien. Handelskammaren erinrar — liksom Svenska

företagares riksförbund — om att ersättning utgick för kostnader i samband

med omläggningen till högertrafik.

Även Sveriges grossistförbund anser att kostnadsersättning bör utgå och

framhåller att införandet av den nya myntserien på sikt kommer att betyda

väsentligt minskade kostnader för staten. Då sålunda reformen ur statens

och allmänhetens synpunkt kommer att medföra betydande fördelar, medan

ombyggnadskostnaderna, särskilt för automatiska växelgivare, kan bli betydande,

synes det förbundet inte mer än rimligt att en viss ersättning utgår

till den speciella och relativt begränsade kategori företagare det här gäller.

Även om det kan vara riktigt att de ekonomiska verkningarna av ombyggnad

eller utbyte av växelgivare i någon mån begränsas genom möjligheterna

att vid taxeringen göra avdragsgilla avskrivningar, bör dock observeras att

vederbörande företag förutom ombyggnadskostnaderna även måste räkna

med sådana kostnader som uppstår genom förlängd genomströmningstid i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

snabbköpskassorna och andra störningar. Sveriges köpmannaförbund framför

liknande synpunkter.

Städerna Stockholm, Göteborg och Malmö delar uppfattningen att staten

bör ersätta kostnaderna. Göteborgs siad påpekar att ett av motiven för att

ersättning inte skall utgå — möjligheten till skattelättnad genom avskrivningar

— inte är tillämpligt på staden, som ju inte åtnjuter sådan skattelättnad.

Svenska lokaltrafikföreningen framhåller att med den ekonomiska

situation som i dag föreligger för trafikföretagen inga möjligheter finns för

dessa att göra sådana skattemässiga avskrivningar som kommittén avsett.

KODA Leverantörförening Kontors- och datautrustning betonar, liksom kommittén,

att den utredning om beräknade kostnader för ombyggnad eller utbyte

av automatiska växelgivare som ligger till grund för kommitténs beräkningar

endast ger ungefärliga siffror. De totala ombyggnadskostnaderna kan

dessutom bli betydligt högre om — vilket kan bli fallet med de föreslagna

övergångsbestämmelserna — ombyggnaden måste ske i två etapper. Föreningen

föreslår att problemen i samband med övergångstiden ytterligare

utreds i syfte att nå fram till regler som i möjligaste män nedbringar kostnaderna

vid övergången till den nya myntserien.

6 Departementschefen

6.1 Inledning

Det nuvarande myntsystemet är närmare 100 år gammalt. Det infördes

genom 1873 års lag om rikets mynt som alltjämt är i kraft. Åtskilliga ändringar

har emellertid skett under årens lopp. Ändringarna har i allt väsentligt

rört metallinnehållet i mynten. Däremot är själva myntserien i stort sett

oförändrad.

Grundvalen för myntlagen finns i 79 § 2 regeringsformen (RF). Enligt

denna paragraf får ändring i rikets mynt till ”skrot eller korn” (myntens

bruttovikt resp. nettovikt i ädel metall) inte ske utan riksdagens samtycke.

Bestämmelsen lämnar dock Kungl. Maj:ts rätt att slå mynt ”oförkränlct”.

Detta har ansetts innebära att Kungl. Maj:t ensam får bestämma myntens

utseende och prägel. Kungl. Maj :t har också ansetts ha rätt att bestämma

vilka kvantiteter skiljemynt av olika valörer som skall myntas ut.

Bestämmelserna i RF är ett uttryck för uppfattningen att myntens metallvärde

skall stå i viss relation till deras valör. Denna uppfattning är sedan

länge övergiven. Vad man numera i olika länder lägger huvudvikten vid i

fråga om myntens utformning är att dessa skall vara funktionsdugliga, förfalskningssäkra,

lätta att tillverka och billiga. Detta synsätt har i Sverige

kommit till uttryck bl. a. i de ändringar i myntlagen varigenom järn och

kopparnickel införts som myntmetaller.

Den år 1963 tillsatta myntkommittén förordade en kortare myntserie eller

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

med andra ord en serie med färre mynt än den nuvarande. Kommittén ansåg

att 2-öringen, 50-öringen och 2-kronan borde slopas. Vidare föreslog kommittén

att storleken på vissa mynt skulle minskas. Vissa förslag till ändringar

i fråga om myntmetallernas sammansättning framlades också. Kommitténs

förslag mottogs på det hela taget positivt av remissinstanserna.

Emellertid riktades en viss kritik mot att en samlad undersökning av de beräknade

kostnaderna för reformen inte skett. Många ställde sig också avvisande

till förslaget att 50-öringen skulle tas bort ur serien. I direktiven för

den kommitté som tillsattes år 1966 för att närmare utreda kostnaderna för

en myntreform och för att i övrigt slutföra den tidigare kommitténs arbete,

framhöll jag att dess förslag till myntserie i princip borde vara utgångspunkt

för den nya kommitténs överväganden.

6.2 Myntvalörerna

1966 års myntkommitté föreslår i likhet med den förra myntkommittén

att 2-öringen och 2-kronan skall utgå ur myntserien. Däremot anser kommittén

att 50-öringen bör behållas. Kommitténs förslag innebär alltså att

myntserien får följande utseende: 1, 5, 10, 25 och 50 öre, 1 krona, 5 kronor

samt som minnesmynt 10 kronor.

Av vad jag tidigare sagt framgår att jag finner det angeläget att myntserien

förkortas. Som kommittén framhåller medför en kortare serie den fördelen

att mynten i serien kan ges en inbördes större diameterskillnad varigenom

risken för förväxling minskas. Dessutom kommer kostnaderna för

framställning och hantering av mynten att kunna minskas betydligt.

Mynt- och justeringsverket beräknar för år 1970 en utväxling av nära 220

milj. stycken mynt, varav 1 milj. 2-kronor, 28 milj. 1-kronor, 10 milj. 50- öringar, 20 milj. 25-öringar, 80 milj. 10-öringar, 26 milj. 5-öringar, 24 milj.

2-öringar och 30 milj. 1-öringar. Endast en ringa del av dessa mynt kommer

att ersätta utslitna mynt (inväxlingen av sådana var för år 1969 sammanlagt

ca 250 000 stycken mynt) och utväxlingen medför sålunda i praktiken en

ökning av antalet disponibla mynt med hela antalet tillverkade mynt.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag till myntserie har slopandet

av 2-öringen och 2-kronan praktiskt taget enhälligt tillstyrkts. För egen

del har jag samma mening som remissinstanserna. Att serien vidare skall

innehålla valörerna 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor har heller inte

satts i fråga. Även förslaget att behålla 50-öringen har i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Också jag anser att dessa valörer bör ingå i myntserien.

