Sök i Ratio Lex

Med förslag till sjöarbetstidslag

1970-02-06 · 99 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 99 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:29, Med förslag till sjöarbetstidslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1970

1

Nr 29

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till sjöarbetstidslag,

given Stockholms slott den 6 februari

1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden och lagrådets protokoll, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogat förslag till sjöarbetstidslag.

GUSTAF ADOLF

Bengt Norling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till sjöarbetstidslag. I princip genomförs

en arbetstidsminskning till 40 timmar i veckan. För att vaktsystemen på fartyg

inte skall brytas, bibehålls i huvudsak nuvarande regler om den ordinarie

arbetstiden för vaktindelad personal. Även för viss annan personal tillåts

längre arbetstid per vecka än 40 timmar. För dessa personalkategorier kommer

arbetstidsminskningen till uttryck genom fördjupat vederlag främst i

form av fritid i hamn.

Frågor om den ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet, om ordinarie

arbetstid på lör-, sön- och helgdagar och om övertidsersättning behandlas

inte längre i lagen utan överlämnas till arbetsmarknadens parter.

Den ordinarie arbetstiden för de ombordanställda begränsas inte bara per

vecka eller längre period utan även, liksom f. n., för varje dygn eller för

två dygn i följd. Vidare minskas möjligheterna till totaluttag av arbetstid

under 24 timmar i följd. En regel införs om sammanhängande tid för vila.

Lagens tillämpningsområde ökas bl. a. genom att nuvarande undantag för

de minsta fartygen slopas. Friheten för arbetsmarknadens parter att genom

kollektivavtal göra avsteg från lagens regler vidgas därigenom att parterna

kan bestämma att lagen inte alls skall tillämpas i vissa fall.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Arbetstidsminskningen genomförs i etapper. Tiderna för ordinarie arbete

resp. vederlagsberäkning blir per vecka 41 1/2 timmar under år 1971, 41

timmar under år 1972 och 40 timmar fr. o. m. år 1973. Motsvarande minskningar

sker för vederlagsberäkning per tvåveckorsperiod.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1970

3

Förslag

till

sjöarbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 §, tillämpning på

skeppstjänst.

Med skeppstjänst förstås i denna lag arbete som person, vilken är anställd

på svenskt fartyg, för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans

uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe.

2 §

Från lagens tillämpning undantages skeppstjänst som utföres av

befälhavare, om utom denne minst tre personer är anställda på fartyget,

maskinchef, om hans skeppstjänst ej är indelad i vakter,

främste styrman, om hans skeppstjänst ej är indelad i vakter,

föreståndare för ekonomiavdelning, om utom denne minst sex personer är

anställda inom avdelningen,

läkare,

musiker,

den som är anställd uteslutande för att meddela undervisning,

medlem av redarens familj, om fartygets bruttodräktighet understiger 500

registerton.

Från lagens tillämpning undantages även skeppstjänst på

fiskefartyg när det användes som sådant och fartyg som användes till

verksamhet omedelbart förbunden med fiske,

räddningsfartyg när det användes som sådant,

lustfartyg.

Ytterligare undantag från lagens tillämpning får göras genom kollektivavtal,

som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, vilken

är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936:506) om föreningsoch

förhandlingsrätt.

Konungen får förordna, att denna lag ej skall gälla på staten tillhörigt fartyg.

Om synnerliga skäl föreligger, får Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer även i övrigt medge undantag från tillämpningen av lagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

3 §

I denna lag förstås med

sjöman: den som utför skeppstjänst för vilken lagen gäller,

ekonomipersonal: personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas

förplägning eller uppassning, för andra sysslor som har samband

med sådant arbete eller för expeditionsgöromål eller''annan liknande tjänstgöring,

dagman: sjöman vars skeppstjänst ej är indelad i vakter och som ej tillhör

radio- eller ekonomipersonalen,

passagerarfartyg: fartyg som har passagerarfartygscertifikat,

dygn: tiden från klockan 0 till klockan 24,

vecka: en fast period av sju på varandra följande dygn,

oavbruten gång: färdsätt som kännetecknas av att fartyget ej anlöper

hamn eller annars kommer i beröring med land under längre tid än 2 timmar

vid något tillfälle,

lokalfart: resa till eller från svensk hamn med fartyg, vars bruttodräktighet

understiger 500 registerton, vilken under vanliga förhållanden ej kräver

mer än 12 timmars oavbruten gång,

närfart: fart, dock ej lokalfart, inom Sveriges sjöterritorium eller annars

i Östersjön eller med denna i sjöfartsförbindelse varande farvatten innanför

linjen Trondheimsfjorden—Shetlands nordpynt, därifrån västerut till 11°

västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48°

nordlig latitud och därifrån österut längs denna latitud till Brest,

oceanfart: fart bortom den för närfart angivna linjen.

Fartyg anses under resa hela tiden användas i den vidsträcktaste fart som

resan omfattar. Hänsyn tages dock ej till sådan oförutsedd utsträckning av

resan som föranledes av storm, sjöskada eller annan nödsituation.

Förordnande enligt 1 kap. 10 § tredje stycket lagen (1965: 719) om säkerheten

på fartyg gäller även vid tillämpningen av sjöarbetstidslagen i den

mån förordnandet har betydelse för tillämpningen.

Vid beräkning av arbetstid undantages, utom i fall som avses i 8 §, dels

måltidsrast, dels annat uppehåll i skeppstjänsten, om sjömannen enligt förmans

besked får avlägsna sig från arbetsplatsen under uppehållet och detta

varar minst 1 timme.

Ordinarie arbetstid i ocean- och närfart

4 §

I ocean- och närfart får den ordinarie arbetstiden för dagman uppgå till

högst 8 timmar om dygnet och 40 timmar i veckan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 29 år 1970

5

5 §

För vaktindelad sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen och för sjöman

som tillhör radiopersonalen får den ordinarie arbetstiden i ocean- och

närfart uppgå till högst 8 timmar om dygnet, om ej annat följer av 6 §. Under

fartygets uppehåll i hamn får den ordinarie arbetstiden ej heller överstiga

40 timmar i veckan. Vid tillämpning av andra punkten medräknas ej

dygn under vilket fartyget går från eller kommer till hamn.

6 §

På fartyg, vars bruttodräktighet understiger 500 registerton, får i närfart

den ordinarie arbetstiden för sjöman som avses i 5 § uppgå till högst 24

timmar under två dygn i följd när fartyget är till sjöss.

Under dygn då fartyget går från eller kommer till hamn får den ordinarie

arbetstiden uppgå till högst 8 timmar, om fartyget ligger i hamn minst halva

dygnet. Är fartyget till sjöss eller annars under gång större delen av sådant

dygn, får den arbetstid tillämpas som motsvarar arbetstiden enligt första

stycket med den begränsningen att den ordinarie arbetstiden medan fartyget

ligger i hamn ej får överstiga den tid som återstår när från 9 timmar dras

den ordinarie arbetstid som sjömannen redan fullgjort under dygnet.

För sjöman som omfattas av första och andra styckena får den ordinarie

arbetstiden under en fast period av två veckor ej överstiga 112 timmar.

Första—tredje styckena gäller ej sjöman som tillhör maskinpersonalen,

om fartygets maskinstyrka överstiger 550 effektiva hästkrafter.

7 §

För sjöman som tillhör ekonomipersonalen får den ordinarie arbetstiden

i ocean- och närfart uppgå till

a) på passagerarfartyg högst 9 timmar om dygnet och 56 timmar i veckan,

b) på annat fartyg högst 8 timmar om dygnet.

Ordinarie arbetstid i lokalfart

8 §

I lokalfart inom svensk hamn får den ordinarie arbetstiden uppgå till högst

9 timmar om dygnet och 40 timmar i veckan, raster ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena

i övrigt, får annan ordinarie arbetstid tillämpas, om tiden under en fast

period av högst fyra veckor ej överstiger 40 timmar i veckan i genomsnitt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

9 §

I lokalfart utom svensk hamn får den ordinarie arbetstiden uppgå till

högst 10 timmar om dygnet och 56 timmar i veckan.

Vederlag, övertid m. m.

10 §

Överstiger den ordinarie arbetstiden

a) 40 timmar i veckan i fall på vilket 5, 7 eller 9 § äger tillämpning,

b) 80 timmar under en fast period av två veckor i fall på vilket 6 § äger

tillämpning,

skall för överskjutande tid utgå vederlag i form av fritid i hamn eller

på annat sätt enligt vad som fastställts i kollektivavtal, som tillkommit i

den ordning som anges i 2 § tredje stycket.

Från den tid för vilken vederlag utgår avräknas ledighet som sjömannen

åtnjutit enligt 51 § tredje stycket sjömanslagen (1952: 530).

11 §

Utöver skeppstjänst under den ordinarie arbetstid som är medgiven enligt

4—9 §§ eller den längre ordinarie arbetstid som är överenskommen i

kollektivavtal, vilket tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje stycket,

får skeppstjänst på övertid åläggas sjöman under högst 13 timmar i veckan

och, om så medges i sådant kollektivavtal, ytterligare högst 5 timmar i

veckan.

Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket föreskrivna begränsningen undantages skeppstjänst

på övertid som är nödvändig för

a) att avvärja hotande fara för fartyg, liv eller gods,

b) att lämna hjälp enligt 62 § andra stycket, 222 eller 223 § sjölagen

(1891: 35 s. 1),

c) att deltaga i sådan övning med säkerhetsanordningar som skall företagas

enligt lag eller annan författning,

d) nödvändig vakttjänst i hamn,

e) åtgärd som påkallas av myndighet i hamn,

f) åtgärd som föranledes av att besättningen blivit minskad under resan,

g) annan åtgärd som ej kan tåla uppskov och som ej kunnat planeras

att utföras på annan tid.

12 §

Sjöman får åläggas högst 16 timmars skeppstjänst under 24 timmar i

följd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Sjöman skali under 24 timmar i följd beredas tillfälle att vila under sammanhängande

tid av tillräcklig längd.

Den som ålägger anställd arbetstid i skeppstjänst skall taga skälig hänsyn

till arbetstid i annat arbete som den anställde utför för samma arbetsgivare.

Skeppstjänst, som avses i It § tredje stycket a—c, får åläggas sjöman utan

hinder av första, andra och tredje styckena.

Övriga bestämmelser

13 §

Från de begränsningar som föreskrives i 4—9 §§ får avsteg göras genom

kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje stycket.

14 §

Redare, vilken är bunden av kollektivavtal som avses i 2, 10, 11 eller

13 §, får tillämpa avtalet på sjöman, vilken sysselsättes i arbete som avses

med avtalet, även om sjömannen ej är medlem av den avtalsslutande organisationen

på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej sjöman, som omfattas

av annat tillämpligt kollektivavtal.

15 §

För fartyg skall föras anteckningar om arbetstid enligt föreskrifter av

tillsynsmyndighet som avses i 17 §.

Sjöman har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna.

Samma rätt tillkommer facklig organisation som företräder sjöman på fartyget.

16 §

Befälhavare skall se till att ett exemplar av denna lag finns tillgängligt

på fartyget, om detta har en bruttodräktighet av minst 25 registerton.

17 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter för tillämpningen

av lagen utövas av myndighet som Konungen bestämmer. Därvid äger 1 kap.

6—8 och 15 §§, 7 kap. 1 och 16 §§ och 11 kap. 3 § lagen (1965: 719) om säkerheten

på fartyg motsvarande tillämpning.

Anteckningar om arbetstid skall hållas tillgängliga vid tillsynsförrättning.

18 §

Befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder sjöman till

skeppstjänst i strid mot denna lag eller föreskrift för tillämpningen av lagen

dömes till böter. Detsamma gäller den som på grund av arbetsförhållandena

har den arbetsledande ställning som annars tillkommer befälhavare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Till böter dömes även redare eller annan som i redarens ställe bär haft

befattning med fartyget, om han därvid känt till eller bort känna till överträdelsen.

19 §

Ansvar enligt 18 § skall ej ådömas, om det visas att brist uppkommit i bemanningen

under pågående resa och att tillgång till nödvändig bemanning

för att i alla hänseenden anordna skepp stjänsten enligt denna lag ej funnits

i senast besökta hamn.

Har flera medverkat till gärning som avses i 18 §, äger 23 kap. 4 och 5 §§

brottsbalken motsvarande tillämpning.

20 §

Till böter dömes den som

1. bryter mot 15 § första stycket eller 17 § andra stycket,

2. i strid mot 15 § andra stycket vägrar någon att taga del av anteckningarna,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift

i anteckningar om arbetstid, om ej gärningen är belagd med straff i

brottsbalken.

21 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,

affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Den

som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller

fängelse i högst ett år. Gäller brottet annat än förhållande av betydelse för

landets försvar, får allmänt åtal väckas endast om målsägande anger brottet

till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971, då sjöarbetstidslagen (1959:

404) skall upphöra att gälla.

1. Den i 4, 5 och 8 §§ och 10 § första stycket a angivna arbetstiden för

vecka skall, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 30 minuter under år

1971 och 41 timmar under år 1972.

2. Den i 10 § första stycket b angivna arbetstiden under en fast period av

två veckor skall, i stället för 80 timmar, utgöra 83 timmar under år 1971 och

82 timmar under år 1972.

3. För tiden till utgången av år 1972 får avsteg göras från punkterna 1 och

2 genom kollektivavtal som tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje

stycket.

4. På fartyg, som sjösatts innan denna lag träder i kraft och vars maskin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

9

styrka understiger 700 indikerade hästkrafter, får de i 6 § angivna arbetstiderna

åläggas sjöman som tillhör maskinpersonalen, även om maskinstyrkan

överstiger 550 effektiva hästkrafter.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 21 november 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng

sjöarbetstidslag och anför.

Inledning

Chefen för socialdepartementet har efter förslag av 1963 års arbetstidskommitté

(betänkandet Allmän arbetstidslag, SOU 1968: 66) tidigare i dag

anmält fråga om ny allmän arbetstidslag. Jag anhåller att få ta upp till behandling

frågan om ny sjöarbetstidslag. I ämnet har 1964 års sjöarbetstidsutredning1

(direktiv se 1965 års riksdagsberättelse s. 194) den 24 januari

1969 avlämnat betänkandet Ny sjöarbetstidslag (SOU 1969: 3). I betänkandet

ingår ett förslag till lagtext, vilket torde få fogas till protokollet som

bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen,

chefen för marinen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, ILO-kommittén,

statens järnvägar (SJ), statens vägverk, sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

statens avtalsverk, fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

Sveriges Redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska Maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,

Svenska Stewardsföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska

kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens

Riksförbund (SR), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och

Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet).

1 Utredningsman regeringsrådet Bengt Wieslander. Experter hovrättsassessorn Leif Ekberg,

direktörerna i Sveriges Redareförening Nils Grenander och Douglas Forssblad, direktören i Svenska

Maskinbefälsförbundet Knut Hadrup, ordföranden i Svenska Stewardsföreningen Helge S. Karlbjörn,

ordföranden i Svenska sjöfolksförbundet Johan S. Thore, direktören i Sveriges fartygsbefälsförening

Stig Wiebe och ombudsmannen i Rederiföreningen för mindre fartyg Karl-Johan

Wikström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

11

Fiskeristyrelsen har bifogat yttranden av avdelningsföreståndaren vid havsfiskelaboratoriet

och befälhavarna på fiskeriundersökningsfartygen Skagerak

och Thetis. Arbetsgivareföreningen har överlämnat yttranden av föreningens

allmänna grupp (allmänna gruppen) och av Sågverksförbundet.

Inom kommunikationsdepartementet har därefter upprättats förslag till

sjöarbetstidslag. Förslaget torde få fogas som bilaga i1 till statsrådsprotokollet

i detta ärende.

Gällande sj öarbetstidslagstiftning

Sjöarbetstidslagen (1959: 404) är enligt 1 kap. tillämplig på skeppstjänst.

Med skeppstjänst avses arbete som på svenskt fartyg anställd person för

fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord på

fartyget eller annorstädes. Från lagens tillämpning undantas befälhavare,

maskinchef, främste styrman och ekonomiföreståndare, alla under vissa förutsättningar,

samt läkare och annan sjukvårdspersonal, lärare, musiker och

på fartyg under 500 brt (bruttodräktighet i registerton) redarens familjemedlemmar.

Vidare undantas anställda på fiske-, räddnings- och lustfartyg.

Slutligen undantas anställda på kronans fartyg, motorseglare under 100 brt

och motorfartyg under 25 brt, men Kungl. Maj :t har möjlighet att förordna

att lagen skall gälla på sådana fartyg. Enligt kungörelsen (1960: 13) med

tillämpningsföreskrifter till sjöarbetstidslagen gäller lagen på statligt fartyg,

som i allmän trafik befordrar gods eller passagerare, utom SJ :s tågfärjor

med hjälpfartyg och landsvägsfärjor med en nettodräktighet under

15 registerton.

Om synnerliga skäl föreligger, kan Kungl. Maj:t eller myndighet som

Kungl. Maj :t förordnar medge undantag från lagens tillämpning.

Sjöarbetstidslagen skiljer sig från arbetstidslagarna för landanställda

främst genom att den ordinarie arbetstiden på grund av nuvarande vaktsystem

i regel är längre än för anställda i land, vilket kompenseras genom

vederlag, huvudsakligen i form av fritid i hamn. Den innehåller också mer

differentierade regler än arbetstidslagstiftningen för landanställda i allmänhet.

Den ordinarie arbetstiden är i 2 kap. bestämd till högst 8 timmar om

dygnet för sjöman som inte tillhör ekonomipersonalen. För dagman (sjöman

som inte är vaktindelad och som inte tillhör radio- eller ekonomipersonalen)

är arbetstiden dessutom begränsad till 45 timmar i veckan. För

vaktindelad sjöman och för radiopersonal är arbetstiden begränsad till 45

1 Bilagan har uteslutits här. Förslaget i bilagan är likalydande med det förslag som är fogat

vid propositionen frånsett vissa smärre ändringar av redaktionell art.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år i970

timmar i veckan endast under uppehåll i hamn. Under dygn då fartyget

ankommer till eller avgår från hamn gäller ungefär samma bestämmelser

som under sjödygn. På fartyg under 500 brt får arbetstiden till sjöss för

vaktindelad sjöman och för radiopersonal uppgå till 24 timmar föi två

dygn i följd och 112 timmar under två veckor i följd. Denna bestämmelse

gäller dock endast i närtrafik (fart inom riket, i Östersjön och innanför

linjen Shetlands nordpynt—Trondheimsf jorden, Irlands västkust och

Brest). Den möjliggör att dessa fartyg i närtrafik använder tvåvaktsystem

i stället för trevaktsystem.

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid är på passagerarfartyg oftast

begränsad till 9 timmar om dygnet och i övrigt till 8 timmar om dygnet.

Någon begränsning av arbetstiden per vecka föreskrivs inte för ekonomipersonalen.

Lagen innehåller ett flertal regler, som föreskriver att den ordinarie arbetstiden

i vissa fall måste förläggas inom vissa klockslag eller inom loppet

av visst antal timmar. Sålunda skall arbetstiden under hamnuppehåll

i regel förläggas mellan kl. 6 och kl. 18. Dagmannens arbetstid måste förläggas

mellan dessa klockslag även till sjöss. För ekonomipersonalen gäller

flera liknande regler.

På helgdag begränsar lagen i flera fall arbetet mer än på vardag, både till

tiden och till arten. Endast ekonomipersonal får då åläggas arbete som

ordinarie arbetstid, om fartyget ligger i hamn. Artbegränsningen vilar på

principen att arbete som kan uppskjutas inte skall förekomma på helgdag.

En utförligare beskrivning av reglerna om den ordinarie arbetstidens

förläggning och helgdagsreglerna återfinns i avsnittet om detaljreglernas

slopande.

Om den ordinarie arbetstiden för dagman, trevaktindelad personal och radiopersonal

med 8 timmars arbetsdag till sjöss överstiger 42 1/2 timmar

under loppet av en vecka eller för annan sjöman, vars arbetstid regleras

i 2 kap., 85 timmar under loppet av två veckor i följd, skall den anställde

för överskjutande tid åtnjuta vederlag i form av fritid i hamn eller på

annat sätt enligt överenskommelse i kollektivavtal. I

I 3 kap. ges särskilda bestämmelser för fartyg under 500 brt när dessa

används i lokalfart, dvs. fart i vilken resa vanligen inte kräver mer än

12 timmars gång från eller till svensk hamn. Om sådant fartyg används i

lokalfart inom svensk hamn, gäller bestämmelser som nära ansluter till

föreskrifterna för anställda i land. Den ordinarie arbetstiden får inte överstiga

9 timmar om dygnet och 42 1/2 timmar i veckan. Bedrivs arbetet

med regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, om arbetstiden

under en treveckorsperiod inte överstiger i genomsnitt 42 1/2 timmar

i veckan. Används sådant fartyg i lokalfart utom svensk hamn, får

den ordinarie arbetstiden inte överstiga 12 timmar om dygnet och 56 timmar

i veckan. Vederlagsbestämmelserna gäller inte i lokalfart.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Utöver den ordinarie arbetstiden kan sjöman åläggas säkerhetstjänst

och övertidsarbete (4 kap.).

Med säkerhetstjänst avses skeppstjänst, som behövs med hänsyn till

hotande fara för liv eller fartyg eller för att lämna hjälp åt någon i sjönöd,

samt föreskrivna övningar med säkerhetsanordningar. För säkerhetstjänst

är sjöman berättigad till särskild ersättning endast efter avtal. Säkerhetstjänsten

är inte begränsad till tiden.

Övertidsarbete får åläggas under högst 18 timmar i veckan, dock inte i

sådan utsträckning att tiden för sjömannens totala skeppstjänst överstiger

16 timmar under ett dygn. Från dessa begränsningar undantas övertidsarbete

för skeppstjänst som inte tål uppskov. Ersättning för övertidsarbete

skall i regel utgå i kontanter och annars i form av fritid. Lagen föreskriver

viss minimiersättning för varje övertidstimme.

Enligt 5 kap. får arbetsmarknadens parter under vissa villkor genom

kollektivavtal göra avsteg från lagens bestämmelser om ordinarie arbetstid.

Redare som är bunden av avtal får tillämpa detta även på oorganiserad

sjöman. Slutligen finns bl. a. straffbestämmelser och föreskrifter om tillsyn.

Även sjömanslagen (1952:530) innehåller bestämmelser som berör sjömans

arbetstid. På fartyg, som inte omfattas av sjöarbetstidslagen, får besättningen

på sön- eller helgdag inte åläggas arbete som kan uppskjutas

(56 §). Den som är under 16 år skall ges en sammanhängande vilotid av

minst 9 timmar mellan kl. 20 och kl. 8 (57 §).

Ny sj öarbetstidslagstiftning

Allmänna synpunkter

Utredningen

Förkortning av arbetstiden

Gällande sjöarbetstidslag bygger bl. a. på principen att den veckoarbetstid,

som enligt allmänna arbetstidslagen gäller i land, även skall ligga till

grund för beräkning av arbetstiden för de ombordanställda. På grund av

gängse vaktsystem blir ordinarie arbetstiden per vecka för vaktindelade

sjömän emellertid betydligt längre än för landanställda, men de kompenseras

härför genom vederlag. Detsamma gäller för dagmän, radiopersonal

och ekonomipersonal. Sjömän i lokalfart utom hamn har lång arbetstid men

ingen i lag reglerad rätt till vederlag. Sjömän i lokalfart inom svensk hamn

har samma ordinarie veckoarbetstid som landanställda.

De ändringar i veckoarbetstidens längd för landanställda som har skett

under årens lopp har också fått inverka på de ombordanställdas ordinarie

arbetstid och vederlag. Eftersom arbetstidskommittén nu föreslår att 40-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

timmarsveckan skall förverkligas i etapper, bör de ombordanställdas arbetstid

i princip minskas samtidigt och i samma omfattning.

Utvecklingen inom det svenska näringslivet kännetecknas av en betydande

strukturrationalisering med inriktning mot färre och större produktionsenheter.

Konkurrens mellan handelsflottorna inbördes och även

med övriga trafikmedel har tvingat också den svenska handelsflottan att

ta i bruk allt större, snabbare och mera specialiserade och mekaniserade

fartyg för effektivare och billigare transporter. Genom sjöfartens specialisering

tillgodoses nya transportbehov. Den tekniska utvecklingen har

öppnat större möjligheter till mekaniserad lasthantering. Godshanteringen

rationaliseras genom att man alltmer går över till enhetslaster. Arbetet

ombord på fartygen har rationaliserats på olika sätt. Tiden för hamnuppehållen

har kunnat minska med ökad transporteffektivitet som följd.

På personalsidan har den här skisserade utvecklingen medfört att antalet

ombordanställda kraftigt minskar. Det oaktat ökar lönekostnaden.

Denna ökning torde i huvudsak bero på dels de avtalsmässiga lönehöjningarna

sedan år 1965, dels utbyggnaden av färjetrafiken med dess högre bemanningskostnader.

Att ökningen av lönekostnaden inte i större grad har

neutraliserats av att personalen minskat, sammanhänger med att minskningen

är större i fråga om manskap än i fråga om befäl.

Ändringarna i den svenska handelsflottan kännetecknas framför allt av

att det äldre tonnaget i snabb takt byts ut mot nya, större och mera rationella

fartyg. De betydande investeringar som sker i dessa fartyg bör i och för

sig vara ägnade att medföra större effektivitet för näringen och därmed

större lönsamhet och förbättrad förmåga att konkurrera med andra transportmedel.

Flera osäkra faktorer spelar emellertid in. De två senaste årtiondena

har gett exempel på betydande ändringar i fraktläget, och sådana fluktuationer

torde man få räkna med även i framtiden. Denna faktor kan antas

vara den framför allt utslagsgivande, och den kan medföra såväl ett bättre

som ett sämre resultat. Andra betydelsefulla faktorer i detta sammanhang

är den ökande internationella konkurrensen och sjöfartspolitiska åtgärder

i olika länder.

De här nämnda faktorerna torde storleksmässigt sett ha större betydelse

för den svenska sjöfartsnäringens rörelseresultat än de ökade kostnader,

som den föreslagna arbetstidsförkortningen medför.

Rent matematiskt innebär en förkortning från 42 1/2 till 40 timmar i

veckan att arbetstiden minskar med 5,9 %. Emellertid innebär den av utredningen

nu föreslagna reformen inte att den ordinarie arbetstiden för

vaktindelade sjömän minskar i nämnvärd grad, utan förkortningen kommer

till uttryck nästan enbart genom fördjupat vederlag, som är avsett

att i första hand tas ut i form av fritid i land. Även för dagmän torde så

bli fallet, eftersom arbetsmarknadens parter inför utredningen har förklarat

sig vara ense om att genom avtal behålla dagmans ordinarie arbetstid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

15

vid 45 timmar i veckan och ge kompensation för de överskjutande 5 timmarna

med vederlag. Den på dessa sätt förkortade arbetstiden torde alltså

inte behöva mötas genom att besättningens storlek ökas. Vare sig det fördjupade

vederlaget tas ut i form av fritid eller i form av pengar, kommer

lönekostnaderna att stiga. Hur stora dessa kostnadsökningar kan tänkas

bli är emellertid omöjligt att med säkerhet uttala sig om. Det kan sålunda

antas att den fortgående rationaliseringen kan medföra att den totala bemanningen

inom handelsflottan fortsätter att minska och att kostnadsstegringarna

i motsvarande mån neutraliseras. Genom att förkortningen

föreslås bli genomförd etappvis, bör rederinäringens anpassning till den

föreslagna reformen underlättas.

En stegvis genomförd förkortning innebär också, att inverkan på samhällsekonomin

bär så liten som möjligt. I den mån valmöjligheter skulle

föreligga i fråga om tidpunkten för att införa 40-timmarsveckan, borde

det alternativ väljas som kunde bedömas som minst störande på den ekonomiska

utvecklingen. Att på förhand precisera en sådan tidpunkt låter

sig emellertid inte göra.

Det förtjänar slutligen att framhållas att arbetstidsförkortningar för

ombordanställda ned till en nivå av 40 timmar i veckan redan har genomförts

inom några sjöfartsnationer och är att vänta inom andra.

De motiv som under årens lopp har anförts för reformer på arbetstidslagstiftningens

område kan i stort sett delas in i de tre huvudgrupperna

sociala, politiska och ekonomiska motiv.

De sociala motiven eller skyddsmotiven går ut på att arbetstagaren genom

begränsning av arbetstiden skall skyddas från överansträngning, sjukdomar

och olycksfall.

Till ekonomiska motiv eller välfärdsmotiv kan hänföras det val som

arbetstagaren har att träffa mellan fritid och andra faktorer som ingår

i levnadsstandarden, t. ex. ökad konsumtion. Hit kan också hänföras strävan

att finna den arbetstid som medför den högsta produktionen per

arbetad timme samt intresset av att fördela arbetstillfällena på så många

som möjligt i syfte att hindra arbetslöshet.

De politiska motiven kan även betecknas som rättvisemotiv. De utgörs

av strävanden att tillgodose rättvisa och utjämning mellan olika medborgargrupper

inte endast då det gäller ekonomiska förmåner utan också i

fråga om fritidens längd.

I sitt förslag om införande av 40-timmarsveckan uttalar arbetstidskommittén

bl. a.

En förkortning av arbetstiden från 42 1/2 t/v till 40 t/v får enligt kommitténs

bedömande liksom vid de båda senaste förkortningsreformerna

grundas på individens val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en möjlig

förbättring av levnadsstandarden. Denna förbättring kan ske genom en

ökning av realinkomsterna eller en ökning av fritiden. Väljer man det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

sistnämnda får man avstå från en inkomstökning som eljest varit möjlig.

Väljer man det förstnämnda får man oförändrad fritid men större realinkomst.

----

En normal arbetstid av 40 t/v har sedan länge framstått som ett mål

för strävandena på arbetstidens område. Detta gäller inte blott här i landet

utan världen över. ILO har i sin rekommendation nr 116 ställt upp

40-timmarsveckan som ett socialt mål. Samtliga svenska ombud röstade

vid rekommendationens behandling för dess antagande. Såväl dessförinnan

som därefter har arbetstidsförkortning varit en aktuell programpunkt

i flera länder. Under 1960-talet har också reformer genomförts på flera

håll. Ytterligare reformer är under förberedelse.---- Att den 1966 ge
nomförda

förkortningen till 42 1/2 t/v endast betraktats som en etapp på

vägen mot 40-timmarsveckan är uppenbart.---

Med hänsyn till produktionens krav på rationell organisation, för vilken

arbetstidens längd och förläggning är en väsentlig faktor, kan det såsom

framhållits vid tidigare arbetstidsreformer inte överlåtas åt de enskilda

arbetstagarna att var för sig träffa sitt val mellan lön och fritid. Produktionen

kräver självfallet en viss enhetlighet på arbetstidens område. Denna

enhetlighet kan åstadkommas genom avtal eller genom lagstiftning. I

det ena fallet träffar den fackliga organisationen och i det andra fallet lagstiftaren

på arbetstagarens vägnar valet mellan fritid och annan konsumtion.

I propositionen med förslag till gällande sjöarbetstidslag uttalade föredragande

departementschefen (prop. 1959: 120 s. 69) att endast mycket

starka skäl borde kunna hindra att de ombordanställda fick motsvarande

arbetstidsförkortning som de landanställda hade erhållit genom beslutet

om 45-timmarsvecka. Han framhöll att redan rättviseskälen gjorde det

nödvändigt att i möjlig män jämställa arbetstiden till sjöss med arbetstiden

i övrigt och att de ombordanställda självfallet hade rättmätiga anspråk

på att få del av den allmänna standardförbättringen på samma sätt

som övriga arbetstagare. Svårigheterna med arbetskraftsförsörjningen inom

handelsflottan utgjorde vidare enligt hans mening ett mycket starkt

skäl för en arbetstidsreform som motsvarade vad som beslutats för landanställda.

Utredningen anser att departementschefens principiella synpunkter

på arbetstidsförkortning för sjömän alltjämt är bärande.

