Sök i Ratio Lex

Med förslag till allmän arbetstidslag, m. m

152 sidor, varav 151 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 151 av 152 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:5, Med förslag till allmän arbetstidslag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

1

Nr 5

Kungl. Majrts proposition till riksdagen med förslag till allmän

arbetstidslag, m. m., given Stockholms slott den 19 december

1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning om en generell förkortning av arbetstiden

från 42V2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen skall ske i två lika

stora etapper den 1 januari 1971 resp. den 1 januari 1973. Därmed blir 40- timmarsveckan en realitet fr. o. in. 1973.

Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbetstidslag.

Den nya lagen ersätter lagen om arbetstidens begränsning (den s. k.

allmänna arbetstidslagen), lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln

och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Den skall i

princip omfatta alla arbetstagare, vilket innebär att lagstiftning om arbetstiden

införs som en nyhet för omkring hälften av det totala antalet arbetstagare

i landet. Bl. a. kommer statligt arbete, arbete inom sjukvård och

socialvård samt kontorsarbete att föras in under lagstiftningen.

Den ordinarie arbetstiden skall enligt huvudregeln i lagförslaget utgöra

högst 40 timmar i veckan. Under vissa omständigheter skall arbetstiden

kunna beräknas med utgångspunkt i att den under en period av högst fyra

veckor inte får överstiga 40 timmar per vecka i genomsnitt. Liksom enligt

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

gällande lagar skall avsteg kunna göras genom överenskommelse i kollektivavtal

mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Bl. a. för att göra det möjligt att inordna vissa statliga och kommunala

verksamhetsgrenar under lagstiftningen upptas i lagförslaget regler om

jourtid. Därmed avses tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande

på arbetsstället för att när behov uppkommer utföra arbete. Maximum

för jourtiden har satts till 48 timmar under fyra veckor eller 50 timmar per

kalendermånad. På samma sätt som när det gäller den ordinarie arbetstiden

skall reglerna om jourtid vara dispositiva.

Övertid skall enligt förslaget liksom hittills betraktas som ett extraordinärt

inslag. Övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning återkommer till stor

del oförändrade i lagförslaget. Lagens normer för s. k. allmän övertid och

övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dock bli snävare än i

gällande lagstiftning. Allmän övertid skall få tas ut med 150 timmar per år

mot f. n. 200 timmar. Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skall

kunna tas ut med sex timmar i veckan mot nu sju timmar. Vidare öppnas

möjlighet för arbetsmarknadsparterna att i kollektivavtal komma överens

om avvikelse från lagens begränsningar för den allmänna övertiden.

Den nya arbetstidslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Den

särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete i bagerier (den s. k.

bagerilagen) föreslås bli upphävd vid utgången av juni 1971.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

3

1) Förslag

till

Allmän arbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 och 3 §§, tillämpning

på varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares

räkning.

2 §

Från lagens tillämpning undantages

a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över

hur arbetet är anordnat,

b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig

ställning eller annars av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter

har särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende,

c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt

e) skeppstjänst, dock att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

kan förordna att lagen skall tillämpas på skeppstjänst beträffande

vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen (1970: 00) icke skall gälla.

3 §

Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämpning

göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts

av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen

(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet

på arbetstagare, vilken sysselsattes i arbete som avses med avtalet,

även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen

på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av

annat tillämpligt kollektivavtal.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ordinarie arbetstid och jourtid

4 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster

ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i

övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid

av högst fyra veckor.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tilllämpas

för arbetsstället.

5 §

Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare

står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer

utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar

under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad.

Som jourtid anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens

räkning.

6 §

Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom

kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant

kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora

flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda

skäl föreligger.

Övertid

8 §

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för

sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas

ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant

arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av

arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver

denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i

betalt brev.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid

får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

9 §

Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste utföras

före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall

kunna fortgå utan liinder, får övertid tagas ut med högst 6 timmar i veckan

eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av

fyra veckor.

10 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 och

9 §§ tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar

under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår.

När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare

övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras

genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om

sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmänna bestämmelser

U §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvisningar

av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom

annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig

organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats

med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess

överinseende och ledning, av yrkesinspektionens tjänstemän och kommunala

tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives

om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen.

13 §

I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen

av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den

omfattning och i den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda ledamöter,

utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare

och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får

talan ej föras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

14 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,

affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter

eller fängelse i högst ett år. Gäller brottet annat än förhållande av betydelse

för landets försvar, får allmänt åtal väckas endast om målsägande

anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 §

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare

till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd

av lagen dömes till böter.

Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga

vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet

lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 §

dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen

(1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281),

arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947:

216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbetstiden

för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

7

2) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande tiden

för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upphöra

att gälla vid utgången av juni 1971.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 november

1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om en ny allmän

arbetstidslag in. m. och anför.

1963 års arbetstidskommitté1 har avlämnat ett betänkande kallat Allmän

arbetstidslag (SOU 1968: 66). I betänkandet läggs fram förslag till en generell

förkortning av arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Vidare

föreslås att en ny allmän arbetstidslag skall ersätta den gällande allmänna

arbetstidslagen och de särskilda arbetstidslagar, som finns för lantarbete,

detaljhandel samt hotell-, restaurang- och kaférörelse. Nuvarande specialreglering

angående arbetstidens förläggning i bageri- och konditorinäringen

föreslås slopad. Förslag läggs också fram rörande en helgdagsreform.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetarskyddsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, socialstyrelsen,

kommerskollegium, statens avtalsverk, statens brandinspektion,

överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, chefen för arméstaben,

chefen för marinstaben, chefen för flygstaben, försvarets fabriksverk, generaltullstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, postverket, televerket, statens vattenfallsverk,

statens vägverk, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens

järnvägar (SJ), luftfartsverket, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, konjunkturinstitutet, ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor (NO), ILO-kommittén, länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Örebro och Västerbottens

län, domkapitlen i Göteborgs, Härnösands, Karlstads, Linköpings, Luleå,

Lunds, Skara, Stockholms, Strängnäs, Uppsala, Visby, Västerås och Växjö

stift, svenska kyrkans diakoninämnd, Svenska landstingsförbundet, Sven
-

1 Ledamöter förste vice talmannen Axel Strand, ordf., riksdagsledamöterna Brita Elmén,

Arvid Enarsson och David Gomér, förbundsordföranden Gunnar Hallström, planeringschefen

Erik Höök, direktörerna Gunnar Larsson och Gunnar Nordholm, kanslichefen Olof Schärman

och Landsorganisationens i Sverige dåvarande andre ordförande Edvard Vilhelmsson.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ska kommunförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och

lantarbetsgivareföreningen, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Föreningen

skogsbrukets arbetsgivare, Sveriges kooperativa och allmännyttiga

bostadsföretags förhandlingsorganisation (K.A.B.), Apotekarsocieteten, Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,

Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Sveriges centrala

restaurang aktiebolag, Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska

företagares riksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF),

Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Sveriges farmacevtförbund och Svenska barnm or skeförbundet.

Flera remissinstanser har bilagt av dem inhämtade yttranden.

Sålunda har kommerskollegium bifogat yttranden från Stockholms handelskammare,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Skånes

handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län,

Gotlands handelskammare samt handelskamrarna i Göteborg, Borås och

Karlstad, SAF yttranden från Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet

och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger, SHIO yttranden

från Sveriges bageriidkareförening, Svenska frisörföreningen, Sveriges

konditor-förening och Motorbranschens riksförbund, samt LO yttranden

från statstjänarkartellen och tjugotvå till LO anslutna förbund.

Frågan om en ny sj öarbetstidslagstiftning kommer senare denna dag att

anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet på grundval av ett av

1964 års sjöarbetstidsutredning framlagt betänkande (SOU 1969:3). Hembiträdeslagstiftningen

har också behandlats av en särskild utredning. Ett av

denna utredning avlämnat betänkande (SOU 1968: 67) med förslag till lag

om arbetstid m. m. i husligt arbete har remissbehandlats och bereds f. n. i

socialdepartementet.

Gällande bestämmelser

Grundläggande regler om arbetstiden finns i 1930 års lag om arbetstidens

begränsning. För vissa verksamhetsområden finns regler i särskilda

arbetstidslagar. Dessa utgörs av lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,

arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen.

Arbetstidsbestämmelser förekommer också i bl. a. arbetarskyddslagen,

hembiträdeslagen samt lagen om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Med hänsyn till att sjöarbetstids- och hembiträdeslagstiftningen kommer

att behandlas särskilt lämnas i det följande inte någon redogörelse för dessa

lagstiftningsområden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Allmänna arbetstidslagen

Lagen (1930: 138) om arbetstidens begränsning (ändrad senast 1966:

616) — här benämnd allmänna arbetstidslagen — är tillämplig på varje

rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning

eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, om för arbetsgivarens

räkning i regel används flera än fyra arbetare (1 § första stycket).

Genom lagens anknytning till begreppen rörelse eller företag faller husligt

arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utanför lagens tillämpning.

Vidare faller genom föreskriften om visst minsta antal arbetare samtliga

småföretag, dvs. företag med mindre än fem regelbundet anställda arbetare,

utanför lagen. Det är därvid att märka att vid lagens tillämpning

skall såsom arbetare icke räknas medlem av arbetsgivarens familj, verkmästare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare

eller därmed jämställd person, kontor svaktmästare eller annat underordnat

kontorsbiträde (2 §). Sin främsta betydelse har denna bestämmelse

därigenom att arbete som utförs av sådana personer, i huvudsak

överordnade befattningshavare samt kontors- och förvaltningspersonal,

helt undantas från lagstiftningens tillämpning.

Från lagens tillämpning undantas vidare enligt direkt föreskrift i 1 § andra

stycket vissa slag av arbete, nämligen

a) arbete som utförs i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande

(s. k. okontrollerbart arbete),

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete som bedrivs av staten,

d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet inte är att hänföra

till skogsarbete,

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

h) arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän

trafik, samt

i) arbete som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans

bostad.

Dessutom undantas följande slag av arbete, vilka i princip regleras av

specialarbetstidslagar:

j) skeppstjänst som omnämns i sjöarbetstidslagen,

k) jordbruk med binäringar, vilka inte bedrivs såsom självständiga förelag,

byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binäringar, samt trädgårdsskötsel

och djurskötsel även i de fall då arbetet bedrivs som självständiga

företag,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 11

l) arbete på vilket arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

samt

m) arbete på vilket arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

äger tillämpning.

Frågor som gäller huruvida visst arbete är hänför ligt under lagen eller

huruvida viss arbetstagare är att räkna som arbetare enligt lagen avgörs av

arbetarskyddsstyrelsen (3 §). Motsvarande bestämmelse finns i specialarbetstidslagarna.

Den ordinarie arbetstiden får enligt huvudstadgandet i 4 § inte överstiga

42 timmar 30 minuter under en begränsningsperiod av en vecka och inte

heller nio timmar per dygn, raster oräknade. Undantag görs för arbete som

bedrivs med regelbunden skiftindelning. Arbetstiden får vid sådant arbete

förläggas på annat sätt under villkor att den under en begränsningsperiod

av högst tre veckor inte överstiger i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan.

Någon dygnsmaximering av arbetstiden förekommer inte i detta fall.

Bestämmelsen innebär inte något avsteg från principen om 42V2 timmars

arbetsvecka utan endast en utsträckning av begränsningsperioden från en

till tre veckor. Vecka räknas fr. o. m. måndag eller annan dag som tillämpas

på arbetsstället.

Reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning är på visst sätt dispositiva.

Genom kollektivavtal som på arbetarsidan sluts eller godkänns av

huvudorganisation kan överenskommelse träffas om längre veckoarbetstid,

längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än vad lagen föreskriver.

Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa

avtalet även på arbetare, som inte är medlem av den avtalsslutande organisationen

på arbetarsidan men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

Undantag görs dock för arbetare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal

(4a§).

Från reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan arbetarskyddsstyrelsen

bevilja dispens. Beslut om utsträckt vecko- eller dygnsarbetstid

kräver antingen att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtyckt

till dispensen eller att andra särskilda skäl föreligger. Beslut om förlängd

begränsningsperiod till högst tolv månader kan meddelas utan att någon

av dessa förutsättningar föreligger (5 §).

Arbetsgivaren får under särskilda villkor använda arbetare till arbete på

övertid.

I 6 § lämnas arbetsgivaren rätt att ta ut övertid för no dfalls arbete. Har en

natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som inte kunnat förutses,

vållat avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för

sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom får övertid för nödfallsarbete

tas ut utan inskränkning till visst antal timmar. Anmälan skall

göras till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete, dess anledning, omfattning

och varaktighet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får inte

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

fortsättas utöver denna tid utan att tillstånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

För sådana förberedelse- eller av slutnings arbeten som för driftens ohindrade

gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden,

får arbetare, som fyllt 18 år, användas på övertid under högst sju

timmar i veckan. Någon begränsning per dygn är inte föreskriven. Alla sju

timmarna kan alltså tas ut på samma dag (7 § 1 mom.).

Utöver dessa båda former av övertid får arbetare, som fyllt 18 år, åläggas

övertid, s. k. allmän övertid, då arbetsgivaren finner det påkallat med hänsyn

till något särskilt förhållande. Sådan övertid får uppgå till högst 48 timmar

under loppet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår.

Inom dessa begränsningsperioder får övertiden tas ut utan hänsyn till särskilt

dygns- eller veckoinaximum (7 § 2 mom.).

Tillstånd till ytterligare övertid, s. k. extra övertid, kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen

med högst 150 timmar under ett kalenderår. Sådant tillstånd

kräver att övertiden är påkallad av trängande behov (7 § 3 mom.).

Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men ej 18

år, får användas till övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 mom.). Någon

skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete — frånsett nödfallsarbete

— föreskrivs inte i lagen. I detta avseende gäller vad parterna kommit överens

om. Arbetsgivare har dock ålagts skyldighet att tillse att arbetare inte

utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 § 5 inom.).

Enligt 8 § har arbetsgivare skyldighet att föra anteckning om övertid i särskild

journal. Denna skall vara tillgänglig för arbetarna.

Lagen avslutas med en avdelning som upptar vissa allmänna bestämmelser,

bl. a. om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandling av

ärenden rörande tillämpningen av lagen (9 §).

I 10 § stadgas att Kungl. Maj :t, då tillämpning av lagen skulle medföra

sådana svårigheter för visst arbete eller företag att dess fortsatta bedrivande

äventyras, får på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess

hörande medgiva undantag från lagens tillämpning.

Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionens befattningshavare

(11 §).

Överträdelse av lagen eller av någon föreskrift som meddelats med stöd

av lagen straffas med böter. Ansvaret drabbar som regel arbetsgivaren men

kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Lantarbetstidslagen

Lantarbetstidslagen (1948:281) (ändrad senast 1966:617) gäller för

jordbruk med binäringar, som inte bedrivs som självständiga företag, byggnadsarbete

för jordbruk eller dess binäring samt trädgårdsskötsel, som bedrivs

som självständigt företag, allt under förutsättning att minst en arbetare

i regel sysselsätts av arbetsgivaren (1 § första stycket). Företag, i vilka

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

endast tillfälligtvis anställd arbetskraft används, faller utanför lagen. Detsamma

gör djurskötsel bedriven som självständigt företag trots att sådant

företag undantagits från allmänna arbetstidslagens tillämpning. Såsom arbetare

skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, lantbruksinspektor

eller annan befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller

annat kontorsbiträde (2 §).

Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag

av arbete:

a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) kolning i mila,

c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptagning

av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa

arbeten utförs på ackord,

d) husligt arbete,

e) arbete som bedrivs av staten, samt

f) arbete på vilket arbetstidslagen för detaljhandeln är tillämplig.

Samtliga undantag, bortsett från vissa delar av punkten c), överensstämmer

med undantag i allmänna arbetstidslagen.

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter per

arbetsvecka, raster oräknade. Denna huvudregel kompletteras med en föreskrift

som medger utsträckning av arbetstiden till 45 timmar i veckan under

förutsättning att arbetstiden under en tidrymd av högst tolv månader stannar

vid i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan. Med arbetsvecka förstås

tiden fr. o. m. måndag t. o. m. söndag. Dygnsinaximum är fastställt till

tio timmar (4 §).

Från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan avsteg

göras antingen genom kollektivavtal eller genom dispens av arbetarskyddsstyrelsen

på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstidslagen

(4 a och 5 §§).

Övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande

regler i allmänna arbetstidslagen. Som nödfallsarbete räknas även arbete

som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Vid

sådant arbete är arbetsgivaren befriad från skyldigheten att göra anmälan

eller ansökan till arbetarskyddsstyrelsen. S. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln

jämställs med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Den allmänna

övertiden begränsas till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader

i följd samt till 48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgivaren

föredrar en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under en kalendermånad.

Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd

av tolv månader i följd. Något förbud att använda arbetare under 18 år till

övertidsarbete finns inte (6—8 §§).

I fråga om de allmänna bestämmelserna — arbetarskyddsstyrelsens sam
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

mansättning (9 §), Kungl. Maj :ts undantagsrätt (10 §), tillsyn över lagens

efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse (12 och 13 §§) — är reglerna

i lantarbetstidslagen i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstidslagens

motsvarande bestämmelser. Kungl. Maj :ts undantagsrätt är dock

utvidgad att avse jämväl det fall då tillämpningen av lagen skulle medföra

särskilda svårigheter inom viss del av riket.

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln (ändrad senast 1966:618)

— i fortsättningen kallad detaljhandelslagen — är tillämplig på rörelse som

avser detaljhandel eller som bedrivs i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning (1 § första stycket). Lagen gäller oberoende av antalet

anställda och oberoende av om arbetskraft används endast tillfälligtvis. Lagen

har inte tillämpning på arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens

familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning

eller farmacevt på apotek (2 §). Till skillnad från övriga arbetstidslagar

görs inte något särskilt undantag för kontorspersonal.

Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag

av arbete:

a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete som handelsresande eller platsförsäljare,

d) arbete som bedrivs av staten,

e) husligt arbete,

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att

arbetstagaren uteslutande sysselsätts med detta arbete eller endast undantagsvis

deltar i arbete, på vilket lagen äger tillämpning, samt

g) arbete på vilket sjöarbetstidslagen har tillämpning.

Frånsett undantaget under c) överensstämmer undantagen med sådana

som finns i allmänna arbetstidslagen.

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter i veckan

och tio timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i

regel inte flera än en arbetstagare används får dock — under förutsättning

att veckomaximum inte överskrids — dygnsmaximum under högst två av

veckans dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljningsställe,

som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i

stället för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar

per dygn och 42 timmar 30 minuter i veckan i genomsnitt för två veckor i

följd. Vecka räknas fr. o. in. måndag eller annan dag som tillämpas på arbetsstället

(4 §). Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

regler som är identiska med dem i allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§).

Bestämmelserna om övertid är i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen.

Med förberedelse- eller avslutningsarbeten jämställer detaljhandelslagen

dock arbete för betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,

rakstuga, friser salong, fotografiateljé eller badinrättning befinner

sig i lokalen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten är liksom

i allmänna arbetstidslagen maximerad till sju timmar i veckan. Detaljhandelslagen

föreskriver den ytterligare begränsningen att sådan övertid

inte får tas ut med mer än en och en halv timme per dygn. Vidare gäller att

ordinarie arbetstid och övertid av detta slag inte får utan tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen

tillhopa överstiga tio timmar på ett dygn. Något hinder

mot att använda arbetstagare under 18 år till arbete på övertid uppställer

detaljhandelslagen däremot inte (6, 7 och 10 §§).

Till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller detaljhandelslagen vissa

bestämmelser om ersättning för arbete på övertid och om raster. Arbetsgivaren

åläggs sålunda skyldighet att utge särskild ersättning för övertidsarbete.

Sådan ersättning får bytas ut mot ledighet på ordinarie arbetstid om

arbetsgivare och arbetstagare är ense därom (8 §). Beträffande raster lämnas

följande föreskrifter. Om arbetstagare utför arbete under minst sex timmar

av dygnet, skall arbetet avbrytas av en sammanhängande rast om minst

en timme. År arbetsgivaren och arbetstagaren överens kan en sådan rast bytas

ut mot två raster om sammanlagt minst en timme 15 minuter. På dag

före sön- och helgdag samt på arbetsställe, där i regel inte flera än en arbetstagare

används, får rasttiden inskränkas till 30 minuter. Arbetarskyddsstyrelsen

kan medge undantag (9 §).

De allmänna bestämmelserna i detaljhandelslagen överensstämmer med

motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :ts undantagsrätt

är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen.

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Arbetstidslagen (1947:216) för hotell, restauranger och kaféer (ändrad

senast 1966: 619) — i fortsättningen kallad hotellagen — är tillämplig på

hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i omedelbar anslutning därtill utövad

verksamhet av annat slag, vilken inte bedrivs som självständigt företag.

Liksom i detaljhandelslagen uppställs inget krav på visst antal arbetstagare

eller regelbundenhet i anställningen (1 § första stycket). Såsom arbetstagare

skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, företagsledare, personalchef

eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare

eller annat kontor sbiträde (2 §).

Från lagens tillämpning undantas följande slag av arbete (1 § andra stycket)

:

a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses ankomma

på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete som bedrivs av staten,

d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) arbete på vilket detaljhandelslagen äger tillämpning, samt

f) skeppstjänst.

Samtliga undantag återfinns i allmänna arbetstidslagen.

I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får använda

arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll

oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger i genomsnitt

42 timmar 30 minuter i veckan. Arbetstiden får under en tidrymd

av 24 timmar, räknade från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma

tid följande dag, inte överstiga elva timmar. Vecka räknas fr. o. m. måndag

eller annan dag som tillämpas för arbetsstället (4 §). Från dessa regler

kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som enligt

övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§).

Övertid för nödfallsarbete och extra övertid får tas ut enligt samma regler

som i allmänna arbetstidslagen. Övriga övertidsregler skiljer sig däremot

något från motsvarande bestämmelser i denna lag. Sålunda jämställer hotellagen

— i likhet med detaljhandelslagen — betjäning av gäster som vid

serveringens upphörande befinner sig inom det för serveringen avsedda området

med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Övertid för arbete av detta

slag får tas ut med högst 21 timmar under loppet av tre veckor. Under en

24-timmarsperiod från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma

tid påföljande dag får övertid av detta slag uppgå till högst en och en halv

timme. Allmän övertid får på samma villkor som i allmänna arbetstidslagen

förekomma med högst 200 timmar under ett kalenderår och högst 36 timmar

under loppet av tre veckor. Till arbete på allmän och extra övertid får

inte användas arbetstagare under 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock

bevilja dispens för den som fyllt 16 år (6 och 7 §§).

De allmänna bestämmelserna i hotellagen överensstämmer med motsvarande

bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :ts undantagsrätt

är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen.

Arbetar skyddslagen

Arbetarskyddslagen (1949: 1) (ändrad senast 1967: 461) har ett betydligt

vidsträcktare tillämpningsområde än arbetstidslagarna. Den gäller i princip

för varje verksamhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares

räkning. Lagen gäller dessutom för elever vid vissa yrkesskolor, för

personer intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga, då de utför

yrkesarbete. Från lagens tillämpning undantas arbete som utförs under så
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl Maj:ts proposition nr 5 år 1970

dana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande, visst arbete av arbetsgivarens familjemedlemmar,

arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll samt skeppstjänst.

Enligt lagens huvudregel i 7 § åligger det arbetsgivaren att iaktta allt som

med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs,

samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för

arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagare ådrar sig

ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Denna bestämmelse får betydelse

i arbetstidshänseende såtillvida som arbetsgivaren måste tillse att arbetstagare

inte utsätts för hälsorisk genom alltför stora arbetstidsuttag.

I lagens tredje kapitel lämnas särskilda bestämmelser om arbetstiden och

dess förläggning.

Då arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet

avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig

varaktighet. Då det med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena

i övrigt är oundgängligen påkallat, får rasten bytas ut mot ledighet för intagande

av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet (17 §).

Om arbetet på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller

till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest är

särskilt påfrestande, skall arbetstagare under arbetstiden beredas lämpliga

arbetspauser (18 §).

Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna ledighet

skall ingå tiden mellan klockan 24 och 5. Avvikelse får ske om visst arbete

med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet

måste fortgå även nattetid. Likaså får nödfallsarbete fortgå på tid

mellan klockan 24 och 5. Bestämmelsen om nattvila gäller inte arbetstagare

i överordnad ställning (19 §). Dispens från nattarbetsförbudet kan meddelas

av arbetarskyddsstyrelsen när särskilda skäl föreligger eller då det stora flertalet

av de berörda arbetstagarna finner dispensen önskvärd och ohälsa eller

överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §).

Utöver nattvila skall arbetstagare beredas veckovila. För varje period om

sju dagar skall arbetstagare, om inte särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar

undantag, ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Sådan

veckovila skall företrädesvis förläggas till söndag och till samma tider för

alla anställda vid ett och samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan

meddela dispens från bestämmelsen (21 §).

Ytterligare regler om arbetstiden lämnas i arbetarskyddslagens fjärde kapitel,

som gäller minderårigas användande i arbete. Med minderårig avses

den som inte fyllt 18 år. Arbetstiden för minderårig arbetstagare får inte

överstiga tio timmar om dygnet och 54 timmar i veckan. Från denna absoluta

gräns görs undantag för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen kan

också medge dispens under kortare tid, då detta i särskilt fall är nödvändigt

(31 §). Minderårig skall ha oavbruten ledighet för nattvila under minst elva

2—Eihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

timmar varje dygn. I denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den minderårige

inte fyllt 16 år, tiden mellan klockan 19 och 6 samt i andra fall tiden

mellan klockan 22 och 5. Undantag görs för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen

har möjlighet att bevilja dispens (33 §).

Bagerilagen

Arbetstid och arbetsförhållanden i bagerier och konditorier regleras, förutom

av arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, av lagen (1930: 139)

om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och

konditoriarbete (ändrad senast 1959:298). Bagerilagen bygger på en ILOkonvention

nr 20 angående förbud mot nattarbete i bagerier. Konventionen

antogs år 1925 och ratificerades av Sverige år 1940.

Bagerilagens huvudstadgande i 1 § innehåller förbud mot arbete för tillverkning

av bageri- eller konditorivaror på sön- och helgdag samt mellan

klockan 20 och 6 på vardag. Förbudet gäller såväl arbetstagare som arbetsgivare

men avser inte tillverkning för eget hushåll. Sedan 1959 undantas

också tillverkning av spis- eller knäckebröd, kex eller annat därmed jämförligt

bakverk.

Med arbete för tillverkning avses varje verksamhet, som ingår såsom ett

nödvändigt led i produktionsprocessen. Dit räknas t. ex. uppeldning av ugnar,

framforsling av råvaror till arbetsplatsen inom företaget samt rengöring

av maskiner och redskap. Däremot räknas inte hit transport av råvaror till

företaget, rengöring av lokalerna eller distribution av de färdiga varorna.

I 2 och 3 §§ återfinns åtskilliga undantag från förbuden i 1 §.

Från det generella förbudet för sön- eller helgdagsarbete finns tre undantag.

Enligt 2 § a) gäller att arbete får ske i bageri- eller konditorirörelse för

tillverkning av varor, som framställs utan jäst, under högst tre timmar söneller

helgdag mellan klockan 6 och 18. Undantaget gäller endast konditorivaror

och inte bagerivaror, eftersom dessa alltid måste jäsa. Under samma

tid får enligt 2 § b) bageri- och konditorivaror tillverkas i hotell-, restaurangeller

kaférörelse, om arbetet därmed bedrivs utan samband med bageri- eller

konditorirörelse. Enligt 2 § c) får anrörning, dvs. läggning av surdeg för tillverkning

av sura limpor, utföras på sön- eller helgdagar under högst två timmar

mellan klockan 8 och 20.

Från det generella nattarbetsförbudet stadgas fem undantag. Det viktigaste

undantaget finns i 2 § d), som medger att vissa förberedelsearbeten får utföras

på vardag mellan klockan 4 och 6. Till sådana förberedelsearbeten

hänförs uppeldning av ugnar, deggörning och flyttning av brödämnen till

och från jäsrum.

Enligt 2 § e) får annan än bageri- eller konditoriarbetare utföra uppeldning

när som helst på dygnet. Sådana särskilda ugnseldare förekommer endast

vid de största bagerierna. I 2 § f) lämnas regler som avser natt till lördag

eller helgdagsafton. Under sådan natt får egentligt bageriarbete utföras

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

redan från klockan 5. Enligt 2 § g) får under natt till vardag, som närmast

föregår två eller flera på varandra följande sön- och helgdagar, utföras förberedelsearbete

mellan klockan 2 och 4 samt annat arbete mellan klockan

3 och 6.

I 3 §, som infördes 1959, medges utsträckt tillverkningstid för arbete som

bedrivs med regelbunden skiftindelning. Nattarbetsförbudet gäller sålunda

inte för sådant arbete vardag mellan klockan 20 och 23.

Dispens från nattarbets- och söndagsarbetsförbudet kan meddelas om särskilt

förhållande påkallar avvikelse (4 § första stycket). I första hand meddelas

dispens av vederbörande yrkesinspektör. Sådan dispens får inte avse

mer än två dygn åt gången och får ej medges mer än tio gånger per år för

samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan medge ytterligare eftergift,

om särskilda skäl föranleder till det.

I 4 § andra stycket medges avvikelse från lagen för nödfallsarbete. Det

krävs att avvikelsen är oundgängligen nödvändig på grund av olyckshändelse

eller annan oförutsedd omständighet och att det inte finns tid att i vanlig

ordning begära dispens. Avvikelse får då ske utan tillstånd men inte för

längre tid än ett dygn åt gången. Företagets innehavare skall ofördröj ligen

anmäla avvikelsen till yrkesinspektören. Tillsyn av lagens efterlevnad utövas

av yrkesinspektionens befattningshavare (5 §). I 6 § stadgas straff för

innehavare av bageri- eller konditorirörelse som bedriver arbete i strid mot

lagen.

Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen

Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas

stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen. Arbetstidskommittén

har med utgångspunkt från uppgifterna i 1965 års folkräkning

sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och därvid

funnit följande. Det totala antalet förvärvsarbetande uppgick vid räkningstillfället

i oktober 1965 till 3 450 000 personer. Av dessa kunde 2 020 000

personer eller 59 % anses falla utanför lagstiftningen, 1 653 000 eller 48 %

på grund av sin yrkesställning som företagare, medhjälpande familjemedlem

eller tjänsteman och 367 000 eller 11 % på grund av lagarnas undantag

för särskilda former av arbeten. Formellt omfattades 1 430 000 personer av

lagstiftningen, vilket motsvarade 41 % av hela den förvärvsarbetande befolkningen,

47 % av totalantalet arbetstagare (summan av arbetare och

tjänstemän) och 72 % av de arbetstagare som är att hänföra till arbetare.

Den omständigheten att stora grupper arbetstagare icke omfattas av lagstiftningen

betyder inte att arbetstiden för dessa grupper är oreglerad. För

arbetstagare utanför arbetstidslagarnas tillämpningsområde finns arbetstidsbestämmelser

i kollektivavtal eller överenskommelser av annat slag. För

arbetstagare bos staten eller kommun, vilka inte får träffa kollektivavtal om

arbetstidens förläggning, finns bestämmelser intagna i tjänstgöringsföre
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:is proposition nr 5 år 1970

skrifter och reglementen. Vid utformningen av dessa bestämmelser har lagstiftningen

haft ett normgivande inflytande. Då organisationsprocenten på

den svenska arbetsmarknaden är hög och avtalsreglerna har en betydande

genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde, kan man

slå fast att det helt övervägande antalet arbetstagare i vårt land har sin arbetstid

reglerad i enlighet med lagstiftningens principer.

Även inom sådana verksamhetsområden för vilka arbetstidslagarna formellt

gäller har bestämmelser om arbetstiden införts i kollektivavtal och reglementen.

Dessa bestämmelser syftar dels till att fixera den ordinarie arbetstidens

längd — lagen anger endast en maximigräns — dels till att i detalj

reglera frågan om arbetstidens förläggning.

I praktiken torde så gott som alla arbetstagare i landet beröras av arbetstidsbestämmelser

intagna i avtal eller reglementen. Eftersom lagstiftningen

endast anger vissa huvudprinciper beträffande arbetstidens begränsning,

medan avtalen innehåller den efter varje arbetsställe avpassade och i detalj

ingående regleringen framstår avtalsbestämmelserna för den enskilde arbetstagaren

ofta som mer betydelsefulla än lagstiftningen. Detta förhållande

har accentuerats i och med att lagstiftningen på väsentliga punkter gjorts

dispositiv.

Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens

längd ansluter sig för flertalet arbetstagare till vad arbetstidslagarna i sådant

hänseende maximalt medger. Kortare arbetstider gäller för vissa numerärt

sett tämligen stora grupper. Det övervägande antalet tjänstemän har således

tillförsäkrats arbetstider på genomsnittligt omkring 40 timmar per vecka.

För arbetare sysselsatta under jord i gruvdrift eller anläggningsverksamhet

gäller genomgående en arbetstid av 40 timmar i veckan. Skiftarbetare i kontinuerlig

drift har 42 timmars arbetsvecka. Även andra kategorier har kortare

arbetsvecka än 42V2 timmar. Längre arbetstider än vad lagstiftningen

föreskriver gäller för ett fåtal arbetstagare med relativt speciella uppgifter.

Hit hör arbetstagare i vars tjänstgöring ingår vakt- och passningstjänst, bl. a.

brandpersonal.

När det gäller begränsningsperiodens längd har parterna på arbetsmarknaden

i stor utsträckning utnyttjat möjligheten att träffa överenskommelse

om avsteg från lagarnas föreskrifter. Avtalen syftar ej sällan till en begränsningsperiod

av ett år. Även inom flertalet verksamheter utanför lagstiftningens

tillämpningsområde förekommer längre begränsningsperioder än

den i lagstiftningen medgivna.

I betydande omfattning finns regler om hur arbetstiden skall fördelas på

veckans olika dagar och hur den skall förläggas under dygnet. Femdagarsveckan

är numera kutym för det stora flertalet arbetstagare. Därvid fördelas

arbetstiden genomgående med lika många timmar varje arbetsdag. Oftast

anges vissa klockslag inom vilka det dagliga arbetet skall förläggas. Den

dagliga arbetstidens längd överstiger för dagarbetare i allmänhet inte

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

timmar. I olika avtal medges dock längre dagliga arbetstider.

Arbetstidslagarnas bestämmelser om arbetstidens längd medger i princip

att 421/2 timmar får tas ut varje vecka oberoende av om det under veckan

inträffar någon helgdag. Sådan s. k. hård arbetsvecka är relativt ovanlig

bland det stora flertalet arbetstagare. I allmänhet följer genom avtal eller

sedvänja att helgdagar liksom söndagar skall vara arbetsfria utan att arbetstiden

övriga dagar i veckan förlängs, s. k. mjuk arbetsvecka. Detta gäller

också för arbete som pågår kontinuerligt. Arbetstagarna tillerkänns därvid

kompensation i form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat. Undantag

görs bl. a. inom kraftverks-, järnbruks- och verkstadsindustrin. Utslagen

på årets arbetsveckor innebär helgledigheten i genomsnitt en minskning av

arbetstiden med ungefär U/2 timme i veckan. Avtal och reglementen innehåller

ofta också regler som innebär att vissa helgdagsaftnar är helt eller delvis

arbetsfria.

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Arbetstidskommittén har åren 1964 och 1966 undersökt arbetstidsförhållandena

i en del länder med vilka Sverige har ett mera betydande handelsutbyte.

Urvalet bär begränsats till sådana länder, som i ekonomiskt, politiskt

och socialt avseende inte alltför starkt skiljer sig från Sverige. Material har

sålunda insamlats beträffande de nordiska länderna, övriga EFTA-länder,

Storbritannien, Schweiz och Österrike (dock ej Portugal), EEC-länderna

Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland

samt Förenta Staterna och Kanada. Även Sovjetunionen har tagits med.

Sammanfattningsvis anför kommittén att arbetstiden i de redovisade länderna

i allmänhet regleras genom lagstiftning kompletterad med bestämmelser

i kollektivavtal. I Danmark och Storbritannien är dock arbetstiden,

Irånsett vissa arbetarskyddsbestämmelser beträffande kvinnor och minderåriga,

uteslutande reglerad genom kollektivavtal.

Flertalet lagar begränsar arbetstiden såväl per dygn som per vecka eller

perioder av veckor. I Frankrike begränsas endast veckoarbetstiden och i

Österrike, Nederländerna och Västtyskland endast dygnsarbetstiden.

Lagstiftningen medger på många håll en längre arbetstid än som i praktiken

tillämpas. Omvänt gäller för vissa länder att lagstiftningens ordinarie

arbetstid regelbundet kompletteras med övertid och att normalarbetstiden

därför ligger över den lagstadgade ordinarie arbetstiden. Detta rör framför

allt länder, som på ett tidigt stadium genomförde lagstiftning om 40 timmars

arbetsvecka, nämligen Frankrike och Förenta Staterna. Även Storbritannien

och i viss mån Västtyskland har ett stort inslag av regelbunden övertid.

Generellt kan sägas att arbetstiden inte annat än undantagsvis överstiger

45 timmar per vecka. Under 1960-talet har en successiv förkortning av arbetstiden

ägt rum i de flesta redovisade länderna. Norge har lagstiftat om

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

421/ä-timmarsvecka och Finland om 40-timmarsvecka. I länder med endast

dygnsarbetstiden reglerad, innebär övergång från sex- till femdagarsvecka

en motsvarande reform. I andra länder har genom överenskommelser kollektivavtalsvägen

successiva förkortningar av arbetstiden genomförts. I viss utsträckning

har dessa förkortningar tagit sikte på 40-timmarsvecka. I den

mån denna arbetstid ännu inte uppnåtts kan en allmän strävan häremot

konstateras. Av betydelse i detta hänseende är vissa av Internationella arbetsorganisationen

(ILO) antagna instrument som syftar till ett genomförande

av 40-timmarsveckan.

Om den ordinarie arbetstidens längd mäts i genomsnitt per vecka under

ett år, måste hänsyn tas till längden av semester och helgledigheter. Allmän

fyraveclcorssemester är föreskriven — förutom i Sverige —- i Norge och

Frankrike. I andra länder ligger den lagstadgade semestern genomsnittligt

sett vid omkring två eller tre veckor. Om hänsyn tas inte endast till ledighet

för helgdagar utan även till ledighet för helgdagsaftnar, ligger Sverige internationellt

sett väl framme också i fråga om helgledigheter.

Årbetstidslagstiftningens utveckling

Genom 1919 års lag om arbetstidens begränsning infördes för första

gången i vårt land en mera vittsyftande reglering på arbetstidens område.

Främst avsågs med lagen att slå fast principen om åtta timmars arbetsdag

och 48 timmars arbetsvecka inom industrin och denna närstående verksamhetsområden.

Till en början betraktades arbetstidslagen som ett provisorium

och erhöll endast tidsbegränsad giltighet. Anledningen härtill var

att man ville avvakta verkningarna av det ingrepp i samhällslivet som arbetstidsregleringen

ansågs innebära samt att man ville följa den internationella

utvecklingen på arbetstidsområdet. Under de följande åren beslöts

vissa j ämkningar i lagen, som bl. a. gick ut på att krympa lagens tillämpningsområde

och vidga övertidsmöj Iigheterna. Lagen förlängdes successivt

åren 1923 och 1926 samt gjordes definitiv genom beslut vid 1930 års riksdag.

Därefter har lagen, bortsett från de ändringar som hängt samman med

45-timmarsveckans och 42 1/2-timmarsveckans införande, endast varit föremål

för obetydliga och för det mesta formella ändringar.

Lagstiftningen förde snabbt med sig att arbetstiden för dem som omfattades

av lagen anpassades efter lagens maximiregler. Sålunda blev 48-timmarsveckan

allmänt tillämpad. Åttatimmarsdagen blev däremot en mera

sällsynt företeelse, eftersom arbetstiden vanligen utlades med ett större

antal timmar på måndagar—fredagar än på lördagar.

För arbetstagargrupper utanför den allmänna arbetstidslagen skedde en

utveckling mot 48-timmarsveckan dels via kollektivavtal och andra överenskommelser,

dels via fortsatt lagstiftning. År 1936 tillkom lantarbetstidslagen,

följd 1939 av arbetstidslagen för detaljhandeln och 1944 av arbets
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Den första lantarbetstidslagen stadgade en ordinarie arbetstid av 52 tim*

mar i genomsnitt per vecka. Redan 1937 sänktes gränsen till ca 49 timmar

i genomsnitt i veckan. Ändringar i lagen vidtogs även 1939, 1942 och 1945,

samtidigt som lagens giltighet förlängdes med tre år i taget. År 1948 gjordes

lagen definitiv. Först då förverkligades 48-timmarsprincipen för flertalet

lantarbetare.

Detaljhandelslagen föreskrev från början en ordinarie arbetstid av högst

48 timmar i veckan. Efter betydande ändringar av lagens innehåll 1942 blev

lagen genom beslut av 1945 års riksdag omlagd från ett provisorium till en

permanent lag.

Frågan om reglering av de hotellanställdas arbetstider var föremål för utredning

första gången i slutet av 1920-talet. Något resultat uppnåddes emellertid

inte. År 1943 lade socialstyrelsen fram ett nytt förslag i frågan, vilket

påföljande år lades till grund för den första hotellagen. Denna föreskrev

en genomsnittlig arbetstid av 48 timmar per vecka för ekonomipersonal

och 51 timmar per vecka för personal som hade att direkt betjäna allmänheten.

Vid revision av lagen 1947 genomfördes 48 timmar i veckan som

maximiarbetstid för alla arbetstagare. Vid 1950 års riksdag gjordes hotelllagen

definitiv.

Ytterligare lagstiftning på arbetstidens område tillkom genom de olika

sjöarbetstidslagarna, den första 1919, och hembiträdeslagen 1944. Av betydelse

för arbetstagarnas arbetstidsförhållanden var också semesterlagstiftningen.

Genom 1938 års semesterlag infördes allmän tvåveckorssemester.

En förlängning av semestern med en vecka i taget skedde genom riksdagsbeslut

1951 och 1963.

Samtidigt med utbyggnaden av arbetstidslagstiftningen pågick en utveckling

mot kortare arbetstider via kollektivavtal och andra överenskommelser.

Här må nämnas att underj ordsarbetare inom gruvindustrin vid avtalsförhandlingar

1948 tillerkändes 40-timmars arbetsvecka och skiftarbetare

i kontinuerlig drift vid förhandlingar i början av 1950-talet 42 timmars arbetsvecka.

År 1947 tillkallades sakkunniga med uppgift att verkställa en allmän

översyn av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog namnet arbetstidsutredningen,

avlämnade år 1954 sitt huvudbetänkande med förslag

till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:

22, 23).

Sistnämnda år tillkallade Kungl. Maj :t särskilda sakkunniga för att pröva

frågan om en revision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en

allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga antog

benämningen utredningen om kortare arbetstid.

Utredningen avlämnade sitt förslag sommaren 1956 (SOU 1956: 20, 21).

Detta lades sedan i stort sett oförändrat fram i proposition nr 80 till 1957

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

års riksdag. I propositionen föreslogs sådana ändringar i arbetstidslagarna

att maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka sattes ned från 48

timmar till 45 timmar. Övergången till den kortare arbetstiden föreslogs ske

successivt så att den ordinarie veckoarbetstiden minskades med en timme

den 1 januari 1958, med ytterligare en timme den 1 januari 1959 och

med ännu en timme den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan således

skulle vara fullt genomförd. Arbetstidslagarna skulle i viss mån bli dispositiva

genom att arbetsgivare och huvudorganisation av arbetstagare bereddes

möjlighet att i kollektivavtalets form träffa överenskommelse om

annan ordinarie arbetstid än den lagen stadgade. I propositionen uttalades

att den föreslagna arbetstidsförkortningen förväntades slå igenom

även på de områden som inte formellt var underkastade lagen. Det uttalades

också att erfarenheter först måste vinnas av den föreslagna förkortningsreformen,

innan tiden var inne att ta ställning till av arbetstidsutredningen

framlagda förslag angående arbetstidslagstiftningens tilllämpningsområde

och systematiska utformning m. m. Riksdagen biföll propositionen.

Utredningen om kortare arbetstid föreslog i sitt betänkande att åtgärder

skulle vidtas för en fortlöpande undersökning av den avsedda arbetstidsförkortningens

ekonomiska och sociala verkningar. I mars 1959 tillkallades

särskilda sakkunniga för att undersöka arbetstidsförkortningens verkningar.

De sakkunniga redovisade arbetstidsförkortningens omfattning och

utläggning i ett delbetänkande, avgivet i mars 1962 (SOU 1962: 17), och

arbetstidsförkortningens verkningar i sitt slutbetänkande, avgivet två år

senare (SOU 1964:9).

Sedan 1963 års riksdag i anledning av motioner hemställt om utredning

angående en generell förkortning av arbetstiden tillkallades sakkunniga —

1963 års arbetstidskommitté — för att utreda i vilken utsträckning och i

vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de sakkunniga uppdrogs

dessutom att verkställa en översyn av arbetstidslagstiftningen och lägga

fram förslag till en ny allmän arbetstidslag.

Arbetstidskommittén påbörjade sitt arbete i november 1963 och avsåg

att avlämna förslag om en sänkning av den lagstadgade arbetstiden i slutet

av år 1966. Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereddes träffade

arbetsmarknadsparterna under 1966 års avtalsrörelse i betydande omfattning

avtal om minskning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande

för avtalen var den centrala uppgörelse som ingicks mellan SAF och LO.

Enligt denna överenskommelse skulle en förkortning av arbetstiden ske

från 45 timmar till 42 Va timmar i veckan i tre etapper med 50 minuter åt

gången den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969.

Parterna inom resp. avtalsområden tillädes rätt att genomföra förkortningen

i annan ordning. Denna rätt kom att utnyttjas i stor utsträckning.

Med anledning av nämnda utveckling på avtalsområdet framlade arbets
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidskommittén i juni 1966 en promemoria (Stencil S 1966:4) med förslag

om en anpassning av arbetstidslagarna efter de förändrade förhållandena

på arbetsmarknaden. Kommitténs förslag innebar att maximeringen av den

ordinarie veckoarbetstidens längd successivt reducerades i tre 50-minuterssteg

den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969 från

45 till 42 V2 timmar. Promemorian lades till grund för proposition nr 137

till 1966 års riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av arbetstidslagarna.

Lagförslaget, som godtogs av riksdagen, anslöt helt till vad kommittén

förordat och innebar att principen om 42 V2 timmars arbetsvecka

inskrevs i lagstiftningen.

Arbetstidskommittén

I. Allmän arbetstidsförkortning

Kommittén anför inledningsvis att dess uppgift varit att undersöka i vilken

utsträckning och i vilken takt en ytterligare arbetstidsförkortning är

möjlig. Beträffande omfattningen av förkortningen uttalar kommittén att

såväl de internationella rekommendationerna av ett stegvis införande av

40-timmarsvecka som kraven från fackligt och andra håll på en sådan arbetsvecka

har givit frågan den karaktären, att kommittén bedömt det som

orealistiskt att diskutera något annat alternativ än att nästa förkortning

skall omfatta en minskning med 2 V2 timmar per vecka från 42 V2 timmarsnivån.

Om sålunda förkortningens omfattning härigenom är given, återstår

det att avgöra i vilken takt 40-timmarsveckan bör vara möjlig att genomföra.

Kommittén tillägger att den ansett att också frågan om tidpunkten

för en förkortning bör diskuteras, även om direktiven för kommitténs utredningsarbete

inte uttryckligen utsäger något härom. Som en bakgrund

till övervägandena angående lämplig takt och tidpunkt går kommittén in

på de skäl som kan anföras för den aktuella förkortningen av arbetstiden.

Motiv för arbetstidsförkortning

Kommittén anför att de motiv som under årens lopp åberopats för reformer

på arbetstidslagstiftningens område i stort sett kan delas in i tre

huvudgrupper, sociala, ekonomiska och politiska motiv.

Vid tillkomsten av den allmänna arbetstidslagen och de särskilda arbetstidslagarna

dominerade de sociala och politiska motiven. Arbetstagarna

skulle genom begränsning av arbetstiden skyddas från överansträngning,

sjukdomar och olycksfall. Dessutom skulle önskemål om rättvisa och utjämning

mellan olika medborgargrupper tillgodoses inte bara då det gällde

ekonomiska förmåner utan också i fråga om fritidens längd.

I samband med 45-timmarsveckans införande ägde en förskjutning av

motivkretsen rum så att ekonomiska synpunkter kom att bli vägledande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

En generell förkortning av arbetstiden från 48 timmar i veckan ansågs

inte kunna motiveras av hänsyn till arbetstagarnas fysiska eller psykiska

hälsa. I stället fick en sådan reform grundas i främsta rummet på ett val,

träffat på den enskildes vägnar, mellan ökad fritid och andra sätt att tillgodogöra

sig ett förbättrat produktionsresultat i landet. Det gällde alltså

att göra en avvägning på det samhällsekonomiska planet och frågan om en

allmän arbetstidsförkortning blev därmed i realiteten ett spörsmål i vad

mån landets ekonomiska resurser tillät en sådan åtgärd.