I fråga om 1-öresmgntet, som den tidigare kommittén ansåg böra finnas

kvar, har 1966 års kommitté ytterligare sökt klargöra följderna av ett eventuellt

avskaffande.

Kommitténs undersökningar visar att ett slopande av myntet på åtskilliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

områden inte skulle medföra några eller endast obetydliga olägenheter. Vid

uppbörden av mervärdeskatt skulle således inga komplikationer uppkomma.

Inte heller skulle åtgärden få någon inverkan på taxor och avgifter hos affärsdrivande

verk som televerket och statens järnvägar, eftersom avrundning

av räkningarnas slutsumma sker redan nu. Också på liknande områden

torde en avrundning kunna ske utan tekniska svårigheter. För bankinstituten

skulle ett slopande av småmynten medföra driftsfördelar och lägre kostnader

för mynttransporter. För riksbanken och mynt- och justeringsverket

skulle åtgärden också innebära minskade transportkostnader. Från bokföringssynpunkt

skulle reformen dock kunna medföra övergångssvårigheter i

de fall då kontanta in- och utbetalningar inte stämmer överens med det belopp

i räkenskaperna som betalningen avser. Ett visst merarbete, t. ex. bokföring

av skillnaden på ett särskilt konto, skulle då kunna uppkomma. Ett

slopande av de båda lägsta myntvalörerna skulle enligt kommittén också

kunna innebära vissa problem vid användningen av kassaregister.

I fråga om kostnaderna för framställning av 1-öresmyntet anför kommittén

följande. Metallvärdet i 1-öresmyntet överstiger f. n. dess namnvärde.

Med den instabilitet som kännetecknar kopparpriserna kan metallvärdet i

framtiden komma att stiga avsevärt. Den totala framställningskostnaden för

myntet uppgår till nära tre öre. Till detta kommer kostnaden för distribution

som gör att myntet när det sätts i cirkulation har dragit en kostnad av

många gånger myntets nominella värde. Kommittén erinrar i sammanhanget

om verkningarna av att man inom detaljhandeln mer och mer går över till

att använda automatiska växelgivare. Dessa betalar snabbt tillbaka växelmynt

när kunden betalar i 1-kronor eller sedlar. Denna utmatning av småmynt

motsvaras inte av några metoder för att åter sätta småmynten i cirkulation.

Småmynten har härigenom blivit något av engångsmynt. Sedan handeln

mera allmänt gått över till automatiska växelgivare räknar kommittén

med att behovet av småmynt kommer att bli nära nog omättligt. Redan nu

har som framgått av uppgifter i dagspressen bristen på småmynt tidvis ansetts

mycket besvärande. Det är enligt kommittén inte rimligt att vid en

framtida årlig myntproduktion på exempelvis 200 milj. stycken mynt per år

reservera kanske hälften av tillverkningskapaciteten för 1-öresmynten för att

dessa skall finnas att tillgå för handeln i något så när tillfredsställande omfattning.

Mot ett avskaffande av 1-öringen har anförts farhågor för en fördyring

av mjölk, smör och andra dagligvaror. I den undersökning som statistiska

centralbyrån utfört för kommitténs räkning har man utgått från att detaljhandeln,

om småmynten slopas, antingen fortsätter att tillämpa varupriser,

som inte är delbara med fem, och vid betalning av hela inköpet avrundar

summan till femtal ören eller sätter priserna på de enskilda varorna i femtal

ören. Priseffekterna i de båda alternativen har undersökts med hänsyn till

om köpesumman resp. priserna avrundas uppåt (dvs. öretalen 1, 2, 3 och 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

rundas till 5 samt 6, 7, 8 och 9 till 0), nedåt (dvs. öretalen 1, 2, 3 och 4 rundas

till 0 samt 6, 7, 8 och 9 till 5) eller till närmaste femtal öre (dvs. öretalen

1, 2, 8 och 9 rundas till 0 samt 3, 4, 6 och 7 till 5). Undersökningen visar att

konsumentprisindex, om priserna på de enskilda varorna inte ändras utan

summan avrundas uppåt vid betalning av hela inköpet, höjs med högst

0,04 % (f. n. 0,1 indexenheter). Om priserna på de enskilda varor som inte

har priser delbara med fem genomgående avrundas uppåt, påverkas index

med allra högst 0,15 % (f. n. 0,3 enheter). Om avrundningen däremot sker

nedåt betyder detta motsvarande sänkning av index. En avrundning till närmaste

femtal öre — antingen av köpesumman eller av priserna på de enskilda

varorna — skulle innebära att höjningar och sänkningar tog ut varandra.

Centralbyråns undersökning behandlar också frågan hur ett avskaffande

av 1- och 2-öringar skulle påverka priserna för ofta köpta varor med låga

och ojämna priser, t. ex. mjölk och pilsner. För mjölk och pilsner med ett

antaget pris av 1: 08 kr. resp. 08 öre (1/3 liter) skulle t. ex. avjämning till

närmaste femtal öre medföra en höjning med 2 öre i båda fallen men för

mjölken skulle höjningen uppgå till 1,9 % mot 2,9 % för pilsnern. För dessa

varor skulle således en avrundning av priset på den enskilda varan Aid

själva genomförandet av en myntreform medföra en relativt sett olikartad

men dock obetydlig prisförändring. Vid fortsatta prisförändringar skulle

dessa dock ske med hela fem öre vilket motsvarar 4,5 resp. 7,1 %. Nackdelarna

med så stora relativa prisförändringar skulle enligt centralbyrån

kunna motvägas genom förlängning av tidsintervallen mellan prisförändringarna.

Kommittén förmodar att man i detaljhandelsledet vid ett slopande av småmynten

kommer att avrunda priserna till närmaste femtal öre vilket alternativ

som än kommer att tillämpas — avrundning av priset på de enskilda

varorna eller av priset för hela inköpet. Varken säljare eller köpare kommer

att förlora på detta. För vissa varor, särskilt en del ur konsumentsynpunkt

”tunga” sådana, t. ex. mjölk, där priset per enhet är relativt lågt och handelsmarginalen

liten saknar emellertid en avrundning av priset på den enskilda

varan inte betydelse. Här bör man emellertid enligt kommittén beakta

den prisspridning som föreligger mellan olika affärer. Av utredningar som

gjorts av statens pris- och kartellnämnd framgår t. ex. att under en och

samma dag i Falun förekom följande variationer i affärerna, nämligen på

mjölk från 1: 02 kr. till 1: 09 kr. per liter, på margarin från 1: 77 kr. till

1: 98 kr. per 1/2 kg och på strösocker från 2: 70 kr. till 3: 30 kr. per 2 kg.

