Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, m. m

1970-11-06 · 116 sidor, varav 112 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 112 av 116 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:201, Med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

1

Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

statlig lönegaranti vid konkurs, m. m.; given Stockholms

slott den 6 november 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3) lag om lönegarantiavgift,

4) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att staten skall svara för betalning av arb.etstagares

fordran hos arbetsgivare som efter den 1 januari 1971 försätts i konkurs.

De fordringar som skall omfattas av denna garanti är sådana löneoch

pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen. Betalning utgår

för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som motsvarar tre

basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Garantibelopp

betalas när bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning

eller senare blivit utdelningsgill. Handläggs konkurs som s. k.

fattigkonkurs betalas garantibelopp när fordran efter prövning av kronofogdemyndighet

funnits vara betalningsgrundande. Staten inträder i fråga

om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.

Lönegarantin skall enligt förslaget finansieras genom arbetsgivaravgifter.

Tills vidare skall en särskild lönegarantiavgift tas ut med 0,02 % av samma

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

avgiftsunderlag som gäller för beräkning av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.

Lönegarantiavgiften kan härvid i fråga om beräkning, debitering

och uppbörd samordnas med arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen

och behöver alltså inte föranleda nämnvärt administrativt merarbete.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i

konkurs svarar staten enligt denna lag.

Vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare

som med anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos

konkursgäldenären.

2 §

Betalning enligt garantin utgår för lönefordran som har förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken och för pensionsfordran som har förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 eller 6 a § samma balk. Med lönefordran jämställes fordran

på skadestånd som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken.

Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt

om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden

härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225),

för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.

Betalning enligt garantin utgår för varje arbetstagare med sammanlagt

högst ett belopp som motsvarar tre gånger det vid tiden för konkursbeslutet

gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3 §

Betalning enligt garantin utgår endast för fordran som bevakats i konkursen

eller, i fall som avses i 7 §, blir känd för myndighet som där sägs

inom ett år från det att konkursen avskrevs. Har arbetsgivaren tidigare

varit försatt i konkurs, utgår icke betalning för fordran som gjorts eller

kunnat göras gällande i den konkursen.

4 §

Från belopp som avses i 2 § avräknas vad arbetstagaren får lyfta enligt

143 § konkurslagen (1921: 225).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

5 §

Garantibelopp betalas av myndighet som Konungen bestämmer. Härvid

verkställes skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på

grund av beslut om införsel eller utmätning i lön.

Garantibelopp får ej betalas förrän beslutet om konkurs vunnit laga

kraft och ej heller förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning.

Garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter

hand under uppsägningstiden. Åberopas motfordran hos arbetstagaren, får

garantibelopp, som motsvarar sådan del av motfordringen med vilken kvittning

kan ske enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt, betalas

först om det utrönes att motfordringen icke föreligger.

6 §

När bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning

i konkursen eller senare blivit utdelningsgill, skall konkursförvaltaren

utan dröjsmål underrätta myndighet som avses i 5 § om fordringen.

7 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes

anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande,

skall konkursdomaren genast sända underrättelse därom till kronofogdemyndigheten

i den ort som avses i 7 § första stycket samma lag. Sedan

tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas

därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke

innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren mottagit

anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att underrättelse

som avses i 6 § lämnats dessförinnan.

8 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 § att

skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå för fordran

i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på annat sätt blir

känd för myndigheten.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 5 § avsedda

myndigheten angående fordran som vid prövning enligt första stycket funnits

vara betalningsgrundande.

9 §

Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och framgår ej vid

kronofogdemyndighetens prövning enligt 8 § alt fordringen föreligger, skall

myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren,

vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till betalning

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av fordringen, har vad

som nu sagts motsvarande tillämpning på den delen.

Finner kronofogdemyndighet i annat fall än som avses i första stycket att

arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får arbetstagaren föra

talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestämmelserna

i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om klagan över utmätning i allmänhet

motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke

föras.

10 §

I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt

mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar

som avses i 2 § tillfaller staten intill detta belopp.

11 §

Överlåtes fordran, har förvärvaren rätt till garantibelopp enligt denna

lag endast om förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren

är arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eller

fond i vars förvaltning organisationen deltar.

12 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning

enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller

har någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning

och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad

som betalats för mycket. Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet

efterges helt eller delvis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej beträffande

fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om

egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

R

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 22o) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

185

Finner konkursdomaren, —----

2) Konkursdomaren skall, där det

prövas erforderligt, föror dna en god

man att taga vård om gäldenärens

bo. Har icke till konkursdomaren ingivits

av gäldenären under edsförpliktelse

underskriven förteckning

över hans tillgångar och skulder med

uppgift å varje borgenärs namn, boningsorl

och postadress, så ock å de

böcker och andra handlingar, som

röra boet, skall god man alltid förordnas;

och åligge det i sådant fall

gode mannen att ofördröjligen upprätta

och till konkursdomaren inkomma

med förteckning, som nyss

sagts. Vid bouppteckningsförrättningen

skall gäldenären vara tillstädes

och under edsförpliktelse redligen

uppgiva boet.

3) Framgår ej —-----

(Föreslagen lydelse)

§.‘

---närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det

prövas erforderligt, förordna en god

man att taga vård om gäldenärens

bo. Har icke till konkursdomaren ingivits

av gäldenären under edsförpliktelse

underskriven förteckning

över hans tillgångar och skulder med

uppgift om dels varje borgenärs

namn och postadress, dels i vad mån

skuld avser lön eller pension och

dels de böcker och andra handlingar,

som röra boet, skall god man alltid

förordnas. Det åligger i sådant fall

gode mannen att ofördröjligen upprätta

och till konkursdomaren inkomma

med förteckning, som nyss

sagts. Vid bouppteckningsförrättningen

skall gäldenären vara tillstädes

och under edsförpliktelse redligen

uppgiva boet.

----sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande i fråga om konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats

före nämnda dag.

1 Senaste lydelse 1946: 809.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

7

3) Förslag

till

Lag

om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivaravgift för finansiering av statlig lönegaranti enligt lagen

(1970: 000) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantiavgift) erlägges

till staten enligt denna lag.

2 §

Arbetsgivare erlägger årligen lönegarantiavgift med belopp som motsvarar

en femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit

som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller

bostad eller, i fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen

(1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagares lön

eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger

det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra

kronor, såvida fråga ej är om arbetstagare som avses i 1 § första

stycket förordningen (1958: 295) om sjömansskatt. Vidare bortses vid

denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt

lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap.

2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring är för handen.

3 §

Med arbetsgivare avses i denna lag den som enligt 19 kap. 1 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.

4 §

Lönegarantiavgifterna föres till en fond, som förvaltas enligt grunder

som Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 197u

4) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt

lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ förordningen (1959:552) angående

uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.1 skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Angående debitering och uppbörd

av avgifter från arbetsgivare enligt

lagen om allmän försäkring samt avgift

för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsverket

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

jämte tilläggsavgift

enligt 39 § sistnämnda lag och

avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående

omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916

(nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete in. m. ävensom avgift enligt

förordningen angående byggnadsforskningsavgift

skall gälla vad nedan

stadgas.

Avgift jämte-------

Angående debitering och uppbörd

av avgifter från arbetsgivare enligt

lagen om allmän försäkring samt avgift

för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsverket

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

jämte tilläggsavgift

enligt 39 § sistnämnda lag och

avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående

omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916

(nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete m. m. ävensom avgifter enligt

förordningen angående byggnadsforskningsavgift

och lagen om

lönegarantiavgift skall gälla vad nedan

stadgas.

--verket bestämmer.

2 §•

I denna — —---------skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgifts- Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag

för avgift till sjukförsäk- underlag för avgift till sjukförsäkringen

och försäkringen för tilläggs- ringen och försäkringen för tilläggspension

skall med lön enligt denna pension samt för lönegarantiavgift

1 Förordningen omtryckt 1962: 396.

Senaste lydelse av rubriken 1962: 396.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

9

(Nuvarande lydelse)

förordning förstås jämväl sådan ersättning,

som enligt 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten eller It kap. 2

§ andra stycket lagen om allmän försäkring

anses såsom inkomst av anställning.

(Föreslagen lydelse)

skall med lön enligt denna förordning

förstås jämväl sådan ersättning,

som enligt 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten eller 11 kap.

2 § andra stycket lagen om allmän

försäkring anses såsom inkomst av

anställning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Vid debitering enligt 20 § första stycket av arbetsgivares preliminära avgift

för åren 1971 och 1972 skall hänsyn tagas även till avgiftsuttaget enligt

lagen (1970: 000) om lönegarantiavgift.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statlig lönegaranti

vid konkurs och anför.

1. Inledning

Arbetstagarnas löneskydd när företag går i konkurs är ofullständigt.

Lönefordringarna har visserligen förmånsrätt till betalning. Det händer

emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar på innestående lön

är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. Även

om löneanspråken blir helt eller delvis tillgodosedda, tvingas arbetstagarna

ofta att vänta ganska länge på betalning.

Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs har på

senare tid tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. Inom inrikesdepartementet

har upprättats en i maj 1970 dagtecknad promemoria (Stencil In

1970:3) med förslag till lag om offentlig lönegaranti vid konkurs, m. m.

Förslaget innebär att staten fr. o. m. den 1 januari 1971 skall garantera

lönefordringarna. De i promemorian upptagna författningsförslagen torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, riksförsäkringsverket

(RFV), kammarkollegiet, statskontoret, centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden (CFU), exekutionsväsendets organisationsnämnd

(EON), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, sjölagskommittén,

Folksam, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare (domarföreningen),

Föreningen Sveriges kronofogdar, Försäkringslcasseförbundet,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundets Landsbygdens

folk (RLF), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranger, Sveriges arbetsledareförbund (SALF),

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

(SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Tjänstemännens

centralorganisation (TCO).

Fem länsstyrelser har bifogat yttranden från ett antal kronofogdemyndigheter,

en lokal skattemyndighet, en handelskammare och ett fackligt centralorganisationsdistrikt.

RLF har uttalat att förbundet helt ansluter sig till vad lantbruksförbundet

har anfört och Sveriges grossislförbund har instämt i de synpunkter som

har framförts av SAF och industriförbundet. Svensk industriförening har

förklarat sig tillstyrka promemorians förslag i befintligt skick.

Sveriges köpmannaförbund har avstått från att yttra sig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

2. Löneskyddet vid konkurs enligt gällande ordning

En gäldenär som är på obestånd kan försättas i konkurs på egen begäran

eller efter yrkande av borgenär. Ilar gäldenären vid konkursutbrottet endast

obetydlig egendom eller ingen egendom alls, avskrivs konkursen efter en

handläggning i enkla former. En sådan konkurs — vanligen kallad fattigkonkurs

— utmärks av att konkursboet inte förslår till bestridande av konkurskostnaderna

och att säkerhet inte heller ställs för dessa. Om gäldenären

däremot har viss egendom vid konkursutbrottet, skall egendomen omedelbart

tas om hand av en särskilt utsedd förvaltare. Egendomen skall därefter

säljas så snabbt och så fördelaktigt som möjligt. Influtna medel fördelas

mellan borgenärerna enligt en i lag föreskriven ordning. En konkurs

som handläggs på det sist angivna sättet betecknas ofta förvaltarkonkurs.

Fattigkonkurs kan övergå till förvaltarkonkurs, nämligen om det visar sig

att tillgångarna räcker för att betala konkurskostnaderna eller om säkerhet

ställs för kostnaderna. Omvänt kan förvaltarkonkurs övergå till fattigkonkurs

och avskrivas som sådan efter särskild prövning av konkursdomaren.

2.1 Fattigkonkurs

I fattigkonkurser upprättas förteckning över gäldenärens tillgångar och

skulder med uppgift på varje borgenärs namn, boningsort och postadress.

Det är däremot inte nödvändigt att i bouppteckningen ange skuldernas beskaffenhet.

I allmänhet torde man inte heller särskilt ange när avgångsposter

avser löneskulder. Har bouppteckning inte getts in till konkursdomaren,

skall denne förordna en god man som är skyldig att ofördröj ligen

upprätta bouppteckning. Har bouppteckning däremot getts in — vilket är

vanligt när dödsbon försätts i konkurs — skall god man förordnas endast

om konkursdomaren anser att det behövs för att någon skall ta vård om

gäldenärens bo. I regel torde god man inte förordnas i dessa fall. Härmed

sammanhänger bl. a. att, om gäldenären har försatts i konkurs på egen

begäran, gode mannens krav på ersättning för utfört arbete inte har säkerställts

av lagen. Har gäldenären däremot försatts i konkurs efter yrkande

av borgenär, åligger det denne att betala ersättningen till gode mannen.

Gäldenären skall vid sammanträde inför konkursdomaren beediga bouppteckningen.

Borgenär som har gjort konkursansökningen underrättas om

tiden för sammanträdet. Vid sammanträdet finns möjligheter att ställa frågor

till gäldenären i anledning av uppgifterna i bouppteckningen. Borgenär

får dessutom begära att anhöriga till gäldenären eller vissa andra personer

som kan känna till konkursboet avlägger ed. På grund av vad som kommer

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

fram vid sammanträdet eller på annat sätt kan borgenär finna det förenligt

med sina intressen att ställa säkerhet för konkurskostnaderna. Han har

t. ex. övertygats om att konkursboet genom s. k. återvinningstalan kan tillföras

egendom. Om säkerhet ställs för konkurskostnaderna, skall konkursen

i fortsättningen handläggas som förvaltarkonkurs. Om säkerhet inte ställs

— och konkursboet inte heller förslår till att bestrida konkurskostnaderna

— skall konkursen däremot avskrivas.

I undantagsfall kan fattigkonkurs avskrivas utan att edgång har fullgjorts.

En förutsättning för avskrivning i sådant fall är att hinder föreligger

för edgångens fullgörande inom skälig tid. Dessutom förutsätts att konkursdomaren

saknar anledning anta att genom edgången tillgång skall yppas

för bestridande av konkurskostnaderna.

2.2 Förvaltarkonkurs

I förvaltarkonkurs utser konkursdomaren utan dröjsmål en s. k. interimsförvaltare.

Denne har hand om konkursboet fram till första borgenärssammanträdet,

som hålls inför konkursdomaren i regel någon gång under

fjärde eller femte veckan efter konkursbeslutet. Vid sammanträdet förrättas

val av ordinarie förvaltare. Vidare beedigar gäldenären vid sammanträdet

uppgifterna i konkursbouppteckningen, om den har hunnit färdigställas. I

annat fall får gäldenären fullgöra sin edgång vid senare tidpunkt. Liksom

vid fattigkonkurs kan det begäras alt anhöriga till gäldenären och vissa

andra personer som kan känna till konkursboet avlägger ed. Konkursförvaltningen

står under tillsyn, närmast av en av konkursdomaren utsedd rättens

ombudsman.

Alla kända borgenärer underrättas av konkursdomaren om konkursen.

För att få utdelning måste borgenär bevaka sin fordran. Om han gör anspråk

på förmånsrätt till betalning, skall han ange detta i sin bevakningsinlaga.

Tiden inom vilken bevakning skall ske skall konkursdomaren bestämma

till minst fyra och högst tio veckor från konkursbeslutet. Efter bevakningstidens

utgång löper viss tid under vilken anmärkningar får framställas mot

de bevakade fordringarna. Tiden härför bestäms av konkursdomaren till

minst två och högst fyra veckor efter bevakningstidens utgång. Anmärkningar

mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt får framställas av

gäldenären och av borgenär som själv bär bevakat fordran i konkursen.

Dessutom är förvaltaren skyldig att efter granskning av bevakningshandlingarna

framställa de anmärkningar som han finner anledning till. Det är

inte ovanligt med anmärkningar. I regel görs de av förvaltaren. Borgenär

mot vars bevakning anmärkning inte har gjorts är berättigad till den betalnings-

och förmånsrätt som han har yrkat. Har anmärkning däremot gjorts,

hålls förlikningssammanträde inför rättens ombudsman. Det åligger därvid

denne att söka åstadkomma förlikning. Kan förlikning inte träffas, måste

tvistefrågan hänskjutas till rätten. Mot rättens beslut kan klagan föras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Utom genom anmärkning kan en bevakning mötas med yrkande om borgenärsed.

Sådant yrkande får framställas av samma personer som är behöriga

att göra anmärkningar, dvs. gäldenären, borgenär och förvaltaren.

Dessutom kan borgenären på eget initiativ avlägga ed. Har borgenär försummat

att fullgöra förelagd ed, skall hans anspråk lämnas utan avseende.

Å andra sidan blir inte borgenär som har avlagt ed därigenom fri från sin

skyldighet att i händelse av bestridande styrka sin fordran. Institutet borgenärsed

har liten betydelse vid sidan av anmärkningsinstitutet.

I aktiebolags konkurs får aktieägare, som på grund av sitt aktieinnehav

har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget, inte göra gällande

lönefordran i vidare mån än hans arbete har medfört nytta för bolaget och

inte för längre tid än ett år tillbaka från konkursansökningen. Motsvarande

gäller för vissa närstående.

Borgenär kan även efter bevakningstidens utgång bevaka sin fordran,

s. k. efterbevakning. Det sker då på borgenärens egen bekostnad. För efterbevakning

gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om bevakning.

Det åligger förvaltaren att sälja konkursboets egendom, i princip så snart

det kan ske efter första borgenärssammanträdet. Försäljningen skall ske

enligt i lag bestämda former.

Sedan anmärkningstiden har gått ut och, om anmärkning har gjorts,

förlikningssammanträdet inför rättens ombudsman har hållits, skall medel

som flyter in delas ut till borgenärerna. Löneborgenär kan i den mån tillgängliga

medel förslår få rätt att lyfta betalning för sin fordran innan utdelning

äger rum, s. k. förskottslyftning. Om utdelning till förmånsberätligade

borgenärer i allmänhet lämpligen kan äga rum, får sådan utdelning

inte uppskjutas i avvaktan på utdelning till oprioriterade borgenärer, dvs

borgenärer vilkas fordringar saknar förmånsrätt. Utdelning som sker i

överensstämmelse härmed kallas interimsutdelning.

Förvaltarkonkurser avslutas normalt med s. k. slututdelning. När förslag

till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning,

anses konkursen avslutad. Förvaltarkonkurser kan emellertid upphöra

även på andra sätt. Till en början gäller härvid beträffande det inte

helt ovanliga fallet att inte någon fordran bevakas inom föreskriven bevakningstid,

att konkursen genast skall avskrivas. Vidare skall konkurs på

gäldenärens begäran nedläggas, om gäldenären kan visa att borgenärerna

har blivit förnöjda. Slutligen kan konkurs avslutas genom att ackord kommer

till stånd.

2.3 Förmånsrätten

2.3.1 Allmänt

Utdelningen till borgenärerna sker i viss ordning enligt bestämmelser i

17 kap. handelsbalken (IIB). En del fordringar har förmånsrätt till betalning.

Förmånsrätterna gäller i regel i turordning enligt paragrafföljden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

15

Bästa rätt har vissa fordringar till vilka hänvisning sker i 17 kap. 2 § andra

stycket HB. Härmed åsyftas fordringar som är förenade med sjö- eller luftpanträtt.

Sjöpanträtt tillkommer bl. a. ombordanställdas lönekrav.

I 17 kap. 4 § HB ges bestämmelser om förmånsrätter av skilda slag. Den

viktigaste är den som tillkommer fordran på lön eller pension samt vissa

andra fordringar med anknytning till tjänsteavtal, det s. k. löneprivilegiet

(se härom under 2.3.2). Härutöver kan nämnas att borgenärs kostnad för

gäldenärens försättande i konkurs har förmånsrätt enligt lagrummet.

Förmånsrätten för lönefordran är god. Den gäller framför flertalet övriga

fordringar som är förmånsberättigade. Bland dessa kan nämnas fordran på

hyra eller arrende (17 kap. 5 resp. 6 §), fordran på intjänad framtida pension

i vissa fall (17 kap. 6 a § ), fordran som grundar sig på företagsinteckning

(17 kap. 7 § andra st.) eller fastighetsbeteckning (17 kap. 9 § 1 och 2

mom.), utmätningsfordran (17 kap. 8 § och 9 § 3 mom.) samt diverse skattefordringar

(17 kap. 12 §). Utan förmånsrätt är bl. a. leverantörs- och skadeståndsfordringar.

Det är mindre vanligt att konkursboets egendom förslår

till betalning även av fordringar som saknar förmånsrätt, s. k. oprioriterade

fordringar.

Förmånsrätt för fordran består även om fordringen överlåts eller på annat

sätt övergår till annan (17 kap. 15 a §).

Bestämmelserna i 17 kap. IIB är föråldrade. De har på viktiga punkter

fått kompletteras med avgöranden i rättskipningen. Kungl. Maj :t har nyligen

till riksdagen överlämnat förslag till en förmånsrättslag som skall ersätta

17 kap. HB (prop. 1970: 142). Förmånsrättslagen avses skola träda i

kraft den 1 januari 1972.

2.3.2 Löneprivilegiet

Som redan har nämnts regleras löneprivilegiet i 17 kap. 4 § HB. Lagrummet

gör skillnad mellan olika arbetstagare. »Betjänter och tjänstehjon» har

förmånsrätt för lönefordran för hela sista året, dvs. lön som belöper på en

tid av högst ett år räknat bakåt från dagen för konkursansökningen. Med

betjänter och tjänstehjon förstås i första hand tjänstemän. Även anställda

chefer omfattas i princip. Personer med väsentligt intresse i och bestämmande

inflytande över ett företag har emellertid i viss utsträckning ansetts

uteslutna från förmånsrätt i företagets konkurs trots att någon lagbestämmelse

därom inte finns. »Annan arbetare» (än tjänsteman) har förmånsrätt

för lönefordran (»dagspenning eller avlöning») som inte har stått inne längre

än sex månader efter förfallodagen. Det är alltså här likgiltigt när lönen har

intjänats. Har lönefordringen förfallit inom sexmånadersfristen åtnjuts förmånsrätt,

även om arbetet har utförts tidigare.

Förmånsrätten för lönefordran förutsäLter att löneborgenären kan hänvisa

till ett tjänsteavtal. Den omständigheten att arbetsgivaren råkar i konkurs

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

medför inte utan vidare att tjänsteavtalet upphör. Konkursboet anses emellertid

ha rätt att säga upp sådant avtal att upphöra efter skälig tid och är

därvid inte bundet av avtalad uppsägningstid. Även arbetstagaren torde ha

rätt att säga upp avtalet. Fordran på lön under skälig uppsägningstid anses

enligt rättspraxis vara förenad med förmånsrätt. Vad som utgör skälig uppsägningstid

i konkurs bedöms främst med ledning av anställningens längd

och art. Om konkursboet inträder i tjänsteavtalet, blir lönefordran för tiden

därefter massafordran, dvs. fordringen skall infrias innan utdelning över

huvud taget äger rum.

Termen lön inrymmer allt som kan hänföras till avlöningsförmån på

grund av anställning. Lönen kan utgå i form av tidlön, ackordsersättning,

provision, tantiem eller på annat sätt. Semesterlön och semesterersättning

är att anse som lön men det är något oklart hur gamla semesterersättningar

som omfattas av förmånsrätten. Huruvida ersättning för avtalsenliga omkostnader

i tjänsten bör räknas som lön och alltså utgå med förmånsrätt är

tveksamt.

Förmånsrätt föreskrivs också för begravningshjälp och viss tids sjukhjälp

eller livränta som gäldenären har att utge enligt en sedan länge upphävd lag

(1901: 39 s. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Vad som är föreskrivet om förmånsrätt för arbetares lön har tillämpning

även på utestående försäkringsavgift för privat pension åt gäldenärens arbetare

avseende det sista året och skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande

eller arbetsavtals hävande kan tillkomma arbetaren i stället för

lön som skulle ha utgått med förmånsrätt. Om viss del av arbetares lön står

inne hos arbetsgivaren till säkerhet för att arbetaren fullgör sina skyldigheter,

har arbetaren förmånsrätt också för denna innestående lön.

I viss utsträckning har även pensionsfordran förmånsrätt enligt 17 kap.

4 § HB. Förmånsrätten omfattar fordran på pension som tillkommer pensionstagare

på grund av arbetsanställning vilken innehafts av honom själv

eller anhörig till honom. Det förutsätts att fordringen är förfallen till betalning

före den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att

räkna. Enligt särskild föreskrift om tidsbegränsning gäller emellertid bl. a.

att sammanlagt högst ett års pension får utgå med förmånsrätt. Även pension

som har intjänats hos tidigare arbetsgivare utgår under vissa förutsättningar

med förmånsrätt. Fordran på intjänad framtida pension har däremot

inte förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men utgår i vissa fall med förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 a § HB. Sistnämnda förmånsrätt skall skydda äldre

arbetstagare — födda år 1907 eller tidigare — som inte får uppbära full allmän

tilläggspension. Den kommer därför successivt att minska med åren

för att så småningom helt upphöra.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

2.4 Arbetstagarorganisationernas service åt medlemmarna

2.4.1 Allmänt om service

På LO:s område lämnar förbunden sina medlemmar omfattande service

i fråga om krav på lön för utfört arbete. Denna service får ses som ett naturligt

led i förbundens allmänna verksamhet för att tillgodose medlemmarnas

intressen gentemot arbetsgivarna.

För den fackligt organiserade arbetaren är det naturligt att kontakta förbundet

när lönen uteblir. Förbundet stöder i sådana situationer medlemmen

på olika sätt. I vissa fack — det gäller framför allt på byggnadsområdet —

är det inte ovanligt att medlemmars lönekrav understryks genom indrivningsblockad.

I en del fall kan enda möjligheten att få betalt vara att arbetsgivaren sätts

i konkurs. När det går så långt åtar sig vederbörande förbund regelmässigt

att ombesörja de åtgärder som medlemmen som borgenär behöver vidta för

att skydda sin rätt. Med stöd av fullmakter från berörda medlemmar bevakar

förbundet deras fordringar och yrkar förmånsrätt, deltar i borgenärssammanträden,

framställer eller bemöter anmärkningar etc.

Servicen lämnas i en del fall lokalt, dvs. genom vederbörande avdelning,

1 andra fall centralt. Om förhållandena kräver det kopplas juridisk sakkunskap

in. Biståndet lämnas utan någon kostnad för medlemmen.

Även arbetstagare som är anslutna till TCO och SACO får hjälp med att

driva in utestående lönefordringar. Förhållandena är här likartade med dem

på LO-området. Biståndet lämnas emellertid alltid centralt av förbunden.

Hos vissa förbund, t. ex. Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF),

finns juridiska avdelningar som utför arbetet. Det gäller f. ö. också SALF.

Det torde knappast förekomma att förbunden använder indrivningsblockad

som påtryckningsmedel.

2.4.2 Fonder för löneskydd

På LO-området har för medlemmarna av Svenska målareförbundet, Svenska

byggnadsarbetareförbundet samt Svenska bleck- och plåtslagareförbundet

tillskapats särskilda fonder för att bl. a. trygga arbetslöner.

Enligt kollektivavtal mellan Svenska målareförbundet och Målarmästarnas

riksförening bildades år 1964 en förmånsfond som ägs gemensamt av

dessa organisationer. Ur fonden får förbundets medlemmar ersättning vid

s. k. oförvållat inkomstbortfall, i huvudsak på grund av arbetsgivares bristande

betalning av lön och på grund av yrkesskada m. m.

Till fonden betalar arbetsgivarna f. n. två öre per arbetad timme. Enligt

reglerna för fonden sker utbetalning till förbundsmedlem när arbetsgivaren

inte i avtalsenlig ordning har betalat lön eller semesterlön. Förutsättning för

utbetalning är vidare att det har visat sig att arbetsgivaren saknar utmätningsbara

tillgångar eller att hans försättande i konkurs bedöms bli utan

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

resultat eller att tillgångarna i hans konkursbo inte täcker hela lönefordringen

och »annan person eller firma» inte har kunnat förmås att betala

fordringen. Utbetalning skall godkännas av fondstyrelsen, som består av tre

representanter från vardera organisationen. I praktiken sker utbetalning vid

konkurs i ett tidigt skede av konkursen.

Byggnadsarbetarna har enligt kollektivavtal med Svenska byggnadsindustriförbundet

(Byggförbundet), Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund

(Sveabund) och Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund

(RAF) en liknande fond, Svenska byggnadsarbetareförbundets garantifond,

som ägs av byggnadsarbetareförbundet. Fonden började sin verksamhet

år 1965. Dess inkomster utgörs av avgifter från arbetsgivarna. Avgifterna

erläggs i form av tillägg till semesterörena. Vissa inkomster erhålls

också genom att byggherre eller annan förskotterar intjänta men inte

utbetalda arbetslöner m. m. hos arbetsgivare, som har inställt betalningarna

eller har försatts i konkurs.

Enligt reglerna för fonden betalas ur denna till förbundsmedlem fordringar

på intjänta men inte utbetalade arbetslöner, avtalsenliga ersättningar

och tillägg samt semesterersättning hos arbetsgivare som har inställt

betalningarna eller som har försatts i konkurs. Förutsättning för utbetalning

är att medlemmens fordran i arbetsgivarens konkurs har godkänts

av konkursförvaltningen eller att den har fastställts av förbundsstyrelsen

beträffande arbetsgivare som har inställt betalningarna. Utbetalning anses

vara förskott eller lån. Fonden gör avdrag för preliminär skatt med 25

% av arbetslönedelen. Om en byggherre eller annan person har förskotterat

intjänta arbetslöner m. in., kan upp till hälften av det belopp som medlemmen

har bevakat eller har att fordra betalas ut till honom, innan

bevakningen har blivit godkänd eller förbundsstyrelsen har fastställt fordringen.

Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund och Svenska bleck- och

plåtslagareförbundet har i anslutning till 1969 års avtalsrörelse överenskommit

om en konkurs- och garantifond. Denna får tas i anspråk intill

50 000 kr. per år. För fondens uppbyggnad betalar arbetsgivaren fr. o. m.

den 1 januari 1970 0,1 % på lönesumman, beräknad i viss ordning på

arbetsinkomsten. Fonden får tas i anspråk för att täcka skillnaden mellan

å ena sidan arbetaren tillkommande rättmätig och förfallen fordran med

förmånsrätt som arbetslön i konkurs samt å andra sidan vad utdelningen

i konkursen blivit eller arbetstagaren erhållit på annat sätt. För en i konkurs

innestående lönefordran, som har blivit bevakad och med förmånsrätt

godkänd av konkursförvaltaren, verkställs förskottsvis utbetalning.

Fondens medel får —- inom ramen för angivna 50 000 kr. -— användas även

för att täcka arbetares fordran till följd av skadestånd o. d., när arbetsgivaren

brister i betalningsförmåga i samband med att verksamheten har

upphört.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

19

Vissa statistiska uppgifter beträffande måleri- och byggnadsarbetarnas

fonder lämnas i det följande (2.5.2).

2.5 Statistiska uppgifter

2.5.1 Lönefordringar i konkurser enligt enkät

I anslutning till arbetet inom justitiedepartementet med en ny förmånsrättslagstiftning

(jfr prop. 1970: 142) har gjorts en enkät till vissa underrätter

rörande bl. a. storleken av lönefordringar och förluster i sådana

konkurser. Uppgifter har inhämtats från 28 häradsrätter och rådhusrätter.

Uppgifterna gäller konkurser i vilka besluten om egendomsavträde har meddelats

åren 1965 och 1966.

År 1965 inleddes vid de uppgiftslämnande domstolarna 623 konkurser,

vilket utgör ca 48 % av de enligt domstolsstatistiken samma år i hela

landet inledda 1 2941 konkurserna. År 1966 inleddes vid dessa domstolar

enligt enkäten 978 konkurser, vilket utgör ca 49 % av de sammanlagt

2 0131 det året inledda konkurserna.

Följande uppställning belyser storleken av arbetstagares lönefordringar,

förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, i de konkurser

som har inletts åren 1965 och 1966 vid de uppgiftslämnande domstolarna.

Uppställning 1.

Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser omkring hälften av de konkurser, som inleddes

åren 1965 och 1966

Förmånsberättigade lönefordringar i

konkurser, inledda år 1965

Förmånsberättigade lönefordringar i

konkurser, inledda år 1966

Konkurser,

avslutade

som fattig- konkurser kr

Förvaltar-

konkurser

kr

S:a kr

Konkurser, Förvaltar-

avslutade konkurser

som fattig- kr

konkurser kr

S:a kr

711

6 623

7 334

1 574 7 471

9 045

Lönefordringarna i fattigkonkuvserna uppgår sannolikt till betydligt högre

belopp än vad som anges i uppställningen. Den bristande exaktheten beror

på att man av bouppteckningarna i fattigkonkurser ofta inte kan utläsa om

en avgångspost är en löneskuld (jfr 2.1). Beträffande föroaltarkonkurser

har i uppställningen redovisats de utdelningsberättigade beloppen, dvs. belopp

som utan anmärkning har upptagits i bevakningar eller efterbevakningar

eller som har fastställts i anmärkningsprocesser.

Storleken av de förluster, som löneborgenärerna fick vidkännas i konkurser,

som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december

1969, framgår av följande uppställning.

1 I denna siffra ingår även konkurser som har upphört på grund av att överrätt har upphävt

konkursbeslut.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Uppställning 2.

Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser sådana konkurser vid de uppgiftslämnande

domstolarna som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december 1969

Konkurser,

inledda år

1965

Konkurser,

inledda år

• 1966

Bevakade

Utdelade

Förlust

Förlust-

Bevakade

Utdelade

Förlust

Förlust-

löneford-

ringar

kr

belopp

kr

kr

belopp i

% av

bevakade

belopp

löneford-

ringar

kr

belopp

kr

kr

belopp i

% av

beva- kade

belopp

5 825

3 742

2 083

35,8

6 352

3 454

2 898

45,6

Bevakade lönefordringars belopp utgör summan av lönefordringar i fattigkonkurser,

ökad med summan av utdelningsberättigade lönefordringar i de

förvaltarkonkurser, vilka avslutades senast den 31 december 1969 genom

att förslag till slututdelning bär funnits att tillgå för granskning eller genom

ackord eller nedläggning (jfr 2.2). De utdelade beloppen utgörs av de

belopp som har angetts i utdelningsförslag. Det har antagits att löneborgenärer

har fått full utdelning i konkurser som har avslutats genom ackord

eller har nedlagts. Av påpekandet nyss beträffande osäkerheten rörande

lönefordringar i fattigkonkurser följer bl. a. att de verkliga förlustbeloppen

sannolikt är högre än vad uppställningen ger vid handen.

För löneborgenärerna är det givetvis viktigt att de får utdelning så snart

som möjligt. I det föregående (2.2) har formerna för utdelning i konkurser

angetts. Man skiljer mellan för skottslyftning, interimsutdelning och slututdelning.

Den följande uppställningen belyser med vilka belopp utdelning,

inklusive förskottslyftning, har skett inom sex månader från konkursutbrottet

resp. därefter för lönefordringar i förvaltarkonkurser. Det är fråga

om konkurser, som har avslutats senast den 31 december 1969.

Uppställning 3.

Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser sådana konkurser vid de uppgiftslämnande

domstolarna som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december 1969

Konkurser, inledda år 1965 Konkurser, inledda år 1966

Beva-

Utdelat

Utdelat

Beva-

Utdelat

Utdelat

kade

inom 6

6 mån.

kade

inom 6

6 mån.

löne-

mån.

eller längre

löne-

mån.

eller längre

ford-

från

tid efter

ford-

från

tid efter

ringar

konkurs-

konkurs-

ringar

konkurs-

konkurs-

kr

utbrottet

utbrottet

kr

utbrottet

utbrottet

kr

% av

kr

% av

kr % av

kr % av

bevakade

bevakade

bevakade bevakade

belopp

belopp

belopp

belopp

5 114

1 076

21,0

2 666

52,1

4 778

1 209 25,3

2 245 47,0

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Även de här återgivna talen är behäftade med viss osäkerhet med hänsyn

till svårigheterna att av konkursakterna utläsa när lönefordringar har betalats

ut. Det har här antagits att löneborgenärer i konkurser som har nedlagts

eller har avslutats genom ackord har fått utdelning inom sexmånaderstiden.

