Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, m. m

1970-02-20 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:50, Med förslag till lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

1

Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,

m. mgiven Stockholms slott den

20 februari 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,

2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523).

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

görs tillämplig även på sådana företrädesvis mindre anläggningar för vattenförsörjning

eller avlopp som inte omfattas av bestämmelserna i lagen

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare öppnas enligt förslaget

möjlighet att till gem ensamhetsanläggning ansluta byggnad eller

annan anläggning som ej tillhör markens ägare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamlietsanläggningar

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Efter prövning vid förrättning enligt

denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning

av stadigvarande betydelse

för dem, såsom parkeringsanläggning,

förbindelseled, gårdsutrymme,

lekplats, anordning till skydd mot

grundvatten, ledning, värmeanläggning

eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).

Lagen gäller dock ej

anläggning för vattenförsörjning eller

avlopp och ej heller anläggning,

vars inrättande gemensamt för två

eller flera fastigheter kan enligt särskilda

bestämmelser prövas av domstol

eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet

äga motsvarande tillämpning på

tomträtt, som är inskriven, och på

sådan rätt till ofri tomt i stad som

utgör fast egendom. Som ägare anses

innehavaren av rättigheten. I

fråga om upplåtelse av utrymme för

anläggning och ersättning med anledning

därav likställes område, som

ej ingår i fastighetsindelningen, med

fastighet. Den som innehar fastighet

med fideikommissrätt eller eljest

utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande

utan att äganderätten tillkommer

någon anses vid lagens tillämpning

som fastighetens ägare.

(Föreslagen Igdelse)

Efter prövning vid förrättning enligt

denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning

av stadigvarande betydelse

för dem, såsom parkeringsanläggning,

förbindelseled, gårdsutrymme,

lekplats, anordning till skydd mot

grundvatten, anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp, ledning,

värmeanläggning eller tvättstuga

(gemensamhetsanläggning). Lagen

gäller dock ej allmän vatten- och

avloppsanläggning och ej heller anläggning,

vars inrättande gemensamt

för två eller flera fastigheter

kan enligt särskilda bestämmelser

prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet

äga motsvarande tillämpning på

tomträtt, som är inskriven, och på

sådan rätt till ofri tomt i stad som

utgör fast egendom. Om det prövas

lämpligt, få nämnda bestämmelser

även tillämpas på sådan byggnad

eller annan anläggning i övrigt som

ej tillhör ägaren till marken. Som

fastighetsägare anses innehavaren av

rättigheten eller ägaren till anläggningen.

I fråga om upplåtelse av utrymme

för gemensamhet san\äggn\ng

och ersättning med anledning därav

likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen,

med fastighet.

Den som innehar fastighet med fi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1970

3

(Nuvarande lydelse)

2

I gemensamhetsanläggning---

Fastighet inom stadsplan eller

byggnadsplan skall deltaga oberoende

av ägarens samtycke, om ägaren

till annan fastighet, som är belägen

inom sådant område och skall deltaga,

yrkar det och anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Fastighet inom stadplan eller byggnadsplan

skall vidare deltaga, om

ägaren yrkar det och anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande.

Föreligger enligt —

(Föreslagen lydelse)

deikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av

testamentariskt förordnande utan

att äganderätten tillkommer någon

anses vid lagens tillämpning som

fastighetens ägare.

§•

----ense därom.

Fastighet inom stadplan eller

byggnadsplan skall deltaga oberoende

av ägarens samtycke, om ägaren

till annan fastighet, som är belägen

inom sådant område och skall deltaga,

yrkar det och anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan

skall vidare deltaga, om

ägaren yrkar det och anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande. Är fråga

om anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp gäller vad som

sagts i detta stycke oberoende av fastigheternas

belägenhet.

andra fastigheterna.

Byggnad eller annan anläggning

som avses i 1 § andra stycket andra

punkten får mot bestridande icke

deltaga i gemensamhetsanläggning,

om ökad kostnad eller annan olägenhet,

som är av betydelse, därigenom

kan komma att uppstå för annan

deltagare i gemensamhetsanläggningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918: 523)1,

dels att 8 kap. 17 och 30 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 8 kap. 16, 19, 26, 28, 29 och 31 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

16

Vad som föreskrives i 11—15 §§

i fråga om två eller flera samhällen

äger motsvarande tillämpning med

avseende på två eller flera fastigheter,

med de avvikelser som föranledas

av 17 och 18 §§.

Första stycket gäller också i fråga

om samhälle och en eller flera fastigheter

som äro beläqna utom samhället.

19

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej

tillämpning i fråga om avledande

inom samhälle av avloppsvatten från

byggnader, tomter, gator eller andra

platser i samhället.

26

Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§

om avloppsledning gälla i tillämpliga

delar också i fråga om åtgärd

för att motverka förorening genom

avloppsvatten, innan det släppes ut

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

§-2

Vad som föreskrives i 11—15 §§

i fråga om två eller flera samhällen

äger motsvarande tillämpning med

avseende på samhälle och en eller

flera fastigheter som äro belägna

utom samhället, med de avvikelser

som föranledas av 18 §.

§-2

Bestämmelserna i 5—16 och 18 §§

äga ej tillämpning i fråga om avledande

inom samhälle av avloppsvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser i samhället.

§-2

Bestämmelserna i 5, 10—16 och

18 §§ om avloppsledning gälla i tilllämpliga

delar också i fråga om åtgärd

för att motverka förorening genom

avloppsvatten, innan det släppes

ut i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde.

28 §.2

Om åtgärd —- --- -—---prövas skäligt.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning med avseende på samhälle

och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

1 Senaste lydelse av 8 kap. 17 och 30 §§ 1969: 393.

2 Senaste lydelse 1969: 393.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.i

Om två--—-------— förstnämnda åtgärder.

31

Om avloppsvatten från fabrik eller

inrättning inom samhälle icke

avledes genom samhällets avloppsledning,

behandlas fabriken eller

inrättningen vid tillämpning av 25—

30 §§ som om den vore belägen utom

samhället.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning med avseende på två eller

flera fastigheter samt beträffande

samhälle och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

§.J

Om avloppsvatten från fabrik eller

inrättning inom samhälle icke

avledes genom samhällets avloppsledning,

behandlas fabriken eller

inrättningen vid tillämpning av 25—

29 §§ som om den vore belägen utom

samhället.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid vattendomstol och

som rör fråga om två eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet

till avloppsanläggning eller åtgärd för att motverka förorening genom

avloppsvatten handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §

4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga som anges under 2, skall äldre

bestämmelser tillämpas på förrättningen. 1

1 Senaste lydelse 1969: 393.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 december 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

mindre vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar och anför.

1. Inledning

Enligt lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar (LOA)

kan gemensam anläggning inrättas för två eller flera fastigheter, om den

har stadigvarande betydelse för fastigheterna. Enligt särskild bestämmelse

i lagen undantas dock anläggning för vattenförsörjning eller avlopp från

lagens tillämpningsområde.

Större, huvudsakligen kommunala vatten- och avloppsanläggningar faller

under lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(VAL). Någon enhetlig rättslig reglering av motsvarande slag finns inte beträffande

mindre vatten- och avloppsanläggningar. Avloppsanläggning kan

dock inrättas med stöd av bestämmelser i 8 kap. vattenlagen, 1918: 523 (VL).

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till LGA (prop. 1966: 128; 3LU 57;

rskr 377) beslöt riksdagen att anhålla hos Kungl. Maj :t om närmare utredning

av frågan om rättslig reglering av även de mindre vatten- och avloppsanläggningarna.

Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats

en promemoria (Stencil Ju 1969: 6) i frågan. Promemorian utmynnar

i förslag till lag om ändring i LGA. Förslaget, som innebär att tillämpningsområdet

för LGA utvidgas till att omfatta även mindre vatten- och avloppsanläggningar,

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av vattenöverdomstolen,

vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna i Österbygdens vattendomstol,

länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kalmar

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

7

och Jämtlands län, lantmäteristyrelsen, statens planverk, vattenlagsutredningen

och Svenska kommunförbundet.

Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett antal myndigheter och

tjänstemän.

2. Gällande rätt

I LOA regleras frågor om samverkan mellan två eller flera fastigheter

för utförande, underhåll och drift av anläggning som är av stadigvarande

betydelse för fastigheterna. Som exempel anges parkeringsanläggning, förbindelseled,

gårdsutrymme, lekplats, ledning, värmeanläggning och tvättstuga.

Lagen gäller dock inte anläggning för vattenförsörjning eller avlopp

(i det följande benämnd va-anläggning) och inte heller anläggning vars inrättande

gemensamt för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser

prövas av domstol eller annan myndighet.

Allmän va-anläggning kan inrättas enligt VAL. Enligt denna lag ankommer

det på kommunen att ombesörja eller tillse att allmän va-anläggning

kommer till stånd i vissa fall när det krävs för att förekomma sanitär

olägenhet.

Allmän va-anläggning är enligt VAL anläggning som har till ändamål att

bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse

och som antingen omhänderhas av kommun som huvudman eller, om den

omhänderhas av annan huvudman, förklarats för allmän av länsstyrelsen.

För fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde föreligger

i princip anslutningsrätt och anslutningstvång. Enligt VAL skall nämligen

sådan fastighet, om den behöver va-anordningar, på begäran av huvudmannen

eller av fastighetens ägare anslutas till anläggningen, om inte ändamålet

med anslutningen med större fördel för fastigheten kan vinnas på

annat sätt. Vägras anslutning, kan länsstyrelsen på framställning av den

som begär anslutningen ge åläggande därom.

VAL har blivit översedd av 1964 års va-utredning. Utredningen föreslår

i betänkande som avgetts i december 1967 (SOU 1967: 65) en ny lag om

allmänna va-anläggningar. Vissa följdändringar i 8 kap. VL föreslås också.

I de delar för vilka nyss redogjorts innehåller den föreslagna nya lagen

inte några ändringar av betydelse i detta sammanhang. Utredningsförslagen

har remissbehandlats och bereds f. n. inom justitiedepartementet med sikte

på att den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1970.

Mindre avloppsanläggning, varmed i det följande avses anläggning som

inte omfattas av VAL, kan som nämnts inrättas med stöd av bestämmelser

i 8 kap. VL. I kapitlet, som har rubriken ”Om avloppsföretag m. in.”, regleras

bl. a. frågor om rätt eller skyldighet att ansluta till avloppsledning,

om delaktighet i gemensamma ledningsföretag, om bidragsskyldighet och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

om liandliavandet av företag. Reglerna avser i första hand förhållandet mellan

två eller flera samhällen (= verksamhetsområden för allmän va-anläggning),

men de har med vissa avvikelser motsvarande tillämpning i fråga om

två eller flera fastigheter.

I fråga om mindre anläggningar för vattenförsörjning finns inte någon

reglering motsvarande den som 8 kap. VL innefattar beträffande mindre

avloppsanläggningar. Vissa möjligheter föreligger dock att med stöd av servitut

åstadkomma samverkan mellan fastigheter om företag för vattenförsörjning.

3. Tidigare utredningar och reformförslag

Förarbetena till VAL. VAL tillkom efter utredning av 1946 års vatten- och

avloppssakkunniga (SOU 1951: 26). De sakkunnigas förslag, som blev i väsentlig

mån omarbetat, innefattade en enhetlig rättslig reglering av va-frågor.

De sakkunniga föreslog sålunda en lag om va-anläggningar som omfattade

både större och mindre anläggningar. Betydande följdändringar föreslogs

i 8 kap. VL. Sålunda utmönstrades ur detta kapitel frågor som i stället

reglerades i den föreslagna lagen om va-anläggningar, såsom frågor om rätt

att för avledande av avloppsvatten dra ledning över eller i övrigt göra intrång

på annans mark samt om rätt och skyldighet att delta i avloppsföretag, kostnadsfördelning

inom sådana företag m. in. I 8 kap. VL skulle kvarstå endast

bestämmelser om vattenförorening.

Numera justitierådet Olof Riben, vilken som expert biträdde de sakkunniga,

föreslog i ett särskilt yttrande en annan lösning. Va-frågor borde enligt

hans mening när det gällde större bebyggelseområden regleras i en särskild

lag inen i övrigt i VL. 1 enlighet härmed skisserade Riben ett utkast

till en lag om kommunala va-anläggningar och till ändringar i VL. De föreslagna

ändringarna i VL bestod i vissa huvudsakligen formella ändringar

i 8 kap. och i att bestämmelser om vattenförsörjningsföretag som i stort sett

motsvarar dem om avloppsföretag infogades i 2 kap.

VAL kom att få ett väsentligt inskränkt innehåll i förhållande till de sakkunnigas

förslag. Skälen härtill framgår av följande uttalanden av föredragande

departementschefen i propositionen i ämnet (1955: 121 s. 53).

Inom samlad bebyggelse av någon omfattning blir en gemensam anläggning

för vattenförsörjning och avlopp oftast förr eller senare nödvändig

av sanitära skäl. Inom den spridda bebyggelsen är däremot gemensamma

anordningar för vattenförsörjning och avlopp mera sällan behövliga av sådan

orsak, låt vara att de i stället kan vara i hög grad önskvärda ur arbetselconomisk

synpunkt. De ekonomiska förutsättningarna för utförande

av vatten- och avloppsanordningar beror i mycket stor omfattning just på

bebyggelsetätheten, eftersom ett mindre avstånd mellan fastigheterna minskar

ledningslängden och ökar möjligheterna att utföra ledningar gemen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1070

9

samt för flera fastigheter. Bebyggelsetätheten inverkar också på innebörden

av det krav på varaktighet hos bebyggelsen, vilket rimligen måste uppställas

såsom villkor för mera omfattande investering i eu vatten- och avloppsanläggning.

Inom områden med större samlad bebyggelse (tätorter) lär ett

bedömande av varaktigheten endast sällan behöva vålla verklig svårighet.

Visserligen kan t. ex. en skiftning i de ekonomiska konjunkturerna tänkas

orsaka en viss minskning av vissa tätorters invånarantal, men i regel torde

anledning ej finnas att räkna med att en tätort inom överskådlig tid skall

förlora sin egenskap av sådan. Är bebyggelsen av mindre omfattning, ökas

risken för ändringar i lokaliseringen och därmed även för det kapital, som

investeras i en vatten- och avloppsanläggning för bebyggelsen. Bedömandet

av bebyggelsens varaktighet måste därför här i högre grad taga sikte på en

undersökning av förhållandena i det särskilda fallet. Att så sker är desto

mera behövligt, som vid en mindre anläggning även en måttlig ändring i bebyggelsens

omfattning kan få stor betydelse för anläggningens ekonomi.