Kommittén erinrar om att den i sitt förslag om 42 1/2-timmarsveckans

inskrivande i arbetstidslagarna anslöt sig till det synsätt på frågan om en

generell förkortning av arbetstiden som statsmakterna anlade när 45-timmarsveckan

infördes. Kommittén framhåller att dess fortsatta arbete inte

har föranlett kommittén att frångå denna uppfattning. Snarare har kommittén

med hänsyn till den beslutade förkortningen från 45 till 42 1/2 timmars

arbetsvecka stärkts i sin uppfattning.

Eftersom man i den allmänna debatten likväl i stor utsträckning åberopat

skyddsmotivet till stöd för en allmän förkortning av arbetstiden lämnar

kommittén en redovisning av sina undersökningar angående hållbarheten

av detta motiv. Sammanfattningsvis uttalar kommittén att den genomgång,

som kommittén gjort beträffande olika faktorer på yrkesskadornas,

arbetshygienens och folkhälsans område, inte har givit belägg för

att en allmän förkortning av arbetstiden kan grundas på hälsoskäl. Tvärtom

förefaller de arbetstider som fr. o. m. 1969 blir allmänt tillämpliga i vårt

land att stå i god överensstämmelse med socialmedicinsk erfarenhet. Kommittén

kommer följaktligen i fråga om skyddsmotivets hållbarhet till samma

resultat som i sin promemoria från 1966. Kommittén påpekar att den

med detta ståndpunktstagande inte velat säga att en kortare arbetstid skulle

sakna betydelse ur hälsosynpunkt. För åtskilliga arbetstagare torde en

förkortning av arbetstiden tvärtom vara av positivt värde för den kroppsliga

och själsliga hälsan.

En förkortning av arbetstiden från 42 1/2 timmar i veckan till 40 timmar

i veckan får således enligt kommitténs bedömande liksom vid de båda senaste

förkortningsreformerna grundas på individens val mellan olika sätt

att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden. Denna förbättring

kan ske genom en ökning av realinkomsterna eller en ökning av

fritiden. Väljer man det sistnämnda får man avstå från en inkomstökning

som eljest varit möjlig. Väljer man det förstnämnda får man oförändrad

fritid men större realinkomst.

Kommittén påpekar att det med hänsyn till produktionens krav på rationell

organisation, för vilken arbetstidens längd och förläggning är en väsentlig

faktor, inte kan överlåtas åt de enskilda arbetstagarna att var för

sig träffa sitt val mellan lön och fritid. Produktionen kräver självfallet en

viss enhetlighet på arbetstidens område. Denna enhetlighet kan åstadkom
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

mas genom avtal eller genom lagstiftning. I det ena fallet träffar den fackliga

organisationen och i det andra fallet lagstiftaren på arbetstagarens

vägnar valet mellan fritid och annan konsumtion.

Någon kartläggning av var den svenske arbetstagaren står i valet mellan

ökad lön och ökad fritid har kommittén inte låtit verkställa. Enligt kommitténs

mening hade en sådan knappast kunna tillföra diskussionen några

mer vägledande synpunkter än de som redan föreligger. En normal arbetstid

av 40 timmar i veckan har sedan länge framstått som ett mål för strävandena

på arbetstidens område. Detta gäller inte blott här i landet utan

världen över. Internationella arbetsorganisationen har i sin år 1962 antagna

rekommendation nr 116 ställt upp 40-timmarsveckan som ett socialt

mål. Samtliga svenska ombud röstade vid rekommendationens behandling

för dess antagande. Såväl dessförinnan som därefter har arbetstidsförkortning

varit en aktuell programpunkt i flera länder. Under 1960-talet har

också reformer genomförts på flera håll. Ytterligare reformer är under

förberedelse.

Kommittén anför att dess tillkallande i och för sig innebär en bekräftelse

på ett ökat intresse för kortare arbetstid. Under kommittéarbetets gång

har vidare intresset för en allmän förkortning av arbetstiden förstärkts.

Detta har enligt kommittén framgått av de många skrivelser i ämnet som

ingått till kommittén, av den intensiva pressdebatten och av fackföreningsrörelsens

aktivitet. LO har vid upprepade tillfällen betonat kraven på en

kortare arbetstid och för sin del tillagt arbetstidsförkortningen hög prioritet

på reformprogrammet. Organisationen har också med framgång hävdat

kraven på kortare arbetstid i avtalsförhandlingarna. Att den 1966 genomförda

förkortningen till 42 1/2 timmar i veckan endast betraktats som en

etapp på vägen mot 40-timmarsveckan är enligt kommittén uppenbart.

Enligt kommitténs uppfattning kan man med hänsyn härtill våga det

antagandet att arbetstagarna i vårt land i likhet med arbetstagarna i en

råd främmande länder är beredda att — åtminstone så länge arbetstiden

överstiger 40 timmar i veckan — vid fortsatt kontinuerlig tillväxt av den

ekonomiska standarden välja längre fritid på bekostnad av en däremot svarande

ökning av den kontanta lönen.

Vad anledningen till denna ökade fritidsvärdering kan vara anser kommittén

inte nödvändigt att närmare analysera. Man kan enligt kommittén

peka på att reallöneläget successivt förbättrats, varigenom löntagarnas materiella

anspråk på ett tillfredsställande sätt bör kunna tillgodoses på nuvarande

lönenivå. Strävan mot en högre levnadsstandard inriktas följaktligen

på andra mål, varvid fritiden ligger nära till hands. Att så är fallet är

enligt kommittén en given sak, så länge det finns grupper i samhället som

är prioriterade i arbetstidshänseende. Åtskilliga tjänstemäns kortare arbetstid

stimulerar övriga arbetstagare att inrikta sina krav på samma förmån

och därmed åstadkomma en utjämning mellan olika medborgargrup
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

per på det sociala fältet. Vidare framhåller kommittén att det ibland görs

gällande att det i högskatteländer är naturligt att en löneförhöjning — som

åtminstone vid ett progressivt skattesystem kan bli hårt reducerad —

framstår som mindre lockande än fritidsökning som är skattefri. Till detta

kommer att fritiden blivit mer samlad och lättare att effektivt utnyttja.

En sak som också kan ha sin betydelse är att fritiden under veckans arbetsdagar

för en hel del arbetstagare blivit i ökad omfattning naggad i kanten

av restid mellan bostad och arbetsplats.

Samhällsekonomiska synpunkter

Med hänsyn till den ståndpunkt kommittén sålunda intagit i fråga om

motivet för en ytterligare arbetstidsförkortning blir det naturligt för kommittén

att härefter gå in på en bedömning av den framtida ekonomiska

utvecklingen. Kommitténs utgångspunkt för denna bedömning har varit

den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts inom finansdepartementet

och publicerats sommaren 1968 (SOU 1968:24). Syftet med

avstämningen har i första hand varit att söka finna om den utvecklingsbild

som 1965 års långtidsutredning skisserade i sin rapport i början av

1966 (Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1)

alltjämt äger giltighet eller om nya eller förändrade betingelser för den

ekonomiska utvecklingen framträtt de senaste åren och nödvändiggör en

annan bedömning av framtidsproblemen. Kommittén anmärker att det för

kommitténs del hade varit speciellt värdefullt om det i avstämningsrapporten

funnits ett genomarbetat planmaterial för 1970-talets första hälft. Något

sådant föreligger dock inte, utan bedömningen av 1970-talet har i rapporten

fått göras mer diskussionsvis utifrån olika tänkbara alternativ.

Avstämningsrapportens arbetskraftsberäkningar bygger på en av statistiska

centralbyrån utarbetad befollmingsprognos samt på erfarenhetsmässiga

antaganden om förvärvsfrekvenser inom olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper.

I beräkningarna har hänsyn också tagits till en antagen arbetstidsförkortning

till 40 timmar i veckan under första hälften av 1970- talet.

Enligt befolkningsprognosen väntas inte några drastiska förändringar

i den totala folkmängden fram till 1975. Som ett intressant drag i utvecklingen

noteras att förskjutningarna i befolkningens åldersstruktur beräknas

medföra att åldersgruppen 15—69 år kommer att omfatta en successivt

minskande andel av den totala befolkningen. Till belysning härav anges

bl. a. att denna åldersgrupps andel av totalbefolkningen utgjorde 71,1 %

år 1965 och beräknas utgöra 69,7 % år 1970 och 68,1 % år 1975.

Beräkningarna på grundval av antagandena rörande förvärvsfrekvensen

ger vid handen att det totala antalet förvärvsarbetande väntas öka med

45 000 personer 1965—1970 och med 26 000 personer 1970—1975, vilket

motsvarar 0,3 resp. 0,1 % per år. Under hela perioden 1965—1975 är det de

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

29

gifta kvinnorna som beräknas svara för ökningen av antalet förvärvsarbetande,

medan antalet män förutses bli i stort sett oförändrat och antalet ej

gifta kvinnor förutses minska. Eftersom den kvinnliga arbetskraften har

kortare faktisk arbetstid än männen, blir ökningen av antalet förvärvsarbetande

uttryckt i heltidssysselsatta något lägre. Medan ökningen av dessa

s. k. årsarbetande var närmare 100 000 mellan 1960 och 1965 beräknas ökningen

1965—1970 bli knappt 20 000 och ökningen 1970—1975 endast 5 000.

Långtidsutredningens bedömning om en markant omsvängning i arbetskraftsutvecklingen

efter 1965 bekräftas och till och med förstärks något av

den framlagda prognosen.

Den antagna minskningen av veckoarbetstiden beräknas leda till att den

genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande minskar med 0,7 % per år

mellan 1970 och 1975. Arbetskraftsberäkningarnas resultat blir mot bakgrunden

av det sagda att man för åren 1970—1975 kan emotse en minskning

av arbetskraftsvolymen, som mätt i antal arbetstimmar uppgår till

genomsnittligt 0,7 % per år.

Enligt avstämningsrapporten blir det en central fråga för bedömningen

av produktionskapacitetens utveckling huruvida den beräknade minskningen

i arbetskraftsvolymen kan motvägas av en snabbare ökning i produktiviteten.

Detta aktualiserar den lika centrala frågan om vilken investeringsutveckling

som erfordras för att en dylik kompenserande produktivitetshöjning

skall komma till stånd. Svårigheterna anses dock vara betydande

vid en sådan bedömning, främst till följd av mätproblem beträffande

den s. k. teknikfaktorn, dvs. den inverkan på produktionsutvecklingen

som kommer från förbättrad produktionsteknik och utbildning, stordriftsfördelar

samt förbättrad resursanvändning. En fortsatt snabb uppgång av

teknikfaktorn skulle kunna medföra en förhållandevis gynnsam produktivitetsstegring

under 1970-talets början utan några större ökningar i kapitalinsatsen.

Det finns dock flera erfarenheter som talar för att åtminstone

vissa former av tekniska framsteg förutsätter en ökad investeringsaktivitet

för att kunna ta sig ekonomiska uttryck. De preliminära beräkningar

som kunnat göras har resulterat i att en ökning av kapitalinsatsen under

1970-talet av ungefär den storlek, som gällt under 1960-talets senare del,

skulle medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I avstämningsrapporten

antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall ligga

kvar på det årsgenomsnitt som förelåg under 1967 och 1968, dvs. ca 4,7

%. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på ca

4 % kunna komma till stånd 1970—1975.

Kommittén erinrar om att de värden som kan hämtas ur avstämningsrapporten

rörande arbetskraftsvolym, produktivitet och totalproduktion är

årliga genomsnittsvärden för en femårsperiod och att därför värdena för

de enskilda åren kan variera. Bl. a. med hänsyn härtill anser kommittén att

möjligheterna att mer objektivt kunna utreda lämpligaste schema för ar
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

betstidsförkortningen är mycket begränsade. Frågan är emellertid, anför

kommittén, om inte förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp,

som allmänt sett rekommenderats såväl vid 45-timmarsveckans införande

som vid 42 1/2-timmarsveckans genomförande, är det mest lämpliga. Färre

etapper skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet och fler

etapper skulle antagligen inte ge arbetstagarna en känsla av att arbetstiden

verkligen ändrats. Enligt kommitténs uppfattning bör därför 40-timmarsveckan

införas i tre etapper med ett år mellan varje etapp men med möjligheter

för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelse om annat

förkortningssätt, varigenom hänsyn kan tas till olika sektorers förhållanden.

Motsvarande möjlighet har förelegat vid tidigare allmänna arbetstidsförkortningar,

varvid uppgörelse träffats vid förbundsvisa förhandlingar

om avvikelser från treetappsrekommendationen i flera fall.

Enligt kommittén kan en beräkning av det totala produktionsbortfallet

vid en arbetstidsförkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp

illustrationsvis göras på följande sätt. Vid diskussion av erfarenheter från

tidigare arbetstidsförkortningar har framkommit att det för industrins område

inte blivit lika stort produktionsbortfall som arbetstidsbortfall. För

varje procents arbetstidsförkortning minskade produktionen endast med

3/4 %. Det är i hög grad troligt att även andra sektorer genom bl. a. olika

rationaliseringsåtgärder inte behöver vidkännas en lika stor produktionsminskning

som arbetstidsbortfallet i sig självt skulle innebära. Hur detta

kan påverka den totala produktionen är givetvis svårt att bedöma, men

man kan anta att denna effekts storlek ligger mellan 3/4 och 1 %. Eftersom

det totala arbetstidsbortfallet per år under en treårsperiod beräknats till

1,3 %, skulle bortfallen totalproduktion bli av storleken 0,9—1,3 % per år.

Sannolikt ligger det rätta värdet någonstans emellan dessa yttervärden och

som en grov uppskattning kan antas att bruttonationalproduktens ökningstakt

under förkortningsåren blir en procentenhet lägre än vad den skulle

kunna bli utan förkortning.

Kommittén diskuterar härefter vissa fördelnings- och avvägningsproblem

som kan väntas bli accentuerade i samband med genomförandet av en arbetstidsförkortning.

Ett sådant problem är enligt kommittén att den privata

konsumtionen — vars ökningstakt bedöms bli förhållandevis låg redan

under perioden 1965—1970 — måste stå tillbaka till förmån för den starka

investeringsinsats som blir nödvändig, om produktivitetsnivån trots de stagnerande

arbetskraftstillgångarna skall kunna bibehållas eller helst ökas

och därigenom säkra en hög produktionsökningstakt. Möjligheten att hålla

tillbaka den offentliga konsumtionen i någon större utsträckning betraktar

kommittén som små. Inom det statliga området beräknas för flera år framöver

de automatiskt framkommande utgiftsanspråken vara betydande och

inom den kommunala sektorn medför den under senare år kraftiga utbyggnaden

av kapaciteten inom sjuk- och socialvården att utgifterna likaledes

måste öka väsentligt framdeles.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ett annat mera märkbart fördelningsproblem sammanhänger med befolkningsutvecklingen.

Den starka antalsökningen för icke förvärvsarbetande

personer och de utfästelser som gjorts till dem bidrar till att minska

konsumtionsutrymmet för den förvärvsarbetande befolkningen.

I samband med lönebildningen uppstår också ett fördelningsproblem.

Den prioritering av låglönegrupperna som sker vid de avtalsmässiga löneöverenskommelserna

i allt större utsträckning innebär att övriga löntagare

inte får så stora avtalsenliga kontantlönehöjningar. Detta kan leda till löneglidningstendenser

och kompensationskrav som medför att de nominella

lönerna plus arbetstidsförkortningen överstiger produktivitetsutrymmet

med kostnadsstegring och inflationi sti sk utveckling som följd.

I anslutning till sistnämnda spörsmål framhåller kommittén att prisproblematiken

får en särskild tyngd för vårt lands vidkommande genom

vårt stora beroende av utrikeshandeln. Då våra växelkurser genom internationella

överenskommelser kan betraktas som låsta, kommer en stigande

kostnadsnivå att försämra vår internationella konkurrenskraft. Konkurrenssituationen

är visserligen ett relativt problem. Våra handelspartners

kan såväl till följd av arbetstidsförkortning som av andra skäl få förändringar

i kostnader etc. som kan göra vårt läge mer gynnsamt. Det är dock

svårt att avgöra hur utvecklingen framöver kan bli, men flera västeuropeiska

länder har under senare år mer målmedvetet än tidigare gått in

för att hålla kostnadsstegringar tillbaka och sannolikt kommer denna inriktning

av den ekonomiska politiken i dessa länder att fortsättningsvis

bestå. Beräkningar av kostnadsutvecklingen visar att vår konkurrensförmåga

inte på något avgörande sätt försvagats, trots att jämförelsevis högre

pris- och löneökningar kan noteras för Sveriges del. Anledningen härtill är

främst att produktivitetsutvecklingen genom starka rationaliseringar varit

kraftig i vårt land, varigenom kostnaden per producerad enhet inte utvecklats

mer ofördelaktigt än för våra konkurrentländer. Det får dock betraktas

som tveksamt om det svenska näringslivet skulle kunna mer varaktigt uppnå

stora rationaliseringsvinster jämfört med andra länder. En lugn prisoch

kostnadsutveckling får därför, anser kommittén, även i fortsättningen

tillmätas stor vikt.

Fråga uppstår vidare om företagen skulle kunna lösa de problem som

uppkommer för dem till följd av arbetstidsförkortningen med hjälp av en

sysselsättningsökning. Kommittén anför att dess undersökningar visar att

speciellt tjänsteproducerande, men också varuproducerande företag delvis

skulle kunna kompensera arbetstidsförkortningens effekter genom en ökning

av antalet anställda. Möjligheterna till personalökning kan dock bli

begränsade mot bakgrund av den stagnation i arbetskraftstillgångarna som

långtidsutredningen räknar med. Även om den dagsaktuella situationen

inte kännetecknas av en påtaglig arbetskraftsbrist, är det högst sannolikt

att ett mer normalt kapacitetsutnyttjande kommer att medföra brist på

framför allt yrkesutbildad arbetskraft.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Mot bakgrunden av att man i den allmänna debatten hävdat att en arbetstidsförkortning

skall förläggas till en ur sysselsättningssynpunkt gynnsam

period — vilket innebär att förkortningen skulle förläggas till en konjunktursvacka

med dämpad efterfrågan på arbetskraft och inte till en högkonjunktur

med arbetskraftsbrist — uttalar kommittén att det är vanskligt

att yttra sig om nettoeffekten av en allmän arbetstidsförkortning med

avseende på sysselsättningssituationen. Detta beror på att konjunkturbilden

vanligen är splittrad med hög arbetskraftsefterfrågan inom vissa områden

och kanske inte obetydlig arbetslöshet inom andra. Frågan om man

vid valet av tidpunkt för förkortningen skall låta konjunktursituationen

vara avgörande sammanhänger f. ö. till stor del med målsättningen om

full sysselsättning. Eftersom denna målsättning är allmänt accepterad i

vårt land, kan dess förverkligande, eventuellt med viss arbetskraftsbrist

som resultat, inte få utgöra något hinder för att genomföra en förkortning.

Slutligen kan enligt kommittén sägas, att även om vissa sysselsättningslägen

skulle framstå som bättre än andra ur förkortningssynpunkt, det ändå

är omöjligt att på förhand beräkna när ett sådant gynnsamt läge är för

handen.

I sammanhanget understryker kommittén att — till skillnad från vad

som stundom hävdats i den allmänna debatten — en arbetslöshetssituation

inte bör lösas genom en arbetstidsförkortning. I stället bör en sådan situation

lösas genom en kraftfullt bedriven arbetsmarknadspolitik med inriktning

på produktivitetsbefrämjande omskolning och vidareutbildning. I den

mån en arbetstidsförkortning i sig själv för med sig en snabbare strukturomvandling

av näringslivet med fler friställningar som följd, blir en sådan

politik ännu viktigare.

Kommitténs slutsatser

Kommittén anför att den förda diskussionen har visat att en allmän förkortning

av arbetstiden ställer samhällsekonomin inför olika anpassningsproblem.

Det framstår som angeläget att förkortningen genomförs på sådant

sätt att inverkan på samhällsekonomin blir så liten som möjligt. Enligt

kommitténs bedömning kan detta ske, om förkortningen nu liksom vid

de båda senaste arbetstidsförkortningarna genomförs stegvis. En förkortning

i tre etapper om 50 minuter i veckan under tre på varandra följande

år synes enligt kommittén vara lämplig.

Kommittén påpekar att den sista etappen i den pågående förkortningen

genomförs den 1 januari 1969. Den fortsatta förkortningen kan följaktligen

börja tidigast den 1 januari 1970. I den diskussion som förts i arbetstidsfrågan

har rent allmänt uttalats att 40-timmarsveckan borde kunna

uppnås under den första hälften av 1970-talet. Som sista datum för arbetstidsreformens

tredje etapp skulle man i så fall kunna ange den 1 januari

1975.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Starka önskemål har konstaterats föreligga på arbetstagarsidan om att

förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Eftersom arbetstidsförkortningen

måste betraktas som en ekonomisk avvägningsfråga, kommer

andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området in i bilden.

Uppmärksamhet måste också fästas vid att en arbetstidsförkortning genom

sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen försenar möjligheterna

att genomföra andra reformer. Kommittén uttalar för sin del

att arbetstidsreformen framstår som angelägen och bör tilläggas sådan

prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet.

Kommitténs förslag om en allmän arbetstidsförkortning innebär följaktligen

att den maximala gränsen för den ordinarie arbetstiden sänks successivt

från 42 1/2 till 40 timmar i veckan i tre etapper om 50 minuter per

vecka samt att dessa etapper genomförs vid ingången av vart och ett av

tre på varandra följande år och påbörjas tidigast den 1 januari 1970 och

senast den 1 januari 1973. Genom lagstiftningens dispositivitet har arbetsmarknadens

parter möjlighet att genomföra förkortningen på annat sätt.

IL Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Kommittén erinrar inledningsvis om hur de motiv av skyddskår aktär, som

dominerat vid arbetstidslagstiftningens tillkomst, kom att förlora i betydelse

i samband med 45-timmarsveckans genomförande. En allmän arbetstidsförkortning

ansågs i det dåvarande läget inte kunna motiveras med en

hänvisning till hälsoskäl. I stället fick en sådan reform bygga på andra

motiv, varvid tyngdpunkten lades på individens val mellan ökad fritid och

andra sätt att tillgodogöra sig den standardförbättring som kunde uppnås

genom ökad produktion i landet. Skyddssynpunkter borde fördenskull inte

avföras från diskussionen men direkt betydelse fick de bara för sådana

frågor som maximering av dygnsarbetstid och övertid. Kommittén erinrar

vidare om att kommittén vid sin prövning av frågan om en ytterligare förkortning

av den allmänna arbetstiden kommit till slutsatsen att inte heller

denna reform kan grundas på några skyddsskäl. Liksom tidigare får förkortningen

grundas på ett val mellan olika metoder att öka arbetstagarnas

ekonomiska och sociala välfärd.

Mot bakgrund härav tar kommittén upp frågan om skyddssynpunkter

över huvud taget kan läggas till grund för utformningen av vår arbetstidslagstiftning.

Kommittén påpekar att arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden

och dess förläggning numera framstår som klart överlägsna arbetstidslagarna

ur skyddssynpunkt. Detta beror på att skydds- och säkerhetsaspekterna

från början blivit bättre tillgodosedda i arbetarskyddslagen och på

att denna lag successivt moderniserats och byggts ut. Arbetstidslagarna

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

uppvisade däremot redan från början påtagliga brister som skyddslagar.

Bl. a. inriktade de sig endast på en mindre del av den yrkesverksamma befolkningen,

låt vara den del som ansågs ha särskilt otillfredsställande arbetstidsförhållanden.

Fortsatt utbyggnad av lagstiftningen har inte givit

bättre resultat än att alltjämt mer än hälften av den förvärvsarbetande

befolkningen står utanför. Då lagen bara reglerar förhållandet mellan arbetstagaren

och en bestämd arbetsgivare hindrar den inte en arbetstagare

att arbeta samtidigt hos flera arbetsgivare och därigenom vida överskrida

de arbetstidsgränser som lagen drar upp. Lagstiftaren har också i betydande

utsträckning tvingats anpassa lagreglerna efter de speciella produktionstekniska

förhållandena inom olika verksamhetsgrenar, varigenom skyddssynpunkterna

från gång till annan fått åsidosättas med resultat att vissa

arbetslagar grupper fått ett sämre skydd än andra.

Kommittén framhåller att det i och för sig kan framstå som anmärkningsvärt

att arbetstidslagstiftningens bestämmelser om den ordinarie arbetstidens

längd och förläggning gjorts dispositiva. Åtgärden kan emellertid

förklaras med att lagstiftaren inte längre bedömt lagen som särskilt väsentlig

ur skyddssynpunkt. En annan förklaring är att man genom att

göra dispositiviteten beroende av huvudorganisations medverkan ansett sig

tillgodose berättigade skyddsintressen. Båda dessa ställningstaganden sammanhänger

med den utveckling på arbetsmarknaden som ägt rum alltsedan

arbetstidslagarnas tillkomst.

Av särskild betydelse för den urholkning av skyddsmotivet som skett är

enligt kommittén sådana omständigheter som fackföreningsrörelsens utbyggnad

och arbetstagarnas ökade fackliga engagemang. Genom fackorganisationernas

tillväxt har dessa mer och mer kommit att med tyngd och

styrka hävda sina medlemmars intressen. I dag intar fackföreningsrörelsen

en så stark ställning att risken för ett obehörigt utnyttjande av en arbetstagare

i arbetstidshänseende kan betraktas som mycket ringa. I detta sammanhang

pekar kommittén också på att arbetsmarknadens parter vid åtskilliga

tillfällen visat förmåga att genom sina organisationer i samförstånd

lösa frågor av arbetsrättslig natur. Därvid erinras bl. a. om att parterna

genom avtal enats om arbetstidsförkortningar för olika grupper arbetstagare

samt om femdagarsveckans införande. Sammantagna talar dessa omständigheter

enligt kommittén uppenbart för att arbetstagarnas behov av

lagstiftarens stöd för att skydda sig gentemot arbetsgivaren inte på långt

när är detsamma som vid arbetstidslagarnas tillkomst.

Kommittén redovisar hur man mot bakgrund av skyddsmotivets urholkning

och fackföreningsrörelsens utbredning i olika sammanhang hävdat att

arbetstidslagarna borde upphävas. Kommittén säger sig ha förståelse för

dessa förslag och står inte främmande för att utvecklingen kan komma att

gå i sådan riktning. Enligt kommitténs bedömning är dock tiden ännu inte

mogen för ett så radikalt steg. Samma uppfattning kommer enligt kommit
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tén till uttryck i kommitténs direktiv där det bl. a. lieter att det alltjämt

måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer, som enligt

den rådande allmänna uppfattningen bör gälla i fråga om arbetstidens

längd, samt att garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och

fullständigt skall slå igenom bäst skapas med hjälp av en lagreglering.

Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande behovet av en arbetstidslagstiftning

anför kommittén i huvudsak följande.

Skyddssynpunkterna har i stort sett spelat ut sin roll som motiv för en

separat lagstiftning om arbetstiden. Vill man genom lagbud förhindra en

koncentration av arbetstiden kan man göra detta genom kompletteringar

av arbetarskyddslagen. Det finns emellertid anledning förmoda att uppfattningen

att det bör tillkomma statsmakterna att reglera förhållanden angående

arbetstidens längd har en fast förankring hos det svenska folket.

Detta sammanhänger med att arbetstidslagstiftningen under sin snart 50- åriga tillvaro vuxit sig allt starkare in i det svenska lagstiftningskomplexet

och kommit att utgöra en realitet inte bara för de kategorier medborgare

för vilka den från början varit avsedd utan för nära nog hela den yrkesverksamma

delen av befolkningen. Tecken härpå är att vissa grupper som

står utanför lagstiftningen ännu i dag uppfattar sin undantagsställning

som en form av missgynnande och att allvarligt syftande önskemål föreligger

om en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde. Ett tillgodoseende

av dessa önskemål skulle sannolikt, om man bortser från fördelarna

för vissa grupper med särskilt lång arbetstid, vara av tämligen ringa

praktiskt värde. Däremot torde det psykologiska värdet, dvs. det värde som

ligger i känslan av att vara inbegripen i statsmakternas omsorg om den

sociala tryggheten, vara desto större. Även andra skäl kan anföras för en

fortsatt lagstiftning. Reformer på arbetstidens område kan få en betydligt

snabbare och effektivare genomslagskraft om de stöds av ändringar i lag.

Man kan kanske inte heller helt bortse från risken att ändrade relationer

mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare behov av

samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Vidare bör man komma ihåg att det

alltjämt finns en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare, för vilka

de på förhandlingsvägen åstadkomna arbetstidsreglerna inte blir formellt

tillämpliga.

Det anförda leder enligt kommitténs mening till att lagstiftningen i huvudsak

bör kunna inskränkas till att ange de normer som bör gälla i fråga

om arbetstidens längd. Dessa normer bör anpassas efter vad som enligt

rådande allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Genom en

sådan lagstiftning tilläggs statsmakterna ett medel att snabbt och effektivt

genomföra förändringar av normerna. Utöver grundläggande regler om

måttet på den ordinarie arbetstiden och övertiden bör lagstiftningen utformas

så att den inte stimulerar till en onödig koncentration av arbetstiden.

I övrigt får skyddssynpunkter tillgodoses genom de särskilda bestämmel
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ser om arbetstiden och dess förläggning som finns intagna i arbetarskyddslagen.

Härigenom uppnås en viss renodling av regelbeståndet ur systematisk

synpunkt. I arbetarskyddslagen samlas bestämmelser av direkt skyddskaraktär.

I arbetstidslagen inryms de regler om arbetstiden som därutöver

anses erforderliga.

Enligt kommittén torde den mest påfallande bristen i nuvarande arbetstidslagstiftning

vara dess begränsade tillämpningsområde. Varannan arbetstagare

lämnas utanför lagstiftningen genom en gränsdragning som bygger

på gamla bedömningar av olika arbetstagargruppers skyddsbehov. I dag

framstår gränsdragningen som klart irrationell såväl ur skyddssynpunkt

som ur andra synpunkter.

Förslag om utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde

kan enligt kommittén knappast grundas på resonemang av skyddskaraktär.

I stället bör de skäl som kommittén åberopat till stöd för fortsatt lagstiftning

om arbetstiden tillmätas betydelse. Den psykologiska effekten av

att alla arbetstagare så långt möjligt behandlas lika i arbetsrättslig lagstiftning

samt den tekniska betydelse, som tillgången till lagstiftning

innebär för ett snabbt och effektivt genomförande av reformer på arbetstidens

område blir, anser kommittén, de förhållanden som framför

allt får vara utslagsgivande för den nya lagens avgränsning. Kommittén

framhåller att dessa båda skäl jämte den omständigheten att den nya lagen

får karaktär av normlagstiftning i betydligt högre grad än de ursprungliga

skyddsmotiven är ägnade att leda till en lagstiftning som omfattar så många

arbetstagare som möjligt.

Enligt kommitténs åsikt bör lagstiftningen med dessa utgångspunkter

göras allmängiltig och utformas så att den i princip blir tillämplig på alla

arbetstagare som utför arbete för en arbetsgivares räkning. Undantag från

lagens tillämpning bör medges endast i sådana fall där ett inordnande under

lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamhetens bedrivande

eller där arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare

är så speciella att de inte kan förenas med de regler som lagstiftningen

måste innehålla. I anslutning härtill understryker kommittén att

det råder ett direkt samband mellan frågan om lagstiftningens tillämpningsområde

och frågan om lagstiftningens materiella innehåll i övrigt.

Ju restriktivare regler lagen innehåller framför allt om den ordinarie arbetstidens

förläggning per dag, vecka eller perioder av veckor, desto snävare

måste dess tillämpningsområde begränsas. Omvänt gäller att liberalare

materiella regler möjliggör ett vidare tillämpningsområde. Kommittén

framhåller att en avvägning måste göras så att lagbuden blir tillräckligt

liberala för att medge en så total tillämpning som möjligt och samtidigt

tillräckligt meningsfyllda för att tillgodose de motiv som ligger bakom en

fortsatt lagstiftning om arbetstiden. Vid denna avvägning har kommittén

varit särskilt angelägen att söka åstadkomma förutsättningar för en så

allmängiltig lagstiftning som möjligt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Såsom lagstiftningens materiella innehåll betecknar kommittén lagstiftningens

innehåll utöver reglerna om tillämpningsområdet. Kommittén

framhåller att de nuvarande materiella reglerna om arbetstidens längd och

förläggning är starkt differentierade, stela och osmidiga. Delvis bygger de

på förhållanden i arbetslivet som utvecklingen sedan länge lämnat bakom

sig. Regelsystemet är splittrat och arbetstagarna delas upp i kategorier för

vilka olika regler gäller. Lagstiftningens huvudregel beträffande arbetstidens

förläggning per dygn och vecka bedöms i dag av många som alltför

restriktiv och starka önskemål om en rörligare arbetstidsförläggning har

anmälts. Även övertidens begränsning till bestämda veckoperioder har betraktats

som ett hinder för en smidig anpassning av arbetstiden till rådande

arbetsbelastning. Lagstiftningen framstår på vissa punkter som oklar. Arbetstidsbegreppet

är t. ex. inte otvetydigt, vilket medför att jour- och beredslcapstjänstgöring

delvis faller utanför arbetstidsregleringen.

Vid bedömningen av den nya arbetstidslagens principiella innehåll utgår

kommittén från att utvidgning av lagstiftningen till nya materiella områden

inte kommer i fråga. Regler om arbetstidens förläggning under dygnet

och under veckan skall fortfarande ha sin plats i arbetarskyddslagen och

arbetstidslagen liksom hittills i huvudsak begränsas till frågor angående

arbetstidens längd. Eftersom arbetstidslagen som sin huvuduppgift har att

ge uttryck för vad som enligt rådande allmän uppfattning är normal arbetstid

i landet bör den utformas så enhetligt som möjligt. Differentierade

regler hör mindre väl hemma i en normlagstiftning och bör följaktligen

undvikas. Skiljaktigheter i nuvarande arbetstidsregler bör plånas ut och

arbetstagarna så långt det är praktiskt genomförbart underkastas samma

bestämmelser. De särskilda arbetstidslagarna bör i princip upphävas, vilket

dock inte utesluter att ett så speciellt verksamhetsområde som sjöfarten

bibehåller en egen arbetstidsreglering.

De enskilda lagbuden kan i många stycken mjukas upp. Stelt fixerade

dygnsmaxima behövs inte längre. Veckoarbetstiden kan i ökad omfattning

få genomsnittsberäknas på längre tidsperiod än veckan. Härigenom lägger

man grunden för ett flexiblare arbetstidsuttag och för en ökad anpassning

av arbetstidsuttagen till förhållandena på de enskilda arbetsplatserna.

Dessutom möjliggör man -— och det är enligt kommittén kanske tyngre

vägande — utvidgning av lagstiftningen till så gott som alla de områden

som i dag står utanför.

Kommittén anför att den diskuterat att gå ännu längre på vägen mot en

uppmjukad arbetstidsreglering. I stället för en begränsning av veckoarbetstiden

skulle lagstiftningen reglera en begränsning av årsarbetstiden. Därvid

skulle inte endast den enskilde arbetstagarens arbetsinsats per dag och

per vecka komma in i bilden utan även hans ledigheter för semester och

helgdagsfirande. Kommittén — som uttalar att ett sådant uppslag delvis

får anses ligga utanför kommitténs utredningsuppdrag — finner dock inte

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa principen om veckobegränsad

arbetstid. Genom att arbetstidslagstiftningen i fråga om den ordinarie

arbetstidens längd och förläggning är dispositiv har arbetsmarknadens

parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen komma överens om

övergång till ett årsarbetstidsbegrepp.

Kommittén erinrar om att statsmakterna år 1957 ansåg att införandet

av en dispositiv reglering beträffande den ordinarie arbetstidens längd, begränsningsperiodens

längd och dygnsmaximum skulle få avgörande betydelse

för ökad elasticitet vid lagens tillämpning och för en smidig anpassning

av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksamhetsfält.

Dispositiviteten har också, anför kommittén, från början fått stor

praktisk betydelse. Den vidsträckta tillämpningen av dispositiviteten innebär

enligt kommittén i sig själv ett belägg för att denna fyller ett stort behov.

Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning inom de verksamhetsområden

som tyder under lagstiftningen är såvitt kommittén kunnat

utröna enbart goda. De farhågor som yppats för att dispositiviteten skulle

allvarligt belasta lönerörelserna har inte besannats. Inte heller har det

framkommit någon omständighet som skulle tyda på att den dubbla regleringen

i lag och i avtal givit upphov till komplikationer vid tolkningen av

vad som är tillämpliga arbetstidsregler.

Kommittén framhåller att anspråken på smidighet och elasticitet hos

lagstiftningen i regel ökar med en förkortning av arbetstiden. Med en utvidgning

av lagstiftningen till nya verksamhetsområden följer också ett

ökat behov av avvikelser från lagens materiella bestämmelser. Med hänsyn

till dessa omständigheter bör bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens

längd enligt kommitténs uppfattning även i fortsättningen vara dispositiva.

Detsamma gäller om begränsningsperiodens längd. Någon anledning

att frångå de former som nuvarande lagstiftning föreskriver för avsteg från

lagens bestämmelser har inte framkommit. Kollektivavtal och huvudorganisations

medverkan på arbetstagarsidan bör alltså krävas även i fortsättningen.

Kommittén finner att man i viss utsträckning bör kunna fördjupa arbetstidslagstiftningens

dispositiva karaktär. Kommittén anser sålunda att

dess förslag att i lag reglera jourtid bör kunna utformas som en dispositiv

reglering. Även lagstiftningens tillämpningsområde bör i viss mån kunna

göras till föremål för arbetsmarknadsparternas avgörande förhandlingsvägen.

Däremot stannar kommittén för att övertidsbestämmelserna även

i fortsättningen bör vara indispositiva. Att med ändring av hittillsvarande

praxis mer permanent tillgodose ett variationsbehov beträffande arbetstiden,

som kan finnas inom olika verksamhetsområden, genom större övertidsuttag

än de lagen medger finner kommittén inte skäl för. Den önskade

flexibiliteten får i stället uppnås genom den dispositiva regleringen av den

ordinarie arbetstiden.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kommittén tar också upp frågan om den nya lagstiftningen bör utformas

med sikte på en anpassning till internationella konventioner. Kommittén

erinrar om att ett flertal internationella konventioner föreligger på

arbetstidens område. Europarådet har i sin sociala stadga bland andra

grundläggande västerländska värderingar på socialpolitikens område samlat

vissa uttalanden om arbetstid och fritid. Internationella arbetsorganisationen

(ILO) har vidare alltsedan sin första session 1919 antagit en lång rad instrument

som rör arbetstidsproblem. Bortsett från konventioner som rör arbetstiden

till sjöss och arbetsförhållanden inom bagerier har Sverige inte

anslutit sig till någon av ILO:s konventioner angående arbetstidsförhållanden.

Kommittén anför att frågan om man bör anpassa arbetstidslagstiftningen

så att förutsättningar skapas för en ratificering av föreliggande konventioner

från svensk sida varit aktuell vid flera tidigare tillfällen. Bl. a. var

detta fallet i samband med förlängningen av den provisoriska arbetstidslagen

1926. Lagrådet uttalade då — i anledning av en eventuell svensk ratifikation

av ILO-konventionen nr 1 om begränsning av arbetstiden i industriella

företag till åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan — att

även om Sveriges anslutning till en internationell konvention ur vissa synpunkter

kunde befinnas önskvärd, borde utformningen av vår lagstiftning

självfallet ske under hänsynstagande i främsta rummet till landets egna

förhållanden. Lagstiftningens anpassning efter en konvention borde komma

i fråga endast om och i den mån detta lät sig förena med de synpunkter

som sålunda i första hand borde vara bestämmande. Kommittén förklarar

att den för sin del helt vill instämma i detta svar på frågan.

Lagens materiella bestämmelser

Kommittén har sett det som en angelägen uppgift att den nya arbetstidslagen

skall omfatta så många arbetstagare som möjligt. Lagens tillämpningsområde

är emellertid, understryker kommittén, direkt beroende av

lagstiftningens materiella innehåll i övrigt. På grund härav är det enligt

kommittén lämpligt att behandla utformningen av de väsentligaste materiella

reglerna — dvs. bestämmelserna om ordinarie arbetstid, övertid och jourtid

— innan ställningstagandena i detalj beträffande lagens tillämpningsområde

redovisas.

Ordinarie arbetstid. Kommittén föreslår att den nya arbetstidslagstiftningen

skall få karaktär av maximilagstiftning. Reglerna om den ordinarie

arbetstidens längd skall således liksom hittills ange de högsta mått vartill

den ordinarie arbetstiden får uppgå. En maximering av arbetstiden till 40

timmar i veckan kommer enligt kommitténs uppfattning att medföra att

denna arbetstid blir den normala för det helt övervägande antalet arbetstagare.

Möjligheten att tillämpa kortare arbetstid står emellertid öppen. Vil
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ken arbetstid som i det enskilda fallet skall komma till användning får

framgå av kollektivavtal, tjänsteavtal eller andra liknande överenskommelser.

Den omständigheten att vissa arbetstagare för närvarande bar en kortare

arbetstid än andra, i förening med det förhållandet att den nya arbetstidslagstiftningen

uppenbarligen kommer att få en stark normgivande effekt,

föranleder kommittén att ta upp frågan om vissa grupper arbetstagare bör

direkt i lagen tillförsäkras en kortare arbetstid än 40 timmar i veckan. De

arbetstagare som enligt kommittén skulle kunna komma i fråga för en

specialreglering beträffande arbetstidens längd är sådana, vilkas arbete —

på grund av sin art eller de betingelser under vilka arbetet utförs — objektivt

sett framstår som särskilt påfrestande eller hälsofarligt.

Kommittén erinrar om att den ordinarie arbetstidens längd alltid, frånsett

en numera upphävd särregel som innebar en något utsträckt arbetstid

för vissa lantarbetare, har varit föremål för en enhetlig reglering. Vid åtskilliga

tillfällen har dock försök gjorts att införa differentierade regler.

Till stöd för en differentiering har i främsta rummet åberopats skyddsslcäl,

t. ex. att arbetets pressande eller hälsofarliga natur utsätter individerna för

en intensivare förslitning och medför större behov av rekreation och återhämtning.

Man har också hänvisat till utvecklingen på avtalsområdet och

hävdat lämpligheten av att den kortare arbetstiden stadfästs i lag. Genom

en sådan kodifiering skulle man garantera att ifrågavarande arbetstagargrupper

fick del av den allmänna arbetstidsförkortningen, en omständighet

som bl. a. skulle vara till gagn för nyrekryteringen av arbetskraft inom

berörda näringsgrenar.

De åberopade skälen utgör enligt kommitténs bedömning inte någon tillräcklig

grund för en differentierad reglering. Då skyddsmotiven inte längre

har samma betydelse för lagstiftningens utformning som förr skulle det

te sig motsägelsefullt att i den normlag kommittén förordar ta med speciella

skyddsregler, som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i den äldre,

klart socialt inriktade lagstiftningen. Sådana regler skulle också stå i strid

mot kommitténs huvudprincip att den nya lagen skall utformas så enhetlig

som möjligt. Lagstiftaren ställs dessutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem

beträffande omfattningen av den differentierade regleringen.

Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan finna någon

objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper torde med fog

kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande eller hälsofarligt

som t. ex. under jordsarbete eller skiftarbete. I enlighet med det anförda anser

kommittén att frågan om extra kompensation för påfrestande och hälsofarligt

arbete liksom hittills får avgöras förhandlingsvägen.

När det gäller att fastställa begränsningsperiodens längd konstaterar

kommittén att åtskilliga verksamhetsområden finns där begränsningsperioden

i och för sig kan bestämmas till en vecka. Även på dessa områden talar

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

emellertid ofta rationella skäl, främst hänsyn till företagens speciella arbetsoch

produktionsbetingelser, för en längre period. Vid sidan härav finns åtskilliga

former av verksamhet, som inte kan bedrivas med ett regelbundet

veckoarbetstidsuttag utan på grund av driftsförhållandena kräver ett varierat

veckoarbetstidsuttag under en längre period. Kommittén kommer vid

en genomgång av gällande arbetstidsbestämmelser inom områden, som ligger

utanför lagstiftningen, till den slutsatsen att begränsningsperioden inte

bör bestämmas snävare än fyra veckor om lagstiftningens tillämpningsområde

skall kunna utvidgas i enlighet med kommitténs målsättning. Undersökningen

ger enligt kommittén vidare stöd för att inte heller längre period

än fyra veckor skulle behövas.

Kommittén har övervägt att låta enbart en begränsningsperiod om fyra

veckor gälla för all verksamhet som kommer att lyda under lagen. En sådan

ordning skulle, framhåller kommittén, stå i god överensstämmelse med

kommitténs strävan att göra lagstiftningen så enhetlig som möjligt och väl

korrespondera mot de önskemål om ökad flexibilitet som föreligger framför

allt från arbetsgivarhåll. Kommittén avvisar emellertid denna tanke

under framhållande att kommittén valt att tillgodose kraven på en rörligare

arbetstid genom en uppmjukning av andra regler, i första hand reglerna om

dygnsarbetstidens begränsning. Till ställningstagandet har enligt kommittén

också medverkat det förhållandet, att begränsningsperioden i majoriteten

fall inte behöver vara längre än en vecka, samt det motstånd som på arbetstagarsidan

— inte minst med tanke på lagens dispositiva karaktär —

kan väntas mot en generell utsträckning av regleringsperioden. Kommittén

stannar i stället för att som huvudregel alltjämt ange en begränsningsperiod

av en vecka. I en kompletterande specialregel föreslås att begränsningsperioden

i samtliga de fall, där objektiva skäl talar för en längre period, får

sträckas ut till högst fyra veckor.

Förutsättningarna för tillämpning av specialbestämmelsen bör enligt

kommittén anges i en allmän formulering snarare än genom en uppräkning

av de verksamhetsområden eller arbetsformer, på vilka bestämmelsen skall

vara tillämplig. Kommitténs förslag innebär att arbetstiden får genomsnittsberäknas

under en tidrymd av högst fyra veckor, då arbetets natur eller arbetsförhållandena

i övrigt gör en längre begränsningsperiod än veckan påkallad.

Med detta stadgande avser kommittén att fånga in alla de verksamhetsområden

inom nuvarande lagstiftning som medges en längre begränsningsperiod

än veckan, dvs. skiftarbete, jordbruk och trädgårdsskötsel, detaljhandel

som bedrivs såväl vardag som söndag samt hotell-, restaurangoch

kaférörelse. Stadgandet avses även omfatta alla de verksamhetsområden

utanför nuvarande lagstiftning som på grund av driftförhållandena

måste tillämpa längre begränsningsperiod än veckan. Av praktiska skäl

bör den förlängda begränsningsperioden kunna tillämpas för alla sysselsatta

inom berörda verksamhetsområden. Till arbete som på grund av sin natur

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skall få bedrivas med förlängd begränsningsperiod hör enligt kommittén

t. ex. allt skiftarbete och en hel del arbete som inte i allmänhet rubriceras

som skiftarbete men som pågår under en större del av dygnet än vad som

motsvarar en normal arbetsdag och därför kräver dubblerad personaluppsättning.

Fall då arbetsförhållandena i övrigt bör berättiga till förlängd begränsningsperiod

är enligt kommittén sådana där arbetet bedrivs såväl vardag

som söndag utan att fördenskull skiftarbete föreligger. Andra fall är

sådana där en veckobegränsning i och för sig är möjlig men där en förlängd

begränsningsperiod skulle medföra uppenbara fördelar för de anställdas ledighetsförhållanden.

När det gäller att ta ställning till frågan om dygnsarbetstidens längd konstaterar

kommittén att nuvarande lagregler om dygnsmaximum på vissa

verksamhetsområden eller i vissa arbetsformer tillåter längre dygnsarbetstid

än nio timmar och att en sådan längre dygnsarbetstid i betydande utsträckning

tillämpas inom verksamhetsområden utanför nuvarande lagstiftning.

Kommittén framhåller vidare att det vid överläggningar som kommittén

haft med företrädare för olika verksamhetsområden bestämt hävdats

att fortsatt möjlighet till sådan arbetstidsförläggning måste föreligga. Med

hänsyn härtill måste, anser kommittén, som en klar förutsättning för utvidgning

av lagstiftningen till nya verksamhetsområden uppställas att lagen

i betydande utsträckning tillåter en dygnsarbetstid som är högre än nio timmar.

En generell föreskrift om maximering av arbetstiden till tio timmar per

dygn ligger enligt kommittén av många skäl nära till hands och skulle sannolikt

utan nämnvärda störningar kunna tillämpas inom flertalet verksamhetsområden.

Kommittén finner sig dock böra avvisa ett sådant förslag.

Maximeras veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsarbetstiden till tio

timmar, kan detta enligt kommitténs förmenande stimulera till en fördelning

av arbetstiden med tio timmar per dag fyra dagar i veckan. En utveckling

mot en sådan arbetstidsförläggning framstår för kommittén som

klart olämplig. Liknande invändningar kan, framhåller kommittén, göras

mot generella föreskrifter om högre dygnsmaxima än tio timmar. Fortsatt

reglering av dygnsarbetstiden skulle därför behöva bygga på en sådan konstruktion

att man i en huvudregel angav gränsen till nio timmar såsom nu

är fallet och i kompletterande specialregler medgav längre dygnsarbetstid för

särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer. En ordning med ett sådant

differentierat regelsystem skulle enligt kommittén stå i direkt kontrast

till kommitténs allmänna strävan att åstadkomma enhetliga regler.

Den skulle medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och utgöra

ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som

skall vara allmän arbetstid i landet.