Fattigkonkurser är givetvis inte inbegripna här.

2.5.2 Vissa andra statistiska uppgifter

Måleriyrkets förmånsfond och Svenska byggnadsarbetareförbundets garantifond

har båda varit i verksamhet omkring fem år. I följande båda uppställningar

lämnas vissa uppgifter beträffande fonderna åren 1966—1969

resp. 1966—1968.

Förmånsfonden ger, som förut (2.4.2) har nämnts, skydd även vid inkomstbortfall

på grund av yrkessjukdom. Följande uppgifter avser emellertid

endast dels belopp, som har betalats ut på grund av inkomstbortfall vid

arbetsgivarens insolvens, dels belopp som har influtit till fonden genom utdelningar

i konkurser eller andra betalningar från arbetsgivare sedan fonden

övertagit medlems fordran.

Belopp anges i 1000-tal kr.

År

Utbetalade

belopp

Till fonden influtna

utdelningar, m. m.

1966

29

0

1967

69

7

1968

160

25

1969

329

69

Som framgår av reglerna för garantifonden förekommer det att byggherre

eller annan övertar byggnadsarbetares lönefordran, när arbetsgivaren har

blivit insolvent. Byggherren betalar beräknade lönefordringar förskottsvis

till fonden. En definitiv avräkning sker mellan fonden och byggherren när

fordringarna har fastställts. Den följande uppställningen visar för åren

1966—1968 till en början det antal företag, vilkas konkurser har berört

medlemmar av byggnadsarbetareförbundet, det antal konkurser i vilka

fonden har bevakat för medlemmars räkning och det antal medlemmar som

bevakningarna har gällt. Vidare anges storleken av de förskott som för angivna

år har erlagts av byggherrar m. fl., storleken av de i konkurserna

bevakade beloppen samt av de utdelningar som har erhållits i konkurserna.

År

Antal företag

Antal kon-

Antal med-

Bvggherre-

I konkurser

Utdel-

i konkurs med

kurser i

lemmar

förskott,

bevakade

ningar

byggnadsarbetare

vilka garanti-

vilkas

1000-tal

belopp

1000-

som borgenärer

fonden be-

fordringar

kr

1000-tal kr

tal kr

vakat

bevakats

1966

279

140

2 379

2 690

4 635

1 200

1967

330

186

2 307

2 500

3 960

1 100

1968

361

183

2 421

2 500

4 866

3 400

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

SALF har till justitiedepartementet lämnat vissa uppgifter beträffande förbundets

bevakningar för medlemmars räkning av fordringar med förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § HB i arbetsgivarkonkurser. På grundval av dessa uppgifter

har upprättats följande sammanställning. Den visar för åren 1965—

1968 de belopp som förbundet har bevakat i dessa år inledda konkurser och

hur mycket därav som har förlorats i dessa konkurser genom att tillgångarna

inte har räckt till full utdelning.

År

Bevakade belopp,

1000-tal kr

Förluster,

1000-tal kr

1965

676

160

1966

203

10

1967

1 210

100

1968

1 300

170

SALF har framhållit att de belopp som medlemmarna angivna år har bevakat

i verkligheten är större än vad sammanställningen ger vid handen,

eftersom en del bevakningar har skötts lokalt och andra av advokatbyråer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

23

3. Departementspromemorian och remissyttrandena över den

3.1 Allmänna synpunkter

3.1.1 Departementspromemorian

I promemorian framhålls att en arbetstagare i regel är beroende av sin

lön för sin och sin familjs försörjning. Om hans lön betalas ut senare än han

har haft anledning att räkna med eller om den helt uteblir, kan detta få

allvarliga ekonomiska verkningar för honom. Starka sociala skäl talar därför

för att arbetstagarens möjligheter att få ut intjänad lön när arbetsgivaren

har kommit på obestånd tryggas.

Även intresset av att åstadkomma rättvisa mellan olika arbetstagare inbördes

talar enligt promemorian för att arbetstagares möjligheter att få ut

intjänad lön tryggas i någon form. Möjligheterna att välja anställning är

för många arbetstagare begränsade. Men även om arbetstagaren har möjlighet

att välja anställning kan man inte kräva att han normalt skall kalkylera

med arbetsgivarens ekonomi när han tar anställning, särskilt inte om

arbetsgivaren är ett större företag. Inte heller kan man förutsätta att han

omprövar sin anställning efter fortlöpande analyser av arbetsgivarens ekonomiska

läge.

F. n. är enligt promemorian arbetstagarnas löneskydd när företag går i

konkurs ofullständigt. Lönefordringarna har visserligen förmånsrätt till betalning.

Det händer emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar

på innestående lön är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknar

tillgångar. Beräkningar som har gjorts tyder på att den totala förlusten

på lönefordringar i konkurser som har inletts år 1965 rör sig omkring 5

milj. kr. och att motsvarande förlust i 1966 års konkurser är några milj. kr.

större. Även om löneanspråken blir helt eller delvis tillgodosedda, tvingas

arbetstagarna ofta att vänta ganska länge på betalning. Enligt gjorda undersökningar

sker utbetalningar i allmänhet mer än sex månader efter konkursbesluten.

Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar i konkurs har på

senare tid tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. I promemorian föreslås

nu att staten fr. o. m. den 1 januari 1971 skall garantera lönefordringarna.

Lönegarantin skall gälla sådana löne- och pensionsfordringar som i konkurs

utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Det innebär bl. a att

vissa personer i ledande ställning i aktiebolag och med stort aktieinnehav

lämnas utanför.

Beträffande fordran på lön föreslås lönegarantin avse allt som kan hänföras

till avlöningsförmån på grund av anställning. Betalning enligt garan
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:Is proposition nr 201 år 1970

tin skall utgå för varje arbetstagare med maximalt två gånger basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring. Härigenom kommer knappast några socialt

välmotiverade anspråk på löneskydd att falla utanför lönegarantin.

Statens garanti skall täcka även vissa av de kostnader som löneborgenären

kan behöva vidkännas för att få ut sin fordran, i huvudsak ltonkursansökningskostnader.

För att hindra missbruk och undvika andra komplikationer kan betalning

enligt garantin inte ske förrän viss tid efter konkursbesluten, i de flesta

fall en—tre månader. Yiss möjlighet skall dock finnas för löneborgenär att

få betalning tidigare.

I förvaltarkonkurser skall konkursförvaltaren anmäla löne- och pensionsfordringar

till utbetalande myndighet. Anmälan bör sändas via kronofogdemyndigheten.

I fattigkonkurser gör konkursdomaren anmälan till

kronofogdemyndigheten, som utreder om det finns löne- och pensionsfordringar

som omfattas av garantin. Kronofogdemyndigheten underrättar utbetalande

myndighet om fordringar som skall infrias enligt garantin. Som

utbetalningsmyndighet och för handläggning av andra uppgifter i samband

med utbetalningen föreslås EON.

Lönegarantisystemet skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Förslaget

innebär att avgifterna skall beräknas på samma underlag som den

allmänna arbetsgivaravgiften och tas ut samtidigt med denna avgift. Anknytningen

till den allmänna arbetsgivaravgiften bör emellertid inte ses

som en definitiv lösning. Frågan kan behöva omprövas i samband med att

ställning så småningom tas till resultatet av utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet (KSA-utredningen), eftersom garantisystemets finansiering

hör nära samman med finansieringen av arbetslöshetsskyddet.

3.1.2 Remissyttrandena

Departementspromemorians förslag har fått ett mycket välvilligt mottagande.

Det har tillstyrkts av samtliga remissinstanser på något undantag

när.

Remissinstanserna delar den i promemorian uttalade uppfattningen att

skyddet för arbetstagares lönefordringar vid konkurs behöver förstärkas.

LO framhåller att den föreslagna statliga lönegarantin tryggar de socialt

mest motiverade lönefordringarna och dessa kan också betalas ut i ett tidigt

skede av konkursen. Därmed tillgodoses ett sedan länge starkt uttalat

önskemål från LO och ett flertal av dess medlemsförbund. Reformen kan

även genomföras till låg kostnad.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge innebär förslaget en från social

synpunkt angelägen förstärkning av skyddet för arbetstagares lönefordran.

På ett föredömligt sätt anknyter de föreslagna bestämmelserna till redan

existerande ordning för konkursförfarande och för avgiftsuppbörd. Härigenom

torde kostnaderna för garantisystemet bli de lägsta tänkbara. Också

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

25

länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det remitterade förslaget synes väl

ägnat att uppfylla det uppställda målet att trygga socialt välmotiverade anspråk

på löneskydd vid arbetsgivares konkurs. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län finner den föreslagna statliga lönegarantin vara ett välbehövligt

ekonomiskt skydd för arbetstagare vid arbetsgivares konkurs. Särskilt för

anställda vid konjunkturkänsliga och ekonomiskt instabila små och medelstora

företag innebär lönegarantin enligt länsstyrelsen en trygghetsfaktor

i ekonomiskt avseende som saknas f. n.

SAF och industriförbundet säger att erfarenheterna av de branschvis inrättade

fonderna visar att de fyller ett socialt behov och organisationerna

tillstyrker därför att en allmän lönegaranti införs. Även arbetsgivareföreningen

för hotell och restauranger anser att en allmän lönegaranti fyller ett

socialt behov. I valet mellan fondbildning genom organisationerna och ett

obligatorium genom lagstiftning förordar föreningen den senare lösningen.

Allmänt positiva uttalanden görs vidare bl. a. av RFV, EON, kammarkollegiet,

statskontoret, CFJJ, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus

län, Folksam, försäkringskasseförbundet, advokatsamfundet och SACO.

SALF understryker att förslaget kommer att fylla ett stort behov. Förbundet

noterar emellertid med besvikelse att utredarna i alltför liten grad

beaktat de skillnader som finns i allmänna anställningsvillkor mellan olika

arbetstagargrupper. Därest åtgärder vidtas beträffande de i förbundets

yttrande påpekade frågorna, anses förslaget dock kunna accepteras av alla

arbetstagarorganisationer och under rådande förhållanden kunna tillstyrkas.

Inte heller TCO är helt tillfreds med förslaget. Organisationen framhåller

att förslaget under inga omständigheter får tas till intäkt för att försvaga

löntagarnas ställning enligt förmånsrättsordningen. Det förslag till ny förmånsrättsordning

som lagberedningen framlade (SOU 1969:5) innebär så

väsentliga försämringar för löneborgenärerna — bl. a. i vad avser relationen

till innehavare av fastighetsinteckningar och beträffande tjänstemäns

fordringar som har stått inne längre tid än sex månader liksom ifråga om

semesterersättning -— att TCO inte kan tillstyrka införandet av en statlig

lönegaranti annat än under den förutsättningen, att nu gällande förmånsrätt

för lönefordringar i princip behålls oförändrad.

Även andra remissinstanser än TCO bedömer förslaget till statlig lönegaranti

under hänvisning Lill det pågående arbetet på en ny förmånsrättsordning.

Särskilt behandlas förhållandet mellan förmånsrätten för lönefordringar

och fastighetsinteckningarna. Man anser att det därmed sammanhängande

problemet som en följd av lönegarantin bör kunna prövas nu.

Bankföreningen framhåller att konflikten mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningarna

länge har uppmärksammats i vårt land i diskussionen

kring fastighetskreditens rättsliga frågor. Föreningen finner uppenbart att

nämnda konflikt kommer i ett helt nytt läge om löne- och pensionsfordringar

enligt de föreslagna bestämmelserna blir skyddade av statsgaranti vid ar
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

betsgivarens konkurs. Löneprivilegiet är grundat uteslutande på sociala

skäl. Dessa skäl bortfaller med införandet av en statsgaranti för de berörda

fordringarna. Möjligen kan invändas att statsgarantin dock tänkes bli

maximerad till ett bestämt belopp och att löne- och pensionsfordringar såvitt

gäller överskjutande belopp alltjämt vid behov bör ha företrädesrätt

framför fastighetsinteckningarna. För en sådan ordning kan dock näppeligen

åberopas några tillräckligt starka sociala skäl. Bankföreningen erinrar

om att departementschefen i prop. 1970: 142 efter att ha redogjort för den

tillämnade statsgarantins begränsning uttalar att med denna begränsning

»kommer knappast några socialt välmotiverade anspråk på löneskydd att

falla utanför lönegarantin». Under hänvisning härtill hemställer bankföreningen

att, om de föreslagna bestämmelserna rörande statsgaranti för löneoch

pensionsfordringar samt därmed jämställda fordringar genomförs, förmånsrätten

för sådana fordringar upphävs såvitt den ger företrädesrätt till

betalning framför penninginteckningar i fast egendom och tomträtt. SAF

och industriförbundet gör motsvarande hemställan under hänvisning till

bankföreningens yttrande.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen har uppfattningen

att det skydd som ges genom lönegarantin innebär en så stor

fördel, att fastighetsinteckningarna framdeles kan gå före lönefordringarna

i förmånsrätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län medger att starka sociala skäl talar för

att man skapar någon form av lönegaranti som kan träda in vid arbetsgivarens

konkurs. Enligt länsstyrelsen finns emellertid anledning anta att

sådana konkurser kommer att öka. Risken för att lönegarantin missbrukas

kan därvid inte uteslutas. Lönegarantin kan tänkas bidra till att inte lönsamma

rörelser vidmakthålls och möjligen även till att sådana rörelser tillskapas

i förlitande på garantin. Prövningen huruvida en fordran faller in

under lönegarantin bör därför enligt länsstyrelsens uppfattning vara så noggrann

och individuell som det är möjligt inom ramen för vad som är praktiskt

rimligt. Länsstyrelsen utgår ifrån att vid en sådan prövning skall

beaktas om lönefordringen har tillkommit under förhållanden, som innefattar

ett missbruk av garantibestämmelserna, samt att i sådant fall lönefordringen

skall avvisas eller nedsättas.

Sjölagskommittén framhåller att det med sjörättsliga utgångspunkter inte

föreligger anledning till erinran mot förslaget. Kommittén anmärker i stället,

att en offentlig lönegaranti kan vara ägnad att underlätta svenskt tillträde

till 1967 års internationella konvention om inskrivning av rätt till

fartyg under byggnad. Konventionen förutsätter nämligen att rättigheter

i fartyg under byggnad underkastas samma förmånsrättsordning som rättigheter

i fartyg, vilket leder till att endast ombordanställdas lönekrav — till

följd av regler om sjöpanträtt — får högsta prioritet medan de ilandanställdas

motsvarande krav måste stå tillbaka för både sjöpanträtt och hypotek.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Några remissinstanser diskuterar tillämpningsområdet för en statlig lönegaranti.

Hit hör domarföreningen som ifrågasätter om inte begränsningen

av löneskyddet till konkurssituationen är onödigt snäv. Föreningen påpekar

att många fall av arbetsgivarens obestånd torde kunna konstateras med

erforderlig säkerhet på enklare sätt än genom arbetsgivarens försättande

i konkurs. Utvecklingen under senare år visar sålunda enligt föreningen att

borgenärer i ökad omfattning nöjer sig med utmätningsed för att få klarhet

i om gäldenären har tillgångar. Enligt föreningens mening bör vid det fortsatta

arbetet med lagförslaget övervägas möjligheterna av att göra utbetalning

enligt garantin ej enbart beroende av att konkurs inträffat. Det anses

angeläget att undvika konkurser som inte har annan funktion än att tjäna

som underlag för utbetalning enligt lönegarantin.

Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt uttalar att proceduren

med ett konkursförfarande är oproportionellt omständlig i de fall där någon

enstaka arbetstagare hos en småföretagare har blivit utan lön. Kraven på

stadga och rättssäkerhet torde emellertid väga så tungt att vägen över

domstol är försvarbar.

SHIO vill för sin del att löneskydd vid konkurs, om det införs, skall omfatta

även företagare på samma villkor som gäller för arbetstagare. Organisationen

erinrar i sammanhanget om det nytänkande som det senaste

decenniet har förekommit beträffande socialt skydd för olika grupper inom

samhället. Det är i dag en självklarhet att företagaren skall kunna åtnjuta

samma sociala skydd som en anställd. Organisationen erinrar vidare om att

arbetslöshetskassor i princip tidigare var tillgängliga endast för anställda.

I dag finns arbetslöshetskassor för företagare och SHIO har för sin del

varit pionjär på detta område. SHIO framhåller att frågan om införande av

lönegaranti vid konkurs berördes i samband med organisationens treårskongress

tidigare i år. Enligt SHIO föreligger det en betydande likhet mellan

de fordringar som löntagare har vid konkurs och de fordringar som en

underentreprenör har. Bägge, såväl löntagaren som underentreprenören,

har genom arbete tillfört konkursboet ekonomiska värden som utgör tillgångar

vid uppgörande av boet. SHIO:s kongress fann det otillfredställande

att underentreprenörernas trygghetsproblem har lämnats obeaktade vid utarbetandet

av den nu behandlade promemorian. Enligt organisationens uppfattning

måste minimikravet vara att åtminstone den del av entreprenörens

fordringar skyddas som avser de anställdas och egen arbetsinsats. Detta

bör kunna ske genom en vidgning av tillämpningsområdet för den offentliga

lönegarantin.

Kommunförbundet påpekar att förslaget har betydelse för kommunerna

vid de tillfällen, då en kommunalt anlitad entreprenör blir blockerad därför

att han inte har betalat ut arbetstagarnas löner. I regel blir kommunen då

i egenskap av byggherre tvungen att betala innestående löner, om arbetena

skall kunna slutföras. En helt ny situation uppstår givetvis, om arbetstagarna

vid entreprenaden åtnjuter statlig garanti för sina löner, när entreprenö
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ren går i konkurs. Det bör då enligt förbundets mening inte kunna komma

i fråga att entreprenören blir blockerad på grund av innestående arbetslöner.

Eljest kan - så som förslaget har utformats — den situationen uppstå att

det blir byggherren som nödgas svara för de innestående lönerna utan möjlighet

att få ersättning via den statliga garantin. Kommunförbundet anser

att det nu belysta problemet måste få en för byggherresidan tillfredsställande

lösning.

Lantbruksförbundet uttalar sammanfattningsvis, att ett stort behov föreligger

av löneskydd vid konkurs. Detta bör av rättvise- och kostnadsskäl

emellertid inte byggas upp via avgifter utan som ett samhällets åtagande.

Skall avgiftsvägen följas, bör förslaget fogas in i utredningen om konkurslagstiftningens

omarbetning och även behandlas i nära samband med lagberedningens

förslag rörande förhållandet mellan fastighetskrediter och

löneförmånsrätt. Det framlagda förslaget synes inte vara så genomarbetat att

det kan vara underlag för lagstiftning. Särskilt påpekar förbundet att de avsatta

avgiftsmedlens rättsliga karaktär och statens rätt till »övertagna»

lönefordringar måste utredas ytterligare.

Endast Svenska företagares riksförbund avstyrker förslaget. Det förefaller

förbundet som om situationen inte är så allvarlig att man just nu måste

införa ett särskilt statligt fondsystem med separata arbetsgivaravgifter för

att täcka in de lönefordringar som kan tänkas uppstå i de fall konkursbos

tillgångar inte ens räcker till de anställdas löner. Förbundet finner det

önskvärt att den sittande KSA-utredningens betänkande inväntas eftersom

denna utredning, såvitt förbundet har sig bekant, kommer att aktualisera

också frågan om löneskydd vid konkurs. I promemorian har man pekat på

de överenskommelser som redan finns mellan arbetsmarknadens parter och

denna typ av överenskommelser kan, enligt förbundets uppfattning, mycket

väl utvecklas vidare till att omfatta även andra löntagargrupper.

3.2 Lönegarantins omfattning

3.2.1 Departementspromemorian

I promemorian framhålls att lönegarantin i sak bör motsvara det s. k.

löneprivilegiet, dvs. lönefordringar som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap.

4 § HB. Härigenom kommer i huvudsak alla socialt motiverade lönefordringar

att bli tryggade.

Lagtexten i 17 kap. 4 § är föråldrad i fråga om bestämningen av löntagarbegreppet.

Det talas om »betjänter och tjänstehjon» och om »annan

arbetare». Lagrummet kan i fråga om den yttre gränsen för sitt tillämpningsområde

sägas avse arbetstagare med den bestämning detta begrepp i allmänhet

har inom civilrätten. Vid den pågående översynen av förmånsrättslagstiftningen

torde arbetstagarbegreppet komma att tas upp i lagtexten (jfr

11 § i förslag till förmånsrättslag, prop. 1970: 142). I ett system med lönegaranti

bör arbetstagarbegreppet kunna användas även om systemet införs

innan en ny förmånsrättslagstiftning träder i kraft.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

I promemorian erinras om att förmånsrätten för lönefordringar tidsmässigt

begränsas på visst sätt i 17 kap. 4 § HB. De lönefordringar som inte har

förmånsrätt och som därför enligt den valda utgångspunkten kommer att

ställas utanför lönegarantin torde vara ytterst få.

En komplikation är enligt promemorian anknytningen av tidsbegränsningsreglerna

till en otidsenlig kategoriindelning. Tiden är snävare bestämd

i fråga om »arbetare» (ett halvt år) än för »betjänter och tjänstehjon» (ett

år). Detta uppvägs i viss mån av att tidsbegränsningen är konstruerad olika

för de båda kategorierna. För »arbetare» är fordringens förfallodag avgörande

och det är likgiltigt när lönen har intjänats. Den nuvarande regleringen

kan emellertid ändå i undantagsfall förorsaka att socialt välmotiverade

lönefordringar kommer att ligga utanför lönegarantin. Detta är en

oformlighet som tills vidare inte kan undvikas.

I promemorian uttalas vidare att det f. n. råder viss tvekan i fråga om förmånsrätten

för företagsledare m. fl. med väsentligt inflytande över konkursföretaget.

En del personer är uteslutna redan från rätt till betalning för

fordran på lön eller arvode. Härutöver gäller att förmånsrätt för lönefordringar

i rättspraxis har förvägrats personer med väsentligt intresse i och

bestämmande inflytande över konkursföretaget. Gränsen mellan förmånsberättigade

och inte förmånsberättigade lönefordringar är här oklar och

vållar tillämpningsproblem. Detta kan i sin tur leda till att utbetalningar

genom lönegarantin fördröjs. Olägenheten härmed synes dock enligt promemorian

från social synpunkt knappast betydande.

Härefter behandlas i promemorian frågan om lönegarantin bör begränsas

snävare än förmånsrätten. De sociala skäl som i första hand motiverar lönegarantin

talar inte för att lönefordringar bör tryggas till obegränsade belopp.

Även kostnadsskäl kan anföras för vissa begränsningar av garantin.

Därtill kommer att man bör hindra eller i varje fall försvåra att lönegarantin

utnyttjas på ett illojalt eller stötande sätt. I promemorian diskuteras

sedan olika metoder för begränsning av lönegarantin. Ett sätt för begränsning

är att garantin för innestående lön eller pension får gälla endast upp

till visst högsta belopp. Denna lösning är visserligen inte invändningsfri

men den är i tillämpningen enkel. I promemorian förordas den nu angivna

metoden för begränsning. Garantins maximibelopp anses böra bestämmas

till två gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Maximibeloppet bör enligt promemorian avse borgenärens samtliga löneoch

pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB och alltså även

fordran på ersättning under skälig uppsägningstid. Maximibeloppet bör

vidare avse även konkursansökningskostnader och — i fattigkonkurser —

konkurskostnader (se vidare härom i det följande).

I promemorian framhålls att några problem i fråga om lönebegreppet inte

torde uppstå vid tillämpningen av ett system med lönegaranti. Fordran på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

lön enligt 17 kap. 4 § HB omfattar allt som kan hänföras till avlöningsförmån

på grund av anställning. Denna vida innebörd av lönebegreppet passar

väl för lönegarantin. I några hänseenden är rättsläget emellertid oklart f. n.

Det gäller dels hur gamla semesterersättningar som omfattas av löneprivilegiet,

dels om löneprivilegiet över huvud taget omfattar fordran på ersättning

för avtalsenliga omkostnader i tjänsten. Det finns dock anledning att

tro att en ny förmånsrättslagstiftning skall bringa klarhet på dessa punkter.

Till dess torde nuvarande förhållanden få godtas vid ett system med lönegaranti.

Beträffande fordran på lön under skälig uppsägningstid måste man enligt

promemorian beakta en särskild omständighet. Lyfter arbetstagaren under

uppsägningstiden lön från en ny anställning, gäller sålunda att ett häremot

svarande belopp skall dras av från hans utdelning i konkursen. Även vid

utbetalning enligt lönegarantin bör det nu nämnda avdraget göras. Av administrativa

skäl kan hänsyn till lön på grund av den nya anställningen tas bara

om anställningen är känd vid tiden för utbetalningen.

Lönegarantin bör enligt promemorian vidare omfatta dels sådan förmånsberättigad

skadeståndsfordran som arbetsgivaren skall utge till arbetstagaren

på grund av obehörigt avskedande eller tjänsteavtals hävande, dels

arbetstagares förmånsberättigade fordran på lön som står inne hos arbetsgivaren

som säkerhet för att arbetstagaren fullgör sina skyldigheter. Den

särskilda förmånsrätten för begravningshjälp och viss tids sjukhjälp eller

livränta saknar däremot numera praktisk betydelse och är därför utan intresse

i detta sammanhang.

I rättspraxis har enligt promemorian fastslagits att fordran hos arbetsgivare

på obetalda försäkringsavgifter i vissa fall har samma förmånsrätt

som lönefordran. Avgiftsfordringen har därvid bevakats av försäkringsinrättning

och setts som en av försäkringsinrättningen övertagen lönefordran.

I samband med tillkomsten av lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse

m. m. togs ett av de åsyftade fallen uttryckligen upp i lagtexten,

nämligen fordran på försäkringsavgift för privat pension åt arbetare. Det

finns emellertid knappast skäl att låta lönegarantin avse även de här aktuella

försäkringsavgiftsfordringarna. Det allmänna har sålunda inte någon

anledning att överta försäkringsinrättningarnas risk att betalning av försäkringsavgifter

vid arbetsgivarkonkurser skall utebli. I överensstämmelse

härmed bör enligt promemorian lönefordran som avser övertagen fordran

på försäkringsavgift ställas utanför ett system med lönegaranti.

I promemorian sägs vidare att sådana pensionsfordringar som utgår med

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB torde få anses stå förmånsberättigade

lönefordringar så nära, att en ordning med offentlig lönegaranti rimligen

bör omfatta även dem. Sådan fordran på intjänad framtida pension som

har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § IIB bör däremot inte omfattas av lönegarantin.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

31

Ett särskilt problem är enligt promemorian frågan om lönegarantin bör

täcka även de kostnader som en löneborgenär kan behöva vidkännas för att

få ut sin fordran. Det kan gälla kostnader för anskaffande av exekutionstitel,

för utmätningsförsök och för konkursansökning. Till bilden hör också

det ansvar för konkurskostnader som borgenär har, när konkursen har

uppstått efter ansökan av honom och den handläggs som fattigkonkurs. Av

dessa kostnader är endast kostnaderna för konkursansökning förenade med

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB.

Kostnaderna för anskaffande av exekutionstitel och för utmätningsförsök

bör inte omfattas av ett lönegarantisystem. Däremot bör de med förmånsrätt

förenade konkursansökningskostnaderna täckas av garantin. Det

är vidare rimligt att garantin omfattar det speciella kostnadsansvar som i

fattigkonkurser kan åvila löneborgenär som har tagit initiativet till konkursen.

Storleken av dessa kostnader anges i konkursdomarens beslut om

avskrivning av konkursen.

I detta sammanhang påpekas i promemorian att förmånsrätt i konkurs

tillkommer borgenär endast om han har yrkat detta. Att sådant yrkande har

framställts bör i fråga om förvaltarkonkurser vara en förutsättning för

att lönegarantin skall få tas i anspråk. På det sättet kan frågan huruvida

en löne- eller pensionsfordran enligt lag skall utgå med förmånsrätt prövas

och avgöras i konkursen även för lönegarantins vidkommande och behöver

inte belasta handläggningen hos utbetalningsmyndigheten. Risken för

att arbetstagare eller pensionstagare skall lida rättsförlust på grund av försummat

yrkande om förmånsrätt anses vara liten. Huruvida framdeles kravet

på att förmånsrätt skall yrkas måste vidmakthållas eller kan slopas helt

eller delvis är enligt promemorian en fråga som torde komma att övervägas

av lagberedningen i dess pågående arbete med översyn av konkurslagstiftningen

(jfr SOU 1969:5 s. 94).

3.2.2 Remissyttrandena

Remissinstanserna har godtagit den i promemorian föreslagna anknytningen

av lönegarantin till det s. k. löneprivilegiet, dvs. fordringar som utgår

med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Flera av de delproblem som

härvid blir aktuella har emellertid tilldragit sig uppmärksamhet i remissyttrandena.

Den föreslagna regeln om begränsning av utbetalning enligt garantin

till högst två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

LO säger exempelvis att organisationen för sin del kan biträda

förslaget, vilket f. n. måste bedömas ge erforderlig säkerhet åt de mest

skyddsvärda fallen. Om behov att höja beloppsgränsen framdeles uppstår

utgår LO från att detta kommer att göras.

En hel del remissinstanser är emellertid tveksamma eller anser att maxi
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

miregeln innefattar en alltför snäv begränsning. Till dessa remissinstanser

hör hovrätten över Skåne och Blekinge, som efterlyser statistiska uppgifter

om de belopp som bevakas i konkurs med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §

HB. I vilken utsträckning ett maximibelopp om två gånger basbeloppet

täcker löneborgenärernas fordringar undandrar sig därför hovrättens bedömning.

I promemorian anges inte någon grund för den föreslagna storleken

av beloppet. Som princip bör enligt hovrättens mening gälla att det

garanterade beloppet skall motsvara lön för en eller två månader före konkursbeslutet

och för skälig uppsägningstid. Det bör vidare täcka normala

fordringar på ackordsersättning, provision o. d.

Tveksam beträffande beloppsbegränsningen är också Folksam, som

framhåller att finansiellt utrymme för en höjning inte saknas. Folksam

påpekar att den föreslagna arbetsgivaravgiften har beräknats med utgångspunkt

i en enkät avseende förmånsberättigade inte utbetalade lönefordringar

i konkurser under åren 1965 och 1966. Eftersom lönefordringarna i dessa

konkurser har ingått utan beloppsmaximering synes en höjning kunna

finansieras inom den beräknade kostnadsramen.

Enligt bankföreningen måste man räkna med att garantin med den föreslagna

begränsningen blir otillräcklig för en del anställda tillhörande en

grupp av kvalificerade medarbetare ute i företagen. I ett kritiskt läge för ett

företag kan det vara av vitalt intresse att uppnå tillräckligt rådrum för att

företaget skall kunna rekonstrueras eller avvecklas på ett sätt som är företagsekonomiskt

riktigt och från sysselsättningssynpunkt lämpligt. En statlig

lönegaranti vid konkurs kan bidra till att skapa ett sådant rådrum genom

att personalen känner trygghet för sina löner även i händelse av företagets

konkurs. Lönegarantin bör ha sådan omfattning att denna trygghet upplevs

även av personal på det administrativa och tekniska planet, vilken

har väsentlig betydelse för företagets funktion. För att detta skall uppnås

bör enligt bankföreningen lönegarantins maximibelopp höjas.

Advokatsamfundet föreslår under hänvisning till samma löntagarkategorier

som bankföreningen att maximigränsen höjs från två till tre gånger

basbeloppet.

Även TCO har kritisk inställning. Organisationen framhåller att det föreslagna

maximibeloppet i normalfallet möjligen förslår till att täcka lönefordringar

för arbetstagare med korta uppsägningstider, men det är ingalunda

tillräckligt på tjänstemannasidan, där fordringarna ofta uppgår till

väsentligt större belopp, främst beroende på de längre uppsägningstiderna.

I fortsättningen uttalas följ ande.

Reglerna om uppsägningstid i tjänstemannaavtalen har dessutom en sådan

konstruktion att de största fordringarna vanligen innehas av den grupp

som är mest svårplacerad på arbetsmarknaden, nämligen äldre tjänstemän

med många anställningsår. Även för andra löntagargrupper kommer längre

uppsägningstider förmodligen att bli vanligare. I direktiven till utredningen

rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för Arbetsdom
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

33

stolen har departementschefen gett de sakkunniga i uppdrag att generellt

utreda frågan om längre uppsägningstider för äldre arbetstagare.

Den föreslagna begränsningen av garantibeloppet skulle i många fall få

den effekten att det allmänna ger den ene arbetstagaren full kompensation

medan den andra endast får hälften av sin fordran. Vid 1970 års TCO-kongress

förelåg en motion rörande skydd för de anställdas lönefordringar vid

konkurs. I TCO-styrelsens yttrande, som antogs av kongressen, underströks

att full ersättning alltid skall utgå för lönefordringar vid konkurs. Det föreslagna

garantibeloppet om två basbelopp står i dålig relation till arbetstagarnas

nu uppnådda lönelägen och anställningsvillkor. Ett betydande antal

arbetstagare har i dag en lön motsvarande 3 000 kronor per månad eller mer.

Uppsägningstiden från arbetsgivarens sida är i avtal för tjänstemän ofta

fastställd till sex månader. Den ersättning som en anställd med sådana anställningsvillkor

har att utfå vid konkurs kommer, om hänsyn tas till semesterersättning,

uppsägningslön och eventuella övriga lönefordringar, med

den föreslagna maximigränsen att stå oskyddad till betydande belopp.

TCO föreslår under hänvisning till det anförda att lönegarantin vid konkurs

utformas så att den anställde tillförsäkras full ersättning för sin lönefordran.

Några andra arbetstagarorganisationer, SACO och SALF, är också missnöjda

med förslaget men nöjer sig med att föreslå, att garantin skall utgöra

två basbelopp eller minst 75 procent av den sammanlagda betalningsgrundande

fordringen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det behövs en begränsning

av garantins omfattning utöver vad som har föreslagits

i promemorian. Om en arbetsgivare har försatts i konkurs och en

arbetstagare med lönefordran som överstiger maximibeloppet fått betalning

enligt garantin men ej erhållit full utdelning i konkursen, synes förslaget

inte begränsa arbetstagarens möjlighet att, om arbetsgivaren på nytt försätts

i konkurs, i den nya konkursen ånyo göra gällande rätt till betalning

enligt garantin för samma lönefordran. Genom ett sådant förfaringssätt kan

förslagets regel om maximering av löneskyddet kringgås. Detsamma skulle

kunna inträffa om arbetsgivare är mer än en person, t. ex. två makar som

driver en rörelse i enkelt bolag. En bestämmelse bör därför införas om att

vad som har utgjort en arbetstagares betalningsgrundande fordran i en

konkurs inte kan åberopas för förnyad utbetalning enligt garantin i en

senare konkurs. Advokatsamfundet utvecklar en med hovrätten liknande

uppfattning.

Statskontoret understryker det väsentliga i att lönegarantin inte missbrukas

och pekar på att i fråga om aktiebolags konkursbo finns i konkurslagen

(100 a §) en bestämmelse, vars innehåll redovisas i promemorian (s.

8, jfr Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 253—255 och KL 32 a §). Ämbetsverket

ifrågasätter om inte i en lag om offentlig lönegaranti vid konkurs bestämmelse

av liknande innehåll bör tillskapas också beträffande andra

företag än aktiebolag.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

SAF och industriförbundet konstaterar att anknytningen till 17 kap. 4 §

HB medför att personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande

över ett företag kommer att stå utanför lönegarantin. Som organisationerna

framhållit i sitt remissyttrande över Utsökningsrätt IX, Förmånsrättsordning

m. m., föreligger knappast tillräckliga skäl för att i förmånsrättshänseende

behandla företagsledare som äger en väsentlig andel i företaget

annorlunda än arbetstagare utan särskilt inflytande eller utan särskild

ägarandel. Organisationerna påpekar att när det gäller pensioner, som utgår

enligt allmän pensionsplan, den civilrättsliga lagstiftningen har accepterat

att huvudaktieägare och honom närstående jämställs med andra arbetstagare.

