Angående stimulansåtgärder för textiloch konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande glasindustrin
1970-02-20 · 58 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 56 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1970:41, Angående stimulansåtgärder för textiloch konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande glasindustrin
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr bl år 1970
1
Nr 41
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna samt
den manuellt arbetande glasindustrin; given Stockholms
slott den 20 februari 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Krister Wickman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framläggs förslag om tidsbegränsade åtgärder avsedda att
underlätta strukturomvandlingen inom textil- och konfektionsindustrierna
(TEKO-industrierna) samt den manuellt arbetande glasindustrin. För TEKOindustrierna
föreslås ett fyraårigt och för den manuella glasindustrin ett
treårigt program. Programmen innehåller åtgärder som syftar till dels främjande
av export av de berörda branschernas produkter, dels höjande av
kunskapsnivån i branscherna genom särskilda utbildningsinsatser.
För exportfrämjande åtgärder i form av bl. a. bidrag till vissa tröskelkostnader
vid exportprojekt och kollektiva manifestationer ställs enligt förslaget
ett sammanlagt belopp av 21,2 milj. kr. till förfogande under perioden,
varav 20 milj. kr. för TEKO-industrierna och 1,2 milj. kr. för den manuella
glasindustrin. Dessutom föreslås ett system med statliga lånegarantier med
årsramar av 7,5 milj. kr. för TEKO-industrierna och 1 milj. kr. för den
manuella glasindustrin.
För utbildningsinsatser föreslås ett sammanlagt belopp av 9,8 milj. kr.,
varav 9,2 milj. kr. för TEKO-industrierna och 600 000 kr. för den manuella
glasindustrin.
Den administrativa sammanhållningen av programmen föreslås anförtros
kommerskollegium såvitt angår de exportfrämjande åtgärderna och statens
institut för företagsutveckling (nuvarande statens institut för hantverk och
industri) såvitt avser utbildningsinsatserna.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 41
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
Utdrag av protokoll över industriärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 februari
1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, IIolmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Odlinoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin och anför:
Inledning
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 17 maj 1968 tillkallade jag sakkunniga
för översyn av vissa frågor rörande textil- och konfektionsindustrierna
— TEKO-utredningen.1
I direktiven för utredningen konstaterade jag att det aktuella läget inom
de berörda industrierna påkallade en undersökning av deras konkurrensförutsättningar
och utvecklingsmöjligheter. Som en huvuduppgift för utredningen
angav jag att undersöka TEKO-industriernas möjligheter att under rådande
internationella förhållanden framgångsrikt och varaktigt stärka sin
konkurrenskraft genom fortsatt strukturell omvandling.
Utredningen lade i augusti 1969 fram ett delbetänkande, ”Förslag om upphandling,
export och utbildning på TEKO-området” (Stencil I 1969: 6). Delbetänkandet
innehåller förslag till åtgärder, vilka utredningen finner angeläget
att genomföra så snart som möjligt och som anses kunna behandlas relativt
fristående från den mera grundläggande strukturanalys av TEKO-området,
som utredningen avser presentera i sitt huvudbetänkande. Detta väntas
bli framlagt under innevarande år.
Efter remiss har yttranden över delbetänkandet avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse,
försvarets materielverk (FMV), dåvarande försvarets fabriks
1
Landshövding Mats Lemne, ordförande, byråchefen Curt Canarp, riksdagsledamoten Sigrid
Ekendahl, direktören Göte Johansson, förbundsordföranden Ivan Lind, direktören Ivan Lindqvist,
kommerserådet Olle Lindqvist, förbundsordföranden Valter Sjöberg, direktören Lennart
Tessmar och direktören Rudolf Walldén; Utredningens direktiv, se 1969 års riksdagsberättelse
s. 238 f..
3
Kungl. Maj. ts proposition nr 41 år 1970
verk (FFV), riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet (Kl), skolöverstyrelsen
(SO), kommerskollegium (KIv), näringsfrihetsrådet (NFR),
näringsfrihetsombudsmannen (NO), överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens institut för hantverk och
industri (SHI), styrelsen för teknisk utveckling, (STU), länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs
län, exportkrediInämnden, exportrådet för den mindre industrin, Sveriges
investeringsbank, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Svelige
(LO) etter hörande av Svenska beklädnadsarbetareförbundet och
Svenska textilarbetareförbundet —, AB Svensk exportkredit, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) — efter hörande av Sveriges konfektionsindustriförbund
och Sveriges textilindustriförbund —, Svenska bankföreningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sparbanksföreningen
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund — efter hörande av Textilgrossisternas
riksförbund —, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Sveriges industriförbund —efter hörande av Konfektionsindustriföreningen
och Textilrådet —, Sveriges köpmannaförbund — efter hörande
av Textilhandlareförbundet —, Textilforskningsinstitutet, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och upphandlingskommittén.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i
Stockholm, Göteborg, Västergötland och Norra Småland, Östergötland, Södermanland
och Gävle. Vidare har SAF överlämnat yttranden från Sveriges
konfektionsindustriförbund och Sveriges textilindustriförbund samt Sveriges
industi iförbund överlämnat yttranden från Konfektionsindustriföreningen
och Textilrådet.
I en gemensam framställning till chefen för industridepartementet den 20
oktobei 1969 bär Svenska glasbruksföreningen, Svenska glasexportföreningen
och Glasindustrins arbetsgivareförbund med överlämnande av visst utredningsmaterial
hemställt, att den manuellt arbetande svenska glasindustrin
skall omfattas av sådana åtgärder som kan bli tillförsäkrade andra
branschei med likartade problem. Framställningen har senare kompletterats
med ytterligare utredningsmaterial.
I piop. 1970: 1 (bil. 12, s. 26; bil. 15, s. 44) har Kungl. Maj :t, under åberopande
av att beredningen av de nyss berörda förslagen och framställningarna
ännu inte avslutats, föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition
i ämnet, dels under tionde huvudtiteln till Exportfrämjande åtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna, m. in., för budgetåret 1970/71
beräkna ett reservationsanslag av 5 200 000 kr., dels under trettonde huvudtiteln
till Utbildningsstöd till textil- och konfektionsindustrierna, m. no, för
budgetåret 1970/71 beräkna ett reservationsanslag av 2 500 000 kr.
Jag anhaller att nu efter samrad med chefen för handelsdepartementet
— till behandling få ta upp innehållet i dels TEKO-utredningens delbetän
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
kände, dels framställningen från organisationerna inom den manuella glasindustrin.
Teko-industrierna
Bakgrund
De svenska textil- och konfektionsindustrierna (TEKO-industrierna) omfattade
år 1967 över 1 300 arbetsställen med sammanlagt ca 75 000 anställda.
Branschens förädlingsvärde var 2 145 milj. kr., vilket motsvarar nästan
6 % av den sammanlagda svenska industriproduktionen. Branschen är därmed
i storleksavseende jämförbar med träindustrin eller järn- och stålindustrin.
Omkring tre fjärdedelar av branschens totala förädlingsvärde hänför sig
till delbranscherna ylleindustri, bomullsindustri, trikåindustri och konfektionsindustri.
Bomulls- och ylleindustrierna är producentvarubranscher med
i första hand konfektionsindustrin som kund. Konfektions- och trikåindustrierna
är huvudsakligen inriktade på tillverkning av konsumtionsvaror.
Bomulls- och ylleindustrierna kännetecknas av att de största företagen har
relativt höga produktionsandelar. Inom konfektions- och trikåindustrierna
är de typiska företagen små och de stora företagens marknadsandelar är
med något undantag begränsade.
TEKO-industrierna är geografiskt starkt koncentrerade. Nästan 40 % av
branschens arbetare fanns år 1967 i Älvsborgs län, och omkring två tredjedelar
sysselsattes vid företag i Älvsborgs, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus,
Malmöhus och Östergötlands län.
Lönenivån för TEKO-sektorn är den lägsta inom samtliga elva huvudbranscher
i industristatistiken. Genomsnittslönen för manliga arbetare i
TEKO-industrierna låg i slutet av år 1968 ca 12 % under industrigenomsnittet.
Även om variationer förekommit mellan olika delbranscher och varuområden
kan de senaste två decennierna för TEKO-sektorn som helhet karakteriseras
som en krisperiod präglad av svag produktionsutveckling och omfattande
företagsnedläggelser. De senare torde ha varit flera än i någon annan
jämförbar industrigren. Branschen var bl. a. 1958—1959 föremål för
undersökning, nämligen av den statliga textilutredningen som i sitt betänkande
(SOU 1959: 52) lade fram förslag till ett handlingsprogram för textiloch
konfektionsindustrin.
Under perioden 1959—1968 ökade produktionen i TEKO-industrierna som
helhet med endast 23 % mot 77 % för hela industrin. Av delbranscherna
uppvisar ylleindustrin en absolut produktionsminskning under perioden och
bomullsindustrin en så gott som stagnerande produktion. Utvecklingen i
Kungl. Maj.ts proposition nr bi år 1970 5
konfektionsindustri!! (+ 28 %) och trikåindustrin (+ 39 %) var något
gynnsammare.
I kombination med en fortgående produktivitetsökning har den svaga
produktionstillväxten lett till kraftigt minskande personalbehov inom
TEKO-industrierna. Mellan åren 1960 och 1967 gick det totala antalet anställda
i branschen ned med ca 20 000 eller över 20 %. Inom ylle- och
bomullsindustrierna var personalminskningen drygt en tredjedel. Följande
siffror över antalet anställda som under de senaste åren varslats för friställning
inom TEKO-området visar, att personalavgången varit stor även under
år av allmän högkonjunktur.
Varsel om personalinskränkningar: antal berörda arbetstagare
1965 1966 1967 1968 1969 (jan.—juli)
2 800 5 200 3 200 3 200 1 200
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
Den förhållandevis svaga produktionsutvecklingen hos de inhemska
1 EKO-industrierna har inte primärt sin orsak i en motsvarande stagnation
av den inhemska efterfrågan på konfektion, tyger etc.; denna fortsatte under
hela 1960-talet att stiga ungefär i takt med den samlade privata konsumtionen.
Orsakerna får i stället sökas i de förändringar som perioden medfört
på utrikeshandelns område. Importen av kläder (inkl. trikå) har vuxit
särskilt snabbt under 1960-talet — från 296 milj. kr. år 1960 till 938 milj.
kr. år 1968. I det följande anges importandelens förändring för några av de
viktigaste varugrupperna. Beräkningen är grundad på kvantiteter i ton
resp. antal plagg.
Importandelar för vissa TEKO-produkter
Importandel i %
1960 1968
Kardgarn.................................. 4 jo
Bomullsgarn .............................. 20 33
Beklädnadsväv, ull.......................... 37 64
Beklädnadsväv, bomull...................... 32 50
Heminredningsväv, bomull .................. 21 43
Ullmattor.................................. 48 65
Trikåvaror ................................ 30 58
1961 1968
Ulstrar, kappor, överrockar .................. 17 41
Kostymer.................................. 3 21
Långbyxor ................................ 12 45
Dräkter, klänningar ........................ 16 38
Blusar .................................... 30 61
1962 1968
Skjortor (trikå- och konfektion) .............. 29 70
Källa: TEKO-utredningen (Stencil I 1969:6)
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970
Även i de tidigare tillverkningsleden har importen ökat starkt av såväl
garn som vävnader. Svenska tillverkare har i betydande utsträckning övergått
till att importera råväv, som endast slutbearbetas inom landet.
Importutvecklingen har underlättats av tullavvecklingen inom EFTA. Medan
t. ex. konfektionsimporten från EEC-området vid början av 1960-talet
var väsentligt högre än EFTA-importen, är förhållandet i dag det motsatta.
En ytterligare faktor bakom importökningen är uppträdandet på den svenska
marknaden av en råd, delvis nya, producentländer i Syd- och Östeuropa
samt Asien. De svenska företagen har på grund av sitt relativt höga kostnadsläge
haft stora svårigheter att möta konkurrensen från dessa s. k. lågprisländer
och har förlorat betydande marknadsandelar, särskilt beträffande
lättare konfektion av standardkaraktär.
En bidragande orsak till de snabba importökningarna har också varit alt
svenska företag förlagt löntillverkning utomlands eller själva byggt fabriker
utomlands, varifrån import till Sverige sker. Sådan utlandsproduktion har
framför allt organiserats i Portugal och Finland. F. n. är minst ett dussintal
företag med ca 2 500 anställda verksamma i Portugal. En etablering av motsvarande
storlek torde inom kort vara ett faktum i Finland.
Den svenska TEKO-exporten har från ett relativt obetydligt utgångsläge
vuxit mycket snabbt under hela 1960-talet. Exporten av bearbetade TEKOvaror
uppgick år 1968 till 680 milj. kr. En speciellt snabb exportökning noteras
för kläder och heminredningstextilier. Den procentuellt snabba exportutvecklingen
har emellertid inte kunnat hindra att handelsbalansen för
TEKO-sektorn år från år försämrats. Importöverskottet var år 1960 omkring
1 miljard kr. och hade år 1968 vuxit till 1,7 miljarder kr.
Den nyss berörda, kraftiga importökningen och minskade självförsörjningsgraden
har lett till farhågor beträffande möjligheten alt vid en avspärrning
upprätthålla eu tillfredsställande försörjning med TEKO-varor.
Enligt uppgifter till TEKO-utredningen från överstyrelsen för ekonomiskt
försvar har bortfallet av företag och sänkningen av självförsörjningsgraden
i fråga om flera varor gått så långt att nedläggning av ytterligare ett enda
av de större företagen skulle bringa den totala årsproduktionen under den
minimivolym som täcker behovet i krigstid vid nuvarande lagringspolitik.
Beredskapsproblemet kan beträffande de flesta varuslag lösas genom att
lagringen flyttas till senare led i produktionen. En utveckling i denna riktning
medför emellertid enligt ÖEF:s beräkningar väsentliga årliga merkostnader
i form av värdeminskning på beredskapslagren och lagerräntor.
Hittills vidtagna statliga åtgärder på TEKO-området
I syfte att mildra effekterna för de inhemska TEKO-industrierna av den
nyss beskrivna utvecklingen har under senare år statliga åtgärder vidtagits
på olika områden enligt följande.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1970
Importrestriktioner. En detaljerad redogörelse för de förpliktelser
Sverige iklätt sig på det handelspolitiska området genom samarbetet
inom bl. a. GATT och EFTA lämnades till riksdagen år 1968 i bankoutskottets
utlåtande med anledning av motioner om temporära importbegränsande
åtgärder på TEKO-området (1968:1:184 och 655, 1968:11:240 och 844,
BaU : 1968: 38). I avtalen finns särskilda undantagsbestämmelser från de
enligt avtalen eljest gällande förpliktelserna, som tillåter ett medlemsland
att i vissa lägen ingripa med skyddsåtgärder.
Gentemot statshandelsländer är importen på ömtåliga varuområden genom
särskilda bilaterala uppgörelser begränsad genom kvantitativa importregleringar.
De åtgärder, som från svensk sida vidtagits på TEKO-området med stöd
av de nyss berörda undantagsreglerna, har senast beskrivits i en av kommerskollegium
till bankoutskottet lämnad redogörelse i samband med behandlingen
under 1969 års vårriksdag av motioner angående restriktioner
ä licensgivningen till låglöneländer och temporära åtgärder mot dumpingprisimport.
(1969:1:218 och 727, 1969:11:242 och 842, BaU 1969:23.) Betecknande
för de hittills genomförda åtgärderna har varit att de i så liten
utsträckning som möjligt givits en generell och permanent karaktär. Inga
ingrepp har sålunda vidtagits på tullområdet, där för övrigt nivån för
TEKO-färdigvarorna — ca 15 % — ligger högre än för flertalet andra varuområden.
Åtgärderna gäller främst importen av konfektionsvaror och berör f. n.
— förutom statshandelsländerna — sex länder, nämligen Jugoslavien, Portugal,
Formosa (Taiwan), Hongkong, Japan och Sydkorea. Genom de vidtagna
åtgärderna syns importen från de berörda länderna i stort sett ha fått
ett lugnare förlopp. De metoder som använts har varierat med hänsyn till
vilka varor och vilka exportörländer åtgärderna gällt och har måst anpassas
för att i möjligaste mån minska riskerna för motåtgärder gentemot den
svenska exporten. I allmänhet har en begränsning av importen uppnåtts
genom att vederbörande exportörland efter förhandlingar förbundit sig att
temporärt hålla sin TEKO-export till Sverige inom vissa definierade ramar.
I några fall uppnås kontrollen genom svensk importreglering. Som exempel
på det förra förfarandet kan nämnas de överenskommelser som träffats
med Jugoslavien. På våren 1968 åtog man sig från jugoslavisk sida att under
en tolvmånadersperiod begränsa sin export till Sverige av främst vissa
konfektionsvaror till en nivå som i huvudsak låg under 1967 års nivå. överenskommelsen
har med vissa justeringar förlängts med ytterligare en tolvmånadersperiod
räknat från den 1 mars 1969.
Det bör i sammanhanget noteras, att importen från de s. k. lågprisländerna
jämfört med den totala svenska TEKO-importen är av begränsad omfattning.
På textilområdet är importen från lågprisländer exkl. statshandelsländerna
endast ca 15 % av importvärdet. Motsvarande andel på kon
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1970
fektionsområdet, där lågpriskonkurrensen spelar en större roll, är ca 35 %.
Förhållandet framgår av följande uppställning över den svenska TEKOimportens
fördelning på ursprungsländer år 1968.
TEKO-import 1968 fördelad på ursprungsområden (milj. kr.)
Varuområde
Total
import
EFTA exkl. EEC
Portugal
Lågprisländer exkl. stats- handelsländer inkl. Portugal
Garn, vävnader och kon- fektionerade art. utom
kläder (SITC 65) ......
Kläder (SITC 84)......
1 486
938
654
389
469
173
218
343
2 424
1 043
642
561
Källa: SOS Utrikeshandel
Frisläppande av investeringsfondmedel samt statligt
lokaliseringsstöd. I syfte att öka sysselsättningen och åstadkomma
en differentiering av industrin i de södra delarna av Älvsborgs län
frisläpptes under senare hälften av år 1966 investeringsfonderna för företag
som gjorde investeringar i Boråsområdet. De ianspråktagna fondmedlen
uppgick till sammanlagt nära 40 milj. kr. fördelade på ett 40-tal arbetsställen,
de flesta inom TEKO-sektorn. Investeringsfondmedel har dessutom under
perioden 1963—1966 frisläppts inom det s. k. stödområdet till ett sammanlagt
belopp av ca 6 milj. kr. för TEKO-företag.
Inom ramen för det femåriga statliga lokaliseringsstödsprogrammet hade
enligt uppgifter från AMS under perioden 1 juli 1965— 1 juli 1969 stöd
beviljats till nio TEKO-företag med sammanlagt över 17 milj. kr., varav
drygt 4 milj. kr. såsom bidrag.
Upparbetning av beredskapslager av ull till väv.
Med hänsyn till de särskilda problemen inom ylleindustrin lämnade Kungl.
Maj :t i början av år 1968 bemyndigande till ÖEF att utanför ramen för ordinarie
lagringsprogram låta upparbeta beredskapslager av ull till väv.
Bemyndigandet omfattade en bearbetningskostnad av ca 20 milj. kr.
