Med förslag till lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, m. m
1970-02-20 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1970:50, Med förslag till lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
1
Nr 50
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
m. mgiven Stockholms slott den
20 februari 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523).
GUSTAF ADOLF
Lennart Geijer
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
görs tillämplig även på sådana företrädesvis mindre anläggningar för vattenförsörjning
eller avlopp som inte omfattas av bestämmelserna i lagen
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare öppnas enligt förslaget
möjlighet att till gem ensamhetsanläggning ansluta byggnad eller
annan anläggning som ej tillhör markens ägare.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
1) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamlietsanläggningar
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1
Efter prövning vid förrättning enligt
denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning
av stadigvarande betydelse
för dem, såsom parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd mot
grundvatten, ledning, värmeanläggning
eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).
Lagen gäller dock ej
anläggning för vattenförsörjning eller
avlopp och ej heller anläggning,
vars inrättande gemensamt för två
eller flera fastigheter kan enligt särskilda
bestämmelser prövas av domstol
eller annan myndighet.
Lagens bestämmelser om fastighet
äga motsvarande tillämpning på
tomträtt, som är inskriven, och på
sådan rätt till ofri tomt i stad som
utgör fast egendom. Som ägare anses
innehavaren av rättigheten. I
fråga om upplåtelse av utrymme för
anläggning och ersättning med anledning
därav likställes område, som
ej ingår i fastighetsindelningen, med
fastighet. Den som innehar fastighet
med fideikommissrätt eller eljest
utan vederlag besitter fastighet på
grund av testamentariskt förordnande
utan att äganderätten tillkommer
någon anses vid lagens tillämpning
som fastighetens ägare.
(Föreslagen Igdelse)
Efter prövning vid förrättning enligt
denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning
av stadigvarande betydelse
för dem, såsom parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd mot
grundvatten, anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp, ledning,
värmeanläggning eller tvättstuga
(gemensamhetsanläggning). Lagen
gäller dock ej allmän vatten- och
avloppsanläggning och ej heller anläggning,
vars inrättande gemensamt
för två eller flera fastigheter
kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller annan myndighet.
Lagens bestämmelser om fastighet
äga motsvarande tillämpning på
tomträtt, som är inskriven, och på
sådan rätt till ofri tomt i stad som
utgör fast egendom. Om det prövas
lämpligt, få nämnda bestämmelser
även tillämpas på sådan byggnad
eller annan anläggning i övrigt som
ej tillhör ägaren till marken. Som
fastighetsägare anses innehavaren av
rättigheten eller ägaren till anläggningen.
I fråga om upplåtelse av utrymme
för gemensamhet san\äggn\ng
och ersättning med anledning därav
likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen,
med fastighet.
Den som innehar fastighet med fi
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1970
3
(Nuvarande lydelse)
2
I gemensamhetsanläggning---
Fastighet inom stadsplan eller
byggnadsplan skall deltaga oberoende
av ägarens samtycke, om ägaren
till annan fastighet, som är belägen
inom sådant område och skall deltaga,
yrkar det och anläggningen är
av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.
Fastighet inom stadplan eller byggnadsplan
skall vidare deltaga, om
ägaren yrkar det och anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande.
Föreligger enligt —
(Föreslagen lydelse)
deikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av
testamentariskt förordnande utan
att äganderätten tillkommer någon
anses vid lagens tillämpning som
fastighetens ägare.
§•
----ense därom.
Fastighet inom stadplan eller
byggnadsplan skall deltaga oberoende
av ägarens samtycke, om ägaren
till annan fastighet, som är belägen
inom sådant område och skall deltaga,
yrkar det och anläggningen är
av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.
Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan
skall vidare deltaga, om
ägaren yrkar det och anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande. Är fråga
om anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp gäller vad som
sagts i detta stycke oberoende av fastigheternas
belägenhet.
andra fastigheterna.
Byggnad eller annan anläggning
som avses i 1 § andra stycket andra
punkten får mot bestridande icke
deltaga i gemensamhetsanläggning,
om ökad kostnad eller annan olägenhet,
som är av betydelse, därigenom
kan komma att uppstå för annan
deltagare i gemensamhetsanläggningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
2) Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918: 523)1,
dels att 8 kap. 17 och 30 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 8 kap. 16, 19, 26, 28, 29 och 31 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
16
Vad som föreskrives i 11—15 §§
i fråga om två eller flera samhällen
äger motsvarande tillämpning med
avseende på två eller flera fastigheter,
med de avvikelser som föranledas
av 17 och 18 §§.
Första stycket gäller också i fråga
om samhälle och en eller flera fastigheter
som äro beläqna utom samhället.
19
Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej
tillämpning i fråga om avledande
inom samhälle av avloppsvatten från
byggnader, tomter, gator eller andra
platser i samhället.
26
Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§
om avloppsledning gälla i tillämpliga
delar också i fråga om åtgärd
för att motverka förorening genom
avloppsvatten, innan det släppes ut
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
§-2
Vad som föreskrives i 11—15 §§
i fråga om två eller flera samhällen
äger motsvarande tillämpning med
avseende på samhälle och en eller
flera fastigheter som äro belägna
utom samhället, med de avvikelser
som föranledas av 18 §.
§-2
Bestämmelserna i 5—16 och 18 §§
äga ej tillämpning i fråga om avledande
inom samhälle av avloppsvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser i samhället.
§-2
Bestämmelserna i 5, 10—16 och
18 §§ om avloppsledning gälla i tilllämpliga
delar också i fråga om åtgärd
för att motverka förorening genom
avloppsvatten, innan det släppes
ut i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde.
28 §.2
Om åtgärd —- --- -—---prövas skäligt.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning med avseende på samhälle
och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.
1 Senaste lydelse av 8 kap. 17 och 30 §§ 1969: 393.
2 Senaste lydelse 1969: 393.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.i
Om två--—-------— förstnämnda åtgärder.
31
Om avloppsvatten från fabrik eller
inrättning inom samhälle icke
avledes genom samhällets avloppsledning,
behandlas fabriken eller
inrättningen vid tillämpning av 25—
30 §§ som om den vore belägen utom
samhället.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning med avseende på två eller
flera fastigheter samt beträffande
samhälle och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.
§.J
Om avloppsvatten från fabrik eller
inrättning inom samhälle icke
avledes genom samhällets avloppsledning,
behandlas fabriken eller
inrättningen vid tillämpning av 25—
29 §§ som om den vore belägen utom
samhället.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.
2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid vattendomstol och
som rör fråga om två eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet
till avloppsanläggning eller åtgärd för att motverka förorening genom
avloppsvatten handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.
3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §
4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga som anges under 2, skall äldre
bestämmelser tillämpas på förrättningen. 1
1 Senaste lydelse 1969: 393.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 december 1969.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
mindre vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar och anför.
1. Inledning
Enligt lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar (LOA)
kan gemensam anläggning inrättas för två eller flera fastigheter, om den
har stadigvarande betydelse för fastigheterna. Enligt särskild bestämmelse
i lagen undantas dock anläggning för vattenförsörjning eller avlopp från
lagens tillämpningsområde.
Större, huvudsakligen kommunala vatten- och avloppsanläggningar faller
under lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(VAL). Någon enhetlig rättslig reglering av motsvarande slag finns inte beträffande
mindre vatten- och avloppsanläggningar. Avloppsanläggning kan
dock inrättas med stöd av bestämmelser i 8 kap. vattenlagen, 1918: 523 (VL).
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till LGA (prop. 1966: 128; 3LU 57;
rskr 377) beslöt riksdagen att anhålla hos Kungl. Maj :t om närmare utredning
av frågan om rättslig reglering av även de mindre vatten- och avloppsanläggningarna.
Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats
en promemoria (Stencil Ju 1969: 6) i frågan. Promemorian utmynnar
i förslag till lag om ändring i LGA. Förslaget, som innebär att tillämpningsområdet
för LGA utvidgas till att omfatta även mindre vatten- och avloppsanläggningar,
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 1.
Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av vattenöverdomstolen,
vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna i Österbygdens vattendomstol,
länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kalmar
Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
7
och Jämtlands län, lantmäteristyrelsen, statens planverk, vattenlagsutredningen
och Svenska kommunförbundet.
Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett antal myndigheter och
tjänstemän.
2. Gällande rätt
I LOA regleras frågor om samverkan mellan två eller flera fastigheter
för utförande, underhåll och drift av anläggning som är av stadigvarande
betydelse för fastigheterna. Som exempel anges parkeringsanläggning, förbindelseled,
gårdsutrymme, lekplats, ledning, värmeanläggning och tvättstuga.
Lagen gäller dock inte anläggning för vattenförsörjning eller avlopp
(i det följande benämnd va-anläggning) och inte heller anläggning vars inrättande
gemensamt för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller annan myndighet.
Allmän va-anläggning kan inrättas enligt VAL. Enligt denna lag ankommer
det på kommunen att ombesörja eller tillse att allmän va-anläggning
kommer till stånd i vissa fall när det krävs för att förekomma sanitär
olägenhet.
Allmän va-anläggning är enligt VAL anläggning som har till ändamål att
bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse
och som antingen omhänderhas av kommun som huvudman eller, om den
omhänderhas av annan huvudman, förklarats för allmän av länsstyrelsen.
För fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde föreligger
i princip anslutningsrätt och anslutningstvång. Enligt VAL skall nämligen
sådan fastighet, om den behöver va-anordningar, på begäran av huvudmannen
eller av fastighetens ägare anslutas till anläggningen, om inte ändamålet
med anslutningen med större fördel för fastigheten kan vinnas på
annat sätt. Vägras anslutning, kan länsstyrelsen på framställning av den
som begär anslutningen ge åläggande därom.
VAL har blivit översedd av 1964 års va-utredning. Utredningen föreslår
i betänkande som avgetts i december 1967 (SOU 1967: 65) en ny lag om
allmänna va-anläggningar. Vissa följdändringar i 8 kap. VL föreslås också.
I de delar för vilka nyss redogjorts innehåller den föreslagna nya lagen
inte några ändringar av betydelse i detta sammanhang. Utredningsförslagen
har remissbehandlats och bereds f. n. inom justitiedepartementet med sikte
på att den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1970.
Mindre avloppsanläggning, varmed i det följande avses anläggning som
inte omfattas av VAL, kan som nämnts inrättas med stöd av bestämmelser
i 8 kap. VL. I kapitlet, som har rubriken ”Om avloppsföretag m. in.”, regleras
bl. a. frågor om rätt eller skyldighet att ansluta till avloppsledning,
om delaktighet i gemensamma ledningsföretag, om bidragsskyldighet och
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
om liandliavandet av företag. Reglerna avser i första hand förhållandet mellan
två eller flera samhällen (= verksamhetsområden för allmän va-anläggning),
men de har med vissa avvikelser motsvarande tillämpning i fråga om
två eller flera fastigheter.
I fråga om mindre anläggningar för vattenförsörjning finns inte någon
reglering motsvarande den som 8 kap. VL innefattar beträffande mindre
avloppsanläggningar. Vissa möjligheter föreligger dock att med stöd av servitut
åstadkomma samverkan mellan fastigheter om företag för vattenförsörjning.
3. Tidigare utredningar och reformförslag
Förarbetena till VAL. VAL tillkom efter utredning av 1946 års vatten- och
avloppssakkunniga (SOU 1951: 26). De sakkunnigas förslag, som blev i väsentlig
mån omarbetat, innefattade en enhetlig rättslig reglering av va-frågor.
De sakkunniga föreslog sålunda en lag om va-anläggningar som omfattade
både större och mindre anläggningar. Betydande följdändringar föreslogs
i 8 kap. VL. Sålunda utmönstrades ur detta kapitel frågor som i stället
reglerades i den föreslagna lagen om va-anläggningar, såsom frågor om rätt
att för avledande av avloppsvatten dra ledning över eller i övrigt göra intrång
på annans mark samt om rätt och skyldighet att delta i avloppsföretag, kostnadsfördelning
inom sådana företag m. in. I 8 kap. VL skulle kvarstå endast
bestämmelser om vattenförorening.
Numera justitierådet Olof Riben, vilken som expert biträdde de sakkunniga,
föreslog i ett särskilt yttrande en annan lösning. Va-frågor borde enligt
hans mening när det gällde större bebyggelseområden regleras i en särskild
lag inen i övrigt i VL. 1 enlighet härmed skisserade Riben ett utkast
till en lag om kommunala va-anläggningar och till ändringar i VL. De föreslagna
ändringarna i VL bestod i vissa huvudsakligen formella ändringar
i 8 kap. och i att bestämmelser om vattenförsörjningsföretag som i stort sett
motsvarar dem om avloppsföretag infogades i 2 kap.
VAL kom att få ett väsentligt inskränkt innehåll i förhållande till de sakkunnigas
förslag. Skälen härtill framgår av följande uttalanden av föredragande
departementschefen i propositionen i ämnet (1955: 121 s. 53).
Inom samlad bebyggelse av någon omfattning blir en gemensam anläggning
för vattenförsörjning och avlopp oftast förr eller senare nödvändig
av sanitära skäl. Inom den spridda bebyggelsen är däremot gemensamma
anordningar för vattenförsörjning och avlopp mera sällan behövliga av sådan
orsak, låt vara att de i stället kan vara i hög grad önskvärda ur arbetselconomisk
synpunkt. De ekonomiska förutsättningarna för utförande
av vatten- och avloppsanordningar beror i mycket stor omfattning just på
bebyggelsetätheten, eftersom ett mindre avstånd mellan fastigheterna minskar
ledningslängden och ökar möjligheterna att utföra ledningar gemen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1070
9
samt för flera fastigheter. Bebyggelsetätheten inverkar också på innebörden
av det krav på varaktighet hos bebyggelsen, vilket rimligen måste uppställas
såsom villkor för mera omfattande investering i eu vatten- och avloppsanläggning.
Inom områden med större samlad bebyggelse (tätorter) lär ett
bedömande av varaktigheten endast sällan behöva vålla verklig svårighet.
Visserligen kan t. ex. en skiftning i de ekonomiska konjunkturerna tänkas
orsaka en viss minskning av vissa tätorters invånarantal, men i regel torde
anledning ej finnas att räkna med att en tätort inom överskådlig tid skall
förlora sin egenskap av sådan. Är bebyggelsen av mindre omfattning, ökas
risken för ändringar i lokaliseringen och därmed även för det kapital, som
investeras i en vatten- och avloppsanläggning för bebyggelsen. Bedömandet
av bebyggelsens varaktighet måste därför här i högre grad taga sikte på en
undersökning av förhållandena i det särskilda fallet. Att så sker är desto
mera behövligt, som vid en mindre anläggning även en måttlig ändring i bebyggelsens
omfattning kan få stor betydelse för anläggningens ekonomi.