Med de nu nämnda spörsmålen sammanhänger frågan, i vilken utsträckning

det är möjligt att förse de glesare bebyggda områdena med vattenoch

avloppsanordningar av samma standard som den, vilken är bruklig

i tätorterna. Denna fråga måste ses i belysning av bl. a. investeringsrisken.

Det är givet att den i städerna brukliga standarden bör uppställas såsom

en förebild, men fördelen av en anläggning med sådan standard måste från

fall till fall vägas mot kostnaderna för målets förverkligande. Även inom

tätare bebyggda områden kan det stundom visa sig befogat att — där det

är förenligt med sanitära krav — ge visst avkall på standardkraven. Såsom

exempel kan nämnas, att det för saneringsmogen bebyggelse stundom

kan vara lämpligt att tills vidare utföra blott provisoriska anordningar

samt att den s. k. fritidsbebyggelsen ofta icke kan bära kostnaderna för anordningar

av samma standard som den permanenta bebyggelsen.

De sakkunniga har, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar, föreslagit

ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare

reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag.

Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om

rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle

överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i

samband därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning.

Det synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga

föreslagna lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfredsställande

resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig

utformning av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden.

För att motivera införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna

bör emellertid enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda

fall är ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan

att avsevärd risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att

tillämpningen av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa

stora anspråk på personal och därigenom draga kostnader, vilkas nödvändighet

man med hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Måhända kan lägel

bli ett annat, då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter

vunnits av vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser

emellertid, att en lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat

icke bör genomföras för närvarande utan att reformen bör begränsas till

att gälla i huvudsak blott de större anläggningarna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

Förslaget till LGA. Fastighetsbildningskommittén undantog i sitt betänkande

med förslag till LGA (SOU 1963: 23) samtliga va-anläggningar från

lagens tillämpningsområde. Kommittén erinrade om att det vid VAL:s tillkomst

hade rått delade meningar om denna lags tillämpningsområde och att

lagen kommit att omfatta i huvudsak endast de större anläggningarna. Det

var i och för sig önskvärt att också övriga va-anläggningar blev föremål för en

rättslig reglering. Det måste emellertid enligt kommittén beaktas att statsmakterna

ganska nyligen funnit att tillräckliga skäl för särskild lagstiftning

beträffande anläggningar av denna typ saknades och att det därefter inte

syntes ha framkommit något som föranledde ändring i denna ståndpunkt.

Ett förslag omfattande även vissa slags va-anläggningar skulle vidare komma

i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga områden. Alldeles

bortsett från de olägenheter som kunde uppstå därigenom skulle va-anläggningarnas

hänförande till förslaget under alla omständigheter nödvändiggöra

ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt avseende, som knappast

kunde komma i fråga i sammanhanget.

Från remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs betänkande

kan följande nämnas.

Ett flertal remissmyndigheter — bland dem Svea hovrätt, länsstyrelsen

i Stockholms län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

(numera Statens vägverk), lagberedningen, Sveriges lantmätareförening,

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska teknologförcningen

— påpekade behovet av lagreglering beträffande de mindre vaanläggningarna.

Lantmäteristyrelsen ansåg att uttalandena, att konflikt

skulle uppstå med bestämmelser på centrala vattenrättsliga områden och

att ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt avseende skulle nödvändiggöras,

inte var övertygande. De va-anläggningar som lämpligen borde

tas med i LGA aktualiserade knappast andra vattenrättsliga frågekomplex

än dem som borde ha beaktats vid 1955 års lagstiftning. Vid tillkomsten

av denna lagstiftning hade en avsevärd risk ansetts föreligga för felbedömningar

och därmed för felinvesteringar i sådana anläggningar inom

glesbygden. Med hänsyn härtill hade lagreformen ansetts böra begränsas

Lill att gälla i huvudsak endast de större anläggningarna. Sedan mitten av

1950-talet hade emellertid väsentligt ändrade utvecklingstendenser framträtt

beträffande bebyggelsen på landsbygden. Härtill hade främst bidragit

den starkt ökande efterfrågan på fritidsbostäder. Med hänsyn till omfattningen

av fritidsbebyggelsen och eftersom ett kommunalt engagemang otvivelaktigt

många gånger kunde vara förenat med betydande svårigheter

syntes mycket kunna vinnas genom införande av privaträttsliga regler av

förevarande beskaffenhet.

I flertalet av nyssnämnda yttranden förordades, att man under lagstiftningsfrågans

vidare behandling skulle överväga att utvidga den föreslagna

lagen till att omfatta även de mindre va-anläggningarna. Länsstyrelsen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

i Stockholms län ansåg sig dock med hänsyn till de av kommittén redovisade

synpunkterna inte böra framställa något direkt yrkande i denna riktning

men föreslog att frågan blev föremål för vidare utredning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ansåg sig inte kunna ta ställning till frågan om en lösning

borde ske genom komplettering av VAL — vilket enligt styrelsen måhända

låg närmast till hands — eller genom utvidgning av förslaget till LGA

eller på annat sätt. Styrelsen förordade att frågan om en reglering av de

mindre gemensamhetsanläggningarna för vatten och avlopp övervägdes ytterligare

i lämpligt sammanhang och om möjligt inom en inte alltför lång tid.

Länsingenjören i Östergötlands län ansåg, att avsaknaden av bestämmelser

av ifrågavarande slag inte hade någon större betydelse men att frågan måhända

borde lösas genom ändring i speciallagarna för vattenfrågor.

I samband med att förslag till LGA remitterades till lagrådet uttalade

dåvarande departementschefen beträffande sådana enskilda va-anläggningar

som inte omfattas av VAL att ytterligare erfarenheter torde böra avvaktas

innan frågan om deras anordnande blev löst genom enhetlig lagstiftning.

En sådan krävde särskilda överväganden. Det fordrades sålunda

en ingående undersökning om de föreslagna bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar

i och för sig var lämpade även för dessa anläggningar

och på vilket sätt bestämmelserna kunde inpassas i det vattenrättsliga regelsystemet.

Ett utredningsarbete av detta slag skulle enligt departementschefen

på ett olyckligt sätt fördröja genomförandet av det då föreliggande förslaget.

I två likalydande motioner vid 1966 års riksdag (I: 766 och 11:940) yrkades

sådan ändring av förslaget till LGA att lagen kom att omfatta även

de mindre va-anläggningarna. Det torde enligt motionärerna inte sällan

uppstå situationer — särskilt i samband med exploatering av markområden

för fritidsbebyggelse — där det var önskvärt att lagen kunde tillämpas för

va-ändamål. Sådana ändamål torde huvudsakligen tillfredsställas genom

att kommunen i samband med fastställande av byggnadsplan ålade markexploatören

att ordna vattenförsörjning och avlopp. Frivilliga avtal med

fastighetsägare förekom också. Anläggningarna kunde sedan överlåtas på

tomtplatsägarna eller en av dem bildad intresseförening. Servitutsvägen

kunde de olika fastigheternas rätt tillgodoses. Emellertid gav gällande lagstiftning,

framhöll motionärerna, inte någon möjlighet att till de olika fastigheterna

binda en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll

och förnyelse av va-anläggningarna. Inte heller gick det att tvångsvis

ansluta fastigheter till en sådan samfällighet.

Tredje lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (1966:57) till motionärernas

synpunkter och tilläde, att det hinder som tidigare ansetts ligga däri att

risk för felbedömningar i fråga om de mindre va-anläggningarna kunde

föreligga i de särskilda fallen enligt utskottets mening inte kunde åberopas

om det i LGA föreslagna offentliga prövningsförfarandet gjordes till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

lämpligt. Utskottet förklarade sig emellertid inte vara berett att i sammanhanget

ta ställning till den närmare utformningen av lagregler i ämnet. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att snarast möjligt utreda frågan. Vad

utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Riksdagen anhöll i skrivelse den 15 december 1966 (nr 377) om utredning

i det av utskottet angivna hänseendet.

Samfällighetsrätt i förslag till ny jordabalk. Det förslag till ny jordabalk

som på grundval av lagberedningens och jordabalksutredningens förslag

upprättats inom departementet innehåller ett kapitel om samfällighetsrätt

(15 kap.). De regler som föreslås om detta nya institut möjliggör att ändamål

som är av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter kan

med sakrättslig verkan tillgodoses genom ett ömsesidigt privaträttsligt avtal

mellan fastigheternas ägare. Avtalet kallas samfällighetsavtal och skall

ingås skriftligen. Genom avtalet regleras intressenternas inbördes rättsförhållanden.

De fastigheter i vilka samfällighetsrätt upplåtits bildar i allt som

angår att tillgodose det gemensamma ändamålet en samfällighet. Delaktigheten

i denna är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och

får inte överlåtas för sig. För täckande av de kostnader som är förenade

med verksamheten är delägarna i samfälligheten skyldiga att utge penningbidrag.

Ägare av fastighet inom samfälligheten är så länge samfällighetsrätten

består berättigad att på de villkor samfällighetsavtalet innehåller nyttja

anläggning som uppförs för det gemensamma ändamålet och i övrigt tillgodogöra

sig nyttighet som samfälligheten tillhandahåller. Han är å andra sidan

skyldig att i den omfattning som följer av avtalet bidra till kostnaderna

för samfällighetens verksamhet samt tåla att fastigheten används för samfälligheten

och eljest fullgöra åtagande gentemot denna. Samfällighetsrätt

skall kunna upplåtas även i byggnad på ofri grund och i viss annan lös

egendom.

Enligt förslaget skall samfällighetsrätt i likhet med andra begränsade

sakrätter kunna inskrivas. Den intar i och för sig inte någon särställning

i prioritetshänseende och kan därför komma att uppoffras vid exekutiv

auktion. På fastigheterna belöpande penningbidrag till samfälligheten är

inte förenade med förmånsrätt i fastigheterna som sådana. Det sakrättsliga

skyddet för bidragen är begränsat till att omfatta personlig betalningsskyldighet

för fastighetsägarna. I fråga om förvaltning och upplösning av samfällighet

hänvisar förslaget till bestämmelserna härom i LGA. I samband

med att förslaget den 20 januari 1967 remitterades till lagrådet framhöll

departementschefen att beträffande samfällighetsrätt inte som i LGA undantag

görs för va-anläggning. I den mån det är möjligt att uppnå frivilliga

överenskommelser kan alltså en samverkan för att bygga och driva sådana

anläggningar komma till stånd genom samfällighetsavtal. Härigenom

tillgodoses — åtminstone delvis — det av riksdagen i samband med be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

handlingen av LGA uttalade önskemålet. Med hänsyn till att samfällighetsrätt

avses kunna upplåtas också i byggnad på ofri grund kan denna möjlighet,

menade departementschefen, antas komma att få särskild betydelse

för fritidsbebyggelsens del.

Gemensamma arbeten i samband med fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen.

Det förslag till fastighetsbildningslag som den 26 september

1969 förelagts riksdagen (prop. 1969: 128) innehåller ett kapitel med särskilda

bestämmelser om gemensamma arbeten (9 kap.). Sålunda föreslås

att utförande av anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut

av fastighetsbildningsmyndigheten verkställas under förrättning för fastighetsreglering

som ett för sakägarna gemensamt arbete, om det med regleringen

avsedda syftet därigenom främjas och arbetet inte lämpligen bör

ombesörjas av enskild sakägare. Sådant beslut om gemensamt arbete får

dock inte avse företag som skulle väsentligt ändra arten och omfattningen

av regleringen och inte heller annat företag enligt VL än dikning. Om företag

till följd härav inte kan utföras enligt fastighetsbildningslagen eller sådant

utförande inte är lämpligt, får fastighetsbildningsmyndigheten föroruna

om prövning enligt VL, lagen om enskilda vägar eller LGA. 4

4. Departementspromemorian

I nuvarande lagstiftning är frågor om inrättande av gemensamma mindre

va-anläggningar ofullständigt reglerade. Mindre avloppsanläggningar kan

visserligen komma till stånd, om så behövs också tvångsvis, med stöd av

bestämmelser i 8 kap. VL. Till de fastigheter som berörs av sådan anläggning

kan bindas en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll

och förnyelse av anläggningen. Några motsvarande bestämmelser finns inte

i fråga om anläggningar för vattenförsörjning.

Institutet samfällighetsrätt enligt förslaget till ny jordabalk erbjuder vissa

möjligheter att till fastigheter som anslutits till anläggning för vattenförsörjning

binda en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll

och förnyelse av anläggningen. Det går dock inte att tvångsvis ansluta

fastighet till sådan anläggning. Över huvud taget bygger institutet på frivillig

samverkan mellan fastighetsägare. Det sakrättsliga skyddet för samfällighetsrätten

är vidare inte lika starkt som för delaktighet i avloppsföretag

enligt 8 kap. VL. Samfällighetsrätten är sålunda inte oskiljaktigt förenad

med varje berörd fastighet utan kan komma att uppoffras t. ex. vid

exekutiv auktion.

Anläggning för vattenförsörjning kan komma att utföras som gemensamt

arbete under förrättning för fastighetsreglering enligt bestämmelser i förslaget

till fastighetsbildningslag. Kostnaderna för anläggningens utförande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

fördelas då enligt regler i fastighetsbildningslagen. De skilda fastigheternas

rätt till anläggningen kan emellertid tillgodoses endast i form av servitut.

I fråga om skyldighet att för framtiden bidra till drift och underhåll

av anläggningen kommer man inte längre än till den lösning som samfällighetsrätten

enligt jordabalksförslaget erbjuder.

Varken institutet samfällighetsrätt eller fastighetsbildningslagens bestämmelser

om gemensamt arbete under förrättning för fastighetsreglering

kan anses utgöra ändamålsenliga medel för att trygga samverkan mellan

fastigheter för åstadkommande av gemensamma mindre va-anläggningar.

Remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs betänkande med

förslag till lag om gemensamhetsanläggningar gav starkt stöd för att det

behövs en enhetlig lagreglering beträffande de mindre va-anläggningarna.

Även riksdagen uttalade sig vid antagandet av förslaget till LGA för att en

sådan lagreglering borde komma till stånd.