Jag får i detta sammanhang slutligen erinra om det brev, som jag i
juni månad 1969 tillställde Sveriges investeringsbank. I brevet
framhöll jag som min uppfattning, att det, utöver de åtgärder som kunde
bli resultatet av TEKO-utredningens förslag, krävdes målmedvetna insatser
för att anpassa flera av de berörda industriernas struktur till de nya
krav, som den tekniska och ekonomiska utvecklingen ställer. Jag föreslog
att investeringsbanken skulle ta initiativ i denna riktning och låta undersöka
uppslag till strukturrationaliseringar inom TEIvO-industrierna. Målet
borde vara att genom sammanslagningar åstadkomma företagskombinationer
som bedöms kunna bli livskraftiga på sikt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 41 år 1970
9
TEKO-utredningens förslag
Allmänna synpunkter
Utredningen berör inledningsvis delbetänkandets plats i TEKO-utredningens
arbete och konstaterar att de sakkunnigas huvuduppgift enligt direktiven
är att undersöka TEKO-industriernas möjligheter att under rådande
internationella förhållanden, framgångsrikt och varaktigt stärka sin
konkurrenskraft genom fortsatt strukturell omvandling. Utredningen har
tunnit att den angivna huvuduppgiften kräver en djupgående analys av
marknads- och strukturförhållandena. Samtidigt konstateras att den för
svensk TEKO-industri negativa utvecklingen fortsätter och att detta i allt
högre grad kommer att drabba arbetskraft som saknar alternativa sysselsättningsmöjligheter.
Utredningen har därför funnit det angeläget att framlägga
förslag inom sådana områden, där slutförandet av den grundläggande
marknads- och strukturanalysen inte behöver avvaktas. Detta anses vara
fallet i fråga om den offentliga upphandlingen samt exportfrämjande- och
utbildningsområdena.
Den offentliga sektorn är tagen som helhet eu av TEKO-industrins
största kunder. De offentliga köparna är dessutom av särskilt intresse,
då de kan handla långsiktigt och planerat och har möjlighet att specificera
framtida behov till ledning för produktutvecklingen. Utredningen
återger under utredningsarbetet framkomna synpunkter från industrihåll,
enligt vilka den offentliga upphandlingen skulle kunna fungera bättre för
både företag och myndigheter och framhåller att dessa synpunkter delvis
delats av representanter för de upphandlande organen.
Andra upphandlingsformer än de hittills tillämpade skulle enligt utredningens
uppfattning kunna främja samarbetet mellan TEKO-industrierna
och de upphandlande myndigheterna och skulle bl. a. indirekt stimulera
till bildandet av effektiva företagsenheter som partners för samarbetet.
Som en huvudmotivering för exportfrämjande åtgärder
framhåller utredningen följande. Den svenska hemmamarknaden för TEKOprodukter
kännetecknas av höga genomsnittsinkomster och starkt intresse
för design. Detta har givit erfarenheter som flera företag med framgång
utnyttjat vid försäljning utomlands. De aktuella köpargrupperna är sammantagna
många gånger större i utlandet än på den svenska marknaden.
Expansionsmöjligheter bör därför i princip finnas utomlands för de svenska
TEKO-industrierna.
Samtidigt står det klart att det på den svenska marknaden finns ett behov
av prisbilliga standardprodukter. Förutsättningarna att framställa sådana
är goda i länder med lägre löner än de svenska. Importen har därför
ökat kraftigt och väntas fortsätta att öka.
Den allmänna slutsatsen av detta resonemang blir, framhåller utredning
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
en, att svensk industri måste förlora terräng då det gäller priskänsliga
standardvaror på hemmamarknaden men har expansionsmöjligheter i utlandet
för mindre priskänsliga varor. Slutsatsen indikerar att de svenska
TEKO-industrierna måste bli exportinriktade i högre grad än hittills.
Utredningen finner, att de insatser på exportområdet som under senare
år gjorts av svenska TEKO-företag, såväl individuellt som kollektivt, i många
fall varit framgångsrika. Samtidigt konstateras, att de statliga exportstimulerande
insatserna i vårt land varit av klart mindre omfattning än de
som gjorts i andra länder, t. ex. i Storbritannien och Finland. För att de
svenska TEKO-industrierna skall kunna konkurrera på mer likvärdiga villkor
än nu finner utredningen därför vissa exportfrämjande åtgärder önskvärda.
En målvedveten satsning på exporten innebär dessutom enligt utredningens
uppfattning att företagen stimuleras att se över alla led i sin marknadsföring
och tvingas vidta åtgärder —- inte minst av strukturrationaliserande
slag — som generellt stärker konkurrenskraften.
Anknytande till förslagen på utbildningsområdet påpekar utredningen
att större delen av konfektionsindustrin och delar av textilindustrin
kännetecknas av att företagen är små. Den övervägande delen av såväl
företagsledare som anställda saknar mera omfattande teoretisk utbildning.
Allteftersom förhållandena komplicerats på det ekonomiska och tekniska
området har ett behov av vidareutbildning uppstått. Detta har till viss
del kunnat tillgodoses genom arbetsgivareförbundens utbildningsverksamhet.
Företagens försämrade lönsamhet under senare år har emellertid lett
till en minskning av bidragen till denna verksamhet.
Då efterfrågan på TEKO-produkter f. n. kännetecknas av stora och fortgående
förändringar med konsekvenser både för produktsortimentet och
distributionssystemen, blir de bristande utbildningsresurserna särskilt allvarliga.
En förstärkning av TEKO-företagens konkurrenskraft på varumarknaderna
genom ökad utbildning framstår som önskvärd. Lika viktigt
finner utredningen det vara att utnyttja utbildningen för att förstärka de
anställdas konkurrenskraft på arbetsmarknaden och öka deras tillfredsställelse
i arbetet.
I det följande presenteras utredningens detaljerade förslag till åtgärder
inom vart och ett av de nu behandlade tre huvudområdena.
Offentlig upphandling
Utredningen beräknar den totala offentliga — d. v. s. statliga och kommunala
— upphandlingen av TEKO-produkter till minst 135 milj. kr. för
budgetåret 1967/68. Ca 50 milj. kr. härav beräknas falla på försvaret, där
FMV är den dominerande inköparen. På den civila sidan är landstingens
inköpscentral (LIC) den största inköparen. Den offentliga upphandlingen
11
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
avser till övervägande del inhemska varor. Trots en snabb ökning under de
senaste åren uppgår importen endast till ca 15 milj. kr. per år.
För den statliga upphandlingen av TEKO-produkter gäller bestämmelserna
i 1952 års upphandlingskungörelse. Upphandlingskungörelsens grundprincip
är att full affärsmässighet skall iakttas vid upphandlingen. Häri
ligger bl. a. att upphandlingen skall ske icke-diskriminatoriskt d. v. s. utan
hänsyn till anbudsgivares nationalitet. Undantag från affärsmässighetsprincipen
kan dock göras exempelvis av sysselsättningsskäl efter medgivande
av Kungl. Maj.-t. Landstingens och kommunernas upphandlingar är inte
reglerade i författningar, men rekommendationer som ansluter sig till den
statliga upphandlingskungörelsen har utfärdats av kommunförbundens styrelser.
På det internationella planet följer vissa begränsningar i Sveriges handlingsfrihet
i fråga om formerna för den offentliga upphandlingen framför
allt av Sveriges medlemskap i EFTA. EFTA-avtalets artikel 14 stadgar skyldighet
för medlemsstaterna att garantera att offentliga företag vid upphandling
inte skyddar inhemsk produktion eller diskriminerar leverantörer
eller köpare i andra EFT A-stater.
Utredningen diskuterar tänkbara förändringar i den offentliga upphandlingen
av TEKO-produkter mot bakgrunden av önskemålet att finna former
som verkar i för de svenska TEKO-industrierna gynnsam riktning. Efter att
ha förkastat vissa alternativ till ändrade former såsom oförenliga med de
ovan berörda internationella åtagandena lämnar utredningen förslag till åtgärder
på fyr punkter, nämligen beträffande s. k. samarbetskommittéer, anbud
på forskningsprojekt, förtur i produktionen och rullande långtidskontrakt.
Inget av förslagen medför enligt utredningens uppfattning några merkostnader
för de upphandlande myndigheterna.
Samarbetskommittéer. Vid upphandling av produkter som
ännu inte är färdigutvecklade eller för vilka vid förnyad upphandling produktförändringar
behöver vidtas har inom försvarets materielverk (FMV)
införts en särskild handläggning, karakteriserad av intimt samarbete med
respektive delbranscher inom ramen för särskilda samarbetskommittéer.
Inom dessa kommittéer utarbetas — ofta efter provtillverkningar hos utvalda
företag och därefter följande prov i FMV:s regi — förslag till tekniska
bestämmelser rörande ifrågavarande produkt. Förslagen fastställs efter
eventuella modifieringar av FMV och utgör underlag för verkets anbudsinfordran
på produkten. Utredningen finner att den form för samarbete
som FMV :s samarbetskommittéer utgör har fördelar för alla parter och
föreslår att systemet införs även för upphandlingar som går via andra upphandlingsorgan
än FMV.
Anbud på forskningsprojekt. De nyss berörda samarbetskommittéerna
lämpar sig enligt utredningens uppfattning främst för ”var
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 4? år 1970
dagsförbättringar”. För utveckling av helt nya produkter finner utredningen
eu annan form av handläggning lämplig, nämligen ett system som påminner
om det som f. n. tillämpas vid viss militär upphandling på flygplansoch
elektronikområdet. Utredningen föreslår att företagen får möjlighet att
ensamma eller i grupp och eventuellt i samarbete med Textilforskningsinstitutet
eller annat forskningsinstitut lämna anbud på nya produkter efter
på förhand fastställda krav i olika avseenden. Enligt utredningens uppfattning
skulle företagen och forskningsinstituten genom denna möjlighet i
viss utsträckning stimuleras att överväga även mer omfattande forskningsoch
utvecklingsprojekt. Industridepartementet föreslås initiera denna process
och klarlägga på vilka områden de upphandlande myndigheterna har
möjlighet att precisera framtidskrav i fråga om produkter. Projekt av detta
slag måste enligt utredningens bedömning i praktiken inkludera även planering
av produktionen, varav följer att ingen klar gräns kommer att gå
mellan utvecklandet av varan och dess produktion.
Förtur i produktionen. För att maximalt stimulera företagens
insatser i de nyss nämnda samarbetskommittéerna och i samband med
forskningsprojekt samt för att säkra bästa möjliga upphandling föreslår
utredningen att de upphandlande myndigheterna bör kunna bevilja förtur
åt utvecklande företag när det gäller att tillverka varan. Utredningen anser
inte, att ett sådant förfarande står i strid med de handelspolitiska åtagandena,
under förutsättning att företrädet görs tidsbegränsat.
Rullande långtidskontrakt. Vid den statliga upphandlingen
gäller som en huvudregel att anbud infordras och antas efter fastställandet
av statsbudgeten i maj—juni och att leverans måste ha skett före den 30
juni året därpå. Outnyttjade anslag får inte utan Kungl. Maj:ts medgivande
från fall till fall användas under nästa budgetår.
Utredningen framhåller att dessa förhållanden försvårar beställningar av
större serier och därmed minskar möjligheterna till förmånliga upphandlingar.
För TEKO-företagen innebär ordningen minskade möjligheter att
planera sin tillverkning i förväg på ett rationellt sätt och förlägga tillverkningen
mot de offentliga kontakten till från beläggningssynpunkt lämpligaste
tidpunkt på året.
Utredningen framhåller som önskvärt att liden mellan upphandling och
slutleverans kan förlängas, vilket skulle bidra till att anskaffningar sker på
ett affärsmässigt och från sysselsättningssynpunkt tillfredsställande sätt.
Utredningen föreslår att statliga myndigheter generellt bemyndigas förtidsbeställa
TEKO-produkter på det sätt som nu tillämpas från fall till fall.
Detta kan ske genom att varje myndighet får bemyndigande att för viss del
av sitt anslag för ett kommande budgetår beställa varor under löpande budgetår.
Utredningen anser att man genom ett sådant system kan åstadkomma
en upphandling som ger fördelar för den upphandlande myndigheten sam
-
13
Kurigl. Maj.ts proposition nr il år 1970
tidigt som industrins situation lättare kan överblickas och företagens möjligheter
att konkurrera förbättras.
Exportfräm jande åtgärder
Utredningen diskuterar den sannolika exportutvecklingen på TEKO-området
under förutsättning dels att inga ytterligare exportfrämjande åtgärder
vidtas, dels att ett exportfrämjandeprogram av det slag som utredningen
föreslår initieras. Med framhållande av de vanskligheter som är förenade
med beräkningar av detta slag drar utredningen slutsatsen att effektiva
exportfrämjande åtgärder skulle kunna åstadkomma en exportökning under
de närmast kommande åren av samma storlek som den som registrerats
under perioden 1960—1968, d. v. s. cirka 17 % per år. Utredningen tror att
exportökningen utan ytterligare exportfrämjande åtgärder kommer att
stanna vid ca 10 % per år. Enligt utredningens beräkning motsvarar skillnaden
mellan de båda ökningstalen vid i övrigt lika förhållanden sysselsättningen
för 800—1 000 personer per år, eller ungefär en tredjedel av den
årliga sysselsättningsminskningen under de senaste åren.
Utredningen uppehåller sig inledningsvis vid de generella krav som måste
ställas på eventuella exportstimulerande åtgärder och sammanfattar dessa
enligt följande.
1. Åtgärderna måste samverka med strukturrationaliserande åtgärder
eller åtminstone verka i samma riktning som dessa.
2. Uppmärksamheten måste inriktas på uppföljning och konsolidering av
redan skapad export i lika hög grad som på främjandet av nya exportframstötar.
3. Åtgärderna måste utformas så, att de kan främja exporten hos sådana
företag eller grupper av företag som har de största möjligheterna att åstadkomma
en omfattande exportökning. Detta bringar enligt utredningens
uppfattning storföretagen och gruppbildningar i blickpunkten, även om
också småföretag skall kunna utnyttja de exportfrämjande åtgärderna.
4. Åtgärder bör vara så utformade att de stimulerar till uppföljning minst
lika mycket som de väcker intresse för export.
5. Åtgärderna bör passa direkt till strategiska moment i företagens beslutsprocess
och syfta till att göra exporten dels till ett känt och konkurrenskraftigt
alternativ till hemmamarknadsförsäljningen, dels till ett incitament
att se över företagets hela marknadspolitik.
6. Åtgärder måste vara så utformade, att de kan kommuniceras till företagen,
och information måste riktas till företagen om åtgärdernas existens
och deras utnyttjande.
7. Åtgärderna får inte stå i strid med Sveriges handelspolitiska åtaganden
eller medföra allvarlig risk för handelspolitiska komplikationer.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
Utredningen konstaterar att företagens behov av exportfrämjande åtgärder
och finansieringsstöd främst knyter sig till aktiviteter av följande slag:
— Marknadsbedömningen
— Framtagande av exportkollektion
— Upprättandet av försäljningsorganisation i utlandet inkl. lageruppbyggnad
och kundkrediter
— Sälj stimulerande åtgärder
— Utbildning
Med utgångspunkt från effektivitetssynpunkter och från de begränsningar
i handlingsfriheten som Sveriges handelspolitiska åtaganden medför diskuterar
utredningen ingående de olika typer av statlig stimulans som kan
tänkas sättas in under var och en av de nämnda kategorierna. I sammanhanget
görs också jämförelser med en av utredningen företagen kartläggning
av förekommande exportstimulerande åtgärder på TEKO-området i
andra länder.
Utredningen lägger därefter fram sina konkreta förslag till statliga åtgärder.
Som en grundtanke bakom förslagen nämns därvid ”harmonisering”,
varmed i sammanhanget avses att svenska företag inte skall behöva
arbeta från ett klart underläge i form av färre och mindre stödåtgärder än
vad som är vanligt i flera andra länder.
Med tanke på förslagens karaktär av försöksverksamhet bör programmet
göras tidsbegränsat. Utredningen föreslår att första perioden görs femårig.
Bidrag till tröskelkostnader. TEKO-utredningen föreslår
att statliga bidrag skall kunna beviljas för att täcka delar av tröskelkostnaderna
vid sådana större exportprojekt som kan bedömas bli lönsamma på
sikt. Sådana bidrag bör kunna utgå antingen till ett enskilt företag eller till
en grupp av samverkande företag, allt under förutsättning att vederbörande
kan uppvisa en realistisk och genomtänkt marknadsplan, inkluderande kvalificerad
marknadsbedömning, planer för en betryggande sälj organisation
samt ett konstruktivt program för utvecklingen efter introduktionen. I företagsgrupp
skall även företag från övriga Norden eller — i speciella fall —
andra utländska företag kunna ingå. Vid bedömningen av konkurrerande
projekt bör enligt utredningen förtur ges till sådana projekt som är bäst
konstruerade enligt de nyss nämnda kraven. Någon generell förtur bör därvid
inte ges till gruppbildningar.
Bidrag bör enligt förslaget kunna utgå till ett exportprojekt som helhet,
enbart för en inledande, grundlig marknadsundersökning eller enbart för
uppbyggandet av gemensam sälj organisation för en samverkande grupp av
företag.
Den bidragsgivande myndigheten bör äga rätt att själv tillsätta utredningar
om tänkbara exportprojekt. Efter genomförd utredning bör myndigheten
kunna publicera denna och inbjuda företagen eller grupper av dessa
att inkomma med förslag till marknadsplaner.
15
Kiingl. Maj:ts proposition nr il år 1970
1 fråga om den andel av den totala projektkostnaden varmed bidrag skall
kunna utgå föreslår utredningen alt bidraget relateras antingen till hela
exportprojektet eller till någon del av detta. Om bidraget relateras till någon
del av projektet, t. ex. en marknadsundersökning, skall det kunna täcka
hela kostnaden. Bidraget skall emellertid aldrig överstiga hälften av kostnaden
för hela exportprojektet.
Kreditgarantier. Utredningen föreslår att företag eller företagsgrupper
som ett komplement till direkta bidrag eller som ett alternativ till
sådana skall kunna erhålla statliga kreditgarantier för lån i svensk kreditinrättning.
Kreditgarantier bör kunna utgå för i princip samma ändamål
som de direkta bidragen.
Om kreditgaranti beviljas för ett projekt, anser utredningen att detta bör
kunna ske för en större andel av totalkostnaden än vid direkta bidrag. Det
bör dock vid varje projekt tillses, att det lånande företaget eller gruppen
av företag står en tillräcklig risk för att klart markera företagets ansvar
för att genomföra projektet. Om både kreditgarantier och bidrag kommer
i fråga för samma projekt, skall de tillsammans inte få täcka hela kostnaden.
Punktåtgärder. Vid sidan av nu behandlade åtgärder med direkt
anknytning till enskilda företags eller företagsgruppers exportprojekt föreslår
utredningen ett utvidgat statligt stöd till kollektivt deltagande i mässor
och kollektiva uppackningar utomlands. Bidrag förutsätts härvid endast
utgå för den kollektiva delen av sådana kostnader. Sådana aktioner har
tidigare i viss utsträckning finansierats med statliga medel inom ramen för
de reguljära exportfrämjande åtgärderna.
Utredningen förordar även att staten under försöksperioden bekostar tillsättandet
av en exportkonsulent vid vardera Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen
för marknadsundersökningar, informationsverksamhet
och administration av exportprojekten. Medel bör enligt förslaget även
anslås för information till företagen angående exportfrämjandeprogrammet.
Administration. Utredningen föreslår att den centrala ledningen
av TEKO-programmet förläggs till industridepartementet i samarbete med
övriga berörda departement (handelsdepartementet och utbildningsdepartementet).