Arbetstidskommittén har i sitt betänkande anfört att en allmän arbetstidsförkortning

för landanställda inte numera torde kunna grundas på

hälsoskäl utan motiveras av de övriga faktorer som kommittén har redovisat.

Utredningen har vid sina överväganden funnit anledning anta att de

sociala skyddssynpunkterna för de ombordanställdas del alltjämt har betydelse.

När den redan beslutade förkortningen av den ordinarie veckoarbetstiden

till 42 1/2 timmar år 1969 blir helt genomförd i land, kommer veckoarbetstiden

alltjämt att i verkligheten förbli 56 timmar för vaktindelade sjömän.

Även ekonomipersonalen kommer att ha längre ordinarie arbetstid än landanställda.

För denna längre arbetstid kompenseras dessa grupper av sjömän

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

17

genom vederlag, som i första hand skall utgå i form av fritid. Detta innebär

att deras årsarbetstid i princip kommer att ligga på samma nivå som för

landanställda. Av lättförståeliga skäl tar många ombordanställda ut sin intjänade

vederlagstid först i samband med sin semester så att de får en lång

sammanhängande ledighet. Detta är ofta nödvändigt på fartyg som går långt

ifrån Sverige och sällan eller aldrig anlöper svensk hamn. Vederlaget kommer

därför ofta att tas ut med långa intervaller och under mellanliggande

tid har sjömännen de nyss angivna långa arbetstiderna. Härtill kommer att

sjöarbetstidslagen medger större övertidsuttag än arbetstidslagarna för landanställda,

och de ombordanställdas faktiska övertidsuttag ligger också i genomsnitt

betydligt högre än bland anställda i land.

Av företagna undersökningar och gjorda uttalanden om ohälsa och olycksfall

bland ombordanställda framgår enligt utredningens mening att sjömännen

har större frekvens av dödlighet och arbetsolycksfall, möjligen även

sjukdomsfall, än landanställda. Huruvida dessa förhållanden beror på att

sjömännens arbetstid är för lång torde vara svårt att påvisa. Det är många

faktorer utom arbetstiden som kan spela in.

Utredningen anser sig dock av det genomgångna materialet kunna dra

den slutsatsen att skyddsmotiven ännu inte har spelat ut sin roll som

skäl för att arbetstiden sänks för sjömännen. Detta gäller i synnerhet för

de grupper som har en ordinarie arbetstid över 45 timmar i veckan, nämligen

vaktindelade sjömän, radiopersonal, ekonomipersonal och sjömän i

lokalfart utom hamn.

Fråga om lagstiftning och formen av lagstiftning

Arbetstidskommittén har funnit att tiden ännu inte förefaller vara mogen

för ett så radikalt steg som att slopa arbetstidslagstiftningen. I kommitténs

direktiv uttalas också, att det alltjämt måste ses som en uppgift för lagstiftningen

att ange de normer som enligt rådande allmänna uppfattning bör

gälla i fråga om arbetstidens längd och att garantier för att en förändring

i dessa normer snabbt och fullständigt skall slå igenom bäst skapas med

hjälp av en lagreglering. I sistnämnda fråga har arbetstidskommittén uttalat

att reformer på arbetstidens område kan få en betydligt snabbare och effektivare

genomslagskraft om de stöds av ändringar i lag, bl. a. därför att det

alltjämt finns oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare, för vilka de på

förhandlingsvägen åstadkomna arbetstidsreglerna inte blir formellt tillämpliga.

Sjöarbetstidsutredningen har i dessa frågor inte någon annan uppfattning

än arbetstidskommittén. Vad denna anfört till stöd för behovet av fortsatt

lagstiftning för landanställda gäller i huvudsak även för de ombordanställda.

Visserligen kan sägas att kollektivavtalens normativa styrka är större för

sjömännens del än för de landanställda, eftersom den fackliga anslutningen

inom sjöfarten är större än i land, och att därför behovet av lagstiftning en
2

Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 29

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

bart från denna synpunkt är något mindre framträdande än för landanställda.

Men å andra sidan talar flera omständigheter för att behovet av lagstiftning

för de ombordanställdas del är större än för landanställda. Sålunda

skiljer sig arbetsförhållandena till sjöss från förhållandena i land genom de

speciella omständigheter under vilka arbetet utförs, genom sjömännens begränsade

rörelsefrihet under fritiden ombord o. d. Härtill kommer att såsom

tidigare anförts skyddssynpunkter gör sig gällande med större tyngd i fråga

om sjömännens arbetstider än de landanställdas. Så länge arbetstidslagstiftning

finns kvar för arbetstagare i land kan det för övrigt knappast komma

i fråga att avstå från att reglera de ombordanställdas arbetstid genom lagstiftning.

Vad som möjligen kan diskuteras är om det alltjämt behövs en särskild

sjöarbetstidslag vid sidan av en allmän arbetstidslag. Även om utgångspunkten

bör vara att veckoarbetstidens längd i princip skall vara densamma

vare sig arbete utförs i land eller till sjöss är, såsom nyss bär antytts,

arbetet till sjöss emellertid, med hänsyn till de förhållanden under vilka

det utövas, så artskilt från arbete i land att särskilda bestämmelser fordras.

Såsom antytts i utredningens direktiv kan det sålunda knappast komma

i fråga att vi i vårt land, med den internationella anknytning som sjöfarten

har, genomför en arbetstidslagstiftning till sjöss, som inte tar hänsyn

till nu gällande vaktsystem. En tämligen stark differentiering av arbetstidens

längd kan därför inte undvikas. Även i andra frågor, såsom

dygnsarbetstidens längd m. in., fordras enligt utredningens mening specialreglering.

På grund härav har det förefallit utredningen riktigast att behålla

en särskild sjöarbetstidslag. Alternativet att komplettera allmänna arbetstidslagen

med den specialreglering, som fordras för sjöfartens del, har utredningen

efter samråd med arbetstidskommittén funnit opraktiskt och

tyngande.

Huvudlinjerna i förslaget

Utredningens direktiv tar sikte på att sjömännen bör få motsvarande arbetstidsförkortning

som landanställda. Härvid bör man enligt direktiven följa

de riktlinjer, som drogs upp vid den senaste sjöarbetstidsreformen, och

sålunda bl. a. söka behålla nuvarande vaktsystem men fördjupa vederlagstiden.

Utredningen har därför, sedan arbetstidskommittén bestämt sig för

att i allmänna arbetstidslagen skriva in principen om 40-timmarsveckan,

sökt att i sitt förslag till ny sjöarbetstidslag föra in samma princip med beaktande

av att gällande vaktsystem inte rubbas.

Gällande vaktsystem kräver att den nuvarande ordinarie arbetstidens

längd behålls för all vaktindelad personal. Arbetstidsförkortningen får alltså

komma denna personal till del genom ökat vederlag. Vederlaget fördjupas så

att det utgår för den del av den ordinarie arbetstiden som överstiger 40 timmar

i veckan (80 timmar under en period av två veckor för tvåvaktindelade

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

sjömän). I fråga om dagmän och sjömän som är sysselsatta i lokalfart inom

hamn har däremot arbetstidsförkortningen kunnat komma till direkt uttryck

genom minskning av den ordinarie arbetstiden. Detsamma gäller vid långa

hamnuppehåll.

Utredningen är medveten om att fördjupningen av vederlaget ur skyddssynpunkt

inte kan helt jämställas med en direkt förkortning av den ordinarie

arbetstiden. Skillnaden framträder främst i de fall då vederlaget tas ut

i kontanter, utan att sjömännen använder beloppet till motsvarande förlängning

av sin fritid i land. Utredningen har behållit nuvarande konstruktion

i lagen, som förutsätter att vederlag i första hand skall utgå i form av fritid

i hamn, och det får ankomma på arbetsmarknadens parter att tillse att så

blir fallet i tillfredsställande utsträckning.

Det hade i och för sig varit tillräckligt för att lösa den arbetsuppgift som

enligt direktiven har förelagts utredningen, om utredningen hade stannat

för att föreslå de lagändringar som enligt vad som nyss har anförts direkt

hänger samman med inskrivandet av principen om 40-timmarsveckan.

Utredningen har emellertid inte velat stanna vid detta. Motsvarande utredningsuppdrag

för landanställda gällde en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen,

vilket var naturligt med hänsyn till att denna i sina huvuddrag

är nära 50 år gammal. I jämförelse härmed är 1959 års sjöarbetstidslag visserligen

av färskt datum, men den är enligt utredningens mening behäftad

med så många svagheter att en allmän översyn även av den lagen är befogad.

Under utredningsarbetets gång har också framförts önskemål från de ombordanställdas

organisationer om ändringar av så gott som alla paragrafer i

lagen. Utredningen har ansett sig inte kunna avvisa dessa önskemål.

Vid utredningens allmänna översyn av sjöarbetstidslagen har den vägledande

principen varit att, i enlighet med de principer efter vilka arbetstidskommittén

arbetat, i så hög grad som möjligt söka förenkla och systematisera

lagstiftningen om sjöarbetstid. Trots denna utgångspunkt har utredningen,

som har arbetat med målet att söka uppnå ett förslag som alla

utredningens experter i huvudsak kunde ansluta sig till, på grund av vad

nyss anförts om behovet av specialreglering funnit det möjligt att endast i

vissa punkter anpassa lagen till förslaget om allmän arbetstidslag. Anpassningen

består främst i att utredningen sökt utmönstra så många som möjligt

av de detalj föreskrifter, som nu belastar lagen och som enligt utredningens

uppfattning bättre hör hemma i kollektivavtalen eller i administrativa

föreskrifter. Utredningen har därvid utgått från att vårt land inte längre

kan anses bundet av att Sverige ratificerat ILO-konventionen nr 109 angående

bl. a. sjöarbetstid, vilken innehåller tvingande regler i dessa avseenden.

Enligt utredningens uppfattning bör sjöarbetstidslagen i olikhet med arbetstidskommitténs

förslag till allmän arbetstidslag alltjämt innehålla föreskrifter

som begränsar arbetstiden per dygn.

Utredningen har vidare såsom närmare framgår av motiveringen till 11 §

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

funnit att vissa ytterligare begränsningar behövs i fråga om övertidsarbete,

att lagen bör innehålla föreskrifter om erforderlig vilotid, att lagens bestämmelser

om lokalfart bör ges delvis annan konstruktion, att lagen ej längre

bör innehålla särskilda regler för s. k. säkerhetstjänst, att lagens straffbestämmelser

bör moderniseras och att en viss utökning av lagens tillämpningsområde

bör ske samtidigt som en viss utvidgning av lagens dispositivitet

föreslås. Slutligen har utredningen strävat efter att ge lagen en enklare,

mera lättbegriplig och modern utformning.

Remissyttranden

Allmänna gruppen och sågverksförbundet anser att lagstiftning om arbetstiden

inte är nödvändig.

TCO instämmer i utredningens uppfattning att arbetstidslagstiftningen

ännu inte kan upphävas.

Fartggsbefälsföreningen anser att de säregna arbetsförhållanden som

råder till sjöss motiverar att arbetstiden på fartyg som hittills regleras i en

särskild lag. Även arbetsmarknadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen och rederiföreningen

anser att en särskild arbetstidslag bör finnas för sjömän.

Sjöfolksförbundet och LO ansluter sig helt till utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen

och stewardsföreningen lämnar förslaget utan erinran. Redareföreningen

har erinringar endast mot detaljer i förslaget. Fartygsbefälsföreningen

delar helt den principiella inställning på vilken utredningen

grundat sitt förslag. Föreningen finner förslaget väl avvägt. Även TCO tillstyrker

förslaget i princip.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att utredningens förslag på flera punkter

innebär förbättringar för de anställda med avseende på arbetstidens och

vilotidens förläggning, vilket styrelsen har anledning att hälsa med tillfredsställelse.

Socialstyrelsen finner att utredningen sökt eliminera en del olägenheter

för vissa anställda genom att bl. a. föreslå en minskning av antalet tillåtna

övertidstimmar per vecka och genom att rekommendera tillräckliga viloperioder

per dygn för de vaktanställda. Styrelsen har intet att erinra mot

förslaget ur medicinsk synpunkt.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att frågan om en ytterligare arbetstidsförkortning

väsentligen får bedömas från andra utgångspunkter än hänsyn

till de direkta återverkningarna på arbetsmarknaden. Det är ändå angeläget,

att reformen genomförs på sådant sätt att eventuella negativa effekter

på samhällsekonomin blir så små som möjligt. Lagstiftningen bör utformas

så, att den inte stimulerar till onödig koncentration av arbetstiden.

Styrelsen noterar att utredningen räknar med att arbetstidsförkortningen

kommer att tas ut i form av vederlag även för icke vaktindelad personal

och att reformen därför inte medför någon personalökning. Generaltullsty
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

21

relsen antar däremot att arbetstidsförkortningen medför behov av personaltillskott.

Fiskeristyrelsen framhåller att arbetstidsförkortningen för med

sig höjda krav på verksamhetsplaneringens rationalitet. Mindre väsentliga

uppgifter måste tonas bort eller helt utgå ur de statliga fiskeriundersökningsfartygens

program. Vägverket finner det svårt att förutse de ekonomiska

konsekvenserna av en minskning av arbetstiden. Genom fortgående

rationaliseringsåtgärder innefattande bl. a. övergång till större färjor på

vissa färjleder torde dock de av arbetstidsförkortningen föranledda problemen

kunna bemästras.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget att arbetstidsförhållandena

för de ombordanställda så nära som möjligt ansluter till vad som gäller för

arbetsmarknaden i övrigt. Liknande uttalanden görs av arbetar sky ddsstyr

elsen, sjöfarts styr elsen och TCO.

Sjöfartsstyrelsen erinrar om att utredningen utformat sitt lagförslag så,

att de inom sjöfarten allmänt tillämpade vaktsystemen alltjämt kan

uppehållas. Detta vaktsystem är ej direkt reglerat vare sig i gällande lag

eller enligt förslaget men följer av bestämningen av den ordinarie arbetstiden

för vaktindelad sjöman. Huvudregeln är att trevaktsystem skall tilllämpas,

men undantag görs för bl. a. fartyg i närfart under 500 brt, på vilka

tvåvaktsystem i allmänhet får tillämpas. I och för sig är en ordinarie arbetstid

av 24 timmar under två dygn, vilket är den arbetstid som erfordras för

tvåvakt system, synnerligen pressande och borde principiellt begränsas. I likhet

med utredningen anser dock styrelsen förutsättningar i allmänhet inte

föreligga för en sådan begränsning. Under de senaste decennierna har antalet

fartyg i de lägsta dräktighetsklasserna minskat kraftigt. Skulle trevaktsystem

införas på återstoden av dessa fartyg, torde de snabbt helt försvinna

ur den svenska handelsflottan, vilket vore olyckligt icke minst ur

beredskapssynpunkt. Att tvåvaktsystem normalt får tillämpas på dessa

smärre fartyg kan även vara försvarligt med hänsyn till att de i regel har

täta och relativt långa hamnuppehåll med därav följande förkortad arbetstid

för de ombordanställda. Utredningen har som gräns mellan två- och trevaktsfartyg

som huvudregel bibehållit den nuvarande gränsen 500 brt. Denna

gräns är enligt styrelsens mening icke lämplig. Gränsdragningen har lett

till att praktiskt taget all nyanskaffning av tvåvaktsfartyg kommit att avse

fartyg strax under 500 brt. För att få fartygen ekonomiskt bärkraftiga har

lastdrygheten ökats kraftigt, vilket i olika avseenden skett på bekostnad av

fartygens ändamålsenlighet. Samtidigt har antalet fartyg i storleksklasserna

närmast över 500 brt reducerats mycket starkt. Styrelsen är emellertid medveten

om svårigheterna att finna andra lämpliga grunder för gränsdragningen

mellan tre- och tvåvaktsfartyg än fartygets bruttodräktighet. Frågan

om nya skeppsmätningsregler är f. n. föremål för övervägande inom den

mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO). Reglerna om

gränsdragningen mellan tre- och tvåvaktsfartyg är såväl enligt gällande lag

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

som enligt utredningens förslag dispositiva. Parterna på området har redan

utnyttjat denna möjlighet till särreglering i kollektivavtal och ytterligare

sådana avtalsregleringar borde vara möjliga. Med hänsyn härtill anser sig

styrelsen böra godta utredningens förslag i denna del som en provisorisk

reglering i avbidan på att klarhet vinns om nya internationella principer för

beräknande av ett fartygs storlek i olika sammanhang.

Rederiföreningen framhåller att tvåvaktindelningen på fartyg under 500

brt är nödvändig för att fartygen skall kunna hållas i gång. I dessa mindre

fartyg finns inte utrymme för så stor besättning, att vakthållningen alltid

kan delas in i tre vakter per dygn. I vissa av fartygen försöker man i största

möjliga utsträckning tillämpa trevaktsystem, då autopilot kan användas.

Att under alla förhållanden tillämpa trevaktindelning är dock omöjligt utan

en väsentlig bemanningsökning. På de allra minsta enheterna, vilka för övrigt

är på snabb avskrivning, är annat än tvåvaktindelning uteslutet. För

det första är lönsamheten för hela det mindre tonnaget sådan att det inte

finns utrymme för ytterligare ekonomiska belastningar, för det andra har

dessa fartyg mycket begränsade möjligheter att skaffa besättning till en

trevaktindelning och för det tredje finns det inga möjligheter att förlägga

större besättningar än dem som används i fartygen. I våra grannländer tilllämpas

väsentligt liberalare arbetstidsregler till sjöss än i vårt land. I både

Norge, Danmark och Holland kan fartyg under 500 brt användas i vidsträcktare

fart än nordsjöfart med tillämpning av tvåvaktsystem. I Norge kan

t. ex. denna fartygsstorlek användas med tvåvaktindelning i europeisk fart,

dvs. även i fart på Medelhavet och innanför liggande farvatten, Madeira,

Kanarieöarna och Afrikas västkust nord om 30 grader. För andra farter

kan dispens lämnas. I Danmark regleras arbetstiden på fartygen endast genom

kollektivavtal, men ännu finns inga kollektivavtal för fartyg under 500

brt. Fartyg under 500 brt används därför alltid i oceanfart med tillämpning

av tvåvaktsystem. I Holland är förhållandena i stort sett jämförbara med

Danmark. Tyska fartyg kan med tillämpning av tvåvaktindelning trafikera

europeiska hamnar med undantag av hamnar vid Medelhavet. Om vårt land

går från tvåvaktsystemet kan man befara en ökad flykt av mindre tonnage

till en del av de här nämnda ländernas flaggor. Även om arbetstiden till

sjöss är indelad i tvåvaktsystem med en arbetstid av 24 timmar två dygn i

följd, vanligtvis 4, 5 och 6 timmars vakter och därför 10 timmars tjänstgöring

under ett dygn och 14 timmar ett dygn, har inte arbetet ansetts vara

pressande eller vara orsak till överansträngning i de mindre fartygen. Vanligtvis

har fartygen på grund av särskilda certepartibestämmelser jämförelsevis

långa hamnuppehåll, och de flesta resorna företas på korta distanser.

Även av denna anledning är den föreslagna arbetstidsfördelningen försvarbar.

Maskinbefälsförbundet har under utredningsarbetet hävdat, att tvåvaktsystemet

helt skall slopas. Om detta inte är möjligt, är det synnerligen angeläget,

att kretsen av fartyg med tvåvaktindelad personal inte vidgas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

23

Departementschefen

Arbetsmarknadens parter är eniga om att den ordinarie arbetstiden i görligaste

mån bör minskas ytterligare till 40 timmar i veckan. Jag hälsar

med tillfredsställelse, att utvecklingen inom näringslivet nått så långt, att

arbetstagare kan beredas mera fritid. Från samhällets synpunkt i övrigt

finns inga vägande skäl mot en sådan arbetstidsminskning. En arbetstid om

40 timmar i veckan har länge framstått som ett eftersträvansvärt mål. Minskningen

från 45 till 42 1/2 timmar i veckan, som nu har genomförts i etapper,

får ses som ett steg på vägen mot en arbetsvecka på 40 timmar. Chefen

för socialdepartementet föreslår också, att arbetstiden för de iandanställda

skall minskas till 40 timmar i veckan.

Så långt möjligt bör reglerna om arbetstid vara desamma för de ombordanställda

som för de Iandanställda. För de ombordanställda finns särskilda

skäl att genom arbetstidsminskning öka möjligheterna till fritid i land.

Vistelsen ombord ger inte samma möjligheter att utnyttja fritiden.

På grund av de särskilda förhållandena ombord på fartyg måste särregler

om arbetstider gälla för en stor del av de ombordanställda. De

gängse vaktsystemen gör att den ordinarie arbetstiden till sjöss per vecka

blir längre för bl. a. vaktindelade sjömän än för Iandanställda. De flesta

fartyg tillämpar s. k. trevaktsystem, vilket innebär att den vaktindelade

personalen går i tre skift med åtta timmars arbete varje dygn. På fartyg under

500 brt tillämpas i stor utsträckning s. k. tvåvaktsystem. Enligt detta

system är vaktpersonalen indelad i två skift. Den ordinarie arbetstiden är

omväxlande 10 och 14 timmar varje dygn. Vaktindelningen frångås normalt

endast när fartyg ligger i hamn. Radiopersonal, ekonomipersonal och sjömän

i lokalfart utom hamn har i huvudsak lika långa arbetstider som trevaktindelad

personal.

Bl. a. på grund av att både trevakt- och tvåvaktsystem tillämpas av handelsflottor

världen över delar jag utredningens uppfattning att sjöarbetstidsreglerna

åtminstone f. n. måste bygga på tillämpningen av vaktsystem. I

direktiven till utredningen anförde också föredragande departementschefen,

att utredningen borde söka bibehålla nuvarande vaktsystem. Till frågan

om vaktsystemen återkommer jag i motiveringen till 5 och 6 §§ i departementsförslaget.

För den längre ordinarie arbetstid som således krävs av vissa sjömän

kompenseras dessa genom s. k. vederlag främst i form av ledighet i hamn.

För dessa sjömän får arbetstidsförkortningen ta sig uttryck i en fördjupning

av vederlaget. I fråga om vederlagsreglerna hänvisar jag till motiveringen

till 10 §.

Vid anmälan av förslaget till allmän arbetstidslag anförde chefen för

socialdepartementet bl. a. att det alltjämt måste framstå som en uppgift

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

för lagstiftningen att ange de nornaer som enligt rådande uppfattning bör

gälla i fråga om arbetstidens längd. Garantier för att en ändring i dessa

normer snabbt och fullständigt slår igenom skapas bäst med hjälp av en

lagreglering. Uppfattningen att det bör ankomma på statsmakterna att ange

ett mått för arbetstiden, som i princip inte får överskridas, har uppenbarligen

mycket stark förankring i den yrkesvei-ksamma befolkningens medvetande.

Den trygghet för arbetstagarna som ligger i att alltid ytterst ha

ett lagstöd på arbetstidsområdet att falla tillbaka på tillmäts stor betydelse.

Lagstiftning om arbetstidens begränsning bör således, framhöll chefen för

socialdepartementet, alltjämt finnas i vårt land. Dess grundläggande uppgift

blir att ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare

får användas till arbete. Sådana normer blir av värde inte minst

som underlag för arbetsmarknadsparternas diskussioner om de mångskiftande

arbetstidsproblem som kan uppstå ute i arbetslivet.

Till dessa synpunkter kan jag ansluta mig. För de ombordanställdas del

tillkommer som skäl för lagstiftning, att skyddssynpunkter gör sig gällande

med större tyngd i fråga om de ombordanställdas arbetstider. Härvid är att

märka, att bestämmelserna i ai-betarskyddslagen (1949: 1) om bl. a. vilotid

inte gäller för slceppstjänst och att liknande bestämmelser inte finns i lagstiftning

om sjöfart. Vidare kan med hänsyn till tillämpade vaktsystem särskilda

arbetstidsregler inte undvikas. Som utredningen funnit bör därför

sjöarbetstidsreglerna behållas i en särskild lag.

Enligt det remitterade förslaget till allmän ai-betstidslag skall den ordinarie

arbetstiden i land sänkas från 42 1/2 timmar till 40 timmar i veckan

i två steg, vardera om 1 timme 15 minuter. Sänkningarna skall genomföras

den 1 januari 1971 och den 1 januari 1973 med rätt för arbetsmarknadens

parter att avtala om annat sätt att genomföra förkortningen. För de ombordanställda

bör enligt min mening arbetstidsförkortningen i princip ske

samtidigt och i samma omfattning som för de landanstälida. Till denna fråga

återkommer jag i motiveringen till övergångsbestämmelserna i departementsförslaget.

Dygnsbegränsning

Utredningen

En väsentlig nyhet i arbetstidskommitténs förslag till allmän arbetstidslag

är att den ordinarie arbetstiden ej längre begränsas per dygn utan endast

per vecka eller i vissa fall fyraveckorsperiod.

Arbetstidskommittén har motiverat förslaget att slopa dygnsbegränsningen

med att den allmänna arbetstidslagen i princip skall gälla all verksamhet

och vara uppbyggd på enhetliga regler. Detta kan enligt kommittén inte

åstadkommas, om lagstiftningen alltjämt skall maximera arbetstiden per

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år i970

dygn. Kommittén framhåller att dygnsbegränsningens slopande inte kan befaras

leda till en oskälig koncentration av arbetstiden med hänsyn till innehållet

i arbetarskyddslagen och etablerade arbetstidsförhållanden på arbetsmarknaden.

Sjöarbetstidsutredningens experter har framfört olika meningar om behovet

av att behålla regler om dygnsmaximum i sjöarbetstidslagen. Utredningen

har emellertid ansett det inte vara lämpligt att för sjömännens del

avstå från bestämmelser i sjöarbetstidslagen om den ordinarie arbetstidens

begränsning per dygn.

Flera skäl har medverkat till att utredningen kommit till denna uppfattning.

De viktigaste skälen är att skyddssynpunkterna alltjämt har betydelse

i fråga om arbete till sjöss på grund av de speciella förhållanden, under

vilka sådant arbete utförs, och att den ordinarie arbetstiden för vaktindelade

sjömän till följd av gängse vaktsystem per vecka blir avsevärt längre än

för landanställda. Om dygnsbegränsningen slopas, föreligger viss risk för

att veckoarbetstiden kan komma att koncentreras till vissa dygn av veckan,

och en sådan koncentration av arbetstiden kan — i vart fall om

den tillämpas under längre tid -— även innebära nackdelar ur sjösäkerhetssynpunkt.

Härtill kommer att de ombordanställda, om fråga uppkommer

om sådan koncentration av arbetstiden, ofta inte har samma möjlighet som

landanställda att snabbt få kontakt med sin fackliga organisation. Slutligen

har de ombordanställda inte något stöd av arbetarskyddslagen, eftersom

denna inte gäller för skeppstjänst.

Arbetstidskommittén har som skäl för att till lands slopa reglerna om

dygnsbegränsning i huvudsak anfört, att lagen därigenom kan bli tillämplig

på de mycket stora arbetstagargrupper som nu står utanför arbetstidslagstiftmngen.

I fråga om arbete till sjöss förhåller det sig visserligen så att

sjöarbetstidslagens tillämpningsområde föreslås bli utökat, men detta kommer

att gälla ett ganska litet antal ombordanställda, främst sådana som

tjänstgör på statliga fartyg och småfartyg. Gällande sjöarbetstidslag omfattar

nämligen redan så gott som alla ombordanställda. Dygnsarbetstiden för

de flesta av de sjömän som ytterligare skulle föras in under lagen ligger

redan inom ramen för vad gällande lag medger. Att sjöarbetstidslagen får

ökat tillämpningsområde utgör alltså inte i och för sig något motiv för att

slopa dygnsbegränsningen i lagen.

Som motiv för att slopa dygnsbegränsningen har vissa av utredningens

experter anfört, att på grund av rådande produktions- och arbetsbetingelser

en rationell drift inte alltid kan förenas med ett helt regelbundet arbeistidsuttag.

Även för områden, där en regelbundenhet i och för sig är möjlig, kan

det vara en fördel att variera arbetstidsuttaget med hänsyn till arbetsbelastning,

väderleks- och ljusförhållanden m. m. Den växande kapitalinsatsen

per anställd gör det önskvärt att möta den kortare arbetstiden med ett intensivt

utnyttjande av de stora investeringarna i maskiner o. d. Detta gäller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

självfallet även till sjöss. Ett fartyg representerar en betydande kapitalinvestering

och under den relativt korta tid, som ett fartyg numera anses böra

behållas under svensk flagg, måste det därför utnyttjas allt mera intensivt,

framför allt genom att liggetiden i hamn förkortas. En sådan utveckling är

kännetecknande för vår sjöfart, nu mera än någonsin. Den hårda internationella

konkurrensen gör denna utveckling nödvändig för vårt lands sjöfart.

Det finns därför enligt dessa experters mening skäl att sjöarbetstidslagen i

likhet med den föreslagna allmänna arbetstidslagen inte innehåller regler

om dygnsmaximum eller i varje fall att en viss ökning av den ordinarie

arbetstiden per dygn skrivs in i lagen i samband med att principen om 40- timmarsvecltan lagfästs.

Utredningen har funnit att den flexibilitet, som kan vara önskvärd av de

skäl som anges i det föregående, i huvudsak får anses tillgodosedd genom

det gängse vaktsystemet som medger att ett fartyg under normala förhållanden

kan hållas i gång dygnet runt.

I vissa slag av sjöfart räcker emellertid den flexibilitet inte till som gängse

vaktsystem erbjuder. För sådana fall finns möjligheter att genom avtal göra

avsteg från lagens regler om ordinarie arbetstid. Inom specialavtalens tilllämpningsområde

förekommer också redan ett flexibelt arbetstidsuttag genom

att parterna har använt sin rätt att avtalsvägen besluta om avsteg från

sjöarbetstidslagen. Dessa avtal medger sålunda regelmässigt en längre ordinarie

arbetstid per dygn än den legala.

När det gäller lokalfart utom hamn medger förslaget (9 §) rätt att ta ut

10 timmar ordinarie arbetstid om dygnet. Ett högre maximum är enligt utredningens

uppfattning inte att rekommendera och torde normalt inte erfordras

för att tillgodose behovet av flexibilitet. Om man likväl på grund av

turlistor eller andra speciella skäl någon gång skulle behöva ta ut ytterligare

arbetstid, finns möjligheten även i denna fart att träffa kollektivavtal därom.

I lokalfart inom hamn är den ordinarie arbetstiden enligt gällande lag

helt anpassad efter allmänna arbetstidslagen. Det hade därför kunnat förefalla

naturligt om lagförslaget åtminstone för denna fart (8 §) hade följt arbetstidskommitténs

förslag att slopa dygnsbegränsningen. Utredningen har

emellertid inte funnit detta lämpligt utan föreslår att dygnsbegränsningen

behålls även i lokalfart inom hamn. Anledningen härtill är främst arbetsförhållandena

inom bogserbåtstrafiken. Denna kan sägas innefatta en serviceverksamhet

åt stor sjöfart en. Bogserbåtar anlitas av detta skäl på alla

tider av dygnet, ibland med kort varsel. Personalens arbetstider varierar

därför i stor utsträckning. Om dygnsbegränsningen tas bort, finns det således

viss risk för att sjömannens arbetstid koncentreras till ett fåtal dygn

med åtföljande långa dygnsarbetstider. Utredningen anser därför att en begränsning

av den ordinarie arbetstiden per dygn bör behållas för bogserbåtstrafiken.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

27

I fråga om sådan hamnfart, som bedrivs i nära anslutning till industrier

och andra företag i land, kunde man visserligen tänka sig att slopa dygnsbegränsningen.

Utredningen anser emellertid att det då skulle kunna uppstå

gränsdragningsproblem och att det förefaller naturligast att behålla enhetliga

regler för all hamnfart och därför — med tanke på bogserbåtstrafiken

■— behålla en lagreglering av den ordinarie arbetstiden per dygn.