Myntkommittén finner vid sin genomgång av skälen för och emot ett slopande

av 1-öresmyntet att övervägande skäl talar för att det behålls. Visserligen

föreligger enligt kommittén inte några absoluta hinder för att slopa

myntet, men ett slopande skulle få följder av helt annan art än vid andra

förändringar i myntserien, eftersom myntet representerar den minsta en
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

39

heten i vårt myntsystem. Kommittén pekar härvid på problem som hänger

samman med detaljhandelns marginaler samt butiks- och bokföringsorganisation.

Rådande olägenheter i fråga om användningen av 1-öresmyntet synes

enligt kommittén kunna minskas om myntet genom olika åtgärder sätts

i verklig cirkulation eller om man genom prissättningen inom detaljhandeln

minskar användningen av myntet.

En av kommitténs tre ledamöter är skiljaktig och anser att 1-öringen bör

slopas.

Vid remissbehandlingen har majoritetens förslag att behålla 1-öresmyntet

lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Av dessa

har ett fåtal uttryckligen berört frågan. I de fall där så skett synes farhågor

för prisstegringar vid ett slopande av myntet ha varit avgörande för ställningstagandet.

Statens pris- och kartellnämnd anser i likhet med kommittén

att för flertalet ojämnt prissatta varor torde en avrundning av priset till

närmaste femtal öre kunna genomföras utan svårighet men nämnden varnar

för att avrundningen i fråga om lågmarginalvaror i många fall kan komma

att ske uppåt, vilket skulle leda till prishöjningar på vissa för konsumenten

viktiga dagligvaror. Nämnden pekar också på de praktiska problem som handeln

skulle ställas inför vid fortsatta prisförändringar. Dessa måste ske med

5-öresbelopp. I fråga om lågmarginalvaror innebär en sådan prisändring betydande

risker i prishänseende för konsumenten. KF finner för sin del en

prissättning i jämna femörestal oacceptabel med hänsyn till önskvärdheten

av smidiga och procentuellt måttliga prisanpassningar i detaljhandeln.

Till de myndigheter och sammanslutningar som anser att myntet skall

slopas hör riksbanksfullmäktige, som menar att den utredning som kommittén

redovisar närmast pekar hän mot att de praktiska möjligheterna vid ett

slopande av myntet kan bedömas som tämligen lättöverkomliga. Som skäl

för att behålla myntet återstår då enligt fullmäktige egentligen bara det räknelogiska

argumentet att myntserien måste innehålla ett mynt som svarar

mot den minsta räkneenheten. Ett sådant skäl får enligt fullmäktige inte

hindra en reform som från andra synpunkter är rationell och praktisk. De

organisationer som företräder handeln och näringslivet har i allmänhet förordat

att 1-öringen utgår ur serien. Bl. a. Sveriges grossistförbund och Sveriges

köpmannaförbund betonar sålunda de förenklingar och fördelar som

skulle vinnas genom reformen — på längre sikt också för automathandeln

och självbetjäningsaffärerna.

För egen del vill jag anföra följande. 1-öresmyntet fungerar uppenbarligen

inte längre på samma sätt som mynt i högre valörer. Myntet har i det närmaste

helt upphört att cirkulera. Sedan år 1951 har 380 milj. stycken 1-öresmynt

präglats, dvs. omkring 50 stycken per invånare, och ändå uppstår i

detaljhandeln från tid till annan en besvärande brist på 1-öringar. Skulle —

som jag föreslagit — 2-öringen slopas ökar givetvis behovet av 1-öresmynt.

I ett sådant läge skulle enligt myntkommittén tillverkningen per år av 1-öres
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

mynt behöva uppgå till omkring 100 milj. stycken, dvs. nära hälften av

myntverkets produktion, för att mynten skall finnas att tillgå i en tillfredsställande

omfattning. Framställnings- och distributionskostnaderna för

en sådan kvantitet kan beräknas till 3—5 milj. kr. per år. Dessa kostnader

minskar endast obetydligt om myntet präglas i annan metall än brons, t. ex.

aluminium eller järn. Orsakerna till att allmänheten inte sätter 1-öresmyntet

i cirkulation är flera. Dels representerar myntet en alltför ringa köpkraft.

Dels medför användningen av myntet som betalningsmedel ofta tidsförlust

och irritation i den allmänna omsättningen. Dels är myntet inte ett rationellt

betalningsmedel i den del av detaljhandeln som är utrustad med automatiska

växelgivare. Att som myntkommittén antytt genom konstlade medel åter få

igång en cirkulation av 1-öresmyntet tror jag inte är möjligt. Jag tror inte

heller att man lämpligen bör råda bot på de nuvarande förhållandena genom

en styrning av detaljhandelns prissättning. Mot den bakgrund som här tecknats

är det enligt min mening nödvändigt att allvarligt överväga om 1-öresmyntet

skall behållas eller slopas.

Avgörande för frågan om 1-öresmyntet skall slopas eller behållas är enligt

min mening på vilket sätt konsumentpriserna i detaljhandeln kommer att

påverkas om såväl 1- som 2-öresmyntet avskaffas. Som statistiska centralbyrån

påvisat måste handeln vid en övergång till en myntserie, vars lägsta

mynt är fem öre, i princip välja att behålla priser, som inte är delbara med

fem, och avrunda köpesumman vid betalningen eller att avrunda alla priser

till femtal ören. Väljer man inom detaljhandeln det första alternativet och

sker avrundningen till närmaste femtal öre påverkas inte konsumentpriserna.

För att skydda konsumenterna mot att andra metoder för avrundning av

köpesumman kommer till användning skulle principen om avrundning till

närmaste femtal öre lagfästas. Väljer man å andra sidan att avrunda priserna

på varje enskild vara till femtal ören är problemet svårare. Sker avrundningen

av priserna regelmässigt till närmaste femtal ören uppkommer

inga för konsumenterna negativa priseffekter. Sker avrundningen däremot

genomgående uppåt skidle konsumentprisindex enligt statistiska centralbyråns

undersökning påverkas med allra högst 0,15 % eller 0,3 enheter. Det är

emellertid enligt min mening inte realistiskt att anta att avrundningen i allmänhet

skulle komma att ske uppåt. Dessutom bör man komma ihåg att en

stor del av detaljhandeln vid ett slopande av småmynten kan komma att

välja alternativet med avrundning av köpesumman. Vad till sist angår de

särskilda problem som skulle uppstå vid ändringar av priset på vissa lågmarginalvaror

med hänsyn till att förändringarna måste ske i femöressteg bör

olägenheterna inte vara större än vad 1-öresvariationerna var på 1930-talet,

när exempelvis 1 liter mjölk kostade 18 öre.

Med hänsyn till det anförda har jag kommit fram till att 1-öresmyntet bör

avskaffas. Jag föreslår vidare att i lag föreskrivs att, där ej annat är överenskommet

eller får anses avtalat, avrundning av belopp i öretal skall ske
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970 41

till närmaste femtal ören. Till detta lagförslag återkommer jag i specialmotiveringen.

