Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

1970-02-20 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:42, Med förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

1

Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sjukvårdslagen (1962:242); given Stockholms

slott den 20 februari 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjukvårdslagen för att möjliggöra en

effektivare sjukvårdsorganisation och ökad integration mellan öppen och

sluten sjukvård.

Ändringar föreslås beträffande klinikorganisationen vid sjukhus. Flera

överläkare skall kunna finnas vid samma klinik med en av dem som klinikchef.

Läkare vid sjukhus skall även kunna svara för öppen vård utanför

sjukhus. Tillsättningen av överläkartjänster flyttas från Kungl. Maj:t till

sjukvårdsstyrelserna. Dessutom föreslås ytterligare ett antal ändringar med

avseende på sjukvårdens organisation och administration.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom förordnas i fråga om sjukvårdslagen (1962: 242),

dels att 31 § skall upphöra att gälla,

dels att i 1 § 1 och 2 inom., 9 § 1, 3 och 4 mom., 11 § 1 mom. samt

19 § ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »kommun»

i motsvarande form,

dels att i 9 § 1 och 3 mom., 10 §, 11 § 1 och 2 mom. samt 19 § ordet

»stadsfullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,

dels att 9 § 2 mom., 11 § 3 och 4 inom., 12—15 §§, 16 § 1 och 2

mom., 20 § 1, 2, 4 och 5 mom., 24 och 28 §§, 33 § 1 och 2 mom. samt 34 §

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

9

2 mom. För sjukvårdsstyrelse

äga i landstingskommun bestämmelserna

i 43—51 §§ och 54 § fjärde

stycket landstingslagen, i Stockholm

bestämmelserna i 51 § kommunallagen

för Stockholm och i annan stad

som ej tillhör landstingskommun

bestämmelserna i 32—42 §§ och 45 §

andra och tredje styckena kommunallagen

motsvarande tillämpning. I

protokoll behöver dock upptagas endast

förteckning över närvarande ledamöter

och beslutet i varje ärende.

För sjukvårdsstyrelsen i Stockholm

gäller dessutom vad stadsfullmäktige

föreskriva med iakttagande

av bestämmelserna i kommunallagen

för Stockholm.

(Föreslagen lydelse)

§•*

2 mom. För sjukvårdsstyrelse

äga i landstingskommun bestämmelserna

i 43—51 §§ och 54 § fjärde

stycket landstingslagen och i kommun

som ej tillhör landstingskommun

bestämmelserna i 32—42 §§ och

45 § andra och tredje styckena kommunallagen

motsvarande tillämpning.

I protokoll behöver dock upptagas

endast förteckning över närvarande

ledamöter och beslutet i varje

ärende.

1 Senaste lydelse av 9 § 1, 2 och 3 mom. 1965: 104.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

3 mom. Den som ej är valbar till

ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse

kan icke väljas till ledamot

eller suppleant i direktion. Ej heller

må därtill utses sjukhusdirektör,

styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent

vid direktionen underställt

sjukhus eller sjukvårdsdirektör

som är högsta förvaltningschef

för sådant sjukhus.

I nästföregående--------

4 mom.1 Beträffande särskilt utsedd

direktion skola, med de avvikelser

som framgå av vad i 2, 3 och

5 mom. stadgas, följande bestämmelser

äga motsvarande tillämpning,

nämligen

för direktion i landstingskommun

vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen

är föreskrivet med avseende

å förvaltningsutskottet och i

54 § fjärde stycket samma lag i fråga

om där avsedd nämnd samt

för direktion i annan stad, som ej

tillhör landstingskommun, än Stockholm

vad i 32, 33 och 35—42 §§

kommunallagen är föreskrivet med

avseende k kommunens styrelse samt

i 45 § andra och tredje styckena

samma lag i fråga om där avsedd

nämnd.

För särskilt utsedd direktion i

Stockholm skola bestämmelserna i

51 § kommunallagen för Stockholm

äga tillämpning, varjämte, utöver

vad i 2, 3 och 5 mom. sägs samt i

12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige

med iakttagande av

stadgandena i sagda lag föreskriva.

3 mom. Den som ej är valbar

till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse

kan icke väljas till ledamot

eller suppleant i direktion. Ej

heller må därtill utses sjukhusdirektör,

styresman, chefsläkare eller den

som leder den ekonomiska förvaltningen

vid direktionen underställt

sjukhus med styresman eller sjukvårdsdirektör

som är högsta förvaltningschef

för sådant sjukhus.

--på direktion.

4 m o m. Beträffande särskilt utsedd

direktion skola, med de avvikelser

som framgå av vad i 2, 3 och

5 mom. stadgas, följande bestämmelser

äga motsvarande tillämpning,

nämligen

för direktion i landstingskommun

vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen

är föreskrivet med avseende

å förvaltningsutskottet och i

54 § fjärde stycket samma lag i fråga

om där avsedd nämnd samt

för direktion i kommun, som ej

tillhör landstingskommun, vad i 32,

33 och 35—42 §§ kommunallagen är

föreskrivet med avseende å kommunstyrelsen

samt i 45 § andra och

tredje styckena samma lag i fråga

om där avsedd nämnd.

1 Senaste lydelse 1965:104.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.‘

Till sammanträde med direktionen

skola sj ukvårdsdirelctör eller,

om sådan icke finnes, landstingsdirektör

samt sjukhusdirektör, styresman,

chefsläkare och sjukhusintendent

kallas med rätt att deltaga i

överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer

ock överläkare, sjukstuguläkare och

sjulthemsläkare, envar såvitt angår

sjukvården å det sjukhus eller den

avdelning därav som anförtrotts honom,

ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,

den som närmast

under sjukhusdirektör eller styresman

handlägger frågor rörande

denna personal.

Vad sålunda — —------

13

1 m o in. Ledningen av sjukhus

utövas under direktionen av en särskilt

tillsatt sjukhusdirektör

eller en läkare vid sjukhuset såsom

styresman. Vid sjukhus med

styresman skall dock ledningen av

den ekonomiska förvaltningen tillkomma

en sjukhusintendent.

Utses annan än läkare till

sjukhusdirektör, skall en läkare vid

sjukhuset förordnas att såsom

chefsläkare biträda sjukhusdirektören

i medicinska angelägenheter.

Till sammanträde med direktionen

skola sjukvårdsdirektör eller,

om sådan icke finnes, landstingsdirektör

samt sjukhusdirektör, styresman,

chefsläkare och den som vid

sjukhus med styresman leder den

ekonomiska förvaltningen kallas

med rätt att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten samt att få

sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer

ock överläkare, sjukstuguläkare och

sjukhemsläkare ävensom provinsialläkare

som lyder direkt under direktion,

envar såvitt angår hans verksamhetsområde.

Detsamma gäller,

såvitt angår sjukvårdspersonalen,

den som närmast under sjukhusdirektör

eller styresman handlägger

frågor rörande denna personal,

som direktion.

§•

1 mom. Ledningen av sjukhus

och annan direktion underställd

verksamhet inom sjukvården utövas

under direktionen av en särskilt tillsatt

sjukhusdirektör eller en

läkare vid sjukhuset såsom styresman.

Vid sjukhus med styresman

skall dock ledningen av den

ekonomiska förvaltningen utövas i

den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

Utses annan än läkare till

sjukhusdirektör, skall en läkare vid

sjukhuset förordnas att såsom

chefsläkare biträda sjukhusdirektören

i medicinska angelägenheter.

‘Senaste lydelse 1965:104.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition, nr 42 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent

tillsättas och entledigas av

sjukvårdsstyrelsen efter direktionens

hörande. Styresman är den läkare,

som ansvarar för sjukvårdens

handhavande å sjukhuset, eller, om

flera sådana läkare finnas, den av

dem som förordnas till styresman.

Dylikt förordnande meddelas, efter

förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen

för viss tid eller tills vidare.

I samma ordning utses chefsläkare

för viss tid, högst fyra år, varvid

dock sjukhusets överläkare, om

flera sådana finnas, skola beredas

tillfälle att yttra sig över direktionens

förslag.

2 m o m.1 Om särskilda skäl äro

därtill, må flera sjukhus ställas under

ledning av en sjukhusdirektör

eller en styresman. Sjukhus intendent

må ock vara gemensam för flera

sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att

sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, förlossningshem

eller sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent

vid sådant sjukhus, ankommer

på sjukvårdsstyrelsen att

bestämma, huru de åligganden som

eljest tillkomma sjukhusintendent

skola fullgöras.

(Föreslagen lydelse)

Sjukhusdirektör tillsättes och entledigas

av sjukvårdsstyrelsen efter

direktionens hörande. Styresman är

den läkare, som ansvarar för sjukvårdens

handhavande å sjukhuset,

eller, om flera sådana läkare finnas,

den av dem som förordnas till styresman.

Dylikt förordnande meddelas,

efter förslag av direktionen, av

sjukvårdsstyrelsen för viss tid eller

tills vidare. I samma ordning utses

chefsläkare för viss tid, högst fyra

år, varvid dock sjukhusets överläkare,

om flera sådana finnas, skola

beredas tillfälle att yttra sig över direktionens

förslag.

2 mom. Flera sjukhus må ställas

under ledning av en sjukhusdirektör

eller en styresman. Är sjukhusdirektör

gemensam för flera

sjukhus, må även gemensam chefsläkare

förordnas vid sjukhusen.

3 mom. Sjukvårdsstyrelsen må

uppdraga åt tjänsteman vid visst

sjukhus att fullgöra uppgift, som eljest

ankommer på tjänsteman i sjukhusledningen.

1 Senaste lydelse 1968: 232.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 ar 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

Har inom landstingskommun anställts

sj u k vårdsdirektör

såsom högsta chef närmast under

sjukvårdsstyrelsen för förvaltning

av sjukvården, skola sjukhusdirektör,

styresman och sjukhusintendent

handhava sin förvaltning under

sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning

och ordning Konungen bestämmer

tilläggas uppgifter, som eljest

ankomma på direktion, sjukhusdirektör,

styresman eller sjukhusintendent.

Efter sjukvårdsstyrelsens---

Har inom landstingskommun anställts

sjukvårdsdirektör

såsom högsta chef närmast under

sjukvårdsstyrelsen för förvaltning

av sjukvården, skall tjänsteman i

sjukhusledningen handhava sin förvaltning

under sjukvårdsdirektörens

ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning

och ordning Konungen bestämmer

tilläggas uppgifter, som eljest

ankomma på direktion eller

tjänsteman i sjukhusledningen.

---ankommande uppgifter.

15

I varje läkardistrikt i landstingskommun

skall, om ej sådant fall föreligger

som avses i 31 §, finnas

minst en provinsialläkare.

Härjämte må —------ex

I stad som ej tillhör landstingskommun

skall finnas minst en stadsdistriktsläkare

i varje läkardistrikt.

16

1 mom. Vid varje sjukhus eller,

om sjukhuset är uppdelat på kliniker,

vid varje klinik, skall finnas

läkare, som har att ansvara för sjukvårdens

behöriga och ändamålsenliga

handhavande.

2 m o m.1 Läkare som------

Såvida ej — —• — — ------v

§•

I varje läkardistrikt i landstingskommun

och i Gotlands kommun

skall finnas minst en provinsialläkare.

tra provinsialläkare.

I kommun som ej tillhör landstingskommun

skall finnas minst en

stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt.

Vad som sagts nu gäller dock

ej Gotlands kommun.

§•

1 mom. Vid varje sjukhus skall

finnas läkare, som har att ansvara

för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga

handhavande, envar inom

det verksamhetsområde som anförtrotts

honom. Sådant verksamhetsområde

må omfatta även sjukvård

utanför sjukhuset.

--förordnat, överläkare.

id förlossningshem.

1 Senaste lydelse 1968: 232.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Överläkare må även anställas med

uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela behandling av speciell

art utan att särskild klinik inrättas

för ändamålet. De i lagen för

verksamheten å klinik meddelade

bestämmelserna skola i tillämpliga

delar gälla jämväl verksamhet, vilken

förestås av överläkare som nu

sagts.

20

1 mom.1 överläkare utnämnes

av Konungen.

När överläkartjänst skall tillsättas,

åligger det socialstyrelsen att, i

den mån behöriga sökande anmält

sig, på förslag uppföra de fyra med

avseende å förtjänst och skicklighet

främsta sökandena i den ordning de

anses böra komma i fråga till

tjänsten. Kan sökande inom det område

som tjänsten avser åberopa

framstående skicklighet, ådagalagd

genom berömvärd tjänstgöring å

sjukhus, eller grundlig utbildning

eller väl vitsordat vetenskapligt

forskningsarbete, skall särskild hänsyn

tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, äger

sjukvårdsstyrelsen efter direktionens

hörande avgiva förord till förmån

för någon av de på förslaget

uppförda sökandena.

2 m o m.1 Biträdande överläkare

förordnas av sjukvårdsstyrelsen

för viss tid. Förordnande

skall meddelas för sex år, såvida ej

särskilda skäl föranleda förordnande

för kortare tid. Om ej socialsty
-

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. överläkare förordnas

av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

När överläkartjänst skall tillsättas

efter ansökning, åligger det socialstyrelsen

att, i den mån behöriga sökande

anmält sig, på förslag uppföra

de fyra med avseende å förtjänst

och skicklighet främsta sökandena.

Kan sökande inom det område

som tjänsten avser åberopa

framstående skicklighet, ådagalagd

genom berömvärd tjänstgöring å

sjukhus, eller grundlig utbildning eller

väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete,

skall särskild hänsyn

tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, förordnar

sjukvårdsstyrelsen efter direktionens

hörande en av de sökande,

som uppförts på förslaget, till

överläkare.

2 mom. Biträdande överläkare

förordnas av sjukvårdsstyrelsen

eller, efter styrelsens bemyndigande,

av direktionen tills vidare

eller för viss tid. Förordnande, som

meddelats för viss tid, må förlängas.

1 Senaste lydelse 1968: 232.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

(Nuvarande lydelse)

relsen föreskriver annat, må förordnande

förlängas med högst sex år

varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare

skall tillsättas, åligger det

sakkunniga, vilka utses i den ordning

Konungen föreskriver, att under

iakttagande av de i 1 mom. angivna

befordringsgrunderna på förslag

uppföra de tre främsta sökandena

i den ordning de anses böra

komma i fråga till tjänsten.

Sedan förslag—-—------

(Föreslagen lydelse)

När tjänst som biträdande överläkare

skall tillsättas efter ansökning,

åligger det sakkunniga, vilka

utses i den ordning Konungen föreskriver,

att under iakttagande av de

i 1 mom. angivna befordringsgrunderna

på förslag uppföra de tre

främsta sökandena.

— på förslag.

4 mom.1 Underläkare förordnas

av sjukvårdsstyrelsen för

högst tre år. Vid tillsättning av

tjänst som underläkare förfares i

tillämpliga delar på sätt är stadgat i

2 mom.

Har förordnande--

Socialstyrelsen äger

4 mom. Underläkare förordnas

av sjukvårdsstyrelsen eller,

efter styrelsens bemyndigande, av direktionen

för högst tre år. Vid tillsättning

av tjänst som underläkare

förfares i tillämpliga delar på sätt

är stadgat i 2 mom.

---socialstyrelsens medgivande.

-----samma sjukhus.

5 mom.1 Extra läkare,

som skall fullgöra åligganden vilka

ankomma på överläkare, tillsättes av

socialstyrelsen genom förordnande

på viss tid. Annan extra läkare förordnas

på viss tid av sjukvårdsstyrelsen,

dock att beträffande den som

icke äger behörighet att utöva läkaryrket

förordnande meddelas av socialstyrelsen

eller efter styrelsens

bemyndigande av sjukvårdsstyrelsen.

När sjukvårdsstyrelse förordnar

extra läkare skall, om ej socialstyrelsen

medgivit undantag eller

fråga är om förordnande, som enligt

17 § må meddelas utan social
-

5 mom. Extra läkare tillsättes

av sjukvårdsstyrelsen eller,

når tjänsten ej avser åligganden som

ankomma på överläkare, efter styrelsens

bemyndigande, av direktionen

genom förordnande på viss tid,

dock att beträffande den som icke

äger behörighet att utöva läkaryrket

förordnande meddelas av socialstyrelsen

eller efter styrelsens bemyndigande

av sjukvårdsstyrelsen

eller direktionen. När sjukvårdsstyrelse

eller direktion förordnar extra

läkare skall, om ej socialstyrelsen

medgivit undantag eller fråga är om

förordnande, som enligt 17 § må

1 Senaste lydelse 1968: 232.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

styrelsens medgivande, förfaras på meddelas utan socialstyrelsens medsätt

är stadgat i 2 mom. givande, förfaras på sätt är stadgat

i 2 mom.

24 §.i

Om intagning på sjukhus beslutar

vederbörande överläkare, sjukstuguläkare

eller sjukhemsläkare. Denne

äger vid behov överlåta sin beslutanderätt

på annan vid sjukhuset

anställd läkare.

Vad iI

fråga

Om intagning på sjukhus beslutar

inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen

bestämt vederbörande överläkare,

sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare.

Denne äger vid behov

överlåta sin beslutanderätt på annan

vid sjukhuset anställd läkare,

intagen person.

- särskild lag.

28

Den, som intages på sjukhus och

som själv har att svara för vårdavgiften

eller del därav, är pliktig att i

förskott inbetala vårdavgift för femton

dagar åt gången. I stället för förskottsbetalning

må lämnas av sjukhusintendenten

eller motsvarande

tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse

för sagda avgift.

I fall--------— efter

Förskottsbetalning eller----

§•*

Den, som intages på sjukhus och

som själv har att svara för vårdavgiften

eller del därav, är pliktig att i

förskott inbetala vårdavgift för femton

dagar åt gången. I stället för förskottsbetalning

må lämnas godtagbar

ansvarsförbindelse.

intagningen.

— —----av statsverket.

33

1 mom. Beträffande sjukhus

där undervisning för blivande läkare

eller barnmorskor bedrives eller avses

skola bedrivas må Konungen

meddela från denna lag avvikande

föreskrifter.

2 mom. På framställning av

sjukvårdsstyrelse äger Konungen

medgiva de undantag från bestämmelserna

i denna lag, som befinnas

§•

1 mom. Beträffande sjukhus

där undervisning för blivande läkare

bedrives eller avses skola bedrivas

må Konungen meddela från denna

lag avvikande föreskrifter.

