Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm

1970-02-20 · 36 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:47, Med förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

1

Nr 47

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om förevisning av brandfarlig biograffilm; given

Stockholms slott den 20 februari 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogat förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig

biograffilm.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att 1932 års förordning med vissa bestämmelser

angående film (filmförordningen) och förordningen samma år med vissa

bestämmelser angående biografer och filmförevisning (biografsäkerhetsförordningen)

skall upphävas och ersättas av en kungörelse om förevisning av

brandfarlig biograffilm.

Brandfarlig biograffilm skall enligt förslaget inte få förevisas utan tillstånd

av byggnadsnämnden.

Den föreslagna kungörelsen innehåller — i enlighet med strävandena att

förenkla byggnadslagstiftningen — inte någon motsvarighet till de byggnadsbestämmelser

och andra brandskyddsföreskrifter som finns i 1932 års

förordningar. I fråga om förevisningslokaler skall det i stället ankomma på

statens planverk att meddela de föreskrifter som behövs. Brandfarlig biograffilm

skall enligt förslaget hänföras till explosiv vara enligt förordningen

om explosiva varor. Det innebär att kommerskollegium kan meddela föreskrifter

om förvaring, transport och märkning av sådan film.

Kungörelsen om förevisning av brandfarlig biograffilm avses träda i kraft

den 1 januari 1971.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 47

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Förslag

till

Kungörelse

om förevisning av brandfarlig biograffilm

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Med brandfarlig biograffilm avses i denna kungörelse film som innehåller

explosivt eller särskilt lättantändligt ämne och som är avsedd för upptagning

och förevisning av biografbilder.

Uppstår fråga huruvida film som innehåller visst ämne skall anses som

brandfarlig, tillkommer det kommerskollegium att avgöra frågan.

2 §

Brandfarlig biograffilm får icke förevisas utan tillstånd av byggnadsnämnden

i den kommun där förevisningen avses äga rum.

Tillstånd behövs dock icke för förevisning i särskild lokal, där brandfarlig

biograffilm framkallas, revideras eller på annat sätt behandlas eller färdigställes

för förevisning (filmbyrå eller filmlaboratorium), under förutsättning

att lokalen är anordnad och förevisningen sker enligt förordningen

(1949: 341) om explosiva varor och föreskrifter som meddelas med stöd av

förordningen.

3 §

Tillstånd enligt 2 § första sycket skall meddelas, om

1. förevisningslokalen är försedd med särskilt apparatrum för filmprojektor

samt lokalen och apparatrummet uppfyller de byggnadsteknislca krav

på publikens och personalens säkerhet mot brand och explosion som bestäms

med stöd av byggnadsstadgan (1959: 612),

2. filmprojektor som skall användas vid förevisningen är så utförd att

visningen icke medför särskild brandfara, samt

3. den person som vid förevisningen skall sköta filmprojektorn vet att

brandfarlig biograffilm skall förevisas samt har kunskap om de risker som

föreligger vid förevisning av sådan film och de bestämmelser som gäller för

sådan förevisning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

4 §

Vid förevisning av brandfarlig biograffilm i annan lokal än filmbyrå eller

filmlaboratorium skall filmprojektorn vara uppställd i sådant apparatrum

som avses i 3 § 1.1 apparatrummet får förvaras högst femtio kilogram brandfarlig

biograffilm.

I fråga om förvaringen samt ordningen i övrigt i apparatrummet skall

iakttagas de föreskrifter som meddelas med stöd av förordningen om explosiva

varor.

5 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. förevisar brandfarlig biograffilm utan erforderligt tillstånd,

2. i verksamhet för tillhandahållande av film för visning tillhandahåller

brandfarlig biograffilm åt någon som icke får förevisa sådan film, eller

3. bryter mot 4 § första stycket.

6 §

Talan mot byggnadsnämnds beslut enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen

genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Genom kungörelsen upphävs förordningen (1932: 178) med vissa bestämmelser

angående film och förordningen (1932: 179) med vissa bestämmelser

angående biografer och filmförevisning.

Villkoret i 3 § 1 skall anses uppfyllt i fråga om lokal som godkänts enligt

sistnämnda förordning och villkoret i 3 § 2 i fråga om filmprojektor som är

utförd enligt 25 § samma förordning.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 47

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:is proposition nr 47 år 1970

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 februari

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nga bestämmelser

om brandfarlig biograffilm och anför.

Inledning

Förordningen (1932: 178) med vissa bestämmelser angående film (filmförordningen)

och förordningen (1932: 179) angående biografer och filmförevisning

(biografsäkerhetsförordningen) är tillämpliga på film som innehåller

nitrocellulosa och på biografer där sådan film visas. Förordningarna

innehåller främst brandskyddsföreskrifter, som i stor utsträckning är av

byggnadsteknisk natur.

Vid tillkomsten av byggnadsstadgan (1959:612) ansågs huvuddelen av

de byggnadsbestämmelser som avser bl. a. brandsäkerhet böra ha sin plats

i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan och inte i särskilda författningar.

Som ett led i strävandena att på detta sätt förenkla byggnadslagstiftningen,

vilka sedan år 1959 fullföljts på olika områden, tillkallade jag

den 13 januari 1967 efter bemyndigande av Kungl. Maj :t en sakkunnig och

en expert1 för översyn av filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen.

I direktiven framhölls att sådana byggnadsbestämmelser som ersatts

eller motsvaras av anvisningarna till byggnadsstadgan bör mönstras ut ur

förordningarna. Vidare borde prövas i vad mån förordningarnas övriga bestämmelser

alltjämt behövs samt undersökas vilka krav på ordning och

säkerhet som bör uppställas.

Utredningsmannen har i december 1968 lämnat betänkandet Brandfarlig

film (Stencil K 1968: 17) med förslag till förordning om förevisning av

brandfarlig biograffilm.

1 F.d. riksbrandinspektören, civilingenjören Ingvar Strömdahl, sakkunnig, och numera expeditionschefen

C.-G. Källner, expert.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av rikspolisstyrelsen,

överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, postverket,

statens järnvägar (SJ), sjöfartsverket, statens planverk, luftfartsverket,

transportnämnden, statens brandinspektion, statens provningsanstalt, skolöverstyrelsen,

kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge

och Jämtlands län, statens institut för hantverk och industri, sprängämnesinspektionen,

utredningen om befordran av farligt gods på väg m. m., Svenska

filminstitutet, Filmbranschens samarbetskommitté, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska brandförsvarsföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sveriges fotoleverantörers förbund

och Sveriges Radio AB. Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge

län har till sina yttranden fogat yttranden från länsbrandinspektörerna

samt från tillhopa sex byggnadsnämnder och fem brandchefer. LO har bifogat

yttrande från Svenska musikerförbundet. Yttrandet från socialstyrelsen

avser endast röntgenfilm. Postverket, SJ, sjöfartsvex-ket, luftfartsverket,

transportnämnden, utredningen om befordran av farligt gods på väg

in. m. och Svenska lasttrafikbilägareförbundet har yttrat sig enbart om

transportfrågor.

Nuvarande ordning m. m.

Författningar som behandlar film, biografer och filmförevisning

Med offentlig tillställning avses enligt 9 § allmänna ordningsstadgan

(1956:617) bl. a. biografföreställning. Den som vill anordna biografföreställning

i stad eller köping skall göra anmälan därom till polismyndigheten.

På landsbygden fordras anmälan bara om länsstyrelsen förordnat därom.

Anordnaren svarar för att god ordning råder vid föreställningen samt är

skyldig att rätta sig efter de föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet

som polismyndigheten meddelar.

Förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar

m.m. (biografförordningen) behandlar endast rätten att vid biografföreställning

förevisa film med hänsyn till dennas innehåll, filmcensur.

Film får sålunda inte visas vid biografföreställning utan förhandsgodkännande

av statens biografbyrå.

Filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen avser väsentligen afl

tillgodose brandskydds- och ordningsintressen. Skälet till att bestämmelserna

år 1932 delades upp på två författningar var att de berörde väsentligen

olika intressegrupper, nämligen å ena sidan filmdistributörerna och

sjukhusens röntgenavdelningar och å andra sidan biograf ägarna. Med film

avses i båda förordningarna endast brandfarlig film (nitratfilm), dvs. enligt

definitionen i 1 § filmförordningen lättantändligt ämne som innehåller nitrocellulosa

och som avses antingen till upptagning och förevisning av bio
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

grafbilder (biograffilm) eller till röntgenfotografering och i samband därmed

stående verksamhet (röntgenfilm). Med biograf avses enligt 1 § biografsäkerhetsförordningen

lokal som används för offentlig förevisning av

biografbilder med begagnande av lättantändlig film innehållande nitrocellulosa.

1932 års förordningar är, till skillnad från allmänna ordningsstadgan

och biograf för ordningen, inte tillämpliga i fråga om s. k. säkerhetsfilm (t. ex.

acetat- och polyesterfilm).

Filmförordningen reglerar innehav, förvaring och handliavande av brandfarlig

film, utom då fråga är om filmförevisning i bl. a. biograf, samt transport

av sådan film. För innehav fordras anmälan eller tillstånd (3 § 1).

Innehav av mindre förråd (5 till 45 kg) skall anmälas hos polismyndigheten

och brandchefen samt, i fråga om röntgenfilm inom sjukvårdsanstalt, även

hos socialstyrelsen (4 § 1). Tillstånd att inneha större förråd (mer än 45,

dock högst 30 000 kg) skall enligt 5 § sökas, i fråga om röntgenfilm inom

sjukvårdsanstalt, hos socialstyrelsen och i övrigt hos länsstyrelsen. Yttrande

i ärendet skall inhämtas från polismyndigheten och brandchefen samt, vid

innehav av mer än 3 000 kg, från sprängämnesinspektionen. Detaljerade

byggnadstekniska bestämmelser om förvaringslokalernas beskaffenhet

m. m. finns i förordningen. Vidare finns bestämmelser om bl. a. elektriska

anläggningar, belysningsanordningar och eldsläckningsutrustning. Särskild

lokal där film framkallas, torkas, skarvas eller på annat sätt färdigställs

för förevisning benämnes —- tillsammans med förvaringsrum, apparatrum

och rum där filmen expedieras — filmlaboratorium eller filmbyrå (3 § 2).

För sådana lokaler finns i förordningen särskilda föreskrifter om innehav,

handliavande och visning av film. Vid transport av brandfarlig film skall

varje lcolli vara tydligt märkt, kolli som innehåller film med orden »Film

Eldfarligt» och kolli som innehåller filmavfall eller kasserad film med orden

»Filmavfall Eldfarligt» (24 § 2).

Biografsäkerhetsförordningen behandlar biografer och andra lokaler, där

brandfarlig film förevisas, samt innehav och handhavande av film i samband

med sådan förevisning. Beträffande filmlaboratorium och filmbyrå

meddelas dock motsvarande bestämmelser i filmförordningen. Biografsäkerhetsförordningen

gäller inte heller filmförevisning i enskilt hem (36 § 4).

För uppförande eller inredande av biograf fordras byggnadslov. Polismyndigheten

och brandchefen skall yttra sig i ärendet. Biografen får inte tas i

bruk, förrän den besiktigats och godkänts. Vid besiktning skall polismyndigheten

och brandchefen vara företrädda (4 §). Utförliga bestämmelser

meddelas om biograflokalens läge och byggnadssätt, elektriska anläggningar,

belysningsanordningar, anordnande av platser för publiken, utrymningsvägar,

projektionsapparater och eldsläckningsutrustning. För biograf skall enligt

28 § 1 finnas föreståndare. Lokal som inte godkänts som biograf får inte

heller användas eller upplåtas för icke offentlig förevisning av brandfarlig

film utan att lokalen godkänts av polismyndigheten (36 § 1). Godkännande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 47 år 1070

1

förutsätter besiktning av brandchefen. Enligt 26 § skall projektionsapparat

vara uppställd i särskilt apparatrum. Skolapparat, dvs. projektionsapparat

i vilken filmen kan förbli stillastående viss period utan att antändas, behöver

dock om den är av en typ som statens provningsanstalt godkänt inte

vara uppställd i sådant rum. Annan apparat än skolapparat får skötas endast

av den som fått tillstånd av polismyndigheten. Kompetensen skall styrkas

genom intyg att sökanden är fullt förtrogen med apparatens skötsel från

säkerhetssynpunkt och har kännedom om de ordningsföreskrifter som gäller

för biografföreställning. Intyget skall vara utfärdat av person som polismyndigheten

har godkänt att pröva de förhållanden som intyget avser

(27 §).

Någon närmare redogörelse för bestämmelserna i 1932 års förordningar

torde inte behövas i detta sammanhang. Vissa av bestämmelserna kommer

att redovisas i samband med redogörelsen för utredningsmannens förslag.