Kontakten mellan industridepartementet och berörda parter
bör enligt förslaget etableras i en rådgivande grupp för TEKO-programmet
vilken arbetar i viss anknytning till näringspolitiska rådet. Gruppen bör utses
av industridepartementet. Dess medlemsantal bör starkt begränsas. Administrationen
av de exportfrämjande åtgärderna bör enligt utredningsförslaget
anförtros kommerskollegium.
Kostnadsberäkningar. Utredningen beräknar det belopp som
årligen behöver ställas till företagens förfogande för tröskelkostnader till 15
milj. kr. Beloppet förutsätts delas lika på direkta bidrag och lånegarantier.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1970
Den årliga kostnaden för statsverket blir då 7,5 milj. kr. för bidragen plus
det belopp som åtgår för att täcka uppkommande förluster på lånegarantierna.
Utredningen beräknar detta till 0,5 milj. kr. per år. För de tidigare
behandlade punktåtgärderna inkl. information till företagen beräknar utredningen
ett årligt behov av 1 milj. kr., varav 0,6 milj. kr. för mässdeltaganden
och kollektiva uppackningar och 0,3 milj. kr. för de två cxportkonsulenterna.
För hela det föreslagna exportfrämjandeprogrammet blir den totala kostnaden
för statsverket 45 milj. kr., eller per år 9 milj. kr.
Utnyttjande av investeringsfonder. Utöver förut behandlade
åtgärder av kostnadskrävande natur föreslår utredningen att medel
ur investeringsfonderna efter prövning från fall till fall skall få utnyttjas
för att underlätta dels omställnings- och upprustningsinvesteringar
i TEIvO-industrierna, dels väl planerade exportprojekt inkluderande marknadsinvesteringar.
Utbildningsstöd
Med utgångspunkt från TEKO-branschens situation finner utredningen
att utbildningsinsatser som snabbt höjer utbildningsnivån i TEKO-industrierna
bör sättas in. Utredningen föreslår att ett treårigt försöksprogram
med statsstöd initieras i detta syfte.
Utredningen konstaterar att det offentliga utbildningsväsendets utbildningsinsatser
på TEKO-området har en permanent och långsiktig karaktär.
Med hänsyn till önskemålet att finna åtgärder som kan påverka utvecklingen
redan efter kort tid tar utredningens förslag sikte på att bygga ut den
utbildningsverksamhet som inom olika ämnesområden och med inriktning
på olika personalkategorier bedrivs inom en rad utbildningsanstalter utanför
det offentliga skolväsendet. Utredningen anser det bl. a. viktigt att utbildningsprogrammet
utnyttjar de erfarenheter som redan finns i de båda
arbetsgivareförbundens utbildningsavdelningar och som TEKO-företagen
i större eller mindre utsträckning anpassat sig till.
Enligt utredningens uppfattning bör det inte vara något primärt mål
för det föreslagna utbildningsprogrammet att utveckla helt nya metoder.
För att komma i gång så snabbt som möjligt med en utbildning som ger
resultat bör man i stället sträva efter att maximalt utnyttja redan tillgängliga
kurser, arrangörer, litteratur etc.
Programmet bör vända sig till flera olika personalgrupper. Den mest
angelägna gruppen är enligt utredningens bedömning företagsledarna (personalgrupp
1) framför allt i de mindre och medelstora företagen. Den omdaning
som på olika områden är nödvändig inom branschen ställer stora
17
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
krav på företagsledningen i fråga om administration, marknadsföring etc.
Även gruppen närmast ”under” företagsledarna (personalgrupp 2) har
akuta utbildningsbehov. Dessa personalkategorier har ofta en god allmänutbildning
som dock ofta inte är tillräckligt avpassad efter TEKO-industriernas
speciella behov. En tredje viktig grupp är arbetsledarna (personalgrupp
3), vilka särskilt på konfektionssidan i stor utsträckning endast har
folkskoleutbildning. Utredningen anser slutligen att även utbildningen av
de fackliga förtroendemännen (personalgrupp 3) kommit för mycket i
bakgrunden och att därför även denna personalkategori nu bör komma i
fråga för utbildningsinsatser.
Utbildningsprogrammet bör enligt förslaget få en så vid geografisk spridning
som är möjlig att förena med en rationell administration.
Det föreslagna programmet består av tre delprogram nämligen ett för
företagsledning och export — vilket förutsätts bli gemensamt för textiloch
konfektionsindustrin — samt ett branschanpassat utbildningsprogram
för vardera textilindustrin och konfektionsindustrin. För en uppdelning på
två branschprogram talar enligt utredningens mening — förutom den organisatoriska
anknytningen — att de båda industrierna skiljer sig markant
i fråga om storleksstruktur, geografisk spridning och funktionsindelning.
Företagsledning och export. Utredningen föreslår under
detta delprogram dels årligen återkommande informationskonferenser riktade
till ett stort antal av branschens företagsledare, dels ett antal längre
kurser i företagsadministration och exportkunskap för ett mera begränsat
antal deltagare bland företagsledare och ”andre-män”. De årliga konferenserna
bör enligt utredningen anordnas av arbetsgivareförbunden och bör
ha till huvudsyfte att ”väcka”, stimulera nytänkande, ge uppslag etc. De
längre kurserna förutsätts ge mer fördjupade kunskaper och föreslås byggas
på kurser utarbetade dels vid nuvarande SHI, dels vid Stiftelsen exportskolan.
Det sammanlagda antalet deltagare i utbildningsverksamheten under delprogrammet
beräknas för hela tidsperioden till 1 440 och antalet deltagardagar
till 5 580.
Textilindustrin. För personalgrupperna 2 och 3 inom textilindustrin
föreslår utredningen att årliga tre- resp. tvådagars internatkurser
arrangeras i Borås (alt. Göteborg), Hälsingborg och Stockholm. Kurserna
bör innehålla ämnen som anknyter såväl till produkten som till marknaden.
Utredningen påpekar också behovet av undervisning i arbetsanpassning,
d. v. s. en anpassning av produktionsförhållandena efter de anställda.
Huvudvikten bör läggas vid undervisning inom följande ämnesområden:
Produktutveckling
Kvalitetsteknik
Marknadsföring
2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 11
18
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
Tillämpad företagsekonomi
Statistiska metoder
Produktionsplanering
Ergonomi
Försöksplanering
Organisation och personalledning
Undervisning i produktutveckling bör bedrivas med syfte att lägga basen
för ett mer systematiskt arbetssätt vid utvecklingen av nya produkter.
Internatkurserna föreslås administreras av utbildningsavdelningen vid
Textilindustriförbundet. Åtskilligt av det behövliga kursunderlaget beräknas
finnas inom avdelningen men behöver aktualiseras och omarbetas.
Utredningen bedömer det som angeläget att det skisserade utbildningsprogrammet
följs upp genom interna kurser vid företagen.
Det sammanlagda antalet deltagare vid internatkurserna under treårsperioden
beräknas av utredningen till 1 350 och antalet deltagardagar till
3 240.
Konfektionsindustri n. Det i jämförelse med textilindustrin
stora antalet småföretag och den mera splittrade företagsstrukturen i konfektionsindustrin
liksom en sannolikt något lägre utbildningsstandard på
samma funktionsnivå motiverar enligt utredningens mening en kraftigare
utbildningsinsats i konfektionsindustrin. Utredningen föreslår därför inom
denna fler och längre kurser än på textilsidan. Med anledning av industrins
större spridning föreslås också fler kursorter.
Liksom för textilindustrin förordas ett system med internatkurser. Dessa
bör enligt förslaget administreras av Konfektionsindustriförbundet. Förbundet
disponerar i likhet med Textilindustriförbundet visst kursmaterial
som dock är i behov av aktualisering och komplettering.
För personalgrupp 2 föreslås följande huvudämnen ingå i undervisningen
:
Långsiktig planering
Ekonomisk planering och kontroll
Marknadsföring
Produktutveckling
Rationalisering
Produktionsplanering
Företagsorganisation och personaladministration
Ämneskombinationer och förläggningen av tyngdpunkten på skilda ämnen
blir olika för olika personalkategorier. Separata kurser föreslås för följande
kategorier: ”andre-män”, ekonomichefer, produktionschefer, designers
och sälj personal.
Även för personalgrupp 3 föreslås kursinnehållet bli differentierat för
olika personalkategorier inom ramen för fyra olika kurser, varav bl. a. en
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970 19
för arbetsstudie- och metodtekniker samt fackliga funktionärer och en för
instruktörer.
Det sammanlagda antalet deltagare i konfektionsprogrammet under treårsperioden
beräknas till 780 och antalet deltagardagar till 27 820.
Administration. Den centrala ledningen för utbildningsprogrammet
föreslås av utredningen handhas av industridepartementet i kontakt
med den tidigare nämnda rådgivande gruppen för TEKO-programmet. Samråd
bör ske med utbildningsdepartementet, och i den rådgivande gruppen
bör detta eller skolöverstyrelsen vara representerat.
Utredningen föreslår även samarbete med en av Textilindustriförbundet
och Textilarbetareförbundet gemensamt upprättad samarbetskommitté. En
motsvarande kommitté har nyligen inrättats av Konfektionsindustriförbundet
och Beklädnadsarbetarförbundet.
Administrationen av utbildningsprogrammet bör enligt utredningsförslaget
förläggas till arbetsgivareförbundens utbildningsavdelningar, vid vilka
för ändamålet särskilda sekretariat upprättas.
Kostnadsberäkningar och finansieringsförslag.
Utredningen skiljer vid sin kostnadsberäkning mellan företagsbundna och
arrangemangsbundna kostnader. Till de förra räknas löner till kursdeltagare
samt merkostnader för ovana ersättare. De arrangemangsbundna kostnaderna
delar utredningen in i ställkostnader, d. v. s. kostnader för produktion
av kursinnehåll och kursmaterial, driftskostnader, d. v. s. kursadministration,
lokaler, föreläsare m. m. samt resekostnader inkl. kostnader för
deltagarnas uppehälle på kursorten.
Totalkostnaden för hela utbildningsprogrammet blir enligt utredningens
beräkning ca 22,6 milj. kr. eller ca 7,5 milj. kr. per år med följande fördelning
på delprogram, kostnadsslag och personalkategorier.
Kostnadsslag Totalkostnad för treårsperioden (1 000 kr.)
Företagsledning Textilindustrin
Konfektions-
Totalt
och export
industrin
Företagsbundnakostnader 3 234
12 021
7 041
12 296
Arrangemangsbundna
kostnader:
Ställkostnader.........
. 150
1 025
300
1 475
Driftskostnader .......
. 891
1 020
3 619
5 530
Resekostnader.........
. 888
390
2 017
3 295
Totalt ...............
. 5 163
4 456
12 977
22 596
Per år ...............
. 1 721
1 485
4 326
7 532
Härav personalgrupp 1 .
. 3 872
—
—
3 872
» 2 .
. 1 291
2 641
5 006
9 038
> » 3 .
—
1 715
7 971
9 686
1 Inkl. beräknade uppföljningskostnader vid företagen, 1 milj. kr.
Utredningen diskuterar hur totalkostnaden för utbildningsprogrammet
bör fördelas mellan staten och företagen och konstaterar att denna fråga
kan bedömas på olika sätt. Efter en jämförelse med de årliga statliga kost
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1970
naderna för utbildningsåtgärder i AMS’ regi finner utredningen att starka
skäl talar för ett förhållandevis generöst tillgodoseende av finansieringsbehovet
för programmet. Detta skulle övervinna åtminstone de ekonomiska
hindren när det gäller att få företagen att satsa på utbildning. Utredningen
framhåller å andra sidan vikten av att utbildningsåtgärderna förankras i
och följs upp av företagen. Den senare synpunkten talar för en sådan
finansieringskonstruktion att företagen känner sig göra investeringar som
de behöver vårda.
Utredningen stannar slutligen för ett finansieringsförslag som innebär
att staten svarar för samtliga arrangemangsbundna kostnader. Staten bör
således betala resor och traktamenten, bestrida kostnaderna för materielproduktion
samt betala kursavgifter och utgifter för administrationen av
utbildningsprogrammet.
De företagsbundna kostnaderna inkl. kostnaderna i vissa fall för uppföljning
inom företagen bör enligt utredningen bäras av företagen. Utredningen
befarar emellertid att detta finansieringssystem kan innebära svårigheter
för utbildningsintresserade personer inom personalgrupp 3 att
genom egna initiativ utverka kursdeltagande och föreslår att staten även
bestrider kostnaderna för löner till denna personalkategori, vilka beräknas
till ca 3,5 milj. kr. eller ca 1,2 milj. kr. per år.
Med de av utredningen föreslagna finansieringsprinciperna skulle omkring
60 % eller ca 13,8 milj. kr. av den tidigare nämnda totalkostnaden
bäras av staten och resten, ca 8,8 milj. kr., av företagen. Räknat per år
blir statens andel enligt förslaget ca 4,6 milj. kr. och företagens ca 2,9
milj. kr.
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Samtliga remissinstanser som uppehåller sig vid utredningens
allmänna analys av TEKO-branschens problem delar uppfattningen
att branschen befinner sig i ett beträngt läge. Enighet synes också råda
om att situationen påkallar skyndsamma åtgärder för att förbättra TEKOindustriernas
internationella konkurrenskraft och inhemska lönebetalningsförmåga.
Några remissinstanser framhåller i sammanhanget att TEKO-industriernas
situation inte får ses isolerat från utvecklingen inom näringslivet i övrigt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker att det är önskvärt att tillgängliga
produktionsresurser används inom de näringslivssektorer där de
ger den högsta avkastningen. Likartade synpunkter framförs bl. a. av LO,
Sveriges industriförbund och länsstyrelsen i Östergötlands län. LO påpekar
därjämte, att särskilda stödåtgärder inom TEKO-området från samhällets
sida inte kan motiveras med hänvisning till förhållandena i andra
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
länder utan måste bedömas med hänsyn till branschens förmåga att konkurrera
med andra näringsgrenar om arbetskraft och kapital i landet.
I fråga om den allmänna utformningen av utredningens
förslag till åtgärder har denna inte mött invändning från någon
remissinstans. Så gott som samtliga instanser tillstyrker att åtgärder av i
princip det slag som utredningen förordar genomförs. Från KK:s sida
framhålls särskilt det mera positiva innehållet i de föreslagna åtgärderna
jämfört med exempelvis direkta handelsbegränsningar. NFR och NO finner
de framlagda förslagen i princip överensstämma med intentionerna
bakom konkurrenslagstiftningen.
I flera fall — bl. a. från KK, RRV, Kl, KF, SAF och upphandling skommittén
— påpekas dock att delbetänkandet inte innehåller någon principiell
analys av struktur-, marknads- och lönsamhetsförhållandena inom
TEKO-branschen, vilket anses försvåra ett definitivt ställningstagande till
behovet av de olika åtgärderna och avvägningen mellan dessa. Endast Industriförbundet
bedömer emellertid avsaknaden av en dylik analys väga
tyngre än behovet av skyndsamma åtgärder och förordar att ställningstagandet
i fråga om verksamhetens totala omfattning och inriktning anstår
till dess TEKO-utredningen lagt fram resultatet av det pågående utredningsarbetet
på de nämnda punkterna.
KK och länsstgrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om inte skäl kan finnas
för ett mera allmänt system med stödmöjligheter även åt andra industrier.
Även från Industriförbundet påpekas, att företag i andra branscher än
TEKO-branschen kan ha svårigheter att anpassa verksamheten till snabbt
förändrade yttre förutsättningar.
LO understryker, att de föreslagna åtgärderna endast kan väntas få en
begränsad effekt om de inte samtidigt åtföljs av en anpassning av branschens
struktur i fråga om enheternas antal, storlek och produktionsinriktning
samt en bättre samverkan mellan olika led av produktionen. Tillsammans
med andra remissinstanser understryker LO karaktären av försöksverksamhet
och behovet av beredskap för en omprövning av insatsernas utformning.
Även Exportföreningen och exportrådet för den mindre industrin finner
det väsentligt att stödåtgärderna ges en sådan form och tillämpning att
de progressiva företagen premieras och att en strukturrationalisering initieras
som är ägnad att på sikt öka konkurrensförmågan hos TEKO-industrin.
Stödet får inte bli sysselsättningspolitiskt. Exportorganisationerna
betonar därjämte vikten av att åtgärderna inte blir prejudicerande och därigenom
tillåts föregripa den kommande utredningen om den totala exportfrämjande
verksamhetens inriktning och organisation.
SHIO finner det förvånande att man inte i delbetänkandet tagit upp
branschens aktuella huvudproblem, nämligen de senaste årens onormalt
stora import av delvis klar dumpingkaraktär, som enligt SHIO:s bedömning
är den primära orsaken till branschens nuvarande svårigheter. Även TCO
22
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
anser att utredningen ägnat frågan om lågprisimporten alltför liten uppmärksamhet.
Vissa allmänna synpunkter framförs slutligen även av ÖEF och Sveriges
investeringsbank. ÖEF vitsordar utredningens bedömning av TEKO-försörjningen
från beredskapssynpunkt och framhåller bl. a. att det av utredningen
föreslagna åtgärderna enligt överstyrelsens bedömning inte är
tillräckliga för att förhindra en fortsatt krympning av från beredskapssynpunkt
betydelsefulla delar av TEKO-industrierna. ÖEF förutsätter att ytterligare
förslag som kan bidra till att säkerställa en godtagbar inhemsk
produktionskapacitet kommer att framläggas av utredningen.
Investeringsbanken meddelar i sitt remissvar, att banken under sommaren
och hösten 1969 varit i kontakt med de större företagen inom den
tyngre konfektionsindustri!! och med dessa diskuterat företagens och branschens
strukturella problem. Syftet med kontakterna har varit att finna
uppslag till kombinationer av företag, som genom sin produktionsinriktning,
lokalisering och sina allmänna inbördes relationer kan antas ha goda förutsättningar
att varaktigt stärka sin konkurrenskraft genom ökat samarbete,
eventuellt syftande till fusioner. Ett klart uttalat intresse från företagens
sida har kunnat konstateras i frågor rörande branschens strukturrationalisering,
och banken anser sig därför tills vidare böra fortsätta det arbete som
inletts.
Offentlig upphandling
Allmänt. Ett stort antal remissinstanser, däribland Kl, AMS, SAF och
Sveriges köpmannaförbund, tillstyrker utredningens förslag angående den
offentliga upphandlingen utan närmare kommentarer. KF framhåller i sitt
tillstyrkande svar betydelsen av att man vid den offentliga upphandlingen
söker tillämpa liknande affärsmässiga metoder som praktiseras av de stora
handelsföretagen. Bl. a. framhålls härvid vikten av att man i görligaste mån
söker utsträcka leveransavtal över flera år genom att göra upphandlingen
kontinuerlig och rullande.
FMV, RRV och upphandlingskommittén fäster uppmärksamheten på att
den offentliga upphandlingen berör en relativt sett obetydlig del av TEIvOindustriernas
totala omsättning. Detta gäller särskilt importandelen. Åtgärder
inom den offentliga upphandlingens område kan därför enligt remissorganens
mening knappast få nämnvärda effekter när det gäller att på längre
sikt stärka TEKO-industriernas ekonomiska bärkraft i dess helhet. FMV
anser mot denna bakgrund att den offentliga sektorn fått en alltför dominerande
plats i TEKO-utredningens delrapport.