2 m o in. På framställning av

sjukvårdsstyrelse äger Konungen

medgiva de undantag från bestämmelserna

i denna lag, som befinnas

1 Senaste lydelse 1966: 294.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

(Nuvarande lydelse)

påkallade i samband med att huvudmannaskapet

för sjulcvårdsanstalt

övergår från staten till landstingskommun.

(Föreslagen lydelse)

påkallade i samband med att huvudmannaskapet

för sjukvårdsanstalt

övergår från staten till landstingskommun

eller att styrelsen avser att

pröva annan organisation beträffande

ledningen av den sjukvårdande

verksamheten under styrelsen än

som föreskrives i lagen.

34 §.

1 mom.1 Talan mot sjukvårdsstyrelses

beslut, varigenom läkartjänst

tillsättes, föres genom besvär

hos socialstyrelsen. Besvären skola

hava inkommit till socialstyrelsen

inom tre veckor från den dag, då

verkställd justering av det över beslutet

förda protokollet tillkännagivits

å landstingskommunens anslagstavla.

Vid prövning av besvären

må jämväl de sakkunnigas förslag

avseende tjänsten komma under

bedömande.

Om besvär över annat beslut av

sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion

gäller vad som stadgas i

landstingslagen, kommunallagen eller

kommunallagen för Stockholm.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om

besvär över direktions beslut skall

äga motsvarande tillämpning beträffande

sådana beslut av sjukvårdsdirektör

eller i 14 § tredje stycket avsedd

befattningshavare som, därest

befattning såsom sjukvårdsdirektör

icke funnes inrättad, det skulle ankomma

på direktion att fatta.

1 mom. Talan mot sjukvårdsstyrelses

eller direktions beslut om

tillsättande av läkartjänst i andra

fall än som avses i 20 § 1 mom. föres

genom besvär hos socialstyrelsen.

Besvären skola hava inkommit till

socialstyrelsen inom tre veckor från

den dag, då verkställd justering av

det över beslutet förda protokollet

tillkännagivits å landstingskommunens

anslagstavla. Vid prövning av

besvären må jämväl de sakkunnigas

förslag avseende tjänsten komma

under bedömande.

Om besvär över annat beslut av

sjukvårdsstyrelse eller direktion gäller

vad som stadgas i landstingslagen

eller kommunallagen.

2 mom. Vad i 1 mom. andra

stycket sägs om besvär över direktions

beslut skall äga motsvarande

tillämpning beträffande sådana beslut

av sjukvårdsdirektör eller i 14 §

tredje stycket avsedd befattningshavare

som, därest befattning såsom

sjukvårdsdirektör icke funnes inrättad,

det skulle ankomma på direktion

att fatta.

Senaste lydelse 1968: 232.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

11

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

2. överläkartjänst tillsättes enligt äldre bestämmelser om sjukvårdsstyrelses

förord inkommit till Konungen före utgången av 1970.

3. Har besvär över socialstyrelsens förslag till tillsättning av överläkartjänst

inkommit till Konungen före utgången av 1970 gäller 20 § 1 mom.

andra stycket i sin äldre lydelse i fråga om sådant förslag.

4. Har överläkare And Stockholms stads sjukhus enligt äldre bestämmelser

tillsatts av Konungen med förordnande på viss tid, får sjukvårdsstyrelsen,

om tjänstens innehavare medger det, förlänga förordnandet när

det löper ut. Förnyat förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleder

annat, meddelas på sex år räknat från och med månaden efter den då förordnandet

meddelats.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 februari

1970.

När va rande :

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i sjukvårdslagen

och anför.

överdirektören Håkan Rahm har såsom utredningsman avlämnat ett betänkande

med förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen (Stencil S

1969:1).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen,

universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, departementsutredningen,

sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut

(Spri), förvaltningsutskotten i samtliga landsting utom i Gotlands län, sjukvårdsstyrelserna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska landstingsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges läkarförbund,

Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening samt

Svenska barnmorskeförbundet. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden

som de inhämtat.

Gällande bestämmelser

Enligt sjukvårdslagen (1962:242, ändrad senast 1969:651) utgör varje

landstingskommun och stad som inte tillhör landstingskommun ett sjukvårdsområde

(1 § 1 mom.). Lagens bestämmelser om landstingskommun

gäller, om inte annat särskilt föreskrivs också stad som inte tillhör landstingskommun

(1 § 2 mom.). I det följande avses med landstingskommun

även sådan stad om inte annat framgår. Det åligger landstingskommun att

för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet sörja för både öppen och sluten

vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd i den mån inte annan

drar försorg härom (3 § första stycket). Landstingskommun har också viss

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1970 13

skyldighet att ge vård åt dem som vistas inom sjukvårdsområdet ulan att

vara bosatta där (3 § andra stycket).

Sluten vård är sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd

som fordrar intagning på anstalt (sjukhus), öppen vård kallas vård som

meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus (2 § 1 inom.).

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad

i läkardistrikt (4 § andra stycket). I varje läkardistrikt skall i regel

finnas minst en provinsialläkare. Dessutom får anställas biträdande och

extra provinsialläkare. I stad som inte tillhör landstingskommun skall finnas

minst en stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt (15 §).

Svarar stad som tillhör landstingskommun själv för den öppna läkarvård

som annars åligger landstingskommun gäller i tillämpliga delar bestämmelserna

om stad som inte tillhör landstingskommun (31 §).

Vid varje sjukhus skall finnas läkare som är ansvarig för sjukvården

vid sjukhuset. Om sjukhuset är uppdelat på kliniker skall sådan läkare finnas

vid varje klinik. Dessa läkare benämns vid lasarett överläkare (16 §

1 och 2 mom.).

överläkare får också anställas för undersökningar och behandlingar av

speciell art utan att särskild klinik inrättas. Lagens bestämmelser om verksamheten

på klinik gäller i tillämpliga delar verksamhet som förestås av

sådan läkare (16 § 2 mom.).

För att fullgöra viss del av överläkares åligganden får biträdande överläkare

anställas. Dessutom får underläkare och extra läkare anställas för

biträde i sjukvården. Extra läkare får också om särskilda skäl föreligger

anställas för att fullgöra överläkaruppgifter. Bestämmelserna om överläkare

med undantag för föreskrifterna om tjänstetillsättning skall tillämpas på

sådan läkare, om inte annat föreskrivs (16 § 3 mom.).

Sjukvårdsstyrelse får förordna att konsultläkare stadigvarande knyts till

läkardistrikt eller sjukhus. Förutsättning härför är att det finns behov att

för särskilda sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än de som är

knutna till distriktet eller sjukhuset (21 §).

Läkartjänst i läkardistrikt eller tjänst som överläkare, biträdande överläkare,

underläkare eller extra läkare far inte inrättas utan socialstyrelsens

medgivande. Läkare i läkardistrikt får dock anställas som extra läkare på

sjukhus och läkare på sjukhus anställas som extra provinsialläkare under

högst tre månader samma kalenderår utan sådant medgivande. Medgivande

att inrätta andra läkartjänster än som provinsialläkare och överläkare får

tidsbegränsas om det finns skäl därtill. Medgivande att inrätta tjänst som

extra provinsialläkare eller extra läkare får lämnas endast för begränsad tid

(17 §).

Överläkare utnämns av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Socialstyrelsen skall

uppföra de fyra med avseende på förtjänst och skicklighet främsta sökandena

på förslag i den ordning de bör komma i fråga till tjänsten. När för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

slaget görs upp skall särskild hänsyn tas till om sökanden kan åberopa

framstående skicklighet, visad genom berömvärd tjänstgöring på sjukhus,

eller grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete.

Sjukvårdsstyrelsen skall sedan efter att ha hört vederbörande sjukhusdirektion

förorda en av dem som uppförts på förslaget (20 § 1 mom.).

Vissa överläkare vid Stockholms stad som enligt äldre bestämmelser tillsatts

av Kungl. Maj :t med förordnande på viss tid kan få sina förordnanden

förlängda utan att tjänsten kungörs ledig (övergångsbestämmelserna punkt

2).

Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelse för viss tid. Förordnande

skall meddelas för sex år om inte särskilda skäl föranleder förordnande

för kortare tid. Förordnande får förlängas med högst sex år varje

gång om socialstyrelsen inte föreskriver annat. Förslag till ledig tjänst görs

av tre läkarsakkunniga som socialstyrelsen utser. På förslaget skall uppföras

de tre med avseende på förtjänst och skicklighet främsta sökandena

i den ordning de bör komma i fråga till tjänsten. Samma befordringsgrunder

som vid tillsättning av överläkartjänst skall iakttas. Sjukvårdsstyrelsen

skall sedan höra den överläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall

vara underställd och direktionen för sjukhuset samt sedan förordna en av

de sökande som uppförts på förslaget till tjänsten (20 § 2 mom.).

Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelse för högst tre år. Vid tillsättningen

tillämpas samma förfarande som för biträdande överläkare (20 §

4 mom.).

Extra läkare som skall fullgöra åligganden som överläkare förordnas av

socialstyrelsen på viss tid. Annan extra läkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen

på viss tid. Vid tillsättning av sådan läkare tillämpas i regel samma

förfarande som för biträdande överläkare. Beträffande den som inte har behörighet

att utöva läkaryrket meddelar socialstyrelsen eller efter styrelsens

bemyndigande sjukvårdsstyrelse förordnandet (20 § 5 mom.).

Provinsialläkare utnämns av Kungl. Maj :t (18 § 1 mom. första stycket).

Socialstyrelsen uppför de fyra i fråga om förtjänst och skicklighet främsta

sökandena på förslag i den ordning de hör komma i fråga till tjänsten.

Sjukvårdsstyrelse skall beredas tillfälle yttra sig över förslaget. Socialstyrelsen

avger därefter förord för någon av dem som uppförts på förslaget

(18 § 1 mom. andra stycket).

Ytterligare föreskrifter om tillsättningen av läkartjänster ges i sjukvårdsstadgan

(1963: 70, ändrad senast 1966: 586).

För tillsättning av vissa läkartjänster vid sjukhus som meddelar undervisning

för blivande läkare och barnmorskor finns avvikande bestämmelser

i kungörelsen (1960:713) om kommunala undervisningssjukhus. Även läkartjänst

som är förenad med akademisk lärarbefattning tillsätts efter

andra regler.

Den sjukvårdande verksamheten i landstingskommun eller stad som inte

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

15

tillhör landstingskommun leds av en sjukvårdsstyrelse (9 § 1 mom.).

Tillsynen över och ansvaret för förvaltningen av sjukhus utövas närmast

under sjukvårdsstyrelsen av en direktion. Direktion får vara gemensam för

två eller flera sjukhus. Den kan utöver sjukhusförvaltning anförtros andra

motsvarande uppgifter inom sjukvården. Huvudmannen får besluta att

sjukvårdsstyrelsen skall vara direktion (11 § 1 mom.).

Vissa tjänstemän inom den sjukvårdande verksamheten, bl. a. sjukhusintendent,

kan inte väljas till ledamot eller suppleant i direktion (11 §

3 mom.).

över sjukvårdsstyrelses beslut om tillsättning av läkartjänst anförs besvär

hos socialstyrelsen. Vid prövning av besvären får även de sakkunnigas

förslag rörande tjänsten bedömas. Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse

och beslut av direktion gäller bestämmelserna i landstingslagen,

kommunallagen eller kommunallagen för Stockholm (34 § 1 mom.).

Bestämmelserna om besvär över direktions beslut har motsvarande tilllämpning

på vissa beslut av sjukvårdsdirektör eller vissa tjänstemän i sjukhusledningen

(34 § 2 mom.).

Under direktionen leds sjukhus av en särskilt tillsatt sjukhusdirektör

eller en läkare vid sjukhuset som styresman. Vid sjukhus med styresman

leds den ekonomiska förvaltningen av en sjukhusintendent. Om sjukhusdirektören

inte är läkare, skall en läkare vid sjukhuset förordnas att som

chefsläkare biträda sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter. Sjukhusdirektör

och sjukhusintendent tillsätts och entledigas av sjukvårdsstyrelsen.

Detsamma gäller styresman om flera ansvariga läkare finns vid sjukhuset.

Finns endast en sådan läkare är denne automatiskt styresman (13 §

1 mom.).

Flera sjukhus får om det finns särskilda skäl ledas av en sjukhusdirektör

eller en styresman. Även sjukhusintendent får vara gemensam för flera

sjukhus. Sjukvårdsstyrelsen får besluta att sjukhusintendent inte skall tillsättas

vid sjukstuga, förlossningshem eller sjukhem. Sjukvårdsstyrelsen

bestämmer då hur åligganden som eljest tillkommer sjukhusintendent skall

fullgöras (13 § 2 mom.).

Sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent står under sjukvårdsdirektörs

ledning om landstingskommunen anställt sådan tjänsteman som

högsta chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården.

Sjukvårdsdirektör får i den omfattning och ordning Kungl. Maj :t bestämmer

tilläggas uppgifter som eljest ankommer på direktion, sjukhusdirektör,

styresman eller sjukhusintendent (14 § första och andra styckena).

Sjukvårdsdirektör eller, om sådan inte finns, landstingsdirektör samt

vissa tjänstemän i sjukhusledningen bl. a. sjukhusintendent skall kallas

till sammanträde med direktion. Dessa tjänstemän har rätt att delta i överläggningarna

men inte i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet.

Samma rätt har överläkare, sjukstugeläkare och sjukhemsläkare om

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

det angår sjukvården på det sjukhus eller den avdelning därav som anförtrotts

honom. Även den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman

handlägger frågor om sjukvårdspersonalen har när det angår denna

personal samma rätt (12 §).

överläkare och motsvarande läkare vid sjukstuga eller sjukhem bestämmer

om in- och utskrivning av patienter. Beslutanderätten får vid behov

överlåtas på annan läkare vid sjukhuset (24 §).

Den som tas in på sjukhus och själv har att svara för vårdavgiften skall

betala vårdavgift i förskott för femton dagar åt gången eller lämna ansvarsförbindelse

för avgiften. Ansvarsförbindelsen skall godkännas av sjukhusintendenten

eller motsvarande tjänsteman (28 § första stycket). I vissa fall

får patient tas in på sjukhus även om vårdavgift inte betalats i förskott eller

godtagbar ansvarsförbindelse saknas (28 § andra och tredje styckena).

Kungl. Maj :t får meddela från sjukvårdslagen avvikande föreskrifter beträffande

sjukhus där undervisning bedrivs för blivande läkare eller barnmorskor

(33 § 1 mom.).

Utredningen

överläkarna och klinikorganisationen

Utredningen erinrar om att en överläkare är administrativ och medicinsk

chef för den klinik eller avdelning av sjukhuset som underställts honom.

Endast en överläkare finns på varje sådan enhet. Finns biträdande överläkare

är denne ansvarig för den sjukvård som anförtrotts honom.

Klinikutredningen föreslog 1966 i ett betänkande om de statliga undervisningssjukhusens

organisation (SOU 1966: 37) att överläkare och klinikchef

inte skall vara identiska begrepp vid undervisningssjukhusen. Förslaget

innebär att flera överläkare skall kunna finnas vid samma klinik. En av

dem bör då i särskild ordning förordnas till klinikchef. Motivet härför är

att den nuvarande tendensen till splittring av undervisningssjukhusen på

ett alltför stort antal kliniker skulle motverkas.

Den nu förevarande utredningen framhåller att sjukvårdslagstiftningen

inte hindrar en utveckling av specialiseringen vid sjukhusen utan att samtidigt

nya kliniker bildas. En subspecialitet kan mycket väl drivas och utvecklas

av en biträdande överläkare. Biträdande överläkare har nämligen

samma självständiga ansvar för sin medicinska verksamhet som en överläkare.

Tjänster som biträdande överläkare har dock inte tillräckligt motverkat

nybildning av kliniker. Enligt utredningen torde detta bero på att

tjänsterna inte är fasta utan tidsbegränsade. Välmeriterade biträdande överläkare

strävar efter att bli överläkare, som f. n. är den enda formen för fast

anställning som läkare vid ett sjukhus. Om tidsbegränsningen av förordnandena

som biträdande överläkare tas bort skulle detta dock inte enligt utredningens

mening med tillräcklig säkerhet motverka en alltför långtgående

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

17

klinikbildning. Benämningen biträdande överläkare markerar en underordning.

Det är därför naturligt att innehavaren av sådan tjänst strävar att

avancera vidare till överläkare. Utredningen anser därför att flera tjänster

för överläkare bör få inrättas inom en och samma klinik. Frågan om vem

av dessa överläkare som skall vara administrativ chef för kliniken får avgöras

i särskild ordning. Nämnda regler bör gälla för alla lasarett, oavsett

om de är upplåtna för läkarutbildning eller inte.

Utredningen tar i betänkandet även upp frågan om bestämmanderätten

vid in- och utskrivning av patienter. Enligt 24 § sjukvårdslagen beslutar vederbörande

överläkare eller motsvarande läkare vid sjukstuga och sjukhem

om in- och utskrivning av patienter. Utredningen framhåller att det skulle

vara förenat med organisatoriska fördelar att överflytta denna befogenhet

på klinikchefen. Enligt utredningen är en sådan ändring ändå inte försvarlig.

Det individuella ansvaret för in- och utskrivning bör även i fortsättningen

åligga överläkaren inom specialiteten. Huvudmannen bör emellertid ha möjlighet

att genom generella direktiv påverka patientintagningen. Föreskrifter

bör därför vid behov kunna ges för att närmare precisera klinikens uppgifter

inom ramen för de specialiteter som finns vid kliniken. Det kan t. ex.

behöva föreskrivas att patienter med ett visst sjukvårdsbehov skall hänvisas

till en särskild klinik som utrustas för att tillgodose just detta behov. Huvudmans

förfoganderätt över klinikerna bör framgå av lagen. Utredningen

föreslår därför att 24 § sjukvårdslagen förses med ett tillägg som innebär

att överläkaren har att bestämma om in- och utskrivning inom ramen för

vad sjukvårdsstyrelsen bestämt.

Tillsättning av läkare

Om överläkartjänster får inrättas utan att samtidigt nya kliniker tillkommer

måste man enligt utredningen räkna med en betydande ökning av

antalet överläkartjänster. Utredningen anser att denna ökning inte kan godtas

utan en administrativ förenkling av tjänsternas tillsättning. Det nuvarande

tillsättningsförfarandet belastar i första hand Kungl. Maj :t som

utnämner innehavarna och socialstyrelsen som gör upp förslag till tjänsternas

besättande.