En enhetlig lagstiftning rörande de mindre va-anläggningarna kan uppnås

genom en utbyggnad av bestämmelserna i VL. En sådan lösning skulle

kunna gå ut på att komplettera reglerna om anslutningsrätt, anslutningstvång,

kostnadsfördelning och associationsrättsliga frågor beträffande avloppsföretag

i 8 kap. VL med motsvarande bestämmelser för vattenförsörjningsföretag.

Med hänsyn till VL:s systematiska uppbyggnad bör sådana

bestämmelser få sin plats i 2 kap., i vilket regleras frågor bl. a. om anordnande

och nyttjande av grundvattentäkt. Enligt detta alternativ skulle en

mindre va-anläggning kunna komma till stånd genom handläggning vid

vattendomstol eller genom behandling vid syneförrättning enligt de särskilda

bestämmelser därom som finns i VL. Innan ställning las till en sådan

lösning bör alternativet att, såsom föreslogs i riksdagsmotioner vid behandlingen

i riksdagen år 1966 av LGA, utvidga LGA:s tillämpningsområde till

mindre va-anläggningar belysas närmare.

LGA tar i första hand sikte på ett frivilligt samgående mellan fastighetsägare

men innehåller också vissa tvångsmoment, såsom i fråga om anslutningsrätt

och anslutningstvång samt rätt att ta i anspråk utrymme för anläggning.

I princip skapas ett oupplösligt samband mellan anläggningen

och de anslutna fastigheterna. Ansluten fastighet får inte överlåtas eller

ens säljas exekutivt utan att delaktigheten i anläggningen följer med. Lagen

innehåller vidare närmare bestämmelser om de berörda fastighetsägarnas

inbördes rättigheter och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna för att inrätta en gemensamhetsanläggning

föreligger anvisar LGA en förrättningsform som i åtskilliga

hänseenden påminner om förrättning enligt lagstiftningen om fastighetsbildning

eller om enskilda vägar. Byggnadsnämnden har ett avgörande inflytande

på frågan om anläggningen skall komma till stånd. Förrättningsmannen

skall sålunda innan frågan slutligen avgörs hänskjuta ärendet till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

nämnden för prövning att anläggningen inte inrättas i strid mot fastställd

plan eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras.

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings uppförande, underhåll och

drift skall enligt LOA fördelas mellan berörda fastighetsägare efter andelstal.

Dessa bestäms vid förrättningen enligt vad som är skäligt med hänsyn

till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom

anläggningen. Vid förrättningen skall också bestämmas i vad mån bidragtill

kostnaderna skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med förmånsrätt

före inteckningar i fastigheterna enligt en särskild förmånsrättslag.

För bedrivande av den gemensamma verksamheten är fastighetsägarna

organiserade i en samfällighet. Reglerna för den överensstämmer i stora delar

med de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar enligt

t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar men innebär flera förenklingar.

Bestämmelserna i LGA kan i och för sig tillämpas även på de mindre vaanläggningarna.

Anledning saknas också att anta annat än att bestämmelserna,

eventuellt med vissa mindre ändringar eller tillägg, i allmänhet skulle

leda till en smidig lösning av frågor om inrättande av sådana anläggningar.

När det gäller att ta ställning till frågan om mindre va-anläggningar bör

hänföras under LGA eller om VL:s bestämmelser bör byggas ut finns anledning

att först uppmärksamma några betydelsefulla skillnader mellan bestämmelserna

i denna lag och reglerna om avloppsföretag i 8 kap. VL. Sålunda

får enligt 2 § LGA tvångsanslutning av fastighet ske endast om fastigheten

är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan, medan tvångsreglerna

i 8 kap. VL gäller oberoende av om fastigheten i fråga ligger inom eller

utom sådant område. Vidare gäller enligt 8: 46 VL bestämmelserna om

avledande av avloppsvatten under vissa förhållanden också ägare av byggnad

eller anläggning på ofri grund. LGA upptar däremot inte någon motsvarande

bestämmelse.

Vad gäller den först berörda skillnaden har regler om tvångsanslutning

till mindre va-anläggningar otvivelaktigt avsevärd betydelse också beträffande

område som ej är detaljplanerat. Bestämmelsen i LGA att tvångsanslutning

av fastighet kan ske bara om fastigheten är belägen inom stadsplan

eller byggnadsplan är därför inte lämplig för mindre va-anläggningar.

Om sådana anläggningar skulle hänföras under LGA, bör därför lagen kompletteras

med bestämmelse av innebörd att tvångsanslutning till va-anläggning

skall få ske även av fastighet som är belägen utom stadsplan eller

byggnadsplan.

Den andra skillnaden, som består i att 8 kap. VL men ej LGA innehål
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1970

ler bestämmelser i fråga om byggnader eller anläggningar på ofri grund, är

däremot svårare att avlägsna.

Enligt LOA kan en samfällighets bidragsfordringar gälla i de anslutna

fastigheterna med bästa förmånsrätt enligt den samtidigt med LGA antagna

förmånsrättslagen. Kan bidrag som påförts ansluten fastighetsägare inte uttas

hos honom blir övriga fastighetsägare solidariskt ansvariga för bristen

(26 §).

Vid LGA:s tillkomst diskuterades frågan om eu gemensamhetsanläggning

skulle få inrättas till förmån även för bl. a. byggnad eller anläggning

på ofri grund. Fastighetsbildningskommittén framförde emellertid flera

skäl som talade mot en sådan utvidgning (prop. 1966: 128 s. 112—114).

Av stor betydelse var sålunda, anförde kommittén, risken för att en motsatsställning

uppkommer mellan ägaren av en fastighet och dess innehavare.

Den vägledande grundsatsen borde vara alt de till varje ansluten fastighet

hänförliga rättigheterna och skyldigheterna såvitt möjligt koncentreras

till en enda person, som uppenbarligen i regel bör vara fastighetsägaren.

De skäl som framför allt talade mot en utvidgning sammanhängde

emellertid med den konstruktion av det sakrättsliga ansvaret för bidragsfordringarna

för vilket nyss redogjorts. Om bidragsskyldigheten hänför sig

till byggnad på annans grund eller till annat objekt i vilket den särskilda

förmånsrätten inte får åtnjutas, kan tydligen, menade kommittén, risken

för att brist uppstår och därmed för att det subsidiärt solidariska ansvaret

för övriga intressenter utlöses inträda tidigare än annars. En lösning av

problemet genom att efter förebild i lagen om enskilda vägar (60 § tredje

st.) som villkor för ingående av förbindelser föreskriva skyldighet att ställa

säkerhet för den del av gälden som belöper på annan intressent än fastighet

avvisade kommittén eftersom resultatet inte skulle bli det önskade.

Därtill kommer, att i många fall den möjligheten står öppen att byggnadens

ägare i avtal med fastighetsägaren förbinder sig att i förhållande till denne

helt eller delvis svara för de ekonomiska förpliktelser gentemot företaget

som belöper på fastigheten.

Departementschefen biträdde kommitténs förslag på denna punkt (prop.

1966: 128 s. 122).

Med hänsyn till LGA:s allmänna uppbyggnad och de ställningstaganden

vid lagens tillkomst för vilka nyss redogjorts torde det inte vara lämpligt

att komplettera lagen med bestämmelse av innebörd att byggnad eller anläggning

på ofri grund skulle kunna anslutas till va-anläggning. Detta bör

dock inte betraktas som något avgörande hinder mot att hänföra de mindre

va-anläggningarna till LGA:s tillämpningsområde. De skäl som har åberopats

mot att gemensamhetsanläggning enligt LGA skulle få inrättas till förmån

för byggnad på ofri grund talar även starkt mot att ägare av sådan

byggnad skulle få ingå som intressent vid inrättande av en va-anläggning.

Något påtagligt behov härav torde heller inte föreligga. I sammanhanget

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

17

bör pekas på att enligt VAL allmän va-anläggning kan inrättas, om det till

förekommande av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp

för visst område ordnas i ett större sammanhang. VAL:s bestämmelser

gäller även beträffande byggnad eller anläggning på ofri grund. Allmän vaanläggning

kan komma i fråga exempelvis beträffande arrendebebyggelse

för fritidsändamål, där de sanitära förhållandena är bristfälliga.

Om tillämpningsområdet för LGA utsträcks till att omfatta också de

mindre va-anläggningarna, kommer ifrågavarande ärenden att avlyftas

från vattendomstolarna för att i stället handläggas i den administrativa

ordning som anges i LGA. Detta står i överensstämmelse med uttalanden

i direktiven till de sakkunniga för översyn av VL. För en lösning av nu antytt

slag talar också att lagstiftningen otvivelaktigt blir mera lättillämpad

i praktiken än om de mindre va-anläggningarna skulle regleras inom ramen

för VL.

Starka skäl av praktisk natur talar för att frågor om inrättande av skilda

anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter regleras så enhetligt

som möjligt. Härigenom underlättas inrättandet av flera anläggningar

som skall betjäna samma krets av fastigheter. Detta torde vara av särskild

betydelse vid exploatering av större områden för fritidsbebyggelse. Även

samordning med förfarandet vid fastighetsbildning är betydelsefull. En enhetlighet

och samordning av detta slag uppnås även i fråga om de mindre

va-anläggningarna, om dessa hänförs till LGA:s tillämpningsområde. Delta

får anses vara en omständighet som väger tungt.

Slutsatsen av det anförda blir att en enhetlig rättslig reglering beträffande

de mindre va-anläggningarna bör åstadkommas genom alt tillämpningsområdet

för LGA utsträcks till att också omfatta sådan anläggning. Samtidigt

synes även anläggning för att motverka förorening genom avloppsvatten

böra hänföras under LGA.

Med en sådan lösning har man att ta ställning till hur de nuvarande bestämmelserna

i 8 kap. VL om delaktighet i och bidragsskyldighet till avloppseller

reningsanläggning bör behandlas. Om bestämmelserna får stå kvar

oförändrade, uppstår vissa samordningsproblem som måste lösas. Det synes

därför vara lämpligt, att bestämmelserna får utgå, såvitt de avser två eller

flera fastigheter. 5

5. Remissyttrandena

Ingen remissinstans ifrågasätter behovet av en rättslig reglering beträffande

de mindre va-anläggningarna. Nästan alla anser att frågan bör lösas

ulan dröjsmål. Särskilt anses detta vara av betydelse beträffande fritidsbebyggelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att kommunernas

skyldighet enligt 3 § VAL gäller ail bostadsbebyggelse oberoende

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

av utnyttjandet. Det har dock enligt länsstyrelsen visat sig att kommunerna

ogärna ställer sig som huvudmän för små anläggningar och anläggningar

avseende fritidsbebyggelse. Vid akuta fall har kommunerna försökt verka

för bildandet av fastighetsägareföreningar för att därigenom få huvudmannaskapet

löst. Ofta har emellertid ett frivilligt intresse härför inte räckt

till. De flesta föreningar för små va-företag som tillkommit är en följd av

de exploateringsavtal som kommunen träffat i samband med nya byggnadsplaner.

En rättslig reglering för mindre va-anläggningar kan därför bli ett

värdefullt komplement till bestämmelserna om kommuns skyldighet eniigt

3 § VAL. Överlantmätaren i Stockholms län förklarar att bl. a. fritidsbebyggelsen

inom storstadsregionerna har ökat i en omfattning som väsentligt

överstiger tidigare förutsägelser. Denna utveckling innebär exploatering

av större områden för sådan bebyggelse. Härvid är enligt överlantmätaren

otvivelaktigt frågor om tillkomst och samordning av mindre va-anläggningar

betydelsefulla. Länsläkaren i Jämtlands län menar att det är

en klar brist från hygienisk synpunkt, att inte LOA, VAL eller VL ger möjlighet

att inrätta mindre gemensamhetsanläggningar för vattenförsörjning,

på samma sätt som vid större allmänna anläggningar. Särskilt vid fritidsbebyggelse,

som uppförts utan fastställd byggnadsplan, händer det ofta enligt

länsläkaren att en fastighetsägare vill utföra en vattenförsörjningsanläggning

men att detta stoppats av grannen, trots att även denne skulle ha fördel

av anläggningen. De synnerligen bristfälliga toalettanordningarna, med kemiska

toaletter, avsaknaden av latrinkärl in. in., utgör också ofta ett hot mot

vattentäkterna. Statens planverk framhåller att en ändamålsenlig utformning

av mindre va-anläggningar är av största betydelse för att åstadkomma

nödvändigt skydd för miljön. Även om sådana anläggningar kan beräknas

komma till utförande redan till följd av höjning av standardkraven, särskilt

beträffande fritidsbebyggelse, måste enligt planverkets mening de enskilda

intressena dock alltid underordnas de allmänna miljövårdskraven.

Frågan hur bestämmelserna närmare skall utformas har föranlett delade

meningar bland remissinstanserna. Alla remissinstanser stannar dock för en

reglering inom LGA:s ram. Bara vattenöverdomstolen anser att en bättre lösning

vinns om frågan regleras genom ändring i VAL. Lantmäteristyrelsen

anför att de nu aktuella va-anläggningarna torde kunna regleras antingen

i VAL, VL eller LOA. Då emellertid andra anläggningar, bl. a. inom fritidsbebyggelsen,

ofta ändå måste inrättas enligt LOA för samma grupp av

fastigheter som kräver va-anläggningar och det är önskvärt att så få samfällighetsbildningar

som möjligt skapas för varje grupp anser styrelsen

den i promemorian föreslagna lösningen vara överlägsen en eventuell reglering

enligt VAL eller VL. Överlantmätaren i Stockholms län framhåller

att den administrativa ordningen i LOA medför en relativt enkel lagtilllämpning.

Värdefullt är vidare att inrättande av skilda anläggningar som

är gemensamma inom en viss krets av fastigheter regleras så enhetligt som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

19

möjligt. Liknande synpunkter framförs av överlantmätaren i Götebaorgs och

Bohus län. Österbygdens vattendomstol finner att promemorieförslaget är det

lagtekniskt enklaste sättet att åstadkomma den avsedda regleringen. Från

flera remissinstanser framhålls också att förslaget möjliggör en snar lösning

av problemet med de mindre va-anläggningarna. Hit hör länsstyrelsen i Stockholms

län, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Malmöhus län.

En remissinstans — statens planverk — ifrågasätter om inte ytterligare

erfarenheter av LGA borde avvaktas innan en utvidgning av lagen vidtas.