Med hänsyn till de komplikationer som en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden

följaktligen skulle medföra i en utvidgad arbetstidslagstiftning

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

frågar sig kommittén om ett verkligt behov alltj ämt föreligger av ett i lagen

angivet dygnsmaximum eller om tiden nu kan vara mogen att slopa begränsningen

av arbetstiden per dygn. Denna fråga bör enligt kommittén även ses

mot bakgrund av de uttalanden kommittén i sin allmänna motivering gjort

beträffande skyddsmotivens minskade betydelse.

Enligt kommitténs uppfattning utgör arbetarskyddslagens föreskrifter

om ledighet för nattvila, även om de är försedda med en hel del undantag, ett

effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Av stor betydelse är

därjämte att kollektivavtal, enskilda tjänsteavtal, reglementen och liknande

handlingar regelmässigt innehåller relativt detaljerade bestämmelser angående

den dagliga arbetstidens längd. Någon anledning att anta att dessa bestämmelser

skulle skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om

arbetstids]agstiftningens dygnsmaximering slopas, föreligger enligt kommitténs

bedömning inte. Därvid framhåller kommittén att arbetsgivarna i övervägande

utsträckning torde sakna intresse av att mot arbetstagarnas vilja

driva genom en förlängning av den dagliga arbetstiden samt att, om sådant

intresse trots allt skulle kunna finnas, arbetstagarna med stöd av sin fackliga

organisation torde kunna uppnå en för dem tillfredsställande lösning.

Till detta kommer, anser kommittén, att de praktiska möjligheterna att förlänga

den dagliga arbetstiden blir beskurna i och med att veckoarbetstiden

de närmaste åren successivt förkortas. Då således frånvaron av lagregler om

dygnsmaximum inte kan befaras leda till en utveckling mot oskälig anhopning

av arbetstiden, föreslår kommittén att arbetstidslagen inte längre skall

uppta någon regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Övertid. Kommittén framhåller att frågan om justering av de nuvarande

övertidsgränserna från olika håll aktualiserats i anslutning till förslaget att

sänka den ordinarie arbetstiden till 40 timmar i veckan. Kommittén avvisar

för sin del tanken att man skulle försöka neutralisera de påfrestningar för

företag och samhälle, som arbetstidsförkortningen medför, genom att öka

möjligheterna till uttag av övertid. Kommittén åberopar att den funnit att

övertidsreglerna i sin nuvarande utformning är fast förankrade hos arbetstagarna.

Vidare anför kommittén att resultatet av en uppmjukning av reglerna

skulle kunna bli att arbetstidsförkortningen helt eller delvis omintetgjordes.

I stället för ökad fritid skulle arbetstagarna få ökad lön. En sådan

konsekvens är oförenlig med grunderna för kommitténs förslag i förkortningsfrågan,

som utgår från att arbetstagarna i valet mellan ökad lön och

ökad fritid är beredda att välja fritid.

Kommittén pekar i sammanhanget på att möjligheter till ökade övertidsuttag

i betydande omfattning ryms inom de gränser som lagstiftningen i dag

drar upp. Kommitténs utredning rörande den faktiska förekomsten av övertid

ger nämligen vid handen att övertidsuttagen genomsnittligt sett ligger

betydligt under vad lagen maximalt medger. Endast för vissa mindre grup
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

per arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller placering på nyckelpositioner

i driften kommer övertidsuttagen stundom upp emot gällande

maximum.

Det anförda bör enligt kommittén leda till att övertid alltjämt betraktas

som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Den bör såsom nu är fallet tillgripas

för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter föreligger.

Någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna

bör som regel inte förekomma. För sådana fall där behovet av

övertid är mer eller mindre permanent bör lagen anvisa möjligheten att

dispensvägen eller kollektivavtalsvägen åstadkomma förlängd ordinarie arbetstid.

Kommitténs slutsats blir följaktligen att nuvarande övertidsramar bör

överföras oförändrade till den nya lagen. Även i övrigt anser kommittén

att nuvarande övertidsreglering i allt väsentligt bör bibehållas oförändrad,

vilket bl. a. innebär att reglerna alltjämt kommer att vara indispositiva.

Kommittén framhåller att dess ställningstagande i främsta rummet är resultatet

av en avvägning mellan synpunkter som anlagts av arbetstagarna resp.

arbetsgivarna. Det skall också ses i belysning av den liberalisering kommittén

föreslår beträffande den ordinarie arbetstidens reglering.

Jonrtid. Kommittén anser att det arbetstidsbegrepp som under arbetstidslagarnas

tillämpning utbildats i praxis bör överföras till den nya lagen. Såsom

arbetstid bör sålunda räknas all tid då en arbetstagare står till arbetsgivarens

förfogande och utför arbete för dennes räkning. Som arbetstid bör

dessutom anses tid då arbetstagaren har att uppehålla sig på arbetsstället

för att vid påkommande behov utföra arbete. Sistnämnda slag av arbetstid

betecknar kommittén som jourtid. För det fall att arbetstagaren skall stå

till arbetsgivarens disposition under viss tid utan skyldighet att kvarstanna

på arbetsstället räknas däremot tiden inte som arbetstid. Sådan tid rubricerar

kommittén som beredskapstid. Tanken bakom kommitténs avgränsning

av arbetstidsbegreppet är att gränsen mellan fritid och arbetstid skall vara

direkt beroende av skyldigheten att uppehålla sig på arbetsstället. Detta

anses motiverat inte minst mot bakgrund av den vikt som kommittén i förkortningsfrågan

lagt vid arbetstagarnas alltmer ökade värdering av fritiden.

Kommittén anför att dess avgränsning av arbetstidsbegreppet medför vissa

komplikationer då det gäller att utvidga lagstiftningen till nya verksamhetsområden.

Som ett resultat av överläggningar som kommittén haft med

företrädare för bl. a. brandväsendet, sjukvården, socialvården och olika statliga

verksamhetsfält, inom vilka förhållandevis mycken jourtid tas ut, har

nämligen framgått att en förutsättning för lagstiftningens utvidgning till sådana

områden är att lagen utformas på sådant sätt att fortsatta jourtidsuttag

möjliggörs. Att inrymma jourtiden inom ramen för den föreslagna gränsen

för ordinarie arbetstid och övertid låter sig enligt kommittén inte göra. Där
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till har jourtiden alltför stor omfattning. Att såsom arbetstidsutredningen på

sin tid föreslog lämna åt parternas mer eller mindre fria skön att komma

överens om jourtidsfrågans lösning med risk att jourtiden kommer att falla

utanför arbetstidsbegreppet är enligt kommittén inte heller någon godtagbar

lösning. Kommittén förordar i stället att lagen tillförs ett särskilt stadgande,

genom vilket arbetsgivaren lämnas rätt att inom vissa gränser ta ut

jourtid utöver annan arbetstid.

Kommittén framhåller att en generell reglering av jourtiden i lag försvåras

av att den arbetsinsats som utförs under ett jourpass varierar betydligt

i olika fall. Kommittén anser emellertid att svårigheterna i tillfredsställande

grad bemästras om man som jourtid i lagens mening bara betraktar den tid

under vilken något arbete för arbetsgivarens räkning inte utförs. Detta innebär

att den del av jourpasset som består i att arbetstagaren bara finns till

hands på arbetsstället men under vilken han i övrigt fritt förfogar över sin

tid räknas som jourtid, medan den del av jourpasset under vilken han arbetar

betraktas som vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbetstiden

eller övertiden.

Att den föreslagna konstruktionen medför behov av en redovisning hur

jourtid och egentlig arbetstid fördelar sig på jourpasset bör enligt kommittén

inte vara någon avgörande invändning. Redan i dag är det i vissa fall

nödvändigt att redovisa jourtjänstgöring efter dessa principer, eftersom

ersättningen skiljer sig för tid då arbete utförs och då arbete inte utförs. Härtill

kommer att jourtidsbestämmelsen föreslås bli dispositiv på samma sätt

som bestämmelsen om ordinarie arbetstid, vilket medför att parterna har

möjlighet att genom kollektivavtal komma överens om en generell beräkningsgrund.

Med ledning av vad kommittén utrönt om nuvarande jourtidsuttag anser

kommittén att lagstiftningens gräns för jourtid bör sättas vid i genomsnitt

tolv timmar i veckan. Därigenom skapas förutsättningar för bl. a. en journatt

i veckan. Eftersom jourtjänstgöring på många håll inte läggs ut med

sådan regelbundenhet, anser kommittén det motiverat att begränsa jourtiden

per månad eller fyraveckor speriod och bestämma maximum för jourtiden

till 50 resp. 48 timmar. En sådan regel skulle, framhåller kommittén,

göra det möjligt att, såsom tycks förekomma bl. a. inom verksamhetsområden

med genomförd femdagarsvecka måndag—fredag, lägga ut ett jourpass

i månaden som sträcker sig över ett veckoskifte. Men hänsyn till att behov på

sina håll kan förekomma av en längre eller på annat sätt begränsad jourtid

föreslår kommittén att också nu ifrågavarande regel görs dispositiv. Dessutom

skall arbetarskyddsstyrelsen kunna meddela dispens då särskilda skäl

föreligger.

Genom att arbetstidslagen tillförs en bestämmelse om uttag av jourtid i

den utsträckning kommittén angivit skapar man enligt kommittén förutsättningar

för en utvidgning av arbetstidslagstiftningen till sådana områden

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

som sjukvård och socialvård samt kriminalvård, polisväsendet, försvaret

och andra statliga verksamhetsfält. Man öppnar också möjligheter att föra

in brandväsendet under lagstiftningen. Här är dock kommittén inte främmande

för att det under en anpassningsperiod krävs längre jourtidsuttag än

vad lagen stadgar. Övergångsproblemen kan enligt kommitténs mening på

grund av dispositiviteten lösas genom överenskommelser mellan partsorganisationerna.

Skulle sådana avtal inte kunna uppnås får arbetarskyddsstyrelsen

meddela behövliga dispenser.

Lagens tillämpningsområde

Kommittén anger att utgångspunkten när det gällt att förverkliga kommitténs

målsättning i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområde varit

att nå överensstämmelse med vad som sedan 1963 gäller för arbetarskyddslagens

del. I princip bör arbetstidslagen alltså göras tillämplig på all verksamhet,

i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning.

Detta innebär att lagen skall äga tillämpning så snart någon anlitar en persons

arbetskraft under sådana omständigheter att ett arbetstagarförhållande

uppkommer. Huruvida arbetet är av tillfällig karaktär eller ej skall inte ha

någon betydelse.

Enligt kommitténs uppfattning är de materiella regler kommittén i det

föregående föreslagit väl förenliga med praktiskt taget all verksamhet som

bedrivs i landet. Förutsättningar föreligger därmed för att utvidga lagstiftningen

till att i princip gälla alla arbetstagare. Vissa arbeten måste enligt

kommittén likväl undantas. Kommittén finner att så alltjämt bör vara fallet

med s. k. okontrollerbart arbete och arbete som utförs av medlem i arbetsgivarens

familj. Likaså måste undantag göras för vissa tjänstemän. Eftersom

speciallagstiftning kommer att finnas för skeppstjänst och möjligen

också för arbete i arbetsgivarens hushåll får undantag göras även för dessa

arbeten. Någon ytterligare inskränkning i lagens tillämpningsområde är

däremot enligt kommittén inte behövlig. Kommittén har dock ansett det

lämpligt att överlåta åt arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma

överens om andra undantag än dem som uttryckligen anges i lagen.

Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande undantagen från lagens tilllämpning

anför kommittén bl. a. följande.

Tjänstemän. En mindre grupp tjänstemän måste uppenbarligen alltjämt

stå utanför arbetstidslagstiftningen. Det rör sig här om sådana tjänstemän

som direkt företräder arbetsgivaren och därför har en utpräglad arbetsgivarfunktion.

I denna funktion ingår inslag inte endast av kontrollerande

och övervakande natur utan även av självständigt beslutande och ledande

art. För ytterligare en mindre del av tjänstemännen kan sättas i fråga

om möjlighet finns att inordna dem under en lagstiftning som begränsar

deras arbetstid inom vissa bestämda marginaler. Här åsyftas sådana tjänstemän

som utan att inta en företagsledande ställning har krävande admini
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

47

strativa, intellektuella, konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter.

För dessa tjänstemän gäller erfarenhetsmässigt att deras arbetstider,

om än formellt reglerade i avtal eller reglementen, i praktiken i stor utsträckning

är oreglerade. I vissa fall medför bestämmelser i lag eller avtal

att arbetsresultat måste föreligga inom viss tid oavsett om arbetstidsinaxima

därigenom överskrids. I andra fall kan omständigheter av annan natur

tvinga fram åsidosättande av gällande arbetstidsbestämmelser. Samtidigt har

tjänstemännen tillagts en betydande frihet i förläggningen av sin egen arbetstid.

De former och förutsättningar under vilka denna kategori f. n. bedriver

sitt arbete kan visserligen komma att förändras i framtiden, bl. a.

som följd av att en arbetstidslagstiftning av i princip allomfattande karaktär

kan påverka arbetsförhållandena även för de tjänstemän som det nu är

fråga om. Slutsatsen av kommitténs överväganden på denna punkt blir dock

att även denna kategori måste undantas från arbetstidslagens tillämpning.

Det har för kommittén framstått som eftersträvansvärt att sammanfatta

de avsedda tjänstemannagrupperna på ett klart och entydigt sätt, så att

gränsdragningen mellan tjänstemän innanför och utanför lagen blir möjlig

att utföra ute på arbetsplatserna. Till en början lutade kommittén närmast

mot att låta undantaget avse alla arbetstagare i överordnad ställning, dock

inte överordnade med huvudsaklig uppgift att direkt leda eller övervaka arbete.

Kommittén har emellertid inte ansett sig kunna lägga fram ett sådant

förslag, eftersom det skulle innebära att många arbetstagare undantogs från

lagen trots att deras arbetstider mycket väl skulle gå att förena med lagens

materiella regler. Kommittén stannar i stället för ett snävare undantag som

tar direkt sikte på de båda tjänstemannagrupper som avses.

Den första gruppen sammanfattar kommittén som arbetstagare med företagsledande

eller därmed jämförlig ställning. Med uttrycket därmed jämförlig

ställning åsyftas arbetstagare på företagsledande nivå i statliga eller

kommunala organ. Ett genomgående drag för den andra gruppen av tjänstemän

utgör enligt kommittén det särskilda förtroendeförhållande som i

fråga om arbetstiden föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa

fall. Detta förtroende är i huvudsak en följd av arbetsuppgifternas speciella

natur. Det tar sig framför allt det uttrycket att arbetstagaren har en viss frihet

beträffande förläggningen av sin egen arbetstid och att arbetstiden normalt

inte är föremål för någon reell kontroll från arbetsgivarens sida. Dessa

omständigheter kan enligt kommitténs åsikt utnyttjas för en definition av

ifrågavarande tj änstemän. Definitionen skulle gå ut på att rubricera tj änstemännen

som arbetstagare i särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende

av nu angiven innebörd.

I enlighet med det anförda föreslås att undantaget skall formuleras att

avse arbete som utförs av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig

ställning samt eljest av arbetstagare som i arbetstidshänseende har en

särskild förtroendeställning. En tillfredsställande gränsdragning bör enligt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

kommitténs mening kunna ske med ledning av vad kommittén anfört om det

aktuella undantaget. Vid behov får det ankomma på tillsynsmyndigheten att

utfärda anvisningar till ledning för tillämpning av undantaget. Parterna kan

också, påpekar kommittén, genom att utnyttja dispositiviteten själva medverka

till ett klarläggande av vilka tjänstemän som i praktiken skall vara

utanför resp. innanför lagen.

Verksamhet som ej är rörelse. Begränsningen av den nuvarande

allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde till rörelse och särskilt

arbetsföretag motiverades ursprungligen av önskemålet att anpassa arbetstidslagens

tillämpningsområde till arbetarskyddslagens. För gränsdragningen

utmärkande är att i princip alla arbetstagare inom en verksamhet omfattas

av lagens bestämmelser, om lagen bedöms vara tillämplig på verksamheten.

I de fall lagen inte är tillämplig gäller undantaget samtliga arbetstagare

inom verksamheten. Följden blir att arbetstagare med samma

arbetsuppgifter kan behandlas helt olika. De skäl som ursprungligen kunde

åberopas för en sådan ordning underkändes av statsmakterna år 1963, då arbetarskyddslagens

tillämpningsområde vidgades till att omfatta all verksamhet,

i vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Enligt kommitténs

åsikt saknas anledning att ha en snävare begränsning i arbetstidslagen.

Genom en övergång från begreppet rörelse till begreppet verksamhet kommer,

om man bortser från arbete som bedrivs av staten, följande former av

verksamhet att föras in under lagstiftningen, nämligen kommunal förvaltning,

kyrkans verksamhet, privat verksamhet bedriven av stiftelser och

ideella föreningar samt brandväsendet. Om inte ett särskilt undantag stadgades

för husligt arbete, skulle också detta arbete falla in under lagen.

Småföretag. Företag med i regel mindre antal arbetare än fem faller

utanför den nuvarande allmänna arbetstidslagen. En antalsbegränsning

finns också i lantarbetstidslagen, där det uppställs krav på minst en regelmässigt

anställd arbetare. Undantaget för småföretag motiverades från början

med att företag av detta slag hade svårt att anpassa sig efter stelheten

i ett lagstadgat arbetstidssystem. Man anförde också att förhållandet mellan

arbetsgivare och anställda var av mer personlig karaktär i sådana företag

samt att effektiv inspektion genom offentlig myndighet knappast kunde förekomma

i någon större utsträckning. Dessa skäl är enligt kommitténs mening

inte längre hållbara. Liksom arbetstidsutredningen har kommittén

kunnat konstatera att arbetstidsförhållandena i småföretagen som regel

överensstämmer med förhållandena i större företag. I betydande utsträckning

tillämpas samma avtalsbestämmelser om arbetstiden vid såväl stora

som små företag i samma bransch. Erfarenheter från specialarbetstidslagarnas

tillämpning har även visat att erforderlig kontroll kan genomföras på

ett tillfredsställande sätt oberoende av företagens storlek.

Med hänsyn härtill anser kommittén att den nya lagen bör äga tillämpning

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

sa snart en arbetstagare används till arbete för arbetsgivarens räkning. I

överensstämmelse med vad som gäller beträffande arbetarskyddslagen bör

inte krävas att arbetsgivaren regelmässigt har arbetskraft anställd. Även

om arbetsgivaren endast tillfälligtvis anlitar en enstaka arbetstagare skall

lagen tillämpas.

Statligt arbete. Undantagen i såväl den allmänna arbetstidslagen

som specialarbetstidslagarna för arbete som bedrivs av staten sammanhänger

med att arbetsrättslig lagstiftning av ålder tillerkänt staten som arbetsgivare

viss särställning. Det har ansetts att statens verksamhet varit så mångskiftande

att den lämpligen inte kunnat regleras i en med nödvändighet ganska

enhetlig lagstiftning. En reglering av frågor angående förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare i administrativ ordning har så till vida varit

att föredra som den på ett smidigt sätt kunnat anpassas till olika variationer

i den statliga verksamheten. Ibland har också framhållits att tillsynen av

lagstiftning skulle kompliceras i fråga om statlig verksamhet. Det kunde

knappast låta sig göra, har det ansetts, att en statlig myndighet skulle pröva

statens efterlevnad av en lagstiftning eller att i förekommande fall meddela

dispens från dennas tillämpning.

Denna syn på statens ställning i arbetsrättslig lagstiftning har numera

övergivits. Detta har vid skilda tillfällen resulterat i att särskilda undantag,

som gällt för statlig verksamhet enligt olika lagar, upphävts. Arbetstidsutredningen

föreslog också att undantaget för staten i arbetstidslagarna skulle

tas bort och förslaget möttes vid remissbehandlingen inte av någon kritik.

Under kommitténs arbete och framför allt vid kommitténs kontakter med

företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarsidan inom statlig verksamhet

har det bekräftats att arbetstidsutredningens förslag alltjämt har starkt fog

för sig.

Ett slopande av undantaget för arbete som bedrivs av staten skulle i huvudsak

innebära att arbetstidslagen blev tillämplig på arbetet inom riksdagen,

Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och lokal förvaltning

samt arkiv, bibliotek och museer. Vidare skulle de affärsdrivande

verken (SJ, post, tele, vattenfall m. fl.) samt rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet,

kriminalvården, försvaret, tullväsendet, lots- och fyrväsendet,

vägväsendet m. m. bli omfattade av lagen.

Med hänsyn till att utvecklingen på arbetstidens område gått i riktning

mot allt större enhetlighet, vilket bl. a. inneburit att arbetstidsreglering tillkommit

inom områden som förr var utan sådan och att befintlig arbetstidsreglering

anpassats till förhållandena utanför den statliga sektorn, föreligger

enligt kommitténs uppfattning inte för någon särskild gren av den statliga

verksamheten behov av fortsatt undantagande från arbetstidslagen.

Alltjämt uppvisar emellertid statligt arbete i många fall skiljaktigheter dels

vid jämförelse mellan olika statliga verksamhetsområden inbördes, dels

vid jämförelse med icke statligt arbete. Detta gäller främst i fråga om arbets4

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidens fördelning på arbetsveckorna. Den föreslagna bestämmelsen om fyra

veckors begränsningsperiod får här tillämpas. För de arbeten där inte ens

en fyraveckors begränsningsperiod är tillräcklig finns möjligheten att ytterligare

förlänga begränsningsperioden genom kollektivavtal eller dispens. Utmärkande

för en del statliga verksamhetsfält är vidare ett relativt stort jourtidsuttag.

I den mån den föreslagna begränsningen av jourtiden skulle vara

alltför snäv återstår att genom kollektivavtal eller dispens öka jourtiden.

Något större behov av sådana avtal eller dispenser torde dock enligt kommittén

inte uppkomma.

Enligt statstjänstemannalagen får statliga tjänstemän som omfattas av

lagen inte träffa kollektivavtal om arbetstidens förläggning. Detta kan medföra

tvekan i frågan huruvida den av kommittén föreslagna möjligheten

för arbetstagare att genom kollektivavtal komma överens med arbetsgivarsidan

om längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden eller jourtiden

än vad lagen föreskriver kan utnyttjas av de offentliga tjänstemännen.

Kommittén anser dock att med hänsyn till att parterna vid tillämpning av

statstj änstemannalagen funnit att avtal om begränsningsperiodens längd

inte står i strid med lagens regler den föreslagna dispositiviteten i arbetstidslagen

bör kunna utnyttjas utan hinder av statstjänstemannalagens begränsningar

i avtalsrätten. Detta har avseende också i fråga om lagen om

tjänstemän hos kommuner m. fl.

Sjukvård och socialvård. På denna sektor har, framhåller kommittén,

under de senaste båda årtiondena skett en genomgripande förändring

av arbetsförhållandena. Utvecklingen har successivt gått mot ett förenhetligande

av arbetstidsbestämmelserna och i dag har huvudparten av de

anställda i stort sett samma arbetstidsförhållanden som personalgrupper

som omfattas av arbetstidslagstiftningen. Endast i fråga om jour- och beredskapstjänstgöring

skiljer sig förhållandena inom sjukvård och socialvård

mer markant från andra verksamhetsområden. Denna tjänstgöring håller

sig dock genomsnittligt sett under eller vid den gräns för jourtidsuttag som

kommittén förordar. I enstaka fall kan den överskrida denna gräns.

Något hinder föreligger således inte mot att föra in sjukvården och socialvården

under lagen. Regeln om utsträckt begränsningsperiod till högst

fyra veckor bör dock vara tillämplig liksom jourtidsbestämmelsen. En viss

uppmjukning av jour tidsbestämmelsen måste kanske ske avtals- eller

dispensvägen åtminstone i initialskedet. I vissa fall kan också fragan om

längre begränsningsperiod än fyra veckor bli aktuell.

När det gäller den öppna sjuk- och hälsovården och den öppna socialvården

kan i någon utsträckning lagens tillämpning bli utesluten på grund

av undantaget för s. k. okontrollerbart arbete..

Undervisning m. m. Gällande arbetstidslagstiftning undantar arbete

som har till ändamål att bereda uppfostran eller undervisning eller att

tillgodose annat därmed jämförligt behov. Undantaget har i praktiken tol
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Rats så att det omfattar såväl egentlig lärarpersonal som andra anställda

vid undervisnings- och därmed jämförliga inrättningar. Den egentliga lärarpersonalen

har en arbetstid som totalt sett inte går att kontrollera. Arbetstiden

omfattar inte endast hållandet av lektioner utan mycket annat.

Man kan nämna lektionsförberedelser, rättandet av skrivningar, elev- och

föräldrakontakter, konferenser och kollegier, fortbildning, betygsättning

m. m. Till stor del kan detta arbete förläggas till lärarens hem och så sker

alltjämt i betydande utsträckning. Med hänsyn härtill och de förhållanden

i övrigt under vilka undervisningsarbetet bedrivs anser kommittén att undantaget

för s. k. okontrollerbart arbete kan göras tillämpligt på den egentliga

lärarpersonalen. Något särskilt undantag behöver därför inte föreskrivas

i lagen.

För annan personal vid skolor, skolhem, vårdanstalter och liknande än

lärarpersonal bör i likhet med vad kommittén anfört beträffande sjuk- och

socialvård nuvarande undantag från lagens tillämpning kunna upphävas.

Skogsarbete m. m. Skogsarbete, för vilket allmänna arbetstidslagen

alltsedan sin tillkomst gjort undantag, har på senare tid i ökad omfattning

kommit att utföras under samma arbetstidsbetingelser som industriarbete.

Kollektiva transporter till och från arbetsstället har medfört ett fastare

arbetstidsschema. Därmed har också mer och mer skogsarbete fått karaktären

av tidskontrollerat arbete. Slopandet av dygnsbegränsningen och

möjligheten att tillämpa fyra veckors begränsningsperiod gör att skogsarbete

enligt kommitténs bedömning utan nämnvärda svårigheter kan inordnas

under den föreslagna arbetstidslagen. Med hänsyn till skogsnäringens

beroende av väderleken kan det i viss utsträckning komma i fråga

att genomsnittsberäkna arbetstiden under en längre period än fyra veckor.

I den mån parterna inte själva löser denna fråga genom överenskommelse

avtalsvägen, kan frågan prövas dispensvägen.

Även om undantaget för skogsarbete slopas, kommer under en tid framöver

åtskilliga skogsarbetare alltjämt att falla utanför lagen på grund av

undantaget för okontrollerbart arbete.

Undantaget för kolning i mila kan slopas redan av det skälet att sådant

arbete numera så gott som helt upphört.

Det sedan 1923 gällande undantaget för upptagning av torv samt tillverkning

av bränntorv och torvströ kan också upphävas. Arbetet med upptagning

och förädling av torv sker numera under fabriksmässiga former. Något

hinder för att sådant arbete förs in under lagen finns inte.

Det särskilda undantaget för arbete som åligger portvakt och av honom

väsentligen förrättas i hans bostad kan också utgå. Undantaget tar sikte

på industriportvakter men torde numera ha mycket ringa tillämpning.

Specialarbetstidslagarna. Genom det sätt varpå de materiella

reglerna i den nya arbetstidslagen föreslås utformade har grunden

lagts för ett införande av de verksamhetsområden som nu regleras i de sär
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skilda arbetstidslagarna under den allmänna lagen. Sedan vissa detaljfrågor

som rör speciallagarnas materiella innehåll blivit behandlade finns det

därför enligt kommitténs uppfattning inte något hinder mot att under den

föreslagna lagen föra in jordbruks- och trädgårdsskötsel, detaljhandel och

därmed jämförlig verksamhet samt hotell-, restaurang- och kaférörelse.

En åtgärd av detta slag innebär inte bara att de i speciallagarna reglerade

arbetstagarna förs in under den allmänna lagen utan också att en del arbetstagare,

som varit undantagna såväl i gällande allmänna arbetstidslag

som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen, kommer att omfattas av

lagen.

Arbetstidsregleringen kommer således att omfatta självständigt bedriven

djurskötsel, en verksamhet som inte går in under lantarbetstidslagen och

för vilken den allmänna arbetstidslagen gör särskilt undantag. Denna utvidgning

av lagens tillämpningsområde ligger i linje med kommitténs allmänna

grundinställning och torde inte möta några praktiska svårigheter.

Renskötsel torde även fortsättningsvis kunna bli undantagen på grund av

arbetets okontrollerbara natur.

Lantarbetstidslagens uppgående i den nya lagen innebär vidare att lantarbetstidsiagens

speciella antalsbegränsning faller bort. Kravet på att arbetsgivaren

regelbundet skall sysselsätta minst en arbetare för att lagen

skall bli tillämplig bör lämpligen inte upprätthållas, när arbetstidslagens

antalsbegränsning samtidigt föreslås slopad. Inte heller kan lantarbetstidslagens

undantag för ackordsmjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter

på ackord bibehållas. Att betalningsformen skall vara utslagsgivande

för om ett arbete skall föras in under lagen eller ej kan inte längre anses

motiverat. Fortsatt övergång till maskinmjölkning och maskinell skötsel

och upptagning av rotfrukter medför dessutom att dessa former av arbete

inte längre kommer att till sin natur skilja sig från annat lantbruksarbete.

Detaljhandelslagens och hotellagens slopande får beträffande arbetstidslagstiftningens

tillämpningsområde knappast någon betydelse utöver den

som följer av slopandet av allmänna arbetstidslagens tillämpningsundantag.

Detaljhandelslagens förtydligande föreskrift att undantag skall göras

för arbete såsom handelsresande och platsförsäljare kan utan vidare utgå

med en hänvisning till att sådant arbete faller in under den nya lagens

undantag för okontrollerbart arbete. Detaljhandelslagens undantag för anställda

på apotek som farmacevt, vilket ursprungligen motiverades av farmacevternas

nattjänst vid sidan av den ordinarie arbetstiden kan enligt

vad kommittén erfarit hos företrädare för apoteksnäringen upphävas. För

farmacevter med jourtjänst torde den föreslagna jourtidsbestämmelsen som

regel vara tillräcklig. Skulle så i något enstaka hänseende inte vara fallet,

kan ökat jourtidsuttag medges genom kollektivavtal eller dispens.

Dispositivitetsregel. Den reform som kommittén föreslår kommer

att innebära att en laglig arbetstidsreglering införs som en nyhet för

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

nästan lialva arbetsmarknaden. Även om kommittén i största möjliga utsträckning

vinnlagt sig om att jämka den nya arbetstidslagens materiella

innehåll efter de arbetstidsförhållanden som råder inom denna halva av

arbetsmarknaden, kan det inte uteslutas att reformen för vissa arbetsplatser

eller för vissa kategorier av arbetstagare eller arbetsgivare kan komma

att uppfattas som ett onödigt hinder. Så kan t.ex. bli fallet för arbetsplatser

med omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsongvarierande

arbetstidsförläggning. Det kan också bli fallet för en del tjänstemän

som inte omfattas av lagstiftningens undantag. Visserligen öppnar

den föreslagna dispositivitetsregeln beträffande den ordinarie arbetstiden

och jourtiden möjligheter för kollektiva avsteg från lagens regler. Det kan

emellertid inte uteslutas att dessa möjligheter för vissa parter kan framstå

som alltför begränsade och att berättigade intressen kan åberopas för en

total frikoppling från lagen.

För tillgodoseende av sådana anspråk har förslaget tillförts en bestämmelse,

som innebär att parterna genom kollektivavtal kan överenskomma

om ytterligare undantag från lagens tillämpning än de som anges direkt i

lagen. Liksom eljest gäller skall vid avtalets ingående krävas medverkan

av fackförbund på arbetstagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av avtalet

skall också ha rätt att tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare. III.

III. Bagerilagen

Kommittén nämner inledningsvis de förhållanden som motiverade tillkomsten

av den första bagerilagen 1919. Därvid framhåller kommittén att

verksamheten inom bagerinäringen sedan gammalt präglats av allmänhetens

konsumtionsvanor. En allmän önskan hos konsumenterna att ha tillgång

till färskt bröd vid dagens första måltid medförde att tillverkningen i stor

utsträckning fick förläggas till natten. Nattarbete blev för de flesta sysselsatta

inom bagerinäringen en tämligen permanent företeelse. Till den

rikliga förekomsten av nattarbete bidrog också konkurrensen mellan företagen.

Näringen kännetecknades av de många småföretagen, ofta drivna

av företagaren själv och hans familjemedlemmar. En strävan hos dessa

företag att kunna leverera sina produkter så snart på morgonen som möjligt

medförde att arbetet fick börja tidigt under natten, ibland till och med

på kvällen dagen före.

Med lagen avsågs således, konstaterar kommittén, att råda bot på det ur

arbetarskyddssynpunkt menliga nattarbetet inom näringen. Några mer väsentliga

och bestående ändringar i den ursprungliga lagens principer gjordes

inte vid de revisioner lagen sedermera blev föremål för.

Under den långa tid som den särskilda regleringen av arbetstiden inom

bageri- och konditorinäringen gällt har emellertid de förhållanden under

vilka arbetet bedrivs undergått betydande förändringar. Arbetsmetoderna

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

har rationaliserats och mekaniserats. Det manuella arbete som kvarstår

har underlättats genom olika maskinella hjälpmedel. Kyl- och frystekniken

har möjliggjort en nyordning såväl på tillverknings- som på lager- och

distributionssidan. Förbättrade råvaror i form av högkvalitativt mjöl och

nya jäsningsmedel har förkortat produktionstiden. Nya och moderna transportmedel

har möjliggjort en produktion som inte endast tar sikte på lokal

konsumtion utan kan finna avsättning över stora delar av landet.

De angivna förhållandena har medfört att tillverkningen av bagerivaror

mer och mer börjat ske i industriella former. Stora bagerier av industrityp

svarar numera för en övervägande del av matbrödstillverkningen. I sådana

bagerier är skiftarbete, såväl i form av tvåskifts- som treskiftsarbete, ofta

förekommande. Samtidigt har antalet småföretag minskat. Bland de kvarvarande

småföretagen, som likväl är många till antalet, har en ansenlig

del också inriktat sin produktion på specialprodukter eller på leverans till

egna butiker.

Den utveckling som bageri- och konditorinäringen genomgått har förändrat

arbetsförhållandena för de allra flesta i näringen sysselsatta. Tidigare

föreliggande skillnader mellan denna näring och andra näringsgrenar

har utjämnats. Detta motiverar, anser kommittén, att frågan prövas huruvida

en särskild reglering av nattarbete och söndagsarbete inom näringen

alltjämt behövs.

Kommittén tar först upp frågan om förbudet för företagarna att själva

utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete. Frågan kan också, framhåller

kommittén, formuleras som ett spörsmål om bagerilagens tillämpning

på familjebagerier, alltså bagerier drivna av arbetsgivaren utan biträde

av annan än make och hemmavarande barn. Familj ebagerierna fördes

nämligen in under bagerilagen under hänvisning till konkurrenssynpunkter.

Familj ebagerierna skulle, om de inte omfattades av lagen, genom nattarbete

kunna tillhandahålla färskt bröd tidigare än de större bagerierna.

Enligt kommitténs uppfattning har utvecklingen mot större och mera

rationella enheter inom bagerinäringen nu gått så långt att de stora företagen

på detta liksom på andra områden inom näringslivet utan svårighet

kan hävda sig gentemot småföretagen. Den tidigare uppfattningen att ett

slopat nattarbetsförbud för familj ebagerierna skulle på ett olämpligt sätt

påverka konkurrensen mellan stora och små företag vill kommittén starkt

ifrågasätta. Familjebageriernas konkurrenskraft torde i dag ligga på deras

möjligheter att framställa kvalitetsprodukter och att anpassa sin tillverkning

efter enskilda konsumentgruppers olika önskemål. Ett upphävande

av bagerilagen för deras del skulle i och för sig ge dem möjlighet att leverera

sina produkter tidigare på morgonen. Om andra bageriföretag är bundna

av nattarbetsförbud i en eller annan form, skulle familj ebagerierna

kunna stimuleras till ett tidigareläggande av sin tillverkning. Kommittén

anser att man i stort sett kan utesluta möjligheten av en sådan utveckling.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Rent principiellt torde nämligen gälla att företagarna själva och deras

medarbetande familjemedlemmar liksom andra förvärvsarbetande saknar

intresse av att börja arbetet tidigare än nödvändigt. De ändrade arbetsförhållandena

inom näringen talar också för att företagarna i praktiken kan i

betydande utsträckning antas vara mindre angelägna än förr att förlägga sin

tillverkning till natten. Här kan t. ex. erinras om att nya tillverkningsmetoder

och förbättrade råvaror förkortat tillverkningstiden. Till detta kommer

att affärstiderna har förskjutits, vilket lett till viss senareläggning av distributionen.

Även om förhållandena skulle gestalta sig så att familj ebagerierna utnyttjade

möjligheten till nattarbete i större utsträckning än f. n. för att därigenom

kunna levererera sina produkter tidigt på morgonen, kan detta

enligt kommitténs mening inte anses som ett otillbörligt gynnande av småföretagen

ur konkurrenssynpunkt. De stora bagerierna har nämligen andra

företräden i konkurrensen om konsumenterna. De kan betydligt lättare än

de små lägga om driften till tvåskifts- eller treskiftsarbete. De kan införa

kostnadsbesparande rationaliseringar, satsa på ett bredare sortiment m. m.

Ur konsumenternas synpunkt får utrymme på marknaden alltjämt anses

finnas för såväl stora som små bageriföretag. Såsom näringsfrihetsombudsmannen

anfört i yttrande till kommittén bör med tanke på gällande konkurrenslagstiftning

olika företagstyper i princip få tillfälle att i kraft av

sin förmåga göra sig gällande under så fria konkurrensförhållanden som

möjligt.

Med hänsyn till det anförda kommer kommittén till den uppfattningen

att företagarna inom bagerinäringen inte längre bör vara underkastade

några regler beträffande förläggningen av tiden för deras eget arbete.

Kommittén går härefter över till frågan om fortsatt behov föreligger av

specialreglering beträffande arbetstidens förläggning för arbetstagare inom

bageri- och konditorinäringen.

Inledningsvis framhåller kommittén att borttagandet av speciallagstiftningen

inom lantbruk, detaljhandel, hotell-, restaurang- och kaférörelse i

fråga om arbetstidens längd och förläggning i och för sig talar för ett borttagande

av specialregleringen angående arbetstidens förläggning inom bagerinäringen.

En fullt genomförd systematisering och förenkling av arbetstidslagstiftningen

kan knappast uppnås med bibehållna detalj föreskrifter

för denna speciella näring.

Kommittén erinrar om att bagerilagen, såvitt angår arbetstagare, tillkommit

av skyddsskäl, och att lagen under sin giltighetstid utgjort en garanti

mot en återgång till de sociala olägenheter som i form av permanent nattarbete

präglade bageriyrket före lagens ikraftträdande. Vad som anförts

om skyddsmotivets minskade betydelse för den allmänna arbetstidslagens

utformning gäller enligt kommittén i huvudsak även i fråga om bagerilagen.

I det sammanhanget pekar kommittén särskilt på förkortningen av

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

den ordinarie arbetstiden och på fackföreningsrörelsens ökade inflytande.

Den nu föreslagna förkortningen av arbetstiden till 40 timmar i veckan kan

anses innebära en så väsentlig ändring av bageriarbetarnas förhållanden i

jämförelse med dem som rådde vid bagerilagens tillkomst att behovet av en

särskild skyddslag för bagerinäringen starkt kan sättas i fråga.

Behovet av en särskild skyddslag måste också, anför kommittén, ses mot

bakgrund av den utveckling och förändring av arbetsförhållandena inom

näringen som ägt rum sedan bagerilagens tillkomst. Industrialisering av

tillverkningen, förbättring av produktionsmetoderna samt allmän rationalisering

och mekanisering har närmat bageriarbetarnas situation till andra

arbetstagares. I vissa hänseenden har bageriarbetarna själva medverkat

till att anpassa bagerilagstiftningens bestämmelser efter dessa förhållanden.

Kommittén syftar härvid på de generella dispenser som under vederbörande

fackförbunds tillstyrkan inskränkt såväl lagens nattarbetsförbud som dess

sön- och lielgdagsförbud. Dessa dispenser, som har en mycket stor spridning,

kan samtidigt sägas utgöra ett belägg för att bagerilagen i sin nuvarande

form är omodern och under alla förhållanden i behov av revidering.

Sammantagna med övriga anförda omständigheter talar de enligt kommittén

närmast för att den bedömning, som statsmakterna år 1959 gjorde beträffande

spis- och knäckebrödstillverkningen och som resulterade i att

denna tillverkning lades utanför bagerilagen, i dag kan anläggas på övrig

bageri- och konditoritillverkning. En sådan bedömning skulle leda till att

bagerilagen i sin helhet kunde slopas.

Enligt kommittén kan man med hänsyn till olika, svårbedömbara faktorer

inte ge något absolut svar på frågan om ett slopande av bagerilagen

skulle leda till att bageriarbetarna i större utsträckning än andra arbetstagare

skulle få sitt arbete stadigvarande förlagt till natten. Kommittén anser

sig emellertid ha befogad anledning förmoda att de moderna produktionsmetoderna,

inte minst kyl- och frystekniken, de förskjutna leveranstiderna

inom detaljhandeln m. fl. andra omständigheter kommer att leda

till att så inte blir fallet.

Ett upphävande av bagerilagen innebär inte heller att arbete under natten

och under sön- och helgdagar lämnas helt oreglerat. Bageriarbetare lyder

liksom andra arbetstagare under arbetarskyddslagen. Om bagerilagen skulle

upphävas kommer följaktligen med stöd av arbetarskyddslagens regler

tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip att vara förbjuden mellan

kl. 24 och 5. Vidare kommer tillverkning på sön- och helgdagar att väsentligt

inskränkas genom föreskriften om de anställdas rätt till veckovila.

När det gäller sön- och helgdagsarbete inom bageri- och konditorinäringen

anser kommittén att arbetarskyddslagens veckovileregel utgör en

tillräcklig reglering. Några bärande skäl för en snävare begränsning av

sön- och helgdagsarbete inom denna näring än inom andra näringar torde

numera inte finnas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ett ersättande av nattarbetsförbudet i bagerilagen med nattarbetsförbudet

i arbetarskyddslagen i dess nuvarande lydelse och tillämpning skulle

enligt kommittén innebära att förbudet fixerades till tiden mellan kl. 24

och 5 och att förbudet under denna tid omfattade allt bageriarbete bortsett

från uppeldning av ugnar. Samtidigt som förbudet sålunda generellt sett

mildrades genom att det inskränktes med fyra timmar på kvällen och en

timme på morgonen, skulle det i fråga om egentligt bageriarbete före dubbelhelger

samt den övervägande delen av förberedelsearbete skärpas, eftersom

sådant arbete inte längre kunde påbörjas före kl. 5. En sådan konsekvens

kan naturligtvis framstå som något egendomlig men är enligt kommitténs

uppfattning mer eller mindre ofrånkomlig. Vill man slopa den specialreglering

som gäller för arbetstidsförläggningen inom bageri- och konditorinäringen,

får man vara beredd att acceptera den reglering som

generellt gäller för arbetstidsförläggningen inom alla verksamhetsområden.

Någon anledning att förse arbetarskyddslagen med särbestämmelser för att

lagstiftningsvägen garantera arbetsgivarsidan fortsatt möjlighet att inför

dubbelhelger eller i form av särskilda arbetsmoment utföra bageriarbete

före kl. 5 torde knappast finnas. En sådan ordning skulle stå i strid mot

kommitténs allmänna strävan att åstadkomma en så enhetlig arbetstidslagstiftning

som möjligt.

Å andra sidan är kommittén medveten om att vägande skäl kan åberopas

för att bageriarbete i nämnda båda fall skall få påbörjas före kl. 5 även

efter ett slopande av bagerilagen. En sådan ordning kan emellertid möjliggöras

genom att arbetarskyddsstyrelsen beviljar dispens enligt 20 § arbetarskyddslagen.

Vid prövning av samtliga de omständigheter som i det föregående anförts

blir kommitténs slutsats att bagerilagen kan avvaras även när det gäller

arbetstagare inom bageri- och konditorinäringen. Det skydd mot nattarbete

som arbetarskyddslagen, i förekommande fall justerad dispensvägen, tillförsäkrar

arbetstagarna får i dagens samhälle anses tillräckligt.

Kommitténs ställningstagande innebär att bagerilagen i sin helhet bör

slopas. Detta kan emellertid, framhåller kommittén, inte ske så länge Sverige

är bundet av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 20

angående förbud för nattarbete i bagerier.

Kommittén föreslår att Sverige säger upp konventionen. Denna har, sägs

det, endast obetydlig internationell förankring och dess bestämmelser framstår

med hänsyn till dagens industrialiserade tillverkning som helt föråldrade.

Mot bakgrunden av den syn på behovet av skydd mot nattarbete

inom bagerinäringen som kommittén anlagt får det enligt kommittén dessutom

anses otillfredsställande om Sverige vid en revision av sin arbetstidslagstiftning

inte kan anpassa denna efter vad som i dagens svenska samhälle

framstår som mest lämpligt.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

IV. Frågan om en helgdagsreform

Kommittén erinrar till en början om att de helgdagar som firas i vårt

land i främsta rummet grundar sig på kyrkligt-religiösa motiv och att därför

de grundläggande föreskrifterna om helgdagarna återfinns i 1686 års

kyrkolag och till denna anslutande bestämmelser om kyrkoåret. Samtidigt

framhålls att helgdagarna också sedan gammalt har haft betydelse från

medicinsk och social synpunkt, eftersom helgdagarna under en tid då arbetstiden

låg en god bit över 50 timmar i veckan och semester var ett okänt

begrepp utgjorde ett värdefullt avbrott i arbetet för rekreation och vila.

Med samhällets utveckling har emellertid, påpekar kommittén, följt vissa

förändringar i de förhållanden som motiverar helgdagarnas firande. Införandet

av lagstadgad minimisemester och genomförandet av allmänna arbetstidsförkortningar

har förtunnat de medicinska och sociala skälen. Samtidigt

har produktionstekniska förhållanden kommit att på ett mer påtagligt

sätt påverka helgdagsfrågan. Till följd härav vidtogs 1952 vissa jämkningar

i vår helgdagsordning. Genom dessa jämkningar ville man uppnå

dels en jämnare och lämpligare fördelning under året av helgdagarna och

dels en minskad splittring av arbetsveckorna. Frågan om en helgdagsreform

har därefter aktualiserats bl. a. i samband med förarbetena till såväl

45-timmarsveckan som fyraveclcorssemestern. Därvid ansågs att en sådan

reform skulle syfta till att i någon mån neutralisera de påfrestningar på

produktionen som den minskade arbetstiden skulle föra med sig.

Förslaget om en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan

bör enligt kommitténs mening föranleda en förnyad prövning av den

bestående helgdagsordningen. Bakom denna kommitténs uppfattning ligger

inte i främsta rummet att arbetstiden blir kortare och fritiden längre

utan fastmera det förhållandet att arbetstidsförkortningen, såvitt kommittén

bedömer saken, kommer att främja utvecklingen mot en så gott som

fullständig tillämpning av fem dagars arbetsvecka. Den helgdagsreform

som kommittén med dessa utgångspunkter anser sig böra diskutera är en

reform av innebörd att helgdagar antingen dras in eller flyttas till veckodagar

då arbete normalt inte utförs.

Kommittén redovisar härefter de skäl som i debatten har åberopats eller

kunnat åberopas till stöd för eller emot en helgdagsreform av angivet slag.

Som ett första skäl för en helgdagsreform nämner kommittén den väsentliga

reduktion av antalet arbetsdagar — från strax över 300 per år till

något över 230 per år — som skett sedan vår nuvarande helgdagsordning

fastställdes. Denna förändring har på ett avgörande sätt påverkat de medicinska

och sociala motiv som ligger bakom helgdagsfirandet. Tillfällen till

vila och rekreation kan numera anses så väl tillgodosedda genom femda
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

garsveckan och fyraveckorssemestern, att helgdagarna för det stora flertalet

förvärvsarbetande förlorat sin betydelse i det avseendet.

För en reform talar också att arbetstidsbortfallet i sig självt medfört

betydande belastningar för produktionen. En krympning av antalet produktionsdagar

leder till minskad produktion och ökade produktionskostnader.

Övergången till fem dagars arbetsvecka har dessutom accentuerat

cn annan nackdel ur produktionssynpunkt av vissa helgdagar, nämligen

sådana som infaller mitt i veckorna utan anslutning till veckoskiftena. En

sådan splittring av arbetsveckan i två delar försvårar en rationell drift

och medför ofta betydande kostnadsökningar för näringslivet. Förberedelse-

och avslutningsarbeten dubbleras. Igångsättningströghet får övervinnas

två gånger under samma vecka. Arbetsrytmen kan bli störd. Kostnadsökningen

kan bli så stor att det för åtskilliga företag över huvud taget inte

framstår som lönsamt att hålla driften i gång om endast en arbetsdag

föregår eller följer på helgdagen. En helgdag som infaller på en tisdag eller

en torsdag kan därför leda till driftsinställelse under måndagen resp. fredagen

med produktionsbortfall som följd. Till en sådan åtgärd kan också bidra

att arbetsdisciplinen stundom visat sig svår att upprätthålla på udda arbetsdagar

och att förfallolös frånvaro kan tendera att öka i samband därmed.

I enstaka fall kan driftsinställeise bli aktuell även då helgdagen infaller så

att man får två arbetsdagar i följd.