KK, NFR och Exportföreningen anser det vara av största vikt att tillämpningen
i Sverige av internationella överenskommelser i fråga om den offentliga
upphandlingen inom EFTA, GATT och OECD inte sker så att anledning
uppstår till klagomål från andra länder. Sveriges grossistförbund anser sig
23
Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1970
kunna konstatera att utredningen i vissa fall ansett sig böra undersöka hur
långt man kan gå för att gynna svensk TEKO-industri vid offentlig upphandling
utan att formellt bryta mot Sveriges internationella åtaganden.
Föreningen framhåller risken med ett sådant betraktelsesätt.
Reaktionen på utredningens förslag om en vidgad användning
av samarbets kommittéer för ”vardagsförbättringar” är från de
organ som närmast berörs av förslaget övervägande positiv. FFV anser sig
ha haft goda erfarenheter av systemet med samarbetskommittéer och finner
det fördelaktigt om bruket vidgas och får fastare former. RRV anser det
inte uteslutet att ett vidgat samarbete i kommittéformen kan vara av värde
men understryker att kommittéerna bör ges en praktisk inriktning och arbeta
under administrativt enkla former. Även Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet ställer sig positiva till en medverkan i ett
utvidgat kommittésystem.
Upphandling skommittén framhåller att utredningen inte redovisat vid
vilka myndigheter samarbetskommittéer bör inrättas, vilket försvårar bedömningen
av behovet. Om ett dokumenterat behov av samrådsförfarande
föreligger även för andra myndigheter föreslår kommittén att dessa myndigheter
bereds tillfälle att följa diskussionen i FMV:s samarbetskommittéer
genom att deltaga i sammanträden i stället för att inrätta ytterligare
kommittéer.
RRV, NFR och Grossistförbundet påpekar att möjligheterna att delta i ett
utvidgat kommittésamarbete inte bör exklusivt förbehållas svenska företag,
vilket skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden och dessutom
medföra risk för oekonomisk upphandling.
Anbud på forskningsprojekt. STU och Textilforskningsinstitutet
tillstyrker förslagen på denna punkt. Textilforskningsinstitutet finner
det naturligt att staten satsar även på forskningsprojekt som inte är
direkt anknutna till upphandlingen inom viss myndighet. Utredningen har
angivit att åtgärderna på den offentliga upphandlingens område totalt sett
inte beräknas medföra några merkostnader. I anslutning härtill finner STU
att belopp som inom det nu föreslagna programmet avsatts för åtgärder
inom TEKO-området även bör kunna användas för genomförande av FoUprojekt,
exempelvis för förstärkande av de basresurser som enligt kollektivforskningsavtal
i vanlig ordning tilldelats textilforskningsinstitutet för dess
ramprogram. FFV anser inte att anbudsinfordran på forskningsprojekt bör
användas i andra fall än då det är nödvändigt för att få forskningen utförd,
t. ex. för att tillfredsställa speciella militära krav utan intresse för den allmänna
marknaden.
Övervägande kritiska synpunkter på förslaget om anbud på forskningsprojekt
framförs av FMV, som inte anser att förslaget bör läggas till grund
för särskilda direktiv från Kungl. Maj :t till myndigheterna. Materielverket
anser inte att det i nuvarande läge föreligger behov att lägga ut forskningsprojekt
på TEKO-området. Den av utredningen dragna parallellen med för
-
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
hållandena på exempelvis elektroniksidan finner verket mindre tillämplig,
eftersom framför allt konkurrenssituationen inom det senare området radikalt
skiljer sig från den som återfinns på TEKO-området. I svaret påpekas
även att de TEKO-inköp som verket gjort i utlandet inte företrädesvis gällt
nyutvecklad materiel utan i regel bestått av enkla standardprodukter.
Bl. a. RRV framför åsikten att en tillämpning av systemet med anbudsförfarande
på forskningsprojekt inte bör få innebära att de svenska företagen
ges en mera exklusivt betonad rätt att ombesörja utvecklingsbeställningar.
Utredningens förslag att förtur i produktionen skall kunna
beviljas företag som utvecklat viss produkt möter övervägande negativa
reaktioner hos remissinstanserna. FMV avstyrker av tidigare nämnda skäl
förslaget. RRV påpekar att en sådan förtur strider mot bestämmelserna i
1952 års upphandlingskungörelse. Eftersom det här kan bli fråga om mera
varaktiga upphandlingsrutiner är det enligt verkets mening även tveksamt
om förslaget står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden
inom EFTA. Motsvarande synpunkter framförs av upphandlingskommittén.
Även KK pekar på de problem som uppkommer med hänsyn till
EFT A-konventionen.
Såväl NFR som NO finner att förslaget från frikonkurrenssynpunkter är
ägnat att väcka betänkligheter. Enligt NFR:s mening torde vidare det utvecklande
företagets intressen vara tillräckligt tillgodosedda redan därigenom
att det från början erhållet ett naturligt försprång i konkurrensen om
att tillverka varan.
RRV och upphandlingskommittén framhåller att hänsyn till sysselsättningsläget
inom TEKO-industrierna från fall till fall kan göra vissa stödbeställningar
aktuella i framtiden. Frågan om utläggning av sådana stödbeställningar
bör i sådana fall inte bedömas av myndigheterna själva utan
bör såsom hittills handläggas av Kungl. Maj :t.
Rullande 1 å n g t i d s k o n t r a k t. En i princip positiv inställning
till utredningens förslag på denna punkt kännetecknar så gott som alla remissvar
som behandlar frågan. Försvarets sjukvårdsstyrelse finner det föreslagna
systemet lämpligt för vissa typer av produkter. Verket framhåller
dock att systemet knappast kan bedömas gynna svenska företag, kanske
snarare tvärtom de utländska, eftersom leveranstiderna blir längre och
nackdelarna med de ökade förhandlingstiderna vid import elimineras. FMV
uttrycker i sitt svar samma uppfattning.
RRV och upphandlingskommittén anser i princip att en mer systematisk
planering av upphandlingen på längre sikt än den som för närvarande sker
kan vara fördelaktig både för statsverket och leverantörsidan. Med hänsyn
bl. a. till vissa svårbemästrade problem som kan uppstå vid tillämpandet av
långtidskontrakt och frågans generella karaktär anser de båda remissorganen
dock att förslaget bör prövas i annat sammanhang, t. ex. inom upphandlingskommittén
och den nu arbetande budgetutredningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr Al år 1970
25
Exportfrämjande åtgärder
Behovet av en utökad export på TEKO-området herörs bl. a.
i Kl:s remissvar. Institutet anser att en kraftig breddning av marknadsunderlaget,
en koncentration på tekniskt och estetiskt avancerade produkter
och en intimare företagssamverkan måste anses vara ett livsvillkor för
TEKO-industrierna. Institutet framhåller osäkerheten i de av utredningen
gjorda beräkningarna över den möjliga exportökningen med och utan exportstöd
och finner målsättningen att exportera en tredjedel av produktionen
år 1973 ambitiös men ingalunda orimlig. I sammanhanget framhålls
att hänsynen till bytesbalansen under kommande år sannolikt kommer att
kräva en ökad satsning på marknadsföring av internationellt konkurrenskraftiga
produkter, om strukturrationaliseringen skall kunna fortgå i hög
takt och uppställda mål för stödet till utvecklingsländerna skall kunna uppnås.
Utformningen av exportfrämjande åtgärder. Från några
remissinstanser understryks, att de exportfrämjande åtgärderna bör ges
en sådan utformning att direkta subventioner till TEKO-företagen undviks.
Länsstgrelsen i Skaraborgs län anser sålunda att — även med hänsyn till
TEKO-industriernas utsatta konkurrensläge — statliga ekonomiska stödåtgärder
inte bör ha subventionskaraktär. Direkta bidrag i enlighet med utredningsförslaget
kan leda till en snedvridning i konkurrensförhållandena
och därigenom förhindra de på sikt nödvändiga strukturomvandlingarna
inom näringslivet. Att flera industriländer subventionerar sina TEKO-industrier
utgör enligt länsstyrelsens uppfattning inget skäl för vårt land att
slå in på samma vägar. Ekonomiska bidrag bör endast ifrågakomma där de
är motiverade av starka försvarspolitiska skäl. I de fall vissa orter med ensidig
inriktning på TEKO-industrier kan behöva stödjas av sociala eller
samhällsekonomiska skäl, bör stödet utgå inom ramen för den statliga lokaliseringspolitiken.
NO ifrågasätter om inte de föreslagna bidragen till
tröskelkostnader borde ersättas med någon form av statliga lån, som eventuellt
kunde göras amorterings- och räntefria under de första åren.
Utredningens grundtanke i förslagen, som anges vara att åstadkomma
en harmonisering, d. v. s. mer likvärdiga arbetsvillkor för företagen i förhållande
till utländska konkurrenter, kommenteras av KK. Kollegiet anser
att en sådan uppfattning som princip betraktad inte alltid är invändningsfri,
bl. a. med hänsyn till mängden av andra faktorer som normalt påverkar
konkurrensförutsättningarna. Frågan om hur de åtgärder som TEKO-utredningen
föreslagit på exportområdet kan komma att uppfattas i utlandet
mot bakgrunden av Sveriges internationella åtaganden på det handelspolitiska
området torde enligt KK:s uppfattning inte till alla delar kunna entydigt
besvaras. KK erinrar dock om att motsvarande och i vissa fall längre
gående åtgärder har vidtagits i en lång rad andra länder utan att hittills ha
föranlett erinringar i GATT.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 4/ år 1970
Exportföreningen och exportrådet för den mindre industrin betonar i sitt
gemensamma svar vikten av att exportstödet får en sådan form att företagen
ges incitament att se över hela sin marknadspolitik och så att varaktiga
och långsiktiga satsningar på export premieras. Uppföljningen av marknadsinsatserna
och kontinuiteten i satsningarna framhålls som speciellt
viktiga. Enstaka åtgärder ger i bästa fall ett gott men kortvarigt resultat.
Remissinstanserna finner även att det kan bli nödvändigt att koncentrera
resurserna på en eller ett fåtal marknader för att undvika splittring av befintliga
resurser.
LO understryker nödvändigheten av samverkan mellan företagen vid försäljning
på den utländska marknaden. De svenska företagen har enligt LO:s
mening hittills inte kunnat enats om tillräckliga insatser i detta avseende.
Om utredningsförslagen inte leder fram till exportsamverkan i erforderlig
omfattning anser LO att andra vägar för att åstadkomma effektivare arbetsformer
i TEKO-branscherna bör övervägas av staten.
Frågan om finansieringen av exportprojekt berörs i Bankföreningens remissvar.
Föreningen betonar att bristen på kredit inte varit huvudskälet till
att TEKO-företagen endast i begränsad omfattning gett sig in på exportförsäljning.
Sådana engagemang torde för många TEKO-företag med pressat
lönsamhetsläge ha tett sig alltför äventyrliga. Enligt föreningens mening är
det osäkert i vad mån denna inställning bos företagen kan ändras genom de
föreslagna åtgärderna. Föreningen vill dock inte motsätta sig utredningens
förslag om en tidsbegränsad försöksverksamhet.
I anslutning till utredningens förslag att kreditinstituten bör deklarera
sin vilja att bidra till finansieringen ax exportprojekt framhåller Investeringsbanken
att banken är beredd att från fall till fall pröva förutsättningarna
för krediter till exportprojekt såväl inom som utom TEKO-området.
Administration av exportfrämjande åtgärder. Utredningens
förslag att administrationen av de exportfrämjande åtgärderna
läggs på KK tillstyrks av denna myndighet. KK anser behov föreligga av ett
till kollegiet knutet rådgivande organ, där både industrin och de anställda
är företrädda. Beträffande förslaget att för den centrala departementsledningen
av TEKO-programmet tillskapa en rådgivande grupp med anknytning
till näringspolitiska rådet förutsätter KK att ett sådant organ väsentligen
endast skulle handha frågor av principiell natur eller eljest av stor
vikt.
SHI ifrågasätter i sitt remissvar om ett departement är rätt forum för
rena verksfunktioner vilket torde bli fallet enligt utredningens förslag. Verksamheten
bör enligt SHI:s mening hänföras till annat lämpligt organ.
Exportföreningen och exportrådet för den mindre industrin finner det
viktigt att nu framlagda förslag genomförs i samarbete mellan och med
utnyttjande av befintliga organisatoriska resurser, så att nya institutioner
inte tillskapas innan slutlig ställning tas i frågan om en central basorganisation
för den exportfrämjande verksamheten.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 4? år 1970
Endast ett mindre antal av remissorganen berör utredningens förslag om
utnyttjande av investeringsfondmedel för exportprojekt.
Kl finner förslaget vara av stort principiellt intresse. Enligt institutets
mening kan en utvidgning av investeringsfondernas användningsområde
till att omfatta även immateriella investeringar väl försvaras. Att man
därmed sannolikt mister en del av effektiviteten som konjunkturstyrningsmedel
bör dock enligt Kl närmare övervägas. Betänkligheter kan också enligt
institutets mening riktas mot förslaget om det är tänkt att gälla enbart
för TEKO-industrierna.
Enligt KK är det viktigt att beakta, att utnyttjandet av medel ur investeringsfonderna
inte får karaktären av ett efterskänkande av skatter eller
avgifter vid export, vilket anges som icke tillåten subventionering i GATTreglerna.
AMS, länsstyrelsen i Skaraborgs län och TCO avstyrker förslaget med
hänvisning till att dess genomförande skulle innebära en urholkning av
investeringsfondernas primära uppgift som konjunkturutjämnare.
Utbildningsstöd
Behovet av utbildningsinsatser. Ett stort antal av remissorganen
bl. a. FMV, KK, AMS, KF och TCO, finner de föreslagna åtgärderna
på utbildningsområdet väl svara mot branschens behov och tillstyrker förslagen
utan närmare kommentar.
Länsstyrelsen i Östergötlands län bekräftar behovet av intensifierad utbildning
men framhåller att denna situation inte gäller enbart TEKO-industrierna.
Länsstyrelsen finner det lämpligare att såsom en generell åtgärd
stimulera organisationer med regionalt upplagd utbildningsverksamhet att
lägga upp branschanpassad utbildning. Tveksamhet inför förslagets branschexklusiva
karaktär framförs även av SHIO.
Synpunkter på programmets inriktning på personalkategorier
framförs av LO och SHI. LO finner det motiverat att utbildningen
av fackliga funktionärer inte begränsas till ämnen avsedda för personalgrupp
3. Med den aktivitet som f. n. råder kring företagsnämndsverksamheten
och insynsfrågor är det enligt LO:s mening ändamålsenligt att de
fackliga funktionärer som önskar och besitter erforderliga kunskaper också
får möjlighet att delta i mer kvalificerad utbildning. SHI finner att programmet
i huvudsak riktar sig till ledande funktionärer, vilket institutet
inte finner tillräckligt, även om de relativa insatserna här kan böra vara
starkast. Man bör enligt SHI:s uppfattning vid utarbetandet av programmet
inte bortse från arbetarpersonalens utbildningsbehov.
SACO anser det nödvändigt att utöver utredningens förslag anordna kortare
fortbildningskurser även för TEKO-branschens högskoleutbildade tekniker.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
I fråga om förslagets allmänna ämnesinnehåll finner remissorganen
ämnesområdena väl valda. Kritiska synpunkter framförs dock från
Textilforskningsinstitutet som finner att utredningen otillräckligt beaktat
behovet av produktutveckling inom företagen och de därav följande utbildningsbehoven.
Institutet föreslår bl. a. kurser i materiallära och påpekar att
utvecklingen på materialområdet går mycket snabbt. Det nuvarande informationsbehovet
tillgodoses i stor utsträckning av leverantörer, vilket skapar
risk för att informationen blir ensidig och överblicken dålig.
SO understryker vikten av att utbildningen får ett sådant innehåll och en
sådan uppläggning att den kan betraktas som meningsfylld för både stora
och små företag. Om medel kommer att beviljas till läromedel anser SÖ att
dessa bör utformas så att de även kan användas i den reguljära utbildningen
på TEKO-området. SÖ betonar att befintliga utbildningsresurser så långt
som möjligt bör tas till vara och hänvisar i sammanhanget till den undervisning
som bedrivs vid textilinstituten och konfektionsskolan vid Göteborgs
stads yrkesskolor och till de kurser för instruktörer som anordnas vid yrkespedagogiska
institutet i Göteborg. Liknande synpunkter framförs av
SAF och SHIO som bl. a. påminner om de kurser, som de båda organisationerna
anordnat i samarbete i olika delar av landet.
Administration. SÖ ifrågasätter förslaget att industridepartementet
skall svara för den centrala ledningen av utbildningsprogrammet. Åtskilligt
talar enligt SÖ:s mening för att denna borde förläggas antingen till ett
befintligt statligt organ med erfarenhet från utbildning och fortbildning av
lärare, yrkesutbildning, arbetsmarknadsutbildning och deltidsutbildning eller
till branschförbunden. SHI förordar att ledningen av programmet förläggs
till lämpligt statligt organ. Med hänsyn till att institutet i sin verksamhet
har starka beröringspunkter till de av utredningen föreslagna åtgärderna
anser sig institutet inte vara främmande för att inom sin organisation
uppta administreringen av utbildningsprogrammet. Institutet framhåller
att branschorganisationernas nuvarande utbildningsavdelningar är av
ringa omfattning och att den branschorganisatoriska bilden är differentierad.
Kostnadsberäkningar. Synpunkter på utredningens kostnadsberäkningar
framför endast av SO. Verket finner kostnaderna i fråga om
administration, föreläsararvoden och kursmaterial för vissa kurser förhållandevis
höga jämfört med motsvarande av SÖ anordnade kurser.
Finansiering. En mot utredningsförslaget avvikande uppfattning
beträffande finansieringen av utbildningsprogrammet anmäls av några remissorgan.
RRV avstyrker sålunda de föreslagna insatserna i den mån dessa
innebär särregler för TEKO-industrierna. Insatser på området bör enligt
verket i första hand ankomma på branschen själv. Enligt SAF bör de av staten
för utbildning avsatta resurserna i största möjliga utsträckning användas
för utvecklingsarbete och inte för direkt finansiering av enskilda perso
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
ners deltagande i utbildningen. Industriförbundet framhåller att starkt subventionerad
kursverksamhet enligt tillgängliga erfarenheter inte i sig innebär
ökad attraktivitet för målgrupperna. Förbundet delar SAF:s uppfattning
att de statliga anslagen väsentligen bör utnyttjas för utvecklingsarbete.
Den manuella glasindustrin
Bakgrund
Den svenska s. k. manuella glasindustrin omfattar ett 35-tal glasbruk,
vars huvudprodukter utgörs av prydnadsglas, hushållsglas och belysningsglas.
De stora planglas- och emballageglasbruken inräknas däremot inte i
begreppet manuell glasindustri. Såsom anges i branschbenämningen dominerar
de hantverksmässiga elementen tillverkningsprocessen; arbetslönernas
andel i tillverkningskostnaderna ligger mellan 50 och 60 %.
Sammanlagt sysselsätter de ifrågavarande bruken ca 4 000 personer, varav
ca 3 500 arbetare. Produktionsvärdet låg år 1968 på ca 110 milj. kr. Skillnaderna
i företagens storlek är betydande. De största företagen sysselsätter
mellan 400 och 700 personer, medan de minsta endast har 20—70 anställda.
Branschen är utomordentligt starkt geografiskt koncentrerad. Samtliga
bruk utom tre är belägna inom ett avstånd av ca 9 mil från Växjö.
Produktionsutvecklingen inom branschen var gynnsam ända fram till
början av 1960-talet, men under de senaste åren har en stagnation inträtt.