Under remissbehandlingen har från två håll, nämligen statens järnvägar

och Sporrong Myntapparater AB, framkastats tanken på att nu eller i en

framtid införa ett 1 O-kronor smynt som kunde komma till allmän användning

och därigenom delvis ersätta 10-kronorssedeln. Jag är inte beredd att

utan ytterligare utredning nu ta ställning till denna fråga.

6.3 Storlek, prägel och metallinnehåll

Förslaget att behålla den nuvarande storleken på 10-, 25- och 50-öringen

samt 1-kronan men minska formatet på 5-öringen och 5-kronan har tillstyrkts

av det stora flertalet remissinstanser. Själv finner jag främst med

hänsyn till de olägenheter och kostnader som eljest skulle uppkomma, bl. a.

för automathandeln, att storleken på 1-kronan bör behållas oförändrad. De

övriga myntens storlek är, som kommittén framhåller, beroende av 1-kronans.

Den föreslagna myntserien ger utrymme för en önskvärd minskning

av 5-öringen och 5-kronan. Jag delar således kommitténs mening i fråga om

storleken på mynten.

Kommitténs förslag i fråga om prägel och metallinnehåll har i allmänhet

godtagits vid remissbehandlingen. Tillverkningskostnaderna för 5-öresmyntet

kommer, som mynt- och justeringsverket påpekar, med nuvarande kopparpriser

att hålla sig omkring myntets nominella värde. Några remissinstanser

har föreslagit att myntet skall tillverkas i aluminium i stället för

brons. De försök med ytfärgad aluminium som mynt- och justeringsverket

utfört har, som verket redogjort för i skrivelse den 17 april i år, inte utfallit

så att verket anser sig kunna rekommendera aluminium som ersättning för

brons. De försökspräglingar med järn som verket f. n. utför synes indikera

att materialet kan vara lämpligt som myntmetall. Det kan därför senare bli

aktuellt att utföra 5-öresmyntet i denna metall.

Tills vidare torde emellertid 5-öresmyntet böra tillverkas i brons.

I fråga om 1-kronan synes i stort sett enighet råda om att den lämpligaste

metallsammansättningen tills vidare är det pläterade material som använts

för myntet sedan år 1968. Tillverkningskostnaden per mynt är f. n. ca 20 öre,

om kanten görs helt vitfärgad. Godtar man att kärnmaterialet kommer till

synes i kantens mitt, sjunker tillverkningskostnaden till 13 öre. De äldre,

silverhaltiga 1-kronemynten har med nuvarande priser på silvermarknaden

ett metallvärde som i det närmaste motsvarar namnvärdet. Som kommittén

framhållit kan en indragning av dessa mynt ge staten vissa inkomster. Det

är inte uteslutet att en sådan indragning kan komma till stånd. En förutsättning

härför är emellertid att behovet av 1-kronor kan täckas med de nya

pläterade mynten.

Jag anser således i likhet med kommittén att 5-öringen tills vidare bör

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 190

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

tillverkas i brons, 10-, 25- och 50-öringarna i kopparnickel och 1-kronan i

pläterat material av kopparnickel. Dessutom bör minnes- och jubileumsmynt

i valören 10 kronor med en silverhalt av exempelvis 90 % kunna tillverkas.

Beträffande metallen i det nya 5-kronorsmyntet har mynt- och justeringsverket

i sin förutnämnda skrivelse lagt fram ett alternativ till kommitténs

förslag att tillverka myntet i traditionell kopparnickel. Verket upplyser

att sedan betänkandet Nya mynt avlämnades har nya erfarenheter

vunnits av pläterade material. I Frankrike har man sålunda för 5-francsmyntet

slopat silver som myntmetall och gått över till att tillverka myntet

av nickelpläterat kopparnickel. Man har därigenom i väsentlig grad kunnat

tillgodogöra sig nicklets synnerligen goda egenskaper i fråga om motståndskraft

mot korrosion och nötning. Som en ytterligare fördel har man

fått ett mynt med mycket speciella elektriska och magnetiska egenskaper,

vilket gör det i hög grad skyddat mot förfalskningar och skapar förutsättningar

för att lätt identifiera myntet i försäljningsautomaternas avkännaranordningar.

Verket anser därför att ett mynt av detta material, exempelvis

med en tjocklek hos ytskikten av 5 % av totala tjockleken, är ett tilltalande

alternativ till kommittéförslaget. Kostnaden för myntet kan inte

nu exakt anges men den beräknas uppgå till mellan 30 och 40 öre per mynt.

Jag delar mynt- och justeringsverkets uppfattning att ett 5-kronorsmynt

med en kärna av kopparnickel och ytskikt av nickel — särskilt med hänsyn

till det förbättrade skyddet mot förfalskning — är en bättre lösning än ett

mynt i traditionell kopparnickel som kommittén förordat. Dessutom torde

myntet ur estetisk synpunkt komma att tillfredsställa högt ställda krav.

Skulle det vid mynt- och justeringsverkets fortsatta prövning av alternativet

visa sig att några hinder från tillverknings- eller leveranssynpunkt inte

föreligger, anser jag således att det nya 5-kronorsmyntet bör tillverkas i

det nickelpläterade utförande som verket föreslagit.

Som delvis framgår av det sagda, söker man på skilda håll i världen få

fram metaller och metallsammansättningar som är lämpliga för myntframställning

och bättre svarar mot dagens krav. Det kan således inom en relativt

kort tid bli aktuellt att ändra metallinnehållet eller storleken hos något

eller några av mynten. Detta är en teknisk fråga, som det av praktiska

skäl kan vara lämpligt att överlämna till Kungl. Maj ds avgörande. Förslaget

till myntlag innehåller såvitt avser andra mynt än mynt av ädelmetall

en fullmakt för Kungl. Maj d i detta hänseende, vilken kommer att mera

utförligt behandlas i specialmotiveringen.

6.4 Övergången till ny myntserie

Övergången till den nya myntserien kommer att erbjuda problem i flera

hänseenden. Så t. ex. måste alla automatiska växelgivare byggas om. Detta

torde i regel behöva ske hos tillverkarna. För dem som har växelgivare blir

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

det därför av stor betydelse att ombyggnaden sker snabbt. För att tillverkarna

skall kunna bygga ut sin kapacitet i erforderlig utsträckning är det,

som KODA Leverantörföreningen Kontors- och datautrustning framhållit,

nödvändigt att den nya myntlagen träder i kraft först ganska lång tid efter

det att riksdagens beslut föreligger. Också för näringslivet i övrigt samt för

mynt- och justeringsverket torde det vara önskvärt med en viss förberedelsetid.

Myntkommittén har föreslagit att övergången till den nya myntserien

sker i flera etapper. Enligt förslaget skall utlämnande av 2-öringar, 2-kronor

och de nuvarande 5-kronorna upphöra när myntlagen träder i kraft.