Med de nu nämnda spörsmålen sammanhänger frågan, i vilken utsträckning
det är möjligt att förse de glesare bebyggda områdena med vattenoch
avloppsanordningar av samma standard som den, vilken är bruklig
i tätorterna. Denna fråga måste ses i belysning av bl. a. investeringsrisken.
Det är givet att den i städerna brukliga standarden bör uppställas såsom
en förebild, men fördelen av en anläggning med sådan standard måste från
fall till fall vägas mot kostnaderna för målets förverkligande. Även inom
tätare bebyggda områden kan det stundom visa sig befogat att — där det
är förenligt med sanitära krav — ge visst avkall på standardkraven. Såsom
exempel kan nämnas, att det för saneringsmogen bebyggelse stundom
kan vara lämpligt att tills vidare utföra blott provisoriska anordningar
samt att den s. k. fritidsbebyggelsen ofta icke kan bära kostnaderna för anordningar
av samma standard som den permanenta bebyggelsen.
De sakkunniga har, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar, föreslagit
ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare
reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag.
Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om
rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle
överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i
samband därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning.
Det synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga
föreslagna lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfredsställande
resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig
utformning av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden.
För att motivera införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna
bör emellertid enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda
fall är ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan
att avsevärd risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att
tillämpningen av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa
stora anspråk på personal och därigenom draga kostnader, vilkas nödvändighet
man med hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Måhända kan lägel
bli ett annat, då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter
vunnits av vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser
emellertid, att en lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat
icke bör genomföras för närvarande utan att reformen bör begränsas till
att gälla i huvudsak blott de större anläggningarna.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
Förslaget till LGA. Fastighetsbildningskommittén undantog i sitt betänkande
med förslag till LGA (SOU 1963: 23) samtliga va-anläggningar från
lagens tillämpningsområde. Kommittén erinrade om att det vid VAL:s tillkomst
hade rått delade meningar om denna lags tillämpningsområde och att
lagen kommit att omfatta i huvudsak endast de större anläggningarna. Det
var i och för sig önskvärt att också övriga va-anläggningar blev föremål för en
rättslig reglering. Det måste emellertid enligt kommittén beaktas att statsmakterna
ganska nyligen funnit att tillräckliga skäl för särskild lagstiftning
beträffande anläggningar av denna typ saknades och att det därefter inte
syntes ha framkommit något som föranledde ändring i denna ståndpunkt.
Ett förslag omfattande även vissa slags va-anläggningar skulle vidare komma
i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga områden. Alldeles
bortsett från de olägenheter som kunde uppstå därigenom skulle va-anläggningarnas
hänförande till förslaget under alla omständigheter nödvändiggöra
ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt avseende, som knappast
kunde komma i fråga i sammanhanget.
Från remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs betänkande
kan följande nämnas.
Ett flertal remissmyndigheter — bland dem Svea hovrätt, länsstyrelsen
i Stockholms län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(numera Statens vägverk), lagberedningen, Sveriges lantmätareförening,
Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska teknologförcningen
— påpekade behovet av lagreglering beträffande de mindre vaanläggningarna.
Lantmäteristyrelsen ansåg att uttalandena, att konflikt
skulle uppstå med bestämmelser på centrala vattenrättsliga områden och
att ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt avseende skulle nödvändiggöras,
inte var övertygande. De va-anläggningar som lämpligen borde
tas med i LGA aktualiserade knappast andra vattenrättsliga frågekomplex
än dem som borde ha beaktats vid 1955 års lagstiftning. Vid tillkomsten
av denna lagstiftning hade en avsevärd risk ansetts föreligga för felbedömningar
och därmed för felinvesteringar i sådana anläggningar inom
glesbygden. Med hänsyn härtill hade lagreformen ansetts böra begränsas
Lill att gälla i huvudsak endast de större anläggningarna. Sedan mitten av
1950-talet hade emellertid väsentligt ändrade utvecklingstendenser framträtt
beträffande bebyggelsen på landsbygden. Härtill hade främst bidragit
den starkt ökande efterfrågan på fritidsbostäder. Med hänsyn till omfattningen
av fritidsbebyggelsen och eftersom ett kommunalt engagemang otvivelaktigt
många gånger kunde vara förenat med betydande svårigheter
syntes mycket kunna vinnas genom införande av privaträttsliga regler av
förevarande beskaffenhet.
I flertalet av nyssnämnda yttranden förordades, att man under lagstiftningsfrågans
vidare behandling skulle överväga att utvidga den föreslagna
lagen till att omfatta även de mindre va-anläggningarna. Länsstyrelsen
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
i Stockholms län ansåg sig dock med hänsyn till de av kommittén redovisade
synpunkterna inte böra framställa något direkt yrkande i denna riktning
men föreslog att frågan blev föremål för vidare utredning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåg sig inte kunna ta ställning till frågan om en lösning
borde ske genom komplettering av VAL — vilket enligt styrelsen måhända
låg närmast till hands — eller genom utvidgning av förslaget till LGA
eller på annat sätt. Styrelsen förordade att frågan om en reglering av de
mindre gemensamhetsanläggningarna för vatten och avlopp övervägdes ytterligare
i lämpligt sammanhang och om möjligt inom en inte alltför lång tid.
Länsingenjören i Östergötlands län ansåg, att avsaknaden av bestämmelser
av ifrågavarande slag inte hade någon större betydelse men att frågan måhända
borde lösas genom ändring i speciallagarna för vattenfrågor.
I samband med att förslag till LGA remitterades till lagrådet uttalade
dåvarande departementschefen beträffande sådana enskilda va-anläggningar
som inte omfattas av VAL att ytterligare erfarenheter torde böra avvaktas
innan frågan om deras anordnande blev löst genom enhetlig lagstiftning.
En sådan krävde särskilda överväganden. Det fordrades sålunda
en ingående undersökning om de föreslagna bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar
i och för sig var lämpade även för dessa anläggningar
och på vilket sätt bestämmelserna kunde inpassas i det vattenrättsliga regelsystemet.
Ett utredningsarbete av detta slag skulle enligt departementschefen
på ett olyckligt sätt fördröja genomförandet av det då föreliggande förslaget.
I två likalydande motioner vid 1966 års riksdag (I: 766 och 11:940) yrkades
sådan ändring av förslaget till LGA att lagen kom att omfatta även
de mindre va-anläggningarna. Det torde enligt motionärerna inte sällan
uppstå situationer — särskilt i samband med exploatering av markområden
för fritidsbebyggelse — där det var önskvärt att lagen kunde tillämpas för
va-ändamål. Sådana ändamål torde huvudsakligen tillfredsställas genom
att kommunen i samband med fastställande av byggnadsplan ålade markexploatören
att ordna vattenförsörjning och avlopp. Frivilliga avtal med
fastighetsägare förekom också. Anläggningarna kunde sedan överlåtas på
tomtplatsägarna eller en av dem bildad intresseförening. Servitutsvägen
kunde de olika fastigheternas rätt tillgodoses. Emellertid gav gällande lagstiftning,
framhöll motionärerna, inte någon möjlighet att till de olika fastigheterna
binda en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll
och förnyelse av va-anläggningarna. Inte heller gick det att tvångsvis
ansluta fastigheter till en sådan samfällighet.
Tredje lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (1966:57) till motionärernas
synpunkter och tilläde, att det hinder som tidigare ansetts ligga däri att
risk för felbedömningar i fråga om de mindre va-anläggningarna kunde
föreligga i de särskilda fallen enligt utskottets mening inte kunde åberopas
om det i LGA föreslagna offentliga prövningsförfarandet gjordes till
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
lämpligt. Utskottet förklarade sig emellertid inte vara berett att i sammanhanget
ta ställning till den närmare utformningen av lagregler i ämnet. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att snarast möjligt utreda frågan. Vad
utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.
Riksdagen anhöll i skrivelse den 15 december 1966 (nr 377) om utredning
i det av utskottet angivna hänseendet.
Samfällighetsrätt i förslag till ny jordabalk. Det förslag till ny jordabalk
som på grundval av lagberedningens och jordabalksutredningens förslag
upprättats inom departementet innehåller ett kapitel om samfällighetsrätt
(15 kap.). De regler som föreslås om detta nya institut möjliggör att ändamål
som är av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter kan
med sakrättslig verkan tillgodoses genom ett ömsesidigt privaträttsligt avtal
mellan fastigheternas ägare. Avtalet kallas samfällighetsavtal och skall
ingås skriftligen. Genom avtalet regleras intressenternas inbördes rättsförhållanden.
De fastigheter i vilka samfällighetsrätt upplåtits bildar i allt som
angår att tillgodose det gemensamma ändamålet en samfällighet. Delaktigheten
i denna är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och
får inte överlåtas för sig. För täckande av de kostnader som är förenade
med verksamheten är delägarna i samfälligheten skyldiga att utge penningbidrag.
Ägare av fastighet inom samfälligheten är så länge samfällighetsrätten
består berättigad att på de villkor samfällighetsavtalet innehåller nyttja
anläggning som uppförs för det gemensamma ändamålet och i övrigt tillgodogöra
sig nyttighet som samfälligheten tillhandahåller. Han är å andra sidan
skyldig att i den omfattning som följer av avtalet bidra till kostnaderna
för samfällighetens verksamhet samt tåla att fastigheten används för samfälligheten
och eljest fullgöra åtagande gentemot denna. Samfällighetsrätt
skall kunna upplåtas även i byggnad på ofri grund och i viss annan lös
egendom.
Enligt förslaget skall samfällighetsrätt i likhet med andra begränsade
sakrätter kunna inskrivas. Den intar i och för sig inte någon särställning
i prioritetshänseende och kan därför komma att uppoffras vid exekutiv
auktion. På fastigheterna belöpande penningbidrag till samfälligheten är
inte förenade med förmånsrätt i fastigheterna som sådana. Det sakrättsliga
skyddet för bidragen är begränsat till att omfatta personlig betalningsskyldighet
för fastighetsägarna. I fråga om förvaltning och upplösning av samfällighet
hänvisar förslaget till bestämmelserna härom i LGA. I samband
med att förslaget den 20 januari 1967 remitterades till lagrådet framhöll
departementschefen att beträffande samfällighetsrätt inte som i LGA undantag
görs för va-anläggning. I den mån det är möjligt att uppnå frivilliga
överenskommelser kan alltså en samverkan för att bygga och driva sådana
anläggningar komma till stånd genom samfällighetsavtal. Härigenom
tillgodoses — åtminstone delvis — det av riksdagen i samband med be
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
handlingen av LGA uttalade önskemålet. Med hänsyn till att samfällighetsrätt
avses kunna upplåtas också i byggnad på ofri grund kan denna möjlighet,
menade departementschefen, antas komma att få särskild betydelse
för fritidsbebyggelsens del.
Gemensamma arbeten i samband med fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen.
Det förslag till fastighetsbildningslag som den 26 september
1969 förelagts riksdagen (prop. 1969: 128) innehåller ett kapitel med särskilda
bestämmelser om gemensamma arbeten (9 kap.). Sålunda föreslås
att utförande av anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut
av fastighetsbildningsmyndigheten verkställas under förrättning för fastighetsreglering
som ett för sakägarna gemensamt arbete, om det med regleringen
avsedda syftet därigenom främjas och arbetet inte lämpligen bör
ombesörjas av enskild sakägare. Sådant beslut om gemensamt arbete får
dock inte avse företag som skulle väsentligt ändra arten och omfattningen
av regleringen och inte heller annat företag enligt VL än dikning. Om företag
till följd härav inte kan utföras enligt fastighetsbildningslagen eller sådant
utförande inte är lämpligt, får fastighetsbildningsmyndigheten föroruna
om prövning enligt VL, lagen om enskilda vägar eller LGA. 4
4. Departementspromemorian
I nuvarande lagstiftning är frågor om inrättande av gemensamma mindre
va-anläggningar ofullständigt reglerade. Mindre avloppsanläggningar kan
visserligen komma till stånd, om så behövs också tvångsvis, med stöd av
bestämmelser i 8 kap. VL. Till de fastigheter som berörs av sådan anläggning
kan bindas en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll
och förnyelse av anläggningen. Några motsvarande bestämmelser finns inte
i fråga om anläggningar för vattenförsörjning.
Institutet samfällighetsrätt enligt förslaget till ny jordabalk erbjuder vissa
möjligheter att till fastigheter som anslutits till anläggning för vattenförsörjning
binda en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll
och förnyelse av anläggningen. Det går dock inte att tvångsvis ansluta
fastighet till sådan anläggning. Över huvud taget bygger institutet på frivillig
samverkan mellan fastighetsägare. Det sakrättsliga skyddet för samfällighetsrätten
är vidare inte lika starkt som för delaktighet i avloppsföretag
enligt 8 kap. VL. Samfällighetsrätten är sålunda inte oskiljaktigt förenad
med varje berörd fastighet utan kan komma att uppoffras t. ex. vid
exekutiv auktion.
Anläggning för vattenförsörjning kan komma att utföras som gemensamt
arbete under förrättning för fastighetsreglering enligt bestämmelser i förslaget
till fastighetsbildningslag. Kostnaderna för anläggningens utförande
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
fördelas då enligt regler i fastighetsbildningslagen. De skilda fastigheternas
rätt till anläggningen kan emellertid tillgodoses endast i form av servitut.
I fråga om skyldighet att för framtiden bidra till drift och underhåll
av anläggningen kommer man inte längre än till den lösning som samfällighetsrätten
enligt jordabalksförslaget erbjuder.
Varken institutet samfällighetsrätt eller fastighetsbildningslagens bestämmelser
om gemensamt arbete under förrättning för fastighetsreglering
kan anses utgöra ändamålsenliga medel för att trygga samverkan mellan
fastigheter för åstadkommande av gemensamma mindre va-anläggningar.
Remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs betänkande med
förslag till lag om gemensamhetsanläggningar gav starkt stöd för att det
behövs en enhetlig lagreglering beträffande de mindre va-anläggningarna.
Även riksdagen uttalade sig vid antagandet av förslaget till LGA för att en
sådan lagreglering borde komma till stånd.
En enhetlig lagstiftning rörande de mindre va-anläggningarna kan uppnås
genom en utbyggnad av bestämmelserna i VL. En sådan lösning skulle
kunna gå ut på att komplettera reglerna om anslutningsrätt, anslutningstvång,
kostnadsfördelning och associationsrättsliga frågor beträffande avloppsföretag
i 8 kap. VL med motsvarande bestämmelser för vattenförsörjningsföretag.