Denna står i direkt samband med en markerad uppgång i importen som
skett under samma tid. Importvärdet för de aktuella glastyperna var år
1968 ca 27 milj. kr. och har fortsatt att öka snabbt under år 1969. Importen
består till väsentlig del av maskintillverkat hushållsglas, som i många fall
slagit ut det svenska, manuellt tillverkade hushållsglaset ur detaljhandeln.
Det maskintillverkade glaset härrör från stora tillverkningsenheter, varav
de mest betydande finns i Frankrike. Manuellt tillverkat glas importeras
bl. a. från Finland. De finska bruken är genomsnittligt större än de svenska
och har bedömts vara väsentligt längre komna än flertalet svenska bruk när
det gäller införandet av moderna tillverkningsmetoder.
Den svenska exporten har sedan länge varit betydande och motsvarar
35—40 % av brukens tillverkning. De senaste åren har varit mindre gynnsamma
även för exporten som kvantitativt stagnerat. På USA-marknaden
som traditionellt varit den viktigaste exportmarknaden har Sverige under
1960-talet förlorat terräng och fallit tillbaka från andra till femte plats bland
exportörländerna.
Förhållandena inom den manuellt arbetande glasindustrin studerades
1967—1968 i en undersökning som genomfördes vid Göteborgs universitet
under ledning av professor Ulf af Trolle. Utredningens slutsatser var att en
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 4f år 1970
produktmässig oinorientering mot mera högkvalitativa artiklar och en målmedveten
satsning på exportförsäljning var nödvändig, om branschen skulle
ha förutsättningar att överleva. Samtidigt bedömdes det dock som oundgängligt
att en ändring av branschstrukturen i riktning mot färre och större företag
kom till stånd. Förändringarna i branschstrukturen har hittills varit få
och avsättningssvårigheterna under de senaste åren har i första hand resulterat
i överkapacitet vid de bestående bruken.
Branschorganisationerna har under år 1969 genom anlitande av utomstående
expertis sökt finna vägar till en förbättrad företagsstruktur. Detta
arbete, som bedrivs genom förhandlingar i syfte att skapa på längre sikt
livskraftiga företagsenheter, pågår alltjämt.
Framställning från den manuella glasindustrins branschorganisationer
Under åberopande av den manuella glasindustrins beträngda läge hemställde
Svenska glasbruksföreningen, Svenska glasexportföreningen och Glasindustrins
arbetsgivareförbund i en gemensam skrivelse den 20 oktober
1969 att den manuellt arbetande glasindustrin skall komma att omfattas av
sådant stöd som kan tillfalla TEKO-industrin och eventuellt andra industrigrenar
med liknande problem. Organisationerna pekar på att den manuella
glasindustrin på flera områden företer likheter med TEKO-industrierna.
Bl. a. framhålls att den ekonomiska och sociala säkerheten både för de anställda
och för de samhällen där industrin är lokaliserad påverkas negativt
av industrins lokalisering till ett begränsat område i sydöstra Småland.
Framställningen har den 19 december kompletterats med organisationernas
beräkningar av karaktären och omfattningen hos de som nödvändiga
bedömda stimulansåtgärderna. I detta sammanhang har även de berörda
fackliga organisationerna uttryckt sin uppslutning bakom tanken på ett tidsbegränsat
statligt stimulansprogram. Från parternas sida har därvid enighet
rått om att eventuella åtgärder måste få en sådan utformning och praktisk
tillämpning att branschen totalt sett får en bättre internationell konkurrenskraft.
Man är sålunda angelägen om att åtgärderna inte ges en sådan inriktning
att de snedvrider en sund utveckling av branschen och försvårar nödvändiga
anpassningar i pågående samhällsutveckling.
Organisationerna föreslår i sin kompletterande framställning att statliga
stimulansåtgärder av i princip samma slag som föreslagits för TEKO-området
vidtas gentemot den manuella glasindustrin, d. v. s. dels exportfrämjande
åtgärder, dels åtgärder på utbildningsområdet.
Exportfrämjande åtgärder
Anknytande till den av TEKO-utredningen använda terminologin föreslår
organisationerna att nedanstående typer av statliga åtgärder initieras inom
ramen för ett femårigt program.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
Bidrag till tröskelkostnader. Organisationerna framhåller
att tröskelkostnaderna vid etablering utomlands med en fast försäljningsorganisation
med nödvändighet blir avsevärda. Detta har haft effekten att
just sådana åtgärder, som industrin långsiktigt kunnat ha väsentlig nytta av,
i allmänhet inte heller kunnat verkställas.
Bidrag till tröskelkostnader bör enligt förslaget kunna utgå enligt samma
grunder som föreslagits för TEKO-området. Sammanlagt under femårsperioden
föreslås bidrag utgå med 4 milj. kr., eller per år 0,8 milj. kr.
Bidrag till punktåtgärder. Den manuella glasindustrin har tidigare
i begränsad omfattning erhållit statligt stöd genom kollegiet för Sverige-information
i utlandet för genomförande av punktåtgärder av typen
mässdeltaganden och andra kollektiva framträdanden. Erfarenheterna från
de aktioner som hittills genomförts med sådant stöd framhålls ha varit positiva.
Samtidigt bedöms emellertid aktionerna ha varit för begränsade för att
ge djupgående och långsiktig effekt.
Organisationerna föreslår att en väsentlig utvidgning av de statliga stödåtgärderna
kommer till stånd och att 4 milj. kr., eller 0,8 milj. kr. per år,
avsätts för ändamålet. Av det senare beloppet skulle 0,2 milj. kr. användas
för bidrag till kollektiva uppackningar, 0,3 milj. kr. till mässdeltaganden
och 175 000 kr. till en marknadsbevakare vid branschorganisationerna.
Slutligen föreslås 125 000 kr. utgå till övrig exportsamverkan och information.
Åtgärder på utbildningsområdet
I framställningen påpekas att de motiv och den bakgrund som redovisas i
TEKO-utredningen som skäl för en intensifierad insats på utbildningsområdet
nästan undantagslöst kan åberopas för likartade insatser inom den manuella
glasindustrin. Särskilt framhålls konfektionsindustrin utvisa på väsentliga
områden likartade utbildningsproblem som glasindustrin. Organisationerna
har därför i tillämpliga delar byggt sina förslag på en analys av
samma slag som TEKO-utredningens. Härvid har utbildningen av yrkesarbetare
i stort sett lämnats utanför förslaget, eftersom detta utbildningskomplex
redan är föremål för åtgärder inom branschen i samverkan med löntagarorganisationerna
och vederbörande skolmyndigheter.
Inom ramen för ett treårigt program föreslår organisationerna att statligt
stöd lämnas till kurs- och konferensverksamhet riktad till följande personalgrupper:
företagsledare
och förvaltningschefer;
marknadschefer, marknadsplanerare, försäljare;
glaskonstnärer, formgivare;
driftschefer, driftsingenjörer, arbetsledare etc.;
systemmän och programmerare;
fackliga förtroendemän och företagsnämndsledamöter.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr bl år 1970
Sammanlagt beräknas det tilltänkta programmet dra en kostnad under
treårsperioden av 2,4 milj. kr., eller per år 0,8 milj. kr. Organisationerna
föreslår att de av TEKO-utredningen förordade finansieringsprinciperna
tillämpas, vilket skulle innebära statliga åtaganden på 1,5 milj. kr. för treårsperioden
och per år 0,5 milj. kr.
Departementschefen
De svenska TEKO-industrierna har under de senaste decennierna genomgått
en snabb omställning och varit utsatta för stora påfrestningar.
Följderna av den ökande internationella konkurrensen torde på TEKO-området
ha varit mera genomgripande än inom flertalet jämförbara industrigrenar.
Medan under 1950-talet i första hand textilindustrin berördes av
svårigheterna, har dessa under 1960-talet i ökande utsträckning drabbat
även konfektionsindustrin. TEKO-industrierna kan med vissa skillnader
mellan delbranscherna karakteriseras som präglade av stagnerande eller
endast svagt ökande produktion, sysselsättningsminskning och omfattande
företagsnedläggelser. Det enda väsentliga undantaget från detta mönster
erbjuder f.n. trikåindustrin. Trots en kraftig tillväxt av den svenska TEKOexporten
under hela 1960-talet har importöverskottet stigit oavbrutet för så
gott som samtliga varuhuvudgrupper. En betydande svensk etablering av
främst konfektionsföretag i utlandet har skett under senare år.
Den manuella glasindustrin befinner sig — ehuru branschen till sin allmänna
betydelse är liten — i vissa avseenden i en situation som påminner
om TEKO-industriernas. Även denna bransch kännetecknas sedan någon
tid av svag produktionstillväxt och kraftigt ökande import.
Som ofta framhållits är den omständigheten att olika närings- och industrigrenar
utvecklar sig med olika hastighet i och för sig inte ägnad att
förvåna eller oroa. Konsumenternas och företagens behov av varor och tjänster
är underkastade ständiga förändringar, vilket naturligt återspeglar sig
i efterfrågeutvecklingen för de svenska företagen. Med hänsyn till att såväl
arbetskrafts- som kapitalresurserna är begränsade kan en försvagad
tillväxt eller t. o. m. krympning inom vissa näringssektorer i många fall ses
som en nödvändig förutsättning för tillväxten inom andra och mer lönsamma
sektorer. Ej heller bör det förhållandet att den inhemska försörjningsgraden
för de olika varuområdena undergår förändringar betraktas
som onormalt, även om detta i vissa fall innebär relativt kraftiga importökningar.
En sådan utveckling får betraktas som en naturlig konsekvens
av en på principen om internationell arbetsfördelning baserad utrikeshandel.
Allmän enighet torde i vårt land råda om de övervägande fördelarna
med en sådan.
Utvecklingen inom TEKO-området under efterkrigstiden torde i inte
33
Kungl. Maj:ts proposition nr Al år 1970
ringa grad kunna ses som en i nyssnämnda mening naturlig företeelse.
Så återspeglar t. ex. den minskade relativa betydelsen av TEKO-industrierna
bl. a. de förskjutningar som skett i det privata konsumtionsmönstret
mot tjänster och varaktiga konsumtionsvaror. På utrikeshandelns område
har utvecklingen delvis inneburit en återanpassning till fredsförhållanden
efter avspärrningen under kriget, vilken ledde till att textil- och konfektionsindustrierna
fick en relativt större omfattning än under normala förhållanden.
Tullavvecklingen inom EFTA har vidare som en naturlig följd
fått ett ökat importtryck på många varuområden. Att internationaliseringen
av TEKO-marknaden haft övervägande gynnsamma konsekvenser för de
svenska konsumenterna visas inte minst i de förhållandevis måttliga prisstegringarna
under senare år för många TEKO-produkter.
TEKO-industriernas omställning till öppnare internationella konkurrensförhållanden
har i stort sett kunnat genomföras under former som varit för
samhället tillfredsställande. Många svenska TEKO-företag har genom eu
målmedveten satsning på en för de internationella marknaderna anpassad,
högkvalitativ produktion förmått behålla eller stärka sina positioner. För
branschens anställda har omställningen underlättats av den övervägande
gynnsamma allmänkonjunkturen under efterkrigstiden. Sysselsättningsproblemen
i samband med företagsnedläggelser har kunnat begränsas med
hjälp av en aktiv arbetsmarknadspolitik och olika lokaliseringspolitiska
åtgärder. Jag vill i det senare hänseendet erinra om bl. a. det generella
frisläpp av investeringsfondmedel som genomfördes i de södra delarna av
Älvsborgs län under senare hälften av år 1966. Vad jag nu anfört innebär
självfallet inte att omställningsprocessen varit utan problem för de anställda
och företag som berörts av företagsnedläggelser och driftsinskränkningar.
Många personer har blivit långvarigt arbetslösa, medan andra fått acceptera
arbeten med lägre lön eller av andra skäl mindre tillfredsställande sysselsättningar.
Vid några tillfällen har under senare år uppstått risker för plötsliga och
allvarliga marknadsstörningar. Detta bär främst gällt i samband med snabba
importökningar för vissa konfektionsartiklar med ursprung i låglöneländer
inom och utom Europa. De berörda inhemska företagens möjligheter
att genomföra en successiv anpassning till en ny konkurrenssituation
har härvid allvarligt försvårats med risk för att även på sikt livskraftiga
delar av branschen skulle gå förlorade. Kungl. Maj :t har mot denna bakgrund
i några fall tillgripit åtgärder av importbegränsande natur. Åtgärderna
har getts en efter omständigheterna i det enskilda fallet avpassad utformning.
Som i olika sammanhang framhållits av chefen för handelsdepartementet
innebär åtgärder av det aktuella slaget ett avsteg från principen om ett
fritt handelsutbyte mellan staterna och får vid långvarig tillämpning en
inte önskad negativ effekt såväl på resursanvändningen inom landet och
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 41
34
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
den inhemska konsumentprisnivån som på industrialiseringssträvandena i
de berörda exportörländerna. De importbegränsande åtgärderna bör därför
vara tidsbegränsade och på sikt ersättas med åtgärder som verkar positivt
branschstimulerande snarare än konkurrenshindrande. I syfte att få bl. a.
den lämpliga utformningen av sådana branschstimulerande åtgärder belyst
tillkallade jag efter bemyndigande av Kungl. Maj:t på våren 1968
TEKO-ntredningen.
I direktiven till utredningen erinrade jag om bl. a. att näringspolitiken
inte bör syfta till att med handelspolitiska eller andra stödåtgärder bevara
industrier som inte kan hävda sig utan statligt skydd. Dess mål bör i stället
vara att stimulera en utveckling mot effektiva och på sikt internationellt
konkurrenskraftiga företag. Jag framhöll emellertid att den omvandling
som kan vara nödvändig måste ske i former och i en takt som reducerar
svårigheterna för de anställda och begränsar kapitalförstöringen. Som de
sakkunnigas huvuduppgift angav jag att undersöka TEKO-industri ernås
möjligheter att under rådande internationella förhållanden framgångsrikt
och varaktigt stärka sin konkurrenskraft genom fortsatt strukturell omvandling.
Bland åtgärder eller förhållanden som borde bli föremål för utredningens
överväganden nämnde jag bl. a. fortsatta rationaliseringar inom
produktion, marknadsföring och administration, möjligheterna till samverkan
i olika former mellan företagen och förutsättningarna för en ytterligare
breddning och ökning av branschens export.
Innan jag går närmare in på utredningens förslag och innehållet i framställningarna
från den manuella glasindustrins organisationer vill jag till
komplettering av de i direktiven givna synpunkterna i korthet beröra de
allmänna förutsättningar som enligt min mening måste föreligga om åtgärder
för stimulans åt industrigrenar i TEKO-industriernas och den manuella
glasindustrins situation skall vara motiverade och ha möjlighet
att bli framgångsrika.
En första förutsättning för att statliga stimulansåtgärder skall komma
i fråga måste självfallet vara en uppfattning om att den ifrågavarande industrigrenen
eller väsentliga delar av denna har möjligheter att — eventuellt
sedan nödvändiga strukturrationaliseringsåtgärder vidtagits —• på
längre sikt framgångsrikt konkurrera såväl på avsättningsmarknaderna
som i fråga om anskaffandet av de för verksamheten nödvändiga produktionsfaktorerna.
Åtgärderna bör alltså ha som huvudsyfte att genom aktiva
ingripanden underlätta och påskynda en anpassning till nya konkurrensbetingelser.
En ytterligare förutsättning för att gynnsamma effekter skall uppnås torde
vara att samtidiga åtgärder sätts in på flera olika områden. Orsakerna
till svårigheterna för en viss industrigren torde mera sällan vara koncentrerade
till ett enda problemområde. Ofta finns behov av ingripande på
flera olika områden, varvid på lämpligt sätt insatta åtgärder kan ömsesidigt
underbygga och förstärka varandra.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 41 år 1970 55
Jag anser det vidare nödvändigt att stimulansåtgärder av det här aktuella
slaget får en i tiden begränsad utsträckning. Detta är viktigt både från allmän
näringspolitisk synpunkt och med hänsyn till de konkurrensregler
som Sverige i samband med medlemskapet i olika internationella organisationer
förbundit sig att följa. Självfallet får ett stimulansprogram dock inte
göras så kortvarigt att de avsedda resultaten med åtgärderna går förlorade.
Ytterligare ett viktigt krav måste vara att ett aktivt intresse för medverkan
finns inom företagen. Då de statliga åtgärderna endast kan bli marginella,
krävs att företagen aktivt medverkar vid deras genomförande och
följer upp dem med egna insatser.
Det är slutligen enligt min uppfattning nödvändigt att stimulansåtgärderna
knyts till företagens normala handlande. Åtgärderna får inte resultera
i kortsiktiga beslut inom företagen, som när stimulansåtgärderna upphör
visar sig på längre sikt olämpliga.
Jag övergår nu till att mot bakgrund av de här angivna kraven behandla
de iöreliggande förslagen till åtgärder inom TEKO-industrierna resp. den
manuella glasindustrin.
TEKO-industrierna
Allmänna synpunkter
Utredningen löreslår i delbetänkandet som huvudpunkter i ett stimulansprogram
för TEKO-industrierna att tidsbegränsade försöksåtgärder genomförs
på export- och utbildningsområdet. Härjämte föreslås vissa ändringar
i fråga om de offentliga myndigheternas upphandling av TEKO-produkter.
Jag tinner de framlagda förslagen i huvudsak väl svara mot de nyss
uppställda kraven och vill därför förorda att förslagen med vissa modifieringar
läggs till grund för statliga åtgärder på TEKO-området.
Vad först angår frågan om TEKO-industriernas framtidsutsikter behöver
dessa enligt min mening inte bedömas med odelad pessimism. Det syns
visserligen ofrånkomligt att den inhemska produktionens omfattning kan
behöva krympas ytterligare på vissa varuområden, där konkurrensförutsättningarna
för de svenska företagen är klart ogynnsamma. Detta gäller
framför allt textil- och konfektionsprodukter med karaktär av stapel- eller
standardvaror. Denna utveckling måste självfallet i vissa fall innebära
att företag läggs ned. Jag anser det bl. a. mot denna bakgrund angeläget
att fortsatta insatser gör för att åstadkomma en differentiering av näringslivet
inom de orter och regioner som i dag är ensidigt beroende av TEKOindustrier.
Samtidigt innebär — som utredningen framhåller — det ökade välståndet
i flertalet industriländer en successivt vidgad marknad för specialiserade
TEKO-produkter med ett starkt inslag av kvalitet och design. För svenska
företag, som satsat på sådana varuområden, förefaller också utvecklingen
3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 41
36
Kungl. Maj:ts proposition nr bi år 1970
ha varit betydligt gynnsammare än genomsnittligt för TEKO-industrierna.
De framgångar som nåtts under 1960-talet på exportmarknaderna av flera
svenska TEKO-företag synes i flertalet fall vara grundade på en målmedveten
satsning på kvalitet och design. Under förutsättning av en öppen
attityd hos de svenska TEKO-företagen till en fortsatt ändring i produktionsinriktningen
och en vidgning av avsättningsmarknaderna tror jag att
utsikterna för en på sikt livskraftig svensk TEKO-industri inom vissa
varuområden är goda. I detta perspektiv vill jag också inrymma möjligheterna
för TEIvO-sektorn att successivt övervinna sin nuvarande låglönekaraktär.