För innehav, förvaring och liandhavande av filmavfall och kasserad film

får enligt 1 § 2 mom. filmförordningen i stället för dennas bestämmelser

tillämpas bestämmelserna i 5 kap. förordningen (1949: 341) om explosiva

varor. Här råder alltså valfrihet för filmens ägare i fråga om vilken förordning

som skall tillämpas. Tillämpning av förordningen om explosiva varor

medför lindrigare bestämmelser om förvaringslokalens beskaffenhet men

strängare bestämmelser om lokalens belägenhet än vad som gäller enligt

filmförordningen.

Byggnadsstadgan innehåller i 5 kap. vissa bestämmelser om biografer,

oavsett vilket slags film som skall visas där. Tillämpningsbestämmelser, i

form av föreskrifter, råd och anvisningar, till byggnadsstadgan har med

giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 meddelats av statens planverk under

benämningen Svensk Byggnorm 67. Föreskrifterna är bindande. Svensk

Byggnorm 67, som ersatt byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan

(BABS 1960), innehåller åtskilliga bestämmelser om hur samlingslokaler,

till vilka biografer räknas, samt lagerlokaler skall inrättas. Dessa bestämmelser

är emellertid inte utformade med hänsyn till de särskilda risker

som är förenade med förvaring och förevisning av brandfarlig film.

Enligt 8 § brandlagen (1962:90) är ägare eller innehavare av byggnad,

upplag eller annan anläggning skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga

brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidta nödiga åtgärder

för att förebygga och bekämpa brand. Brandchef och annan brandsyneförrättare

skall se till att lämpliga redskap och anordningar finns där de

behövs. S. k. regelbunden brandsyn skall enligt 12 § brandstadgan (1962:

91) förrättas med de tidsmellanrum (brandsynefrister) brandchefen bestämmer

samt avse sådana byggnader, upplag och andra anläggningar som

är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal

människor. S. k. särskild brandsyn förrättas när brandchefen eller länsstyrelsen

i visst fall finner att brandsyn behövs och förrättning för regelbun
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

den brandsyn inte bör avvaktas. Till brandchefernas ledning har statens

brandinspektion i meddelande 1962:8 rekommenderat en brandsynefrist

om ett år för bl. a. biografer. I meddelande 1966:3 har brandinspektionen

lämnat detaljerade anvisningar om brand- och livräddningsredskap för bl. a.

samlingslokaler.

Organisationer inom film- och biograf branschen

I det följande lämnas en redogörelse för vissa organisationer inom filmoch

biografbranschen som är av särskilt intresse för frågan om nya bestämmelser

om brandfarlig film. Framställningen utgör ett sammandrag av en

redogörelse som utredningsmannen lämnat i betänkandet.

Svenska filminstitutet började efter avtal mellan staten och den samlade

svenska filmindustrin — producenter, distributörer och biografägare — sin

verksamhet år 1963. Institutet har till uppgift bl. a. att stödja olika verksamheter

avsedda att stimulera seriöst filmintresse, exempelvis filmstudios, att

bedriva filmvetenskaplig forskning, att driva en filmskola och att hålla ett

filmarkiv — Filmhistoriska samlingarna. Verksamheten vid filmarkivet syftar

till att åt eftervärlden bevara filmhistoriskt värdefull film. Samlingarna

utökas successivt dels genom inköp, bl. a. från utlandet, dels genom gåvor

och depositioner från enskilda personer och kommersiella filmföretag. Av

arkivmaterialet utgörs en stor del, ca 10 ton, av nitratfilm. I mån av tillgång

på arbetskraft och medel omkopieras nitratfilmerna till acetatkopior. Årligen

disponeras omkring 100 000 kr för omkopiering. Kostnaderna för onikopiering

av en långfilm uppgår enligt uppgift till ca 10 000 kr. Först när

nitratmaterialet börjar förstöras genom att det blivit för gammalt gallras

det ut ur arkivet. Det finns sålunda anledning att räkna med att institutets

filmarkiv under förhållandevis lång tid framåt kommer att innehålla nitratfilm.

Totalt finns ca 80 filmstudios och filmklubbar i landet. En filmklubb,

huvudsakligen verksam i Stockholm och Göteborg, har upprättats inom

Svenska filminstitutet. Övriga klubbar och studios subventioneras av institutet,

som genom sitt filmarkiv ställer önskade filmer till förfogande för

visning för medlemmarna. Visning av all film, utom möjligen 16 mm film,

lär ske uteslutande i biografer, vilka godkänts enligt biografsäkerhetsförordningen

för visning av brandfarlig film. Villkor för filmutlåningen är att

filmen visas av behörig apparatskötare. Åtminstone tillsvidare synes man

med hänsyn till den långsamma omkopieringstakten böra räkna med att

också nitratfilm kommer att visas av studios och klubbar.

Sveriges Radio innehar f. n. omkring 10 ton nitratfilm. För några år sedan

köpte företaget av AB Svensk Filmindustri bl. a. 600 000 in journalfilm

i form av nitratfilm. Omkopiering av denna film till acetatfilm pågår. Tillsvidare

behålls nitratfilmen. De journalfilmer som visas i TV är acetatkopior.

Långfilmer, som inspelats som nitratfilm, är i regel omkopierade till acetatfilm

vid TV-visning,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

9

I landet finns omkring 1 600 biografer, I flertalet fall är ägarna anslutna

till Sveriges biograf ägareförbund. Mer än 500 folketshusföreningar bedriver

också biografverksamhet, oftast på relativt små orter och med filmförevisning

3—5 gånger i veckan. Folkelslmsföreningarnas riksorganisation driver

ett 50-tal biografer. All filmanskaffning till dessa drygt 550 biografer sker

genom en central biografförvallning inom riksorganisationens ram.

Praktiskt taget samtliga i Sverige verksamma filmuthyrningsföretag är

anslutna till Sveriges filmuthgrareförening.

Från Svenska musikerförbundet har utredningsmannen inhämtat att sannolikt

något över 2 000 biografanställda är anslutna till förbundet.

Den internationella filmarkivsammanslutningen, FIAF, med säte i Paris

har ett 40-tal filmarkiv, statliga och enskilda, som medlemmar. En av FIAF

tillsatt kommitté har utarbetat en rapport med detaljerade redogörelser för

olika slags filmmaterial och dessas fysikaliska och kemiska egenskaper, för

problem i samband med lagring, för utförande av filmlagerbyggnader samt

för vård av film och iståndsättande av skadad film.

Brandfarlig film, egenskaper och förekomst1

Alltsedan filmproduktionens början på 1890-talet har biograffilmen bestått

av ett genomskinligt underlag, som uppbär i fråga om svart-vit film

ett och i fråga om färgfilm flera ljuskänsliga skikt. Varje sådant skikt utgörs

av en emulsion som innehåller bl. a. i gelatin emulgerade silversalter.

Den äldsta filmen är nitratfilmen, i vilken filmunderlaget till sin huvudsakliga

del består av nitrocellulosa. Nitratfilmen är i hög grad brandfarlig.

Att sådan film hade orsakat svåra bränder på olika håll i världen var anledningen

till tillkomsten av filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen.

Under 1940-talet kom nitratfilmen att användas i allt mindre omfattning.

Filmtillverkarna övergick till acetatfilm, en s. k. säkerhetsfilm, i vilken filmunderlaget

huvudsakligen består av cellulosaacetat. Sedan 1950-talets början

har som biograffilm saluförts uteslutande säkerhetsfilm. Filmförordningen

och biografsäkerhetsförordningen är som förut sagts inte tillämpliga

på acetatfilm eller annan säkerhetsfilm.

35 mm film, som är den vanligaste filmdimensionen, förekommer både

som normalfilm och som vidfilm. Äldre 35 mm normalfilm kan vara nitratfilm,

medan nyare 35 mm normalfilm genomgående är acetatfilm. Vidfilm

torde förekomma uteslutande som säkerhetsfilm. Detta gäller också 16 mm

film samt all magnetisk film och allt magnetiskt band för ljud- och bildupptagning

bl. a. för TV. Det är sålunda bara den 35 mm breda normalfilmen

som kan ha filmunderlag av nitrocellulosa.

Filmunderlaget i nitratfilmen har vissa egenskaper som gör det mindre

lämpligt från säkerhetssynpunkt. Det är kemiskt instabilt. Även under de

1 Framställningen bygger på en av utredningsmannen i betänkandet lämnad redogörelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1070

mest gynnsamma förvaringsförhållanden sker med tiden en nedbrytning

(sönderdelning) av nitrocellulosan. Nedbrytningen kan leda till självantändning.

Filmunderlaget är vidare lättantändligt och brinner mycket

snabbt, i större kvantiteter explosivt. Eftersom nitrocellulosan själv kan tillhandahålla

det syre som är nödvändigt för förbränningen, kan denna försiggå

utan lufttillförsel.

Hittills har man inte funnit några praktiskt användbara metoder att

stoppa sönderdelning av nitratfilm. Vid sönderdelningen frigörs gaser, huvudsakligen

kväveoxider. Av dessa är kvävedioxiden särskilt skadlig, eftersom

den i förening med fuktigheten i gelatinet bildar salpetersyra och salpetersyrlighet.

Dessa syror ökar i sin tur nedbrytningshastigheten. Gaserna

kan tillsammans med luft bilda explosiva gasblandningar.

I goda förvaringslokaler sker nedbrytningen av nitrocellulosan mycket

långsamt och tar många år. Under större delen av denna sönderdelningsprocess

visar filmen inga yttre tecken på omvandling. Först under slutfasen,

vilken kan omfatta några få månader, ger sig den då mycket snabbt förlöpande

nedbrytningsprocessen tydligt till känna. I detta sista stadium är antädningstemperaturen

låg och risken för självantändning stor.

Även i acetatfilmen är, som tidigare nämnts, råmaterialet i filmunderlaget

cellulosa, men här i form av cellulosaacetat eller cellulosatriacetat. Dessa

föreningar är inte så kemiskt instabila som nitrocellulosa. Den sönderdelningsprocess

som man har att räkna med också för acetatfilm förlöper mycket

långsamt. Någon risk för att sådan film skall självantända finns inte.

Acetatfilmen är enligt utredningsmannen i sämsta fall lika brännbar som

papper. Den är emellertid i regel mindre lättantändlig än papper.

Endast i fråga om 35 mm film kan, som framgår av det förut sagda, tveksamhet

råda huruvida filmunderlaget i en viss filmrulle utgörs av nitrocellulosa

eller cellulosaacetat. Det är i allmänhet inte möjligt att enbart med

hjälp av syn, lukt eller känsel bestämma om man bar att göra med nitrateller

acetatfilm. Filmlillverkarna har, bl. a. genom märkning av film, försökt

tillgodose önskemålet att man utan större besvär skall kunna avgöra om

fråga är om nitratfilm eller ej. I viss utsträckning har sålunda filmens ena

kant försetts med påskriften »NITRATE FILM» resp. påskriften »SAFETY

FILM» med jämna mellanrum. En filmrulle (spelkopia) kan bestå av flera

hopfogade filmremsor. Alla dessa måste undersökas för att man skall kunna

vara säker på att inte en viss del av rullen utgörs av brandfarlig film. På

acetatfilm överkopierad nitratfilm kan i kanten ha både beteckningen »SAFETY

FILM» och beteckningen »NITRATE FILM», vilket kan vålla tveksamhet

bl. a. av den anledningen att det förekommit att säkerhetsfilm omkopierats

på nitratfilm. En annan metod är att till filmunderlaget i säkerhetsfilm

sätta fluorescerande ämnen. Vid belysning med ultraviolett ljus

framträder de delar av rullen, vilka består av på detta sätt behandlad säkerhetsfilm,

som ljusa partier. Den enda generellt användbara och säkra iden
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

11

lifieringsmetoden är alt för varje enskild i en filmrulle ingående remsa

genom laboratorieprov bestämma huruvida det är fråga om nitrat- eller

acetatfilm.

Förvaringstemperaturen för nitratfilm måste enligt FIAF:s rapport konstant

hållas låg — optimal temperatur anges till +2° C — för att nedbrytningshastigheten

skall vara låg och risken för självantändning ringa. Ventilationens

betydelse framhålls särskilt för lagring av nitratfilm, där det

gäller att kontinuerligt bortföra de skadliga nitrösa gaser som avges vid

sönderdelningen. Lagerbyggnader för nitratfilm bör enligt rapporten, bl. a.

med hänsyn till den stora brandfaran hos sådan film, förläggas avskilt från

annan bebyggelse. I fråga om storleken och utförandet av en filmlagerbyggnad

för nitratfilm sägs i rapporten att — om lagringstemperatur, luftfuktighet

och luftomsättning är gynnsamma och anläggningen i övrigt är fullgod

från brandskyddssynpunkt — anläggningar rymmande 100 ton eller

mera bör kunna accepteras. Filmrullarna bör förvaras i kasematter med

högst 2,5 ton i varje.