Kronofogdeföreningen vill för att förhindra uppkomst av tvister avseende

vad som är att anse som »lön under skälig uppsägningstid»

att bestämmelser ges om tolkningen av detta uttryck. En dylik regel skulle

säkerligen i många fall underlätta utredningsarbetet beträffande lönegarantin.

En dispositiv bestämmelse om enhetlig sådan tid för alla kategorier löntagare,

exempelvis en månad, synes vara att föredra. Denna tid skulle gälla

om annat inte bestämts i kollektivavtal eller personligt anställningsavtal.

Advokatsamfundet erinrar om att det på olika ställen i promemorian uttalas,

att från bevakad lön under uppsägningstid skall dras av den inkomst

arbetstagaren under uppsägningstiden förvärvar genom anställning på annat

håll. Enligt samfundet är emellertid detta inte ett helt riktigt återgivande av

gällande rätt. Samfundet uttalar i fortsättningen följande.

Styrelsen vill till en början hänvisa till vad styrelsen anfört i sitt remissyttrande

över den föreslagna lagstiftningen om ny förmånsrättsordning

(TSA 1969 sid. 439 särskilt sid. 441). Det förhåller sig i själva verket så att

denna fråga ingalunda kan betraktas såsom klarlagd. Såvitt gäller vissa

fackorganisationer har det efter hand utvecklats en praxis, enligt vilken

dessa begär lön under uppsägningstid alldeles oavsett om den anställde

omedelbart erhållit ny anställning, och fackorganisationerna har ansetts

erhålla visst stöd för denna ståndpunkt i gällande kollektivavtal. Det är bekant

att vissa underrätter behandlat likartade frågeställningar på samma

sätt, och ifrågavarande anspråk framställs sålunda fortfarande. Styrelsen

vill erinra om att styrelsen i sitt nyssnämnda remissyttrande framfört önskemål

om att det i den nya lagstiftningen intas en uttrycklig bestämmelse,

som förhindrar att dubbel ersättning utgår med förmånsrätt till anställda i

dessa situationer. Inte heller har det förhållandet att en anställd under uppsägningstiden

erhållit ny anställning någon automatisk effekt på den lönebevakning

vederbörande gjort. Har lönebevakningen lämnats utan anmärkning

eller fastställts genom förlikning och visar det sig sedermera att den

anställde fått ny anställning under uppsägningstiden, saknar förvaltaren

otvivelaktigt rätt att vid utbetalningen av utdelningen dra av den lön som den

anställde uppburit i den nya anställningen. Ett sådant avdrag förutsätter

enligt gällande rätt att förvaltaren gjort anmärkning mot lönebevakningen

och därvid framfört reservation för avräkning av dylik lön och att den anmärkningen

antingen godtagits eller på annat sätt blivit fastställd. Vissa

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

35

tjänstemannaorganisationer bevakar automatiskt löner under uppsägningstid

med intagande av dylik reservation redan i bevakningsinlagan, men

andra gör inte detta. Det kan naturligtvis på goda grunder ifrågasättas om

inte en konkursförvaltare för säkerhets skull borde anmärka på varenda

lönebevakning av detta slag och försöka få igenom en dylik avräkningsreservation.

Så sker emellertid inte i praktiken annat än undantagsvis och därför

saknas i mycket hög grad den avräkningsmöjlighet som i promemorian

antas vara helt klar.

Advokatsamfundet framhåller sammanfattningsvis att det i gällande rätt

saknas automatiskt verkande avräkningsregler. Sådana borde enligt samfundets

uppfattning inarbetas i den nu föreslagna lagen för undvikande av

att dubbel kompensation utgår i form av lön i ny anställning och lönegaranti

från det allmänna.

Enligt TCO kan viss tveksamhet uppstå om garantins omfattning, när

arbetstagaren under uppsägningstiden uppbär arbetslöshetsersättning resp.

sjukpenning eller när han under en del av denna tid arbetar för konkursboets

räkning. Enligt TCO:s mening är det därför nödvändigt med vissa

klarlägganden när det gäller garantibeloppets beräkning. Det sägs ingenting

härom i promemorian. Inte heller behandlas frågan om sådan kvittning för

motfordran, som förvaltaren kan aktualisera så sent som i samband med

slututdelningsförslaget, då garantibeloppet för länge sedan skall vara utbetalt.

Även advokatsamfundet behandlar förekomsten av kvittningsgilla motfordringar

mot lönebevakningar. Samfundet ifrågasätter om lagen inte borde

förses med en föreskrift, som innebär att utbetalning på grund av lönegarantin

inhiberas eller jämkas på anmälan av förvaltaren, om denne visat sannolika

skäl för att motfordran finns.

Förslaget att garantin inte skall omfatta fordringar på pensionsavgifter

har lämnats utan erinran. Till de remissinstanser som

uttryckligen har behandlat frågan hör TCO, som förklarar att det inte finns

skäl för det allmänna att överta försäkringsinrättningarnas risk för utebliven

premiebetalning såvitt avser det fallet att den s. k. kollektivavtalsgarantin

är tillämplig. Från arbetstagarens synpunkt fordras då inte något ytterligare

skydd och det vore för övrigt heller inte lämpligt att den anställde och

hans försäkringsbolag skulle konkurrera om det garantibelopp som står till

buds. Föreligger däremot den situationen att arbetstagaren själv måste bevaka

avgiften, bör hans fordran självfallet skyddas och således inrymmas

under den statliga garantin. TCO förutsätter att så också avses, ehuru det

inte uttryckligen framgår av promemorian. SALF utvecklar i denna fråga

samma synpunkter som TCO.

Fyra remissinstanser anser eller ifrågasätter i vart fall om inte också pensionsfordringar

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a §

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

HB bör omfattas av lönegarantin. De fyra är lagberedningen, SACO,

SALF och TCO. Den sistnämnda instansen, som är mest kategorisk i sin

uppfattning av de fyra, anser att det är en klar brist i förslaget att fordran

på framtida pension bär undantagits från garantin. Förmånsrätten för denna

typ av fordringar infördes så sent som år 1967 för alt bättre skydda de åldersgrupper

(födda år 1907 eller tidigare), som till ingen eller mycket ringa del

kommer i åtnjutande av allmän tjänstepension. De sociala överväganden

som låg bakom den reformen kan inte rimligen ha mist sin aktualitet redan

tre år senare. 1967 års lagstiftning kommer enligt TCO delvis att hänga i

luften, om den inte nu följs upp genom att de pensionsberättigade tillförsäkras

ett visst mått av trygghet även vid konkurser där tillgångarna är otillräckliga.

TCO framhåller vidare att de äldre människor som går förlustiga

sin pension från arbetsgivaren för övrigt generellt sett torde drabbas betydligt

hårdare av en konkurs än de arbetstagarkategorier som enligt förslaget

skyddas mot ett mera temporärt inkomstbortfall. I yttrandet poängteras

dessutom, att det rör sig om en i konkurssammanhang så liten grupp att man

i varje fall inte kan åberopa kostnadsskäl som argument för att låta fordringar

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB falla utanför garantin.

I en del remissyttranden görs uttalanden om konkursansökningskostnad

och konkurskostnad som borgenär

ålagts att utge enligt 1 8 8 § K L. Länsstgrelsen i Stockholms län

och domarföreningen ifrågasätter, om det finns tillräcklig anledning att i

garantin inbegripa dessa kostnader. Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser däremot att kostnaderna bör betalas enligt garantin även om maximibeloppet

härigenom skulle komma att överskridas. Samma uppfattning som

hovrätten har lagberedningen och TCO.

3.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m.

3.3.1 Departementspromemorian

I promemorian behandlas först frågan om underlaget för utbetalning.

Härvid uttalas att tidpunkten för utbetalning av garantibelopp beror på den

noggrannhet med vilken man skall pröva att en uppgiven lönefordran verkligen

föreligger. Om prövningen inte görs någorlunda effektiv, finns risk för

att garantisystemet missbrukas. Det är vidare önskvärt att krav inte skall

behöva riktas mot löne- eller pensionstagare om återbetalning av felaktigt

utbetalda belopp. Prövningen bör dessutom så långt som möjligt ske efter

generella normer.

Det erinras vidare i promemorian om att bouppteckning skall upprättas

i alla konkurser och att uppgifterna i denna alltid skall beedigas av gäldenären.

I förstone kunde det synas vara tillräckligt betryggande att låta bo
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

uppteckningens uppgifter om löneskulder ligga till grund för utbetalningen

enligt lönegarantin. En sådan ordning skulle f. ö. innebära att lönegarantin

fungerade helt utan medverkan av löntagarna själva. Emellertid är det

knappast lämpligt att tillskapa en sådan ordning. I förvaltarkonkurser anser

man sig inte böra lägga bouppteckningen, som ofta upprättas under stor

lidsnöd, till grund för utdelningen. I fattigkonkurser intresserar man sig

Iramför allt för bouppteckningens tillgångssida. Skulder och andra avgångsposter

ägnas måttligt intresse. Det sagda visar att det inte är lämpligt att

utbetalning av lönegarantin grundas enbart på beedigade bouppteckningar.

I förvaltarkonkurser ger enligt promemorian systemet med bevakningar

och anmärkningar en för utdelningen tillfredsställande utredning av gäldenärens

skulder. Någon garanti för riktigheten av de fordringar som blir berättigade

till utdelning skapas emellertid inte. Resultatet av prövningen

gäller inte heller utanför konkursen. Emellertid tvingar den inbördes konkurrensen

mellan borgenärerna fram en omsorgsfull prövning av sådana

fordringar som har bevakats med yrkande om förmånsrätt. Har anmärkning

inte gjorts mot en lånefordran som har bevakats med yrkande om förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § HB, bör lönegarantin därför kunna betalas ut.

Har anmärkning gjorts, torde utgången av anmärkningsprocessen böra avvaktas

innan utbetalning sker. Blir tvisten föremål för prövning i överinstans

kan slutlig utbetalning härigenom komma att fördröjas väsentligt. Detta

torde emellertid inte kunna undvikas.

Det påpekas i fortsättningen att en anknytning av systemet med lönegaranti

till bevaknings- och anmärkningsproceduren innebär, att arbetstagaren

själv genom bevakning måste sätta igång det ärende som skall leda

fram till utbetalning enligt garantin. Att som villkor för utbetalning av lönegarantin

uppställa att arbetstagaren har bevakat sin fordran med yrkande

om förmånsrätt kan knappast sägas innebära en belastning för denne. I

sammanhanget nämns att om löneskulden är känd, dvs. redovisad i bouppteckningen,

konkursdomaren skall underrätta borgenären om konkursen.

Även om borgenären inte underrättas, får det väl antas att han är så pass

intresserad av sitt anspråk att han ändå så småningom blir informerad om

konkursen. Under alla förhållanden är det enligt promemorian självklart att

de som vid konkursutbrottet är anställda hos arbetsgivaren får sådan information.

Dessutom gäller att arbetstagarorganisationerna lämnar sina medlemmar

behövligt bistånd vid bevakningar.

Utbetalning enligt lönegarantin skall alltså i förvaltarkonkurser kunna ske

i de flesta fall vid anmärkningstidens utgång. Denna tidpunkt skall med de

tidsfrister som är angivna i KL ligga mellan sex och 14 veckor efter konkursbeslutet

eller, vid efterbevakning, mellan två och fyra veckor efter dagen

då efterbevakningen kungjordes. I promemorian anges att man i de flesta

fall torde böra räkna med en tid av ungefär tre månader resp. tre veckor.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majrts proposition nr 201 år 1970

Det framhålls vidare att man i fattigkonkurser saknar motsvarighet till

bevaknings- och anmärkningsproceduren i förvaltarkonkurserna. Man blir

därför tvungen att för fatligkonkursernas del tillskapa en ordning för prövning

av uppgivna löneanspråk. En sådan ordning kan konstrueras efter olika

linjer. Det är rimligt att man därvid strävar efter att få systemet med lönegaranti

att så långt som möjligt fungera utan att arbetstagaren behöver ta

något initiativ. Härvid är det en klar brist att det ofta inte framgår av konkursbouppteckningarna

när avgångsposter avser löneskulder. Man bör därför

införa föreskrift om att detta skall anges i bouppteckning. Om bouppteckningarna

sålunda i fortsättningen innehåller uppgifter om gäldenärernas

löneskulder, återstår att närmare pröva om uppgifterna är riktiga och om

lönefordringarna kan anses ha förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Vilket utredningsmaterial

som behövs för prövningen och kan anskaffas får bedömas

från fall till fall. Man bör undvika att belasta arbetstagaren med

formell skyldighet att styrka sin fordran. Däremot bör man givetvis kunna

kräva att han efter förmåga medverkar i utredningsarbetet. Utredningen

bör göras av statlig myndighet med anknytning till konkursförfarandet.

Myndigheten bör underrättas om de löne- eller pensionsskulder som upptas

i bouppteckningen och om tiden för edgångssammanträdet. Företrädare

för myndigheten bör inställa sig vid edgångssammanträdet. Dessförinnan

bör myndigheten ha närmare undersökt de löneskulder som är upptagna

i bouppteckningen. Vid sammanträdet bör myndigheten tillvarata statens

rätt. Ett särskilt problem föranleds därvid av att staten ännu inte har övertagit

någon lönefordran och därför inte är borgenär. Staten har med hänsyn

härtill inte ens rätt att delta i förhandlingen. Men gäldenären har i allmänhet

även skatteskulder. På grund därav är staten behörig borgenär. Förhållandet

behöver därför i regel inte vålla praktiska olägenheter. Om gäldenären

skulle sakna skatteskulder synes myndigheten få nöja sig med att

bevrsta förhandlingen för att få del av vad där sägs men utan att delta i

denna. Myndigheten torde i ett sådant fall inte heller vara behörig att ställa

säkerhet för konkurskostnaderna. Den bör emellertid kunna i samband med

edgångssammanträdet göra påpekanden angående konkursboet till konkursdomaren

eller till den i konkursen förordnade gode mannen. Det blir sedan

konkursdomarens eller gode mannens sak att bedöma vad påpekandena bör

föranleda.

I promemorian sägs vidare att en följd av systemet med lönegaranti är

att uppgivna löneskulder i fortsättningen bör ägnas större uppmärksamhet

än f. n. vid edgångssammanträdet. Gäldenären bör sålunda vid sammanträdet

anmodas att muntligen lämna de kompletteringar som uppgifterna

i bouppteckningen föranleder. Om bouppteckningens uppgifter om löneskulder

framdeles ägnas större uppmärksamhet än nu vid edgångssammanträdet,

bör utredningen härigenom åtminstone i vissa fall bli tillräcklig

för utbetalning enligt lönegarantin. Det är f. ö. antagligt att bouppteckning
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

arnas uppgifter om löneskulder kommer att bli fylligare som en följd av

systemet med lönegaranti. I vissa fall kan det emellertid visa sig behövligt

att efter edgångssammanträdet göra vissa undersökningar om löneskulderna.

Det bör ankomma på den myndighet som vid edgångssammanträdet har

företrätt staten att bedöma om utredningen behöver kompletteras och att i

förekommande fall göra kompletteringen.

Fattigkonkurser kan i undantagsfall avskrivas utan att gäldenären har

beedigat uppgifterna i bouppteckningen. Prövningen av de löneskulder som

är upptagna i konkursbouppteckningen får i dessa fall ske utan att gäldenären

kan höras vid ett edgångssammanträde. Denna brist i utredningen

torde normalt kunna avhjälpas genom andra lämpliga utredningsåtgärder.

I allmänhet bör det kunna gå ganska snabbt att efter närmare granskning

godkänna uppgivna löneskulder i fattigkonkurser. I gynnsamma fall bör

enligt promemorian granskningen kunna utföras på ett par veckor.

Utbetalning av lönegarantin bör alltså i allmänhet kunna ske, vid förvaltarkonkurser

ungefär tre månader och vid fattigkonkurser en å två

månader efter konkursbeslutet. I promemorian påpekas att detta är en klar

förbättring i jämförelse med vad som nu gäller när löneborgenärer i förvaltarkonkurser

får lyfta utdelning. Fråga är emellertid om man på något

sätt kan låta löneborgenärer lyfta betalning ännu tidigare. Den möjlighet

som härvid erbjuder sig är att tillåta att garantibelopp kan lyftas av annan än

den ursprunglige fordringsägaren. Denne skulle då kunna utnyttja rätten till

lönegarantin genom att överlåta lönefordringen.

Det framhålls härefter att enligt särskild föreskrift gäller, att förmånsrätten

följer med vid överlåtelse av förmånsberättigad lönefordran. Det är

inte så ovanligt att lönefordringar överlåts till utomstående. Eftersom förmånsrätten

följer med vid förvärvet, inskränker sig förvärvarens risk till

att företagets egendom vid en eventuell konkurs inte skall förslå ens till

lönefordringarna. Om även lönegarantin skulle följa med vid förvärvet, tar

förvärvaren inte någon risk alls. Resultatet kan enligt promemorian bli att

lönegarantin bidrar till att hålla igång dödsdömda företag onödigt länge.

Lönefordringar kan t. o. m. komma att bli föremål för handel på en kreditmarknad.

En sådan ordning är uppenbart olämplig. Redan de nuvarande

förhållandena har rönt kritik. Det bör därför inte komma i fråga att man

ytterligare stimulerar denna form av kreditgivning.

Enligt promemorian har de nu anförda skälen mot att låta rätten till lönegarantin

följa med vid överlåtelse av lönefordran inte samma giltighet när

företaget väl har gått i konkurs. Efter konkursbeslutet finns inte längre risk

för osund kreditgivning genom handel med lönefordringar. Från denna synpunkt

skulle man kunna tillmötesgå arbetstagarnas intresse av att snabbt

få sina fordringar infriade åtminstone så långt att lönegarantin skulle följa

med vid överlåtelse av lönefordran som sker efter konkursbeslutet. Emellertid

föreligger då risk för att arbetstagare förmås att sälja sina löneford
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ringar till underpris. Vidare uppkommer alltid tillämpningsproblem när

man i författning anger att viss tidpunkt är av betydelse för den förfoganderätt

en person kan ha. Med hänsyn härtill och eftersom trots allt löneborgenärerna

normalt inte kommer att behöva vänta på betalning under mera

avsevärd tid efter konkursbeslutet, bör huvudregeln vara att lönegarantin

inte gäller till förmån för den som har förvärvat lönefordringen efter överlåtelse

från löntagaren.

I promemorian uttalas att huvudregeln för vissa fall emellertid bör kunna

jämkas. Jämkningen synes böra ske genom att garantin alltjämt skall gälla

om överlåtelsen efter konkursbeslutet har skett till arbetstagarens fackliga

organisation eller en av denna förvaltad fond med uppgift att trygga medlemmarna

vid betalningsinställelser o. d. Ett sådant undantag ligger i linje

med de fackliga organisationernas uppgift att bevaka sina medlemmars rätt

i frågor som rör deras anställning. Jämkningen sägs också ge möjlighet för

arbetstagare att behålla den fördel som arbetstagare i vissa fack nu har.

3.3.2 Remissyttrandena

Förslaget har såvitt det avser underlaget för utbetalning i

allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Till de positivt inställda remissinstanserna

hör hovrätten över Skåne och Blekinge som visserligen medger

att det genom anknytningen till bevakningsförfarandet vid förvaltarkonkurs

uppkommer dröjsmål med betalningen till arbetstagarna. Hovrätten

vitsordar emellertid uppgiften i promemorian att det inte är betryggande att

grunda betalningen på enbart konkursbouppteckningen. Denna måste i så

fall kompletteras med en särskild utredning vilken skulle ta viss tid i anspråk.

Tidsvinsten med ett annat sätt att bestämma lönefordringarna än det

föreslagna skulle enligt hovrätten bli så liten att den icke uppvägs av det

mer komplicerade förfarande som måste tillgripas i denna typ av konkurs.

En särskild utredning av lönefordringarna måste däremot ske vid fattigkonkurs

men torde väl i allmänhet inte behöva bli särdeles omfattande. Antalet

löneborgenärer i en sådan konkurs är enligt hovrätten vanligtvis litet.

LO framhåller att förslaget i förhållande till nuläget innebär en väsentlig

förbättring tidsmässigt. Med hänsyn till behovet av kontroll över och skydd

för att lönegarantin inte utnyttjas på ett inte avsett sätt kan enligt LO:s

mening ingen invändning riktas mot förslaget i denna del. LO vill emellertid

i detta sammanhang understryka vikten av att konkursförvaltare och kronofogdar

— som lagförslaget också föreskriver — handlägger de med lönegarantin

sammanhängande frågorna med skyndsamhet för att möjliggöra

utbetalning så snabbt som lagen medger.

Enligt försäkringskasseförbundct ställer löntagaren vid en konkurs ofta

väl motiverade anspråk på en snabb handläggning av sina lönekrav. Den av

utredningen föreslagna gången för ett ärendes handläggning bör också kunna

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

tillfredsställa dessa anspråk. I enstaka fall kan emellertid även mycket kortvariga

dröjsmål vid utbetalningen få olyckliga konsekvenser för löntagaren,

t. ex. om denne vid tidpunkten för konkursen är inne på sitt sista pensionspoänggivande

inkomstår men utbetalningen dröjer till påföljande år. Inkomsten

under det sista pensionspoänggivande året och därmed pensionspoängen

blir då lägre. Möjlighet att korrigera sådana för den enskilde

olyckliga konsekvenser bör enligt förbundets mening tillskapas.

Några remissinstanser har synpunkter på formerna för kronofogdemyndigheternas

verksamhet i fattigkonkurserna.

Domarföreningen uttalar att kronofogdemyndighetens befattning med

lönefordringar i fatliglconkurser motiverar att myndigheten bör äga generell

rätt att aktivt medverka vid edgångssammanträde även då staten inte är

behörig borgenär i konkursen. Hovrätten för Västra Sverige har samma uppfattning

som domarföreningen.

Kronofogdeföreningen förordar bestämmelser som ger utredningsmyndigheten

full partsbehörighet inkl. rätt att begära edsavläggande omedelbart

vid inträde av konkurs, vari lönefordran bevakas. Denna behörighet

skall principiellt grundas enbart på den ifrågavarande statliga lönegarantin.

Föreningen framhåller att fullständig partsbehörighet, inkl. möjlighet

att begära edsavläggande, torde bli av stort värde särskilt i de fall då konkursgäldenärens

bokföring är obefintlig eller bristfällig dels för att få fram

uppgifter till stöd för löntagares anspråk, som eljest kanske måste avvisas,

dels för att kunna bemöta ogrundade ersättningsyrkanden. Några vägande

skäl mot att tillerkänna utredningsmyndigheten fullständig partsbehörighet

i de konkurser vari lönefordringar bevakats föreligger inte enligt föreningens

mening. Utredningsmyndighetens ämbetsansvar samt domstolens befattning

med alla konkurser utgör full rättssäkerhetsgaranti för övriga parter i konkursen.

Det föreslagna förbudet mot överlåtelse av lönegarantin

godtas av de flesta remissinstanserna, t. ex. av de båda hörda hovrätterna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sålunda att det, som promemorian

anför, föreligger övervägande skäl för att garantin inte skall gälla efter överlåtelse

till annan. De sociala skäl som talar för en tidig utbetalning tillgodoses

genom den föreslagna undantagsregeln om rätt för arbetstagarorganisationer

att överta medlems rätt till betalning enligt garantin. En sådan ordning kan

stimulera dessa organisationer att i fler fall än de nuvarande skapa en dylik

ordning och därigenom göra det möjligt för arbetstagare att vid konkurs få

betalt för sina lönefordringar tidigare än enligt lönegarantin. Härigenom

kommer enligt hovrätten de sociala olägenheter som följer med det föreslagna

förfarandet för fastställande av lönefordringar indirekt att motverkas.

Några remissinstanser hyser emellertid uppfattningen att överlåtelse av

lönegarantin bör få ske fritt sedan väl gäldenären har försatts i konkurs. En

av dessa instanser är bankföreningen, som påpekar att även en arbetstagare

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

som inte tillhör någon organisation eller vars organisation inte är beredd att

överta lönefordringen uppenbarligen kan ha ett beaktansvärt behov av att

kunna trygga sin försörjning genom att efter konkursutbrottet successivt

överlåta sina lönefordringar exempelvis till en bank eller till en vän som är

villig att stödja honom. Ett sådant förfarande kan möjliggöras eller underlättas,

om statsgarantin får gälla efter överlåtelsen. En dylik ordning måste

enligt bankföreningen starkt förordas av rättviseskäl. I promemorian uttalas

farhågor för att en sådan ordning skall medföra risk för att arbetstagare

förmås att sälja sina lönefordringar till underpris. Farhågorna för underpris

är enligt bankföreningen obefogade om fordringarna är statsgaranterade.

Statskontoret, Svenska företagares riksförbund, kommunförbundet

och advokatsamfundet utvecklar liknande synpunkter som bankföreningen.

Även SAF och industriförbundet anser att en överlåtelse med bibehållen

garanti efter konkursbeslutet bör kunna göras till annan än arbetstagarens

organisation eller till en av denna förvaltad fond. Med tanke på de gemensamt

förvaltade fonder som redan finns (Målarmästarnas riksförenings och

Svenska målareförbundets förmånsfond samt konkurs- och garantifonden

inom bleck- och plåtslagerifacket) bör utredningens förslag ändras så att

överlåtelse kan ske också till en gemensamt förvaltad fond.

TCO understryker vikten av att de frågor som hänger samman med lönegarantin

handläggs med skyndsamhet. Starka sociala skäl talar sålunda för

snabb utbetalning av lönefordringarna. Tre månader är ofta alltför lång tid.

TCO föreslår därför att ett å contobelopp alltid skall utbetalas så snart som

möjbgt. Detta skulle mycket väl kunna göras efter det att bouppteckningen

är färdigställd.

3.4 Finansieringen

3.4.1 Departementspromemorian

I promemorian diskuteras först medelsbehovet. Därvid hänvisas till justitiedepartementets

enkät, som har redovisats förut (2.5.1). Denna bygger på

uPPgifter från 28 underrätter. Det är i huvudsak de största underrätterna

med stora tätorter inom sina domkretsar som har lämnat uppgifter. Uppgifterna

gäller ungefär hälften av samtliga konkurser som inleddes åren 1965

och 1966.

I samband med redovisningen av enkätmaterialet har betonats att primäruppgifterna

är i viss mån osäkra. På grund av urvalet av uppgiftslämnare

är det vidare vanskligt att av de tal som har kommit fram genom enkäten

dra slutsatser beträffande förhållandena för hela landet. Till detta kommer

enligt promemorian ytterligare en osäkerhetsfaktor i det att konkurserna

varierar rätt avsevärt i fråga om storleken.

I promemorian görs därefter trots de gjorda reservationerna antagandet,

att lönefordringarna i alla konkurser som inleddes åren 1965 och 1966 är

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

proportionella till dem i de undersökta konkurserna. I så fall uppgår sammanlagda

beloppet av lönefordringar till omkring 15 milj. kr. i 1965 års

konkurser och till inemot 20 milj. kr. i 1966 års konkurser.

Enligt vad som uttalas i promemorian kan en bedömning av hur stora

förluster löneborgenärerna har fått vidkännas i konkurser som inleddes åren

1965 och 1966 ske med utgångspunkt i uppställning 2 (2.5.1). De där redovisade

talen inbegriper emellertid inte sådana förvaltarkonkurser som var

oavslutade vid årsskiftet 1969—1970. En sammanställning av enkätuppgifterna

ger vid handen att ca 1/5 av det sammanlagda beloppet av lönefordringar

i 1965 års konkurser hänför sig till konkurser som vid årsskiftet var

oavslutade. Motsvarande tal beträffande lönefordringarna i 1966 års konkurser

är ca 1/3. Den långa awecklingstiden kan tyda på att konkurserna

är omfattande och komplicerade och att det finns tillgångar i dem. Det ligger

därför nära till hands att anta att löneborgenärerna i dessa konkurser

kommer att bli i huvudsak tillgodosedda. I promemorian görs vidare det i

och för sig inte invändningsfria antagandet att utfallet för löneborgenärernas

del är representativt för förhållandena i alla konkurser i hela landet.

Förlusten på lönefordringar i konkurser som började år 1965 skulle i så fall

kunna röra sig omkring 5 milj. kr. och motsvarande förlust på 1966 års

konkurser vara några milj. kr. större.

I promemorian framhålls att ett garantisystem sannolikt leder till att

konkursfrekvensen ökar. Garantierna medför att det i en hel del fall jämfört

med nuvarande förhållanden blir motiverat att begära en arbetsgivare, som

saknar nämnvärda tillgångar, i konkurs. Hur stor ökningen av antalet konkurser

blir är det naturligtvis inte möjligt att bedöma. Men även om antalet

fattigkonkurser skulle öka rätt väsentligt behöver det inte medföra att beloppet

av lönefordringar ökar påtagligt. Uppgifterna från enkäten tyder på

att det är sällsynt att lönefordringarna i fattigkonkurser uppgår till några

betydande belopp.

Sammanfattningsvis sägs i promemorian att det är rimligt att räkna med

ett behov av ca 20 milj. kr. under i vart fall det första året för utbetalningarna.

Genom att utdelningar sker efter hand kommer medelsbehovet följande

år att ligga på betydligt lägre nivå eller något över den som har uppskattats

för förlusterna i 1966 års konkurser, dvs. i runda tal 5—10 milj. kr. Utgifterna

för konkursansökningskostnader och — i fattigkonkurser — konkurskostnader

får förutsättas uppgå till små belopp jämfört med lönefordringarnas

och torde därför kunna lämnas därhän i detta sammanhang.

I promemorian behandlas härefter finansieringssättet. Inledningsvis framhålls

att en lönegaranti säkerställer arbetsgivarens betalningsförpliktelser.

Det skulle i och för sig vara motiverat att lösa finansieringsfrågan så, att

kostnaderna för systemet bärs av dem vilkas betalningsåtaganden i verkligheten

säkerställs. Av praktiska skäl kan man knappast reglera avgiftsskyldigheten

eller gradera avgiftens storlek efter hur stor risken för bristande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

betalningsförmåga bedöms vara. Ett avgiftsuttag bör därför rimligen i princip

avse alla arbetsgivare och sättas i relation till antalet anställda eller lönesumman.

Från allmän ekonomisk synpunkt anses det inte böra komma i fråga att

skapa ett särskilt uppbördssystem för att avgiftsvägen ta ut de belopp som

behövs. Det rör sig här om en stor krets avgiftsskyldiga. Man bör därför

överväga möjligheten att knyta beräkningen och uppbörden av avgiften till

någon redan existerande arbetsgivaravgift.

I promemorian lämnas sedan en redogörelse för nu utgående arbetsgivaravgifter

enligt följande.

Enligt 19 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring utgår två arbetsgivaravgifter,

nämligen en till sjukförsäkringen och en till tilläggspensioneringen.

Avgiftsskyldig är varje arbetsgivare, bl. a. staten. Avgift utgår

med viss procent på arbetsgivarens lönekostnader, varvid bortses från lönedelar

över ATP-taket som är 7,5 gånger det basbelopp som gäller vid årets

ingång (för mars 1970 är basbeloppet 6 300 kr.). I fråga om avgiften till tilläggspensioneringen

bortses dessutom från lönedelar som ligger under det

nämnda basbeloppet. För redare tillämpas en särskild regel som innebär att

procentsatsen för avgiftsuttagen reduceras med hänsyn till att en del av sjömännen

inte är svenskar. Reduktionen är f. n. ca 1/3. Avgiften till sjukförsäkringen

utgår från den 1 januari 1970 med 2,9 %. Den är så avpassad

att den tillsammans med de försäkrades egenavgifter och statsbidrag skall

täcka sjukförsäkringens kostnader. Avgiften till tilläggspensioneringen utgår

för år 1970 med 10 % och stiger de fyra närmaste åren med 0,25 % årligen.

Procentsatsen är enligt bestämmelserna så avvägd att avgifterna i förening

med andra tillgängliga medel förslår till pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader

och andra utgifter för försäkringen för tilläggspension

samt till erforderlig fondering.

Arbetsgivaravgiften enligt förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift

är 1 % av lönekostnaden. Även den arbetsgivaravgiften erläggs

av alla arbetsgivare. Redare betalar reducerad avgift.

Arbetsgivaravgift utgår också inom yrkesskadeförsäkringen. Avgiftsskyldig

är varje arbetsgivare som har arbetstagare omfattade av yrkesskadeförsäkringen,

dvs. i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst som

inte är uttryckligen undantagen. Staten som arbetsgivare är dock inte avgiftsskyldig

men svarar å andra sidan själv för den ersättning som skall utgå

vid skada. Arbetsgivaravgiftens storlek fastställs av RFV så, att den kan

antas täcka den risk som försäkringen avser. Avgiften bestäms efter försäkringsmässiga

grunder med ledning av fortlöpande statistik över yrkesskaderiskerna

i olika verksamheter. Den varierar således mellan olika företag

alltefter arbetets farlighet och övriga omständigheter. Systemet för yrkesskadeförsäkringens

finansiering är emellertid under utredning (se 1970

års riksdagsberättelse S: 22).

I sammanhanget kan nämnas att byggnadsforskningsavgift enligt förordningen

(1960:77) angående byggnadsforskningsavgift tas ut av den som

yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet. Staten som arbetsgivare är undantagen.

Vid identifieringen av de avgiftsskyldiga grundar man sig på den

registrering av arbetsgivare efter näringsgren som sker inom yrkesskadeförsäkringen.

Avgiftsskyldigheten har utformats sfi, att alla arbetsgivare

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

45

som påförs avgift till yrkesskadeförsäkringen enligt endera av två undergrupper

i näringsgrenen byggnadsindustri i riksförsäkringsverkets premietariff

också debiteras byggnadsforskningsavgift. Avgiften är 0,6 % av lönekostnaden

inom 7,5 gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

De nu nämnda arbetsgivaravgifterna administreras av riksförsäkringsverket.

Avgiften till sjukförsäkringen ger ca 2 000 milj. kr., avgiften till tillläggspensioneringen

ca 5 000 milj. kr. och den allmänna arbetsgivaravgiften

ca 800 milj. kr., allt per år.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att frågan om att införa ett allmänt

arbetslöshetsskydd f. n. övervägs inom utredningen om kontant stöd

vid arbetslöshet (KSA-utredningen). Utredningen har enligt sina direktiv

att undersöka bl. a. vilka finansieringsformer som är lämpligast vid olika

lösningar av arbetslöshetsskyddet.

I promemorian uttalas härefter under rubriken slutsatser följande.

Arbetsgivaravgifterna enligt lagen om allmän försäkring ingår i finansieringssystemet

för denna försäkring — som omfattar sjukförsäkring, folkpensionering

och tilläggspensionering — och skall vara avpassade till försäkringens

medelsbehov. Avgifterna är således strikt specialdestinerade. Om

den föreslagna lönegarantin finansieras genom någon av dessa avgifter, bör

den dessutom arbetas in i lagen om allmän försäkring. En sådan lösning är

från skilda synpunkter mindre tillfredsställande.

Enligt vad som sägs i promemorian kan motsvarande synpunkter anläggas

på frågan om finansiering av lönegarantin genom den arbetsgivaravgift

som utgår inom yrkesskadeförsäkringen. Här tillkommer också bl. a. den

omständigheten att yrkesskadeförsäkringens finansieringssystem f. n. utreds.

I promemorian framhålls att den allmänna arbetsgivaravgiften har motiverats

av behovet att täcka ett inkomstbortfall i samband med övergången

från allmän varuskatt till mervärdeskatt (se prop. 1968: 77 s. 9.) Därmed

går den allmänna arbetsgivaravgiften knappast att skilja från en vanlig

skatt och det synes föga meningsfullt att utpeka den som en finansieringskälla

i ett särskilt sammanhang.

Finansieringen av lönegarantin anses därför böra ske genom en särskild

arbetsgivaravgift av samma tekniska typ som byggnadsforskningsavgiften.