Planverket medger att den föreslagna lagstiftningen i många fall kan främja

en förbättring av va-frågorna. I andra fall ter den sig emellertid mera

tveksam. Om exempelvis från varandra åtskilda mindre bebyggelsegrupper

förses med särskilda va-anläggningar, kan svårigheter uppkomma att inordna

anläggningarna i ett gemensamt system, om ett sådant genom ytterligare

bebyggelse sedermera blir erforderligt för en rationell lösning av vafrågorna.

Vidare kan enligt planverket sådana anläggningar redan genom

det kapital som nedlagts i dessa fördröja och försvåra en lämplig iösning

i ett större sammanhang. Enligt planverkets mening blir risken betydande

för investeringar, som kan visa sig felaktiga. Med hänsyn till behovet av

lagreglering beträffande de mindre va-anläggningarna och då enligt LGA

byggnadsnämnden har avgörande inflytande på frågan om en anläggning

skall komma till stånd motsätter sig emellertid planverket inte att promemorieförslaget

läggs till grund för lagstiftning.

För att åstadkomma en enhetlig reglering av samtliga va-frågor i en enda

lag bör enligt vattenöverdomstolen frågan om de mindre va-anläggningarna

lösas inom VAL:s ram. En sådan lösning menar vattenöverdomstolen

överensstämmer med promemorieförslagets syfte att skapa möjlighet att

lösa va-frågan för fritidsbebyggelse och annan bebyggelse som är belägen

utanför de allmänna va-anläggningarnas verksamhetsområde. Sådan bebyggelse

är inte lika fast ordnad som den för vilken LGA nu är avsedd utan

nya hus kan tillkomma både i centrala delen och i bebyggelsens utkanter.

Ofta består bebyggelsen helt eller delvis av byggnader på ofri grund. Vaanläggningar

utnyttjas mycket olika, vilket beror inte bara på de olika

byggnadernas storlek utan också på hur de för tillfället är bebodda. Vattenöverdomstolen

menar därför att frågan om anslutning efter hand av nya

brukare lätt skulle kunna lösas genom en utvidgning av VAL. Denna lag är

tillämplig även på byggnad på ofri grund. Problemet med en rättvis fördelning

av brukningskostnaderna löses i så fall lämpligen med hjälp av vattenmätare

och avgift enligt taxa. Vattenöverdomstolen anser vidare att det i

dagens läge förefaller onödigt att ha en särskild reglering för det sannolikt

ovanliga fall att fråga skulle komma upp om anordning för enbart vatten

eller enbart avlopp. För att VAL skulle kunna tillämpas i de avsedda fallen

måste lagen emellertid enligt vattenöverdomstolen kompletteras med bestämmelser

om va-samfälligheter och om förrättning för att bilda sådana sam
2-f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

fälligheter samt med erforderliga tvångsrätter. Också länsstyrelsen i Jämtlands

län framhåller att man genom omarbetning av VAL skulle uppnå den

fördelen att samtliga va-frågor reglerades i en enda lag samtidigt som betänkligheterna

mot anslutning av byggnader på ofri grund skulle bortfalla.

Lantmäteristyrelsen redovisar närmare i sitt yttrande sina erfarenheter

av LOA. Sammanfattningsvis framhåller styrelsen att erfarenheterna av

lagen i stort sett är synnerligen goda. Tillämpningen har lett till mycket

ändamålsenliga och värdefulla resultat främst i samband med uppförande

av småhus i grupp. Erfarenheterna har vidare visat att det ofta varit ändamålsenligt

att hålla samman flera anläggningar i teknisk bemärkelse, gemensamma

för en och samma krets av fastigheter, som ett enda anläggningsobjekt

från rättslig synpunkt. Den inriktning som lagens tillämpning

fått genom att i första hand bygga på fastighetsägarnas frivilliga medverkan

har emellertid medfört att man knappast har någon erfarenhet alls av

tvångsreglernas ändamålsenlighet. Inte heller har man några nämnvärda

erfarenheter av lagens användbarhet när det gäller att komplettera befintlig

bebyggelse med gemensamma anläggningar. Också när det gäller fritidsbebyggelsen

är erfarenheterna minimala. Det finns emellertid enligt styrelsen

otvivelaktigt ett stort intresse för och behov av de möjligheter som

LOA kan erbjuda fritidsbebyggelsen. Detta gäller både i fråga om nyexploatering

och i fråga om fritidsområden som redan är mer eller mindre exploaterade

men där gemensamma anläggningar ofta saknas eller är bristfälliga

eller där anläggningar finns men utan sakrättslig anknytning till fastigheterna.

I de fall där brister eller begränsningar i LOA gjort sig märkbara

har följden blivit antingen att vissa problem inte kunnat ges en helt

tillfredsställande lösning vid tillämpningen av lagen eller att man avstått

från att försöka lösa frågan eller att man försökt att lösa den på något

annat sätt än genom LGA. En av de brister som anmält sig är att mindre

anläggningar för vattenförsörjning och avlopp inte får inrättas enligt LGA.

Lantmäteristyrelsen berör i sitt yttrande ett par andra frågor av mera

vittgående omfattning, som för närvarande inte är lösta på ett tillfredsställande

sätt i LGA. En olägenhet som i vissa fall enligt styrelsen visat sig

vara besvärande och som torde vara en bidragande orsak till att LGA hittills

bara fått obetydlig tillämpning inom områden med fritidsbebyggelse

är att LGA inte får tillämpas i fråga om sådana självständiga väganläggningar

som faller inom tillämpningsområdet för lagen om enskilda vägar

(EVL). I fråga om fritidsbebyggelse är det vanligt att en väg och en gemensamhetsanläggning

enligt LGA skall betjäna samma krets av fastigheter.

Också i fråga om helårsbebyggelse kan detta förekomma. Praktiska skäl

talar då för att anläggningarna handhas gemensamt. Det kan vidare enligt

styrelsen i en del fall vara svårt att avgöra om en väganläggning utgör sådan

självständig anläggning som faller inom tillämpningsområdet för EVL

eller om den har till huvudsakligt syfte att möjliggöra tillträde till en ge
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

21

mensamhetsanläggning enligt LGA. Samma gränsdragningsproblem kan

uppstå när det gäller vissa parkområden. Styrelsen understryker därför vikten

av en enhetlig lagstiftning om gemensamma anläggningar. Enligt styrelsen

är det inte bara praktiska skäl som talar härför. Också från principiell

synpunkt finns anledning att ställa samma anspråk på enhetlighet. Det finns

i stort sett inga sakliga skäl för att lösa de grundläggande frågorna om bl. a.

anslutningsrätt, anslutningstvång, kostnadsfördelning, bidragsplikt och förvaltning

efter olika principer i t. ex. LGA, EVL och 7 kap. VL. Det är också

ett mycket påtagligt behov av att integrera de olika lagstiftningarna på det

sättet att det blir möjligt att inom ramen för en och samma organisation, dvs.

en viss krets av fastigheter, inrätta och förvalta anläggningar som med nuvarande

lagstiftning behandlas i skilda lagar. Vad som enligt styrelsens mening

närmast är aktuellt är önskemålet att i en enda fastighetssammanslutning

kunna ombesörja anläggningar som avses i LGA och EVL. Vidare bör

enligt styrelsen reglerna i 7 § första stycket LGA om kostnadsfördelning göras

tillräckligt elastiska. Bl. a. är det viktigt att lagen lämnar fastighetsägarna

möjlighet att träffa sådan överenskommelse om kostnadsfördelningen som

de i det särskilda fallet finner ändamålsenlig. En med bl. a. kostnadsfördelningen

närbesläktad fråga av stor praktisk betydelse är möjligheten att behandla

flera olika anläggningar som en anläggning från rättslig synpunkt i

fall när en eller flera av anläggningarna är av betydelse för en större krets

av fastigheter samtidigt som vissa andra anläggningar har betydelse för bara

ett mindre antal av fastigheterna. Vissa olägenheter föreligger enligt styrelsen

också när fastighetsindelningen ändras efter det gemensamhetsanläggning

inrättats. I stället för att som nu är fallet ny anläggningsförrättning

erfordras, bör enligt styrelsen införas möjlighet att åtminstone i vissa fall

åstadkomma den ändrade anpassningen genom beslut av fastighetsbildningsmyndigheten

i samband med ändring i fastighetsindelningen.

Det förhållandet att byggnad på ofri grund inte omfattas av förslaget

betraktas av ett stort antal remissinstanser som en allvarlig brist. Länsstyrelsen

i Jämtlands län förutser att många sådana byggnader kommer att

beröras av förevarande va-anläggningar. Det är därför enligt länsstyrelsen

angeläget att sådana regler tillskapas, att även dessa får anslutas till vaanläggningarna.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anser att ett

påtagligt behov föreligger av att anläggning på ofri grund kan anslutas till

va-anläggning. Inom fritidsbebyggelseområden är det enligt överlantmätaren

inte ovanligt att en markägare arrenderar ut tomtplatser medan grannfastighetens

ägare försälj er tomtplatserna med äganderätt. I ett dylikt blandat

område kan va-problemen inte lösas rationellt och effektivt med hjälp

av promemorieförslaget. Inte heller vattenöverdomstolen finner att de skäl

som anförts i promemorian för att byggnad på ofri grund inte skall få anslutas

till va-anläggning är övertygande. Särskilt för det fall att bara en eller

annan byggnad på ofri grund är så belägen att den bör anslutas till en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

gemensam va-anläggning, förefaller det vattenöverdomstolen egendomligt

att anslutning inte kan uppnås om markägaren är ointresserad av det. Det

praktiska fallet är givetvis att byggnadens ägare begär att få anslutning

till anläggningen och för det fallet kan frågan lösas genom att ägaren som

villkor för anslutning tvingas att ställa säkerhet. Däremot anser vattenöverdomstolen

anledning saknas att tvångsvis ansluta ägare av byggnad på ofri

grund till sådan anläggning. Vidare bör enligt vattenöverdomstolens mening

anslutning av nytillkommande fastigheter kunna äga rum utan ny förrättning.

Deltagarnas kostnader bör kunna tas ut både som anslutningsavgift

med erforderligt engångsbelopp som enligt fastställd taxa då det gäller

den löpande förbrukningen. I det sammahanget måste enligt vattenöverdomstolen

förhållandet mellan en allmän va-anläggning och en gemensamhetsanläggning

för vatten och avlopp lösas. Enligt VAL kan huvudmannen

för en allmän va-anläggning ensidigt bestämma verksamhetsområdets omfattning.

Det förefaller inte opraktiskt att tänka sig att en mindre va-anläggning

tillkommen enligt LGA kan komma att ligga inom ett verksamhetsområde

som utökas i samband med att va-frågorna ansetts böra lösas i ett

större sammanhang. Fråga uppkommer då om den mindre anläggningen

bör övertas av den allmänna anläggningen eller ej samt hur nedlagda kostnader

skall ersättas. Om den mindre anläggningen skall vara kvar kan ifrågasättas

huruvida reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång till

den allmänna anläggningen skall gälla även för de fastigheter som är anslutna

till den mindre anläggningen. Möjligen skulle enligt vattenöverdomstolen

kunna övervägas att lösa frågan med länsstyrelsens hjälp i likhet

med vad som gäller enligt 5 § VAL beträffande förhållandet mellan två

allmänna va-anläggningar. Österbygdens vattendomstol anser att utelämnandet

av byggnad eller anläggning på ofri grund är en försvagning, jämfört

med en lösning baserad på VAL eller VL. Det skulle emellertid enligt

vattendomstolen framstå som ganska inkonsekvent om man för en viss

typ av gemensamma anläggningar valde en annan reglering av frågan om

ofrigrund-intressenternas rättsställning än den som i LGA godtagits beträffande

gemensamma anläggningar i övrigt. Det praktiska värdet för dessa

intressenter av en självständig talerätt i fråga om va-anläggningar torde

för övrigt enligt vattendomstolen inte vara särskilt stort, något som

framgår redan av att företag enligt 8 kap. VL för gemensamma avloppsanläggningar

numera är sällan förekommande. I de fall där det av sanitära

skäl är påkallat att tvångsvis få med ägare av byggnader på ofri grund

i ett gemensamt va-företag, anser vattendomstolen att företaget bör utföras

som en allmän va-anläggning.

Också lantmäteristyrelsen framhåller behovet av att byggnad på ofri

grund ansluts till gemensamhetsanläggning. Frågan har aktualitet främst

i fråga om fritidsbebyggelsen. På sina håll är det ganska vanligt att fritidshus

inte står på egen grund utan på arrenderad mark. Behovet av gemen
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

samhetsanläggningar kan vara lika påtagligt för sådan bebyggelse som för

bebyggelse på egen grund, och en bostadsarrendator har därvid i regel också

ett lika stort intresse för att delta. Erfarenheterna visar emellertid att

jordägaren i regel inte har intresse av att frivilligt ingå i samverkan för

att få till stånd behövliga gemensamhetsanläggningar. Det finns därför enligt

styrelsen ett starkt behov av att ändra LGA så att byggnad på ofri

grund kan anslutas till anläggningen. Därigenom skulle LGA också komma

att stämma överens med EVL (1 § andra stycket). När det gäller de

ekonomiska effekterna för fastighetsägarna av att byggnad på ofri grund

ansluts till gemensamhetsanläggning framhåller styrelsen fördelen av att

så många enheter som möjligt ansluts till anläggningen. I en del fall är

det så att totalkostnaden för en anläggning är i det närmaste konstant fast

antalet anslutna enheter varierar. Detta gäller ofta för utförande och underhåll

av vägar och ledningar men även många gånger för utförande av

t. ex. värmecentral. Av det sagda följer att det normalt är fördelaktigt för

de fastigheter som skall anslutas till en anläggning att också de byggnader

på ofri grund som finns på platsen ansluts till anläggningen. Å andra

sidan pekar styrelsen på att förmånsrätt inte kan fastställas i objekt på

ofri grund. Beslutas förmånsrätt när objekt på ofri grund ansluts till gemensamhetsanläggning

tillsammans med fastigheter, föreligger större risk

för att betalningsbrist uppkommer i fråga om bidrag som ägaren av objekt

på ofri grund skall betala än i fråga om bidrag som fastighetsägare skall

betala. Risken för att övriga intressenters subsidiära betalningsansvar skall

behöva tas i anspråk blir större i det förra fallet än i det senare. Anslutandet

av objekt på ofri grund kan vidare i vissa fall tänkas leda till att förmånsrätt

måste fastställas till större belopp i fastigheterna än vad som

skulle ha behövts om objekt på ofri grund inte hade anslutits. Detta kan

inträffa i fall då den totala anläggningskostnaden och därmed det totala

upplåningsbehovet ökat genom anslutningen. Styrelsen framhåller emellertid

att förmånsrätten aldrig kan fastställas till högre belopp än vad som

belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande.