Trots att sedan 15—20 år tillbaka all ny biograffilm framställts med användande

av acetatfilm och trots att en hel del nitratfilm under årens lopp

utgallrats och förstörts avsiktligt eller genom brand, finns alltjämt 70—75

ton nitratfilm lagrad i Sverige. Även om utländska äldre nitratfilmer införs

i viss utsträckning, minskas mängden nitratfilm i landet för varje år som

går.

Av den angivna kvantiteten, 70—75 ton, nitratfilm förvaras omkring 40

ton tillhöriga AB Svensk Filmindustri och Sveriges Radio hos AB Filmlager

i Råsunda. Huvuddelen av återstoden tillhör bl. a. Svenska filminstitutet,

Sandrew Film & Teater AB och vissa militära institutioner samt förvaras

hos Hollywood Filmlaboratorium AB i Rotebro. Nämnvärda kvantiteter nitratfilm

lär inte vara lagrade utanför Stockholmsområdet.

AB Filmlagers båda lagerlokaler för nitratfilm är utförda helt i enlighet

med filmförordningens bestämmelser och rymmer vardera 30 ton. Hollywood

Filmlaboratorium AB har sina anläggningar i utkanten av Rotebro.

Förvaringslokalerna består av dels äldre provisorier i form av friliggande

»skjul» för sammanlagt 50—60 ton film, dels nyuppförda lagerlokaler,

närmast avsedda för nitratfilm, med sammanlagt 16 kasematter. Varje kasematt

är f. n. avsedd för 1,5 ton men kan rymma upp till det dubbla. De nyuppförda

lokalerna är i allt väsentligt utförda i enlighet med FIAF:s rekommendationer.

Nitratfilm i form av enstaka rullar kan förekomma i skrubbar och liknande

utrymmen i biografer. AB Svensk Filmindustri tillskrev i augusti

1967 samtliga till bolaget knutna biografföreståndare med uppmaning att

efterforska och till AB Filmlager insända all sådan »glömd» nitratfilm. Resultatet

blev att 300—400 nitratfilmrullar påträffades och blev omhändertagna.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 47

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ls proposition nr 47 år 1970

Av prop. 1932: 147 (s. 35) framgår att röntgenfilm vid filmförordningens

tillkomst användes inte bara vid sjukvårdsanstalterna utan också inom industrin.

Ända fram till mitten av 1940-talet förekom nitrocellulosa som

filmunderlag i röntgenfilm.

Enligt 4 och 5 §§ filmförordningen skall beträffande innehav av brandfarlig

röntgenfilm vid sjukvårdsanstalt anmälan resp. ansökan om tillstånd

göras hos socialstyrelsen. Styrelsen har upplyst att någon sådan anmälan eller

ansökan inte kommit in till styrelsen sedan lång tid tillbaka, sannolikt

beroende på att man vid sjukvårdsanstalterna numera använder enbart röntgenfilm

av säkerhetstyp.

Enligt vad utredningsmannen inhämtat finns små eller mycket små kvantiteter

brandfarlig röntgenfilm arkiverad vid enstaka sjukvårdsinrättningar.

Något som tyder på att sådan film skulle finnas arkiverad inom industrin

har inte framkommit vid de undersökningar utredningsmannen gjort.

Utredningsmannen

Förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm

Trots att brandfarlig film inte har saluförts i Sverige sedan början av

1950-talet och trots att praktiskt taget all film som visas här är säkerhetsfilm,

behövs det enligt utredningsmannen fortfarande bestämmelser om

brandfarlig film. Av främst filmhistoriska skäl kommer brandfarlig film att

finnas i landet ännu under många år. Omkopieringen till säkerhetsfilm sker

i ganska långsam takt. Även efter det att omkopiering skett strävar man efter

att bevara åtminstone en del av nitratfilmmaterialet. Man måste räkna

med att brandfarlig film kommer att förevisas i ganska stor utsträckning

i filmbyråer och filmlaboratorier, främst i samband med omkopiering. Det

förekommer att föreningar och andra sammanslutningar bl. a. vid jubileer

önskar visa gamla filmer av vilka det bara finns nitratkopior. Även filmstudios

och filmklubbar kommer att vilja förevisa brandfarliga filmer.

Svårigheterna att skilja mellan brandfarlig och icke brandfarlig film i

förening med den omständigheten att brandfarlig film kan väntas förekomma

endast i ringa omfattning men då utgör en avsevärd olycksrisk motiverar

enligt utredningsmannen en mycket restriktiv inställning till sådan

film. Liksom hittills behövs därför positiva åtgärder till skydd mot de risker

som denna film medför. Utredningsmannen anser det inte lämpligt att

behålla ett system med omfattande reglering av förutsättningarna för visning

av brandfarlig film. Mot denna bakgrund och med stöd av en samstämmig

uppfattning inom branschen föreslår utredningsmannen därför principiellt

förbud mot förevisning av brandfarlig film. Några ekonomiska intressen

träds inte för när genom ett sådant förbud. Tvärtom torde det enligt

utredningsmannen möjliggöra besparingar i fråga om anordnande av och

utrustning i biograflokaler samt i fråga om personalbehovet vid filmförevis
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majrts proposition nr 47 dr 1970

ning. Förbudet bör utformas så att det gäller brandfarlig biograffilm, varmed

bör förstås film som innehåller nitrocellulosa eller annat lättantändligt

eller explosivt ämne och som är avsedd för upptagning och förevisning av

biografbilder.

Förbudet föreslås omfatta i första hand all förevisning som äger rum

under sådana förhållanden att en olycka kan medföra fara för ett större

antal personer. Alla offentliga och därmed jämförliga filmförevisningar, i

biografer, andra samlingslokaler och tält, samt alla privata förevisningar

för större grupper åskådare bör därför omfattas av förbudet. Utredningsmannen

diskuterar om förevisning av brandfarlig biograffilm i det fria eller

i enskilt hem bör undantas från förbudet men finner att något sådant

undantag inte bör göras.

I samband med omkopiering av nitratfilm till säkerhetsfilm måste brandfarlig

biograffilm visas i filmbyrå eller filmlaboratorium. Utredningsmannen

anser därför att ett generellt förbud, även om det förenas med dispensmöjligheter,

inte är lämpligt i fråga om förevisningar i sådana lokaler. Om

förevisning av brandfarlig biograffilm hör till de normala arbetsuppgifterna

där, minskas de risker som identifieringssvårigheterna medför.

Utredningsmannen föreslår således principiellt förbud mot förevisning

av brandfarlig biograffilm. Förbudet skall inte gälla förevisning i filmbyrå

eller filmlaboratorium. Undantag från förbudet skall kunna medges under

förutsättning att det finns garantier för publikens och personalens säkerhet.

Utredningsmannen föreslår därför en ordning som innebär att brandfarlig

biograffilm inte får förevisas utan tillstånd.

Eftersom det knappast är möjligt att utan särskilda tekniska eller andra

hjälpmedel skilja på nitratfilm och säkerhetsfilm och eftersom märkningen

på en filmrulle kan vara oriktig, skulle det enligt utredningsmannen kunna

övervägas att lägga ansvaret för att brandfarlig biograffilm inte visas utan

tillstånd på den som har tekniska eller andra resurser att avgöra filmens

art. Ansvaret skulle då falla på den som har till verksamhet att, yrkesmässigt

eller på annat sätt, tillhandahålla film för visning, dvs. fihnuthyraren

eller filmutlånaren. Emellertid kan det inte uteslutas att brandfarlig biograffilm

innehas av biografägare, allmänna eller privata institutioner, företag

eller enskilda personer. Utredningsmannen föreslår att ansvaret för överträdelse

av förbudet att visa brandfarlig biograffilm konstrueras på samma

sätt som ansvaret för överträdelse av förbud enligt biografförordningen. Enligt

denna förordning är det förbjudet att förevisa film som inte godkänts

av statens biografbyrå och får barn under femton år inte lämnas tillträde

till biografföreställning där annan film förevisas än sådan som biografbyrån

godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör. Den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet som inte är ringa bryter mot något av dessa förbud döms till

böter. Vid biografförordningens tillkomst (se prop. 1959: 135 s. 19—23 och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mnj:ts proposition nr kl år 1970

28—29) behandlades svårigheterna för biografper sonalen att kontrollera

barns ålder. Dessa svårigheter ansågs dock inte motivera att ansvaret begränsades

till att gälla någon viss grupp av de personer som har befattning

med en biografföreställning.

Utredningsmannen föreslår därför att en bestämmelse om ansvar får omfatta

envar som uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa förevisar

brandfarlig biograffilm utan tillstånd. De som i första hand kan bli ansvariga

är då anordnarna och apparatskötarna. Den som rättar sig efter felaktig

märkning av film eller filmemballage bör enligt utredningsmannen inte anses

ha varit oaktsam, om inte särskild anledning förelegat till misstanke

om felaktigheten. Sådan särskild anledning kan vara att speciella krav kan

ställas på förevisarens kunskaper om film eller att filmens utseende, beskaffenhet

eller ålder motiverat försiktighet och närmare undersökning.

En på detta sätt utformad ansvarsbestämmelse kan, påpekar utredningsmannen,

i allmänhet inte drabba dem som tillhandahåller film för visning.

De har emellertid de största tekniska resurserna att avgöra filmens art.

Till följd härav skulle förbudets effekt sannolikt ökas avsevärt, om ett

straffansvar lades också på dem. Ansvaret bör dock inte omfatta den som

endast tillfälligtvis tillhandahåller film för visning. Utredningsmannen föreslår

därför att straffansvar skall kunna drabba också den som i verksamhet

för tillhandahållande av film för visning tillhandahåller brandfarlig

biograffilm åt någon som inte har rätt att förevisa sådan film. Även i detta

fall bör fordras uppsåt eller oaktsamhet som inte är ringa.

Förbud mot användning av brandfarlig röntgenfilm

I fråga om brandfarlig röntgenfilm konstaterar utredningsmannen alt sedan

mer än tjugo år endast röntgenfilm av säkerhetstyp har tillverkats eller

saluförts i Sverige, att brandfarlig röntgenfilm varken används eller

förekommer i arkiv inom industrin samt att det vid ett mindre antal sjukvårdsinrättningar

finns obetydliga kvantiteter röntgenfilm av typ nitratfilm.

Han anför vidare att det inte synes vara möjligt att använda nitratfilm

i samband med röntgenfotografering, eftersom sådan film inte kan

uppbringas. Röntgenfilm kan knappast bli föremål för hantering eller användning

på samma sätt som biograffilm. Den kvantitet röntgenfilm som

tas fram för studium i samband med patientbesök eller dylikt blir av naturliga

skäl mycket ringa. Några brandtillbud från sådana tillfällen är inte

kända. Enligt utredningsmannen finns det därför inte anledning att införa

förbud mot användning av brandfarlig röntgenfilm.

Bgggnadstekniska bestämmelser om förevisning och annan hantering samt

förvaring av film

Utredningsmannen erinrar om sitt uppdrag att ur 1932 års förordningar

utmönstra sådana byggnadsbestämmelser som numera finns i Svensk Bygg
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970 15

norm 67 samt framhåller att bestämmelserna där inte är utformade med

hänsyn till de speciella risker som är förbundna med brandfarlig film. Eftersom

förevisningsförbudet föreslås inte bli undantagslöst, undersöker ulredningsmannen

om särskilda byggnadsbestämmelser behövs för lokal där

brandfarlig biograffilm visas med särskilt tillstånd. Han konstaterar också

att särskilda byggnadsbestämmelser om förvaringslokalers beskaffenhet

alltjämt behövs. Förutsättning för undantag från förevisningsförbudet bör

vara att garantier finns för publikens och personalens säkerhet. Det förhållandet

att nilratfilm kommer att förevisas alltmera sällan medför att apparatskötarnas

erfarenhet av sådan film blir allt mindre. Samtidigt blir den

nilratfilm som finns äldre och därmed brandfarliga^. Dessa omständigheter

medför enligt utredningsmannen att stränga säkerhetskrav måste ställas

på de lokaler, i vilka brandfarlig biograffilm undantagsvis skall få visas.

Det övervägande antalet biografer i Sverige är utförda i enlighet med

byggnadsbestämmelserna i biografsäkerhetsförordningen. I biograf som är

utförd på sådant sätt kan enligt utredningsmannen brandfarlig biograffilm

visas utan risk för att säkerheten åsidosätts. Undantag från förbudel bör

i första hand medges i de fall då förevisningen skall äga rum i sådan biograf.