Utredningen motiverar på ett övertygande sätt behovet av samtidiga åtgärder
på export- och utbildningsområdena och har på denna punkt fått instämmande
från ett övervägande antal remissinstanser. Några remissinstanser
har dock framhållit att de exportfrämjande och utbildningsstödjande
insatserna kan väntas ge maximal utdelning endast om de kombineras
med samtidiga förändringar i företagsstrukturen. Jag vill kraftigt understryka
denna synpunkt. I detta sammanhang har vissa remissinstanser gett
uttryck för en viss tveksamhet om beslut om åtgärder bör fattas innan utredningen
presenterat sin analys av struktur- och lönsamhetsproblematiken
på TEKO-området. Jag har förståelse för en viss tveksamhet på denna punkt.
Den omständigheten att någon fullständig strukturanalys ännu inte föreligger
bör dock enligt min mening inte hindra att beslut nu fattas om ett
försöksprogram av den föreslagna typen. I viss utsträckning råder redan i
dag enighet om i vilken riktning den framtida strukturomvandlingen i
branschen måste röra sig. Det är sålunda uppenbart, att en högre grad av
koncentration är önskvärd inom konfelctionsindustrin som i dag är splittrad
på en stor mängd småföretag. Vissa fusioneringar som verkar i den angivna
riktningen har på senare tid genomförts.
Initiativ för att påskynda strukturrationaliseringen har nyligen tagits av
branschen själv. Efter hemställan från Konfektionsindustriföreningen har
Sveriges industriförbund bildat en särskild arbetsgrupp med uppdrag att ta
initiativ till och underlätta samgåenden mellan företag i konfektionsindustrin.
Jag vill också erinra om det arbete i samma syfte som på mitt förslag
sedan hösten 1968 bedrivs av Investeringsbanken. Som framgår av bankens
remissvar bedöms goda förutsättningar föreligga att åstadkomma på
sikt konkurrenskraftiga företagsenheter genom medverkan från Investeringsbankens
sida. Jag vill slutligen framhålla att TEKO-utredningens slutbetänkande
väntas föreligga vid halvårsskiftet innevarande år, d. v. s. vid den
tidpunkt då det nu föreslagna programmet förutsätts ta sin början. Det kan
befinnas lämpligt att på basis av slutbetänkandet redan till hösten detta år
meddela vissa tilläggsföreskrifter för administrering av programmet.
Det i det föregående uppställda kravet på en tidsbegränsning av eventuella
statliga stimulansåtgärder tillgodoses i utredningens förslag genom att de
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
exportfrämjande åtgärderna förutsätts bli femåriga och åtgärderna på utbildningsområdet
treåriga. Jag anser beträffande de exportstimulerande åtgärderna
en hårdare tidsbegränsning motiverad och förordar att programmet
på denna punkt görs fyraårigt. Med hänsyn till svårigheterna att på utbildningsområdet
komma i gång med den föreslagna verksamheten i full utsträckning
under det första året anser jag här en förlängning av den föreslagna
tiden till likaledes fyra år vara motiverad.
Jag vill i detta sammanhang betona de nu föreslagna åtgärdernas karaktär
av försöksverksamhet. Integrerade stimulansprogram av motsvarande slag
har hittills inte prövats för andra branscher. Från allmän näringspolitisk
synpunkt blir resultaten av verksamheten därför av stort intresse. De föreslagna
åtgärderna får ses som ett näringspolitiskt experiment, där huvudfrågan
är om staten med åtgärder av detta slag effektivt kan underlätta de
omställningar inom en bransch som blir nödvändiga för att upprätthålla internationell
konkurrenskraft. I detta sammanhang bör uppmärksammas att
betydande effektivitetsskillnader brukar finnas mellan olika företag i en och
samma bransch. Även i branscher som totalt sett har svårigheter att hävda
sig i den internationella konkurrensen finns i regel ett antal livskraftiga
företag.
Jag bedömer det med hänsyn till det nyss sagda som angeläget att en omsorgsfull
uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten kommer till
stånd och avser att avdela resurser härför. Enligt min mening bör i avvaktan
på denna utvärdering inga ytterligare program av den aktuella typen genomföras
med undantag för det stimulansprogram för den manuella glasindustrin
som jag i det följande kommer att förorda.
Offentlig upphandling
Från några remissinstanser har betonats att den offentliga upphandlingen
av TEKO-produkter sedd i relation till TEKO-branschens totala omsättning
är liten och att de eventuella gynnsamma effekterna av åtgärder på upphandlingsområdet
därför knappast kan få mer än marginell betydelse när
det gäller att lösa branschens problem. Jag delar denna uppfattning. Jag
anser alt eventuella förändringar i nuvarande upphandlingsformer inte bör
göras med mindre än att de befinns ändamålsenliga från allmän synpunkt.
Förslaget om ett utvidgat användande avs. k. samarbetskommittéer
har av flertalet berörda remissinstanser mottagits positivt. Jag finner
förslaget välmotiverat och anser att det bör ankomma på branschen och
respektive myndigheter att finna formerna för den föreslagna utvidgningen.
Härvid bör möjligheterna till samordning mellan olika organ beaktas, så att
onödig dubblering i arbetet undviks.
Utredningen föreslår att upphandlingsmyndigheterna utnyttjar möjligheterna
att efter anbudsförfarande lägga ut forskningsprojekt avseende
utveckling av TEKO-produkter hos företag eller forskningsinstitut.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
Företag som utvecklat nya eller väsentligt förbättrade produkter under en
samarbetskommittés överinseende eller i samband med dylikt anbudsförfarande
bör enligt utredningen också under begränsad tid kunna beviljas
förtur i produktionen av den aktuella varan. Förfarandet skulle
enligt förslaget stimulera företagen att överväga mer ambitiösa forskningsoch
utvecklingsprojekt än f. n.
Anbudsförfaranden och utläggning av forskning av avsett slag förekommer
sedan länge vid framför allt försvarets upphandling av vissa verkstadsprodukter.
Den komplicerade tekniska materielen har här framtvingat ett
intimt samarbete mellan myndigheterna och industrin. Eftersom ifrågavarande
tillverkare ofta befinner sig i en monopolställning gentemot köparen,
har den statliga myndigheten i sådana fall genom långsiktiga huvudavtal
bl. a. tillförsäkrat sig insyn i företagen. Vidare har prisberäkningsregler införts
som motverkar för höga priser och för höga vinster i dessa företag.
Riktlinjer för upphandlingsförfaranden att tillämpa i dylika situationer har
dragits upp av Kungl. Maj :t.
Försvarets materielverk (FMV), som är den största upphandlingsmyndigheten
på den statliga sidan, har i sitt remissvar framhållit att behov av
forskningskontrakt inom TEKO-området f. n. inte anses föreligga för verkets
del. FMV har hittills endast i undantagsfall använt sig av förfarandet
för TEKO-produkter, nämligen då upphandling måst ske på ett ofullständigt
tekniskt underlag. Att generellt tillämpa arbetsformer av föreslagen
typ på TEKO-området, där en omfattande konkurrens förekommer, bedömer
FMV inte ligga i verkets intresse.
Jag anser i likhet med FMV att den offentliga upphandlingen av TEKOprodukter
i det övervägande antalet fall inte är av sådan karaktär att förfarandet
med utläggning av forskningsprojekt är tillämpligt. Den produktutveckling
som kommer i fråga för offentligt upphandlade TEKO-produkter
torde antingen vara av så generell karaktär att den knappast behöver befordras
via den föreslagna vägen eller avse sådana förbättringar av befintliga
produkter som lämpligast kan åstadkommas genom kontakterna i de
nyss berörda samarbetskommittéerna. Mot den angivna bakgrunden anser
jag inte att det finns behov av ändrade upphandlingsdirektiv eller särskilda
rekommendationer till berörda myndigheter. I de undantagsfall, där förfarandet
kan bli aktuellt, anser jag vidare i likhet med det övervägande antalet
remissinstanser att någon generell förtur i produktionen inte bör beviljas
det utvecklande företaget. Häremot talar såväl handelspolitiska överväganden
som allmänna konkurrenshänsyn.
Den omständigheten att ett företag tilldelats ettt utvecklingsuppdrag torde
i sig själv innebära ett tillräckligt konkurrensförsteg för att den genom
förslaget åsyftade stimulansen skall uppnås.
Jag vill i sammanhanget understryka att den nu redovisade ståndpunkten
inte innebär något ställningstagande från min sida i frågan om TEKO
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
branschens generella behov av forskning och statliga insatser på detta område.
Denna fråga har inte behandlats i TEKO-utredningens delbetänkande
men har berörts av ett par remissinstanser. Styrelsen för teknisk utveckling
t öi oi dar salunda att medel, som ställs till förfogande inom ett program
töi TEKO-industrierna, skall kunna unyttjas för bl. a. en förstärkning av
den kollektiva forskningen hos textilforskningsinstitutet. Med hänsyn till
att något underlag för åtgärder på forskningsområdet ännu inte presenteints
av utredningen, är jag inte beredd att förorda att forskningsstödjande
åtgärder byggs in i det nu aktuella TEKO-programmet. Jag har emellertid
inhämtat att forsknings- och utvecklingsfrågorna är föremål för uppmärksamhet
inom utredningen. Eventuella förslag från utredningens sida kommer
att prövas mot bakgrund av utredningens slutsatser om utvecklingsförutsättningarna
på olika områden inom TEKO-sektorn.
För att minska vissa olägenheter i de nuvarande upphandlingsformerna,
som hänger samman med hänsyn av budgetteknisk natur, föreslår utredningen
utökad användning av rullande långtid skontrakt. De
upphandlande organen skulle enligt förslaget tilldelas generella bemyndiganden
att lägga ut beställningar mot kommande anslag. Genom en övertänkt
och långsiktig planering av inköpsverksamheten kan det enligt utredningen
bli möjligt att uppnå fördelar både för de offentliga myndigheterna
och för anlitade leverantörföretag. Flertalet remissinstanser har uttalat
samma mening. Jag delar uppfattningen att smidigare former för den
statliga upphandlingen bör prövas. Det bör dock betonas att de av utredningen
framförda synpunkterna i samma utsträckning berör den offentliga
upphandlingen på andra varuområden. Starka skäl talar enligt min
mening mot att man lämnar bemyndiganden av det tänkta slaget som exklusivt
berör begränsade varugrupper. Frågan bör behandlas i samband
med en allmän översyn av upphandlingsformerna. Jag får erinra om att en
sådan översyn pågår inom den arbetande upphandlingskommittén som beräknas
lägga fram sitt betänkande tidigast år 1971. Frågan torde också
komma att behandlas inom den nyligen tillsatta budgetutredningen.
Jag vill i detta sammanhang slutligen beröra frågan om försörjningsberedskapen
för TEKO-området, vilken har visst samband
med den offentliga upphandlingen. Utredningen har med refererande av
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) uttalat vissa farhågor beträffande
möjligheterna att hålla en tillfredsställande försörjning med vissa
produkter i händelse av krig eller avspärrning. Synpunkterna har utvecklats
ytterligare i ÖEF :s remissvar.
Jag bedömer det som viktigt att beredskapsfrågan får en från försvarsoch
försörjningssynpunkt tillfredsställande lösning. En huvudsynpunkt
måste härvid vara att den som nödvändig bedömda försörjningsberedskapen
åstadkoms till lägsta möjliga kostnad för samhället. Om det från
samhällets synpunkt är fördelaktigast att tillgodose beredskapen genom
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
statliga åtgärder för att upprätthålla produktionen eller genom lagring kan
inte avgöras generellt. Frågan måste prövas från fall till fall. Jag är inte beredd
att i detta sammanhang föreslå några uteslutande av beredskapshänsyn
dikterade åtgärder. Beredskapsfrågorna för ett par varuområden, där
påtagliga risker för en otillfredsställande försörjningsberedskap föreligger,
studeras f. n. särskilt i nära kontakt med berörda myndigheter och företag.
Exportfrämjande åtgärder
Såsom jag tidigare anfört anser jag att utredningen på ett övertygande
sätt dokumenterat behovet av en ökad inriktning på exportförsäljning från
de svenska TEKO-företagens sida. Även om, såsom framhållits i bl. a. konjunkturinstitutets
remissvar, de av utredningen gjorda beräkningarna av de
tänkbara effekterna av ett statligt program för exportstimulans är osäkra,
bör ett försöksprogram med den föreslagna principiella inriktningen enligt
min mening kunna leda till en snabbare stegring av den svenska TEKO-exporten.
Vid den konkreta utformningen av ett statligt stimulansprogram är det
viktigt att förutom de tidigare berörda allmänna principerna beakta ytterligare
ett antal synpunkter. Detta gäller både beträffande åtgärdernas fördelning
bland företagen och vid valet mellan olika typer av åtgärder. Vad
först gäller frågan om fördelningen mellan företagen betonar
utredningen att åtgärderna i största möjliga utsträckning bör inriktas
på de progressiva företagen och ges en sådan tillämpning att strukturrationaliseringen
inom branschen påskyndas. Bl. a. LO samt Exportföreningen
och exportrådet för den mindre industrin har i sina remissvar uttryckt
samma mening. Det är angeläget att denna synpunkt noga beaktas vid administreringen
av exportprogrammet. Vid bedömningen av olika exportprojekt
bör i största möjliga utsträckning sådana projekt ges förtur som
står i samband med eller kan befordra exempelvis en på sunda grundvalar
genomförd fusionering av två eller flera var för sig små företag till en slagkraftig
enhet. Samverkan på exportsidan, t. ex. genom ett gemensamt försäljningsbolag
torde i en del fall kunna utgöra en lämplig inkörsport till ett
långsiktigt samgående även på hemmamarknaden. Sådan försäljningssamverkan
medför även ökad slagkraft som följd av en bredare kollektion och
minskade försäljningskostnader för det enskilda företaget.
Vid fördelningen av de statliga insatserna bär enligt min mening det ansökande
företagets storlek inte i och för sig vara avgörande för beslutet. Åtgärderna
skall således kunna omfatta företag i alla storleksklasser, som
uppvisar realistiska exportprojekt med utsikt till framgång.
Principen att företag med påtaglig vilja att anpassa sig till de nya konkurrensförhållandena
skall ges förtur bör kunna innebära att även företag
som inte uppfyller från traditionell banksynpunkt definierade säkerhets
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
krav blir föremål för insatser, under förutsättning att presenterade exportprojekt
har utsikt till framgång och företagets handlande i övrigt präglas
av framsynthet och realism.
I likhet med utredningen vill jag betona vikten av att varaktiga och långsiktiga
exportsatsningar premieras. Stimulansåtgärderna bör därför i princip
även kunna gälla utveckling av redan etablerad export.
Vid valet av stimulansåtgärder träder hänsyn av olika slag
i förgrunden. Åtgärderna bör väljas så, att maximal effekt av den statliga
insatsen uppnås. Detta innebär bl. a. att åtgärderna bör ingå som ett integrerat
led i företagens exportansträngningar. Stimulansåtgärderna bör också
utformas så att företagen själva får bära huvuddelen av den med exportsatsningen
förenade ekonomiska risken. En sådan princip medför, som
lramhålls i utredningen, att företagen känner sig göra investeringar som
behöver följas upp och minskar risken för oöverlagda och kortsiktiga exportförsök.
Vidare maste vid valet av åtgärder tillses att dessa inte medför avsteg
från i vårt land allmänt erkända näringspolitiska principer eller från Sveriges
handelspolitiska åtaganden. Jag anser i likhet med vissa remissinstanser
att elementet av direkta bidrag i största möjliga utsträckning bör begränsas
och förordar därför i det följande vissa inskränkningar i de av utredningen
föreslagna principerna för beviljande av sådana.
Statliga bidrag. Utredningen föreslår att direkta statliga bidrag
skall kunna utga dels för att täcka vissa tröskelkostnader vid exportprojekt
genomförda av enskilda företag eller företagsgrupper, dels för s. k. punktinsatser
av typen kollektiva uppackningar, mässdeltaganden och anställande
av särskilda exportkonsulenter för TEKO-området.
Jag delar utredningens uppfattning att goda resultat bör kunna uppnås
genom ett stimulanssystem som underlättar för företagen att övervinna de
ekonomiska problem som ofta är förenade med etablering av försäljning
utomlands. Emellertid uppstår här den nyss berörda frågan om i vilken
utsträckning direkta bidrag till företagen är förenliga med de näringspolitiska
huvudprinciperna och Sveriges handelspolitiska åtaganden. Som
nämnts har vissa remissinstanser ställt sig något tveksamma till användandet
av direkta bidrag. Enligt kommerskollegium är den av utredningen
lanserade ”harmoniseringsprincipen”, d. v. s. ett likställande av konkurrensbetingelserna
för de svenska företagen med dem som gäller företagen i andra
länder, inte helt invändningsfri. Jag delar denna uppfattning. Kollegiet
framhåller också att frågan om hur de av utredningen föreslagna åtgärderna
kan komma att uppfattas i utlandet enligt kollegiets mening inte kan entydigt
besvaras.
Enligt min mening bör en jämfört med utredningsförslaget restriktiv
hållning intas till användandet av direkta statsbidrag. Jag förordar sålunda
att direkta bidrag i samband med enskilda företags eller företagsgruppers
42
Kungi. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
exportprojekt skall komma i fråga endast för att täcka sådana tröskelkostnader
som har direkt initialkaraktär. Häri inräknar jag främst kostnader
för marknadsundersökningar och upprättande av marknadsplaner samt
kostnader för anpassning eller utveckling av produkter för exportmarknaderna,
t. ex. designförändringar. Kostnader för upprättandet av försäljningsorganisationer
i utlandet eller för andra direkt sälj stimulerande åtgärder,
som ett företag eller en företagsgrupp vidtar, anser jag däremot i förekommande
fall böra finansieras med hjälp av de i det följande behandlade statliga
lånegarantierna.
I likhet med utredningen anser jag att den bidragsgivande myndigheten
bör ha rätt att själv verkställa eller föranstalta om utredningar om tänkbara
exportprojekt och på basis av dessa ta initiativ till exempelvis försälj ningssamverkan
mellan lämpliga företag eller till kollektiva svenska aktioner på
viss marknad.
De statliga bidragen bör beträffande marknadsundersökningar kunna utgå
med hela kostnaden, i de fall undersökningen ingår som en del av ett klart
utformat, preliminärt exportprojekt. Vid marknadsundersökningar av mera
allmänt sonderande typ bör för undvikande av missbruk tillses att vederbörande
företag eller företagsgrupp bär en efter omständigheterna avpassad
andel av kostnaden.
Kostnaderna för anpassning eller utveckling av produkter för exportmarknaden
ingår normalt som delkostnader i ett större projekt. Utgående
bidrag bör här stå i rimlig relation till totalkostnaderna för projektet.
Bidragsbeslut bör i samtliga fall avse ett bestämt totalbelopp som betalas
ut i efterskott för gjorda utgifter allt efter som projektet framskrider.
I likhet med utredningen anser jag att direkta statliga bidrag, förutom
till initialkostnader av nu behandlad typ, även bör kunna utgå till punktåtgärder
av typen kollektiva uppackningar, mässdeltagande etc., dock inte
motsvarande hela kostnaden. Bidrag för sådana ändamål har — ehuru i
begränsad omfattning — sedan länge ingått som ett led i de reguljära exportfrämjande
åtgärderna inom ramen för bl. a. kollegiets för Sverigeinformation
verksamhet. I samband med kollektiva uppträdanden bör bidrag
även kunna utgå till annonsering i utländsk press eller därmed jämförbara
manifestationer. Uttrycket punktåtgärder i detta sammanhang innebär inte
avkall på kravet att kollektiva uppackningar, mässdeltaganden etc. skall
vara välplanerade och utgöra integrerade led i företagens exportansträngningar.