Ett halvår därefter skall dessa mynt enligt lag inte längre vara lagligt betalningsmedel.

Samtidigt skall de nya 5-öringarna släppas ut i marknaden.

För att undvika förväxlingsrisker bör enligt kommitténs mening 2-öresrnyntet

vara indraget då det nya 5-öresmyntet sätts i omlopp. Vissa företrädare

för affärslivet har emellertid avstyrkt kommitténs förslag om en

stegvis övergång till de nya mynten. Man har därvid särskilt betonat risken

för att växelgivarna kan behöva byggas om två gånger och de olägenheter

som kan uppstå både för affärsinnehavarna och allmänheten på grund av

att genomströmningstiden vid snabbköpskassorna förlängs. KODA och

Sporrong Myntapparater AB föreslår därför att både de äldre och de nya

mynten får cirkulera samtidigt under övergångstiden.

För egen del finner jag dessa invändningar från de närmast berörda parterna

beaktansvärda. Jag föreslår därför att den nya myntlagen träder i kraft

först den 1 januari 1972. Redan från början av övergångstiden bör utväxling

ske av samtliga mynt i den nya serien.

Genom att både gamla och nya mynt finns tillgängliga under en viss tid

skulle en successiv ombyggnad av växelgivarna underlättas. Ä andra sidan

kan det finnas en viss risk för förväxling mellan 2-öresmynten som är 21

mm i diameter och de nya 5-öringarna som föreslås få en diameter av 18

mm. Redan nu finns emellertid en diametersskillnad av endast 2 mm mellan

10- och 25-öringarna. Förväxlingsrisken kan således knappast bli större

än mellan dessa mynt. Värdeskillnaden är dessutom betydligt mindre i det

förstnämnda fallet. Jag anser därför att man under en kortare tid utan

större olägenheter skulle kunna låta både gamla och nya mynt samtidigt

finnas i den allmänna rörelsen. Behovet av 1-öringar, 2-öringar och äldre

5-öringar för växelgivarna kommer att vara störst i början av övergångstiden

men bli mindre allt eftersom dessa myntapparater hinner byggas om.

Prägling av de äldre mynten bör därför vid behov ske fram till den 1 april

1972. Utlämning av äldre mynt får givetvis ske så länge de är lagligt betalningsmedel.

Prägling av 5- och 2-kronor, som inte i någon större utsträckning används

som automatmynt, torde däremot för att underlätta mynt- och justerings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl Maj:ts proposition nr 190 år 1970

verkets arbete kunna utan olägenhet upphöra samtidigt som den nya mvntlagen

träder i kraft.

KODA har efter samråd med de större leverantörerna av växelgivare beräknat

omställningstiden för innehavarna av sådana myntapparater till

åtta arbetsmånader, semestermånaden juli oräknad. Tar man enbart hänsyn

till dessa handelskategorier skulle man kunna draga in de äldre mynten

tidigast den 1 november. Enligt min mening är det emellertid av andra

skäl, främst ur hanterings- och kostnadssynpunkt, olämpligt att 5-öresmynt

av olika storlekar cirkulerar samtidigt under alltför lång tid. Det är också

angeläget att inte fördröja slopandet av 1- och 2-öresmyntet längre än nödvändigt.

Jag anser därför att 1- och 2-öringarna samt de äldre 5-öringarna

bör upphöra att vara lagligt betalningsmedel ett halvår efter myntreformens

genomförande, dvs. den 1 juli 1972.

2- och 5-kronorsmynten har, främst på grund av sin storlek, aldrig

fungerat som allmänt använda mynt utan snarare kommit att bli samlarobjekt

i likhet med minnesmynten. Jag ser därför ingen anledning att, som

kommittén föreslagit, draga in dessa mynt. Någon risk för förväxling med

andra mynt torde inte föreligga, varför de i princip bör få vara betalningsmedel

även i fortsättningen.

Sammanfattningsvis kommer tidsprogrammet enligt mitt förslag att få

följande utseende. Vid ingången av år 1972 träder den nya myntlagen i

kraft och samtliga mynt enligt den nya myntlagen börjar lämnas ut. Prägling

av 5- och 2-kronor enligt gamla lagen upphör men prägling och utväxling

av 1-öringar, 2-öringar och äldre 5-öringar får fortsätta. Den 1 juli 1972

upphör dessa tre mynt att vara lagligt betalningsmedel. Riksbanken och

myntverket bör däremot även efter denna tidpunkt vara oförhindrade att

växla in äldre kopparmynt efter namnvärdet.

6.5 Ersättningsfrågan

Enligt kommitténs beräkningar kommer slopandet av 2-öringen och

minskningen av 5-öringen att medföra kostnader för utbyte och ombyggnad

av myntapparater för i runt tal 10,5 milj. kr. Den största kostnadsposten

faller på de automatiska växelgivarna, där ombyggnader och utbyten

beräknas kosta sammanlagt omkring 7,4 milj. kr. I övrigt kommer de

av kommittén föreslagna förändringarna i myntserien inte att inverka i

kostnadshänseende. Inte heller slopandet av 1-öringen kommer att påverka

kostnaderna i nämnvärd grad.

Kommittén har vid sin bedömning kommit till att ersättning inte bör utgå

för ifrågavarande kostnader. Flera av de remissinstanser, som varit av motsatt

åsikt, påpekar som skäl för att ersättning skall utgå att myntreformen

kommer att leda till besparingar för staten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

De flesta växelgivare som i dag är i användning torde ha anskaffats under

senare delen av 1960-talet. Då statliga utredningar sedan år 1963 varit sysselsatta

med utformningen av en ny myntserie finner jag det rimligt att de som

investerat i dessa apparater har räknat med möjligheten av ändringar i

myntsystemet inom en överskådlig framtid. Som kommittén påpekat kan

kostnaderna för de enskilda apparatinnehavarna dessutom begränsas genom

värdeminskningsavdrag vid taxeringen. Den omständigheten att de nuvarande

jämförelsevis höga kostnaderna för myntframställningen genom reformen

kommer att kunna nedbringas finner jag inte heller utgöra ett skäl för ersättning.

Vid myntreformer i utlandet har kostnadsersättning i allmänhet

inte utgått. Jag anser således i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser

att ersättning inte bör utgå för kostnader i anledning av myntreformen.

7 Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

1 och 21.

8 Specialmotivering till lagförslagen

8.1 Förslaget till myntlag

Kommittén har i betänkandet lämnat förslag till lag om rikets mynt. Förslaget

har varit föremål för viss omarbetning inom finansdepartementet.