De byggnadsbestämmelser som enligt Svensk Byggnorm 67 gäller för al ta

samlingslokaler, inklusive biograf för visning av icke brandfarlig film, skiljer

sig enligt utredningsmannen från biografsäkerhetsförordningens byggnadsbestämmelser

i princip endast i fråga om anordnande av utgång från

apparatrum (kap. 74:53). Enligt 18 § biografsäkerhetsförordningen får apparatrum

ha utgång uteslutande till det fria. Bestämmelserna i Svensk Byggnorm

67 medger däremot förbindelse mellan apparatrum och samlingslokalen

i övrigt via en sluss. Utredningsmannen anser att detta inte ger publik

och personal den erforderliga säkerheten i händelse av brand i nitratfilm

i apparatrummet. För visning av brandfarlig biograffilm måste från säkerhetssynpunkt

fordras — utöver vad som föreskrivs i Svensk Byggnorm 67

— att apparatrummet i princip är anordnat på sätt som anges i biografsäkerhetsförordningen.

Föreskrifterna om hur förevisningslokalen och apparatrummet

skall vara anordnade är av den tekniska art att de inte bör

ha sin plats i författning. Utredningsmannen föreslår att det för undantag

från förbudet skall krävas bl. a. att förevisningslokalen är försedd med särskilt

apparatrum samt att förevisningslokalen och apparatrummet uppfyller

de byggnadstekniska krav på publikens och personalens säkerhet mot

brand och explosion som statens planverk bestämmer. Detta villkor bör

anses vara uppfyllt i fråga om lokal som har blivit godkänd enligt biografsäkerhetsförordningen.

Vidare föreslår utredningsmannen en bestämmelse

enligt vilken filmprojektor vid förevisning av brandfarlig film skall vara

uppställd i apparatrum som är anordnat på sätt som jag nu har angett.

Den som bryter mot bestämmelsen skall enligt förslaget dömas till böter.

Undantag från förbudet att förevisa brandfarlig biograffilm bör enligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1970

utredningsmannen inte göras beroende av om föreställningen är offentlig

eller inte. Avgörande bör vara endast huruvida säkerhetskraven är uppfyllda.

Kravet på särskilt apparatrum medför att förevisning av brandfarlig

biograffilm kommer att kunna äga rum endast i samlingslokal som är

särskilt anordnad för filmförevisning och således inte i tält eller i enskilt

hem.

Utredningsmannen har som förut nämnts funnit att 70—75 ton nitratfihn

förvaras i Sverige och att nästan hela denna kvantitet finns i några få ägares

lagerlokaler i Råsunda och Rotebro.

Utöver de bestämmelser i Svensk Byggnorm 67 som generellt gäller för

lagerbyggnader behövs enligt utredningsmannen särskilda byggnadsbestäinmelser

för lokaler där brandfarlig biograffilm skall förvaras. Utredningsmannen

erinrar om att FIAF har utarbetat regler för förvaring och vård

av bl. a. brandfarlig film samt anför att filmförordningens bestämmelser

i vissa hänseenden är oförenliga med FIAF:s regler. Han anser att bestämmelserna

i filmförordningen bör ersättas med modernare bestämmelser.

Dessa är av den tekniska art att de inte bör ha sin plats i författning.

Eftersom kvantiteten nitratfihn minskar, bedömer utredningsmannen det

som i hög grad osannolikt att nyanläggningar eller mera omfattande ombyggnader

för förvaring av brandfarlig film skall bli aktuella i framtiden.

Det är därför inte nödvändigt att som ersättning för filmförordningens bestämmelser

utarbeta särskilda generella byggnadsbestämmelser för lokaler

där brandfarlig biograffilm skall förvaras. I stället bör man söka finna en

ordning enligt vilken en sakkunnig myndighet vid behov kan meddela de

bestämmelser som behövs. Utredningsmannen erinrar om att enligt 1 § 2

mom. filmförordningen för innehav, förvaring och handhavande av filmavfall

och kasserad film får i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 5 kap.

förordningen om explosiva varor i stället för motsvarande bestämmelser

i filmförordningen. Enligt 1 § förordningen om explosiva varor förstås med

explosiva varor sådana varor som består av eller innehåller explosiva eller

pyrotekniska ämnen. Explosiva varor indelas i olika huvudslag. Ett av dem

är sprängämnen, bl. a. nitrocellulosa. Det tillkommer kommerskollegium

att, när fråga därom uppkommer, avgöra om viss vara skall anses som

explosiv (4 § 1 mom.). Från sprängämnesinspektionen har utredningsmannen

inhämtat att det från teknisk synpunkt inte bör möta hinder mot att

kommerskollegium förordnar att film som innehåller nitrocellulosa skall

anses som explosiv vara.

Utredningsmannen har undersökt om en lämplig ordning för att tillgodose

behovet av byggnadstekniska bestämmelser om förvaring och hantering

av brandfarlig biograffilm kan vinnas genom att förordningen om explosiva

varor görs tillämplig på sådan film. Explosiv vara får innehas endast av

den som fått tillstånd (26 §). Kommerskollegium skall utfärda dels ord
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

ningsföreskrifter beträffande förvaring av explosiva varor, dels närmare

bestämmelser om hur förvaringsrum skall vara belägna och beskaffade

(32 §). Innan bestämmelser av byggnads teknisk natur utfärdas, skall kommerskollegium

samråda med statens planverk.

I fråga om förvaring av brandfarlig biograffilm i större mängd bör enligt

utredningsmannen närmast bestämmelserna om upplagsmagasin i 45 § förordningen

ges motsvarande tillämpning. Vid sådan tillämpning — som kommerskollegium

kan förordna om enligt 32 § — blir länsstyrelsen tillståndsmyndighet.

Det innebär ingen ändring i gällande ordning. Enligt 3 och

5 §§ filmförordningen skall nämligen ansökan om tillstånd att inneha större

förråd av brandfarlig film, dvs. mer än 45 kg, göras hos länsstyrelsen.

De bestämmelser i förordningen om explosiva varor som avser innehav

av mindre myckenheter är enligt utredningsmannen inte ägnade att tillämpas

på mindre förråd av brandfarlig biograffilm. Utredningsmannen anser

det lämpligt att från tillståndsplikt undantas innehav av sådana myckenheter

brandfarlig biograffilm som det vanligen blir fråga om vid förevisning.

Om förordningen görs i princip tillämplig på brandfarlig biograffilm, kan

kommerskollegium enligt 4 § 2 mom. medge undantag i lämplig omfattning

från det annars gällande tillståndskravet.

Behovet av särskilda byggnadstekniska bestämmelser om förvaring och

hantering av brandfarlig biograffilm i filmbyrå och filmlaboratorium torde

enligt utredningsmannen kunna tillgodoses inom ramen för förordningen

om explosiva varor. Utredningsmannen föreslår som villkor för att brandfarlig

biograffilm skall få visas i sådan lokal utan särskilt tillstånd att lokalen

är anordnad enligt förordningen om explosiva varor och föreskrifter

som meddelas med stöd av förordningen.

Utredningsmannen föreslår mot bakgrund av denna undersökning att

förordningen om explosiva varor görs tillämplig på brandfarlig biograffilm.

Beslut härom kan meddelas av kommerskollegium, om filmförordningen

upphävs. Någon författningsbestämmelse om att brandfarlig biograffilm

skall anses som explosiv vara behövs därför inte. Däremot bör det åläggas

kommerskollegium att avgöra fråga om viss film skall anses som brandfarlig.

Vidare innebär utredningsmannens förslag att kommerskollegium

skall besluta om de undantag från bestämmelserna i förordningen om explosiva

varor och — efter samråd med bl. a. statens planverk — meddela

de särskilda byggnadsbestämmelser som behövs med hänsyn till de speciella

problem som är förbundna med hantering och förvaring av brandfarlig

biograffilm.

Utredningsmannen anför att förslaget att göra byggnadsbestämmelser i

förordningen om explosiva varor tillämpliga kan synas stå i mindre god

överensstämmelse med vad som i utredningsdirektiven sägs om att sådana

byggnadsbestämmelser som ersätts eller motsvaras av tillämpningsbestämmelserna

till byggnadsstadgan bör mönstras ut ur 1932 års förordningar.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Att brandfarlig film hänförs till explosiv vara kan emellertid inte utgöra

anledning att ta upp den större frågan huruvida byggnadsbestämmelserna

bör utmönstras ur förordningen om explosiva varor.

Byggnadstekniska bestämmelser utöver dem som ges i byggnadsstadgan

och Svensk Byggnorm 67 behövs enligt utredningsmannen inte för byggnader

eller lokaler där brandfarlig röntgenfilm förekommer.

Bestämmelser i övrigt om förevisning och annan hantering samt förvaring

av film

I 29—39 §§ biografsäkerlietsförordningen finns ordningsföreskrifter för

förevisning av brandfarlig biograffilm. Vissa av föreskrifterna motsvaras

enligt utredningsmannen av föreskrifter i Svensk Byggnorm 67 eller, såvitt

avser elektriska installationer, av säkerhetsföreskrifter som kommerskollegium

meddelar. Behovet av motsvarigheter till en del av de andra ordningsförskrifterna

i biografsäkerhetsförordningen kan tillgodoses enligt

brandlagsliftningen och allmänna ordningsstadgan.

Alltjämt behövs emellertid särskilda bestämmelser motsvarande bestämmelserna

i 33 § biografsäkerhetsförordningen om förvaring av brandfarlig

film i förevisningslokal. Enligt paragrafen får i biograf, som är avsedd för

högst 150 personer, finnas högst så mycket brandfarlig film som behövs

för en föreställning. I större biograf får finnas högst 45 kg sådan film.

Utredningsmannen föreslår förbud mot att i apparatrummet förvara annan

brandfarlig film än den som skall visas vid en föreställning. Den som bryter

mot förbudet skall enligt förslaget dömas till böter.

Vidare behövs enligt utredningsmannen föreskrifter motsvarande bestämmelserna

i 35 § 1 mom. och 38 § 2 mom. e) biografsäkerhetsförordningen

om förbud mot tobaksrökning och användning av eld i apparatrummet

samt om anslag angående dessa förbud. Bestämmelser av detta slag bör inte

meddelas i författning utan av en sakkunnig myndighet. Utredningsmannen

föreslår att bestämmelser om förvaring av brandfarlig biograffilm och ordningen

i övrigt i apparatrummet skall meddelas med stöd av förordningen

om explosiva varor, dvs. av kommerskollegium. I samma ordning bör enligt

utredningsmannen meddelas föreskrifter motsvarande bestämmelserna i 12

—20 §§ filmförordningen om förvaring av brandfarlig biograffilm i andra

fall än i samband med förevisning samt om hantering av sådan film i filmbyrå

och filmlaboratorium.

Särskilda ordnings- eller säkerhetsföreskrifter för röntgenfilm anser utredningsmannen

inte behövas.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 28 § biografsäkerhetsförordningen

för biograf skall finnas föreståndare, som skall ha fyllt 21 år och ha

gjort sig känd för pålitlighet och ordentlighet. Varken förordningen eller

förarbetena (se SOU 1930:28 s. 18 och prop. 1932:147 s. 75) ger enligt

utredningsmannen något besked om föreståndarens uppgifter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.•i proposition nr 47 år 1970

19

1959 års biograf förordning innehåller inte några bestämmelser om föreståndare

och utredningsmannen anser sig kunna överväga behovet av sådana

bestämmelser utan att beakta den kontrollskyldighet som enligt biografförordningen

åligger biografägaren och hans personal. För teatrar och

andra samlingslokaler krävs inte särskild föreståndare. De skyldigheter

som enligt allmänna ordningsstadgan är förbundna med offentlig tillställning

åvilar den som anordnar tillställningen. Föreskrifter vid brandsyn i

biograf kan meddelas utan att särskild föreståndare behövs. Sådana föreskrifter

skall enligt 13 § brandstadgan riktas till biografens ägare eller

innehavare.

För att förbudet mot förevisning av brandfarlig biograffilm efterlevs

skall enligt utredningsmannens förslag anordnaren av föreställningen och

apparatskötaren svara. Eftersom det inte heller av hänsyn till effektiviteten

av ett sådant förbud behövs någon särskild föreståndare, anser utredningsmannen

— som härutinnan fått stöd av företrädare för rikspolisstyrelsen

—- att några bestämmelser om föreståndare för biograf inte är erforderliga.