Med hänsyn till VL:s systematiska uppbyggnad bör sådana
bestämmelser få sin plats i 2 kap., i vilket regleras frågor bl. a. om anordnande
och nyttjande av grundvattentäkt. Enligt detta alternativ skulle en
mindre va-anläggning kunna komma till stånd genom handläggning vid
vattendomstol eller genom behandling vid syneförrättning enligt de särskilda
bestämmelser därom som finns i VL. Innan ställning las till en sådan
lösning bör alternativet att, såsom föreslogs i riksdagsmotioner vid behandlingen
i riksdagen år 1966 av LGA, utvidga LGA:s tillämpningsområde till
mindre va-anläggningar belysas närmare.
LGA tar i första hand sikte på ett frivilligt samgående mellan fastighetsägare
men innehåller också vissa tvångsmoment, såsom i fråga om anslutningsrätt
och anslutningstvång samt rätt att ta i anspråk utrymme för anläggning.
I princip skapas ett oupplösligt samband mellan anläggningen
och de anslutna fastigheterna. Ansluten fastighet får inte överlåtas eller
ens säljas exekutivt utan att delaktigheten i anläggningen följer med. Lagen
innehåller vidare närmare bestämmelser om de berörda fastighetsägarnas
inbördes rättigheter och skyldigheter i övrigt.
För prövning av att förutsättningarna för att inrätta en gemensamhetsanläggning
föreligger anvisar LGA en förrättningsform som i åtskilliga
hänseenden påminner om förrättning enligt lagstiftningen om fastighetsbildning
eller om enskilda vägar. Byggnadsnämnden har ett avgörande inflytande
på frågan om anläggningen skall komma till stånd. Förrättningsmannen
skall sålunda innan frågan slutligen avgörs hänskjuta ärendet till
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
nämnden för prövning att anläggningen inte inrättas i strid mot fastställd
plan eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras.
Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings uppförande, underhåll och
drift skall enligt LOA fördelas mellan berörda fastighetsägare efter andelstal.
Dessa bestäms vid förrättningen enligt vad som är skäligt med hänsyn
till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom
anläggningen. Vid förrättningen skall också bestämmas i vad mån bidragtill
kostnaderna skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med förmånsrätt
före inteckningar i fastigheterna enligt en särskild förmånsrättslag.
För bedrivande av den gemensamma verksamheten är fastighetsägarna
organiserade i en samfällighet. Reglerna för den överensstämmer i stora delar
med de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar enligt
t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar men innebär flera förenklingar.
Bestämmelserna i LGA kan i och för sig tillämpas även på de mindre vaanläggningarna.
Anledning saknas också att anta annat än att bestämmelserna,
eventuellt med vissa mindre ändringar eller tillägg, i allmänhet skulle
leda till en smidig lösning av frågor om inrättande av sådana anläggningar.
När det gäller att ta ställning till frågan om mindre va-anläggningar bör
hänföras under LGA eller om VL:s bestämmelser bör byggas ut finns anledning
att först uppmärksamma några betydelsefulla skillnader mellan bestämmelserna
i denna lag och reglerna om avloppsföretag i 8 kap. VL. Sålunda
får enligt 2 § LGA tvångsanslutning av fastighet ske endast om fastigheten
är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan, medan tvångsreglerna
i 8 kap. VL gäller oberoende av om fastigheten i fråga ligger inom eller
utom sådant område. Vidare gäller enligt 8: 46 VL bestämmelserna om
avledande av avloppsvatten under vissa förhållanden också ägare av byggnad
eller anläggning på ofri grund. LGA upptar däremot inte någon motsvarande
bestämmelse.
Vad gäller den först berörda skillnaden har regler om tvångsanslutning
till mindre va-anläggningar otvivelaktigt avsevärd betydelse också beträffande
område som ej är detaljplanerat. Bestämmelsen i LGA att tvångsanslutning
av fastighet kan ske bara om fastigheten är belägen inom stadsplan
eller byggnadsplan är därför inte lämplig för mindre va-anläggningar.
Om sådana anläggningar skulle hänföras under LGA, bör därför lagen kompletteras
med bestämmelse av innebörd att tvångsanslutning till va-anläggning
skall få ske även av fastighet som är belägen utom stadsplan eller
byggnadsplan.
Den andra skillnaden, som består i att 8 kap. VL men ej LGA innehål
-
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1970
ler bestämmelser i fråga om byggnader eller anläggningar på ofri grund, är
däremot svårare att avlägsna.
Enligt LOA kan en samfällighets bidragsfordringar gälla i de anslutna
fastigheterna med bästa förmånsrätt enligt den samtidigt med LGA antagna
förmånsrättslagen. Kan bidrag som påförts ansluten fastighetsägare inte uttas
hos honom blir övriga fastighetsägare solidariskt ansvariga för bristen
(26 §).
Vid LGA:s tillkomst diskuterades frågan om eu gemensamhetsanläggning
skulle få inrättas till förmån även för bl. a. byggnad eller anläggning
på ofri grund. Fastighetsbildningskommittén framförde emellertid flera
skäl som talade mot en sådan utvidgning (prop. 1966: 128 s. 112—114).
Av stor betydelse var sålunda, anförde kommittén, risken för att en motsatsställning
uppkommer mellan ägaren av en fastighet och dess innehavare.
Den vägledande grundsatsen borde vara alt de till varje ansluten fastighet
hänförliga rättigheterna och skyldigheterna såvitt möjligt koncentreras
till en enda person, som uppenbarligen i regel bör vara fastighetsägaren.
De skäl som framför allt talade mot en utvidgning sammanhängde
emellertid med den konstruktion av det sakrättsliga ansvaret för bidragsfordringarna
för vilket nyss redogjorts. Om bidragsskyldigheten hänför sig
till byggnad på annans grund eller till annat objekt i vilket den särskilda
förmånsrätten inte får åtnjutas, kan tydligen, menade kommittén, risken
för att brist uppstår och därmed för att det subsidiärt solidariska ansvaret
för övriga intressenter utlöses inträda tidigare än annars. En lösning av
problemet genom att efter förebild i lagen om enskilda vägar (60 § tredje
st.) som villkor för ingående av förbindelser föreskriva skyldighet att ställa
säkerhet för den del av gälden som belöper på annan intressent än fastighet
avvisade kommittén eftersom resultatet inte skulle bli det önskade.
Därtill kommer, att i många fall den möjligheten står öppen att byggnadens
ägare i avtal med fastighetsägaren förbinder sig att i förhållande till denne
helt eller delvis svara för de ekonomiska förpliktelser gentemot företaget
som belöper på fastigheten.
Departementschefen biträdde kommitténs förslag på denna punkt (prop.
1966: 128 s. 122).
Med hänsyn till LGA:s allmänna uppbyggnad och de ställningstaganden
vid lagens tillkomst för vilka nyss redogjorts torde det inte vara lämpligt
att komplettera lagen med bestämmelse av innebörd att byggnad eller anläggning
på ofri grund skulle kunna anslutas till va-anläggning. Detta bör
dock inte betraktas som något avgörande hinder mot att hänföra de mindre
va-anläggningarna till LGA:s tillämpningsområde. De skäl som har åberopats
mot att gemensamhetsanläggning enligt LGA skulle få inrättas till förmån
för byggnad på ofri grund talar även starkt mot att ägare av sådan
byggnad skulle få ingå som intressent vid inrättande av en va-anläggning.
Något påtagligt behov härav torde heller inte föreligga. I sammanhanget
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
17
bör pekas på att enligt VAL allmän va-anläggning kan inrättas, om det till
förekommande av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp
för visst område ordnas i ett större sammanhang. VAL:s bestämmelser
gäller även beträffande byggnad eller anläggning på ofri grund. Allmän vaanläggning
kan komma i fråga exempelvis beträffande arrendebebyggelse
för fritidsändamål, där de sanitära förhållandena är bristfälliga.
Om tillämpningsområdet för LGA utsträcks till att omfatta också de
mindre va-anläggningarna, kommer ifrågavarande ärenden att avlyftas
från vattendomstolarna för att i stället handläggas i den administrativa
ordning som anges i LGA. Detta står i överensstämmelse med uttalanden
i direktiven till de sakkunniga för översyn av VL. För en lösning av nu antytt
slag talar också att lagstiftningen otvivelaktigt blir mera lättillämpad
i praktiken än om de mindre va-anläggningarna skulle regleras inom ramen
för VL.
Starka skäl av praktisk natur talar för att frågor om inrättande av skilda
anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter regleras så enhetligt
som möjligt. Härigenom underlättas inrättandet av flera anläggningar
som skall betjäna samma krets av fastigheter. Detta torde vara av särskild
betydelse vid exploatering av större områden för fritidsbebyggelse. Även
samordning med förfarandet vid fastighetsbildning är betydelsefull. En enhetlighet
och samordning av detta slag uppnås även i fråga om de mindre
va-anläggningarna, om dessa hänförs till LGA:s tillämpningsområde. Delta
får anses vara en omständighet som väger tungt.
Slutsatsen av det anförda blir att en enhetlig rättslig reglering beträffande
de mindre va-anläggningarna bör åstadkommas genom alt tillämpningsområdet
för LGA utsträcks till att också omfatta sådan anläggning. Samtidigt
synes även anläggning för att motverka förorening genom avloppsvatten
böra hänföras under LGA.
Med en sådan lösning har man att ta ställning till hur de nuvarande bestämmelserna
i 8 kap. VL om delaktighet i och bidragsskyldighet till avloppseller
reningsanläggning bör behandlas. Om bestämmelserna får stå kvar
oförändrade, uppstår vissa samordningsproblem som måste lösas. Det synes
därför vara lämpligt, att bestämmelserna får utgå, såvitt de avser två eller
flera fastigheter. 5
5. Remissyttrandena
Ingen remissinstans ifrågasätter behovet av en rättslig reglering beträffande
de mindre va-anläggningarna. Nästan alla anser att frågan bör lösas
ulan dröjsmål. Särskilt anses detta vara av betydelse beträffande fritidsbebyggelsen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att kommunernas
skyldighet enligt 3 § VAL gäller ail bostadsbebyggelse oberoende
2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
av utnyttjandet. Det har dock enligt länsstyrelsen visat sig att kommunerna
ogärna ställer sig som huvudmän för små anläggningar och anläggningar
avseende fritidsbebyggelse. Vid akuta fall har kommunerna försökt verka
för bildandet av fastighetsägareföreningar för att därigenom få huvudmannaskapet
löst. Ofta har emellertid ett frivilligt intresse härför inte räckt
till. De flesta föreningar för små va-företag som tillkommit är en följd av
de exploateringsavtal som kommunen träffat i samband med nya byggnadsplaner.
En rättslig reglering för mindre va-anläggningar kan därför bli ett
värdefullt komplement till bestämmelserna om kommuns skyldighet eniigt
3 § VAL. Överlantmätaren i Stockholms län förklarar att bl. a. fritidsbebyggelsen
inom storstadsregionerna har ökat i en omfattning som väsentligt
överstiger tidigare förutsägelser. Denna utveckling innebär exploatering
av större områden för sådan bebyggelse. Härvid är enligt överlantmätaren
otvivelaktigt frågor om tillkomst och samordning av mindre va-anläggningar
betydelsefulla. Länsläkaren i Jämtlands län menar att det är
en klar brist från hygienisk synpunkt, att inte LOA, VAL eller VL ger möjlighet
att inrätta mindre gemensamhetsanläggningar för vattenförsörjning,
på samma sätt som vid större allmänna anläggningar. Särskilt vid fritidsbebyggelse,
som uppförts utan fastställd byggnadsplan, händer det ofta enligt
länsläkaren att en fastighetsägare vill utföra en vattenförsörjningsanläggning
men att detta stoppats av grannen, trots att även denne skulle ha fördel
av anläggningen. De synnerligen bristfälliga toalettanordningarna, med kemiska
toaletter, avsaknaden av latrinkärl in. in., utgör också ofta ett hot mot
vattentäkterna. Statens planverk framhåller att en ändamålsenlig utformning
av mindre va-anläggningar är av största betydelse för att åstadkomma
nödvändigt skydd för miljön. Även om sådana anläggningar kan beräknas
komma till utförande redan till följd av höjning av standardkraven, särskilt
beträffande fritidsbebyggelse, måste enligt planverkets mening de enskilda
intressena dock alltid underordnas de allmänna miljövårdskraven.
Frågan hur bestämmelserna närmare skall utformas har föranlett delade
meningar bland remissinstanserna. Alla remissinstanser stannar dock för en
reglering inom LGA:s ram. Bara vattenöverdomstolen anser att en bättre lösning
vinns om frågan regleras genom ändring i VAL. Lantmäteristyrelsen
anför att de nu aktuella va-anläggningarna torde kunna regleras antingen
i VAL, VL eller LOA. Då emellertid andra anläggningar, bl. a. inom fritidsbebyggelsen,
ofta ändå måste inrättas enligt LOA för samma grupp av
fastigheter som kräver va-anläggningar och det är önskvärt att så få samfällighetsbildningar
som möjligt skapas för varje grupp anser styrelsen
den i promemorian föreslagna lösningen vara överlägsen en eventuell reglering
enligt VAL eller VL. Överlantmätaren i Stockholms län framhåller
att den administrativa ordningen i LOA medför en relativt enkel lagtilllämpning.
Värdefullt är vidare att inrättande av skilda anläggningar som
är gemensamma inom en viss krets av fastigheter regleras så enhetligt som
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
19
möjligt. Liknande synpunkter framförs av överlantmätaren i Götebaorgs och
Bohus län. Österbygdens vattendomstol finner att promemorieförslaget är det
lagtekniskt enklaste sättet att åstadkomma den avsedda regleringen. Från
flera remissinstanser framhålls också att förslaget möjliggör en snar lösning
av problemet med de mindre va-anläggningarna. Hit hör länsstyrelsen i Stockholms
län, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Malmöhus län.
En remissinstans — statens planverk — ifrågasätter om inte ytterligare
erfarenheter av LGA borde avvaktas innan en utvidgning av lagen vidtas.
Planverket medger att den föreslagna lagstiftningen i många fall kan främja
en förbättring av va-frågorna. I andra fall ter den sig emellertid mera
tveksam. Om exempelvis från varandra åtskilda mindre bebyggelsegrupper
förses med särskilda va-anläggningar, kan svårigheter uppkomma att inordna
anläggningarna i ett gemensamt system, om ett sådant genom ytterligare
bebyggelse sedermera blir erforderligt för en rationell lösning av vafrågorna.