Utredningen framhåller att det numera är fast praxis att Kungl. Maj :t

till överläkare utnämner den som fått sjukvårdsstyrelsens förord. Utnämningen

innebär sålunda i regel intet nytt utöver förordet. Utredningen frågar

sig varför Kungl. Maj :t på detta sätt skall behöva konfirmera sjukvårdsstyrelsens

förord. Någon motsvarighet till den svenska ordningen finns inte

1 något av de övriga nordiska länderna. Där tillsätter vederbörande huvudman

samtliga läkare.

Den nuvarande ordningen är enligt utredningens mening helt föråldrad.

Utredningen kan inte finna att det föreligger några sakliga skäl att behålla

den. Utredningen anser inte heller att det finns skäl att låta socialstyrelsen

2 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 42

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

överta uppgiften att tillsätta överläkare. Denna uppgift bör i stället överföras

till sjukhusens huvudmän. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna

i sjukvårdslagen om att Kungl. Maj :t utnämner överläkare utgår och

att det i stället föreskrivs att överläkare skall förordnas av vederbörande

sjukvårdsstyrelse.

Utredningen anser att förfarandet vid tillsättning av överläkartjänster bör

förenklas även i övrigt. Uppgörandet av förslag till besättande av överläkartjänst

är en betydande arbetsbelastning för socialstyrelsen. Denna kommer

att växa avsevärt om överläkarkåren ökar genom att man genomför utredningens

förslag att flera överläkartjänster skall få finnas vid samma

klinik. F. n. skall fyra sökande tas upp på förslag i den ordning de anses

böra komma i fråga till tjänsten. En inbördes gradering av sökandena måste

sålunda göras när förslaget görs upp. Huvudmännen kan när de avger förord

välja mellan de sökande som uppförts på förslaget. Utredningen anser inte

att någon gradering av sökandena på förslaget behövs. Enligt vad utredningen

inhämtat vållar graderingen av sökandena inte sällan betydande

svårigheter. Skillnaden i meriter mellan de främsta sökandena är nämligen

ofta praktiskt taget ingen eller i varje fall hårfin. Om t. ex. inom svagare

rekryterade specialiteter skillnaden mellan den mest och den minst meriterade

sökanden på förslaget är stor bör sjukvårdsmyndigheterna och deras

rådgivare ha lika stora möjligheter att observera denna som socialstyrelsen.

Utredningen föreslår att socialstyrelsens skyldighet att ange i vilken ordning

de på förslag till överläkartjänst uppförda sökandena bör komma i

fråga tas bort. Utredningen påpekar att förslaget kommer att medföra att

antalet besvärsärenden begränsas. Endast sökande som inte uppförs på förslag

har anledning att anföra besvär.

Utredningen har övervägt att ge huvudmännen rätt att tillsätta överläkartjänst

med sökande som inte uppförts på förslag. Utredningen framhåller

att i de nordiska grannländerna inte finns några föreskrifter som begränsar

huvudmannens rätt att till tjänst utse någon av de sökande. Enligt utredningens

mening är emellertid behörighetsvillkoren för överläkartjänster numera

i de flesta fall helt otillräckliga. Först sedan nya behörighetsbestämmelser

utfärdats är det skäl att närmare överväga reglerna för att upprätta

förslag till överläkartjänsterna. Huvudmännens valrätt bör därför nu begränsas

till de fyra mest meriterade sökandena. Utredningen påpekar f. ö.

att även om valrätten bland samtliga kompetenta sökande skulle vara fri

bör huvudman ändå ha tillgång till en fackmässig bedömning av sökandena

då de skall tillsätta en tjänst.

Utredningen framhåller att de synpunkter den framlagt om tillsättning

av överläkare gäller även övertandläkare inom folktandvården och provinsialläkare.

Även dessa tjänster tillsätts f. n. av Kungl. Maj :t. Utredningen

har dock inte haft i uppdrag att avge några förslag i fråga om dessa tjänster.

Utredningen tar också upp frågan om de biträdande överläkarnas ställ
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

ning. Enligt utredningens mening kommer dessa att även i fortsättningen

fylla en viktig funktion inom sjukvården. Det behövs alltjämt specialistkompetenta

läkare under överläkaren. Tjänster som biträdande överläkare

torde också vara av värde för sjukhuskarriären. Tjänsterna avses för läkare

som avslutat sin specialistutbildning. Det finns enligt utredningens mening

inte någon anledning att vägra en sådan läkare en fast anställning. Samtidigt

bör möjlighet fortfarande finnas för tidsbegränsade förordnanden,

t. ex. om sjukvårdsstyrelsen inte vill binda sig att tillsätta en tjänst för obestämd

tid eller om socialstyrelsen medgivit att tjänsten inrättas för viss tid.

Utredningen föreslår därför att bestämmelserna ändras så att sjukvårdsstyrelserna

får tillsätta biträdande överläkare för viss tid eller tills vidare.

Meritordningen bör vidare slopas även i förslagen till dessa tjänster.

I syfte att förenkla administrationen föreslår utredningen att sjukvårdsstyrelserna

ges möjlighet att överlåta på vederbörande direktion att förordna

biträdande överläkare, underläkare och extra läkare i underordnad ställning.

Utredningen framhåller att ärendena härigenom kan avgöras snabbare.

Handläggningen förenklas också.

Enligt 34 § 1 mom. sjukvårdslagen skall besvär över sjukvårdsstyrelsens

beslut om tillsättning av läkartjänst anföras hos socialstyrelsen. Samma besvärsordning

bör gälla om läkaren tillsätts av direktion. Lagrummet bör därför

ändras.

Integration mellan sluten och öppen vård

Förslaget att slopa den automatiska föreningen av överläkartjänst med

chefskap för klinik eller motsvarande avdelning av sjukhus föranleder enligt

utredningen att delvis nya synpunkter kan läggas på konstruktionen

av överläkartjänster. Sådan tjänst bör inte längre anknytas till viss klinik.

Tillsättningen bör avse tjänst som överläkare för viss medicinsk specialitet.

Specialiteten bör i princip anknyta till den specialitetsförteckning som

Kungl. Maj :t fastställt. Det bör dock inte vara något hinder att undantagsvis

om särskilda skäl föreligger inrätta överläkartjänst vid sjukhus för ett

ändamål som inte motsvaras av en godkänd medicinsk specialitet.

Anknytning av överläkarna till viss medicinsk specialitet bör enligt utredningens

mening öka möjligheterna att ge särskilt de större sjukhusen en

fastare organisation än f. n. Vid dessa sjukhus finns ibland flera medicinska

kliniker vilkas verksamhet växlar beroende på vederbörande överläkares

inriktning mot viss subspecialitet. När en sådan tjänst nybesätts kan kliniken

ändra karaktär. Detta kan vålla stora organisatoriska olägenheter

som kan undvikas om förslaget genomförs.

Utredningen tar härefter upp frågan om verksamhetsområdet för överläkare

som tillsatts för viss specialitet. Utredningen framhåller att enligt de

allmänna reglerna för sjukhusens funktion har en sådan överläkare upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 4-2 år 1970

gifter i både sluten och öppen vård vid sjukhuset. Avses en överläkartjänst

endast för öppen vård inom viss specialitet vid sjukhuset förutsätts att detta

anges i hans förordnande. Sjukvårdslagstiftningen utgår ifrån att sjukhusläkarnas

verksamhet är begränsad till sjukhusen. En sjukhusläkare kan

visserligen efter individuell överenskommelse åta sig verksamhet vid sidan

av den egentliga sjukhusfunktionen. Socialstyrelsen kan däremot inte medge

att en tjänst med sådan skyldighet för innehavaren inrättas. Utredningen

anser att en sådan begränsning av överläkarens funktion inte längre är

ändamålsenlig. Den drar en inte önskvärd gräns mellan specialistvård på

sjukhus och utanför sjukhus. Det är nu angeläget att förstärka den ickesjukhusanslutna

vården. Den sjukvård som bedrivs inom sjukhusets upptagningsområde

bör därför knytas samman med verksamheten vid sjukhuset.

Utredningen pekar på olika vägar att lösa frågan hur sjukvården

inom sjukhusets upptagningsområde kan samordnas. Vissa överläkartjänster

vid ett sjukhus bör t. ex. kunna förenas med skyldighet att hålla mottagningar

vid läkarstation/vårdcentral inom upptagningsområdet. Inom långvårdsmedicinen

bör det finnas tjänster med vissa funktioner inom hemsjukvården.

Även läkare inom den medicinska rehabiliteringen bör lämpligen

kunna fullgöra viss tjänstgöring utanför sjukhuset.

Utredningen erinrar om att socialstyrelsen föreslagit att särskilda specialisttjänster

skall inrättas i läkardistrikten för att minska trycket på den

slutna vården. Inrättas sådana tjänster minskas också belastningen på tjänsteläkarorganisationen.

Innehavarna av dessa nya tjänster bör kunna överta

eller medverka vid fullgörande av tjänsteläkaruppgifter. Detta minskar behovet

av tjänsteläkare. Sjukvårdslagstiftningen saknar föreskrifter om

tjänster av detta slag. Huvudmännen kan därför efter egen prövning inrätta

och tillsätta dem. Så har också skett på många ställen i landet. Utredningen

anser att det bör bli möjligt att inrätta sådana tjänster vid det sjukhus som

betjänar orten. Innehavare av tjänsterna skulle, om de utövar självständig

verksamhet, bli överläkare vid sjukhuset. Detta innebär att de skulle tillsättas

på samma sätt som överläkare vid sjukhus och tillhöra sjukhusets

läkarstab. Man undviker därmed att en ny från sjukhusen fristående kår av

läkare skapas. Den föreslagna utvidgningen av sjukhusets verksamhet är

också helt i linje med den aktuella synen på sjukhusets funktioner.

Utredningen framhåller att om dess förslag genomförs skulle en kliniks

verksamhetsområde vidgas och omfatta även vård vid läkarstation. I läkarstaben

på sjukhuset (kliniken) skulle ingå både läkare verksamma på sjukhuset

och läkare som är sysselsatta i öppen vård utanför sjukhuset. En ökad

integration mellan öppen och sluten vård skulle komma till stånd.

Utredningens här återgivna förslag förutsätter en ändring av sjukvårdslagen.

överläkarens ansvarsområde som nu i 16 § 1 mom. sjukvårdslagen avser

ansvar för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande vid sjuk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

huset eller kliniken skall i stället avse sjukvården inom läkaren anförtrott

verksamhetsområde.

Även biträdande överläkare bör som regel anställas för viss medicinsk

specialitet vid sjukhuset. Han bör ha samma specialistkompetens som överläkare

för specialiteten och vara administrativt underställd denne. Även

tjänst för biträdande överläkare bör kunna inrättas för öppen vård utanför

sjukhus. Biträdande överläkare bör kunna fungera som ersättare för överläkare

i dennes medicinska verksamhet. Också underläkare och andra läkare

under specialistutbildning bör i princip anställas för tjänstgöring inom viss

medicinsk specialitet.

Utredningens förslag om konstruktionen av läkartjänsterna får genomföras

successivt i den mån tjänsterna blir lediga.

Som framgår av det föregående räknar utredningen med att behovet av

provinsialläkare minskar i den mån särskilda läkartjänster för öppen vård

inrättas. De berörda läkardistrikten kan på grund härav göras större än f. n.

Om mer än en tjänsteläkare finns i distriktet, kan antalet tjänsteläkare i

distriktet minskas. Utredningen erinrar om att enligt 15 § sjukvårdslagen

minst en provinsialläkare måste finnas i varje distrikt. Det bör enligt utredningens

mening kunna göras undantag från denna regel. Detta bör kunna

ske om läkarvårdsbehovet inom ett läkardistrikt helt tillgodoses av en eller

flera sjukhusanknutna läkare och dessa även sköter en provinsialläkares

övriga funktioner. I dessa fall behövs inte någon provinsialläkare i distriktet.

Utredningen föreslår därför att 15 § sjukvårdslagen ändras så att socialstyrelsen

får befogenhet att befria huvudmannen från skyldigheten att ha provinsialläkare

i visst distrikt. Befrielse bör få ske under förutsättning att huvudmannen

visat att det sörjts för att provinsialläkaruppgifterna inom distriktet

sköts på annat sätt.

Vissa andra organisationsfrågor

Med hänsyn till de i det föregående redovisade förslagen om läkartjänsternas

konstruktion anser utredningen att sjukhusets indelning i kliniker är

en praktisk organisatorisk fråga som inte bör regleras i lagstiftningen. Denna

fråga bör helt ligga inom sjukvårdsstyrelsens kompetensområde. Sjukvårdsstyrelsen

bör därvid ha frihet att handla efter praktiska och lokala förhållanden.

Utredningen framhåller att det inte finns hinder mot att i en klinik

sammanföra flera självständiga varandra närstående specialiteter.

Utredningen föreslår att klinikchef skall förordnas för viss tid dock högst

fyra år av sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hörande. Omförordnande

bör få ske. Klinikchef utses bland överläkarna vid kliniken. Huvudmannen

bör till klinikchef få utse den överläkare som är bäst lämpad för uppgiften.

Finns endast en överläkare på kliniken bör han automatiskt vara klinikchef.

Huvudmannen bör vidare kunna förordna annan läkare vid kliniken

till biträdande klinikchef.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

Klinikchefen skall i sin egenskap av klinikchef endast ha administrativa

funktioner. Han skall leda verksamheten vid kliniken och tillse att den bedrivs

rationellt. Plan har däremot inte i sin egenskap av klinikchef ansvar

för underställda läkares sjukvårdande verksamhet.

För att få den mest rationella organisationen på sjukhusen är det enligt

utredningens mening inte tillräckligt att begränsa nybildningar av kliniker

och skapa möjlighet att sammanslå befintliga kliniker. Det bör åtminstone

på större sjukhus ges möjlighet att minska antalet administrativa enheter

som är direkt underställda sjukhusledningen. Detta kan ske genom att flera

kliniker sammanförs till ett s. k. block. Denna ordning har redan försöksvis

prövats på några håll. Blocken blir således ett mellanled mellan sjukhusledningen

och klinikcheferna. Blockchefen blir närmaste förman för klinikcheferna.

Han bör ges samma uppgifter inom blocket som klinikchefen inom

kliniken. Blockchef skall sålunda leda och samordna verksamheten inom

blocket och tillse att den bedrivs rationellt. En av klinikcheferna inom

blocket bör förordnas till blockchef. Tillsättningen bör ske i samma ordning

som föreslagits för klinikchef. Även biträdande blockchef bör få utses.

Bestämmelser om tillsättning av klinik- och blockchefer m. m. bör meddelas

i sjukvårdsstadgan.

Utredningen berör härefter frågan om övergång till en ordning med större

kliniker och block. Enligt utredningens mening är konstruktionen av överläkarfullmakterna

inte något hinder mot att två eller flera kliniker sammanförs

till en. överläkarens sjukvårdsansvar förändras inte därigenom.

Enligt utredningens mening utgör fullmakterna inte heller något hinder mot

blockbildning vid sjukhusen.

Utredningen framhåller att det enhetliga huvudmannaskapet inom sjukvården

skapat förutsättningar för integration mellan olika grenar av detta

vårdområde. För att främja denna integration är det enligt utredningens

mening angeläget att den centrala ledningen av verksamheten inom sjukvårdsområdet

kan uppdras åt ett organ. Utredningen erinrar om att det tidigare

föreskrevs i några författningar att viss verksamhet skulle ledas av en

hälsovårdsstyrelse. Dessa föreskrifter är nu upphävda eller ändrade. Det

finns därför inte längre några hinder i författning mot att landstingen uppdrar

åt sjukvårdsstyrelse att leda även hälsovårdsverksamheten inom

landstingskommunen. Hälsovården och sjukvården kan således samordnas.

Enligt 11 § 1 mom. sjukvårdslagen kan direktion utöver sjukhusförvaltning

anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården. En direktion

kan vara gemensam för flera sjukhus. Den kan därför anförtros ledningen

av sjukhusen och andra sjukvårdsanstalter inom upptagningsområdet. Det

finns också möjlighet att låta direktionen leda den verksamhet som bedrivs

av distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. Huvudmännen är nämligen

som tidigare nämnts inte längre bundna av några författningsbestämmelser

för deras verksamhet. Detsamma gäller övrig personal inom den öppna vår
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £2 år 1970

23

den dock inte provinsialläkarna. För de sistnämnda har sjukvårdsstyrelse

att fullgöra vissa uppgifter i fråga om ledighet och vikariat.

Utredningen konstaterar att sjukvårdslagen ger huvudmannen betydande

frihet att organisera ledningen av verksamheten. Lagen utgår visserligen

från en viss decentralisering med direktion för varje sjukhus. Det finns

dock inte något hinder mot att centralisera ledningen. Huvudmannen kan

sålunda bestämma att direktionens befogenheter skall övertas av sjukvårdsstyrelsen.

Landstingslagens bestämmelser om delegation av beslutanderätt

till förtroendeman eller tjänsteman ger vidare möjligheter till flera alternativa

lösningar.

Enligt utredningen behövs det inte några ändringar i sjukvårdslagen för

att huvudmännen skall kunna distriktsvis samla ledningen av hälso- och

sjukvården till ett organ. Utredningen ser sjukhuset som basen för hälsooch

sjukvården inom upptagningsområdet. Det är därför naturligt att personal

i öppen hälso- och sjukvård utanför sjukhusen anställs vid sjukhuset

fastän de har sin huvudsakliga tjänstgöring utanför detta. Denna ordning

bör kunna bidra till en mera samlad syn på hälso- och sjukvården. Den kan

genomföras utan författningsändringar. Det sagda gäller dock inte provinsialläkarna

som anställs för visst läkardistrikt.

Enligt utredningen är det viktigt att läkarna inom den öppna vård som ett

sjukhus administrerar får samma rätt att närvara vid sjukhusdirektionens

sammanträden som läkare inom den slutna vården. Detta gäller både provinsialläkare

och andra läkare inom öppen vård som anställts av huvudman.