Avgiften bör administreras av RFV i likhet med de förut nämnda arbetsgivaravgifterna.

Avgiftsplikt bör åligga varje arbetsgivare, alltså var och en

som har arbetstagare anställda. Undantag bör dock göras för staten, dvs.

den statliga administrationen och de affärsdrivande verken. Skäl kan anföras

för att även andra offentliga arbetsgivare skulle undantas. Detta skulle

emellertid medföra administrativa svårigheter och kostnader som inte synes

stå i rimlig proportion till lättnaderna för berörda arbetsgivare. Den avgift

som det blir fråga om blir låg. Bl. a. med anledning av dessa omständigheter

och på grund av de förut påtalade praktiska svårigheterna vid riskbedömningen

anses tillräckliga skäl inte finnas vare sig att göra undantag för

andra arbetsgivare än staten eller att differentiera avgiften med hänsyn till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Sx”

den reella risken för konkurs. Avgiften bör således bestämmas till en fast

andel av arbetsgivarens lönekostnader. Avgiftsunderlaget kan lämpligen

vara detsamma som gäller för den allmänna arbetsgivaravgiften. Beträffande

detalj reglerna för avgiftens debitering och uppbörd bör man likaledes

kunna anknyta till bestämmelserna för denna arbetsgivaravgift. På så sätt

torde avgiften utan särskilda svårigheter kunna debiteras och uppbäras i

samband med den allmänna arbetsgivaravgiften och avgiftsfinansiering således

kunna genomföras utan större administrationskostnader.

I promemorian framhålls att den nya avgiftens anknytning till den allmänna

arbetsgivaravgiften inte bör ses som en definitiv lösning. Det skydd för

arbetstagare mot inkomstbortfall som en statlig lönegaranti vid konkurs

utgör ligger nära ersättning vid arbetslöshet. Med hänsyn till det mera

sakliga samband som alltså föreligger synes det motiverat att föra samman

garantisystemets finansiering med finansieringen av arbetslöshetsskyddet.

Om resultatet av KSA-utredningens arbete blir ett arbetslöshetsskydd som

helt eller delvis finansieras genom arbetsgivaravgifter finns det därför anledning

att undersöka om inte avgifterna för lönegarantins finansiering kan

knytas till avgifterna för arbetslöshetsskyddet.

Beträffande avgiftens storlek sägs i promemorian att en tillräcklig ekonomisk

grundval torde erhållas om avgiften bestäms till 0,02 % av avgiftsnderlaget,

vilket f. n. ger ett årligt avgiftsuttag på ca 15 milj. kr. Behov

av medel för utbetalning av garantibelopp kommer emellertid att föreligga

redan kort tid efter det att garantisystemet har införts. Det förutsätts visserligen

att preliminär avgift skall tas ut under det år avgiften avser i likhet

med vad som sker beträffande övriga arbetsgivaravgifter. Under det

första året kommer emellertid att inflyta avgifter på endast ca 15 milj. kr.

för att täcka ett beräknat utbetalningsbehov under året på ca 20 milj. kr.

Därtill kommer att behov av medel för utbetalningar kan uppkomma snabbare

än inbetalningar görs av preliminära avgifter. Medelsbehovet i inledningsskedet

anses därför behöva täckas genom kapitaltillskott i lämplig

form. Hänsyn till återbetalningsskyldighet för medel som sålunda behövs

i inledningsskedet har tagits i förslaget till avgiftsuttag. Avgiftsprocenten

bör självfallet på längre sikt anpassas med hänsyn till de erfarenheter som

vinns i fråga om medelsbehovet.

3.4.2 Remissyttrandena

Förslaget om sättet för finansieringen av garantisystemet har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av endast ett begränsat antal remissinstanser.

Flertalet instanser som har uttalat sig härom har sålunda intagit en tveksam

eller negativ hållning till förslaget.

Till de positivt inställda remissinstanserna hör hovrätten över Skåne och

Blekinge, LO och försäkringskasseförbundet.

Bland de till förslaget tveksamma eller negativa remissinstanserna finns

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

statskontoret, som anser att finansiering via statsbudgeten bör övervägas

med hänsyn till den relativt sett blygsamma totala kostnad som lönegarantisystemet

skulle föranleda. En sådan lösning skulle innebära ett enklare

administrativt förfarande. Ett annat skäl härför är att frågan om särskild

fond kan komma i ett annat läge i anledning av resultatet av KSA-utredningens

arbete. Om det ändå anses att finansieringen bör ske i särskild

ordning har statskontoret inget att erinra mot att sammankoppling sker

med den allmänna arbetsgivaravgiften och att förvaltningen av den föreslagna

fonden åläggs statskontorets fondbyrå.

Kommunförbundet anser det synnerligen tveksamt, om den statliga garantin

över huvud taget skall finansieras genom en specialdestinerad avgift.

Förvaltningsekonomiska skäl talar enligt förbundet för att finansieringen

sker genom anslag i statens budget. Även länsstyrelsen i Stockholms län

ifrågasätter om inte lönegarantin bör finansieras över statsbudgeten. Länsstyrelsen

anser det inte tillfredsställande att arbetsgivare med så solid ekonomisk

ställning att deras arbetstagare inte har behov av lönegaranti tvingas

att erlägga avgift. Det måste också anses föga tilltalande att för så relativt

begränsade garantiutbetalningar som det sammanlagt kan bli fråga om

skapa en betungande administration för avgifternas beräkning, inleverering

och eventuella indrivning.

Trots att avgiften skall tas ut på samma underlag som gäller för den allmänna

arbetsgivaravgiften innebär införandet av en ny avgift enligt RFV

betydande administrativa olägenheter. I anslutning härtill påpekas att avgiften

måste särredovisas i en rad olika sammanhang främst beroende på

att den — liksom arbetsgivaravgiften till socialförsäkringarna och den allmänna

arbetsgivaravgiften — måste uppbäras och debiteras på två sätt, antingen

genom skattedebitering eller genom direktdebitering. Till detta kommer

att den föranleder en speciell fondförvaltning. RFV anser det olämpligt

att införa en separat arbetsgivaravgift för ett så begränsat ändamål som det

nu är fråga om. Kostnaderna för lönegarantin synes enligt RFV enklast

kunna inbegripas i den allmänna arbetsgivaravgiften eller eventuellt betalas

av allmänna skatteinkomster. Härför talar också att man, som har framhållits

i promemorian, inte heller med den föreslagna metoden träffar det

kollektiv man egentligen åsyftar utan tvingas ta ut avgift även av t. ex.

kommuner och försäkringskassor, som inte kan bli försatta i konkurs.

Även hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, CFU, advokatsamfundet

och TCO är betänksamma till förslaget. Den sistnämnda remissinstansen

framhåller att utredningen inte har gått in på frågan om det administrativt

rationella i att införa en särskild lönegarantiavgift. Mot bakgrund av

storleken på det belopp som inflyter i allmän arbetsgivaravgift och de administrationskostnader

som debiteringen m. in. av lönegarantiavgiften kan

uppgå till pekar TCO på möjligheten att kostnaderna för löneskydd vid konkurs

inkluderas i den allmänna arbetsgivaravgiften. Om det längre fram

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

blir aktuellt att ompröva storleken på den allmänna arbetsgivaravgiften

skulle vid denna prövning böra inbegripas att staten har övertagit ansvaret

för löneskydd vid konkurs.

SAF och industriförbundet föreslår att kostnaden för lönegarantin får

belasta statsbudgeten, t. ex. av medel som flyter in genom den allmänna

arbetsgivaravgiften. Organisationerna finner det föga rationellt att skapa

en administrativ apparat för uttagande och förvaltning av fondmedlen.

Dessutom påpekar organisationerna att utredningens förslag inte innebär

någon definitiv lösning. Om man framdeles skulle finna, att lönegarantin

bör kopplas samman med arbetslöshetsskyddet, innebär detta sannolikt

att den administrativa apparat som har byggts upp för uppbörd och förvaltning

av lönegarantiavgiften får ersättas med ett helt nytt system. Mot

denna bakgrund förefaller utredningens finansieringsförslag innebära en

alltför kortsiktig lösning.

Avgiftsfinansieringen har enligt bankföreningen en principiell svaghet

däri att avgiften-riskpremien skall tas ut även där ingen praktisk risk finns

att täcka. En sådan finansiering har också nackdelen att man för att samla

upp ett så begränsat belopp som ca 15 milj. kr. om året nödgas etablera

en synnerligen omfattande uppbörd, som trots alla avsedda förenklingar

dock kommer att innebära kostnader och arbete på många händer. De sålunda

angivna nackdelarna med avgiftsfinansieringen anser bankföreningen

tala för att finansieringen sker direkt över statsbudgeten.

Även SHIO har uppfattningen att kostnaderna för lönegarantin bör kunna

täckas inom den allmänna budgeten. SHIO kan inte biträda uttalandet

i promemorian, att det »synes föga meningsfullt att utpeka den allmänna

arbetsgivaravgiften som en finansieringskälla i ett särskilt sammanhang».

Den allmänna arbetsgivaravgiften uppfattas av företagen — säger SHIO —

inte som någon »vanlig skatt» utan som en skattebörda direkt på företagen

och av särskild art. De medel som behövs för lönegarantin kan enligt SHIO

täckas genom de belopp som kommer in genom den allmänna arbetsgivaravgiften.

Ett särskilt skäl för detta är att KSA-utredningens förslag bör avvaktas.

Lantbruksförbundet anser att enklare och billigare än förslaget är att inordna

löneskyddet i det nuvarande arbetslöshetsskyddet och därinom få det

täckt av statsbidrag. Löntagare vars fordringar blir nödlidande bör enligt

förbundet kunna få erforderligt bevis om detta förhållande av konkursförvaltaren,

gode mannen eller den för ackordsförhandling ansvarige. Lantbruksförbundet

framhåller i fortsättningen följande.

Eu sådan uppläggning är mer motiverad än avgiftsmetoden. Förlustsituationen

synes nämligen vara av ungefär samma slag som vid arbetslöshet

och det är därför naturligare att kostnaden bärs av samhället. Särskilt för

den producentkooperativa föreningsrörelsen — och av likartade skäl säkerligen

även för konsumentkooperationen — ter sig detta rättvisare därför

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

att föreningsrörelsen i det närmaste gjort det till en princip att genom sammanhållning

och interna uppoffringar förhindra konkurser eller ackord i

och för sig men i synnerhet med förluster av här avsett slag. Föreningsrörelsen

betraktar sig således med god rätt såsom fri från den risk, som avgiften

skall täcka. Avgiftssystemet skulle innebära att rörelsen får bidra till

andra branschers förlust utan att i realiteten själv kunna räkna på att få

ut någon av fördelarna med avgiftssystemet. Till grund för ett försäkringsbetonat

avgiftssystem måste för rättvisans skull ligga en sannolikhet att

systemets deltagare kan komma att drabbas av den förlust, som systemet

skall skydda mot. Rättviseskäl väger särskilt tungt om företagen ålägges

skyldighet att delta. Man bör även observera den mot försäkringstanken talande

omständigheten att företagarna i vart fall principiellt alltid kommer

att ha möjlighet att framkalla eller påskynda försäkringsfall genom missskötsel

av företag. Förbundet vill betona att det tillmäter det nu anförda

stor vikt.

Promemorians bestämning av de avgiftspliktiga behandlas

utöver vad som redan har framgått i en hel del remissyttranden.

Lagberedningen ifrågasätter, om det finns bärande skäl att undanta staten

från avgiftsplikt. Om staten inte vill stå för den kostnad som lönegarantin

medför utan särskild avgift skall tas ut för ändamålet, är det enligt beredningen

principiellt riktigast att kostnaden sprids på alla arbetsgivare utan

åtskillnad mellan staten på ena samt kommuner och enskilda på andra

sidan. SHIO är av samma uppfattning som lagberedningen. SHIO framhåller

bl. a. att staten i dag på allt fler områden uppträder som företagare i direkt

konkurrens med enskilt näringsliv. Med de regler som gäller för fri konkurrens

är det rimligt att företagen belastas med samma kostnadsposter.

Skulle man i detta fall medge att staten och de affärsdrivande verken inte

behöver belastas med någon avgift, kan detta vara prejudicerande och eventuellt

samma system komma att användas vid andra tillfällen när de enskilda

företagen belastas med skatter eller andra avgifter. Även Svenska företagares

riksförbund och bankföreningen vill att staten skall vara skyldig att betala

avgift.

Ä andra sidan anser exempelvis kammarkollegiet och länsstyrelsen i

Malmöhus län att kommunerna liksom staten skall vara befriade från avgiftsplikt.

Kammarkollegiet framhåller att kollegiet åsyftar kommunerna

i den mening som anges i exempelvis förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag,

dvs. kommun som avses i kommunallagen, landstingskommun,

församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet som äger

beskattningsrätt. Kommunförbundet och landstingsförbundet föreslår att

samtliga offentliga arbetsgivare befrias från skyldighet att betala lönegarantiavgift.

Lantbruksförbundet anser att, om löneskyddet skall finansieras avgiftsvägen,

avgiften bör differentieras. Förbundet framhåller att måleri- och

byggnadsbranschens egna åtgärder visar att skyddet t. o. m. bör kunna byggas

upp med branschvis helt avgränsade medel.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

SAF och industriförbundet påpekar att i promemorian förbigås frågan om

garantiavgiftens skatterättsliga behandling. Organisationerna utgår dock

från att, om garantisystemet skall finansieras med avgifter, dessa skall vara

likställda med lönekostnader och således avdragsgilla vid taxeringen. Även

bankföreningen förutsätter att garantiavgifterna skall vara avdragsgilla

som personalkostnad vid taxeringen.

3.5 Administrationen

3.5.1 Departementspromemorian

I promemorian framhålls att viktiga uppgifter inom ett garantisystem

blir att i anslutning till konkursförfarandet klarlägga förutsättningarna för

utbetalning enligt garantin, påkalla utbetalning och, sedan utbetalning har

skett och staten har blivit innehavare av lönefordringarna, tillvarata statens

rätt. De förstnämnda båda uppgifterna bör lämpligen åläggas någon som

vanligen deltar i handläggningen av konkurser. På grund härav bör i förvaltarkonkurser

rättens ombudsman och förvaltaren samt i fattigkonkurser

gode mannen kunna komma i fråga. Uppgiften att tillvarata statens rätt

bör i första rummet ankomma på myndighet som i annat sammanhang

har liknande uppgifter.

I promemorian erinras vidare om att rättens ombudsman och förvaltaren

i förvaltarkonkurser skall agera i samtliga borgenärers intresse. Rättens

ombudsman har huvudsakligen funktionen att öva tillsyn över konkursförvaltarens

verksamhet. De primära förvaltningsuppgifterna i konkurser ankommer

på förvaltaren, som bl. a. ombesörjer utdelning till borgenärerna.

Den uppgiften har nära samband med utbetalning enligt garantisystemet.

Med den för förvaltarkonkurser avsedda utformningen av lönegarantin sker

utredningen om lönefordringarnas existens och förmånsrätt just inom ramen

för själva konkursförfarandet. Förvaltaren har f. ö. tillgång till alla

relevanta uppgifter om bevakade lönefordringar. När anmärkningstiden har

gått ut eller, om anmärkning har gjorts, anmärkningstvisten är slutligt avgjord,

kan han anmäla de lönefordringar som har blivit berättigade till utdelning

i konkursen.

I promemorian påpekas att god man inte alltid förordnas i fattigkonkurser.

Dessutom är arvodet till gode mannen inte alltid säkerställt och arvodet

skall f. ö., när gode mannen har rätt till det, förskjutas av den borgenär som

har ansökt om gäldenärens försättande i konkurs. Därför bör gode mannen

inte anlitas för utredningsuppgifter och uppgiften att påkalla utbetalning

av lönegarantin.

Kronofogdemyndigheterna har enligt promemorian betydande erfarenhet

av att tillvarata statens rätt i konkurser. De har sålunda att bevaka statens

skattefordringar i konkurser. I praktiskt taget alla arbetsgivarkonkurser

har gäldenären skatteskulder. Det förefaller därför ändamålsenligt att ut
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

nyttja kronofogdemyndigheterna för systemet med lönegaranti.

Kronofogdemyndighet anses lämpa sig väl för det fristående utredningsarbete

som i fattigkonkurser skall föregå utbetalning av lönegarantin. Kronofogdemyndighet

har sålunda i allmänhet god kännedom om de företag

som är verksamma inom distriktet, inte minst om företag med sådana ekonomiska

svårigheter att de resterar för skatter och avgifter. Vidare torde

flertalet fattigkonkurser f. n. ha sitt upphov i att kronofogdemyndighet under

hänvisning till skattefordringar har gjort ansökan om konkurs. Kronofogdemyndigheten

underrättas därför redan nu i betydande utsträckning

om edgångssammanträden och är närvarande vid sammanträdena. Myndigheten

deltar därvid i förhandlingarna och företräder staten som skatteborgenär.

Det här ifrågavarande utredningsarbetet bör av dessa skäl ombesörjas

av kronofogdemyndighet.

Det medges i promemorian att kronofogdemyndigheterna inte har erfarenhet

från tillämpning av 17 kap. 4 § HB. Från denna synpunkt skulle det

ligga närmare till hands att anförtro uppgiften att påkalla utbetalning enligt

lönegarantin åt konkursdomaren. En sådan ordning anses emellertid vara

mindre väl förenlig med den ställning som konkursdomaren intar i konkursförfarandet.

Det kan f. ö. inte bereda nämnvärda svårigheter att inom ramen

för den kontinuerliga vidareutbildningsverksamhet som sker inom exekutionsväsendet

anordna lämplig utbildning för kronofogdarna i fråga om tilllämpningen

av 17 kap. 4 § HB. Det kan i sammanhanget erinras om att

det för kronofogdetjänst krävs juris kandidatexamen och tingsutbildning,

och de kronofogdar som f. n. saknar sådan utbildning har landsfiskals- eller

distriktsåklagarutbildning (jfr 1LU 1970:22 s. 3—4). Uppgiften att pröva

lönefordrans existens och förmånsrätt samt påkalla utbetalning enligt lönegarantin

bör därför lämpligen åläggas kronofogdemyndigheterna. Uppgiften

bör fullgöras av den som innehar eller uppehåller tjänst som kronofogde

och bör inte kunna delegeras till annan tjänsteman inom myndigheten.

I promemorian uttalas härefter att garantibeloppen utgör — bortsett från

vissa specialfall — ersättning för utestående löne- eller pensionsfordringar.

De får hos mottagaren karaktär av lön resp. pension. Vid utbetalning enligt

garantin måste därför arbetsgivares skyldigheter att göra olika avdrag iakttas.

Avdragen avser i första hand skatter. Uppgifter till grund för skatteavdrag

finns normalt hos konkursförvaltaren. I fattigkonkurs bör utredningen

om lönefordran avse också vilket avdrag för skatt som skall göras

på arbetstagarens lönefordran. Dessutom kan arbetsgivaren vara skyldig

att dra av olika belopp på grund av införselbeslut eller beslut om utmätning

i lön. Sådana beslut meddelas av kronofogdemyndighet, som också

vid de skilda exekutiva besluten fastställer s. k. beneficium, dvs. ett belopp

som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov.

När kronofogdemyndighet anmäler lönefordringar i fattigkonkurser till be
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

talning enligt garantin, bör myndigheten samtidigt ange vilka dylika införsel-

eller utmätningsbeslut som föreligger i fråga om varje löneborgenärs

lön. Sådant besked behövs även i fråga om lönefordringar i förvaltarkonkurser.

Eftersom beslut om införsel eller löneutmätning skall tillställas arbetsgivaren

för åtgärd får man utgå från att förvaltaren har tillgång till besluten

och kan ange vilka dylika avdrag som skall göras. För kontroll av

att alla beslutade avdrag verkligen anges och att de tas upp med rätta

belopp är det enligt promemorian ändamålsenligt att konkursförvaltaren i

förvaltarkonkurser lämnar uppgift om obestridda eller eljest betalningsberättigade

lönefordringar enligt garantin samt om de avdrag som skall göras

till kronofogdemyndigheten. Denna kontrollerar att föreliggande införselbeslut

eller beslut om löneutmätning har iakttagits. Efter eventuella kompletteringar

i nyss angivna hänseende vidarebefordrar kronofogdemyndigheten

uppgifterna till den betalande myndigheten. Det får sedan ankomma

på denna myndighet att göra — utom skatteavdrag — avdrag enligt föreliggande

införselbeslut eller beslut om utmätning i lön.

Har utbetalning av lönegarantin skett och staten alltså blivit innehavare

av lönefordringarna, bör kronofogdemyndighet —- i fråga om förvaltarkonkurser

— ha att under det fortsatta konkursförfarandet tillvarata statens

rätt.

I promemorian framhålls att eftersom avgifter för finansieringen av garantisystemet

skall debiteras och uppbäras i anslutning till den allmänna

arbetsgivaravgiften, det är naturligt att debiteringen och uppbörden ombesörjs

av RFV som har hand om debitering och uppbörd av bl. a. denna avgift.

Influtna avgifter bör föras till en lönegarantifond, som lämpligen bör

omhänderhas av statskontoret.

För bedömningen av vilken myndighet som centralt skall vara utbetalningsmyndighet

och svara för de administrativa uppgifterna i samband

därmed är det enligt promemorian nödvändigt att närmare klarlägga vilka

dessa uppgifter är. Uppgifterna sammanfattas i promemorian enligt följande.

1. Ta emot inkommande besked från konkursförvaltare och kronofogdemyndigheter

om lönefordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB.

Någon prövning av uppgivna fordringars existens och förmånsrätt skall

inte ske hos den centrala myndigheten.

2. Verkställa avdrag i enlighet med beskeden för skatt, införselbelopp

och belopp som har utmätts i lönen.

3. Utanordna avdragna belopp till skatteuppbördsmyndighet resp. kronofogdemyndighet

och återstående lönebelopp till löneborgenären.

4. Ge besked om utbetalda bruttobelopp till konkursförvaltaren och kronofogdemyndigheten.

5. Lämna löneuppgifter till taxeringsmyndighet och löneborgenärer.

6. Genom kronofogdemyndighet bevaka statens rätt på grund av infriad

lönegaranti i förvaltarkonkurs och mot konkursgäldenär.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

53

7. Besluta i fråga om avskrivning av statens fordringar uppkomna på

grund av garantisystemet.

8. Ombesörja erforderliga registreringsåtgärder.

I promemorian sägs att ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna

utgör ett väsentligt inslag i de centrala administrativa uppgifterna. Den

centrala myndighet som med hänsyn härtill bör komma i fråga är i främsta

rummet centralmyndigheten för administration och förvaltning av exekutionsväsendet.

De förut nämnda uppgifterna är begränsade och låter sig

utan svårighet inpassas i den nämnda centralmyndighetens övriga uppgifter.

Centralmyndighet för administration och förvaltning av exekutionsväsendet

är tills vidare EON. Frågan om den framtida handläggningen av uppgifter

som nu ankommer på nämnden utreds f. n. Oberoende av vilken myndighet

som framdeles skall svara för de centrala administrationsuppgifterna

inom exekutionsväsendet anses det emellertid enligt promemorian ändamålsenligt

att de centrala funktionerna inom lönegarantisystemet ombesörjs

av den myndighet som svarar för nämnda administrationsuppgifter.

I promemorian förordas därför att den myndighet som är centralmyndighet

för administrationen av exekutionsväsendet skall ombesörja de centrala

uppgifterna inom lönegarantisystemet.

I promemorian behandlas sedan kostnaderna för administrationen. Det

framhålls att av de nya arbetsuppgifter, som avses bli lagda på kronofogdemyndigheterna,

utredningsarbetet i fattigkonkurser förtjänar mest

uppmärksamhet från kostnadssynpunkt. Denna arbetsuppgift avviker i viss

mån från dessa myndigheters nuvarande uppgifter. Å andra sidan torde

utredningsarbetet knappast leda till någon påtaglig ökning av arbetsuppgifterna

för kronofogdemyndigheterna. De övriga arbetsuppgifter som garantisystemet

skulle innebära för kronofogdemyndigheterna har nära samband

med deras nuvarande åligganden. Inte heller dessa nya uppgifter torde

bli särskilt många eller krävande i jämförelse med kronofogdemyndigheternas

nuvarande. Garantisystemet bör alltså enligt promemorian kunna genomföras

utan någon nämnvärd personalökning inom kronofogdeorganisationen.

Det är, påpekas det i promemorian, knappast möjligt att på förhand beräkna

i vad mån debiteringen och uppbörden av avgifter hos RFV kräver

personalökning. I varje fall torde ökningen bli måttlig, särskilt med hänsyn

till att såväl debitering som uppbörd utan svårighet synes kunna läggas in

i verkets ADB-rutiner inom övriga avgiftssystem.

Avslutningsvis sägs i promemorian att behovet av personal för de övriga

centrala uppgifterna i viss mån beror på hur administrationen utformas

mera i detalj. Man torde åtminstone tills vidare vara nödsakad att i huvudsak

lita till manuella rutiner. Överslagsmässigt torde systemet kunna beräknas

i utbyggt skick kräva ca fem tjänster.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3.5.2 Remissyttrandena

Förslaget att uppdra åt konkursförvaltaren att i förvaltarkonkurser

påkalla utbetalning enligt lönegarantin har helt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Även valet av kronofogdemyndigheterna som utredningsmyndig

heter i fattig kon k urser har i allmänhet tillstyrkts.

Några remissinstanser har emellertid annan uppfattning och anser

att gode mannen i sådana konkurser bör ombesörja prövningen av lönefordringars

existens och förmånsrätt.

Hovrätten för Västra Sverige ansluter sig till den i promemorian uttalade

uppfattningen att det får anses mindre lämpligt att konkursdomaren anförtros

uppgiften att påkalla utbetalning enligt lönegarantin. Kronofogdarna i

gemen torde vara väl skickade för uppgiften, och den extra utbildning som

kan krävas behöver inte bli alltför omfattande. Också EON framhåller att

kronofogdemyndigheterna torde vara väl lämpade för de föreslagna uppgifterna.

EON delar uppfattningen, att kronofogdemyndighet i allmänhet

har god kännedom om de företag som är verksamma inom distriktet och

beträffande vilka lönegarantin kan bli aktuell, dvs. främst företag med sådana

ekonomiska svårigheter att de resterar för skatter och avgifter. Vid

utredning som behövs före beslut i ett utbetalningsärende kan exekutiv personal

anlitas. Denna personal är van att bl. a. handlägga andra utredningsuppdrag

av liknande slag. Kronofogdemyndigheterna bör därför i regel

kunna snabbt och effektivt verkställa i 7 § förslaget till lag om offentlig

lönegaranti vid konkurs angiven prövning. Nämnden vill emellertid understryka

nödvändigheten av att sådan specialutbildning som nämns i promemorian

anordnas för kronofogdarna.

LO, SALF och TCO har inte något att erinra mot kronofogdemyndigheterna

som utredningsmyndigheter men understryker vikten av att erforderlig

utbildning skyndsamt anordnas, så att kronofogdemyndigheterna redan

från början kan fullgöra sina uppgifter på det sätt som är avsett.

Flertalet länsstyrelser och kronofogdemyndigheter godtar förslaget om de

sistnämnda myndigheterna som utredningsmyndigheter i fattigkonkurser.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner exempelvis kronofogdemyndigheten i

konkursgäldenärens hemvist vara mest lämpad för de utredningsuppgifter

beträffande de lönegaranterade fordringarna, som inte kan ske inom ramen

för konkursen. Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt förklarar att

förslaget torde vara riktigt med hänsyn till den goda kännedom om gäldenären

och hans förhållanden som kronofogdemyndigheten i allmänhet har

och den betydande erfarenhet som kronofogdemyndigheterna har av att tillvarata

det allmännas rätt i konkurser. Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs

distrikt anser att den i promemorian yppade oron inför kronofogdarnas

kompetens att påkalla utbetalning enligt lönegarantin är helt ogrundad.

Svårigheterna i detta hänseende synes i mycket betydande utsträckning

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

55

ha överdrivits. Det kan enligt kronofogdemyndigheten inte vara meningsfyllt

att som antyds ordna särskilda utbildningskurser för kronofogdarna

ifråga om tillämpningen av 17 kap. 4 § HB. Den uppgiften måste kronofogdarna

anses kunna behärska. Andra kronofogdemyndigheter som godtar

förslaget att bli utredningsmyndigheter i fattigkonkurser är exempelvis de

i Norrköpings, Motala, Eksjö, Värnamo och Lunds distrikt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker bestämt förslaget om kronofogdemyndigheterna

som utredningsmyndigheter. Ifrågavarande arbetsuppgifter

måste anses falla helt utanför de uppgifter varmed kronofogdemyndigheterna

vanligen har sysslat. En exekutiv besvärsordning anser länsstyrelsen

olämplig för prövning av t. ex. frågan om en lönefordran verkligen

existerar. Enligt länsstyrelsens mening bör ifrågavarande uppgifter anförtros

åt god man. Tvistig fordran får avgöras av konkursdomstolen.

Kronofogdemyndigheten i Danderyds distrikt anser att promemorians förslag

vilar på en felaktig uppfattning om kronofogdemyndighetens kännedom

om gäldenärens verksamhet. I fattigkonkurserna borde enligt kronofogdemyndigheten

systemet utformas så, att det på den gode mannen ankommer

att tillvarata eventuella löneborgenärers intressen. En sådan utformning av

förfarandet ter sig också från rättssystematisk synpunkt mer tilltalande genom

den parallellitet mellan förvaltarkonkurser och fattigkonkurser som

uppkommer. Detta är betydelsefullt inte minst med tanke på att en ursprunglig

förvaltarkonkurs inte sällan övergår till fattigkonkurs och vice

versa. Dessutom vinner man i klarhet så till vida att löntagarna vet att den

de skall vända sig till för att anmäla sin lönefordran alltid är en av rätten

utsedd opartisk funktionär. Arvodesfrågan för den gode mannen torde inte

behöva lägga några hinder i vägen för ett förfarande i enlighet med det

här skisserade. Kronofogdemyndigheten i Linköpings distrikt utvecklar

liknande synpunkter som myndigheten i Danderyds distrikt.

Advokatsamfundet ifrågasätter som ett alternativ till den i promemorian

föreslagna lösningen att man överväger att överlämna utredningsuppgiften

resp. uppgiften att vara motpart i tvist mot löneborgenär till den gode mannen

i fattigkonkursen. Fördelarna med ett sådant tillvägagångssätt synes

vara framför allt att gode mannen torde ha större vana vid frågeställningar

av det slag som uppkommer vid tvistiga fordringar i konkurs än vad man

kan begära av kronofogdemyndigheten. Vidare är det tänkbart att gode

mannen kommer att kunna få lättare att få uppgifter från gäldenären än

kronofogdemyndigheten. Det får nämligen inte förbises att det är kronofogdemyndigheten

som i flertalet fall har begärt gäldenären i konkurs, ofta

efter långtgående indrivningsförsök dessförinnan, varför man måste förutsätta

att visst motsatsförhållande kan föreligga mellan gäldenären och kronofogdemyndigheten.

Advokatsamfundet framhåller vidare att skäl av viss

tyngd talar för att man bör införa ett bevakningsförfarande i fattigkonkurserna.

Ett bevakningsförfarande skulle med lämpliga ändringar av konkurs
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

lagen och det nu framlagda lagförslaget kunna genomföras utan alltför stora

svårigheter. Mot en sådan ordning kan möjligen anföras att den troligen

kommer att medföra något ökade kostnader. Det är dock vanskligt att med

säkerhet uttala sig på den punkten, eftersom det är tänkbart att kostnaderna

för utredningsarbetet minskar, om detta kan begränsas till kontroll av inkomna

bevakningar.

I flera remissyttranden behandlas uttalandet i promemorian att uppgiften

att pröva lönefordrans existens och förmånsrätt samt påkalla utbetalning

enligt garantin bör kunna fullgöras endast av den som innehar eller uppehåller

tjänst som kronofogde.

Statskontoret anser att det finns skäl att anta att utredningsarbetet i det

stora flertalet fall blir av förhållandevis enkel beskaffenhet. Detta talar för

att möjlighet bör finnas att delegera arbetsuppgiften till lägre nivå inom

kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten i Motala distrikt förklarar

att visst utredningsarbete bör kunna delegeras till annan tjänsteman än

kronofogde inom kronofogdemyndigheten, förslagsvis till lägst förste kronoassistent.

Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt säger att överdriven

oro präglar förslaget att uppgiften inte skall få delegeras. Delegation

måste i varje fall rimligtvis kunna ske till biträdande kronofogde och kronofogdesekreterare.

Kronofogdemyndigheten i Uddevalla distrikt uttalar att

den utredning som skall ske före edgångssammanträdet skall kunna delegeras

till förste kronoassistent.

Förslaget om att influtna medel skall tillföras en fond har föranlett en

del uttalanden. Svenska företagares riksförbund anser med hänsyn till beloppets

förhållandevis ringa storlek att någon särskild fondbildning inte

behövs utan att den eventuella avgiften bör kunna varieras efter det direkta

behovet. SAF och industriförbundet understryker också att avgiftens storlek

bör bestämmas så att avgifterna jämte återvunna medel täcker utgifterna

för garantin. Ett eventuellt överskott från ett år bör användas för

kommande års behov varvid den procentsats som skall ligga till grund för

avgiftsuttaget anpassas med hänsyn till fondens behållning.

CFU påpekar att det som en följd av att lönegarantiavgift skall specialdestineras

behövs bestämmelser om på vilket sätt sådan avgift skall tillföras

den av statskontoret förvaltade lönegarantifonden. Bestämmelser härom

bör avse dels lönegarantiavgift, som debiteras och uppbärs av RFV, dels

avgift som debiteras som slutlig skatt. Bestämmelserna bör av administrativa

skäl vara relativt summariska. Förslagsvis kan de enligt CFU utformas —

i likhet med vad som gäller om sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. 10 § lagen

om allmän försäkring — på så sätt att de avgifter som har debiterats

som slutlig skatt överförs till lönegarantifonden. Man kan därvid bortse från

avkortning, avskrivning, restitution och höjning av avgift.

Förslaget om EON som central utbetalningsmyndigh

e t har lämnats utan erinran av många remissinstanser. Av de remiss
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ls proposition nr 201 år 1970

instanser som särskilt har behandlat frågan anser emellertid en hel del att

länsstyrelserna bör vara utbetalningsmyndigheter.

EON motsätter sig inte förslaget. Nämnden uttalar följande.

Några av de kronofogdemyndigheter som EON har hört rörande förslaget

har gjort gällande, att de tänkta centrala funktionerna inom lönegarantisystemet

borde tillföras länsstyrelserna i stället för centralmyndigheten

för administration och förvaltning av exekutionsväsendet. Härvid har som

skäl bl. a. anförts att funktionerna är väsensskilda från arbetsuppgifter som

f. n. åvilar den nuvarande, provisoriska centralmyndigheten, dvs. EON, att

uppgifterna som har beröringspunkter med taxerings-, uppbörds- och indrivningsfrågor

inte är av den art att de bör ankomma på en centralmyndighet.

EON har förståelse för de nyssnämnda synpunkterna men vill erinra om

dels att en centralisering av utbetalnings- och registreringsfunktionerna bör

kunna medföra en rationaliseringsvinst, dels att ett samband mellan funktionerna

och ett blivande ADB-system kan aktualiseras senare och dels

att centralisering skapar enhetlig handläggning. Om rationaliserings- och

andra skäl talar för en lösning i enlighet med utredningens förslag vill

EON därför inte motsätta sig denna lösning.

Mot EON :s beslut har en ledamot anmält skiljaktig mening.I reservationen

uttalas att, även om en centralisering av utbetalningar m. m. skulle kunna

medföra viss rationaliseringsvinst, förutsättningarna för en sådan centralisering

f. n. saknas. EON bör inte påläggas uppgifter av denna karaktär,

vilka är av en helt annan art än EON :s övriga uppgifter. I samband med att

ADB införs inom exekutionsväsendet bör en centralisering av även dessa

uppgifter övervägas. Till dess bör uppgifterna ligga på länsstyrelserna.