Vidare kan enligt planverket sådana anläggningar redan genom
det kapital som nedlagts i dessa fördröja och försvåra en lämplig iösning
i ett större sammanhang. Enligt planverkets mening blir risken betydande
för investeringar, som kan visa sig felaktiga. Med hänsyn till behovet av
lagreglering beträffande de mindre va-anläggningarna och då enligt LGA
byggnadsnämnden har avgörande inflytande på frågan om en anläggning
skall komma till stånd motsätter sig emellertid planverket inte att promemorieförslaget
läggs till grund för lagstiftning.
För att åstadkomma en enhetlig reglering av samtliga va-frågor i en enda
lag bör enligt vattenöverdomstolen frågan om de mindre va-anläggningarna
lösas inom VAL:s ram. En sådan lösning menar vattenöverdomstolen
överensstämmer med promemorieförslagets syfte att skapa möjlighet att
lösa va-frågan för fritidsbebyggelse och annan bebyggelse som är belägen
utanför de allmänna va-anläggningarnas verksamhetsområde. Sådan bebyggelse
är inte lika fast ordnad som den för vilken LGA nu är avsedd utan
nya hus kan tillkomma både i centrala delen och i bebyggelsens utkanter.
Ofta består bebyggelsen helt eller delvis av byggnader på ofri grund. Vaanläggningar
utnyttjas mycket olika, vilket beror inte bara på de olika
byggnadernas storlek utan också på hur de för tillfället är bebodda. Vattenöverdomstolen
menar därför att frågan om anslutning efter hand av nya
brukare lätt skulle kunna lösas genom en utvidgning av VAL. Denna lag är
tillämplig även på byggnad på ofri grund. Problemet med en rättvis fördelning
av brukningskostnaderna löses i så fall lämpligen med hjälp av vattenmätare
och avgift enligt taxa. Vattenöverdomstolen anser vidare att det i
dagens läge förefaller onödigt att ha en särskild reglering för det sannolikt
ovanliga fall att fråga skulle komma upp om anordning för enbart vatten
eller enbart avlopp. För att VAL skulle kunna tillämpas i de avsedda fallen
måste lagen emellertid enligt vattenöverdomstolen kompletteras med bestämmelser
om va-samfälligheter och om förrättning för att bilda sådana sam
2-f
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
fälligheter samt med erforderliga tvångsrätter. Också länsstyrelsen i Jämtlands
län framhåller att man genom omarbetning av VAL skulle uppnå den
fördelen att samtliga va-frågor reglerades i en enda lag samtidigt som betänkligheterna
mot anslutning av byggnader på ofri grund skulle bortfalla.
Lantmäteristyrelsen redovisar närmare i sitt yttrande sina erfarenheter
av LOA. Sammanfattningsvis framhåller styrelsen att erfarenheterna av
lagen i stort sett är synnerligen goda. Tillämpningen har lett till mycket
ändamålsenliga och värdefulla resultat främst i samband med uppförande
av småhus i grupp. Erfarenheterna har vidare visat att det ofta varit ändamålsenligt
att hålla samman flera anläggningar i teknisk bemärkelse, gemensamma
för en och samma krets av fastigheter, som ett enda anläggningsobjekt
från rättslig synpunkt. Den inriktning som lagens tillämpning
fått genom att i första hand bygga på fastighetsägarnas frivilliga medverkan
har emellertid medfört att man knappast har någon erfarenhet alls av
tvångsreglernas ändamålsenlighet. Inte heller har man några nämnvärda
erfarenheter av lagens användbarhet när det gäller att komplettera befintlig
bebyggelse med gemensamma anläggningar. Också när det gäller fritidsbebyggelsen
är erfarenheterna minimala. Det finns emellertid enligt styrelsen
otvivelaktigt ett stort intresse för och behov av de möjligheter som
LOA kan erbjuda fritidsbebyggelsen. Detta gäller både i fråga om nyexploatering
och i fråga om fritidsområden som redan är mer eller mindre exploaterade
men där gemensamma anläggningar ofta saknas eller är bristfälliga
eller där anläggningar finns men utan sakrättslig anknytning till fastigheterna.
I de fall där brister eller begränsningar i LOA gjort sig märkbara
har följden blivit antingen att vissa problem inte kunnat ges en helt
tillfredsställande lösning vid tillämpningen av lagen eller att man avstått
från att försöka lösa frågan eller att man försökt att lösa den på något
annat sätt än genom LGA. En av de brister som anmält sig är att mindre
anläggningar för vattenförsörjning och avlopp inte får inrättas enligt LGA.
Lantmäteristyrelsen berör i sitt yttrande ett par andra frågor av mera
vittgående omfattning, som för närvarande inte är lösta på ett tillfredsställande
sätt i LGA. En olägenhet som i vissa fall enligt styrelsen visat sig
vara besvärande och som torde vara en bidragande orsak till att LGA hittills
bara fått obetydlig tillämpning inom områden med fritidsbebyggelse
är att LGA inte får tillämpas i fråga om sådana självständiga väganläggningar
som faller inom tillämpningsområdet för lagen om enskilda vägar
(EVL). I fråga om fritidsbebyggelse är det vanligt att en väg och en gemensamhetsanläggning
enligt LGA skall betjäna samma krets av fastigheter.
Också i fråga om helårsbebyggelse kan detta förekomma. Praktiska skäl
talar då för att anläggningarna handhas gemensamt. Det kan vidare enligt
styrelsen i en del fall vara svårt att avgöra om en väganläggning utgör sådan
självständig anläggning som faller inom tillämpningsområdet för EVL
eller om den har till huvudsakligt syfte att möjliggöra tillträde till en ge
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
21
mensamhetsanläggning enligt LGA. Samma gränsdragningsproblem kan
uppstå när det gäller vissa parkområden. Styrelsen understryker därför vikten
av en enhetlig lagstiftning om gemensamma anläggningar. Enligt styrelsen
är det inte bara praktiska skäl som talar härför. Också från principiell
synpunkt finns anledning att ställa samma anspråk på enhetlighet. Det finns
i stort sett inga sakliga skäl för att lösa de grundläggande frågorna om bl. a.
anslutningsrätt, anslutningstvång, kostnadsfördelning, bidragsplikt och förvaltning
efter olika principer i t. ex. LGA, EVL och 7 kap. VL. Det är också
ett mycket påtagligt behov av att integrera de olika lagstiftningarna på det
sättet att det blir möjligt att inom ramen för en och samma organisation, dvs.
en viss krets av fastigheter, inrätta och förvalta anläggningar som med nuvarande
lagstiftning behandlas i skilda lagar. Vad som enligt styrelsens mening
närmast är aktuellt är önskemålet att i en enda fastighetssammanslutning
kunna ombesörja anläggningar som avses i LGA och EVL. Vidare bör
enligt styrelsen reglerna i 7 § första stycket LGA om kostnadsfördelning göras
tillräckligt elastiska. Bl. a. är det viktigt att lagen lämnar fastighetsägarna
möjlighet att träffa sådan överenskommelse om kostnadsfördelningen som
de i det särskilda fallet finner ändamålsenlig. En med bl. a. kostnadsfördelningen
närbesläktad fråga av stor praktisk betydelse är möjligheten att behandla
flera olika anläggningar som en anläggning från rättslig synpunkt i
fall när en eller flera av anläggningarna är av betydelse för en större krets
av fastigheter samtidigt som vissa andra anläggningar har betydelse för bara
ett mindre antal av fastigheterna. Vissa olägenheter föreligger enligt styrelsen
också när fastighetsindelningen ändras efter det gemensamhetsanläggning
inrättats. I stället för att som nu är fallet ny anläggningsförrättning
erfordras, bör enligt styrelsen införas möjlighet att åtminstone i vissa fall
åstadkomma den ändrade anpassningen genom beslut av fastighetsbildningsmyndigheten
i samband med ändring i fastighetsindelningen.
Det förhållandet att byggnad på ofri grund inte omfattas av förslaget
betraktas av ett stort antal remissinstanser som en allvarlig brist. Länsstyrelsen
i Jämtlands län förutser att många sådana byggnader kommer att
beröras av förevarande va-anläggningar. Det är därför enligt länsstyrelsen
angeläget att sådana regler tillskapas, att även dessa får anslutas till vaanläggningarna.
Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anser att ett
påtagligt behov föreligger av att anläggning på ofri grund kan anslutas till
va-anläggning. Inom fritidsbebyggelseområden är det enligt överlantmätaren
inte ovanligt att en markägare arrenderar ut tomtplatser medan grannfastighetens
ägare försälj er tomtplatserna med äganderätt. I ett dylikt blandat
område kan va-problemen inte lösas rationellt och effektivt med hjälp
av promemorieförslaget. Inte heller vattenöverdomstolen finner att de skäl
som anförts i promemorian för att byggnad på ofri grund inte skall få anslutas
till va-anläggning är övertygande. Särskilt för det fall att bara en eller
annan byggnad på ofri grund är så belägen att den bör anslutas till en
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
gemensam va-anläggning, förefaller det vattenöverdomstolen egendomligt
att anslutning inte kan uppnås om markägaren är ointresserad av det. Det
praktiska fallet är givetvis att byggnadens ägare begär att få anslutning
till anläggningen och för det fallet kan frågan lösas genom att ägaren som
villkor för anslutning tvingas att ställa säkerhet. Däremot anser vattenöverdomstolen
anledning saknas att tvångsvis ansluta ägare av byggnad på ofri
grund till sådan anläggning. Vidare bör enligt vattenöverdomstolens mening
anslutning av nytillkommande fastigheter kunna äga rum utan ny förrättning.
Deltagarnas kostnader bör kunna tas ut både som anslutningsavgift
med erforderligt engångsbelopp som enligt fastställd taxa då det gäller
den löpande förbrukningen. I det sammahanget måste enligt vattenöverdomstolen
förhållandet mellan en allmän va-anläggning och en gemensamhetsanläggning
för vatten och avlopp lösas. Enligt VAL kan huvudmannen
för en allmän va-anläggning ensidigt bestämma verksamhetsområdets omfattning.
Det förefaller inte opraktiskt att tänka sig att en mindre va-anläggning
tillkommen enligt LGA kan komma att ligga inom ett verksamhetsområde
som utökas i samband med att va-frågorna ansetts böra lösas i ett
större sammanhang. Fråga uppkommer då om den mindre anläggningen
bör övertas av den allmänna anläggningen eller ej samt hur nedlagda kostnader
skall ersättas. Om den mindre anläggningen skall vara kvar kan ifrågasättas
huruvida reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång till
den allmänna anläggningen skall gälla även för de fastigheter som är anslutna
till den mindre anläggningen. Möjligen skulle enligt vattenöverdomstolen
kunna övervägas att lösa frågan med länsstyrelsens hjälp i likhet
med vad som gäller enligt 5 § VAL beträffande förhållandet mellan två
allmänna va-anläggningar. Österbygdens vattendomstol anser att utelämnandet
av byggnad eller anläggning på ofri grund är en försvagning, jämfört
med en lösning baserad på VAL eller VL. Det skulle emellertid enligt
vattendomstolen framstå som ganska inkonsekvent om man för en viss
typ av gemensamma anläggningar valde en annan reglering av frågan om
ofrigrund-intressenternas rättsställning än den som i LGA godtagits beträffande
gemensamma anläggningar i övrigt. Det praktiska värdet för dessa
intressenter av en självständig talerätt i fråga om va-anläggningar torde
för övrigt enligt vattendomstolen inte vara särskilt stort, något som
framgår redan av att företag enligt 8 kap. VL för gemensamma avloppsanläggningar
numera är sällan förekommande. I de fall där det av sanitära
skäl är påkallat att tvångsvis få med ägare av byggnader på ofri grund
i ett gemensamt va-företag, anser vattendomstolen att företaget bör utföras
som en allmän va-anläggning.
Också lantmäteristyrelsen framhåller behovet av att byggnad på ofri
grund ansluts till gemensamhetsanläggning. Frågan har aktualitet främst
i fråga om fritidsbebyggelsen. På sina håll är det ganska vanligt att fritidshus
inte står på egen grund utan på arrenderad mark. Behovet av gemen
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
samhetsanläggningar kan vara lika påtagligt för sådan bebyggelse som för
bebyggelse på egen grund, och en bostadsarrendator har därvid i regel också
ett lika stort intresse för att delta. Erfarenheterna visar emellertid att
jordägaren i regel inte har intresse av att frivilligt ingå i samverkan för
att få till stånd behövliga gemensamhetsanläggningar. Det finns därför enligt
styrelsen ett starkt behov av att ändra LGA så att byggnad på ofri
grund kan anslutas till anläggningen. Därigenom skulle LGA också komma
att stämma överens med EVL (1 § andra stycket). När det gäller de
ekonomiska effekterna för fastighetsägarna av att byggnad på ofri grund
ansluts till gemensamhetsanläggning framhåller styrelsen fördelen av att
så många enheter som möjligt ansluts till anläggningen. I en del fall är
det så att totalkostnaden för en anläggning är i det närmaste konstant fast
antalet anslutna enheter varierar. Detta gäller ofta för utförande och underhåll
av vägar och ledningar men även många gånger för utförande av
t. ex. värmecentral. Av det sagda följer att det normalt är fördelaktigt för
de fastigheter som skall anslutas till en anläggning att också de byggnader
på ofri grund som finns på platsen ansluts till anläggningen. Å andra
sidan pekar styrelsen på att förmånsrätt inte kan fastställas i objekt på
ofri grund. Beslutas förmånsrätt när objekt på ofri grund ansluts till gemensamhetsanläggning
tillsammans med fastigheter, föreligger större risk
för att betalningsbrist uppkommer i fråga om bidrag som ägaren av objekt
på ofri grund skall betala än i fråga om bidrag som fastighetsägare skall
betala. Risken för att övriga intressenters subsidiära betalningsansvar skall
behöva tas i anspråk blir större i det förra fallet än i det senare. Anslutandet
av objekt på ofri grund kan vidare i vissa fall tänkas leda till att förmånsrätt
måste fastställas till större belopp i fastigheterna än vad som
skulle ha behövts om objekt på ofri grund inte hade anslutits. Detta kan
inträffa i fall då den totala anläggningskostnaden och därmed det totala
upplåningsbehovet ökat genom anslutningen. Styrelsen framhåller emellertid
att förmånsrätten aldrig kan fastställas till högre belopp än vad som
belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande.
Detta belopp minskar i princip med ökande antal anslutna enheter.
Sammanfattningsvis anser därför styrelsen att de ekonomiska effekterna
för fastighetsägarna inte är sådana att man av hänsyn till dessa behöver
hysa några betänkligheter mot att låta objekt på ofri grund anslutas
till gemensamhetsanläggning. Om det anses nödvändigt, kan man föra in
i lagen en bestämmelse som ålägger förrättningsmannen att se till att anslutandet
av objekt på ofri grund inte medför olägenhet av någon betydelse
för anslutna fastigheter. Styrelsen föreslår därför att byggnad eller
annan anläggning på ofri grund skall kunna anslutas till gemensamhetsanläggning.