Remissyttranden

Maskinbefäisförbundet och TCO anser att bestämmelser om dygnsmaximum

är oundgängligen nödvändiga. Utan dygnsbegränsning skulle dagmän

och i vissa fall även personal som utför jourtjänst på s. k. automatiserade

fartyg kunna utnyttjas i orimligt stor omfattning då fartyg ligger i hamn

för att sedan bli lediga då fartyget befinner sig till sjöss. Vid ankomsten till

nästa hamn skulle det då på nytt vara möjligt att under några dygn ta ut

40—45 ordinarie arbetstimmar. TCO har uttalat sig för bestämmelser om

dygnsmaximum även i den allmänna arbetstidslagen. Arbetsmarknadsstyrelsen

delar utredningens synpunkter på dygnsbegränsning.

Kommunförbundet ifrågasätter om inte dygnsbegränsningen bör slopas

för fartyg i lokalfart särskilt som lagen avses bli tillämplig även på ytterligare

ett antal småfartyg som ofta är beroende av arbetsförhållandena i

land. För anställda i lokalfart synes inte sådana särskilda förhållanden gälla

som i övrigt motiverar att de ombordanställda inte bör omfattas av den allmänna

arbetstidslagen. I varje fall bedrivs arbetet på fartyg i ren hamndrift

regelmässigt i anslutning till verksamhet i land, varför arbetstidsförhållandena

bör vara likartade. Enligt gällande lag är också den ordinarie arbetstiden

i lokalfart helt anpassad efter arbetstidslagen. Anställda på fartyg i

lokalfart skulle därför i framtiden i och för sig kunna omfattas av allmänna

arbetstidslagen. Om så icke anses lämpligt bör dock den nära anknytningen

till allmänna arbetstidslagen behållas, inte bara i fråga om arbetstidsförkortningen.

Det är ofta tillfälligheter som avgör om en arbetstagare på de

små båtarna under längre eller kortare perioder arbetar ombord eller i land.

Redareföreningen instämmer i vad vissa experter i utredningen anfört

som motiv för att slopa dygnsbegränsningen. Förslaget till ny allmän arbetstidslag

innehåller inte några föreskrifter om dygnsbegränsning. Ett bibehållande

av dygnsbegränsningen kommer att verka hämmande på rationaliseringssträvandena

inom sjöfarten. Rationalisering blir allt nödvändigare

med hänsyn till kostnadsläget och konkurrensen från utlandet.

Även allmänna gruppen hänvisar till de nämnda expertuttalandena. Gruppen

finner att bärande skäl inte har anförts för att en dygnsbegränsning

alltjämt skall behållas inom sjöfarten. I synnerhet gäller detta lokalfart

inom hamn. För bogserbåtstrafiken är arbetets natur sådan att flexibilitet

måste finnas, för att storsjöfartens krav på service skall kunna tillgodoses.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Detta har även betydelse för de anställda inom storsjöfarten. Sågverksförbundet

instämmer i allmänna gruppens synpunkter.

Departementschefen

Enligt min mening är tiden inte mogen för att slopa dygnsbegränsningen

i sjöarbetstidslagstiftningen. För de fall då arbetstid behöver tas ut utöver

dygnsmaximum och detta inte kan ske genom övertid, bör finnas möjlighet

att gå från lagreglerna genom kollektivavtal. I fråga om sådana fall då arbetsförhållandena

ombord har nära anknytning till verksamhet i land vill

jag erinra om den möjlighet som öppnas i det remitterade förslaget till allmän

arbetstidslag att i vissa fall göra den lagen tillämplig på skeppstjänst.

Jag hänvisar till motiveringen till 2 § förslaget till sjöarbetstidslag.

Detaljreglernas slopande

Utredningen

Såsom tidigare anförts har utredningen sökt befria sjöarbetstidslagstiftningen

från åtskilliga föreskrifter i detaljfrågor, som enligt utredningens

mening inte bör regleras i lag utan bättre kan lösas genom kollektivavtal.

Utredningen föreslår därför att från lagen utmönstras bestämmelserna om

den ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet, särreglerna om ordinarie

arbetstid på lör-, sön- och helgdagar samt reglerna om övertidsersättning.

Med hänsyn till den normativa styrka som dessa detalj föreskrifter hittills

haft har utredningen inte velat föreslå att de slopas, innan bestämmelser av

motsvarande slag har införts i kollektivavtalen. Efter förhandlingar år 1968

har arbetsmarknadens parter enats om att sådana bestämmelser skall tas

in i huvudavtalen mellan redareföreningen och de ombordanställdas organisationer

innan den föreslagna lagen genomförs. Man bör kunna räkna

med att motsvarande regler kommer att flyta in även i andra huvudavtal

och i specialavtalen. Förslaget i denna del vilar vidare på förutsättningen att

vårt land inte längre kan anses bundet av ratificeringen av konventionen på

området, vilken fordrar detalj bestämmelser i dessa ämnen.

Skälen för att slopa lagreglerna om ersättning för övertidsarbete har

tagits in i motiven till 11 §.

Utredningen använder termen spridningsregler för att beteckna

regler om den ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet. För anställda

i land finns inga bestämmelser av denna typ, däremot en generell be
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970 29

stämmelse i arbetarskyddslagen om att arbete i regel inte får förekomma

kl. 24—5.

Spridningsreglerna i sjöarbetstidslagen anger främst inom vilka klockslag

under dygnet den ordinarie arbetstiden måste förläggas. För ekonomipersonalen

finns dessutom spridningsregler, enligt vilka den ordinarie arbetstiden

måste förläggas under loppet av visst antal timmar i följd eller i

ett fall före angivet klockslag. Skeppstjänst, som utförs utanför lagens

spridningsregler, blir övertidsarbete även om dygnets ordinarie arbetstid

inte fullgörs.

Alla svenska sjöarbetstidslagar bär innehållit spridningsregler och sådana

återfinns också i kollektivavtalen för de ombordanställda.

Gällande lag ändrade inte omfattningen av spridningsreglerna, som nu

återfinns i 7 § första stycket, 8 § tredje stycket och 10 §. Reglerna, som är

desamma för fj ärr- och närtrafik, innebär att den ordinarie arbetstiden under

hamnuppehåll måste förläggas mellan kl. 6 och 18. Samma begränsning

gäller för dagmans arbetstid till sjöss. För ekonomipersonalens ordinarie

arbetstid gäller ett flertal spridningsregler. Personalens arbetstid skall sålunda

på passagerarfartyg förläggas under loppet av 14 timmar i följd. Under

hamnuppehåll när inga passagerare är ombord får arbetet dock inte

spridas över mer än 12 timmar och det skall vara avslutat före kl. 19. På

lastfartyg skall ekonomipersonalens arbetstid börja tidigast kl. 6 och sluta

senast kl. 19 på sjö-, avgångs- eller ankomstdygn. Under hamnuppehåll

skall arbetet sluta senast kl. 18 eller på lör-, sön- eller helgdag kl. 15.

Spridningsregler har i alla sjöarbetstidslagar försetts med undantag av

typen »såvida ej annat över en skommit s» och vid hamnuppehåll »eller är

i vederbörande hamn brukligt». I lokalfart gäller inga spridningsregler.

När den första sjöarbetstidslagen infördes, utgick man från principen att

lagen skulle innehålla spridningsregler i den mån sådan begränsning kunde

genomföras. Lagen torde fortfarande — frånsett lokalfart — vila på samma

princip. Men förutsättningarna har ändrats. Kollektivavtalen har sålunda

under årens lopp tillförts spridningsregler som inte bara kompletterar lagens

spridningsregler utan i vissa fall är förmånligare än dessa för de ombordanställda.

Eftersom utvecklingen således visat att arbetsmarknadens parter själva

kunnat enas om erforderliga spridningsregler, finns det enligt utredningens

mening inte längre något behov av att belasta lagen med detaljföreskrifter

på området. Utredningen föreslår därför att spridningsreglerna i sjöarbetstidslagen

utgår.

För landanställda finns inga särbestämmelser i arbetstidslagarna om

sön- och helgdagsarbete. Arbetarskyddslagen föreskriver emellertid

som huvudregel veckovila med minst 24 timmars sammanhängande

ledighet, som om möjligt skall förläggas till söndag (21 §).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Gällande sjöarbetstidslag innehåller liksom sina föregångare särregler

om ordinarie arbetstid på helgdag, varmed enligt lagens definition även

förstås söndag. Reglerna innebär att skeppstjänst på ordinarie arbetstid under

helgdag i vissa fall begränsas snävare än på vardagar i två hänseenden,

till tiden och till arten.

Tidsbegränsningen i nuvarande lag består i att, under uppehåll i hamn,

ordinarie arbetstid inte får åläggas någon annan besättningskategori än sådan

ekonomipersonal som tjänstgör i annan fart än lokalfart utom hamn

(7 § andra stycket, 9 § och 13 § 2 mom. andra stycket). För ekonomipersonalens

del är tidsbegränsningen under helgdag på lastfartyg i hamn 5 timmar.

När passagerarfartyg ligger i hamn utan passagerare ombord, får köks- och

uppassarpersonalen åläggas högst 5 timmars ordinarie arbetstid under det

att övrig ekonomipersonal är helt befriad från skeppstjänst på sådan tid

(10 §).

I 6 § gällande sjöarbetstidslag återfinns en detaljerad uppräkning av de

former av skeppstjänst som får åläggas såsom ordinarie arbete på helgdag.

Reglerna gäller på sjö-, avgångs- och ankomstdygn och avser alla sjömän

utom ekonomipersonalen. I fråga om dagmännen gäller bestämmelserna

dock bara på avgångs- och ankomstdygn, medan dagmännen till sjöss får

utföra rutinmässiga åligganden som inte tål uppskov och dessutom 1 timmes

annat arbete (8 § andra stycket). Vidare föreskrivs att ekonomipersonalen

på lastfartyg i hamn får sysselsättas endast med förplägning, övrig

nödig uppassning och lättare rengöring (10 §). De återgivna reglerna är likalydande

för fjärr- och närtrafik. För lokalfart innehåller lagen ingen artbegränsning.

De särskilda helgdagsreglerna i sjöarbetstidslagarna vilade på principen

att under sådana dagar endast fick utföras arbete, som inte kunde tåla uppskov.

Från denna utgångspunkt har byggts upp ett system av lagregler, vilka

efterhand har blivit mer och mer detaljerade. Detta system har ytterligare

utvecklats i kollektivavtalen som har för de anställda förmånligare

helgdagsbestämmelser för både ordinarie arbete och vederlag än lagen erbjuder.

På 11 e 1 g d a g s r e g 1 e r n a kan anläggas samma synpunkter som har anförts i

fråga om spridningsbestämmelserna. Helgdagsreglerna i huvudavtalen med

redareföreningen kommer enligt parternas överenskommelse att kompletteras

med lagens helgdagsregler, och utredningen utgår från att samma tillägg

kan göras i övriga avtal.

Utredningen finner av skäl som har anförts för att slopa spridningsreglerna

att det ej heller finns anledning att behålla några helgdagsregler i sjöarbetstidslagen.

Utredningen föreslår därför att dessa regler utgår.

Vad nu sagts har avsett sjöarbetstidslagens regler om skeppstjänst på

sön- och helgdagar men kan tillämpas även på lagens bestämmelser i 10 §

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

om ordinarie arbetstid på lördagar för ekonomipersonalen. Dessa

regler bör alltså liksom helgdagsbestämmelserna kunna utgå ur lagen.

Remissyttranden

Sjöfartsstyrelsen, rederiföreningen och kommunförbundet ansluter sig

helt till utredningens förslag att ur lagen rensa ut ett flertal detaljbestämmelser

om den ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet, särreglerna

om ordinarie arbetstid på lör-, sön- och helgdagar och reglerna om övertidsersättning.

Redareföreningen framhåller att utredningens förslag om

att dessa detaljbestämmelser skall flyttas över från lagen till kollektivavtalen

tillkommit i samförstånd med de avtalsslutande parterna. Fartygsbefälsföreningen

har inte heller något att erinra mot förslaget.

Departementschefen

Som föreslagits av utredningen i samförstånd med parterna på arbetsmarknaden

bör ett flertal detalj bestämmelser kunna mönstras ut från sjöarbetstidslagstiftningen

för att regleras i avtal. Dessa bestämmelser gäller

den ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet, arbetstiden på lör-,

sön- och helgdagar och övertidsersättningen.

ILO-konventioner

Utredningen

Alltsedan år 1938 har de svenska sjöarbetstidslagarna utformats så att

de har överensstämt med de konventioner inom området som antagits av

Internationella arbetsorganisationen (ILO). Organisationen har sedan år

1936 antagit fyra konventioner och två rekommendationer angående bl. a.

arbetstid på fartyg, senast konventionen nr 109 angående löner, arbetstid

och bemanning å fartyg med rekommendationen nr 109 i samma ämnen,

båda antagna i Geneve år 1958. Ingen av konventionerna har trätt i kraft.

Sverige ratificerade den 15 oktober 1959 konventionen nr 109 under förbehåll

att konventionen för Sveriges del skulle träda i kraft först när den

hade trätt i kraft även för Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland.

Vid ratificeringen undantogs konventionens avdelning om lön, eftersom

man annars skulle ha frångått den i vårt land allmänt godtagna principen

om rätt för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelser om

löneförhållanden utan påverkan från statsmakterna.

Konventionens text återfinns i prop. 1959: 120 s. 129. Konventionens

huvudregler om arbetstid är följande.

I fjärrtrafik gäller för alla sjömän utom ekonomipersonal att den ordina
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

rie arbetstiden inte får överstiga 8 timmar om dygnet. I hamn får dock på

veckans vilodag endast utföras nödvändigt rutin- och sanitetsarbete i högst

2 timmar. Ytterligare arbetstid betraktas såsom övertid. För ordinarie arbetstid

utöver 48 timmar i veckan skall utgå vederlag.

I närtrafik tillämpas för alla sjömän utom ekonomipersonal följande bestämmelser

om ordinarie arbetstid. Till sjöss får arbetstiden inte överstiga

24 timmar för två dygn i följd. Under hamnuppehåll är arbetstiden 8 timmar

per dygn utom på veckans vilodag, då endast nödvändigt rutin- och

sanitetsarbete får utföras i högst 2 timmar. Arbetstid utöver dessa begränsningar

anses såsom övertidsarbete. För arbetstid utöver 112 timmar under

en tvåveckorsperiod skall, i den mån det inte är fråga om övertidsarbete,

utgå vederlag. Bestämmelserna för närtrafik gäller, liksom konventionens

övriga regler, inte på fartyg under 500 brt. Konventionens regler om ekonomipersonalens

arbetstid överensstämmer i så gott som alla delar med 10 §

sjöarbetstidslagen, som dock i vissa situationer gör dygnsarbetstiden 1 timme

kortare än konventionen. För arbetstid utöver 112 timmar under två

veckor i följd utgår vederlag.

Vederlag skall utgå i form av fritid i hamn eller på annat sätt enligt kollektivavtal.

Konventionen begränsar inte övertidsarbetets omfattning men

föreskriver att övertidsersättningen inte får understiga 125 % av grundlönen

för timme räknat. Genom kollektivavtal kan beslutas att övertidsersättningen

skall utgå i form av motsvarande ledighet.

Säkerhetstjänst skall varken räknas in i den ordinarie arbetstiden eller

anses som övertidsarbete. Som säkerhetstjänst betraktas enligt konventionen,

förutom vad sjöarbetstidslagen hänför dit, arbete för lastens säkerhet,

arbete för tull-, karantän- och hälsovårdsformaliteter, extra tid som åtgår

för sedvanlig vaktavlösning samt befälets arbete för att fastställa fartygets

position och för att utföra meteorologiska observationer.

Konventionens tillämpning får säkerställas genom lagstiftning, kollektivavtal

eller en kombination av lagstiftning och kollektivavtal. Sverige

måste säkerställa tillämpningen genom lagstiftning, eftersom statsmakterna

inte har något inflytande över avtalens innehåll.

För att konventionen skall träda i kraft fordras, att de ratificerande staterna

har en sammanlagd handelsflotta om minst 15 miljoner brt, att minst

fem av staterna var för sig har en handelsflotta om minst 1 miljon brt och

att minst nio av 28 uppräknade stater har anslutit sig till konventionen.

Konventionen ratificerades till en början förutom av Sverige endast av

Mexico och Guatemala. De två sistnämnda länderna återfinns inte bland de

28 uppräknade staterna och deras handelsflottor understiger betydligt 1

miljon brt. År 1966 ratificerades konventionen av Jugoslavien (1,1 miljon

brt) och Norge (19 miljoner brt). Norges ratifikation skedde med förbehåll

att konventionen skulle träda i kraft först när den även trädde i kraft för

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Danmark, Sverige, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna, Frankrike

och Storbritannien

Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till gällande sjöarbetstidslags

föreskrifter om den ordinarie arbetstidens förläggning under

dygnet, om skeppstjänst på sön- och helgdagar och om övertidsersättningens

storlek. Konventionen innehåller emellertid tvingande bestämmelser i

dessa hänseenden. Så länge vårt land är bundet av sin ratifikation av konventionen

kan alltså utredningens förslag inte genomföras. Konventionens

detalj föreskrifter i nu nämnda hänseenden är ett led i dess system som går

ut på att tillförsäkra sjömän ett minimiskydd i arbetstidshänseende. Redan

gällande sjöarbetstidslag går emellertid långt utöver vad konventionen

fordrar i en så väsentlig fråga som den ordinarie arbetstidens längd. Utredningens

förslag innebär ännu förmånligare arbetstidsregler för sjömännen

i fråga om bl. a. ordinarie arbetstid och övertidsarbetets begränsning.

I sistnämnda hänseende saknar konventionen föreskrifter.

Vårt land har en sjöarbetstidslagstiftning som i stort har avsevärt

fördelaktigare regler för arbetstagarna än konventionen på området fordrar.

Det får därför anses mindre tillfredsställande att vårt land vid en revision

av samma lagstiftning skall vara förhindrat att i olika detaljfrågor utforma

lagstiftningen så att den bättre passar våra förhållanden, därför att konventionen

innehåller tvingande bestämmelser i dessa detaljfrågor. Av liknande

skäl har statsmakterna vid olika tillfällen funnit ratifikation av andra ILOkonventioner

inte vara nödvändig eller lämplig. Härtill kommer att konventionen

till skillnad från sjöarbetstidslagen inte medger avsteg genom kollektivavtal

från bestämmelserna om ordinarie arbetstid. Därför har dispositivitetsregeln

i 18 § av gällande lag måst förses med det villkoret att avtalen

inte får strida mot överenskommelse med främmande makt. Om konventionen

skulle komma att träda i kraft, skulle den utgöra ett hinder för de

arbetstider som nu tillämpas enligt de flesta av specialavtalen och som innebär

avsteg från lagreglerna om ordinarie arbetstid.

Av dessa skäl och då det får anses otillfredsställande inom ett näringsområde

med så utpräglad internationell konkurrens som sjöfarten, att vårt land

under en lång följd av år är ensidigt bundet, anser utredningen att den nya

sjöarbetstidslagen bör kunna utformas utan hinder av att den i enskilda detaljer

inte överensstämmer med konventionens regler.

Konventionen nr 109 kan sägas upp sedan fem år har förflutit från den

tidpunkt, då konventionen först träder i kraft, men denna föreskrift kan

inte tillämpas nu, eftersom konventionen inte har trätt i kraft. I konventionen

finns ingen föreskrift om uppsägning i den aktuella situationen, nämligen

efter ratifikation men före konventionens ikraftträdande. Förenta Nationernas

International Law Commission har emellertid arbetat ut ett förslag

till en konvention om traktaträtt. Artikel 15 i förslaget behandlar den

för oss aktuella situationen, nämligen vad som åligger en stat från den tid
3

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 29

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

punkt då staten antar en konvention och till dess denna har trätt i kraft.

Under den tiden skall staten enligt förslaget vara förpliktad att avstå från

handlingar, som är ägnade att motverka den föreslagna konventionens innehåll,

förutsatt att ikraftträdandet inte fördröjs otillbörligt (c).

Denna bestämmelse kommenteras i konventionsförslaget på följande sätt.

Det är självfallet av stor vikt och betydelse att en stat, som har bundit sig

för att bli underkastad en konvention, är förpliktad att avstå från handlingar

som strider mot denna. Men eftersom det ibland tar mycket lång tid

innan konventioner, i synnerhet mellan flera länder, träder i kraft och de

ibland aldrig träder i kraft, är det nödvändigt att sätta en gräns för

förpliktelsens varaktighet. Av dessa skäl har bestämmelsen i moment c tillkommit.

De stater som uttalade sig under remissbehandlingen ansåg att moment

c måste anses vara gällande folkrätt. En sådan uppfattning innebär alltså

att moment c redan gäller, oberoende av om traktatkonventionen kommer

att träda i kraft. Förslaget har varit föremål för en första genomgång och

omröstning vid FN:s traktaträttskonferens i Wien våren 1968, varvid bestämmelsen

i moment c preliminärt antogs.

Frågan är då om ikraftträdandet av konventionen nr 109 har blivit fördröjd

otillbörligt. Konventionen antogs vid ILO:s konferens år 1958. Den

svenska ratifikationen skedde den 15 oktober 1959. Det har alltså nu förflutit

tio år efter konventionens antagande och nio år efter vår ratificering.

Med hänsyn härtill och till den snabba utveckling som kännetecknar sjöfarten,

anser utredningen att det mycket väl kan göras gällande att ikraftträdandet

har fördröjts otillbörligt. Det är dessutom troligt att konventionen

aldrig kommer att träda i kraft eller i vart fall att ytterligare flera år kommer

att gå innan tillräckligt många stater har lämnat sin ratifikation. Vårt

land bör därför inte längre anses bundet av ratificeringen.

På grund av det anförda har utredningen funnit att hinder inte föreligger

att anta en ny sjöarbetstidslag som visserligen inte helt följer konventionen

men som i sin helhet innebär för de ombordanställda väsentligt förmånligare

regler än konventionen.

ILO torde böra underrättas om att vårt land inte längre anser sig bundet

av ratificeringen.

Remissyttranden

Sjöfartsstijrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning att Sverige

inte längre bör anses bundet av ratificeringen av konventionen nr 109. Till

dess att underrättelse därom lämnats till ILO, är emellertid ratificeringen

formellt bindande. Det bör undersökas om inte även Sveriges ratificering av

ILO-konventionen nr 57 angående arbetstid och bemanning å fartyg alltjämt

är formellt bindande. Även denna konvention innehåller bestämmelser,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970 35

vilkas tillämpning Sverige inte kan garantera, om utredningens förslag genomförs.

ILO-kommittén påpekar att genom konventionen nr 109 samtliga tidigare

ILO-konventioner i ämnet upphör att vara tillämpliga på det land som har

ratificerat konventionen om och när den konventionen träder i kraft. Ett

villkor för att utredningens förslag till sjöarbetstidslag skall kunna genomföras

är att Sverige anser sig inte längre bundet av ratificeringen av konventionen

nr 109. Konventionen föreskriver att ett ratificerande land kan säga upp

konventionen tidigast fem år efter ikraftträdandet. Det kan inte vara rimligt,

att de förpliktelser som följer av en ratifikation skall gå längre om

konventionen inte träder i kraft än om den träder i kraft. Med hänsyn till

detta och då förslaget till ny sjöarbetstidslag, även om det delvis skiljer sig

från konventionen, i sin helhet innebär förmånligare regler än konventionen,

ställer sig kommittén bakom utredningens åsikt att hinder inte föreligger

på grund av konventionen nr 109 att anta förslaget till ny sjöarbetstidslag.

ILO skall självfallet underrättas om att Sverige inte längre anser sig

bundet av ratificeringen och att vi i denna åsikt stöder oss på vad som måste

anses vara gällande folkrätt. Det problem som här avhandlats uppkommer

också beträffande konventionen nr 57, som ratificerades av Sverige år 1938.

Vårt lands ratificering av konventionen nr 109 innebär automatiskt en uppsägning

av konventionen nr 57 endast om och när konventionen nr 109 trätt

i kraft. Inte heller konventionen nr 57 har trätt i kraft. Sjöarbetstidsutredningens

förslag till ny sjöarbetstidslag innebär sådana förändringar i jämförelse

med gällande lagstiftning att de svenska reglerna inte längre kommer

att överensstämma med vad som krävs enligt konventionen nr 57. Ett ytterligare

villkor för den nya lagens genomförande torde därför vara att

Sverige inte heller längre anser sig bundet av ratificeringen av konventionen

nr 57. De resonemang som förts ovan om effekten av Sveriges ratificering

av konventionen nr 109 gäller uppenbarligen i än högre grad konventionen

nr 57, som antogs och ratificerades av Sverige för mer än 30 år

sedan. ILO-kommittén finner således att det inte heller på grund av konventionen

nr 57 föreligger något hinder att anta förslaget till ny sjöarbetstidslag.

Departementschefen

Sverige har ratificerat två av de konventioner som ILO bär antagit om

arbetstider till sjöss. År 1938 ratificerade vi konventionen nr 57 angående

arbetstid och bemanning å fartyg, som antogs av ILO år 1936, och år 1959

ratificerade vi konventionen nr 109 angående löner, arbetstid och bemanning

å fartyg, som antogs av ILO år 1958. Inte någon av dessa båda konventioner

har trätt i kraft. Om konventionen nr 109 träder i kraft, upp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

hör bl. a. konventionen nr 57 att vara tillämplig för det land som har ratificerat

konventionen nr 109.

Vid ratificeringen av konventionen nr 109 undantog Sverige avdelningen

om lön. Anslutning till konventionens bestämmelser om lön skulle ha inneburit,

att vi frångått den i vårt land allmänt godtagna principen att arbetsmarknadens

parter utan påverkan från statsmakterna träffar överenskommelse

om löner. Sverige gjorde dessutom det förbehållet, att konventionen

för Sveriges del skulle träda i kraft först när den hade trätt i kraft för

Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland. Norge har senare ratificerat

konventionen under förbehåll att konventionen för Norges del skall

träda i kraft först när den träder i kraft för bl. a. Sverige. Konventionen

har ratificerats av endast ett litet antal stater, och det är troligt att den

liksom konventionen nr 57 aldrig får sådan anslutning att den träder i

kraft.

Konventionen nr 109 innehåller tvingande bestämmelser om bl. a. den

ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet, om skeppstjänst på sönoch

helgdagar och om övertidsersättningens storlek. Förslaget till ny sjöarbetstidslag

innehåller inga regler i dessa hänseenden. I stället utgår förslaget

från att dessa frågor blir lösta genom kollektivavtal. Redan gällande

lag går emellertid långt utöver vad konventionen fordrar i en så väsentlig

fråga som den ordinarie arbetstidens längd. Det nu framlagda lagförslaget

ger ändå förmånligare regler. Vidare har lagförslaget till skillnad mot konventionen

regler om begränsning av övertidsarbetet. Lagförslaget innehåller

således i sin helhet avsevärt förmånligare regler för arbetstagarna än konventionen.

Konventionen nr 57 har än mindre förmånliga regler för arbetstagarna.

Enligt min mening bör de båda ILO-konventionerna inte få hindra en utveckling

som tar sig uttryck i att lagförslaget genomförs. För att lagen inte

skall stå i strid med de förpliktelser som Sverige kan ha på grund av ratifikationerna

av konventionerna nr 57 och 109 har jag för avsikt att föreslå

Kungl. Maj :t att återta ratifikationsbesluten. Återtagandet kan lämpligen

ske sedan riksdagen beslutat i fråga om ny sjöarbetstidslag men före en sådan

lags ikraftträdande.

Jourtjänst

Utredningen har ej behandlat frågan om jourtjänst i sitt betänkande.

Enligt vad jag inhämtat har frågan dock undersökts.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 är 1970

37

Remissyttranden

TCO och maskinbefälsförbundet anser att möjligheterna till uttag av

jourtjänst bör regleras i lagen. Utredningen har utgått från att tjänstgöringen

ombord fullgörs genom vakt system (vaktgående personal) eller dagtjänstgöring

(dagmän). Under senare tid har emellertid tillkommit en tredje

tjänstgöringstorm. På fartyg med s. k. periodiskt vaktfritt maskinrum

tjänstgör maskinbefälet under dagtid, varefter ett maskinbefäl har jourtjänst.

Jourtjänsten innebär i regel att vederbörande maskinbefäl skall göra

vissa kontroller av maskinanläggningen och vid larm omedelbart inställa sig

för tjänstgöring. Arbetstidskommittén har ägnat frågan om jourtjänst stor

uppmärksamhet och fastslagit, att såsom arbetstid skall räknas även sådan

tid då en arbetstagare har alt uppehålla sig på arbetsstället för att vid påkommande

behov utföra arbete (jourtid). Ett motsvarande betraktelsesätt

bör i princip kunna anläggas på tjänstgöring av det slag som här har nämnts.

Det kan antas att nämnda typ av fartyg snabbt kommer att öka i antal och

til! följd härav även angivna slag av jourtjänst. Jourtjänstgöring innebär

en så väsentlig inskränkning i arbetstagarens möjlighet att disponera över

sin fritid, att jourtiden i princip i full utsträckning bör räknas som arbetstid.

Frågan bör enligt TCO undersökas särskilt.

Departementschefen

De materiella bestämmelserna i förslaget till allmän arbetstidslag har utformats

med sikte på att även arbetstagare inom ett stort antal områden

som tidigare inte varit inordnade under arbetstidslagstiftning skall omfattas

av lagen. Att inordna under lagen verksamhetsgrenar som i dag tillämpar

jourtjänstgöring i avsevärd utsträckning har inte ansetts kunna ske utan

att lagen tillförs en särskild regel om rätt att inom vissa gränser ta ut jourtid

utöver annan arbetstid. För arbetstidslagstiftningen i fråga om skeppstjänst

finns inga liknande anpassningsbehov, vilket hänger samman med

att sjöarbetstidslagstiftningens tillämpningsområde utvidgas endast i liten

omfattning.

För de ombordanställda motsvaras jourtiden till lands närmast av standby

för manskap och stopptörn för befäl. Dessa begrepp innebär skyldighet

att vid hamnuppehåll stå till förfogande ombord efter den ordinarie arbetstidens

slut. Standby och stopptörn kan emellertid inte helt jämställas med

jourtjänst för landanställda, eftersom det kännetecknande för jourtjänsten

i land är att den anställde måste vistas på arbetsstället, dvs. företagets område,

och därför inte kan vara hemma. Sjöman på fartyg som ligger i annan

hamn än hemmahamn har i regel ingen möjlighet att under sin fritid vistas

i hemmet även om han får gå i land. Om hamnuppehållet är mindre än en

dag, brukar vaktindelningen fortsätta, och i sådant fall åläggs inte standby

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

eller stopptörn. Enligt kollektivavtal får manskap, som har ålagts standby,

extra ersättning utöver vanlig övertidsersättning för den tid arbete utförs.

Ersättningen utgår inte, när manskapet inte kan lämna fartyget på grund av

myndighets landgångsförbud. Särskild ersättning utgår även till styrmän

och maskinbefäl, då de åläggs stopptörn. Jag anser därför att det inte föreligger

behov att i sjöarbetstidslagen reglera jourtid i hamn.

När ett fartyg är till sjöss, befinner sig den anställde på fartyget, alltså

på företagets område, även under sin fritid. Jourtid innebär då åtminstone

i regel inga särskilda krav på uppehållsplats för den anställde i annat fall

än när jourtjänsten medför skyldighet att ombesörja någon syssla, dvs. utföra

arbete. Skillnaden i möjligheten att utnyttja fritiden är därför inte lika

stor som för en landanställd som har jourtjänst. Omständigheterna påminner

i stället om s. k. beredskapstid i land. I den mån sjömannen under jourtiden

utför arbete, räknas tiden honom till godo som arbetstid. För annan

sjukvårdspersonal än läkare, den enda grupp av arbetstagare till vilken jag i

det följande kommer att föreslå att lagens tillämpning utvidgas, är frågan

om jourtid redan reglerad i avtal. Med hänsyn till dessa omständigheter

finner jag inte heller behov föreligga att i lagen reglera frågan om jourtid till

sjöss.