Enligt statskontorets mening bör övervägas om inte de arbetsuppgifter

som föreslås ankomma på central myndighet i stället skall decentraliseras

och åläggas länsstyrelserna. Dessa, som utövar den närmaste tillsynen över

kronofogdemyndigheterna, torde vara särskilt lämpade att ombesörja arbetet

med bl. a. utbetalning av lönegarantin och innehållande av skatt.

CFU anser att uppgiften att betala ut garantibelopp med fördel kan decentraliseras.

I fortsättningen framhåller CFU följande.

De myndigheter som i så fall bör komma i fråga är länsstyrelserna. Dessa

myndigheter har ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna. Enligt

3 § länsstyrelseinstruktionen lyder under länsstyrelserna bl. a. utmätningsmän

samt övriga till exekutionsväsendet i länet hörande tjänstemän.

Länsstyrelsen har vidare enligt 7 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen att bevaka

kronans rätt. Länsstyrelsen är beslutande myndighet i fråga om avskrivning

av skatt enligt uppbördsförordningen (67 § uppbördsförordningen)

samt i vissa fall av sådana statsmedel som hänförs till bevillning (2 §

KF (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter).

Länsstyrelserna uppfyller således väl de krav som kan ställas på myndighet

som skall vara utbetalningsmyndighet och svara för de administrativa

uppgifterna i samband därmed. Behov av nyanställning av personal

för arbetsuppgiften torde knappast uppkomma. CFU förordar därför att

dessa funktioner anförtros länsstyrelserna.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Däremot bör det lämpligen uppdras åt EON som central myndighet att

vid behov utfärda centrala anvisningar i hithörande frågor.

Andra remissinstanser som anser att länsstyrelserna bör utväljas för

uppgiften att ombesörja utbetalningen enligt garantin är bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus

län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner lösningen med EON som utbetalningsmyndighet

mindre tillfredsställande och ifrågasätter om inte utbetalningarna

i stället bör anförtros kronofogdemyndigheterna för ernående

av ett snabbare och enklare förfarande. Svenska företagares riksförbund

anser att RFV bör kunna ombesörja utbetalningar enligt lönegarantin och

därmed sammanhängande administration.

I flera remissyttranden utvecklas synpunkter på kostnaderna för

administrationen av garantisystemet.

Enligt EON.s mening kommer kronofogdemyndigheternas prövningsfunktion

att medföra behov av viss personalförstärkning, främst i de tre

största kronofogdedistrikten, i vilka kronofogdepersonalen torde behöva förstärkas.

EON anhåller att, om funktionerna som central utbetalningsmyndighet

anses böra ankomma på nämnden, senare få inkomma med förslag

hur arbetsuppgifterna lämpligast skall inordnas i nämndens kansliorganisation

med därav föranledda personal- och/eller tjänsteförändringar m. m.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, särskilt inom Stockholmsområdet

med dess stora koncentration av företag, arbetet med lönegarantin

med all sannolikhet kommer att medföra påtagligt ökad arbetsbelastning

hos kronofogdemyndigheten och kräva motsvarande ökning av personalen.

Länsstyrelsen erinrar även om att företrädare för myndigheten enligt förslaget

skall vara närvarande vid sammanträde för edgång i samtliga fattigkonkurser.

Särskilt inom Stockholmsregionen kommer många konkurser att

kräva ett tidsödande arbete hos kronofogdemyndigheten för att efterforska

om löneborgenär med hemvist inom annat kronofogdedistrikt är föremål

för införsel eller löneutmätning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

uttalar att det synnerligen stora antalet fattigkonkurser i Göteborgsområdet,

som påvisats i yttrandet från kronofogdemyndigheten i Göteborg, måste

anses kräva en viss personalförstärkning där.

Enligt kronofogdeföreningen är det med hänsyn till dels det stora antalet

fattigkonkurser i de tre största kronofogdedistrikten, dels där redan rådande

underskott på kronofogdetjänster realistiskt att räkna med att i vart fall

dessa distrikt måste tillföras minst vardera en tjänst som kronofogde.

Lagberedningen säger att den föreslagna reformen lägger ökade uppgifter

på konkursförvaltare och på god man enligt 185 § KL. För förvaltaren

torde dessa uppgifter ibland kunna bli betungande. Även gode mannen kan

få ett merarbete från vilket man ej kan bortse. Med hänsyn till reformens

betydelse torde emellertid någon invändning inte av nämnda skäl böra göras

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

59

mot förslaget. I fortsättningen framhåller lagberedningen att kostnadsökningen

accentuerar en redan nu behövlig ändring i konkurslagens (KL)

föreskrifter om ersättning för konkurskostnader (se härom Welamson,

Konkursrätt s. 685 ff.). Beredningen åsyftar en ändring av 188 § andra

stycket KL så att god man får ersättning även i sådan ursprunglig fattigkonkurs

som har föranletts av gäldenärs egen ansökan. Beredningen, som

påpekar att frågan nyligen har uppmärksammats i riksdagen (1LU 1970: 40),

förordar att en ändring i det angivna lagrummet vidtas i samband med den

nu aktuella reformen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:tfi proposition nr 201 år 1970

4. Departementschefen

4.1 Allmänna synpunkter

Skyddet för arbetstagarna när de på grund av arbetsgivarens obestånd

inte kan få ut sina lönefordringar är ofullständigt. Visserligen har arbetstagarna

vid arbetsgivarens konkurs förmånsrätt till betalning för sina lönefordringar.

Men lönefordringarna är trots detta ofta värdelösa på grund

av att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. Även om löneanspråken

blir helt eller delvis tillgodosedda, kan arbetstagarna få vänta ganska

länge på betalning.

Från fackligt håll har det sedan länge varit ett önskemål att arbetstagarnas

löneskydd i nu angivna hänseenden skall förstärkas, önskemålen har

så till vida tillgodosetts som man inom vissa konjunkturkänsliga branscher

inom LO-området, nämligen måleri-, byggnads- och plåtslageribranscherna,

har bildat särskilda fonder för att trygga bl. a. arbetslöner. Fonderna

har bildats efter överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Bortsett

från dessa fonder saknar arbetstagarna f. n. den trygghet som ett garanterat

löneskydd erbjuder.

De nuvarande förhållandena är otillfredsställande. Starka sociala skäl

talar för att arbetstagarnas lönefordringar alltid infrias, när arbetsgivaren

är på obestånd. Även intresset av att åstadkomma rättvisa mellan olika

arbetstagare inbördes talar för att arbetstagarnas lönefordringar tryggas.

Det är sålunda ofta tillfälligheter som avgör om en arbetstagare råkar vara

anställd vid ett företag som inte är ekonomiskt bärkraftigt eller som

kommer på obestånd.

Antalet företag som läggs ned har på senare år tenderat att öka. Också antalet

konkurser har stigit under den senaste tiden. De nu anförda förhållandena

gör behovet av att förstärka arbetstagarnas löneskydd än mer trängande.

För att åstadkomma en förstärkning av arbetstagarnas löneskydd bör

enligt min mening främst två alternativa handlingsvägar övervägas. Den

ena är att staten genom lagstiftning garanterar arbetstagarna rätt till avtalade

löner och själv ombesörjer utbetalningen av dessa (lagstiftningsvägen).

Den andra vägen är att lönerna i vidare omfattning än f. n. garanteras

genom avtal mellan arbetsmarknadens parter (avtal svägen).

I den inom inrikesdepartementet utarbetade promemorian har förslag

lagts fram till en statlig lönegaranti vid konkurs. Man har alltså i prome
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

morian förordat en lösning via lagstiftning. Förslaget har vid remissbehandlingen

fått ett mycket gynnsamt mottagande. Remissinstanserna har

genomgående vitsordat behovet av att skapa en lönegaranti. Inte någon remissinstans

har gjort erinringar mot att man i promemorian valt att lösa

trygghetsfrågan via lagstiftning. Också enligt min mening är lagstiftningsvägen

att föredra framför avtalsvägen. Jag vill särskilt peka på att ett statligt

garantisystem kommer att avse alla arbetstagare. Dessutom kan administrationen

i ett sådant system göras ganska enkel så att administrationskostnaderna

blir begränsade.

Innan jag går vidare vill jag nämna att det i nordiska rådet nyligen har

väckts ett medlemsförslag av innehåll att rådet skall rekommendera regeringarna

att genomföra ett enhetligt lönegarantisystem vid konkurs (A

296/j). I förslaget hänvisas till inrikesdepartementets promemoria.

En svårighet med ett statligt garantisystem är att finna den lämpligaste

formen för finansieringen. I promemorian har föreslagits finansiering

genom en särskild arbetsgivaravgift som skall tas ut i samband med uppbörd

av den allmänna arbetsgivaravgiften enligt förordningen (1968:419)

om allmän arbetsgivaravgift. Det har emellertid även uttalats att förslaget

inte bör ses som en definitiv lösning utan att frågan kan behöva omprövas

i samband med att ställning tas till det väntade förslaget från KSA-utredningen

om ett allmänt arbetslöshetsskydd. Hos remissinstanserna har förslaget

om en finansiering med arbetsgivaravgifter mött visst motstånd. En

stark opinion finns för en finansiering via statsbudgeten. Jag återkommer

till finansieringsfrågan i samband med att jag anmäler ärendet på ny It sedan

lagrådets yttrande över i ärendet upprättade lagförslag föreligger.

Tillämpningsområdet för den statliga lönegarantin har i promemorian

bestämts till de fall när arbetsgivaren har gått i konkurs. Domarföreningen

har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte begränsningen av löneskyddet

till konkurssituationen är onödigt snäv. Jag kan hålla med föreningen om

att borgenärer i allt större omfattning nöjer sig med institutet utmätningsed

för att få klarhet i om gäldenären har tillgångar, men jag är tveksam

om detta gäller också när gäldenären är företagare. Oavsett hur det förhåller

sig härmed vill jag emellertid påpeka, att utmätningseden enligt lagstiftningen

i ämnet avser endast gäldenärens tillgångar. Bortsett från den

fordran som innehas av borgenären lämnas gäldenärens skulder helt utanför.

Under sådana förhållanden lämpar sig institutet inte som grund för

utbetalningar av garantibelopp. Jag tror f. ö. inte att det är till någon allvarlig

olägenhet för löneborgenärerna att utmätningsedsfallen — liksom

också ackordsfallen — lämnas utanför ett garantisystem. Enligt min mening

är det sålunda framför allt när arbetsgivarens verksamhet måste avvecklas

genom konkurs som arbetstagaren kan bli utan betalning. En begränsning

av tillämpningsområdet till konkursfallen kan visserligen föranleda

att antalet konkurser ökar. Denna ökning torde emellertid inte bli av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

så stor omfattning att den bör få påverka ställningstagandet i fråga om tillämpningsområdet

för lönegarantin.

I sammanhanget vill jag understryka att det garantisystem som föreslås

i det följande innefattar sådan prövning av lönefordringarna i varje konkurs

att utrymmet för missbruk i tillfredsställande omfattning förhindras (se vidare

ang. prövningen av lönef ordringarna under 4.3 och 4.5).

Promemorieförslaget anknyter till gällande ordning för avveckling av

företag genom konkurs. Den lagstiftning som reglerar konkursförfarandet

finns i 17 kap. HB och KL. Hela detta rättsområde ses f. n. över. Av särskilt

intresse är att Kungl. Maj:t i en nyligen framlagd proposition (1970:

142) har föreslagit riksdagen att anta förslag till förmånsrättslag, som

skall ersätta förmånsrättsordningen i 17 kap. HB. Förmånsrättslagen föreslås

träda i kraft först den 1 januari 1972. Eventuella ändringar i KL som

kan vara av betydelse för uppbyggnaden av ett statligt garantisystem får

förutsättas träda i kraft ännu senare. Ett statligt garantisystem för lönefordringar

bör emellertid börja tillämpas så snart som det är tekniskt möjligt.

Detta innebär att man i förevarande sammanhang bör — som också

har skett i promemorian —- bortse från det pågående arbetet med översyn av

lagstiftningen om konkursförfarandet. I stället får tillses att man vid ifrågavarande

översyn beaktar tillkomsten av det statliga garantisystemet för lönefordringar

vid konkurs.

I promemorian har föreslagits att den statliga garantin i princip skall

motsvara det s.k. löneprivilegiet eller de löne- och pensionsfordringar som

f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Någon erinran mot att på detta

sätt knyta lönegarantin till löneprivilegiet har inte kommit fram vid remissbehandlingen.

Även jag anser att en sådan anknytning är lämplig för att

bestämma lönegarantins omfattning (se härom vidare under 4.2). Från

tjänstemannahåll har emellertid uttalats oro för att en ny förmånsrättsordning

kommer att innebära vissa väsentliga försämringar för löneborgenärerna

och att detta i sin tur skall påverka lönegarantins omfattning. Med

anledning härav vill jag erinra om att i det för riksdagen nyligen framlagda

förslaget till förmånsrättslag inte föreslås någon väsentlig ändring av löneborgenärernas

förmånsrätt och att de ändringar som föreslås snarast är

till löneborgenärernas fördel. Jag vill särskilt peka på förslagen att löneprivilegiet

skall omfatta lönefordringar som har förfallit tidigast ett år

före konkursansökningen och, i fråga om semesterlön eller semesterersättning

som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, vad som står

inne för det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren. Såvitt

avser förhållandet mellan löneborgenärernas och inteckningsborgenärernas

krav gäller enligt förslaget att de sistnämnda liksom hittills, om det

är nödvändigt, skall vika för de förstnämnda (prop. 1970: 142 s. 5, 90, 92

och 135). I detta avseende innebär dock det framlagda förslaget till förmånsrättslag

inget definitivt ställningstagande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

63

I en konkurs, särskilt inom byggnadsbranschen, bevakas ofta fordringar

av underentreprenörer. Fordringarna avser till en del ersättning för entreprenörens

egen och hans anställdas arbetsinsatser. SHIO har ansett att den

statliga lönegarantin skall omfatta även sådana fordringar. Frågan huruvida

en sådan utvidgning av garantins omfattning är motiverad kan emellertid

inte besvaras utan närmare utredning. En sådan kan inte genomföras i

detta sammanhang. I rättstekniskt hänseende gäller att den ram för garantins

omfattning som dras upp genom anknytningen till löneprivilegiet inte

tillåter den tänkta utvidgningen till underentreprenörernas fordringar. Dessa

är f. n. inte utrustade med förmånsrätt (jfr prop. 1970: 142 s. 84). Jag anser

på grund av det anförda att önskemålet om en vidgning av garantins omfattning

till underentreprenörsfordringar inte kan tillgodoses i förevarande

sammanhang.

På föranledande av vad en remissinstans har uttalat vill jag i sammanhanget

understryka, att det statliga garantisystemet syftar till att trygga arbetstagarnas

lönefordringar. Garantisystemet avser däremot inte att stödja

en byggherre vars byggande hotas av blockad på grund av att byggentreprenören

har kommit på obestånd.

4.2 Lönegarantins omfattning

Jag har redan i det föregående uttalat (4.1), att lönegarantin bör omfatta

sådana lönefordringar som vid konkurs utgår med förmånsrätt enligt 17

kap. 4 § HB. Tyvärr är emellertid den avgränsning som har gjorts i ifrågavarande

lagrum inte i alla hänseenden fullt klar. Till detta kommer att det

torde finnas anledning att bestämma lönegarantins omfattning i någon mån

snävare än förmånsrätten. På grund härav kan man inte nöja sig med att

hänvisa till 17 kap. 4 § HB när det gäller garantins omfattning.

I 17 kap. 4 § HB används inte begreppet arbetstagare utan i stället föråldrade

beteckningar för två olika löntagarkategorier. Dessutom begränsas

lönefordringarna i lagrummet tidsmässigt på olika sätt för de båda kategorierna.

I promemorian har man pekat på dessa förhållanden men ansett

att arbetstagarbegreppet ändå utan större olägenheter skulle kunna användas

i en lönegarantilag. Remissinstanserna har inte haft något att erinra

mot detta. För egen del har jag inte heller några betänkligheter. Jag vik

tillägga att såväl arbetstagarbegreppet som en enhetlig tidsbegränsningsregel

tagits upp i förslaget till förmånsrättslag (se 11 § första stycket nämnda

förslag).

Genom anknytningen till löneprivilegiet blir vissa personer i ledande

ställning i företag automatiskt utestängda från rätt till betalning enligt garantin.

Om aktiebolag går i konkurs får sålunda vissa personer i ledande

ställning i bolaget inte göra gällande lönefordringar annat än under särskilda

förutsättningar (100 a § jämförd med 32 a § KL). Härutöver gäller,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

när betalningsrätt i och för sig föreligger, att personer med väsentligt intresse

i och bestämmande inflytande över ett företag i viss utsträckning har ansetts

uteslutna från förmånsrätt i företagets konkurs, fastän någon lagbestämmelse

därom inte finns. I promemorian har man pekat på den betydelse

dessa förhållanden får för lönegarantins omfattning. Vid remissbehandlingen

har från ett håll gjorts gällande att ytterligare inskränkningar

beträffande personer i ledande ställning borde övervägas, medan det från

ett annat håll har hävdats att gällande regler är för stränga mot sådana personer.

Enligt min mening bör lönegarantin inte omfatta de här aktuella

personernas lönekrav. Å andra sidan anser jag inte att det finns anledning

att bestämma lönegarantins omfattning snävare än förmånsrätten på denna

punkt. Jag finner därför — liksom man har gjort i promemorian — att

det inte för lönegarantins vidkommande behövs någon specialreglering beträffande

personer i ledande ställning i företag (jfr 11 § tredje stycket i förslaget

till förmånsrättslag, prop. 1970: 142 s. 5 och 136—137).

I promemorian har föreslagits viss beloppsbegränsning av lönegarantin.

Som stöd härför har åberopats främst att de sociala skäl som i första hand

udiverar lönegarantin inte talar för att lönefordringar bör tryggas till

obegränsade belopp. Beloppsbegränsningen har i promemorian bestämts till

två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit den föreslagna beloppsbegränsningen.

Till de positivt inställda instanserna hör bl. a. LO. En hel del

remissinstanser är emellertid tveksamma eller anser att maximiregeln innefattar

en alltför snäv begränsning av varje arbetstagares garantibelopp.

Bland de negativt inställda instanserna finns övriga i ärendet hörda löntagarorganisationer,

nämligen TCO, SALF och SACO, och dessutom en hovrätt,

Folksam, bankföreningen och advokatsamfundet.

Med ett undantag är remissinstanserna eniga om att lönegarantin bör begränsas

till visst maximibelopp. Undantaget utgörs av TCO som föreslår att

lönegarantin utformas så att den anställde tillförsäkras full ersättning för

sin lönefordran. För egen del anser jag att TCO:s förslag leder för långt. Det

är visserligen sant att förmånsrätten för lönefordringar i likhet med lönegarantin

är betingad av sociala skäl och att det därför kan synas omotiverat

att till skillnad från förmånsrätten beloppsbegränsa lönegarantin. Emellertid

är det enligt min mening inte påkallat att staten skulle garantera lönefordringar

i samma vida omfattning som de utgår med förmånsrätt. Som

har uttalats i promemorian kan även kostnadsskäl anföras för en beloppsbegränsning.

Jag ansluter mig därför till den meningen att en sådan begränsning

behövs.

Vid remissbehandlingen har framkommit två förslag till maximigräns.

Enligt det ena bör maximigränsen sättas vid tre gånger basbeloppet. Enligt

det andra förslaget skall garantin maximalt utgöra två basbelopp eller minst

75 procent av den sammanlagda betalningsgrundande fordringen. Av dessa

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

båda lösningar föredrar jag den första. Basbeloppet är för september månad

1970 6400 kr. (SFS 1970:515). Som en remissinstans har uttalat bör det

garanterade beloppet lämpligen motsvara lön för en eller två månader före

konkursbeslutet och för skälig uppsägningstid och dessutom normala fordringar

på ackordsersättning, provision m. m. Om man sätter maximigränsen

vid tre gånger basbeloppet bör det rimligtvis i det stora flertalet fall vara

tillräckligt för dessa behov. Jag föreslår således att betalning enligt lönegarantin

skall utgå med högst tre basbelopp för varje arbetstagare.

Ett par remissinstanser har påpekat att beloppsbegränsningen kan kringgås

av en arbetstagare, vars lönefordran uppgår till högre belopp än det

garanterade. Arbetstagaren kan nämligen försätta gäldenären i konkurs

gång efter annan till dess han har fått ut garantibelopp som fullt ut motsvarar

hans lönefordran. En sådan ordning bör inte godtas. I förvaltarkonkurser

bör arbetstagaren inte kunna ställa anspråk på garantin sedan

väl konkursen har avslutats. I sammanhanget vill jag påpeka att arbetstagaren

blir underrättad om konkursen, om löneskulden är upptagen i bouppteckningen

(jfr 2.2). Dessutom kan arbetstagaren regelmässig antas

få bistånd av sin fackliga organisation vid bevakning eller efterbevakning

av sin fordran. Har konkursen handlagts som fattigkonkurs, måste man

emellertid vara mera tillmötesgående mot arbetstagaren. Betalning enligt

lönegarantin bör sålunda kunna ske även efter det att en sådan konkurs

har avskrivits. För att utredningen om lönefordringar inte skall ligga oavslutad

under lång tid har i promemorian föreslagits att fordran som blir känd

sedan mer än ett år har förflutit efter det att konkursen avskrevs skall lämnas

utan avseende. En sådan föreskrift bör införas. Som remissinstanserna

har uttalat bör den emellertid kompletteras med en bestämmelse att vad som

har utgjort en arbetstagares betalningsgrundande fordran i en konkurs inte

kan åberopas för utbetalning med anledning av en senare konkurs, även om

fordringen inte har gjorts gällande i den första konkursen. En arbetstagares

betalningsgrundande fordran i en konkurs är en sådan som har uppkommit

innan beslutet om egendomsavträde meddelades (100 § KL).

Anknytningen till 17 kap. 4 § HB har bl. a. den fördelen att lönegarantin

kommer att omfatta allt som kan hänföras till avlöningsförmån på

grund av anställning. Frågan om den verkliga karaktären hos en lönefordran

torde därför i allmänhet inte behöva vålla några problem i ett garantisystem.

Beträffande en typ av lönefordran kan man emellertid vara tveksam

om hur systemet lämpligen bör utformas. Jag åsyftar fordran på lön

under skälig uppsägningstid.

Inledningsvis vill jag därvid påpeka att, om konkursboet inträder i tjänsteavtalet,

arbetstagarens lönekrav för tiden därefter blir massafordran och

frågan om förmånsrätt och utbetalning av garantibelopp i motsvarande mån

inaktuell. Men om konkursboet säger upp arbetstagaren uppkommer frågan

hur lång uppsägningstid som ur garantisystemets synvinkel bör godtas. En5

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

ligt min mening bör uppsägningstiden inte regleras särskilt. Allmänna regler

bör i stället gälla i detta hänseende. Detta innebär att vid bedömandet av vad

som är skälig uppsägningstid i konkurs hänsyn tas till bl. a. anställningstidens

längd och art. Finns uppsägningstid föreskriven i tjänsteavtal eller

kollektivavtal bör den normalt godtas. Ersättning för längre uppsägningstid

än sex månader bör emellertid aldrig medges (jfr 11 § första stycket förslaget

till förmånsrättslag, prop. 1970: 142 s. 5 och 90 f).

I promemorian har uttalats att, om arbetstagaren under uppsägningstiden

lyfter lön från ny anställning, ett häremot svarande belopp skall dras av

från hans förmånsberättigade utdelning i konkursen. Någon bestämmelse

i ämnet finns inte men gällande rätt anses ändå ha denna innebörd. I första

hand avses därvid det fall att arbetstagaren utan erinran från arbetsgivaren/konkursboet

har tagit anställning på annat håll och att arbetstagarens

anspråk har karaktär av ren lönefordran. Avräkning torde emellertid skola

ske även när ersättning utgår med ett på förhand fixerat belopp. Det synes

sålunda bli allt vanligare att man i kollektivavtal sanktionerar skyldigheten

att iaktta uppsägningstid med föreskrift om ersättning vilken utgår oberoende

av storleken på den ekonomiska skada som uppsägningen i det enskilda

fallet har medfört för arbetstagaren (jfr arbetsdomstolens dom nr 18/1968).

I ett hovrättsbeslut har sådan standardersättning ansetts vara förenad med

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB endast i den mån som den motsvaras av

inkomstbortfall i anledning av arbetsavtalets hävande (hovrättens för Västra

Sverige beslut 273/69). Beslutet har överklagats till högsta domstolen

som ännu inte har avgjort målet.

Remissinstanserna har inte gjort någon invändning mot promemorians

uttalande att avräkning skall ske för lön från ny anställning. Också jag anser

den intagna ståndpunkten riktig. En arbetstagare bör sålunda inte till

nackdel för övriga konkursborgenärer få dubbel kompensation i form av både

förmånsberättigad utdelning i konkursen och lön från ny anställning.

Inte heller utbetalning enligt lönegarantin bör äga rum när arbetstagaren får

lön från ny anställning. Advokatsamfundet har i sitt remissyttrande uttalat

önskemål om att man i garantilagen tar upp en automatiskt verkande avräkningsregel

för det nu diskuterade fallet. Jag anser att önskemålet kan tillgodoses

på det sättet att garantibelopp som avser fordran på lön under uppsägningstid

får betalas ut efter hand under det uppsägningstiden löper. Härigenom

behöver sådana garantibelopp inte betalas ut i förskott. Betalning

sker i stället först sedan man genom försäkran från arbetstagaren eller på

annat sätt har konstaterat huruvida arbetstagaren har tagit anställning på

annat håll. Garantibelopp som avser standardersättning får behandlas på

samma sätt som fordran på lön under uppsägningstid. Om högsta domstolen

i det nyssnämnda målet om standardersättning skulle fastställa att sådan

ersättning alltid utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB, betyder det
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

ta att garantibeloppet i sin helhet kan betalas ut i förskott. Regeln om successiv

utbetalning av garantibelopp som avser fordran på lön under uppsägningstid

är ändamålsenlig även för det fall att arbetstagaren under uppsägningstiden

utför arbete för konkursboets räkning (se härom 5.1).

Enligt TCO är det tveksamt om avräkning bör ske även när arbetstagaren

under uppsägningstiden uppbär arbetslöshetsersättning eller sjukpenning.

På grund av anknytningen av lönegarantin till 17 kap. 4 § HB anser jag det

även i dessa fall vara avgörande, om arbetstagaren kan sägas få dubbel kompensation

eller inte. Anses dubbel kompensation föreligga, bör avräkning

ske. Detta torde emellertid i allmänhet inte vara fallet i fråga om arbetslöshetsersättning.

Jag vill sålunda peka på ett tämligen färskt rättsfall (NJA

1964 s. 476), där utbetalningen från arbetslöshetskassan hade ägt rum under

förbehåll att återbetalning skulle ske i den mån arbetstagaren fick utdelning

för sin i konkursen bevakade fordran på lön under samma tid. Högsta domstolen

förklarade att laga grund saknades för att göra avdrag för den arbetslöshetsersättning

som arbetstagaren hade uppburit.

I en konkurs kan förvaltaren när som helst under konkursförfarandet

aktualisera frågan om kvittning för motfordran hos arbetstagaren. En arbetsgivare

kunde tidigare helt kvitta bort arbetstagarens fordran på lön,

förutsatt att arbetsgivarens motfordran i och för sig var kvittningsgill. Sannolikt

gällde detta även om arbetsgivaren hade gått i konkurs. Genom tillkomsten

av lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt har kvittningsfrågan

kommit i ett nytt läge. I lagen föreskrivs att kvittning enligt huvudregeln

får ske endast med arbetstagarens medgivande. Från regeln finns

emellertid vissa begränsade undantag om s. k. tvångskvittning. Kvittning

i konkurs mot en arbetstagares medgivande blir på grund av det anförda i

fortsättningen säkerligen mera sällsynt än hittills. Undantagsvis kan väl frågan

om tvångskvittning ändå förekomma. Enligt min mening bör utbetalning

av garantibelopp inte ske, när konkursboet kvittar i överensstämmelse

med lagen om arbetsgivares kvittningsrätt. Jag föreslår därför att garantibelopp

som motsvarar sådan del av motf or dringen med vilken kvittning får

ske enligt lagen betalas ut först om det utrönes att motfordringen icke

föreligger.

I promemorian uttalas att lönefordran som avser övertagen fordran på

försäkringsavgift bör ställas utanför garantisystemet. I överensstämmelse

härmed grundar sådan fordran inte rätt till betalning enligt promemorians

förslag. Förslaget har i denna del godtagits av remissinstanserna. TCO och

SALF har emellertid i sammanhanget framhållit, att arbetstagarna själva i

vissa fall måste bevaka fordringar på försäkringsavgifter. De åsyftade

fallen inträffar framför allt när arbetstagarna är anställda vid företag som

inte är anslutna till SAF. Med anledning härav vill jag påpeka att sådan lö
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

nefordran avseende försäkringsavgift som inte har överlåtits till annan utan

vidare måste anses betalningsgrundande enligt garantin, varför några problem

inte uppkommer.

I promemorian föreslås att pensionsfordringar som utgår med förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § HB skall omfattas av lönegarantin. De i lagrummet

åsyftade pensionsfordringarna är sådana som har förfallit till betalning.

Vid remissbehandlingen har det inte gjorts någon erinran mot förslaget. Inte

heller jag har något att invända mot det.

Däremot har i promemorian sådan fordran på intjänad framtida pension

som har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB lämnats utanför garantisystemet.

Denna ståndpunkt har kritiserats av några remissinstanser, bl. a.

tre löntagarorganisationer. Jag kan förstå de kritiska synpunkterna. Förmånsrätten

för framtida pension gäller de åldersgrupper (födda 1907 eller

tidigare), som till ingen eller ringa del kommer i åtnjutande av allmän tillläggspension.

Onekligen talar starka sociala skäl för att dessa pensionsfordringar

får omfattas av lönegarantin. Från ekonomisk synpunkt är en sådan

vidgning av lönegarantins omfattning av underordnad betydelse. Jag

föreslår på grund av det anförda att lönegarantin får omfatta också pensionsfordringar

som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB.

Jag biträder ståndpunkten i promemorian att konkursansökningskostnadcr

och konkurskostnader som borgenär har ålagts att utge enligt 188 § KL

får omfattas av lönegarantin. Tre remissinstanser har, i motsats till vad

promemorieförslaget förordat, föreslagit att dessa kostnader skall kunna

betalas enligt garantin även om maximibeloppet därigenom överskrids. Med

hänsyn till mitt förslag om en vidgning av maximibeloppet till tre basbelopp

anser jag mig inte böra gå ifrån promemorieförslaget på den här punkten.

4.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m.

Ett lönegarantisystem skall inte bara syfta till att garantera arbetstagarna

deras innestående lönefordringar vid arbetsgivarens konkurs. Det skall dessutom

möjliggöra att arbetstagarna inte behöver vänta länge på betalning.

I det hänseendet är de nuvarande förhållandena otillfredsställande. Gjorda

undersökningar tyder på att arbetstagarna ofta får vänta på utdelning i

konkurs under mer än sex månader efter konkursbeslutet (jfr 2.5.1 uppställning

3). Fullt så otillfredsställande torde förhållandena emellertid inte vara

i praktiken. Underhandsutdelning torde sålunda vara ganska vanlig. Vidare

kan erinras om de förut nämnda fonderna som tillhandahåller en del arbetstagare

betalning på ett rätt tidigt stadium (se 2.4.2).

Givetvis skulle det vara bra om utbetalning av garantibelopp alltid kunde

ske omedelbart efter konkursbeslutet. Emellertid måste utbetalningen

föregås av en prövning huruvida betalningsgrundande fordran verkligen

föreligger. I annat fall blir möjligheterna att missbruka garantisystemet

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

alltför stora. Den fråga som då uppkommer är hur prövningsförfarandet

närmare bör utformas.

I tillgångskonkurs eller förvaltarkonkurs avvecklas konkursboet av en

i särskild ordning utsedd förvaltare (se 2.2). Finns inte tillgångar till bestridande

av konkurskostnaderna och ställs inte heller säkerhet för dessa

handläggs konkursen i enkla former som s. k. fattigkonkurs (se 2.1).

Gemensamt för de båda konkursformerna är att bouppteckning alltid skall

upprättas i ett inledande skede och att gäldenären skall beediga uppgifterna

i denna. Bouppteckningen kommer ofta till under stor brådska för att

man snabbt skall få en uppfattning i stort om konkursboets tillstånd. Uppgifter

om löneskulder i bouppteckningarna är under sådana förhållanden

inte alltid tillförlitliga och kan därför inte läggas till grund för utbetalning

av garantibelopp.

I promemorian har man föreslagit olika former för prövning av lönefordringar

i förval tarkonkurser och fattigkonkurser. Beträffande förvaltarkonkurser

har man knutit an till den i dessa konkurser tillämpade proceduren

med bevakning av och anmärkning mot fordringar (se 2.2). Förslaget enligt

promemorian innebär att lönefordringar som har blivit berättigade till

utdelning i konkursen också är betalningsberättigade enligt lönegarantin.

Bevaknings- och anmärkningsförfarandet är visserligen tidsödande. Det förefaller

emellertid olämpligt att, när nu detta förfarande ändå finns, för

garantisystemets vidkommande tillskapa en särskild ordning för prövning

av lönefordringar. I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig därför

till förslaget.

I fattigkonkurser finns inte någon motsvarighet till bevaknings- och anmärkningsförfarandet.

Inte heller finns det tillräcklig anledning att som en

följd av garantisystemet tillskapa en sådan ordning för prövning av lönefordringar

i fattigkonkurser. Den erforderliga prövningen av löneanspråk

kan i stället i fattigkonkurserna ske under enklare och mindre tidsödande

former än i förvaltarkonkurserna. Enligt promemorian skall prövningen äga

rum på följande sätt. I motsats till vad som nu gäller skall bouppteckning i

fattigkonkurs alltid ange i vad mån skulderna avser lön eller pension. Innehåller

bouppteckningen uppgift om löne- eller pensionsskuld skall konkursdomaren

underrätta en särskilt utsedd myndighet om detta och om tiden för

edgångssammanträdet. Det skall sedan ankomma på myndigheten att fastställa

om det i konkursen finns några fordringar som är betalningsgrundande

enligt lönegarantin.

Remissinstanserna har godtagit förslaget i promemorian. Någon tvekan

föreligger emellertid i fråga om valet av utredningsmyndighet. Till den frågan

återkommer jag i ett senare avsnitt (se 4.5). Det har även ifrågasatts

om inte utredningsmyndigheten utan dröjsmål bör underrättas om alla fattigkonkurser

(se härom 5.1). Slutligen anser tre remissinstanser att utredningsmyndighetens

medverkan vid edgångssammanträdet bör ges fasta for
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

mer. I promemorian har man funnit detta obehövligt främst under hänvisning

till att staten i allmänhet är innehavare av skattefordringar i konkurser

och att staten därför får agera vid sammanträdet redan i egenskap av skatteborgenär.

I promemorian förutsätts alltså att staten inte har behörighet

som borgenär på grund av lönegarantin som sådan utan får behörighet

först genom att infria en lönefordran. Huruvida denna uppfattning är

riktig kan sättas i fråga. Lönegarantin kan nämligen ses som ett legalt borgensansvar

för staten och åtminstone i förvaltarkonkurser gäller, att en borgensman

räknas som borgenär även innan han fullgjort någon del av

sitt borgensansvar (se bl. a. 136 § andra stycket och 182 § KL samt NJA

1969 s. 338). Det kan därför hävdas att staten får agera som borgenär vid

edgångssammanträde redan på grund av lönegarantin som sådan. Eftersom

innebörden av gällande rätt på denna punkt är något oklar, behövs emellertid

en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Jag föreslår på grund av det anförda att utredningsmyndigheten i egenskap

av företrädare för staten skall ha behörighet som borgenär i fattigkonkurs,

även om staten inte innehar fordringar i denna. Behörigheten som borgenär

innebär bl. a. att myndigheten får ställa frågor till gäldenären vid

edgångssammanträdet och framställa yrkande om edgång av anhörig till

gäldenären eller annan som känner till konkursboet. Myndigheten får dessutom

genom behörigheten möjlighet att ställa säkerhet för konkurskostnaderna

och få konkursen i fortsättningen handlagd som förvaltarkonkurs.