En indragning eller flyttning av helgdagar kan vidare, uttalar kommittén,

vara till fördel för åtskilliga arbetstagare. Inställelse av arbetet på helgdagar

eller vardagar i anslutning till helgdagar kan medföra förlust av arbetsinkomst

för den enskilde arbetstagaren. Att bestämmelser om helgdagslön

influtit i en lång rad kollektivavtal under senare år innebär inte

att problemet blivit slutgiltigt löst. Rätten till helgdagslön är knuten till

vissa förutsättningar beträffande anställningstid och närvaro på arbetsplatsen

före och efter helgdagen. Om helgdagslön utgår motsvarar den inte

heller alltid den inkomst som arbetstagaren kunnat tjäna in genom arbete.

Ibland görs gällande att den enskilde arbetstagaren skulle ha en psykologisk

fördel av att arbetsveckorna inte splittras genom helgdagsavbrott.

Rena arbetsveckor skulle stimulera till en jämnare personlig arbetsinsats

och en rikare tillfredsställelse med arbetet. Rakom dessa påståenden torde

främst ligga att förekomsten av två »måndagar» i samma vecka skulle inverka

störande på den enskilde arbetstagarens arbetslust och arbetsinsats.

I andra uttalanden görs tvärtom gällande att en lång rad rena arbetsveckor

kan inverka psykologiskt negativt på arbetstagaren. Denna inställning återspeglas

bl. a. i uttrycket oxveckor. Ett avbrott i en lång följd enformiga

arbetsveckor bedöms som stimulerande för arbetstagarna. Detta åberopades

bl. a. som skäl för allhelgonahelgens införande 1952.

Kommittén framhåller vidare, att en ändrad förläggning av helgdagarna

kan vara av värde även för andra funktioner inom samhället än närings
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

livet. För skolans del innebär de helgdagar som är bundna till datum vissa

olägenheter, bl. a. i form av försvårad planering av läsåret genom att antalet

läsdagar under en och samma tidsperiod kan variera från ett år till ett annat.

På kommunikationsområdet kan helgdagsfirandet medföra rubbningar

från belastningssynpunkt, eftersom trafikfrekvensen vanligen intensifieras

i anslutning till en helg och till följd därav ko- och trafiksäkerhetsproblem

uppkommer.

Vid en internationell jämförelse kan man enligt kommittén med fog påstå

att Sverige har ett förhållandevis stort antal arbetsfria dagar under året.

Detta sammanhänger emellertid inte minst med att åtskilliga helgdagsaftnar

är fridagar i Sverige och att vi har en fullt genomförd fyraveckorssemester.

Att Sverige i förhållande till andra länder skulle ha ett överskott på

helgdagar är enligt kommittén en sanning med modifikation. Det finns länder

som firar fler helgdagar än Sverige och det finns länder som firar färre.

Merparten av de västeuropeiska länderna firar ungefär lika många helgdagar

som vi.

Såsom skäl mot en helgdagsreform redovisar kommittén i första hand

kyrkans avvisande hållning till förändringar i helgdagsbeståndet. De kyrkligt-religiösa

motiven för helgdagarna (frånsett första maj) återspeglas i att

det bakom helgdagarna finns ett firningsämne, som har sin grund i den

kristna tron eller i kyrkans historia. Vikten av dessa ämnen kan variera

de olika helgdagarna emellan, men från kyrkligt håll hävdas att samtliga

helgdagar alltjämt har sin ur kyrkans synvinkel givna betydelse.

Med den ökade sekulariseringen av samhället kan visserligen kyrkans

uppfattning väntas möta en minskad förståelse hos medborgarna. Även om

många personer inte finner den kyrkliga motiveringen för helgdagarnas firande

utslagsgivande, torde de dock ställa sig avvisande till radikalare ingrepp

i helgdagsbeståndet. Under årens lopp har helgdagarna i större eller

mindre omfattning blivit fast förankrade i det allmänna medvetandet. De

kyrkliga högtiderna har blivit profana högtider, för vilka tradition och

sedvänja alltjämt är starka motiv.

Mot en indragning eller flyttning av helgdagar kan också från vissa grupper

förvärvsarbetande anföras materiella skäl. Detta gäller bl. a. sådana

arbetstagare som i dag inte går miste om någon arbetsinkomst då arbetet

nedläggs på helgdagarna. För dem skulle eu indragning av helgdagar innebära

en förlust av betald ledighet. En sådan förlust bör dock, anser kommittén,

kunna kompenseras avtalsvägen.

Det anförda ger enligt kommittén vid handen att frågan om en kalenderreform

inrymmer åtskilliga komplicerade awägningsproblem. Kommitténs

överväganden leder till följande ställningstagande.

En generell förkortning av arbetstiden aktualiserar med nödvändighet

frågan hur den kortare arbetstiden skall fördelas inom veckan och inom

kalenderåret. Såväl den enskilde arbetstagaren som produktionen eftersträ
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

var av naturliga skäl en fördelning som framstår som maximalt rationell.

För den enskilde arbetstagarens del kommer denna strävan att leda mot en

alltmer utbredd tillämpning av fem dagars arbetsvecka. För produktionens

del har arbetstidsförkortning och redan skedd övergång till femdagarsvecka

accentuerat problemet att hålla driftstiden på en ekonomiskt försvarbar

nivå. En önskan att i viss mån kompensera nämnda företeelser genom en

annan ordning för helgdagsfirandet inställer sig. Genom samhällets ändrade

rutin i och med femdagarsveckans genomförande på arbetsplatser,

serviceinrättningar, skolor m. m. framstår en helgdagsreform även från den

enskilde individens synpunkt många gånger som något positivt. Dessa förhållanden

utgör enligt kommitténs mening bärande skäl för att i samband

med den förestående arbetstidsförkortningen genomföra en reform av vår

helgdagsordning. Någon mer genomgripande indragning eller förflyttning

av helgdagar anser kommittén dock inte böra äga rum. Kalenderfrågan kan

inte bedömas enbart med utgångspunkt från vad som för produktionen ter

sig som mest rationellt. Pietet för de kyrkliga sammanhangen och hänsyn

till allmän tradition och levnadsvana talar för försiktighet beträffande ändringar

i helgdagsbeståndet.

Enligt kommitténs mening bör en kalenderreform inriktas på de helgdagar

som för näringslivets del medför de väsentligaste olägenheterna. Hit

hör de helgdagar som sönderstyckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna,

dvs. Kristi himmelsfärdsdag samt de datumbundna helgdagarna juldagen,

annandag jul, nyårsdagen, trettondagen och första maj.

Någon ändring beträffande juldagarna och nyårsdagen anser kommittén

inte böra äga rum. Förslag i den riktningen skulle uppenbarligen möta starkt

motstånd hos allmänheten. Inte heller finner kommittén skäl att föreslå

någon ändring beträffande den första maj med hänsyn till dagens betydelse

för arbetarrörelsen såväl här i landet som i andra länder. Enligt kommitténs

mening bör reformen inskränkas till att avse trettondagen och Kristi

himmelsfärdsdag. Någon anledning att föreslå att dessa dagar skall upphöra

som kyrkliga helgdagar finns inte. För kyrkans del har båda dagarna

alltjämt en given motivering. Vad som kan komma i fråga är en flyttning

av dagarnas firande på sådant sätt att splittring av arbetsveckorna undanröjs.

En sådan effekt uppnås om dagarna förläggs i anslutning till ett veckoskifte,

dvs. förläggs till en lördag, en söndag eller en måndag.

Från produktionens synpunkt är givetvis en flyttning till en söndag att

föredra, eftersom arbetet den dagen ändå ligger nere hos flertalet företag.

För företag, där arbete genom femdagarsveckans införande inte heller

förekommer på lördagen, är en flyttning till denna veckodag lika acceptabel.

Från kyrkliga och traditionella utgångspunkter torde en flyttning till

en lördag eller en måndag vara att föredra, eftersom trettondagen och Kristi

himmelsfärdsdag därigenom bibehålls som fristående helgdagar. En sammanvägning

av de olika uppfattningarna ger närmast vid handen att båda

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

helgdagarna torde förläggas till en lördag. I fråga om Kristi himmelsfärdsdag

finner kommittén att en flyttning av dagen från en torsdag till en

lördag stämmer väl överens med de syften som ligger bakom den ifrågasatta

reformen. Beträffande trettondagen förhåller det sig något annorlunda.

Trettondagen infaller genom sin fixering till den 6 januari på varierande

veckodagar under olika år. Genomsnittligt sett sammanfaller trettondagen

vart sjunde år med en söndag. Om trettondagen kontinuerligt förläggs till

en lördag, skulle detta innebära en viss utökning av antalet arbetsfria helgdagar

under årets mest helgdagsrika period. Även om denna utökning är av

tämligen ringa omfattning och stannar vid en helgdag vart sjunde år, utgör

den rent principiellt ett skäl mot en förläggning av trettondagen till en lördag.

Med anledning härav förordar kommittén att trettondagen förläggs

till en söndag. Härför talar också, påpekar kommittén, att Sverige i detta

avseende skulle anpassa sin helgdagsordning till den som råder i Danmark

och Norge.

När det gäller inplaceringen av ifrågavarande helgdagar i kyrkoåret uttalar

kommittén, att den inte kunnat ta ställning till alla i sammanhanget

förefintliga frågor. Kommittén är dock beredd att ansluta sig till ett i tidigare

reformsammanhang redovisat uppslag att trettondagen förläggs till

den första söndagen efter nyår. Den omständigheten att dagen inte längre

kommer att infalla tretton dagar efter jul behöver enligt kommitténs bedömning

knappast föranleda att dagen erhåller ett annat namn. Kristi himmelsfärdsdag

som firas på torsdagen 40 dagar efter påsk bör i fortsättningen

firas på den lördag som infaller 42 dagar efter påsk.

Kommittén erinrar avslutningsvis om att ett genomförande av dess förslag

kräver ändring av 14 kap. 1 § kyrkolagen och 1772 års förordning om

helgdagarnas firande. Ändringar kan enligt kommittén också bli aktuella

i almanackans namnlängd samt i evangelieboken och annan föreskrift rörande

kyrkans handlingar.

Remissyttrandena

I. Allmän arbetstidsförkortning

Kommitténs förslag innebär, att en generell förkortning av den ordinarie

arbetstiden till 40 timmar i veckan skall genomföras lagstiftningsvägen. Förslaget

i denna del tillstyrks eller lämnas utan erinran av det helt övervägande

antalet remissinstanser. Flera remissorgan intar emellertid en tveksam

eller negativ hållning till förslaget under motivering att avgörandet i förkortningsfrågan

i dagens läge inte bör träffas genom lagstiftning utan i stället

genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparter.

Omfattningen av den aktuella arbetstidsförkortningen diskuteras

inte närmare i remissyttrandena. Erinringar framförs inte mot kommitténs

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

bedömning att förkortningens omfattning i praktiken är given och att frågan

gäller i vilken takt och vid vilken tidpunkt 40-timmarsveckan är möjlig

att införa.

Som bakgrund till sina ställningstaganden beträffande takt och tidpunkt

för förkortningen har kommittén berört de skäl som kan anföras för en

minskad arbetstid. Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan ansluter

sig till kommitténs uppfattning att man i dag inte kan åberopa

skyddsmotiv till stöd för en generell arbetstidsförkortning, utan att

man i stället får grunda en sådan reform på bedömningar av samhällsekonomisk

art. Till dem som uttalar sig i denna riktning hör arbetarskyddsstyrelsen,

socialstyrelsen, SAF, TCO, SACO och SR. Arbetsmedicinska institutet

understryker, att i skilda sammanhang gjorda undersökningar har givit

vid handen att en arbetstidsförkortning från 42Va till 40 timmar i veckan

inte kan väntas medföra någon minskning av yrkesskador och olycksfall

eller bidra till förbättrad arbetshygien och folkhälsa. Hälsosynpunkter kan

därför inte anses motivera den föreslagna förkortningen. Denna kan dock

enligt institutets mening tänkas medföra viss minskning av den stresspåverkan

arbetstagarna i dagens samhälle utsätts för.

I några yttranden anses att hälsosynpunkter inte kan frånkännas betydelse

som förkortningsskäl. Enligt LO finns vid diskussionen av hälsoskälens

betydelse två utgångspunkter, som måste särskiljas, å ena sidan data över

frekvenser av sjukdomar och olycksfall och å andra sidan individernas upplevelser

av hälsobesvär och påfrestningar i arbetssituationen. LO framhåller,

att det material kommittén redovisar rörande yrkesskador och olycksfall

inte kan åberopas till stöd för någon bestämd ståndpunkt i fråga om hälsoskälen.

Uppgifter om sjukdomsfrekvenser för olika arbetstagargrupper

skulle ha givit en mera ingående belysning av frågan. Sådana upplysningar

lämnar dock inte kommittén. En enkätundersökning, som LO genomfört

bland de anslutna förbundens medlemmar, visar emellertid relativt höga

frekvenser när det gäller upplevelser hos arbetstagarna av hälsobesvär och

påfrestningar i sin arbetssituation. Ökade insatser inom arbetarskyddets och

företagshälsovårdens verksamhetsfält är åtgärder som måste till för att

minska hälsobesvären och påfrestningarna. Situationen är dock enligt LO.s

mening sådan, att en arbetstidsförkortning framstår som en angelägen åtgärd

för att på kort sikt förstärka effekten av andra åtgärder. Den allmänna

ökning av restiderna mellan bostad och arbetsplats, som orsakas av utvecklingen

inom näringslivet och samhällsbyggandet, är enligt LO ytterligare

en faktor av betydelse när man bedömer förkortningsfrågan från skyddsoch

hälsosynpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att sociala och medicinska skäl spelar

en mindre roll än förr, men framhåller att många arbetstagare, säl skilt

inom yrken med ackordsavlöning, är utsatta för en så hård press att dessa

skäl alltjämt kan åberopas. Länsstyrelsen tillägger att de förlängda restiderna

mellan bostad och arbetsplats talar för en förkortning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kommitténs åsikt att förkortningen måste ses som en rent ekonomisk

avvägningsfråga föranleder, som framgått av det sagda, i flertalet

yttranden ingen kritik. Från LO möter emellertid denna uppfattning invändningar

inte bara med hänsyn till den vikt organisationen vill lägga vid

skyddssynpunkterna. Organisationen anför nämligen att förkortningen på

grund av den snabba ökningen av produktionsresultatet blir »en fråga både

om att utjämna olikheter i levnadsstandarden mellan olika samhällsgrupper

och att omfördela landets resurser av arbetskraft mellan fritid och arbetstid».

En allmän arbetstidsförkortning är ett steg mot utjämning av skillnader i arbetstidshänseende

mellan olika arbetstagargrupper. Då den införs genom

lagstiftning är den också ett uttryck för att landets resurser ökat så att man

vill genomföra en omdisponering av den möjliga tillväxten av varor och

tjänster.

Enligt kommittén gäller det att vid den ekonomiska avvägningen träffa ett

val mellan ökad fritid och andra sätt att tillgodogöra de anställda ett förbättrat

produktionsresultat. Detta synsätt godtas av åtskilliga remissorgan,

t. ex. TCO och SAF. SAF uttalar att fördelen av ökad fritid skall vägas mot

det faktum, att förkortningen begränsar möjligheterna till andra reformer

och minskar utrymmet för privat konsumtion.

Kommitténs beskrivning av valsituationen utsätts dock i några yttranden

för kritik.

Eftersom förkortningen kan antas komma att leda till en avtagande tillväxttakt

för totalproduktionen i samhället, vilket i sin tur medför minskad

reformtakt och en lägre ökningstakt för den privata och offentliga konsumtionen,

är det enligt Sveriges lantbruksförbund en alltför stark förenkling att

framställa den enskilde arbetstagarens valsituation som en fråga om fritid

eller högre kontant lön.

LO framhåller, att organisationens värdering av motiven för en förkortning

innebär att organisationen inte såsom kommittén ser förkortningen

som ett enkelt val mellan längre fritid och en däremot svarande ökning av

den kontanta lönen. De ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning

beror enligt LO av många förhållanden som ligger utanför själva förkortningsfrågan.

Kommitténs beskrivning kan inte få utgöra modell för de

lönepolitiska frågornas lösning i samband med en kommande arbetstidsförkortning.

Konjunkturinstitutet ifrågasätter om inte valsituationen kunnat belysas

ytterligare av kommittén. Jämförelsen för den enskildes del mellan löneförhöjning

och skattefri fritidsökning synes enligt institutet vara ett exempel

på överdriven förenkling av problemställningen, så länge man inte har en

uppfattning om hur stor den uteblivna löneökningen kan beräknas vara,

hur en fritidsökning fördelas mellan olika löntagare och i vilken mening fritidsökningen

kan förutsättas bli skattefri. Om det på sätt kommittén antar

väsentligen blir den privata konsumtionen som får reduceras jämfört med

vad som skulle ha varit möjligt utan arbetstidsförkortning, kan det, anser

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

institutet, knappast undvikas att det genomsnittliga skattetrycket ökar vid en

förkortning — förutsatt att samma förhållanden skall gälla i övrigt, t. ex. i

fråga om kraven på ekonomisk balans.

I uppfattningen att en arbetstidsförkortning till 40 timmar i veckan är ett

starkt önskemål bland arbetstagarna instämmer bl. a. TCO. LO erinrar om

att 40-timmarsveckan sedan länge varit ett mål för fackföreningsrörelsen.

Enligt SALF har de försök som i skilda sammanhang gjorts att klarlägga

en mer allmän inställning till valet mellan fritid och rent ekonomisk standardtillväxt

givit ganska vaga resultat. Förklaringen härtill är i första hand

att folk i allmänhet har så många alternativa valmöjligheter beroende på inkomstläge,

bostadsort, civilstånd, utbildning in. m. Genomgående har man

dock i valet mellan en ganska snabb ekonomisk tillväxt med oförändrad årlig

fritid och en mera dämpad förbättringstakt i ekonomin, kombinerad med

en viss angiven utökning av fritiden, föredragit det senare alternativet. Här

har man dock kunnat märka att yngre och lågavlönade varit mindre benägna

att välja den utökade fritiden, medan äldre och bättre avlönade mera klart

uttalat sin preferens för denna form av standardhöjning. Genom att förkorta

den ordinarie veckoarbetstidens längd skapas emellertid möjligheter att tillfredsställa

båda smakriktningarna. För den som så vill kan ju den ökade fritiden

utnyttjas till extraarbete.

Från några håll ifrågasätts kommitténs bedömning att arbetstagarna i

vårt land är beredda att välja den ökade fritid, som följer av 40-timmarsveckan,

framför en annars möjlig högre realinkomst.

Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag ter det sig inte klart att det

för de anställdas del skulle vara angelägnare att få ökad fritid än någon

annan form av reallöneförbättring. Uttalande av liknande innebörd görs av

SHIO.

Sveriges lantbruksförbund finner det tveksamt om man kan dra så generella

slutsatser som kommittén gjort rörande arbetstagarnas preferenser och

om man kan hänföra dem till just 40-timmarsveckan.

Konjunkturinstitutet konstaterar att någon undersökning rörande arbetstagarnas

önskemål i valsituationen inte föreligger och att kommittén stöder

sin bedömning bl. a. på uttalanden från LO. Enligt institutet skulle man på

denna punkt ha önskat ett mera nyanserat resonemang. Ett stöd för prioritering

av fritid skulle möjligen kunna sökas i utvecklingen av frånvarofrekvensen,

som ökat trendmässigt under 1950-talet och 1960-talet. Situationen

kan dock ha förändrats i och med den senaste arbetstidsförkortningen.

Reaktionen på de fria lördagarna i form av ökat extraarbete kan f. ö. tolkas

som ett uttryck för en preferens i motsatt riktning.

Mot bakgrund av ståndpunkten att förkortningen inte kan grundas på

skyddsskäl utan måste ses som en rent ekonomisk avvägningsfråga hävdas

i en del yttranden — som förut antytts — att förkortningen inte bör genomföras

genom lagstiftning.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

SAF anser att kommittén visar mycket stor tveksamhet i spörsmålet om

avgörandet i förkortningsfrågan skall träffas i form av lagstiftning eller genom

avtal mellan arbetsmarknadens parter. Enligt föreningen redovisar

kommittén en rad omständigheter, som alla med styrka talar för att det

senare alternativet bör väljas. Hit hör underkännandet av skyddsmotivet

och framhållandet av att förkortningen också på fackligt håll anses vara

en rent ekonomisk avvägningsfråga. Dessutom kan kommittén sägas träffa

sitt val i metodfrågan med åberopande av just kravet på fortsatt arbetstidslagstiftning.

Att så är fallet framgår av de långtgående överväganden kommittén

gör rörande möjligheterna att med hänsyn till kollektivavtalsregleringen

i landet helt slopa arbetstidslagarna. Förklaringen till att kommittén

föreslår förkortning genom lagstiftning är naturligtvis, anför föreningen,

ytterst att kommitténs mandat i frågan varit bundna genom direktiven. Man

bör därför hålla kommittén räkning för att den ändå fört diskussionen

inom en vidare ram och pekat på utvecklingslinjer som förr eller senare

måste komma. Föreningen understryker, att det är ogörligt att i all framtid

behandla frågor om arbetstidsförkortning som politiska frågor, som är undandragna

arbetsmarknadsparternas eget handlande. Då skyddsmotiven för

eu arbetstidsförkortning inte längre är för handen, innebär en sådan linje

ett oberättigat förmyndarskap från statens sida och en stark begränsning av

den frihet som rimligtvis måste finnas för arbetsmarknadens parter att själva

välja den form för standardförbättringar som de finner lämpligast. Till

SAF:s yttrande ansluter sig Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Föreningen

skogsbrukets arbetsgivare, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund

samt en av arbetsgivarrepresentanter bestående minoritet i arbetarskyddsstyrelsen.

Kommerskollegium, som intar en principiellt avvisande hållning till arbetstidslagstiftning

över huvud taget, förordar likaledes att det skall överlåtas

på arbetsmarknadens parter att i samförstånd och under hänsynstagande

till olika näringsgrenars särart avtala om ytterligare arbetstidsförkortning

och sättet för dess genomförande.

SHIO ■—- som anser att en maximilagstiftning om arbetstidens längd alltjämt

är motiverad — uttalar att frågan om en förkortning från 42V2-timmarsnivån

i första hand bör avgöras avtalsvägen under beaktande av de

inom olika branscher varierande kraven på produktionsresultat och behoven

av fritid.

Också socialstyrelsen, domänstyrelsen, luftfartsverket och SACO uttalar

sig till förmån för avtalsvägen. Ett direkt avstyrkande av lagstiftning om ytterligare

förkortning kommer från Svenska företagares riksförbund.

Relativt få remissinstanser redovisar synpunkter i anledning av kommitténs

diskussion rörande samhällsekonomin.

TCO anför att organisationen i stort sett delar kommitténs syn på de olika

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

67

slag av anpassningsproblem som uppstår vid en arbetstidsförkortning.

SAF, SHIO och länsstyrelsen i Hallands län instämmer i kommitténs uttalanden

rörande förkortningens inverkan på totalproduktionens tillväxttakt,

på möjligheterna att genomföra andra reformer och på utrymmet för

privat konsumtion. De nämnda arbetsgivarorganisationerna erinrar dessutom

särskilt om att förkortningen kan få stor betydelse för landets internationella

konkurrenskraft.

SAF anför vidare, att de utredningar om arbetstidsförkortningars samhällsekonomiska

verkningar som gjorts i Sverige och utomlands bekräftar att det

inte går att med någon högre grad av precision särskilja effekterna av kortare

arbetstid från effekterna av andra faktorer såsom konjunkturutveckling

och strukturförändringar. Att samhällsekonomiskt bedöma hur en förkortning

av arbetstiden kommer att verka stöter enligt föreningen för närvarande

på speciella svårigheter och detta av två skäl. För det första har det

ännu inte varit möjligt att analysera verkningarna av den just avslutade förkortningen

till 421/2-timmarsvecka. För det andra bygger tillgängliga långtidsprognoser

rörande arbetsmarknaden på ett delvis föråldrat underlag.

Den nya långtidsprognosen avseende perioden 1970—1975 beräknas föreligga

tidigast i slutet av nästa år.

Fortsättningsvis framhåller SAF att förkortningen måste kompenseras

med kostnadskrävande omställningar, nya kapitalinsatser och ett ökat rationaliseringsarbete.

En viss kompensation kan åtminstone på kort sikt erhållas

genom ökat övertidsarbete. Denna utväg att mildra övergången medför

dock ökade kostnader. En ökad sysselsättning genom en ökning av antalet

anställda synes inte kunna bli aktuell. Detta utgångsläge kan, som kommittén

påpekar, leda till att förkortningen för med sig eu kostnadsstegring och

en inflationistisk utveckling.

Länsstyrelsen i Hallands län anför, att de föreliggande beräkningarna av

den framtida arbetskraftsvolymen visar, att en förändring håller på att ske

mot en minskande arbetskraftstillgång. Det av förkortningen förorsakade

bortfallet av arbetstimmar kan därför bara i begränsad utsträckning kompenseras

genom personalökningar. Rationaliseringsåtgärder kan neutralisera

bara en mindre del av de arbetsmarknadsmässiga olägenheterna. Omställningssvårigheter

för företagens och samhällets ekonomi är således ofrånkomliga

vid en förkortning av den tilltänkta omfattningen.

Konjunkturinstitutet påpekar att det totala arbetskraftsutbudet enligt reviderade

beräkningar kan väntas minska kanske i t. o. m. snabbare takt än

vad som framgår av kommitténs redovisning.

En mera allmän övergång till kontinuerlig drift ses av Sveriges företagares

riksförbund som ett medel att uppnå en ökning av totalproduktionens tillväxttakt.

SALF anför att en fortsatt arbetstidsförkortning kan tänkas medföra kraftigt

ändrade betingelser för produktionen och därmed en ökad frekvens av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skiftarbete i intermittent och kontinuerlig drift. En sådan ändring i arbetsförloppen

kommer företrädesvis att bli aktuell vid industrier, som står inför

en omvälvande rationaliseringsperiod.

Konjunkturinstitutet framhåller, att frågan om skiftarbete har en betydelse

för realkapitalets utnyttjandegrad som går långt utöver den effekt som

kan tänkas ha ett samband med arbetstidsförkortningen. Beräkningar som

nyligen gjorts inom institutet visar, att ändringar av skiftarbetet uppenbarligen

kan spela en stor roll för kapacitetsutnyttjande och produktionstakt.

Det finns i och för sig stort utrymme för sådana ändringar. Enligt institutets

mening representerar emellertid också skiftarbetet en arbetsform, vars

för- och nackdelar kan bli föremål för avvägning och värdering på i princip

samma sätt som en arbetstidsförkortning. En tendens mot ökat skiftarbete

kan bl. a. av medicinska och sociala skäl långt ifrån ses som en ensidigt

gynnsam utveckling antingen det gäller att kompensera en arbetstidsförkortning

eller att över huvud taget öka kapitalets utnyttjandegrad. Detta

problem har inte närmare belysts av kommittén men är av stor praktisk och

principiell betydelse.

Ett stort antal remissorgan har inriktat sig på att söka belysa svårigheter

inom det egna verksamhetsområdet vid en förkortning

till 40-timmarsvecka. De problem som därvid tilldrar sig uppmärksamheten

gäller arbetskraften.

Behov av utökad personal anmäls från många statliga remissmyndigheter.

Ett rekryteringsbehov, som i vart fall för större delen av verksamhetsområdet

väsentligen svarar mot det arbetstidsbortfall som arbetstidsförkortningen

medför, redovisas av SJ, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,

televerket, postverket samt cheferna för armé-, marin- och flygstaberna.

Arbetstidsbortfallet beräknas motsvara, av rikspolisstyrelsen ca 734 anställda,

av kriminalvårdsstyrelsen mer än 160 anställda, av SJ ca 2 400 anställda,

av postverket ca 1 500 anställda och av televerket ca 1 800 anställda. Kostnaderna

för personalökningen uppskattas för postverkets del till 58,2 milj. kr.,

räknat efter 1968 års lönenivå. Till detta kommer extra utgifter för utbildning

och övning av den nya personal som måste anställas. Verksamheter

med ofrånkomligt behov av ökad personal redovisas också av socialstyrelsen,

statens vattenfallsverk, sjöf artsstyr elsen, generaltullstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Som orsak till de ökade personalbehoven anges i regel att möjligheterna

att genom rationalisering, mekanisering eller liknande åtgärder kompensera

arbetstidsbortfallet uttömts i samband med den senast genomförda arbetstidsförkortningen.

Statens vägverk uttalar dock för sin del att en fortgående

mekanisering och rationalisering ger vissa förutsättningar att bemästra förkortningens

verkningar.

Från flera håll anförs att möjligheterna att täcka nyanställningsbehovet

är starkt begränsade. SJ, postverket, televerket och de militära cheferna pe
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

kar på betydande rekryteringssvårigheter. Följden av en ytterligare förkortning

bedöms därför av dessa remissinstanser bli framför allt ett ökat

övertidsuttag och därmed ökade kostnader. Övertid uppges redan nu förekomma

i avsevärd omfattning på skilda delar av det statliga området, t. ex.

inom polisväsendet, postverket och på den militära sektorn.

Från militärt håll uttalas farhågor beträffande möjligheterna att utan personallillskott

hålla nuvarande målsättning för krigsmakten. En lättnad i

svårigheterna för militärverksamheten skulle enligt överbefälhavaren och

cheferna för de militära staberna kunna åstadkommas om förbandsövningar

undantas från arbetstidsreglering.

Från televerkets sida anförs, att de ogynnsamma verkningarna av en arbetstidsförkortning

för de statliga företagens del skulle kunna minska i väsentlig

mån, om förkortningen kombinerades med en höjning av pensionsåldern

för vissa personalgrupper.

Också de remissinstanser som berör förkortningens verkningar på det

kommunala området framhäver arbetskraftsproblemet. På sjukvårdssektorn

kommer arbetstidsförkortningen enligt Svenska landstingsförbundet otvivelaktigt

att få större verkningar än inom flertalet andra verksamhetsområden.

Förkortningen kommer, anför förbundet, sammantagen med andra arbetskraftskrävande

faktorer såsom sjukvårdsverksamhetens expansion m. m.

att ställa sjukvårdshuvudmännen inför högst betydande svårigheter att rekrytera

personal och täcka arbetskraftsbehovet. Förkortningen leder också

till svåra ekonomiska konsekvenser. Trots detta motsätter sig förbundet

inte förkortningen i och för sig.

Behovet av ökad personal, rekryteringssvårigheterna och därav orsakade

organisationsproblem är det genomgående temat också när socialstyrelsen

belyser konsekvenserna av arbetstidsförkortningen på sjukvårdsområdet.

Beträffande verkningarna på den del av vårdsektorn som handhas av primärkommunerna

kan enligt Svenska kommunförbundet i huvudsak hänvisas

till vad landstingsförbundet yttrat med avseende på sitt huvudmannaområde.

Vad där sägs om sjukhus och motsvarande vårdinrättningar inom

landstingen gäller också för sjukhus m. m. i de tre landstingsfria städerna

och för primärkommunernas ålderdomshem och liknande inrättningar samt

den öppna vården. För brandväsendets del uppstår enligt förbundet särskilda

problem, som bör ses i samband med effekten av de jourtidsregler kommittén

föreslår skall ingå i den nya allmänna arbetstidslagen.

Svårigheterna vid en arbetstidsförkortning för en utpräglad servicenäring

som hotell- och restaurangnäringen utvecklas i ett gemensamt yttrande av

Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för

hotell och restauranger. I yttrandet framhålls, att en ytterligare förkortning

kan beräknas medföra en avsevärd försämring av hotell- och restaurangföretagens

ekonomiska förutsättningar. Företag i branschen har mycket begränsade

möjligheter att rationalisera bort kostnadseffekten av en förkortning,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

eftersom öppethållande- eller driftstiden väsentligen styrs av de servicekrav

som ställs på företaget från allmänhetens sida. En förkortning medför därför

normalt en mot förkortningen svarande ökning av övertidsuttaget, alternativt

ett i samma mån ökat utnyttjande av extra arbetskraft. Detta innebär

i sin tur att personalkostnaderna ökar, och detta något mer än i proportion

till förkortningen. Effekten härav förstärks av att den lägre ökningstakten

för den privata konsumtionen vid en förkortning försämrar hotell- och restaurangföretagens

utvecklingsmöjligheter på den inhemska marknaden. Den

förhållandevis kraftiga kostnadseffekten av förkortningen kommer dessutom

att ytterligare accentuera de svårigheter, som på grund av en internationellt

sett hög kostnadsnivå finns för svenska företag att öka sin andel

av den just nu kraftigt ökande rese- och turistmarknaden.

Till de anförda synpunkterna ansluter sig Svenska turisthotellens riksförbund,

som dock tillägger, att de svårigheter som berör hela branschen när

det gäller att bortrationalisera kostnadseffekten av en arbetstidsförkortning

i ännu högre grad gäller turisthotellen, eftersom dessa företag har en synnerligen

ojämn frekvens och korta koncentrerade högsäsonger.

Remissinstanserna ansluter sig ganska allmänt till kommitténs förslag att

förkortningen skall genomföras stegvis.

Försvarets fabriksverk anser att denna metod underlättar genomförandet.

TCO motiverar sitt tillstyrkande med att det är önskvärt med en smidig

övergång till 40-timmarsveckan.

LO vitsordar att varje förkortning kräver en viss anpassning inom företagen.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar om att tidigare arbetstidsförkortningar

skett etappvis för att påfrestningarna på samhällsekonomin skulle

bli mindre kännbara. Tydligt är, framhåller länsstyrelsen, att samma förfaringssätt

bör tillämpas också denna gång.

Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer för sin del i kommitténs uttalande,

att genomförandet bör ske så att eventuella negativa återverkningar på samhällsekonomin

blir så små som möjligt.

Förkortningen skall enligt kommitténs förslag förverkligas i tre etapper,

som vardera omfattar 50 minuter i veckan och som genomförs vid ingången

av tre på varandra följande år. Flertalet remissinstanser, som uttalat sig för

ett stegvis genomförande, ansluter sig också i denna del till kommitténs

uppfattning.

LO och TCO hävdar att förkortningen bör ske i två etapper. Enligt TCO

bör etapperna omfatta vardera 75 minuters minskning av veckoarbetstiden.

Kommittén har angivit en tidsram, inom vilken förkortningen bör

inledas, nämligen tidigast den 1 januari 1970 och senast den 1 januari 1973.

Till stöd för sin ståndpunkt har kommittén anfört att arbetstidsreformen

framstår som angelägen och att den vid en avvägning, där andra aktuella

reformer på det ekonomiska och sociala området kommer in i bilden, bör

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tilläggas sådan prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet.

I remissyttrandena har yppats en del olika åsikter om den lämpligaste tidsförläggningen.

Flertalet instanser har dock inte något att erinra mot kommitténs

tidsangivelse.

LO betonar att frågan om tidpunkten för förkortningen får avgöras från

andra utgångspunkter än enbart en samhällsekonomisk bedömning. Förkortningsreformen

bör enligt LO genomföras så att 40-timmarsveckan är

förverkligad senast den 1 januari 1973.

TCO understryker kommitténs uttalande att starka önskemål föreligger

på arbetstagarsidan om att förkortningen förverkligas så snart som möjligt.

De! finns enligt organisationen inte anledning att räkna med att den förestående

förkortningen totalt sett skall aktualisera större eller besvärligare

anpassningsproblem än tidigare förkortningsreformer gjort. Organisationen

anser att 40-timmarsveckan bör vara genomförd den 1 januari 1973

och att förkortningen bör påbörjas den 1 januari 1971 eller den senare tidpunkt

som befinns lämplig.

SR anser det angeläget att förkortningen börjar så snart som möjligt.

Enligt förbundets uppfattning bör förkortningen kunna inledas före 1973.

Sjöfartsverket vill inleda förkortningen tidigast 1971. SJ föredrar med

hänsyn till verkets väntade rekryteringssvårigheter på 1970-talet att förkortningen

börjar redan 1970 eller 1971. Televerket å sin sida anser att dess

personalläge gör det önskvärt att förkortningen sker först efter 1973.

Socialstyrelsen ifrågasätter om arbetskraftsbehovet inom vårdområdet

tillåter att en arbetstidsförkortning genomförs så snart som föreslagits av

kommittén.

En genomgående inställning bland arbetsgivarorganisationerna är att man

i valet mellan de av kommittén angivna tidpunkterna inte kan ansluta sig

till något tidigare alternativ än den 1 januari 1973. SAF — liksom de organisationer

som instämt i SAF:s yttrande — anför att starka skäl talar för

att förkortningen inte bör inledas 1970 och därmed följa omedelbart på den

nyligen avslutade förkortningen. Bl. a. de stagnerande arbetskraftstillgångarna,

den senaste femårsperiodens snabba kostnadsstegring i landet och den

svaga investeringsutvecklingen gör att utgångsläget för en förkortning inte

är gynnsam för närvarande. Liknande synpunkter anförs av SHIO och

Svenska företagares riksförbund.

Också domänstyrelsen anser att lagen inte bör ange ett tidigare datum än

den 1 januari 1973. Verket anför att starttidpunkten borde få bli beroende

av den ekonomiska utvecklingen och t. ex. en sådan omständighet som

vilken tyngd låglönefrågan skall ges.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner att den 1 januari 1973 är lämpligaste

inledningsdatum.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att föreliggande utredning i prioritetsfrågan

är alltför bristfällig för att tjäna som underlag för ett läns
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

styrelsens bedömande. I det sammanhanget påpekar länsstyrelsen att det

allmänt sett finns ett trängande behov av såväl personell som materiell

upprustning inom den kommunala socialvården.

Skogs- och lantarhetsgivareföreningen och Sveriges lantbruksförbund

hävdar, att frågan om en ytterligare förkortning bör tas upp till avgörande

först sedan verkningarna av den nyss genomförda förkortningen kan överblickas

och man kan bedöma om en fortsatt förkortning skall ha företräde

framför andra standardförbättringar eller andra angelägna samhällsuppgifter.

ÖB anser det nödvändigt att innan förkortningen genomförs närmare

pröva behovet av åtgärder för att kompensera förkortningens verkningar

inom krigsmakten.

Remissinstanserna förutsätter genomgående att möjlighet kommer att

finnas att träffa kollektivavtal om ett genomförande av förkortningen i en

annan takt och vid en annan tidpunkt än vad kommittén föreslagit. Vikten

av en dispositiv reglering i dessa hänseenden understryks av socialstyrelsen,

försvarets fabriksverk, SJ, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i

Malmöhus och Hallands län, Svenska landstingsförbundet och SR.

Postverket och kriminalvårdsstyrelsen förutskickar att dispositiviteten

kommer att utnyttjas för att på deras resp. område genomföra förkortningen

i ett steg. En avkortning i fler etapper skulle här innebära avsevärda

nackdelar, bl. a. från personalorganisatoriska synpunkter. II.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Det helt övervägande antalet remissinstanser redovisar en positiv inställning

till kommitténs förslag till ny allmän arbetstidslag. Den kritik som

trots allt förekommer mot förslaget gäller väsentligen den närmare utformningen

av lagens bestämmelser. Bara ett fåtal remissinstanser intar en avstyrkande

hållning till förslaget i dess helhet.

Kommitténs uppfattning att skyddssynpunkter i stort sett spelat ut sin

roll som motiv för en separat lagstiftning om arbetstiden godtas i regel av

remissinstanserna. Några remissorgan anser sig dock inte kunna oreserverat

instämma i kommitténs bedömning.

LO framhåller att det fortfarande finns ett skyddsmotiv för att arbetstiden

skall regleras i lag.

TCO instämmer i att skyddssynpunkterna numera förlorat mycket av sin

betydelse men framhåller i anslutning härtill att vissa bestämmelser av

skyddskaraktär nu liksom tidigare bör ingå i lagstiftningen. SALF har en

liknande inställning som TCO.

De skäl som kommittén redovisar till stöd för en fortsatt lagreglering på

arbetstidsområdet föranleder erinringar i vissa yttranden.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

73

I anledning av kommitténs uttalande om det psykologiska värdet för arbetstagarna

att vara inbegripna i statsmakternas omsorg om den sociala

tryggheten påpekar socialstyrelsen, att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden

medfört att sociala förmåner för arbetstagare i stor utsträckning

regleras genom avtal. Förslaget till arbetstidslag har också utformats

som en i huvudsak dispositiv reglering. Vidare framhåller styrelsen att

initiativ från organisationernas sida i viss utsträckning redan tagits för att

förbereda en övergång till 40-timmarsvecka. Kommitténs farhågor för ett

fördröjt genomförande av arbetstidsförkortningen för den händelse arbetstidsfrågorna

överlåts helt åt organisationerna torde därför vara överdrivna.

Risken för ändrade relationer mellan arbetsmarknadens parter anser styrelsen

vara utomordentligt liten. Den torde inte ensam kunna åberopas som

stöd för en lagreglering.

Också kommerskollegium vänder sig mot uppfattningen att reformer på

arbetstidens område kan få snabbare och effektivare genomslagskraft om

de stöds av ändringar i lag. Samtidigt bemöter kollegiet vad kommittén anfört

om att de på förhandlingsvägen uppnådda arbetstidsreglerna inte blir

tillämpliga för en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare. Kollegiet

anför, att enligt dess uppfattning de centrala uppgörelserna på arbetsmarknaden

i dag har en sådan genomslagskraft från normbildande synpunkt att

de inte behöver kompletteras med särskild lagstiftning.

SAF anser att vissa av kommitténs motiveringar för en fortsatt lagstiftning

har karaktären av nödargument. Detta gäller t. ex. kommitténs påpekande

att man måhända inte bör helt bortse från risken för att ändrade

relationer mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare

behov av samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Uttalandet framstår enligt

föreningen som särdeles oberättigat mot bakgrunden av överenskommelsen

mellan arbetsmarknadsparterna om förkortning till 42 Va-timmars arbetsvecka.

Föreningen anser inte heller att kommitténs yttrande rörande den

psykologiska betydelsen av lagstiftning på området är övertygande.

Slutsatsen av motivdiskussionen blir i några yttranden att arbetstidslagstiftningen

bör upphävas. Denna ståndpunkt intar socialstyrelsen och kommerskollegium.

Behovet av fortsatt lagstiftning på arbetstidens område

sätts i fråga också av domänstyrelsen.

Till kommitténs uppfattning att tiden ännu inte är mogen för ett så radikalt

steg som att slopa arbetstidslagstiftningen ansluter sig uttryckligen

TCO och statens vägverk. Det stora antal remissinstanser, som i princip tillstyrker

kommitténs lagförslag eller lämnar detta utan erinran, anser

uppenbarligen också att fortsatt arbetstidslagstiftning har en funktion att

fylla.

Mot huvudprinciperna i kommitténs lagförslag görs bara undantagsvis

invändningar i remissyttrandena.

Den grundläggande tanken att arbetstidslagstiftningen skall utvidgas till

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

att omfatta i princip alla arbetstagare som utför arbete för arbetsgivares

räkning vinner uttalat stöd av ett stort antal remissinstanser över hela linjen.

TCO understryker vikten av att lagstiftningen blir allmängiltig. LO

finner sig kunna godta utvidgningen med hänsyn till de numera minskade

skillnaderna i arbetstidsförhållanden mellan de grupper som omfattas av

gällande lagstiftning och de grupper som nu står utanför. Statens avtalsverk

anser att tillämpningsområdet bör vara detsamma som gäller för arbetarskyddslagen.

Bland de övriga instanser som tillstyrker vidast möjliga

tillämpningsområde är SACO och Svenska landstingsförbundet.

Många remissorgan instämmer i att lagstiftningen i huvudsak bör kunna

inskränkas till att ange normer för arbetstidens längd. Inte från något håll

förordas en reglering som är genomgående mera detaljbetonad än vad kommittén

föreslagit. En ny princip för normgränsernas fastställande föreslås

av kommerskollegium. Kollegiet anser nämligen att om en arbetstidslagstiftning

bedöms erforderlig det i vart fall bör vara en grundprincip att

maximigränsen för arbetstidens längd bestäms enbart efter vad parterna

på arbetsmarknaden överenskommer. Endast genom de resultat som avtalsförhandlingar

ger torde enligt kollegiet kunna avgöras vad som enligt rådande

allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Härtill kommer,

anser kollegiet, att — oaktat den blivande lagstiftningen föreslås bli

dispositiv — ändringar av lagen som sker utan föregående avtal härom

mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer omöjliggör fullt fria förhandlingar

genom att envar av parterna kan vägra medverka till avsteg från

lagen. Som en följd härav kan en rätt avvägd utformning av arbetstidsbestämmelserna

inom vårt näringsliv komma att försvåras eller förhindras.

Kommittén tänker sig att den dispositiva karaktären hos nuvarande lagstiftning

skall bestå och t. o. in. fördjupas något. Flera remissinstanser förutsätter

i samband med sin tillstyrkan av förslaget om ett utökat tillämpningsområde

att lagstiftningen blir dispositiv i huvudsaklig överenskommelse

med kommitténs tankegång. Så är fallet med SJ, sjöfartsstgrelsen,

länsstyrelsen i Hallands län och chefen för marinstaben.

Också TCO uttalar sig bestämt till förmån för den föreslagna dispositiviteten.

Därvid åberopar TCO att de skäl som anfördes då nuvarande lagstiftning

i stora delar gjordes dispositiv — kraven på en ökad elasticitet

vid lagens tillämpning och på en smidig anpassning av arbetstidsförhållandena

efter förutsättningarna på olika verksamhetsområden — alltjämt har

full giltighet. Som ytterligare motiv tillkommer nu den nya lagstiftningens

utvidgade tillämpningsområde, som ökar behovet av att kunna göra avsteg

från lagstiftningens materiella regler genom kollektivavtal.

LO ställer sig mera tveksam i denna fråga. Organisationen anför att den

dispositiva regleringen inte entydigt upplevs som en positiv faktor. Det

är nämligen inte säkert att utnyttjandet av dispositiviteten leder till ett tillgodoseende

av vad som kan vara ett allmänt intresse när det gäller att orga
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

nisera en viss verksamhet. LO påpekar att kommittén inte har försökt att

närmare värdera resultaten av dispositivitetens införande. En sådan åtgärd

skulle eventuellt ha kunnat ge uppslag till komplettering av reglerna. En

ytterligare utvidgning av dispositiviteten är därför inte en alldeles självklar

åtgärd. Den dispositiva regleringen får utformas så att hälso- och skyddsmotiv

blir tillgodosedda i rimlig omfattning.

Normkaraktären och dispositiviteten hos den föreslagna lagstiftningen anses

av bl. a. statens vägverk ge en önskvärd flexibilitet, som gör lagstiftningen

väl tillämplig på skilda verksamhetsområden. SAF uttalar, att förslaget

röjer insikt om att lagstiftningen måste vara flexibel så att den kan

praktiskt tillämpas trots skiftande förhållanden inom olika branscher.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anför däremot att en för alla verksamheter

gemensam lag måste bättre än den föreslagna vara anpassad till

olika näringars särskilda förhållanden.

Enligt statens avtalsverk bör en allmän arbetstidslag vara så utformad

att den inte hindrar ett rationellt utnyttjande av den arbetstid som lagen

ställer till arbetsgivarens förfogande. Det bör ankomma på berörda parter

att överlägga om hur arbetstiden skall förläggas. Härigenom kan en anpassning

göras till speciella förhållanden inom olika verksamhetsområden

och en avvägning ske mellan arbetsgivarens och arbetstagarnas intressen.

Inom områden där verksamheten bedrivs alla dagar i veckan och med en

starkt varierande arbetsbelastning under olika delar av dygnet, som fallet

är inom vissa delar av statsförvaltningen, måste arbetstidsbestämmelserna

medge ett flexibelt arbetstidsuttag. En koncentration av arbetstiden kan

bl. a. behöva utnyttjas för att bereda arbetstagare inom statlig serviceverksamhet

det antal fridagar under begränsningsperioden som kan anses rimligt.

Enligt verkets mening tillgodoser den föreslagna lagen på ett godtagbart

sätt dessa synpunkter.

Vikten av att lagstiftningen inte stimulerar till onödig koncentration av

arbetstiden betonas av sjöfartsstgrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Den

sistnämnda myndigheten framhåller att detta är ett intresse särskilt för

olika grupper med begränsad arbetsförmåga.

Allmänt godtas att arbetstidsbestämmelserna upptas i en för i stort sett

alla verksamhetsområden gemensam lag. Kommitténs uppfattning att det

är fördelaktigt från systematisk synpunkt att arbetstidsregler av skyddskaraktär

är samlade i arbetarskyddslagen och att arbetstidsregler i övrigt

återfinns i arbetstidslagen stöds av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län och

statens avtalsverk.

Ett annorlunda synsätt kan spåras i yttrandet från arbetarskyddsstyrelsen,

där det heter att det för arbetsgivare och arbetstagare, som kommer i

beröring med frågor som gäller arbetstid och vilotid, måste te sig naturligt

att bestämmelser i båda dessa hänseenden finns sammanförda i en lag samt

att ett av skälen mot överförande av arbetarskyddslagens arbetstidsregler

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till arbetstidslagen bortfaller i och med att tillämpningsområdet för de båda

lagarna blir i stort sett detsamma. Frågan bör enligt styrelsen tas upp till

prövning nästa gång arbetarskyddslagen blir föremål för översyn.

Kommitténs lagförslag präglas enligt SAF av kommitténs strävan att

upphäva särregleringar och skapa ett så homogent lagstiftningskomplex

som möjligt. Förslaget utgör också, anför föreningen, en från lagteknisk

synpunkt tilltalande produkt, mot vilken allvarliga erinringar inte kan

göras.