Detaljutformningen av lagförslaget

Inledande bestämmelser

Under denna rubrik anges i 1 och 2 §§ lagens tillämpningsområde. I 3 §

definieras några begrepp som används i lagen.

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § 1 mom. i gällande lag.

Utredningen

Den nuvarande bestämmelsen har endast undergått viss språklig modernisering.

Utredningen har inte funnit skäl att föreslå några sakliga ändringar

av innehållet i gällande lagrum.

I en del fall har rått tveksamhet om ett arbete skall anses som skeppstjänst

och därmed bli omfattat av sjöarbetstidslagen. Det förekommer att

ett rederi har dotterföretag eller anlitar fristående företag, som anställer

personal för att utföra arbete till sjöss som annars brukar skötas av dem,

som på sedvanligt sätt är anställda ombord direkt av redaren. Den omständigheten,

att arbetstagare av organisatoriska eller andra skäl har anställts

av någon annan än redaren, anser utredningen sakna betydelse för bedömningen

av arbetstidsförhållandena. Det arbete som sådan arbetstagare utför

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

bör sålunda betraktas som skeppstjänst och alltså falla in under sjöarbetstidslagen.

Som exempel kan nämnas att ekonomipersonal på vissa passagerarfartyg

är anställd direkt av en självständig restauratör som arrenderar

restaurationen ombord. Däremot kan man inte som skeppstjänst beteckna

det arbete som under hamnuppehåll utförs av s. k. landgäng som går ombord

för att avlösa besättningen. Detsamma gäller arbetstagare som är anställda

av annan än redaren och under hamnuppehåll eller kortare sjöresa

utför en tillfällig och avgränsad arbetsuppgift ombord, såsom leveransservice,

maskinreparation e. d.

De problem om gränsdragning mellan skeppstjänst och annat arbete,

som i vissa fall kan uppstå i fråga om dem som arbetar ombord utan att

vara anställda av redaren, kan enligt utredningens uppfattning svårligen lösas

i detalj lagstiftningsvägen. Huvuddelen av dessa arbetstagare omfattas

av kollektivavtal, och dessa problem torde kunna lösas bättre i avtal än

genom lagstiftning. I avtalen kan man såvitt avser skeppstjänst vid behov

komma överens om avsteg från sjöarbetstidslagens regler om ordinarie arbetstid

(13 §) eller om arbetstagarens undantagande från hela sjöarbetstidslagen

(2 § tredje stycket). För arbete som anses falla under allmänna

arbetstidslagen finns samma möjligheter enligt arbetstidskommitténs förslag.

Remissyttranden

Arbetar sky ddsstyr elsen anmärker att tvekan kan uppstå om vad som

skall förstås med uttrycket kortare sjöresa i utredningens uttalande.

Sjöfartsstijrelsen önskar ytterligare vägledande motivnttalanden i den

svåra gränsdragningsfrågan, i vilka fall en person skall anses vara anställd

ombord och alltså utföra skeppstjänst. Styrelsen instämmer i uttalandet att

den omständigheten, att arbetstagare av organisatoriska eller andra skäl

har anställts av någon annan än redaren, bör sakna betydelse för bedömningen

av arbetstidsförhållandena. Här torde utredningen ha syftat främst

på arbete som ingår i den dagliga rutinen ombord. Det i motsats härtill av

utredningen ställda uttalandet att man inte som skeppstjänst kan beteckna

det arbete som under hamnuppehåll utförs av s. k. landgäng som går ombord

för att avlösa besättningen, synes vara en alltför generell bedömning.

Uttalandet torde vara riktigt, om landgänget har en arbetsgivare i land, som

kan anses ansvarig för arbetstidsuttaget, men inte om landgänget anställs

tillfälligt av redaren eller befälhavaren. Utredningen har även uttalat att det

inte är skeppstjänst när arbetstagare, som är anställda av annan än redaren,

under hamnuppehåll eller kortare sjöresa utför en tillfällig och avgränsad

arbetsuppgift ombord, såsom leveransservice, maskinreparation e. d. Styrelsen

instämmer häri men vill tillägga, att dylikt arbete borde räknas som

skeppstjänst om det pågår under längre tid och speciellt om vederbörande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

står under arbetsledning av det ombordanställda befälet. Med längre tid bör,

allt efter omständigheterna, avses tid överstigande en vecka eller några dagar.

Beräknas arbete, som en landarbetsgivare låter arbetstagaren utföra

ombord, komma att utgöra skeppstjänst, bör sådan anses föreligga redan

från första arbetsdagen ombord. Då gränsdragningsfrågan i vissa fall gäller

sådana av landarbetsgivare anställda arbetstagare, som inte regelmässigt

utför arbete i fartyg, torde man inte alltid kunna förutsätta, att gränsdragningsproblemen

kommer att lösas kollektivavtalsvägen.

Departementschefen

Vid tillkomsten av lagen (1919: 663) om arbetstiden å svenska fartyg

yttrade föredragande departementschefen att syftet med redigeringen av bestämmelsen

i 1 § 1 mom. var att göra tydligt, »att lagen skulle gälla allt

arbete, som å fartyg mot betalning anställd person för fartygets räkning eller

eljest på grund av förmans uppdrag utförde, således icke allenast sådant

arbete, som kunde anses åligga honom med hänsyn till arten av hans anställning

ombord». Orden »mot betalning» uteslöts i sjöarbetstidslagen

(1938: 607). I övrigt har innehållet i bestämmelsen inte ändrats i senare

lagar och har behållits även i 1 § i utredningens förslag.

Enligt min mening bör inte enbart den omständigheten att arbetstagare

har anställts av någon annan än redaren utesluta tillämpning av lagen, om

arbetstagaren anställts för att utföra rutinarbete ombord som annars brukar

skötas av dem som är anställda direkt av redaren. Som utredningen nämner

bör t. ex. ekonomipersonal anses utföra skeppstjänst även om den är anställd

av en självständig restauratör som arrenderar restaurationen ombord.

Den som är anställd av annan än redaren för att utföra tillfälligt arbete

till sjöss, som inte består av rutingöromål, bör i sjöarbetstidslagens mening

betraktas som anställd på fartyget endast om vistelsen ombord har sådan

varaktighet, att den avsevärt inskränker möjligheterna att utnyttja fritiden.

För arbetstagare med tillfällig och avgränsad arbetsuppgift ombord, t. ex.

leveransservice eller maskinreparation, bör tiden överstiga en vecka. Om en

arbetstagare under en längre tid arbetar till sjöss men byter fartyg ofta och

med korta mellantider till lands, bör även arbete kortare tid än en vecka på

ett fartyg kunna betraktas som skeppstjänst.

En person, som anlitas tillfälligt för arbete ombord under tid då fartyget

ligger i hamn och som har annan arbetsgivare i land än redaren som är ansvarig

för uttag av arbetstid, bör endast i undantagsfall anses utföra skeppstjänst.

Arbetet bör betraktas som skeppstjänst endast om den anställde används

i vaktindelad tjänst i sådan utsträckning att han vid tillämpning av

sjöarbetstidslagen är berättigad till vederlag eller om han under en vecka

saknar möjlighet att gå i land under sin fritid. S. k. landgäng som går om
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

bord för att avlösa besättningen i hamn bör alltså regelmässigt inte anses

utföra skeppstjänst om gänget är anställt av annan än redaren.

För den som utför en tillfällig och avgränsad arbetsuppgift delvis i hamn

och delvis till sjöss får en bedömning göras vid arbetets början. Om sjöarbetstidslagen

anses böra tillämpas under någon del av arbetstiden, bör

den lagen gälla under hela arbetet.

Som utredningen har funnit behöver innehållet i den gällande lagbestämmelsen

inte ändras. De problem om gränsdragning mellan skeppstjänst

och annat arbete som kan uppkomma kan svårligen lösas i detalj genom

lagbestämmelser. För de arbetstagare som omfattas av kollektivavtal kan

problemen lösas genom sådana avtal. I övrigt kan viss ledning för tillämpningen

hämtas i uttalandena till denna paragraf och till 2 §.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § 2 och 3 inom. i gällande lag.

Utredningen

Under det att arbetstidslagarna för landanställda f. n. har så omfattande

undantag att endast omkring hälften av arbetstagarna i vårt land är underkastade

arbetstidslagstiftning, omfattar sjöarbetstidslagen nästan alla sjömän.

Aibetstidskommittén har i enlighet med sina direktiv haft som målsättning

att undantagen för landanställda skall vara så få och så litet omfattande

som möjligt. I enlighet härmed har arbetstidskommittén i sitt förslag

strukit så gott som alla undantag, som avser speciella verksamhetsområden,

utom undantaget för skeppstjänst. Arbetstidskommittén föreslår vidare en

inskränkning av lagstiftningens allmänna undantag.

Utredningen har mot bakgrund av vad som har gällt för arbetstidskommittén

undersökt möjligheten av att ytterligare begränsa nu gällande, föga

omfattande undantag från sjöarbetstidslagens tillämpningsområde. Utredningen

har därvid på grund av angivna skillnad i utgångsläget i motsats till

arbetstidskommittén inte haft anledning överväga att ändra lagens matelieila

regler endast för att underlätta att lagens tillämpningsområde ökas.

Av dessa skäl innebär utredningens förslag inte att lagens tillämpningsområde

utvidgas på något mera genomgripande sätt.

I fråga om gällande undantag för vissa befälhavare, maskinchefer, främste

styrmän, ekonomiföreståndare och läkare föreslår utredningen endast

vissa formella jämkningar. Undantagen för dessa befattningshavare kan

sägas motsvara arbetstidskommitténs föreslagna undantag för arbetstagare

i »företagsledande eller därmed jämförlig ställning». Även undantagen för

musiker och lärare kvarstår och överensstämmer med arbetstidskommitténs

undantag för okontrollerbart arbete med hänsyn till den förberedelsetid som

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

arbetsuppgifterna fordrar. Undantaget för lärare anges liksom hittills gälla

endast den vars anställning avser tjänst ombord uteslutande såsom lärare.

Samma förutsättning gäller för undantagen för läkare och musiker, men

detta har för deras vidkommande inte ansetts behöva anges i lagtexten,

eftersom det knappast förekommer att en läkare eller musiker har andra

uppgifter ombord.

Undantaget för redarens familjemedlemmar på fartyg under 500 brt

kvarstår och motsvaras av allmänna arbetstidslagens undantag för arbetsgivarens

familjemedlemmar. Begreppet familjemedlemmar bör tolkas lika i

båda lagarna. Undantaget för familjemedlemmar intogs redan i 1919 års

allmänna arbetstidslag efter mönster av motsvarande regel i arbetarskyddslagen.

Av förarbetena till sistnämnda lag framgår att begreppet inte får fattas

alltför snävt. Som familjemedlemmar bör anses inte bara make samt

släktingar i rätt upp- och nedstigande led utan även — om sammanboende

eller gemensamt hushåll föreligger — avlägsnare släktingar, fosterbarn och

myndlingar.

Det enda undantag för speciella befattningshavare som enligt utredningen

bör utgå avser sjukvårdspersonal, som inte är läkare. Antalet sjukvårdsanställda

på fartyg är mycket litet. Det finns ingen anledning att låta sjuksköterskor

och sjukvårdare på fartyg stå kvar utanför arbetstidslagstiftning,

när sjukvårdspersonalen i land enligt arbetstidskommitténs förslag

skall omfattas av allmänna arbetstidslagen. Sjukvårdspersonal ombord utför

skeppstjänst och det torde inte finnas något hinder för att sjöarbetstidslagen

blir tillämplig på personalen, eftersom arbetstiden redan nu ansluter till huvudavtalen

för de ombordanställda.

Undantagen för fiske-, räddnings- och lustfartyg överensstämmer med

gällande lag. Utredningen har övervägt att slopa undantaget för fiskefartyg.

Eftersom lagen endast avser att reglera arbetstagares arbetstid, hade

en sådan ändring fått betydelse endast för anställda fiskare. Enligt vad utredningen

har inhämtat torde antalet anställda fiskare vara litet och i huvudsak

förekomma på fartyg under 25 brt. Härtill kommer att det många

gånger skulle bli svårt att avgöra om fiskaren är anställd eller egen företagare.

Av dessa skäl föreslår utredningen att fiskefartyg alltjämt skall undantas

från lagen. Frågan kan emellertid komma i annat läge om svenskt fiskeri

i framtiden kommer att bedrivas med stora fartyg med många anställda

vilket nu förekommer i flera länder.

Undantaget i 1959 års lag för små fartyg, dvs. segelfartyg med hjälpmaskin

under 100 brt och annat fartyg under 25 brt, torde främst bero på

motsvarande undantag för småföretag i land och i andra hand på småtonnagets

svaga ekonomiska bärkraft.

Eftersom undantaget för småföretag i land nu föreslås bli upphävt, bör

tiden också vara mogen för att slopa sjöarbetstidslagens undantag för små
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

43

fartyg som inte är lustfartyg. Antalet registrerade motor seglare under 100

brt och motorfartyg under 25 brt är litet. Även antalet anställda på dessa

fartyg bör vara obetydligt. En del av de anställda kan tänkas bestå av redarens—befälhavarens

familjemedlemmar, vilka även i den egenskapen är

undantagna från lagen. Någon bärande invändning kan enligt utredningens

uppfattning inte riktas mot att anställda på småfartyg blir omfattade av

lagen. Utredningen föreslår därför — främst för att skapa likställdhet med

förhållandena för anställda vid småföretag i land enligt den föreslagna allmänna

arbetstidslagen — att undantaget för motorseglare under 100 brt

och motorfartyg under 25 brt slopas.

Ibland förekommer det att en arbetstagare omväxlande utför arbete i land

och skeppstjänst på arbetsgivarens fartyg. Det torde då ofta vara fråga om

lokalfart med småfartyg och problemet vilka arbetstidsregler, som gäller i

sådant fall, aktualiseras därför när småfartygen blir underkastade sjöarbetstidslagen.

Frågan är vilka legala regler om ordinarie arbetstid och övertidsbegränsning

som gäller för en sådan arbetstagare. Två skilda arbetstidslagar

blir nämligen tillämpliga på den anställde och teoretiskt skulle denne

under en och samma tidrymd kunna åläggas ordinarie arbete och övertidsarbete

i den omfattning som vardera lagen medger. En sådan tillämpning

skulle medföra ett orimligt arbetstidsuttag och är inte avsedd. Ett visst

skydd uppnås genom att man i dispensärende enligt den ena lagen skulle

kunna ta hänsyn till arbete som utförs enligt den andra lagen. Främst får

dock uppkommande problem lösas genom kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten.

Utredningen, som i denna fråga har samrått med arbetstidskommittén,

har nämligen inte velat belasta sjöarbetstidslagen med en lagregel

härom. Denna skulle ha blivit komplicerad och hade fått betydelse endast

för ett begränsat antal anställda.

Som tredje stycke i paragrafen har utredningen föreslagit en helt ny bestämmelse,

som gör det möjligt för parterna att genom kollektivavtal

komma överens om ytterligare undantag från lagens tillämpning än dem som

anges direkt i paragrafens första och andra stycken.

Bestämmelsen har hämtats från arbetstidskommitténs förslag till 3 § i allmänna

arbetstidslagen. Kommittén motiverar förslaget främst med att i de

fall, där det skulle medföra svårigheter att under lagen inordna arbetstagare

som tidigare har stått utanför denna, möjlighet bör finnas att alltjämt

låta dem stå utanför lagen. Nämnda motiv har inte samma bärkraft

för de ombordanställdas del med hänsyn till att sjöarbetstidslagens tillämpningsområde

redan täcker det stora flertalet sjömän och att den utökning

av tillämpningsområdet, som utredningen har föreslagit, är av ringa omfattning.

Emellertid är det av andra skäl lämpligt att denna nyhet även

införs i sjöarbetstidslagen.

Gällande lag ger parterna möjlighet att genom kollektivavtal träffa över
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

enskommelser om avsteg från lagbestämmelserna om ordinarie arbetstid,

och denna avtalsfrihet skall enligt utredningens förslag behållas (13 §).

Nämnda lagrum medger däremot inte avtalsfrihet i fråga om de föreslagna

lagreglerna om vederlag, övertid och vilotid (10—12 §§). Dessa föreskrifter

innebär i vissa hänseenden en detaljreglering som saknar motsvarighet i

lagstiftningen för landanställda. Under vissa förhållanden kan det tänkas att

en del av dessa detaljerade föreskrifter kan utgöra hinder för att genomföra

åtgärder i arbetstidshänseende inom sjöfarten som parterna på ömse sidor

kan anse vara rationella. Det kan därför finnas behov att lämna parterna

frihet att avtala om alt nämnda föreskrifter inte skall tillämpas i viss fart,

för visst fartyg eller för vissa ombordanställda.

Genom att sådan avtalsfrihet skrivs in i sjöarbetstidslagen uppnås den

fördelen att lagen på denna punkt kommer att överensstämma med förslaget

till allmän arbetstidslag.

Den nu föreslagna dispositivitetsregeln förutsätter liksom den som nu gäller

i fråga om ordinarie arbetstid att huvudorganisation på arbetstagarsidan

medverkar vid avtalets tillkomst.

Redare, som är bunden av avtalet, skall enligt 14 § kunna tillämpa detta

även på oorganiserad sjöman.

Utredningen föreslår alt gällande lags undantag för statliga fartyg

slopas men att Kungl. Maj :t får möjlighet att förordna att lagen inte skall

gälla på sådant fartyg.

Gällande undantag avser fartyg, som tillhör staten direkt, men inte fartyg

som ägs av statsägda företag, t. ex. det till SJ knutna företaget Svenska Rederi

AB Öresund.

Undantaget för statliga fartyg härrör från undantaget för statligt arbete i

den allmänna arbetstidslagen och i specialarbetstidslagarna för landanställda.

Staten har av ålder i arbetsrättslig lagstiftning tillerkänts en viss särställning

såsom arbetsgivare. Avsikten har inte varit att staten därigenom skulle

tillförsäkras en friare ställning än andra arbetsgivare och att de statsanställdas

intressen skulle kunna sättas efter andra arbetstagares; tvärtom har likställdheten

betonats i olika sammanhang. Skälet till undantaget har säkerligen

mera legat på det teoretiskt-principiella planet. Även på andra områden

har sålunda i lagstiftningen tidigare gjorts undantag för staten. Man torde

ha utgått från att staten i de olika hänseenden, som lagstiftningen avsett att

reglera, skulle sköta sig oklanderligt utan att vara formellt bunden av sin

egen lagstiftning. Den principiella synen på frågan om behovet av undantag

för statlig verksamhet har på senare tid ändrats, och de särskilda undantag

som på olika områden gällt för statlig verksamhet har efter hand upphävts.

1 fråga om den arbetsrättsliga lagstiftningen omfattas staten sedan år 1965

av all lagreglering inom området, t. ex. arbetarskyddslagen och semesterlagen,

utom just arbetstidslagarna.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kangl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

Arbetstidskommittén föreslår nu att undantaget för staten utgår ur allmänna

arbetstidslagen. Arbetstidsreglering har numera tillkommit inom

statliga områden, som förr var utan sådan eller endast hade bristfällig sådan,

såsom försvaret och lotsväsendet. I andra fall har enligt kommittén

arbetstidsregleringen omarbetats och anpassats till förhållandena utanför

den statliga sektorn.

Gällande sjöarbetstidslag undantar person som är anställd på kronan tillhörigt

fartyg, om inte Kungl. Maj:t har förordnat annorlunda. Detta undantag

fanns med redan i 1919 års lag men vid lagens tillkomst förutsattes att

sådana statliga fartyg, där tjänsten var av samma beskaffenhet och i huvudsak

anordnad på samma sätt som på handelsfartyg, skulle underkastas

lagen genom särskild föreskrift av Kungl. Maj:t. Genom tillämpningsföreskrifterna

till 1959 års lag omfattas f. n. statliga fartyg av sjöarbetstidslagen

dock inte SJ:s tågfärjor med hjälpfartyg, statens vägverks färjor under 15

nettoregisterton och fartyg som inte i allmän trafik befordrar gods eller

passagerare. I praktiken innebär detta att nästan alla statliga fartyg utom

landsvägsfärjor om minst 15 nettoregisterton ligger utanför lagens tilllämpningsområde.

Utredningen anser i likhet med arbetstidskommittén att alla statsanställda

i princip bör omfattas av arbetstidslagstiftning och att detta sålunda bör

gälla även anställda på statliga fartyg.

Utredningen har undersökt arbetstidsförhållandena på olika typer av

statliga fartyg. Undersökningen visar att de arbetstidsregler som tillämpas

på dessa fartyg oftast har meddelats i form av administrativa föreskrifter

men i några fall grundas på avtal. Reglerna är merendels av den art att den

verksamhet som de avser bör kunna inordnas under den föreslagna sjöarbetstidslagen

eller allmänna arbetstidslagen.

SJ:s tågfärjors verksamhet är likartad med den som drivs av rederier,

vars färjor är underkastade arbetstidslag, och det bör inte uppstå några

nämnvärda svårigheter om tågfärjorna inordnas under sådan lagstiftning.

Det är möjligt, att allmänna arbetstidslagen därvid bör komma i fråga i

stället för sjöarbetstidslagen, med hänsyn till att de arbetstidsföreskrifter,

som nu gäller på tågfärjorna, nära ansluter till dem som gäller för SJ:s

personal i övrigt, vilken enligt arbetstidskommitténs förslag kommer att

inordnas under allmänna arbetstidslagen. Å andra sidan kan hävdas att från

principiell synpunkt dessa färjor bör inordnas under sjöarbetstidslagen.

Statens vägverks landsvägsfärjor lyder redan under sjöarbetstidslagen

med undantag av dem som mäter mindre än 15 nettoregisterton. Det finns

emellertid f. n. endast sex sådana småfärjor och personalen på dessa behandlas

ur arbetstidssynpunkt som personalen på de större färjorna. Det

finns därför ingen anledning att dra någon skiljelinje efter färjornas storlek.

Den minst ingripande ändringen är att låta även småfärjorna bli underkastade

sjöarbetstidslagen, men det kan ifrågasättas om det inte är rim
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

ligare att låta de anställda på alla landsvägsfärjor omfattas av allmänna

arbetstidslagen.

Personalen på fiskeristyrelsens tre undersökningsfartyg utom styrmännen

på Skagerak omfattas av kollektivavtal, som i huvudsak innehåller samma

arbetstidsregler som huvudavtalen med redareföreningen och den avtalsbundna

personalen bör därför utan svårigheter kunna inordnas under

sjöarbetstidslagen. Även styrmännen på Skagerak bör i arbetstidshänseende

likställas med övrig personal ombord.

På tull- och polisbåtarna och örlogsfartygen har nuvarande arbetstidsbestämmelser,

som meddelats i administrativ ordning eller genom kollektivavtal,

i huvudsak samma innehåll som arbetstidsbestämmelserna för landanställda

befattningshavare inom tullen, polisen resp. försvaret. Personalen

på dessa fartyg utför i inte obetydlig omfattning arbete även i land och detsamma

gäller anställda på statsisbrytarna och sjömätningsfartygen, i viss

mån även personalen vid lots- och fyrväsendet. Utredningen anser med hänsyn

härtill att det är lämpligare att den personal som tjänstgör på dessa fartyg

blir omfattad av samma lag som den landanställda personalen.

För personal på statligt fartyg som underkastas allmänna arbetstidslagen

torde den av arbetstidskommittén föreslagna begränsningsperioden fyra veckor

för den ordinarie arbetstidens längd i stor utsträckning bli tillämplig. I

några fall skulle en ännu längre period behöva tillämpas, såsom inom lotsväsendet

och på örlogsfartyg där nuvarande arbetstidsreglering i viss utsträckning

bygger på en årsbegränsning. Den föreslagna allmänna arbetstidslagen

ger möjlighet till en så lång begränsningsperiod genom att parterna

kan komma överens härom i kollektivavtal eller genom att dispens

kan meddelas. Statstjänstemannalagen inskränker visserligen avtalsfriheten

för statliga tjänstemän genom att avtal inte får träffas om bl. a. arbetstidens

förläggning, men denna bestämmelse tolkas så att hinder inte finns för avtal

om begränsningsperiodens längd.

Utredningen anser alltså sammanfattningsvis att de statliga fartygen bör

kunna omfattas av arbetstidslagstiftning och att därvid flertalet av de nuvarande

fartygen torde böra omfattas av allmänna arbetstidslagen, medan

övriga fartyg bör inordnas under sjöarbetstidslagen. En sådan uppdelning

bör inte lämpligen ske i lag. Den skulle onödigt tynga lagtexten genom att

denna måste göras detaljerad och kasuistisk och därigenom komma att strida

mot utredningens strävan att åstadkomma en enkel och enhetlig lag. Härtill

kommer att en lag uppbyggd på sådant sätt på grund av den snabba utvecklingen

på området snart blir föråldrad och därför ofta måste ändras. Utredningen

förordar därför att sjöarbetstidslagen i princip blir tillämplig på

statliga fartyg genom att det nuvarande undantaget slopas och att Kungl.

Maj :t tilläggs befogenhet att i administrativ ordning förordna annorlunda.

På så sätt får man ett smidigt system, varigenom Kungl. Maj :t från fall till

fall kan besluta om den allmänna arbetstidslagen eller sjöarbetstidslagen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

47

skall tillämpas på statligt fartyg eller om i något fall sådant fartyg skall

undantas från all arbetstidslagstiftning.

Utredningen föreslår därför att sjöarbetstidslagens gällande undantag för

statliga fartyg slopas men att i fjärde stycket av 2 § skrivs in en befogenhet

för Kungl. Maj :t att förordna att lagen inte skall gälla på statligt fartyg. I

överensstämmelse härmed föreslår arbetstidskommittén, att Kungl. Maj :t

får rätt att förordna att allmänna arbetstidslagen skall tillämpas i fråga om

skeppstjänst på staten tillhörigt fartyg.

Det bör anmärkas att svensk lag inte anses gälla utanför svenskt territorium,

om inte det framgår av lagen själv eller på annat sätt att så skall

vara fallet. Sjöarbetstidslagen gäller sålunda för anställda på svenskt fartyg

var det än befinner sig medan allmänna arbetstidslagen inte torde sträcka

sina verkningar utöver landets gränser. Om Kungl. Maj :t utnyttjar den nu

föreslagna möjligheten att förordna att allmänna arbetstidslagen skall tilllämpas

i fråga om skeppstjänst på staten tillhörigt fartyg, torde förordnandet

få anses innebära att allmänna arbetstidslagen i likhet med vad som gäller

i fråga om sjöarbetstidslagen kommer att gälla på fartyget oberoende av

var det befinner sig.

Rexnissy ttr and en

Rederiföreningen anser att det inte får .någon större betydelse att lagens

tillämpningsområde utökas till att omfatta även anställda på små fartyg,

dvs. motorseglare under 100 brt och motorfartyg under 25 brt. I

allmänhet bemannas dessa fartyg av ägaren och hans familjemedlemmar,

varför lagen ändå inte blir tillämplig. F. n. finns endast ett begränsat antal

av de minsta fartygsenheterna och antalet minskar efter hand.

Sågverksförbundet anser att motorbåtar under 25 brt fortfarande bör undantas

från lagens tillämpningsområde. Inom sågverksbranschen förekommer

mycket små båtar, som i allmänhet används vid timmerupplag. Den

ende besättningsmannen på en sådan båt arbetar stundom i land och stundom

på båten. Om gränsen 25 brt anses vara för hög, är det dock ett mycket

starkt önskemål att en gräns behålls. De skäl som utredningen framfört för

en särskild sjöarbetstidslag kan inte anses relevanta i fråga om enmansbetjänade

småbåtar.

Kommunförbundet finner det principiellt riktigt, att lagen skall gälla

även fartyg under 25 brt. Det bästa är kanske ändå att den allmänna arbetstidslagen

tillämpas på dessa småfartyg.

Sjöfartsstyrelsen tar upp fallet att både sjöarbetstidslagen och den allmänna

arbetstidslagen blir tillämpliga på samma arbetstagare. Eftersom

övertidsjournalerna för skeppstjänst och arbete i land inte behöver sam
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1970

ordnas, finns möjlighet till större sammanlagt arbetstidsuttag än någondera

lagen tillåter. Styrelsen föreslår en bestämmelse i sjöarbetstidslagen om att

befälhavare vid nttag av arbetstid i skeppstjänst skall ta skälig hänsyn till

arbetstid i annat arbete, som arbetstagaren utför för samma arbetsgivares

räkning.

Sjöfartsstyrelsen finner det anmärkningsvärt, att utredningen föreslagit

en bestämmelse i 2 § tredje stycket som åtminstone enligt ordalagen möjliggör

för parterna att genom kollektivavtal generellt eller i begränsad

omfattning frångå även lagens eljest tvingande regler. Styrelsen är medveten

om svårigheterna att i lagtext precisera de arbetstagargrupper som

efter avtal mellan berörda organisationer skall kunna ställas utanför lagen.

Denna svårighet bör likväl enligt styrelsens mening inte undvikas genom att

frågan lämnas helt oreglerad. Ytterst innebär utredningens förslag att stadgandena

om vederlag, övertid och vilotid skall vara tvingande för arbetstagare

på vilka lagen är tillämplig men att ingen begränsning'' är föreslagen

i rätten att undanta arbetstagare från lagens tillämpning. Detta gör åtminstone

formellt begränsningen av avtalsfriheten enligt lagförslagets 13 § till

vissa delar av lagen meningslös. Enligt styrelsens mening är dispensregeln

i fjärde stycket tillräcklig för att tillgodose de önskemål som föranlett utredningens

dispositivitetsregel i tredje stycket. Styrelsen föreslår att tredje

stycket utgår. Detta innebär att kollektivavtal mellan berörda parter om

undantagande av viss eller vissa kategorier ombordanställda från de tvingande

reglerna i lagförslagets 10—12 §§ ej har giltighet med mindre undantagandet

godkänts av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar.

Rederiföreningen finner det välbetänkt, att parterna på arbetsmarknadsområdet

ges möjlighet att i kollektivavtal träffa överenskommelse om undantag

från lagens tillämpning. Även om bestämmelsen får ett ringa tilllämpningsområde,

kan det vara av viss betydelse att arbetstagare som tidigare

stått utanför lagen alltjämt ges möjlighet att stå utanför i de fall då

det skulle innebära svårigheter att tillämpa lagen.

Remissinstanserna har ingen erinran mot att arbetstidslagstiftningen utvidgas

till att omfatta även de statliga fartygen. S jöfart sstyr elsen

tillstyrker att de statliga fartygen i princip förs in under sjöarbetstidslagens

tillämpningsområde. Styrelsen anmärker att eftersom avtal om bl. a. arbetstidens

förläggning och rätt till annan ledighet än semester inte får träffas

för sådana anställda på vilka statstjänstemannalagen är tillämplig, staten

i stället kommer att för sådana ombordanställda ensidigt utfärda föreskrifter

om arbetstidens förläggning. Motsvarande förbud finns i kommunaltjänstemannalagen.

Förbudet torde knappast hindra kollektivavtal om rätt

till vederlagsledighet för viss ordinarie arbetstid. Avtalsverket finner det

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

lämpligast, att den allmänna arbetstidslagen görs tillämplig på den tjänstemannaanställda

personalen på statens fartyg. I avtalsrörelsen år 1969 ingår

förhandlingar om ett allmänt arbetstidsavtal för de civila tjänstemännen

inom den statliga förvaltningen. Det allmänna arbetstidsavtalet torde komma

att omfatta tjänstemannaanställd personal på alla fartyg tillhörande sjöfartsverket,

statens järnvägar, tullverket och polisväsendet. Detta avtal liksom

ett arbetstidsavtal för militär och civilmilitär personal på marinens

fartyg bygger på bestämmelserna i den allmänna arbetstidslagen. De fartyg

för vilka avtalen gäller eller väntas komma att gälla utgör huvuddelen av de

statliga fartygen. Statens vägverks landsvägsfärjor och fiskeristyrelsens

undersökningsfartyg är — med undantag för styrmän på undersökningsfartyget

Skagerak •—- inte bemannade med tjänstemannaanställd personal

och berörs därför inte av de nämnda arbetstidsavtalen.