Den föreslagna ordningen för prövning av löneanspråk leder enligt promemorian

till att utbetalning av garantibelopp i allmänhet bör kunna ske, vid

förvaltarkonkurser ungefär tre månader och vid fattigkonkurser en eller två

månader efter konkursbeslutet. Som framgår av vad jag förut har sagt är

detta en klar förbättring i jämförelse med den tid som en arbetstagare nu

får vänta på betalning i förvaltarkonkurser. Försäkringskasseförbundet har

pekat på att även kortvariga dröjsmål kan få olyckliga konsekvenser för

arbetstagaren, t. ex. för frågan om pensionspoängens storlek för visst år.

Detta är visserligen sant men förhållandena blir med det föreslagna garantisystemet

ändå avsevärt mycket bättre än f. n.

Enlig promemorian bör man emellertid inte stanna vid de nyss angivna

tiderna för utbetalning av garantibelopp. Därför har man undersökt om arbetstagaren

skulle kunna få sin lönefordran infriad ännu tidigare. I detta

syfte har man övervägt om arbetstagaren skulle kunna få utnyttja rätten till

lönegarantin genom att överlåta lönefordringen. Förvärvaren av lönefordringen

skulle i så fall få lyfta garantibeloppet. Övervägandena har resulterat

i att lönegarantin föreslås med visst undantag inte böra gälla till förmån för

den som har förvärvat lönefordringen efter överlåtelse från arbetstagaren.

Undantaget avser det fall att överlåtelsen har skett efter konkursbeslutet

till arbetstagarorganisation, i vilken arbetstagaren är medlem, eller till

fond som förvaltas av organisationen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

71

Det principiella förbudet mot överlåtelse av lönegarantin har i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En del remissinstanser — t. ex. bankföreningen,

SAF och industriförbundet — har emellertid uppfattningen att

undantagsregeln har fått alltför snäv räckvidd. De anser att överlåtelse av

lönegarantin bör få ske fritt sedan gäldenären har försatts i konkurs. I denna

fråga vill jag understryka det principiellt betänkliga i att låta rätten till

lönegarantin få utnyttjas innan det ännu har fastställts om någon sådan rätt

verkligen föreligger. Man bör därför inte medge större avsteg från överlåtelseförbudet

än som kan anses absolut nödvändigt och inte heller, som

TCO har föreslagit, medge utbetalning av å contobelopp omedelbart efter

det att bouppteckningen är färdigställd. Enligt min mening är f. ö. behovet

att tillåta överlåtelser i större omfattning än enligt promemorieförslaget

inte särskilt starka. Jag anser därför att det förslag till undantag från

överlåtelseförbudet som promemorian innehåller bör godtas. Undantaget bör

dock vidgas så att arbetstagaren kan överlåta lönegarantin efter konkursbeslutet

även till en av hans arbetstagarorganisation och motsvarande arbetsgivarorganisation

gemensamt förvaltad fond.

4.4 Finansieringen

Som jag redan har nämnt (4.1) kommer jag att anmäla finansieringsfrågan

vid ett senare tillfälle.

4.5 Administrationen

Vissa centrala arbetsuppgifter i ett garantisystem bör fullgöras av organ

med nära anknytning till konkursförfarandet. Jag åsyftar i första hand

uppgifterna att klarlägga förutsättningarna för och påkalla utbetalning av

garantibelopp. I promemorieförslaget har de nu nämnda arbetsuppgifterna

anförtrotts, i förvaltarkonkurs förvaltaren och i fattigkonkurs kronofogdemyndigheten

i den ort där gäldenären har sitt hemvist.

Mot valet av förvaltaren såsom verkställande organ i förvaltarkonkurs

finns inte något att erinra. Genom att prövningen av lönefordringars existens

och förmånsrätt knyts till bevaknings- och anmärkningsproceduren i

förvaltarkonkurser (se 4.3), är förvaltaren tämligen given för uppgiften att

påkalla utbetalning av garantibelopp. På den punkten råder också allmän

enighet.

Förslag om kronofogdemyndigheterna som utredningsmyndigheter i fattigkonkurser

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

EON framhåller exempelvis att kronofogdemyndigheterna

torde vara väl lämpade för de föreslagna uppgifterna. Kronofogdemyndigheten

i Stockholms distrikt förklarar att förslaget är riktigt med hänsyn till

den goda kännedomen om gäldenären och hans förhållanden som kronofog
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

demyndigheten i allmänhet har. I några remissyttranden, t. ex. advokatsamfundets,

har man emellertid förordat, att uppgifterna att pröva lönefordringars

existens och förmånsrätt samt att vara motpart i tvist med löneborgenär

skall anförtros gode mannen. Med anledning härav vill jag framhålla följande.

Det skulle kräva ganska vidlyftiga ändringar i konkurslagstiftningen om

gode mannen skulle anlitas som verkställande organ i fattigkonkurser.

Sålunda skulle god man alltid behöva förordnas i fattigkonkurs i vilken

finns löne- eller pensionsskuld. Dessutom måste sådan ändring vidtas

att arvodet till gode mannen alltid blir säkerställt. Lagberedningen har visserligen

föreslagit att den sistnämnda frågan skall lösas i förevarande sammanhang.

Efter samråd med chefen för justitiedepartementet har jag emellertid

funnit att det inte är lämpligt att nu ta ställning till beredningens förslag,

som innebär att ersättningen till gode mannen i vissa fall skall utgå av

allmänna medel.

Förfarandet vid prövning av lönefordringar i fattigkonkurser måste göras

smidigt och enkelt (jfr under 4.3). Man bör vid utformningen av förfarandet

utgå ifrån att de flesta ärendena utgörs av normalfall. Till skillnad från

advokatsamfundet anser jag därför att den omständigheten att en god man

kan ha större vana än en kronofogdemyndighet vid frågeställningar av det

slag som uppkommer vid tvistiga fordringar i konkurs måste tillmätas

mindre vikt i förevarande sammanhang. Att kronofogdemyndigheterna på

ett tillfredsställande sätt skall kunna utreda och ta ställning till även de

komplicerade fall, som undantagsvis uppkommer, tvivlar jag inte på. Inte

heller finner jag — som advokatsamfundet — anledning att befara att kronofogdemyndigheterna

i sin egenskap av skatteborgenärer får speciella

svårigheter i det här aktuella utredningsarbetet. Det är därför enligt min

mening mest ändamålsenligt att bygga upp förfarandet som en administrativ

prövning hos kronofogdemyndigheterna. Någon annan statlig myndighet

än kronofogdemyndigheterna kan f. ö. knappast komma i fråga och har inte

heller föreslagits.

Sedan utbetalning av garantibelopp har skett och staten blivit innehavare

av lönefordran, bör kronofogdemyndigheten ha att tillvarata statens rätt

under det fortsatta förfarandet i förvaltarkonkurser.

I promemorian har förutsatts att man inom ramen för den kontinuerliga

vidareutbildningsverksamhet som sker inom exekutionsväsendet skall anordna

lämplig utbildning för kronofogdar i fråga om tillämpningen av 17 kap.

4 § HB. Flera remissinstanser, bl. a. LO och TCO, har understrukit vikten

av att erforderlig utbildning skyndsamt anordnas. Också enligt min uppfattning

är det angeläget med viss utbildningsverksamhet. Denna torde böra

avse inte endast tillämpningen av 17 kap. 4 § HB utan även den verksamhet

som i övrigt skall ombesörjas av kronofogdemyndigheterna i anslutning till

lönegarantin. Det bör ankomma på EON att inom ramen för den utbild
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

n.angl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

73

ningsverksamhet som EON fortlöpande bedriver anordna utbildning också

i dessa avseenden. Frågan i vad mån detta är möjligt med utnyttjande av

redan beviljade anslag får prövas i annat sammanhang.

Enligt promemorian bör uppgiften att pröva lönefordringars existens

och förmånsrätt samt påkalla ulbelalning av garantibelopp fullgöras av den

som innehar eller uppehåller tjänst som kronofogde. I något remissyttrande

har föreslagits att även kronofogdesekreterare skall ges behörighet att

fullgöra uppgiften. För utredningsarbetet kan självfallet också annan exekutiv

personal användas. Delegationsfrågorna kommer att anmälas i samband

med övriga administrativa föreskrifter som behövs för garantisystemets

genomförande.

I promemorian framhålls beträffande frågan om lämplig myndighet för

utbetalning av garantibelopp jämte därmed sammanhängande administrativa

uppgifter att ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna utgör

ett väsentligt inslag i dessa. Under hänvisning bl. a. härtill förordas, att den

myndighet som är centralmyndighet för administration och förvaltning av

exekutionsväsendet, dvs. f. n. EON, skall handha dessa uppgifter inom

garantisystemet.

Förslaget har godtagits från de flesta håll men flera remissinstanser ifrågasätter,

om inte de arbetsuppgifter som enligt promemorian skall ankomma

på EON i stället bör decentraliseras och åläggas länsstyrelserna. Dessa

har liksom EON ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna. Länsstyrelserna

har dessutom redan nu arbetsuppgifter av liknande karaktär

som de här aktuella. Enligt min mening kan en rationell ordning för handläggning

av garantiärendena uppnås även om dessa fördelas på länsstyrelserna.

I sammanhanget vill jag påpeka, att det i vissa ärenden är nödvändigt

med samverkan mellan utbetalningsmyndighet och konkursförvaltare.

Denna samverkan torde underlättas om länsstyrelserna blir utbetalningsmyndigheter.

Att automatisk databehandling kan komma att införas inom

exekutionsväsendet bör inte hindra att länsstyrelserna görs till utbetalande

myndigheter. Jag föreslår därför att länsstyrelserna skall ombesörja utbetalningen

av garantibelopp och därmed sammanhängande administrativa

arbetsuppgifter inom garantisystemet. Fördelningen av garantiärenden mellan

länsstyrelserna inbördes får bli beroende av vilken domstol som i det

enskilda ärendet har meddelat konkursbeslutet.

Beträffande frågan om koslnaderna för administrationen av garantisystemet

vill jag framhålla, att dessa i huvudsak hänför sig till länsstyrelsernas

verksamhet som utbetalningsmyndigheter och kronofogdemyndigheternas

arbete som utredningsorgan i fattigkonkurser. De arbetsuppgifter som skall

ankomma på länsstyrelserna torde i huvudsak kunna utföras med utnyttjande

av tillgängliga personalresurser. Huruvida systemet kräver en förstärkning

av personalresurserna inom kronofogdeorganisationen kan vara

tveksamt. I några remissyttranden har gjorts gällande att man måste räkna

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 ur 1970

med att de tre största kronofogdemyndigheterna kommer att behöva förstärkas.

Under alla omständigheter torde den personalökning som ett genomförande

av systemet medför bli mycket begränsad. I den mån ökningen

inte skulle rymmas inom ramen för beviljade anslag kan Kungl. Maj:t besluta

om anslagsöverskridanden. För nästkommande budgetår får personalökningen

beaktas i arbetet på den statsverksproposition som skall läggas

fram i januari 1971. Jag vill tillägga att jag på den här punkten har samrått

med chefen för civildepartementet.

4.6 Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921:225).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

75

5. De särskilda bestämmelserna

5.1 Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs

Lagförslaget överensstämmer i allt väsentligt med det i promemorian framlagda

förslaget. Rubriken har emellertid ändrats så till vida som lönegarantin

nu betecknas som statlig i stället för offentlig. Vidare har 11 och 13 §§

i promemorieförslaget utelämnats i mitt förslag. Enligt den förra paragrafen

är särskilt föreskrivet om bevakning, indrivning, avskrivning, ackord

och eftergift av statens fordran hos konkursgäldenären. Föreskrifterna har

förutsatts vara sådana som Kungl. Maj :t meddelar i administrativ ordning.

Enligt den senare paragrafen meddelar Kungl. Maj:t närmare bestämmelser

för tillämpning av lagen. Paragraferna är onödiga eftersom Kungl. Maj :t

även utan bemyndigande har rätt att meddela sådana föreskrifter av rent

administrativ natur som här avses. Som en följd av att 11 § utelämnats, har

12 § i promemorieförslaget betecknats 11 § i mitt förslag.

1 §

Paragrafen är med vissa redaktionella jämkningar likalydande med 1 §

första stycket första punkten och andra stycket i promemorieförslaget. I 1 §

första stycket andra punkten promemorieförslaget hänvisas beträffande

finansieringen av lönegarantin till särskilda bestämmelser. Hänvisningen

har fått utgå som obehövlig.

I överensstämmelse med vad som redan har anförts (4.2) används här och

i det följande begreppet arbetstagare för att beteckna den löne- ochpensionsborgenär

som omfattas av lönegarantin. Genom anknytningen till 17 kap.

4 och 6 a §§ HB (se 2 § första stycket lagförslaget) blir innebörden avarbetstagarbegreppet

närmare bestämd. Detsamma gäller innebörden av vad som

här avses med fordran hos arbetsgivaren. Det har inte ansetts behövligt att

redan i detta sammanhang markera, att garantin är beloppsbegränsad.

Rätten till betalning enligt garantin förutsätter att arbetsgivaren har gått

i konkurs. Betalningsrätten uppkommer alltså först i samband med konkursbeslutet.

Dessförinnan finns i princip inte någon betalningsrätt som

arbetstagaren kan förfoga över (jfr 4.3).

Förmånsrätt för pensionsfordran enligt 17 kap. 4 och 6 a §§ HB tillkommer

inte endast pensionstagare, som själv har varit arbetstagare, utan

även anhörig till denne. I syfte att förenkla regleringen i lönegarantilagen

har angetts, att vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till

arbetstagare som i anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran

hos konkursgäldenären.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

2 §

I första och andra styckena, som motsvarar 2 § i promemorieförslaget,

avgränsas de betalningsgrundande fordringarna. Första stycket avser löneoch

pensionsfordringar medan andra stycket gäller konkursansökningskostnader

och — i fattigkonkurser — konkurskostnader. Tredje stycket

har tillagts vid den nu gjorda överarbetningen. I detta har tagits upp en

föreskrift vars syfte är att hindra att beloppsbegränsningen av lönegarantin

kringgås.

Departementspromemorian. I första stycket finns den för lönegarantin

grundläggande anknytningen till det s.k. löneprivilegiet. Anknytningen

innebär att den ram för löneprivilegiet som anges i 17 kap. 4 § HB — t.ex.

i fråga om tidsbegränsningar — blir tillämplig också på lönegarantin. Av

betydelse för garantins omfattning blir även hur man i rättstillämpningen

har bestämt och i fortsättningen kommer att bestämma förmånsrättens innehåll,

t.ex. beträffande vid tiden för konkursbeslutet redan intjänade semesterersättningar

och i fråga om ersättning för avtalsenliga omkostnader

i tjänsten (jfr prop. 1970:142 s. 134—135). Ett särskilt tillämpningsproblem

uppkommer beträffande sådana som är anställda ombord på fartyg. Dessa

omfattas uppenbarligen av löneprivilegiet och lönegarantin om rederiet går

i konkurs. Problemet gäller om det allmänna genom att infria lönefordringarna

inträder i sjöpanträtten. I ämnet finns vissa vägledande rättsfall. Problemet

torde därför inte behöva behandlas närmare.

I lagtexten har särskilt angetts att med lönefordran jämställs i 17 kap. 4 §

HB angiven fordran på skadestånd. Förmånsberättigad fordran på begravningshjälp

och viss tids sjukhjälp eller livränta har emellertid inte omnämnts,

eftersom sådan fordran numera saknar all praktisk betydelse.

I förvaltarkonkurser förekommer inte så sällan att försäkringsinrättningar

bevakar fordringar på försäkringsavgift. Dessa fordringar — vilka betraktas

som övertagna lönefordringar — omfattas emellertid inte av lönegarantin

(jfr 10 § i lagförslaget).

I promemorian framhålls beträffande andra stycket att arbetstagares rätt

till betalning enligt garantin av konkursansökningskostnader eller konkurskostnader

är accessorisk till hans rätt till betalning av löne- eller pensionsfordran.

Detta framgår av den föreslagna ordalydelsen.

Konkursansökningskostnader har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. I förvaltarkonkurser

bör det för rätt till betalning enligt garantin vara utan betydelse

om kostnadsersättning har dömts ut i ansökningsmålet och bevakning

av det utdömda beloppet därefter har skett eller om ersättningsyrkandet

har framställts först genom bevakning (jfr prop. 1970:142 s. 103). Även

beträffande fattigkonkurser bör gälla att lönegarantin normalt omfattar sådan

kostnadsersättning som har dömts ut i ansökningsmålet. Har kostnadsersättning

inte yrkats i ansökningsmålet och därför inte heller dömts ut, bör

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

77

betalning enligt garantin ändå kunna komma i fråga om borgenären hos

kronofogdemyndigheten styrker sina anspråk.

Kostnader som avses i 188 § KL är föranledda av konkursförfarandet och

framgår, som förut har påpekats, direkt av konkursdomarens beslut om avskrivning

av konkursen.

Remissyttrandena. Lagberedningen framhåller att första stycket bör utgå

från att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB föreligger i varje slags konkurs,

oavsett om det finns tillgångar som förslår eller inte. Handläggningsformerna

är också utan betydelse för den frågan. Enligt beredningen föreligger

inte något behov av att här skilja på tillgångskonkurs och fattigkonkurs.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att förmånsrätt finns även

i fatligkonkurs fastän den medför företräde till betalning enbart vid ett exekutivt

förfarande.

Sjölagskommittén uttalar med anledning av motivuttalandet om det allmännas

inträde i sjöpanträtt för infriat lönekrav att kommitténs blivande

förslag till bl.a. nya regler om sjöpanträtt konventionsenligt kommer att

innebära, att fordringens övergång samtidigt medför sjöpanträttens övergång

(jfr SvJT 1968 s. 62).

Departementschefen. Första stycket i mitt förslag avviker från motsvarande

stycke i promemorieförslaget däruti, att jag har tagit fasta på två

remissinstansers påpekande att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB föreligger

i varje slags konkurs och utformat första punkten i överensstämmelse härmed.

Till samma punkt har fogats föreskrift om att betalning enligt lönegarantin

utgår även för pensionsfordran med förmånsrätt enligt 17 kap.

6 a § HB (jfr 4.2). Med anledning av vad som i promemorian sägs om försäkringsavgiftsfordran

vill jag här erinra om förut gjorda uttalanden, att

lönefordran som avser försäkringsavgift undantagsvis kan bevakas i konkurs

även av arbetstagare och att den i så fall omfattas av lönegarantin

(se 4.2). Andra stycket är, bortsett från viss redaktionell jämkning, likalydande

med motsvarande stycke i promemorieförslaget.

Angående motiveringen till tredje stycket får jag hänvisa till mina uttalanden

i avsnittet om lönegarantins omfattning (4.2).

3 §

Paragrafens första stycke motsvarar 3 § i promemorieförslaget och innehåller

regeln om maximering av garantin. Andra stycket har tillagts och

föreskriver att avdrag i visst fall skall ske från belopp med vilket betalning

annars utgår.

Departementspromemorian. I promemorian uttalas att den föreslagna

anknytningen till basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän

försäkring tidsmässigt synes böra avse det belopp som gäller vid tiden för

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

konkursbeslutet. Maximeringen avser »bruttobetalning», dvs. innan avdrag

för skatt m. m. görs.

Remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller att förskottsutdelning

för hela lönefordringen många gånger kan ha hunnit äga ram redan vid

anmärkningstidens utgång. I åtskilliga fall kan åtminstone en stor del av

fordringen ha blivit betald vid angivna tidpunkt. Advokatsamfundet anser

att 5 § i lagförslaget bör kompletteras med en föreskrift av innehåll att konkursförvaltaren

i sådan underrättelse som omnämns i paragrafen skall ange

hur stort belopp arbetstagaren därvid har lyft i förskott.

Departementschefen. Gränsen i första stycket för maximal utbetalning

enligt garantin har på förut anförda skäl höjts från två basbelopp enligt

promemorieförslaget till tre basbelopp (se 4.2).

Bestämmelsen i andra stycket har tillkommit med anledning av advokatsamfundets

påpekande. Jag vill beträffande bestämmelsen framhålla —

utom det att ingen arbetstagare bör få dubbel kompensation — att syftet

med lönegarantin är att tillförsäkra varje arbetstagare avtalade löneförmåner

med sammanlagt högst tre basbelopp. Om en arbetstagare genom förskottslyftningar

får — helt eller delvis — uppbära ett häremot svarande

belopp saknas anledning att låta lönegarantin tas i anspråk i motsvarande

mån. På grund av det anförda föreslår jag att belopp som arbetstagaren får

genom förskottslyftning alltid skall avräknas från belopp med vilket betalning

enligt lönegarantin annars skulle utgå. I syfte att nå en praktiskt

tillfredsställande lösning bör konkursförvaltaren medge förskottslyftning

när det är möjligt. Lagbestämmelsen bör därför kompletteras med föreskrift

ter om samverkan mellan konkursförvaltaren och utbetalningsmyndigheten.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda

föreskrifterna.

4 §

Paragrafen motsvarar 4 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. Utbetalningar av garantibelopp och därmed

sammanhängande administration skall ankomma på myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer. Enligt förslaget skall uppgifterna läggas på centralmyndigheten

för administration och förvaltning av exekutionsväsendet, dvs. f.n.

EON.

En primär uppgift för myndigheten är att utanordna garantibeloppen.

I den mån dessa utgör ersättning för utestående löne- och pensionsfordringar

skall de beskattas i vanlig ordning. I sammanhanget påpekas att det

i rättspraxis (R 1958: 170) har fastslagits, att konkursbo skall verkställa

skatteavdrag vid utdelning till konkursborgenär på grund av lönefordran

hos konkursgäldenären. I överensstämmelse med det nu anförda föreskrivs

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

79

i andra punkten av förevarande paragraf, att myndigheten vid utbetalning

av garantibelopp verkställer skatteavdrag enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen

(1953:272). Föreligger införselbeslut eller beslut om löneutmätning

beträffande löneborgenären, skall avdrag göras också i enlighet

med ifrågavarande beslut, innan utbetalning sker.

Remissyttrandena. RFV anser att det bör slås fast, att utbetalningen av lönegarantibelopp

sker för arbetsgivarens räkning och att samma skyldigheter

åvilar honom i fråga om sådant belopp som i fråga om i vanlig ordning

utbetald lön. För att skapa full klarhet i frågan angående avgiftsskyldigheten

för garantibeloppet och för att undvika komplikationer beträffande uppgiftslämnandet

torde enligt RFV författningsbestämmelser få införas, dels att

arbetsgivaren skall vara skyldig att redovisa lönegarantibeloppet i arbetsgivaruppgift

för det år beloppet för hans räkning har betalats ur lönegarantifonden,

dels att utbetalande myndighet skall vara skyldig att tillställa arbetsgivaren

kopia av kontrolluppgifterna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det svårt att förstå hur bestämmelserna

i 10 § införsellagen skall kunna tillämpas vid utbetalning av

ett belopp, motsvarande vad införselgäldenären haft att utfå i lön under

skilda avlöningsperioder men om vilka perioder handlingarna i utbetalningsärendet

inte innehåller någon uppgift.

TCO pekar på de svårigheter som måste uppstå om man i anledning av

beslut om införsel eller utmätning i lön skall tillämpa reglerna om beneficium

och arbetstagarens fordran överstiger garantibeloppet. Har exempelvis

22 000 kr. bevakats, varav 4 000 kr. i semesterersättning och 18 000 kr.

i lön för sex månaders uppsägningstid, borde enligt TCO en löneutmätning

lämpligen inte verkställas förrän man vet om arbetstagaren får full

utdelning eller endast ett obetydligt belopp utöver garantisumman. En

annan svårighet i detta sammanhang gäller enligt organisationen den i förslaget

angivna möjligheten för de fackliga organisationerna att förskottera

och överta en medlems garantifordran. Risk föreligger att organisationerna

för skotterar utan vetskap om att endast ett reducerat garantibelopp kommer

att utgå på grund av införsel eller utmätning.

Departementschefen. Bestämmelserna i paragrafen är identiska med motsvarande

i promemorieförslaget. Jag har emellertid på förslag av RFV i första

punkten tillagt, att betalningen enligt garantin sker för arbetsgivarens

räkning. Detta är i full överensstämmelse med vad som har avsetts i promemorian

utan att det där har fått komma till uttryck i lagtexten. Genom

tillägget undanröjs varje tvivel om att arbetsgivaren har samma skyldigheter

— t. ex. att betala arbetsgivaravgifter — i fråga om garantibelopp

som beträffande av honom själv utbetald lön. Huruvida tillägget — som

RFV har uttalat — behöver kompletteras med ytterligare författningsbestämmelser

får övervägas i samband med den administrativa regleringen.

Genom tillägget blir det dessutom fullt ldart att utmätning eller införsel i

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition, nr 201 år 1970

arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren gäller även hans rätt till betalning

för fordringen enligt garantin (jfr 10 § första stycket i promemorians lagförslag).

I anledning av de synpunkter på vissa införsel- och utmätningsfrågor som

har utvecklats i några remissyttranden vill jag anföra följande.

Beslut om införsel eller utmätning i lön hänför sig i allmänhet till vissa

tidsperioder. Dessa är i sin tur bestämda av arbetstagarens avlöningsterminer.

Under sådana förhållanden måste utbetalningsmyndigheten för att

kunna verkställa avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning ha kännedom

om hur garantibeloppet fördelar sig på olika inkomstslag och dessutom

hur varje inkomstslag är tidsmässigt uppdelat. En specifikation av angivet

slag måste alltså finnas i de underrättelser till utbetalningsmyndigheten i

vilka utbetalning av garantibelopp påkallas. Underrättelsen bör lämnas enligt

formulär. Frågan om utformningen av formulären och vad därmed har

samband får övervägas närmare vid den administrativa regleringen.

Jag vill vidare framhålla att en person vars lön tas i anspråk genom införsel

alltid förbehålls ett belopp för eget underhåll och familjens behov

(10 § första stycket införsellagen). Löneutmätning får över huvud taget

komma i fråga endast beträffande belopp som uppenbart överstiger vad

som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning (67 b § 3 UL; jfr

27 § första stycket 2 utsökningskungörelsen). Om nu införsel eller utmätning

pågår i en arbetstagares lön men arbetstagaren inte får ut hela sin

fordran hos arbetsgivaren, är detta utan betydelse för arbetstagarens och

hans familjs försörjning. Exekutionen kan sålunda verkställas endast i fråga

om belopp som överstiger vad arbetstagaren anses behöva för nämnda

ändamål.

TCO har påtalat att de fackliga organisationerna kan komma att förskottera

och överta en medlems garanterade lönefordran utan vetskap om att

endast ett reducerat garantibelopp kommer att utgå på grund av införsel

eller löneutmätning. Den risk som organisationerna sålunda utsätts för, får

de emellertid själva gardera sig mot. Redan f. n. gäller att man inom de

branscher som har särskilda konkurs- och garantifonder utsätter sig för

risker av liknande slag om utbetalningar till arbetstagare sker på ett tidigt

stadium.

5 §

Paragrafen motsvarar 5 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. I förvaltarkonkurser ankommer det på konkursförvaltaren

att ta initiativet till utbetalning av garantibeloppet. Han skall

underrätta myndighet som avses i 4 §, när arbetstagare har fått rätt till utdelning

för fordran som är betalningsgrundande. Underrättelsen skall lämnas

utan dröjsmål, dvs. så snart anmärkningstiden har gått ut eller, om an
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 81

märkning har gjorts, när anmärkningstvisten är slutligt avgjord. Sedan

underrättelsen har kommit myndigheten till handa sker utbetalningen.

I det föregående har uttalats att konkursförvaltarens underrättelse bör

gå via kronofogdemyndighet till utbetalningsmyndigheten. Syftet härmed

är att kronofogdemyndigheten kan komplettera meddelandet med uppgift

om införselbeslut eller löneutmätningsbeslut.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att i lagtexten

uttryckligen anges att konkursförvaltaren skall underrätta viss kronofogdemyndighet,

som efter komplettering har att sända underrättelsen

vidare till utbetalningsmyndigheten.

Departementschefen. Här föreskrivs att konkursförvaltaren utan dröjsmål

skall underrätta utbetalningsmyndigheten, när arbetstagaren har fått

rätt till utdelning i konkursen för fordran som är betalningsgrundande. En

hovrätt har föreslagit att det i lagtexten skall anges, att underrättelsen skall

gå till utbetalningsmyndigheten via kronofogdemyndighet. Jag delar emellertid

den till grund för promemorieförslaget liggande tanken att ifrågavarande

reglering hör hemma bland tillämpningsbestämmelserna.

6 §

Paragrafen motsvarar 6 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. I promemorian erinras om förslaget till ändring

i KL så att man av bouppteckningen i fattigkonkurser alltid kan utläsa

om avgångsposter avser löne- eller pensionsskulder. När konkursdomaren

konstaterar att det i en fattigkonkurs finns anledning anta att enligt garantin

betalningsgrundande fordran kan göras gällande mot gäldenären, skall

han underrätta kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären har sitt

hemvist om konkursen. Föreskrift härom har tagits upp i förevarande paragraf.

Det har vidare föreskrivits, att kronofogdemyndigheten skall underrättas

om tiden för edgångssammanträdet i konkursen.

I promemorian framhålls att viss komplikation inträder om löneborgenären

är bosatt i annat kronofogdedistrikt än det där konkursgäldenären

har sitt hemvist. Frågan om införsel och löneutmätning upptas sålunda av

utmätningsmannen i den ort där införsel- eller utmälningsgäldenären är

bosatt [se 8 § införsellagen (1968: 621) och 56 § utsökningslagen (1887: 31

s. 1) samt 20 och 21 §§ utsökningskungörelsen (1969: 18)]. I ett fall av delta

slag måste därför kronofogdemyndigheten i konkursgäldenärens hemortskommun

låta sin underrättelse för utbetalning enligt lönegarantin gå via

kronofogdemyndigheten i löneborgenärens hemortskommun till utbetalningsmyndigheten.

Detta får regleras i tillämpningsföreskrifterna.

I andra stycket har upptagits en regel för det fall att förvaltarkonkurs

övergår till att handläggas som fattigkonkurs. I sådant fall kan antingen

garantilagens bestämmelser om förvaltarkonkurser eller också lagens bestämmelser

om fattigkonkurser bli att tillämpa. Avgörande härför är hur

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

långt handläggningen av konkursen har avancerat vid tidpunkten för övergång

till fattigkonkurs. Det nu anförda ligger bakom förslaget att bestämmelserna

i paragrafens första stycke gäller i tillämpliga delar, när förvaltarkonkurs

övergår till att handläggas som fattigkonkurs.

Remissyttrandena. Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt föreslår

att konkursdomaren omgående efter varje beslut om fattigkonkurs

skall underrätta kronofogdemyndigheten. Härigenom vinns både tid och

fullständighet. Kronofogdemyndigheten, som besitter avsevärd lokal- och

personkännedom, kan då på ett tidigare stadium inleda undersökningar av

vikt för ärendet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att fall kan uppkomma där

gäldenären saknar hemvist här i landet. Det är därför lämpligt att föreskriva

att underrättelse enligt förevarande paragraf skall ske till kronofogdemyndigheten

i den ort som enligt 7 § första stycket KL bestämmer

konkursforum, dvs. den ort där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål

som angår gäld i allmänhet. Om i vissa fall mer än en ort därvid kan

komma i fråga synes underrättelsen lämpligen böra tillställas kronofogdemyndigheten

i den ort som grundat behörigt forum för konkursansökningsförfarandet.

Tvekan om vilken kronofogdemyndighet som avses härmed torde

behöva uppkomma endast i undantagsfall.

EON anser att kronofogdemyndigheten i konkursorten bör svara för erforderliga

kontakter även med kronofogdemyndigheter, inom vilkas distrikt

utbetalningsberättigade löneborgenärer är bosatta. Myndigheten bör samla

och ansvara för att samtliga anspråk på utbetalning mot samma konkursgäldenär

på en gång presenteras för den utbetalande myndigheten med

uppgifter om eventuellt förekommande avdrag för införsel och löneutmätning.

Departementschefen. Första stycket. Det kan vara något tveksamt huruvida

kronofogdemyndighet bör underrättas om alla fattigkonkurser eller

endast om sådana i vilka det finns anledning anta, att fordran som är betalningsgrundande

kan göras gällande mot gäldenären. Promemorieförslaget

innehåller det sistnämnda alternativet. I ett remissyttrande har emellertid

det förstnämnda förordats. För min del tror jag att administrationen skulle

bli för vidlyftig och kronofogdemyndigheterna belastade i onödan om man

gav föreskrift om generell underrättelseskyldighet. Kronofogdemyndigheterna

skulle härigenom nödgas handlägga ganska många fall i vilka löneoch

pensionsskulder saknas. Jag ansluter mig därför till uppfattningen att

underrättelse skall lämnas beträffande fattigkonkurs endast om det finns

anledning anta, att fordran som är betalningsgrundande kan göras gällande

mot gäldenären.

Enligt promemorieförslaget skall underrättelsen avges till kronofogdemyndigheten

i den ort där gäldenären har sitt hemvist. På förslag av en hovrätt

har jag ändrat detta så att underrättelsen i stället skall lämnas krono
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

fogdemyndigheten i den ort som avses 7 § första stycket KL. Någon saklig

ändring är inte åsyftad härmed. Den av EON framförda synpunkten rör

samarbetet mellan kronofogdemyndigheterna och får övervägas i ett senare

sammanhang.

Kronofogdemyndigheten skall underrättas om tiden för gäldenärens edgång.

Till bestämmelsen härom har fogats föreskrift att myndigheten skall

ha behörighet som borgenär, även om staten inte innehar fordran hos gäldenären.

Tillägget har behandlats i den allmänna motiveringen (se 4.3).

Andra stycket. Bestämmelsen är identisk med motsvarande i promemorieförslaget.

7 §

Paragrafen motsvarar 7 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. Första stycket. Här föreskrivs att kronofogdemyndighet

som får underrättelse enligt 6 § skyndsamt skall pröva om

någon fordran i konkursen är betalningsgrundande enligt 2 §. Kronofogdemyndigheten

har närmast att pröva riktigheten av de lönefordringar eller

andra här aktuella fordringar som konkursbouppteckningen och i övrigt

översända handlingar ger anvisning på. Myndigheten behöver inte göra

några mera vidlyftiga undersökningar för att »fånga in» eventuella betalningsgrundande

fordringar vid sidan av dessa. Myndigheten bör dock alltid

ta kontakt med gäldenären/arbetsgivaren i syfte — utom att konfrontera

honom med uppgivna löneanspråk — att med hans hjälp klarlägga om det

finns andra löneanspråk än de redan kända. I övrigt får man förlita sig på

att arbetstagarna själva är aktiva och anmäler sina krav till kronofogdemyndigheten.

Särskilt gäller detta krav på ersättning för konkursansökningskostnader

och konkurskostnader. I detta sammanhang har arbetstagarnas

organisationer en viktig uppgift att fylla genom att biträda vid utredningen

så att arbetstagarna kommer i åtnjutande av sin rätt enligt lönegarantin.

För att utredningen om lönefordringar i en konkurs inte skall behöva

vara oavslutad hos kronofogdemyndighet under lång tid har det föreskrivits,

att fordran som blir känd för myndigheten sedan ett år har förflutit

efter konkursens avskrivning lämnas utan avseende.

Sedan härefter i promemorian har utvecklats vissa synpunkter på kronofogdemyndighetens

utredningsverksamhet, förklaras att närmare bestämmelser

i ämnet får meddelas i tillämpningsföreskrifterna.