Ändringen, som är av väsentlig betydelse för lagens användbarhet,
anser styrelsen bör genomföras samtidigt med de i promemorian
föreslagna ändringarna.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
Vissa frågor om förfarandet vid inrättande av en mindre va-anläggning berörs
av ett par remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
att hälsovårdsnämnd bör få möjlighet att väcka fråga om inrättande av
sådan anläggning. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län talar starka skäl
för att länsstyrelse eller kommun ges möjlighet att framtvinga en gemensamhetsanläggning
på motsvarande sätt som inom väglagstiftningens område.
Lantmäteristyrelsen anser det bör ankomma på förrättningsmannen att se
till att behövliga tillstånd, t. ex. enligt VL, miljöskyddslagen eller författning
som utfärdats med stöd av denna lag eller hälsovårdsstadgan eller hälsovårdsordningen,
föreligger eller att undersöka om förutsättningar för tillstånd
föreligger. Vattenlagsutredningen utgår från att byggnadsnämnden
i ärende, som avser anläggning för vattenförsörjning eller avlopp, regelmässigt
inhämtar yttrande från hälsovårdsnämnden. Det slutliga avgörandet
kan vidare behöva föregås av prövning enligt VL när det gäller vattenuttag
eller miljöskyddslagen när det gäller utsläpp av avloppsvatten. Utredningen
anser att en erinran härom kan behövas i lagtexten. Också vattenöverdomstolen
framhåller att en prövning enligt LOA inte ersätter tillstånd
som kan erfordras enligt VL eller miljöskyddslagen. Vattenöverdomstolen
ifrågasätter därför om inte i LGA borde tas upp en bestämmelse om
skyldighet för förrättningsman att tillse att erforderliga tillstånd erhållits
innan förrättningen avslutas.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Svenska kommunförbundet
kan vissa gränsdragningsproblem uppkomma enligt promemorieförslaget
när det gäller att bedöma om en planerad va-anläggning skall anordnas
enligt VAL eller LGA. Länsstyrelsen erinrar om att enligt motivuttalanden
till VAL angetts storleken 20—30 fastigheter som undre men
dock ej absolut gräns för VAL:s tillämpning. I gällande bestämmelser för
statsbidrag till avloppsreningsverk fordras bl. a. att anläggningen skall vara
allmän enligt VAL och omfatta minst 10 bostadsfastigheter. Den nu föreslagna
ändringen av LGA får enligt länsstyrelsen främst betydelse för
fritidsbebyggelsen. Denna omfattar emellertid numera ofta anläggningar
av storleksordningen 100 fastigheter och mer.
När det gäller behövliga ändringar i 8 kap. VL framför vattenlagsutredningen
vissa erinringar mot promemorieförslaget. Utredningen framhåller
till en början att förslaget synes innebära att frågan om samverkan mellan
två eller flera fastigheter kommer att regleras uteslutande genom LGA.
VL:s föreskrifter om anslutningsräft och anslutningstvång är emellertid
mera vittgående än LGA:s. Enligt VL föreligger sålunda rätt att ansluta till
avloppsledning om ledningen lämpligen kan göras gemensam, och skyldighet
att ansluta föreligger, om ledningen med väsentlig fördel kan göras
gemensam. LGA uppställer i fråga om anslutningsräft och anslutningstvång
det kravet att gemensamhetsanläggningen är av synnerlig vikt för fastighets
ändamålsenliga utnyttjande. Förslaget torde därför, åtminstone for
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
mellt sett, enligt utredningen leda till minskade möjligheter att samordna
avloppssystemen för två eller flera fastigheter. I fråga om förhållandet
mellan en mindre va-anläggning, å ena, och samhälle eller enskilda fastigheter,
å andra sidan, synes med den föreslagna lagtexten samordningsmöjligheter
över huvud taget komma att saknas. Detsamma gäller beträffande
byggnader på ofri grund. Enligt utredningens mening rimmar det
mindre väl med ansträngningarna att motverka vattenförorening att i någon
mån minska möjligheterna till en rationell lösning av den samlade bebyggelsens
avloppsfrågor. En samverkan av det slag som åsyftas i 8 kap.
VL mellan olika intressenter kan enligt utredningen vara önskvärd, även
om den ena intressenten är en samfällighet enligt LGA. Utredningen framhåller
vidare att samlad arrendebebyggelse särskilt för fritidsändamål torde
vara en inte ovanlig företeelse. Utredningen anser därför det inte föreligger
tillräckliga skäl för att slopa de nuvarande möjligheterna till samverkan
enligt 8 kap. VL för de fall då allmän va-anläggning saknas. Enligt
utredningen bör det övervägas att göra regelsystemet i 8 kap. VL tilllämpligt
även på avloppsföretag som inrättas enligt LGA. Såvitt gäller det
inbördes förhållandet mellan de fastigheter som har del i gemensamhetsanläggningen
bör dock LGA uteslutande gälla. En motsvarande reglering
är genomförd i 8 kap. VL beträffande de allmänna va-anläggningarna. Den
önskade effekten synes därför utredningen möjligen kunna nås om gemensamhetsanläggning
för avlopp i 8 kap. 4 § andra stycket VL jämställs med
allmän va-anläggning. Gemensam va-anläggnings verksamhetsområde bör
härvid anses omfatta den krets av fastigheter anläggningen är avsedd att
betjäna. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgörandet av skyldigheter
som föreskrivs i 8 kap. beträffande samhälle, bör med samhälle avses
den som företräder samfälligheten, dvs. normalt styrelsen. En lagteknisk
lösning enligt vad utredningen nu föreslagit påkallar en jämkning av
8 kap. 4 § första stycket andra punkten VL. Vidare torde de gemensamma
va-anläggningarna böra uteslutas från undantagsregeln i 1 § första stycket
sista punkten LGA.
Enligt vattenöverdomstolens mening torde hela 8 kap. VL kunna upphävas,
i första hand om regleringen av de mindre va-anläggningarna görs
med stöd av VAL, i synnerhet sedan det beslutats att föroreningsfrågorna
skall behandlas i miljöskyddslagen och ej i VL. Men även om den i promemorian
föreslagna lösningen väljs, synes 8 kap. VL enligt vattenöverdomstolen
knappast ha någon uppgift att fylla för framtiden, särskilt om LGA
i fråga om mindre va-anläggningar görs tillämplig även på byggnad på ofri
grund. Lämnas dessutom möjlighet för enskild fastighetsägare att påkalla
prövning av omfattningen av en allmän va-anläggnings verksamhetsområde,
torde det enligt vattenöverdomstolen få anses tillfredsställande sörjt för
de enskilda fastighetsägarnas rätt att få va-frågan ordnad. Vattenöverdomstolen
framhåller vidare att 8 kap. VL aldrig tillämpats på förhållandet mel
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
lan olika kommuner. Samverkansfrågorna har i stället lösts på annat sätt,
ofta genom bildande av kommunalförbund.
Överlantmätaren i Malmöhus län finner det inte nödvändigt att anläggningar
för vattenförsörjning och för avlopp skall följas åt vare sig i fråga om
den krets av fastigheter som de betjänar eller i fråga om tillskapande och
förvaltning. Ett område kan exempelvis ha gemensam vattentäkt och vattenledning
men ha avlopp genom individuellt ordnad infiltration. Fastigheter
kan vara anslutna till ett samhälles avloppsnät men ha en gemensam
vattentäkt för sig själva osv. Tekniska eller administrativa svårigheter att
hålla isär frågor om vattenförsörjning och avlopp bör enligt överlantmätaren
inte föreligga. Det föreslagna 8 kap. VL synes också förutsätta möjligheten
av dylika anordningar.
Vissa detaljanmärkningar framförs också mot förslaget i denna del. Vattenlagsutredningen
framhåller att bestämmelserna i 8 kap. 20—24 §§ VL
om samgående mellan avlopps- och torrläggningsintressenter synes bli tilllämpliga,
även om avloppsintressenterna bildar en samfällighet enligt LGA.
Ett klarläggande i lagtext eller motiv är önskvärt huruvida en sådan ordning
är avsedd. Utredningen anser för sin del att lagen inte bör hindra
samgående av här avsett slag.
Eftersom företag bestående av två eller flera fastigheter enligt promemorieförslaget
inte skall kunna förekomma i fortsättningen bör enligt vattenöverdomstolen,
Österbygdens vattendomstol och vattenlagsutredningen bestämmelserna
i 8 kap. 38—45 §§ om handhavande av företag ses över. Vattenöverdomstolen
ifrågasätter om det —- utöver 38 § första stycket — behövs
annan regel än att sådant företag som är gemensamt för samhälle
och en eller flera fastigheter skall skötas av samhället.
Österbygdens vattendomstol ifrågasätter om tillräcklig anledning finns
att i 8 kap. 46 § VL bibehålla en särskild föreskrift om deltagande i gemensamt
företag för ägare av byggnad eller anläggning på ofri grund. 6
6. Departementschefen
Bestämmelser om anläggningar för vattenförsörjning eller avlopp (va-anläggningar)
finns f. n. i lagen (1955: 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(VAL). Lagen omfattar större, i allmänhet kommunala anläggningar.
Avloppsanläggningar kan dessutom oberoende av storleken inrättas
med stöd av bestämmelser i 8 kap. VL.
Den allmänna lagstiftningen om inrättande av anläggningar som är gemensamma
för flera fastigheter -—- lagen (1966: 700) om gemensamhetsanläggningar
(LGA) — är på grund av uttrycklig lagbestämmelse inte tilllämplig
på va-anläggningar.
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till LGA begärde riksdagen att
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år i970
Kungl. Maj :t skulle närmare utreda frågan om en rättslig reglering av de
mindre va-anläggningarna. Inom justitiedepartementet har med anledning
härav utarbetats en promemoria i frågan. Promemorian utmynnar i förslag
att utvidga tillämpningsområdet för LGA till att avse även sådana anläggningar.
Promemorian har remissbehandlats.
Frågan om en enhetlig rättslig reglering av de mindre va-anläggningarna
prövades redan i samband med tillkomsten av VAL. Anledningen till att
någon lösning då inte kom till stånd var närmast att man ansåg att ett system
som gav möjlighet att tvångsvis inrätta va-anläggning även inom område
där behov inte förelåg av allmän sådan anläggning medförde avsevärd
risk för felbedömningar och därmed för felinvesteringar. Särskilt åsyftades
därvid glesbygden. Utvecklingen på senare år har medfört att frågan nu
har kommit i ett väsentligt annat läge. Detta beror främst på den kraftigt
ökade fritidsbebyggelsen. Denna bebyggelse har också under senare tid ändrat
karaktär. Tidigare har den till stor del varit utspridd. Numera har fritidsbyar
och större sammanhängande områden med fritidsbebyggelse blivit
allt vanligare. Samtidigt ställs ökade krav på fritidshusets sanitära utrustning.
Den allmänna ambitionsgraden på va-området är vidare en helt annan
nu än tidigare. Detta gäller inte minst inom glesbygdsområden. En nästan
enhällig remissopinion uttalar sig också för att en lagreform beträffande
mindre va-anläggningar nu kommer till stånd. För egen del anser jag att
det är mycket angeläget att enhetliga bestämmelser om sådana anläggningar
införs utan ytterligare dröjsmål. Jag ansluter mig alltså i detta avseende
till den bedömning som kommer till uttryck i promemorian. I
I promemorian diskuteras närmare olika möjligheter att nå en enhetlig
reglering beträffande mindre va-anläggningar. Främst har valet stått mellan
att bygga ut VL med bestämmelser om anläggningar för vattenförsörjning
och att vidga tillämpningsområdet för LGA. Den senare lösningen förordas
i promemorian. Skälen härför är flera. Till en början påpekas att, om tilllämpningsområdet
för LGA utsträcks till att omfatta också mindre va-anläggningar,
ärenden kommer att handläggas i den administrativa ordning
som anges i LGA och inte av vattendomstol. Detta står i överensstämmelse
med uttalanden i direktiven till vattenlagsutredningen. I promemorian uttalas
vidare att den nya lagstiftningen blir mera lättillämpad i praktiken om
de mindre va-anläggningarna inordnas under LGA än om de regleras inom
ramen för VL. Starka skäl talar också för att frågor om inrättande av skilda
anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter regleras så enhetligt
som möjligt. På så sätt underlättas inrättandet av flera anläggningar som
skall betjäna samma krets av fastigheter. Detta torde vara av särskild betydelse
vid exploatering av större områden för fritidsbebyggelse. Även samordningen
med förfarandet vid fastighetsbildning anses vara betydelsefull.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
Nästan alla remissinstanser ansluter sig till förslaget att vidga tillämpningsområdet
för LOA till att avse även va-anläggningar.
För egen del vill jag i detta sammanhang understryka betydelsen av att
en i största möjliga utsträckning enhetlig rättslig reglering tillskapas för
samverkan mellan fastigheter. Detta är av stor vikt med hänsyn till det ökade
kravet på gemensamma anläggningar. LGA, som avser inrättande av gemensamma
anläggningar av stadigvarande betydelse för flera fastigheter,
har visserligen varit i kraft endast några år. Remissbehandlingen i detta
ärende ger dock en bekräftelse på att lagen fyllt ett angeläget behov. Lantmäteristyrelsen
har i sitt yttrande särskilt framhållit att lagen lett till ändamålsenliga
och värdefulla resultat.
Inom justitiedepartementet pågår f. n. visst utredningsarbete angående
LGA med sikte bl. a. på att förenhetliga skilda former för samverkan
mellan fastigheter. Arbetet gäller i första hand en samordning av LGA, lagen
(1939: 608) om enskilda vägar och bestämmelserna om dikning i VL med
regelsystemet i den föreslagna nya fastighetsbildningslagen. I linje med detta
arbete ligger att nu eftersträva en lösning enligt vilken även reglerna för
mindre va-anläggningar blir samordnade med bestämmelserna i LGA. Detta
sker enklast genom att lagens tillämpningsområde vidgas.
I ett avseende har promemorieförslaget att föra in de mindre va-anläggningarna
under LGA mött relativt stark remisskritik. Jag syftar på det
förhållandet att byggnad eller annan anläggning på ofri grund — bortsett
från bebyggelse på tomträttsmark — inte enligt LGA kan deltaga i gemensamhetsanläggning
och att alltså en rättslig reglering av de mindre va-anläggningarna
inom ramen för LGA inte med lagens nuvarande utformning
ger möjlighet att ansluta byggnad eller annan anläggning på ofri grund till
va-anläggning. De skäl som åberopas för att sådan möjlighet bör föreligga
är onekligen tungt vägande och kan inte förbigås i detta sammanhang. Skälen
kan emellertid med samma styrka åberopas när det gäller andra anläggningar
enligt LGA. Frågan bör därför inte begränsas till att avse enbart
va-anläggningar.