Detta belopp minskar i princip med ökande antal anslutna enheter.

Sammanfattningsvis anser därför styrelsen att de ekonomiska effekterna

för fastighetsägarna inte är sådana att man av hänsyn till dessa behöver

hysa några betänkligheter mot att låta objekt på ofri grund anslutas

till gemensamhetsanläggning. Om det anses nödvändigt, kan man föra in

i lagen en bestämmelse som ålägger förrättningsmannen att se till att anslutandet

av objekt på ofri grund inte medför olägenhet av någon betydelse

för anslutna fastigheter. Styrelsen föreslår därför att byggnad eller

annan anläggning på ofri grund skall kunna anslutas till gemensamhetsanläggning.

Ändringen, som är av väsentlig betydelse för lagens användbarhet,

anser styrelsen bör genomföras samtidigt med de i promemorian

föreslagna ändringarna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

Vissa frågor om förfarandet vid inrättande av en mindre va-anläggning berörs

av ett par remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser

att hälsovårdsnämnd bör få möjlighet att väcka fråga om inrättande av

sådan anläggning. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län talar starka skäl

för att länsstyrelse eller kommun ges möjlighet att framtvinga en gemensamhetsanläggning

på motsvarande sätt som inom väglagstiftningens område.

Lantmäteristyrelsen anser det bör ankomma på förrättningsmannen att se

till att behövliga tillstånd, t. ex. enligt VL, miljöskyddslagen eller författning

som utfärdats med stöd av denna lag eller hälsovårdsstadgan eller hälsovårdsordningen,

föreligger eller att undersöka om förutsättningar för tillstånd

föreligger. Vattenlagsutredningen utgår från att byggnadsnämnden

i ärende, som avser anläggning för vattenförsörjning eller avlopp, regelmässigt

inhämtar yttrande från hälsovårdsnämnden. Det slutliga avgörandet

kan vidare behöva föregås av prövning enligt VL när det gäller vattenuttag

eller miljöskyddslagen när det gäller utsläpp av avloppsvatten. Utredningen

anser att en erinran härom kan behövas i lagtexten. Också vattenöverdomstolen

framhåller att en prövning enligt LOA inte ersätter tillstånd

som kan erfordras enligt VL eller miljöskyddslagen. Vattenöverdomstolen

ifrågasätter därför om inte i LGA borde tas upp en bestämmelse om

skyldighet för förrättningsman att tillse att erforderliga tillstånd erhållits

innan förrättningen avslutas.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Svenska kommunförbundet

kan vissa gränsdragningsproblem uppkomma enligt promemorieförslaget

när det gäller att bedöma om en planerad va-anläggning skall anordnas

enligt VAL eller LGA. Länsstyrelsen erinrar om att enligt motivuttalanden

till VAL angetts storleken 20—30 fastigheter som undre men

dock ej absolut gräns för VAL:s tillämpning. I gällande bestämmelser för

statsbidrag till avloppsreningsverk fordras bl. a. att anläggningen skall vara

allmän enligt VAL och omfatta minst 10 bostadsfastigheter. Den nu föreslagna

ändringen av LGA får enligt länsstyrelsen främst betydelse för

fritidsbebyggelsen. Denna omfattar emellertid numera ofta anläggningar

av storleksordningen 100 fastigheter och mer.

När det gäller behövliga ändringar i 8 kap. VL framför vattenlagsutredningen

vissa erinringar mot promemorieförslaget. Utredningen framhåller

till en början att förslaget synes innebära att frågan om samverkan mellan

två eller flera fastigheter kommer att regleras uteslutande genom LGA.

VL:s föreskrifter om anslutningsräft och anslutningstvång är emellertid

mera vittgående än LGA:s. Enligt VL föreligger sålunda rätt att ansluta till

avloppsledning om ledningen lämpligen kan göras gemensam, och skyldighet

att ansluta föreligger, om ledningen med väsentlig fördel kan göras

gemensam. LGA uppställer i fråga om anslutningsräft och anslutningstvång

det kravet att gemensamhetsanläggningen är av synnerlig vikt för fastighets

ändamålsenliga utnyttjande. Förslaget torde därför, åtminstone for
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

mellt sett, enligt utredningen leda till minskade möjligheter att samordna

avloppssystemen för två eller flera fastigheter. I fråga om förhållandet

mellan en mindre va-anläggning, å ena, och samhälle eller enskilda fastigheter,

å andra sidan, synes med den föreslagna lagtexten samordningsmöjligheter

över huvud taget komma att saknas. Detsamma gäller beträffande

byggnader på ofri grund. Enligt utredningens mening rimmar det

mindre väl med ansträngningarna att motverka vattenförorening att i någon

mån minska möjligheterna till en rationell lösning av den samlade bebyggelsens

avloppsfrågor. En samverkan av det slag som åsyftas i 8 kap.

VL mellan olika intressenter kan enligt utredningen vara önskvärd, även

om den ena intressenten är en samfällighet enligt LGA. Utredningen framhåller

vidare att samlad arrendebebyggelse särskilt för fritidsändamål torde

vara en inte ovanlig företeelse. Utredningen anser därför det inte föreligger

tillräckliga skäl för att slopa de nuvarande möjligheterna till samverkan

enligt 8 kap. VL för de fall då allmän va-anläggning saknas. Enligt

utredningen bör det övervägas att göra regelsystemet i 8 kap. VL tilllämpligt

även på avloppsföretag som inrättas enligt LGA. Såvitt gäller det

inbördes förhållandet mellan de fastigheter som har del i gemensamhetsanläggningen

bör dock LGA uteslutande gälla. En motsvarande reglering

är genomförd i 8 kap. VL beträffande de allmänna va-anläggningarna. Den

önskade effekten synes därför utredningen möjligen kunna nås om gemensamhetsanläggning

för avlopp i 8 kap. 4 § andra stycket VL jämställs med

allmän va-anläggning. Gemensam va-anläggnings verksamhetsområde bör

härvid anses omfatta den krets av fastigheter anläggningen är avsedd att

betjäna. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgörandet av skyldigheter

som föreskrivs i 8 kap. beträffande samhälle, bör med samhälle avses

den som företräder samfälligheten, dvs. normalt styrelsen. En lagteknisk

lösning enligt vad utredningen nu föreslagit påkallar en jämkning av

8 kap. 4 § första stycket andra punkten VL. Vidare torde de gemensamma

va-anläggningarna böra uteslutas från undantagsregeln i 1 § första stycket

sista punkten LGA.

Enligt vattenöverdomstolens mening torde hela 8 kap. VL kunna upphävas,

i första hand om regleringen av de mindre va-anläggningarna görs

med stöd av VAL, i synnerhet sedan det beslutats att föroreningsfrågorna

skall behandlas i miljöskyddslagen och ej i VL. Men även om den i promemorian

föreslagna lösningen väljs, synes 8 kap. VL enligt vattenöverdomstolen

knappast ha någon uppgift att fylla för framtiden, särskilt om LGA

i fråga om mindre va-anläggningar görs tillämplig även på byggnad på ofri

grund. Lämnas dessutom möjlighet för enskild fastighetsägare att påkalla

prövning av omfattningen av en allmän va-anläggnings verksamhetsområde,

torde det enligt vattenöverdomstolen få anses tillfredsställande sörjt för

de enskilda fastighetsägarnas rätt att få va-frågan ordnad. Vattenöverdomstolen

framhåller vidare att 8 kap. VL aldrig tillämpats på förhållandet mel
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

lan olika kommuner. Samverkansfrågorna har i stället lösts på annat sätt,

ofta genom bildande av kommunalförbund.

Överlantmätaren i Malmöhus län finner det inte nödvändigt att anläggningar

för vattenförsörjning och för avlopp skall följas åt vare sig i fråga om

den krets av fastigheter som de betjänar eller i fråga om tillskapande och

förvaltning. Ett område kan exempelvis ha gemensam vattentäkt och vattenledning

men ha avlopp genom individuellt ordnad infiltration. Fastigheter

kan vara anslutna till ett samhälles avloppsnät men ha en gemensam

vattentäkt för sig själva osv. Tekniska eller administrativa svårigheter att

hålla isär frågor om vattenförsörjning och avlopp bör enligt överlantmätaren

inte föreligga. Det föreslagna 8 kap. VL synes också förutsätta möjligheten

av dylika anordningar.

Vissa detaljanmärkningar framförs också mot förslaget i denna del. Vattenlagsutredningen

framhåller att bestämmelserna i 8 kap. 20—24 §§ VL

om samgående mellan avlopps- och torrläggningsintressenter synes bli tilllämpliga,

även om avloppsintressenterna bildar en samfällighet enligt LGA.

Ett klarläggande i lagtext eller motiv är önskvärt huruvida en sådan ordning

är avsedd. Utredningen anser för sin del att lagen inte bör hindra

samgående av här avsett slag.

Eftersom företag bestående av två eller flera fastigheter enligt promemorieförslaget

inte skall kunna förekomma i fortsättningen bör enligt vattenöverdomstolen,

Österbygdens vattendomstol och vattenlagsutredningen bestämmelserna

i 8 kap. 38—45 §§ om handhavande av företag ses över. Vattenöverdomstolen

ifrågasätter om det —- utöver 38 § första stycket — behövs

annan regel än att sådant företag som är gemensamt för samhälle

och en eller flera fastigheter skall skötas av samhället.

Österbygdens vattendomstol ifrågasätter om tillräcklig anledning finns

att i 8 kap. 46 § VL bibehålla en särskild föreskrift om deltagande i gemensamt

företag för ägare av byggnad eller anläggning på ofri grund. 6

6. Departementschefen

Bestämmelser om anläggningar för vattenförsörjning eller avlopp (va-anläggningar)

finns f. n. i lagen (1955: 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(VAL). Lagen omfattar större, i allmänhet kommunala anläggningar.

Avloppsanläggningar kan dessutom oberoende av storleken inrättas

med stöd av bestämmelser i 8 kap. VL.

Den allmänna lagstiftningen om inrättande av anläggningar som är gemensamma

för flera fastigheter -—- lagen (1966: 700) om gemensamhetsanläggningar

(LGA) — är på grund av uttrycklig lagbestämmelse inte tilllämplig

på va-anläggningar.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till LGA begärde riksdagen att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år i970

Kungl. Maj :t skulle närmare utreda frågan om en rättslig reglering av de

mindre va-anläggningarna. Inom justitiedepartementet har med anledning

härav utarbetats en promemoria i frågan. Promemorian utmynnar i förslag

att utvidga tillämpningsområdet för LGA till att avse även sådana anläggningar.

Promemorian har remissbehandlats.

Frågan om en enhetlig rättslig reglering av de mindre va-anläggningarna

prövades redan i samband med tillkomsten av VAL. Anledningen till att

någon lösning då inte kom till stånd var närmast att man ansåg att ett system

som gav möjlighet att tvångsvis inrätta va-anläggning även inom område

där behov inte förelåg av allmän sådan anläggning medförde avsevärd

risk för felbedömningar och därmed för felinvesteringar. Särskilt åsyftades

därvid glesbygden. Utvecklingen på senare år har medfört att frågan nu

har kommit i ett väsentligt annat läge. Detta beror främst på den kraftigt

ökade fritidsbebyggelsen. Denna bebyggelse har också under senare tid ändrat

karaktär. Tidigare har den till stor del varit utspridd. Numera har fritidsbyar

och större sammanhängande områden med fritidsbebyggelse blivit

allt vanligare. Samtidigt ställs ökade krav på fritidshusets sanitära utrustning.

Den allmänna ambitionsgraden på va-området är vidare en helt annan

nu än tidigare. Detta gäller inte minst inom glesbygdsområden. En nästan

enhällig remissopinion uttalar sig också för att en lagreform beträffande

mindre va-anläggningar nu kommer till stånd. För egen del anser jag att

det är mycket angeläget att enhetliga bestämmelser om sådana anläggningar

införs utan ytterligare dröjsmål. Jag ansluter mig alltså i detta avseende

till den bedömning som kommer till uttryck i promemorian. I

I promemorian diskuteras närmare olika möjligheter att nå en enhetlig

reglering beträffande mindre va-anläggningar. Främst har valet stått mellan

att bygga ut VL med bestämmelser om anläggningar för vattenförsörjning

och att vidga tillämpningsområdet för LGA. Den senare lösningen förordas

i promemorian. Skälen härför är flera. Till en början påpekas att, om tilllämpningsområdet

för LGA utsträcks till att omfatta också mindre va-anläggningar,

ärenden kommer att handläggas i den administrativa ordning

som anges i LGA och inte av vattendomstol. Detta står i överensstämmelse

med uttalanden i direktiven till vattenlagsutredningen. I promemorian uttalas

vidare att den nya lagstiftningen blir mera lättillämpad i praktiken om

de mindre va-anläggningarna inordnas under LGA än om de regleras inom

ramen för VL. Starka skäl talar också för att frågor om inrättande av skilda

anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter regleras så enhetligt

som möjligt. På så sätt underlättas inrättandet av flera anläggningar som

skall betjäna samma krets av fastigheter. Detta torde vara av särskild betydelse

vid exploatering av större områden för fritidsbebyggelse. Även samordningen

med förfarandet vid fastighetsbildning anses vara betydelsefull.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

Nästan alla remissinstanser ansluter sig till förslaget att vidga tillämpningsområdet

för LOA till att avse även va-anläggningar.

För egen del vill jag i detta sammanhang understryka betydelsen av att

en i största möjliga utsträckning enhetlig rättslig reglering tillskapas för

samverkan mellan fastigheter. Detta är av stor vikt med hänsyn till det ökade

kravet på gemensamma anläggningar. LGA, som avser inrättande av gemensamma

anläggningar av stadigvarande betydelse för flera fastigheter,

har visserligen varit i kraft endast några år. Remissbehandlingen i detta

ärende ger dock en bekräftelse på att lagen fyllt ett angeläget behov. Lantmäteristyrelsen

har i sitt yttrande särskilt framhållit att lagen lett till ändamålsenliga

och värdefulla resultat.