Om sjukhusets verksamhet vidgas till hälso- och sjukvård inom hela upptagningsområdet

bör befattningshavarna i sjukhusledningen också ges uppgifter

i fråga om den öppna vården. Utredningen föreslår i detta syfte en

mindre justering i 13 § 1 mom. sjukvårdslagen av innebörd att de ledande

tjänstemännen inte endast skall under direktionen utöva ledningen av sjukhuset

utan även av annan direktionen underställd verksamhet inom hälsooch

sjukvården.

Enligt 13 § 2 mom. sjukvårdslagen får om särskilda skäl föreligger flera

sjukhus ställas under ledning av en sjukhusdirektör. Lagen förutsätter därvid

att det skall finnas en chefsläkare vid varje sjukhus. Utredningen framhåller

att denna ordning i allmänhet torde vara den mest rationella. Det

kan dock förekomma att sjukhusen även om de är formellt självständiga

är så intimt samorganiserade att det kan vara rationellt att de också har

samma chefsläkare. Utredningen anser att hindren häremot bör tas bort.

Lagen bör därför kompletteras med en bestämmelse att om en sjukhusdirektör

utövar ledningen av flera sjukhus får även en gemensam chefsläkare

förordnas vid sjukhusen.

Utredningen framhåller att det vid de största sjukhusen kan vara svårt

för tjänstemännen i sjukhusledningen att utan biträde av kvalificerade medhjälpare

fullgöra alla sina funktioner. Det bör därför bli möjligt att på annan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

befattningshavare vid sjukhuset delegera vissa på tjänsteman i sjukhusledningen

ankommande uppgifter. Ett tillägg till 13 § sjukvårdslagen bör ske

i detta syfte. Utredningen erinrar här om att det vid karolinska sjukhuset

finns både biträdande sjukhusdirektör och biträdande chefsläkare.

Sjukvårdslagen fastställer två alternativa styrelseformer för sjukhusen.

Den ena är en särskilt tillsatt sjukhusdirektör. Den andra en läkare vid

sjukhuset som styresman. I det senare fallet skall den ekonomiska förvaltningen

ledas av en sjukhusintendent. Utredningen har granskat de båda

styrelseformerna. Den har därvid funnit att regleringen av den ekonomiska

förvaltningen vid lasarett med styresman inte bör vara obligatorisk. Det är

inte alltid mest rationellt att låta en sjukhusintendent svara för den ekonomiska

förvaltningen och övriga uppgifter som åligger honom. På många

håll har det t. ex. visat sig lämpligt att centralisera den ekonomiska ledningen

av sjukhusen till landstingens huvudförvaltning. Denna kan ofta med fördel

skötas centralt genom att utnyttja ADB-teknik. De ekonomiskt-administrativa

göromålen vid sjukhusen minskar då. Även planering och genomförande

av byggnadsarbeten vid sjukhusen sköts i stor utsträckning på

landstingskanslierna. På flera håll har nya organisationsformer genomförts.

Dessa innebär att sjukhusintendenternas uppgifter i praktiken övertagits av

andra tjänstemän såsom administrativ direktör, driftschef, kontorschef,

kamrer, personalchef osv. Motiv härför har varit att specialutbildade befattningshavare

behövs för olika funktioner. Utredningen framhåller att utvecklingen

på detta område gått i riktning mot den ordning som enligt sjukvårdslagen

gäller för sjukstugor och sjukhem. Enligt 13 § 2 mom. äger sålunda

sjukvårdsstyrelse besluta att sjukhusintendent inte skall finnas vid dessa

sjukhus. Sjukvårdsstyrelsen bestämmer i så fall hur sjukhusintendentens

åligganden skall fullgöras.

Utredningen anser att det inte finns någon anledning för staten att närmare

reglera den ekonomiska förvaltningen av lasaretten. Utredningen föreslår

därför att bestämmelserna om sjukhusintendent utgår ur lagstiftningen.

Det bör i stället föreskrivas att den ekonomiska förvaltningen av sjukhus

med styresman skall utövas i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

I 28 § första stycket sjukvårdslagen föreskrivs nu bl. a. att ansvarsförbindelse

för vårdavgift får godkännas av sjukhusintendent eller motsvarande

tjänsteman. Utredningen anser att det inte behövs anges i lagen vem som

skall godkänna sådan förbindelse. Det bör ankomma på huvudmannen att

bestämma härom. Utredningen föreslår därför att det i lagen på denna punkt

endast föreskrivs att den intagne skall lämna godtagbar ansvarsförbindelse.

Remissyttranden

Allmänna synpunkter

De flesta remissinstanser anser att utredningens förslag i huvudsak är

väl underbyggda och att de bör genomföras snabbt. Denna uppfattning förs

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

fram främst av de båda kommunförbunden och sjukvårdshuvudmännen.

Vissa läkarorganisationer intar däremot en kritisk hållning till några av

förslagets huvudpunkter framför allt om tillsättning av ledande läkartjänster

vid lasaretten.

Svenska landstingsförbundet framhåller att några större ändringar inte

gjorts i sjukvårdslagstiftningen sedan den 1 juli 1963. På sjukvårdens område

sker en dynamisk utveckling. Lagstiftningen har i många fall försvårat

och i vissa fall hindrat att administrativa och organisatoriska förändringar

genomförs som skulle främja större effektivitet och mer rationell drift.

Utredningen föreslår många angelägna förbättringar i lagstiftningen. Förslagen

visar en strävan att bättre än f. n. anpassa vissa bestämmelser till

den utveckling som redan skett och som kan förutses inom den närmaste tiden.

Det är angeläget, att de i allt väsentligt snarast genomförs. Liknande

synpunkter anför Svenska kommunförbundet och ett antal landsting.

Spri anser att förslagen ger sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter

att vid behov successivt revidera sin organisation i takt med samhällets och

sjukvårdens dynamiska utveckling.

Socialstyrelsen framhåller att förslagen undanröjer flera formella hinder

för en ändamålsenlig utformning av vårdorganisationen. Det är en fördel

att denna inte låses genom långtgående detalj föreskrifter. Formerna för

samråd och lagarbete kan då fritt utvecklas och varieras efter olika önskemål.

Styrelsen hoppas att sjukvårdshuvudmännen genom olika åtgärder

skall främja medinflytande för samtliga berörda arbetstagargrupper. Socialstyrelsen

beklagar att det inte varit möjligt att samordna de ändringar

av sjukvårdslagen som kan behövas efter en översyn av konstruktionen av

läkartjänsterna vid sjukhusen på grund av den nya vidareutbildningen av

läkare.

I några yttranden förs fram önskemål om ytterligare utredningar.

Svenska landstingsförbundet anser sålunda att en allmän översyn av sjukvårdslagstiftningen

är utomordentligt angelägen. Den bör ske från andra utgångspunkter

än den nu föreliggande utredningens. En sådan översyn får

dock inte försena de nu föreslagna reformerna. Liknande synpunkter anför

Svenska kommunförbundet som anser att det bör närmare prövas vad som

bör regleras i lag och vad som med fördel kan överföras till stadga eller

lämnas åt huvudman att avgöra. Enligt förbundets mening är det knappast

rimligt att som nu sker i detalj reglera arbets- och beslutsfördelningen mellan

huvudmännens olika organ. Huvudmännen bör få befogenheter att organisera

verksamheten utan onödig reglering i specialförfattningar. Även

förvaltningsutskotten i Östergötlands, Blekinge, Skaraborgs och Örebro läns

landsting yrkar att en allmän översyn av sjukvårdslagstiftningen kommer

till stånd.

Svensk sjuksköterskeförening beklagar att utredningen inte samrått med

föreningen. Den anser att utredningens olika förslag inte stämmer överens

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

med moderna principer för företagsadministration. Innan lagstiftningen ändras

bör det enligt föreningens mening förutsättningslöst utredas hur verksamheten

inom sjukhusen bör bedrivas. Denna utredning bör lämpligen

göras av Spri.

överläkarna och klinikorganisationen

Förslaget att flera tjänster som överläkare bör kunna inrättas inom en

och samma klinik tillstyrks eller lämnas utan erinran vid remissbehandlingen.

Svenska läkaresällskapet hälsar förslaget med stor tillfredsställelse.

Sällskapet anser att det innebär att ett väsentligt hinder för rationalisering

av sjukvården avskaffas. Effektiva enheter kan skapas genom en vertikal

subspecialisering inom de stora s. k. moderdisciplinerna.

Förslaget till ändring av bestämmelserna om intagning på sjukhus godtas

i allmänhet av remissinstanserna. Sveriges läkarförbund anser dock att

ändringen i och för sig är onödig, då man måste anta att sjukvårdshuvudmännen

redan enligt gällande rätt har de befogenheter förslaget vill tilldela

dem. Förbundet betonar dock att det är nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen

utnyttjar sin bestämmanderätt på ett restriktivt sätt och iakttar

utbildningsvärdet i tjänstgöringen för underläkare och andra läkare som

meriterar sig för vidare karriär. En alltför snäv inriktning av en klinik försämrar

möjligheterna att ge adekvat och allsidig vård, utbildning och utbildningsmeriter.

Tillsättning av läkare

Utredningens förslag att överläkare skall förordnas av sjukvårdsstyrelse

i stället för att utnämnas av Kungl. Maj :t tillstyrks eller lämnas utan erinran

av alla remissinstanser utom SACO och Sveriges läkarförbund.

I de tillstyrkande yttrandena vitsordas allmänt värdet av att tillsättningsförfarandet

förenklas. Svenska landstingsförbundet anser att inte oväsentliga

administrativa förenklingar vinns om förslaget genomförs. Förbundet

delar utredningens uppfattning att Kungl. Maj :ts utnämning i fråga om

dessa tjänster numera inte är något annat än den slutliga formella konfirmationen

av en i praktiken redan avslutad tillsättningsprocedur. Samma

uppfattning har Svenska kommunförbundet.

Malmö stads sjukvårdsstyrelse anser att förslagen bl. a. kommer att

minska den tid som går åt för att besätta lediga tjänster. Det är till förfång

för sjukvården och huvudmännens planering om överläkartjänster under

ganska lång tid uppehålls av vikarier. Liknande synpunkter anför Jönköpings

läns landstings förvaltningsutskott. Utskottet framhåller att de

långa vakanser som så gott som obligatoriskt följer varje byte av överläkare

för med sig avsevärda administrativa och medicinska olägenheter.

Departementsutredningen anför att handläggningen av överläkarärenden

utgör en betydande belastning på socialdepartementet. Om utredningens för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

27

slag till klinikorganisation genomförs kommer antalet överläkare att öka

och antalet biträdande överläkare att minska. Ändras inte tillsättningsförfarandet

kommer antalet tillsättningsärenden att minska hos sjukvårdsstyrelserna

och öka i motsvarande grad hos Kungl. Maj :t. Det finns därför

starka skäl att avlasta Kungl. Maj :t bestyret med överläkarutnämningarna.

Beslutanderätten kan flyttas till socialstyrelsen eller sjukvårdsstyrelserna.

Från de synpunkter departementsutredningen främst har att beakta är det

av underordnad betydelse om socialstyrelsen eller sjukvårdsstyrelserna får

beslutanderätten. Enligt departementsutredningens mening är det dock mest

rationellt att ärendena flyttas till sjukvårdsstyrelserna. Härför talar bl. a.

att läkarna är anställda hos landstingen. Det bör rimligen ankomma på

dessa att som arbetsgivare tillsätta tjänsterna. Departementsutredningen

erinrar också om att sjukvårdsstyrelsernas kansliorganisation under senare

år förstärkts med bl. a. juridisk och administrativ sakkunskap. Bättre

villkor har därmed skapats för att i ökad omfattning delegera befogenheter

på olika områden till landstingen.

SACO avstyrker förslaget. Enligt SACO:s mening medför förslaget en inte

acceptabel försämring av överläkarnas anställningstrygghet. Organisationen

erinrar om att flera offentliga utredningar f. n. diskuterar frågan om fullmaktsinstitutets

framtida utformning och omfattning. Denna fråga är av

stor principiell betydelse. Det finns inte skäl att avskaffa fullmakten för en

begränsad grupp tjänstemän innan frågan prövats i hela dess omfattning.

Samma inställning har Sveriges läkarförbund. Förbundet framhåller att

fullmakten, trots att dess innehåll ändrats genom åren, fortfarande är en

avsevärd garanti för anställningstryggheten. Den är t. ex. ett skydd mot att

förlora tjänsten vid organisatoriska förändringar. Detta är av stor betydelse

på ett så rörligt område som sjukvårdens. Förbundet kan liksom SACO

inte biträda förslaget. Förbundet kräver att någon ändring inte görs i anställningsförhållandena

förrän frågan om fullmaktsinstitutet och dess betydelse

för anställningstryggheten och dess eventuella ersättande med andra

garantier utretts för hela den offentliga sektorn.

Frågan om överläkarnas anställningstrygghet har berörts även av några

remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag. Det påpekas härvid

allmänt att denna fråga inte bör regleras i lagstiftningen utan genom avtal

i vanlig ordning. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott uppger

att slopandet av fullmakterna kommer att ge överläkarna samma anställningstrygghet

som landstingens övriga anställda.

Svenska landstingsförbundet förutsätter att om förslaget genomförs samtliga

landstingsanställda läkare underkastas de regler om förflyttningsskyldighet

som enligt gällande kollektivavtal gäller befattningshavare hos landsting.

Enligt förbundet kan det ifrågasättas om de föreslagna bestämmelserna

utformats så att de täcker de situationer då förflyttningsskyldighet kan

uppkomma. Förbundet hemställer att förslaget överses så att lagstiftningen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

inte kommer att hindra att kollektivavtalets regler i dessa avseenden tilllämpas.

Utredningens förslag att sjukvårdsstyrelses valrätt vid förordnande av

överläkare skall begränsas till en av de fyra mest meriterade sökandena godtas

eller lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena. Några remissinstanser

vill dock vidga huvudmännens valrätt. Älvsborgs läns landstings

förvaltningsutskott anser sålunda att huvudmännen bör få välja mellan

samtliga behöriga sökande. Utskottet förordar att socialstyrelsen skall lämna

uppgift om alla behöriga sökande. Sjukvårdsstyrelsen utser sedan en av dem

till tjänsten. Liknande synpunkter anför Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Även Hallands läns landstings förvaltningsutskott har sympatier

för att huvudmännens valrätt ökas till samtliga kompetenta sökande.

Utskottet anser dock att detta förutsätter att kompetensvillkoren för överläkartjänster

ses över och skärps. I avvaktan härpå förordar utskottet att

utredningens förslag genomförs som en första etapp mot en mera genomgripande

ändring.

Socialstyrelsen anser också att behörighetsbestämmelserna för överläkare

snarast bör omarbetas. Bestämmelserna är starkt föråldrade. De tillfredsställer

inte kravet på reell kompetens. Det är enligt styrelsens mening beklagligt

om dessa krav inte skärps inför tillsättandet av ett ökat antal överläkartjänster.

Förslaget att socialstyrelsen i fortsättningen inte skall inbördes gradera

de fyra sökande som förs upp på förslag till överläkartjänst tillstyrks eller

lämnas utan erinran av socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, Svenska

landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och förvaltningsutskotten

i de flesta landstingskommuner. Förvaltningsutskotten i några landstingskommuner

vill dock att samtliga kompetenta sökande utan inbördes

gradering skall uppföras på förslag. Sveriges läkarförbund och Svenska

läkaresällskapet avstyrker förslaget.

Socialstyrelsen framhåller att sjukvårdsstyrelserna liksom hittills kommer

att få ta del av de yttranden som medlemmar i styrelsens vetenskapliga råd

avger i tillsättningsärenden. De får på detta sätt kännedom om hur sökandenas

vetenskapliga meriter värderas. Styrelsen kan om det behövs uttala

sig om de särskilda meriter som kan finnas hos de på förslaget uppförda

sökandena. Styrelsen framhåller att det skiftande innehåll överläkares och

andra läkares verksamhet kommer att få påkallar nya former för värdering

av läkarnas tjänstgöring, överläggningar om ändrade normer för meritvärdering

pågår f. n. inom socialstyrelsen med bl. a. representanter för kommunförbunden

och Sveriges läkarförbund.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser att det är rimligt att

sjukvårdshuvudmännen är representerade när förslag till läkartjänster upprättas.

Enligt utskottets mening visar utredningens förslag till ändringar i

sjukhusets organisation att inte bara medicinska utan också administrativa

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

29

meriter bör väga vid tillsättning av läkartjänster.

Sveriges läkarförbund kräver att nuvarande regler om förslagsordning behålls.

Förbundet anser att utredningen inte anfört några sakliga skäl mot att

sökandena graderas. Den väntade ökningen av antalet överläkartjänster bör

inte medföra en sådan ökning av arbetsbördan för socialstyrelsen att detta

skulle vara tillräckligt skäl för att ta bort meritordningen. Förbundet framhåller

att huvudmännen måste kunna kräva att få en så korrekt bedömning

av sökandena till sina tjänster som möjligt. Ett centralt organ får den

bästa överblicken och sakkunskapen att bedöma sökandenas förtjänst och

skicklighet. Detta gäller särskilt vid tillsättningen av överläkartjänst då

sökandenas vetenskapliga skicklighet skall bedömas. Enligt förbundets mening

måste det krävas att de meriter som skall fälla utslaget vid tjänstetillsättningar

blir kända för alla läkare som inte nått sluttjänst och att de tilllämpas

så enhetligt som möjligt över hela landet. Läkarna kräver att sådana

bedömningar blir rättvisa. Det är dock främst i sjukvårdens intresse

att meritvärderingen och därmed vidareutbildningsgången blir rationellt

ordnad och inriktad på avnämarnas behov. Om meritvärderingen inte redovisas

blir det svårt för läkarna att planera meriteringen för sluttjänster.

Utredningens förslag tillgodoser inte de nu redovisade kraven. De administrativa

besvärligheter som enligt utredningen skulle uppkomma om nuvarande

regler behölls bör enligt förbundets mening kunna bemästras med

en inte alltför kraftig förstärkning av socialstyrelsens administrativa kapacitet.

Förbundet anser vidare att en meritvärderingsnämnd med förankring

utanför socialstyrelsen men med viss insyn av styrelsen borde kunna bli en

lämplig instans för central meritvärdering.

Även Svenska läkaresällskapet anser att sökandena på förslaget alltjämt

bör graderas. Sällskapet framhåller att den gradering av sökandena som

de vetenskapliga råden gör varit ytterst vägledande för sjukvårdshuvudmännen

och de läkare som vill utbilda sig för olika befattningar. Gradering

av förslagen har medfört en likartad meritvärdering över hela riket. Sällskapet

kan liksom Sveriges läkarförbund inte godta de administrativa skäl

utredningen anfört för att ta bort graderingen av sökandena på förslaget.