Det förhållandet att den gällande myntlagen, främst i 1 och 4 §§, återspeglar

principen om guldmyntfot har för myntkommittén inneburit ett författningstekniskt

problem. Kommittén har diskuterat olika lösningar, som att

flytta över bestämmelserna oförändrade till den nya lagen eller att låta den

nuvarande lagen fortfara att gälla i de delar som behandlar frågor om guldmyntfot

och guldmynt. Men myntlagens värderelation mellan kronan och

guldet är i dagens läge helt verklighetsfrämmande — 1 kg fint guld, som

enligt myntlagen skall svara mot 2 480 kr., kostar f. n. drygt 5 821 kr. — och

kommittén finner det inte realistiskt att räkna med att guldmynt med det

guldinnehåll som bestäms i gällande myntlag någonsin kommer att präglas.

I det teoretiska fallet att riksbanken enligt 72 § RF åter skulle bli skyldig

att lösa in sina sedlar med guld måste man, säger kommittén, i vilket fall

som helst stifta ny lag om guldmynt och om kronans guldparitet. Kommittén

1 Bilagorna har uteslutits här. De är likalydande med de författningsförslag som fogats

vid propositionen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

betonar det meningslösa i att med utgångspunkt från den svenska valutans

guldparitet 5 821 kr. per kg nu beräkna guldinnehållet i och fastställa nya

kronmynt i guld och föreslår därför att bestämmelserna om guldmyntfot och

guldmynt mönstras ut ur myntlagstiftningen. Jag delar kommitténs uppfattning

att lagen inte bör tyngas av de äldre bestämmelserna. Skulle så behövas

kan man utan svårighet komplettera lagstiftningen i detta hänseende.

1 §

Denna paragraf överensstämmer med kommitténs förslag. Den har inte

någon direkt förebild i nu gällande myntlag men motsvaras delvis av den

tidigare nämnda bestämmelsen i 79 § RF om att Kungl. Maj :t ensam beslutar

om prägling av mynt och bestämmer myntens utseende. Paragrafen motsvaras

också, i vart fall enligt ordalydelsen, till viss del av 10 § i nu gällande

myntlag, som föreskriver att skiljemynt inte får tillverkas och präglas inom

landet för enskildas räkning. Denna bestämmelse hör samman med guldmyntfotsystemet.

I 9 § myntlagen föreskrivs nämligen att var och en som

lämnar in guld till myntverket har rätt att mot betalning av myntningskostnaden

få detta myntat i 20- eller 10-kronestycken. 5-kronestycken däremot

myntas enligt paragrafen endast för statsverkets och riksbankens räkning.

Bestämmelsen i 10 § myntlagen är därför närmast att betrakta som en kompletterande

upplysning om skiljemynt med anledning av bestämmelserna om

huvudmynt i 9 § myntlagen.

I den nya myntlagen bör lämpligen tas in en bestämmelse att endast Kungl.

Maj :t får låta tillverka och utge mynt och att endast sådana mynt skall vara

lagligt betalningsmedel. Härigenom får man i myntlagen klart definierat

vad som avses med begreppet mynt, något som kan vara av värde då det

gäller exempelvis att dra gränsen mellan mynt och andra liknande föremål

som poletter, spelmarker och liknande. Genom den föreslagna ordalydelsen

uppnås också viss överensstämmelse med vad som gäller i fråga om sedlar.

1 72 § RF föreskrivs nämligen att endast riksbanken har rätt utge sedlar

”som för mynt i riket må erkännas”. Denna bestämmelse innebär visserligen

inte i och för sig förbud för andra banker att utge sedlar utan endast att inga

andra sedlar än riksbankens är att anse som lagligt betalningsmedel, som

man är skyldig att ta emot. Först genom 1 § lagen (1897: 28) med vissa bestämmelser

om riksbankens sedelutgivningsrätt, så ock angående forum för

riksbanken, förklarades att riksbanken ensam är berättigad att utge sedlar.

Fn hänvisning till denna bestämmelse finns i 2 § lagen (193b: 437) för Sveriges

riksbank. Dessutom innehåller banklagarna numera förbud för bankinstitut

att utge tryckta och graverade sedlar [66 § lagen (1955: 183) om

bankrörelse, 35 § lagen (1955: 416) om sparbanker och 42 a § lagen (1956:

216) om jordbrukskasserörelsen].

I 2 § instruktionen (1965: 704) för mgnt- och justeringsverket föreskrivs

att verket har till uppgift bl. a. att tillverka rikets mynt och skiljemynt. Med

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

stöd av denna bestämmelse och sedan myntningslov meddelats av Kungl.

Maj :t framställer verket de mynt som behövs för den allmänna omsättningen.

Under senare år har myntverket anlitat underleverantörer för tillverkning

av s. k. myntplattar eller rondeller (halvfabrikat till mynt) som präglats

till mynt av verket. Utformningen av 1 § i lagförslaget är inte avsedd att

hindra ett sådant förfarande. Inte heller bör paragrafen lägga hinder i vägen

för verket att — om dess tillverkningskapacitet inte skulle förslå — anlita

exempelvis annat lands myntverk för prägling av svenska mynt. Utomlands

är det förhållandevis vanligt att myntningen helt eller delvis uppdras åt

främmande myntverk.

1 nu gällande myntlag betecknas guldmynt som huvudmynt och övriga

mynt som skiljemynt. Eftersom enligt förslaget några bestämmelser om

guldmynt inte tas in i lagtexten är det inte nödvändigt att i fortsättningen använda

denna beteckning. I lagen talas därför endast om mynt.

Den vanligaste formen för penningprestation är att gäldenären lämnar

över sedlar eller mynt. Riksbankens sedlar är, som tidigare nämnts, lagligt

betalningsmedel. Detta innebär alt en borgenär inte kan vägra att ta emot

dem som betalning ens om de lämnas i stor omfattning i små valörer. När

det gäller mynt kan däremot annan borgenär än staten vägra att ta emot

mindre mynt i alltför stora kvantiteter. Enligt myntlagen är man nämligen

inte skyldig att ta emot högre belopp än 50 kr. i 5-kronestycken, 20 kr. i 2- och 1-kronestycken, 5 kr. i mindre silvermynt eller kopparnickelmynt, 1 kr.

i bronsmynt och 1 kr. i järnmynt. Kommittén har i sitt förslag till lagtext

inte medtagit begränsningsregler för betalning med mynt. Kommittén framhåller

att denna begränsning i skyldigheten att mottaga skiljemynt troligen

har sin grund i att skiljemynten ursprungligen hade ett lägre metallvärde i

förhållande till sin valör än guldmynten och att skiljemynten därför betraktades

som en sämre form av betalningsmedel. Med hänsyn till att principen

att myntens namnvärde på visst sätt skall motsvaras av deras metallinnehåll

övergetts och att inga olägenheter i fråga om betalning med sedlar i mindre

valörer hörts av har kommittén ansett anledning saknas att behålla begränsningsreglerna

vid betalning med mynt.