Ett likställande av bebyggelse på ofri grund med fastighet vid tillämpning
av LGA skulle få betydelse särskilt i fall, där markens och bebyggelsens
ägare är av olika mening om anslutning till en anläggning.. Många
gånger torde anslutning ligga enbart i den senares intresse. Det kan då
tyckas riktigast att bebyggelsens ägare ingår i samfälligheten och inte fastighetsägaren.
Ett starkt skäl att jämställa byggnad eller annan anläggning
på ofri grund med fastighet är också den starkare ställning i förhållande till
jordägaren som bostadsarrendator erhållit genom den senast genomförda
arrendereformen.
En svårighet som vid LGA:s tillkomst tillmättes avgörande betydelse när
bebyggelse på ofri grund ställdes utanför lagen sammanhänger med de
ekonomiska konsekvenserna för anslutna fastigheter. Enligt LGA är ägare
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
till ansluten fastighet subsidiärt betalningsansvarig för annan delägares
bristande betalning av utdebiterade bidrag. Förfallna bidrag utgår med
bästa förmånsrätt ur de anslutna fastigheterna, om detta bestämts vid förrättningen.
Det sagda gäller såväl anläggningskostnaderna som de löpande
utgifterna. Förmånsrätten är dock begränsad till ett belopp motsvarande
den ökning i fastighetens värde, som anslutningen beräknas medföra, dock
högst till vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för
anläggningens utförande. Ansvaret består så länge anläggningen med sedvanligt
underhåll kan antas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. En
motsvarande sakrättslig anknytning beträffande byggnad på ofri grund kan
inte tillskapas enligt gällande rätt. Av främst detta skäl avstyrkte fastighetsbildningskommittén
att arrendebebyggelsen skulle omfattas av lagen.
Om betalningsskyldighet hänförde sig till byggnad på annans grund, kunde
nämligen risken för att brist sknlle uppstå och därmed det subsidiärt solidariska
ansvaret utlösas inträda lättare än annars.
Vad fastighetsbildningskommittén anfört har i princip giltighet fortfarande.
Mot bakgrunden av de erfarenheter som vunnits av lagens tillämpning
anser jag emellertid att kommitténs farhågor är överdrivna. Lantmäteristyrelsen
har upplyst att av de 125 anläggningsbeslut som meddelats före den
1 december 1968 har i bara tre fall förmånsrätt beslutats och då med obetydliga
belopp. Normalt sett innebär också ett stort deltagande i en anläggning
att kostnaderna för den enskilde blir lägre. Detta kan gälla inte bara de löpande
utgifterna utan även anläggningskostnaderna. I många fall torde anläggningskostnaderna
inte påverkas nämnvärt om ytterligare någon eller
några deltar i anläggningen. Det subsidiära betalningsansvaret bör med bakgrunden
av vad som nu har anförts inte medföra att byggnad eller annan
anläggning på ofri grund över huvud taget ej skall kunna anslutas till gemensamhetsanläggning.
Däremot kan det finnas anledning att uppställa regler
som hindrar att någon mera betydande ökning av betalningsansvaret uppkommer
för annan som deltar i anläggningen. Jag återkommer till denna
fråga i det följande.
Det nu anförda visar enligt min uppfattning att LOA kan utvidgas till att
omfatta också byggnad eller annan anläggning på ofri grund och att goda
skäl kan åberopas för att i detta sammanhang genomföra en sådan ändring
av LGA. Inte heller från den utgångspunkten möter därför något hinder mot
att frågan om den rättsliga regleringen av mindre va-anläggningar löses genom
att tillämpningsområdet för LGA vidgas.
Mot bakgrunden av vad sålunda har anförts ansluter jag mig till förslaget
i departementspromemorian att LGA nu utvidgas till att omfatta också
mindre va-anläggningar.
Det till grund för detta ställningstagande liggande förslaget att LGA skall
gälla även i fråga om byggnad eller annan anläggning på ofri grund kräver
vissa ytterligare överväganden.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
En utvidgning av LOA kan inte utan vidare gälla all bebyggelse på ofri
grund. Bebyggelse på annans mark står inte alltid i överensstämmelse med
allmänna intressen. Detta kan bero på sådana omständigheter som att den
är av undermålig beskaffenhet eller strider mot planbestämmelser. Motsvarande
problem förelåg vid utarbetandet av de nya arrendebestämmelserna
och ledde till att arrendelagen utformades så att den inte önskvärda bebyggelsen
uteslöts från tillämpningsområdet för besittningsskyddsbestämmelserna.
Som regel föreligger inte heller skäl att medge sådan bebyggelse rätt
till anslutning till gemensamhetsanläggning. Också i andra avseenden kan
förhållandena vara sådana att anslutning inte bör förekomma. Det måste
sålunda som regel krävas att besittningsrätten till marken är tryggad. Även
flera andra omständigheter kan här inverka.
Vissa remissinstanser som förordar att LGA utvidgas till att avse även
bebyggelse på ofri grund anser att detta bör gälla bara när kontrahenterna
i den blivande samfälligheten frivilligt kommer överens. Jag anser emellertid
att en sådan ordning inte är lämplig. För att åstadkomma ändamålsenliga
och praktiska anläggningar kan vissa tvångsregler behövas. Detta gäller inte
minst bebyggelse på ofri grund. Det kan invändas att enligt gjorda undersökningar
nästan alla anläggningar har tillkommit på frivillighetens väg. Detta
torde emellertid främst hänga samman med att lagen hittills huvudsakligen
kommit till användning i samband med nyexploatering. Tillämpningen av
lagen har därvid kunnat sättas in medan de berörda fastigheterna varit i en
ägares hand, d. v. s. exploatörens. Man kan emellertid räkna med att lagen
framdeles får ökad användning när det gäller att komplettera befintlig bebyggelse
i skilda ägares händer med gemensamma anläggningar, särskilt om
lagens tillämpningsområde utvidgas med va-anläggningar. Tvångsreglerna
kan i sådana fall få betydelse antingen så att de direkt tillämpas eller så att
de påverkar viljan till uppgörelse.
Arrendebebyggelsens deltagande i gemensamhetsanläggning bör dock som
förut antytts inte få medföra någon mera betydande ökning av övriga deltagares
subsidiära betalningsansvar. I och för sig skulle efter förebild i lagen
om enskilda vägar som villkor för anslutning av byggnad på ofri grund kunna
föreskrivas att byggnadens ägare ställer pant eller borgen för den del av
skulderna i samfälligheten, som belöper på honom. En sådan lösning är
emellertid inte helt tillfredsställande. Som också fastighetsbildningskommittén
framhållit kan en så utformad bestämmelse förfela sitt syfte. En
underlåtenhet att uppfylla kravet om ställande av säkerhet kan medföra att
samfälligheten nödgas anskaffa behövliga medel genom uttaxering från deltagarna.
En annan lösning bör sökas. Frågan om tvångsanslutning av byggnad
eller annan anläggning på ofri grund bör enligt min mening avgöras efter
prövning i det särskilda fallet. Endast när bebyggelsens deltagande skulle
medföra ökad kostnad eller olägenhet av betydelse för annan deltagare, bör
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
anslutning vara utesluten. I den mån det skulle visa sig att risk för ökat
betalningsansvar uppstår vid anslutning av bebyggelse på ofri grund kan
med en sådan regel anslutningen ändå komma till stånd, om bebyggelsens
ägare ställer betryggande säkerhet. Det finns anledning att anta att frågan
som regel kan lösas genom överenskommelse mellan deltagarna. Jag förordar
att en bestämmelse med nu angivet innehåll förs in som ett särskilt villkor
för tvångsanslutning av byggnad eller annan anläggning på ofri grund. Jag
vill slutligen tillägga att frågan kan komma att tas upp till förnyat övervägande
under det utredningsarbete som pågår inom departementet angående
LGA.
Jag vill i detta sammanhang beröra en fråga beträffande förfarandet vid
inrättande av gemensamhetsanläggning för vattenförsörjning eller avlopp.
Enligt gällande lag skall förrättningsmannen hänskjuta fråga om inrättande
av gemensamhetsanläggning till byggnadsnämnd för prövning innan anläggningsbeslut
meddelas. När det gäller va-anläggningar torde det många gånger
vara lämpligt att byggnadsnämnden före sin prövning inhämtar yttrande
från hälsovårdsnämnden. Jag anser emellertid att någon särskild regel härom
inte behöver införas. Det är vidare utan särskild lagbestämmelse klart
att va-anläggning inte får utformas på sådant sätt att den strider mot bestämmelse
i VL eller miljöskyddslagen. I den mån tillstånd fordras enligt
sådan bestämmelse bör anläggningsbeslut enligt LGA meddelas först sedan
tillstånd har inhämtats eller — om det är lämpligare — sedan förrättningsmannen
genom samråd med tillståndsmyndigheten eller på annat sätt har
förvissat sig om att förutsättningar föreligger för tillstånd för anläggningen.
Den lösning beträffande mindre va-anläggningar som jag nu har förordat
berör inte i någon större omfattning rent vattenrättsliga frågor. Vissa ändringar
i 8 kap. VL är dock ofrånkomliga. 8 kap. VL innehåller bestämmelser
bl. a. om avloppsledning, om ledning för såväl avledande av avloppsvatten
som torrläggning av mark och om vissa åtgärder för att motverka vattenförorening.
I kapitlet regleras i första hand det inbördes förhållandet mellan
två eller flera samhällen, d. v. s. verksamhetsområden för allmänna va-anläggningar,
men också förhållandet mellan två eller flera fastigheter och
mellan ett samhälle och utanför detta belägna fastigheter. Om dessa bestämmelser
får kvarstå oförändrade, uppstår enligt promemorian vissa samordningsproblem
som måste lösas. I promemorian föreslås därför att reglerna
i 8 kap. VL, såvitt avser två eller flera fastigheter, får utgå.
Promemorieförslaget, som leder till att mindre avloppsföretag kommer
att regleras uteslutande enligt LGA, godtas i allmänhet, av remissinstanserna.
Förslaget ligger i linje med önskemålet om att olika former av samverkan
mellan fastigheter i största möjliga utsträckning samordnas. Från en
remissinstans har i detta sammanhang hävdats att en reglering av avloppsfrågorna
inom LGA:s ram minskar möjligheten att samordna avloppssystem
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
från två eller flera fastigheter med hänsyn till att VL:s krav för anslutningsrätt
och anslntningstvång är mera vittgående än LGA:s. Enligt VL krävs
för rätt till anslutning till avloppsledning att ledningen lämpligen kan göras
gemensam och för skyldighet att ansluta att ledningen med väsentlig
fördel kan göras gemensam. Motsvarande bestämmelser i LGA är att anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande. Jag
kan för min del inte finna att LGA:s regler skulle ge mindre möjligheter till
en rationell lösning av avloppsfrågan för flera fastigheter. I de fall då förutsättning
för anslutning föreligger enligt bestämmelserna i VL torde det också
i allmänhet vara av synnerlig vikt för en fastighets ändamålsenliga utnyttjande
att anslutning sker till ett avloppsföretag.
Under remissbehandlingen har vidare framhållits att promemorieförslaget
inte medger möjlighet till samverkan enligt VL mellan en mindre va-anläggning,
å ena, och samhälle eller enskild fastighet, å andra sidan. Detta är enligt
min mening inte riktigt. Efter förslagets genomförande kommer 8 kap.
VL att reglera förhållandet mellan —- förutom två eller flera samhällen •—- samhälle och en eller flera fastigheter utanför samhället. Eftersom enligt 5 §
andra stycket LGA fastighets rätt till gemensamhetsanläggning hör till fastigheten,
blir VL:s regler tillämpliga när det gäller förhållandet mellan samhälle
och fastigheter som ingår i gemensamhetsanläggningen. Frågan om
samverkan mellan gemensamhetsanläggning och en eller flera utomstående
fastigheter kommer däremot som nyss sagts att regleras genom LGA. En
utökning av antalet fastigheter i en gemensamhetsanläggning måste ske
genom ny förrättning. Olägenheten härmed är dock relativt ringa.
Jag föreslår under hänvisning till det anförda att bestämmelserna i 8 kap.
VL såvitt avser två eller flera fastigheter får utgå.
Den reform beträffande mindre va-anläggningar som jag nu har förordat
innebär att va-anläggning i framtiden kan inrättas antingen enligt VAL eller
enligt LGA. Samordningen mellan dessa lagar är därför betydelsefull. Utgångspunkten
för bedömandet av denna fråga bör vara det förhållandet att huvudmannen
för en allmän va-anläggning ensidigt bestämmer verksamhetsområdets
omfattning enligt bestämmelser i VAL. Den omständigheten att
en va-anläggning inrättats enligt LGA bör i och för sig inte hindra att en
allmän va-anläggnings verksamhetsområde utsträcks till att omfatta även
den förra anläggningens område. De problem som här uppstår avser jag att
ta upp till närmare behandling i samband med att inom den närmaste tiden
lägges fram förslag till ny VAL.
Vid prövningen av om va-anläggning skall inrättas enligt LGA måste
hänsyn tas till om vattenförsörjning och avlopp i stället kan ordnas genom
anslutning till allmän va-anläggning. Detta gäller såväl om fastigheterna
ligger inom sådan anläggnings verksamhetsområde men av någon anledning
inte är anslutna till denna som om verksamhetsområdet visserligen
inte omfattar fastigheterna men kan väntas bli utökat. Uppmärksammas
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
inte denna fråga, föreligger risk för felinvesteringar, varjämte planläggningen
av marken försvåras. Frågan huruvida en gemensamhetsanläggning
bör bildas i den nu beskrivna situationen får enligt min mening avgöras
med hänsyn till de planer huvudmannen för den allmänna va-anläggningen
har för verksamhetsområdet. Innefattar dessa att någon anslutning av fastigheterna
ej kan komma till stånd, möter från nu angivna synpunkter
inget hinder mot att inrätta en anläggning enligt LOA. Planeras å andra sidan
anslutning, har förrättningsmannen vid bedömandet av om den tilltänkta
va-anläggningen har stadigvarande betydelse för fastigheterna att
ta hänsyn till dessa planer. Också byggnadsnämnden bör pröva frågan från
de synpunkter nämnden har att iakttaga. Byggnadsnämnden skall sålunda
vägra medgivande till inrättande av va-anläggning, om den strider mot
fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller försvårar
ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning (6 § andra stycket och
17 § andra stycket LGA).
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om gemensamhetsanläggningar,
2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523).
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.