Ett stort antal remissinstanser tar upp frågan om förordnande av extra

läkare i överläkares ställning. Det anses därvid allmänt att dessa läkare bör

tillsättas på samma sätt som överläkare dvs. förordnas av sjukvårdsstyrelsen

i stället för socialstyrelsen. Några bärande skäl för att behålla nuvarande

ordning finns inte anser dessa remissinstanser, bl. a. de båda kommunförbunden.

Flera remissinstanser bl. a. Svenska landstingsförbundet förutsätter att

sjukvårdsstyrelses rätt att själv förordna överläkare inte begränsas till

tjänster som omfattas av sjukvårdslagen. Det förutsätts därför att förslag

till konsekvensändringar i kungörelsen (1960: 713) om kommunala undcrvisningssjukhus

läggs fram i utredningens nästa betänkande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

Förslaget att biträdande överläkare skall förordnas på viss tid eller tills

vidare godtas eller lämnas utan erinran av sjukvårdshuvudmännen. Det anses

allmänt värdefullt att de biträdande överläkarna kan ges en fast anställning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller att det blir

svårt att bedöma åtgången av specialutbildade läkare efter den nya läkarutbildningens

genomförande. Enligt utskottets mening bör det utredas om

det är möjligt att behålla nuvarande titulatur och ansvarsfördelning.

Sveriges läkarförbund anser det olyckligt att förslaget utformats så att

det även förutsätter tjänster på begränsad tid. Tjänster som biträdande överläkare

kommer om förslaget går igenom att i stor utsträckning bli sluttjänster

eller på lång tid uppehållna karriärtjänster för en tämligen stor

del av läkarkåren. De som kommer i fråga till sådana tjänster har lång akademisk

utbildning och därefter åtminstone ca fem års tjänstgöring som

sjukhusläkare bakom sig. Enligt förbundets mening är det inte rimligt att

dessa tjänstemän inte skall få samma anställningstrygghet som andra

tjänstemän med motsvarande ansvarsställning och utbildning. Om självständigt

verksamma och ansvariga specialistutbildade läkare behövs för begränsad

tid till speciella uppdrag bör de förordnas som extra läkare.

Förslaget att den inbördes graderingen av sökandena på förslag till tjänst

som biträdande överläkare skall slopas lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena.

Svenska läkaresällskapet anser dock att även dessa tjänster

bör tillsättas efter gradering i central instans av de sökande.

I några yttranden berörs frågan om förordnandetiden för underläkare.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anser sålunda att det kan övervägas

om förordnandetiden på underläkartjänster avsedda för färdigutbildade

specialister skall begränsas till tre år. Även Sveriges läkarförbund anser

att bestämmelserna bör ändras på denna punkt. Förbundet anser att

underläkare liksom biträdande överläkare bör förordnas för viss tid eller

tills vidare. Förbundet anser också att underläkare i fortsättningen bör benämnas

avdelningsläkare.

Sveriges läkarförbund föreslår att de konsultläkare som är heltidsanställda

och fullt verksamma vid sjukhuset bör bli överläkare. Bestämmelserna

i 21 § sjukvårdslagen om konsultläkare bör därför ändras.

En bred remissopinion bestående av socialstyrelsen, Spri, Svenska landstingsförbundet,

Svenska kommunförbundet och ett stort antal huvudmän

förordar att tillsättningen av provinsialläkare och övertandläkare inom folktandvården

förenklas på samma sätt som föreslagits för överläkare. Örebro

läns landstings förvaltningsutskott anser det inte motiverat att behålla föråldrade

regler på detta område. De är enligt utskottets mening ett allvarligt

hinder mot att organisera en effektiv och rationell sjukvård. Östergötlands

läns landstings förvaltningsutskott finner det mindre lämpligt med olika

tillsättningsförfaranden för i princip likvärdiga befattningar hos samma;

arbetsgivare.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

31

Departementsutredningen erinrar om att frågan om ändring av utnämningsproceduren

för i varje fall provinsialläkarna måste föregås av överläggningar

med landstingen och berörda personalorganisationer.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse påpekar att utredningen inte berört

tillsättningen av chefsapotekare vid de fristående sjukhusapoteken. De föreslagna

tillsättningsreglerna bör tillämpas också på dessa befattningshavare

som f. n. förordnas av Kungl. Maj :t. Samma synpunkter förs fram av Hallands

läns landstings förvaltningsutskott.

Frågan om besvär över beslut om tillsättning av överläkartjänst har berörts

i några yttranden.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om inte behovet

av de särskilda regler som gäller för besvär över tillsättning av läkartjänst

bör omprövas.

Socialstyrelsen anser det ur principiell synpunkt mindre tillfredsställande

att styrelsen både skall göra upp förslag till överläkartjänster och pröva besvär

över sjukvårdsstyrelses beslut att tillsätta sådana tjänster. Enligt styrelsens

mening skulle en kommunal besvärsordning kunna övervägas när

det gäller besvär över tillsättning av överläkartjänster. Då antalet besvär är

relativt ringa biträder styrelsen dock den besvärsordning som utredningen

föreslagit.

Förslaget att sjukvårdsstyrelse skall kunna överlåta på direktion att tillsätta

vissa läkarbefattningar har föranlett delade meningar i remissyttrandena.

Förslaget tillstyrks av förvaltningsutskotten i flera landsting och Spri,

som anser att det leder till ett smidigare förvaltningsförfarande.

Av de huvudmän som yttrat sig på denna punkt är endast förvaltningsutskottet

i Uppsala län tveksamt. Utskottet anser det lämpligt att sjukvårdsstyrelsen

som landstingets ansvariga organ för sjukvården behåller rätten

att förordna dessa läkare.

Socialstyrelsen biträder förslaget när det gäller underläkare men avstyrker

i fråga om biträdande överläkare. Styrelsen framhåller att en biträdande

överläkare förutsätts ha samma kompetens och medicinska ansvar

som en överläkare. Han bör därför tillsättas av den högsta myndigheten

inom sjukvårdsområdet. En biträdande överläkare kan vara en presumtiv

överläkare. Om tillsättningen delegeras till direktion kan sjukvårdsstyrelse

vid tillsättning av överläkare i viss mån bli bunden av direktionens tidigare

beslut om tillsättning av biträdande överläkare även om inriktningen av

läkarens verksamhet inte stämmer överens med sjukvårdsstyrelsens önskemål

om sjukvårdsplaneringen inom området.

Sveriges läkarförbund avstyrker förslaget. Den administrativa förenklingen

som förslaget innebär nås enligt förbundets mening till priset av brist på

enhetlighet i tillämpningen av lagstiftningen och bedömningen av sökandenas

meriter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

Integration mellan öppen och sluten vård

Utredningens uttalanden om behovet och värdet av en ökad integration

mellan öppen och sluten sjukvård vinner allmänt gillande bland remissinstanserna.

Utredningens förslag att överläkar- och andra läkartjänster skall anknytas

till viss medicinsk verksamhet i stället för till en bestämd klinik eller avdelning

mottas också positivt av samtliga remissinstanser. Förslaget anses

medföra att tillgängliga vårdresurser kan utnyttjas bättre än f. n. Det betecknas

på många håll som ett betydelsefullt steg mot en ökad integration av

den öppna och slutna sjukvården.

Förslaget att även specialistläkare som har sin huvudsakliga tjänstgöring

vid läkarcentral/vårdcentral skall kunna tillhöra sjukhusets läkarstab betecknas

också av flera remissinstanser som ett värdefullt steg i samma riktning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför att de föreslagna förändringarna

underlättar för huvudmannen att anpassa läkarsammansättning

och läkartäthet efter planerna för rationell och ekonomisk sjukvårdsdrift.

Svenska landstingsförbundet framhåller vikten av att det även inom den

öppna specialistvården utanför sjukhus kommer att finnas läkartjänster på

olika nivåer, dvs. överläkare, biträdande överläkare och underordnade läkare.

Samma synpunkter anför Svenska kommunförbundet och Stockholms

stads sjukvårdsstyrelse.

Frågan om huvudmännens rätt att omplacera läkare tas också upp i

några andra yttranden. Svenska landstingsförbundet anser att sjukvårdsstyrelsen

om förslaget genomförs bör på organisatoriska grunder kunna omplacera

en läkare från en sjukhusklinik till en flerläkarstation för öppen

vård och omvänt. Den enda begränsningen är därvid den ram som bestäms

av vederbörande läkares medicinska specialitet. Denna följd av förslaget får

stor praktisk räckvidd. Samma synpunkter anför Svenska kommunförbundet

och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse.

Sveriges läkarförbund anser i princip liksom utredningen att en ändamålsenlig

organisation av sjukvården inte är betjänt av en bestämd åtskillnad

mellan öppen och sluten vård. Förbundet godtar därför att sjukhusläkarens

åligganden inte bör inskränkas till vård vid sjukhuset. I vissa fall kan

det vara lämpligt att han också har ansvaret för vård utanför detta.

Förbundet tar upp frågan om läkarnas tjänstgöringsskyldighet. Förbundet

erinrar om att utredningen förutsätter att en överläkartjänst som skall

avse endast öppen vård besätts med förordnande där detta anges. Att så sker

är av vital betydelse för läkarnas anställningsförhållanden. Det kan förekomma

tillfällen då det är lämpligt att läkare anställs vid sjukhus trots att

man inte ämnar utnyttja hans tjänster vid sjukhuset utan i vården utanför

detta. Förbundet framhåller att huvudman normalt bör rekrytera en läkare

för vissa uppgifter på viss arbetsplats. FEuvudman behöver sökande som är

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

utbildade och på annat sätt meriterade för tjänstgöringen. De arbetssökande

läkarna kräver att de skall kunna meritera sig för bestämd tjänstgöring. De

räknar därför med att normalt få stanna kvar i den tjänstgöring och på

den ort dit de sökt och i den ställning som angivits vid anställningen. Särskilt

för underläkare är det ett ofrånkomligt krav att de med hänsyn till

specialistutbildning och annan karriärgång behålls vid sin specialitet. Sjukvården

får inte i onödan bindas av stela bestämmelser. Enligt förbundets

mening ger redan nu gällande arbetsrättsliga regler huvudman rätt att öka

tjänstemännens förpliktelser inom vida gränser och att föreskriva ändrad

uppehållsort och ändrade tjänstgöringsområden. Sjukvårdslagen får inte

gå längre än dessa regler. Den får inte förutsätta att läkare utan inskränkning

skall stå till huvudmannens förfogande. Även om utredningen inte

avsett detta är det viktigt att det fastslås att läkaren skall ansvara för den

tjänst som anförtrotts honom vid förordnandet på tjänsten och inte den som

vid varje särskilt tillfälle åläggs honom.

Socialstyrelsen anser att man bör pröva andra former än de utredningen

berört för att stödja integrationen mellan öppen och sluten sjukvård. Enligt

styrelsens mening skulle detta ske om sjukvårdsdistriktet ställdes mer i

förgrunden och om läkartjänsterna fick förankras också till visst sjukvårdsdistrikt

eller eventuellt till visst sjukvårdsområde. Läkaren skulle då anställas

vid sjukvårdsdistriktet (sjukvårdsområdet) och tjänstgöra vid sjukhus

eller vårdcentral. Även denna konstruktion gör det möjligt att sammanhålla

läkarkåren inom distriktet eller området. Möjligheterna till en flexibel

vårdorganisation skulle vidare öka om provinsialläkarna fick samma anställningsformer

som sjukhusläkarna. Styrelsen föreslår att dessa frågor

utreds. Provinsialläkarorganisationens funktion och anpassning till nya

verksamhetsformer inom den öppna sjukvården bör därvid tas upp.

Provinsialläkarnas ställning i en integrerad sjukvård berörs också i en

del andra yttranden.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser att sjukvårdslagens bestämmelser

om den öppna läkarvårdens organisation i läkardistrikt bör utgå.

Det bör vara fullt tillräckligt med det totala sjukvårdsansvar huvudmannen

nu har enligt lagen. Att ytterligare detaljreglera sjukvårdens organisation

torde vara helt onödigt och i vissa fall ett hinder för rationella och effektiva

lösningar. Sjukvårdens nuvarande dilemma med en snedvridning av resurserna

mot sluten vård och en vikande effektivitet hos den öppna vården

är till stor del ett resultat av föreskrifterna om skilda organisationer för

sluten och öppen vård.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om det är

lämpligt med den skillnad som görs mellan öppen och sluten vård genom

olika benämningar på befattningshavarna. Utskottet anser att det inte finns

några praktiska skäl att behålla benämningen provinsialläkare. Strävandena

att samordna öppen och sluten vård talar tvärtom för motsatsen.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 42

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

Utredningens uppfattning att vissa provinsialläkarbefattningar skulle

kunna bli överflödiga om huvudmännen får anställa läkare vid sjukhusen

som har sin huvudsakliga tjänstgöring utanför dessa delas inte av Uppsala

läns landstings förvaltningsutskott.

Utredningens förslag att socialstyrelsen skall få medge undantag från

föreskriften i sjukvårdslagen att minst en provinsialläkare skall finnas i

varje läkardistrikt mottas positivt av de flesta remissinstanserna.

Sveriges läkarförbund är dock kritiskt mot förslaget. Förbundet avstyrker

att allmänläkare/provinsialläkare stationeras på sjukhus. I viss utsträckning

omfattar allmänläkares arbete sådant som väl kan övertas av en specialistläkare.

Det är dock fullkomligt klart att de arbetsuppgifter som skall

täckas av en allmänläkare inte kan tillgodoses av specialistläkare. Förbundet

erinrar om att sjukvården på sjukhusen bedrivs på specialiteter. Det synes

inte finnas skäl att i denna differentierade vård placera in också den allmänna

öppna vården. Fn sådan organisation skulle komma att dra patienterna

till sjukhuset och till den mera resurskrävande vården. Detta skulle

vara tvärt emot de önskemål om att styra sjukvårdsproduktionen till lägsta

effektiva omhändertagandenivå som socialstyrelsen fört fram i sitt principprogram

för den öppna vården.

Vissa andra organisationsfrågor

Vad utredningen anfört om sjukhusets organisation i medicinskt hänseende

biträds i huvudsak av remissinstanserna. Utredningens förslag att sjukhusets

indelning i kliniker och andra avdelningar samt dessas sammanförande

till block bör vara en angelägenhet för huvudmannen accepteras allmänt.

I flera yttranden redovisas särskilda synpunkter och även avvikande

uppfattningar på några punkter.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott framhåller att blockindelning

av sjukhus innebär att administrativt arbete flyttas över på läkarkåren.

Blockchefen kommer att i stor utsträckning mista kontakten med det

praktiska sjukvårdsarbetet. Det kommer förmodligen inte att finnas så

många läkare som vill ägna sig åt sådana arbetsuppgifter. Enligt utskottets

mening kan blockorganisationen i praktiken endast komma i fråga vid de

allra största sjukhusen. Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns landsting

förutsätter att klinik- och blockchefers verksamhetsområde kompenseras för

det bortfall av arbetskraft som deras särskilda funktioner för med sig.

Detta kan ske genom att hänsyn tas härtill vid tilldelning av läkartjänster.

Socialstyrelsen framhåller, att utvecklingen av de skilda specialiteterna

även i fortsättningen leds centralt av styrelsen. Etablerandet av en ny specialitet

beror nämligen på socialstyrelsens medgivande att inrätta överläkartjänst

för ändamålet. Även vid befintliga kliniker bestämmer socialstyrelsen

läkarstabens storlek.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott föreslår att frågorna om

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

klinik- och blockchefers utbildning samt deras ansvar och befogenheter

gentemot sjukvårds- och klinikföreståndare utreds. Konsekvenserna av förslagen

bör klarläggas innan de genomförs.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser att det bör övervägas

att jämställa de läkarstationer som lyder under direktion med klinik.

Syftet härmed är att skapa likställighet mellan sluten och öppen vård. En av

provinsialläkarna bör utses till klinikchef.

Frågan om blockbildning mellan flera sjukhus kommenteras i några yttranden.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse anser att en sådan anordning

är inte bara möjlig utan också lämplig i vissa lägen. Blockbildning kan vara

önskvärd t. ex. mellan ett antal kliniker m. fl. enheter vid några relativt

närliggande sjukhus om de får ansvar för sjukvården inom ett begränsat

upptagningsområde. Även Svenska kommunförbundet anser att blockbildning

mellan flera sjukhus bör få ske om de står under gemensam ledning.

Samma uppfattning har Spri.

Några remissinstanser berör förhållandet mellan chefsläkare och blockchefen.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott anser att chefsläkaren

med hänsyn till sina arbetsuppgifter inte kan utses bland överläkare som

är underställda en blockchef. Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

framhåller att utredningen knappast tillräckligt belyst chefsläkarens ställning

vid sjukhus med genomförd blockorganisation. Fn sådan organisation

torde främst komma att tillämpas vid stora och mycket långt specialiserade

sjukhus. Chefsläkaren kan i dessa fall knappast spänna över hela det medicinska

fältet och fungera som sjukhusdirektörens expert och rådgivare på

alla områden. Det är risk att chefsläkaren i stället uppfattas som ett tyngande

mellanled mellan direktion/sjukhusdirektör och blockchef. Utskottet

förordar därför att sjukhus med genomförd blockorganisation undantas från

kravet på chefsläkare.

Utredningens olika förslag i fråga om sjukhusens administration tas emot

positivt i flertalet yttranden. I vissa detaljfrågor redovisas särskilda synpunkter.

Utredningens förslag att ta bort alla bestämmelser om sjukhusintendent

godtas eller lämnas utan erinran vid remissbehandlingen. Spri anser att det

är en klar fördel att huvudmannen inte längre blir bunden av en organisatorisk

lösning utan kan välja mellan olika alternativ. Enligt Spris mening

kan en koncentration av skilda intendentfunktioner främja en kostnadsbesparande

drift och möjliggöra rationaliseringar. Den ekonomiska förvaltningen

kan om dessa funktioner centraliseras utformas på flera alternativa

sätt. Liknande uppfattning förs fram av förvaltningsutskotten i några landsting.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om det finns något

annat statligt intresse av administrativa regler för ett sjukhus ledning och

drift än att medicinsk sakkunskap skall finnas i ledningen. Om en sådan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

bestämmelse intogs i lagen skulle man inte behöva binda sig för en organisation

som snabbt kan bli inaktuell. Huvudmännen skulle fritt få organisera

sin sjukvårdsledning.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott motsätter sig att läkare

inom den öppna vården får obligatorisk rätt att närvara vid direktionens

sammanträden. Utskottet förordar i stället att rätten begränsas till överläkare

som är styresman, chefsläkare, klinikchef och blockchef. Läkare i

öppen vård utanför sjukhus bör kunna representeras av en vald företrädare.