SR och socialstyrelsen anser att lagförslaget är föredömligt enkelt och

lättöverskådligt. Tolkningssvårigheter torde enligt dessa instanser inte uppkomma

när det gäller flertalet av stadgandena i lagen. Av KFO uttalas att

kommittén synes ha förmått göra lagreglerna entydiga och klara.

Svenska landstingsförbundet hävdar emellertid att vissa klarlägganden

rörande lagstiftningens tillämpningsområde behövs.

Kommitténs ställningstagande i frågan om arbetstidslagstiftningen skall

anpassas efter föreliggande internationella konventioner föranleder 1LOkommittén

att framhålla att det inte är otänkbart att man kan skapa förutsättningar

för ratifikation av en eller flera konventioner.

Lagens materiella bestämmelser

Tanken på en med hänsyn till arbetsförhållandena differentierad reglering

av den ordinarie arbetstidens längd har avvisats av

kommittén. Denna ståndpunkt godtas av så gott som samtliga remissinstanser.

SALF ger dock uttryck för en annan ståndpunkt än kommittén.

Förbundet anser att skyddsmotiv talar för en kortare ordinarie arbetstid

än 40 timmar i veckan — förslagsvis 37 timmar i veckan —- för arbetstagare

som till övervägande del är sysselsatta i gruvdrift under jord. Utmärkande

för arbetsförhållandena i gruvorna är enligt förbundet att dammkoncentrationen

alltjämt är hög, att avgaser från dieseldrivna motorer förgiftar

luften och att bullernivån ökat kraftigt på grund av motoriseringen

av gruvarbetet.

I ett speciellt hänseende anser också LO att en särreglering av den ordinarie

arbetstidens längd är motiverad med hänsyn till arbetsförhållandena.

Den ökade tillämpningen av kontinuerligt treskiftsarbete med s. k. hård

arbetsvecka medför nämligen att årsarbetstiden blir längre för arbetstagare

i sådant arbete än för dem som har dagarbete. Organisationen föreslår en

kompletterande regel, som stadgar att den ordinarie årsarbetstiden för anställda

med regelbunden skiftgång inte får överstiga den ordinarie årsarbetstid,

som följer av lagens bestämmelser tillämpade på dagarbetande

personal.

Frågan om begränsningsperiodens längd när det gäller

den ordinarie arbetstiden berörs i åtskilliga yttranden. Uttalanden till förmån

för kommitténs sätt att lösa frågan görs av sjöfartsstyrelsen, statens

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

avtalsverk, TCO och Svenska kommunförbundet. Förslag förs emellertid

från andra håll fram både om en snävare reglering och om en liberalare reglering

än vad kommittén förordat.

LO föreslår att lagen bara skall ange en begränsningsperiod av en vecka.

Kommitténs förslag om en kompletterande specialregel, som medger utsträckning

av begränsningsperioden till fyra veckor då det är påkallat med

hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, kan enligt LO

inte godtas. Som skäl för denna ståndpunkt anför LO att kompletteringsregeln

synes medge att arbetsgivaren ensidigt avgör när förhållandena är

sådana, att en längre begränsningsperiod än veckan är motiverad. Arbetstagarparten

är hänvisad till att i efterhand påkalla prövning av frågan.

Denna olägenhet undanröjs om kompletteringsregeln utgår ur lagförslaget.

Ett stort antal remissinstanser anser att behov föreligger inom deras

resp. verksamhetsområde av en längre begränsningsperiod än fyra veckor.

I en del yttranden förutsätts att detta behov skall kunna tillgodoses genom

att kollektivavtal träffas om avsteg från lagens föreskrifter eller genom att

dispens från tillämpningen av dessa beviljas. I regel understryks det angelägna

i att lagreglerna på förevar ande punkt blir dispositiva.

Enligt generaltullstyrelsen kan det emellertid ifrågasättas om en förlängning

av begränsningsperioden bör vara beroende av så ovissa faktorer

som att avtal kan träffas eller att dispens kan erhållas.

Direkta önskemål om en friare lagreglering än vad kommittén föreslagit

finns bland företrädare för vissa statliga verksamhetsgrenar samt för jordbruket

och trädgårdsnäringen.

SJ anför att en begränsningsperiod om tolv veckor är vanligast bland

verkets åkande personal. En reduktion av begränsningsperioden till fyra

veckor skulle orsaka stora svårigheter. Bl.a. skulle resultatet bli försämrad

personalanvändning och en ojämnare fördelning av nattjänsten. Verket

förordar att begränsningsperioden i lagen fastställs till sex veckor. Detta

är en period som SJ — i den händelse överenskommelse inte kan träffas

med berörda personalorganisationer om längre period än vad lagen föreskriver

—- hjälpligt kan klara.

En begränsningsperiod om sex veckor föreslås också av postverket, som

framhåller att en rigorös tillämpning av en fyraveckorsregel inom verket

får negativa konsekvenser bl. a. för kassatjänsten.

Statens vattenfallsverk anför att det inom verkets område förekommer

begränsningsperioder om tolv veckor, i undantagsfall ända upp till femton

veckor. En begränsning enligt kommitténs förslag kan medföra stora komplikationer.

Enligt verkets uppfattning bör begränsningsperioden göras

betydligt längre än fyra veckor. Verket föreslår att den fastställs till åtminstone

åtta veckor.

Enligt lantbruksstyrelsen är kommitténs förslag till reglering av begränsningsperioden

inte väl avpassat för jordbrukets förhållanden.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Sveriges lantbruksförbund anför att arbetsbetingelserna inom jordbruket

är särpräglade. Jordbrukets beroende av väderleksförhållanden och årstider

framtvingar med naturnödvändighet en ojämn arbetsrytm under året.

Arbetsinsatsen under vegetationsperioden är intensivare än under resten

av året, och jordbrukaren kan inte i någon större utsträckning påverka

detta förhållande. Den hittills gällande begränsningsperioden för lantbrukets

del, tolv månader, möjliggör eu viss omfördelning mellan vinter- och

sommarhalvåret, som för arbetstagarna resulterar i en årlig arbetstid jämförbar

med den inom andra näringsgrenar förekommande. Införs en bestämmelse

om högst fyra veckors begränsningsperiod mister dispositivitetsregeln

det mesta av sin betydelse för jordbruket. Möjligheterna till omfördelning

av arbetstiden mellan fyraveckorsperioder är under sommarhalvåret

starkt begränsade, varför följden kommer att bli ett omfattande uttag

av övertid under sommaren. Under vinterhalvåret, då eu minskning av arbetstiden

är önskvärd av sysselsättningsskäl, kommer arbetskraften att utnyttjas

än mer inoptimalt än som nu sker. Dessutom blir arbetstagarnas

totala årliga arbetstid högre än den skulle ha blivit om en begränsningsperiod

om ett år bibehållits. Den ökade övertiden under sommaren och det

försämrade utnyttjandet av arbetstiden under vintern leder till högre produktionskostnader

inom jordbruk med anställd arbetskraft, vilket rimligtvis

måste få återverkningar på produktpriserna. Riskerna för temporär

friställning av lantarbetare torde också öka. Förbundet anser inte att kommittén

tillräckligt beaktat dessa konsekvenser av sitt förslag och avstyrker

därför ändring för jordbrukets del av gällande regler om begränsningsperiodens

längd.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser inte att den föreslagna fyraveckor

sregeln innebär någon lösning för jordbruket eller trädgårdsskötseln.

Det är enligt föreningen nödvändigt att lagförslaget kompletteras med bestämmelser

som möjliggör uttag av 45 timmars veckoarbetstid under årets

vegetationsperioder. Att reglerna om begränsningsperioden föreslås bli dispositiva

är enligt föreningen inte tillräckligt. Lagen måste kunna fungera

också för det fall att något avtal inte träffats. Dessutom kommer lagen med

sitt utvidgade tillämpningsområde att omfatta en mängd små arbetsplatser,

där varken arbetsgivaren eller arbetstagaren är bunden av eller ens

känner till kollektivavtal. I dessa synpunkter instämmer Sveriges trädgårdsarbetsgivareförening.

Också SAF anser att lagförslagets fyraveckorsregel

är otillräcklig för att åstadkomma erforderlig omfördelning av arbetstiden

inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna.

Den av kommittén berörda tanken på att generellt medge en genomsnittsberäkning

av arbetstiden under en fyraveckorsperiod diskuteras i enstaka

yttranden.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare förordar en sådan

reglering. Därvid bör enligt handelskammaren tillsynsmyndigheten ges

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

79

möjlighet att i särskilda fall inskränka begränsningsperioden, om regelns

tillämpning ger upphov till uppenbara olägenheter för arbetstagarna.

TCO tar avstånd från att lagen som huvudregel skall ange en längre begränsningsperiod

än en vecka.

En generell reglering som avser bara årsarbetstiden förespråkas inte från

något håll. TCO anser det uteslutet att förverkliga en sådan tanke.

Kommitténs förslag innebär att arbetstidslagen inte skall uppta någon

regel om dygnsmaximum, dvs. den ordinarie arbetstidens begränsning

per dygn.

Denna ståndpunkt hälsas med tillfredsställelse av Svenska kommunförbundet,

som instämmer i kommitténs motivering i frågan.

Statens avtalsverk finner att ett slopande av nuvarande dygnsmaximum

är en förutsättning för utvidgning av arbetstidslagens tillämpningsområde

till att omfatta bl. a. arbete som bedrivs av staten.

SJ uttalar att en reglering av dygnsmaximum leder till komplikationer

för verksamheter som hittills varit undantagna från lagstiftningen. Frånvaron

av dygnsreglering är ett villkor för lagens tillämpning vid SJ.

Sjöfartsstyrelsen anser, att det bör ankomma på avtalsslutande parter

att för varje område överenskomma om de dygnsbegränsningar, som ur

skydds- och säkerhetssynpunkt befinns lämpliga. Arbetarskyddslagens regler

om nattvila erbjuder enligt styrelsen ett betryggande skydd mot alltför

långa arbetsdagar. Det är därför föga ändamålsenligt att i arbetstidslagen

införa en regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Arbetarskyddsstyrelsen anmäler viss tvekan inför upphävandet av dygnsbegränsningen

men anser att olägenheten av en sådan åtgärd mer än väl

uppvägs av fördelen att en enhetlig arbetstidslagstiftning kan åstadkommas

för huvuddelen av landets arbetstagare.

Socialstyrelsen har i princip inte något att erinra mot slopandet av dygnsbegränsningen.

Styrelsen pekar emellertid på att åtgärder på vissa områden

kan behövas för att motverka försök från arbetstagarparten att få till

stånd så stora dygnsuttag att en extra tjänstefri dag kan erhållas i turlistebunden

tjänstgöring.

Önskemål om en dygnsbegränsningsregel i lag finns bos de två största

arbetstagarorganisationerna.

Skäl talar enligt LO för att en sådan regel bör föras över till den nya

lagen. LO säger sig vara medveten om att denna bestämmelse kan behöva

frångås inom vissa näringsgrenar och verksamhetsområden. I valet mellan

att lämna frågan öppen och att införa begränsningen i klart medvetande om

behovet av undantag väljer LO den senare vägen. Undantagen får åstadkommas

genom kollektivavtal med stöd av dispositiviteten. Dygnsmaximum

föreslår LO till nio timmar.

TCO intar samma ståndpunkt som LO. TCO anför bl. a. ätt organisationen

inte övertygats om att kommitténs förslag har övervägande skäl för sig.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Tendenser till uttag av lång dygnsarbetstid saknas inte och man måste på

arbetstagarhåll räkna med att det på flera områden inte är möjligt att uppnå

rimliga lösningar utan stöd av arbetstidslagstiftningen.

Frågor som rör övertidsbestämmelserna har tilldragit sig

stort intresse bland remissinstanserna. Kommitténs förslag att överföra

reglerna i nuvarande arbetstidslagstiftning väsentligen oförändrade till den

nya lagen godtas i flertalet remissvar men möter också en del invändningar.

Uttalanden till förmån för kommitténs lösning av övertidsfrågan i dess

helhet görs av Sveriges lantbruksförbund och sjöfartsstyrelsen.

När det gäller maximigränserna för övertiden anser flera remissorgan

att dessa bör kunna sättas högre än vad kommittén föreslagit.

SAF framhåller att övertidsreglerna har stor praktisk betydelse och att

denna betydelse ökar i samma mån som den ordinarie arbetstiden förkortas.

Visserligen har nuvarande ramar för övertiden inte utnyttjats fullt ut

om man ser till arbetarkollektivet i dess helhet. Behov av stort övertidsuttag

gör sig emellertid gällande vid det enskilda företaget och i den föreliggande

praktiska situationen. Om man vidare beaktar att den materiella skyldigheten

att utföra övertidsarbete regleras i avtal — väsentligen kollektivavtal

av riksavtals natur — borde det från lagstiftarens synpunkt inte möta några

betänkligheter att medge högre maximum än som nu gäller.

SHIO anser att övertidsramarna bör ökas med lägst samma antal timmar

som motsvarar arbetstidsförkortningen. Organisationen hänvisar till att

det i vissa fall kan vara nödvändigt för speciellt mindre företag med begränsat

antal anställda att ta ut relativt mycket övertid på vissa specialistbefattningar.

Svenska företagares riksförbund och statens vattenfallsverk föreslår att

gränsen för den allmänna övertiden bestäms till 250 timmar per år i stället

för nuvarande 200 timmar per år. Förbundet framhåller att problemet med

övertiden kommer att ytterligare aktualiseras i samband med arbetstidsförkortningen.

Vattenfallsverket har en liknande motivering.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar av samma skäl en ändring

av årsmaximum för den allmänna övertiden till 300 timmar.

Svenska kommunförbundet finner det logiskt och konsekvent att kommittén

avvisat tanken på att minska övertidsramarna, eftersom lagförslaget

som helhet inte motiverats av skyddsskäl. Förbundet anser att det snarare

är önskvärt med en viss ökning av utrymmet för den allmänna övertiden.

Också SJ anser att en höjning av övertidsmaximum bör kunna ske. Om

en höjning inte kan komma till stånd bör lagen i vart fall ge utrymme för

frivillig övertid utöver föreslagna gränser. Detta skulle troligen leda till att

många arbetstagare valde övertid på den ordinarie arbetsplatsen framför

extraarbete hos annan arbetsgivare.

En sänkning av föreslagna övertidsmaxima påyrkas av LO, SALF och

TCO. TCO finner dock att utrymmet för extra övertid kan öka i samma

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

mån som utrymmet för allmän övertid minskar.

LO anser att statsmakterna bör ge mera påtagliga uttryck än vad kommittén

gjort för att arbete på övertid bör vara undantag i arbetslivet. Enligt

organisationen finns det många skäl som talar för ett sådant synsätt. Ett

som blir alltmer framträdande är att behovet av vidareutbildning ökar.

En markering av att övertidsarbete bör vara starkt begränsat kan enligt

LO ske genom att ramen för den allmänna övertiden sätts ned till 150 timmar

per år och genom att lagen tillförs en bestämmelse om att uttag av

extra övertid inte får ske förrän den allmänna övertiden till fullo utnyttjats.

LO föreslår att dessa restriktioner införs. Dessutom föreslår organisationen,

med hänvisning till att femdagarsveckan numera är praktiskt taget

allmän, att ramen för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten

minskas från sju till sex timmar per vecka.

SALF anser att minskningen av den ordinarie veckoarbetstiden bör leda

till att också övertiden inskränks. Enligt förbundet bör gränserna för allmän

och extra övertid i vart fall inte sättas högre än vid 175 resp. 125 timmar

per år. Detta är, anser förbundet, följdriktigt med hänsyn till att ett av

de tyngst vägande motiven för en allmän arbetstidslag är behovet av att tillförsäkra

arbetstagarna visst mått av fritid. Produktionens krav på flexibla

arbetstider kan tillgodoses genom att reglerna om den ordinarie arbetstiden

blir dispositiva.

TCO säger sig vilja bekräfta kommitténs uttalande att en uppmjukning

av övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning möter påtagligt motstånd på

arbetstagarsidan. Organisationen understryker också att övertid bör betraktas

som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Vad gäller den allmänna

och extra övertiden förordar TCO en omfördelning så att utrymmet för den

allmänna övertiden minskas till 150 timmar per år och utrymmet för den

extra övertiden ökas till 200 timmar per år. Detta innebär att önskemål om

mera omfattande övertidsuttag i något högre grad än för närvarande underkastas

prövning av arbetarskyddsstyrelsen samtidigt som man undviker att

alltför hårt inskränka möjligheterna till övertidsuttag när starka skäl härför

föreligger.

TCO anser vidare att en undersökning bör ske av principfrågan om en

särskild form av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten bör finnas.

Eftersom kommittén inte synes ha företagit en sådan prövning får

man vid den nu aktuella lagrevisionen nöja sig med att ändra maximigränsen

för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten från sju till sex

timmar i veckan. Detta är enligt TCO väl motiverat från principiella aspekter

och dessutom utgör femdagarsveckans införande skäl för en sådan nedskärning.

SACO godtar för sin del kommitténs förslag vad avser allmän och extra

övertid men hävdar att förberedelse- och avslutningsarbeten bör inrymmas

i den ordinarie arbetstiden, eftersom sådant arbete vanligen har viss periodicitet.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

Kommittén har funnit att övertidsregleringen liksom hittills bör vara

indispositiv.

Till förmån för denna ståndpunkt uttalar sig försvarets civilförvaltning

och sjöfartsstgrelsen.

Från några håll hävdas att övertidsbestämmelserna med fördel kan göras

dispositiva.

SAF anser att om det på grund av arbetstagarpartens inställning inte går

att höja övertidsmaxima bör avsteg kunna göras från regleringen genom

kollektivavtal. Föreningen uttalar, att det inte går att lösa övertidsproblemet

med en hänvisning till möjligheterna att avtala om förlängd ordinarie

arbetstid.

Rikspolisstyrelsen, som i och för sig tillstyrker att den allmänna övertiden

begränsas till 200 timmar per år, finner att denna regel bör vara dispositiv.

Begränsningen medför annars krav på ytterligare ett betydande antal

polistjänster utöver dem som behövs på grund av arbetstidsförkortningen.

Också KFO förordar en dispositiv reglering av övertiden.

Önskemål om att undantag från övertidsregleringen skall kunna

förekomma förs fram av representanter för vissa verksamhetsgrenar.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om inte hälso- och sjukvården

bör helt undantas från övertidsreglerna. Förbundet — som delar kommitténs

grundläggande syn på övertidsarbete — anser det nödvändigt att på

dessa speciella områden kunna ta ut övertid i den omfattning vården kräver

det. På grund av att arbetet inom hälso- och sjukvården i sin helhet tangerar

begreppet nödfallsarbete blir det dessutom på denna sektor svårt att dra

gränsen mellan olika kategorier av övertid. Om hälso- och sjukvården inte

helt undantas från övertidsbestämmelserna bör dessa verksamheter i vart

fall befrias från anmälningsskyldighet när det gäller övertid för nödfallsarbete

samt beviljas generell dispens i fråga om uttag av extra övertid och

beträffande skyldigheten att föra journal över jourtid och övertid.

Postverket anser det erforderligt att verket beviljas generell dispens från

lagens övertidsregler. Enligt verket skulle övertidsregler med fasta gränser

minska eller rent av utesluta möjligheterna att på ett flexibelt sätt utny tt ja

specialutbildad personal i vissa situationer, t. ex. vid vikariebrist, trafikrubbningar

och postanhopning. Sådana regler tvingar också vissa tj änstemän

som önskar skaffa sig ökade inkomster att söka extraarbete inom annat

företag än postverket, vilket inte kan anses tjäna vare sig statens eller

den enskilde tjänstemannens intressen.

Kommitténs förslag till avgränsning av arbetstidsbegreppet innebär att

arbetstid skall utgöras dels av tid under vilken arbete utförs för arbetsgivarens

räkning, dels av vad kommittén benämner j o u r t i d. S. k. beredskapstid

föreslås däremot falla utanför arbetstidsregleringen. I allmänhet

godtas denna ståndpunkt av remissinstanserna.

Endast i ett remissvar, från statens vattenfallsverk, hävdas att bestäm
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

83

melser om jourtid över huvud taget inte bör tas in i lagen. Verket anför att

kommitténs jourtidsregler skapar problem för verket på tjänsteställen där

— enligt verkets terminologi — beredskap fullgörs på tjänsteställe och nattvila

bereds. Speciellt beträffande värmekraftstationerna ger lagförslaget

anledning till allvarliga betänkligheter. Om jourtiden lagregleras bör i vart

fall jourtid inte anses föreligga när arbetsgivaren ställer sovplats till arbetstagarens

förfogande nattetid.

I några yttranden anses att också beredskapstid i princip skall

räknas som arbetstid.

SACO ser detta som ett mycket angeläget krav. Organisationen anför att

det ofta innebär en avsevärd inskränkning i den personliga friheten att stå

till arbetsgivarens förfogande utanför arbetsplatsen. För stora grupper läkare,

veterinärer m. fl. utgör beredskapstjänst dessutom basen för en stor

del av den rutinmässiga verksamheten. Dessa arbetstagare får med kommitténs

ståndpunkt inte samma möjligheter som andra att ta ut standardförbättringar

i form av fritid.

I detta sammanhang noterar SACO att kommittén inte föreslagit någon

maximering av det totala arbetstidsuttaget. Detta innebär, framhåller organisationen,

att t. ex. en läkare kan bindas under dygnets alla timmar under

en längre period genom uttag av ordinarie arbetstid, övertid, jourtid

och beredskapstid. En begränsning av det totala arbetstidsuttaget är därför

starkt motiverad från arbetshygieniska synpunkter och från rättvisesynpunkter.

Hänsyn till tredj e man ger också anledning till en sådan begränsning.

TCO anser att det med hänsyn till den inskränkning i fritiden som beredskapstjänst

innebär framstår som en brist att beredskapstid lämnats

oreglerad i lagförslaget. TCO utgår tills vidare från att bl. a. organisatoriska

åtgärder i syfte att minska beredskapstj änsten skall vidtas inom områden

där sådan tjänstgöring förekommer i stor omfattning. Organisationen påyrkar

därför inte för närvarande att lagförslaget skall kompletteras med

regler om beredskapstid.

Som villkor för j ourtidsuttag uppställer kommittén att sådant

uttag erfordras på grund av verksamhetens natur.

TCO anser att villkoret bör utformas så att j ourtidsuttag skall vara nödvändigt

med hänsyn till verksamhetens natur. Organisationen anför som

skäl en del principiella synpunkter på jourtiden. Bl.a. hävdar organisationen

att jourtid innebär en så väsentlig inskränkning i arbetstagarens möjligheter

att disponera sin fritid att jourtid i princip bör fullt ut räknas som

arbetstid. Målsättningen måste vara att så snart som möjligt utmönstra

jourtidsbestämmelserna ur lagen. Den av kommittén föreslagna regleringen

kan dock svårligen undvaras som en övergångsföreteelse.

Också LO anser det behövligt att motverka ökad användning av jourtid.

En lösning som kommittén inte synes ha prövat är, anför LO, att införa

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

en kompletterande bestämmelse, som gör införandet av jourtid inom verksamhetsområden

där sådan tidigare inte förekommit, beroende av ett

dispensförfarande. LO förordar denna lösning.

Den av kommittén föreslagna gränsen för jourtidsuttag

föranleder erinringar främst från företrädare för statliga och kommunala

verksamhetsgrenar.

Statens avtalsverk framhåller med avseende på det statliga området att

jourtjänstgöringen (arbetsplatsberedskapen) är av betydande omfattning

framför allt inom försvaret men också inom sjöfartsverket och vissa affärsverk.

I stor utsträckning fullgörs jourtiden utöver ordinarie arbetstid

och ersätts kontant. Jourtjänstgöringen berör ofta samtliga dagar i veckan

och omfattar då betydligt fler timmar i veckan än som anges i kommittéförslaget.

Om jourtiden inte kan rymmas inom de mått som anges i lagförslaget

eller följer av kollektivavtal, skall överskjutande tid — enligt avtalsverkets

tolkning — till fullo räknas som övertid i lagens mening. Denna

föreskrift torde komma att i betydande grad minska myndigheternas möjligheter

att för övertid av annan anledning ta i anspråk arbetstagare, som

mer regelbundet anlitas för jourtjänstgöring. Verket ifrågasätter om inte

föreslagna maximital bör höjas så att de åtminstone täcker en jourtjänst

från fredag eftermiddag till måndag morgon eller 62 timmar. Verket anser

att de föreslagna jourtidsbestämmelserna kommer att bereda vissa statliga

myndigheter stora svårigheter.

I yttrandena från försvarets civilförvaltning, cheferna för armé-, marinoch

flygstaberna samt överbefälhavaren anses genomgående de föreslagna

jourtidsramarna vara otillräckliga för försvarets del. Chefen för marinstaben

finner det t. ex. nödvändigt att kunna ta ut minst 100 timmars jourtid

under en fyraveclcorsperiod. Ett utnyttjande av den föreslagna dispositiviteten

beräknas leda till ökade försvarskostnader.

Sjöfartsstyrelsen anser att förslaget inger starka betänkligheter för styrelsens

verksamhet. Gränsen för jourtiden kan godtas bara under förutsättning

att jourtiden blir helt fristående från övertiden och inte till någon del får

avräknas på denna. Särskilda regler bör finnas i lagen rörande detta spörsmål.

Om kommitténs rekommendation att avtalsvägen jämställa viss del av

ett jourpass med ordinarie arbetstid skulle följas, krävs ytterligare personal.

Ett personaltillskott skulle ytterligare accentuera de svårigheter som på

grund av den oregelbundna verksamheten finns att bereda personalen en

meningsfylld sysselsättning under den ordinarie arbetstiden.

Vad angår den kommunala sektorn framförs invändningar mot den föreslagna

jourtidsbegränsningen av Svenska landstingsförbundet och Svenska

kommunförbundet.

Landstingsförbundet motsätter sig att den föreslagna normen fastställs

att gälla även inom hälso- och sjukvården. Förbundet framhåller att inte

ens förslagsställaren själv synes räkna med att jourtidsgränsen skall kunna

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

iakttas i praktiken inom dessa verksamhetsgrenar. Ett genomförande av

förslaget skulle enligt förbundet innebära att landstingen såsom ansvariga

för så viktiga samhällsfunktioner som hälso- och sjukvård skulle bli beroende

av om personalorganisationerna finner sig böra medge undantag från

lagens bestämmelser för att jourtjänsten över huvud taget skall fungera.

Teoretiskt finns visserligen möjlighet att erhålla dispens, men också dispensgivningen

är starkt beroende av arbetstagarsidans medgivande. Eftersom

kommittén hänvisar till avtalsvägen ligger det närmast till hands att

låta parterna nå fram till en uppgörelse genom fria och förutsättningslösa

överväganden. Parterna bör således vara reellt och inte bara formellt likställda

vid förhandlingarna. Detta mål kan uppnås endast om hälso- och

sjukvårdsområdet helt undantas från jourtidsbestämmelserna.

Genomförs kommitténs förslag i denna del i oförändrat skick medför det,

anser landstingsförbundet, att landstingen nödgas att i största möjliga utsträckning

ersätta den nuvarande jourtjänstgöringen antingen med aktiv

tjänstgöring, vilket kommer att ytterligare öka arbetskraftsbehovet, eller

med beredskapstjänstgöring. När det gäller det förstnämnda alternativet är

dock möjligheterna mycket begränsade, framför allt beroende på att av hänsyn

Lill patienterna bara ett fåtal arbetsuppgifter kan utföras nattetid. Ett

utbyte av jour mot beredskap skulle, i den mån det går att genomföra, leda

till en koncentration av beredskapstjänsten till ett fåtal befattningshavare,

som kan uppfylla kravet på snabb inställelse till tjänstgöring. Detta kan inte

vara tillfredsställande från personalens synpunkt och torde inte heller vara

en med lagförslaget avsedd effekt.

Kommunförbundet har liknande synpunkter när det gäller vissa primärkommunala

verksamhetsgrenar. Lagförslaget tar enligt förbundet inte tillräcklig

hänsyn till de faktiska förhållanden som kommittén själv konstaterat

föreligga främst på vårdområdet och inom brandförsvaret. Förbundet

finner det ägnat att förvåna att kommittén ansett sig kunna lägga fram förslaget

om begränsning av jourtiden utan att allvarligare överväga ett bättre

skydd för dessa offentliga verksamheters funktion än den trots allt ovissa

möjligheten att uppnå jämkning genom kollektivavtal. Om dispensvägen

tänkts som en lösning även på lång sikt kan enligt förbundet allvarligt ifrågasättas

huruvida de här nämnda verksamheterna över huvud bör falla under

lagreglering, åtminstone i vad avser siffermässigt fastslagen jourtid.

Kommunförbundet anser, att följden för vårdområdets del av den föreslagna

jourtidsregleringen blir att personalanskaffningsproblemen ytterligare

förvärras. Beträffande brandväsendet finner förbundet att jourtidsbestämmelserna

kommer att bereda svårbemästrade administrativa problem

under en lång följd av år. Förslagets genomförande synes därför föranleda

kommunerna att gå över till ett system med deltidsanställd brandpersonal

i avsevärt större omfattning än hittills, varvid antalet heltidsanställda brandmän

får reduceras. Nuvarande dygnstjänstgöring torde vidare få överges

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till förmån för antingen ren skifttjänstgöring eller en kombination av dygnstjänst

och dagtjänst. Under alla omständigheter kommer en jourtidsreglering

att medföra att kommunerna måste i grunden ompröva hittillsvarande

normala organisation av brandväsendet och detta även av rent ekonomiska

skäl.

Begränsningsperioden för jourtiden skall enligt kommittéförslaget

vara fyra veckor eller en månad.

I enlighet med sin ståndpunkt när det gäller begränsningsperioden för den

ordinarie arbetstiden anser LO att lagen bör föreskriva en begränsningsperiod

av en vecka också när det gäller jourtiden.

Lagens tillämpningsområde

Mot bakgrunden av de materiella arbetstidsregler kommittén förordat har

kommittén ansett att arbetstidslagen kan göras tillämplig på praktiskt taget

all verksamhet i landet. Vissa undantag från lagens tillämpningsområde

har kommittén dock funnit erforderliga. Dessa undantag

avser okontrollerbart arbete, arbete som utförs av medlem i arbetsgivarens

familj, arbete som utförs av vissa tjänstemän, arbete som utförs i arbetsgivarens

hushåll samt skeppstjänst.

I några remissyttranden ifrågasätts om inte ytterligare undantag måste

göras.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter med hänsyn till lagförslagets innebörd

i fråga om ordinarie arbetstid jämte jourtid det lämpliga i att låta lagen

fullt ut omfatta vårdområdet och brandförsvaret.

Såsom förut redovisats ställer sig Svenska landstingsförbundet tvekande

inför att tillämpa övertidsregleringen på hälso- och sjukvårdsverksamheten.

Vidare motsätter sig landstingsförbundet att jourtidsreglerna tillämpas på

denna verksamhet.

Överbefälhavaren och övriga militära remissmyndigheter godtar att den

militära verksamheten förs in under arbetstidslagen men anser att det bör

övervägas att — i likhet med vad som nu gäller för krigsförbandsövningar

enligt det militära arbetstidsavtalet — göra undantag i lagen för förbandsövningar.

Postverket framhåller att verket i princip vidhåller de invändningar som

verket vid tidigare tillfällen framfört mot att inordna den postala verksamheten

under en allmän arbetstidslag. Verket anser att arbetstidsregler tillkomna

i administrativ ordning är fullt tillräckliga och mest lämpliga för

verkets del. Den uppmjukning av nu gällande lagreglering som kommittén

föreslår, bl. a. genom en utökning av dispositiviteten, föranleder dock verket

att i viss mån modifiera sitt tidigare ställningstagande.

Enligt sjöfartsstgrelsen bör det övervägas om inte vissa smärre personalgrupper

inom sjöfartsverket skall undantas från arbetstidslagen. Detta

gäller personal, som tillhör byggnadslag och utför fyrbyggen i öppen sjö

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

eller i kustbandet. Transporten av denna personal till och från arbetsplatsen

är synnerligen tidskrävande och arbetet, som bara kan utföras under sommarsäsongen,

är dessutom speciellt beroende av gott väder. Ytterligare en

hithörande personalgrupp är den som tjänstgör på fyrskepp. Fyrskeppen

beräknas vara avvecklade inom en femårsperiod och med hänsyn härtill anser

styrelsen det inte nödvändigt att nu reglera arbetstiden för denna personal.

SHIO anser att arbetstidslagen inte skall gälla om en arbetsgivare tillfälligt

anlitar enstaka arbetstagare. Som skäl härför åberopar organisationen

alt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa fall ofta har

personlig karaktär. En strikt tillämpning av arbetstidslagen och effektiv inspektion

genom offentlig myndighet bör inte förekomma när sådant förhållande

föreligger.

Ett undantag för arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte

kan förläggas till bestämda tider anses alltjämt behövligt av Sveriges centrala

restaur ang aktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranger. Dessa instanser pekar på att undantaget har betydelse bl. a. för

arbete som utförs av serveringspersonal i festvåningar.

Svenska turisthotellens riksförbund ser ett undantagande av verksamheten

på turisthotell som en nödvändighet för turisthotellens framtida bestånd

och utveckling.

Av de tillämpningsundantag som kommittén föreslagit kommenterar remissinstanserna

främst undantagen för okontrollerbart arbete och arbete

som utförs av vissa tjänstemän. Undantaget för husligt arbete berörs i enstaka

remissvar.

I anledning av kommitténs uttalande att undantaget för o kontrollerbart

arbetei någon utsträckning kan få betydelse inom öppen sjukoch

hälsovård framhåller socialstyrelsen att en närmare motivering hade

varit önskvärd på denna punkt. Den öppna vårdens företrädare bör enligt

styrelsen inte sättas i någon särställning. Bl. a. från rekryteringssynpunkt

skulle det vara en fördel om också tjänsteläkare och distriktssköterskor

omfattades av arbetstidslagen.

Svenska landstingsförbundet anser att det är helt nödvändigt för den öppna

hälso- och sjukvårdens bedrivande att provinsialläkare, distriktssköterskor

m. fl. liknande grupper inte kommer att omfattas av lagen. Enligt förbundet

synes det ligga närmast till hands att från lagens tillämpning undanta

alla arbetstagare som till någon del utför s. k. okontrollerbart arbete,

exempelvis i form av hembesök.

I motsats till landstingsförbundet anser SACO att undantaget för okontrollerbart

arbete inte bör vara tillämpligt på den öppna hälso- och sjukvården

eller den öppna socialvården.

Vidare hävdar SACO att lärarpersonal bör omfattas av arbetstidslagen. Den

omständigheten att lärarnas arbetstider totalt sett är svåra att kontrollera

bör i och för sig inte medföra att lärarna undantas från lagen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Skolöverstyrelsen finner att lärarnas arbetsförhållanden med den nuvarande

uppläggningen av skolarbetet inte lämpar sig för laglig reglering. Styrelsen

erinrar samtidigt om att pågående utredning om lärarnas arbetsförhållanden

kan resultera i en sådan omläggning av lärarnas arbete att

det kan bli möjligt att föra in också denna grupp under lagen.

Att skogsarbete förs in under arbetstidslagstiftningen vill varken domänstyrelsen

eller Föreningen skogsbrukets arbetsgivare motsätta sig. Undantaget

för okontrollerbart arbete måste emellertid enligt dessa remissinstanser

stundom tillämpas inom skogsbruket med hänsyn till de former under

vilka arbetet på många håll bedrivs.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser att undantaget för okontrollerbart

arbete ofta bör kunna tillämpas på skötsel av rotfrukter, särskilt

i fall där tillresande arbetstagare används.

Det föreslagna undantaget för vissa tjänstemän — nämligen de

som har en företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller som har

en särskild förtroendestäilning i arbetstidshänseende — är enligt ett flertal

remissinstanser inte klart till sin innebörd. Svårigheter att i praktiken

avgränsa de tjänstemän som skall omfattas av undantaget förutses av socialstyrelsen,

statens vattenfallsverk, televerket, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus, Örebro och Östergötlands län, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, SACO, SALF och SR.

Enligt statens vattenfallsverk bör lagen klart precisera vilka kategorier

som avses med undantaget. Ett förtydligande på förevarande punkt anses

nödvändigt också av länsstyrelserna i Örebro och Östergötlands län.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att

lagmotiven bör ge en klarare precisering av undantagets omfattning än den

som kommittén åstadkommit. Enligt kommunförbundet synes kommitténs

riktlinjer närmast ha avseende på näringslivets förhållanden.

Socialstyrelsen finner att ett närmare klarläggande fordras beträffande

de arbetstagare som intar en särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.

Av samma mening är televerket, som förordar att mera konkret

utformade anvisningar utfärdas centralt.

TCO, som inte har någon erinran mot den föreslagna undantagsbestämmelsen,

anser att det i nuvarande läge inte är möjligt att i detalj precisera

regelns faktiska innebörd. Den mera exakta avgränsningen av undantagets

omfattning bör enligt TCO åstadkommas genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens

parter. För den händelse avgränsningen inte skulle kunna ske

kollektivavtalsvägen bör det i första hand ankomma på arbetarskyddsstyrelsen

att genom anvisningar ange huruvida visst arbete faller in under lagen

eller ej.

SR uttalar att undantagets närmare innebörd genomgående bör bestämmas

genom kollektivavtal.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 89

Också rikspolisstyrelsen räknar för sin del med att behövliga klarlägganden

kan ske avtalsvägen.

En del remissinstanser för fram synpunkter och önskemål rörande undantagets

innebörd.

TCO och SR anser att undantagsstadgandet, i överensstämmelse med de

kommentarer som kommittén gjort till detta, bör tolkas mycket restriktivt.

Samma inställning har SACO som uttalar att bara grupper som för närvarande

inte har några som helst bestämmelser angående arbetstidens förläggning

bör kunna undantas från arbetstidslagen på grund av att de har

särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.

SALF framhåller att tillämpningen av undantagsbestämmelsen kommer

att bli varierande inom olika företag beroende på företagets storlek. I ett

mindre företag bör t. ex. en verkmästare kunna anses ha en sådan ställning

att lagen inte blir tillämplig på honom.

Domänstyrelsen anser att inte bara cheferna vid verkets centralförvaltning

utan också cheferna för verkets distrikts- och lokalförvaltningar bör

omfattas av undantagsbestämmelsen. Samma bör enligt styrelsen vara förhållandet

med arbetsledarna inom skogsbruket med hänsyn till den frihet

dessa sedan lång tid tillbaka har att efter eget bedömande fördela arbetstiden

under dagen.

Föreningen skogsbrukets arbetsgivare förutsätter att förvaltare- och skogvaktarpersona!

kan anses ha särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.

Televerket påpekar att också tjänstemän, som normalt inte har frihet att

själva fastställa förläggningen av sin arbetstid, kan nödgas att göra arbetsinsatser

utöver lagförslagets marginaler vid speciella tillfällen, t. ex. i samband

med utredningar och förhandlingar för vilka begränsad tidrymd står till

förfogande.

Vad angår den slutna sjukvården anser Svenska landstingsförbundet att

överläkare och biträdande överläkare kan undantas med stöd av såväl lokutionen

»arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning»

som lokutionen »arbetstagare som i arbetstidshänseende har en särskild

förtroendeställning». Beträffande underläkare föreligger enligt förbundet

den särskilda förtroendeställningen, eftersom underläkarnas arbetstider

inte i dag är föremål för kontroll.

Andra grupper, som enligt landstingsförbundets mening bör anses undantagna,

är föreståndarpersonal vid barnhem, särskolor, vårdhem och liknande

inrättningar. Denna personal ansvarar nämligen oftast självständigt för inrättningen

direkt under vederbörande styrelse eller nämnd och intar i vart

fall i praktiken en självständig ställning i orderavseende samt i kontroll- och

övervakningshänseende.

Socialstyrelsen anser att lagen bör kunna tillämpas på underläkare, men

finner det oklart om överläkare och biträdande överläkare kommer in un
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

der undantagsbestämmelsen. Övervägande skäl talar enligt styrelsen för att

klinikchefer skall vara undantagna från lagens tillämpning. Om läkarna

skulle inrymmas under undantagen för vissa tjänstemän och för okontrollerbart

arbete är det enligt socialstyrelsen av säkerhetsskäl angeläget att en reglering

av läkarnas arbetstider kommer till stånd på något sätt. Genomförandet

av sådana bestämmelser kan visserligen inte ske i dag på grund av den

knappa läkartillgången. Eftersom undantag från lagens tillämpning får göras

genom kollektivavtal kan emellertid tillämpningen för läkare skjutas

framåt i tiden.

SACO anser att läkare i princip bör omfattas av arbetstidslagstiftningen.

Det får enligt SACO:s mening inte råda något tvivel om att t. ex. sjukhusanställda

underläkare och veterinärer vid djursjukhus faller in under lagen.

Att i en i princip allmängiltig lagstiftning göra undantag för en så liten

grupp som anställda i husligt arbete anser socialstyrelsen omotiverat.

Styrelsen hänvisar till att den i yttrande över det betänkande som avgivits

av utredningen angående hembiträdeslagstiftningen (SOU 1968: 67) intagit

ståndpunkten att den allmänna arbetstidslagen och arbetarskyddslagen bör

kunna göras tillämpliga på husligt arbete. I nämnda yttrande framhålls

bl. a. att den kategoriklyvning som sker om man skapar en speciallag för

enbart en liten grupp arbetstagare är mer markerad än den som skulle

ske om man i en för alla arbetstagare gemensam lag tar in en eller annan

särbestämmelse. Arbetstidskommitténs i huvudsak enkla och klara lagförslag

skulle med säkerhet inte försämras om någon enstaka bestämmelse

däri hänförde sig till enbart de hushållsanställda. III.

III. Bagerilagen

De remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs förslag att bagerilagen

skall upphävas, tillstyrker genomgående denna åtgärd.

De överväganden kommittén redovisat till stöd för sitt förslag har föranlett

bara ett fåtal kommentarer.

Arbetar sky ddsstyr elsen instämmer i kommitténs uttalande att arbetarskyddslagen,

eventuellt justerad dispensvägen, bereder tillräckligt skydd mot

nattarbete inom bagerinäringen.

Vad gäller de konkurrensrättsliga aspekterna framhåller NO att bagerilagen

får anses otidsenlig. Därvid hänvisar NO till att han i yttrande till

kommittén bl. a. understrukit att konkurrensen inom bagerinäringen oavsett

bagerilagens syfte numera inte kan anses ske på lika villkor, eftersom

större företag gynnas genom bestämmelsen om utsträckt arbetstid vid bagerier

med regelbunden skiftindelning. Detta förhållande innebär att lagen i

viss mån i konkurrenshänseende missgynnar familjebagerierna. Det är vidare

enligt NO från allmänna frikonkurrenssynpunkter angeläget att särreg
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

leringar inte förekommer annat än i speciella undantagsfall. Olika företagstyper

bör i princip få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande

under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. Mot denna bakgrund

finner NO förslaget om upphävande av bagerilagen synnerligen tillfredsställande.

Frågan i vad mån ett ersättande av bagerilagens nattarbetsförbud med

nattarbetsförbudet i arbetarskyddslagen skulle utgöra hinder för förberedelsearbete

inom bagerinäringen före kl. 5 på morgonen har berörts i yttrandena

från KFO och Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet.

KFO utgår från att sådant förberedelsearbete skall möjliggöras antingen

genom en uttrycklig föreskrift i arbetarskyddslagen eller genom generell

dispens.

Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet hävdar att nattarbetsförbudet

i arbetarskyddslagen inte bör anses omfatta bagerinäringens förberedelsearbeten.

Föreningen understryker att dessa arbeten måste påbörjas före

kl. 5 även efter bagerilagens slopande.

Betydelsen av att Sverige ratificerat ILO-konventionen nr 20 angående

förbud för nattarbete i bagerier behandlas främst av ILO-kommittén, som

anför att bagerilagens upphävande förutsätter att Sverige säger upp konventionen.

ILO-kommittén framhåller att det är relativt ovanligt att ILOkonventioner

sägs upp. Det är dock ofrånkomligt att utvecklingen i samhället

och på arbetsplatserna ibland leder till att bestämmelser, som framstod

som progressiva när de antogs, senare ter sig föråldrade eller t. o. m.

hindrande. Den nu aktuella konventionen är — utifrån svenska förhållanden

— ett exempel på detta. Det kan då inte, anför ILO-kommittén, uppfattas

som ett avsteg från det internationella samarbetet att konventionen sägs

upp. ILO-kommittén föreslår därför att uppsägning sker.

IY. Frågan om en helgdagar ef orm

Remissutfallet i denna fråga är inte enhetligt. Bland de 43 remissinstanser

som yttrat sig över förslaget till en kalenderreform är det något mer än

hälften som tillstyrker detta i oförändrat skick. I en del yttranden godtas i

och för sig tanken på en ändrad helgdagsordning men föreslås att reformen

sker på annat sätt än det som kommittén förordat. Direkta avstyrkanden

av kommittéförslaget kommer från representanter för kyrkan, från arbetstagarhåll

samt från socialstyrelsen.

De remissinstanser som oreserverat tillstyrker förslaget — främst är det

fråga om statliga verk och myndigheter — motiverar i regel inte sitt ställningstagande.

Några instanser, t. ex. televerket, sjöfartsstgrelsen och statens

vägverk, understryker dock mera allmänt värdet från produktionssynpunkt

av en minskad splittring av arbetsveckorna.

Också av remissinstanser som avstyrker reformförslaget eller påkallar

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

väsentliga avvikelser från detta görs uttalanden som visar förståelse för syftet

med förslaget att förbättra produktionens villkor.

LO anför, att organisationen delar kommitténs uppfattning om önskvärdheten

av en helgdagsreform och det angelägna i att denna utformas så att

man så långt möjligt undviker splittrade arbetsveckor. Däremot finner organisationen

inga bärande skäl för att reformen skall innebära att antalet arbetsdagar

under året ökar.

TCO, som inte heller godtar kommittéförslagets utformning, kan likväl

med hänsyn till motivet att undvika splittring av arbetsveckorna tänka sig

viss förflyttning av helgdagar. En sådan reform får dock inte medföra förlängning

av den totala arbetstiden.

Värdet från produktionssynpunkt av en helgdagsreform av föreslagen

omfattning sätts på en del håll i fråga. Uppsala domkapitel framhåller att

vinsten för produktionen förefaller bli ganska ringa, eftersom förslaget inte

innebär någon mer genomgripande ändring i helgdagsbeståndet. Linköpings

domkapitel anser inte att förslaget kan vara av avgörande betydelse för produktionen.

Vinsten av två arbetsdagar måste ses i relation till att antalet arbetsdagar

på senare tid minskat från ca 300 till ca 230. Ett liknande synsätt

har Lunds domkapitel, som finner att de båda av förslaget omfattade helgdagarna

bara under en förutsättning, nämligen att 40 timmar i veckan skulle

utgöra en yttersta gräns för en möjlig framtida arbetstidsförkortning, kan innebära

en så betydande belastning för produktionen att de bör flyttas.

Kommitténs uttalande att inte bara produktionen utan också den enskilde

arbetstagaren eftersträvar en fördelning av arbetstiden som framstår som

maximalt rationell möter från flera håll kritik.

Lunds domkapitel finner kommitténs åsikt på denna punkt obestyrkt och

anser inte att man kan bortse från den stimulans som extra avbrott i arbetslivet

erbjuder. Domkapitlet i Växjö framhåller att oregelbundenheten på

grund av helgdagarna motverkar en alltför långtgående monotoni i arbetslivet

och årets rytm. Dessutom har helgdagarna stor betydelse för hem- och

familjeliv.

Socialstyrelsen konstaterar att en helgdagsreform enligt kommitténs förslag

för det stora flertalet arbetstagare i realiteten skulle innebära att två

lediga dagar om året tas bort. Styrelsen kan inte dela kommitténs uppfattning

att en reform med dessa konsekvenser från den enskilde individens synpunkt

kan framstå som något positivt. Tvärtom torde de aktuella helgdagarna, då de

infaller på andra veckodagar än lördagar och söndagar, uppfattas som en

värdefull tillgång och betraktas som ett välkommet avbrott i vardagen.

Enligt SR medför kommittéförslaget en inte oväsentlig förlängning av

årsarbetstiden. Möjligheten att få längre sammanhängande ledigheter till

priset av relativt få semesterdagar begränsas starkt. Denna möjlighet är enligt

förbundet av stort värde från hälso- och rekreationssynpunkt.

Kommittén har diskuterat en helgdagsreform som innebär antingen att

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

93

tidpunkten för firandet av vissa helgdagar flyttas eller att vissa helgdagar

dras in. Under remissbehandlingen har från kyrkligt håll uttalats tillfredsställelse

över att kommittén inte velat föreslå indragning av helgdagar. Av

bl. a. Uppsala domkapitel, Lunds domkapitel och Stockholms domkapitel

anförs emellertid därjämte att ett tredje alternativ är värt beaktande. Detta

skulle innebära att en eller flera helgdagar upphör att vara arbetsfria, ehuru

de kvarstår oförändrade i den kyrkliga kalendern.

Kommittén har koncentrerat sitt intresse på de helgdagar som sönderstyckar

eller kan sönderstycka arbetsveckorna. Övervägandena utmynnar i

att reformen bör inskränkas till att avse trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag.