Bestämmelser om filmprojektorer och apparatskötarc

Utredningsmannen upplyser att också moderna filmprojektorer, som närmast

är konstruerade för säkerhetsfilm, är utrustade med sådana säkerhetsanordningar

som anges i 25 § biografsäkerlietsförordningen och att det

f. n. inte förekommer andra projektorer för 35 mm film än sådana som

fyller kraven för visning av brandfarlig film. Orsaken härtill är att andra

omständigheter än brandfaran motiverar det nu gängse utförandet av filmprojektorerna.

Även om det är sannolikt att dessa förhållanden blir bestående

i framtiden, kan det komma fram filmprojektorer som är konstruerade

uteslutande för icke brandfarlig film och som inte är lämpliga

för visning av brandfarlig film. Det måste därför enligt utredningsmannen

alltjämt krävas att filmprojektor, som skall användas för visning av brandfarlig

biograffilm, är så konstruerad att visningen inte medför särskild

brandfara. Utredningsmannen föreslår därför en bestämmelse härom som

villkor för undantag från förevisningsförbudet. Villkoret bör anses uppfyllt

i fråga om filmprojektor som är utförd enligt 25 § biografsäkerhetsförordningen.

Utredningsmannen anser att det f. n. inte behövs några närmare

bestämmelser om hur filmprojektor skall vara utförd. Om nya typer

kommer fram, kan kommerskollegium, under förutsättning att brandfarlig

film hänförs till explosiv vara, med stöd av 32 och 59 §§ förordningen om

explosiva varor meddela de föreskrifter som behövs.

Utredningsmannen anför att det fram till år 1956 genom samverkan mellan

biografägareförbundet, musikerförbundet, apparattillverkarna och statens

institut för hantverk och industri bedrevs en viss kursverksamhet för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr h~! år 1970

apparatskötare. Institutet försökte år 1962 få till stånd en teoretisk kurs

för apparatskötare men på grund av att för få anmälningar kom in blev

kursen inställd. Apparatskötarna utbildas numera främst genom undervisning

av apparatleverantörernas installationsingenjörer. Det brukar också

vara sådana ingenjörer som utfärdar intyg om apparatskötarnas kompetens.

Enligt utredningsmannen råder det inom filmbranschen enighet om att

någon form av godkännande eller auktorisation av apparatskötare behövs.

Som skäl anges de tekniska krav som ställs på apparatskötaren och de stora

ekonomiska värden han ansvarar för. Inom branschen är meningarna delade

i frågan om auktorisationen bör vara statlig eller ombesörjas av branschen

själv. Rikspolisstyrelsen har för utredningsmannen framhållit att polismyndigheterna

under alla förhållanden bör befrias från tillståndsärendena.

Från företrädare för försäkringsbranschen har utredningsmannen vidare

inhämtat att man där anser att utbildning och kontroll genom filmbranschens

egen försorg är fullt tillräcklig.

Även om ett apparatrum kan innehålla åtskilliga säkerhetsrisker av exempelvis

elektriskt slag finner utredningsmannen det alldeles uppenbart

att det är förekomsten av brandfarlig film i apparatrummet som motiverat

de nu gällande kraven på apparatskötarens kunskaper om både filmprojektorns

skötsel och ordningsföreskrifterna för biografföreställning. De ordningsföreskrifter

som behövs i samband med visning av säkerhetsfilm är

enligt utredningsmannen betydligt mindre omfattande än de som gäller visning

av brandfarlig film. De är så få och enkla att någon myndighetskontroll

av att apparatskötaren känner till dem inte behövs.

Gällande bestämmelser innebär att en sökande kan befinnas olämplig som

apparatskötare och därför av polismyndigheten vägras tillstånd, även om

han har intyg på att han är förtrogen med projektorn och har kännedom

om gällande ordningsföreskrifter. Ehuru det inte framgår av förarbetena,

har syftet med denna ordning enligt utredningsmannen sannolikt varit att

sökandens vandel skall prövas av polismyndigheten. Utredningsmannen anser

alt det måste föreligga ett avsevärt behov av skydd för allmänheten

för att en yrkesutövares allmänna vandel skall få inverka på hans rätt

att utöva yrket. Sådant skyddsbehov anses föreligga exempelvis i samband

med utskänkning av rusdrycker, handel med skrot, lump och begagnat gods

samt drivande av hotell- eller pensionatrörelse. Det är uppenbart att skyddsintresset

i dessa fall är betydligt starkare än i fråga om apparatskötarna,

eftersom brandriskerna av förut nämnda skäl blir små om visning av brandfarlig

film förbjuds och eftersom apparatskötarna inte i denna egenskap

kommer i beröring med den allmänhet för vilken filmen visas. Utredningsmannen

finner således att något behov av vandelsprövning inte motiverar

offentligt godkännande av apparatskötarna.

Om apparatskötaren inte skulle vara fullt förtrogen med apparatens skötsel

från säkerhetssynpunkt torde detta, när endast säkerhetsfilm används,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

inte innebära någon brandrisk utan fastmera risk för att apparaten och

filmen blir skadade eller att någon förevisning inte kan ske. Att förhindra

detta är självfallet intressen som det i första hand bör ankomma på branschen

att själv bevaka.

På grund av det anförda anser utredningsmannen att det inte finns tillräckliga

skäl för statlig kontroll över apparatskötarnas kvalifikationer när

det gäller förevisning av säkerhetsfilm. Det nuvarande auktorisationsförfarandet,

som tillämpats även i fråga om sådan film, bör således upphöra.

Även om filmprojektorerna — åtminstone hittills —• synes ha tillgodosett

de säkerhetskrav som brandfarlig biograffilm föranleder, är avsevärda

brandrisker förbundna med den förevisning av sådan film som enligt utredningsmannens

förslag undantagsvis skall få förekomma. Riskerna är så

betydande att det är nödvändigt att apparatskötarna känner till dem och vet

vilka särskilda försiktighetsåtgärder de måste vidta. Utredningsmannen förordar,

som nämnts i det föregående, att brandfarlig biograffilm skall få visas

endast i lokal med apparatrum som uppfyller speciella säkerhetskrav.

Till följd härav torde dessa förevisningar oftast komma att äga rum i vanliga

biograflokaler och med anlitande av de apparatskötare som vanligen

tjänstgör där. Någon garanti för att apparatskötaren i det enskilda fallet

äger kännedom om filmens farlighet finns emellertid inte.

Utredningsmannen anser det därför nödvändigt med kontroll av att apparatskötaren

vet att brandfarlig biograffilm skall visas vid den ifrågavarande

föreställningen samt att han känner till de risker som föreligger och

de särskilda bestämmelser som gäller för visning av sådan film. Utredningsmannen

föreslår att det vid prövning av fråga om undantag från förbudet

mot förevisning av sådan film skall företas en sådan kontroll.

Bestämmelser om transport, märkning och förpackning

Utredningsmannen upplyser att transporter av nitratfilm numera förekommer

i mycket liten utsträckning. Transporterna sker i regel med bil

eller järnväg, medan transporter med posten, fartyg eller flyg är sällsynta.

Från sprängämnesinspektionen har utredningsmannen inhämtat att

brandfarlig biograffilm — om förordningen om explosiva varor görs tilllämplig

på sådan film — bör hänföras till transportklass E enligt 3 § 2

mom. förordningen, dvs. den transportklass som omfattar de minst transportfarliga

explosiva varorna. I detta sammanhang erinrar han om bestämmelserna

i 19, 20 och 48 §§. Enligt 19 § skall explosiv vara vara förpackad

på ett ändamålsenligt och betryggande sätt, när den utlämnas från tillverkningsställe

eller handelsrörelse. Ytterförpackningen skall, om inte kommerskollegium

medgivit annat, vara märkt så att varans egenskap av explosiv

vara samt transportklass tydligt framgår. Det ankommer på kommerskollegium

att utfärda de ytterligare föreskrifter om förpackning och märk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1070

ning som behövs (20 §). Explosiv vara skall vid transport vara förpackad

och märkt på sätt kommerskollegium föreskrivit samt behandlas med erforderlig

försiktighet (48 §).

Apparatskötarna handskas numera nästan enbart med säkerhetsfilm. Man

måste enligt utredningsmannen i regel räkna med att varken tid, erfarenhet

eller tekniska förutsättningar finns för konstaterande av huruvida en

filmrulle innehåller nitratfilm eller ej. För att avgöra detta är apparatskötaren

helt beroende av att det på den förpackning vari filmen transporteras

är angivet om det är fråga om nitrat- eller acelatfilm. En tydlig märkning

av filmförpackningen är sålunda av avgörande betydelse för att apparatskötaren

skall veta vad slags film han har att göra med. Ett stort ansvar

från säkerhetssynpunkt faller därmed på det organ — i regel filmuthyraren

eller filmlaboratoriet — som expedierar filmen för visning. Utredningsmannen

anser att det är rimligt att kräva att varje kartong som innehåller

brandfarlig biograffilm klart upplyser om detta genom en iögonenfallande

märkning. Han förordar därför bestämmelser om sådan märkning.

Även i övrigt behövs enligt utredningsmannen alltjämt vissa bestämmelser

om transport och förpackning av brandfarlig biograffilm. Bestämmelserna

är av den art att de bör meddelas av en sakkunnig myndighet och inte

tas in i allmän författning. Om förordningen om explosiva varor görs tilllämplig

på brandfarlig biograffilm, kan filmförordningens bestämmelser

om transport, förpackning och märkning upphävas utan att ändringar eller

tillägg behövs i förordningen om explosiva varor. Kommerskollegium kan

med stöd av den meddela bestämmelserna.

T illståndsmyndighet

Av praktiska skäl bör, anför utredningsmannen, uppgiften att pröva om

brandfarlig biograffilm skall få visas ankomma på lokal myndighet. Tillståndsmyndigheten

bör normalt föranstalta om besiktning av den lokal där

förevisningen skall äga rum. Med hänsyn till prövningens art måste myndigheten

ha så mycket byggnadsteknisk sakkunskap att den kan bedöma om de

byggnadstekniska bestämmelserna är iakttagna. Dessutom fordras kännedom

om brandrisker och behovet av brandsläckningsmateriel.

De myndigheter som kan komma i fråga är enligt utredningsmannen

byggnadsnämnden och brandchefen. Med hänsyn till prövningens art bölden

däremot inte anförtros åt polismyndigheten. Anförtros uppgiften åt

byggnadsnämnden, måste nämnden under alla förhållanden försäkra sig

om brandchefens medverkan i prövningen. Brandcheferna är numera kompetenta

att göra även den byggnadstekniska prövningen. Med hänsyn till

garantin för allmänhetens och biografpersonalens säkerhet är de båda alternativen

likvärdiga. Handläggningen torde i allmänhet gå snabbare om

ärendet anförtros brandchefen än om det prövas av byggnadsnämnden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 47 år 1970

23

Eftersom det enligt brandstadgan ankommer på brandchefen att besluta om

och förrätta eller låta förrätta särskild brandsyn, finns det, om brandchefen

blir tillståndsmyndighet, goda möjligheter att snabbt undanröja upptäckta

brandrisker. Utredningsmannen föreslår därför att brandchefen blir tillståndsmyndighet.

Förf åt tning sförslag m. m.

Utredningsmannen erinrar om att hans förslag innebär att flertalet av

de nuvarande särskilda författningsbestämmelserna om brandfarlig film slopas

eller ersätts av bestämmelser som meddelas av statens planverk med

stöd av byggnadsstadgan eller av kommerskollegium med stöd av förordningen

om explosiva varor och den lagstiftning som gäller för elektriska

installationer. Några ändringar i dessa författningar behövs inte för att

förslaget i dessa delar skall kunna genomföras.

Särskild lagstiftning finner utredningsmannen behövas endast i fråga

om förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm och om undantag

från detta förbud. I samband därmed bör 1932 års förordningar upphävas.

1932 års förordningar är utfärdade efter riksdagens hörande. Den erforderliga

lagstiftningen om brandfarlig biograffilm är enligt utredningsmannens

uppfattning av samma karaktär som andra författningar som inneburit

inskränkningar i näringsfriheten i syfte att säkerställa allmänna intressen

och över vilka under senare tid riksdagens yttrande inhämtats. Riksdagens

yttrande synes därför böra inhämtas över förslag till en författning

i ämnet.

Utredningsmannen har i enlighet med det anförda utarbetat förslag till

förordning om förevisning av brandfarlig biograffilm.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Omkring hälften av remissinstanserna lämnar utredningsmannens förslag

helt utan erinringar. De övriga tillstyrker förslaget i princip men flera av

dem anför invändningar i detaljfrågor. Inte någon remissinstans motsätter

sig att 1932 års förordningar upphävs och ersätts av dels en ny författning

om förevisning av brandfarlig biograffilm, som innehåller ett principiellt

förbud mot sådan förevisning, dels bestämmelser som utfärdas av sakkunnig

myndighet.

Förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm

Förslaget om principiellt förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm

föranleder särskilt uttalande endast av ett fåtal remissinstanser. Rikspolisstyrelsen

finner förslaget motiverat med hänsyn till de brandrisker

som är förbundna med förevisning av sådan film. Länsstyrelsen i Blekinge

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1!)70

län anser att förevisning av brandfarlig biograffilm på annan plats än i

filmbyrå eller filmlaboratorium bör vara förbjuden men att undantag från

förbudet bör kunna medges.

Undantagslöst förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm föreslås

av Svenska musikerförbundet till vars yttrande LO ansluter sig. Förbundet

hänvisar till de risker som apparatskötarna utsätts för vid sådana

förevisningar och till de risker som föreligger vid transport av brandfarlig

film. Något uttalande i frågan om förbudet bör avse även förevisning i filmbyrå

eller filmlaboratorium finns inte i förbundets yttrande.

För det fall att undantagslöst förbud inte skulle anses motiverat, gör

musikerförbundet vissa invändningar mot utredningsmannens förslag i fråga

om ansvaret för att ett principiellt förbud upprätthålls. Förbundet anser

att ansvaret bör åvila den som i sin verksamhet tillhandahåller film för

visning och den som anordnar filmförevisningen. Först i tredje hand bör

ansvar spåföljd kunna drabba apparatskötaren. Detta bör enligt förbundet

kunna ske, om filmen är försedd med påskrift utvisande att den är brandfarlig

och apparatskötaren känner till de bestämmelser som gäller om förevisning

av brandfarlig biograffilm. I andra fall bör ansvarspåföljd kunna

drabba apparatskötaren endast om han har fått utbildning i fråga om nyssnämnda

bestämmelser och om filmens egenskaper. Om brandfarlig biograffilm

har levererats som säkerhetsfilm, bör enligt förbundet någon ansvarspåföljd

inte kunna drabba apparatskötaren.

Socialstyrelsen, som är den enda remissinstans som har yttrat sig särskilt

om brandfarlig röntgenfilm, delar utredningsmannens uppfattning att något

förbud mot användning av sådan film inte behövs.

Svenska brandförsvarsföreningen hänför sig till utredningsmannens uppgift,

att acetatfilm kan vara lika brännbar som papper men »i regel» är

mindre lättantändlig än papper, och påpekar att papper är ett lättantändligt

material. Om i enlighet med utredningsmannens förslag med brandfarlig

biograffilm skall avses film som innehåller nitrocellulosa eller annat

lättantändligt eller explosivt ämne, kan acetatfilm i ogynnsamma fall klassificeras

som brandfarlig biograffilm. Föreningen förordar därför att brandfarlig

biograffilm definieras som film som innehåller nitrocellulosa eller

annat lika lättantändligt eller explosivt ämne. Svenska brandbefälets riksförbund

och statens brandinspektion anför liknande synpunkter, varvid

brandinspektionen föreslår en definition enligt vilken med brandfarlig biograffilm

avses film som innehåller explosivt eller särskilt lättantändligt

ämne.

Byggnadstekniska bestämmelser om förevisning och annan hantering samt

förvaring av film

Av redogörelsen för remissinstansernas allmänna synpunkter framgår

att samtliga godtar utredningsmannens förslag att byggnadstekniska be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

25

stämmelser beträffande lokaler där brandfarlig biograffilm skall förevisas,

hanteras eller förvaras skall meddelas av sakkunnig myndighet. Statens

planverk anför att förslaget får ses som ett led i strävandena att förenkla

byggnadslagstiftningen genom att mönstra ut byggnadstekniska bestämmelser

ur olika författningar och föra över dem till den egentliga byggnadslagstiftningen.

Förslaget att förordningen om explosiva varor skall göras tillämplig på

brandfarlig biograffilm möter vissa invändningar från SJ. Invändningarna

är av principiell natur och de bör därför redovisas redan i detta sammanhang,

trots att de närmast avser förslagets konsekvenser från transportsynpunkt.

Om det inte kan påvisas att nitratfilm verkligen har explosiva

egenskaper, är det enligt SJ synnerligen otillfredsställande att sådan film

hänförs till kategorin explosiva varor. SJ upplyser att endast sådana varor,

som kan explodera vid kontakt med låga eller som är mera stöt- eller

rivkänsliga än dinitrobensen, enligt internationell praxis hänförs till explosiva

varor. Enligt SJ torde dessa förutsättningar inte föreligga hos nitratfilm.

Utredningen angående befordran av farligt gods på väg m.m.,

som också ser frågan från transportsynpunkt, finner det tveksamt om nitratfilm

bör hänföras till explosiv vara. Enligt utredningen skulle det med

hänsyn till filmens brandfarliga egenskaper snarare vara befogat att göra

förordningen om brandfarliga varor tillämplig på sådan film. Utredningen

anser emellertid att frågan i praktiken inte har någon större betydelse,

eftersom det i båda fallen ankommer på kommerskollegium att meddela

närmare föreskrifter.

I fråga om förvaring av brandfarlig biograffilm i apparatrum anser statens

planverk det mindre lämpligt att anknyta till föreskrifter som meddelas

med stöd av förordningen om explosiva varor. Om byggnadstekniska

bestämmelser för sådan förvaring behövs, bör de i stället utfärdas med stöd

av byggnadsstadgan. Detsamma gäller enligt planverket bestämmelserna

om hur filmbyrå och filmlaboratorium skall vara anordnade för att förbudet

mot förevisning av brandfarlig biograffilm inte skall bli tillämpligt på

förevisning i sådan lokal.

Övriga remissinstanser, till vilka hör bl. a. kommerskollegium, sprängämnesinspektionen

och statens brandinspektion, har inte något att invända

mot utredningsmannens förslag att förordningen om explosiva varor görs

tillämplig på brandfarlig biograffilm och att således bl. a. de byggnadstekniska

bestämmelser som behövs för lokaler där sådan film förvaras skall

meddelas av kommerskollegium med stöd av förordningen. Kommerskollegium

upplyser i sitt yttrande att de s. k. peroxiderna tas upp i kollegiets

systematiska förteckning enligt 5 § förordningen om explosiva varor, trots

att de liksom nitratfilm inte är explosiva i egentlig mening. I likhet med

filmen är de lättantändliga och förbrinner mycket snabbt, i större kvantiteter

explosivt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

Bestämmelser i övrigt om förevisning och annan hantering samt förvaring

av film

Svenska filminstitutet vänder sig mot förslaget att det i apparatrum inte

skall få förvaras annan brandfarlig biograffilm än den som skall visas vid

en föreställning. Begreppet »en föreställning» är enligt filminstitutet otydligt,

särskilt som det är vanligt att man bl. a. inom filmstudiorörelsen, i filmbyråer

och hos Sveriges Radio visar flera filmkopior i ett sammanhang, dvs.

under en föreställning. Mera ändamålsenligt är att begränsa mängden

brandfarlig biograffilm antingen viktmässigt och då förslagsvis till 50 kg

eller till den mängd som motsvarar två kompletta kopior av en spelfilm

av normallängd.

Utredningsmannens förslag att bestämmelserna om föreståndare skall

slopas lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Bestämmelser om filmprojektorer och apparatskötare

Närmare föreskrifter om filmprojektorers utförande behövs enligt statens

brandinspektion och Svenska brandbefälets riksförbund. Om sådana föreskrifter

tas in i förordningen om förevisning av brandfarlig biograffilm eller

i Svensk Byggnorm 67, behöver man enligt förbundet inte längre ha

bestämmelserna i biografsäkerhetsförordningen som underlag vid prövning

av fråga om undantag från förbudet mot förevisning av brandfarlig biograffilm.

Förbundet anför vidare att bestämmelser om typgodkännande av filmprojektorer

skulle underlätta tillståndsmyndigheternas prövning. Brandinspektionen

anser att de behövliga föreskrifterna bör meddelas av kommerskollegium.

Även beträffande apparatskötarnas kvalifikationer anser statens brandinspektion

att närmare föreskrifter behövs. Brandinspektionen förutsätter

att kommerskollegium meddelar sådana föreskrifter.

Två remissinstanser, som inte uttryckligen uttalar sig om behovet av

närmare föreskrifter om apparatskötarnas kvalifikationer, framhåller vikten

av att apparatskötarna har kunskaper om vissa särskilda förhållanden.

Enligt statens institut för hantverk och industri behövs sålunda bl. a. kunskaper

om förvaring och handhavande av brandfarlig biograffilm, brandsläckning

och åtgärder vid olycksfall. Ljusintensiteten i filmprojektorerna

är enligt Svenska filminstitutet numera högre än vad som var fallet då

biografsäkerhetsförordningen trädde i kraft. Särskilt vid förevisning av

stumfilm då bildhastigheten minskas uppstår en direkt brandfara, om inte

strömstyrkan sänks. Eftersom nitratfilm krymper med tiden, kan sådan

film »kugga ur», slitas av och antändas i bildfönstret. Apparatskötarna bör

instrueras att sänka strömstyrkan vid förevisning av brandfarlig biograffilm.

Om behovet av kontroll av apparatskötarnas kompetens uttalar sig en
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

27

dast ett fåtal remissinstanser. Enligt arbetarskyddsstyrelsen finns det från

arbetarskyddssynpunkt inte anledning att kräva någon särskild sådan kontroll.

Styrelsen erinrar om att det enligt 1 § arbetarskyddskungörelsen

(1949:208) åligger arbetsgivare att se till att arbetstagarna får kännedom

om de särskilda risker som är förbundna med arbetet samt att meddela

de föreskrifter och förhållningsregler som arbetstagarna skall iaktta för

att undgå dessa risker. Arbetsgivaren skall vidare se till att arbetstagare

som saknar nödig erfarenhet inte används till arbete där bristande kunskap

eller färdighet kan anses medföra fara för ohälsa eller olycksfall.

Svenska brandbefälets riksförbund anser att apparatskötarna bör ha någon

form av dokumenterad kompetens, eftersom det kan antas bli svårt

för tills tåndsmyndigheterna att kontrollera deras kunskaper, om de nu gällande

bestämmelserna upphävs. Av samma mening är Svenska musikerförbundet

till vars yttrande LO ansluter sig. Musikerförbundet anser sålunda

att apparatskötarna även i fortsättningen bör få erforderlig utbildning och

bli föremål för ändamålsenlig prövning, varefter kompetensbevis bör utfärdas.

Tillståndsmyndigheten föreslås få anförtro utbildnings- och prövningsuppgifterna

åt särskilt erfarna apparatskötare.

Svenska kommunförbundet förutsätter att tillstånd att förevisa brandfarlig

biograffilm skall gälla så länge förutsättningarna för tillstånd föreligger

och anser att anordnaren bör vara skyldig att inför varje förevisning hos

tillståndsmyndigheten anmäla vem som skall anlitas som apparatskötare.

Sådan skyldighet bör enligt rikspolisstyrelsen föreligga vid byte av apparatskötare.

Bestämmelser om transport, märkning och förpackning

Flera remissinstanser betonar vikten av att apparatskötarna får möjlighet

att genom märkning på filmförpackningen eller filmrullen avgöra om

de har att göra med brandfarlig biograffilm. Arbetarskyddsstyrelsen delar

sålunda utredningsmannens uppfattning att bestämmelser om märkning av

filmförpackning behövs. Sveriges fotoleverantörers förbund anser att märkningen

bör anbringas inte bara på förpackningen utan också på filmrullens

startsladd. Ett steg längre går brandchefen i Södertälje som föreslår att

filmens ägare åläggs att se till att filmrullens start- och ändsladdar är utförda

i rött och försedda med text utvisande att fråga är om brandfarlig

biograffilm.

Förut har nämnts att SJ motsätter sig utredningsmannens förslag att förordningen

om explosiva varor skall göras tillämplig på brandfarlig biograffilm.

SJ har utarbetat nya föreskrifter om transport av farligt gods och därvid

i princip följt det internationella reglementet angående befordran av

farligt gods på järnväg. Det stämmer enligt SJ inte överens med klassificeringen

i reglementet att hänföra brandfarlig biograffilm till kategorin

explosiva varor. Utredningen angående befordran av farligt gods på väg

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr hl år 1970

m. m., som anser det tveksamt om brandfarlig biograffilm bör hänföras till

kategorin explosiva varor, omtalar att den avser att föreslå att Sverige tillträder

den europeiska överenskommelsen om internationell transport av

farligt gods på väg. Denna överenskommelse upptar i sitt klassificeringssystem

— vid sidan av de klasser som rör explosiva resp. brandfarliga ämnen

— en klass för självantändande ämnen och till denna klass hänförs

nitrocellulosafilmavfall. I de förslag till reglering av nationella transporter

av farligt gods som utredningen ämnar lägga fram kommer nitratfilm sannolikt

att inordnas under begreppet självantändande ämnen eller motsvarande.