Utskottet framhåller att direktion redan nu kan kalla befattningshavare

som inte har rätt enligt lagen att närvara till sammanträde för att lämna

upplysningar i visst ärende.

Svensk sjuksköterskeförening framhåller att sjukvårdsföreståndarens

kunskaper och erfarenhet inom den praktiska vården bör tas till vara. Detta

kan endast ske om sjukvårdsföreståndaren får möjlighet att framföra sina

synpunkter inom direktionen. Föreningen hävdar att sjukvårdsföreståndaren

liksom övriga tjänstemän i sjukhusledningen bör kallas till sammanträde

med direktion med rätt att delta i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Förslaget att gemensam chefsläkare i vissa fall skall få förordnas för

flera sjukhus lämnas i stort sett utan erinran vid remissbehandlingen. Sveriges

läkarförbund anser dock att en sådan konstruktion endast kan komma

i fråga, då vederbörande läkare har fortlöpande kontakt med och fullgod

kännedom om de inrättningar för vilka han skall vara chefsläkare. Man bör

inte få förordna en läkare vid ett sjukhus som chefsläkare även vid ett annat

självständigt fungerande och kanske till och med på annan ort inrättat

sjukhus. Om en gemensam chefsläkare förordnas i dessa fall förutsätts en

ny konstruktion som innebär att en stor bestämt angiven del av tiden ägnas

åt administrativt arbete. Gedigen administrativ utbildning och förmåga bör

då krävas.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott anför att chefsläkarnas

arbetsuppgifter alltmer ökas. Det bör därför övervägas att ge möjlighet att

förordna biträdande chefsläkare.

Förslaget att sjukvårdsstyrelse skall få rätt uppdra åt tjänsteman vid

sjukhuset att självständigt fullgöra vissa uppgifter som ankommer på tjänsteman

i sjukhusledningen har föranlett vissa påpekanden.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller att sådant

uppdrag bör kunna få lämnas också åt annan tjänsteman i landstingen.

Göteborgs stads sjukvårdsstyrelse erinrar om att en sjukvårdsstyrelse

enligt allmänna kommunalrättsliga regler torde kunna ges ett delegationsbemyndigande

som avses med den föreslagna bestämmelsen. Styrelsen anser

det dock inte vara någon direkt nackdel att bestämmelser om möjlighet

till delegation ges redan i sjukvårdslagen.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser att den föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

‘dl

bestämmelsen knappast kan tillämpas på chefsläkarens arbetsuppgifter.

Enligt utskottets uppfattning synes chefsläkaren som endast har att biträda

sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter inte formellt kunna betecknas

som tjänsteman i sjukhusledningen. Bestämmelsen bör omarbetas

så att den också avser chefsläkaren.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott anser att frågan om den

administrativa ledningen av hälso- och sjukvården bör särskilt utredas. Det

bör därför inte nu tas ställning till nya bestämmelser härom.

Utredningens förslag att ta bort bestämmelserna i lagen om vem som

skall godta ansvarsförbindelse för vårdavgift föranleder några remissinstanser

att ifrågasätta om det över huvud taget bör finnas bestämmelser i lagen

om det ekonomiska mellanhavandet mellan patient och sjukhus. Hallands

läns landstings förvaltningsutskott anser att bestämmelserna härom bör

utgå. Det bör överlämnas åt huvudmännen att själva ge föreskrifter om eventuell

förskottsbetalning och om ansvarsförbindelse för vårdavgift. Liknande

synpunkter anför förvaltningsutskotten i Östergötlands och Jönköpings läns

landsting. I sistnämnda yttrande framhålls att om bestämmelsen om ansvarsförbindelse

skall stå kvar är det nödvändigt att ange vem som skall

vara behörig godta förbindelsen. Svensk sjuksköterskeförening anser att

det bör klart framgå att det bör åvila tjänsteman inom den ekonomiska förvaltningen

att godkänna ansvarsförbindelse.

Spri föreslår att bestämmelser tas in i sjukvårdslagen som medger Kungl.

Maj :t att för organisationsförsök ge dispens från föreskrifter i lagen. Dispensmöjligheterna

bör i första hand avse de delar av lagen som avser

tjänstemän i sjukhusledningen och sjukvårdsdirektörer. Spri framhåller att

det i samband med organisationsutredningar kan bli önskvärt att pröva organisationsformer

som är svåra att förena även med en lagstiftning som

reviderats enligt utredningens förslag. Det måste vara rationellt att kunna

utvärdera organisationsalternativ efter praktisk tillämpning och innan lagstiftningen

ändras.

Svenska landstingsförbundet tar upp frågan om ändring av reglerna för

att inrätta läkartjänster. Förbundet erinrar om att den nya ordningen för

läkares grundutbildning och vidareutbildning kommer att föra med sig

ändringar i sjukvårdslagen i fråga om konstruktionen av läkartjänster vid

sjukhusen. Enligt förbundets mening kan det därvid bli aktuellt att omfördela

bl. a. bestämmelserna om tjänstekonstruktionerna mellan sjukvårdslagen

och sjukvårdsstadgan. Förslag om ett decentraliserat system för tilldelning

av läkartjänster har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter

för kommunförbunden, Sveriges läkarförbund och socialstyrelsen. Förbundet

anser att det finns skäl att söka skapa ett smidigare system för tilldelning

av läkartjänster som decentraliserar beslutanderätt till sjukvårdshuvudmännen.

För att snabbt kunna ändra nuvarande ordning på detta område

är det angeläget att detalj föreskrifterna om inrättande av läkartjänster

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Mnj:ts proposition nr 42 år 1970

utgår ur sjukvårdslagen och förs över till sjukvårdsstadgan eller till andra

av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser. Förbundet föreslår att 17 § sjukvårdslagen

ändras så att läkartjänst inrättas i den ordning Kungl. Maj :t

föreskriver. Liknande synpunkter anför socialstyrelsen. Styrelsen anser att

det redan nu bör övervägas att flytta vissa detaljbestämmelser om inrättande

och tillsättning av läkartjänster från sjukvårdslagen till sjukvårdsstadgan.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Sjukvården har under det senaste decenniet karakteriserats av en omfattande

utbyggnad och utveckling. Nya medicinska rön, ökade tekniska och

personella resurser, ökad satsning på utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal

har samverkat till kraftigt ökade möjligheter att förebygga,

lindra och bota sjukdom. Men även sjukvårdsbehovet stiger bl. a. genom den

ändrade befolkningsstrukturen med en ökning av de äldre årsgrupperna. En

höjd levnadsstandard återspeglar sig också i ökad efterfrågan på sjukvård.

De genom vetenskapens landvinningar skapade större möjligheterna att

bekämpa sjukdomar verkar i samma riktning. Detta ställer i sin tur ökade

krav på sjukvårdsresurserna.

På det organisatoriska planet har 1960-talet inneburit betydelsefulla steg

mot en koncentration av sjukvårdsansvaret till de kommunala sjukvårdshuvudmännen,

dvs. landstingen och de landstingsfria städerna. Viktiga

faser har här varit sjukvårdshuvudmännens övertagande av provinsialläkarväsendet

den 1 juli 1963 och av mentalsjukvården den 1 januari 1967. Tidigare

svarade staten för dessa områden.

Det är givetvis viktigt att sjukvårdens organisation anpassas efter utvecklingen.

I den mån lagstiftningen drar upp riktlinjerna måste en uppföljning

ske på ett sådant sätt att den främjar en önskvärd utveckling.

Som kommer att framgå av det följande har också dessa frågor ägnats stor

uppmärksamhet och ytterligare utredningsarbete pågår. Här skall nu behandlas

vissa förslag till ändringar i sjukvårdslagen som framlagts av en

särskild utredningsman.

Vår nuvarande sjukvårdslag tillkom år 1962. Den grundar sig i sina huvuddrag

på 1959 års sjukhuslag. 1962 års lagstiftning föranleddes främst av

provinsialläkarreformen. Samtidigt gjordes mindre huvudsakligen formella

lagändringar. Utvecklingen på sjukvårdsområdet under senare år motiverar

nu att lagstiftningen på några väsentliga punkter anpassas efter utvecklingen

och utformas så, att de fortsatta framstegen på området främjas. Detta

gäller bl. a. sjukhusets medicinska organisation, särskilt klinikorganisationen,

samt förhållandet mellan öppen och sluten vård. En ökad integration

mellan dessa båda vårdgrenar anses allmänt önskvärd. Det behövs lagändringar

som underlättar en sådan utveckling.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

39

Några av dessa frågor har för de statliga undervisningssjlikhusens del

belysts av 1963 års klinikutredning. Denna utredning har i ett betänkande

som lämnades 1966 (SOU 1966: 37) föreslagit ganska genomgripande förändringar

av den medicinska organisationen vid undervisningssj ukhusen.

Bl. a. föreslås att klinikbegreppet förändras. En klinik eller annan självständig

avdelning skall enligt utredningen inte som nu anknytas till en

viss överläkartjänst. Flera överläkartjänster skall få finnas på samma

klinik eller avdelning med en av dem som chef. Denna ordning bör, anser

utredningen, främja s. k. subspecialisering som skulle kunna komma

till stånd utan att nya och dyrbara särskilda kliniker eller avdelningar behöver

bildas. Klinikutredningen föreslår också att flera kliniker och avdelningar

bör få föras samman till större enheter, s. k. klinikblock.

Klinikutredningens förslag har remissbehandlats. Vid förslagens fortsatta

beredning i socialdepartementet har åtgärder övervägts för att — i enlighet

med önskemål som framförts under remissbehandlingen — kunna tillämpa

vissa av klinikutredningens förslag även på andra sjukhus än undervisningssj

ukhusen. I detta syfte uppdrogs åt en särskild utredning att överväga vilka

författningsändringar och eventuella åtgärder i övrigt från statsmakternas

sida som behövs för att vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna genomföra

en organisation liknande den klinikutredningen föreslagit.

Utredningen har sedermera överlämnat förslag till de ändringar i sjukvårdslagen

som påkallas av uppdraget. I ett senare betänkande har föreslagits

nya bestämmelser för de kommunala undervisningssj ukhusen. Detta

betänkande remissbehandlas f. n. och behövliga författningsbestämmelser

kommer att meddelas i administrativ ordning.

Utredningens förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen har mottagits

positivt under remissbehandlingen. Sjukvårdshuvudmännen anser att

de bör genomföras snarast. Läkarnas organisationer är däremot kritiska

till några av förslagets huvudpunkter.

Jag är också av den uppfattningen att utredningens reformförslag såvitt

möjligt bör genomföras utan dröjsmål. Samtidigt är jag medveten om att

sjukvårdslagstiftningen behöver reformeras i flera hänseenden. På mitt

initiativ har därför utredningar satts i gång i detta syfte. Kungl. Maj :t har

sålunda den 29 maj 1969 uppdragit åt den nyssnämnda utredningen att

även utreda vissa frågor rörande organisationen av öppen läkarvård utanför

sjukhus. Därvid skall särskilt övervägas en författningsreglering, varigenom

provinsialläkar- och stadsdistriktsläkarväsendet anpassas till en

framtida öppenvårdsorganisation. Samma dag har Kungl. Maj :t dessutom

uppdragit åt socialstyrelsen att göra en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar

och annan förebyggande hälsovård samt att undersöka

hur denna verksamhet kan samordnas och inordnas i det system som gäller

för den av samhället bedrivna sjukvården. Den 5 december 1969 uppdrogs

vidare åt socialstyrelsen att utreda vissa frågor om tjänster för läkare

under vidareutbildning in. m. Därvid skall bl. a. prövas tjänstekonstruk
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Ilungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

tion, behörighetsvillkor och meritvärderingsfrågor för vissa läkartjänster

vid sjukhusen.

Samtliga dessa utredningar kan föranleda ändringar i sjukvårdslagen.

De förslag som efter vad jag förut nämnt redan framlagts kan dock genomföras

ulan att resultatet av de nu nämnda utredningarna avvaktas.

Jag övergår härefter till de förslag som nu bör prövas.

Överläkarna och klinikorganisationen

Enligt 16 § sjukvårdslagen skall vid lasarett finnas överläkare som är

ansvarig för sjukvården vid den klinik eller avdelning av sjukhuset som

underställts honom. Överläkaren är administrativ och medicinsk chef för

kliniken eller avdelningen. Endast en överläkare finns på varje sådan enhet.

Finns biträdande överläkare är denne ansvarig för den sjukvård som anförtrotts

honom.

Utredningen har i anslutning till klinikutredningens överväganden föreslagit

att bestämmelserna ändras så att flera tjänster för överläkare kan inrättas

på samma klinik eller avdelning. En av överläkarna bör enligt utredningen

vara chef för kliniken. Om förslaget genomförs, kan således bl. a.

subspecialiteter företrädas av var sin överläkare på samma klinik. Överläkartjänsterna

skall i stället för att som nu vara knutna till viss klinik eller

avdelning knytas till viss medicinsk specialitet enligt specialitetsförteckningen.

Förslaget har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Även jag

anser att det bör godtas. Den nya ordningen bör underlätta en rationalisering

av sjukvården på klinikerna och motverka en splittring på mindre enheter.

Härigenom bör större effektivitet kunna nås och vårdplatser och andra resurser

utnyttjas bättre. Det bör också bli lättare att samordna den öppna

och slutna sjukvården inom och utanför sjukhuset. Jag återkommer senare

till denna fråga.

Enligt 24 § sjukvårdslagen beslutar vederbörande överläkare eller motsvarande

läkare vid sjukstuga och sjukhem om in- och utskrivning av patient.

Utredningen — som avvisar att beslutanderätten läggs på klinikchefen

—- anser att överläkaren inom specialiteten även i fortsättningen bör besluta

i dessa frågor. Huvudmannen bör dock kunna påverka patientintagningen

genom generella direktiv t. ex. för att precisera klinikens uppgifter inom ramen

för de specialiteter som finns vid kliniken. Enligt utredningen bör huvudmannens

förfoganderätt över klinikerna framgå av lagen. 24 § i lagen

bör således förses med ett tillägg att överläkare har att bestämma om inoch

utskrivning inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestämt.

Remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget. Sveriges läkarförbund

anser dock att ändringen är onödig då huvudmännen redan har de

befogenheter som utredningen nu vill tilldela dem. För egen del finner jag

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970 41

det motiverat med ett sådant klarläggande i lagtexten som utredningen föreslagit.

Den nuvarande ordningen innebär att det är klinikchefen som bestämmer

om in- och utskrivning på klinik. Klinikchef och överläkare är f. n.

alltid samma person. I det föregående har jag förordat att mer än en överläkare

skall kunna finnas på samma klinik. På en klinik med flera överläkare

skall sålunda inte klinikchefen i sin egenskap av sådan bestämma om

in- och utskrivning. Han får liksom övriga överläkare endast fatta sådana

beslut beträffande de patienter för vilkas vård han direkt ansvarar. På större

kliniker innebär detta en uppdelning av beslutanderätten. Detta är enligt

min mening till fördel för verksamheten. Bestämmandet av ansvarsfördelningen

mellan överläkarna bör tillkomma sjukvårdsstyrelsen. Klinikchefen

har att tillse att klinikens resurser disponeras effektivt och vid behov föreslå

sjukvårdsstyrelsen åtgärder härför. Jag vill i detta sammanhang betona

vikten av att arbetet organiseras så att det blir fullt tydligt vilken läkare

som bär sjukvårdsansvaret för varje inskriven patient.

Tillsättning av läkare

F. n. utnämner Kungl. Maj :t överläkare vid lasaretten, sedan socialstyrelsen

satt upp fyra sökande på förslag i den ordning de anses böra komma

i fråga med hänsyn till sina meriter och sjukvårdsstyrelsen förordat en av

dessa till tjänsten. Utredningen räknar med att antalet överläkartjänster

kommer att öka betydligt, om sådana tjänster får inrättas utan att kliniker

eller avdelningar samtidigt tillkommer. Denna ökning kan enligt utredningens

mening inte godtas om inte tillsättningen av tjänsterna samtidigt förenklas.

Utredningen anser för övrigt att den nuvarande ordningen för tillsättning

av tjänsterna är helt föråldrad.

Utredningen föreslår att överläkarna skall tillsättas av sjukvårdens huvudmän,

dvs. av arbetsgivarna, i stället för att utnämnas av Kungl. Maj :t.

Överläkarna bör således förordnas av sjukvårdsstyrelserna. Vidare föreslås

att de fyra sökande som socialstyrelsen för upp på förslag inte längre skall

graderas inbördes och att sjukvårdsstyrelsen får frihet att välja bland sökandena

på förslaget. Motivet till att ta bort rangordningen i förslaget är

bl. a. att minska arbetet för socialstyrelsen med dessa ärenden. Detta arbete

är redan nu betydande och kommer att växa avsevärt genom att antalet

överläkare ökar. Behovet av gradering är enligt utredningen också mindre

om huvudmännen har valrätt inom förslaget.

Förslaget att överläkarna skall förordnas av sjukvårdsstyrelserna har

godtagits av remissinstanserna med undantag av de berörda personalorganisationerna.

Dessa anser att förslaget medför en försämring av överläkarnas

anställningstrygghet som inte kan accepteras. Anställningsformen för

4—-Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 42

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

överläkarna bör enligt deras mening inte ändras förrän frågan om fullmaktsinstitutet

för hela den offentliga sektorn utretts.

Utredningens förslag att slopa grad eringen av de sökande som förs upp

på förslag till överläkartjänst liksom att sjukvårdsstyrelsen vid tillsättning

av sådan tjänst skall fritt få välja mellan sökandena på förslaget har lämnats

utan erinran av de flesta remissinstanserna. På något håll ifrågasätts dock

om inte sjukvårdsstyrelsen i stället bör få välja mellan samtliga kompetenta

sökande. Vidare motsätter sig Sveriges läkarförbund att några ändringar

sker av reglerna om förslagsordningen.