Inom justitiedepartementet pågår f. n. visst utredningsarbete angående

LGA med sikte bl. a. på att förenhetliga skilda former för samverkan

mellan fastigheter. Arbetet gäller i första hand en samordning av LGA, lagen

(1939: 608) om enskilda vägar och bestämmelserna om dikning i VL med

regelsystemet i den föreslagna nya fastighetsbildningslagen. I linje med detta

arbete ligger att nu eftersträva en lösning enligt vilken även reglerna för

mindre va-anläggningar blir samordnade med bestämmelserna i LGA. Detta

sker enklast genom att lagens tillämpningsområde vidgas.

I ett avseende har promemorieförslaget att föra in de mindre va-anläggningarna

under LGA mött relativt stark remisskritik. Jag syftar på det

förhållandet att byggnad eller annan anläggning på ofri grund — bortsett

från bebyggelse på tomträttsmark — inte enligt LGA kan deltaga i gemensamhetsanläggning

och att alltså en rättslig reglering av de mindre va-anläggningarna

inom ramen för LGA inte med lagens nuvarande utformning

ger möjlighet att ansluta byggnad eller annan anläggning på ofri grund till

va-anläggning. De skäl som åberopas för att sådan möjlighet bör föreligga

är onekligen tungt vägande och kan inte förbigås i detta sammanhang. Skälen

kan emellertid med samma styrka åberopas när det gäller andra anläggningar

enligt LGA. Frågan bör därför inte begränsas till att avse enbart

va-anläggningar.

Ett likställande av bebyggelse på ofri grund med fastighet vid tillämpning

av LGA skulle få betydelse särskilt i fall, där markens och bebyggelsens

ägare är av olika mening om anslutning till en anläggning.. Många

gånger torde anslutning ligga enbart i den senares intresse. Det kan då

tyckas riktigast att bebyggelsens ägare ingår i samfälligheten och inte fastighetsägaren.

Ett starkt skäl att jämställa byggnad eller annan anläggning

på ofri grund med fastighet är också den starkare ställning i förhållande till

jordägaren som bostadsarrendator erhållit genom den senast genomförda

arrendereformen.

En svårighet som vid LGA:s tillkomst tillmättes avgörande betydelse när

bebyggelse på ofri grund ställdes utanför lagen sammanhänger med de

ekonomiska konsekvenserna för anslutna fastigheter. Enligt LGA är ägare

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

till ansluten fastighet subsidiärt betalningsansvarig för annan delägares

bristande betalning av utdebiterade bidrag. Förfallna bidrag utgår med

bästa förmånsrätt ur de anslutna fastigheterna, om detta bestämts vid förrättningen.

Det sagda gäller såväl anläggningskostnaderna som de löpande

utgifterna. Förmånsrätten är dock begränsad till ett belopp motsvarande

den ökning i fastighetens värde, som anslutningen beräknas medföra, dock

högst till vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för

anläggningens utförande. Ansvaret består så länge anläggningen med sedvanligt

underhåll kan antas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. En

motsvarande sakrättslig anknytning beträffande byggnad på ofri grund kan

inte tillskapas enligt gällande rätt. Av främst detta skäl avstyrkte fastighetsbildningskommittén

att arrendebebyggelsen skulle omfattas av lagen.

Om betalningsskyldighet hänförde sig till byggnad på annans grund, kunde

nämligen risken för att brist sknlle uppstå och därmed det subsidiärt solidariska

ansvaret utlösas inträda lättare än annars.

Vad fastighetsbildningskommittén anfört har i princip giltighet fortfarande.

Mot bakgrunden av de erfarenheter som vunnits av lagens tillämpning

anser jag emellertid att kommitténs farhågor är överdrivna. Lantmäteristyrelsen

har upplyst att av de 125 anläggningsbeslut som meddelats före den

1 december 1968 har i bara tre fall förmånsrätt beslutats och då med obetydliga

belopp. Normalt sett innebär också ett stort deltagande i en anläggning

att kostnaderna för den enskilde blir lägre. Detta kan gälla inte bara de löpande

utgifterna utan även anläggningskostnaderna. I många fall torde anläggningskostnaderna

inte påverkas nämnvärt om ytterligare någon eller

några deltar i anläggningen. Det subsidiära betalningsansvaret bör med bakgrunden

av vad som nu har anförts inte medföra att byggnad eller annan

anläggning på ofri grund över huvud taget ej skall kunna anslutas till gemensamhetsanläggning.

Däremot kan det finnas anledning att uppställa regler

som hindrar att någon mera betydande ökning av betalningsansvaret uppkommer

för annan som deltar i anläggningen. Jag återkommer till denna

fråga i det följande.

Det nu anförda visar enligt min uppfattning att LOA kan utvidgas till att

omfatta också byggnad eller annan anläggning på ofri grund och att goda

skäl kan åberopas för att i detta sammanhang genomföra en sådan ändring

av LGA. Inte heller från den utgångspunkten möter därför något hinder mot

att frågan om den rättsliga regleringen av mindre va-anläggningar löses genom

att tillämpningsområdet för LGA vidgas.

Mot bakgrunden av vad sålunda har anförts ansluter jag mig till förslaget

i departementspromemorian att LGA nu utvidgas till att omfatta också

mindre va-anläggningar.

Det till grund för detta ställningstagande liggande förslaget att LGA skall

gälla även i fråga om byggnad eller annan anläggning på ofri grund kräver

vissa ytterligare överväganden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

En utvidgning av LOA kan inte utan vidare gälla all bebyggelse på ofri

grund. Bebyggelse på annans mark står inte alltid i överensstämmelse med

allmänna intressen. Detta kan bero på sådana omständigheter som att den

är av undermålig beskaffenhet eller strider mot planbestämmelser. Motsvarande

problem förelåg vid utarbetandet av de nya arrendebestämmelserna

och ledde till att arrendelagen utformades så att den inte önskvärda bebyggelsen

uteslöts från tillämpningsområdet för besittningsskyddsbestämmelserna.

Som regel föreligger inte heller skäl att medge sådan bebyggelse rätt

till anslutning till gemensamhetsanläggning. Också i andra avseenden kan

förhållandena vara sådana att anslutning inte bör förekomma. Det måste

sålunda som regel krävas att besittningsrätten till marken är tryggad. Även

flera andra omständigheter kan här inverka.

Vissa remissinstanser som förordar att LGA utvidgas till att avse även

bebyggelse på ofri grund anser att detta bör gälla bara när kontrahenterna

i den blivande samfälligheten frivilligt kommer överens. Jag anser emellertid

att en sådan ordning inte är lämplig. För att åstadkomma ändamålsenliga

och praktiska anläggningar kan vissa tvångsregler behövas. Detta gäller inte

minst bebyggelse på ofri grund. Det kan invändas att enligt gjorda undersökningar

nästan alla anläggningar har tillkommit på frivillighetens väg. Detta

torde emellertid främst hänga samman med att lagen hittills huvudsakligen

kommit till användning i samband med nyexploatering. Tillämpningen av

lagen har därvid kunnat sättas in medan de berörda fastigheterna varit i en

ägares hand, d. v. s. exploatörens. Man kan emellertid räkna med att lagen

framdeles får ökad användning när det gäller att komplettera befintlig bebyggelse

i skilda ägares händer med gemensamma anläggningar, särskilt om

lagens tillämpningsområde utvidgas med va-anläggningar. Tvångsreglerna

kan i sådana fall få betydelse antingen så att de direkt tillämpas eller så att

de påverkar viljan till uppgörelse.

Arrendebebyggelsens deltagande i gemensamhetsanläggning bör dock som

förut antytts inte få medföra någon mera betydande ökning av övriga deltagares

subsidiära betalningsansvar. I och för sig skulle efter förebild i lagen

om enskilda vägar som villkor för anslutning av byggnad på ofri grund kunna

föreskrivas att byggnadens ägare ställer pant eller borgen för den del av

skulderna i samfälligheten, som belöper på honom. En sådan lösning är

emellertid inte helt tillfredsställande. Som också fastighetsbildningskommittén

framhållit kan en så utformad bestämmelse förfela sitt syfte. En

underlåtenhet att uppfylla kravet om ställande av säkerhet kan medföra att

samfälligheten nödgas anskaffa behövliga medel genom uttaxering från deltagarna.

En annan lösning bör sökas. Frågan om tvångsanslutning av byggnad

eller annan anläggning på ofri grund bör enligt min mening avgöras efter

prövning i det särskilda fallet. Endast när bebyggelsens deltagande skulle

medföra ökad kostnad eller olägenhet av betydelse för annan deltagare, bör

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

anslutning vara utesluten. I den mån det skulle visa sig att risk för ökat

betalningsansvar uppstår vid anslutning av bebyggelse på ofri grund kan

med en sådan regel anslutningen ändå komma till stånd, om bebyggelsens

ägare ställer betryggande säkerhet. Det finns anledning att anta att frågan

som regel kan lösas genom överenskommelse mellan deltagarna. Jag förordar

att en bestämmelse med nu angivet innehåll förs in som ett särskilt villkor

för tvångsanslutning av byggnad eller annan anläggning på ofri grund. Jag

vill slutligen tillägga att frågan kan komma att tas upp till förnyat övervägande

under det utredningsarbete som pågår inom departementet angående

LGA.

Jag vill i detta sammanhang beröra en fråga beträffande förfarandet vid

inrättande av gemensamhetsanläggning för vattenförsörjning eller avlopp.

Enligt gällande lag skall förrättningsmannen hänskjuta fråga om inrättande

av gemensamhetsanläggning till byggnadsnämnd för prövning innan anläggningsbeslut

meddelas. När det gäller va-anläggningar torde det många gånger

vara lämpligt att byggnadsnämnden före sin prövning inhämtar yttrande

från hälsovårdsnämnden. Jag anser emellertid att någon särskild regel härom

inte behöver införas. Det är vidare utan särskild lagbestämmelse klart

att va-anläggning inte får utformas på sådant sätt att den strider mot bestämmelse

i VL eller miljöskyddslagen. I den mån tillstånd fordras enligt

sådan bestämmelse bör anläggningsbeslut enligt LGA meddelas först sedan

tillstånd har inhämtats eller — om det är lämpligare — sedan förrättningsmannen

genom samråd med tillståndsmyndigheten eller på annat sätt har

förvissat sig om att förutsättningar föreligger för tillstånd för anläggningen.

Den lösning beträffande mindre va-anläggningar som jag nu har förordat

berör inte i någon större omfattning rent vattenrättsliga frågor. Vissa ändringar

i 8 kap. VL är dock ofrånkomliga. 8 kap. VL innehåller bestämmelser

bl. a. om avloppsledning, om ledning för såväl avledande av avloppsvatten

som torrläggning av mark och om vissa åtgärder för att motverka vattenförorening.

I kapitlet regleras i första hand det inbördes förhållandet mellan

två eller flera samhällen, d. v. s. verksamhetsområden för allmänna va-anläggningar,

men också förhållandet mellan två eller flera fastigheter och

mellan ett samhälle och utanför detta belägna fastigheter. Om dessa bestämmelser

får kvarstå oförändrade, uppstår enligt promemorian vissa samordningsproblem

som måste lösas. I promemorian föreslås därför att reglerna

i 8 kap. VL, såvitt avser två eller flera fastigheter, får utgå.

Promemorieförslaget, som leder till att mindre avloppsföretag kommer

att regleras uteslutande enligt LGA, godtas i allmänhet, av remissinstanserna.

Förslaget ligger i linje med önskemålet om att olika former av samverkan

mellan fastigheter i största möjliga utsträckning samordnas. Från en

remissinstans har i detta sammanhang hävdats att en reglering av avloppsfrågorna

inom LGA:s ram minskar möjligheten att samordna avloppssystem

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

från två eller flera fastigheter med hänsyn till att VL:s krav för anslutningsrätt

och anslntningstvång är mera vittgående än LGA:s. Enligt VL krävs

för rätt till anslutning till avloppsledning att ledningen lämpligen kan göras

gemensam och för skyldighet att ansluta att ledningen med väsentlig

fördel kan göras gemensam. Motsvarande bestämmelser i LGA är att anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande. Jag

kan för min del inte finna att LGA:s regler skulle ge mindre möjligheter till

en rationell lösning av avloppsfrågan för flera fastigheter. I de fall då förutsättning

för anslutning föreligger enligt bestämmelserna i VL torde det också

i allmänhet vara av synnerlig vikt för en fastighets ändamålsenliga utnyttjande

att anslutning sker till ett avloppsföretag.

Under remissbehandlingen har vidare framhållits att promemorieförslaget

inte medger möjlighet till samverkan enligt VL mellan en mindre va-anläggning,

å ena, och samhälle eller enskild fastighet, å andra sidan. Detta är enligt

min mening inte riktigt. Efter förslagets genomförande kommer 8 kap.

VL att reglera förhållandet mellan —- förutom två eller flera samhällen •—- samhälle och en eller flera fastigheter utanför samhället. Eftersom enligt 5 §

andra stycket LGA fastighets rätt till gemensamhetsanläggning hör till fastigheten,

blir VL:s regler tillämpliga när det gäller förhållandet mellan samhälle

och fastigheter som ingår i gemensamhetsanläggningen. Frågan om

samverkan mellan gemensamhetsanläggning och en eller flera utomstående

fastigheter kommer däremot som nyss sagts att regleras genom LGA. En

utökning av antalet fastigheter i en gemensamhetsanläggning måste ske

genom ny förrättning. Olägenheten härmed är dock relativt ringa.

Jag föreslår under hänvisning till det anförda att bestämmelserna i 8 kap.

VL såvitt avser två eller flera fastigheter får utgå.

Den reform beträffande mindre va-anläggningar som jag nu har förordat

innebär att va-anläggning i framtiden kan inrättas antingen enligt VAL eller

enligt LGA. Samordningen mellan dessa lagar är därför betydelsefull. Utgångspunkten

för bedömandet av denna fråga bör vara det förhållandet att huvudmannen

för en allmän va-anläggning ensidigt bestämmer verksamhetsområdets

omfattning enligt bestämmelser i VAL. Den omständigheten att

en va-anläggning inrättats enligt LGA bör i och för sig inte hindra att en

allmän va-anläggnings verksamhetsområde utsträcks till att omfatta även

den förra anläggningens område. De problem som här uppstår avser jag att

ta upp till närmare behandling i samband med att inom den närmaste tiden

lägges fram förslag till ny VAL.