Flertalet av de hörda kyrkliga instanserna vill inte godta någon förändring

beträffande dessa helgdagar. Skara domkapitel framhåller att det från

kyrklig synpunkt är angeläget att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag

får stå kvar orubbade. Trettondag jul (Epifaniasdagen eller Heliga tre konungars

dag) är en av kyrkans äldsta helgdagar, äldre än julen. Genom den

karaktär av offerdag för missionen, som trettondagen sedan gammalt fått,

är den av vital betydelse för kyrkans verksamhet till avhjälpande av lekamlig

och andlig nöd i de fattiga länderna. Kristi himmelsfärdsdag högtidlighålls

också inom den universella kyrkan som den himmelske konungens

dag. Enligt domkapitlets mening torde det från kyrklig synpunkt vara mer

acceptabelt att avskaffa annandag påsk och annandag pingst som arbetsfria

dagar än att flytta trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Visby domkapitel

anser att de av förslaget berörda helgdagarna har ett markerat innehåll

och en väl motiverad placering i kyrkoårets uppbyggnad. Enligt domkapitlet i

Göteborg bör en helgdagsreform vålla mindre avbräck för kyrkoåret än den

föreslagna. I första hand bör därför överväganden rörande en ändrad helgdagsordning

ta sikte på annandag påsk och annandag pingst. Uppsala domkapitel

finner att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag har en stark

ställning och är angelägnare än t. ex. annandagarna ur kyrklig synvinkel.

Kristi himmelsfärdsdag har därjämte stark folkrörelseförankring såsom

nykterhetsrörelsens speciella dag. Linköpings domkapitel anför att den föreslagna

förflyttningen främst har den nackdelen från kyrkans synpunkt att

trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag mister sin hittillsvarande historiska

anknytning till bestämda dagar på året. Luleå domkapitel uttalar att

förslaget ingriper mer störande i kyrkoårets rytm än 1952 års reform, av

vilken erfarenheterna inte har varit uppmuntrande. Lunds domkapitel avstyrker

bestämt såväl att trettondagen upphör att vara arbetsfri dag som att

dess firande flyttas till annan dag. Beträffande Kristi himmelsfärdsdag anser

domkapitlet att fullt lika vägande skäl inte kan förebringas för bibehållande

såsom särskild helgdag, ehuru dagens kristna innehåll utgör ett från

kyrklig synpunkt omistligt led i kyrkoårets firningsämnen.

I vissa yttranden hänför sig invändningarna främst till en av de berörda

helgdagarna.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Strängnäs domkapitel anser att berättigade motiveringar för trettondagens

kvarblivande på nuvarande plats svårligen torde kunna anföras, om

allvarliga produktionsskäl finns för en flyttning av helgdagar. Beträffande

Kristi himmelsfärdsdag håller emellertid domkapitlet före att dagens fortsatta

förläggning till en torsdag är av inte ringa värde från social och mentalhygienisk

synpunkt. Också kyrkliga skäl talar för att en ändring ej vidtages

beträffande denna dag. Stockholms domkapitel anser att trettondagen

kan förläggas till söndagen efter nyår, om dagens namn ändras. Flyttning av

Kristi himmelsfärdsdag avstyrks emellertid bestämt. Dagens ämne anser

domkapitlet vara av stor betydelse i kyrkans förkunnelse. Behovet av arbetsledighet

vid tiden för Kristi himmelsfärdsdag bedöms vara större än vid jul

och nyår. En liknande uppfattning redovisas också av domkapitlet i Västerås.

Av de kyrkliga instanserna är det endast Karlstads domkapitel som inte

motsätter sig en förflyttning av de båda aktuella helgdagarna.

Kommitténs val av tidpunkt för trettondagens och Kristi himmelsfärdsdags

firande — den första söndagen efter nyår resp. lördagen 42 dagar efter

påsk — föranleder erinringar och motförslag från skilda håll.

LO anser att de båda dagarna bör utläggas på två arbetsdagar under hösten.

TCO kan tänka sig att helgdagarna flyttas till första eller sista normala

arbetsdagen i resp. vecka, dvs. en måndag eller fredag. En liknande inställning

har socialstyrelsen.

Skara domkapitel anser att, om trots allt en flyttning av helgdagar skall

ske, trettondagen lämpligen bör förläggas till en lördag efter den 6 januari.

Förläggs trettondagen till första söndagen efter nyår går kyrkoåret miste

om den söndag som är dopets söndag, vilket innebär en betydande förlust.

Karlstads domkapitel förordar att firandet av trettondagen sker på lördagen

efter nyår.

Bl. a. Stockholms domkapitel betonar att en placering av Kristi himmelsfärdsdag

på lördagen 42 dagar efter påsk för med sig nackdelar från kyrklig

synpunkt. En dubbelhelg endast eu vecka före pingst bedöms som oläglig.

Enligt Strängnäs domkapitel bör en eventuell flyttning av Kristi himmelsfärdsdag

inte ske till en lördag utan till en söndag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att Kristi himmelsfärdsdag bör

placeras på fredagen 41 dagar efter påsk. En sådan placering förhindrar att

ifrågavarande vecka sönderstyckas men eliminerar inte den extra fridag

som nuvarande ordning erbjuder.

Enligt Luleå domkapitel gör tanken att placera Kristi himmelsfärdsdag

42 dagar efter påsk ett förvirrande intryck. Skulle förslaget realiseras blir

dagens bibliska förankring enligt Apostlagärningarna 1: 3 undanryckt.

I vissa remissyttranden, slutligen, hävdas att frågan om en kalenderreform

behöver belysas ytterligare. SACO, SALF och Svenska farmaceutförbundet

anser att frågan inrymmer speciella problem med fler aspekter än

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

95

vad kommittén funnit nödvändigt att ta upp. SALF föreslår att frågan blir

föremål för särskild utredning. Luleå domkapitel finner att ärendet — om

helgdagsfrågan över huvud skall föras vidare — bör hänskjutas till kyrkomötet

för allsidig utredning.

Departementschefen

I. Allmän arbetstidsförkortning

Arbetstidsfrågorna har sedan lång tid tillbaka tillmätts stor betydelse.

Genomförandet av en lagfäst rätt till reglerad arbetstid har utgjort ett viktigt

inslag i den sociala reformpolitiken.

En normal arbetstid på 40 timmar i veckan har sedan länge eftersträvats

av arbetarrörelsen. Förverkligandet av 45-timmarsveckan under 1950-talet

och därefter 42 %-timmarsveckan under 1960-talet har i ett större perspektiv

väsentligen varit viktiga milstolpar på den utstakade vägen. Dessa reformer

har gjort att 40-timmarsveckan nu ter sig näraliggande och gripbar.

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag beträffande lagstiftning

om 40 timmars arbetsvecka. Enligt förslaget skall arbetstidsförkortningen

börja genomföras den 1 januari 1971 och vara helt genomförd den 1 januari

1973. Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbetstidslag,

som i princip blir tillämplig på alla anställda.

Arbetstidsförkortningen leder fram till en utjämning av skillnader i arbetstidshänseende

mellan olika samhällsgrupper och är därför ett viktigt

led i våra strävanden efter ökad jämlikhet. Mot denna bakgrund framstår

arbetstidsförkortningen som en ytterst angelägen punkt på det aktuella

sociala reformprogrammet. Av förverkligandet av 40-timmarsveckan följer

också att den gamla tanken på åtta timmars arbetsdag vinner slutlig framgång

även inom ramen för en femdagarsvecka.

En mera generell lagstiftning om arbetstidens begränsning har funnits i

vårt land sedan år 1919. I den då antagna lagen i ämnet fastslogs principen

att den ordinarie arbetstiden skulle utgöra högst 48 timmar i veckan. Detta

innebar samtidigt ett erkännande av det berättigade i framförda krav från

arbetstagarsidan på åtta timmars arbetsdag. För många grenar av näringslivet

medförde lagen en betydande förkortning av arbetstiden. Lagstiftningens

tillämpningsområde var emellertid begränsat. I huvudsak fick lagen giltighet

för kroppsarbetare inom industrin och närstående verksamhetsområden.

Lagstiftningen hade från början endast tidsbegränsad giltighet men

fick år 1930 permanent karaktär i och med antagandet av den alltjämt gällande

allmänna arbetstidslagen.

De grundläggande motiven vid arbetstidslagstiftningens tillkomst var av

social och politisk natur. Med lagstiftningen avsågs att skapa ett skydd för

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

arbetstagarna mot nedslitning, ohälsa och olycksfall. Vidare var önskemål

om likställighet och utjämning i arbetstidshänseende mellan olika arbetstagargrupper

starkt framträdande. Ökad fritid ansågs också vara av stor

betydelse för familjeliv samt för möjligheterna att delta i medborgerliga angelägenheter

och att inhämta kunskaper och bildning.

En utveckling mot 48 timmars arbetsvecka skedde också inom sådana

verksamhetsområden som lämnades utanför den allmänna arbetstidslagen.

Denna process försiggick på många områden oberoende av lagstiftning genom

överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Beträffande

vissa näringsgrenar ansågs emellertid lagstiftningsåtgärder böra tillgripas.

Därvid valde statsmakterna med hänsyn till de speciella arbetsförhållandena

inom dessa verksamheter att införa särskilda arbetstidslagar i stället för att

utvidga den allmänna lagens tillämpningsområde. På så sätt tillkom under

1930- och 1940-talen lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen.

För sjöfolket liade redan år 1919 införts en särskild sjöarbetstidslag.

På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år

1957 att förkorta den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 48 till 45 timmar

i veckan. Därvid anlades en delvis ny syn på arbetstiden. Med hänsyn

till utvecklingen mot förbättrade förhållanden inom arbetslivet kunde en

allmän förkortning av arbetstiden inte betraktas enbart som en från skyddssynpunkt

motiverad åtgärd. Tyngdpunkten i motivdiskussionen lades i stället

på de ekonomiska aspekterna. Förkortningen sågs i främsta rummet som

en samhällsekonomisk avvägningsfråga, där det gällde att på den enskildes

vägnar träffa ett val mellan ökad fritid och andra former för levnadsstandardförbättring.

Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid ingången

av vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Samtidigt gjordes bestämmelserna

om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt att kollektivavtal

skulle kunna träffas om bl. a. längre veckoarbetstid än vad arbetstidslagarna

föreskrev. Vid beslutet förutsattes att en sänkning av lagstiftningens

maximum för den ordinarie arbetstidens längd skulle slå igenom

också på de områden som inte berördes av lagstiftningen. Utvecklingen kom

att visa att detta antagande var riktigt.

Krav restes snart på en fortsatt generell förkortning av arbetstiden. Med

anledning härav tillkallade jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med uppgift

att utreda i vilken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning

var möjlig. De sakkunniga — som antog namnet 1963 års arbetstidskommitté

— fick även i uppdrag att se över arbetstidslagstiftningen och lägga

fram förslag till en ny arbetstidslag.

Under 1966 års avtalsrörelse träffade arbetsmarknadsparterna i betydande

omfattning kollektivavtal om sänkning av den ordinarie arbetstidens

längd. Vägledande för avtalen var en central uppgörelse mellan LO och SAF

om att veckoarbetstiden skulle minskas med 2% timmar i veckan i tre etapper

som skulle vara helt genomförda den 1 januari 1969. Med anledning av

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

denna utveckling på avtalsområdet föreslog arbetstidskommittén att arbetstidslagarna

skulle anpassas efter de ändrade förhållandena på arbetsmarknaden.

Kommitténs förslag godtogs av statsmakterna hösten 1966. Såväl

kommittén som statsmakterna anslöt sig till den principiella syn på förkortningsfrågan

som anlades vid 45-timmarsveckans införande. Sociala skäl fick

såtillvida betydelse, att de ansågs kunna tala för en reduktion av de långa

dagliga arbetstider som blivit en följd av femdagarsvecka vid en total veckoarbetstid

av 45 timmar. Genom förkortningsbeslutet fastställdes den lagstadgade

ordinarie arbetstiden till 42% timmar i veckan. Förkortningen genomfördes

i tre 5 O-minuter ssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och

den 1 januari 1969.

När arbetstidskommittén tagit ställning i frågan om en ytterligare arbetstidsförkortning

har den bedömt det som orealistiskt att diskutera något annat

alternativ än att nästa förkortning skall omfatta en minskning med 2%

timmar i veckan från 42 % -timmarsnivån. Kommittén åberopar därvid internationella

rekommendationer om ett stegvis införande av 40-timmarsvecka

och krav från fackligt och andra håll om en sådan arbetsvecka. Lika litet

som kommittén kan jag se någon anledning att nu överväga en reform av

annan innebörd än en generell förkortning av den ordinarie arbetstiden till

40 timmar i veckan. Förkortningsfrågan kan därmed begränsas till att avse

främst spörsmål om lämplig takt och tidpunkt för 40-timmarsveckans införande.

Som en bakgrund till sina bedömningar i fråga om förkortningens förläggning

har kommittén diskuterat vilka motiv som kan åberopas för förkortningen.

Kommittén har därvid inte funnit anledning att frångå sitt ställningstagande

från år 1966. Med hänsyn till den senast beslutade förkortningen

säger sig kommittén snarare ha stärkts i sin uppfattning i motivspörsmålet.

Det avgörande motivet för förkortningen blir vad kommittén

kallar det ekonomiska valhandlingsmotivet. Innebörden härav är, framhåller

kommittén, att frågan om en arbetstidsförkortning skall betraktas som en

avvägning om lämplig disponering av landets ekonomiska resurser. Man bör

se frågan som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodoföra de anställda

ett förbättrat produktionsresultat.

Valsituationens betydelse vid en arbetstidsförkortning har föranlett en del

remissinstanser att ta avstånd från tanken på lagstiftning om kortare arbetstid.

Därvid har framför allt hävdats att man borde överlåta på arbetsmarknadens

parter att själva vid avtalsförhandlingar fritt välja den form

för standardförbättringar som de finner lämpligast. Jag vill här deklarera

att det enligt min mening inte finns skäl att överge den sedan länge i vårt

land tillämpade metoden att i huvudsak reglera arbetstidens längd genom

lagstiftning. Till den närmare motiveringen för denna inställning återkommer

jag i samband med behandlingen av kommitténs förslag om en ny allmän

arbetstidslag.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Från enstaka remissorgan har framförts erinringar mot kommitténs uppfattning

i motivfrågan. Till dem som inte vill godta kommitténs synsätt hör

LO, som jämte tillväxten av landets ekonomiska resurser vill anföra skyddssynpunkter

och jämlikhetsaspekter som förkortningsskäl. I fråga om

skyddsmotivet åberopar LO att en enkätundersökning, som utförts bland

de anslutna förbundens medlemmar, visar att ett stort antal arbetstagare

upplever hälsobesvär och påfrestningar i sin arbetssituation. En arbetstidsförkortning

bör enligt LO ses som en angelägen åtgärd för att på kort sikt

förstärka effekten av behövliga ökade insatser på arbetarskyddets och företagshälsovårdens

område.

Jag vill i anledning av vad LO anfört påpeka att kommittén klart framhåller

att dess ståndpunkt stagande i fråga om skyddsmotivet inte innebär

att den kortare arbetstiden skulle sakna betydelse från hälsosynpunkt. Enligt

kommittén synes det tvärtom kunna antas att en förkortning för åtskilliga

arbetstagare blir av positivt värde för den kroppsliga och själsliga hälsan.

Jämlikhetstanken har också beaktats av kommittén. Den åberopas som

en faktor som kan antas ha bidragit till den ökade fritidsvärdering kommittén

kunnat konstatera. Strävan mot en högre levnadsstandard i form av fritid

är naturlig, så länge det finns grupper i samhället som är prioriterade i

arbetstidshänseende. Som jag förut framhållit betraktar jag en utjämning

av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika samhällsgrupper som ett

viktigt led i strävandena efter ökad jämlikhet.

Enighet torde kunna råda om att förkortningsschemat inte kan fastläggas

annat än efter vissa grundläggande bedömningar av samhällsekonomisk art.

En ekonomisk avvägning kan dock svårligen tänkas ge helt exakta och definitiva

anvisningar beträffande förkortningens genomförande. Utrymme

måste därför kunna finnas också för synpunkter av annat slag. På så sätt

bör inte minst synpunkter som återspeglar betydelsefulla sociala verkningar

av förkortningen komma in i bilden.

Ett stort antal frågor med ekonomisk anknytning kan i och för sig tas

upp till diskussion i samband med en allmän arbetstidsförkortning. Huvudintresset

måste emellertid av naturliga skäl koncentreras till spörsmål beträffande

den förväntade produktionsutvecklingen i landet. Kommittén har

vid sin bedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen haft en utgångspunkt

i den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts

inom finansdepartementet och som publicerades under år 1968. Av särskilt

intresse är att notera, att avstämningsrapporten tar hänsyn också till arbetstidens

utveckling. I beräkningarna har nämligen antagits, att en arbetstidsförkortning

till 40 timmar i veckan genomförs under första hälften av 1970- talet.

Avstämningsrapportens kalkyler rörande arbetskraften utvisar, att arbetskraftsvolymen,

mätt i antal arbetstimmar, under vissa antaganden kan

beräknas minska med 0,7 % per år under perioden 1970—1975. Av bety
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

delse i detta hänseende är — förutom den antagna arbetstidsförkortningen*

som antas reducera den genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande under

ifrågavarande period med 0,7 % årligen — att de arbetsföra åldersgruppernas

andel av totalbefolkningen beräknas successivt minska och att ökningen

av det totala antalet förvärvsarbetande väntas bli förhållandevis låg. Den

beräknade minskningen i arbetskraftsvolymen får kompenseras med en

snabbare ökning i produktiviteten, om produktionsökningstakten skall kunna

bibehållas på en hög nivå. I avstämningsrapporten framhålls att det är

svårt att uppskatta vilken investeringsutveckling som krävs för att en sådan

kompenserande produktivitetshöjning skall komma till stånd. Preliminära

beräkningar har dock gett vid handen att en ökning av kapitalinsatsen av

ungefär den storlek som förekommit under 1960-talets senare del skulle

kunna medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I avstämningsrapporten

antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall

ligga kvar på ungefär det årsgenomsnitt som uppnåtts under de senaste

åren. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på uppemot

4 % kunna komma till stånd åren 1970—1975.

En prognos av här ifrågavarande slag bygger i vissa delar på antaganden

och bedömningar som med nödvändighet är osäkra. På grundval av prognosen

bör emellertid kunna fastslås, att hänsyn till produktionsutvecklingen

inte torde lägga avgörande hinder i vägen för att förkortningsreformen genomförs

under den tidsperiod som prognosen avser.

Erfarenhetsmässigt vet man, att det är ytterst svårt att göra några bestämda

uttalanden om hur mycket produktionen hämmas i en given förkortningssituation.

Arbetstidskommittén har begränsat sig till att med stöd av

de resultat som 1959 års undersökning om arbetstidsförkortningens verkningar

uppnådde illustrera hur det totala produktionsbortfallet kan beräknas

vid en förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp. En sådan

beräkning ger vid handen, att det totala produktionsbortfallet inte blir

fullt så stort som arbetstidsbortfallet, som beräknats till 1,3 % per år under

treårsperioden. Kommittén gör den uppskattningen, att bruttonationalproduktens

ökningstakt under de tre förkortningsåren bin- en procentenhet

lägre per år än vad den skulle bli utan förkortning.

De här berörda beräkningarna rörande produktionsutvecklingen och förkortningens

inverkan på denna synes ha sitt främsta värde däri, att de ger

vissa hållpunkter när det gäller att bedöma vilka samhällsekonomiska

problem som kan väntas uppkomma under den aktuella femårsperioden.

Som kommittén framhållit torde man få räkna med att den betydande

investeringsinsats, som krävs som motvikt till de stagnerande arbetskraftstillgångarna,

leder till minskat utrymme för konsumtion. Tydligt är att särskild

uppmärksamhet måste ägnas åt problem som kan uppstå i anledning

av den förväntade arbetskraftssituationen. Remissbehandlingen har visat,

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

att arbetskraftsproblematiken på många håll bedöms vara avgörande för

frågan hur arbetstidsförkortningen skall genomföras.

De problem som föreligger talar för att arbetstidsförkortningen genomförs

med försiktighet. Den bör därför genomföras etappvis. En förkortning i fler

etapper än tre bör uppenbarligen inte komma i fråga. Liksom kommittén

anser jag att det är värdefullt om varje etapp för med sig en för arbetstagarna

klart märkbar förändring av arbetstiden. Kommitténs ståndpunkt att

antalet etapper inte heller bör vara färre än tre sammanhänger med att man

rekommenderar en intervall av ett år mellan varje etapp. Uppfattningen

att färre etapper än tre skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet

gäller naturligtvis under förutsättning att ettårsintervallen bibehålls.

Förlänger man tidrymden mellan etapperna bör däremot enbart hänsynen

till reallöneutrymmet inte utesluta en tvåetappslösning.

Förut har konstaterats att kalkylerna över produktionskapacitetens utveckling

inte lägger hinder i vägen för att förkortningen genomförs under

perioden 1970—1975. Man kan vidare utgå från att de olika anpassningsproblem

som kan väntas uppstå under denna period kan bemästras.

Kommittén har kunnat fastslå att starka önskemål föreligger på arbetstagarsidan

att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Detta konstaterande

har bekräftats under remissbehandlingen. De största löntagarorganisationerna,

LO och TCO, har preciserat sin inställning så, att förkortningen

bör ske i två etapper och vara genomförd den 1 januari 1973.

Jag är för min del beredd att godta de synpunkter på tidsförläggningen

av förkortningen som de nämnda löntagarorganisationerna framfört. Detta

innebär att förkortningen skall ske i två lika stora etapper och vara fullbordad

vid ingången av år 1973. Förkortningen bör då inledas den 1 januari

1971.

I enlighet med det anförda föreslår jag att arbetstidslagstiftningens maximigräns

för den ordinarie arbetstidens längd sänks successivt från 42Va till

40 timmar i veckan i två etapper om vardera en timme 15 minuter per vecka

och att dessa båda etapper genomförs den 1 januari 1971 resp. den 1 januari

1973. Reglerna om den ordinarie arbetstiden skall liksom hittills vara dispositiva,

vilket innebär att det blir möjligt för arbetsmarknadens parter att

genom avtalsuppgörelser genomföra förkortningen på annat sätt än det lagstiftningen

anger. II.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Den första generella lagstiftningen om arbetstidens begränsning av år

1919 genomfördes i forcerad takt i en politiskt orolig tid. De motsättningar

som fanns rörande utformningen av arbetstidslagstiftningen påverkade re
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

sultatet i åtskilliga hänseenden. Att arbetstidsområdet tidigare i stort sett

varit oreglerat bidrog dessutom till att lagen kom att återspegla en försiktig

inställning hos lagstiftaren. Lagens tillämpningsområde blev således starkt

begränsat. Främst kom lagen att gälla för kroppsarbetare inom fabriksindustrin

och närstående verksamhetsområden. Däremot inordnades inte t. ex.

jordbruket, detaljhandeln, sjukvården eller statlig verksamhet under lagen.

Lagen gjordes till en början provisorisk för att tillfälle skulle ges att pröva

lagstiftningsfrågan på nytt mot bakgrunden av de samhällsekonomiska verkningarna

av den nya ordningen. Först sedan omprövning skett vid flera tillfällen

gjordes lagstiftningen permanent år 1930.

Efter hand utvidgades lagstiftningens tillämpningsområde. Förslag härom

hade framlagts redan under 1920-talet, men först under det följande

decenniet skedde förändringar. År 1936 tillkom lantarbetstidslagen, 1939

detaljhandelslagen och 1944 hotellagen. Att särskilda arbetstidslagar tillskapades

vid sidan av 1930 års lag — den s. k. allmänna arbetstidslagen — berodde

främst på lagtekniska överväganden.

Den fortlöpande utvecklingen inom näringslivet och framställda reformkrav

ledde till att arbetstidsutredningen tillsattes år 1947. Arbetstidsutredningen

verkställde en grundlig översyn av arbetstidslagstiftningen och lade

år 1954 fram förslag, som innebar en väsentlig utvidgning av lagstiftningens

tillämpningsområde — i princip skulle alla arbetstagare inbegripas — men

också åtskilliga andra förändringar, som gällde såväl de materiella reglerna,

t. ex. övertidsbestämmelserna, som den systematiska utformningen. Då förslaget

framlades hade emellertid diskussionen på arbetstidens område kommit

att koncentreras kring frågan om en allmän arbetstidsförkortning och

utredningen om kortare arbetstid hade redan påbörjat sitt arbete.

I samband med att statsmakterna år 1957 fattade beslut om att den ordinarie

arbetstiden skulle generellt förkortas från 48 till 45 timmar i veckan

bestämdes att ställningstagandet till arbetstidsutredningens förslag skulle

anstå tills erfarenheter vunnits rörande verkningarna av förkortningen.

Samtidigt med arbetstidsförkortningen genomfördes en förändring i lagstiftningen

av principiell karaktär. Bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden

gjordes nämligen dispositiva. Därmed blev det möjligt för arbetsgivare

och arbetstagare att i form av kollektivavtal träffa överenskommelser om avsteg

från lagstiftningens föreskrifter såvitt gäller den ordinarie arbetstiden.

Förutom uppgiften att utreda frågan om en fortsatt arbetstidsförkortning

fick arbetstidskommittén år 1963 i uppdrag att överarbeta arbetstidsutredningens

förslag med sikte på en ny allmän arbetstidslag. Därvid angavs att

bl. a. den genomförda arbetstidsförkortningen och den ytterligare förkortning,

som kommittén kunde komma att föreslå, föranledde att frågeställningarna

fick ses från delvis nya utgångspunkter.

Det förslag arbetstidskommittén nu lagt fram innebär en radikal omgestaltning

av lagstiftningen. Kommittén har strävat efter att anpassa lagstift
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ningen till det moderna arbetslivets krav. Detta har enligt kommittén nödvändiggjort

ett nytt synsätt i grundläggande frågor.

Liksom kommittén finner jag uppenbart att den gällande lagstiftningen,

som i väsentliga delar bygger på de förhållanden inom arbetslivet som rådde

för omkring 50 år sedan, inte kan vara tillfyllest i dagens samhälle. Den

inte minst under de senaste årtiondena snabba utvecklingen inom såväl näringslivet

som andra verksamhetsfält utgör skäl nog för en fullständig omprövning.

För de nu gällande arbetstidslagarna har motiv av huvudsakligen social

och politisk karaktär varit bestämmande. När det gällt att utforma lagarnas

materiella innehåll har skyddssynpunkterna blivit utslagsgivande. De har

bl. a. bestämt maximigränserna för den ordinarie arbetstiden och övertiden.

Den allmänna samhällsutvecklingen har inneburit stora ekonomiska, sociala

och tekniska framsteg. Detta har lett till en avsevärd förbättring av de

förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Fackföreningsrörelsen bär

byggts ut till att omfatta större delen av arbetstagarna och har fått styrka

nog att effektivt hävda sina medlemmars intressen. Risken för att arbetstagarna

mot sin vilja används till arbete i övermått kan redan på grund härav

betraktas som ringa. Härtill kommer att arbetarskyddslagen, som numera

har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde, genom sina bestämmelser

om raster och pauser i arbetet samt om ledighet för nattvila och veckovila

ger betydelsefulla garantier mot olämpligt utnyttjande av arbetskraften.

Förhållandena inom arbetslivet är numera, inte minst på grund av genomförda

arbetstidsförkortningar och semesterreformer, helt annorlunda än

vid tiden för arbetstidslagstiftningens tillkomst. Likväl kan arbetstagarna

än i dag ofta uppleva sin arbetssituation som otillfredsställande eller påfrestande.

Arbetet kan också på sina håll innebära vissa risker för arbetstagarnas

hälsa. Orsakerna till dessa förhållanden torde dock företrädesvis

få sökas i andra faktorer än arbetstidens längd. Jag menar därmed inte att

man kan lämna arbetstiden helt utanför den diskussion som pågår som ett

led i strävandena för en förbättrad arbetssituation för arbetstagarna. Det

står dock klart att de nya framsteg som vi bör inrikta oss på i fråga om arbetsmiljön

i första hand måste ske genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning

och genom ökade insatser för arbetarskyddet. Jag avser att i

annat sammanhang föreslå en fullständig översyn av arbetarskyddslagen

där skyddssynpunkter i fråga om arbetstidens förläggning m. m. bör ägnas

stor uppmärksamhet. Detta innebär i sin tur att arbetstidslagstiftningen inte

i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Å andra sidan

måste det vara ett absolut krav att en arbetstidsreglering inte får en sådan

utformning att den direkt eller indirekt stimulerar till en från arbetar - skyddssynpunkt olämplig koncentration av arbetstiden.

Skyddsmotivets minskade betydelse när det gäller själva arbetstidslag
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

stiftningen har föranlett några remissinstanser att hävda att denna lagstiftning

kan slopas. Redan i direktiven för kommittén uttalade jag att det alltjämt

måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer

som enligt rådande allmän uppfattning bör gälla i fråga om arbetstidens

längd. Garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och fullständigt

skall slå igenom skapas bäst med hjälp av en lagreglering. Uppfattningen

att det bör ankomma på statsmakterna att ange ett mått för arbetstiden,

som i princip inte får överskridas, har uppenbarligen mycket stark

förankring i den yrkesverksamma befolkningens medvetande. Remissbehandlingen

visar också att ett förslag om upphävande av arbetstidslagstiftningen

skulle mötas av kompakt motstånd på arbetstagarsidan. Den trygghet

för arbetstagarna som ligger i att alltid ytterst ha ett lagstöd på arbetstidsområdet

att falla tillbaka på tillmäter jag stor betydelse.

Kommittén har för sin del inte ansett tiden mogen för att helt överlämna

urbetstidsproblcmen till arbetsmarknadsparternas avgörande. Jag delar denna

uppfattning. Med min här redovisade bedömning är det emellertid förenligt

att tänka sig en fortsättning på den väg statsmakterna slog in på år

1957 genom att göra bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden dispositiva.

I enlighet med det anförda bör en särskild lagstiftning om arbetstidens

begränsning alltjämt finnas i vårt land. Dess grundläggande uppgift blir att

ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare

får användas till arbete. Sådana normer blir av värde inte minst som

underlag för arbetsmarknadsparternas diskussioner rörande de mångskiftande

arbetstidsproblem som kan uppstå ute i arbetslivet.

En arbetstidslagstiftning av normkaraktär bör naturligen ha ett så vidsträckt

tillämpningsområde som möjligt. Klart är att tillämpningen inte gärna

kan begränsas i samma utsträckning som nuvarande lagstiftning. Hur

långt man kan utvidga den beror emellertid i hög grad av vilka uppmjukningar

man är beredd att företa i de materiella reglerna. Utan vidare torde

kunna fastslås att en lagstiftning, som främst skall tjäna som ett normgivande

element beträffande arbetstiden, inte bör vara alltför detalj betonad. Ett

system med mera allmänt hållna bestämmelser ligger i stället nära till

hands. Detta betyder i sin tur att förutsättningar bör finnas för en väsentlig

utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde.

I likhet med kommittén anser jag att man bör inrikta sig på att utforma

lagstiftningen så att den i princip blir tillämplig på alla arbetstagare som

utför arbete för arbetsgivares räkning. Endast genom en sådan målsättning

synes det vara möjligt att fullt ut förverkliga lagstiftningens grundläggande

syften. En angelägen strävan bör därför vara att begränsa undantagen från

lagstiftningen såväl till antal som omfattning. I enlighet med kommitténs

uppfattning bör undantag medges bara i sådana fall där ett inordnande un
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

der lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamheten eller där

arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare är så speciella

att de inte kan förenas med de regler som lagen måste innehålla.

När kommittén stått inför uppgiften att dra upp riktlinjer för lagstiftningens

innehåll har kommittén utgått från att någon utvidgning till nya

materiella områden inte skall äga rum. Regler om arbetstidens förläggning

under dygnet och under veckan skall enligt kommittén liksom f. n. ha sin

plats i arbetarskyddslagen. Arbetstidslagstiftningen skall i huvudsak begränsas

till frågor angående arbetstidens längd. Denna systematiska uppdelning

framstår i dag som naturlig.

Såsom kommittén funnit bör i en normlagstiftning differentiering av reglerna

efter arbetsuppgifter eller efter annan grund undvikas och bestämmelserna

så långt möjligt göras enhetliga för alla arbetstagare. Bestämmelserna

bör vidare sammanföras i en för olika verksamhetsområden gemensam lag.

En betydande uppmjukning av nu gällande stela och snäva regler ter sig

nödvändig om man vill nå fram till det önskade vidsträckta tillämpningsområdet.

Inte ens om lagen görs dispositiv kan det komma i fråga att föra

in verksamheter under lagen i fullt medvetande om att arbetsförhållandena

på dessa områden inte under några omständigheter kan anpassas till de normer

lagen uppställer. Hur uppmjukningen närmare skall ske kan naturligtvis

diskuteras. Klart är dock att de nuvarande begränsningarna av den ordinarie

arbetstiden per dygn och vecka inte kan överföras oförändrade till

den nya lagen. Å andra sidan kan jag lika litet som kommittén se att det

finns skäl att gå så långt i uppmjukande riktning som att överge den hävdvunna

veckobegränsningsprincipen till förmån för en årsarbetstidsreglering.

Som förut nämnts gjordes arbetstidslagstiftningen i samband med 45- timmarsveckans införande i vissa delar dispositiv. Detta innebar att partsorganisationerna

på arbetsmarknaden fick möjlighet att genom kollektivavtal

överenskomma om avvikelser från begränsningarna i lagstiftningen beträffande

den ordinarie arbetstiden. Förändringen syftade till en ökad elasticitet

vid lagstiftningens tillämpning. Därigenom skulle övergången till den

kortare arbetstiden underlättas. Också i övrigt skulle dispositiviteten få

avgörande betydelse för en anpassning av arbetstidsförhållandena efter de

varierande förutsättningarna på olika verksamhetsområden.

Dispositiviteten har alltsedan införandet fått en vidsträckt tillämpning.

v.ven om lagstiftningens materiella bestämmelser mjukas upp väsentligt torde

man få räkna med att den avsedda kraftiga utvidgningen av lagstiftningens

tillämpningsområde leder till ett ökat behov av avvikelser från dessa

bestämmelser. Också förkortningen till 40-timmars arbetsvecka kan antas

skapa ett större behov av variationsmöjligheter beträffande arbetstiden

än för närvarande. Det kan följaktligen inte vara aktuellt att inskränka

möjligheterna att avtala om avvikelser från lagstiftningens begränsningsregler.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Som kommittén påpekat kan de nyss anförda skälen åberopas inte bara

för bibehållande av nuvarande dispositivitet utan också för en utvidgning

av denna. I enlighet härmed förordar kommittén en utvidgning av innebörd

att reglerna om tillämpningsområdet och de jourtidsbestämmelser kommittén

anser att lagen bör innehålla görs dispositiva.

För egen del finner jag att en utökad dispositivitet står i god överensstämmelse

med de grundläggande motiven för fortsatt lagstiftning om arbetstiden.

Lagens uppgift att ge uttryck för vad som allmänt kan anses vara

godtagbara maximimått för arbetstiden kräver inte tvingande regler. Enligt

vad erfarenheten visat behövs inte heller sådana bestämmelser för att lagstiftningen

skall kunna fungera som ett effektivt instrument för statsmakternas

reformpolitik på arbetstidsoinrådet. Enligt min uppfattning bör det

inte heller finnas något att invända mot en utvidgad dispositiv reglering om

man vill framhäva skyddsintressenas betydelse för lagstiftningens utformning.

För avvikelser från lagstiftningen kan nämligen liksom hittills krävas

medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan. Något förslag att slopa

denna anordning, som garanterar en viss enhetlighet i arbetstidsregleringen

inom varje bransch, har heller inte lagts fram av kommittén. Jag

anser således inte att man vid införandet av en ny allmängiltig arbetstidslag

bör stanna vid den lösning som valdes 1957 och som innebar en begränsning

av dispositiviteten till reglerna om den ordinarie arbetstiden. Av de

utgångspunkter som skall gälla för den nya lagen bör i stället följa en fortsatt

utbyggnad av det avtalsbara området. Utöver vad kommittén föreslagit

anser jag att man kan diskutera en dispositiv reglering också beträffande

övertiden. Till denna fråga återkommer jag senare.

Jag är ense med kommittén om att lagstiftningen inte bör i sina grunddrag

bindas av de internationella konventioner som finns på arbetstidsområdet.

Arbetsförhållandena inom det egna landet bör här vara bestämmande.

För tydlighets skull bör dock framhållas att önskvärdheten av att vårt

land ansluter sig till en konvention mycket väl kan föranleda att mera detaljbetonade

spörsmål får sin lösning under beaktande av konventionens

innehåll. I anslutning till att den nya lagstiftningen genomförs finns det skäl

att undersöka förutsättningarna för och lämpligheten av att Sverige ratificerar

något internationellt instrument rörande arbetstiden.

Lagens materiella bestämmelser

Med hänsyn till de allmänna utgångspunkter som jag valt för den nya lagen

vill jag i likhet med kommittén gå in på frågan om utformningen av lagens

materiella bestämmelser innan spörsmålet om tillämpningsområdet tas

upp till vidare behandling. Likaså följer jag kommittébetänkandets disposition

däri, att jag berör de väsentligaste frågorna beträffande ordinarie ar
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

betstid och övertid innan jag tar ställning till hur begreppet arbetstid skall

avgränsas.

Ordinarie arbetstid. Frågan om den ordinarie arbetstidens längd bär till

sin huvuddel behandlats i avsnittet om den allmänna arbetstidsförkortningen.

Vad där sagts innebär att den ordinarie arbetstiden generellt skall

begränsas till högst 40 timmar i veckan. Under en första etapp av förkortningen

skall dock maximigränsen sättas vid 41 timmar 15 minuter i veckan.

I olika sammanhang och även under remissbehandlingen av kommittébetänkandet

har förslag förts fram om en förmånligare reglering av den ordinarie

arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller

hälsofarligt arbete. Ett tillgodoseende av önskemål av den arten skulle emellertid

innebära att arbetstidslagen — av skäl som inte i främsta rummet

bör vara avgörande för lagens utformning — belastas med undantagsregler

för olika smärre grupper av arbetstagare. Följden skulle således bli ett markant

avsteg från de huvudprinciper för den nya lagen som jag i det föregående

uttalat mig för. Som kommittén gjort när den avvisat tanken på

särregler i förevarande hänseende kan man dessutom peka på betydande

svårigheter att på ett rättvist sätt avgränsa de arbetstagare som skulle omfattas

av den kortare arbetstiden. Till detta kommer att det i frågor som

gäller extra kompensation för särskilt krävande arbetsuppgifter bör finnas

goda möjligheter till lösningar förhandlingsvägen. Jag kan således inte gå

med på en specialreglering. I detta sammanhang vill jag även peka på den

översyn av arbetarskyddslagen som förestår. Därvid kommer skyddsaspekter

på pressande och hälsofarligt arbete naturligt under bedömande.

Ett annat spörsmål som berörts under remissbehandlingen är den ordinarie

arbetstidens längd för arbetstagare med skiftarbete inom vissa industrier

som tillämpar s. k. hård arbetsvecka. Dessa arbetstagare åtnjuter inte

helgdagsledighet eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar.

Förslag har framförts om en särskild regel som förhindrar att den ordinarie

arbetstiden för år räknat för denna grupp blir längre än vad som gäller för

andra arbetstagare.

Till detta vill jag erinra om att arbetstidslagstiftningen är uppbyggd som

en maximilagstiftning med veckan som utgångspunkt oavsett antalet helgdagar.

Någon reglering av årsarbetstiden har inte heller förutsatts i kommittéförslaget.

Mot en specialregel av slag som nämnts talar i huvudsak

samma argument som jag nyss anfört beträffande arbetstagare med pressande

eller hälsofarligt arbete. Den önskade utjämningen av de variationer

i fråga om helgdagsledighet som på grund av avtal eller sedvänja förekommer

på arbetsmarknaden bör kunna åstadkommas bättre på annat sätt än

genom lagstiftning.

Som regel begränsas den ordinarie arbetstiden per vecka, men för vissa

former av arbete, t. ex. arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

finns undantagsregler, som tillåter att arbetstiden i viss utsträckning kan variera

mellan de olika veckorna under förutsättning att den i genomsnitt utgör

42j/2 timmar per vecka. Största utrymmet för en sådan genomsnittsberäkning

erbjuder lantarbetstidslagen, som upptar en allmän regel om utsträckning

av begränsningsperioden upp till 12 månader. Här finns dock

samtidigt villkoret att arbetstiden inte någon vecka får överstiga 45 timmar.

Kommittén har funnit det angeläget med en liberalare reglering av begränsningsperiodens

längd än vad nuvarande lagstiftning innehåller. Till

stöd härför anför kommittén i huvudsak följande. I dagens samhälle saknas

anledning att hålla fast vid principen i gällande lagstiftning att varje arbetstagare

skall användas till arbete lika många dagar varje vecka. I stället

framstår det som angeläget att söka nå fram till en smidig anpassning av

arbetstidsuttagen efter företagens starkt varierande arbets- och produktionsbetingelser.

En sådan anpassning kan vara ett intresse inte bara för företagen.

Även arbetstagarna kan finna det förmånligt att avstå från jämnheten

i arbetstidsuttagen mot andra fördelar. Man kan därför utgå från att en

uppmjukning av reglerna om begränsningsperioden blir av stort värde inom

åtskilliga verksamhetsområden för vilka en veckobegränsning i och för sig

skulle vara möjlig att tillämpa. Det finns emellertid också många verksamhetsformer,

som inte under några omständigheter kan bedrivas med ett regelbundet

veckoarbetstidsuttag utan som med hänsyn till driftsförhållandena

kräver variationer i arbetstidsuttagen under en längre period. En utvidgning

av lagstiftningens tillämpningsområde till att omfatta även dessa verksamhetsfält

fordrar en generösare reglering av begränsningsperioden. än den

som finns i gällande lagstiftning.

Det resonemang kommittén här för förtjänar beaktande. Jag vill särskilt

understryka att det står klart att önskemålet om en allmängiltig arbetstidslag

inte kan förverkligas utan att lagen i betydande utsträckning medger

en längre begränsningsperiod än veckan. LO förordar i sitt remissvar en

veckobegränsning över hela linjen och anser att alla verksamhetsgrenar med

behov av längre begränsningsperiod än veckan kan hänvisas till möjligheten

att träffa kollektivavtal om avsteg från lagens regel. Jag kan ha förståelse

för de tankar som sålunda kommit till uttryck. Den angivna lösningen är

dock enligt min mening inte användbar, framför allt med hänsyn till de nya

arbetsområden som skall föras in under lagstiftningen. Lagens normer

måste vara så utformade, att lagen utan alltför stor omgång kan tillämpas

i praktiken också för det fall att kollektivavtal inte skulle komma till stånd.

Kommittén har efter en genomgång av arbetstidsbestämmelser som tilllämpas

inom områden som har behov aAr längre begränsningsperiod än veckan

kommit till den slutsatsen, att möjlighet måste finnas att sträcka ut

begränsningsperioden upp till fyra veckor men att en än vidare periodisering

inte är absolut nödvändig. Under remissbehandlingen bär hävdats att

en fyraveckor sregel inte bereder tillräckliga möjligheter till omfördelning

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

av arbetstidsuttagen inom vissa statliga verk och inom jordbruket och trädgårdsnäringen.

Jag inser att det för företrädare för verksamheter som i dag

tillämpar en friare reglering kan vara svårt att tänka sig en strikt anpassning

till en fyraveckorsbegränsning. Jag finner emellertid likväl att en

längsta begränsningsperiod om fyra veckor bör kunna godtas. En sådan begränsning

bör kunna tillgodose de angelägnaste behoven av rörlighet när

det gäller uttag av ordinarie arbetstid. Genom lagstiftningens dispositivitet

kan önskemål om ytterligare förlängning av begränsningsperioden vinna beaktande.

Dessutom skall den uppställda normen kunna frångås efter dispens

av arbetarskyddsstyrelsen.

Tanken på en bestämmelse som generellt medger fyra veckors begränsningsperiod

har avvisats av kommittén och inte heller vunnit stöd av remissorganen.

Detta alternativ ter sig också främmande för flertalet verksamhetsområden.

Enligt kommitténs förslag skall lagen uppta en huvudregel, som anger

begränsningsperiodens längd till en vecka, samt en kompletterande specialregel,

enligt vilken begränsningsperioden får sträckas ut till högst fyra veckor

då arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt gör en längre period

än veckan behövlig. Jag finner denna lösning tillfredsställande. Den ger

jämfört med nuläget avsevärt förbättrade möjligheter till rörligt arbetstidsuttag

utan att den på arbetstagarhåll önskade veckobegränsningen uppges

där så inte behövs. Kravet på enhetlighet i regleringen tillgodoses dessutom

så långt som möjligt. Genom att förutsättningarna för specialbestämmelsens

tillämpning anges i en allmän formulering undviker man svårigheterna

med en tyngande uppräkning av de många arbetsformer eller verksamheter

som bör medges förlängd begränsningsperiod.

Några större problem torde inte behöva uppstå när det gäller att fastställa

när arbetsförhållandena är sådana att en längre begränsningsperiod

än veckan skall få tillämpas. Kommittén har i motiveringen till sitt förslag

närmare preciserat vilka verksamhetsområden som bör kunna utnyttja specialbestämmelsen.

Mot de överväganden och de slutsatser kommittén därvid

redovisar — de har refererats i redogörelsen för kommitténs betänkande

■— har jag inga invändningar. Jag vill i detta sammanhang endast klargöra

att jag liksom kommittén ser det som en praktisk nödvändighet att en på

grund av arbetsförhållandena inom visst verksamhetsområde medgiven förlängning

av begränsningsperioden kan tillämpas för alla sysselsatta inom

verksamhetsområdet.

Nuvarande lagstiftning upptar bestämmelser om högsta tillåtna ordinarie

arbetstid per dygn. Dessa bestämmelser bygger i huvudsak på skyddsskäl

och syftar till att åstadkomma en så jämn arbetstidsförläggning under veckan

som möjligt. Den allmänna arbetstidslagen föreskriver att arbetstiden

inte något dygn får överstiga nio timmar. Undantag gäller för arbete som

bedrivs med regelbunden skiftindelning. För sådant arbete saknas dygns
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

maximum helt. Enligt lantarbetstidslagen gäller ett dygnsmaximum av tio

timmar. Samma maximum föreskriver huvudregeln i detaljhandelslagen.

Vissa möjligheter till en till elva timmar utsträckt dygnsarbetstid finns i

sistnämnda lag. Hotellagen tillåter en dygnsarbetstid av elva timmar.

Denna påtagligt oenhetliga reglering återspeglar hur dygnsarbetstiden

måste variera efter driftsförhållandena inom olika verksamheter. En än klarare

bild av variationerna i dygnsarbetstidsuttagen får man om man också

beaktar de bestämmelser om dygnsmaximum som finns intagna i avtal och

reglementen för verksamheter som nu ligger utanför men skall föras in under

arbetstidslagstiftningen. På många områden inom denna sektor, bl. a.

åtskilliga statliga verksamhetsfält, föreskrivs nämligen längsta dygnsarbetstider

av tio eller elva timmar. Stundom förekommer också maxima på tolv,

fjorton eller sexton timmar.

Uppenbart är således att en reglering av den ordinarie dygnsarbetstiden

i den tillämnade allmängiltiga arbetstidslagen för med sig svårigheter. På

samma sätt som när det gäller begränsningsperiodens längd bör man undvika

att under hänvisning till dispositiviteten föreskriva en generell norm

som inte kan tillämpas inom stora delar av arbetslivet. Som kommittén

konstaterat får det ses som en förutsättning för lagstiftningens utvidgning

till så gott som alla verksamhetsområden att lagstiftningen i betydande omfattning

medger en längre dygnsarbetstid än nio timmar.

Med den angivna utgångspunkten har kommittén prövat olika alternativ

för utformningen av en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden. Kommittén

har därvid funnit de tänkbara lösningarna förenade med stora nackdelar.

En generell föreskrift om ett dygnsmaximum av tio timmar eller mer skulle

enligt kommittén kunna stimulera till en olämplig fördelning av arbetstiden

på fyra dagar i veckan. En konstruktion med en huvudregel som anger

gränsen till nio timmar och med kompletterande specialregler som tillåter

längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer

skulle — i synnerhet som specialfallen knappast kunde sammanfattas i en

allmän formulering — leda till en starkt differentierad reglering. Kommitténs

slutsats blir att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip

all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om

lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per

dygn.

Kommittén går i stället in på frågan om att slopa arbetstidslagstiftningens

regler om dygnsmaximum. Enligt kommittén kan man konstatera

att arbetarskyddslagens regler om arbetstagarnas rätt till nattvila ger ett

effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Dessutom saknas det

enligt kommitténs uppfattning anledning anta att ett upphävande av arbetstidslagstiftningens

dygnsmaximering skulle leda till att de bestämmelser

om den dagliga arbetstidens förläggning och längd, som regelmässigt inryms

i avtal och reglementen m. m., ändras i en för arbetstagarna oförmånlig

riktning. Kommittén föreslår på grund härav att arbetstidslagen inte

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skall uppta några regler som begränsar den ordinarie arbetstidens längd

per dygn.

Jag anser för egen del inte att det finns fog för några allvarligare betänkligheter

mot kommitténs förslag på denna punkt. Ett dygnsmaximum innebär

inte något effektivt skydd mot långa dagliga arbetstider, eftersom övertid

som regel kan tas ut vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Rena

skyddssynpunkter bör i enlighet med vad jag förut anfört bevakas inom

ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Såsom kommittén påpekat finns i

arbetarskyddslagen bestämmelser som direkt syftar till att förhindra alltför

stark koncentration av arbetstiden under ett och samma dygn. Dessa bestämmelser

kan naturligtvis skärpas ytterligare, om behov därav skulle

uppstå.