Sjöfartsstyrelsen, chefen för marinen, generaltullstyrelsen och vägverket

tillstyrker att den allmänna arbetstidslagen görs tillämplig på deras fartyg.

Sjöfartsstyrelsen utgår från att Kungl. Maj :t senare kommer att pröva frågan

om värnpliktig personal i örlogsfartyg, bl. a. statsisbrytare och sjörnätningsfartyg,

skall anses vara anställd. Befälhavaren på Skagerak anser att

det fordras särskilda regler om övertidsuttag, vederlag och ersättning för arbete

på sön- och helgdagar, om sjöarbetstidslagen skall kunna tillämpas på

fiskeriundersökningsfartyg. Generaltullstyrelsen vitsordar att de nuvarande

arbetstidsbestämmelserna på tullverkets tjänstefartyg i huvudsak har samma

innehåll som bestämmelserna för landanställda inom tullverket och att

personalen på dessa fartyg i inte obetydlig omfattning arbetar även i land.

Vägverket framhåller att arbetet på landsvägsfärjor och båtar anknyter nära

till arbetsförhållandena i land. Turerna är korta och överstiger merendels

inte 15—20 minuter. Genom kollektivavtal är arbetstiden för ifrågavarande

personal reglerad i överensstämmelse med vad som gäller för verkets övriga

arbetarpersonal. SJ föredrar att sjöarbetstidslagen görs tillämplig på SJ:s

tågfärjor och hjälpfartyg under förutsättning att reglerna om dygnsbegränsning

utgår ur sjöarbetstidslagen och att ett avtal baserat på lagens regler om

bl. a. vederlag kan träffas mellan parterna. I annat fall förordas den allmänna

arbetstidslagen. För statstjänstemän synes det enligt SJ inte vara möjligt

att genom avtal göra avsteg från reglerna i sjöarbetstidslagen om dygnsbegränsning,

eftersom en sådan fråga gäller fördelning av arbetstiden och

statstjänstemannalagen inte tillåter att avtal träffas därom. SR anser att den

allmänna arbetstidslagen bör tillämpas på SJ :s tågfärjor och hjälpfartyg.

Sjöfartsstyrelsen föreslår vidare, att i den allmänna arbetstidslagen tas

in en bestämmelse om att Kungl. Maj :t får förordna att den lagen skall tilllämpas

inte enbart på statens fartyg utan även, om synnerliga skäl föreligger,

på icke statliga fartyg. Ett skäl till att skeppstjänst på staten

tillhörigt fartyg skall kunna enligt särskilt förordnande omfattas av

allmänna arbetstidslagen torde vara den förenkling som härigenom uppstår

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 29

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

för den statliga arbetsgivaren, då han kan hålla sig till en arbetstidslag.

Liknande skäl kan enligt styrelsen åberopas i många fall, där kommuner

eller enskilda arbetsgivare använder sina anställda växelvis i landtjänst

och skeppstjänst. Sågverksförbundet och kommunförbundet anser, som nyss

nämnts, att småfartyg bör undantas från lagens tillämpning.

Departementschefen

Förslaget till allmän arbetstidslag har utformats med syftet hl. a. att arbetstidslagstiftningen

skall omfatta även huvuddelen av de stora grupper

landanställda som nu står utanför arbetstidslagstiftningen. De ombordanställda

omfattas redan i mycket stor utsträckning av sjöarbetstidslagen.

Förslaget till ny sjöarbetstidslag innebär därför inte att lagens tillämpningsområde

utvidgas på något genomgripande sätt.

Den personkrets som anges i första stycket föreslås bli ändrad endast

därigenom att annan sjukvårdspersonal än läkare inte längre skall

undantas från lagens tillämpning. I dessa frågor ansluter jag mig till vad

utredningen anfört. Därutöver vill jag tillägga följande.

Skälet till att befälhavare i de flesta fall undantas från lagens tillämpning

är, att befälhavaren har en företagsledande eller därmed jämförlig

ställning. Sådan ställning anses enligt förslaget inte föreligga, om jämte befälhavaren

högst två personer är anställda på fartyget, oavsett om befälhavaren

självständigt bestämmer om arbetstiderna ombord.

I fråga om redarens familjemedlemmar vill jag anföra, att med make

kan under vissa förhållanden jämställas person med vilken redaren lever

tillsammans (jfr 65 § kommunalskattelagen).

Lagförslagets undantag för fiske-, räddnings- och lustfartyg

överensstämmer med gällande lag. Som utredningen anfört kan frågan om

fiskefartygen komma i ett annat läge, om svenskt fiske i framtiden kommer

att bedrivas med stora fartyg med många anställda.

Arbetstidslagstiftning bör gälla för alla arbetstagare. Undantag bör komma

i fråga endast om särskilda skäl föreligger såsom för arbetstagare i företagsledande

eller jämförlig befattning eller för arbetstagare med okontrollerbart

arbete. För arbetstagare på små fartyg — segelfartyg med

hjälpmaskin under 100 brt och annat fartyg under 25 brt — synes sådana

särskilda skäl i regel inte föreligga. Arbetstidslagstiftning bör därför gälla

även på små fartyg. Från systematisk synpunkt är det att föredra att sjöarbetstidslagen

i princip blir tillämplig på dessa fartyg lika väl som på andra

fartyg. Enligt lagförslaget kan emellertid lagens regler helt eller delvis

frångås genom kollektivavtal. Vidare blir det enligt förslaget möjligt att

liksom f. n. genom myndighetsbeslut göra undantag från lagens tillämpning.

Jag återkommer strax till dessa frågor.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

När sjöarbetstidslagen görs tillämplig på små fartyg, aktualiseras frågan

vilka arbetstidsregler som skall gälla i de fall då en arbetstagare omväxlande

utför skeppstjänst och annat arbete för samma arbetsgivare.

Sjöfartsstyrelsen föreslår med hänsyn härtill att i lagen tas in

en bestämmelse om att befälhavare vid uttag av arbetstid i skeppstjänst

skali ta skälig hänsyn till arbetstid i annat arbete, som arbetstagaren utför

för samma arbetsgivares räkning.

Detaljerade regler om rätt till arbetstidsuttag i de fall då en arbetstagare

för samma arbetsgivare stundom utför skeppstjänst och stundom utför annat

arbete skulle bli alltför vidlyftiga för att passa i lag. Emellertid bör en

samordning ske i sådana fall. Tillsynsmyndigheterna enligt de båda föreslagna

arbetstidslagarna kan vid behov dra upp närmare riktlinjer för sådan

samordning. Jag förordar därför att i sjöarbetstidslagen tas in en bestämmelse

om att den som beordrar skeppstjänst skall ta skälig hänsyn till

arbetstid i annat arbete som arbetstagaren utför för samma arbetsgivare.

Denna bestämmelse bör inarbetas i 12 §.

En annan fråga som aktualiseras genom att sjöarbetstidslagen föreslås

omfatta även små fartyg är frågan vad som skall avses med fartyg. De

internationella sjövägsreglerna definierar fartyg som varje farkost, utom

sjöflygplan, som används eller kan användas till transport på vattnet. Denna

definition synes i huvudsak kunna följas vid tillämpningen av sjöarbetstidslagen.

När en farkost ligger stilla en längre tid, kan skäl dock finnas att

anse sjöarbetstidslagen inte vara tillämplig. Som exempel vill jag nämna

fartyg som året runt eller under en stor del av året ligger vid kaj och används

som restaurang, hotell eller teater.

Som tredje stycke i 2 § tar utredningen i sitt förslag upp en ny bestämmelse,

som gör det möjligt för parterna på arbetsmarknaden att genom kollektivavtal

komma överens om ytterligare undantag från lagens tilllämpning

utöver dem som nämns i första och andra styckena. Förslaget

innebär en utvidgning av den avtalsfrihet som redan finns i fråga om främst

den ordinarie arbetstiden.

Utredningens förslag i denna del motsvarar 3 § första stycket i förslaget

till allmän arbetstidslag. Bestämmelserna i det senare lagförslaget har utformats

med syftet att även de arbetstagare i land som f. n. står utanför arbetstidslagstiftningen

skall inordnas under lagen. Som utredningen påpekar

har det syftet inte samma bärkraft för de ombordanställdas del. Fall kan

dock finnas då arbetsmarknadens parter är eniga om att det är lämpligt att

göra avsteg från de regler i sjöarbetslidslagen för vilka avtalsfrihet inte är

särskilt föreskriven. Fackföreningsrörelsen omfattar de allra flesta ombordanställda,

och den har styrka att effektivt hävda sina medlemmars intressen.

Det är därför inte sannolikt att huvudorganisation för arbetstagarna kom
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

mer att sluta eller godkänna avtal som inte tillgodoser bl. a. skyddsaspekten.

Det är även önskvärt att arbetsmarknadens parter får tillfälle att självständigt

påverka tillämpningsområdet för en lagstiftning som gäller just dem.

Parterna har inte heller framfört någon erinran mot den utvidgning av avtalsfriheten

som utredningen föreslår. Jag förordar att utredningens förslag

följs.

Den föreslagna bestämmelsen innebär, att arbetsmarknadens parter genom

kollektivavtal kan göra avsteg från lagen helt eller delvis för visst fartyg

eller för grupp av fartyg, för viss fart eller för vissa ombordanställda.

I den mån denna möjlighet inte utnyttjas är avtalsfriheten begränsad enligt

reglerna i 10, 11 och 13 §§.

Begreppet huvudorganisation bör tolkas på samma sätt i förslaget till

sjöarbetstidslag som i förslaget till allmän arbetstidslag.

Arbetstidslagstiftning bör, som jag tidigare anfört, gälla för alla arbetstagare,

om inte särskilda skäl föranleder annat. Inga skäl har framkommit

som talar för att personalen på de statliga fartygen fortfarande

skall undantas. I likhet med andra fartyg bör de statliga fartygen i princip

inordnas under sjöarbetstidslagen.

På de flesta statsägda fartygen är arbetstidsförhållandena sådana, att de

skäl som föranleder en särskild sjöarbetstidslagstiftning inte föreligger. Som

exempel kan nämnas att vägverkets landsvägsfärjor i allmänhet inte har

längre turer än 15—20 minuter och att personalens arbetstider redan enligt

kollektivavtal stämmer överens med vad som gäller för verkets jämställda

arbetstagare i land. Möjlighet bör därför öppnas att med avsteg från huvudregeln

att sjöarbetstidslagen gäller för skeppstjänst förordna att den

allmänna arbetstidslagen i stället skall gälla. Denna möjlighet bör emellertid

enligt min mening inte begränsas till statliga fartyg. Även för fartyg som

tillhör kommun eller enskild kan en liknande situation föreligga särskilt

som sjöarbetstidslagen inte längre gör undantag för de minsta fartygen. Som

exempel kan här nämnas båtar som används i inre vatten och har en

mycket liten besättning som stundom arbetar i land och stundom på båten.

Fall kan också finnas då det inte är lämpligt att någon av arbetstidslagarna

tillämpas.

Jag förordar att i sjöarbetstidslagen tas in en sådan regel som utredningen

föreslår. Kungl. Maj :t skall alltså få förordna, att lagen inte skall gälla

på statligt fartyg, och Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

skall även i övrigt få medge undantag från tillämpningen av lagen

om synnerliga skäl föreligger. I förslaget till allmän arbetstidslag förordar

chefen för socialdepartementet en föreskrift om att Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer kan förordna, att den lagen skall tilllämpas

på skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen

inte skall gälla. Det blir alltså i viss utsträckning möjligt att för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj ds proposition nr 29 år 1970

ordna, att skeppstjänst helt eller delvis skall undantas från tillämpningen av

sjöarbetstidslagen och att, i de fall då det är lämpligt, allmänna arbetstidslagen

skall tillämpas i stället. Jag vill stryka under att möjligheten att förordna

att allmänna arbetstidslagen skall tillämpas inte får utnyttjas så, att

syftet med den särskilda sjöarbetstidslagen undergrävs. När förhållandena

ombord är sådana, att sjöarbetstidslagen bör gälla, skall naturligtvis

förordnande om undantag från lagens tillämpning inte ges.

Sjöarbetstidslagen gäller på svenskt fartyg även när detta befinner sig

utanför Sveriges territorium. Även allmänna arbetstidslagen gäller oavsett

var fartyget befinner sig, om förordnande har meddelats att den lagen

skall tillämpas på skeppstjänst.

Att statlig myndighet som handhar dispensfrågor iakttar de förpliktelser

som Sverige har på grund av internationella överenskommelser är enligt min

mening så självfallet att det inte behöver sägas ut. Därtill kommer att Sverige

f. n. inte är bundet av någon sådan överenskommelse som rör sjöarbetstid

och att jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att återta de

ratifikationsbeslut som är av intresse här. Jag hänvisar till avsnittet om

ILO-konventioner.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § i gällande lag.

Utredningen

I definitionen av vecka har uttrycket »sju på varandra följande dygn»

använts i stället för »sju dygn i följd», därför att sistnämnda uttryckssätt enligt

det ordval som används i förslagets materiella stadganden skall beteckna

en s. k. rullande sjudagarsperiod till skillnad från en fast veckoberäkning.

Arbetsveckan skall anses omfatta sju dygn även när datumgränsen passeras.

Detta medför att veckan efter passagen kommer att börja på annan

veckodag än dessförinnan.

Fartområdenas geografiska gränser är oförändrade. Begreppet fjärrtrafik

i gällande lag har samma innebörd som oceanfart enligt lagen (1965: 719)

om säkerheten på fartyg och sjöbefälskungörelsen. Utredningen har därför

föreslagit att sådan fart även i sjöarbetstidslagen skall benämnas oceanfart.

För kortare resor än oceanfart har de båda nämnda författningarna tre fartbegrepp

(inre fart, stor kustfart och nordsjöfart) som inte direkt hänger

samman med resans längd och som därför inte lämpligen kan tjäna som utgångspunkt

för reglering av arbetstiden. För att benämningarna på fartområden

i dessa tre sjöförfattningar skall bli mer ensartade har utredningen

föreslagit att uttrycket närfart skall användas i stället för närtrafik.

På grund av gällande definitioner av närtrafik och lokalfart, som bl. a.

medför att lokalfart är en speciell typ av närtrafik, har gällande lag måst

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

innehålla en särskild paragraf (3 §) som endast har innebörden att lagens

regler om ordinarie arbetstid i närtrafik inte skall tillämpas på fartyg under

500 brt i lokalfart. Utredningen har ansett att detta förhållande kommer

bättre till uttryck om definitionerna ändras så att från närfart undantas lokalfart

och att lokalfartsbegreppet reserveras för fartyg under 500 brt, vilket

uppnås genom att denna tonnagegräns tas in i definitionen av lokalfart.

Remissyttranden

Om de materiella reglerna anger en begränsning av den ordinarie arbetstiden

till visst antal »timmar i veckan» framgår det enligt sjöfartsstyrelsen

inte av lagtexten om det är fråga om fast eller rullande veckoberäkning.

Samma förhållande gäller exempelvis övertidsbegränsningen i 11 §. Styrelsen

föreslår att med en vecka genomgående skall förstås en fast period av sju

på varandra följande dygn. På de ställen i lagen där annan fast tidsberäkning

än en vecka avses bör ordet »fast» skjutas in före ordet »period». Styrelsen

finner, i likhet med fartijgsbefålsföreningen, det angeläget att utredningens

rekommendation om gemensam veckoberäkning ombord följs.

Sjöfartsstyrelsen anser att den kombination av gångtid och fartygs storlek

som utredningen använt som kriterium för att ange begreppet lokalfart

bör undvikas. I och för sig är det önskvärt att samma fartområdesbestämningar

används som i lagen om säkerheten på fartyg. Detta synes inte vara

möjligt, men likväl bör den lagens princip uppehållas, att ett fartområde är

en geografisk bestämning. Anknytningen till viss fartygsstorlek bör därför

inte anges i definitionen utan i de särskilda arbetstidsreglerna.

Att lokalfart i lagförslaget definieras som en »resa» torde enligt sjöfartsstyrelsen

inte innebära saklig ändring i förhållande till nuvarande definition.

Med hänsyn till svårigheten att definiera vad en resa är, torde det inte

vara möjligt att i lagtext fastställa detta begrepp. En vägledande exemplifiering

i lagmotiven är dock önskvärd. Styrelsen åsyftar här särskilt frågan

om en tur- och returresa med början och slut i svensk hamn skall anses

utgöra vidsträcktare närfart än lokalfart, när hela resan normalt tar mer än

12 timmar men restiden i vardera riktningen understiger 12 timmar, eller

tur- och returresan skall anses utgöra två resor och därför skall räknas som

lokalfart. Frågan torde ha betydelse exempelvis för finlandstrafiken, om

denna bedrivs med fartyg under 500 brt. Här kommer även definitionen av

»oavbruten gång» in i bilden. Vissa nackdelar är förenade med en tolkning,

som innebär att oavbruten gång utgör en resa men att avbruten gång konstituerar

två resor. En kort stunds skillnad i hamnuppehållets längd vid vändpunkten

skulle i fråga om fartyg under 500 brt göra, att den ordinarie arbetstidens

längd kommer att förskjutas från vid det korta hamnuppehållet

exempelvis genomsnittligt 12 timmar om dygnet enligt 6 § till vid det längre

hamnuppehållet 10 timmar om dygnet enligt 9 §. En annan egendomlig

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år i970

följd skulle bli, att fartyget skulle anses gå i vidsträcktare fart, om det

kom tidigare tillbaka till utgångspunkten. Oklarheten om innebörden av

uttrycket resa skulle även kunna ge anledning till tolkningssvårigheter

om ett fartyg under en resa från exempelvis Stockholm till Göteborg gör kortare

hamnuppehåll i orter mellan vilka gångtiden understiger 12 timmar. —- Enligt 1 kap. 10 § lagen om säkerheten på fartyg, vilket lagrum handlar om

certifikat för olika fartområden, kan styrelsen under vissa närmare angivna

förutsättningar förordna, att fartyg som nyttjas i fart mellan utländska orter

får anses nyttjat i därmed jämförlig, mindre vidsträckt fart än som annars

skulle vara fallet enligt lagens fartområdesdefinitioner. Meddelar styrelsen

sådant förordnande, bör detta kunna få betydelse vid fastställande av minimibesättning

för fartyget. Eftersom sjöarbetstidsbestämmelserna skall beaktas

vid fastställande av ett fartygs minimibesättning, bör ett liknande förordnande

kunna meddelas enligt sjöarbetstidslagen.

Redareföreningen anser att definitionen av närfart bör överarbetas. För i

synnerhet den mindre och medelstora sjöfarten medför den nu ifrågasatta

formuleringen, vilken är kopierad på andra sjöfartsförfattningar, så stora

nackdelar att det blir än svårare för de svenska fartygen att hävda sig i konkurrensen

med andra fartyg. En utvidgning av begreppet närfart synes

därför nödvändig. Därvid bör uppmärksammas vad såväl Kungl. Maj :t som

sjöfartsstyrelsen anfört i vissa beslut om minimibemanning. Med närfart

har därvid bl. a. jämställts fart till orter vid Medelhavet eller Svarta havet

och fart på Nordafrikas västkust norr om 25° nordlig latitud samt på Kanarieöarna

och ön Madeira.

Fartggsbefälsf öreningen föreslår en regel om att måltidsrast skall undantas

vid beräkning av arbetstid endast om rasten uppgår till minst en halvtimme.

I lokalfart inom svensk hamn förekommer ofta att måltidsraster begränsas

till 1/4 timme. Det synes ej rimligt att en måltidsrast av så kort

varaktighet skall avräknas från arbetstiden. Inte sällan intas under sådan

rast skaffning t. ex. vid rortörn eller vid tillsyn av vissa arbetsmoment.

Departementschefen

I definitionerna av begreppen sjöman, ekonomipersonal, dagman, passagerarfartyg,

dygn och vecka görs i förslaget ingen saklig ändring i förhållande

till nu gällande definitioner.

Ett dygn är enligt lagförslaget en fast tidsenhet som följer den officiella

tidsindelningen.

När ordet vecka eller veckor används i lagförslaget avses också genomgående

en fast tidsberäkning. De i lagen nämnda veckoperioderna omfattar

en vecka, två veckor eller fyra veckor. Att en period är fast innebär i dessa

fall emellertid inte, att indelningen i kalenderveckor behöver följas. I stället

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

menas att den indelning i arbetsveckor, som på fartyget tillämpas för den

enskilde sjömannen eller, vid gemensam veckoberäkning, för samtliga anställda,

skall följas vid tidsberäkningen.

Förutom fast tidsberäkning förekommer i lagförslaget rullande tidsberäkning.

I dessa fall används uttrycken »under två dygn i följd» (6 §.)

och »under 24 timmar i följd» (12 § första och andra styckena). Den rullande

tidsberäkningen innebär, att den angivna tidrymden inte är fast utan

kan läggas in när som helst under den tid då förutsättningarna för regelns

tillämpning föreligger. »Under två dygn i följd» avser alltså inte bara första

och andra arbetsdygnen utan även t. ex. andra och tredje dygnen eller sista

dygnet i en tvåveckorsperiod och första dygnet i nästa period. Med uttrycket

»under 24 timmar i följd» är sagt, att inte ens dygnsindelningen styr placeringen

av periodgränserna.

Enligt min mening kommer skillnaden mellan fast och rullande tidsberäkning

klarare till uttryck med det av sjöf artsstyr elsen föreslagna tillägget av

ordet »fast», när en fast period avses. Jag delar utredningens uppfattning, att

arbetsveckan skall anses omfatta sju dagar även när fartyget passerar den

geografiska datumgränsen. Likaså finner jag utredningens rekommendation

om gemensam veckoberäkning ombord välgrundad. Antalet ofullständiga arbetsveckor

kommer visserligen att öka, men problemet med arbetstidsberäkning

under brntna veckor kan lösas genom att den ordinarie arbetstiden och

övertiden begränsas i proportion till det antal dygn som den brutna perioden

omfattar. Så sker redan i viss utsträckning. Som framgår av motiveringen

till 5 § är avsikten emellertid inte att sådan proportionsberäkning skall ske

vid tillämpning av lagens bestämmelse om särskild veckobegränsning under

fartygs uppehåll i hamn.

Utredningens förslag till definitioner av olika farter bör enligt min mening

i huvudsak godtas. Utredningen har något anpassat de nuvarande begreppen

till fartbegreppen i bl. a. lagen om säkerheten på fartyg. Förslaget

medför vidare en förenkling vid utformningen av andra regler i lagen genom

att enligt definitionen endast fartyg vars bruttodräktighet understiger

500 ton kan gå i lokalfart. Jag ser det inte som en nackdel att ett fartbegrepp,

alltså definitionen på viss trafik, begränsas till att gälla fartyg av

särskilt slag. Någon direkt geografisk bestämning ingår inte i definitionen

av lokalfart. I stället ges som i nuvarande lag en tidsbegränsning för resan,

vars utgångspunkt eller mål skall vara en svensk hamn. Därigenom skapas

indirekt en geografisk begränsning för lokalfarten. Oceanfart bör enligt min

mening definieras som fart bortom den linje som anges för begränsningen av

närfart. Därigenom ges i lagen även direkt en geografisk gräns för lokalfarten

som kan komma att få betydelse för mycket snabba fartyg.

I fråga om innebörden i begreppet resa med fartyg vill jag, såvitt gäller

lokalfart i sjöarbetstidslagens mening, anföra följande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Iiungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Om hänsyn tas enbart till syftet med sjöarbetstidslagen bör en resa

anses omfatta en period då fartyget befinner sig till sjöss, innefattande kortare

uppehåll i hamn, till dess fartyget ligger så länge i hamn, att huvuddelen

av de anställda får fritid i land. Dessa synpunkter talar för att ett

fartyg, som går i linjefart mellan två hamnar med eller utan uppehåll i mellanhamn

och som gör endast ett kort uppehåll i den ena ändpunkten, skall

anses göra endast en resa under förflyttningarna fram och tillbaka mellan

ändpunkterna. En sådan slutsats stämmer emellertid inte väl överens med

vanligt språkbruk. Jag finner det mest ändamålsenligt att betrakta framresa

och återresa som skilda resor i sjöarbetstidslagens mening. Därmed

saknar frågan om längden av uppehållet vid vändpunkten betydelse i sådant

fall.

I andra fall kan däremot längden av det sedvanliga uppehållet i en hamn

få betydelse för frågan om flera förflyttningar skall anses som mer än en

resa i lagens mening. Närliggande fall kan komma att bedömas olika beroende

på skillnader i tiden för hamnuppehåll. Sådana gränsfall är emellertid

ofrånkomliga, och sett från sjöarbetstidslagens synpunkt är det i princip

riktigt att ett längre uppehåll i hamn leder till att en resa anses avslutad.

Hur lång tid fartyget i det särskilda fallet har stannat i mellanliggande

hamn behöver inte vara avgörande för frågan om fartyget går i lokalfart.

Om det inte är fråga om en enstaka resa, är i stället det avgörande om resan

brukar pågå mer än 12 timmar, när förhållandena är ordinära och gången

inte avbryts av längre uppehåll än två timmar i samband med varje hamnanlöp

eller annan beröring med land. Gränsen 12 timmar hänger samman

med bestämmelsen att ett fartyg under resa, som under vanliga förhållanden

kräver mer än 12 timmars oavbruten gång, inte får ha mindre besättning än

att befäl och manskap kan indelas i nödvändigt antal vakter (6 kap. 1 § lagen

om säkerheten på fartyg).

Uttrycket beröring med land avser stillaliggande med fartyg, när besättningen

har möjlighet att gå i land. Om fartyget ligger på redden föreligger

alltså i regel sådan beröring. Så är däremot i allmänhet inte fallet, om fartyget

ligger stilla till följd av grundstötning till sjöss.

För att tillämpningen av sjöarbetstidsreglerna inte skall försvåra tillämpningen

av bemanningsreglerna förordar jag, att förordnande enligt 1 kap.

10 § sista stycket lagen om säkerheten på fartyg skall gälla även för tillämpningen

av sjöarbetstidslagen i den mån förordnandet har betydelse för den

tillämpningen. Med hänsyn till att jag föreslår en sådan regel och till att

parterna på arbetsmarknaden har frihet att avtala om undantag från begränsningarna

i 6 §, synes möjligheter finnas att tillgodose de synpunkter

som redareföreningen framfört. Jag finner därför inte tillräckliga skäl att

i lagens definition av begreppet närfart gå ifrån den nuvarande geografiska

begränsningen. Beskrivningen av begränsningslinjen bör emellertid formu
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

leras så, att den klarare anger den innebörd som den nuvarande beskrivningen

bär enligt nautisk expertis.

Genom att definitionerna av de olika farterna placeras i ordningen lokalfart,

närfart, oceanfart, anges den minst vidsträckta farten först och den

vidsträcktaste sist, vilket knyter an till andra stycket. Även vid tillämpningen

av det stycket har innebörden av ordet resa betydelse. Fartyg skall

nämligen under resa hela tiden anses användas i den vidsträcktaste fart som

resan avser. Ett lastfartyg som går från Luleå till en hamn vid Nordsjön och

därifrån till Australien anses gå i oceanfart hela tiden, om åtminstone en del

av det som lastats i Luleå lossas först i Australien. Om fartyget däremot får

helt ny last i nordsjöhamnen, utgör förflyttningarna två resor. Under den

första av dessa går fartyget i närfart. Andra kombinationer av förflyttningar

kan förekomma.

En regel om måltidsrast och annat uppehåll fanns redan i 1919 års sjöarbetstidslag.

Med anledning av fartygsbefälsföreningens yttrande vill jag

påpeka, att en arbetstagare inte anses åtnjuta måltidsrast i lagens mening,

om han har att utföra arbete samtidigt som han intar förtäring. Bestämningen

av begreppet rast får i övrigt lösas genom kollektivavtal och vid tilllämpning

av lagen. Därvid kan 17 § arbetarskyddslagen ge viss ledning. Utredningens

förslag i fråga om måltidsrast och annat uppehåll i skeppstjänsten

har jag godtagit.

Ordinarie arbetstid i ocean- och närfart

Under denna rubrik upptas i 4—-7 §§ reglerna om ordinarie arbetstid i

ocean- och närfart.

4 §

Paragrafen motsvarar 8 och 9 §§ i nu gällande lag.

Utredningen

Den ordinarie arbetstidens längd bör i princip vara densamma för sjömän

som för anställda i land. För vaktindelad sjöman är det dock inte möjligt

att med behållande av gällande vaktsystem tillämpa den för anställda i land

föreslagna 40-timmarsveckan. I stället får sådan sjöman kompenseras för

den längre ordinarie arbetstiden genom fördjupat vederlag. I fråga om dagman

finns dock inte något som hindrar att den ordinarie arbetstiden bestäms

till 40 timmar i veckan. För att markera sjömännens principiella likställdhet

med landanställda i fråga om den ordinarie arbetstidens längd har

utredningen därför valt att inleda avsnittet om den ordinarie arbetstiden

med föreskriften att sådan arbetstid för dagman får uppgå till högst 40

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1970 59

timmar i veckan. Vidare har dygnsmaximum behållits och angetts till oförändrat

8 timmar.

Departementschefen

Jag förordar utredningens förslag, mot vilket ingen erinran gjorts vid

remissbehandlingen. Arbetsmarknadens parter kan avtala om längre ordinarie

arbetstid enligt 13 §.

5 och 6 §§

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ svarar mot 4, 5 och 7 §§ i gällande lag.

Utredningen

I 5 § regleras den ordinarie arbetstiden för trevaktindelad sjöman och för

radiopersonal. Paragrafen innebär, utom i fråga om veckoarbetstiden under

hamnuppehåll, ingen materiell ändring av vad som nu gäller. Däremot har

nuvarande bestämmelser förts samman i en enda paragraf och lagen har

härigenom vunnit i överskådlighet. I enlighet med vad som tidigare har anförts

har dygnsmaximum behållits. Den ordinarie arbetstiden får sålunda

inte överstiga 8 timmar om dygnet, och arbetstiden under hamnuppehåll begränsas

dessutom till 40 timmar i veckan. Sistnämnda begränsning skall ej

tillämpas under avgångs- eller ankomstdygn, vilket överensstämmer med

gällande 7 §.

Om hamnuppehåll, som varar minst sex hela dygn, börjar på annan veckodag

än arbetsveckans första dag, är det inte avsett att arbetsveckan skall

brytas så att ny veckoberäkning tillämpas från hamnuppehållets första

dygn. Ett sådant system gör det nödvändigt att beräkna arbetstid på bruten

vecka. En annan svårighet är att om hamnuppehållets längd inte kan beräknas

i förväg, man vid arbetsveckans slut inte alltid kan avgöra hur stor

del av arbetet som har utgjort ordinarie arbete. I stället skall man alltså

fortsätta med den veckoberäkning som tillämpades före det långa hamnuppehållet.

I praktiken har man också hittills tillämpat detta system med

fasta veckor. Om hamnuppehållet fördelar sig på två på varandra följande

arbetsveckor så att hamnuppehållet under varje vecka varar mindre än sex

hela dygn, blir 40-timmarsregeln inte tillämplig. Detta lär dock i praktiken

ha ringa betydelse, eftersom kollektivavtalen när det gäller hamnuppehåll regelmässigt

förbjuder arbete på söndag och inskränker arbete på lördag.

Därigenom torde uppnås i stort sett samma resultat som om 40-timmarsregeln

hade varit tillämplig.

6 § avser tvåvaktindelad sjöman. Den är utformad som ett undantag från

bestämmelserna i förslagets 5 §, vilket överensstämmer med den teknik som

används i gällande lag. Liksom när det gäller dagman och trevaktindelad

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

sjöman torde lagen vinna i överskådlighet genom att bestämmelserna om

ordinarie arbetstid för tvåvaktindelad sjöman har förts samman i en enda

paragraf. För att bestämmelserna skall bli mera lättillgängliga har paragrafen

delats upp i olika punkter.