Utredningen föreslår slutligen att medel i form av direkta statsbidrag
ställs till förfogande för tillsättandet av en exportkonsulent för vardera
textil- och konfektionsområdena. Konsulenterna skulle utnyttjas för utförande
av marknadsundersökningar, informationsverksamhet och administration
av kollektiva exportmanifestationer. Jag bedömer dessa funktioner
som centrala för exportfrämjandeprogrammets framgång och anser att
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 4? år 1970
förslaget på denna punkt bör genomtöras. Exportkonsulenterna bör organisatoriskt
underställas koinmerskollegium men fungera i nära anknytning
till resp. branschförening. Jag vill i samband härmed meddela, att fr. o. m.
budgetåret 1970/71 ett speciellt marketingkontor för den nordamerikanska
marknaden torde komma att finnas inom ramen för den reguljära handelssekreterareverksamheten
med huvudsaklig uppgift att bistå svenska
företag vid marknadsföring av lättare konsumtionsvaror på den nordamerikanska
marknaden. Enligt vad jag erfarit skulle detta kontor under de
närmaste åren i väsentlig utsträckning kunna tas i anspråk för uppgifter
som hänger samman med det här presenterade programmet. Detta
innebär enligt min mening en väsentlig förstärkning av exportfrämjandeprogrammet.
Lånegarantier. Enligt utredningsförslaget bör lämpliga exportprojekt
kunna stödjas förutom med direkta statliga bidrag genom av staten
utfärdade kreditgarantier. Sådana garantier föreslås kunna lämnas för i
princip samma typer av projekt som erhåller direkta bidrag och skulle i det
enskilda fallet användas antingen i stället för eller som komplement till
dessa. Förslaget innebär således att staten inträder som garant för upplåning
genomförd av resp. företag i svensk kreditinrättning, vilken i övrigt
förutsätts ske på affärsmässiga grunder.
Svenska bankföreningen framhåller i sitt remissvar att svårigheten att få
kredit inte torde ha varit den främsta orsaken till att TEKO-företagen endast
i begränsad utsträckning satsat på exportförsäljning. Företagens tveksamhet
i detta avseende torde i stället bero på känslan av osäkerhet vid en
utvidgning av försäljningen till utländska marknader. Föreningen bedömer
det som osäkert om den av utredningen föreslagna ordningen kan ändra inställningen
till exportsatsningar hos företagen men vill inte motsätta sig förslaget
om en tidsbegränsad försöksverksamhet.
Enligt min mening bör ett på lämpligt sätt utformat garantisystem kunna
bli ett värdefullt komplement till de nyss behandlade statliga bidragen. De
av mig föreslagna inskränkningarna vid beviljandet av direkta bidrag skapar
behov av finansieringsformer för sådana delar av ett exportprojekt, där
direkta bidrag inte bör utgå. Lånegarantiformen har härvid klara fördelar
genom sin i jämförelse med de direkta bidragen övervägande affärsmässiga
karaktär.
Jag vill således förorda att ett tidsbegränsat lånegarantisystem inrättas
för det angivna ändamålet. Lånegarantierna bör liksom de direkta bidragen
kunna gälla såväl enskilda företag som två eller flera samverkande företag.
I det senare fallet torde det dock vara nödvändigt att garantin knyts till lån
som upptas av vart och ett av de samverkande företagen. För erhållande av
lånegaranti bör de tidigare angivna meriteringsgrunderna gälla.
Även lånegarantierna bör användas för finansiering av tröskelkostnader
i samband med exportprojekt. Finansieringen skall gälla antingen hela ex
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr Al år 1970
porlprojekt eller delar av dessa. När direkta statsbidrag utgått för initialkostnaderna
för ett projekt, bör lånegarantier kunna ifrågakomma för finansiering
av övriga tröskelkostnader. Sådana är som tidigare nämnts t. ex.
kostnader för upprättande av försäljningsorganisation i utlandet, uppbyggnad
av lager, beviljande av kundkrediter samt vidtagande av säljstimnlerande
åtgärder i samband med marknadsintroduktionen. Jag anser aven
att garantier bör kunna utfärdas för lån som upptas för finansiering av
sådana investeringar i produktionsutrustning som är nödvändiga för att
genomföra ett exportprojekt. Försiktighet bör dock här iakttas, så att inte
lånegarantierna får en enbart allmänt investeringsstimulerande funktion.
Med hänsyn till de statsgaranterade lånens övervägande affärsmässiga
karaktär anser jag inte att några strikta regler behöver uppställas beträffande
den största andel av kostnaderna för ett exportprojekt som får finansieras
med deras hjälp. En sådan beräkning av totalkostnaderna för ett
projekt torde f. ö. i flertalet fall vara svår att genomföra på ett entydigt sätt.
Jag finner det ändamålsenligt att garantisystemet ges en formell uppläggning
som nära anknyter till den som nu gäller för garantier inom ramen för
det statliga kreditstödet till hemslöjd, hantverk och småindustri och som
administreras av kommerskollegium och företagareföreningarna.
För industrigarantilånen gäller f. n. en återbetalningstid på högst tio år.
Eftersom de i detta sammanhang aktuella lånen primärt avser finansiering
av marknadsinvesteringar anser jag att tiden kan göras kortare. Jag föreslår
att återbetalningstiden i normalfallet görs femårig. Anstånd med avbetalningarna
kan för industrigarantilånen medges med högst tre år. Jag
finner det lämpligt att viss anståndsmöjlighet föreligger även i det aktuella
fallet men anser att denna bör begränsas till högst två år.
Administration. Enligt betänkandet bör den centrala ledningen för
de exportfrämjande åtgärderna och utbildningsprogrammet förläggas till
en särskild TEKO-nämnd med anknytning till näringspolitiska rådet. Den
praktiska administrationen skulle anförtros kommerskollegium. I likhet
med de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser jag en sådan ordning
mindre lämplig. Administrationsuppgiften bör enligt min mening i sin helhet
förläggas på verksnivå i enlighet med gängse förvaltningspraxis.
Jag delar uppfattningen att kommerskollegium med hänsyn till den där
företrädda erfarenheten är den för uppgiften bäst lämpade myndigheten.
Kollegiet har i sitt remissvar tillstyrkt att det tilldelas uppgiften att administrera
exportprogrammet. Vid kollegiet bör ett för ändamålet avpassat
sekretariat inrättas med uppgift att för beslut i verksledningen bereda inkommande
framställningar om bidrag eller lånegarantier. Som jag tidigare
förordat bör kollegiet ha frihet att på eget initiativ utföra undersökningar
angående exportförutsättningarna på viss marknad eller för viss
produkt och bör även knnna väcka förslag om initierande av exportprojekt.
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
45
Vid behandlingen av bidrags- och lånegarantiärenden bör självfallet vid
kollegiet företrädd handelspolitisk och annan expertis utnyttjas.
Det bör ankomma på kollegiet att på det sätt kollegiet finner lämpligt
se till att lån mot statlig garanti utnyttjas för avsett ändamål samt att i
övrigt följa verksamheten vid företag för vilka garantiutfästelse tecknats.
Motsvarande tillsyn bör utövas beträffande företag som mottagit direkta
bidrag. Företag som mottar bidrag eller garantiutfästelser bör på det sätt
kollegiet finner lämpligt åläggas att till sekretariatet regelbundet inkomma
med rapporter angående projektens framskridande.
Som kommerskollegium föreslagit i sitt remissvar bör till verket knytas
ett rådgivande organ med representanter för bl. a. de berörda näringsorganisationer
och de anställda.
Utnyttjande av investeringsfonder. Utredningen har
inte närmare utvecklat sitt förslag att TEKO-företagen skulle få möjlighet
att utnyttja investeringsfondmedel för dels omställnings- och upprustningsinvesteringar,
dels exportprojekt inklusive marknadsinvesteringar.
Flertalet remissinstanser som behandlat frågan avstyrker förslaget med
hänvisning till att dess genomförande skulle innebära en uttunning av investeringsfondernas
roll som konjunkturutjämnare. Konjunkturinstitutet
finner förslaget om en utvidgning av användningsområdet för fonderna
vara av principiellt intresse men påpekar likaledes risken för en urholkning
av det ursprungliga syftet med fonderna.
Av samma skäl som remissinstanserna anser jag inte att någon generell
rätt för TEKO-industrierna att fritt utnyttja investeringsfonderna för
omställnings- och upprustningsinvesteringar bör gälla. Vad angår förslaget
att fonderna skulle få utnyttjas för marknadsinvesteringar i utlandet
finns visst underlag för en tillämpning i denna riktning i förordningen
(1956: 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Enligt förordningen
kan Kungl. Maj :t, om särskilda skäl föreligger, medge företag som
driver rörelse i utlandet att ta investeringsfond i anspråk för kostnader som
är ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget tillverkar
inom landet. Enligt vad jag inhämtat har ifrågavarande bestämmelse
hittills inte tillämpats. Jag vill, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
inte förorda någon utvidgning av bestämmelserna innan redan
existerande möjligheter att använda fonderna vid investeringarna för exportändamål
prövats.
Utbildning sstöd
Som jag redan tidigare nämnt finner jag i likhet med så gott som samtliga
remissinstanser de av utredningen anförda motiven för utbildningsinsatser
av engångskaraktär på TEKO-området utöver det utbildningsstöd
4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 41
46
Kungl. Maj:ts proposition nr U1 år 1970
som redan idag utgår från samhället bärande och tillstyrker att ett program
med det av utredningen föreslagna huvudinnehållet genomförs. En
allmän höjning av kunskapsnivån i branschen framstår bl. a. som en viktig
förutsättning för att de exportfrämjande åtgärderna skall få full genomslagskraft.
Till detta kommer som ett starkt positivt socialt element
att de ökade kunskaper, som det föreslagna utbildningsprogrammet förmedlar,
blir av värde för berörda personer, oavsett om dessa på längre
sikt kvarstannar inom TEKO-sektorn eller söker anställning inom andra
näringssektorer.
Jag kan även i princip instämma i utredningens uppfattning att det inte
bör vara ett primärt mål för ett program av åsyftat slag att utarbeta helt
nya undervisningsmetoder, utan att den närmaste uppgiften måste var att
så långt som möjligt dra nytta av redan tillgängliga kurser, litteratur etc,
För att åstadkomma den på flera områden erforderliga branschanpassningen
bedömer jag det dock som nödvändigt att utföra ett relativt omfattande
förberedelsearbete, innan programmet kan genomföras i full skala.
Jag föreslår därför som tidigare nämnts att programmet görs fyraårigt i
stället för treårigt, och att det första året i väsentlig grad används till planering
och utveckling av kursprogram.
Personalkategorier. Utredningen gör för sitt ändamål en indelning
av personalen vid företagen i tre kategorier, nämligen företagstagsledare
(personalgrupp 1), avdelningschefer, marknadschefer, designers,
produktchefer (personalgrupp 2) samt arbetsledare, instruktörer
och fackliga förtroendemän (personalgrupp 3). För personalgrupp
1 föruses ett för delbranscherna gemensamt utbildningsprogram
med tonvikten lagd på bl. a. exportförsäljning. För de båda övriga personalgrupperna
föreslås branschanpassade program med de enskilda kurserna
inriktade på olika huvudämnesområden (textil) resp. yrkeskategorier
(konfektion).
Jag finner denna tredelning ändamålsenlig men förutsätter att alla befintliga
möjligheter till samordning mellan textil- och konfektionsprogrammen,
t. ex. genom gemensamma kursmoment och läromedel, utnyttjas
till fullo. Jag är inte beredd att på det underlag utredningen presenterar
ta ställning till resursernas fördelning på de tre delprogrammen eller
inom dessa på de olika personalgrupperna. Beslut i denna fråga bör enligt
min mening fattas av den administrerande myndigheten i samband med
den tidigare berörda förberedande planeringen, varvid utredningsförslaget
i huvudsak bör vara riktningsgivande.
I en kommentar till utredningsförslagets personalinriktning föreslår LO
i sitt remissvar att fackliga förtroendemän bereds tillfälle att där så befinns
lämpligt delta i utbildning avsedd för personalgrupperna 1 och 2.
En sådan utvidgning anser man motiverad mot bakgrund av den aktivitet
som f. n. råder kring företagsnämndsverksamheten och insynsfrågorna.
Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1970
47
Jag delar uppfattningen att en utökad information till de fackliga förtroendemännen
om branschförhållandena är viktig, om förtroendemännen på
ett tillfredsställande sätt skall kunna tillvarata medlemmarnas intressen
t. ex. i samband med driftsrationaliseringar och företagssammanslagningar.
Jag vill därför förorda att de fackliga förtroendemännen bereds tillfälle
att övervara även de kortare konferenser och kurser av allmän informationskaraktär
som i första hand är avsedda för personalgruppern 1 och 2.
I detta sammanhang vill jag även erinra om att förslag om ökat stöd till
vuxenutbildningen inom kort kommer att läggas fram. I förslaget ingår även
statligt stöd till den fackliga utbildningsverksamheten.
I likhet med flertalet remissinstanser finner jag det av utredningen föreslagna
allmänna ämnesinnehållet i utbildningsprogrammet
väl valt. Vad angår den detaljerade ämnesinriktningen för de enskilda kurserna
anser jag att denna bör bestämmas under det tidigare berörda förberedelsearbetet.
Härvid bör bl. a. de synpunkter beaktas som vid remissbehandlingen
framförts av Textilforskningsinstitutet angående behovet av
fördjupad materialkunskap. Flera remissinstanser, bl. a. skolöverstyrelsen,
har betonat vikten av att befintliga utbildningsresurser vid kursuppläggningen
utnyttjas maximalt. Detta gäller både resurserna vid offentliga utbildningsanstalter
och vid privata utbildningsinstitut m. m. Jag finner det
angeläget att detta noga beaktas, så att all onödig dubblering vid kursuppläggningen
undviks.
Utredningsförslaget kännetecknas av relativt stora skillnader mellan de
föreslagna utbildningsinsatserna för å ena sidan textilföretagen och å andra
sidan konfektionsföretagen. Skillnaderna motiveras i betänkandet med
olikheterna mellan de två delbranscherna med avseende på företagsstruktur
och utbildningsstandard. Jag kan i huvudsak instämma i vad utredningen
framfört i denna sak, vilket inte heller motsagts i remissbehandlingen.
En strävan vid detaljutformningen av programmen bör dock enligt
min mening vara att, eventuellt till priset av en viss nedkortning av
en del kurser, åstadkomma en utvidgning av det totala deltagarantalet i
konfektionsprogrammet. Trots att ett väsentligt större belopp avsatts för
insatserna på konfektionssidan är på grund av de genomsnittligt längre
kurserna det samlade deltagarantalet inom konfektionsindustri!! enligt förslaget
endast drygt hälften av motsvarande antal på textilsidan, vilket inte
kan anses motiverat.
Jag förutsätter även att åtgärder för uppföljning inom företagen av de
planerade utbildningsåtgärderna i största möjliga utsträckning vidtas inom
både textil- och konfektionsindustrin.
Administration. Enligt utredningens förslag skulle utbildningsprogrammet
i likhet med de exportfrämjande åtgärderna ledas centralt på
departementsnivå med anlitande av en till näringspolitiska rådet knuten
rådgivande TEKO-grupp. För den konkreta administreringen av program
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1970
met skulle utbildningsavdelningarna vid Textilindustriförbundet och Konfektionsindustriförbundet
svara.
Av samma skäl som jag tidigare anfört i samband med behandlingen av
de exportfrämjande åtgärderna och i likhet med några av remissinstanserna
anser jag att en lämplig statlig myndighet bör anförtros uppgiften att administrativt
svara för utbildningsprogrammets genomförande. Jag finner
statens institut för företagsutveckling (nuvarande SHI) vara det för denna
uppgift bäst lämpade organet. Institutet har i sitt hittillsvarande arbete
mångsidiga erfarenheter i utbildningsfrågor och får med den nya organisation
som föreslagits i årets statsverksproposition (bil. 15, s. 12) utökade
resurser för insatser på det utbildningsadministrativa området. För den
tidsbegränsade uppgiften att administrera det aktuella programmet bör ett
sekretariat av begränsad omfattning inrättas vid institutet. Jag vill dessutom
föreslå att till institutet knyts en rådgivande grupp med representanter
för de båda arbetsgivareförbunden och de berörda fackliga organisationerna.
I gruppen bör även det offentliga utbildningsväsendet vara representerat.
Jag utgår från att ett samarbete även äger rum med skolöverstyrelsen
rörande kursuppläggning, studiemetoder etc.
Utredningsförslaget bygger på att större delen av utbildningsinsatsen
skall ske genom kurser och konferenser i arbetsgivareförbundets regi. Jag
vill i stället förorda att samtliga kurser etc. i utbildningsprogrammet arrangeras
av institutet och arbetsgivareförbunden gemensamt och med institutet
som juridisk och ekonomisk huvudman. Omständigheten att branschförbunden
står som medarrangörer får självfallet inte utesluta deltagande
i kursverksamheten av personal från icke-förbundsanslutna företag.
Principen med arbetsgivareförbunden som medarrangörer av utbildningsprogrammet
innebär automatiskt att förbundens utbildningsavdelningar
måste få en central roll vid utformningen av kursinnehållet, utarbetandet
av läromedel, rekryteringen av lärarkrafter etc. Jag förusätter därför att ett
nära samarbete etableras mellan institutet och utbildningsavdelningarna.
Till att börja med bör institutet och utbildningsavdelningarna gemensamt
utarbeta ett preliminärt tids- och kostnadsplanerat ramprogram för
utbildningsinsatsernas genomförande. Ramprogrammet bör behandlas i den
rådgivande gruppen och därefter efter eventuella justeringar underställas
institutets verksledning för principbeslut.
Sedan principprogrammet fastlagts bör på motsvarande sätt ställning tas
till de olika kurserna etc., allteftersom dessa arbetas fram.
Det bör ankomma på institutet att tillse att planerad utbildning kommer
till stånd och att ekonomiskt ansvara för utbildningsprogrammet. Detta bör,
när utomstående utbildningsinstitutioner anlitas, ske så att institutet beställer
och betalar kurser av angivet innehåll hos dessa. När institutet och
förbunden står som arrangörer, bör anlitande av läromedelsproducenter,
Kungl. Maj.ts proposition nr Åt år 1970 49
beställning av kursinternat etc. ske av institutet efter samråd med förbunden.
Institutet utbetalar erforderliga medel direkt till vederbörande personer
eller institutioner. Som utbildningsgivare kan i vissa fall institutet självt
komma i fråga i enlighet med utredningsförslaget.
Institutet bör i samråd med förbunden utvälja deltagare till arrangerade
kurser och konferenser. I detta sammanhang bör även utbildningsbehoven
hos de utanför förbunden stående TEKO-företagen beaktas. Till deltagare
utgående rese- och traktamentsbidrag bör utbetalas av institutet enligt de
i det följande föreslagna normerna.
Jag anser det naturligt att informationen till företagen angående TEKOprogrammet
och de enskilda kursarrangemangen så långt möjligt ombesörjs
av arbetsgivareförbundens utbildningsavdelningar, så att någon särskild
organisation för detta ändamål inte behöver byggas upp hos institutet.
Informationsmaterial bör dock utarbetas gemensamt av institutet och förbunden.
Finansieringsprinciper. Jag kan i huvudsak ansluta mig till
utredningens överväganden i finansieringsfrågan. Till skillnad från vissa
remissinstanser anser jag alltså att statligt stöd i samband med den aktuella
tidsbegränsade utbildningsinsatsen bör kunna utgå såväl till de med
utbildningsarrangemangen direkt förenade kostnaderna som — i viss utsträckning
— till deltagarnas kostnader för resor och uppehälle i samband
med arrangemangen. Önskemålet om en bred anslutning till utbildningsprogrammet
och dettas kortvariga karaktär anser jag utgöra en tillräcklig
motivering för relativt långtgående statliga finansieringsåtaganden.