Rörande de upprättade lagförslagens närmare innehåll vill jag ytterligare
anföra följande.
7. Specialmotivering
Förslaget till lag om ändring i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
1 §
Gällande rätt. För inrättande av gemensamhetsanläggning krävs enligt
första stycket att anläggningen är av stadigvarande betydelse för två eller
flera fastigheter. Som exempel på sådan anläggning nämner lagen parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till
skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning och tvättstuga. Från lagens
tillämpning undantas anläggning för vattenförsörjning eller avlopp samt
anläggning, vars inrättande gemensamt för två eller flera fastigheter enligt
särskilda bestämmelser kan prövas av domstol eller annan myndighet.
Lagen gäller i första hand samverkan mellan fastigheter, företrädda av
sina ägare. Med fastighet avses registerfastighet. Enligt andra stycket äger
bestämmelserna om fastighet och dess ägare motsvarande tillämpning på
inskriven tomträtt och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör fast
egendom samt på innehavare av dessa rättigheter. I fråga om upplåtelse av
utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav är lagen vidare
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
tillämplig beträffande områden som inte ingår i fastighetsindelningen. Den
som utan vederlag besitter fastighet med fideikommissrätt eller eljest på
grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer
någon skall anses som fastighetens ägare.
Promemorian. Det undantag paragrafen i sin nuvarande lydelse innehåller
beträffande anläggning för vattenförsörjning eller avlopp har fått
utgå. I stället har sådan anläggning ansetts böra medtas bland de exempel
på gemensamhetsanläggningar som tas upp i lagrummet. Va-anläggning får
nämligen anses minst lika vanlig och viktig som de anläggningar som anges.
Härtill kommer att sådan anläggning i vart fall måste anges i den kompletterande
bestämmelse rörande tillämpningsområdet för tvångsreglerna som
har ansetts böra införas i 2 §. Till följd av det undantag som görs beträffande
anläggning som kan inrättas enligt speciallagstiftning kommer allmän
va-anläggning alltjämt att falla utanför LGA:s tillämpningsområde.
Remissyttrandena. Österbygdens vattendomstol framhåller att en allmän
va-anläggning kan komma till stånd utan prövning av domstol eller annan
myndighet. Sista punkten i 1 § första stycket LGA bör därför enligt vattendomstolen
förtydligas. Också vatt enlag sutredning en finner det nödvändigt
att i undantagsregeln i första stycket sista punkten särskilt nämns allmän
va-anläggning.
Departementschefen. Jag har ingen erinran mot promemorieförslaget.
För att det tydligt skall framgå att LGA inte är tillämplig i fråga om allmän
va-anläggning förordar jag dock att detta anges i lagtexten.
Som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås att tillämpningsområdet
för lagen utvidgas till att gälla också byggnad eller annan anläggning
som tillhör annan än ägaren till marken. Sådan anläggning skall kunna
deltaga inte bara när det gäller va-anläggning utan även beträffande annan
anläggning som kan inrättas enligt LGA.
Enligt departementsförslaget föreligger rätt till anslutning för byggnad
eller annan anläggning på ofri grund bara om det prövas lämpligt. En prövning
skall således göras i det enskilda fallet. Därvid skall hänsyn tas till sådana
omständigheter som anläggningens art och kostnaderna för denna i förhållande
till omfattningen av den användning av anläggningen som kan komma
i fråga för byggnadens ägare. Hänsyn bör också tas till tryggheten i byggnadsägarens
besittning av marken liksom till byggnadens beskaffenhet och
värde. Viss vägledning kan när det gäller bostadsarrende fås i gränsdragningen
mellan sådana upplåtelser som är förenade med besittningsskydd och
sådana som inte innefattar sådant skydd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
35
3 §
Gällande rätt. Lagens utgångspunkt är att inrättande av gemensamhetsanläggning
i första hand skall grundas på en överenskommelse mellan ägarna
till alla berörda fastigheter. En erinran härom har tagits in i paragrafens
första stycke. För samgående på frivillig väg är det i princip tillräckligt att
anläggningen uppfyller de krav som ställts upp i 1 §.
I paragrafens andra och tredje stycken tas reglerna om tvångsanslutning
och anslutningsrätt upp, d. v. s. regler som anger när en fastighet kan anslutas
till anläggningen mot fastighetsägarens vilja, resp. mot övriga deltagande
fastighetsägares vilja.
För tvångsanslutning krävs starka skäl. Tvångsreglernas tillämplighet
begränsas till en början till områden med stadsplan eller byggnadsplan. För
att fastighet skall få anslutas mot fastighetsägarens vilja krävs att framställning
härom gjorts av ägare till annan fastighet som skall delta i anläggningen.
Dessutom skall anläggningen vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten. Fastighetsägare har rätt att kräva anslutning
av den egna fastigheten, om denna är belägen inom stadsplan eller
byggnadsplan och anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga
utnyttjande.
Föreligger förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning för
två eller flera fastigheter, kan enligt paragrafens tredje stycke ägare till annan
fastighet få denna ansluten till anläggningen, om ökad kostnad eller
annan olägenhet, som är av betydelse, inte därigenom uppstår för någon av
de övriga fastigheterna.
Promemorian. I andra stycket har tagits upp en regel av innehåll att
tvångsreglerna skall gälla utan begränsning till område med stadsplan eller
byggnadsplan, om det är fråga om anläggning för vattenförsörjning eller
avlopp eller anläggning för att motverka vattenförorening genom avloppsvatten.
Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen påpekar att i 2 § men däremot ej
i exemplifieringen i 1 § LGA har efter »anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp» tillagts »eller anläggning för att motverka förorening genom
avloppsvatten». Anläggning för avlopp måste emellertid enligt vattenöverdomstolens
mening anses omfatta även reningsanordning, varför detta tilllägg
är onödigt. Eftersom en reningsanläggning som utförs med stöd av
LGA praktiskt taget alltid är att anse som tillbehör till en gemensam avloppsanläggning
menar också Österbygdens vattendomstol att sådan anläggning
inte behöver särskilt omnämnas i lagtexten. För de — sannolikt
rent teoretiska — fail då reningsanläggning kan behöva utföras med stöd
av LGA utan samband med gemensam avloppsanläggning synes det inte
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
vara påkallat med den föreslagna utvidgade möjligheten till tvångsanslutning.
Enligt vattcnlagsutredningens mening synes däremot en ändring i
1 § till att omfatta även anläggning för att motverka förorening genom
avloppsvatten nödvändig för att nå överensstämmelse mellan lagtext och
motiv. Som förutsättning för anslutningsrätt och anslutningstvång gäller
emellertid enligt 2 § att gemensamhetsanläggningen är av synnerlig vikt
för fastighets ändamålsenliga utnyttjande. Detta villkor torde enligt utredningen
inte kunna uppfyllas beträffande själva reningsanläggningen, som
ju inrättas för att tillgodose det allmänna miljöskyddsintresset. En reningsanläggning
får dock anses utgöra en del av anläggningen för avlopp. Den
bör därför enligt utredningens mening inte särskilt nämnas i lagtexten.
Flera remissinstanser, bland dem lantmäteristgrelsen, tillstyrker förslaget
att tvångsanslutningsreglerna skall gälla oberoende av detaljplan i vad avser
va-anläggning. Enligt styrelsen visar erfarenheterna att denna begränsning
i LOA över huvud laget inte fyller någon funktion. Styrelsen föreslår
därför att den helt får utgå.
Departementschefen. Promemorieförslaget innehåller ett tillägg till paragrafens
andra stycke, som innebär att anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp eller anläggning för att motverka förorening genom avloppsvatten
skall få inrättas oberoende av fastighets belägenhet. Liksom remissinstanserna
godtar jag förslaget. Jag anser inte all frågan om begränsning
till detaljplaneområde för andra anläggningar bör behandlas i detta sammanhang.
Problemet får tas upp under den pågående översynen av LGA.
Eftersom ett reningsverk i anslutning till avloppsanläggning får anses
utgöra del av anläggning för avlopp anser jag inte befogat att i lagtexten
särskilt omnämna anläggning för att motverka förorening genom avloppsvatten.
I ett nytt tredje stycke till paragrafen tas i departementsförslaget upp
ytterligare ett villkor, utöver dem som pragrafens andra stycke innehåller i
sin nuvarande lydelse. Bestämmelsen innebär att byggnad eller annan anläggning,
som tillhör annan än ägaren till marken, får deltaga i gemensamhetsanläggning,
bara om det därigenom inte uppstår ökad kostnad eller annan
olägenhet, som är av betydelse, för annan deltagare i anläggningen. Som
jag anfört i den allmänna motiveringen syftar bestämmelsen till att skydda
ägarna till de fastigheter som ansluts till anläggningen mot risken för ökning
av deras subsidiära betalningsansvar. En bedömning får göras i det enskilda
fallet. Förrättningsmannen bör kunna meddela anläggningsbeslut, när
risken för ökat betalningsansvar bedöms som liten eller avser ett endast obetydligt
belopp. Hänsyn bör också kunna tas till om byggnadens eller anläggningens
ägare ställer säkerhet för de på honom belöpande kostnaderna.
Paragrafens tredje stycke i nuvarande lydelse tas upp som ett fjärde stycke
i förslaget. Begär med stöd av detta stycke ägare till byggnad eller annan an
-
37
Kiingl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
läggning på annans mark att få deltaga skall också gälla att risk för ökat
snbsidiärt betalningsansvar inte får uppstå för annan deltagare i gemensamhet
sanläggningen.
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
Departementschefen. Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen
föreslås att inrättande av mindre va-anläggningar i fortsättningen
skall regleras uteslutande i LGA. Detsamma gäller anläggning för att motverka
förorening genom avloppsvatten. Förslaget medför ändringar i 8 kap.
VL i de delar som behandlar avloppsledning (5—19 §§) och vissa åtgärder
för att motverka vattenförorening (25—31 §§). Ändringarna går ut på att
de bestämmelser som avser två eller flera fastigheter tas bort. I ett avseende
kommer emellertid samverkan mellan två eller flera fastigheter att regleras
enligt VL. Det avser bestämmelserna om ledning för såväl avledande
av avloppsvatten som torrläggning av mark (20—24 §§).
När det gäller bestämmelserna om avloppsledning i 8 kap. VL föreslås
i promemorian att 17 § som innehåller regler om kostnadsfördelning mellan
flera fastigheter som är delaktiga i samma avloppsföretag'' utgår. I 16 §
föreskrivs att kapitlets regler i 11—15 §§ om anslutningsrätt och anslutningstvång
och om kostnadsfördelning i fråga om två eller flera samhällen
äger motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter
och beträffande samhälle och en eller flera fastigheter som är belägna utom
samhället. I promemorian föreslås att bestämmelserna skall avse endast
det sistnämnda fallet. Vidare föreslår en redaktionell ändring av paragrafen
med hänsyn till att 17 § ansetts böra utgå. I fråga om 19 §, som föreskriver
att reglerna i 5—18 §§ inte är tillämpliga i fråga om avledande inom samhälle
av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser i
samhället, föreslås att undantaget begränsas till 5—10 §§, eftersom 11—16
och 18 §§ i fortsättningen enligt promemorian inte kommer att gälla inom
samhälle.
Promemorieförslaget godtas av remissinstanserna. Vissa remissinstanser
menar dock att den föreslagna ändringen av 19 § inte är av bara redaktionell
karaktär. I paragrafen talas om »byggnader, tomter, gator eller andra
platser inom samhället». Därav torde bara byggnader och tomter kunna anses
motsvara fastigheter. Eftersom bestämmelserna sålunda har ett vidsträcktare
syfte än som antagits i promemorian anser remissinstanserna
att de kan kvarstå oförändrade.
För egen del tillstyrker jag de föreslagna ändringarna. 19 § bör dock
undergå endast en redaktionell jämkning med anledning av att 17 § utgår.
Reglerna i 8 kap. VL om åtgärder för att motverka vattenförorening
innehåller i 26 § en bestämmelse att 10—18 §§ om avloppsledning i tilllämpliga
delar gäller också i fråga om åtgärd för att motverka förorening
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 50
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
genom avloppsvatten, innan det släpps ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
Hänvisningen har i promemorian inskränkts till 10—16 och
18 §§. Promemorieförslaget har inte mött någon invändning från remissinstanserna.
Också jag godtar förslaget.
I promemorian föreslås vidare ändring i 28—31 §§. Enligt 30 § äger bestämmelserna
i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen motsvarande tilllämpning
med avseende på två eller flera fastigheter samt beträffande
samhälle och en eller flera fastigheter som är belägna utom samhället.
När det gäller 28 § föreslås att föreskriften om motsvarande tillämpning
utgår såvitt den avser två eller flera fastigheter. I fråga om 29 § anses
däremot föreskriften böra bestå i sin helhet. På grund härav föreslås att
30 § utgår och att vad som fortsättningsvis skall gälla tas upp som ett andra
stycke i 28 och 29 §§. Eftersom 30 § utgår, har 31 § jämkats i enlighet härmed.
Förslaget har i denna del lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även jag godtar förslaget.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli
1970. Från denna dag skall LOA tillämpas And prövning av fråga om två
eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet till avloppsanläggning
eller anläggning för att motverka förorening genom avloppsvattn.
Mål om prövning av sådan fråga som är anhängigt vid vattendomstol vid
ikraftträdandet bör emellertid behandlas enligt förut gällande bestämmelser.
Detsamma gäller, om länsstyrelsen förordnat förrättningsman enligt 10
kap. 32 § 4 mom. YL.
I fråga om sådan avloppsanläggning eller anläggning för renande av avloppsvatten
som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande ges i förslaget
ingen övergångsbestämmelse. Inget hindrar att företaget fortsättes i oförändrade
former i enlighet med den överenskommelse mellan de deltagande
fastighetsägarna eller det myndighetsbeslut, som utgör grunden för företaget.
Det förhållandet att en anläggning redan finns utesluter å andra sidan inte
att framställning görs om inrättande av gemensamhetsanläggning enligt LGA.
Sådan framställning blir behövlig exempelvis om anläggningen måste utvidgas
eller eljest byggas om och de deltagande fastighetsägarna inte är ense. 8
8. Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till
1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
39
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
40
Kungl. Ma j:ts proposition nr 50 år 1970
Bilaga 1
(departementspromemorian)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar
Härigenom förordnas att 1 och 2 §§ lagen den 16 december 1966 om vissa
gemensamhetsanläggningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Efter prövning vid förrättning enligt
denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning
av stadigvarande betydelse
för dem, såsom parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd mot
grundvatten, ledning, värmeanläggning
eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).