Kommitténs åsikt att begränsningsreglerna för betalning med mynt utan

olägenhet kan utgå ur myntlagstiftningen kritiseras av Svenska numismatiska

föreningen, som uttalar att reglerna ursprungligen kommit till som

skydd mot inflation genom massutgivande av kreditmynt, men att de även

fått betydelse som spärrhake gentemot trakasserier mot enskilda och myndigheter

genom att erlägga bötesbelopp etc. på stora summor i småvalörer.

Det synes föreningen ytterst betänkligt att nu ta bort maximibestämmelserna

och medge betalning av hur stora belopp som helst i hur små myntvalörer

som helst.

Enligt min uppfattning är föreningens farhågor något överdrivna. I likhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

med kommittén anser jag att reglerna om begränsning av skyldigheten att

vid betalningar ta emot mynt i småvalörer utan olägenhet kan avvaras.

2 §

Bortsett från redaktionella ändringar stämmer denna paragraf överens

med 3 § gällande myntlag.

3 §

Paragrafen, som närmast svarar mot 6 § i nu gällande myntlag, innehåller

en uppräkning av de mynt som skall finnas. F. n. gäller att prägling av

vissa skiljemynt — 5-kronorsmynt av silver, kopparnickelmynt och järnmynt

— förutsätter särskilt av Kungl. Maj :t meddelat beslut. Förklaringen

till att kopparnickel- och järnmynt i gällande lag är kringgärdade med en

särskild beslutsordning är den •—• som tidigare nämnts — numera övergivna

föreställningen att myntens namnvärde skulle motsvaras av deras metallvärde.

Kopparnickel- och järnmynt är enligt gällande myntlag alternativa i

förhållande till de mer värdefulla silver- och bronsmynten.

Numera tillverkas de mynt — 2 kronor, 1 krona, 50 öre, 25 öre och 10 öre

— som tidigare präglades av silverlegeringar, i kopparnickel. Kommitténs

förslag innebär ingen ändring i detta förhållande. Enligt 3 § instruktionen

för mynt- och justeringsverkel åligger det verket att upprätta och underställa

Kungl. Maj :t förslag till myntning av skiljemynt. På grundval av detta förslag

meddelar Kungl. Maj :t myntningslov. Jag finner det helt betryggande

om beslutsprocessen regleras i instruktionen för myntverket. Förslaget till

myntlag innehåller därför inga regler om beslutsordningen.

4 §

Kommittén har föreslagit att Kungl. Maj :t ensam skall få bestämma om

myntens metallinnehåll, storlek och prägel. Med hänsyn till bestämmelserna

i 79 § RF och i överensstämmelse med vad som f. n. gäller bör enligt min

mening till Kungl. Maj :t överlämnas att bestämma om mynts sammansättning

och vikt endast i fråga om mynt som inte innehåller silver eller guld.

Uppkommer fråga om att tillverka mynt innehållande silver eller guld, får

detta således underställas riksdagen särskilt.

5 §

I förevarande paragraf ges föreskrifter om att mynt som utsatts för visst

slitage eller åverkan inte längre är att betrakta som lagligt betalningsmedel.

Bestämmelser av motsvarande innehåll finns också i gällande myntlag men

dessa är betydligt mer detaljerade än den här föreslagna paragrafen. I fråga

om nötta mynt gäller att de upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande

till var och en när myntets prägel inte längre kan med säkerhet

skönjas och i förhållande till alla utom statens kassor när prägeln blivit

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

otydlig (14 § andra stycket). Mynt som vanställts eller skadats förlorar också

sin egenskap av lagligt betalningsmedel men de kan lösas in till sitt fulla

värde under förutsättning för det första att skadan inte orsakat ”någon avsevärd

förminskning av myntets vikt”, för det andra att den som vill lösa in

myntet tagit emot det i god tro och därvid inte åsidosatt vanlig försiktighet

och för det tredje att det inte finns anledning till antagande att han själv

åstadkommit skadan (13 §). Mynt som inte längre är lagligt betalningsmedel

mot vai- och en samt silvermynt som förlorat 4 % eller mer av sin ursprungliga

vikt får inte, sedan de kommit in till någon av statens kassor, på

nytt sättas i omlopp (15 §). Också de bestämmelser i myntlagen som här i

korthet redogjorts för vilar delvis på principen att myntens värde är beroende

av deras metallinnehåll. När denna princip övergetts bör frågan om när

mynt genom förslitning eller liknande skall förlora sin egenskap av lagligt

betalningsmedel kunna bedömas från praktiska utgångspunkter. Ett mynt,

som är så slitet att man inte tydligt kan se att det är ett mynt, bör självfallet

diskvalificeras som lagligt betalningsmedel. Så slitna mynt kommer

med säkerhet att bli mycket sällsynta. Nästan hela den föreslagna myntserien

kommer att präglas av koppamickel som är en betydligt slitstarkare

legering än det myntsilver som tidigare använts. Vidare kan man förutsätta

att bankinstituten och riksbanken liksom f. n. kommer att ur myntcirkulationen

fortlöpande gallra bort mynt som börjar se slitna ut. Mynt som vanställts

eller skadats bör också frånkännas verkan av lagligt betalningsmedel.

En regel av detta innehåll kan, när det blir allmänt bekant att man inte är

skyldig att ta emot skadade mynt, tänkas bidra till att hindra meningslös

åverkan. Man kan förvänta att myntverket i enlighet med sin nuvarande

praxis också i framtiden kommer att lösa in mynt som till följd av olyckshändelse,

brand eller liknande blivit obrukbara.

8.2 övergångsbestämmelser

I övergångsbestämmelserna ges särskilda regler för övergången från den

gamla myntlagen till den nya. I punkten 2 förklaras den gamla myntlagen

och vissa lagar som knyter an till denna upphävda. Undantag görs dock

för vissa bestämmelser som anges i punkterna 3—6.

I punkten 3 av övergångsbestämmelserna föreskrivs att äldre regler i fråga

om omräkning av äldre myntsorter fortfarande skall gälla. Härmed åsyftas

3 § lagen (1873:31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet. I paragrafen

föreskrivs i huvudsak att när en förbindelse som lyder på äldre myntsorter

skall infrias med nytt mynt skall en krona räknas lika med en riksdaler

riksmynt. Normalt ges vid övergången till ny myntenhet en i lag fastställd

omräkningsregel som sedan automatiskt kan tillämpas. Om så inte

sker kan svårigheter uppkomma som i sista hand får lösas genom en omräkning

efter de faktiska värderelationerna vid övergången mellan de bå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

da systemen. Vid 1873 års myntreform gavs emellertid som framgår av det

sagda en omräkningsregel. Denna bör, för att bevara kontinuiteten med äldre

myntsystem, lämpligen fortfara att gälla.