Ett upphävande av maximum för den ordinarie dygnsarbetstiden minskar

i viss mån möjligheterna att klassificera arbetstid såsom övertid i lagens

mening. Det kan antas att det främst är detta förhållande som föranlett de

invändningar mot kommitténs förslag om slopat dygnsmaximum som kommit

till synes under remissbehandlingen. Jag anser emellertid inte att den

berörda effekten i och för sig utgör motiv för att reglera dygnsarbetstiden

i arbetstidslagen. Förhållandet kan i stället vinna beaktande när det gäller

att fastställa gränserna för övertiden.

Ett avgörande skäl mot bestämmelser om dygnsmaximum är under alla

omständigheter att den nuvarande niotimmarsbegränsningen inte går att

tillämpa på stora delar av de nya områden som skall fogas in i den allmänna

arbetstidslagen. En förlängning av den i lag föreskrivna längsta dygnsarbetstiden

är inte någon lämplig väg. Det återstår då endast utvägen alt slopa

regeln. Jag utgår därvid från att slopandet av bestämmelserna om dygnsmaximum

inte får tas till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden inom områden,

där det hittills funnits begränsningar i lagstiftningen.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag helt biträder det förslag kommittén

lagt fram rörande den ordinarie arbetstiden. Denna skall generellt

begränsas till högst 40 timmar i veckan. Möjlighet skall dock i viss utsträckning

finnas att med utgångspunkt från 40-timmarsnormen genomsnittsberäkna

den ordinarie arbetstiden under en period av högst fyra veckor. Några

bestämmelser om dygnsarbetstiden upptas inte. Liksom hittills skall reglerna

om den ordinarie arbetstiden vara dispositiva. Det skall således vara

möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal, som slutits

eller godkänts av huvudorganisation på arbetstagarsidan, träffa överenskommelser

om längre ordinarie arbetstid och längre begränsningsperiod för

den ordinarie arbetstiden än vad lagen föreskriver som maximum. Avsteg

från lagens begränsningar skall dessutom kunna göras efter dispens.

Övertid. Enligt gällande lagstiftning kan övertid förekomma i fyra olika

former, övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- och avslutningsarbete,

allmän övertid och extra övertid. Övertid för nödfallsarbete kräver

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. May.ts proposition nr 5 år 1970

att en i lagen beskriven nödfallssituation föreligger. Övertid för förberedelse-

och avslutningsarbete förutsätter att sådant arbete för driftens ohindrade

gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden.

Allmän övertid får tas ut om det är påkallat av särskilt förhållande.

Extra övertid fordrar dispens av arbetarskyddsstyrelsen.

Någon tvekan råder inte om att möjligheter också i fortsättningen måste

finnas att ta ut övertid vid sidan av den ordinarie arbetstiden. En helt generell

och undantagslös reglering av övertiden torde emellertid inte kunna

uppnås. Även om kunskaperna om övertidens omfattning för den enskilde

arbetstagaren är begränsade, vet man av erfarenhet att övertidsuttagen varierar

i stor utsträckning mellan olika verksamheter. Övertiden varierar

också kraftigt mellan olika arbetstagare inom samma bransch eller företag.

Medan vissa arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller på nyckelposter

i driften har betydande övertid har andra arbetstagare mycket liten om

ens någon övertid. Kommittén synes ha ansett att den gällande uppdelningen

av övertiden i fyra skilda kategorier svarar mot faktiska realiteter

inom arbetslivet samtidigt som den i huvudsak står i överensstämmelse med

de principer som enligt kommittén bör läggas till grund för en ny arbetstidslag.

Även jag anser, i likhet med det stora flertalet remissinstanser, att

den nuvarande uppdelningen bör bestå.

I gällande lagstiftning begränsas den allmänna övertiden genomgående till

200 timmar om året. Dessutom föreskriver allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen

och detaljhandelslagen att övertiden inte får överstiga 48

timmar under loppet av fyra veckor och hotellagen att den inte får överstiga

36 timmar under loppet av tre veckor. Lantarbetstidslagen innehåller

en alternativ regel som begränsar övertiden till 50 timmar under loppet av

en kalendermånad. Den extra övertiden maximeras till 150 timmar per kalenderår

eller, i lantarbetstidslagen, till 100 timmar under en tolvmånadersperiod.

Lagstiftningen upptar inte någon definition på övertid. I praxis

anses emellertid att övertid i lagens mening utgörs av sådan arbetstid som

överskrider fastställda maxima per dygn eller vecka eller period av veckor

för den ordinarie arbetstiden. Att märka är därvid att, om det i kollektivavtal

överenskommits om kortare ordinarie arbetstid än vad lagstiftningen medger,

räknas arbetstiden som övertid i lagens mening först när lagstiftningens

maximum överskrids. Har däremot i kollektivavtal överenskommits om högre

maximum för den ordinarie arbetstiden än lagstiftningens räknas den

lagliga övertiden med utgångspunkt från detta överenskomna maximum.

Med hänsyn till det samband som råder mellan den ordinarie arbetstiden

och övertiden får frågan om övertidsgränserna särskild aktualitet i anslutning

till en allmän arbetstidsförkortning. Främst från arbetsgivarhåll har

anförts att en förkortad ordinarie arbetstid bör förbindas med vidgade möjligheter

till övertidsuttag. Härigenom skulle, har det påpekats, de påfrestningar

på företag och samhälle som förkortningen oundvikligen medför

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majsts proposition nr 5 år 1970

kunna mildras. Jag vill i anledning härav erinra om att frågan om övertidsmaximum

togs upp i samband med såväl 1957 års som 1966 års förkortningsreformer.

Vid båda tillfällena avvisades förslag om vidgade övertidsramar

under motivering främst att en allmän övergång till mera regelbundet

övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle stå helt i

strid med förkortningens syfte att tillförsäkra arbetstagarna ökad fritid.

Enligt min mening står detta argument kvar med oförändrad styrka vid den

nu aktuella arbetstidsförkortningen.

Andra skäl än sådana som direkt sammanhänger med arbetstidsförkortningen

kan dock anses tala för utökade möjligheter till övertidsuttag. Genom

en friare övertidsreglering skulle man främja en flexiblare arbetstidsförläggning

och bl. a. nå en bättre anpassning av arbetstiden till de ofrånkomliga

variationerna i företagens arbetsbelastning. Man skulle också kunna

undgå eller minska den olägenheten, att en del arbetstagare, som är beredda

att utföra en särskilt stor arbetsinsats, på grund av övertidsbegränsningen

ser sig nödsakade att ta extra arbete hos annan än den ordinarie

arbetsgivaren.

Om jag således är medveten om att det kan anföras motiv för en förskjutning

uppåt av de nuvarande övertidsgränserna, är jag likväl inte benägen

att utnyttja denna metod. Det huvudsakliga skälet härtill är att jag delar

kommitténs uppfattning att övertid liksom hittills skall betraktas som ett

extraordinärt inslag i arbetstiden. Övertid bör, såsom kommittén anfört,

tillgripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter föreligger.

Däremot bör som regel inte förekomma någon kontinuerlig förlängning

av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna. Med denna inställning

är en höjning av maximigränserna för övertidsuttag inte väl förenlig.

Från arbetstagarhåll har hävdats att de nuvarande övertidsramarna är

generöst tilltagna och att en konsekvens av förkortad ordinarie arbetstid

bör vara en förkortning även av övertiden. Detta är i och för sig förståeligt.

Vad gäller verksamheter som lyder under lagstiftningen tyder nämligen tillgängliga

uppgifter på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt

ut bara för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter.

Å andra sidan får man emellertid här beakta att övertidsmaximeringen i

fortsättningen skall kunna tjäna som norm på ett betydligt bredare fält än

tidigare och att det på en del verksamhetsområden utanför nuvarande lagstiftning

kan finnas behov av större övertidsuttag än vad som är regel inom

t. ex. industrin.

Kommittén har vid sin avvägning av de skilda synpunkter som kan anläggas

på den förevarande frågan stannat för att föreslå att nuvarande övertidsramar

överförs i huvudsak oförändrade till den nya arbetstidslagen. För

egen del vill jag, innan jag tar slutlig ställning till vilka gränser som bör

gälla, återkomma till spörsmålet om en dispositiv reglering av övertiden.

I det föregående har jag uttalat mig för att man bör diskutera en utbygg
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

nåd av den dispositiva regleringen till att oinfatta också övertiden. Det är

enligt min mening angeläget att nå fram till en viss uppmjukning av den

nuvarande övertidsregleringen. Uppenbarligen ger stelheten i gällande bestämmelser

upphov till olägenheter, ökad elasticitet skulle vara till fördel

inte minst i samband med att en rad nya verksamheter skall föras in under

lagen. En uppmjukning i form av höjda övertidsmaxima framstår enligt vad

jag förut sagt som olämplig. En framkomlig väg bör i stället vara att skapa

möjligheter för arbetsmarknadsparterna att avtala om högre övertidsuttag

än vad lagen tillåter. Jag anser inte att dispositiva bestämmelser beträffande

övertiden i dag är oförenliga med grundsynen att övertiden, sedd i stort,

skall bära prägel av undantagsföreteelse. Denna grundsyn kan komma till

uttryck på ett tillfredsställande sätt även med normbestämmelser som inte

är av tvingande natur. Den egentliga bevakningen av att övertiden i praktiken

får behålla sin undantagskaraktär bör kunna anförtros åt arbetsmarknadens

organisationer. Detta kan f. ö. inte sägas innebära någon radikal

skillnad i förhållande till vad som nu gäller. Redan genom de dispositiva

reglerna beträffande den ordinarie arbetstiden har nämligen lagstiftaren

avstått från den absoluta kontrollen över det totala arbetstidsuttaget.

Möjligheten till partsdisposition bör avse den form av övertid som brukar

benämnas allmän övertid. Lagens huvudnorm för allmän övertid bör med

hänsyn till dispositiviteten och de överväganden jag i övrigt redovisat i fråga

om övertidsmaximum kunna sättas något lägre än i gällande lagstiftning,

eller till 150 timmar per kalenderår. Härigenom markeras att regelbundet

övertidsarbete av större omfattning inte bör förekomma. Samtidigt blir det

därigenom möjligt att tillmötesgå de krav på en sänkning av gränsen för uttaget

som framförts av LO.

Ytterligare en justering av gällande övertidsgränser anser jag befogad.

Nuvarande maximum för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten

bör nämligen, i enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits

av LO och TCO, anpassas till förhållandena vid femdagarsvecka. Jag förordar

därför på denna punkt en sänkning av maximigränsen med en veckotimme,

dvs. från sju till sex timmar per vecka.

Mitt ställningstagande beträffande övertiden innebär följaktligen i korthet

att övertidsregleringen i gällande lagstiftning överförs till den nya arbetstidslagen

utan förändringar i flertalet väsentliga hänseenden. Som en

betydelsefull nyhet föreslås emellertid att möjlighet skall öppnas för arbetsmarknadsparterna

att i kollektivavtal överenskomma om avsteg från lagens

begränsningar såvitt gäller allmän övertid. Lagens normer för allmän övertid

och övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dessutom bli

något snävare än vad som är fallet i nuvarande lagstiftning.

Jourtid. Den nuvarande arbetstidslagstiftningen innehåller inte någon definition

av begreppet arbetstid. Vid tillämpningen av arbetstidslagarna har

8—Dihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

såsom arbetstid ansetts dels tid då en arbetstagare står till arbetsgivarens

förfogande och utför arbete för dennes räkning, dels tid under vilken arbetstagaren

är skyldig att uppehålla sig på arbetsplatsen för att när behov

därav uppkommer träda i arbete.

Kommittén förordar att den bestämning arbetstidsbegreppet sålunda fått

i praxis får ligga till grund för räckvidden hos de materiella bestämmelserna

i den nya lagen. I enlighet härmed föreslås att lagregleringen skall omfatta

— förutom tid då arbete faktiskt utförs åt arbetsgivaren — tid då arbetstagaren

är skyldig att vistas på arbetsplatsen för att vid uppkommande behov

utföra arbete, s. k. jourtid. Däremot skall tid under vilken arbetstagaren

står till arbetsgivarens disposition utan skyldighet att kvarstanna på

arbetsstället, s. k. beredskapstid, falla utanför lagregleringen.

Denna gränsdragning har godtagits av remissinstanserna med enstaka

undantag. Även jag finner att bundenheten till arbetsstället med fördel kan

tjäna som avgörande kriterium på att arbetstid föreligger. Just genom förefintlig

skyldighet att vistas på arbetsplatsen begränsas som regel arbetstagarens

handlingsalternativ på ett sådant sätt att det ter sig främmande att

tala om fritid. Generellt sett råder en helt annan och större personlig frihet

för arbetstagaren vid sådan beredskap som fullgörs i hemmet eller i övrigt

utanför arbetsstället.

Jourtjänstgöring förekommer framför allt inom sjukvården, socialvården

och brandväsendet samt på vissa statliga verksamhetsfält och är här av relativt

betydande omfattning. På dessa områden jämställs jourtiden ofta inte,

som när det gäller verksamheter som lyder under gällande arbetstidslagstiftning,

med arbetstid i egentlig mening utan tas ut vid sidan av ordinarie

arbetstid och övertid. Klart är att ifrågavarande verksamheter också för

närmast överskådlig tid framöver är beroende av tillgång till en betydande

sådan jourtjänstgöring. En förutsättning för lagstiftningens utvidgning till

dessa områden är därför, som kommittén också konstaterat, att fortsatta

jourtidsuttag möjliggörs.

Eftersom jourtiden inte kan rymmas inom de gränser som föreslagits för

ordinarie arbetstid och övertid, bör arbetstidslagen tillföras ett särskilt

stadgande som medger arbetsgivaren att inom vissa gränser ta ut jourtid

utöver annan arbetstid. Stadgandet bör på sätt kommittén föreslagit utformas

i överensstämmelse med den definition på jourtid som accepterats i det

föregående. Detta innebär att som jourtid i lagens mening skall betraktas

bara tid under vilken arbetstagaren, ehuru han är skyldig att vistas på arbetsstället,

inte utför arbete för arbetsgivarens räkning. Den del av ett

tjänstgöringspass då arbetstagaren finns till hands på arbetsplatsen utan att

vara sysselsatt med arbete för arbetsgivaren räknas således som jourtid,

medan den del av tjänstgöringspasset då han utför arbete betraktas som

vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbetstiden eller övertiden.

En svårighet med denna konstruktion är naturligtvis att den i princip

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

kräver en detaljerad redovisning av hur jourtid och arbetad tid fördelar sig

på varje tjänstgöringstillfälle. Svårigheten torde emellertid vara överkomlig.

Såsom kommittén framhållit är en sådan redovisning inte sällan nödvändig

redan i dag, eftersom ersättningsgrunderna för arbetad tid och jourtid

inte brukar vara desamma. Lagstiftningens dispositivitet erbjuder f. ö.

en utväg att undvika den extra redovisningsbördan. Arbetsmarknadsparterna

kan ju i kollektivavtal för ett visst område komma överens om en generell

beräkningsmetod för uppdelning av tjänstgöringspass med jourtidsinslag.

Enligt min mening kan man utgå från att kommitténs rekommendation

till parterna att ingå sådana avtal kommer att följas på många håll.

Att den uppdelning av tjänstgöringspassen som lagen kommer att begära

stundom kan tänkas vara svår att strikt genomföra i praktiken blir därmed

också av begränsad betydelse.

Av vad jag förut anfört torde framgå att avsikten med jourtidsbestämmelsen

inte är alt generellt bereda arbetsgivarna möjligheter till uttag av

jourtid utöver den ordinarie arbetstiden. Syftet är i stället att möjliggöra

ett inordnande under arbetstidslagen av sådana verksamheter som hittills

tillämpat och i fortsättningen måste tillämpa ett system med jourtidstjänstgöring.

Som kommittén föreslagit bör därför såsom förutsättning för uttag

av jourtid uppställas att verksamhetens natur är sådan, att jourtjänstgöring

är nödvändig. Tillräckliga skäl synes däremot inte finnas att som

förordats i ett remissyttrande kräva dispens för jourtidsuttag i vissa situationer.

Möjlighet skall givetvis alltid finnas att bringa frågor som gäller villkoret

för uttag av jourtid under tillsynsmyndighetens prövning.

Kommittén har funnit att gränsen för jourtidsuttag bör sättas vid i genomsnitt

12 timmar per vecka. Med hänsyn till att jourtid ofta inte läggs ut

regelbundet varje vecka anser dock kommittén att begränsningsperioden bör

vara högst fyra veckor eller en månad. Maximum för jourtidens längd föreslås

således bli 48 timmar under en fyraveckorsperiod eller 50 timmar under

en månad.

Det sålunda föreslagna utrymmet för jourtidsuttag bar under remissbehandlingen

kritiserats som alltför snävt av företrädare för en del statliga

och kommunala verksamheter, inom vilka betydande jourtjänstgöring i dag

förekommer. I anledning härav vill jag påpeka att kommittén, enligt vad

den själv framhåller, utformat sitt förslag med ledning av de jourtidsuttag

som f. n. görs inom skilda verksamheter. Vid avvägningen av begränsningsregeln

har kommittén vidare gjort en bedömning av vad som enligt rådande

allmän uppfattning kan vara godtagbart som maximimått i fråga om jourtid.

Därvid bar kommittén haft som riktmärke att skapa förutsättningar för

en journatt i veckan eller för ett jourpass i månaden som sträcker sig över

ett veckoskifte. Vid det slutliga fastställandet av maximigränsen har kommittén

räknat med att ett visst antal timmar av ett jourpass på grund av utfört

arbete skall avräknas som ordinarie arbetstid eller övertid.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

För egen del kan jag inte se annat än att den metod som kommittén här

använt är riktig. Mot bakgrund av den fritidsvärdering som råder i samhället

vill jag dessutom påstå att det knappast är möjligt att finna mera allmänt

gensvar för jour tjänstgöring i större omfattning än vad kommitténs

maximinorm inrymmer.

Liksom kommittén är jag medveten om att det i dag på några håll kan

finnas ett ofrånkomligt behov av större jourtidsuttag än den föreslagna

gränsen medger. Förutsättningarna för en anpassning efter den angivna normen

bör dock även här kunna successivt förbättras. För att främja en sådan

utveckling kan bl. a. möjligheterna till organisatoriska förändringar behöva

undersökas närmare. Jag håller f. ö. inte för osannolikt att en jourtidsbegränsning

efter kommitténs modell på sikt kan få positiv effekt på personalrekryteringen

inom områden där betungande jourtjänstgöringar förekommer.

Oavsett hur utvecklingen närmare kommer att gestalta sig i dessa

hänseenden synes mig behovet av avsteg från begränsningsregeln ha blivit

tillbörligen beaktat av kommittén. Kommittén förordar en helt dispositiv

reglering av jourtiden, vilket skulle möjliggöra kollektivavtal om längre eller

på annat sätt begränsad jourtid än vad lagen anger. Vidare tänker sig

kommittén att avvikelser från lagens begränsningar skall kunna göras efter

dispens, om särskilda skäl föranleder därtill. Genom ett system som tillåter

avsteg från lagen såväl genom kollektivavtal som efter dispens vinner man

enligt min mening den behövliga elasticiteten.

Med det sagda är jag beredd att ansluta mig till kommitténs uppfattning

att bestämmelser om jourtidsuttag i den utsträckning kommittén angett,

öppnar möjligheter till utvidgning av arbetstidslagstiftningen till sådana

områden som sjukvården, socialvården och brandväsendet samt kriminalvården,

polisväsendet, försvaret och andra statliga verksamhetsfält, där

jourtjänst förekommer. Jag förordar att kommitténs förslag om jourtiden

genomförs oförändrat.

Lagens tillämpningsområde

Kommitténs målsättning har, som förut nämnts, varit att arbetstidslagen

skall vara allmängiltig och att undantag från dess tillämpning skall medges

bara i mycket speciella fall. Med denna utgångspunkt har också de materiella

bestämmelserna utformats.

Kommittén har — bl. a. efter undersökningar av arbetstidsbestämmelser

som gäller för arbetstagare som inte omfattas av nuvarande arbetstidslagar

— funnit att det är möjligt att utvidga lagstiftningen till att i princip gälla

alla arbetstagare, om nuvarande regler om den ordinarie arbetstiden uppmjukas

på sätt kommittén förordat och om de av kommittén föreslagna

jourtidsbestämmelserna införs. Jag har i det föregående förordat en ytterligare

uppmjukning på så sätt att dispositiviteten skall omfatta också bestämmelserna

om den allmänna övertiden. Mot denna bakgrund bör det vara

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

möjligt att förverkliga den nämnda målsättningen att lagstiftningen i princip

skall vara tillämplig på alla arbetstagare.

Principen om allmängiltighet kommer till uttryck om arbetstidslagen efter

mönster av arbetarskyddslagen upptar som huvudregel, att lagen är

tillämplig på all verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för

arbetsgivares räkning. Detta innebär, att lagen skall vara tillämplig så snart

någon — tillfälligt eller ej — anlitar annan persons arbetskraft under sådana

omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppkommer.

Från huvudregeln måste göras vissa undantag. Kommittén föreslår att

undantag liksom i gällande lagstiftning skall göras för arbete som utförs under

sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att

vaka över arbetets anordnande (s. k. okontrollerbart arbete) samt arbete

som utförs av medlem i arbetsgivarens familj. Vidare anser kommittén ett

undantag för vissa tjänstemän ofrånkomligt. Eftersom speciallagstiftning

finns för skeppstjänst och för arbete i arbetsgivarens hushåll föreslås undantag

i den allmänna lagen även för dessa arbeten. Någon ytterligare inskränkning

i lagens tillämpningsområde är enligt kommittén inte behövlig.

Här skall dock erinras om att kommittén föreslår att arbetsmarknadens

parter skall ha möjlighet att i kollektivavtal komma överens om andra undantag

än dem som uttryckligen anges i lagen.

Av de föreslagna undantagen torde endast det som gäller vissa tjänstemän

kräva kommentarer i detta sammanhang.

Någon tvekan råder inte om att vissa undantag måste göras på tjänstemannaområdet.

Arbetstidslagen skall till följd av det grundläggande ställningstagandet

beträffande tillämpningsområdet i princip omfatta även

tjänstemännen. Detta innebär en väsentlig utvidgning jämfört med vad nu

gäller. Det helt dominerande antalet tjänstemän har också arbetstider och

arbetsförhållanden som utan vidare är förenliga med de materiella bestämmelser

som förordas. Enligt kommittén finns det emellertid ett par kategorier

tjänstemän som inte går att inordna under lagstiftningen.

Den ena gruppen består av tjänstemän som direkt företräder arbetsgivaren

och därmed har en utpräglad arbetsgivarefunktion. Deras arbetsuppgifter

inrymmer inslag av självständigt beslutande och ledande art. Med hänsyn

härtill bör de inte omfattas av lagstiftningen.

Den andra gruppen innefattar enligt kommittén tjänstemän som, utan att

inta en företagsledande ställning, har krävande administrativa, intellektuella,

konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter. Kommittén framhåller

att för dessa tjänstemän erfarenhetsmässigt gäller att deras arbetstider,

om än formellt bestämda i avtal och reglementen, i praktiken i stor

utsträckning är oreglerade. Detta innebär att tjänstemännen tillagts en betydande

frihet i fråga om förläggningen av sin egen arbetstid men också att

de i avtal och reglementen föreskrivna arbetstiderna inte sällan måste överskridas

för att arbetsuppgiften skall kunna fullgöras.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Jag delar kommitténs uppfattning att inte heller dessa tjänstemän lämpligen

bör föras in under lagstiftningen. De har merendels arbetsuppgifter

av sådan karaktär att det inte låter sig göra att på förhand närmare beräkna

tidsåtgången för arbetsuppgifterna. Samtidigt gäller av naturliga skäl

regelmässigt en mer eller mindre markerad tidsram inom vilken arbetsresultat

måste föreligga för att arbetsgivarens rimliga intresse skall vara tillgodosett.

Framför allt dessa omständigheter gör att en tillämpning av arbetstidslagens

bestämmelser om ordinarie arbetstid, jourtid och övertid ter

sig främmande.

När det gäller att i lagtext utforma undantaget för tjänstemän möter svårigheter.

Fn möjlighet som kommittén diskuterat är att låta undantaget

omfatta alla arbetstagare i överordnad ställning, bortsett från dem som har

till huvudsaklig uppgift att direkt leda eller övervaka arbete. Såsom kommittén

framhåller skulle emellertid ett sådant stadgande innebära att många

arbetstagare undantas från lagen trots att deras arbetstider är förenliga

med lagstiftningen och trots att det väl låter sig göra att applicera lagbestämmelserna

på dem. Denna lösning svarar således inte väl mot den grundläggande

inställningen i fråga om lagens tillämpningsområde. Det andra

alternativet som kommittén tar upp är ett snävare undantag, som tar direkt

sikte på de båda tjänstemannagrupper som enligt vad nyss sagts måste

ställas utanför lagstiftningen. Detta alternativ för visserligen med sig problem

när det gäller att finna en adekvat och samtidigt entydig och klar definition

på de arbetstagare som avses. I likhet med kommittén föredrar jag

dock det sistnämnda alternativet.

Enligt kommittén kan den ena av de grupper som här avses betecknas

som arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Med

uttrycket därmed jämförlig ställning syftar kommittén på arbetstagare på

företagsledande nivå i statliga och kommunala organ. Vad gäller den andra

gruppen tar kommittén fasta på det särskilda förtroendeförhållande i fråga

om arbetstiden som regelmässigt föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare

i dessa fall. Detta förtroende är enligt kommittén i huvudsak en följd

av arbetsuppgiftens speciella natur och tar sig framför allt det uttrycket, att

arbetstagaren har en viss frihet beträffande förläggningen av sin egen arbetstid

och att arbetstiden normalt inte är föremål för någon reell kontroll

från arbetsgivarens sida. Med utgångspunkt häri anser kommittén att dessa

tjänstemän kan betecknas som arbetstagare med särskild förtroendeställning

i arbetstidshänseende. Undantagen skall således enligt kommittén avse

arbete som utförs av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig

ställning eller eljest av arbetstagare som i arbetstidshänseende har särskild

förtroendeställning.

Under remissbehandlingen har de föreslagna bestämmelserna utsatts för

kritik från några håll på den grund att de inte ansetts tillräckligt klarläggande.

Det är naturligtvis en nackdel om den föreslagna formuleringen inte

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ger full klarhet om hur avgränsningen närmare skall ske. Svårigheterna är

dock stora att här utforma konkreta bestämmelser med allmängiltigt innehåll.

Man hamnar lätt i detalj föreskrifter av en typ som löper risk att snabbt

föråldras och inte hör hemma i en lag sådan som den förevarande. Bilden

blir dessutom väsentligt förändrad om stadgandet, såsom kommittén avsett,

också ses i belysning av att den närmare gränsen för lagens tillämpningsområde

alltid skall kunna fastläggas av arbetsmarknadens parter i kollektivavtal.

Det blir med den föreslagna utformningen i första hand arbetsmarknadsparternas

sak att med ledning av de riktlinjer som kommittén dragit upp

konkretisera undantagets innebörd. I den mån behov därav uppstår skall det

dock ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att meddela anvisningar till ledning

för stadgandets tillämpning. En sådan lösning har fördelar. Framför

allt vill jag peka på att arbetsmarknadens parter har de bästa förutsättningarna

att kartlägga vilka tjänstemän som på grund av arbetsuppgifternas

särskilda natur måste ställas utanför arbetstidslagen. Om man skall

göra en markerad avgränsning lagstiftningsvägen, är man däremot i huvudsak

hänvisad till att gå efter tjänstebeteckningar och liknande. Hänsyn

skulle således inte kunna tas till att arbetsuppgifterna långt ifrån alltid är

ensartade för olika arbetstagare i en och samma tjänsteställning. En sådan

gränsdragning skulle dessutom lätt kunna bli föråldrad och missvisande,

eftersom utvecklingen inom arbetslivet förhållandevis snabbt kan förändra

realiteterna bakom tjänstebenämningarna.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag att arbetstidslagens tjänstemannaundantag

bör ges den utformning som föreslagits av kommittén.

Under remissbehandlingen har från några håll ifrågasatts ytterligare undantag

från lagen utöver dem kommittén föreslagit. Bl. a. viss statlig verksamhet

samt verksamhet inom den kommunala vårdsektorn och inom

brandförsvaret har förts på tal. Det har åberopats att jourtidsbestämmelserna

inte är väl förenliga med de speciella förhållanden under vilka dessa

verksamheter bedrivs. Invändningar har också framförts mot att tillämpa

övertidsbestämmelserna på t. ex. hälso- och sjukvården.

I detta hänseende vill jag i första hand hänvisa till mina ställningstaganden

beträffande jourtiden och övertiden och vad därvid anförts. Framhållas

bör att de materiella bestämmelserna, och då inte minst jourtidsregleringen,

utformats med det målet, att de nämnda verksamhetsgrenarna skall kunna

inordnas under lagstiftningen. Jag har inte med detta velat säga att en anpassning

till lagens normer skulle kunna ske genomgående och med omedelbar

verkan. Anpassningssvårigheterna har emellertid bedömts bli av förhållandevis

begränsad omfattning och delvis av övergångsnatur. Jag har därför

ansett att problemen bör kunna bemästras genom att lagens dispositivitet

utnyttjas i gott samarbete mellan berörda parter. Som en ytterligare

utväg finns också dispensmöjligheten. Mot bakgrunden härav och med be
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

aktande av värdet av att så stora delar av arbetsmarknaden som möjligt

förs in under lagstiftningen anser jag inte att några särskilda undantagsregler

bör finnas för de berörda områdena. Från rekryteringssynpunkt förefaller

det för övrigt betänkligt att lägga speciella verksamheter utanför en

lagreglering som är av så generell natur.

En motsvarighet till den gällande lagstiftningens undantag för arbete som

är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider har förordats

av restaurangbranschens arbetsgivare. Jag kan inte dela denna uppfattning.

Undantaget för oregelbundet arbete i nuvarande lagstiftning har

inte avsetts som annat än en reservutväg att tillämpas för arbete, som kännetecknas

av en högre grad av oregelbundenhet men som inte faller in under

något av de undantag som lagstiftningen gör för vissa slag av oregelbundet

arbete. Undantaget har enligt vad kommittén framhåller tolkats

restriktivt i praxis och kommit att förlora det mesta av sin betydelse i och

med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjordes dispositiva.

Kommittén föreslår som jag förut nämnt att möjlighet skall införas för

arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om ytterligare

undantag från lagens tillämpning. Därvid åberopas att lagreglering av arbetstiden

innebär en nyhet för nästan halva arbetsmarknaden och kan komma

att uppfattas som ett onödigt hinder för vissa arbetsplatser eller för

vissa kategorier av arbetsgivare eller arbetstagare. Det kan enligt kommittén

inte uteslutas att möjligheten att genom kollektivavtal göra avsteg från de

materiella bestämmelserna för vissa parter framstår som alltför begränsade

och att berättigade intressen kan åberopas för en total frikoppling från lagen.

Jag hyser inte några principiella betänkligheter mot att utsträcka dispositiviteten

till att även avse reglerna om lagens tillämpningsområde. En sådan

utvidgning är naturlig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden

i vårt land. Jag anser vidare i likhet med kommittén och många remissinstanser

att det är värdefullt för arbetsmarknadsparterna att få inflytande

över de närmare gränserna för lagens tillämpningsområde. Särskild betydelse

bör dispositionsmöjligheten kunna få när det gäller arbetsplatser med

omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsongvarierande

arbetstidsförläggning. Som jag framhållit i det föregående måste den föreslagna

dispositiviteten dessutom ses som ett villkor för den lösning som förordats

i fråga om undantaget för tjänstemännen. Jag ansluter mig således

till kommitténs förslag i denna del. Liksom kommittén anser jag att det

därvid skall krävas medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i nuvarande arbetstidslagar om

rätt för Kungl. Maj :t att i vissa fall medge undantag från tillämpningen av

lagstiftningen anser jag inte behövlig. Såsom kommittén framhåller har

dessa bestämmelser, även om de från början var tänkta att få en vidare innebörd,

kommit att betraktas som avsedda närmast för sådana speciella för
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

hållanden som uppstår vid krigs- och beredskapstillstånd och därmed jämställda

situationer. Dessa extraordinära förhållanden kan med fördel regleras

genom särskild beredskapslagstiftning.

III. Bagerilagen

Inom bageri- och konditorinäringen har nattarbete sedan gammalt varit

en vanlig företeelse. Orsaken härtill kan främst sökas i allmänhetens önskan

att ha tillgång till färskt bröd på morgonen och i en strävan hos bageriföretagen

att tillgodose dessa önskemål. I syfte att stävja olägenheterna från

arbetarskyddssynpunkt av det omfattande nattarbetet infördes år 1919 en

särskild lag med inskränkande bestämmelser beträffande tiden för förläggande

av bageri- och konditoriarbete. Denna lag ersattes år 1930 av den ännu

gällande lagen i samma ämne, den s. k. bagerilagen. Den nuvarande lagstiftningen

bygger på ILO-konventionen nr 20 angående förbud mot nattarbete

i bagerier, vilken konvention antogs 1925 och ratificerades av Sverige

1940.

Bagerilagen stadgar i princip förbud mot arbete för tillverkning av bagerioch

konditorivaror på sön- och helgdagar samt mellan kl. 20 och 6 på vardagar.

Förbudet gäller, i motsats till vad som i regel är fallet när det gäller

arbetarskyddslagstiftning, inte bara arbetstagare utan även företagare och

deras familjemedlemmar. Från det generella förbudet mot nattarbete och

sön- och helgdagsarbete finns ett antal detaljerade undantag. Bl. a. tillåts

att vissa former av förberedelsearbeten till det egentliga bageriarbetet utförs

från kl. 4 eller, i anslutning till förestående dubbelhelg, kl. 2. Dispens

från förbudsbestämmelserna kan erhållas under vissa förutsättningar.

Under den avsevärda tid som den särskilda bagerilagstiftningen varit i

kraft har förhållandena inom bageri- och konditorinäringen undergått stora

förändringar. Dessa har berört så gott som hela produktionsprocessen och

lett till att tillverkningen av bagerivaror sker i sedvanliga industriella former.

Antalet småföretag inom näringen, som förut varit mycket stort, har

därigenom minskat betydligt. Givet är att detta har påverkat arbetsbetingelserna

för dem som är sysselsatta i näringen.

År 1959 vidtogs som en följd av utvecklingen vissa ändringar i bagerilagen.

Dessa innebar att tillverkningen av spis- och knäckebröd samt kex

och liknande bakverk — vilken produktion dåmera så gott som genomgående

skedde i företag av industrikaraktär och utan samband med mjukbrödstillverkning

— undantogs från lagens tillämpningsområde. Beträffande

mjukbrödstillverkningen ansågs emellertid det generella förbudet mot

nattarbete och söndagsarbete inte kunna undvaras. Vissa uppmjukningar

företogs dock även härvidlag. Bl. a. medgavs att skiftarbete med regelbunden

skiftväxling fick fortgå på vardagar fram till kl. 23.

Under den tioårsperiod som förflutit sedan den berörda lagrevisionen har

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

rationaliseringen och mekaniseringen inom bagerinäringen fortgått i hög

takt. I likhet med arbetstidskommittén anser jag därför att en översyn av

arbetstidslagstiftningen också bör inbegripa en prövning av spörsmålet huruvida

den särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete inom bagerinäringen

alltjämt behövs.

Förbudet för företagarna själva att utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete

har — även om skyddssynpunkter inte heller här saknat betydelse

— framför allt motiverats av konkurrenshänsyn. Genom att låta regleringen

omfatta också företagarna har man velat eliminera riskerna för att

bagerier, som bara sysselsätter företagaren och hans familj, s. k. familjebagerier,

får ett försteg i konkurrenshänseende framför andra bagerier genom

större möjligheter att bedriva tillverkning under natten och på sönoch

helgdagar.

Kommittén har vid sin prövning funnit att konkurrensskälen inte längre

kan anses tala för ett bibehållande av särskilda bestämmelser rörande företagarnas

arbetstidsförläggning. I huvudsak anför kommittén följande argument

till stöd för denna ståndpunkt. Tillverkningen av bagerivaror sker numera

i stor utsträckning i företag som bedrivs industriellt. Antalet småföretag

inom näringen har minskat. Produktionsinriktningen inom de små bagerierna

är på många håll en annan än den som gäller för de större företagen.

Småföretagen har i stor utsträckning inriktat sig på specialprodukter

eller på leverans till egna butiker. Konkurrens genom tidigareläggning av

tillverkningen kan antas vara mindre aktuell i dag än tidigare. Nya tillverkningsmetoder

och förbättrade råvaror har förkortat tillverkningstiden. Därjämte

har affärstiderna förskjutits och orsakat en senareläggning av distributionen

av bagerivaror. I den mån familjebagerierna likväl skulle i konkurrenssyfte

utnyttja ökade möjligheter till nattarbete torde de större företagen

å sin sida ha goda möjligheter att hävda sig med andra medel, t. ex.

genom rationaliseringar, driftsomläggningar eller förändringar i varusortimentet.

Ett upphävande av den aktuella regleringen kan därför inte ses som

ett otillbörligt gynnande av småföretagen. En sådan åtgärd är i stället väl

förenlig med allmänna konkurrensrättsliga principer, enligt vilka olika företagstyper

bör få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande under

så fria konkurrensförhållanden som möjligt.

Med hänvisning till kommitténs resonemang — som hälsats med tillfredsställelse

av näringsfrihetsombudsmannen och av remissinstanserna i övrigt

genomgående lämnats utan erinran — är jag för egen del beredd att ansluta

mig till uppfattningen att utvecklingen inom bagerinäringen numera

gått därhän, att det inte finns skäl att anta att ett upphävande av regleringen

beträffande företagarnas arbetstidsförläggning skulle få några störande

verkningar i konkurrenshänseende.

Frågan är då om arbetarskyddssynpunkter kräver att specialregleringen

i bagerilagen kvarstår. Liksom kommittén anser jag att omständigheter

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

finns som tyder på att så inte är fallet. Till en början kan framhållas att

skyddssynpunkter på natt- och söndagsarbete allmänt sett kan förväntas

förlora i tyngd när den ordinarie arbetstiden minskat till 40 timmar i veckan

och när arbetstagarnas semester generellt uppgår till fyra veckor om året.

Behovet av en särskild skyddslag kan också antas ha minskat på grund av

att fackföreningsrörelsen vuxit i styrka och allt effektivare förmått hävda

sina medlemmars intressen. Den allmänna utvecklingen inom bagerinäringen

är naturligtvis också i detta sammanhang av väsentlig betydelse.

Förändringarna mot en industribetonad tillverkning med i stor utsträckning

mekaniserade arbetsmetoder har gjort att bageriarbetarnas arbetsförhållanden

på allt flera håll kommit att likna de arbetsförhållanden som råder

inom andra näringsgrenar.

Kommittén har ansett att det finns anledning att förmoda att de moderna

produktionsmetoderna och de förskjutna leveranstiderna inom detaljhandeln

in. fl. omständigheter kommer att förhindra att bageriarbetarna, om

bagerilagen slopas, i större utsträckning än andra arbetstagare får sitt arbete

stadigvarande förlagt till natten. Även om denna bedömning kan synas

riktig torde det likväl inte vara tillrådligt att enbart på den grunden ta bort

den garanti mot alltför omfattande nattarbete i bagerierna som bagerilagen

kan erbjuda. Kommittén har också hänvisat till andra faktorer av betydelse

i frågan. Kommittén har nämligen dels förutsatt att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna

genom kollektivavtal tillser att arbetstiden kommer

att förläggas på ett från social synpunkt godtagbart sätt, dels ingående

prövat i vad mån arbetarskyddslagens regelsystem, som vid ett slopande av

bagerilagen kommer att bli tillämpligt på bageri- och konditoriarbete, erbjuder

ett tillräckligt skydd mot nattarbete och sön- och helgdagsarbete.

Svaret på den sistnämnda frågan bör enligt min mening få bli slutligen

avgörande för ställningstagandet. Arbetarskyddslagens regler om arbetstagarnas

rätt till nattvila och veckovila samt innebörden av att dessa träder

i stället för bagerilagens bestämmelser kommer därmed i blickpunkten.

Veckovileregeln föreskriver att arbetstagare skall beredas 24 timmars

sammanhängande vila för varje sjudagar speriod, såvida inte särskilt förhållande

tillfälligtvis påkallar undantag. Dessutom sägs att veckovilan om

möjligt skall förläggas till en söndag. Denna reglering torde kunna godtas

för bageriarbetarnas del. Som kommittén framhållit finns det knappast

numera några särskilda skäl att begränsa sön- och helgdagsarbetet inom bagerinäringen

på annat sätt än inom andra näringsgrenar.

Beträffande nattarbete gäller enligt arbetarskyddslagen den huvudregeln,

att arbetstagare skall ha rätt till behövlig nattvila, i vilken skall ingå tiden

mellan kl. 24 och 5. Nattvileregeln skulle, om bagerilagen upphävdes, innebära

att tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip blir förbjuden

mellan kl. 24 och 5. Såsom kommittén påpekat kan visserligen hävdas att

det generella undantag som görs för arbete, som med hänsyn till allmänhe
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå nattetid, möjliggör

bageriarbete även före kl. 5. Denna tolkning torde emellertid på skäl

som kommittén anfört inte ha fog för sig annat än eventuellt beträffande

sådant förberedelsearbete som består i uppeldning av ugnar och pannor.

Jämfört med bagerilagens nattarbetsförbud leder arbetarskyddslagens

nattvilebestämmelser till att bageriarbete, generellt sett, skulle kunna bedrivas

ytterligare fyra timmar på kvällstid, mellan kl. 20 och 24, och ytterligare

en timme på morgonen, mellan kl. 5 och 6. I fråga om egentligt bageriarbete

före dubbelhelger samt den övervägande delen av förberedelsearbete

skulle arbetarskyddslagen medföra den ändringen, att sådant arbete

inte längre kunde påbörjas före kl. 5.

För egen del kan jag inte finna att den här beskrivna inskränkningen av

nu gällande nattarbetsförbud inom bagerinäringen är ägnad att inge betänkligheter

från skyddssynpunkt. Den ifrågasatta förändringen innebär ju

som framgått av det sagda heller inte annat än en anpassning av bestämmelserna

om arbetstidsförläggningen inom bagerinäringen till den reglering som

gäller för övriga delar av näringslivet.

Som kommittén påpekat synes det kunna uppstå olägenheter för bageriföretagarna

om egentligt bageriarbete inför dubbelhelger och vissa slags förberedelsearbeten

inte under några förhållanden kan utföras före kl. 5. Dessa

svårigheter torde dock, i enlighet med vad kommittén tänkt sig, kunna bemästras

genom dispensregeln i 20 § arbetarskyddslagen.

På grund av vad jag anfört i det föregående anser jag i likhet med kommittén

att bagerilagen i sin helhet kan avvaras. Jag biträder därför kommitténs

förslag att lagen skall upphävas.

Vårt land har, som nämnts, ratificerat ILO-konventionen nr 20 angående

förbud mot nattarbete i bagerier. Ett upphävande av bagerilagen för med

sig att den svenska lagstiftningen inte längre är förenlig med konventionens

innehåll. Konventionsbestämmelserna, som utgår från de förhållanden som

rådde inom bagerinäringen vid konventionens tillkomst 1925, får emellertid

mot bakgrunden av den utveckling som skett inom näringen anses helt föråldrade.

Konventionen bör därför med utnyttjande av den uppsägningsklausul

som finns, sägas upp från svensk sida. Som ILO-kommittén framhållit

kan en sådan åtgärd inte rimligen uppfattas som ett avsteg från det internationella

samarbetet. I denna fråga torde Kungl. Maj :t få fatta beslut i

annat sammanhang.

Med beaktande av att konventionen föreskriver ett års uppsägningstid bör

bagerilagen upphöra att gälla vid utgången av juni 1971. IV.

IV. Frågan om en helgdagsreform

Kommittén föreslår att en helgdagsreform genomförs i samband med den

generella förkortningen av arbetstiden till 40 timmar i veckan. Reformen

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skulle innebära att tidpunkten för firandet av trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag

flyttas, när det gäller trettondagen till den första söndagen

efter nyår och när det gäller Kristi himmelsfärdsdag till lördagen fyrtiotvå

dagar efter påsk. Förslaget bygger på tanken att den kortare arbetstiden

och den alltmer utbredda tillämpningen av fem dagars arbetsvecka gör det

motiverat att söka tillgodose produktionens önskemål om ett minskat antal

splittrade arbetsveckor, särskilt som detta önskemål med hänsyn till samhällets

ändrade rutin i och med femdagarsveckans införande många gånger

kan förenas med de enskilda individernas intresse.

Kommitténs förslag har under remissbehandlingen godtagits av åtskilliga

instanser men också mötts av kritik från flera olika håll. Kritiken har

främst riktat sig mot utformningen av ändringsförslaget. Här bör också

nämnas, att det på vissa håll hävdats att syftet med kommittéförslaget kan

nås inte bara genom en reform av innebörd att några av de nuvarande helgdagarna

flyttas eller dras in. Beslut skulle i stället kunna fattas om att

vissa helgdagar inte längre skall vara arbetsfria.

Ett genomförande av förslaget skulle på sätt kommittén närmare utvecklat

medföra fördelar för näringslivet. Jag anser dock inte att det finns skäl

att anta att reformen skulle kunna vara av sådan betydelse för produktionen

att den bör ses som ett nödvändigt komplement till arbetstidsförkortningen.

Detta har uppenbarligen inte heller varit kommitténs mening.

Från andra synpunkter än de rent produktionstekniska kan förslaget ge

anledning till tvekan. Genom den tänkta förflyttningen av trettondagen och

Kristi himmelsfärdsdag ökas det totala antalet arbetsdagar. Denna konsekvens

har löntagarorganisationerna inte velat godta. Inte heller socialstyrelsen

delar kommitténs uppfattning att en reform med denna innebörd

skulle kunna framstå som något positivt också för den enskilde individen.

Härtill kommer att man på kyrkligt håll har starka invändningar mot förslaget,

bl. a. med hänsyn till att det ingriper störande i kyrkoårets rytm.

En del remissorgan ifrågasätter om inte andra helgdagar än de två som

omfattas aA'' förslaget i första hand borde ifrågakomma för indragning eller

förflyttning. Motförslag om annan tidsförläggning av trettondagen och

Kristi himmelsfärdsdag än den som kommittén förordat förekommer också.

Av vad jag här anfört torde framgå att kalenderfrågan — som också kommittén

uttalat — är en komplicerad avvägningsfråga. Olika synsätt kan

anläggas på frågan. Mot de vinster för näringslivet som en helgdagsreform

kan medföra står försämringar för den enskilde i form av minskad fritid

och minskade möjligheter till rekreation. Kommitténs förslag har mött kritik

från tungt vägande remissinstanser. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet

har jag därför stannat för att kommitténs förslag inte bör

läggas till grund för en förändring beträffande helgdagarna. Något hinder

mot att spörsmålet om helgdagsordningen tas upp i annat sammanhang

utan samband med frågor av arbetstidsnatur finns naturligtvis inte.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget till

allmän arbetstidslag.

Lagförslaget innebär att allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen,

detaljhandelslagen och hotellagen upphör att gälla och ersätts med en ny

lag. Denna tar sikte dels på de verksamhetsområden som reglerats i nämnda

fyra lagar, dels på sådana verksamhetsområden som legat helt utanför arbetstidslagstiftningen.

Förslaget bygger på den nuvarande uppdelningen av arbetstidsbestämmelser

mellan arbetarskyddslagen och arbetstidslagarna. Den förstnämnda

lagen innehåller arbetstidsbestämmelser av direkt skyddsnatur. I den föreslagna

arbetstidslagen upptas de bestämmelser om arbetstiden som därutöver

behövs.

Med hänsyn till att speciallagstiftning framdeles kommer att finnas i vart

fall beträffande skeppstjänst har förslaget rubricerats allmän arbetstidslag.

1 §

Paragrafen innehåller huvudregeln om arbetstidslagens tillämpningsområde.

Strävan har varit att utvidga arbetstidslagstiftningen till att omfatta

i princip allt arbete. En sådan reform genomfördes 1963 i fråga om arbetarskyddslagens

tillämpningsområde. Det har befunnits lämpligt att utforma

förevarande paragraf i nära anslutning till 1 § arbetarskyddslagen.

Till skillnad från arbetarskyddslagen men i likhet med nuvarande arbetstidslagar

och semesterlagen innehåller förslaget inte någon definition av begreppen

arbetstagare och arbetsgivare. Tolkningen av dessa båda begrepp

bör överlämnas åt rättstillämpningen. Hittills har gränsdragningsfrågor i

nu berörda hänseende inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet såvitt

angår arbetstidslagstiftningen.

Begreppet arbetsgivare har dock varit föremål för olika meningar när det

gällt kommunal verksamhet. Som regel har den uppfattningen dominerat att

kommunen som sådan varit att anse som arbetsgivare. Som kommittén

anfört talar starka skäl för att man som arbetsgivare i arbetstidslagens mening

skall anse den kommunala nämnd, styrelse eller direktion hos vilken

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

arbetstagaren är anställd. Jag vill tillägga att det sagda inte skall förstås så,

att det formella anställningsförhållandet alltid bör vara avgörande. Andra

omständigheter bör kunna vinna beaktande t. ex. i fall då all kommunens

personal är formellt anställd vid kommunstyrelsen.