Sjöfartsverket tar inte ställning till förslaget att brandfarlig biograffilm

skall hänföras till kategorin explosiva varor men erinrar om att nitratfilm

i kommerskollegiets kungörelse den 21 december 1955 om transport

till sjöss av farligt gods och i de rekommendationer som har utfärdats i

anslutning till 1960 års sjösäkerhetskonvention klassificeras som lättantändligt

fast ämne och inte som explosivt ämne. Verket nämner emellertid

också att det i nyssnämnda rekommendationer anges att de lättantändliga

gaser som nitratfilm utvecklar vid förbränning kan explodera.

Flera av de remissinstanser som uttalar sig om förslagets konsekvenser

i transporthänseende redovisar en positiv inställning. Transportnämnden

anser att ett genomförande av förslaget att brandfarlig biograffilm skall

hänföras till kategorin explosiva varor kommer att innebära ökade möjligheter

att få till stånd rationella föreskrifter för och en god tillsyn över transport

av brandfarlig biograffilm med motorfordon. Liknande synpunkter anförs

av Svenska lasttrafikbilägareförbundet. Inte heller luftfartsverket har

något att erinra mot förslaget. Enligt postverket skulle förslagets genomförande

innebära ett principiellt förbud mot postbefordran av brandfarlig

biograffilm. Eftersom sådan film ytterst sällan befordras per post, befarar

verket emellertid inte att förbudet skulle innebära några större olägenheter

för verkets kunder.

T iltståndsmgndighet

Endast i ett fåtal remissyttranden behandlas förslaget att frågan om tillstånd

till förevisning av brandfarlig biograffilm skall prövas av brandchefen.

Som förut nämnts har omkring hälften av remissinstanserna lämnat

utredningsmannens förslag helt utan erinringar. De länsbrandinspcktörer,

byggnadsnämnder och brandchefer som yttrat sig gör inga invändningar

mot förslaget att brandchefen i kommunen skall vara tillståndsmyndighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker förslaget. Rikspolisstyrelsen understryker

i sitt yttrande att polismyndigheterna bör befrias från tillståndsärendena,

eftersom prövningen huvudsakligen avser byggnads- och brandtekniska

frågor.

Statens brandinspektion och Svenska kommunförbundet anser emellertid

att det vid tillståndsprövningen främst gäller att bedöma om förevisnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr k7 år 1970

29

lokalen och apparatrummet uppfyller vissa byggnadstekniska krav och att

prövningen därför bör ankomma på byggnadsnämnd. De anför vidare att

byggnadsnämnden genom remiss till brandchefen kan få erforderliga upplysningar

om filmprojektorns utförande och apparatskötarens kvalifikationer.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att tillståndsmyndigheten bör samråda

med yrkesinspektören i frågor som kan beröra biografpersonalens säkerhet.

Statens brandinspektion förutsätter att skriftligt tillståndsbevis utfärdas.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen, som båda tillkom

år 1932, innehåller bl. a. brandskyddsföreskrifter av byggnadsteknisk natur.

I förordningarna finns också bestämmelser om elektriska anläggningar,

belysningsanordningar och eldsläckningsutrustning, om filmprojektorer och

apparatskötare, om handhavande av film i biograf och i filmbyrå eller filmlaboratorium

samt om transport av film. Bestämmelsernas syfte är i första

band att tillgodose brandskyddsintressen. Förordningarna är tillämpliga på

film som innehåller nitrocellulosa (brandfarlig film) samt på biografer där

sådan film visas.

Två olika omständigheter har gjort det nödvändigt att ompröva 1932 års

bestämmelser. Den första hänför sig till den tekniska utvecklingen på filmens

område. Brandfarlig film har inte använts för inspelning av nya filmer

på flera årtionden och praktiskt taget all filmförevisning sker numera

med icke brandfarlig film. Endast omkring 70 ton brandfarlig film finns

i landet och denna mängd minskar till följd av kassering och förstörelse.

1932 års förordningar har därför förlorat avsevärt i praktisk betydelse.

Trots att de som nämnts är tillämpliga endast på lokaler, där brandfarlig

film förekommer, bar förevisnings- och förvaringslokaler i avsevärd utsträckning

anordnats i enlighet med förordningarnas bestämmelser. Dessa

återspeglar inte längre de faktiska förhållandena i filmbranschen och de är

därjämte i vissa tekniska avseenden föråldrade.

Den andra omständigheten är strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen

på så sätt att byggnadsbestämmelser utmönstras ur olika specialförfattningar

och i stället meddelas i tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan,

numera Svensk Byggnorm 67. Förenklingen av byggnadslagstiftningen

påbörjades, som jag nämnt inledningsvis, med 1959 års byggnadsstadga.

Den har fullföljts på brand- och hotellagstiftningens områden år

1962 resp. 1966. I och med att riksdagen godkänt förslagen i prop. 1967: 100

(s. 210) angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m., har statsmakterna

uttalat sig för att förenklingsarbetet skall fortsätta (SU 100, rskr 265).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Möjligheten att mönstra ut byggnadsbestämmelser ur specialförfattningar

bör i enlighet härmed övervägas när författningsbestämmelser för olika

specialområden blir föremål för utredning. Ett sådant område är det som

behandlas i 1932 års förordningar.

Omprövningen av förordningarna har utförts av en särskilt tillkallad

utredningsman. Hans förslag innebär ett principiellt förbud mot förevisning

av brandfarlig biograffilm. Under vissa förutsättningar skall undantag

från förbudet kunna medges av myndighet. Vidare föreslår utredningsmannen

att 1932 års förordningar upphävs och att de byggnads- och ordningsföreskrifter

som alltjämt behövs för brandfarlig film i huvudsak skall meddelas

av statens planverk med stöd av byggnadsstadgan och av kommerskollegium

med stöd av förordningen om explosiva varor.

Utredningsmannens förslag har i huvudsak mottagits positivt vid remissbehandlingen.

Jag vill erinra om att brandfarlig film numera förevisas i

mycket begränsad utsträckning, att sådan film alltjämt förvaras för en

del speciella ändamål men att den bevarade mängden är förhållandevis

ringa. Min utgångspunkt är därför att endast sådana bestämmelser nu bör

meddelas om brandfarlig film som oundgängligen behövs för att brand och

andra olyckshändelser skall förebyggas. Liksom utredningsmannen har jag

funnit att de nuvarande vidlyftiga bestämmelserna inte behövs för ändamålet

och att de representerar en föråldrad teknik på byggnads- och säkerhetslagstiftningens

område. Jag anser i likhet med remissinstanserna att

utredningsmannens förslag är väl ägnat att tillgodose skyddet mot olyckor

i samband med brandfarlig film och strävandena att förenkla lagstiftningen

på detta område.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot utredningsmannens

uppfattning att det inte längre behövs några bestämmelser om brandfarlig

röntgenfilm. Av vad utredningsmannen anför framgår att sådan film

inte används numera och att bara obetydliga kvantiteter finns arkiverade.

Med hänsyn härtill ansluter jag mig till utredningsmannens bedömning.

Med brandfarlig biograffilm skall enligt utredningsmannens förslag förstås

film som innehåller nitrocellulosa eller annat lättantändligt eller explosivt

ämne och som är avsedd för upptagning och förevisning av biografbilder.

Mot förslaget invänder några remissinstanser att acetatfilm, om utredningsmannens

förslag genomförs, i vissa fall skulle kunna hänföras till

brandfarlig biograffilm. En sådan konsekvens har utredningsmannen inte

avsett. För att undanröja risken för en sådan tolkning förordar jag därför

den av statens brandinspektion föreslagna definitionen av brandfarlig biograffilm.

Förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm

Svårigheterna att skilja mellan brandfarlig och icke brandfarlig biograffilm

i förening med den omständigheten att brandfarlig film kan väntas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 är 1970

förekomma endast i ringa omfattning men då utgör en avsevärd olycksrisk

motiverar en mycket restriktiv inställning till sådan film. Jag biträder utredningsmannens

av remissinstanserna godtagna förslag om principiellt

förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm. Förbudet bör omfatta

alla förevisningar av sådan film utom förevisning i filmbyrå eller filmlaboratorium,

således också förevisning i det fria eller i enskilt hem.

Med hänsyn till verksamheten hos filmstudios och filmklubbar m. fl. föreslår

utredningsmannen att undantag från förbudet skall kunna medges.

Mot utredningsmannens förslag i denna del har invändningar anförts endast

av den berörda personalorganisationen, som hänvisar till de risker som förevisning

och transport av brandfarlig biograffilm innebär och önskar att

förbudet görs undantagslöst. Enligt min mening måste hänsyn tas till att

det i vissa fall kan föreligga ett berättigat intresse av att förevisa brandfarlig

biograffilm. Jag anser liksom utredningsmannen att det är möjligt

att utforma föreskrifter om förutsättningar för undantag på ett sådant sätt

att tillstånd till förevisning kommer att ges endast när tillräckliga garantier

finns för publikens och personalens säkerhet. Jag förordar därför en sådan

undantagsmöjlighet. Till frågan om förutsättningarna för tillstånd återkommer

jag.

Förbudet mot förevisning utan tillstånd bör som utredningsmannen föreslår

förenas med en ansvarsbestämmelse. Enligt utredningsmannens förslag

skall den dömas till böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte

är ringa förevisar brandfarlig biograffilm utan tillstånd eller i verksamhet

för tillhandahållande av film för visning tillhandahåller brandfarlig biograffilm

åt någon som inte får förevisa sådan film. Jag kan i huvudsak ansluta

mig till vad utredningsmannen anför om de förutsättningar under

vilka ansvar bör kunna drabba anordnaren av förevisningen samt apparatskötaren.

Den som rättar sig efter märkning av film eller filmemballage

bör alltså i allmänhet inte anses ha varit oaktsam, om det senare visar sig

att märkningen var felaktig. Om det av särskild anledning kan anses att

han, trots att märkningen utvisade något annat, borde ha insett att fråga

var om brandfarlig biograffilm, bör emellertid straffvärd oaktsamhet kunna

anses föreligga. Sådan särskild anledning kan vara att han besitter särskilda

kunskaper om film eller att filmens utseende, beskaffenhet eller ålder motiverat

särskild försiktighet och närmare undersökning.

Om den brandfarliga biograffilmen saknat märkning, bör enligt min mening

aktsamhetskravet ofta kunna sättas åtminstone något högre än om

den varit märkt på ett sätt som gett vid handen att fråga var om säkerhetsfilm.

Med hänsyn till att filmuthyrare och filmutlånare normalt torde ha större

tekniska resurser att avgöra om fråga är om brandfarlig film eller om

säkerhetsfilm bör ett högre aktsamhetskrav kunna ställas på dem än på

apparatskötarna och anordnarna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr tf År 1970

Av vad jag nu har sagt framgår att jag inte kan ansluta mig till den av

några remissinstanser intagna ståndpunkten att ansvarspåföljd »först i

tredje hand» bör kunna drabba apparatskötaren. I överensstämmelse med

vanliga regler bör envar bedömas efter den oaktsamhet eller det uppsåt som

han ådagalagt. Härav följer att flera personer kan bli ansvariga för en

viss otillåten förevisning av brandfarlig biograffilm.

Enligt utredningsmannens förslag skall — bortsett från uppsåtliga förseelser

— endast oaktsamhet som inte är ringa föranleda ansvar. En sådan

utformning av ansvarsbestämmelsen kan leda till gränsdragningssvårigheter.

Syftet med denna inskränkning kan tillgodoses genom att domstolarna

vid ansvarsprövningen inte ställer alltför stränga krav på aktsamliet. Jag

förordar därför att någon sådan uttrycklig begränsning av det straffbara

området som utredningsmannen föreslår inte tas in i ansvarsbestämmelsen.

Byggnadstekniska bestämmelser om förevisning och annan hantering samt

förvaring av film

I fråga om lokal där endast icke brandfarlig film skall förevisas gäller

f. n. byggnadsbestämmelserna i byggnadsstadgan och Svensk Byggnorm 67.

Som utredningsmannen framhåller måste stränga säkerhetskrav ställas på

lokaler där brandfarlig biograffilm efter särskilt tillstånd skall få förevisas.

I likhet med utredningsmannen finner jag att säkerhetskraven blir till övervägande

del tillgodosedda genom de nyssnämnda bestämmelser som redan

finns inom byggnadslagstiftningens ram. Därutöver behövs i huvudsak bara

bestämmelser som gäller apparatrum. Jag finner mot denna bakgrund i likhet

med utredningsmannen att en avsevärd förenkling av lagstiftningen kan

ske genom att biografsäkerhetsförordningens byggnadsbestämmelser slopas

och de särskilda byggnadsbestämmelser, som enligt det nyss anförda behövs

för förevisning av brandfarlig biograffilm, meddelas av statens planverk.