För egen del vill jag anföra följande om tillsättning av överläkartjänster.

När nuvarande regler utformades framhölls att det var ett allmänt intresse

att till sjukhusen knöts läkare med de bästa kvalifikationerna. Härför var

värderingen av de medicinska meriterna utslagsgivande. När det var fråga

om tjänstemän hos landstingskommuner och städer kunde det å andra

sidan synas naturligt att dessa fick möjlighet att själva välja tjänstemän. I

synnerhet när det gällde överläkarna var det av vikt att man kunde förvärva

de mest framstående läkarna. Samtidigt hade huvudmännen just i fråga om

överläkarna det största intresset att få inflytande vid tillsättningen. Tillsättningsreglerna

utformades så att båda dessa synpunkter tillgodosågs. Genom

att socialstyrelsen gör upp förslag på de fyra mest meriterade sökandena

har en garanti skapats för att valet av överläkare kommer att ske inom en

krets av kompetenta personer. Sjukvårdsstyrelsen kan genom sitt förord påverka

tillsättningen. Kungl. Maj.-t har vid tillsättning av överläkartjänster

tillmätt sjukvårdsstyrelsens ställningstagande den allra största betydelse.

Del har som utredningen framhållit varit en fast praxis att Kungl. Maj :t utnämner

den som förordas av sjukvårdsstyrelsen. Denna praxis har utan avbrott

tillämpats i över tio år. Detta innebär att sjukvårdsstyrelsens val bland

de sökande på förslaget i praktiken avgör ärendet. Om sjukvårdsstyrelsen

även får det formella avgörandet, torde principerna för personvalet inte

ändras. Redan de anförda omständigheterna talar för att avgörandena decentraliseras

till sjukvårdsstyrelsen. En sådan åtgärd skulle uppenbarligen

förenkla handläggningen av ärendena och göra den snabbare. Vakanstiderna

i avvaktan på återbesättning av tjänsterna skulle på så sätt kunna förkortas

väsentligt, vilket ligger både i sjukvårdshuvudmännens och läkarnas

intresse. Om reglerna inte ändras, skulle för övrigt som någon remissinstans

påpekat antalet läkarutnämningar öka hos Kungl. Maj :t men

minska hos huvudmännen. Man får nämligen räkna med att flera tjänster

för biträdande överläkare ändras till överläkare. Ett viktigt skäl för en

överflyttning av bestämmanderätten till sjukvårdsstyrelsen är vidare att

sjukvårdshuvudmännen själva bör få tillsätta sina egna tjänstemän. Staten

bör inskränka sig till att fastställa kompetensregler och tillgodose det

allmänna intresset att valet sker bland de bästa sökandena. Jag tillstyrker

därför förslaget att överläkare skall tillsättas av sjukvårdsstyrelse genom

förordnanden som inte görs tidsbegränsade. Sjukvårdsstyrelsen bör därvid

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

fritt få välja bland de sökande som förts upp på förslaget. Med hänsyn till

att det ligger i sjukvårdshuvudmännens intresse att få den bäste av de sökande

till tjänsten bör det inte vara några betänkligheter förenade med en

sådan valrätt. Förfarandet kommer för övrigt att i sak nära överensstämma

med vad som gällt i praxis sedan många år med nuvarande regler.

De förordade nya tillsättningsreglerna påverkar givetvis inte rättsställningen

för de överläkare som redan fått fullmakter på sina tjänster på

grund av nu gällande bestämmelser. Frågan om anställningstrygghet och

andra villkor för de personer som förordnas till överläkare av sjukvårdsstyrelserna

enligt de nya bestämmelserna får regleras i den ordning som

gäller för andra anställda hos sjukvårdshuvudmännen.

Det förhållandet att anställningsformerna för statstjänstemännen f. n.

utreds utgör enligt min mening inte skäl för att frågan om sättet att tillsätta

överläkare får anstå till dess denna utredning slutförts. Jag vill i detta

sammanhang erinra om att fullmaktstjänster som regel inte inrättats

i de statliga verk som nybildats eller omorganiserats under senare år.

Jag biträder också förslaget att socialstyrelsen i fortsättningen inte skall

fastställa någon inbördes rangordning mellan de fyra sökande som förs

upp på förslag till överläkartjänst. Den ökade omgång som en sådan anordning

skulle medföra uppvägs inte av de vinster som skulle kunna ligga

i att socialstyrelsen ger en uttrycklig anvisning rörande den inbördes rangordningen

mellan de aktuella sökandena. Även om socialstyrelsen inte värderar

sökandenas meriter inbördes bör sjukvårdsstyrelserna kunna hämta

erforderliga upplysningar för att kunna bedöma de sökandes kvalifikationer

ur tillgängliga handlingar.

Utredningen anser att möjlighet bör finnas att ge de biträdande överläkarna

en fastare ställning. Förordnande på dessa tjänster, som nu endast

får ges på viss tid, bör enligt utredningen därför även få meddelas tills

vidare. Utredningen föreslår vidare att sökandena inte bör graderas vid

uppgörande av förslag till besättande av dessa tjänster. 1 denna del skall

gälla detsamma som i fråga om tillsättande av överläkartjänster.

Förslagen har godtagits av sjukvårdshuvudmännen. Sveriges läkarförbund

har motsatt sig att det även i fortsättningen skall vara möjligt att

tillsätta tjänsterna på begränsad tid. Förbundet anser med andra ord att

alla tjänster skall tillsättas med förordnande tills vidare. Förbundet anser

också att graderingen av sökandenas meriter bör behållas och ske i central

instans.

Enligt min mening är det värdefullt att möjligheter tillskapas för att ge

de biträdande överläkarna en fastare anställningsform. Jag tillstyrker därför

förslaget att sådan läkare skall kunna förordnas tills vidare. Det kan

emellertid även i fortsättningen i vissa fall finnas skäl för tidsbegränsade

förordnanden. Jag anser därför inte att denna anställningsform bör tas

bort. Förslagen till de biträdande överläkartjänsterna bör liksom när fråga

är om överläkartjänster göras upp utan inbördes gradering av dem som

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970

tas med på förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de biträdande

överläkarnas ställning kan komma att beröras av socialstyrelsens i det

föregående omnämnda utredning om tjänster för läkare under vidareutbildning

m. m.

EU antal remissinstanser har tagit upp frågan om förordnande av extra

läkare i överläkares ställning. F. n. förordnas dessa läkare av socialstyrelsen.

Från flera håll föreslås nu att även dessa bör förordnas av sjukvårdsstyrelsen.

Jag ansluter mig härtill och föreslår att 20 § 5 mom. sjukvårdslagen

ändras på denna punkt.

I några remissyttranden har framställts önskemål om att nnderläkartjänster

avsedda för färdigutbildade specialister skall få tillsättas genom

förordnande tills vidare. F. n. skall alla underläkartjänster tillsättas genom

förordnande på viss tid. Som jag nämnt i det föregående skall frågan

om tjänstelconstruktionen för bl. a. underläkarna utredas av socialstyrelsen.

I avvaktan härpå bör anställningsformerna för underläkare inte

ändras.

Sveriges läkarförbund har i sitt yttrande även berört de s. k. konsultläkarnas

ställning. Enligt 21 § sjukvårdslagen kan läkare anställas som

konsultläkare för särskilda sjukvårdsuppgifter vid sjukhus eller läkardistrikt.

Avsikten med bestämmelsen är att ge möjlighet åt sjukvårdshuvudmännen

att knyta utomstående specialister till verksamheten på deltid.

Konsultläkarna förordnas av sjukvårdsstyrelsen och är formellt inte

likställda med överläkare eller biträdande överläkare. Läkarförbundet yrkar

att heltidsanställda konsultläkare bör få bli överläkare. Enligt min

mening skall emellertid heltidsanställning inte tillämpas för konsultläkare.

Finns behov av en sådan specialist på heltid bör efter socialstyrelsens medgivande

tjänst för överläkare eller biträdande överläkare eller extra läkare

kunna inrättas. Jag vill därför inte förorda någon ändring av konsultläkarnas

ställning.

Ett förslag av utredningen att sjukvårdsstyrelse skall ges möjlighet att

överlåta på direktion att förordna biträdande överläkare, underläkare och

extra läkare i underordnad ställning har tillstyrkts av alla huvudmän

utom en men avstyrkts av Sveriges läkarförbund. Socialstyrelsen avstyrker

förslaget i fråga om biträdande överläkare. Styrelsen befarar att sjukvårdsstyrelse

vid tillsättning av överläkartjänster kan bli bunden av direktionens

beslut vid tillsättning av biträdande överläkartjänster. Då sjukvårdsstyrelserna

helt disponerar över delegationen av beslutanderätten

synes emellertid socialstyrelsens farhågor inte böra hindra en delegationsmöjlighet

sådan som den föreslagna. Förslaget kan medverka till en smidigare

och snabbare handläggning av ärendena. Jag tillstyrker därför att

det genomförs.

Ett stort antal remissinstanser har förordat att tillsättningen av bl. a.

provinsialläkare förenklas på samma sätt som föreslagits för överläkare.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

45

Denna fråga kommer att behandlas av den tidigare omnämnda utredningen

om organisation av öppen läkarvård utanför sjukhus in. m. I avvaktan

härpå tar jag inte nu upp detta spörsmål.

F. n. får sjukvårdsstyrelses beslut om tillsättning av läkartjänst — som

alltså inte kan avse överläkar tjänst ■— överklagas till socialstyrelsen genom

s. k. förvaltningsbesvär, dvs. beslutet omprövas ur både formell och

materiell synpunkt. Besvärsprövningen får även avse de sakkunnigas förslag

till sådan tjänst. Över socialstyrelsens beslut förs besvär hos Kungl.

Maj :t i statsrådet. Besvären handläggs därvid i socialdepartementet. Socialstyrelsens

förslag till besättande av överläkartjänst får likaledes överklagas

hos Kungl. Maj :t genom förvaltningsbesvär. Sjukvårdsstyrelses förord

till överläkartjänst får däremot överklagas endast på de för kommunalbesvär

gällande grunderna. Detta innebär att beslutet om förord endast kan

upphävas på formella grunder. Prövningen ankommer därvid slutligt på

Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

Utredningen föreslår inte någon ändring av bestämmelsen att beslut om

tillsättning av läkartjänst får överklagas till socialstyrelsen. Eftersom överläkartjänster

i fortsättningen skall tillsättas av sjukvårdsstyrelserna skulle

följden bli att även besvär över sådana tillsättningsbeslut skulle föras genom

förvaltningsbesvär hos socialstyrelsen. Besvär över socialstyrelsens förslag

skulle vidare även i fortsättningen få föras hos Kungl. Maj:t genom

förvaltningsbesvär. Denna besvärsordning har vid remissbehandlingen kritiserats

av socialstyrelsen som anser det principiellt mindre tillfredsställande

att styrelsen både skall göra upp förslag till överläkartjänster och pröva

besvär över sjukvårdsstyrelses beslut att tillsätta sådana tjänster.

För egen del vill jag erinra om att sjukvårdsstyrelserna tillförsäkras fri

valrätt bland de fyra sökande som förts upp på förslag vid tillsättningen av

överläkartjänster. Några möjligheter att materiellt angripa sådana beslut

föreligger då inte. En ordning med förvaltningsbesvär har därför knappast

någon funktion ur materiell synpunkt och bör kunna avvaras. Jag föreslår

därför att besvär över sjukvårdsstyrelses beslut angående tillsättning av

överläkartjänster som tillsätts efter förslag av socialstyrelsen endast skall

få föras som kommunalbesvär. Sjukvårdsstyrelsens beslut i dessa fall skall

alltså inte kunna överklagas hos socialstyrelsen och därifrån till Kungl.

Maj :t i statsrådet. Däremot bör besvär över socialstyrelsens förslag angående

vilka fyra sökande som skall kunna komma i fråga till överläkartjänst

liksom hittills få föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Även efter de ändringar, som nu föreslagits kommer vissa beslut om tillsättning

av läkartjänster att kunna överklagas i sista instans till Kungl.

Maj :t genom förvaltningsbesvär. Detta gäller beslut om förordnande av

extra överläkare, biträdande överläkare och underläkare. Det finns skäl att

ifrågasätta en sådan ordning. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kiingl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

någon ändring härutinnan. Spörsmålet får prövas sedan pågående utredningar

rörande konstruktionen av läkartjänster redovisats.

Integration mellan öppen och sluten vård

Utredningen anser det angeläget att sjukvården utanför sjukhusen förstärks.

Ökad integration mellan denna vård och sjukhusvården bör främjas.

Med hänsyn härtill kan enligt utredningens mening delvis nya synpunkter

läggas på konstruktionen av över läkar tjänsterna. Dessa tjänster

bör, som tidigare nämnts, vid tillsättningen anknytas till viss medicinsk

specialitet enligt specialitetsförteckningen i stället för som nu till en bestämd

klinik eller avdelning, överläkartjänst bör undantagsvis få inrättas

för ändamål som inte motsvaras av godkänd specialitet. Överläkare bör ha

att meddela både sluten och öppen vård. Överläkartjänster avsedda för öppen

vård utanför sjukhuset bör kunna inrättas som tjänster vid det sjukhus

som betjänar orten. En kliniks verksamhet skulle därmed kunna vidgas att

omfatta även vård vid läkarstationer. Det skulle således bli möjligt att knyta

samman sjukvård som bedrivs utanför sjukhuset men inom dess upptagningsområde

med verksamheten vid sjukhuset. Sjukvårdsansvaret för överläkaren

bör därvid vidgas till att avse all sjukvård som anförtrotts honom,

dvs. både öppen och sluten vård. Utredningen anlägger motsvarande synpunkter

på tjänster för biträdande överläkare och andra läkare vid sjukhusen.

Även dessa bör således i princip anställas för tjänstgöring inom viss medicinsk

specialitet. Biträdande överläkare bör ha samma specialistkompetens

som överläkare.

Förslagen har mottagits positivt av remissinstanserna. De anses som ett

betydelsefullt steg mot en ökad integration mellan den öppna och slutna

sj ukvården.

Landstingen har f. n. frihet att på lämpligt sätt organisera öppen sjukvård

vid sidan av tjänsteläkarväsendet. Sådan vård kan tillhandahållas vid

fristående läkarmottagning eller i andra former. Dessa inrättningar står

utanför sjukhusorganisationen och omfattas inte av detaljregleringen i sjukvårdslagen.

Som jag i olika sammanhang framhållit är det viktigt att samhällets

möjligheter att bedriva öppen sjukvård förstärks. Det är också viktigt att

den öppna sjukvården i samhällets regi närmare samordnas med den slutna

vården. Härigenom blir verksamheten mer slagkraftig och läkare och

annan personal kan utnyttjas effektivare. Utredningens förslag undanröjer

de formella hindren mot en sådan utveckling. Det innebär att läkare

som på olika nivåer är anställda vid ett sjukhus kan vara verksamma i

öppen vård utanför sjukhuset t. ex. på en läkarstation. Jag tillstyrker att

förslaget genomförs. Bestämmelserna om överläkares eller motsvarande

läkares ansvarsområde bör med anledning härav ändras. Enligt 16 §

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr k2 år 1970

1 mom. sjukvårdslagen har sådan läkare ansvar för sjukvårdens behöriga

och ändamålsenliga handhavande vid sjukhuset eller kliniken. Ansvaret

bör i stället uttryckas så att det anges avse sjukvården inom läkaren anförtrott

verksamhetsområde. Det bör vidare uttryckligen klargöras i lagtexten

att sådan läkare får anförtros sjukvård utanför sjukhus.

Den ändrade konstruktionen av läkartjänsterna kan genomföras successivt.

Om de till följd av en omorganisation ändrade arbetsuppgifterna för

en läkare faller inom ramen för vad han är skyldig underkasta sig enligt

de för anställningen i övrigt gällande reglerna, bör förändringen kunna ske

utan samband med nybesättande av tjänsten.

I den mån särskilda läkartjänster inrättas för öppen vård kan man

som utredningen antagit räkna med att behovet av provinsialläkare

minskar. Läkardistrikten kan göras större. Antalet läkare i flerläkardistrikt

kan också minskas. Utredningen anser att det i vissa fall bör kunna

göras undantag från regeln i 15 § sjukvårdslagen att minst en provinsialläkare

måste finnas i varje distrikt. Socialstyrelsen bör enligt utredningen

få medge sådant undantag, om huvudmannen visat att det sörjts för att

provinsialläkaruppgifterna inom distriktet sköts på annat sätt.

Vid bedömning av om man skall kunna avvara provinsialläkare i ett

distrikt är det nödvändigt att noga gå igenom de olika funktioner som

faller under provinsialläkarväsendet. Jag vill i detta sammanhang peka på

att provinsialläkaren i sin egenskap av tjänsteläkare har uppgifter tilldelade

enligt ett stort antal olika författningar. Någon genomgång av den

problematik som uppstår om provinsialläkartjänslerna utgår har inte

gjorts i detta sammanhang. Spörsmålet torde däremot komma att belysas

under det pågående fortsatta utredningsarbetet rörande organisationen av

den öppna läkarvården utanför sjukhus. I avvaktan på att resultatet av

denna utredning föreligger är jag inte nu beredd att förorda undantag från

regeln att minst en provinsialläkare skall finnas i varje distrikt.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om provinsialläkarnas ställning

i en integrerad sjukvård. Denna fråga kommer alt närmare behandlas

i samband med den tidigare omnämnda utredningen rörande den öppna

läkarvårdens organisation. Det blir anledning att ta upp hithörande frågor

när resultatet av utredningen föreligger.

I 31 § sjukvårdslagen finns särskilda bestämmelser om öppen läkarvård

som ombesörjs av städer som tillhör landstingskommun. När landstingskommunerna

övertog huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet, förutsattes

att endast städer under 15 000 invånare skulle omfattas av reformen.

I 1968 års statsverksproposition (bil. 7 s. 171—172) redovisas en

överenskommelse mellan staten och Svenska landstingsförbundet om avlösning

av statsbidraget till provinsialläkarväsendet, överenskommelsen som

godtogs av 1968 års riksdag (SU 5 p. 36, rskr 5) innebär att landstingskommunerna

skall överta huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i alla städer

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

som tillhör landstingskommun. Tjänsterna för dessa läkare (stadsdistriktsläkare

och förste stadsdistriktsläkare) skulle samtidigt ändras till provinsialläkartjänster.