2 §

I denna paragraf redovisas de undantag från arbetstidslagens tillämpning

som generellt skall gälla.

Punkten a) överensstämmer med bestämmelser i gällande arbetstidslagar

och arbetarskyddslagen. Den avser s. k. okontrollerbart arbete. Bestämmelsen

får betydelse för all sådan verksamhet som helt eller delvis är förlagd

till arbetstagarens hem. Hemindustrielit arbete och arbete, som regelmässigt

till viss del utförs i hemmet, faller sålunda in under undantaget. Bestämmelsen

får också aktualitet för sådant arbete, där arbetsgivaren inte har någon

rimlig möjlighet att själv eller genom underordnad personal eller annan

kontrollera när arbetet tar sin början och när det slutar, t. ex. arbete som

handelsresande. Däremot saknar det betydelse, om möjlighet till kontinuerlig

övervakning under arbetets gång föreligger.

Genom att bestämmelsen överförs oförändrad från gällande arbetstidslagar

markeras att bestämmelsen skall tilläggas i princip samma innebörd

som f. n. Med anledning av remissinstansernas diskussion rörande tolkningen

av undantagsbestämmelsen vill jag framhålla att det många gånger är svårt

att uttala sig generellt i frågan om en viss yrkesgrupp omfattas av undantaget

eller ej. Sättet för arbetets organisation kan variera stort mellan olika

arbetstagare inom samma grupp. Dessutom kan de förhållanden som inverkar

på frågan om arbetet är okontrollerbart snabbt förändras.

I enlighet med vad jag förut anfört om tjänstemännens inordnande under

arbetstidslagen görs i punkten b) undantag för vissa grupper tjänstemän.

Beträffande denna bestämmelse hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

Regeln i punkten c) har överförts oförändrad från nuvarande arbetstidslagar.

Något skäl att, som arbetstidsutredningen på sin tid föreslog, inskränka

kretsen familjemedlemmar föreligger inte. Uttrycket bör ges samma

tolkning som enligt tidigare lag och således avse förutom make och anförvanter

i rätt upp- och nedstigande led även avlägsnare släktingar, som lever

i gemensamt ho med arbetsgivaren eller tillhör hans hushåll. Med make

bör under vissa förutsättningar kunna jämställas person, med vilken arbetsgivaren

lever tillsammans (jfr 65 § kommunalskattelagen).

I punkten d) upptas ett särskilt undantag för hushållsarbete. Sådant arbete

faller utanför den nuvarande arbetstidslagstiftningen till följd av att

denna inskränks till rörelse. I lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen

finns dessutom en särskild undantagsregel som innebär att, i den mån en

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

anställd i rörelsen utför något husligt arbete, detta arbete skall vara undantaget

från lagstiftningen.

Förslag till specialreglering av arbetstiden för hushållsanställda har framlagts

av utredningen angående hembiträdeslagstiftningen. Detta förslag prövas

f. n. inom socialdepartementet. Mot bakgrunden härav har införts ett

generellt undantag för hushållsanställda. Undantaget har formulerats i

överensstämmelse med motsvarande undantag i arbetarskyddslagen.

Den allmänna arbetstidslagens avgränsning mot sjöarbetstidslagen regleras

i punkten e). Enligt huvudregeln i denna punkt faller skeppstjänst utanför

lagens tillämpning. Vad som är skeppstjänst framgår av 1 § sjöarbetstidslagen.

Där sägs att med skeppstjänst förstås sådant arbete som person,

anställd på svenskt fartyg, för fartygets räkning eller annars på grund av

förmans uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe. I denna definition

avses, enligt vad jag inhämtat, ingen ändring skola göras i det förslag

till ny sjöarbetstidslag som senare denna dag anmäls av chefen för

kommunikationsdepartementet.

Varken den gällande sjöarbetstidslagen eller det tillämnade förslaget till

ny sjöarbetstidslag omfattar all skeppstjänst. Undantag avses skola göras i

den nya sjöarbetstidslagen för vissa befattningshavare och för vissa angivna

kategorier fartyg. Det rör sig här om arbetsförhållanden av så särpräglad

natur att de inte heller kan inordnas under den allmänna arbetstidslagen.

I vissa fall kan det emellertid bli aktuellt alt göra den allmänna arbetstidslagen

tillämplig på skeppstjänst. Enligt vad som framkommit under

behandlingen av frågan om en ny sjöarbetstidslag kan arbetsförhållandena

på vissa fartyg vara sådana att verksamheten lättare kan inordnas under

den allmänna arbetstidslagens regelsystem än under sjöarbetstidslagens.

Detta gäller framför allt statliga fartyg. Som exempel kan nämnas vägverkets

landsvägsfärjor, som i allmänhet inte har längre turer än 15—20 minuter

och vars personal enligt kollektivavtal har arbetstider som stämmer

överens med vad som gäller för verkets jämställda arbetstagare i land. För

att i här avsedda fall möjliggöra tillämpning av den allmänna arbetstidslagen

i stället för sjöarbetstidslagen avser chefen för kommunikationsdepartementet

att i förslaget till ny sjöarbetstidslag förorda att Kungl. Maj :t

skall kunna besluta att sjöarbetstidslagen inte skall gälla på staten tillhörigt

fartyg. Liknande arbetsförhållanden som nyss nämnts beträffande statliga

fartyg kan föreligga också beträffande fartyg som tillhör kommun eller enskild,

allra helst som sjöarbetstidslagen inte avses göra undantag för de

minsta fartygen. Även för dessa fall anser chefen för kommunikationsdepartementet

att möjlighet bör finnas att göra allmänna arbetstidslagen tilllämplig

i stället för sjöarbetstidslagen. Bl. a. med hänsyn härtill föreslår han

en regel av innebörd att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,

om synnerliga skäl föreligger, även i övrigt får medge undantag

från tillämpningen av sjöarbetstidslagen. I anslutning till det sagda före
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

slår jag att undantaget i punkten e) för skeppstjänst kompletteras med en

föreskrift att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

skall kunna förordna att den allmänna arbetstidslagen skall tillämpas på

skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen inte

skall gälla. Kompletteringsregeln har sin motsvarighet också i kommitténs

förslag men begränsas där till skeppstjänst på statligt fartyg.

3 §

Parternas rätt att genom kollektivavtal komma överens om undantag från

lagens tillämpning regieras i förevarande paragraf. Den har utformats efter

mönster av nuvarande 4 a § i resp. arbetstidslagar.

Genom överenskommelse med stöd av denna paragraf kan parterna undanta

viss arbetsplats eller vissa kategorier av arbetsplatser från lagens

tillämpning, överenskommelsen kan också ta sikte på vissa arbetstagare

eller kategorier av arbetstagare.

För att avsteg från lagen skall få giltighet krävs att organisation, som enligt

lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation,

medverkat vid avtalets tillkomst på arbetstagarsidan. Enligt 2 §

sistnämnda lag förstås med huvudorganisation förening eller förbund av

flera sådana föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till uppgift

att tillvarata medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och

förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I anslutning härtill

vill jag erinra om ett uttalande av dåvarande chefen för socialdepartementet

i prop. 1957:80 med förslag till ändringar i arbetstidslagstiftningen.

Uttalandet innebar att begreppet huvudorganisation när det gällde rätten

alt träffa bindande kollektivavtal i enlighet med stadgandet i 4 a § allmänna

arbetstidslagen inte behövde tolkas snävare än att däri skulle kunna innefattas

jämväl en självständig organisation som inte har underavdelningar

ävensom sådan självständig organisation som uppträder vid sidan av huvudorganisation

inom samma arbetsområde. Motsvarande anser jag bör

gälla också i fråga om dispositionsbestämmelserna i den nya lagen.

I fall då avtal träffats i vederbörlig ordning får detta tillämpas även på

arbetstagare som — vare sig han är organiserad eller ej — inte omfattas av

avtalet men sysselsätts i sådant arbete för vilket avtalet gäller. Sådan utsträckt

tillämpning är dock inte tillåten om arbetstagaren omfattas av ett

konkurrerande kollektivavtal.

4 §

Denna paragraf innehåller arbetstidslagens huvudbestämmelse om den

ordinarie arbetstidens längd.

I första stycket fastslås principen om 40 timmars ordinarie arbetsvecka.

Liksom tidigare är regeln konstruerad som en maximiföreskrift. Längsta

tillåtna arbetstid per vecka anges. Därav följer att kortare arbetstid kan

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning

av lagen.

Bestämmelsen bygger på ett nettoarbetstidsbegrepp. I arbetstiden skall

följaktligen inte inräknas raster. Däremot skall arbetspauser i princip anses

ingå i arbetstiden. Begreppen rast och arbetspaus bör tolkas i enlighet med

bestämmelserna i arbetarskyddslagen. I 17 § denna lag föreskrivs att med

rast förstås sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand bestämd

och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och inte är

skyldig att kvarstanna på arbetsstället. I 18 § sägs att med arbetspaus förstås

ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i

syfte att bereda arbetstagaren avkoppling från detta och som inte är att

hänföra till rast. För verksamhet som nu lyder under hotellagen innebär

bestämmelsen i första stycket att måltidsuppehåll inte längre skall generellt

räknas av från arbetstiden. Med måltidsuppehåll avses därvid avbrott i arbetstiden

för intagande av måltid varunder arbetstagaren är skyldig att

kvarstanna på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet för att utföra

passningstjänst. Denna ordning har framför allt tillämpats på arbetsplatser

med få, ofta endast en anställd. Även om detta system ännu inte kan undvaras

på vissa håll finner jag inte skäl att tillmötesgå önskemål från arbetsgivarna

inom hotell- och restaurangbranschen om en motsvarighet till hotellagens

särbestämmelse om måltidsuppehåll. Det berörda systemet kan i

fortsättningen tillämpas efter överenskommelse i kollektivavtal eller efter

dispensprövning. I detta sammanhang vill jag understryka att måltidsuppehåll

med skyldighet att kvarstanna på arbetsplatsen och där utöva passningstjänst

inte är att jämställa med jourtjänst enligt 5 § lagförslaget.

I samband med diskussionen om nettoarbetstidsbegreppet må erinras om

att detaljhandelslagen till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller en

specialregel om längden och utformningen av rast. Denna bestämmelse motiverades

av de mindre goda förhållanden som rådde inom detaljhandeln vid

lagens tillkomst. Numera torde bestämmelsen kunna avvaras och de handelsanställdas

rastförhållanden regleras enbart av arbetarskyddslagens rastbestämmelser.

I anslutning härtill vill jag i likhet med kommittén understryka

värdet för alla arbetstagare av lämpligt förlagda raster av ej alltför

kort varaktighet.

I vilka fall begränsningsperioden enligt andra stycket får sträckas ut från

en till högst fyra veckor har redovisats i den allmänna motiveringen. Skulle

arbetsgivare och arbetstagare ha delade meningar i frågan om villkoret för

förlängd begränsningsperiod är uppfyllt, kan saken hänskjutas till tillsynsmyndighetens

prövning.

Det bör understrykas att begränsningsperioden skall läggas ut efter ett

fast och inte ett rullande system. Om i det enskilda fallet begränsningsperioden

är fyra veckor, skall sålunda den första perioden omfatta veckorna 1—4,

den andra veckorna 5—8, den tredje veckorna 9—12, etc.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

Med vecka avses enligt tredje stycket inte kalendervecka utan en period

av sju på varandra följande dagar. Härigenom blir det möjligt att låta begränsningsperioden

för den ordinarie arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod

av samma längd. Vad nyss sagts om ett fast system för begränsningsperioden

gäller också preciseringen av vecka.

5 §

I denna paragraf regleras arbetsgivarens möjlighet att utöver ordinarie

arbetstid ålägga arbetstagaren jourtid. Beträffande den närmare innebörden

av bestämmelsen hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Här skall

dock framhållas att bestämmelsen inte skall tillämpas på sådan verksamhet

som i sig själv har karaktären av vakttjänst, tillsyn eller liknande. Dessa

former av verksamhet innebär att arbetstagaren är skyldig att hela tiden

utföra arbete, även om arbetet i praktiken endast består i att finnas till

hands. Exempel på sådana arbetstagare är vakter, skötare av automatiska

arbetsprocesser, arbetstagare som blivit sysslolösa på grund av strömavbrott

eller avbrott för dålig väderlek eller maskinskada.

Det bör påpekas att kortare begränsningsperiod än fyra veckor eller kalendermånaden

kan tillämpas inom ramen för lagens jourtidsbegränsning.

6 §

Reglerna om den ordinarie arbetstiden och jourtiden skall som redovisats

i den allmänna motiveringen ha dispositiv natur. Bestämmelse härom tas

upp i denna paragraf.

Genom bestämmelsen får parterna möjlighet att i kollektivavtal komma

överens om längre ordinarie arbetstid än 40 timmar i veckan och längre begränsningsperiod

än en resp. fyra veckor. Vidare får parterna möjlighet att

avtala om större jourtidsuttag än 48 timmar under en fyraveckorsperiod

resp. 50 timmar under en kalendermånad liksom om längre begränsningsperioder

än de nu angivna.

Föreskrifterna i statst jänstemannalagen och kommunal tjänstemannalagen

om förbud mot kollektivavtal om arbetstidens förläggning hindrar inte

de offentliga tjänstemännen från att begagna sig av rätten enligt förevarande

bestämmelse att komma överens om längre begränsningsperiod för

den ordinarie arbetstiden eller jourtiden än vad arbetstidslagen anger. Vid

parternas tillämpning av nämnda båda lagar har nämligen avtal om begränsningsperiodens

längd inte ansetts stå i strid mot lagens regler. I stor

utsträckning har avtal träffats för stats- och kommunaltjänstemän om genomsnittsberäkning

av arbetstiden under längre period än veckan. Såsom

kommittén funnit kan man därför utgå från att dispositiviteten kan utnyttjas

fullt ut utan hinder av stats- och kommunal tjänstemannalagarnas

begränsningar i avtalsrätten.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

7 §

Paragrafen reglerar arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt.

När reglerna om den ordinarie arbetstiden gjordes dispositiva, förutsåg

man att arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt skulle förlora i betydelse. Den

kunde dock inte undvaras med tanke på framför allt sådana fall, då någon

organisation som kunde sluta kollektivavtal inte fanns på arbetstagarsidan

eller då förhållandena var av så speciell natur att de inte lämpade sig för en

avtalsreglering. Efter dispositivitetens införande har också antalet dispenser

sjunkit avsevärt. Alltjämt meddelas dock 100—150 dispenser varje år.

Dessa dispenser avser såväl förlängning som omfördelning av den ordinarie

arbetstiden.

Dispensinstitutet har sålunda fortfarande betydelse för de verksamhetsområden

som redan lyder under arbetstidslagstiftningen. Ännu större betydelse

kommer dispensmöjligheten troligen att få för sådana områden som

nu förs in under lagstiftningen. Särskilt under de första åren efter reformens

genomförande, då en anpassning till arbetstidslagens regelsystem skall

ske, torde man få räkna med en del fall som kräver avsteg från lagens regler

och som måste lösas dispensvägen.

Dispensrätten skall som framhållits i den allmänna motiveringen omfatta

även jourtid.

Enligt gällande bestämmelser kan dispens meddelas när det stora flertalet

av de berörda arbetstagarna samtycker till dispensen eller när särskilda

skäl eljest föreligger. Förlängning av begränsningsperioden till tolv månader

kan dock ske utan att någon av dessa förutsättningar föreligger. Sistnämnda

dispensmöjlighet har enligt vad kommittén uppgivit hittills inte

utnyttjats. Den torde inte heller i en utvidgad lagstiftning behövas vid sidan

av övriga båda dispensmöjligheter. Dessa har med endast redaktionella

jämkningar överförts till förevarande paragraf.

8—10 §§

Med övertid i lagens mening förstås i första hand sådan arbetstid som

överstiger den ordinarie arbetstiden. Härvid bortses dock från jourtid. Eftersom

den ordinarie arbetstiden inte längre begränsas per dygn, kommer

övertid i fortsättningen att utgöras av den arbetstid som överstiger i lagen

fastställd ordinarie veckoarbetstid eller den längre veckoarbetstid som överenskommits

genom kollektivavtal. Som övertid i lagens mening får även

räknas sådan jourtid som överstiger de i 5 § föreskrivna maxima eller de

högre maxima som överenskommits i kollektivavtal. Skulle kortare ordinarie

arbetstid eller jourtid ha avtalats än vad lagen medger, utgör skillnaden

mellan avtalad och lagstadgad arbetstid inte övertid i lagens mening. Har

däremot den ordinarie arbetstiden eller jourtiden på grund av avtal som inte

inneburit annat än en förlängning av begränsningsperioden kommit att under

viss del av begränsningsperioden understiga lagens maximum, skall ut
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

gångspunkten för den legala övertidsberäkningen naturligtvis inte vara

nämnda maximum.

Övertid för nödfallsarbete får enligt 8 § tas ut då oförutsebara händelser

vållat avbrott i verksamhet eller hotat att medföra sådant avbrott eller

skada på liv, hälsa eller egendom. På samma sätt som enligt gällande arbetstidslagar

krävs inte att nödfallsarbetet utförs av den drabbade verksamhetens

anställda. Bestämmelsen bör dock tillämpas restriktivt då det gäller

nödfallssituationer utanför den egna verksamheten.

Enligt lantarbetstidslagen förstås med nödfallsarbete bl. a. sådant arbete

som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Även

sådant arbete skall i fortsättningen kunna inrymmas under förevarande

paragraf.

När det gäller paragrafens tillämpning inom sjukvården vill jag i likhet

med kommittén i stort ansluta mig till vad arhetstidsutredningen på sin tid

anförde. Omhändertagande av sjuka och skadade personer utgör det normala

arbetet för sjukvårdsanställda och kan därför inte, även om det för

den drabbade enskilde personen kan uppfattas som en nödsituation, vara

att anse som nödfallsarbete från sjukvårdens synpunkt. I princip skall alltså

.ju k vårdsarbete inte betraktas som nödfallsarbete. I vissa situationer kan

det dock komma i fråga att göra avsteg från denna princip och låta nödfallsbestämmelserna

bli tillämpliga, t. ex. vid olycksfall som omfattar ett stort

antal personer, vid epidemier och liknande. Också i andra fall bör som

kommittén framhållit vid intressekollision mellan arbetstidsbestämmelser

och akut behov av arbetstidsuttag av humanitära skäl övertid få tas ut med

stöd av ifrågavarande bestämmelse. Vad nu sagts kan tillämpas även på annan

verksamhet än sjukvård, t. ex. brand- och polisväsende. Jag utgår från

att tillsynsmyndigheten ägnar uppmärksamhet åt dessa frågor.

Av naturliga skäl kan ett nödfallsarbete inte begränsas till visst antal timmar.

För att upprätthålla någon form av kontroll över sådant arbete har alltsedan

den första arbetstidslagen föreskrivits viss anmälnings- och ansökningsskyldighet

för arbetsgivaren. Detta kontrollsystem torde inte kunna

undvaras. Det har hittills fungerat tillfredsställande och bör i regel kunna

tillämpas också på verksamheter som skall föras in under lagstiftningen.

Det har därför förts över till den nya lagen.

Uteslutet är emellertid inte att anmälnings- och ansökningsförfarandet i

vissa situationer blir alltför omständligt och opraktiskt. Under remissbehandlingen

har som exempel härpå nämnts fall då personal inom tullverkets

kustbevakning utför sjöräddningsuppdrag eller liknande aktioner på

övertid samt fall då övertid tas ut inom lantarbete på grund av födelser,

sjukdomsfall och olycksfall bland djur. Det föreslagna kontrollsystemet bör

dessutom — utan att syftet med detta träds för nära — för enstaka former

av arbete kunna ersättas med t. ex. rapportering periodvis till arbetarskyddsstyrelsen

beträffande övertid som uttagits i nödfallssituationer. På grund

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

härav har arbetarskyddsstyrelsen tillagts befogenhet att medge undantag

från bestämmelserna om anmälnings- och ansökningsskyldighet. För sådant

undantag skall kunna föreskrivas särskilda villkor, t. ex. angående rapportskyldighet.

Ett åsidosättande av anmälnings- och ansökningsplikten medför att den

uttagna arbetstiden blir att betrakta som övertid enligt 10 §. Dessutom kan

ett åsidosättande medföra straffansvar enligt 15 § andra stycket. Med anledning

av önskemål från ett remissorgan om förlängning av tvådygnsfristen

för anmälan och ansökan på grund av femdagarsveckans införande vill

jag här tillägga, att den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen (1930: 173) om beräkning

av lagstadgad tid bör vara tillämplig i de situationer som avses. Utgår

fristen en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton eller julafton

får anmälan och ansökan sålunda ske påföljande vardag.

Rätten att ta ut övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten regleras

i 9 §. För att arbetet skall betraktas som förberedelse- eller avslutningsarbete

skall alltjämt krävas att arbetet såsom lagtexten anger skiljer sig från

det ordinarie arbetet. Det skall också ha en viss periodicitet och återkomma

med korta intervaller. I ett avseende torde dock avsteg få medges från vad

nu sagts. Det gäller s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötsel. Alltsedan den

första lantarbetstidslagen har sådan tjänst jämställts med nödvändiga förberedelse-

eller avslutningsarbeten. Enligt vad kommittén inhämtat från

representanter för trädgårdsnäringen bar detta förhållande alltjämt stor

praktisk betydelse. Även om automatisering av arbetet i bänkar och drivhus

successivt kommer att reducera behovet av vakttjänst, bör därför möjlighet

till övertid såsom för förberedelse- eller avslutningsarbete alltjämt föreligga

för sådan tjänst. Jag vill betona att kravet på att övertidsarbetet för att hänföras

under den aktuella bestämmelsen verkligen skall vara nödvändigt för

verksamhetens gång gäller lika mycket för trädgårdsskötseln som för andra

områden.

För betjäning av kunder som efter stängningsdags befinner sig i försäljnings-

eller serveringslokal medger detaljhandelslagen och hotellagen uttag

av övertid såsom för avslutningsarbete. Denna bestämmelse fyllde till en

början en viktig funktion. Numera förläggs, såväl inom detaljhandeln som

restaurang- och kafénäringen, den ordinarie arbetstiden på sådant sätt att

den omfattar viss tid före och efter öppethållandet. Något regelbundet behov

av övertid för kundbetjäning efter stängningsdags uppkommer på grund

härav mera sällan. Förhållandena torde inte på något avgörande sätt förändras

på grund av att arbetstidsförkortningen genomförs. Med hänsyn härtill

har ifrågavarande bestämmelser fått utgå.

Som en konsekvens av vad som föreslagits beträffande den ordinarie arbetstiden

regleras övertiden för förberedelse- eller avslutningsarbeten endast

per vecka. Någon motsvarighet till detaljhandelslagens och hotellagens

dygnsbegränsningar föreslås alltså inte. Enligt huvudregeln, som berörts i

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

den allmänna motiveringen, skall övertiden begränsas till 6 timmar i veckan.

I sådana fall där den ordinarie arbetstiden enligt 4 § andra stycket får

genomsnittsberäknas får dock även övertiden genomsnittsberäknas och uppgå

till högst 24 timmar under en fyraveckorsperiod. För en sådan ordning

talar inte minst praktiska skäl. Att kortare perioder får tillämpas är så klart

att det inte behöver anges i lagtexten.

Allmän och extra övertid får tas ut enligt 10 §. övertid enligt denna paragraf

får tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga mera extraordinära behov

av ökat arbetstidsuttag. Att utöka den genomsnittliga ordinarie veckoarbetstiden

genom att lägga in övertid som en regelbunden del av den totala

arbetstiden bör följaktligen inte förekomma. För uttag av allmän övertid

skall krävas att särskilda skäl föreligger och för uttag av extra övertid att

synnerliga skäl föreligger. Med dessa begrepp åsyftas inte någon ändring i

sak i förhållande till gällande lag. Liksom nu är fallet skall det ankomma

på arbetsgivaren att i första hand pröva huruvida särskilda skäl föreligger.

Om arbetstagaren skulle anse att ett övertidsuttag står i strid mot lagens

syften, kan han naturligtvis vända sig till tillsynsmyndigheten och begära

prövning av ärendet. Uttag av extra övertid skall i överensstämmelse med

gällande praxis kunna ske innan den allmänna övertiden till fullo utnyttjats.

En regel av motsatt innebörd skulle kunna leda till otillfredsställande

resultat i vissa situationer. Det maximala övertidsuttaget skulle t. ex. kunna

bli beroende av om synnerliga skäl för övertid kunde åberopas i början

eller mot slutet av ett kalenderår.

När det gäller omfattningen av övertiden har nuvarande bestämmelser i

allmänna arbetstidslagen till största delen följts. Den allmänna övertiden

har dock maximerats till 150 i stället för 200 timmar per kalenderår. Gränsen

för den extra övertiden skall liksom nu vara 150 timmar per kalenderår.

Lantarbetstidslagens rullande begränsningsperiod av tolv månader i följd

har övergetts och ersatts med en fast period, vilket torde vara till fördel för

den praktiska tillämpningen. Den allmänna övertiden begränsas dessutom

till 48 timmar under en fyraveckorsperiod, ej nödvändigtvis fyra kalenderveckor.

Alternativt får övertiden begränsas till 50 timmar under en kalendermånad.

Ett sådant alternativ underlättar journalföring och övertidskontroll

beträffande arbetstagare med månadsavlöning. Att kortare begränsningsperiod

än fyra veckor eller kalendermånaden kan tillämpas är givet.

Som framgår av den allmänna motiveringen skall bestämmelserna rörande

den allmänna övertiden vara dispositiva. Det skall således vara möjligt

för arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om större

övertidsuttag per kalenderår eller per fyraveckorsperiod eller månad än vad

lagen anger som maximum. Genom sådant avtal skall också lagens begränsningsperioder

för den allmänna övertiden kunna förlängas. Liksom när det

gäller dispositiviteten enligt 3 och 6 §§ fordras för giltigheten av kollektivavtal

om avsteg från lagen medverkan av huvudorganisation på arbets
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av sådant avtal skall under förutsättningar

som angetts under 3 § kunna tillämpa avtalet också på arbetstagare

som ej omfattas av avtalet. Vad som sagts under 6 § beträffande statsoch

kommunal tjänstemännens möjligheter att ingå kollektivavtalsöverenskommelser

rörande begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden och

jourtiden gäller också överenskommelser rörande begränsningsperioden för

övertiden.

Att avtal träffats om avsteg från bestämmelserna om den allmänna övertiden

skall inte utesluta dispens för uttag av extra övertid. Samtidigt är det

emellertid tydligt att överenskommelser av detta slag måste kunna beaktas

vid dispensprövningen.

Föreskrifter om förfarandet vid handläggning av dispensärenden bär inte

tagits in i lagen. Liksom hittills bör sådana bestämmelser ha sin plats i instruktionen

för tillsynsmyndigheten. Under remissbehandlingen väckt förslag

om en regel av innebörd att det berörda fackförbundet alltid skall beredas

tillfälle att yttra sig i dispensärende får övervägas i samband med den

omarbetning av instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen som blir nödvändig

i anledning av arbetstidslagens antagande. Här skall framhållas att arbetarskyddsstyrelsen

i praktiken alltid remitterar en dispensansökan till

vederbörande fackförbund för yttrande om ansökningen inte tillstyrkts på

förhand av arbetstagarna eller den lokala fackföreningen.

Vid bristande överensstämmelse mellan begränsningsperioden för den

ordinarie arbetstiden och begränsningsperioden för övertiden kan uppstå

vissa problem. Detta hänger samman med den innebörd av begreppet övertid

som lagförslaget bygger på, nämligen att övertid är sådan arbetstid som

— utan att vara jourtid — överstiger den ordinarie arbetstiden. En beräkning

av sådan överskjutande arbetstid kan formellt inte ske förrän vid slutet

av den ordinarie arbetstidens begränsningsperiod. Om denna är längre än

fyra veckor eller kalendermånaden, kan svårigheter uppstå att tillämpa

regeln om högst 48 timmars övertid under fyra veckor resp. 50 timmar under

en kalendermånad. Problemet har funnits alltsedan arbetstidslagstiftningens

tillkomst i de fall, där tillsynsmyndigheten dispensvägen förlängt begränsningsperioden

för den ordinarie arbetstiden utöver fyra veckor, men har

förstärkts i och med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjorts dispositiva

och parterna i stor omfattning överenskommit om långa begränsningsperioder.

Kommittén har övervägt att komplettera lagstiftningen med regler

som skulle ge en lösning på problemet. Kommittén har emellertid funnit att

sådana regler med nödvändighet måste bli mer tyngande och komplicerade

än som motsvarar deras praktiska värde. Jag har kommit till samma slutsats.

Därvid har jag beaktat bl. a. att förslaget om att reglerna om den allmänna

övertiden skall bli dispositiva öppnar möjligheter att samordna begränsningsperioderna

för den ordinarie arbetstiden och övertiden. Såsom

kommittén rekommenderat får det ankomma på tillsynsmyndigheten att vid

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj ds proposition nr 5 år 1970

behov meddela anvisningar. Sådana kan tas med i de anvisningar som myndigheten

under alla förhållanden enligt 11 § har att meddela om förande av

övertidsj ournaler.

Lagförslaget innehåller inte några särskilda bestämmelser om användande

av minderåriga till övertidsarbete. Arbetarskyddslagen innehåller regler

om absolut maximering av de minderårigas arbetstid till 10 timmar per dag

och 54 timmar per vecka. Dessa regler kommer att beröras av den översyn

av arbetarskyddslagen som förestår. Man kan också utgå från att arbetarskyddsstyrelsen

vid prövning av ansökningar om extra övertid kommer att

ha sin uppmärksamhet riktad på den minderåriga arbetskraften.

I samtliga fyra arbetstidslagar föreskrivs att det i fråga om skyldighet

att utföra arbete på övertid skall gälla vad som kan anses vara överenskommet

med arbetsgivaren och att det åligger arbetsgivaren att se till att arbetstagaren

inte utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete.

Dessa bestämmelser har inte någon motsvarighet i lagförslaget. Att

en arbetsgivare inte utan arbetstagarens medgivande i kollektivavtal eller

enskilt tjänsteavtal eller eljest kan ålägga honom övertidsarbete framstår

som så klart, att det inte behöver utsägas i lagtexten. Utelämnandet av bestämmelsen

innebär därför inte någon ändring i sak. Liknande synpunkter

ligger bakom utelämnandet av de andra bestämmelserna. En föreskrift om

att arbetsgivaren skall tillse att arbetstagaren inte genom att användas till

övertidsarbete utsätts för överansträngning eller ohälsa torde inte fylla någon

självständig funktion vid sidan av bestämmelserna i arbetarskyddslagen.

Där föreskrivs att arbetsgivare skall iaktta allt som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarens

ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen

kan behövas för att förebygga att arbetstagaren ådrar sig ohälsa i följd av

arbetet eller drabbas av olycksfall. 11

11 §

Nuvarande lagstiftning innehåller detaljerade föreskrifter om när anteckningar

i arbetstidsjournal skall göras. Det föreskrivs också att journalen

skall upprättas i enlighet med av arbetarskyddsstyrelsen fastställt formulär

samt var och hur länge journalen skall förvaras. Arbetarskyddsstyrelsen har

möjlighet att meddela andra regler för journalföring av övertid, en rätt som

utnyttjats i betydande utsträckning. Därigenom har arbetsgivarna medgetts

rätt att låta anteckningarna ske vid annan tidpunkt än lagen föreskriver

eller att använda annan handling, t. ex. avlöningskort, avlöningslista eller

liknande, i stället för den fastställda journalen.

Arbetstidsutredningen uttalade på sin tid att systemet med särskilda övertidsj

ournaler var föråldrat och att anteckningar borde ske på annat och

mer rationellt sätt. Lagen borde inte ange hur antecknandet skulle ske utan

endast fastslå en skyldighet för arbetsgivaren att föra anteckningar och en

rätt för arbetstagaren att ta del av dessa. Det fick sedan ankomma på ar10

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 5

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

betarskyddsstyrelsen att utfärda detaljföreskrifter om sättet och tidpunkten

för förandet av anteckningarna.

Dessa synpunkter, till vilka kommittén anslutit sig, har varit bestämmande

vid utformningen av förevarande paragraf.

Skyldigheten att föra anteckningar har utsträckts att omfatta även jourtid.

Rätten att ta del av anteckningar bär utformats så att den tillkommer såväl

arbetstagaren själv och ombud för honom som representant för facklig

organisation som företräder någon på arbetsstället anställd.

12 §

Arbetarskyddstyrelsen skall alltjämt fungera som tillsynsmyndighet i fråga

om arbetstidslagen. Bestämmelsen härom har utformats i överensstämmelse

med arbetarskyddslagens regler.

I uppgiften att vara tillsynsmyndighet ingår att till ledning för tillämpningen

av lagen meddela nödvändiga råd och anvisningar. Dessa kan avse

bl. a. frågan om visst arbete är av sådan beskaffenhet att det faller in under

lagens tillämpning. Den nuvarande regeln att arbetarskyddsstyrelsens uttalanden

i sådana frågor skall ha för domstol bindande verkan har utelämnats.

Det torde inte längre finnas skäl för att behålla en för rättsordningen

så ovanlig bestämmelse som att beslut av administrativ myndighet skall

vara ovillkorligt bindande för domstol.

Tillsynsmyndigheten skall även pröva frågan om arbetstidsschema skall

finnas anslaget på arbetsstället samt frågan om vissa handlingar, såsom arbetstidslagen

och arbetarskyddsstyrelsens beslut i arbetstidsfrågor m. m.,

skall vara tillgängliga på arbetsstället.

Arbetarskyddsstyrelsens tillsynsuppgift på arbetstidsområdet kommer efter

den nya lagens ikraftträdande att bli avsevärt utökad. Till detta bidrar

inte bara att lagstiftningen utvidgas till nya verksamhetsområden utan också

lagregleringen av jourtjänst. Frågan om förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens

och yrkesinspektionens resurser torde få tas upp i annat sammanhang.

13 §

Bestämmelsen har överförts oförändrad från gällande lag med det undantaget

att det inte anges att arbetarskyddsstyrelsen skall ha rätt att höra vittnen

och sakkunniga vid domstol.

Genomförandet av den nya lagstiftningen medför behov av justeringar i

olika avseenden i instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen. Detta gäller

bl. a. reglerna om partsrepresentation i styrelsen, som får omprövas mot

bakgrunden av att nya arbetsområden förs in under lagstiftningen.

14 §

Paragrafen innehåller en föreskrift om tystnadsplikt i vissa hänseenden

för den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av arbetstids
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

lagen. Dessutom upptas en bestämmelse om ansvar för brott mot tystnadsplikten.

Reglerna har sin motsvarighet i 51 resp. 68 § arbetarskyddslagen.

15 §

Ansvarsbestämmelser med i huvudsak samma innehåll som tidigare

har överförts till denna paragraf. Huvudregeln om ansvar för arbetsgivare,

som använder arbetstagare till arbete i strid mot lagen, har dock kompletterats

med krav på subjektivt rekvisit. Uppsåt eller oaktsamhet skall fordras

för att straffansvar skall inträda. Samma tillägg har gjorts i fråga om ansvar

för oriktig eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal. Vid förseelse

som avses i första stycket andra punkten är påföljden penningböter. I övrigt

föreskrivs dagsböter.

Av allmänna specialstraffrättsliga principer torde följa att arbetsgivaransvaret

i verksamhet, som drivs av staten eller kommun, gäller arbetsföreståndaren

samt att ansvaret i annan verksamhet kan överflyttas från arbetsgivaren

till arbetsföreståndaren. Att som nu sker särskilt ange detta i

lagen torde inte vara nödvändigt.

Ikraftträdandet

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Vid samma tidpunkt skall

den nuvarande allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen

och hotellagen upphöra att gälla.

Övergången från 42/2 till 40 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget

ske i två etapper om vardera en timme 15 minuter den 1 januari 1971 resp.

den 1 januari 1973. Bestämmelsen härom har utformats så att den högsta

ordinarie arbetstiden för vecka enligt 4 § i stället för 40 timmar skall vara

41 timmar 15 minuter under åren 1971 och 1972.

Eftersom förslagets bestämmelser om den ordinarie arbetstiden är av dispositiv

karaktär lämnas arbetsmarknadens parter möjlighet att genomföra

arbetstidsförkortningen på annat sätt än som följer av övergångsbestämmelsen.

En annan ordning för förkortningens genomförande än som anges

i denna regel kan naturligtvis också åstadkommas genom dispens enligt 7 §.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Bilaga

1) Förslag

till

Allmän arbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 och 3 §§, tillämpning

på varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares

räkning.

2 §

Från lagens tillämpning undantages

a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur

arbetet är anordnat,

b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig

ställning eller annars av arbetstagare som i arbetstidshänseende har

särskild förtroendeställning,

c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt

e) skeppstjänst, dock att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

kan förordna att lagen skall tillämpas på skeppstjänst beträffande

vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen (1970: 00) icke skall gälla.

3 §

Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämpning

göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts

av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen

(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet

på arbetstagare, vilken sysselsattes i arbete som avses med avtalet, även om

arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan.

Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt

kollektivavtal.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 141

Ordinarie arbetstid och jourtid

4 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster

ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i

övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid

av högst fyra veckor.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tillämpas

för arbetsstället.

5 §

Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare

står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer

utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar under

en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid

anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning.

6 §

Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom

kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant

kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora

flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda

skäl föreligger.

Övertid

8 §

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för

sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas

ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant

arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av

arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver

denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i betalt

brev.

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid

får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

9 §

Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste utföras

före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall

kunna fortgå utan hinder, får övertid tagas ut med högst 6 timmar i veckan

eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av

fyra veckor.

10 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 och

9 §§ tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar

under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår.

När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare

övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras

genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om

sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmänna bestämmelser

11 §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvisningar

av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom

annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig organisation

som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats

med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende

och ledning, av yrkesinspektionen och kommunala tillsynsmän.

Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över

efterlevnaden av arbetarskyddslagen.

13 §

I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen

av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den

omfattning och den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda ledamöter,

utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och

arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får

talan ej föras.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

14 §

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag

eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får ej obehörigen yppa eller

nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller

affärsförhållande. Den som uppsåtligen bryter häremot dömes till böter eller

fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger

brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 §

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare

till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av

lagen dömes till böter. Om arbetstagaren var under aderton år och vårdnadshavaren

känt till eller bort känna till användandet, dömes vårdnadshavaren

till böter, högst femhundra kronor.

Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga

vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet

lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 §

dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen

(1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281),

arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947:

216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbetstiden

för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930:139) om vissa inskränkningar be

träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upp

höra att gälla vid utgången av juni 1971.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

145

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 27 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

21 november 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) allmän arbetstidslag och 2) lag om upphävande av lagen

(1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av

bageri- och konditoriarbete.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Karl Ingvar Rundqvist.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till allmän arbetstidslag

1 §

Lagen hänför sig till begreppet arbetstagare. Som bekant har vid lagstiftningsarbete,

vid rättstillämpning och i litteraturen förekommit ingående

diskussioner om hur begreppet är att fatta. Särskild uppmärksamhet har

härvid ägnats de s. k. beroende uppdragstagarna, och i åtskilliga lagar har

dessa genom uttrycklig bestämmelse jämställts med arbetstagare. Vad den

föreslagna lagstiftningen angår synes frågan om de beroende uppdragstagarnas

ställning vara av underordnad vikt. ''Även om de skulle jämställas

med arbetstagare, lär det i regel förhålla sig så att de kommer att falla under

undantagsbestämmelsen i 2 § a) ''så att lagen ej blir tillämplig. Lagrådet har

med hänsyn härtill ansett sig kunna avstå från att föreslå något förtydligande

av lagtexten.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

3 §

Enligt denna paragraf får undantag från lagens tillämpning göras genom

kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation,

vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen om förenings-

och förhandlingsrätt. Med huvudorganisation förstås enligt 2 §

nämnda ''lag förening eller förbund av flera sådana föreningar av arbetsgivare

eller arbetstagare, som har till uppgift att tillvarata medlemmarnas

intressen rörande anställningsvillkor och förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Ett uttalande av departementschefens remissprotokollet

går ut på att begreppet huvudorganisation i fråga om dispositionsbestämmelserna

i den nya lagen inte behöver tolkas ''snävare än att

däri skulle kunna innefattas jämväl en självständig organisation, som inte

har underavdelningar, ävensom sådan självständig organisation, som uppträder

''vid sidan av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Tydligt

är att begreppet huvudorganisation sådant detta definierats i lagtexten inte

generellt omfattar sådana organisationer som nyss nämnts. Det är heller

inte utan vidare givet att organisationer av detta slag i de hänseenden

varom här är fråga bör generellt likställas med huvudorganisation. Emellertid

kan vissa av dessa sammanslutningar vara av den beskaffenheten att

det framstår som naturligt att likställa dem med huvudorganisation och,

såsom departementschefen uttalat i lagrådsremissen, bör i dylikt fall så

också kunna ske. Det torde inte vara möjligt att i lagbestämmelser eller

anvisningar till ledning för lagens tillämpning närmare ange under vilka

förutsättningar en sammanslutning vid tillämpning av arbetstidslagen är

att jämställa med huvudorganisation. Uppenbarligen kan endast sådana

förbund och föreningar komma i fråga som nått organisatorisk stabilitet

och företräder ett mera betydande antal arbetstagare. Det måste överlämnas

till rättstillämpningen att lösa detta spörsmål med beaktande av omständigheterna

i det1 särskilda fallet.

9 §

Såsom departementschefen anför i lagrådsremissen har alltsedan den

första lantarbetstidslagen så kallad vakttjänst inom trädgårdsskötsel jämställts

med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten. Även om

automatisering av arbetet i bänkar och drivhus efter hand kommer att reducera

behovet av sådan vakttjänst, bör enligt departementschefens mening

möjlighet till övertid såsom för förberedelse- eller avslutningsarbete

alltjämt föreligga för sådan tjänst. Emellertid har i ''förevarande paragraf

inte, såsom i 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen, vid sidan av förberedelseeller

avslutningsarbete särskilt angivits den här avsedda s. k. vakttjänsten.

I stället har departementschefen i anslutning till redogörelse för de krav,

som bör uppställas för att visst arbete skall betraktas såsom förberedelseeller

avslutningsarbete, anfört att när det gäller s. k. vakttjänst inom träd
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

147

gårdsskötsel avsteg torde få medges från vad som sålunda sagts. Eftersom

arbetet vid den här ifrågavarande s. k. vakttjänsten i viss utsträckning

sammanfaller med åtgärder som innefattas i arbetstagarnas ordinarie arbete

kan vakttjänst inte utan vidare anses likställd med förberedelse- eller

avslutningsarbete. Enligt lagrådets mening fordras därför, att det i 9 §

kommer till uttryck att s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln i här förevarande

avseende skall likställas med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten,

till exempel genom att efter ordet »hinder» införes »samt

såvitt angår trädgårdsskötsel till så kallad vakttjänst».

14 §

Den tystnadsplikt i fråga om yrkeshemlighet m. m. som föreskrivs i paragrafen

avser personer som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden

av arbetstidslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen.

Enligt lagrådets uppfattning bör inte den krets av personer som binds av

tystnadsplikten begränsas genom anknytning till tillsynens utövande. Envar

som på något sätt tagit befattning med tillsynen torde böra omfattas

av tystnadsplikten. Något liknande gäller för övrigt enligt arbetarskyddslagen,

där motsvarande tystnadspliktsbestämmelse avser inte bara den

egentliga tillsynspersonalen utan också den som anlitats som biträde vid

tillsynsverksamhetens utövande.

Den föreslagna tystnadsplikten gäller yrkeshemligheter, arbetsförfaranden

eller affärsförhållanden som blivit kända vid utövande av tillsyn. Med

hänsyn till att arbetstidslagen avses bli tillämplig på i princip alla verksamhetsområden

anser lagrådet att tystnadsplikten bör omfatta också förhållanden

av betydelse för rikets försvar.

Paragrafen innehåller i andra punkten en bestämmelse om straff för

brott mot tystnadsplikten. I straffbestämmelsen har för straffbarhet uppställts

krav på uppsåt. Enligt lagrådets mening bör — i vart fall om tystnadsplikten

utvidgas till att avse förhållanden av betydelse för rikets försvar

— även åsidosättande som sker av oaktsamhet straffbeläggas.

Lagrådet förordar att paragrafen jämkas i här berörda hänseenden samt

beträffande åtalsreglerna när fråga är om brott som avser förhållande av

betydelse för landets försvar. Jämkning bör kunna ske med viss ledning av

44 — 46 §§ miljöskyddslagen.

15 §

Första stycket avser lagstridigt användande av arbetstagare. Andra

punkten i stycket upptar stadgande att vårdnadshavare, som känt till eller

bort känna till användandet, skall dömas till böter om arbetstagaren var

under 18 år. Någon utredning om det praktiska behovet av stadgandet föreligger

inte och det möter därför svårigheter för lagrådet att bilda sig en

bestämd uppfattning om lämpligheten av att stadgandet tas upp i den

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

föreslagna lagen. I och för sig förefaller det tvivelaktigt om ett sådant

stadgande är behövligt. Sannolikt förekommer med nuvarande utökade

skolplikt endast mera sällan att underårig under 16 år anställes i arbetslivet

annat än under ferietid. Och beträffande dem som är över 16 år torde

deras vilja och förmåga till självständig bedömning av arbets- och försörjningsproblem

oftast vara sådan att det knappast kan anses realistiskt att

lägga något ansvar på vårdnadshavare^ Lagrådet vill hemställa att det överväges

om inte stadgandet kan utgå.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar

beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Inger Hellström

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

149

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 19 december

1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag delar de synpunkter lagrådet fört fram i anslutning till 1 och 3 §§ i

förslaget till allmän arbetstidslag. Synpunkterna föranleder inte någon ändring

i lagförslaget.

Vid 9 § tar lagrådet upp frågan om behovet av en motsvarighet i den nya

lagen till bestämmelsen i 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen rörande s. 1c. vakttjänst

inom trädgårdsskötsel. Enligt lagrådets mening bör i lagtexten uttryckligen

anges att vakttjänst i här förevarande avseende skall likställas

med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten.

I remissprotokollet uttalade jag att möjlighet till övertid såsom för förberedelse-

eller avslutningsarbete alltjämt bör föreligga för s. k. vakttjänst

inom trädgårdsskötseln. Jag ansåg att detta var inbegripet i den föreslagna

lagtexten. Enligt min åsikt bör det så långt möjligt undvikas att i en lag av

så generell natur som den föreslagna ta in en så speciell bestämmelse som

den som lagrådet förordar. Någon oklarhet i rättstillämpningen behöver såvitt

jag kan finna inte uppkomma om den föreslagna lagtexten bibehålls.

Jag förordar att så sker.

Bestämmelserna i 14 § om tystnadsplikt samt ansvar och åtal för brott

mot tystnadsplikten bör jämkas i de hänseenden lagrådet angivit.

Med beaktande av vad lagrådet anfört vid 15 § anser jag att den ifrågavarande

straffbestämmelsen kan slopas.

Några smärre redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår 1970 års riksdag

att antaga förslagen till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

151

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag .................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 november 1969 .............. 8

Gällande bestämmelser ...................................... 9

Arbetstidsförhållanden i utlandet ............................ 21

Arbetstidslagstiftningens utveckling............................ 22

Arbetstidskommittén ........................................ 25

I. Allmän arbetstidsförkortning.............................. 25

Motiv för arbetstidsförkortning............................ 25

Samhällsekonomiska synpunkter .......................... 28

Slutsatser .............................................. 32

II. Ny allmän arbetstidslag .................................. 33

Allmänna synpunkter .................................... 33

Lagens materiella bestämmelser .......................... 39

Ordinarie arbetstid .................................... 39

Övertid .............................................. 43

Jourtid .............................................. 44

Lagens tillämpningsområde .............................. 46

III. Bagerilagen ............................................ 33

IV. Frågan om en helgdagsreform ............................ 58

Remissyttrandena .......................................... 62

I. Allmän arbetstidsförkortning.............................. 62

II. Ny allmän arbetstidslag .................................. 72

Allmänna synpunkter .................................... 72

Lagens materiella bestämmelser .......................... 76

Lagens tillämpningsområde .............................. 86

III. Bagerilagen ............................................ 90

IV. Frågan om en helgdagsreform ............................ 91

Departementschefen ........................................ 95

I. Allmän arbetstidsförkortning ............................ 95

II. Ny allmän arbetstidslag .................................. 100

Allmänna synpunkter .................................... 100

Lagens materiella bestämmelser .......................... 105

Ordinarie arbetstid .................................... 106

Övertid .............................................. 110

Jourtid .............................................. H3

Lagens tillämpningsområde .............................. 116

III. Bagerilagen ............................................ 121

IV. Frågan om en helgdagsreform ............................ 124

Upprättade lagförslag ........................................ 126

Specialmotivering ............................................ 126

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Sid.

Hemställan ................................................ 139

Bilaga: De till lagrådet remitterade lagförslagen ................ 140

Utdrag av lagrådets protokoll den 15 december 1969 .............. 145

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 december 1969 .............. 149

ESSELTE AB, STHLM 69

914491

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1970:63 Betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete, m. m., i juni 1946 s. 6 i texten