Arbetstiden till sjöss tillåts alltjämt uppgå till 24 timmar under två dygn

i följd, vilket är nödvändigt för att tvåvaktsystemet skall kunna behållas.

Det materiella innehållet i bestämmelserna om arbetstiden på avgångsoch

ankomstdygn stämmer överens med nu gällande lag. I den avslutande

bestämningen i gällande 5 § »medan fartyget ligger förtöjt eller förankrat

i hamn» har orden »förtöjt eller förankrat» utgått såsom överflödiga, eftersom

ett fartyg kan anses vara i hamn endast om det är förtöjt eller förankrat.

Under hamnuppehåll begränsas arbetstiden till 8 timmar om dygnet

och 40 timmar i veckan, vilket stämmer överens med den föreslagna arbetstiden

för dagman och under hamnuppehåll för trevaktindelad sjöman.

Liksom när det gäller trevaktindelad sjöman (5 §) blir 40-tinnnarsregeln

tillämplig endast om fartyget under veckan ligger i hamn minst sex hela

dygn, och regeln inskränker inte arbetstiden under sjö-, avgångs- eller ankomstdygn.

I andra stycket har föreskrivits att den ordinarie arbetstiden inte får överskrida

112 timmar under en period av två veckor. Detta innebär en materiell

ändring, eftersom 112-timmarsbegränsningen i gällande 4 § 2 mom. endast

avser sjödygn och alltså inte hindrar att man därutöver tar ut ordinarie

arbetstid under andra dygn. Enligt vad utredningen har sig bekant bär denna

möjlighet att kombinera arbetstiden till sjöss och i hamn också använts.

Därigenom har den ordinarie arbetstiden under en tvåveckorsperiod kunnat

betydligt överstiga 112 timmar och i enstaka fall uppgått till 140 å 150 timmar.

Utredningen har ansett att sådana arbetstidsuttag inte rimligen bör få

förekomma.

Paragrafen får liksom förut tillämpas endast på fartyg under 500 brt i

närfart. På sådana fartyg är maskinpersonalen sällan vaktindelad. I den

mån vaktindelning likväl förekommer, får man enligt paragrafens sista

stycke inte tillämpa tvåvaktsystem på maskinpersonalen om fartyget har

stor maskinstyrka, utan då måste trevaktindelning enligt 5 § tillgripas. Denna

gräns går f. n. vid 700 indikerade hästkrafter (IHK). Ett numera tillämpat

sätt att mäta maskinstyrkan är effektiva hästkrafter (EPIK). Eftersom

700 IHK i allmänhet motsvarar omkring 550 EHK, en gräns som förekommer

i sjöbefälskungörelsen, föreslår utredningen att denna gräns används

även i sjöarbetstidslagen. Om maskinstyrkan på ett fartyg, som har färdigställts

innan lagen träder i kraft, understiger 700 IHK men överstiger 550

EHK, bör tvåvaktindelning även i fortsättningen kunna få tillämpas. Arbetsmarknadens

parter har enats om att i kommande avtal med redareföreningen

ta in en regel med sådan innebörd.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Även om fartygets maskinstyrka understiger 700 IHK måste enligt gällande

4 § 2 mom. b trevaktindelning tillgripas i fråga om sjöman som för

hand eldar med kol på resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än

24 timmars oavbruten gång. I alla sjöarbetstidslagar har det funnits specialregler

för sådana sjömän, eftersom det gäller ett tungt arbete i en pressande

miljö.

Utredningen har funnit att förhållandena numera är sådana att bestämmelsen

i gällande 4 § 2 mom. b har förlorat sin betydelse och därför kan

utgå.

Numera kan ett fartyg ha dubbla bruttodräktighetsmått. Mellandäcksrum

räknas in i det ena måttet men inte i det andra. Dessa dubbla mått kan anges

på ett enda mätbrev. Enligt IMCO-rekommendationen den 18 oktober

1963 (A 48 III) skall i så fall den högre bruttodräktigheten alltid användas i

frågor om fartygets säkerhet. Härmed avses inte endast säkerhet i teknisk

mening utan även t. ex. frågor om bemanning och sjöarbetstid. Denna regel

har kommit till uttryck i den svenska lagstiftningen genom en bestämmelse i

kungörelsen (1954: 550) angående skeppsmätning att, då dubbla dräktigheter

har angetts i mätbrevet, den lägre dräktigheten skall gälla endast vid beräkning

av fartygsumgälder och endast om djupgåendet inte är större än

mätmärket markerar. Härav följer att, om det ena bruttotonnaget enligt mätbrevet

understiger 500 ton medan det andra överstiger detta tal, inte 6 §

utan 5 § skall tillämpas, vilket innebär att tvåvaktindelning inte kan förekomma

ombord.

Remissyttranden

Maskinbefälsförbundet befarar att lydelsen av 5 § i utredningens förslag

kan vålla svårigheter i tillämpningen om under en vecka arbete sker både

till sjöss och i land.

Av både rättviseskäl och säkerhetsskäl tillstyrker sjöfartsstgrelsen förslaget

i 6 § om begränsning av den ordinarie arbetstiden till 112 timmar

under en tvåveckorsperiod. Förslaget innebär att den nuvarande möjligheten

försvinner att genom sammanläggning av den ordinarie arbetstid som

medges till sjöss med den som medges i hamn ta ut 140 å 150 timmars

ordinarie arbetstid under en tvåveckorsperiod. Den föreslagna regeln kommer

att väsentligt minska de nuvarande möjligheterna till arbetstidsuttag.

Rederiföreningen påpekar att det är svårt att avgöra vilken inverkan på

trafiken den föreslagna begränsningen till 112 timmar kommer att få men

förutsätter att eventuella svårigheter kan bemästras.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Departementschefen

Mot innehållet i utredningens förslag till bestämmelser i 5 § för vaktindelad

personal och radiopersonal har jag ingen erinran. Som utredningen har

påpekat, bör lagregelns veckobegränsning liksom f. n. gälla den fasta arbetsveckan

och alltså inte en rullande tid av sju dygn i följd. Regeln om

40 timmars veckobegränsning får betydelse endast om fartyget under den

fasta arbetsveckan ligger i hamn minst sex dagar, ankomst- och avgångsdagarna

oräknade, eftersom längre ordinarie arbetstid än 40 timmar ändå

inte får tas ut under ett mindre antal dagar. Förekommer under en vecka

arbete till sjöss under mer än ett dygn, gäller alltså dygnsbegränsning men

inte veckobegränsning för den ordinarie arbetstiden.

Enligt min mening bör sådan arbetstid som möjliggör tvåvaktsystein fortfarande

kunna tas ut under samma villkor som f. n. I fråga om begränsningen

till närfart är att märka regeln i 3 § tredje stycket, som innebär att

viss annan trafik kan jämställas med sådan fart. Frågan om vilken storlek

på fartygen som skall vara bestämmande får prövas på nytt när resultatet

av det pågående internationella arbetet med nya regler om skeppsmätning

föreligger.

Jag delar utredningens uppfattning om vilket innehåll reglerna om ordinarie

arbetstid för vaktpersonal och radiopersonal på tvåvaktsfarlyg bör ha.

Till sjöss får ordinarie arbetstid alltså uppgå till högst 24 timmar under

två dygn i följd. Det är denna regel som möjliggör tvåvaktsystemet. När

fartyget i stället ligger i hamn under ett helt dygn och vaktindelning alltså

i regel inte behövs, får ordinarie arbetstiden inte överstiga 8 timmar om

dygnet.

Under dygn då fartyget går från eller kommer till hamn behövs vaktindelning

medan fartyget befinner sig till sjöss. Ä andra sidan bör den begränsning

av ordinarie arbetstiden som gäller för hamndygn tillämpas i den mån

det är möjligt. I de fall då fartyget ligger i hamn minst halva dygnet tillgodoser

en regel om 8 timmars ordinarie arbetstid behovet av vaktindelning.

För det fallet behöver avsteg från hamnarbetstiden alltså inte göras. Är

fartyget däremot till sjöss eller annars under gång större delen av dygnet,

räcker 8 timmar inte till för tillämpning av tvåvaktsystemet medan fartyget

är till sjöss. Därför får de ordinarie arbetstider som möjliggörs av begränsningen

till 24 timmar under två dygn, dvs. tvåvaktindelning, tillämpas medan

fartyget är till sjöss. Medan fartyget ligger i hamn under sådant dygn

får ordinarie arbetstid tas ut endast i sådan utsträckning att den tiden, tillsammans

med redan fullgjord ordinarie arbetstid till sjöss eller i hamn under

det dygnet, uppgår till högst 1 timme mer än 8 timmar. Har sjömannen

redan utfört arbete under minst (8 + 1 =) 9 timmar, får ytterligare ordinarie

arbetstid inte tas ut i hamn.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Reglerna härom i 6 § bör ges en annan redaktionell utformning än utredningen

har föreslagit.

Någon särskild föreskrift om den ordinarie arbetstiden när fartyget ligger

i hamn hela dygn behöver inte tas in i 6 §. Regeln i 5 § om hamnarbetstid

gäller för både trevaktspersonal och tvåvaktspersonal. Liksom för trevaktindelad

personal får 40-timmarsregeln betydelse endast när fartyget ligger

i hamn minst sex hela dygn under veckan. I övrigt skall för tvåvaktspersonalen

gälla att arbetstiden begränsas till 112 timmar under en fast period

av två arbetsveckor oavsett hur stor del av perioden fartyget ligger till sjöss

eller i hamn.

När maskinstyrkan på ett fartyg överstiger 550 EHK bör fartyget få tilllämpa

tvåvaktindelning även i fortsättningen, om fartyget blivit sjösatt innan

lagen träder i kraft och maskinstyrkan understiger 700 IHK. Lagen bör

innehålla en övergångsbestämmelse om det.

Jag delar utredningens uppfattning, att den särskilda regeln för vissa

eldare kan utgå.

Som framgår av 13 § har arbetsmarknadens parter frihet att genom kollektivavtal

gå från begränsningarna i 5 och 6 §§.

7 §

Paragrafen motsvarar 10 § i nu gällande lag.

Utredningen

Gällande regler för ekonomipersonalens ordinarie arbetstid är starkt differentierade.

Utredningen anser att nuvarande detaljreglering inte längre

fyller något ändamål och att det är till tyllest med mera generella bestämmelser

liknande dem som gäller för övriga sjömän. Det har vidare ansetts

möjligt att minska ekonomipersonalens ordinarie veckoarbetstid så att den

inte i något fall får överstiga vad som gäller för trevaktindelad sjöman eller

56 timmar i veckan. Den föreslagna ändringen innebär att den ordinarie

arbetstiden minskas med 7 timmar i veckan för personalen på passagerarfartyg,

utom för det fall att sådant fartyg ligger i hamn utan passagerare

ombord. I sistnämnda fall liksom i fråga om lastfartyg vid hamnuppehåll

möjliggör förslaget formellt en längre veckoarbetstid än f. n. därför att

gällande begränsningar för arbete på lör-, sön- och helgdagar har slopats

så att reglerna i denna paragraf har kunnat göras generella. Detsamma gäller

emellertid även beträffande övriga sjömän. Förslaget grundas på det

förhållandet att parterna har enats om att komplettera kollektivavtalen med

redareföreningen med gällande lags regler om arbete på lör-, sön- och helgdagar.

I praktiken kommer därför någon ökning av den ordinarie arbetstiden

inte att uppkomma.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Dygnsarbetstiden föreslås i huvudsak bli oförändrad, dvs. 9 timmar på

passagerarfartyg och 8 timmar på annat fartyg. Förslaget innebär emellertid

att arbetstiden kan förlängas från nuvarande 8 till 9 timmar, när passagerarfartyg

ligger i hamn utan passagerare ombord. Detta är en konsekvens

av den föreslagna mera generella uppbyggnaden av paragrafen och får ses

mot bakgrunden av de avsevärda förbättringar som förslaget i denna del i

övrigt innebär.

Utredningens förslag upptar ingen motsvarighet till gällande 11 §, som innehåller

den icke straffbelagda bestämmelsen att ekonomipersonalens ordinarie

arbetstid bör fördelas i enlighet med ett av befälhavaren efter samråd

med ekonomiföreståndaren på förhand fastställt arbetstidsschema, som bör

vara anslaget på arbetsplatsen. Utredningen anser att en regel om arbetstidsschema

inte längre behöver behållas i sjöarbetstidslagen lika litet som i allmänna

arbetstidslagen. Behovet av arbetstidsschema kan tillgodoses genom

kollektivavtal eller genom tillsynsmyndighetens anvisningar.

Departementschefen

Jag instämmer i utredningens synpunkter på regler för ekonomipersonalens

arbetstider och förordar att förslaget, mot vilket ingen erinran har

gjorts vid remissbehandlingen, genomförs. Som framgår av 13 § kan reglerna

i 7 § frångås genom bestämmelser i kollektivavtal.

Ordinarie arbetstid i lokalfart

Under denna rubrik upptas i 8 och 9 §§ lagreglerna om ordinarie arbetstid

i lokalfart inom och utom svensk hamn.

8 §

Paragrafen motsvarar 13 § 1 mom. i gällande lag.

Utredningen

Bestämmelserna i nu föreslagna 8 § första stycket innebär i förhållande

till gällande lag endast den sakliga ändringen att veckoarbetstiden har

minskats från 42 1/2 till 40 timmar. Det finns enligt utredningens mening

ingenting som talar mot att 40-timmarsveckan kommer till direkt uttryck

i regeln om ordinarie arbetstid i hamnfart.

Undantagsregeln i 8 § andra stycket har hämtats från arbetstidskommitténs

förslag. Regeln innebär att arbetstiden liksom enligt 13 § 1 mom.

andra stycket i gällande lag inte begränsas per dygn och att begränsningsperioden

för den ordinarie arbetstiden får utsträckas från en vecka till

högst fyra veckor, när det påkallas med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena

i övrigt. Enligt gällande regler i sjöarbetstidslagen och

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

den allmänna arbetstidslagen är begränsningsperioden högst tre veckor och

förutsättningen för utsträckning av perioden att arbetet bedrivs med regelbunden

skiftindelning. Skillnaden består alltså dels i att begränsningsperioden

kan göras en vecka längre än f. n., dels i att förutsättningen för regelns

tillämpning har gjorts mindre sträng. En utökning av hegränsningsperiodens

längd från tre till fyra veckor torde ha mindre praktisk betydelse. Den

föreslagna begränsningsperioden fyra veckor lär komma i fråga främst när

nu gällande förutsättning för treveckorsbegränsning föreligger, dvs. vid

skiftindelning som är regelbunden. Treveckorsbegränsningen används f. n.

sällan.

På grund av lagens dispositivitet (13 §) kan parterna vid behov genom

kollektivavtal komma överens om att en begränsningsperiod av fyra veckor

eller längre tidrymd skall tillämpas även i fall som inte omfattas av den

föreslagna lagtexten.

Remissyttranden

Sågverksförbundet framhåller att det är nödvändigt att arbetstiden på

bogserbåtar i hamnfart i största möjliga utsträckning harmonierar med

arbetstiden i resp. industri, om båtarna skall kunna fungera som den länk

i produktionskedjan som de utgör.

Rederiföreningen finner att förslaget till undantag från begränsningsreglerna

för lokalfart inom svensk hamn är tillfredsställande. Förslaget ger

möjlighet till en smidig arbetstidsreglering för mindre fartyg i lokalfart

inom hamn.

Sjöfartsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget att begränsningsperioden

för lokalfart inom svensk hamn förlängs till fyra veckor men förordar

att kravet på regelbunden skiftindelning behålls. Även TCO, fartygsbefälsföreningen

och maskinbefälsförbundet anser att kravet på skiftindelning

skall stå kvar. Enligt TCO och maskinbefälsförbundet bör inte heller begränsningsperioden

göras längre än tre veckor. Fartygsbefälsföreningen anför

att en från tre till fyra veckor utökad begränsningsperiod visserligen kan

väntas komma i fråga främst vid regelbunden skiftindelning men att de

sammanlagda lättnaderna enligt förslaget ändå inger betänkligheter. Den

enda spärregel som återstår är förslagets 12 § som föreskriver att sjöman

får åläggas högst 16 timmars skeppstjänst under 24 timmar i följd. Arbetstiden

för en fyraveckorsperiod kan under sådana omständigheter tas ut

under tio dagar. Även om regeln att sjöman under en 24-timmarsperiod

skall beredas tillfälle att vila under sammanhängande tid av tillräcklig

längd står i strid med ett arbetstidsuttag av detta omfång, är likväl blotta

förekomsten av en undantagsregel av detta slag stötande. Föreningen ifrågasätter

om inte avsteg från huvudregeln bör sanktioneras av avtalsslutande

parter innan de tillämpas. Maskinbefälsförbundet menar att som ytterligare

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 29

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

villkor redan för rätt att tillämpa tre veckors begränsningsperiod bör föreskrivas

att arbetsmarknadens parter har träffat överenskommelse om det.

TCO anser att arbetstidskommitténs skäl för en maximal begränsningsperiod

på fyra veckor saknar relevans när det gäller sjöarbetstidslagen. I de

fall då särskilt starka skäl föreligger för längre begränsningsperiod än tre

veckor, kan överenskommelse träffas genom kollektivavtal.

Far ty g sb ef älsf öreningen anför att fråga hur övertidsbestämmelserna skall

tillämpas uppkommer, om den föreslagna undantagsregeln godtas. Lagen

säger intet om när övertidsersättning skall börja utgå. Föreningen utgår

från att den veckovis begränsade övertiden i varje fall inte får sammanläggas

för att i full utsträckning disponeras under slutet av begränsningsperioden.

Maskinbefälsförbundet sätter sig mot att raster kortare än 30 minuter

räknas från den sammanlagda arbetstiden. I sjöfart av denna art är det

inte ovanligt med »matraster» på 5—15 minuter samtidigt som personalen

får utföra vissa arbetsuppgifter. Under sådana förhållanden är det orimligt

att dessa »raster» avräknas från arbetstiden. Fartyg sb ef älsf öreningen anför

liknande synpunkter.

Departementschefen

Som utredningen har funnit finns det inte anledning att gå från den

vid tillkomsten av de särskilda bestämmelserna för lokalfart uttalade principen

om likställdhet i fråga om arbetstiden mellan skeppstjänst i hamnfart

och arbete i land. I stället kan det finnas skäl att i likhet med några remissinstanser

ifrågasätta, om inte den allmänna arbetstidslagen bör göras

tillämplig på lokalfart, särskilt hamnfart. I likhet med utredningen anser

jag emellertid att sjöarbetstidslagen i princip bör gälla för all skeppstjänst.

I vissa fall kan emellertid enligt 2 § i förslaget förordnande meddelas om

undantag från sjöarbetstidslagens tillämpning. Även genom kollektivavtal

kan reglerna i 8 § frångås.

Som jag tidigare anfört bör dygnsbegränsningen bibehållas, även i lokalfart.

Gränsen per dygn bör som f. n. sättas vid 9 timmar. Något hinder mot

att sänka den ordinarie arbetstiden per vecka till 40 timmar synes inte

föreligga.

Utredningens förslag om rätt att gå från huvudregeln om arbetstid i

hamnfart stämmer överens med en bestämmelse i förslaget till allmän

arbetstidslag. Med hänsyn till principen om likställdhet i fråga om arbetstiden

mellan skeppstjänst i hamnfart och arbete i land biträder jag utredningens

förslag. Jag utgår från att den förlängda begränsningsperioden i

regel kommer att användas i samma situationer som f. n., alltså vid regelbunden

skiftindelning.

Som framgår av motiveringen till 3 § avses med uttrycket »under en fast

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

period av» en fast beräkning till skillnad från ett rullande system. När begränsningsperioden

fyra veckor tillämpas, skall alltså den första perioden

omfatta veckorna 1—4, den andra veckorna 5—8, den tredje veckorna 9

12 etc.

Rätten enligt 11 § att ta ut övertid är begränsad till en vecka, alltså en fast

period av sju på varandra följande dagar. Någon sammanläggning av rätten

till övertid till slutet av t. ex. en fyraveckorsperiod kan därför inte ske med

stöd av lagen.

Förslaget till allmän arbetstidslag har en regel om att raster skall räknas

av från arbetstiden. Enligt min mening bör även i denna fråga bestämmelserna

vara lika för ombordanställda i hamnfart och landanställda. I övrigt

hänvisar jag till mitt uttalande om raster i motiveringen till 3 §.

Bestämmelser om vederlag behövs inte för hamnfart, eftersom den ordinarie

arbetstiden är begränsad till 40 timmar i veckan.

Som framgår av 3 § är 8 § tillämplig endast på fartyg med en bruttodräktighet

under 500 registerton.

9 §

Paragrafen motsvarar 13 § 2 mom. i gällande lag.

Utredningen

För lokalfart utom svensk hamn innebär förslaget de materiella ändringarna

att den dagliga arbetstiden begränsas till 10 i stället för 12 timmar och

att bestämmelsen om arbete i hamn på helgdag utgår.

Särskilda arbetstidsregler för detta fartområde infördes först genom gällande

lag. Vid lagens tillkomst strök föredragande departementschefen under

att det främsta syftet med dessa arbetstidsregler var att tjäna som underlag

för en avtalsenlig reglering av arbetstiden, som bättre anslöt till förhållandena

inom de enskilda arbetsområdena. Att lagen ej föreskrev vederlag

i sådan fart, motiverade departementschefen med att denna fråga inte

utan vidare kunde lösas lagstiftningsvägen med hänsyn till de varierande

förhållandena. Det fick anförtros åt arbetsmarknadens parter att på detta

område träffa överenskommelse även i frågor om vederlag.

Bogserbåtsavtalen med allmänna gruppen och sågverksförbundet innehåller

regler om ordinarie arbetstid och vederlag för »annan fart», varmed avses

både lokaltart utom hamn och längre resor.

Utredningen har övervägt att överföra denna avtalsmässiga reglering till

lagbestämmelserna för lokalfart utom hamn. Detta skulle emellertid ha medfört

en viss försämring för denna grupp av ombordanställda, medan lagförslaget

i övrigt innebär förbättrade villkor för sjömännen. Utredningen har

därför stannat vid att behålla gällande lags konstruktion med veckan som

begränsningsperiod. Vidare har utredningen ansett sig kunna föreslå att

5f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 29

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

dygnsarbetstiden skall minskas med 2 timmar till 10 timmar. Om skeppstjänst

utöver 10 timmar fordras, finns möjlighet att genom kollektivavtal

föreskriva längre ordinarie dygnsarbetstid än den legala eller, om behovet är

mera tillfälligt, att tillgripa övertid. Om resan varar längre än 12 timmar,

kommer närfartsbestämmelserna att bli tillämpliga.

Som framgår av kommentaren till 10 § har utredningen inte funnit något

hinder för att sjöman i lokalfart utom hamn tillerkänns laglig rätt till

vederlag.

Även med de ändringar, som nu föreslås beträffande ordinarie arbetstid

och vederlag, är avsikten alltjämt att lagens bestämmelser för detta fartområde

främst skall tjäna som underlag för en avtalsenlig reglering som bättre

ansluter till förhållandena inom de enskilda arbetsområdena. Genom avtalsmässig

reglering får även lösas sådana frågor, som lagen med hänsyn till

kravet på en enkel och okomplicerad lagstiftning inte behandlar. Som

exempel kan nämnas fallet att ett fartyg under en vecka omväxlande går i

lokalfart inom och utom hamn.

Remissyttranden

Maskinbefälsförbundet anser att begreppet lokalfart utom svensk hamn

saknar varje berättigande och därför bör utgå. Att i en ny lag föreslå en arbetsvecka

på 56 ordinarie arbetstimmar och med möjlighet att ta ut 10 timmar

per dygn borde vara helt främmande i en tid då avsikten är att tillförsäkra

andra grupper av anställda högst 40 ordinarie arbetstimmar per vecka.

Utredningens förslag om att tiden mellan 40 och 56 timmar per vecka skall

kompenseras med vederlagsledighet är en förbättring mot vad som nu gäller

men kan inte kompensera förslagets starka avvikelser från bestämmelserna

för landanställda.

Allmänna gruppen och sågverksförbundet finner att utredningen inte

förebragt några skäl för att sänka den nuvarande gränsen för arbetstiden

per dygn. Om dygnsbegränsning anses behövas i 9 §, bör gränsen behållas

vid 12 timmar. En sådan gräns harmonierar bättre med den definition av

begreppet lokalfart som har föreslagits i 3 §.

Departementschefen

Lokalfart utom hamn är en trafikform som ligger mellan lokalfart i hamn

och närfart. Den omfattar trafik av skilda slag, t. ex. bogsering som sträcker

sig utanför hamnområdet, isbrytning med hjälp av bogserbåtar, timrnerbogsering

kortare sträckor, sandtransporter med pråmar, skärgårdstrafik

samt viss trafik i inre vattendrag och längs kusten. Eftersom resan i normala

fall inte varar längre än 12 timmar, förekommer ingen vaktindelning.

Enligt 3 § kan endast fartyg under 500 brt gå i lokalfart.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

Lagreglernas funktion att vara underlag för kollektivavtal gäller i särskilt

hög grad för lokalfarten utom hamn. Med hänsyn till de olika slag

av tiafik och skiftande arbetstidsförhållanden som återfinns i sådan fart och

med hänsyn även till att också arbetstagare i denna fart bör ges minskad

arbetstid, anser jag att utredningens förslag bör godtas. Detta innebär

att veckobegränsningen behålls vid 56 timmar, att dygnsbegränsningen behålls

men sänks till 10 timmar och att vederlagsreglerna utvidgas att gälla

även för denna fart. För den del av lokalfarten som har längre gångtid än 10

timmar kan avtal träffas om längre ordinarie arbetstid per dygn.

Vederlag, övertid in. m.

Under denna rubrik upptas i 10—12 §§ lagreglerna om vederlag, övertid,

det totala arbetstidsuttagels begränsning och sammanhängande vilotid.

10 §

Paragrafen motsvarar 12 § i nu gällande lag.

Utredningen

Såsom har framgått av utredningens förslag i fråga om den ordinarie

arbetstiden föreslås, att 40-timmarsveckan för landanställda blir direkt tilllämplig

för dagmän och för sjömän i lokalfart inom hamn. För övriga föreslås

arbetstidsförkortningen i stället huvudsakligen komma till uttryck genom

att vederlaget fördjupas. Vederlag skall utgå för den del av den ordinarie

arbetstiden som överstiger 40 timmar i veckan. Eftersom den ordinarie

arbetstiden för tvåvaktindelade sjömän beräknas på tvåveckorsperiod,

utgår för dem vederlag för den del av den ordinarie arbetstiden som överstiger

80 timmar under en period av två veckor. Frånsett själva fördjupningen

av vederlaget innebär förslaget följande ändringar av vad som nu

gäller.

Utredningens förslag att dagmans ordinarie arbetstid skall minskas till 40

timmar i veckan medför att föreskrift i lag om vederlag för dagman inte

längre behövs.

I gällande lag beräknas ekonomipersonalens vederlag på tvåveckorsperiod.

Enligt förslaget införs för ekonomipersonalen en begränsning av den

ordinarie arbetstiden per vecka. Utredningen har inte funnit något hinder

för att ekonomipersonalens vederlag likaledes beräknas per vecka. Sådant

vederlag föreslås alltså skola utgå för den del av den ordinarie arbetstiden

som överstiger 40 timmar i veckan.

I lokalfart utom hamn utgår enligt gällande lag inte vederlag, fastän den

ordinarie arbetstiden i sådan fart kan uppgå till 56 timmar i veckan. Anledningen

härtill var de varierande förhållandena inom sådan fart, där arbetstidsfrågorna

ansågs kunna lösas bäst genom avtal. Såsom framgår av vad

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kiingl Maj.ts proposition nr 29 år 1970

som har anförts till 9 §, har parterna för detta fartområde genomgående

träffat kollektivavtal som avviker från den legala arbetstiden bl. a. genom

att vederlag har införts. Utredningen har inte funnit något hinder för att

sjömän i sådan fart i lag tillerkänns rätt till vederlag, vilket liksom för de

flesta andra sjömän bör utgå för den del av den ordinarie arbetstiden som

överstiger 40 timmar i veckan.

Med vederlagsparagrafens vecka och tvåveckorsperiod avses samma tidsenhet

som den på vilken den ordinarie arbetstiden skall beräknas.

Remissyttrande

Arbetsmarknadsstyrelsen delar utredningens synpunkter på formerna för

uttag av vederlag.

Departementschefen

Under remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot utredningens

förslag i 10 §. Jag biträder förslaget. Endast redaktionella ändringar är påkallade.

Som framgår av 2 och 13 §§ är lagreglerna om vederlag tvingande

om inte undantag från lagens tillämpning har gjorts med stöd av 2 § tredje

eller fjärde stycket. Genom kollektivavtal får dock bestämmas, att vederlag

skall utgå på annat sätt än i form av fritid i hamn.

11 §

11 § handlar om övertidsarbete och säkerhetstjänst. I gällande lag finns

föreskrifter i dessa ämnen i 14—17 §§.

Utredningen

Nu gällande föreskrift om begränsning av övertidsarbete till 18 timmar i

veckan föreslås ändrad på så sätt att övertidsarbete skall få förekomma under

högst 13 timmar och, om så medges i kollektivavtal, ytterligare högst 5

timmar i veckan.

Bland utredningens experter har yppats olika meningar i denna fråga.

Ä ena sidan har gjorts gällande, att lagen nu medger övertidsarbete i alltför

hög grad och att övertidsbegränsningarna därför bör skärpas.

Å andra sidan har det ansetts önskvärt, att nuvarande begränsningsperiod

om en vecka utökas till fyra veckor som gäller för anställda i land,

vilket i vissa fall skulle medge ett flexiblare övertidsuttag. Särskilt för vissa

typer av fartyg medför hamnanlöpen ibland ett tillfälligt men betydande

behov av övertidsarbete, utan vilket driften inte kan skötas rationellt.

Utredningens skäl för den nu föreslagna regeln är följande.

Enligt gällande bestämmelser kan en landanställd under ett år med 48

arbetsveckor teoretiskt komma upp i 686 övertidstimmar. Enligt arbetstidskommittén

låg det genomsnittliga övertidsuttaget inom den svenska in
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

71

dustrin under åren 1960—1966 vid högst omkring 60 å 65 timmar per år

eller omkring 1 1/4 timme i veckan.

Gällande övertidsbegränsning i sjöarbetstidslagen, 18 timmar i veckan,

motsvarar — om man räknar med att sjömännens arbetsår liksom landanställdas

omfattar 48 veckor — 864 övertidstimmar per år. Antalet arbetsveckor

för år blir något mindre för sjöman som tar ut vederlag i form av

fritid. Trots att den ordinarie arbetstiden för många sjömän, t. ex. vaktindelade,

är betydligt längre än för landanställda, kan sjömännen alltså

dessutom lagligen åläggas mera övertidsarbete än anställda i land. Redareföreningens

statistik visar också att det genomsnittliga övertidsuttaget

bland sjömännen är mycket större än för landanställda. Härtill kommer att

det lagstadgade totala arbetstidsuttaget för landanställda sjunker genom

40-timmarsveckans införande, medan däremot för stora grupper av sjömän

den ordinarie arbetstidens längd inte minskas utan arbetstidsförkortningen

kommer till uttryck genom att vederlaget ökar. Skillnaden mellan det lagligt

tillåtna totala arbetstidsuttaget per vecka för landanställda och för sjömän

ökar alltså ytterligare om sjöarbetstidslagens övertidsbegränsning blir

oförändrad.

Av dessa skäl och mot bakgrund av vad som framkommit genom tidigare

nämnda undersökningar och uttalanden om de ombordanställdas sjukdomar

och dödlighet har utredningen ansett sig böra föreslå, att det lagligen

medgivna övertidsarbetet minskas till 13 timmar i veckan med möjlighet

för parterna att genom kollektivavtal besluta att ytterligare övertid får tas

ut, dock högst 5 timmar i veckan.