Vid prövningen av om va-anläggning skall inrättas enligt LGA måste

hänsyn tas till om vattenförsörjning och avlopp i stället kan ordnas genom

anslutning till allmän va-anläggning. Detta gäller såväl om fastigheterna

ligger inom sådan anläggnings verksamhetsområde men av någon anledning

inte är anslutna till denna som om verksamhetsområdet visserligen

inte omfattar fastigheterna men kan väntas bli utökat. Uppmärksammas

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

inte denna fråga, föreligger risk för felinvesteringar, varjämte planläggningen

av marken försvåras. Frågan huruvida en gemensamhetsanläggning

bör bildas i den nu beskrivna situationen får enligt min mening avgöras

med hänsyn till de planer huvudmannen för den allmänna va-anläggningen

har för verksamhetsområdet. Innefattar dessa att någon anslutning av fastigheterna

ej kan komma till stånd, möter från nu angivna synpunkter

inget hinder mot att inrätta en anläggning enligt LOA. Planeras å andra sidan

anslutning, har förrättningsmannen vid bedömandet av om den tilltänkta

va-anläggningen har stadigvarande betydelse för fastigheterna att

ta hänsyn till dessa planer. Också byggnadsnämnden bör pröva frågan från

de synpunkter nämnden har att iakttaga. Byggnadsnämnden skall sålunda

vägra medgivande till inrättande av va-anläggning, om den strider mot

fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller försvårar

ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning (6 § andra stycket och

17 § andra stycket LGA).

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om gemensamhetsanläggningar,

2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.

Rörande de upprättade lagförslagens närmare innehåll vill jag ytterligare

anföra följande.

7. Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

1 §

Gällande rätt. För inrättande av gemensamhetsanläggning krävs enligt

första stycket att anläggningen är av stadigvarande betydelse för två eller

flera fastigheter. Som exempel på sådan anläggning nämner lagen parkeringsanläggning,

förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till

skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning och tvättstuga. Från lagens

tillämpning undantas anläggning för vattenförsörjning eller avlopp samt

anläggning, vars inrättande gemensamt för två eller flera fastigheter enligt

särskilda bestämmelser kan prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagen gäller i första hand samverkan mellan fastigheter, företrädda av

sina ägare. Med fastighet avses registerfastighet. Enligt andra stycket äger

bestämmelserna om fastighet och dess ägare motsvarande tillämpning på

inskriven tomträtt och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör fast

egendom samt på innehavare av dessa rättigheter. I fråga om upplåtelse av

utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav är lagen vidare

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

tillämplig beträffande områden som inte ingår i fastighetsindelningen. Den

som utan vederlag besitter fastighet med fideikommissrätt eller eljest på

grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer

någon skall anses som fastighetens ägare.

Promemorian. Det undantag paragrafen i sin nuvarande lydelse innehåller

beträffande anläggning för vattenförsörjning eller avlopp har fått

utgå. I stället har sådan anläggning ansetts böra medtas bland de exempel

på gemensamhetsanläggningar som tas upp i lagrummet. Va-anläggning får

nämligen anses minst lika vanlig och viktig som de anläggningar som anges.

Härtill kommer att sådan anläggning i vart fall måste anges i den kompletterande

bestämmelse rörande tillämpningsområdet för tvångsreglerna som

har ansetts böra införas i 2 §. Till följd av det undantag som görs beträffande

anläggning som kan inrättas enligt speciallagstiftning kommer allmän

va-anläggning alltjämt att falla utanför LGA:s tillämpningsområde.

Remissyttrandena. Österbygdens vattendomstol framhåller att en allmän

va-anläggning kan komma till stånd utan prövning av domstol eller annan

myndighet. Sista punkten i 1 § första stycket LGA bör därför enligt vattendomstolen

förtydligas. Också vatt enlag sutredning en finner det nödvändigt

att i undantagsregeln i första stycket sista punkten särskilt nämns allmän

va-anläggning.

Departementschefen. Jag har ingen erinran mot promemorieförslaget.

För att det tydligt skall framgå att LGA inte är tillämplig i fråga om allmän

va-anläggning förordar jag dock att detta anges i lagtexten.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås att tillämpningsområdet

för lagen utvidgas till att gälla också byggnad eller annan anläggning

som tillhör annan än ägaren till marken. Sådan anläggning skall kunna

deltaga inte bara när det gäller va-anläggning utan även beträffande annan

anläggning som kan inrättas enligt LGA.

Enligt departementsförslaget föreligger rätt till anslutning för byggnad

eller annan anläggning på ofri grund bara om det prövas lämpligt. En prövning

skall således göras i det enskilda fallet. Därvid skall hänsyn tas till sådana

omständigheter som anläggningens art och kostnaderna för denna i förhållande

till omfattningen av den användning av anläggningen som kan komma

i fråga för byggnadens ägare. Hänsyn bör också tas till tryggheten i byggnadsägarens

besittning av marken liksom till byggnadens beskaffenhet och

värde. Viss vägledning kan när det gäller bostadsarrende fås i gränsdragningen

mellan sådana upplåtelser som är förenade med besittningsskydd och

sådana som inte innefattar sådant skydd.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

35

3 §

Gällande rätt. Lagens utgångspunkt är att inrättande av gemensamhetsanläggning

i första hand skall grundas på en överenskommelse mellan ägarna

till alla berörda fastigheter. En erinran härom har tagits in i paragrafens

första stycke. För samgående på frivillig väg är det i princip tillräckligt att

anläggningen uppfyller de krav som ställts upp i 1 §.

I paragrafens andra och tredje stycken tas reglerna om tvångsanslutning

och anslutningsrätt upp, d. v. s. regler som anger när en fastighet kan anslutas

till anläggningen mot fastighetsägarens vilja, resp. mot övriga deltagande

fastighetsägares vilja.

För tvångsanslutning krävs starka skäl. Tvångsreglernas tillämplighet

begränsas till en början till områden med stadsplan eller byggnadsplan. För

att fastighet skall få anslutas mot fastighetsägarens vilja krävs att framställning

härom gjorts av ägare till annan fastighet som skall delta i anläggningen.

Dessutom skall anläggningen vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten. Fastighetsägare har rätt att kräva anslutning

av den egna fastigheten, om denna är belägen inom stadsplan eller

byggnadsplan och anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga

utnyttjande.

Föreligger förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning för

två eller flera fastigheter, kan enligt paragrafens tredje stycke ägare till annan

fastighet få denna ansluten till anläggningen, om ökad kostnad eller

annan olägenhet, som är av betydelse, inte därigenom uppstår för någon av

de övriga fastigheterna.

Promemorian. I andra stycket har tagits upp en regel av innehåll att

tvångsreglerna skall gälla utan begränsning till område med stadsplan eller

byggnadsplan, om det är fråga om anläggning för vattenförsörjning eller

avlopp eller anläggning för att motverka vattenförorening genom avloppsvatten.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen påpekar att i 2 § men däremot ej

i exemplifieringen i 1 § LGA har efter »anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp» tillagts »eller anläggning för att motverka förorening genom

avloppsvatten». Anläggning för avlopp måste emellertid enligt vattenöverdomstolens

mening anses omfatta även reningsanordning, varför detta tilllägg

är onödigt. Eftersom en reningsanläggning som utförs med stöd av

LGA praktiskt taget alltid är att anse som tillbehör till en gemensam avloppsanläggning

menar också Österbygdens vattendomstol att sådan anläggning

inte behöver särskilt omnämnas i lagtexten. För de — sannolikt

rent teoretiska — fail då reningsanläggning kan behöva utföras med stöd

av LGA utan samband med gemensam avloppsanläggning synes det inte

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

vara påkallat med den föreslagna utvidgade möjligheten till tvångsanslutning.

Enligt vattcnlagsutredningens mening synes däremot en ändring i

1 § till att omfatta även anläggning för att motverka förorening genom

avloppsvatten nödvändig för att nå överensstämmelse mellan lagtext och

motiv. Som förutsättning för anslutningsrätt och anslutningstvång gäller

emellertid enligt 2 § att gemensamhetsanläggningen är av synnerlig vikt

för fastighets ändamålsenliga utnyttjande. Detta villkor torde enligt utredningen

inte kunna uppfyllas beträffande själva reningsanläggningen, som

ju inrättas för att tillgodose det allmänna miljöskyddsintresset. En reningsanläggning

får dock anses utgöra en del av anläggningen för avlopp. Den

bör därför enligt utredningens mening inte särskilt nämnas i lagtexten.

Flera remissinstanser, bland dem lantmäteristgrelsen, tillstyrker förslaget

att tvångsanslutningsreglerna skall gälla oberoende av detaljplan i vad avser

va-anläggning. Enligt styrelsen visar erfarenheterna att denna begränsning

i LOA över huvud laget inte fyller någon funktion. Styrelsen föreslår

därför att den helt får utgå.

Departementschefen. Promemorieförslaget innehåller ett tillägg till paragrafens

andra stycke, som innebär att anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp eller anläggning för att motverka förorening genom avloppsvatten

skall få inrättas oberoende av fastighets belägenhet. Liksom remissinstanserna

godtar jag förslaget. Jag anser inte all frågan om begränsning

till detaljplaneområde för andra anläggningar bör behandlas i detta sammanhang.

Problemet får tas upp under den pågående översynen av LGA.

Eftersom ett reningsverk i anslutning till avloppsanläggning får anses

utgöra del av anläggning för avlopp anser jag inte befogat att i lagtexten

särskilt omnämna anläggning för att motverka förorening genom avloppsvatten.

I ett nytt tredje stycke till paragrafen tas i departementsförslaget upp

ytterligare ett villkor, utöver dem som pragrafens andra stycke innehåller i

sin nuvarande lydelse. Bestämmelsen innebär att byggnad eller annan anläggning,

som tillhör annan än ägaren till marken, får deltaga i gemensamhetsanläggning,

bara om det därigenom inte uppstår ökad kostnad eller annan

olägenhet, som är av betydelse, för annan deltagare i anläggningen. Som

jag anfört i den allmänna motiveringen syftar bestämmelsen till att skydda

ägarna till de fastigheter som ansluts till anläggningen mot risken för ökning

av deras subsidiära betalningsansvar. En bedömning får göras i det enskilda

fallet. Förrättningsmannen bör kunna meddela anläggningsbeslut, när

risken för ökat betalningsansvar bedöms som liten eller avser ett endast obetydligt

belopp. Hänsyn bör också kunna tas till om byggnadens eller anläggningens

ägare ställer säkerhet för de på honom belöpande kostnaderna.

Paragrafens tredje stycke i nuvarande lydelse tas upp som ett fjärde stycke

i förslaget. Begär med stöd av detta stycke ägare till byggnad eller annan an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kiingl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

läggning på annans mark att få deltaga skall också gälla att risk för ökat

snbsidiärt betalningsansvar inte får uppstå för annan deltagare i gemensamhet

sanläggningen.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

Departementschefen. Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen

föreslås att inrättande av mindre va-anläggningar i fortsättningen

skall regleras uteslutande i LGA. Detsamma gäller anläggning för att motverka

förorening genom avloppsvatten. Förslaget medför ändringar i 8 kap.

VL i de delar som behandlar avloppsledning (5—19 §§) och vissa åtgärder

för att motverka vattenförorening (25—31 §§). Ändringarna går ut på att

de bestämmelser som avser två eller flera fastigheter tas bort. I ett avseende

kommer emellertid samverkan mellan två eller flera fastigheter att regleras

enligt VL. Det avser bestämmelserna om ledning för såväl avledande

av avloppsvatten som torrläggning av mark (20—24 §§).

När det gäller bestämmelserna om avloppsledning i 8 kap. VL föreslås

i promemorian att 17 § som innehåller regler om kostnadsfördelning mellan

flera fastigheter som är delaktiga i samma avloppsföretag'' utgår. I 16 §

föreskrivs att kapitlets regler i 11—15 §§ om anslutningsrätt och anslutningstvång

och om kostnadsfördelning i fråga om två eller flera samhällen

äger motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter

och beträffande samhälle och en eller flera fastigheter som är belägna utom

samhället. I promemorian föreslås att bestämmelserna skall avse endast

det sistnämnda fallet. Vidare föreslår en redaktionell ändring av paragrafen

med hänsyn till att 17 § ansetts böra utgå. I fråga om 19 §, som föreskriver

att reglerna i 5—18 §§ inte är tillämpliga i fråga om avledande inom samhälle

av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser i

samhället, föreslås att undantaget begränsas till 5—10 §§, eftersom 11—16

och 18 §§ i fortsättningen enligt promemorian inte kommer att gälla inom

samhälle.

Promemorieförslaget godtas av remissinstanserna. Vissa remissinstanser

menar dock att den föreslagna ändringen av 19 § inte är av bara redaktionell

karaktär. I paragrafen talas om »byggnader, tomter, gator eller andra

platser inom samhället». Därav torde bara byggnader och tomter kunna anses

motsvara fastigheter. Eftersom bestämmelserna sålunda har ett vidsträcktare

syfte än som antagits i promemorian anser remissinstanserna

att de kan kvarstå oförändrade.

För egen del tillstyrker jag de föreslagna ändringarna. 19 § bör dock

undergå endast en redaktionell jämkning med anledning av att 17 § utgår.

Reglerna i 8 kap. VL om åtgärder för att motverka vattenförorening

innehåller i 26 § en bestämmelse att 10—18 §§ om avloppsledning i tilllämpliga

delar gäller också i fråga om åtgärd för att motverka förorening

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 50

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

genom avloppsvatten, innan det släpps ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

Hänvisningen har i promemorian inskränkts till 10—16 och

18 §§. Promemorieförslaget har inte mött någon invändning från remissinstanserna.

Också jag godtar förslaget.

I promemorian föreslås vidare ändring i 28—31 §§. Enligt 30 § äger bestämmelserna

i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen motsvarande tilllämpning

med avseende på två eller flera fastigheter samt beträffande

samhälle och en eller flera fastigheter som är belägna utom samhället.

När det gäller 28 § föreslås att föreskriften om motsvarande tillämpning

utgår såvitt den avser två eller flera fastigheter. I fråga om 29 § anses

däremot föreskriften böra bestå i sin helhet. På grund härav föreslås att

30 § utgår och att vad som fortsättningsvis skall gälla tas upp som ett andra

stycke i 28 och 29 §§. Eftersom 30 § utgår, har 31 § jämkats i enlighet härmed.

Förslaget har i denna del lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Även jag godtar förslaget.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli

1970. Från denna dag skall LOA tillämpas And prövning av fråga om två

eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet till avloppsanläggning

eller anläggning för att motverka förorening genom avloppsvattn.

Mål om prövning av sådan fråga som är anhängigt vid vattendomstol vid

ikraftträdandet bör emellertid behandlas enligt förut gällande bestämmelser.