Samtliga berörda läkartjänster har numera övertagits av

landstingskommunerna. Särbestämmelsen för städer som tillhör landstingskommun

i 31 § sjukvårdslagen behövs därför inte längre. Jag föreslår att

den tas bort ur lagen.

Vissa andra organisationsfrågor

Utredningen anser att sjukhusens indelning i medicinskt hänseende är

en praktisk organisatorisk fråga som inte bör regleras i sjukvårdslagen.

Sjukvårdsstyrelsen bör ha frihet att handla efter praktiska och lokala förhållanden.

Utredningen framhåller att dess tidigare återgivna förslag innebär

att det inte finns hinder mot att i eu klinik sammanföra flera självständiga

varandra närstående specialiteter. För att få den mest rationella

organisationen bör det på större sjukhus bli möjligt att minska antalet

administrativa enheter under sjukhusledningen. Ett mellanled mellan

sjukhusledningen och klinikcheferna bör således skapas. Detta bör kallas

block med en blockchef som närmaste förman för klinikcheferna. Bestämmelserna

om klinik- och blockchefer bör dock inte tas in i lagen utan meddelas

i sj ukvårdsstadgan.

Remissinstanserna biträder i huvudsak vad utredningen anfört om sjukhusens

organisation i medicinskt hänseende. Även jag kan ansluta mig härtill.

Behövliga bestämmelser bör som utredningen föreslagit meddelas i

administrativ ordning. Blockbildning bör om så är lämpligt efter huvudmannens

bestämmande få ske mellan flera sjukhus, om de står under gemensam

ledning. Någon remissinstans har förordat att sjukhus med genomförd

blockorganisation skall få undantas från kravet på chefsläkare.

Jag kan inte biträda denna uppfattning, eftersom jag anser det nödvändigt

att en läkare ingår i sjukhusledningen.

Sjukvårdslagen anger två alternativa styrelseformer under direktionen

för sjukhus. Den ena är en särskilt tillsatt sjukhusdirektör. I den andra

är en läkare vid sjukhuset styresman. I det senare fallet skall den ekonomiska

förvaltningen ledas av en sjukhusintendent. Undantag får dock

göras vid andra sjukhus än lasarett. Utredningen anser att det inte finns

någon anledning för staten att närmare reglera den ekonomiska förvaltningen

av lasaretten. Den föreslår därför att bestämmelserna om sjukhusintendent

tas hort ur lagstiftningen. I stället bör föreskrivas att den ekonomiska

förvaltningen av lasarett med styresman skall utövas i den ordning

sjukvårdsstyrelsen bestämmer. Förslaget tillstyrks allmänt av remissinstanserna.

Jag förordar att bestämmelserna ändras enligt utredningens

förslag.

Enligt 12 § sjukvårdslagen har bl. a. överläkare, sjukstuguläkare och

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

sjukhemsläkare rätt att — var och en såvitt avser sjukvården vid det sjukhus

eller den klinik som anför trötts honom — delta i sjukhu sdirektionens

överläggningar men ej i besluten. De har därvid också rätt att få sin mening

antecknad till protokollet. Utredningen har föreslagit att motsvarande

befogenhet skall tillkomma i öppen vård anställd läkare, om direktionen

anförtrotts ledningen av den öppna vården utanför sjukhuset.

Redan vad jag förordat i det föregående rörande klinikorganisationen och

överläkarna medför att kretsen av de personer som har rätt att närvara vid

direktionens sammanträden ökar högst väsentligt. Genom en jämkning av

lagtexten som utredningen föreslagit och som jag anser bör godtas bör vidare

överläkare som ansvarar för öppen vård utanför sjukhuset få rätt att närvara

vid behandling av frågor som rör denna vård. Vad angår öppenvårdsläkare

i övrigt anser jag en riktig avvägning nås om provinsialläkare som

är direkt underställd direktionen tilläggs samma befogenhet som efter vad

nyss angetts tillkommer överläkare.

Svensk sjuksköterskeförening har ansett att även sjukvårdsföreståndare

bör tillförsäkras rätt i lagen att närvara vid direktionssammanträden.

Jag vill gärna understryka vad föreningen anfört om värdet av att de kunskaper

och erfarenheter som företrädarna för den praktiska vården besitter

kommer sjukhusdirektionerna till godo. Möjligheter föreligger också

alltid att kalla andra än sådana som är direkt angivna i lagen till direktionens

sammanträden. Med hänsyn till de skiftande organisationsformer

på vårdsidan som förekommer och den livliga utveckling som här är på

gång finner jag det dock inte lämpligt att binda sjukvårdshuvudmännens

administration genom att införa ett sådant tillägg i lagen som föreningen

föreslagit.

Enligt 13 § 2 mom. sjukvårdslagen får flera sjukhus, om särskilda skäl

finns ställas under ledning av en sjukhusdirektör. Det skall dock finnas

en chefsläkare vid varje sådant sjukhus. Utredningen föreslår att denna

regel ändras så att även en gemensam chefsläkare kan tillsättas i dessa

fall. Detta bör enligt utredningen vara lämpligt om formellt självständiga

sjukhus är så intimt samorganiserade att det kan vara rationellt att de

har samma chefsläkare. Förslaget har lämnats utan erinran av de flesta

remissinstanserna.

Jag kan för egen del på denna punkt ansluta mig till utredningens förslag.

Jag anser inte att huvudmännen bör bindas genom att i lagen anges

några preciserade förutsättningar för att gemensam chefsläkare skall få

tillsättas då gemensam sjukhusdirektör finns på flera sjukhus. Det får ankomma

på huvudmännen att pröva om en sådan anordning är rationell.

Utredningen föreslår ett tillägg till 13 § som gör det möjligt att överföra

vissa uppgifter som ankommer på tjänsteman i sjukhusledningen, dvs.

sjukhusdirektör, styresman eller chefsläkare, på annan tjänsteman vid sjukhuset.

Utredningen motiverar förslaget med att det vid de största sjukhusen

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

kan vara svårt för tjänstemännen i sjukhusledningen att fullgöra alla sina

funktioner.

Den föreslagna bestämmelsen är enligt min mening rationell och bör införas.

Bestämmelsen bör endast avse tjänsteman vid sjukhuset och inte som

föreslagits av någon remissinstans annan tjänsteman hos landstinget. Jag

förordar därför ett tillägg till 13 § sjukvårdslagen att sjukvårdsstyrelse får

uppdra åt tjänsteman vid sjukhuset att självständigt fullgöra vissa uppgifter

som ankommer på tjänsteman i sjukhusledning.

Enligt 28 § skall den som tas in på sjukhus och själv har att svara för

vårdavgiften betala denna i förskott för femton dagar åt gången eller lämna

ansvarsförbindelse för avgiften. Ansvarsförbindelsen skall godkännas

av sjukhusintendenten eller motsvarande tjänsteman. Utredningen föreslår

att i lagen på denna punkt endast skall föreskrivas att den intagne skall

lämna godtagbar ansvarsförbindelse. Vem som skall godkänna förbindelsen

skall alltså inte anges. I några remissyttranden har ifrågasatts om det

över huvud taget bör finnas bestämmelser i lagen om det ekonomiska mellanhavandet

mellan patient och sjukhus. Jag vill i anslutning till detta erinra

om att bestämmelserna innebär en garanti mot att patienterna åläggs

längre gående förpliktelser än där anges. Även om bestämmelsens betydelse

avsevärt reducerats genom den allmänna sjukförsäkringen anser jag

inte att den bör slopas i detta sammanhang. Den bör däremot jämkas till

sitt innehåll på sätt utredningen föreslagit.

Spri har i sitt remissyttrande föreslagit bestämmelser i sjukvårdslagen

som medger Kungl. Maj :t att för organisationsförsök ge dispens från föreskrifter

i lagen. I första hand avses därvid de delar av lagen som berör

sjukhusledningen och sjukvårdsdirektör. Spri framhåller att det kan bli

önskvärt att pröva organisationsformer som är svåra att förena även med

en lagstiftning som reviderats enligt utredningens förslag.

Enligt min mening kan det vara värdefullt med en dispensregel av det

slag Spri föreslagit. Denna bör ge möjlighet att pröva organisationsalternativ

t. ex. som ett led i ett utredningsarbete innan ändringar i lagstiftningen

ifrågasätts. En sådan regel bör också kunna vara av värde i samband med

förändringar i den landstingskommunala indelningen. Jag förordar därför

ett tillägg till 33 § 1 mom. lagen som ger Kungl. Maj:t rätt att medge de

undantag från bestämmelserna i lagen som påkallas i samband med att

sjukvårdsstyrelse avser att pröva annan organisation beträffande ledningen

av den sjukvårdande verksamheten under styrelsen än som föreskrivs i

lagen.

Svenska landstingsförbundet har i sitt remissyttrande föreslagit att föreskrifterna

i 17 § sjukvårdslagen om inrättande av läkartjänster skall utgå

och föras över till sjukvårdsstadgan eller till andra av Kungl. Maj:t meddelade

bestämmelser. Även socialstyrelsen anser att en sådan ändring bör

övervägas. Enligt min mening bör denna fråga tas upp i anslutning till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. May.ts proposition nr 42 år 1970

de pågående fortsatta utredningarna rörande sjukvårdslagstiftningen. Jag

är därför inte beredd att nu förorda att föreskrifterna tas bort ur sjukvårdslagen.

I anslutning till vad som anförts under remissbehandlingen vill jag

framhålla att de nuvarande bestämmelserna torde medge att socialstyrelsen

formulerar sina beslut om tilldelning av läkartjänster så att möjligheter

föreligger för sjukvårdshuvudmännen att själva i vissa fall svara för fördelningen

av tjänsterna i detalj.

Upprättat förslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242).

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga.

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget.

9 §•

De föreslagna ändringarna i 2 mom. föranleds av att Stockholms stad

enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1969 skall inträda i Stockholms läns

landstingskommun den 1 januari 1971.

11 §•

I den allmänna motiveringen har angetts att bestämmelserna om sjukhusintendent

som obligatorisk chef för den ekonomiska förvaltningen vid

lasarett med styresman bör utgå. Med anledning härav bör i 3 mom.

»sjukhusintendent» bytas ut mot »den som leder den ekonomiska förvaltningen».

4 mom. bör ändras av samma anledning som 9 § 2 mom.

12 §.

Ändringen i första stycket anknyter till ändringen i 11 § 3 mom.

Ändringen i andra stycket föranleds av att överläkare i fortsättningen

skall kunna ansvara även för öppen vård utanför sjukhuset. Vidare har såsom

närmare berörts i den allmänna motiveringen provinsialläkare som

lyder direkt under direktionen tillagts befogenhet att närvara vid direktionens

sammanträden när hans verksamhetsområde berörs.

13 §.

I 16 § föreslås att sjukhusläkarnas ansvarsområde skall kunna utsträckas

till att omfatta även sjukvård utanför sjukhuset. Med hänsyn härtill

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

bör sjukhusledningens uppgifter som anges i 1 mom. inte längre avse endast

ledningen av sjukhuset under direktion utan också täcka annan verksamhet

inom sjukvården som är underställd direktionen.

Den andra ändringen i 1 mom. sammanhänger med att sjukhusintendent

inte längre skall vara obligatorisk vid sjukhus med styresman. Denna fråga

har berörts i den allmänna motiveringen.

Vid tillämpningen av andra stycket i detta moment bör beaktas att, om

gemensam chefsläkare tillsätts för flera sjukhus, alla överläkare vid sjukhusen

skall beredas tillfälle yttra sig.

2 mom. föreslås ändrat så att gemensam chefsläkare kan förordnas för

flera sjukhus som har gemensam sjukhusdirektör. Denna fråga har också

behandlats i den allmänna motiveringen liksom bestämmelserna i det nya

3 mom.

14 §.

Ändringarna föranleds av att sjukhusintendent inte längre skall vara

obligatorisk vid sjukhus med styresman.

15 §.

I en proposition (1970: 14) med förslag till lag om upplösning av Gotlands

läns landstingskommun har chefen för civildepartementet efter samråd

med mig förordat att provinsialläkarorganisationen på Gotland skall

behållas, när kommunerna i Gotlands län sammanläggs till en kommun som

inte kommer att tillhöra landstingskommun. Paragrafen bör ändras i enlighet

härmed. Då 31 § skall upphöra att gälla bör vidare hänvisningen till

denna paragraf utgå.

16 §.

Ändringen i 1 mom. har behandlats i den allmänna motiveringen. Om

1 mom. ändras enligt förslaget, behövs inte bestämmelsen i 2 mom. sista

stycket. Den bör därför utgå.

20 §.

De ändrade bestämmelserna bär behandlats i den allmänna motiveringen.

I 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket har meddelats en föreskrift

som innebär att förslag till besättande av tjänst endast skall upprättas

om tjänsten tillsätts efter ansökning. Vid omorganisation bör det

som Svenska landstingsförbundet framhållit i sitt remissyttrande, i vissa

lägen vara möjligt att utan ansökningsförfarande transportera en läkare

till motsvarande tjänst vid annat sjukhus inom landstingskommunen. Närmare

bestämmelser härom kan liksom övriga bestämmelser om tillsättning

av läkare meddelas i sjukvårdsstadgan.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

53

Tillsättningen av extra överläkare skall — till följd av hänvisningen i

5 inom. till 2 mom. — följa reglerna för tillsättning av biträdande överläkare,

såvida inte socialstyrelsen medgett annat.

Sjukvårdslagen innehåller inga bestämmelser rörande avsked från överläkartjänst.

I praxis har tillämpats den ordningen att Kungl. Maj:t som

utfärdat fullmakten även beviljat entledigande från tjänsten. Detta har

gällt såväl vid pensionsavgång som annars när läkaren begärt entledigande

från tjänsten. Om den som redan är överläkare utnämnts på annan överläkartjänst

anses den senare utnämningen automatiskt innefatta avsked

från den tidigare tjänsten.

I och med att tillsättningen av överläkare i fortsättningen överlåts på

sjukvårdshuvudmännen själva kommer Kungl. Maj:ts befattning med avsked

att upphöra. Det blir då angeläget att sjukvårdsstyrelserna beaktar de

problem som därvid kan uppstå och tillser att det kommer att råda klarhet

i anställningsförhållandena. Om någon förordnas till ny överläkartjänst hos

samme huvudman, torde det inte vara risk för några komplikationer. Om

däremot överläkare hos en huvudman förordnas till överläkare hos annan

huvudman, bör det tillses att han får entledigande från den tidigare tjänsten.

Det är också lämpligt med samråd mellan de berörda sjukvårdsstyrelserna

rörande tidpunkten för tillträde av den nya tjänsten.

Om läkare som är anställd i statlig tjänst vill övergå till att bli överläkare

hos landstingskommun, behandlas frågan om hans entledigande enligt de

regler som gäller för den statliga tjänsten. Även i dessa fall bör samråd äga

rum mellan arbetsgivarna på ömse sidor beträffande tidpunkten för övergång

till den nya tjänsten.

Även de som utnämnts med fullmakt bör följa samma regler som nya

tjänsteinnehavare när det gäller entledigande på egen begäran. Beslut om

entledigande skall alltså även beträffande dem kunna fattas av sjukvårdshuvudmannen.

24 och 28 §§.

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen.

33 §.

Utbildningen av barnmorskor utgör numera en gren av vidareutbildningen

av sjuksköterskor. Det behövs inte längre några från lagen avvikande

föreskrifter för sjukhus som meddelar sådan vidareutbildning. 1 mom.

bör ändras i anslutning härtill. Ändringen i 2 mom. har behandlats i den

allmänna motiveringen.

34 §.

Ändringarna beträffande besvärsreglerna har behandlats i den allmänna

motiveringen. Innehållet i 1 mom. andra stycket bör jämkas med hänsyn

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970

till att Stockholms stad inträder i Stockholms läns landstingskommun den

1 januari 1971.

Införandet av en enhetlig kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 44,

rskr 405) föranleder vissa redaktionella ändringar i 1 § 1 och 2 mom.,

9 och 10 §§, 11 § 1, 2 och 4 mom. samt 19 §.

Övergångsbestämmelserna

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

I punkten 2 har meddelats regler hur de överläkartjänster skall tillsättas

där tillsättningsförfarandet inletts före lagens ikraftträdande. Det föreslås

att nuvarande bestämmelser skall tillämpas, om sjukvårdsstyrelsens

förord inkommit till Kungl. Maj:t före den 1 januari 1971. I dessa fall skall

således tjänsten tillsättas av Kungl. Maj:t. I övriga fall skall de nya reglerna

tillämpas. Detta kan innebära att sjukvårdsstyrelse kan komma att

tillsätta en överläkartjänst efter de nya reglerna även i fall där socialstyrelsens

förslag uppgjorts på grundval av de äldre bestämmelserna, dvs. med

angivande av den inbördes ordningen mellan dem som uppförts på förslag.

Särskilda övergångsbestämmelser behövs också för det fall att någon

före de nya bestämmelsernas ikraftträdande anfört besvär hos Kungl. Maj :t

rörande socialstyrelsens förslag till besättande av överläkartjänst. I punkt 3

har intagits bestämmelser för att reglera denna situation. Bestämmelserna

innebär att besvär som inkommit till Kungl. Maj:t före den 1 januari 1971

skall behandlas enligt äldre regler. I sådana fall kan alltså beslut om inbördes

gradering av sökande komma att fattas efter de nya tillsättningsreglernas

införande. Beslut om tillsättning av tjänsten meddelas dock enligt

de nya reglerna av sjukvårdsstyrelsen, om förord inte inkommit till Kungl.

Maj:t före utgången av 1970.

I punkt 4 har intagits en bestämmelse som blir tillämplig på vissa av

Stockholms stads överläkare. Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna

till sjukvårdslagen får Kungl. Maj :t förlänga förordnande för överläkare

vid stadens sjukhus som enligt äldre bestämmelser tillsatts av Kungl. Maj:t

medelst förordnande på viss tid i regel sex år. Sjukvårdsstyrelsen bör få

meddela nya sexårsförordnanden för dessa läkare, om tjänsternas innehavare

medger det.

Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen

att anta förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj ds proposition nr 42 år 1970

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1970:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen a1 i texten
  2. ABU 1970:25 Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare i glesbygd. s. 18 i texten