Att på detta sätt en del av övertidsbegränsningen blir dispositiv är inte

en helt ny tanke. Redan i SOU 1934: 8 (s. 114) föreslogs att sjöarbetstidslagen

skulle begränsa övertidsarbete, som ersattes kontant, till 18 timmar

per vecka eller efter överenskommelse 24 timmar per vecka.

Om parterna begagnar sig av möjligheten att avtala om längre övertid än

13 timmar i veckan, kommer det lagligen tillåtna övertidsuttaget per vecka

att utgöra 13 timmar jämte det antal timmar som framgår av avtalet, och

den som beordrar övertidsarbete därutöver ådrar sig lagens straffansvar

härför enligt 18 §.

I detta sammanhang bör beaktas att om den ordinarie arbetstidens längd

enligt avtal avviker från lagen, så inträder övertidsarbete i lagens mening

först när sjömannen har arbetat mer än som följer av det regelsystem —

lagens eller avtalets — som medger den längsta ordinarie arbetstiden. Om

denna är längre i avtalet än enligt lagen, uppkommer alltså övertidsarbete

i lagens mening först när den avtalade ordinarie arbetstiden överskrids.

Vidare kan avtalen föreskriva att övertidsersättning skall utgå för skeppstjänst

t. ex. på söndagar eller utom de avtalade normala förläggningstiderna.

Sådan skeppstjänst kan i lagens mening vara ordinarie arbete och skall

då inte räknas in i det övertidsmått som lagen medger.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Undantagen i gällande 16 § a—e från övertidsbegränsningarna har oförändrade

överförts till 11 §.

Förslaget behåller alltså tekniken i nu gällande lag med en uppräkning

av de särskilda situationer som kan föranleda att övertidsbegränsningen

får överskridas, avslutad med en mer allmänt formulerad föreskrift som

avser att fånga in andra jämförliga, inte särskilt angivna fall. Det är nämligen

inte möjligt att i lagtext räkna upp alla de situationer där undantag

från övertidsbegränsningen kan vara befogade. Utredningen vill emellertid

stryka under att undantaget i förslagets 11 § g, som motsvarar gällande

16 § e, inte får tillämpas på andra åtgärder än sådana som är fullt likvärdiga

med dem som har upptagits under a—f i 11 §. Undantaget i g skall

alltså tolkas restriktivt, eftersom lagens övertidsbegränsningar annars kan

kringgås.

Till undantagen i denna paragraf har överförts all skeppstjänst, som avses

med gällande 14 § och som brukar betecknas säkerhetstjänst. Detta

innebär ingen saklig ändring, eftersom säkerhetstjänst redan nu får utföras

utan hinder av övertidsbegränsningarna. Enligt definitionen i gällande

15 § räknas säkerhetstjänst inte som övertidsarbete. Anledningen till

ändringen är att utredningen vill utmönstra den särbehandling av säkerhetstjänst

som nu gäller enligt 14 §.

Enligt allmänna arbetstidslagen får övertidsarbete utan hinder av lagens

övertidsbegränsning tas ut för s. k. nödfallsarbete, som får tillgripas om

oförutsedda händelser har vållat avbrott i företagets verksamhet eller medfört

överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller

egendom. Lagen uttalar sig inte om ersättningen för nödfallsarbete. Arbetstidskommittén

föreslår ingen saklig ändring av nödfallsregeln.

Utredningen finner det rimligt att sjöarbetstidslagen i denna del anpassas

till allmänna arbetstidslagen. Enligt utredningens förslag skall regeln om

minsta övertidsersättning inte behållas i lagen. Det är då inte konsekvent att

ha kvar en föreskrift om ersättning för säkerhetstjänst. Ersättningsfrågan

får i stället lösas genom avtal.

Vidare följer av gällande 14 § att säkerhetstjänst får utföras utan hinder

av lagens begränsningar av ordinarie arbetstid eller övertidsarbete. Denna

regel föreslås bli inarbetad i 11 § tredje stycket, där det anges vilka former

av skeppstjänst som får utföras utan hinder av övertidens veckobegränsning.

Remissyttranden

Arbetsmarknadsstyrelsen delar utredningens synpunkter på övertidsuttag.

Rederiföreningen har ingen erinran mot förslaget till övertidsregler.

Maskinbefälsförbundet finner utredningens förslag till minskade möjligheter

till övertidsuttag välbetänkt. Trots betydligt större möjligheter att ta

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

ut övertidsarbete till sjöss än till lands tas betydligt fler övertidstimmar ut

än sjöarbetstidslagen medger. Övertidsuttaget har i många fall helt orimlig

omfattning och beror på de minskade besättningarna. TCO anför liknande

synpunkter.

Fartygsbefålsföreningen konstaterar med tillfredsställelse att den nuvarande

bestämmelsen om att arbete som utförts som säkerhetstjänst inte

berättigar till särskild ersättning inte finns med i förslaget. Någon motsvarande

skyldighet att utan ersättning utföra säkerhetstjänst finns inte heller

för de landanställda.

Sjöfartsstyrelsen anser att det bör klarläggas om den medgivna övertiden

får ackumuleras. Då lagen inte längre skall innehålla regler om den

ordinarie arbetstidens förläggning eller om arten och omfattningen av ordinarie

arbete på sön- och helgdagar kommer, i händelse av en exempelvis

till fyra veckor förlängd begränsningsperiod i vilken dygnsbegränsningen

slopats, övertid i lagens mening inte att inträffa förrän hela den för begränsningsperioden

gällande ordinarie arbetstiden överskrids. Vidare bör utgångspunkten

för beräkning av övertid i lagens mening om möjligt anges

tydligare. Inledningen till 11 § kan förslagsvis formuleras »Utöver skeppstjänst

på ordinarie arbetstid, som är medgiven enligt 4—9 eller 13 §§, får

skeppstjänst på övertid åläggas» etc. Styrelsen ansluter sig till utredningens

uppfattning, att undantagsregeln g bör tolkas restriktivt. Övervägande antalet

personer som har åtalats för överträdelse av sjöarbetstidslagen har till sitt

försvar åberopat 16 § e i nuvarande lagen som nära motsvarar förslagets

11 § g. Domstolarna har i allmänhet underkänt invändningen, om det utförda

arbetet haft rutinkaraktär och inte föranletts av någon oförutsebar

händelse som medfört arbete som inte kunnat anstå. Styrelsen ansluter sig

till denna tolkning av regelns innebörd. För att denna innebörd skall framgå

tydligare, föreslår styrelsen att undantaget enligt g skall avse »annan

åtgärd som ej kan tåla uppskov och ej bort planeras till utförande på annan

tid». I samband med nämnda åtal har vidare framkommit att sjömän,

som i början av en vecka fullgjort ett stort antal övertidstimmar i form av

sådant arbete som avses i 16 § a—e i nu gällande lag, under senare delen

av veckan ålagts övertidsarbete för utförande av underhållsarbete och liknande

rutinarbeten, med påföljd att det sammanlagda övertidsuttaget per

vecka ibland uppgått till 25—30 timmar eller mer. Det synes styrelsen

obilligt att en sjöman, som på grund av nödvändiga arbeten helt eller delvis

fullgjort 18 timmars övertidsarbete, därefter skall kunna utnyttjas på ett

sådant sätt med göromål som mycket väl kan anstå till en kommande vecka.

Med hänsyn till att ett sådant förfaringssätt av domstol icke ansetts vara

lagstridigt anser styrelsen påkallat att fästa uppmärksamheten på denna

brist i lagstiftningen.

Redareföreningen ställer sig tveksam till utredningens konstruktion av

övertidsreglerna. Det är under alla förhållanden angeläget att begränsning
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

en av det totala övertidsuttaget inte binds till en så kort tid som en vecka.

Maximiuttaget bör kunna spridas över en längre tid, förslagsvis fyra veckor.

Föreningen instämmer i vad vissa experter i utredningen anfört i denna

fråga.

Allmänna gruppen anser att utredningen inte förebragt några bärande

skäl för den föreslagna ändringen av övertidsreglerna och föreslår att de

nuvarande bestämmelserna behålls. Det finns inte skäl att till minskningen

av den ordinarie arbetstiden lägga en begränsning av den rätt till övertidsuttag

som gällde även när arbetstiden var väsentligt längre än den nu föreslagna.

Att behålla övertidsreglerna innebär inte att skillnaden mellan de

landanställda och de vaktindelade ökar. Vederlaget fördjupas i takt med att

arbetstiden minskas. I fall av arbetsanhopning, t. ex. vid isbrytning, är det

inte möjligt att sätta in fler besättningar. För att klara sådana situationer

är det önskvärt att övertidsuttaget inte begränsas per vecka utan i stället

per förslagsvis fyra veckor. Om utredningens förslag ändå genomförs, bör

i vart fall en längre begränsningsperiod anges för de fem timmar som parterna

skall kunna träffa avtal om. Sågverksförbundet instämmer i allmänna

gruppens synpunkter.

Sjöräddningssällskapet är tillfreds med förslagets reglering av arbete för

avvärjande av fara för fartyg, liv och gods och för hjälp åt andra nödställda.

Sällskapet stryker under vikten av att nödvändig tid anslås åt att besättningarna

görs förtrogna med och skickade att hantera räddningsmaterielen.

Departementschefen

Enligt min mening bör utredningens förslag godtas i allt väsentligt.

Övertidsbegränsningen ändras således från nuvarande 18 till 13 timmar

i veckan, men möjlighet skapas att genom kollektivavtal besluta om övertid

under ytterligare högst 5 timmar i veckan. De nu gällande undantagen från

övertidsbegränsningarna behålls. Undantagen gäller säkerhetstjänst och annan

skeppstjänst som inte kan tåla uppskov. Bestämmelsen att särskild ersättning

inte skall utgå för säkerhetstjänst om inte annat avtalats utgår

liksom reglerna om ersättning för annat övertidsarbete. Föreskriften att

övertidsarbete inte bör förekomma regelbundet behålls. Förbudet mot övertidsarbete

i sådan utsträckning att det totala arbetstidsuttaget överstiger

16 timmar under ett dygn utvidgas till att gälla all skeppstjänst. En regel

härom tas in i 12 §.

Begränsningsperioden för rätt till övertidsuttag föreslås alltså liksom

f. n. bli en vecka. Som jag anfört vid 8 § innebär detta, att någon lagring

av rätten till övertid inte kan ske enligt lagen i de fall då begränsningsperioden

för ordinarie arbetstid är längre än en vecka. De föreslagna begränsningarna

i rätten att ta ut övertid kan i vissa fall medföra svårigheter, när

det är viktigt att ett arbete forceras, t. ex. vid isbrytning. 2 § erbjuder möj
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

lighet att bl. a. i sådana fall göra undantag från lagens tillämpning genom

kollektivavtal eller genom beslut om dispens.

Övertid är ett tillägg till ordinarie arbetstid. Som utredningen påpekat

inträder övertidsarbete i lagens mening först när sjömannen har arbetat

mer än som följer av det regelsystem, lagens eller avtalets, som medger den

längsta ordinarie arbetstiden. Jag delar sjöfartsstyrelsens uppfattning att

detta förhållande bör komma till uttryck i lagtexten.

Som utredningen och sjöf artsstyrelsen framhållit bör den allmänt formulerade

föreskriften g, som avslutar uppräkningen av de situationer som

får föranleda att övertidsbegränsningen överskrids, tolkas restriktivt. Situationen

bör enligt min mening beskrivas som annan åtgärd som ej kan tåla

uppskov och som ej kunnat planeras att utföras på annan tid. Jag hänvisar

i denna del till sjöf artsstyrelsens yttrande.

Arbetsmarknadens parter kan träffa överenskommelser till komplettering

av lagtexten.

12 §

Paragrafen innehåller dels motsvarigheten till bestämmelsen i gällande

16 § om övertidsarbetets dygnsbegränsning som har utvidgats till att gälla

all skeppstjänst, dels en ny regel om sammanhängande vila, dels en ny regel

om hänsyn till arbetstidsuttag enligt allmänna arbetstidslagen.

Utredningen

Gällande 16 § förbjuder att övertidsarbete tas ut i sådan utsträckning att

skeppstjänsten överstiger 16 timmar under ett och samma dygn. Eftersom

stadgandet enligt ordalagen endast begränsar förekomsten av övertidsarbete

under dygnet, har det ansetts inte hindra att så mycket ordinarie arbete

tas ut att den sammanlagda skeppstjänsten under dygnet överstiger 16

timmar. En sådan situation kan tänkas uppkomma för en tvåvaktindelad

sjöman. Det lagrum, som begränsar hans ordinarie arbetstid till sjöss till

24 timmar under två dygn i följd, saknar dygnsbegränsning och hindrar

alltså inte att den sålunda medgivna ordinarie arbetstiden koncentreras till

det första dygnet. Om han under det dygnet går vakt i 14 timmar men dessutom

åläggs 4 timmars extra arbete, blir därför de 18 timmarnas skeppstjänst

ordinarie arbete i lagens mening. Det har också hävdats att nuvarande

bestämmelser även i andra fall inte hindrar att ordinarie arbete tas ut i

sådan utsträckning att skeppstjänsten överstiger 16 timmar under dygnet.

Arbetstidsuttag utöver 16 timmar under ett och samma dygn bör enligt utredningens

uppfattning rimligen inte få förekomma i fortsättningen om

inte säkerhetstjänst kräver det. Utredningen föreslår därför att 16-timmarsbegränsningen

skall gälla all skeppstjänst så att mer än 16 timmars skeppstjänst

inte skall kunna åläggas sjöman utom i de undantagsfall som anges

i paragrafens sista stycke.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Sjöfartsstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslagit, att maximeringen

16 timmar knyts inte till dygnet utan till varje tidsperiod av 24

timmar. Skrivelsen har överlämnats till utredningen.

Utredningen har samma uppfattning som sjöfartsstyrelsen. Systemet att

begränsa arbetstiden till 24-timmarsperioder i stället för kalenderdygn används

redan inom sådana områden som yrkesmässig biltrafik (28 a § vägtrafikförordningen)

och luftfart, där i likhet med sjöfarten säkerhetssynpunkter

talar för att personalen inte bör arbeta under för lång tid i följd.

Utredningen föreslår därför i paragrafens första stycke att sjöman får

åläggas högst 16 timmars skeppstjänst under 24 timmar i följd.

Paragrafens andra stycke innehåller en föreskrift om sammanhängande

vila. Sjöarbetstidslagen har hittills inte hindrat att arbetstiden kunnat delas

upp i flera små arbetspass så att viloperioderna blivit mycket korta.

Detta gäller främst i de fall, där lagen inte har föreskrivit att den ordinarie

arbetstiden måste förläggas inom vissa klockslag eller — såsom i gällande

regler för ekonomipersonal — under loppet av vissa timmar i följd. Utredningen

har vid granskning av arbetstidsjournaler funnit exempel på att

tvåvaktindelade sjömäns skeppstjänst har splittrats så att den längsta sammanhängande

vilotiden har blivit kortare än 4 timmar per 24-timmarsperiod.

För landanställda finns på flera områden bestämmelser, enligt vilka det

måste förekomma sammanhängande vilotid av viss längd. Arbetarskyddslagen

föreskriver att arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila,

vari skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5, och att arbetstagaren skall få

minst 24 timmars sammanhängande ledighet för varje period om sju dagar,

om möjligt på söndag. Enligt 28 a § vägtrafikförordningen får vilotiden för

den som yrkesmässigt framför motordrivet fordon inte understiga 10 timmar

i följd under 24 timmar i följd räknat från början av vilken tjänstgöring

som helst, men vilotiden får minskas till lägst 8 timmar två gånger under

sju 24-timmarsperioder. I den proposition (1967:52 s. 35), som låg till

grund för dessa bestämmelser i vägtrafikförordningen, framhöll departementschefen

att det fordras bestämmelser om vilotid inte minst för att hindra

en olämplig spridning av den tillåtna dygnsarbetstiden. Departementschefen

uttalade vidare.

Genom en förlängning av vilotiden motverkas en icke önskvärd splittring

av arbetstiden på flera tjänstgöringspass. Den sammanhängande fritiden

och därmed tiden för vila och rekreation blir längre, vilket uppenbarligen är

till fördel av trafiksäkerheten.

För sjömän föreskriver artikel 20 i ILO-konventionen nr 109, att sjöman

under 16 år inte får arbeta nattetid. Med nattetid förstås en sammanhängande

tid av minst 9 timmar, vilken börjar före och slutar efter midnatt i enlighet

med föreskrift i nationell lagstiftning eller kollektivavtal. I anslutning

till denna artikel innehåller 57 § sjömanslagen regeln att sjöman under 16

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Ma j:ts proposition nr 29 år 1970

år måste ha en sammanhängande vilotid av minst 9 timmar mellan kl. 20

och 8. Från denna regel medges undantag för säkerhetstjänst och efter

dispens för skeppstjänst på fartyg under 500 brt.

I några av kollektivavtalen för sjöfolk finns viloregler.

Utredningen anser det önskvärt att garantier skapas för att sjömännen

dagligen får en sammanhängande vilotid, som är så lång att den möjliggör

nödvändig fysisk och psykisk vila och avkoppling. Om en viloregel med

fixerat timtal exempelvis liknande den som gäller för landsvägstrafiken

skulle införas i sjöarbetstidslagen och gälla för alla sjömän, skulle den

med hänsyn till tvåvaktindelningen inte kunna stadga längre vilotid än

5 timmar under 24 timmar i följd. En sådan regel förefaller väl snäv.

Det har därför synts utredningen lämpligare att införa en mera allmänt

formulerad bestämmelse, som säger att sjömaxr skall beredas tillfälle att

vila under sammanhängande tid av tillräcklig längd. Av samma skäl

som har föranlett utredningen att i denna paragrafs första stycke föreslå

att det totala arbetstidsuttaget skall begränsas till 24-timmarsperiod i

stället för dygn, skall även viloregeln avse vilken 24-timmarsperiod som

helst. Med de korta tider, under vilka vaktindelade sjömän är fria från tjänstgöring,

anser utredningen naturligt att tolka bestämmelsen så att trevaktindelad

sjöman inte genom övertidsarbete hindras från att vila under åtminstone

en hel frivakt om 8 timmar under dygnet och att tvåvaktindelad

sjöman på motsvarande sätt bereds tillfälle att vila under den längsta av frivakterna

i dess helhet. Det enda fall då man bör få tumma på dessa principer

är när det kan bli nödvändigt att ålägga sjömannen säkerhetstjänst, vilket

anges i paragrafens sista stycke. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten

att med ledning av vad som här har anförts vaka över tillämpningen

av viloregeln.

I paragrafens sista stycke upptas ett för de två första styckena gemensamt

undantag.

Från övertidsbegränsningen i gällande 16 § undantas dels säkerhetstjänst

enligt 14 §, dels sådana arter av skeppstjänst som uppräknas i 16 § a—e.

Dessa arter av skeppstjänst får liksom säkerhetstjänst utföras utan hinder

av såväl övertidens veckobegränsning'' som dess dygnsbegränsning.

Utredningen har i 11 § föreslagit att från övertidens veckobegränsning

alltjämt skall undantas säkerhetstjänst och sådan skeppstjänst som anges

i gällande 16 § a—e. När det gäller såväl begränsningen i förslagets 12 § av

det totala arbetstidsuttaget till 16 timmar per 24-timmarsperiod som den

föreslagna viloregeln, finner utredningen det ur säkerhetssynpunkt befogat

att inte medge undantag i samma utsträckning som när det gäller övertidens

veckobegränsning. Sjöman bör nämligen endast i situationer av nödkaraktär

kunna åläggas skeppstjänst utöver ett så pressande arbetstidsuttag

som 16 timmar under en tidrymd av 24 timmar innebär. Utredningen

har därför stannat vid att undantag från bestämmelserna i 12 § skall kunna

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

förekomma endast när det gäller sådan skeppstjänst som uppräknas i It §

a—c, dvs. sådant arbete, som nu betecknas säkerhetstjänst, och skeppstjänst

för att avvärja hotande fara för gods.

Remissyttranden

Sjöfartsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse förslagen att 16-timmarsregeln

skall avse inte enbart kalenderdygn utan varje s. k. rullande tidrymd

av 24 timmar i följd och att i 16-timmarsbegränsningen skall inräknas

vissa slag av skeppstjänst som nu ligger utanför. Ändringarna är påkallade

av både sociala skäl och säkerhetsskäl. Även förslaget att sjöman under

24 timmar i följd skall beredas tillfälle att vila under sammanhängande tid

av tillräcklig längd är en viktig förbättring. Det finns exempel på arbetstidsscheman

där splittringen av arbetstiden måste anses oacceptabel med hänsyn

till de ombordanställdas behov av vila och avkoppling. Den i sista

stycket föreslagna bestämmelsen tillstyrks. Den bör dock kompletteras med

en föreskrift om att även åtgärd som påkallas av myndighet i hamn får utföras

utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena.

Även fartygsbefälsföreningen hälsar de föreslagna ändringarna med tillfredsställelse.

F. n. får sjömän inte sällan en sammanlagd arbetstid av 18—

20 timmar.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar utredningens synpunkter på vilotider.

Departementschefen

Under remissbehandlingen har ingen annan erinran framförts mot utredningens

förslag än att undantagen i sista stycket enligt sjöfartsstyrelsen bör

omfatta även åtgärd som påkallas av myndighet i hamn.

Enligt min mening bör reglerna utformas med det innehåll som föreslås

av utredningen. Jag delar de synpunkter som utredningen har framfört.

Som utredningen påpekar bör sjömän endast i situationer av nödkaraktär

kunna åläggas skeppstjänst mer än 16 timmar under 24 timmar i

följd.

Som tredje stycke i 12 § bör tas in en bestämmelse om att den som

beordrar skeppstjänst skall ta skälig hänsyn till arbetstid i annat arbete

som arbetstagaren utför för samma arbetsgivare. Jag hänvisar till vad jag

har anfört i denna fråga vid behandlingen av 2 §.

Av 2 och 13 §§ framgår att begränsningsreglerna i 12 § är tvingande om

inte undantag från lagens tillämpning har gjorts med stöd av 2 § tredje

eller fjärde stycket.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

79

Övriga bestämmelser

Under denna rubrik upptas i 13—21 §§ bestämmelser om den ordinarie

arbetstidens dispositivitet, kollektivavtals tillämplighet på oorganiserad sjöman,

anteckningar om arbetstid, lagens tillgänglighet ombord, tillsynsmyndighet,

straffansvar och tystnadsplikt.

13 §

Paragrafen motsvarar gällande 18 §.

Utredningen

Paragrafen innebär ingen annan ändring av nuvarande lydelse än att den

saknar motsvarighet till föreskriften att avtal om avsteg från lagreglerna om

ordinarie arbetstid är utan verkan i den mån det strider mot konvention.

Fortfarande skall gälla att lagens regler om ordinarie arbetstid kan frångås

genom kollektivavtal.

Remissyttrande

Sjöfartsstyrelsen delar utredningens uppfattning att reglerna om vederlag,

övertid och vilotid skall vara tvingande.

Departementschefen

Vid remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot utredningens

förslag i 13 §. Jag förordar att förslaget följs.

Enligt 2 § tredje stycket i lagförslaget får undantag från lagens tillämpning

göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts

av huvudorganisation. När sådant undantag inte har gjorts, gäller enligt

13 § att avsteg får göras genom sådant kollektivavtal från de begränsningar

som lagen anger i fråga om den ordinarie arbetstiden. Däremöt är i

dessa fall reglerna i 10—12 §§ om vederlag, övertid, högsta dygnsarbetstid

och sammanhängande vilotid tvingande, om man bortser från den avtalsfrihet

som är särskilt föreskriven i 10 och 11 §§.

I den nu gällande bestämmelsen om avtalsfrihet finns en regel om att avsteg

från lagens föreskifter som görs genom kollektivavtal är utan verkan i

den mån det strider mot överenskommelse mellan Sverige och främmande

makt. Som framgår av avsnittet om ILO-konventionerna är Sverige inte bundet

av någon gällande konvention om arbetstider till sjöss och har jag för

avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att återta besluten om ratifikation av två

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

konventioner i ämnet som inte har trätt i kraft. Någon motsvarighet till den

nämnda regeln behövs därför inte i den nya lagen.

14 §

Paragrafen motsvarar 19 § i gällande lag.

Utredningen

Bestämmelsen innebär alt kollektivavtal, som innehåller tillåtet avsteg

från sjöarbetstidslagen och alltså i sådant hänseende ersätter lagens bestämmelser,

får i den delen tillämpas även på oorganiserad arbetstagare.

Med hänsyn till den dispositivitet som föreslås i 2 § tredje stycket för lagen

i dess helhet och i 11 § i fråga om högst 5 timmars ytterligare övertid, har

14 § kompletterats med hänvisning till dessa nya föreskrifter.

Departementschefen

Remissinstanserna har lämnat utredningens förslag i denna del utan erinran.

Jag ansluter mig till förslaget.

I fall då avtal träffats i vederbörlig ordning får detta tillämpas även på

arbetstagare som — vare sig han är organiserad eller ej —• inte omfattas

av avtalet men sysselsätts i sådant arbete för vilket avtalet gäller. Sådan

utsträckt tillämpning är dock inte tillåten om arbetstagaren omfattas av ett

konkurrerande kollektivavtal.

15 §

Paragrafen motsvarar gällande 20 § och innehåller bestämmelser om anteckningar

om arbetstid.

Utredningen

Nuvarande lag innehåller detaljerade föreskrifter om vem som skall föra

arbetstidsjournal, när anteckningar skall göras, hur länge journalen skall

förvaras och att journalen skall upprättas''enligt formulär som har fastställts

av tillsynsmyndigheten. Dessa detaljerade regler har ersatts av den allmänna

bestämmelsen att journal skall föras enligt tillsynsmyndighetens anvisningar.

Det har nämligen inte ansetts behövligt att i lagen behålla en sådan

detaljreglering. Det bör kunna anförtros tillsynsmyndigheten att meddela

föreskrifter om arbetstidsjournal. Härigenom uppnås vidare den fördelen att

hänsyn lättare kan tas till förhållandena på det enskilda fartyget.

Den föreslagna lagtexten avses inte innebära någon saklig ändring i fråga

om ansvaret för journalens förande.

I 20 § tredje stycket i gällande lag ges möjlighet till dispens från skyldigheten

att föra arbetstidsjournal på fartyg under 500 brt. Sådan dispens har

aldrig meddelats och dispensmöjligheten behöver enligt utredningens me
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

81

ning inte behållas. Inom ramen för tillsynsmyndighetens anvisningar bör

man nämligen kunna tillgodose behov av enklare journalföring på småfartyg,

i synnerhet sådana som är mindre än 25 brt och som därför hittills inte har

omfattats av lagen. I sådana fall torde det räcka med anteckningar om övertidsuttag

såsom gäller enligt arbetslidslagstiftningen för landanställda.

Föreskrifterna i nuvarande 20 § andra stycket om rätten att ta del av arbetstidsjournalens

innehåll har behållits men utformats efter mönster av

arbetstidskommitténs motsvarande förslag i fråga om övertidsanteckningar.

Journalen skall alltså vara tillgänglig för varje sjöman ombord, för ett av

sjömannen utsett ombud och för representant för facklig organisation som

företräder någon ombordanslälld. I rätten att ta del av journalens innehåll

ingår som ett väsentligt led rätten att skriva av innehållet. Den uttryckliga

bestämmelsen härom i gällande lag har därför utgått såsom överflödig.

Arbetstidsjournaler på stats- och kommunägda fartyg är offentliga handlingar

och därför utan vidare tillgängliga för vem som helst.

Remissyttranden

Sjöfartsstyrelsen framhåller att arbetstidsjournalen har två viktiga funktioner,

en civilrättslig såsom grund för löneanspråk och en offentligrättslig

såsom grund för kontroll av arbetstidsuttag. Som jämförelse nämner styrelsen

att 296—300 §§ sjölagen innehåller detaljerade bestämmelser om fartygs

skepps- och maskindagböcker. Styrelsen föreslår att samtliga bestämmelser

i gällande sjöarbetstidslags 20 § första och andra styckena får motsvarighet

i den nya lagen. Som utredningen funnit behövs inte någon motsvarighet till

20 § tredje stycket. »Anvisningar» bör ändras till »föreskrifter» för att ordvalet

skall anknyta till bl. a. 299 § sjölagen. Förslaget bör vidare förtydligas

så att det klart kommer till uttryck att t. ex. en fackföreningsombudsman

har rätt att granska arbetstidsjournalen utan att vara särskilt ombedd av

någon föreningsmedlem.

Rederiföreningen finner att det inte har någon betydelse för ansvaret för

journalen att föreskriften om vem som skall föra den slopas. På mycket

små fartyg medför journalföringen problem. Befälhavaren i dessa fartyg

måste föra journalen samtidigt som han har i stort sett samma sysslor som

den övriga besättningen. Föreningen föreslår att på fartyg under 100 tons

bruttodräktighet anteckningar om övertidsuttag får föras i stället för arbetstidsjournal.

I stor utsträckning går dessa fartyg i lokalfart, och besättningen

kan därför jämställas med landanställda.

Departementschefen

Jag delar utredningens uppfattning att detaljregleringen i fråga om anteckningar

om arbetstid bör anförtros tillsynsmyndigheten. Härigenom uppnås

den fördelen att hänsyn lättare kan tas till förhållandena på enskilda

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

fartyg eller grupper av fartyg, t. ex. enmansbetjänade båtar. För mindre fartyg

kan anteckningar om övertidsuttag vara till fyllest. För små båtar kan

förhållandena vara sådana, att det är lämpligare att anteckningar förs i land

än på båten. Tillsynsmyndigheten bör ange vem eller vilka som svarar för

anteckningarna. De nuvarande reglerna som i första hand lägger ansvaret

på befälhavaren synes inte lämpade för t. ex. enmansbetjänade båtar. Jag

förordar en bestämmelse om att anteckningar om arbetstid skall föras för

fartyg enligt föreskrifter av tillsynsmyndigheten. I fråga om tillsynsmyndigheten

hänvisar jag till 17 §.

Anteckningarna bör vara tillgängliga för varje sjöman som berörs av dem,

för ombud som utses av sjömannen och för representant för facklig organisation

som företräder sjömannen. För att uttryckssättet i regeln skall stämma

överens med formuleringen i motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen,

förordar jag att bestämmelsen utformas så, att sjömannen har rätt att själv

eller genom annan ta del av anteckningarna och att samma rätt tillkommer

facklig organisation som företräder sjöman på fartyget.

16 §

Paragrafen motsvarar 21 § i gällande lag.

Utredningen

Gällande allmänna arbetstidslag innehåller den straffbelagda föreskriften

att lagen skall vara tillgänglig på arbetsstället. Arbetstidskommittén föreslår

att bestämmelsen utgår och att motsvarande föreskrift vid behov meddelas

av tillsynsmyndigheten.

Utredningen anser att gällande föreskrift om att sjöarbetstidslagen skall

finnas tillgänglig på fartyget bör behållas, eftersom sjömän ofta inte har

samma möjlighet som landanställda att snabbt få besked om gällande arbetstidslagstiftnings

innehåll genom sina fackliga organisationer eller på

annat sätt. En sådan föreskrift ansluter väl till föreskrifter i andra författningar

om att sjölagen, sjömanslagen, semesterlagen och tillämpliga kollektivavtal

skall vara tillgängliga ombord.

Det torde ligga i befälhavarens eget intresse att lagen finns ombord och

utredningen har därför ansett att gällande straffbestämmelse för underlåtenhet

att medföra lagtexten bör kunna utgå.