Punkten 4 innehåller en regel om att bestämmelserna i den gamla myntlagen

om guldmynt fortfarande skall tillämpas i det fall att kronor i guld

används som beräkningsgrund i annan lagstiftning. Så är ännu förhållandet

i sjölagen (122 §) och 1936 års konossementslag (4 § 5 mom.). Syftet med

denna guldberäkning har varit att tillgodose önskemålet om fasthet beträffande

olika valutors värde i förhållande till varandra. Vid den pågående revisionen

av sjölagsLiftningen kommer sannolikt de bestämmelser som knyter

an till uttrycket kronor i guld att omarbetas.

Också i vanliga avtal kan en penningförpliktelse uttryckas i en viss mängd

guld. Som mått kan då användas exempelvis sådana kronor i guld som avses

i den gamla myntlagen. Förslaget till övergångsbestämmelser innehåller

inte någon omräkningsregel för sådana guldvärdeklausuler. Tolkningen av

guldvärdeklausuler i privaträttsliga avtal bör vid tvister liksom hittills ankomma

på domstolarna.

I punkten 5 ges vissa bestämmelser i fråga om de mynt som skall dras

in. För dessa bestämmelser har redogjorts i den allmänna motiveringen.

Punkten 6 slutligen tar sikte på att 10-, 25- och 50-öresmynten samt 1-, 2- och 5-kronorsmynten skall fortfara att vara lagligt betalningsmedel också

om de präglats med stöd av den gamla myntlagen. Givetvis skall också

huvudmynten enligt den gamla myntlagen i fortsättningen bedömas som

lagligt betalningsmedel.

8.3 Förslaget till lag om avrundning av vissa öresbelopp

Förslaget till lag om avrundning av vissa öresbelopp, överensstämmer i

huvudsak med det förslag som herr Gustafsson fogat till sin reservation.

1 1 § föreskrivs att lagen är tillämplig på alla slags betalningar i svenskt

myntslag. Det innebär att lagen gäller såväl vid kontant betalning som vid

annan betalning exempelvis genom bankinstitut, med utnyttjande av check

eller via giro. Lagen skall lösa de problem som uppkommer då betalning skall

verkställas men avsikten är inte att ingripa i prissättningen på enskilda varor.

Också i fortsättningen skall det alltså vara möjligt att sätta priser inom

exempelvis detaljhandeln i öretal som inte är delbart med fem. Om ett köp

avser ett antal varor med sådant örespris, skall styckepriserna summeras

innan avrundningslagen tillämpas. Lagen är vidare dispositiv. Den är således

inte tillämplig i sådana fall där avtal redan träffats om avrundning

exempelvis till jämna tiotal ören eller kronbelopp. Lagen lägger inte heller

hinder i vägen för parter som vill lösa problemen med avrundning på annat

sätt.

2 § innehåller avrundningsregeln. Den innebär att avrundning av öretal,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

51

som inte är jämnt delbart med fem, skall ske till närmaste femtal ören. I

längden kommer därigenom avrundningar nedåt och uppåt att ta ut varandra,

antingen man är betalande eller betalningsmottagare.

I lagen finns ingen bestämmelse om vem som skall ta initiativet till och

verkställa avrundningen. Denna fråga bör överlämnas åt parterna själva att

avgöra. Ofta torde avrundningen av praktiska skäl komma att verkställas

av den som kräver betalning, exempelvis genom att skicka en räkning eller

faktura på beloppet, eller av den som muntligen begär betalning såsom

fallet ofta är i detaljhandeln. I andra fall kan det av olika anledningar vara

mera praktiskt att avrundningen verkställs av betalaren, exempelvis när

bankerna tillgodoför insättare ränta på sparade pengar eller när arbetsgivare

betalar ut lön.

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1972, då 1- och 2-öresmynten upphör

att vara lagligt betalningsmedel.

9 Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om avrundning av vissa

öresbelopp.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition nr 190 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 29 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet den 16 oktober 1970 hade Kungl. Maj :t förordnat, att

enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat

förslag till lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Edmund Gabrielsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

53

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng,

Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Innehållsförteckning

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Lagförslag

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 oktober 1970 ........

1 Inledning ......................................

2 Gällande bestämmelser............................

2.1 Regeringsformen (RF) ........................

2.2 Lagen (1873: 31) om rikets mynt (myntlagen)

2.3 Övriga författningar ..........................

2.4 Myntserien..................................

3 Tidigare förslag..................................

3.1 Betänkandet »Ny myntserie» (SOU 1966: 4) ......

3.1.1 Valörer................................

3.1.2 Storlek, vikt och prägel ..................

3.1.3 Metaller................................

3.1.4 Remissbehandlingen......................

3.2 Motioner i riksdagen ..........................

4 1966 års myntkommittés förslag till myntserie........

4.1 Metallkostnad................................

4.2 Valörer ....................................

4.2.1 50-öresmyntet ..........................

4.2.2 1-öresmyntet............................

4.2.3 Kommitténs förslag till valörer ............

4.3 Myntens storlek, prägel och metallinnehåll........

4.4 Övergång till ny myntserie ....................

4.5 Kostnadsfrågan ..............................

4.6 Ersättningsfrågan ............................

5 Remissyttrandena................................

5.1 Valörerna ..................................

5.2 Storlek, prägel och metallinnehåll................

5.3 Övergångsbestämmelserna......................

5.4 Ersättningsfrågan ............................

6 Departementschefen..............................

6.1 Inledning....................................

6.2 Myntvalörerna ..............................

6.3 Storlek, prägel och metallinnehåll................

6.4 Övergången till ny myntserie ..................

6.5 Ersättningsfrågan ............................

7 Lagförslag......................................

8 Specialmotivering till lagförslagen....................

8.1 Förslaget till myntlag ........................

8.2 Övergångsbestämmelser........................

8.3 Förslaget till lag om avrundning av vissa öresbelopp

9 Hemställan......................................

Utdrag av lagrådets protokoll den 29 oktober 1970 ........

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 oktober 1970 ........

MARCUS BOKTR. STHLM 19/0 700544

WtOMO«WOiWi(i.Mt-‘®WUiiMs5HOOI30viai^cOOOitiiM»WWMMMMOOO®OOOiWWi^.iM\5

opaginerad Kontrollera mot PDF

0trJ

Förslag till myntserie

Bihang

18 mm

2,68 g

Brons

QRE

SVERIGE

c u y

15 mm

1,35 g

Kopparnickel

ORE

SVERIGE

t a y

17 mm

2,18g

Kopparnickel

.SVERIGE

22 mm

4,5 g

Kopparnickel

Vi

^33

i IU?

25 mm

7 ®

Pläterat material

28 mm

9,6 g

Pläterat material

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1970:473 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rikets mynt, m. m. a1 i texten
  2. BU 1970:79 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till lag om rikets mynt, m. m., jämte motioner. s. 1 i texten