I följande avseenden anser jag emellertid att de statliga åtagandena bör
göras mindre omfattande än vad som föreslås i betänkandet.
Enligt förslaget skall rese- och traktamentsersättningar utgå även till
personalgrupp 1 (företagsledare). Detta bör enligt min mening inte ske.
Den statliga insatsen bör beträffande denna personalgrupp begränsas till
de rena arrangemangsbundna kostnaderna inklusive i förekommande fall
kursavgifter.
Utredningens beräkning av resekostnaderna förefaller vid kontroll ligga
väl högt. Jag vill förorda att resebidrag utbetalas till kursdeltagare
enligt lämplig schablonberäkning. Härvid bör vid regionala arrangemang
ett högsta bidrag av 100 kr. och vid centrala arrangemang ett högsta bidrag
av 150 kr. per tur- och returresa kunna utgå.
Traktamentsbidrag bör utga med ett i jämförelse med utredningsförslaget
reducerat belopp, förslagsvis 40 kr. per deltagardygn. Vid längre kurser
bör dygnsbeloppet reduceras på motsvarande sätt.
Utredningen föreslår att medel som ställs till förfogande för utbildningsprogrammet
används för att finansiera framtagandet av läromedel för
TEKO-undervisningen inom den tekniska linjen vid gymnasiet i Borås. Jag
50
Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1970
anser inte att ställning till detta försalg bör tas inom ramen för de nu föreslagna,
temporära utbildningsinsatserna.
Utredningen föreslår att de företagsbundna kostnaderna för utbildningsprogrammets
genomförande, d. v. s. i första hand löner till i utbildningen
deltagande personal, skall bäras av företagen. Från denna huvudprincip
görs i förslaget undantag för personalgrupp 3. Utredningens motivering
är att företagen, om de själva måste betala dessa löner, blir obenägna
att låta anställda ur denna personalgrupp delta i utbildning.
Enligt min uppfattning finns inte skäl att tillämpa en avvikande finansieringsprincip
för personalgrupp 3. Utredningens argumentering förutsätter
att utbildningen av t. ex. arbetsledare och instruktörer av företagen
skulle upplevas som mindre angelägen än utbildning av andra personalgrupper.
Detta torde knappast kunna anses vara fallet generellt.
Den manuella glasindustrin
Branschorganisationerna inom den manuellt arbetande glasindustrin har
hemställt att denna industrigren skall komma att omfattas av sådana statliga
åtgärder som kan bli aktuella för TEKO-industrierna och andra industrier
i motsvarande situation. Organisationerna har senare inkommit med
förslag till tidsbegränsade program för exportfrämjande åtgärder och utbildningsinsatser
av samma typ som förordats för TEKO-industrierna.
Som stöd för sin hemställan har organisationerna hänvisat till den manuella
glasindustrins sedan några år bekymmersamma läge, vilket i avgörande
avseenden anses utgöra en parallell till TEKO-industriernas situation.
Bl. a. har hänvisats till att branschen på samma sätt som TEKO-industrierna
konfronterats med en delvis övermäktig konkurrens på hemmamarknaden
från lågprisprodukter av utländskt ursprung samt till att den
manuella glasindustrin i likhet med TEKO-industrierna har en ensidig
geografisk lokalisering med flertalet företag belägna inom ett begränsat område
i sydöstra Småland.
Enligt min mening saknar de paralleller som dragits med TEKO-industrierna
inte sitt berättigande, även om man kan peka på punkter där
branschernas utveckling varit mindre samstämmig. Av större intresse än
likheterna i utvecklingsmönster och dagsläge måste emellertid vid övervägandet
av statliga åtgärder vara, om den positiva framtidsbedömning som
jag i det föregående gett uttryck för beträffande delar av de svenska TEKOindustrierna
även kan anläggas för den manuella glasindustrin. Såsom
jag tidigare framhållit bör stimulansåtgärder endast övervägas om så är
fallet.
Den manuella glasindustrins aktuella situation framstår väsentligen
som en konsekvens av de förändrade konkurrensbetingelserna på bruks
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr bl år 1970
glasområdet. Under det senaste decenniet har ny tillverkningsteknik kommit
fram som möjliggör maskinell tillverkning av hushållsglas i långa serier
och till låg kostnad. De för denna tillverkning erforderliga produktionsenheterna
är emellertid mycket stora. De marknadsmässiga och övriga förutsättningarna
för att ta upp maskintillverkning i Sverige måste bedömas
som små. Alternativet för den svenska manuella glasindustrin
måste därför bli att med bevarande av sin huvudkaraktär fortsätta en redan
inledd produktmässig omorientering från enklare hushållsglas till prydnads-
och belysningsglas av hög kvalitet och konstnärlig prägel. Förutsättningar
för en sådan omorientering bör enligt min mening finnas i den på
mångåriga traditioner byggda yrkesskickligheten inom glasindustrin och i
den höga nivå som allmänt kännetecknar det svenska konsthantverket.
En omorientering av det antydda slaget ställer emellertid sina särskilda
krav. Även om den manuella karaktären i väsentliga tillverkningsmoment
bibehålls, finns redan med den nu tillgängliga tekniken utrymme för relativt
omfattande rationaliserings- och mekaniseringsåtgärder av kostnadssänkande
natur. I flera fall kan sådana åtgärder endast genomföras vid
enheter med viss minimistorlek. Många av de svenska bruken ligger f. n.
under en sålunda definierad minimistorlek.
Även från marknadssidan utgår krav på en förändrad företagsstruktur.
En omorientering i produkthänseende mot mera konstnärligt präglade
produkter nödvändiggör att avsättningsmarknaderna vidgas genom ökad
försäljning på export. Kostnaderna för den försäljningsorganisation som
blir nödvändig att underhålla vid en kontinuerlig bearbetning av utlandsmarknaderna
kan normalt endast bäras av företag av en viss storlek eller,
gemensamt av flera samverkande företag.
Behovet av förändringar i företagsstrukturen har kommit till klart uttryck
i branschorganisationernas åtgärder under det senaste året. På organisationernas
uppdrag görs sålunda f. n. med utomstående hjälp försök
att åstadkomma på längre sikt slagkraftiga företagsenheter. Enligt
vad jag inhämtat har dessa försök redan i några fall visat sig löftesrika.
Det är angeläget att ansträngningarna i detta stycke fortsätts. Även på
marknadssidan har värdefulla initiativ till samarbete tagits under senare
tid, och lång framskridna samarbetsprojekt som omfattar flera svenska
bruk föreligger f. n. Jag har slutligen också erfarit att en ändring i organisationsstrukturen
inom branschen i rationaliserande riktning f. n. övervägs.
En förbättrad företagsstruktur inom den manuella glasindustrin kan
alltså emotses. Det är självfallet önskvärt att de strukturrationaliserande
åtgärder som kan bli aktuella kan genomföras i ett arbetsmarknadsläge,
där personal i olika funktioner med minsta möjliga störningar
kan beredas annan sysselsättning. Önskemål i denna riktning har också
förts fram från löntagarorganisationernas sida. Jag bedömer det som
52
Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1970
sannolikt att ett integrerat stimulansprogram av det för TEKO-området
föreslagna slaget skulle kunna bidra i detta avseende och vill därför
förorda att ett sådant initieras.
Vid min bedömning av frågan om ett stimulansprogram för den manuella
glasindustrin har jag fäst avseende vid — förutom de tidigare berörda likheterna
med TEKO-industrierna — vissa förhållanden inom glasindustrin
som inte har sin motsvarighet inom TEKO-industrierna. Den manuella
glasindustrin har sålunda redan nu en betydande exportandel och en internationell
goodwill som med hänsyn till de hittills begränsade marknadsresurserna
kan vara ägnad att förvåna. Efterfrågesituationen för konstglasprodukter
torde generellt sett vara mer gynnsam än för TEKO-produkter
i allmänhet med hänsyn till varornas ”lyxkaraktär” och därmed förenade
lägre priskänslighet. De nämnda skillnaderna mellan TEKO-industrierna
och glasindustrin kan f. ö. ge underlag för värdefulla jämförelser vid utvärderingen
av åtgärderna för de två industrigrenarna.
Till det anförda kommer att programmet med hänsyn till den manuella
glasindustrins homogenitet och mera begränsade omfattning kan göras
väsentligt mindre kostnadskrävande än TEKO-programmet. Genom åtgärdernas
begränsade karaktär bedömer jag det också som tillräckligt om programmet
görs treårigt. Programmet bör byggas upp med samma typer av
åtgärder och efter i övrigt samma principer som jag i det föregående förordat
för TEKO-området. De administrativa merkostnaderna kan därför
hållas nere, och vissa kostnadsbesparingar kan uppnås genom att en del
material på utbildningssidan från TEKO-programmet kan utnyttjas även
för den manuella glasindustrin.
Beträffande de exportfrämjande åtgärderna har från organisationernas
sida i första hand uttryckts intresse för stöd i form av direkta
bidrag. Den återhållsamhet som jag förordat i användningen av sådana bör
även gälla glasområdet. Direkta bidrag bör alltså begränsas till rena initialkostnader
vid exportprojekt och till punktåtgärder av kollektiv natur inklusive
bidrag till en vid branschorganisationerna verksam exportkonsulent. För
övriga typer anser jag att statliga lånegarantier bör ställas till förfogande
liksom på TEKO-området.
Vid fördelningen av medel på olika projekt bör enligt min mening en
hårdare prioritering än på TEKO-området göras av sådana aktioner som
genomförs gemensamt av flera företag. Den administrerande myndigheten
bör bl. a. söka stödja strävandena att upprätta en gemensam försäljningsorganisation
för exporten av svenska konstglasprodukter.
Insatserna på utbildningsområdet har i organisationernas förslag fördelats
på sex olika personalgrupper och inom dessa i vissa fall på ett relativt
stort antal kurser. Jag anser att det bör ankomma på det administrerande
organet att ta ställning till utbildningsprogrammets detaljerade inriktning
i samma ordning som tidigare förutsatts för TEKO-området. Eftersom de
53
Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1970
fasta kostnaderna för varje enskild kurs är relativt omfattande, vill jag
emellertid förorda att programmet koncentreras till ett mindre antal kurser
och informationskonferenser än som föreslagits av organisationerna.
De av organisationerna föreslagna kurserna för systemmän och programmerare
anser jag bör utgå ur programmet.
I den utsträckning tekniskt inriktade kurser kommer att ingå i programmet
bör dessa enligt min mening i så stor utsträckning som möjligt arrangeras
i anknytning till de befintliga resurserna vid Glasforskningsinstitutet i
Växjö.
Administrationen av de exportfrämjande åtgärderna och utbildningsprogrammet
bör ombesörjas i samma ordning som jag tidigare förordat
för TEKO-programmet, d. v. s. av kommerskollegium resp. statens institut
för företagsutveckling och med anlitande i bägge fallen av till myndigheterna
knutna rådgivande grupper. De branschanknutna ledamöterna
i dessa bör vid behandling av frågor rörande den manuella glasindustrin
hämtas från denna bransch.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att
1. godkänna de riktlinjer för stimulansåtgärder för textiloch
konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin som jag förordat,
2. godkänna de på dessa riktlinjer grundade förslag, om
vilka Kungl. Maj :t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
för denna dag (bilaga 1 och 2) fattar beslut.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
54
Kimgl. Maj:ts proposition nr il år 1970
Bilaga 1
Utdrag av protokollet över handelsärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
20 februari 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler fråga om
anslag för exportfrämjande åtgärder och bemyndigande att lämna statsgaranti
för lån till textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin och anför.
I prop. 1970:1 (bil. 12 s. 26) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till exportfrämjande åtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna, m. m. för budgetåret 1970/
71 beräkna ett reservationsanslag av 5,2 milj. kr.
Chefen för industridepartementet kommer denna dag att föreslå Kungl.
Maj :t att besluta om proposition till riksdagen angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna (TEKO-industrierna) samt den
manuellt arbetande glasindustrin. Därvid kommer chefen för industridepartementet
att närmare utveckla efter vilka riktlinjer sådana åtgärder bör vidtas.
Jag hemställer nu, att med utgångspunkt från de riktlinjer för ifrågavarande
åtgärder som chefen för industridepartementet sålunda kommer att
närmare utveckla, få ta upp frågan om statlig garanti för lån till TEKOindustrierna
och den manuellt arbetande glasindustrin samt de anslag under
tionde huvudtiteln som avser berörda åtgärder.
Ramen för statliga lånegarantier. Jag förordar för budgetåret 1970/71
en ram för statliga lånegarantier till textil- och konfektionsindustrierna på
7,5 milj. kr. Ramen bör därefter årligen under tre budgetår höjas med
detta belopp och den övre gränsen för summan av utestående garantiutfästelser
blir sålunda under budgetåret 1971/72 15 milj. kr., under budgetåret
1972/73 22,5 milj. kr. och under budgetåret 1973/74 30 milj. kr.
Summan av utestående garantiutfästelser kommer därefter successivt att
nedgå.
För statliga lånegarantier till glasindustrin förordar jag på motsvarande
Kungl. Maj.ts proposition nr Al år 1970 55
sätt en årlig ram av 1 milj. kr. för de tre år som programmet beräknas
omfatta.
Anslag för att täcka förluster på lånegarantier. Eftersom tidigare erfarenheter
av lånegarantier av det här aktuella slaget saknas, är det svårt att beräkna
de sannolika förlusterna för statsverket med anledning av lämnade
garantier. Hänsyn till förlustriskerna under den period lånegarantier utestår
bör tas genom att ett förslagsanslag, gemensamt för båda områdena,
anvisas på resp. års riksstat. Jag beräknar preliminärt förlusterna för
TEKO-programmet till 2 milj. kr. och för glasprogrammet till 225 000 kr.
Med hänsyn till att inga förluster torde inträffa under det första året
föreslår jag för budgetåret 1970/71 att ett förslagsanslag tas upp med ett
formellt belopp av 1 000 kr.
Anslag för exportfrämjande åtgärder. Medel för att bestrida kostnaderna
för ett vid kommerskollegium inrättat sekretariat har beräknats i prop.
1970: 1 (bil. 12 s. 18) under förslagsanslaget Kommerskollegium. För direkta
bidrag under en fyraårsperiod till textil- och lconfektionsindustrierna bör
anslås ett totalbelopp av 17,2 milj. kr. För budgetåret 1970/71 beräknar
jag medelsbehovet till 4,8 milj. kr. I detta belopp räknar jag in bidrag till
vissa punktåtgärder samt kostnader om högst 300 000 kr. för två exportkonsulenter
organisatoriskt knutna till kollegiet men placerade vid Textilrådet
och Konfektionsindustriföreningen. Från anslaget bör även bestridas
kostnader för av kollegiet gjorda marknadsundersökningar och marknadsplaner,
eller av detta anlitad expertis liksom de kostnader som under programmets
första år kan uppstå för nödvändig information till företagen om
exportfrämjandeprogrammet.
För motsvarande ändamål beträffande glasindustrin beräknar jag 975 000
kr. för en treårsperiod. För budgetåret 1970/71 beräknar jag medelsbehovet
till 400 000 kr., varav 75 000 kr. för avlöning av en exportkonsulent
organisatoriskt knuten till kollegiet men placerad vid branschorganisationerna
och med samma uppgifter som motsvarande tjänstemän på TEKOområdet.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen att
1. medge att statsgaranti för lån till textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin
under budgetåret 1970/71 beviljas i enlighet med
vad förordats i det föregående intill ett belopp av sammanlagt
8 500 000 kr.
2. på riksstaten för budgetåret 1970/71 under tionde
huvudtiteln anvisa till
a) Exportfrämjande åtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin ett
reservationsanslag av 5 200 000 kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1970
b) Täckande av förluster på grund av garantier för lån
till textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin ett förslagsanslag av 1 000 kr.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1970
57
Bilaga 2
Utdrag av protokollet över industriärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
20 februari 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Odhnoff, Wickman, Morerg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler fråga
om anslag till utbildningsåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin och anför.
I proposition 1970:1 (bil. 15 s. 44) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen,
att i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till utbildningsstöd
till textil- och konf ektionsindustrierna, in. m. för budgetåret 1970/71 beräkna
ett reservationsanslag av 2,5 milj. kr.
Kungl. Maj :t har tidigare denna dag på min föredragning beslutat föreslå
riksdagen bl. a. att godkänna av mig angivna riktlinjer för stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna (TEKO-industrierna) samt
den manuellt arbetande glasindustrin. Jag hemställer nu att, enligt de
nämnda riktlinjerna, få ta upp det anslag under trettonde huvudtiteln
som avser ifrågavarande åtgärder.
Administrationskostnader. Kostnaderna för ett vid statens institut för
företagsutveckling (nuvarande statens institut för hantverk och industri)
inrättat sekretariat inklusive ianspråktagandet av institutets kamerala resurser
beräknar jag till 140 000 kr. per år, eller totalt för den av mig föreslagna
fyraårsperioden 560 000 kr.
För arbetsgivareförbundens administration av utbildningsprogrammet har
TEKO-utredningen beräknat en totalkostnad av 900 000 kr., eller 150 000
kr. per år och förbund. Med hänsyn till de administrativa uppgifter som enligt
mitt förslag kommer att åvila institutet för företagsutveckling kan förbundens
kostnader för programmets genomförande antas bli avsevärt reducerade.
Jag utgår från att till vardera förbundet kommer att via institutet
utbetalas ett årligt administrationsbidrag av 50 000 kr., eller sammanlagt
för fyraårsperioden 400 000 kr.
För motsvarande ändamål på glasområdet beräknar jag en årlig kostnad
av 30 000 kr., eller totalt för den föreslagna treårsperioden 90 000 ler.
Arrangemang sbundna kostnader. För produktion av kurser, driftskost
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr Al år 1970
nåder för kursarrangemangen m. m. samt rese- och traktamentsbidrag har
TEKO-utredningen beräknat kostnaderna för hela programmet till 9 050 000
kr. Jag bedömer det som möjligt att med de av mig föreslagna ändrade
finansieringsprinciperna reducera kostnaderna för statsverket till 8 240 000
kr., eller per år 2 060 000 kr. Jag vill i sammanhanget erinra om att utredningens
kostnadsberäkningar för vissa kurser av skolöverstyrelsen har ansetts
ligga relativt högt i förhållande till jämförbara kurser arrangerade av
SÖ.
För samma ändamål beräknar jag för den manuella glasindustrin en
totalkostnad under den föreslagna treårsperioden av 510 000 kr. eller 170 000
kr. per år.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen att
för budgetåret 1970/71 anvisa på driftbudgeten under
trettonde huvudtiteln
till Utbildningsåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin ett reservationsanslag
av 2 500 000 kr.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700135
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (7)
7 kopplingar.
- Rskr. 1970:188 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:s proposition med förslag till förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten jämte mötioner. a1 i texten
- BU 1970:22 Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier. s. 6 i texten
- BU 1970:23 Utlåtande i anledning av proposition angående stimulansåtgärder för textiloch konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande glasindustrin jämte motioner. s. 1 i texten
- SU 1970:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stimulansåtgärder för textiloch konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande glasindustrin jä s. 1 i texten
- SU 1970:61 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ris framställning om anslag för budgetåret 1970/71 till exportfrämjande åtgärder för textiloch konfektionsindustrierna samt s. 7 i texten