Departementschefen

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Enligt min mening bör den i lagen föreskrivna skyldigheten för befälhavaren

att se till att ett exemplar av sjöarbetstidslagen finns ombord begränsas

till fartyg med minst 25 brt. De ombordanställda på mindre fartyg har

i regel ungefär samma möjlighet att snabbt få besked om innehållet i lagstiftningen

som en landanställd. För de minsta båtarna ter det sig också av

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

rent praktiska skäl mindre lämpligt att föreskriva ifrågavarande skyldighet.

Jag delar utredningens uppfattning, att det inte är nödvändigt att föreskriva

straff för överträdelse av 16 S.

17 §

Paragrafen motsvarar 22 § i gällande lag och innehåller föreskrifter om

tillsyn över lagens efterlevnad.

Utredningen

Sjöfartsutredningen föreslog år 1967 i betänkandet Sjöfartsverkets arbetsuppgifter

och organisation (Stencil K 1967: 10) att tillsynen över sjöarbetstidslagens

efterlevnad skall flyttas från sjöf artsstyrelsen till arbetarskyddsstyrelsen.

Sjöarbetstidsutredningen föreslår att i sjöarbetstidslagen

anges endast att tillsynen skall utövas av myndighet som Kungl. Maj :t

bestämmer.

Hänvisningen i gällande lag till vissa kapitel i lagen om tillsyn å fartyg

har ersatts av en hänvisning till motsvarande kapitel i lagen om säkerheten

på fartyg, vilken har trätt i stället för förstnämnda lag.

Remissyttranden

Arbetar sky ddsstyr elsen anser det lämpligt att Kungl. Maj :t avgör frågan

om vilken myndighet som skall utöva tillsyn över lagens efterlevnad. Någon

överflyttning av tillsynsuppgiften från sjöfartsverket till styrelsen torde

f. n. inte vara aktuell.

Sjöfartsstyrelsen har ingen erinran mot att tillsynsmyndigheten inte anges

i lagen. Styrelsen förordar att tillsynen alltjämt skall ankomma på sjöfartsverket.

För att kunna bedöma behovet av arbetstidsuttag i fartyg krävs

ofta erfarenhet från tjänst i fartyg. Det förefaller naturligt, att den myndighet

som är huvudansvarig för tillsynen av säkerheten på fartyg även

förblir huvudansvarig för tillsynen av sjöarbetstidsbestämmelsernas efterlevnad,

särskilt som tillsynen inom de båda områdena lämpligen bör utövas

vid ett och samma tillfälle. F. n. pågår överläggningar mellan arbetarskyddsstyrelsen

och sjöfartsstyrelsen om organisationen av samarbetet i

fråga om tillsynen av säkerheten på fartyg. Överläggningar om liknande

samarbete bör efter statsmakternas beslut tas upp även i fråga om tillsynen

av sjöarbetstiden.

Rederiföreningen finner det angeläget, att tillsynen av lagen alltjämt

åläggs sjöfartsverket, som har den sakkunniga personal som krävs för att

rätt kunna bedöma arbetstidsuttag. Föreningen föreslår att 17 § får samma

lydelse som 22 § gällande lag.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

Departementschefen

I prop. 1969: 58 med förslag till ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

anförde föredragande departementschefen bl. a. att huvudansvaret för arbetarskyddet

ombord i fartyg alltjämt bör åvila sjöfartsverket. Riksdagen

godtog uttalandet (SU 96, rskr 243). Enligt lagen om säkerheten på fartyg

svarar sjöfartsverket även för inspektion av fartygen. Med hänsyn till bl. a.

det samband som finns mellan dessa båda tillsynsområden och tillsynen

över efterlevnaden av sjöarbetstidslagstiftningen anser jag, efter samråd

med chefen för socialdepartementet, att sjöfartsverket bör vara tillsynsmyndighet

även enligt den nya sjöarbetstidslagen. Föreskrift härom kan meddelas

av Kungl. Maj :t.

I uppgiften att vara tillsynsmyndighet ingår att till ledning för tillämpningen

av lagen meddela råd och anvisningar.

Jag förutsätter att samråd sker mellan sjöfartsverket och arbetarskyddsstyrelsen,

som är tillsynsmyndighet enligt allmänna arbetstidslagen. Gemensamma

riktlinjer bör ges bl. a. i fråga om tillsyn över arbetstiden i de fall

då förordnande meddelas om att allmänna arbetstidslagen skall tillämpas på

fartyg.

Hänvisningen till lagen om säkerheten på fartyg bör ange de paragrafer

som avses. För tydlighetens skull bör direkt anges, att arbetstidsanteckningar

skall hållas tillgängliga vid tillsynsförrättning.

18—20 §§

18—20 §§ innehåller straffbestämmelser. I nuvarande lag finns sådana

bestämmelser i 23—25 §§.

Utredningen

18 § första stycket motsvarar 23 § första stycket i gällande lag och innehåller

den centrala straffbestämmelsen om befälhavarens ansvar för överträdelse

av lagens materiella regler.

Straffansvaret har efter mönster av nuvarande allmänna arbetstidslag,

som av arbetstidskommittén i denna del föreslås bli oförändrad, uttryckligen

förklarats omfatta även förfarande, som strider mot föreskrift som

meddelas med stöd av sjöarbetstidslagen. Härmed avses föreskrifter, som

Kungl. Maj :t meddelar om tillsynen av lagens efterlevnad, och de bestämmelser

om tillsynen, som tillsynsmyndigheten utfärdar med stöd av tilllämpningskungörelse.

Enligt utredningens mening krävs inte strikt ansvar för att straffbestämmelsen

skall vara effektiv. Straff bör kunna följa inte bara för uppsåtliga

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år i970

gärningar utan även för oaktsamma. Den av arbetstidskommittén föreslagna

allmänna arbetstidslagens centrala straffbestämmelse (14 § första stycket)

är konstruerad på samma sätt.

I 18 § andra stycket upptas motsvarigheten till 23 § andra stycket i gällande

lag om redarens s. k. husbondeansvar.

I 1919 års sjöarbetstidslag föreskrevs straff för redaren om befälhavarens

förseelse visades ha skett med redarens vetskap och vilja. Nuvarande lydelse

tillkom genom 1939 års lag, där den särskilda bevisregeln ströks för

att åklagarens bevisbörda skulle något underlättas.

Utredningen anser att det finns skäl att ytterligare skärpa redarens straffansvar.

Med de moderna telekommunikationerna finns starkt förbättrade

möjligheter för redaren att sätta sig i förbindelse med befälhavaren, och

han kan alltså på ett annat sätt än tidigare dirigera fartyget och samtidigt

hålla sig underrättad om arbetsförhållandena ombord. En lämplig avvägning

av straffansvaret uppnås om straff kan följa inte bara som nu, när

redaren känner till överträdelsen, utan även om han bort känna till förhållandet.

En sådan konstruktion av husbondeansvaret är vanlig inom

modern specialstraffrätt och förekommer bl. a. i 323 § sjölagen, som föreskriver

straff för redare, som försummar att avhjälpa fel eller brister i fartygs

behöriga skick, varom han ägt eller bort äga vetskap.

Denna utvidgning av redarens straffansvar förutsätter att redaren är

verksam för att hålla sig underrättad om att lagens arbetstidsregler följs.

Med redare har i förslaget uttryckligen jämställts »annan som i redarens

ställe haft befattning med fartyget». Uttrycket återfinns i 331 § sjölagen

och avser främst den som rättsligen äger disponera över fartyget. Den närmare

innebörden av denna regel får bestämmas med beaktande bl. a. av

doktrin och praxis rörande delegation av företagares straffansvar (prop.

1966: 145 s. 213; Thornstedt, Om företagaransvar s. 189; SvJT 1968 s. 374).

19 § första stycket innehåller samma regel som gällande 23 § tredje

stycket i språkligt moderniserat skick.

Det bör observeras att denna straffrihetsbestämmelse inte sträcker sina

verkningar utöver det område som regleras av sjöarbetstidslagen. En befälhavare

kan alltså inte åberopa bestämmelsen till stöd för att låta bli att

iakttaga de föreskrifter om minimibesättning som med stöd av lagen om

säkerheten på fartyg fastställts att gälla för fartyget. Det antal personer

som skall ingå i en minimibesättning får inte under några omständigheter

underskridas (10 kap. 3 § lagen om säkerheten på fartyg).

Det bör också påpekas att straffrihetsregeln inte får tillämpas på det fallet

att en resa påbörjats utan tillräcklig bemanning i enlighet med sjöarbetstidslagen.

Regeln avser det fall att det under pågående resa inte går

att komplettera uppkomna brister i bemanningen.

I 19 § andra stycket har upptagits en ny regel som föreskriver att be
-

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 29

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

stämmelserna i 23 kap. brottsbalken, varmed avses kapitlets 4 och 5 §§,

skall gälla vid medverkan till gärning enligt 18 §.

Bestämmelsen innebär att bl. a. styrman, maskinbefäl, ekonomiföreståndare

och båtsman kan straffas t. ex. om de på eget initiativ ålagt skeppstjänst

utöver lagens begränsningar. Om däremot dessa sjömän av befälhavaren

eller annan överordnad fått order om att skeppstjänst skall åläggas

med avvikande från begränsningarna, kan straff inte drabba dem eftersom

de har lydnadsplikt enligt 50 § sjömanslagen (jfr 23 kap. 5 § och

24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av beroendeställning och lydnadsförhållande,

prop. 1966: 145 s. 196 och 206). Om befälhavaren själv går fri

från ansvar, t. ex. därför att han inte känt till att den olagliga skeppstjänsten

ålagts och detta ej heller kan läggas honom till last såsom försummelse,

är det inget som hindrar att straff drabbar den ombord som har beordrat

skepp stjänst en.

Om redaren direkt medverkar till brott enligt 18 § första stycket, skall

han straffas för denna medverkan. Husbondeansvaret i 18 § andra stycket

blir i så fall inte tillämpligt. Sålunda bör redaren dömas för anstiftan till befälhavarens

brott, om han själv har ålagt olaglig skeppstjänst eller beordrat

en resa med vetskap om att den inte kunde genomföras utan överträdelse av

sjöarbetstidslagen. I många fall torde det emellertid bli svårt att bevisa medverkansbrolt,

och då kan husbondeansvaret aktualiseras.

20 § motsvarar 24 § i gällande lag och föreskriver liksom denna straff för

underlåtenhet att föra arbetstidsjournal och att hålla den tillgänglig. Straff

kan följa även när journalen har förts på sätt som avviker från tillsynsmyndighetens

anvisningar. Det subjektiva rekvisitet för dessa brott har inte angetts,

vilket enligt modern specialstraffrätt innebär att ansvaret är strikt.

Regeln innehåller den nyheten att straff drabbar den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal.

Motsvarande bestämmelse återfinns i 14 § andra stycket av arbetstidskommitténs

förslag till allmän arbetstidslag i fråga om anteckning om

övertid och jourtid samt i 329 § sjölagen beträffande dagbok eller kladd

till dagbok. Ett uppsåtligt förfarande kan vara straffbart även enligt brottsbalken

t. ex. såsom osant intygande. I så fall skall straff inte samtidigt ådömas

enligt sjöarbetstidslagen.

Paragrafen omfattar i första hand befälhavaren men avser även annan

som tar del i journalföringen.

Departementschefen

Under remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot utredningens

förslag till straffbestämmelser.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970 87

Jag förordar att förslaget i 18 § om straffbestämmelser för befälhavare

och redare följs och hänvisar till vad utredningen anfört till dessa regler.

Tillämpningsområdet för lagen utvidgas enligt förslaget till att avse även

de minsta fartygen. På vissa små båtar, särskilt enmansbetjänade, finns ingen

motsvarighet till sådan befälhavare med 1''öretagsledande funktion som avses

i 18 § första stycket. I sådant fall kan den som bestämmer om arbetstiden

vara en förman i land. Jag förordar därför en regel med innebörd att

straffbestämmelsen för befälhavare skall gälla även för den som på grund av

arbetsförhållandena har den arbetsledande ställning som annars tillkommer

befälhavare.

Som utredningen föreslår bör den nya lagen ha en motsvarighet till den

nuvarande regeln om frihet från straff enligt 18 § i det fall då det inte varit

möjligt att i senast besökta hamn uppbringa tillräcklig bemanning för att

komplettera brister som uppkommit under resan. Jag förordar att regeln

härom i 19 § första stycket ges en tydligare lydelse än utredningen föreslagit.

I övrigt hänvisar jag till vad utredningen anfört.

I 19 § andra stycket föreslås en regel att brottsbalkens regler om medverkan

skall gälla när flera har medverkat till gärning som avses i 18 §. Sistnämnda

paragraf lägger ansvaret för att bestämmelserna i lagen följs på befälhavaren

eller, enligt tredje stycket, på annan med motsvarande ställning.

Lagen utgår från att befälhavaren eller motsvarande person begått en överträdelse,

om bestämmelserna inte följs. Oavsett om befälhavaren kan straffas

för denna överträdelse, kan den som medverkat till överträdelsen, t. ex.

en styrman, straffas om förutsättningarna enligt brottsbalkens medverkansregler

föreligger. Som utredningen påpekar kan fall finnas då befälhavaren

eller den medverkande går fri från straff. I fråga om redarens straffansvar

hänvisar jag till vad utredningen anfört.

20 § i förslaget föreskriver bötesstraff för underlåtenhet att föra arbetstidsanteckningar

enligt tillsynsmyndighetens föreskrifter och även för underlåtenhet

att hålla arbetstidsanteckningar tillgängliga vid tillsynsförrättning.

I denna del anger bestämmelsen inget krav på uppsåt eller oaktsamhet

för att straff skall ådömas, vilket innebär att straffansvaret är strikt. För att

någon skall kunna straffas för att en uppgift blivit oriktig eller vilseledande,

fordras emellertid uppsåt eller oaktsamhet hos gärningsmannen.

För att lagen liksom f. n. skall ge straffsanktion till stöd för rätten enligt

15 § andra stycket att ta del av anteckningar om arbetstid, förordar jag ett

tillägg i 20 §. Av utredningens motivering framgår att en sådan sanktionering

avsetts. Även för detta fall är straffansvaret strikt enligt förslaget.

Straff enligt 20 § kan ådömas befälhavare eller annan som har ansvar för

anteckningar om arbetstid.

Som jag tidigare anfört behöver den nya lagen inte innehålla någon motsvarighet

till den nuvarande straffbestämmelsen till regeln i 16 § om skyl
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

dighet för befälhavare på vissa fartyg att se till att ett exemplar av lagen

finns ombord.

21 §

Departementschefen

I fråga om tystnadsplikt för tjänsteman som har tagit befattning med

tillsyn enligt lagen och straff för den som bryter mot sådan plikt föreslår

utredningen, att lagen skall hänvisa till bestämmelserna i lagen om säkerheten

på fartyg. Remissinstanserna har inte framfört någon erinran mot

förslaget.

Chefen för socialdepartementet föreslår att i allmänna arbetstidslagen

skrivs in särskilda bestämmelser om tystnadsplikt och straff i anslutning

härtill. Dessa bestämmelser är vidare än reglerna i lagen om säkerheten på

fartyg. Enligt min mening bör sjöarbetstidslagen innehålla bestämmelser

som i dessa hänseenden stämmer överens med allmänna arbetstidslagen.

Fråga om forumregel

Departementschefen

Utredningen föreslår att den nya lagen i likhet med den gällande i forumhänseende

hänvisar till sjömanslagens bestämmelser.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot förslaget i

denna del.

Enligt sjömanslagen är rådhusrätt och i vissa fall häradsrätt första domstol

i mål som skall bedömas enligt den lagen. I huvudsak gäller rättegångsbalkens

forumregler i tillämpliga delar. För tvistemål ges en särskild forumregel

med anknytning till fartygets uppehållsplats eller i andra hand fartygets

hemort.

Med hänsyn till bl. a. att reglerna om ersättning för arbete nu föreslås utgå

ur sjöarbetstidslagstiftningen synes i fortsättningen något behov inte föreligga

av särskilda forumregler i tvistemål. För brottmålens del finns enligt

min mening inte heller tillräckliga skäl till särskilda forumregler i sjöarbetstidslagen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningen

Minskningen av de ombordanställdas arbetstid bör genomföras i tre etapper.

Arbetstid ombord beräknas i hela eller halva timmar. Förkortningsetapperna

bör därför likaledes avse hela eller halva timmar. Sjöarbetstidsför
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

89

kortningen till 42 1/2 timmar skedde också på detta sätt såväl i avtalen som

enligt lagändringen år 1966.

Huruvida etapperna skall grupperas i samma ordning som år 1966 är en

lämplighetsfråga, i vilken parterna på arbetsmarknaden kan ha olika uppfattning.

Genom den föreslagna lagstiftningens dispositivitet kan parterna

genomföra arbetstidsförkortningen på det sätt de finner lämpligt.

Utredningen föreslår att den nya lagen träder i kraft samtidigt med den

första förkortningsetappen, dvs. på samma gång som allmänna arbetstidslagen

träder i kraft.

För att parterna skall kunna helt utnyttja sin rätt att träffa avtal om avsteg

från tidpunkterna för förkortningsetapperna, bör de genom en särskild

övergångsbestämmelse ges möjlighet att frångå tidsbestämningarna i lagens

vederlagsregler.

Remissyttranden

Fartygsbefälsf öreningen anser det angeläget att utredningens förslag träder

i kraft samtidigt som den nya allmänna arbetstidslagen. Någon eftersläpning

får inte förekomma. Även sjöfartsstyrelsen, kommunförbundet, rederiföreningen

och TCO anser att arbetstiden bör minskas samtidigt för sjöfolket

och de landanställda.

Maskinbefälsförbundet anför att det inte kommer att föreligga några praktiska

hinder mot att lagen träder i kraft tidigare än utredningen föreslår.

Med beaktande av att de ombordanställda fick vänta med arbetstidsreduceringen

från 48 till 45 timmar två år längre än övriga grupper anställda kan

det enligt förbundet vara motiverat, att de ombordanställda vid detta tillfälle

får sin arbetstid reducerad tidigare än de landanställda.

Sjöfartsstyrelsen anser att 6 § sista stycket i förslaget bör beaktas vid utformningen

av övergångsbestämmelserna. Ändringen av den särskilda gränsen

för tvåvaktsystem för maskinpersonal från 700 IHK till 550 EHK kan

få betydelse även för andra fartyg än sådana som berörs av avtal med

redareföreningen.

Departementschefen

Enligt det remitterade förslaget till allmän arbetstidslag skall lagen träda

i kraft den 1 januari 1971 och den högsta ordinarie arbetstiden för vecka

vara 41 timmar 15 minuter under åren 1971 och 1972 i stället för 40 timmar.

För de landanställda skall förkortningen alltså genomföras i två etapper.

För de ombordanställda bör arbetstidsförkortningen i princip samordnas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1970

med förkortningen av de landanställdas arbetstider. På grund av vad utredningen

anfört om beräkningen av arbetstid ombord anser jag emellertid, att

arbetstidsförkortningen för de ombordanställdas del bör ske i tre etapper på

det sättet att, i stället för den i 4, 5 och 8 §§ och 10 § första stycket a angivna

arbetstiden 40 timmar i veckan, arbetstiden skall vara 41 timmar 30 minuter

under år 1971 och 41 timmar under år 1972. Detta innebär att förkortningsstegen

blir en hel eller halv tinnne i överensstämmelse med arbetsmarknadens

parters önskan och i likhet med arbetstidsminskningen på grund av

1966 års ändring i sjöarbetstidslagen. I övrigt avviker dessa regler från övergångsbestämmelserna

i allmänna arbetstidslagen endast därigenom att de

ombordanställda under år 1971 får 15 minuter längre men å andra sidan år

1972 15 minuter kortare arbetstid i veckan än de landanställda. För tvåvaktindelad

personal förordar jag motsvarande etappvisa fördjupning av vederlaget

genom att tidsangivelsen i 10 § första stycket b i stället för 80 timmar

under en fast period av två veckor blir 83 timmar under år 1971 och 82 timmar

under år 1972.

Parterna på arbetsmarknaden bör ha frihet att under övergångsskedet göra

avsteg från dessa tidsregler.

Som jag anfört vid 6 § bör lagen innehålla en regel som möjliggör tvåvaktsystem

för maskinpersonalen även om fartygets maskinstyrka överstiger 550

EHK, om fartyget blivit sjösatt innan lagen träder i kraft och dess maskinstyrka

understiger 700 IHK.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över det upprättade förslaget till

sjöarbetstidslag inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

91

Bilaga 2

Sjöarbetstidsutredningens förslag

till

sjöarbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna lag skall tillämpas på skeppstjänst med de undantag som anges i

2 §•

Med skeppstjänst förstås i denna lag arbete som person, vilken är anställd

på svenskt fartyg, för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans

uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe.

2 §.

Från lagens tillämpning undantages skeppstjänst som utföres av

a) befälhavare, om förutom denne minst tre personer är anställda på fartyget,

b) maskinchef, om hans skeppstjänst icke är indelad i vakter,

c) främste styrman, om hans skeppstjänst icke är indelad i vakter,

d) föreståndare för ekonomiavdelningen på fartyg, om förutom denne

minst sex personer är anställda inom avdelningen,

e) läkare,

f) musiker,

g) den som är anställd uteslutande för att meddela undervisning,

h) medlem av redarens familj, om fartygets bruttodräktighet understiger

500 registerton.

Från lagens tillämpning undantages vidare skeppstjänst på

i) fiskefartyg då det användes såsom sådant, eller fartyg som nyttjas till

verksamhet omedelbart förbunden med fiske,

j) räddningsfartyg, då det användes såsom sådant,

k) lustfartyg.

Ytterligare undantag från lagens tillämpning får göras genom kollektivavtal,

som på arbetstagaresidan slutits eller godkänts av organisation vilken är

att anse såsom huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

Konungen äger förordna att denna lag icke skall gälla på staten tillhörigt

fartyg. Om synnerliga skäl föreligger, får Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar även i övrigt medge undantag från tillämpningen av

denna lag.

3 §•

I denna lag förstås med

sjöman: den som utför skeppstjänst, på vilken lagen gäller,

ekonomipersonal: personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas

förplägning eller uppassning, för andra sysslor som har samband

med sådant arbete eller för expeditionsgöromål eller annan liknande tjänstgöring,

dagman: sjöman vars skeppstjänst icke är indelad i vakter och som ej tillhör

radio- eller ekonomipersonalen,

passagerarfartyg: fartyg som har passagerarfartygscertifikat,

dygn: tiden från klockan 0 till klockan 24,

vecka: en period av sju på varandra följande dygn,

oavbruten gång: färdsätt kännetecknat av att icke hamn anlöpes eller eljest

beröring med land äger rum under längre tid än 2 timmar vid varje tillfälle,

närfart: fart inom Sveriges sjöterritorium eller eljest i Östersjön eller därmed

i sjöfartsförbindelse varande farvatten, dock ej fart bortom linjen Shetlands

nordpynt—Trondheiinsfjorden, 11 grader västlig longitud (Irlands

västkust) och 48 grader nordlig latitud (Brest), eller lokalfart,

oceanfart: vidsträcktare fart än närfart,

lokalfart: sådan resa med fartyg, vars bruttodräktighet understiger 500 registerton,

vilken icke under vanliga förhållanden kräver mer än 12 timmars

oavbruten gång från eller till svensk hamn.

Fartyg skall under resa hela tiden anses nyttjat i den vidsträcktaste fart

som resan omfattar, dock ej i den mån resan till följd av storm, sjöskada eller

annan nödsituation kommit att utsträckas längre än avsett.

Vid beräkning av arbetstid skall, utom i fall som avses i 8 §, undantagas

dels måltidsrast, dels annat uppehåll i skeppstjänsten, om sjömannen enligt

förmans besked får avlägsna sig från arbetsplatsen under uppehållet och

detta varar minst 1 timme.

Ordinarie arbetstid i ocean- och närfart

4 §.

För dagman får ordinarie arbetstid uppgå till högst 8 timmar om dygnet

och 40 timmar i veckan.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

93

5 §.

För vaktindelad sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen och för sjöman

som tillhör radiopersonalen får ordinarie arbetstid, om ej annat följer av

6 §, uppgå till högst 8 timmar om dygnet. Under fartygets uppehåll i hamn

får dock arbetstiden icke överstiga 40 timmar i veckan. Vid tillämpning

av sist nämnda regel skall ej medräknas dygn under vilket fartyget avgår

från eller ankommer till hamn.

6 §•

På fartyg, vars bruttodräktighet understiger 500 registerton, får i närfart

ordinarie arbetstid för sjöman som avses i 5 § uppgå till

a) då fartyget är till sjöss, högst 24 timmar under två dygn i följd,

b) på dygn, under vilket fartyget avgår från eller ankommer till hamn,

högst 8 timmar, dock får, om fartyget är till sjöss eller eljest i gång under

större delen av sådant dygn, tillämpas under a) angiven arbetstid med den

begränsningen att sjöman icke såsom ordinarie arbete får åläggas skeppstjänst

utöver 8 timmar under längre tid än 1 timme, medan fartyget ligger

i hamn,

c) eljest under fartygets uppehåll i hamn, högst 8 timmar om dygnet och

40 timmar i veckan.

I fall som nu sagts får den ordinarie arbetstiden under en period av två

veckor icke överstiga 112 timmar.

Bestämmelsen i denna paragraf gäller icke sjöman, som tillhör maskinpersonalen,

om fartygets maskinstyrka överstiger 550 effektiva hästkrafter.

7 §■

För sjöman som tillhör ekonomipersonalen får ordinarie arbetstid uppgå

till

a) på passagerarfartyg högst 9 timmar om dygnet och 56 timmar i veckan,

b) på annat fartyg högst 8 timmar om dygnet.

Ordinarie arbetstid i lokalfart

8 §•

I lokalfart inom svensk hamn får ordinarie arbetstid uppgå till högst 9

timmar om dygnet och 40 timmar i veckan, raster oräknade.

Då det är påkallat med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena

i övrigt, får annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, om arbetstiden

under en period av högst fyra veckor icke överstiger i genomsnitt 40 timmar

i veckan.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

9 §•

I lokalfart utom svensk hamn får ordinarie arbetstid uppgå till högst

10 timmar om dygnet och 56 timmar i veckan.

Vederlag, övertid m. m.

10 §.

Överstiger ordinarie arbetstid

a) 40 timmar i veckan för sjöman som avses i 5, 7 eller 9 §,

b) 80 timmar under en period av två veckor för sjöman som avses i 6 §,

skall för överskjutande tid utgå vederlag i form av fritid i hamn eller på

annat sätt enligt vad som kan vara fastställt i kollektivavtal, som tillkommit

i den ordning som anges i 2 § tredje stycket.

Från den tid för vilken vederlag utgår skall avräknas ledighet som sjömannen

åtnjutit enligt 51 § tredje stycket sjömanslagen.

11 §•

Utöver slceppstjänst på ordinarie arbetstid får skeppstjänst på övertid

åläggas sjöman under högst 13 timmar i veckan och, om så medges i kollektivavtal

som tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje stycket, ytterligare

högst 5 timmar i veckan.

övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket föreskrivna begränsningen undantages skeppstjänst

på övertid som erfordras för

a) att avvärja hotande fara för fartyg, liv eller gods,

b) att lämna hjälp enligt 62 § andra stycket, 222 eller 223 § sjölagen,

c) att deltaga i sådana övningar med säkerhetsanordningar som skall

företagas enligt lag,

d) nödig vakttjänst i hamn,

e) åtgärd som påkallas av myndighet i hamn,

f) åtgärd som föranledes av att besättningen blivit minskad under resan,

eller

g) annan åtgärd som ej kan tåla uppskov och som måste fullgöras på tid

då sjömannen icke eljest enligt denna lag har att förrätta arbete.

12 §.

Sjöman får åläggas högst 16 timmars skeppstjänst under 24 timmar i

följd.

Sjöman skall under 24 timmar i följd beredas tillfälle att vila under sammanhängande

tid av tillräcklig längd.

Skeppstjänst, som avses i 11 § a)—c), får utföras utan hinder av föreskrifterna

i denna paragraf.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1970

Övriga bestämmelser

13 §.

Från de begränsningar som föreskrives i 4—9 §§ får avsteg göras genom

kollektivavtal som tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje stycket.

14 §.

Redare, vilken är bunden av kollektivavtal som avses i 2, 10, 11 och 13 §§,

får tillämpa avtalet på sjöman vilken sysselsättes i sådant arbete som avses

med avtalet, även om sjömannen ej är medlem av den avtalsslutande organisationen

på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller ej sjöman som omfattas

av annat tillämpligt kollektivavtal.

15 §.

På fartyg skall föras arbetstidsjournal i enlighet med anvisningar av tillsynsmyndigheten.

Sjöman har rätt att själv eller genom utsedd representant taga del av arbetstidsjournalens

innehåll.

16 §.

Befälhavaren skall tillse att ett exemplar av denna lag finns tillgängligt

på fartyget.

17 §.

Det åligger myndighet som Konungen bestämmer att utöva tillsyn över

efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 1, 7 och 9—11 kap.

lagen om säkerheten på fartyg.

Närmare föreskrifter om tillsynen meddelas av Konungen.

18 §.

Använder befälhavare uppsåtligen eller av oaktsamhet sjöman till skeppstjänst

i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen,

dömes han till böter.

Till samma straff dömes redare eller annan som i redarens ställe haft befattning

med fartyget, om han ägt eller bort äga kännedom om överträdelsen.

19 §.

Ansvar enligt 18 § skall ej ådömas, om det kan visas att tillgång till erforderlig

bemanning för att i alla hänseenden anordna skeppstjänsten i enlighet

med denna lag icke funnits i senast besökta hamn.

Har flera medverkat till gärning som avses i 18 § gäller bestämmelserna

i 23 kap. brottsbalken.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1970

20 §.

Den som bryter mot 15 § eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar

oriktig eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal, dörnes till böter.

21 §.

Bestämmelserna i 7 kap. sjömanslagen äger motsvarande tillämpning i

fråga om domstols behörighet att upptaga tvistemål eller brottmål enligt

denna lag.

Denna lag träder i kraft den , då sjöarbetstidslagen den 30 juni

1959 (nr 404) skall upphöra att gälla.

I stället för den i 4 och 5 §§, 6 § c), 8 § och 10 § a) angivna arbetstiden

40 timmar i veckan skall arbetstiden utgöra timmar minuter under

tiden den och timmar minuter under tiden den

Den i 10 § b) angivna arbetstiden 80 timmar under en period av två veckor

skall utgöra timmar minuter under tiden den och tim
mar

minuter under tiden den

För tiden till och med den får avsteg göras från dessa tidsbestäm
ningar

såvitt avser 10 § genom kollektivavtal som tillkommit i den ordning

som anges i 2 § tredje stycket.

Om i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen tilllämpas.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1970

97

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 januari 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 23 januari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 21 november 1969 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till sjöarbetstidslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessor Gunnar Torgils.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj ds proposition nr 29 år 1970

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Majd Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 6 februari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till sjöarbetstidslag.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, och

anför.

Vissa smärre, redaktionella jämkningar bör vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga lagförslaget med angivna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1970

99

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Lagförslag..................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 november 1969 ................ 10

Inledning .................................................... 10

Gällande sjöarbetstidslagstiftning............................... 11

Ny sjöarbetstidslagstiftning.................................... 13

Allmänna synpunkter....................................... 13

Dygnsbegränsning .......................................... 24

Detaljreglernas slopande..................................... 28

ILO-konventioner........................................... 31

Jourtjänst ................................................. 36

Detaljutformningen av lagförslaget.............................. 38

Inledande bestämmelser..................................... 38

Ordinarie arbetstid i ocean- och närfart........................ 58

Ordinarie arbetstid i lokalfart................................ 64

Vederlag, övertid, m. m...................................... 69

Övriga bestämmelser........................................ 79

Fråga om forumregel........................................ 88

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser..................... 88

Hemställan................................................... 90

Sjöarbetstidsutredningens lagförslag ............................ 91

Utdrag av lagrådets protokoll den 28 januari 1970 .................. 97

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 februari 1970 .................. 98

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690613

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1970:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag, jämte motioner i ämnet. s. 1 i texten