Andra stycket motsvarar i fråga om fattigkonkurs vad som sägs i 5 § i

fråga om förvaltarkonkurs. Här föreskrivs salunda i fråga om fattigkonkurs

att kronofogdemyndighet skall underrätta den utbetalande myndigheten

om när fordran är betalningsgrundande enligt 2 §. Även för fattigkonkursernas

del får underrättelsens lorm och vad därmed hänger samman övervägas

närmare vid den administrativa regleringen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Remissyttrandena. Flera kronofogdemyndigheter anlägger synpunkter på

formerna för myndighetens utredningsverksamhet. Kronofogdemyndigheten

i Motala distrikt understryker vikten av att bouppteckningen kommer

myndigheten till handa i god tid före edgångssammanträdet. En fixerad

tid, föreslagsvis minst en vecka före sammanträdet, bör lämpligen föreskrivas.

Kronofogdemyndigheten i Eksjö distrikt anser att i kungörelse om

fattigkonkurs arbetstagare kan anmodas att hos kronofogdemyndigheten

anmäla betalningsgrundande fordringar. Förfarandet påstås vara lämpligare

än att myndigheten skall nödgas uppsöka varje uppgiven arbetstagare.

Kronofogdemyndigheten i Värnamo distrikt påpekar att lokala skattemyndigheter

torde i samband med konkurs efter anmälan enligt 59 § andra

stycket uppbördskungörelsen föranstalta om kontroll av gäldenärens skatteredovisning.

Kronofogdemyndigheten kan därvid få uppgift om arbetstagarnas

namn m.m.

Departementschefen. Jag har beträffande förevarande paragraf helt godtagit

promemorieförslaget. De av en del remissinstanser framförda uppslagen

i fråga om formerna för kronofogdemyndighetens utredningsverksamhet

får övervägas i samband med den administrativa regleringen.

8 §

Paragrafen motsvarar 8 § i promemorieförslaget och innehåller bestämmelser,

i första stycket om utbetalning av garantibelopp och i andra stycket

om statens inträde i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.

Departementspromemorian. I promemorian framhålls att den omständigheten

att ett konkursbeslut efter överklagande kan komma att undanröjas

inte torde behöva vålla några tillämpningsproblem. Som lönegarantin har

konstruerats kan utbetalning nämligen i regel inte äga rum förrän ett lagakraftvunnet

konkursbeslut föreligger. För säkerhets skull har emellertid

denna förutsättning fått komma till uttryck i paragrafen.

I paragrafen föreskrivs vidare att staten inträder i arbetstagarens rätt

mot konkursgäldenären i fråga om fordringsbelopp som har betalats av allmänna

medel enligt lönegarantin. Att förmånsrätten för den fordran staten

sålunda övertar består framgår av 17 kap. 15 a § HB.

Remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller att det finns ett specialproblem

i fråga om utbetalning av pensionsfordringar. Pensionstagare äger

rätt att enligt 17 kap. 4 § HB erhålla förmånsrätt för fordran på pension,

dock för högst ett år. Sådan fordran för pension förfaller inte till betalning

annat än successivt, regelmässigt en gång per månad. I den mån förskottsutdelning

på pensionsfordringar av detta slag ifrågakommer kan sålunda

konkursförvaltaren inte verkställa en sådan förskottsutdelning annat än

månadsvis allteftersom pensionsfordringen förfaller. Skulle konkursförvaltaren

i stället utdela hela den ettåriga pensionen på en gång, kan nämli
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

85

gen den situationen inträffa att bevakanden före ettårstidens utgång avlider,

vid vilket förhållande pensionsfordringen upphör. Konkursförvaltaren

har i sådant fall betalat ut för mycket. Om nu utbetalning på grund av

lönegarantin i stället ifrågakommer, bör rimligtvis inte en sådan garantiutbetalning

ske på annat sätt än alleftersom pensionsbeloppet förfaller till

betalning. Om staten nämligen betalar på annat sätt riskeras förluster för

kronan resp. obehörig vinst för mottagaren. Det kan förtjäna påpekas att

samma problem beträffande förfallotid kan uppkomma även i andra situationer.

Det kan exempelvis förhålla sig så att en provisions- eller tantiemfordran,

som är förmånsberättigad, inte förfaller till betalning förrän åtskillig

tid efter det att fordringen blivit fastställd genom bevakningsförfarandet.

Advokatsamfundet förordar att lagtexten kompletteras med en föreskrift

som innebär att rätten till erhållande av garantibelopp inte inträder förrän

lönefordringen förfallit till betalning.

Beträffande arbetstagarens fordran på lön under uppsägningstid framhåller

advokatsamfundet att det i åtskilliga konkurser förekommer att konkursförvaltningen

engagerar arbetstagaren under den uppsägningstid som

arbetstagaren har att tillgodoräkna sig. Konkursförvaltaren är i sin fulla

rätt att göra detta, och tillvägagångssättet förekommer ofta, bl. a. i det ekonomiskt

riktiga syftet att undvika alt konkursboet belastas med lönen under

uppsägningstid utan någon motsvarande arbetsprestation. I dylika fall

bevakar emellertid som regel arbetstagaren sin fordran med yrkande om

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men erhåller successiv förskottsutdelning

från konkursförvaltningen allteftersom han fullgör arbete.

Enligt advokatsamfundet föreligger här ofta inte något egentligt behov

av att verkställa utbetalning enligt lönegarantin, eftersom lönebeloppet

successivt betalas ut från konkursboet. Lönegarantin kan regelmässigt begränsas

till det krav på semesterersättning som kan föreligga. Med

den utformning lagförslaget fått har emellertid denna i praktiken ofta förekommande

förskottsutdelningssituation inte förutsetts. Samfundet förutsätter

att frågan löses på det sättet att konkursförvaltaren inhiberar samtliga

för skottsutdelningar i och med att underrättelse enligt 5 § i den föreslagna

lagen har avgetts. Detta kan emellertid lända arbetstagaren till ganska

stor olägenhet, om inte en utbetalning av garantilönen kommer mycket

snabbt. Advokatsamfundet understryker därför vikten av att utbetalningarna

av garantilönen organiseras så att synnerligen snabb handläggning

åstadkommes och uttalar vidare följande.

Blir detta inte fallet och kommer konkursförvaltaren av nyss anförda skäl

att anse sig vara tvungen att avbryta utbetalningen av förskottsutdelning

till arbetstagare, kan t. ex. avvecklingen av en igång varande rörelse, som

fortsätts av konkursförvaltaren, mycket allvarligt störas. Inom sådana fack

där blockadåtgärder understundom brukar tillgripas kan konkursförvaltaren

i händelse av dröjsmål med betalningen från den utanordnande myndig
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 dr 1970

heten komma i den situationen att konkursboet blir utsatt för arbetsnedläggelse

i indrivningssyfte.

I fortsättningen framhåller advokatsamfundet att det i vissa situationer

emellertid är nödvändigt att skapa direkta garantier mot att utbetalning på

grund av lönegarantin sker på ett sätt som kan vara ägnat att äventyra avvecklingen

av konkursen. Härom sägs följande.

Enligt förslaget är det ingenting som hindrar att utbetalning sker på en

gång av resterande fordran för lön under uppsägningstid, sedan lönefordringen

väl blivit fastställd. Om den i föregående stycke angivna tankegången är

riktig, medför detta att förvaltarna under löpande uppsägningstid kommer

att avbryta de successiva utbetalningarna, och den anställde får återstoden

på grund av lönegarantin. Det är då synnerligen viktigt att vederbörande

inte, medan han fortfarande utför arbete för konkursboet under uppsägningstiden,

får hela sin uppsägningslön täckt på en gång genom lönegarantin,

utan utbetalningarna måste ske successivt allteftersom den anställde

blir berättigad till lön, dvs. i intervaller på en vecka, två veckor eller

en månad. Om inte detta sker, finns starka skäl att befara att förvaltaren

får mycket stora svårigheter att förmå sådan löneborgenär att uppfylla de

förpliktelser som åvilar honom under uppsägningstiden, nämligen att utföra

arbete för boets räkning. Skulle vederbörande sluta i förtid, torde det

bli synnerligen vanskligt att återfå för mycket erlagda medel.

Advokatsamfundet framhåller sammanfattningsvis att lönegarantin inte

bör föranleda utbetalningar under uppsägningstid på ett sådant sätt att konkursboet

riskerar förluster på grund av för tidig avgång. Detta problem bör

enligt samfundets mening lösas antingen genom att utbetalningarna på direktiv

av förvaltaren endast får ske successivt eller genom att förvaltaren

bereds möjlighet att stoppa utbetalningarna mot det att konkursboet påtar

sig att i stället betala successiva förskottsutdelningar.

Lantbruksförbundet påpekar att man bör tala om »avtalad» lön i stället

för som i promemorian om »intjänad», eftersom även uppsägningstiden

skall omfattas av löneskyddet.

Lagberedningen har liksom övriga remissinstanser inte något att invända

mot att staten inträder i arbetstagarens betalnings- och förmånsrätt för vad

som förskjutits till följd av lönegarantin. Lagberedningen pekar emellertid

på att statens förmånsrätt är något oklar enligt promemorieförslaget. Enligt

beredningen kan garantin tänkas medföra 1) att staten inträder i

arbetstagarens rätt med företräde intill maximigränsen eller 2) att staten

delar utdelning, som med förmånsrätt belöper på arbetstagarens fordran,

i proportion till vad staten betalt eller 3) att staten får stå tillbaka för arbetstagaren.

Ex. Den med förmånsrätt utrustade fordringen är 18 000 kr. och lönegarantin

omfattar 12 600 kr. Utdelning i konkursen utgår med 80 % eller

14 400 kr. av ifrågavarande lönefordran.

Enligt 1) får staten av utdelningen lyfta 12 600 och arbetstagaren 1 800

. ,-*owa ** 12 600 x 14 400 iAnimi , .

kr., enligt 2) får staten lyfta —--= 10 080 kr. och arbetstagaren

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

87

5 400 x 14 400

——- = 4 320 kr. samt enligt 3) arbetstagaren lyfta (18 000 —

Jo DÖD

12 600) = 5 400 och staten (14 400 — 5 400) = 9 000 kr.

Lagberedningen framhåller att lydelsen av förslaget möjligen tyder på att

alternativ 2) skall tillämpas. Det kan emellertid enligt beredningen medföra,

att statens andel individuellt måste bestämmas för varje särskild fordran,

vilket kanske blir svårhanterligt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge behandlar samma fråga som lagberedningen.

Enligt hovrätten är med hänsyn till lagstiftningens syfte den lämpligaste

lösningen av de tre tänkbara, att staten träder tillbaka för arbetstagaren

när de konkurrerar om utdelningen.

Departementschefen. Promemorieförslaget innehåller som första punkt i

första stycket att betalning utanordnas på grundval av underrättelse enligt

5 § eller 7 § andra stycket. Bestämmelsen är obehövlig och har därför fått

utgå. Redan av bestämmelserna i 4—7 §§ framgår att utbetalningsmyndigheten

skall verkställa utbetalning av garantibelopp utan att själv göra någon

prövning av den betalningsgrundande fordringens existens eller förmånsrätt.

I det överarbetade förslaget kvarstår nu i första stycket som första punkt,

att utbetalning av garantibelopp inte får ske förrän beslutet om konkurs har

vunnit laga kraft. Med anledning av vad advokatsamfundet har anfört om

utbetalning av pensionsfordringar m. m., har till detta fogats, att utbetalning

inte heller får ske förrän den betalningsgrundande fordringen har förfallit

till betalning. Fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt

17 kap. 6 a § HB får, genom den kapitalisering av fordringen som enligt lagrummet

skall äga rum, anses ha förfallit till betalning.

I den allmänna motiveringen har jag behandlat ett tillämpningsproblem

som aktualiseras när arbetstagaren på grund av lön från annat arbete under

uppsägningstiden måste vidkännas avdrag på sin utdelning i konkursen och

på den utbetalning enligt garantin som han är berättigad till (4.2). I förevarande

sammanhang har jag anledning att behandla ett tillämpningsproblem

som föranleds av att konkursboet efter uppsägning av arbetstagaren

anlitar denne för arbete åt konkursboet under uppsägningstiden. Enligt

advokatsamfundet får arbetstagaren i de fall av denna typ som förekommer

ut lön i form av förskottslyftning enligt 143 § KL allteftersom arbete

utförs. Jag anser att man bör knyta an garantisystemet till denna

ordning. Enligt 3 § andra stycket förslaget till garantilag skall belopp

som arbetstagaren får av konkursförvaltaren i form av förskottslyftning

avräknas från hans utbetalning enligt garantin. Dessutom föreslås i första

stycket andra punkten i förevarande paragraf, att garantibelopp som avser

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

fordran på lön för uppsägningstid får betalas ut efter hand under det uppsägningstiden

löper. Bestämmelsen förutsätter liksom nyssnämnda föreskrift

om avräkning i 3 § andra stycket vissa kompletterande föreskrifter om

utbetalning av garantibelopp och om samverkan mellan konkursförvaltaren

och utbetalningsmyndigheten. Olika lösningar av de här aktuella frågorna

kan övervägas. Den lämpligaste synes vara att konkursförvaltaren utfäster

förskottsbetalning av ersättning för hela den tid som arbete utförs och alltså

undantar motsvarande ersättning från utbetalning enligt garantin. Skulle del

senare visa sig att konkursboets tillgångar inte förslår till att infria utfästelsen

får förvaltaren göra anmälan därom och på så sätt åstadkomma

garantiutbetalning. De erforderliga föreskrifterna kan meddelas i administrativ

ordning.

I paragrafens första stycke bär tagits upp även den kvittningsbestämmelse

som har behandlats redan i den allmänna motiveringen (4.2). I underrättelse

som avses i 5 § (ev. även 7 § andra stycket) bör utbetalningsmyndigheten

underrättas om att konkursboet åberopar motfordran och om hur

stor del av fordringen som får kvittas enligt lag. Om konkursförvaltaren sedan

efter närmare utredning avstår från att, helt eller delvis, åberopa motfordringen

eller om förlikning träffas mellan löneborgenär och konkursförvaltare

angående denna, får förvaltaren göra anmälan så att utbelalningsmyndigheten

får vetskap om de belopp som därigenom blir betalningsgrundande.

Föreskrifter härom kan tas upp bland tillämpningsbestämmelserna.

I överensstämmelse med promemorieförslaget innehåller andra stycket

föreskriften, att staten inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären

i fråga om utbetalt garantibelopp. I några remissyttranden har satts i fråga

om staten därvid bör ha samma förmånsrätt som arbetstagaren, om arbetstagaren

på grund av maximiregeln eller av annat skäl har kvar någon del av

sin fordran. Enligt min mening bör i det inbördes förhållandet staten ha förmånsrätt

framför arbetstagaren. Jag föreslår i överensstämmelse härmed

komplettering av andra stycket med bestämmelsen att utdelning i konkursen

för arbetstagarens fordringar som avses i 2 § tillfaller staten intill utbetalt

garantibelopp.

Den syn som jag här har anlagt på den ställning staten intar sedan garantibelopp

har betalats ut blir av betydelse även i olika kvittningssituationer.

Staten bör sålunda kunna åberopa arbetstagarens beneficium mot

olika kvittningsanspråk (jfr 4 § lagen om arbetsgivares kvittningsrätt).

Å andra sidan får staten vidkännas avdrag för belopp som skulle ha kunnat

kvittas om utdelningen hade utgått till arbetstagaren själv. Har staten infriat

arbetstagarens lönefordran kan det alltså inträffa, att staten därefter

på grund av kvittning inte får utdelning i konkursen för hela det utbetalade

beloppet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

9 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § i promemorieförslaget, är utformad efter

mönster av 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Promemorieförslaget

avviker från sistnämnda lagrum bl. a. i så måtto att det utelämnar regeln

att även den, som uppburit ersättning vartill han inte har varit berättigad

och som skäligen bort inse detta, skall återbetala beloppet. På förslag av en

hovrätt har ifrågavarande regel nu tillförts paragrafen.

Särskilt straffansvar för den som obehörigen tillskansar sig eller annan

utbetalning av garantibelopp torde inte behövas utöver vad som följer av

brottsbalken.

10 §

Paragrafen motsvarar 10 § i promemorieförslaget. Den har med anledning

av vissa påpekanden från lagberedningen överarbetats i formellt avseende.

Någon ändring i sak är därvid inte åsyftad.

I paragrafen har som huvudregel föreskrivits att förvärvare av betalningsgrundande

fordran inte har rätt till garantibelopp. Undantaget från föreskriften,

som innebär rätt att efter konkursbeslutet i vissa fall överlåta

anspråket på betalning enligt lönegarantin, har i jämförelse med promemorieförslaget

vidgats att avse överlåtelse även till fond som förvaltas gemensamt

av överlåtarens arbetstagarorganisation och arbetsgivarorganisation

(se härom under 4.3). Det kan påpekas att arbetstagaren egentligen inte före

konkursbeslutet har någon betalningsrätt att förfoga över (jfr 1 § förslaget

till garantilag). Behov har emellertid ansetts föreligga av att tydligt ange

efter vilken tidpunkt överlåtelse kan äga rum.

Garantibeloppen skall i den mån de ersätter löne- och pensionsfordringar

behandlas som sådana fordringar. I överensstämmelse härmed har i det

överarbetade förslaget föreskrivits, att betalning av garantibelopp sker för

arbetsgivarens räkning (4 § i lagförslaget). Någon uttrycklig bestämmelse

om införsel eller löneutmätning i garantibelopp behövs därför inte (jfr 10 §

första stycket i promemorieförslaget). Att det generella förbudet mot överlåtelse

av anspråk på betalning enligt garantin hindrar annan utmätning

än sådan som sker i enlighet med 67 a—67 d §§ utsökningslagen framgår

av 66 § samma lag.

Utmätning eller införsel kan avse endast löne- eller pensionsfordran.

Konkursansökningskostnad eller annan kostnad som avses i 2 § andra

stycket och vilken innestår hos den centrala myndigheten kan inte utmätas

eller tas i anspråk genom införsel.

11 §

Paragrafen motsvarar 12 § första stycket i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. I promemorian uttalas att en kronofogdemyn
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

dighet vid sin prövning av ett anspråk kan finna att detta inte kan godkännas

för utbetalning enligt lönegarantin. Myndigheten bör i sådant fall förklara

att fordringen inte är betalningsgrundande. Myndighetens ställningstagande

kan bero på att det enligt myndighetens mening över huvud taget

inte finns någon fordran eller att, om en fordran finns, den inte har förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § HB. I de förstnämnda fallen torde det merendels

vara fråga om en bedömning av de faktiska förhållandena, t. ex. om arbetstagaren

enligt ingånget avtal har utfört visst arbete eller om lön eller annan

ersättning redan har presterats av arbetsgivaren. Beträffande de sistnämnda

fallen har bedömningen utpräglat juridisk karaktär. Frågan kan t. ex. gälla

om en företagsledare eller annan över huvud taget skall ha betalningsrätt

eller förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs.

I promemorian framhålls att man har att välja mellan två tänkbara alternativ

beträffande frågan hur kronofogdemyndighetens beslut skall kunna

angripas av en arbetstagare som anser beslutet felaktigt. Det ena är att tillåta

klagan över beslutet i den ordning som är gängse beträffande exekutiva beslut,

alltså klagan via överexekutor till hovrätt och högsta domstolen. Klagorätten

kan därvid begränsas till en, eventuellt två, överinstanser. Enligt det

andra alternativet får klagan inte föras. Arbetstagaren hänvisas i stället till

att via rättegång mot arbetsgivaren påkalla utbetalning av lönegarantin. För

alternativet med en exekutiv besvärsordning talar enligt vad som vidare

sägs i promemorian främst arbetstagarnas behov av att snabbt få juridiskt

svårbedömda fall överprövade. De fall som åsyftas är när det är tveksamt

om en fordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB och därför är betalningsgrundande.

Eftersom överprövningen i huvudsak måste få skriftlig karaktär

lämpar sig den exekutiva besvärsordningen särskilt väl för dessa fall. De fall

åter när det enligt kronofogdemyndighetens mening inte är utrett att en

fordran verkligen existerar passar naturligtvis mindre bra för en skriftlig

process. Dessa fall torde emellertid inte bli så många. Med hjälp av sin fackliga

organisation bör arbetstagaren i regel kunna styrka sin fordran hos

kronofogdemyndigheten. Det kan här erinras om att kronofogdemyndigheten

skall kunna grunda sin bedömning på ett mycket heterogent utredningsmaterial.

Alternativet med att hänvisa arbetstagaren att via rättegång mot arbetsgivaren

påkalla utbetalning av lönegarantin är förenat med påtagliga nackdelar.

Arbetstagarens talan måste gå ut på att få fastställt att hans fordran,

om medel hade funnits tillgängliga, skulle ha varit berättigad till utdelning

enligt 17 kap. 4 § HB i arbetsgivarens konkurs. En sådan fastställelsetalan

lär inte kunna föras vid domstol. Den fråga varom fastställelsetalan kan

föras är om lönefordringen består och vilken tid den avser. Avgörandet huruvida

en sålunda konstaterad fordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB

kommer alltså under alla förhållanden att få prövas av kronofogdemyndighet.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

91

I promemorian anses på grund av det anförda övervägande skäl tala för

alternativet med en exekutiv besvärsordning. I överensstämmelse härmed

föreslås att kronofogdemyndighetens beslut skall delges arbetstagaren, som

får föra talan mot beslutet hos överexekutor genom besvär. För sådan talan

skall bestämmelserna i UL om klagan över utmätning ha motsvarande tilllämpning.

Detta innebär bl. a. att talan skall föras inom tre veckor från det

arbetstagaren fick del av beslutet.

Vidare sägs hänvisningen få till följd att talan över överexekutors utslag

får fullföljas till hovrätt och över dess utslag till högsta domstolen enligt

vad därom föreskrivs ill kap. UL. Med hänsyn till att denna prövning avser

endast rätten till betalning av allmänna medel och inte själva fordringens

existens eller belopp anses det emellertid inte påkallat att frågan kan föras

upp ända till högsta instans. Därför föreslås att talan inte skall kunna föras

mot hovrätts beslut.

Om överinstansen förklarar fordringen betalningsgrundande skall det

åligga kronofogdemyndigheten att för utbetalning enligt garantin lämna

myndighet som avses i 4 § underrättelse härom. Föreskrift härom har tagits

upp i paragrafen.

Avslutningsvis sägs i promemorian att, om kronofogdemyndighet har lämnat

underrättelse att utbetalning enligt lönegarantin får ske till viss arbetstagare,

detta kan ha negativ innebörd för annan arbetstagare. Denne kan

nämligen hos kronofogdemyndigheten ha gjort gällande att han är rätt innehavare

av fordringen. För detta fall behövs inte någon rätt till fullföljd mot

kronofogdemyndighetens beslut. Det står alltid den »förlorande» arbetstagaren

fritt att göra sin rätt gällande genom talan mot den »vinnande» om

lönebeloppet.

Remissyttrandena. Den föreslagna ordningen för överprövning av kronofogdemyndighets

beslut att viss fordran inte är betalningsgrundande har

ägnats stor uppmärksamhet. De flesta remissinstanser som behandlar förslaget

är i huvudsak positivt inställda. Endast ett fåtal remissinstanser intar

en avvisande ståndpunkt till förslaget.

Hovrätten för Västra Sverige godtar förslaget att besvär mot kronofogdemyndighetens

beslut skall föras hos överexekutor samt att — av hänsyn till

vikten av en snabb process — talan inte får föras mot hovrätts beslut. Hovrätten

vitsordar emellertid påståendet i promemorian att bedömningen av

fordringens existens lämpar sig mindre väl för en skriftlig process. Hovrätten

framkastar därför tanken på ett hänvisningsförfarande motsvarande

69 § UL med en snabb domstolsprocedur av samma typ som anmärkningsprocessen.

EON finner att olika skäl kan anföras mot den föreslagna ordningen men

anser att denna trots detta kan godtas i avvaktan på resultatet av lagberedningens

pågående reform av utsökningsrätten. Nämnden avstyrker emellertid

förslaget alt talerätten upphör efter hovrättens beslut.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner att kronofogdemyndigheten i Lunds

distrikt i sitt yttrande har ifrågasatt huruvida inte kronofogdemyndigheten

skulle få hänskjuta tvistefrågor beträffande lönefordringar till rätten. Med

hänsyn till att prövningen endast gäller om det föreligger en rätt till betalning

av lönegarantin anser länsstyrelsen emellertid att den i promemorian

föreslagna ordningen är till fyllest.

Inte heller SALF eller TCO har något att erinra mot förslaget. Organisationerna

utgår emellertid från att arbetsdomstolen i vanlig ordning blir

forum, när tvistefrågan är kollektivavtalsreglerad.

Lagberedningen vill inte godta förslaget. Beredningen anser att, om kronofogdemyndigheten

inte kan påkalla utbetalning av garantibelopp, förhållandet

bör anmälas till konkursdomaren som föranstaltar om att rätten — efter

kallelse till berörda borgenärer och statens representant — håller förberedelse

och förhandling. Målet bör handläggas i samma ordning som enligt

211 § KL gäller för mål som avses i 109 § KL. Arbetstagarens rätt till

betalning av staten kan ha stor betydelse för honom. Det är enligt beredningen

angeläget att målet i första instans prövas av domstol som kan

uppta även muntlig bevisning. Enligt det remitterade förslaget skulle målet

först i andra instans prövas av domstol (hovrätten). Med den säl!

ning som den administrativa prövningen innebär torde det inte vara förenat

med några praktiska olägenheter att betalningsanspråken prövas av

rätten. Med denna ordning saknas också anledning föreskriva, att talan

ej får fullföljas mot hovrättens beslut. Beredningen understryker i sammanhanget

att avgöranden varom här är fråga avser att ge underlag för

arbetstagarens rätt till betalning av staten enligt den föreslagna lagen. Avgörandet

blir — liksom i vanlig bevakningsprocess -— inte res judicata mot

arbetsgivaren/gäldenären utanför konkursen.

Advokatsamfundet har den bestämda uppfattningen att förslaget inte är

lämpligt. Samfundet medger att förslaget i och för sig ger ett förhållandevis

snabbt förfarande, varigenom den tvistiga frågan på ett relativt enkelt sätt

blir avgjord. Emellertid måste enligt samfundets mening detta förfarande

i fattigkonkurserna jämföras med vad som inträffar beträffande lönebevakningar

i tillgångskonkurser, och det finns inte skäl att göra avsteg från

kravet på ordentlig utredning, goda möjligheter till bevisning samt garantier

för materiellt riktiga avgöranden endast därför att lönefordringen har aktualiserats

på grund av lönegarantin i en fattigkonkurs. En lämpligare ordning

än den föreslagna skulle enligt samfundets mening vara att man bestämde

att i fattigkonkurs anmäld lönefordran som inte godtas skall hänskjutas till

behandling av domstol i samma ordning som gäller för tvistiga fordringar i

tillgångskonkurser. Om en sådan ordning genomförs, torde det vara ändamålsenligt

att söka ordna förfarandet så att partsställningen blev löntagaren,

å ena sidan, samt gode mannen, å andra sidan.

Departementschefen. Kronofogdemyndighetens prövning av löneford
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ringar med anledning av fattigkonkurs torde i det stora flertalet fall inte behöva

vålla några problem. Den av myndigheten införskaffade utredningen

bör sålunda i allmänhet kunna ligga till grund för framställningar om utbetalning

av garantibelopp. Det måste emellertid förutsättas att kronofogdemyndigheten

i enstaka fall kan finna att uppgivna löneanspråk inte kan god

kännas för utbetalning enligt lönegarantin. Det kan t. ex. gälla fall i vilka utredningen

inte i tillräcklig utsträckning ger belägg för att lönefordringen

existerar. Kronofogdemyndigheten kan i ett sådant fall kanske t. o. m. ha

anledning att tro att försök till missbruk av garantin föreligger.

Som en följd av det anförda måste kronofogdemyndighet ha möjlighet

att i särskilt beslut förklara, att en fordran inte är betalningsgrundande. Ett

sådant beslut måste uppenbarligen kunna angripas av arbetstagaren eller,

om fordringen har överlåtits till hans fackliga organisation, av denna. Den

fråga som då uppkommer är att finna den lämpligaste formen för överprövning

av beslutet. Frågan är så till vida besvärlig som kronofogdemyndighetens

beslut kan grunda sig på olika omständigheter. Beslutet kan bero på

antingen att utredningen inte stöder antagandet om fordringens existens el

ler också att fordringen inte är förenad med sådan förmånsrätt som gör den

betalningsgrundande. I det förra fallet kan, särskilt om arbetsgivaren bestrider

påståendet om en fordran, utredningen behöva tillföras faktiska uppgifter.

I det senare fallet är det i allmänhet fråga om en rättslig bedömning av

ett faktiskt utredningsmaterial.

Promemorieförslaget innebär att arbetstagaren får föra talan mot kronofogdemyndighetens

beslut genom besvär. Förfarandet har knutits an till

den exekutiva besvärsordningen. Remissopinionen är i huvudsak välvillig

till förslaget. Några remissinstanser — lagberedningen och advokatsamfundet

— hävdar emellertid att de tveksamma fallen bör underställas domstol

för avgörande. I målet hos domstolen skulle partsförhållandet vara arbetstagaren,

å ena, och staten, å andra sidan. Domstolens avgörande skulle kunna

överklagas i vanlig ordning.

Om detta förslag vill jag allmänt säga, att jag anser att det är för vidlyftigt.

Det innebär att man tillskapar en betungande obligatorisk ordning för

prövning av de tveksamma fallen. Dessutom är det från principiell synpunkt

föga tilltalande att en process om fordringens existens eller storlek förs

mellan arbetstagaren och staten när den rätteligen borde föras mellan arbetstagaren

och arbetsgivaren.

Vid mina överväganden har jag i stället tagit fasta på ett uppslag från en

hovrätt, nämligen att skapa en ordning med hänvisning till frivillig domstolsprövning

efter mönster av 69 § ÖL. Jag tror emellertid inte att en sådan

ordning behövs annat än för sådana fall i vilka arbetsgivaren, helt eller delvis,

bestrider arbetstagarens påstående om fordringens existens och utredningen

inte ger belägg för påståendet. Det är framför allt i dessa fall som

behov av processuell prövning föreligger. I dessa fall bör det inte heller möta

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

hinder att tvinga arbetsgivaren in i en process som i realiteten gäller frågan

om utbetalning av garantibelopp. I sammanhanget vill jag påpeka att, om

en arbetsgivare tillhör en arbetsgivarorganisation, denna i allmänhet torde

svara för uppkommande rättegångskostnader.

Om arbetsgivaren däremot vid kronofogdemyndighetens prövning medger

en skuld till arbetstagaren är läget ett annat. Trots medgivandet kan kronofogdemyndigheten

vara tveksam om huruvida ett fordringsförhållande verkligen

föreligger. Det är emellertid föga mening med alt hänvisa fall av detta

slag till domstolsprövning. Domstolen skulle sålunda, eftersom parterna

förfogar över processföremalet, bifalla arbetstagarens talan redan på grund

av arbetsgivarens medgivande. Hänvisning bör inte heller ske om kronofogdemyndigheten

anser att arbetstagarens fordran saknar den föreskrivna

förmånsrätten eller av annat skäl inte är betalningsgrundande. De fall som

inte hänvisas till frivillig domstolsprövning bör få överprövas i överensstämmelse

med promemorieförslaget.

På grund av det anförda föreskrivs i paragrafens första stycke att, om,

kronofogdemyndigheten inte mot arbetsgivarens bestridande finner att arbetstagaren

har en fordran hos arbetsgivaren, myndigheten skall hänvisa arbetstagaren

att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren, vid äventyr

att arbetstagaren förlorar sin rält till betalning enligt garantin. Härtill har

fogats att, om det inte framgår av utredningen att arbetstagarens fordran

uppgår till det belopp denne påstår, det sagda skall ha motsvarande tilllämpning

beträffande överskjutande del.

Om arbetstagaren vill utnyttja möjligheten att processa mot arbetsgivaren,

skall han väcka talan vid arbetsdomstolen, när den fråga tvisten gäller är

kollektivavtalsreglerad, och i annat fall vid allmän domstol. Arbetstagarens

yrkande skall avse att få fastställt fordringens existens och storlek och vilken

tid fordringen avser. Får arbetstagaren bifall till sin talan, skall han hos

kronofogdemyndigheten uppvisa lagakraftvunnen dom. Myndigheten får

därefter på vanligt sätt pröva om fordringen utgår med sådan förmånsrätt

som är betalningsgrundande. Prövningen torde i regel kunna ske på det utredningsmaterial

som är återgivet i domen.

I andra stycket föreskrivs att, om kronofogdemyndigheten av annat skäl

än som avses i första stycket finner att arbetstagarens fordran inte är betalningsgrundande,

arbetstagaren får föra talan mot beslutet genom besvär.

I överstämmelse med promemorieförslaget bär till denna föreskrift fogats att

förfarandet vid besvär över utmätning därvid skall ha motsvarande tillämpning

samt att talan inte får föras mot hovrätts beslut. Beträffande utmätning

är i 77 § 2 mom. UL föreskrivet, att utmätningsmannen under vissa förutsättningar

får föranstalta om rättelse. Enligt min mening behövs inte någon

härtill motsvarande möjlighet för kronofogdemyndighet att själv ändra beslut

att en fordran inte är betalningsgrundande.

Promemorieförslaget innehåller, utöver vad jag redan har återgivit, att

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

95

underrättelse om kronofogdemyndighets avslagsbeslut skall delges arbetstagaren

samt att, om arbetstagarens fordran efter besvär har förklarats vara

betalningsgrundande, det åligger kronofogdemyndigheten att lämna underrättelse

därom till utbetalningsmyndigheten. Ifrågavarande bestämmelser

hör enligt min mening hemma bland tillämpningsföreskrifterna. Även i

övrigt kan förevarande paragraf behöva kompletteras med tillämpningsföreskrifter.

De härmed sammanhängande frågorna torde få övervägas i samband

med den administrativa regleringen.

Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Med hänsyn till de sociala skäl som ligger bakom den nya lagen bör denna

vid ikraftträdandet snabbt få så stor effekt som möjligt. Det är emellertid

knappast möjligt att låta den få retroaktivitet, dvs. bli tillämplig på de vid

ikraftträdandet pågående konkurserna. En sådan regel skulle bli svår att

tillämpa. Retroaktiviteten skulle beträffande förvaltarkonkurser gälla endast

om arbetstagaren inte vid ikraftträdandet redan hade lyft utdelning.

Många gånger skulle staten i ett mycket sent skede av en konkurs få betala

enligt garantin och överta lönefordringar utan att bli i tillfälle att delta i

konkursförfarandet. I äldre fattigkonkurser skulle bouppteckningarna inte

utvisa om avgångsposter avser löne- eller pensionsskulder.

Man bör på grund av det anförda nöja sig med att tillämpa garantisystemet

endast på konkurser i vilka konkursbesluten meddelas efter lagens

ikraftträdande. En regel av detta slag behöver inte vålla tillämpningsproblem.

I enlighet med det anförda och i överensstämmelse med promemorieförslaget

har upptagits den övergångsbestämmelsen, att lagen inte skall tilllämpas

på fordran i konkurs i vilken beslut om egendomsavträde har meddelats

före den 1 januari 1971. Jag vill tillägga att övergångsbestämmelsen

har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

5.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Departementspromemorian. I promemorian uttalas att systemet med lönegaranti

har nära samband med konkurslagstiftningen. I fråga om förvaltarkonkurser

grundar sig garantisystemet helt på bevaknings- och anmärkningsproceduren.