Lagen gäller dock
ej anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp och ej heller anläggning,
vars inrättande gemensamt för två
eller flera fastigheter kan enligt särskilda
bestämmelser prövas av domstol
eller annan myndighet.
Lagens bestämmelser---fastighetens ägare.
Efter prövning vid förrättning enligt
denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning
av stadigvarande betydelse
för dem, såsom parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd mot
grundvatten, anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp, ledning, värmeanläggning
eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).
Lagen gäller
dock ej anläggning, vars inrättande
gemensamt för två eller flera
fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller
annan myndighet.
2 §
I gemensamhetsanläggning —--
Fastighet inom stadsplan eller
byggnadsplan skall deltaga oberoende
av ägarens samtycke, om ägaren
till annan fastighet, som är belägen
inom sådant område och skall deltaga,
yrkar det och anläggningen är
av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.
Fastighet inom stadsplan eller bygg
-
ense därom.
Fastighet inom stadsplan eller
byggnadsplan skall deltaga oberoende
av ägarens samtycke, om ägaren
till annan fastighet, som är belägen
inom sådant område och skall deltaga,
yrkar det och anläggningen är
av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.
Fastighet inom stadsplan eller bygg
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
41
(Nuvarande lydelse)
nadsplan skall vidare deltaga, om
ägaren yrkar det och anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande.
Föreligga enligt--
(Föreslagen lydelse)
nadsplan skall vidare deltaga, om
ägaren yrkar det och anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande. Är fråga
om anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp eller anläggning för
att motverka förorening genom avloppsvatten
gäller vad som sagts nu
oberoende av fastigheternas belägenhet.
andra fastigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 17 och 30 §§ vattenlagen skall upphöra
att gälla, dels att 16, 19, 26, 28, 29 och 31 §§ samma kapitel skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)1
16
Vad som föreskrives i 11—15 §§ i
fråga om två eller flera samhällen
äger motsvarande tillämpning med
avseende på två eller flera fastigheter,
med de avvikelser som föranledas
av 17 och 18 §§.
Första stycket gäller också i fråga
om samhälle och en eller flera fastigheter
som äro beläqna utom samhället.
19
Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej
tillämpning i fråga om avledande
inom samhälle av avloppsvatten
från byggnader, tomter, gator eller
andra platser i samhället. 1
(Föreslagen lydelse)
§
Vad som föreskrives i 11—15 §§ i
fråga om två eller flera samhällen
äger motsvarande tillämpning med
avseende på samhälle och en eller
flera fastigheter som äro belägna
utom samhället, med de avvikelser
som föranledas av 18 §.
Bestämmelserna i 5—10 §§ äga ej
tillämpning i fråga om avledande
inom samhälle av avloppsvatten
från byggnader, tomter, gator eller
andra platser i samhället.
1 Som nuvarande lydelse anges lydelsen enligt prop. 1969: 28,
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
(Nuvarande lydelse)
26
Bestämmelser i 10—18 §§ om avloppsledning
gälla i tillämpliga delar
också i fråga om åtgärd för afl
motverka förordning genom avloppsvatten,
innan det släppes ut i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
(Föreslagen lydelse)
§
Bestämmelserna i 10—16 och 18
§§ om avloppsledning gälla i tilllämpliga
delar också i fråga om åtgärd
för att motverka förorening genom
avloppsvatten, innan det släppes
ut i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde.
Om åtgärd
28 §
prövas skäligt.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning med avseende på samhälle
och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.
29
Om två--------prövas
31
Om avloppsvatten från fabrik eller
inrättning inom samhälle icke
avledes genom samhällets avloppsledning,
behandlas fabriken eller inrättningen
vid tillämpning av 25—
30 §§ som om den är belägen utom
samhället. 1 2 3
skäligt.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning med avseende på två
eller flera fastigheter samt beträffande
samhälle och en eller flera
fastigheter som äro belägna utom
samhället.
§
Om avloppsvatten från fabrik eller
inrättning inom samhälle icke
avledes genom samhällets avloppsledning,
behandlas fabriken eller inrättningen
vid tillämpning av 25—
29 §§ som om den är belägen utom
samhället.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid vattendomstol och
som rör fråga om två eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet
till avloppsanläggning eller åtgärd för att motverka förorening genom
avloppsvatten handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.
3. Har före ikraftträdandet förutsättningsman förordnats enligt 10 kap.
32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga som anges under 1, skall
äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
43
Bilaga 2
(det remitterade törslaget)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1
Efter prövning vid förrättning enligt
denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning
av stadigvarande betydelse
för dem, såsom parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd mot
grundvatten, ledning, värmeanläggning
eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).
Lagen gäller dock ej
anläggning för vattenförsörjning eller
avlopp och ej heller anläggning,
vars inrättande gemensamt för två
eller flera fastigheter kan enligt särskilda
bestämmelser prövas av domstol
eller annan myndighet.
Lagens bestämmelser om fastighet
äga motsvarande tillämpning på
tomträtt, som är inskriven, och på
sådan rätt till ofri tomt i stad som
utgör fast egendom. Som ägare anses
innehavaren av rättigheten. I
fråga om upplåtelse av utrymme för
anläggning och ersättning med anledning
därav likställes område, som
ej ingår i fastighetsindelningen, med
fastighet. Den som innehar fastighet
med fideikommissrätt eller eljest
utan vederlag besitter fastighet på
grund av testamentariskt förordnan
-
(Föreslagen lydelse)
§•
Efter prövning vid förrättning enligt
denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning
av stadigvarande betydelse
för dem, såsom parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd mot
grundvatten, anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp, ledning,
värmeanläggning eller tvättstuga
(gem ensamhetsanläggning). Lagen
gäller dock ej allmän vatten- och
avloppsanläggning och ej heller anläggning,
vars inrättande gemensamt
för två eller flera fastigheter
kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller annan myndighet.
Lagens bestämmelser om fastighet
äga motsvarande tillämpning på
tomträtt, som är inskriven, och på
sådan rätt till ofri tomt i stad som
utgör fast egendom. Om det prövas
lämpligt, få nämnda bestämmelser
även tillämpas på sådan byggnad
eller annan anläggning i övrigt som
ej tillhör ägaren till marken. Som
fastighetsägare anses innehavaren av
rättigheten eller ägaren till anläggningen.
I fråga om upplåtelse av utrymme
för gemensamhetsanläggning
och ersättning med anledning därav
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
(Nuvarande lydelse)
de utan att äganderätten tillkommer
någon anses vid lagens tillämpning
som fastighetens ägare.
2
I gemensamhetsanläggning---
Fastighet inom stadsplan eller
byggnadsplan skall deltaga oberoende
av ägarens samtycke, om ägaren
till annan fastighet, som är belägen
inom sådant område och skall deltaga,
yrkar det och anläggningen är
av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.
Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan
skall vidare deltaga, om
ägaren yrkar det och anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande.
Föreligga enligt
(Föreslagen lydelse)
likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen,
med fastighet.
Den som innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av
testamentariskt förordnande utan
att äganderätten tillkommer någon
anses vid lagens tillämpning som
fastighetens ägare.
---ense därom.
Fastighet inom stadsplan eller
byggnadsplan skall deltaga oberoende
av ägarens samtycke, om ägaren
till annan fastighet, som är belägen
inom sådant område och skall deltaga,
yrkar det och anläggningen är
av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.
Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan
skall vidare deltaga, om
ägaren yrkar det och anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande. Är fråga
om anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp gäller vad som
sagts i detta stycke oberoende av fastigheternas
belägenhet.
1 fråga om byggnad eller annan anläggning
som avses i 1 § andra stycket
andra punkten äger andra stycket
tillämpning endast om ökad kostnad
eller annan olägenhet av betydelse
ej uppstår för annan som deltager
i gemensamhetsanläggningen.
— andra fastigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år i970
45
Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918: 523)1,
dels att 8 kap. 17 och 30 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 8 kap. 16, 19, 26, 28, 29 och 31 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
16
Vad som föreskrives i 11—15 §§
i fråga om två eller flera samhällen
äger motsvarande tillämpning med
avseende på två eller flera fastigheter,
med de avvikelser som föranledas
av 17 och 18 §§.
Första stycket gäller också i fråga
om samhälle och en eller flera fastigheter
som äro beläqna utom samhället.
19
Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej
tillämpning i fråga om avledande
inom samhälle av avloppsvatten från
byggnader, tomter, gator eller andra
platser i samhället.
26
Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§
om avloppsledning gälla i tillämpliga
delar också i fråga om åtgärd
för att motverka förorening genom
avloppsvatten, innan det släppes ut i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
§-2
Vad som föreskrives i 11—15 §§
i fråga om två eller flera samhällen
äger motsvarande tillämpning med
avseende på samhälle och en eller
flera fastigheter som äro belägna
utom samhället, med de avvikelser
som föranledas av 18 §.
2
Bestämmelserna i 5—16 och 18 §§
äga ej tillämpning i fråga om avledande
inom samhälle av avloppsvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser i samhället.
;.2
Bestämmelserna i 5, 10—16 och
18 §§ om avloppsledning gälla i tilllämpliga
delar också i fråga om åtgärd
för att motverka förorening genom
avloppsvatten, innan det släppes
ut i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde.
28 §.2
Om åtgärd--------- — prövas skäligt.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning med avseende på samhälle
och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.
1 Senaste lydelse av 17 och 30 §§ 1969: 393.
2 Senaste lydelse 1969: 393.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.i
Om två----— — — — förstnämnda åtgärder.
31
Om avloppsvatten från fabrik eller
inrättning inom samhälle icke avledes
genom samhällets avloppsledning,
behandlas fabriken eller inrättningen
vid tillämpning av 25—30 §§
som om den vore belägen utom samhället.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning med avseende på två eller
flera fastigheter samt beträffande
samhälle och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.
§-x
Om avloppsvatten från fabrik eller
inrättning inom samhälle icke avledes
genom samhällets avloppsledning,
behandlas fabriken eller inrättningen
vid tillämpning av 25—29 §§
som om den vore belägen utom samhället.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.
2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid vattendomstol och
som rör fråga om två eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet
till avloppsanläggning eller åtgärd för att motverka förorening genom
avloppsvatten handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.
3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §
4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga som anges under 2, skall äldre
bestämmelser tillämpas på förrättningen. 1
1 Senaste lydelse 1969: 393.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970
47
Utdrag av protokollet, hållet i lagrådet den 12 februari 1970.
Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt lagrådet den 22 januari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19
december 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523).
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bengt Eliasson.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i lagen om vissa gemensamketsanläggningar
Den föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket angående byggnad eller
anläggning i övrigt å annans mark (i fortsättningen kallad byggnad) innebär,
att byggnad får deltaga i gemensamhetsanläggning om det vid förrättning
enligt lagen prövas lämpligt med hänsyn till förhållandena, varvid skall
beaktas byggnadens beskaffenhet, ägarens rätt att nyttja marken samt
andra av departementschefen angivna omständigheter. Beslutas att byggnad
skall deltaga, avses tydligen lagens bestämmelser om fastighet skola tillämpas
å byggnaden i den mån icke annat föreskrives.
Det angivna lämplighetsvillkoret lärer skola beaktas även vid tillämpning
av 2 § första och sista styckena. Det synes också skola gälla vid tillämpning
av andra stycket i paragrafen, och härvidlag skall därjämte iakttagas det särskilda
förbehåll som föreslås i det nya tredje stycket. Av vad departementschefen
anfört framgår, att innebörden av detta förbehåll är att andra stycket
i 2 § får tillämpas endast om det icke föreligger risk för ökad kostnad eller
olägenhet, som är av betydelse, för annan deltagare i gemensamhetsanläggningen,
samt att enahanda bedömning skall göras i fråga om anslutning av
byggnad med stöd av sista stycket i 2 §.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
Vad sålunda avses skola gälla synes bliva tydligare om bestämmelserna
rörande byggnad sammanföres i en paragraf med plats mellan 2 och 3 §§.
Den nya paragrafen, 2 a §, kunde därvid få följande lydelse (jfr 8 kap. 46 §
vattenlagen):
Om förhållandena föranleda att byggnad eller annan anläggning som ej
tillhör ägaren till marken deltager i gemensamhetsanläggning, skall å sådan
byggnad eller anläggning tillämpas lagens bestämmelser om fastighet. Mot
bestridande får dock byggnad eller anläggning som nu sagts icke deltaga,
om därigenom ökad kostnad eller olägenhet, som är av betydelse, kan komma
att uppstå för annan deltagare i gemensamhetsanläggningen.
Att vad i lagen sägs om fastighets ägare blir tillämpligt å byggnadens
ägare torde med denna avfattning icke behöva särskilt utsägas.
Beaktas lagrådets hemställan skall 1 § andra stycket lämnas oförändrat
och det föreslagna nya tredje stycket i 2 § utgå.
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970
49
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
20 februari 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslagen till
1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
2) lag om ändring i vattenlagen (1918:523).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet förordar att de föreslagna bestämmelserna i LGA om byggnad
eller annan anläggning som ej tillhör ägaren till marken sammanförs i en
paragraf med plats mellan 2 och 3 §§. Härigenom skulle enligt lagrådet
tydligare framgå vad som skall gälla för sådan bebyggelse. Lagrådets förslag
innebär emellertid att lagens disposition frångås. I 1 § andra stycket
anges vad som i lagen avses med fastighet. Sålunda skall med fastighet
jämställas bl. a. tomträtt, som är inskriven. 2 § innehåller regler om rätt
och skyldighet att deltaga i gemensamhetsanläggning. Det remitterade förslaget
följer denna disposition. Jag är visserligen medveten om att lagtexten
är ganska svårtillgänglig. Inom justitiedepartementet pågår emellertid som
led i arbetet med följ dlagstiftning till den nya fastighetsbildningslagen en
allmän översyn av LGA. Härvid eftersträvas bl. a. att göra lagens bestämmelser
mer överskådliga och lättillgängliga. Jag anser inte att det finns tillräcklig
anledning att i dagens läge avvika från lagens disposition och är
därför inte beredd att frångå det remitterade förslaget på denna punkt.
Som villkor för byggnads anslutning till gemensamhetsanläggning enligt
2 § andra och sista styckena skall enligt förslaget gälla att risk för ökad
kostnad eller annan olägenhet, som är av betydelse, inte uppstår för annan
deltagare i anläggningen. Jag är ense med lagrådet om att detta krav bör
komma till tydligare uttryck i lagtexten och föreslår därför att den bestämmelse
som i det remitterade förslaget har upptagits som ett tredje stycke i
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i970
2 § i stället placeras som ett sista stycke i paragrafen och utformas så att
den åsyftade innebörden klart framgår.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga lagförslagen med den angivna ändringen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690696
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 3LU 1970:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen s. 1 i texten