Behovet av bestämmelser om förvaring av brandfarlig film måste ses

mot bakgrunden av att det här gäller endast en kvantitet om ca 70 ton

som av olika skäl minskas och som f. n. till huvudsaklig del förvaras i lokaler

av betryggande beskaffenhet. Utredningsmannen menar därför alt

nya generella bestämmelser om förvaringslokaler inte behöver utarbetas,

trots att bestämmelserna i 1932 års förordningar är föråldrade. Jag är ense

med utredningsmannen om att bestämmelser bör meddelas bara om behov

uppstår och då av myndighet som är sakkunnig på området.

Enligt utredningsmannen bör strävandena att förenkla lagstiftningen på

denna punkt genomföras så, att byggnadsbestämmelserna i 1932 års förordningar

slopas och de särskilda byggnadsbestämmelser som —- utöver byggnadsstadgan

och Svensk Byggnorm 67 — behövs för förvaringslokaler för

brandfarlig biograffilm meddelas av kommerskollegium med stöd av förordningen

om explosiva varor. Som grund härför anger utredningsmannen

att brandfarlig film tekniskt kan hänföras till explosiv vara enligt förordningen,

vilken således skulle bli tillämplig på sådan film. Även i övrigt,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

bl. a. beträffande filmbyrå och filmlaboratorium, föreslår utredningsmannen

att behövliga byggnadsbestämmelser meddelas med stöd av förordningen

om explosiva varor.

Planverket anser att de byggnadsbestämmelser, som skall iakttas för att

brandfarlig biograffilm skall få förevisas i filmbyrå eller filmlaboratorium,

bör meddelas med stöd av byggnadsstadgan och inte med stöd av förordningen

om explosiva varor. Jag vill erinra om att förordningen innehåller

vissa byggnadsbestämmelser. Enligt 32 § förordningen skall kommerskollegium

meddela närmare bestämmelser om hur förvaringsrum för explosiva

varor skall vara belägna och beskaffade. Innan bestämmelser av byggnadsteknisk

natur meddelas, skall kommerskollegium samråda med planverket.

Om förordningen görs tillämplig på brandfarlig biograffilm, skall således

de byggnadsbestämmelser beträffande förvaringslokaler för sådan film som

kan behövas meddelas med stöd av förordningen. Det synes mig därför

lämpligt att sådana bestämmelser om filmbyrå eller filmlaboratorium meddelas

i samma ordning. Några remissinstanser invänder under åberopande

av internationella förhållanden att nitratfilm inte bör hänföras till explosiv

vara. Jag anser det mindre lämpligt att göra förordningen (1961:568)

om brandfarliga varor tillämplig på brandfarlig biograffilm, eftersom den

förordningen i huvudsak gäller vätskor och gaser. På grund härav och

med hänsyn till vad kommerskollegium yttrat anser jag mig kunna biträda

utredningsmannens förslag. När det blir anledning att se över förordningen

om explosiva varor, bör undersökas i vad mån byggnadsbestämmelserna

där kan föras över till planverkets ansvarsområde.

Enligt 4 § 1 mom. förordningen om explosiva varor tillkommer det kommerskollegium

att avgöra om en viss vara skall anses som explosiv. Det

åligger enligt 59 § kollegiet att meddela de föreskrifter beträffande tillämpningen

av förordningen som är påkallade. Det kan därför förutsättas att,

om 1932 års förordningar upphävs, kollegiet som godtagit utredningsmannens

förslag meddelar erforderliga beslut. Särskild författningsbestämmelse

om att brandfarlig biograffilm skall anses som explosiv vara behövs således

inte.

Med anledning av vad planverket anfört om förvaring av brandfarlig

biograffilm i apparatrum vill jag erinra om att utredningsmannens förslag,

som jag strax återkommer till, innebär att endast en obetydlig mängd får

förvaras där. Av vad jag förut sagt framgår att planverket har att meddela

de byggnadsbestämmelser som behövs för apparatrummet som sådant, liksom

för förevisningslokalen. De bestämmelser om förvaring av brandfarlig

biograffilm i apparatrum som kan bli aktuella torde avse mängd, emballage,

placering i förhållande till filmprojektorn o. d. De är alltså inte av byggnadsteknisk

karaktär.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Bestämmelser i övrigt om förevisning och annan hantering samt förvaring

av film

1932 års förordningar innehåller flera ordnings- och säkerhetsbestämmelser

som inte är av bvggnadsteknisk natur. Jag anser i likhet med utredningsmannen

och remissinstanserna att behövliga sådana bestämmelser bör meddelas

med stöd av förordningen om explosiva varor, i den mån inte bestämmelserna

redan finns i eller kan meddelas med stöd av annan lagstiftning.

1932 års bestämmelser kan således slopas också på detta område.

Frågan hur mycket brandfarlig biograffilm som skall få förvaras i apparatrum

måste enligt utredningsmannen regleras särskilt. Utredningsmannens

förslag att endast så mycket brandfarlig biograffilm som skall förevisas

vid en föreställning får förvaras där är enligt Svenska filminstitutet

otydligt. I likhet med filminstitutet förordar jag att mängden begränsas

till 50 kg.

I övrigt biträder jag utredningsmannens förslag i förevarande avsnitt.

Bestämmelser om filmprojektorer och apparatskötare

Enligt utredningsmannen uppfyller också moderna filmprojektorer som

är konstruerade för säkerhetsfilm de säkerhetskrav som i biografsäkerhetsförordningen

anges för brandfarlig film. Med hänsyn till möjligheten att

nya apparattyper, som inte är lämpliga för visning av brandfarlig biograffilm,

kommer fram föreslår han emellertid att för tillstånd att förevisa

sådan film skall krävas att filmprojektorn är så utförd att förevisningen inte

medför särskild brandfara. Villkoret skall anses uppfyllt i fråga om projektor

som är utförd enligt bestämmelserna i biografsäkerhetsförordningen.

Statens brandinspektion och Svenska brandbefälets riksförbund anser i

motsats till utredningsmannen att närmare föreskrifter behövs om hur filmprojektor

skall vara beskaffad för att tillstånd till förevisning av brandfarlig

biograffilm skall kunna medges. Jag anser mig sakna anledning att ta ställning

till denna fråga. Om förordningen om explosiva varor görs tillämplig

på brandfarlig biograffilm, kan kommerskollegium meddela de föreskrifter

som visar sig nödvändiga. Tills det sker kan tillståndsmyndigheten vid

behov få viss ledning för sin bedömning genom jämförelse med biografsäkerhetsförordningens

bestämmelser. Jag förordar med stöd av det anförda

att utredningsmannens förslag genomförs.

De nuvarande bestämmelserna om statlig auktorisation av apparatskötare

behöver, liksom övriga bestämmelser i 1932 års förordningar, iakttas

endast om brandfarlig film skall förevisas. Trots att sådan film numera

förevisas sällan, tillämpas auktorisationsförfarandet generellt.

Utredningsmannens förslag att den statliga auktorisalionen skall slopas

har inte mött erinran vid remissbehandlingen. Jag anser att övertygande

skäl anförts för förslaget.

Remissinstanserna är också ense med utredningsmannen om att brandfar
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Ilungl. Maj. ts proposition nr kl år 1970

35

lig biograffilm bör få förevisas endast av apparatskötare som vet att sådan

film skall förevisas och känner till de risker som föreligger vid förevisning

av sådan film och de bestämmelser som gäller för sådana förevisningar. Jag

ansluter mig till förslaget som enligt min mening är ägnat att motverka de

risker som är förenade med förevisning av brandfarlig film. Det får anses

ligga i sakens natur att tillsynsmyndigheten skall kontrollera att förutsättningarna

för tillstånd föreligger. Någon uttrycklig föreskrift om att en sådan

kontroll skall göras torde därför inte behövas. Om förslaget genomförs, ankommer

det på tillsynsmyndigheterna att vid behov meddela närmare föreskrifter

eller anvisningar om hur kontrollen skall gå till. En sammanställning

över den brandfarliga filmens egenskaper, de risker som är förenade

med förevisning av sådan film samt förevisningsbes tämmelserna kan sålunda

behövas. Kontrollen kommer då att omfatta apparatskötarens kännedom

om innehållet i sammanställningen. Enligt min mening kan på detta

sätt de önskemål tillgodoses som några remissinstanser framfört i fråga

om kompetensen hos de apparatskötare som skall förevisa brandfarlig biograffilm.

Bestämmelser om transport, märkning och förpackning

Filmförordningen innehåller åtskilliga bestämmelser om transport, förpackning

och märkning av brandfarlig film. Utredningsmannen anser att

bestämmelser i dessa ämnen fortfarande behövs. Särskilt understryker han

betydelsen av tydlig märkning av varje emballage som innehåller den farliga

nitratfilmen. Remissinstanserna har samma inställning och några av dem

förordar ännu strängare regler om märkning.

Att apparatskötaren i varje särskilt fall säkert vet om den film han skall

förevisa är brandsäker eller brandfarlig är enligt min mening av väsentlig

betydelse för att olyckor skall förhindras. Jag anser därför att brandfarlig

biograffilm bör märkas så omsorgsfullt och tydligt som är möjligt utan att

oskäliga kostnader uppstår. Bestämmelser härom, liksom angående transport

och förpackning, bör emellertid inte meddelas i allmän författning utan

av sakkunnig myndighet. Utredningsmannens förslag att förordningen om

explosiva varor skall göras tillämplig innebär att så kan ske.

Tillståndsmijndighet

Liksom utredningsmannen och remissinstanserna anser jag att uppgiften

att pröva frågor om tillstånd att förevisa brandfarlig biograffilm inte bör

anförtros annan myndighet än byggnadsnämnden eller brandchefen. Statens

brandinspektion och Svenska kommunförbundet anför att det främst

gäller att bedöma om förevisningslokalen och apparatrummet uppfyller vissa

byggnadstekniska krav och att prövningen därför bör ankomma på byggnadsnämnden.

I enlighet med de nyssnämnda båda remissinstansernas önskemål förordar

j ag att byggnadsnämnden blir tillståndsmyndighet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr tf år 1970

I likhet med statens brandinspektion anser jag det lämpligt att skriftligt

tillståndsbevis utfärdas, när tillstånd till förevisning av brandfarlig biograffilm

meddelas. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde inte behövas.

Tillstånd bör kunna avse inte bara visst tillfälle utan också viss i tillståndsbeslutet

angiven tid. Det får anses ligga i sakens natur att meddelat

tillstånd upphör att gälla, om förevisningslokalen eller apparatrummet ändras

väsentligt eller på sådant sätt att lokalen eller apparatrummet inte längre

uppfyller de föreskrivna kraven på publikens och personalens säkerhet.

Detsamma gäller om filmprojektorn byts ut eller ändras i något från

brandsäkerhetssynpunkt väsentligt avseende samt om annan apparatskötare

än den eller de som avses med tillståndet skall anlitas.

Är de i min föregående framställning angivna förutsättningarna för tillstånd

att förevisa brandfarlig biograffilm uppfyllda, skall tillstånd meddelas.

Tillståndsmyndigheten skall således inte företa någon behovsprövning

eller annan skönsmässig prövning. Talan mot tillståndsmyndighetens beslut

bör föras genom besvär hos länsstyrelsen. Med hänsyn till prövningens nyss

angivna art, bör besvär över länsstyrelsens beslut prövas av regeringsrätten.

Detta förutsätter ett tillägg till 2 § 16 :o) regeringsrättslagen. Förslag härom

torde få anmälas i annat sammanhang.

För fa t tn ingsförslag

Som utredningsmannen funnit kan 1932 års förordningar slopas och ersättas

av dels myndighetsföreskrifter, dels en författning som i huvudsak

upptar det principiella förbudet mot förevisning av brandfarlig biograffilm

och villkoren för undantag från förbudet.

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag

till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm. På de skäl

utredningsmannen bar anfört bör riksdagens yttrande inhämtas över förslaget.

Enligt gällande praxis torde Kungl. Maj :t i framtiden få dels vidta

ändringar av mindre räckvidd utan riksdagens hörande, dels i undantagsfall

lämna dispens från föreskrift i kungörelsen. Jag vill erinra om att bestämmelserna

i allmänna ordningsstadgan, bl. a. om polismyndighetens befogenheter,

och i brandstadgan, bl. a. om brandsyn, är tillämpliga också när

tillstånd meddelats enligt kungörelsen.

Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition inhämtar riksdagens

yttrande över förslaget till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014081

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1970:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm. s. 1 i texten