Det är därför enkelt att anknyta till KL:s bestämmelser

härom. För fattigkonkursernas del kräver garantisystemet att man konstruerar

en ordning för prövning av ersättningsbara fordringar. Det kunde

enligt vad som vidare uttalas i promemorian synas naturligt att i det sammanhanget

ändra KL:s bestämmelser om fattigkonkurs så, att de helt harmonierar

med den åsyftade ordningen. Emellertid gör lagberedningen f. n.

en översyn av konkurslagstiftningen. I avvaktan på resultatet av översynen

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

finns inte anledning att nu föreslå annan ändring i KL än den som oundgängligen

behövs för att garantisystemet skall fungera. Vad som åsyftas är

en föreskrift att bouppteckningen i fattigkonkurs skall innehålla uppgift om

någon skuld avser lön eller pension. Uppgift i detta hänseende behövs som

underlag för utredning om eventuella ersättningsbara fordringar. Det är

emellertid inte en ovillkorlig förutsättning för utbetalning av lönegarantin,

att uppgift om löne- eller pensionsskulder verkligen finns i bouppteckningen.

På grund av förbiseende kan uppgift sålunda kanske någon gång komma

att saknas trots att sådan skuld föreligger. I så fall får arbetstagaren sjäh

göra kronofogdemyndigheten uppmärksam på sin fordran hos konkursgäldenären,

om myndigheten inte på annat sätt får kännedom om fordringen.

Beträffande övergångsbestämmelsen framhålls i promemorian att den är

utformad efter mönster av motsvarande övergångsbestämmelse till garantilagen.

Remissyttrandena. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefen. Jag har tagit upp promemorieförslaget utan någon

ändring.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

97

6. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Ggllensten

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Bilaga 1

(Departementspromemorians f ör fatt ning sför slag)

1) Förslag

till

Lag

om offentlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetstagares fordran hos någon som försatts i konkurs betalas av staten

enligt bestämmelserna i denna lag. Om finansieringen av denna garanti

föreskrives särskilt.

Med arbetstagare avses i denna lag även sådan anhörig till arbetstagare

som i anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos konkursgäldenären.

2 §

Betalning utgår för lönefordran eller pensionsfordran som i konkurs, vilken

handlägges enligt 19 § konkurslagen (1921: 225), har förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken eller i annan konkurs skulle ha haft sådan förmånsrätt.

Med lönefordran jämställes fordran på skadestånd som avses i

samma lagrum.

Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt

om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden

härför eller, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225),

för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.

3 §

Betalning utgår för den del av arbetstagarens sammanlagda betalningsgrundande

fordran i konkursen som motsvarar högst två gånger det vid

tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen

(1962: 381) om allmän försäkring.

4 §

Betalning utanordnas av myndighet som Konungen bestämmer. Myndigheten

verkställer skatteavdrag enligt uppbördsförordningen (1953:272)

samt avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning i lön.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 99

5 §

Konkursförvaltaren skall utan dröjsmål underrätta myndighet som avses

i 4 §, när arbetstagare i konkursen fått rätt till utdelning för fordran som är

betalningsgrundande enligt 2 §.

6 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning

antaga att fordran, som är betalningsgrundande enligt 2 §, kan göras

gällande mot gäldenären, skall konkursdomaren underrätta kronofogdemyndigheten

i den ort där gäldenären har sitt hemvist om konkursen. Sedan tid

för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, om konkursdomaren mottagit

anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att dessförinnan

lämnats underrättelse som avses i 5 §.

7 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 6 § att

skyndsamt pröva om någon fordran i konkursen är betalningsgrundande

enligt 2 §. Sådan fordran som blir känd sedan mer än ett år förflutit efter det

att konkursen avskrevs lämnas utan avseende.

Kronofogdemyndigheten skall underrätta den i 4 § avsedda myndigheten

om sådan fordran i konkurs som vid prövning enligt första stycket funnits

vara betalningsgrundande enligt 2 §.

8 §

Betalning utanordnas på grundval av underrättelse enligt 5 § eller 7 §

andra stycket. Utbetalning får ej ske, förrän beslutet om konkurs vunnit

laga kraft.

I fråga om fordringsbelopp som betalats enligt första stycket inträder

staten i arbetstagarens rätt mot konlcursgäldenären.

9 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning

enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, skall

återbetalning ske av vad som betalats för mycket. Föreligger särskilda skäl,

får återbetalningsskyldighet efterges helt eller delvis.

10 §

Fordran på betalning enligt denna lag som innestår hos myndighet som

avses i 4 § får ej utmätas. Utmätning av löne- eller pensionsbelopp får dock

ske enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Rätt till betalning enligt denna lag får överlåtas endast om överlåtelsen

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

sker efter dagen för konkursbeslutet och till arbetstagarorganisation, i vilken

arbetstagaren är medlem, eller till fond som förvaltas av organisationen.

11 §

Om bevakning, indrivning, avskrivning, ackord och eftergift av statens

fordran mot konkursgäldenären är särskilt föreskrivet.

12 §

Finner kronofogdemyndighet vid prövning enligt 7 § att viss fordran icke

är betalningsgrundande, skall underrättelse härom delges arbetstagaren.

Denne får föra talan mot beslutet hos överexekutor genom besvär. I fråga

om sådan talan har bestämmelserna i utsölcningslagen (1877:31 s. 1) om

klagan över utmätning motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får

dock talan icke föras.

Har fordran efter besvär förklarats vara betalningsgrundande, åligger det

kronofogdemyndigheten att lämna underrättelse därom enligt 7 § andra

stycket.

13 §

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej i fråga om

fordran i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda

dag.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

101

2) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

185

Finner konkursdomaren, -----

2) Konkursdomaren skall, där det

prövas erforderligt, förordna en god

man att taga vård om gäldenärens

bo. Har icke till konkursdomaren ingivits

av gäldenären under edsförpliktelse

underskriven förteckning

över hans tillgångar och skulder med

uppgift å varje borgenärs namn, boningsort

och postadress, så ock å de

böcker och andra handlingar, som

röra boet, skall god man alltid förordnas;

och åligge det i sådant fall

gode mannen att ofördröj ligen upprätta

och till konkursdomaren inkomma

med förteckning, som nyss

sagts. Vid bouppteckningsförrättningen

skall gäldenären vara tillstädes

och under edsförpliktelse redligen

uppgiva boet.

3) framgår ej---------

(Föreslagen lydelse)

§.*

--närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det

prövas erforderligt, förordna en god

man att taga vård om gäldenärens

bo. Har icke till konkursdomaren ingivits

av gäldenären under edsförpliklelse

underskriven förteckning

över hans tillgångar och skulder med

uppgifl på dels varje borgenärs namn

och postadress, dels i vad mån skuld

avser lön eller pension och dels de

böcker och andra handlingar, som

röra boet, skall god man alltid förordnas.

Det åligger i sådant fall gode

mannen att ofördröj ligen upprätta

och till konkursdomaren inkomma

med förteckning, som nyss sagts. Vid

bouppteckningsförrättningen skall

gäldenären vara tillstädes och under

edsförpliktelse redligen uppgiva

boet.

— sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej på konkurs,

i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

Senaste lydelse 1946:809.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3) Förslag

till

Förordning

om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivaravgift för finansiering av offentlig lönegaranti enligt lagen

(1970: 00) om offentlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantiavgift) erlägges

för varje år till staten enligt denna förordning. Lönegarantiavgift erlägges

dock icke av staten.

2 §

Arbetsgivare erlägger lönegarantiavgift med belopp som motsvarar en

femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren utgivit under året som

lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

3 §

Bestämmelserna i 2 § andra stycket samt 3 och 5 § § förordningen (1968:

419) om allmän arbetsgivaravgift äger motsvarande tillämpning i fråga om

lönegarantiavgift.

4 §

Lönegarantiavgifterna föres till en fond, som förvaltas enligt grunder som

Konungen fastställer.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

103

Bilaga 2

(De remitterade författningsfårslagen)

1) Förslag

till

Lag

om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs infrias av

staten enligt denna lag.

Vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare

som med anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos

konkursgäldenären.

2§

Betalning utgår för lönefordran som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §

liandelsbalken och för pensionsfordran som har förmånsrätt enligt 17 kap.

4 eller 6 a § samma balk. Med lönefordran jämställes fordran på skadestånd

som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken.

Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt

om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden

härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225),

för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.

Vad som utgjort arbetstagares fordran i en konkurs kan ej åberopas för

utbetalning enligt garantin med anledning av en senare konkurs, även om

fordringen icke har gjorts gällande i den första konkursen.

3 §

Betalning enligt 2 § utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst

ett belopp som motsvarar tre gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande

basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Får arbetstagaren på grund av medgivande enligt 143 § konkurslagen

(1921: 225) lyfta fordringsbelopp som avses i 2 §, avräknas detta från belopp

med vilket betalning annars skulle utgå.

4 §

Betalning sker för arbetsgivarens räkning och utanordnas av myndighet

som Konungen bestämmer. Myndigheten verkställer skatteavdrag enligt upp
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

bördsförordningen (1953:272) samt avdrag enligt beslut om införsel eller

utmätning i lön.

5 §

Konkursförvaltaren skall utan dröjsmål underrätta myndighet som avses

i 4 §, när arbetstagare i konkursen fått rätt till utdelning för fordran som

är betalningsgrundande.

6 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes

anledning antaga att fordran, som är betalningsgrundande, kan göras gällande

mot gäldenären, skall konkursdomaren genast underrätta kronofogdemyndigheten

i den ort som avses i 7 § första stycket samma lag om konkursen.

Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten

underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om

staten icke innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, om konkursdomaren mottagit

anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att underrättelse

som avses i 5 § lämnats dessförinnan.

7 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 6 § att

skyndsamt pröva om någon fordran i konkursen är betalningsgrundande.

Sådan fordran som blir känd sedan mer än ett år förflutit efter det att konkursen

avskrevs lämnas utan avseende.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 4 § avsedda

myndigheten om sådan fordran i konkurs som vid prövning enligt

första stycket funnits vara betalningsgrundande.

8 §

Utbetalning av garantibelopp får ej ske förrän beslutet om konkurs vunnit

laga kraft och ej heller förrän den betalningsgrundande fordringen har

förfallit till betalning. Garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid

får utbetalas efter hand under det uppsägningstiden löper. Åberopas

motfordran hos arbetstagaren, får garantibelopp som motsvarar sådan

del av motfordringen med vilken kvittning får ske enligt lagen (1970: 215)

om arbetsgivares kvittningsrätt betalas ut först om det utrönes att motfordringen

icke föreligger.

I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt

mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar

som avses i 2 § tillfaller staten intill detta belopp.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

9 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning

enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har

någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning

och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som betalats

för mycket. Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet

efterges helt eller delvis.

10 §

Förvärvare av betalningsgrundande fordran har rätt till garantibelopp enligt

denna lag endast om förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats

och förvärvaren är arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem

eller fond i vars förvaltning organisationen deltar.

11 §

Finner kronofogdemyndighet vid prövning enligt 7 § icke mot arbetsgivarens

bestridande att arbetstagaren har fordran hos arbetsgivaren, skall

myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot

arbetsgivaren, vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till betalning

enligt garantin. Framgår icke av utredningen att arbetstagarens fordran

uppgår till det belopp denne påstår, har vad som nu sagts motsvarande tilllämpning

beträffande överskjutande del.

Finner kronofogdemyndighet av annat skäl än som avses i första stycket

att arbetstagarens fordran icke är betalningsgrundande, får arbetstagaren

föra talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestämmelserna

i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över utmätning

av annan egendom än lön motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får

dock talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej på fordran

i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1976

2) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

185 S.i

Finner konkursdomaren, — —--

2) Konkursdomaren skall, där det

prövas erforderligt, förordna en god

man att taga vård om gäldenärens

bo. Har icke till konkursdomaren ingivits

av gäldenären under edsförpliktelse

underskriven förteckning

över lians tillgångar och skulder med

uppgift å varje borgenärs namn, boningsort

och postadress, så ock å de

böcker och andra handlingar, som

röra boet, skall god man alltid förordnas;

och åligge det i sådant fall

gode mannen att ofördröj ligen upprätta

och till konkursdomaren inkomma

med förteckning, som nyss

sagts. Vid bouppteckningsförättningen

skall gäldenären vara tillstädes

och under edsförpliktelse redligen

uppgiva boet.

3) Framgår ej—---------

— --närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det

prövas erforderligt, förordna en god

man att taga vård om gäldenärens

bo. Har icke till konkursdomaren ingivits

av gäldenären under edsförpliktelse

underskriven förteckning

över hans tillgångar och skulder med

uppgift om dels varje borgenärs

namn och postadress, dels i vad mån

skuld avser lön eller pension och dels

de böcker och andra handlingar, som

röra boet, skall god man alltid förordnas.

Det åligger i sådant fall gode

mannen att ofördröj ligen upprätta

och till konkursdomaren inkomma

med förteckning, som nyss sagts. Vid

bouppteckningsförrättningen skall

gäldenären vara tillstädes och under

edsförpliktelse redligen uppgiva

boet.

— sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande i fråga om konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats

före nämnda dag.

1 Senaste lydelse 1946:809.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

107

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 november 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9 oktober

1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets

utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag om statlig lönegaranti

vid konkurs och lag om ändring i konkurslagen (1921: 225).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

rådmannen Arne Wilhelmsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs

I lagrådets utlåtande den 15 juni 1970 över förslag till förmånsrättslag

(se prop. 1970 nr 142) berörde lagrådet frågan om löneprivilegiets omfattning

och löneborgenärernas förmånsrätt i förhållande till inteckningsborgenärernas.

Bland annat anmärktes att i vissa remissyttranden påyrkats

ändringar i dessa hänseenden och att departementschefen, under hänvisning

till förslag i det ämne som avses med förevarande remiss, förklarat sig ej

vara beredd att då föreslå några ändringar. Lagrådet ytlrade att förslaget

Lill förmånsrättslag i nämnda hänseenden sålunda vore att anse såsom ett

provisorium i avvaktan på lagstiftning om löneskydd vid konkurs samt alt,

då bestämmelserna därom kunde vara ägnade att påverka inteckningsborgenärernas

ställning, lagrådet förutsatte att hithörande spörsmål särskilt beaktades

i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

I remissyttranden över departementspromemorian angående offentlig lönegaranti

vid konkurs har från skilda håll ånyo framkommit yrkanden beträffande

förmånsrättsförhållandet mellan lönefordringar och fastighetsinteckningar

samt uttalats, att frågan härom kommit i ett nytt läge genom

den offentliga lönegarantin och borde lösas i detta sammanhang.

I remissprotokollet har departementschefen anmärkt att förslaget till förmånsrättslag

icke innebure något definitivt ställningstagande såvitt gällde

förhållandet mellan löneborgenärerna och inteckningsborgenärerna.

På grund av vad de föredragande departementscheferna sålunda anfört

vid remisserna till lagrådet av förslagen till förmånsrättslag och nu förevarande

lag utgår lagrådet från att ovan berörda förmånsrättsfrågor kom
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

mer att upptagas till fortsatt prövning. Det finnes enligt lagrådets meninganledning

befara att intörandet av lönegarantin kan medföra en viss ökning

av lönefordringarna i konkurser. En sådan utveckling skulle förstärka de

skäl som åberopats för att ändra förmånsrättsordningen. Lagrådet — som

saknar tillräckligt underlag för att bedöma hur en sådan ändring närmare

bör utformas — anser att lagstiftningsfrågan bör bringas till avgörande innan

den nya förmånsrättslagen träder i kraft den 1 januari 1972.

Det remitterade lagförslaget föranleder icke i sak någon erinran. I syfte att

göra lagen mera lättförstådd förordar lagrådet dels vissa ändringar i lagens

uppställning, dels jämkningar i avfattningen av vissa av bestämmelserna.

Grundläggande bestämmelser om förutsättningarna för betalning enligt

garantin och omfattningen av denna ges i 2 § första och andra styckena samt

3 § första stycket i förslaget. Dessa bestämmelser synes böra sammanföras

i en paragraf, 2 §.

Till de bestämmelser som berör själva förutsättningarna för betalning enligt

garantin hör vidare föreskrifterna i 2 § tredje stycket och 7 § första

stycket andra punkten om att garantibelopp icke erhålles vid ny konkurs

eller då fordran blir känd mer än ett år efter det konkurs avskrevs. Dessa

föreskrifter torde böra föras till 3 §. I anslutning härtill bör uttryckligen

angivas att, såsom är förslagets innebörd, för garantibetalning i förvaltarkonkurs

krävs att arbetstagarens fordran bevakats i konkursen. I 3 § kan

bibehållas den i 3 § andra stycket i förslaget upptagna regeln om avräkning

av förskottsbelopp.

De för uppfattningen av lagens innebörd viktiga bestämmelserna i 8 §

andra stycket om att staten inträder i arbetstagarens rätt torde böra framhävas

genom att de föres till en särskild paragraf som placeras bland lagens

inledande stadganden. De synes lämpligen kunna upptagas i 4 §.

1 5 § bör upptagas föreskrifterna i 4 § och 8 § första stycket om hur utbetalning

av garantibelopp verkställes och om vissa i samband med sådan utbetalning

uppkommande frågor.

Återstående regler i förslaget bör upptagas såsom 6—11 §§. Härvid synes

reglerna i It § i förslaget, vilka liksom 7 § däri berör kronofogdemyndighetens

prövning, böra placeras i anslutning till sistnämnda paragraf samt

regeln i 9 § förslaget om återbetalningsskyldighet upptagas som sista paragraf

i lagen. I enlighet härmed bör till 6 och 7 §§ föras reglerna i förslagets

5 och 6 §§, till 8 § reglerna i förslagets 7 § första stycket första punkten och

andra stycket, till 9 § reglerna i förslagets 11 §, till 10 § reglerna i förslagets

10 § och till 11 § reglerna i förslagets 9 §.

De särskilda paragraferna i det remitterade förslaget föranleder i övrigt

följande erinringar.

I 1 § synes det vara bättre att angiva att staten svarar för betalning av

fordran än att denna infrias av staten.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

109

Bestämmelsen i 2 § tredje stycket synes bli tydligare om den får innehålla

att, därest arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, betalning icke utgår

för fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkursen.

Bestämmelsen i 3 § andra stycket om förskottslyftning synes ha avseende

icke bara på beräkning av garantimaximum utan även på beräkning av garantibelopp

inom maximibeloppet. Detta bör tydligare framgå av lagtexten.

Med uttrycket i 4 § att betalning sker »för arbetsgivarens räkning» åsyftas

enligt departementschefen att undanröja varje tvivel om att arbetsgivaren

har samma skyldigheter — t. ex. att betala arbetsgivaravgifter — i fråga om

garantibelopp som beträffande av honom själv utbetald lön. Genom tillägget

blir det enligt departementschefen dessutom klart att utmätning eller införsel

i arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren gäller även hans rätt till betalning

för fordringen enligt garantin.

Emellertid ligger enligt lagrådets mening redan i den allmänna uppbyggnaden

och utformningen av den föreslagna lagstiftningen — enligt vilken

betalningar från det allmänna har karaktären av garantibetalningar med

återkravsrätt gentemot arbetsgivaren — att betalning av löne- och pensionsfordringar

i princip äger rum för arbetsgivarens räkning och sålunda i olika

hänseenden blir att bedöma såsom om denne själv gjort utbetalningen. Då

det uttryckliga angivandet av att betalningen sker »för arbetsgivarens räkning»

därför torde vara obehövligt och i sitt sammanhang kan framstå såsom

svårförståeligt och snarast ägnat att leda tankarna i annan riktning än som

avsetts, vill lagrådet förorda att de ifrågavarande orden får utgå. Såsom departementschefen

anfört torde i samband med den administrativa regleringen

i allt fall få övervägas ytterligare författningsbestämmelser bl. a. i de av

riksförsäkringsverket angivna avseendena.

Då i 5 § av förslaget användes orden »fått rätt till utdelning för fordran»

avses att fordringen i konkursen lämnats utan anmärkning eller, om anmärkning

framställts, blivit utdelningsgill genom förlikning eller dom. Bestämmelsen

synes bli tydligare om avfattningen jämkas i enlighet härmed.

De i 5 och 6 §§ begagnade uttrycken »betalningsgrundande» för i det sammanhang

vari de förekommer tanken till betalning från konkursboet och

torde böra jämkas.

I 7 § bör uttryckligen angivas att kronofogdemyndighetens prövningsskyldighet

inträder även när han på annat sätt än genom underrättelse enligt

6 § får kännedom om fordran som omfattas av garantin.

I 8 § stadgas bland annat att garantibelopp ej får betalas förrän den betalningsgrundande

fordringen har förfallit till betalning. Denna bestämmelse

kan naturligen inte gälla pensionsfordran som är förenad med förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 a § handelsbalken. Att i lagtexten göra undantag för

detta fall torde knappast vara erforderligt, särskilt som antalet fordringshavare

i denna grupp efter hand kommer att minska.

Stadgandet i 10 § synes böra inledas med orden »Överlåtes fordran» och

jämkas i enlighet därmed.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Såsom anförts vid 4 § torde redan på grund av den föreslagna lagstiftningens

allmänna uppbyggnad och utformning gälla att de garantibetalningar

som sker på grund av lagen bibehåller samma karaktär som om betalningarna

gjorts av arbetsgivaren. På sätt departementschefen anfört torde

väl det i 10 § upptagna förbudet mot överlåtelse av garantibelopp på grund

av stadgandet i 66 § utsökningslagen föranleda, att sådant belopp i princip

ej får utmätas. Att garantibelopp dock får göras till föremål för utmätning

och införsel till den del beloppet avser löne- eller pensionsfordran i enlighet

med reglerna för utmätning och införsel i lön som innestår hos arbetsgivaren,

torde med tillräcklig tydlighet framgå av det i 4 § föreslagna stadgandet om

att det åligger utbetalning smyndigheten att verkställa avdrag enligt beslut

om införsel eller utmätning i lön. Oavsett om bestämmelsen att utbetalning

sker för arbetsgivarens räkning, såsom lagrådet tidigare förordat, får utgå,

lärer någon uttrycklig bestämmelse om införsel eller löneutmätning i garantibelopp

vara obehövlig.

Bestämmelserna i 11 § synes vinna i tydlighet om det angives att första

stycket avser fall då arbetsgivare helt eller delvis bestrider lönefordran samt

andra stycket gäller »i annat fall». Med vissa jämkningar i övrigt kan paragrafen

förslagsvis få följande lydelse:

Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och framgår ej av

utredningen att fordringen föreligger, skall kronofogdemyndigheten hänvisa—■—-

— enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av fordringen,

har vad som nu sagts motsvarande tillämpning på den delen.

Finner kronofogdemyndigheten i annat fall än som avses i första stycket

att arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får arbetstagaren föra

talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestämmelserna

i utsökningslagen om klagan över utmätning i allmänhet motsvarande

tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke föras.

Till den föreslagna lydelsen må anmärkas att, om myndigheten godkänner

en del av en fordran som arbetsgivaren helt bestritt, första stycket i paragrafen

blir att tillämpa beträffande den icke godkända delen.

Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen skall lagen ej tillämpas på

fordran i konkurs i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före ikraftträdandet.

Såsom bestämmelsen utformats kan viss tvekan om dess innebörd

uppstå när det gäller fall som avses i 2 § tredje stycket i det remitterade

förslaget. I tydlighetens intresse bör bestämmelsen kompletteras så att

det av lagtexten klart framgår, att lagen ej är tillämplig beträffande fordran

som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om egendomavträde

meddelats före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

LIr protokollet:

Ingrid Hellström

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

in

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 6 november 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter på nytt fråga om statlig

lönegaranti vid konkurs och anför.

Lagrådets utlåtande

Lagrådet har den 3 november 1970 avgett utlåtande över de den 9 oktober

1970 till lagrådet remitterade förslagen till

1. lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225).

Lagrådet har inledningsvis behandlat frågan om förhållandet mellan förmånsrätten

för lönefordringar och fastighetsinteckningar. Vad lagrådet därvidlag

har anfört föranleder inte något uttalande från min sida.

Lagrådet har inte haft något i sak att erinra mot de remitterade författningsförslagen

men har förordat vissa formella ändringar i förslaget till lag

om statlig lönegaranti vid konkurs. Jag anser att ändringarna, som syftar

till att göra lagen mera lättförstådd, i allt väsentligt kan godtas. I ett hänseende

vill jag emellertid inte följa lagrådets ändringsförslag. Jag anser sålunda

att bestämmelserna i 8 § andra stycket om att staten inträder i arbetstagarens

rätt inte bör flyttas. Bestämmelsernas betydelse bör emellertid

markeras genom att de tas upp i en särskild paragraf. Jag har även i övrigt

ansett det vara lämpligt att dela upp vissa bestämmelser på flera paragrafer.

Utöver de ändringar som föranleds av lagrådets påpekanden bör vissa redaktionella

jämkningar göras i de remitterade förslagen.

Finansieringen av lönegarantin

I den tidigare omnämnde promemorian har de totala utbetalningarna enligt

lönegarantin beräknats till 15—20 milj. kr. per år. Den slutliga kostnaden,

dvs. utbetalade belopp med avdrag för vad som flyter in genom utdelningar

i förvaltarkonkurser, har beräknats utgöra 5—10 milj. kr. per år.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Eftersom utdelningar i konkurserna ofta kan antas ske först ganska lång

tid efter det garantibeloppen betalas ut, måste man emellertid för ett första

skede efter det garantisystemet börjar tillämpas räkna med att medel behöver

disponeras som motsvarar betydligt mer än den beräknade slutliga

kostnaden.

Som anförs i promemorian skall lönegarantin säkerställa arbetsgivares

betalningsförpliktelser i fråga om de fordringar som omfattas av garantin.

Med hänsyn härtill ansluter jag mig till promemorieförslaget att garantin

skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Vidare delar jag uppfattningen

i promemorian att det av praktiska skäl inte bör komma i fråga att sätta aviftsskyldigheten

eller avgiftens storlek i relation till konkursriskerna i skilda

branscher eller i fråga om individuella arbetsgivare. Även det förhållanet

att garantin kan ses som ett uttryck för ett solidariskt ansvar från arbetsgivarkollektivets

sida talar för en enhetlig avgift.

Lönegarantin innebär ett skydd för arbetstagare mot inkomstbortfall och

har däri ett sakligt nära samband med arbetslöshetsskyddet. Det är därför,

som anförs i propemorian, befogat i och för sig att knyta an finansieringen av

lönegarantin till en eventuell avgiftsfinansiering av arbetslöshetsskyddet.

Den sistnämnda frågan utreds f. n. av KSA-utredningen, som väntas lägga

fram sina förslag nästa år. Statsmakternas ställningstaganden till förslagen

kan inte beräknas föreligga förrän tidigast år 1972. Därvid bör också lönegarantins

finansiering övervägas.

För tiden till dess slutlig ställning sålunda kan tas i finansieringsfrågan

måste garantin alltså finansieras på annat sätt. Jag kan inte ansluta mig till

uppfattningen som har förts fram av flera remissinstanser att garantin tills

vidare bör finansieras över statsbudgeten. Utgångspunkten bör också i fråga

om den provisoriska finansieringen vara att den skall ske genom arbetsgivaravgifter.

Med denna utgångspunkt har i promemorian föreslagits att en

särskild lönegarantiavgift införs. Förslaget har tillstyrkts av några remissinstanser,

bl. a. LO, men det har också mött kritik. Kritiken tar huvudsakligen

sikte på den administration som en särskild tillfällig lönegarantiavgift

för med sig.

Som framhålls i promemorian utgår f. n. ingen arbetsgivaravgift för ändamål

som har samband med den nu föreslagna lönegarantin. Jag ansluter mig

därför till promemorieförslaget att en särskild lönegarantiavgift införs.

Efter samråd med chefen för socialdepartementet föreslår jag alt debitering

och uppbörd av lönegarantiavgiften tills vidare sker i anslutning till debitering

och uppbörd av arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen enligt lagen

om allmän försäkring. Den för lönegarantiavgiften nödvändiga administrationen

kan härvid utformas så, att man undgår åtskilliga olägenheter

som enligt remisskritiken skulle följa med promemorians förslag.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag

till dels lag om lönegarantiavgift, dels lag om ändring i förordningen

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 113

(1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,

m.m.

Enligt 1 § förslaget till lag om lönegarantiavgift erläggs för

varje år till staten arbetsgivaravgift för finansiering av den statliga lönegarantin

vid konkurs (lönegarantiavgift). I promemorian har föreslagits att

staten skall undantas från avgiftsskyldighet. Som skäl härför har anförts

att staten inte kan försättas i konkurs. Det gäller också kommuner och

landstingskommuner, men det finns enligt promemorian inte tekniska

möjligheter att på ett någorlunda enkelt sätt undanta även dem. Detta

ställningstagande har kritiserats vid remissbehandlingen. Jag har i det föregående

framhållit att avgiftsskyldigheten och avgiftens storlek inte bör sättas

i relation till konkursriskerna i fråga om bl.a. individuella arbetsgivare t

och att garantin kan ses som ett uttryck för ett solidariskt ansvar från arbetsgivar

kollektivets sida. Med hänsyn härtill förordar jag att även staten *

som arbetsgivare omfattas av avgiftsplikten.

I 2 § regleras avgiftsunderlaget och avgiftens storlek. Avgiftsunderlaget

har bestämts så, att det stämmer överens med underlaget för sjukförsäkringsavgiften.

Det innebär bl. a. att hänsyn vid avgiftsberäkningen inte tas

till arbetstagares lön eller annan avgiftsgrundande ersättning i vad den överstiger

7 V2 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om

allmän försäkring.

I fråga om avgiftens storlek räknar jag med ett medelsbehov för utbetalningar

under det första skedet av garantisystemets tillämpning på minst 15

milj. kr. per år. Ett avgiftsuttag på 0,02 % av avgiftsunderlaget för sjukförsäkringen

kan för år 1971 beräknas ge 16—17 milj. kr. Jag föreslår att lönegarantiavgiften

nu bestäms till detta procenttal av avgiftsunderlaget i avvaktan

på erfarenheter som kan läggas till grund för närmare preciseringar av

de årliga kostnaderna.

Enligt 1 § förordningen (1959: 555) angående redares avgifter i vissa fall

enligt lagen om allmän försäkring betalar redare arbetsgivaravgift till bl. a.

sjukförsäkringen efter en lägre procentsats än andra arbetsgivare i fråga om

vissa ombordanställda. Jag anser i likhet med vad som anförs i promemorian

att det inte finns skäl att i detta sammanhang behandla redare på annat

sätt än andra arbetsgivare. Någon särbestämmelse för redare har därför inte

förts in i förslaget till lag om lönegarantiavgift.

3 § bestämmer kretsen avgiftsskyldiga på sådant sätt att överensstämmelse

nås med vad som gäller för sjukförsäkringen. Enligt 4 § skall lönegarantiavgifterna

föras till en fond som förvaltas enligt grunder som Kungl. Maj :t

fastställer. Som föreslås i promemorian bör fonden lämpligen förvaltas av

statskontoret.

Enligt förslaget till lag om ändring i förordningen (1 959:

55 2) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen

om allmän försäkring, m. m. förs lönegarantiavgift in bland de av8

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

gifter för vilka förordningens bestämmelser gäller. Till sådana avgifter hör

f. n. bl.a. arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen. Ändringen innebär därför,

eftersom kretsen avgiftspliktiga och avgiftsunderlaget är desamma i fråga

om lönegarantiavgift som i fråga om arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen,

att beräkning, debitering och uppbörd av lönegarantiavgifter kan helt samordnas

med beräkning, debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till

sjukförsäkringen. Det gäller i fråga om både avgift som uppbärs av riksförsäkringsverket

och avgift som påförs i samband med slutlig skatt i enlighet

med vad som föreskrivs i uppbördsförordningen (1953: 272). Särredovisningen

av lönegarantiavgiften kan i huvudsak inskränkas till att en andel

av det sammanlagda avgiftsuttaget redovisas till den lönegarantifond som

anges i 4 § förslaget till lag om lönegarantiavgift.

Bestämmelserna i 1959 års förordning har inte tillämpning på arbetsgivaravgift

som staten har att erlägga i sin egenskap av arbetsgivare. I 32 §

förordningen föreskrivs att dylik avgift beräknas och redovisas enligt föreskrifter

som Kungl. Maj :t meddelar. Sådana föreskrifter har meddelats i

kungörelsen (1969:412) om uppbörd av vissa arbetsgivaravgifter från staten.

Vad där sägs om uppbörd m. m. av avgift till sjukförsäkringen bör ha

motsvarande tillämpning i fråga om lönegarantiavgift. Det ankommer på

Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser därom.

Lagen om lönegarantiavgift och lagen om ändring i förordningen (1959:

552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,

m. m. föreslås liksom lagen om statlig lönegaranti vid konkurs träda i kraft

den 1 januari 1971. Det innebär att preliminär lönegarantiavgift kan tas ut

redan under år 1971.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3) lag om lönegarantiavgift,

4) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 115

Innehåll

Propositionen........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

Förslag till

lag om statlig lönegaranti vid konkurs................................ 3

lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)............................ 6

lag om lönegarantiavgift............................................ 7

lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter

enligt lagen om allmän försäkring, m. m....................... 8

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1970 .......................... 10

1. Inledning......................................................... 10

2. Löneskyddet vid konkurs enligt gällande ordning ........................ 12

2.1 Fattigkonkurs.................................................. 12

2.2 Förvaltarkonkurs .............................................. 13

2.3 Förmånsrätten................................................. 14

2.3.1 Allmänt.................................................. 14

2.3.2 Löneprivilegiet............................................ 15

2.4 Arbetstagarorganisationernas service åt medlemmarna.............. 17

2.4.1 Allmänt om service ....................................... 17

2.4.2 Fonder för löneskydd...................................... 17

2.5 Statistiska uppgifter............................................ 19

2.5.1 Lönefordringar i konkurs enligt enkät........................ 19

2.5.2 Vissa andra statistiska uppgifter............................ 21

3. Departementspromemorian och remissyttrandena över den................. 23

3.1 Allmänna synpunkter .......................................... 23

3.1.1 Departementspromemorian ................................ 23

3.1.2 Remissyttrandena ........................................ 24

3.2 Lönegarantins omfattning....................................... 28

3.2.1 Departementspromemorian................................. 28

3.2.2 Remissyttrandena......................................... 31

3.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m..................... 36

3.3.1 Departementspromemorian................................. 36

3.3.2 Remissyttrandena......................................... 40

3.4 Finansieringen................................................. 42

3.4.1 Departementspromemorian................................. 42

3.4.2 Remissyttrandena......................................... 46

3.5 Administrationen............................................... 50

3.5.1 Departementspromemorian................................. 50

3.5.2 Remissyttrandena......................................... 54

4. Departementschefen................................................. 60

4.1 Allmänna synpunkter........................................... 60

4.2 Lönegarantins omfattning....................................... 63

4.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m.................... 68

4.4 Finansieringen................................................. 71

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

4.5 Administrationen............................................... 71

4.6 Upprättade författningsförslag................................... 74

5. De särskilda bestämmelserna......................................... 75

5.1 Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs................. 75

5.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225) ............. 95

6. Hemställan........................................................ 97

Bilaga 1 (Departementspromemorians författningsförslag) ................. 98

Bilaga 2 (De remitterade författningsförslagen) .......................... 103

Utdrag av lagrådsprotokoll den 3 november 1970 ........................... 107

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 november 1970 ........................ 111

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014444

Doktrin (2)

  1. Ulrik Hägge, Fordrans uppkomst vid offentligt ackord, 3 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion, SvJT 2011 s. 290, på s. 298 · Fritt tillgänglig
  2. Göran Millqvist, Konkursförvaltares skadeståndsansvar, SvJT 1991 s. 1, på s. 30 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1970:79 Utlåtande rörande dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, m.m., dels i anledning av propositionen väckta motione s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 1993:111 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. JT 2012/13 s. 659 s. 659 i texten · dokumentnivå
  2. SvJT 2011 s. 290 Ulrik Hägge, Fordrans uppkomst vid offentligt ackord, 3 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion s. 298 i texten
  3. JT 2002/03 s. 372 s. 388 i texten · dokumentnivå
  4. SvJT 1991 s. 1 Göran Millqvist, Konkursförvaltares skadeståndsansvar s. 30 i texten