Detsamma gäller, om länsstyrelsen förordnat förrättningsman enligt 10

kap. 32 § 4 mom. YL.

I fråga om sådan avloppsanläggning eller anläggning för renande av avloppsvatten

som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande ges i förslaget

ingen övergångsbestämmelse. Inget hindrar att företaget fortsättes i oförändrade

former i enlighet med den överenskommelse mellan de deltagande

fastighetsägarna eller det myndighetsbeslut, som utgör grunden för företaget.

Det förhållandet att en anläggning redan finns utesluter å andra sidan inte

att framställning görs om inrättande av gemensamhetsanläggning enligt LGA.

Sådan framställning blir behövlig exempelvis om anläggningen måste utvidgas

eller eljest byggas om och de deltagande fastighetsägarna inte är ense. 8

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,

2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

39

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Ma j:ts proposition nr 50 år 1970

Bilaga 1

(departementspromemorian)

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas att 1 och 2 §§ lagen den 16 december 1966 om vissa

gemensamhetsanläggningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Efter prövning vid förrättning enligt

denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning

av stadigvarande betydelse

för dem, såsom parkeringsanläggning,

förbindelseled, gårdsutrymme,

lekplats, anordning till skydd mot

grundvatten, ledning, värmeanläggning

eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).

Lagen gäller dock

ej anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp och ej heller anläggning,

vars inrättande gemensamt för två

eller flera fastigheter kan enligt särskilda

bestämmelser prövas av domstol

eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser---fastighetens ägare.

Efter prövning vid förrättning enligt

denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning

av stadigvarande betydelse

för dem, såsom parkeringsanläggning,

förbindelseled, gårdsutrymme,

lekplats, anordning till skydd mot

grundvatten, anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp, ledning, värmeanläggning

eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).

Lagen gäller

dock ej anläggning, vars inrättande

gemensamt för två eller flera

fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser

prövas av domstol eller

annan myndighet.

2 §

I gemensamhetsanläggning —--

Fastighet inom stadsplan eller

byggnadsplan skall deltaga oberoende

av ägarens samtycke, om ägaren

till annan fastighet, som är belägen

inom sådant område och skall deltaga,

yrkar det och anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Fastighet inom stadsplan eller bygg
-

ense därom.

Fastighet inom stadsplan eller

byggnadsplan skall deltaga oberoende

av ägarens samtycke, om ägaren

till annan fastighet, som är belägen

inom sådant område och skall deltaga,

yrkar det och anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Fastighet inom stadsplan eller bygg
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

41

(Nuvarande lydelse)

nadsplan skall vidare deltaga, om

ägaren yrkar det och anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande.

Föreligga enligt--

(Föreslagen lydelse)

nadsplan skall vidare deltaga, om

ägaren yrkar det och anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande. Är fråga

om anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp eller anläggning för

att motverka förorening genom avloppsvatten

gäller vad som sagts nu

oberoende av fastigheternas belägenhet.

andra fastigheterna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 17 och 30 §§ vattenlagen skall upphöra

att gälla, dels att 16, 19, 26, 28, 29 och 31 §§ samma kapitel skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)1

16

Vad som föreskrives i 11—15 §§ i

fråga om två eller flera samhällen

äger motsvarande tillämpning med

avseende på två eller flera fastigheter,

med de avvikelser som föranledas

av 17 och 18 §§.

Första stycket gäller också i fråga

om samhälle och en eller flera fastigheter

som äro beläqna utom samhället.

19

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej

tillämpning i fråga om avledande

inom samhälle av avloppsvatten

från byggnader, tomter, gator eller

andra platser i samhället. 1

(Föreslagen lydelse)

§

Vad som föreskrives i 11—15 §§ i

fråga om två eller flera samhällen

äger motsvarande tillämpning med

avseende på samhälle och en eller

flera fastigheter som äro belägna

utom samhället, med de avvikelser

som föranledas av 18 §.

Bestämmelserna i 5—10 §§ äga ej

tillämpning i fråga om avledande

inom samhälle av avloppsvatten

från byggnader, tomter, gator eller

andra platser i samhället.

1 Som nuvarande lydelse anges lydelsen enligt prop. 1969: 28,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

(Nuvarande lydelse)

26

Bestämmelser i 10—18 §§ om avloppsledning

gälla i tillämpliga delar

också i fråga om åtgärd för afl

motverka förordning genom avloppsvatten,

innan det släppes ut i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

(Föreslagen lydelse)

§

Bestämmelserna i 10—16 och 18

§§ om avloppsledning gälla i tilllämpliga

delar också i fråga om åtgärd

för att motverka förorening genom

avloppsvatten, innan det släppes

ut i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde.

Om åtgärd

28 §

prövas skäligt.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning med avseende på samhälle

och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

29

Om två--------prövas

31

Om avloppsvatten från fabrik eller

inrättning inom samhälle icke

avledes genom samhällets avloppsledning,

behandlas fabriken eller inrättningen

vid tillämpning av 25—

30 §§ som om den är belägen utom

samhället. 1 2 3

skäligt.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning med avseende på två

eller flera fastigheter samt beträffande

samhälle och en eller flera

fastigheter som äro belägna utom

samhället.

§

Om avloppsvatten från fabrik eller

inrättning inom samhälle icke

avledes genom samhällets avloppsledning,

behandlas fabriken eller inrättningen

vid tillämpning av 25—

29 §§ som om den är belägen utom

samhället.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid vattendomstol och

som rör fråga om två eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet

till avloppsanläggning eller åtgärd för att motverka förorening genom

avloppsvatten handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förutsättningsman förordnats enligt 10 kap.

32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga som anges under 1, skall

äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

43

Bilaga 2

(det remitterade törslaget)

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Efter prövning vid förrättning enligt

denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning

av stadigvarande betydelse

för dem, såsom parkeringsanläggning,

förbindelseled, gårdsutrymme,

lekplats, anordning till skydd mot

grundvatten, ledning, värmeanläggning

eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning).

Lagen gäller dock ej

anläggning för vattenförsörjning eller

avlopp och ej heller anläggning,

vars inrättande gemensamt för två

eller flera fastigheter kan enligt särskilda

bestämmelser prövas av domstol

eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet

äga motsvarande tillämpning på

tomträtt, som är inskriven, och på

sådan rätt till ofri tomt i stad som

utgör fast egendom. Som ägare anses

innehavaren av rättigheten. I

fråga om upplåtelse av utrymme för

anläggning och ersättning med anledning

därav likställes område, som

ej ingår i fastighetsindelningen, med

fastighet. Den som innehar fastighet

med fideikommissrätt eller eljest

utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnan
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Efter prövning vid förrättning enligt

denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning

av stadigvarande betydelse

för dem, såsom parkeringsanläggning,

förbindelseled, gårdsutrymme,

lekplats, anordning till skydd mot

grundvatten, anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp, ledning,

värmeanläggning eller tvättstuga

(gem ensamhetsanläggning). Lagen

gäller dock ej allmän vatten- och

avloppsanläggning och ej heller anläggning,

vars inrättande gemensamt

för två eller flera fastigheter

kan enligt särskilda bestämmelser

prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet

äga motsvarande tillämpning på

tomträtt, som är inskriven, och på

sådan rätt till ofri tomt i stad som

utgör fast egendom. Om det prövas

lämpligt, få nämnda bestämmelser

även tillämpas på sådan byggnad

eller annan anläggning i övrigt som

ej tillhör ägaren till marken. Som

fastighetsägare anses innehavaren av

rättigheten eller ägaren till anläggningen.

I fråga om upplåtelse av utrymme

för gemensamhetsanläggning

och ersättning med anledning därav

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

(Nuvarande lydelse)

de utan att äganderätten tillkommer

någon anses vid lagens tillämpning

som fastighetens ägare.

2

I gemensamhetsanläggning---

Fastighet inom stadsplan eller

byggnadsplan skall deltaga oberoende

av ägarens samtycke, om ägaren

till annan fastighet, som är belägen

inom sådant område och skall deltaga,

yrkar det och anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan

skall vidare deltaga, om

ägaren yrkar det och anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande.

Föreligga enligt

(Föreslagen lydelse)

likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen,

med fastighet.

Den som innehar fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av

testamentariskt förordnande utan

att äganderätten tillkommer någon

anses vid lagens tillämpning som

fastighetens ägare.

---ense därom.

Fastighet inom stadsplan eller

byggnadsplan skall deltaga oberoende

av ägarens samtycke, om ägaren

till annan fastighet, som är belägen

inom sådant område och skall deltaga,

yrkar det och anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan

skall vidare deltaga, om

ägaren yrkar det och anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande. Är fråga

om anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp gäller vad som

sagts i detta stycke oberoende av fastigheternas

belägenhet.

1 fråga om byggnad eller annan anläggning

som avses i 1 § andra stycket

andra punkten äger andra stycket

tillämpning endast om ökad kostnad

eller annan olägenhet av betydelse

ej uppstår för annan som deltager

i gemensamhetsanläggningen.

— andra fastigheterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år i970

45

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918: 523)1,

dels att 8 kap. 17 och 30 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 8 kap. 16, 19, 26, 28, 29 och 31 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

16

Vad som föreskrives i 11—15 §§

i fråga om två eller flera samhällen

äger motsvarande tillämpning med

avseende på två eller flera fastigheter,

med de avvikelser som föranledas

av 17 och 18 §§.

Första stycket gäller också i fråga

om samhälle och en eller flera fastigheter

som äro beläqna utom samhället.

19

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej

tillämpning i fråga om avledande

inom samhälle av avloppsvatten från

byggnader, tomter, gator eller andra

platser i samhället.

26

Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§

om avloppsledning gälla i tillämpliga

delar också i fråga om åtgärd

för att motverka förorening genom

avloppsvatten, innan det släppes ut i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

§-2

Vad som föreskrives i 11—15 §§

i fråga om två eller flera samhällen

äger motsvarande tillämpning med

avseende på samhälle och en eller

flera fastigheter som äro belägna

utom samhället, med de avvikelser

som föranledas av 18 §.

2

Bestämmelserna i 5—16 och 18 §§

äga ej tillämpning i fråga om avledande

inom samhälle av avloppsvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser i samhället.

;.2

Bestämmelserna i 5, 10—16 och

18 §§ om avloppsledning gälla i tilllämpliga

delar också i fråga om åtgärd

för att motverka förorening genom

avloppsvatten, innan det släppes

ut i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde.

28 §.2

Om åtgärd--------- — prövas skäligt.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning med avseende på samhälle

och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

1 Senaste lydelse av 17 och 30 §§ 1969: 393.

2 Senaste lydelse 1969: 393.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.i

Om två----— — — — förstnämnda åtgärder.

31

Om avloppsvatten från fabrik eller

inrättning inom samhälle icke avledes

genom samhällets avloppsledning,

behandlas fabriken eller inrättningen

vid tillämpning av 25—30 §§

som om den vore belägen utom samhället.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning med avseende på två eller

flera fastigheter samt beträffande

samhälle och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

§-x

Om avloppsvatten från fabrik eller

inrättning inom samhälle icke avledes

genom samhällets avloppsledning,

behandlas fabriken eller inrättningen

vid tillämpning av 25—29 §§

som om den vore belägen utom samhället.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid vattendomstol och

som rör fråga om två eller flera fastigheters delaktighet i eller bidragsskyldighet

till avloppsanläggning eller åtgärd för att motverka förorening genom

avloppsvatten handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §

4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga som anges under 2, skall äldre

bestämmelser tillämpas på förrättningen. 1

1 Senaste lydelse 1969: 393.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1970

47

Utdrag av protokollet, hållet i lagrådet den 12 februari 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 22 januari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19

december 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,

2) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bengt Eliasson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i lagen om vissa gemensamketsanläggningar

Den föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket angående byggnad eller

anläggning i övrigt å annans mark (i fortsättningen kallad byggnad) innebär,

att byggnad får deltaga i gemensamhetsanläggning om det vid förrättning

enligt lagen prövas lämpligt med hänsyn till förhållandena, varvid skall

beaktas byggnadens beskaffenhet, ägarens rätt att nyttja marken samt

andra av departementschefen angivna omständigheter. Beslutas att byggnad

skall deltaga, avses tydligen lagens bestämmelser om fastighet skola tillämpas

å byggnaden i den mån icke annat föreskrives.

Det angivna lämplighetsvillkoret lärer skola beaktas även vid tillämpning

av 2 § första och sista styckena. Det synes också skola gälla vid tillämpning

av andra stycket i paragrafen, och härvidlag skall därjämte iakttagas det särskilda

förbehåll som föreslås i det nya tredje stycket. Av vad departementschefen

anfört framgår, att innebörden av detta förbehåll är att andra stycket

i 2 § får tillämpas endast om det icke föreligger risk för ökad kostnad eller

olägenhet, som är av betydelse, för annan deltagare i gemensamhetsanläggningen,

samt att enahanda bedömning skall göras i fråga om anslutning av

byggnad med stöd av sista stycket i 2 §.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

Vad sålunda avses skola gälla synes bliva tydligare om bestämmelserna

rörande byggnad sammanföres i en paragraf med plats mellan 2 och 3 §§.

Den nya paragrafen, 2 a §, kunde därvid få följande lydelse (jfr 8 kap. 46 §

vattenlagen):

Om förhållandena föranleda att byggnad eller annan anläggning som ej

tillhör ägaren till marken deltager i gemensamhetsanläggning, skall å sådan

byggnad eller anläggning tillämpas lagens bestämmelser om fastighet. Mot

bestridande får dock byggnad eller anläggning som nu sagts icke deltaga,

om därigenom ökad kostnad eller olägenhet, som är av betydelse, kan komma

att uppstå för annan deltagare i gemensamhetsanläggningen.

Att vad i lagen sägs om fastighets ägare blir tillämpligt å byggnadens

ägare torde med denna avfattning icke behöva särskilt utsägas.

Beaktas lagrådets hemställan skall 1 § andra stycket lämnas oförändrat

och det föreslagna nya tredje stycket i 2 § utgå.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1970

49

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

20 februari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,

2) lag om ändring i vattenlagen (1918:523).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet förordar att de föreslagna bestämmelserna i LGA om byggnad

eller annan anläggning som ej tillhör ägaren till marken sammanförs i en

paragraf med plats mellan 2 och 3 §§. Härigenom skulle enligt lagrådet

tydligare framgå vad som skall gälla för sådan bebyggelse. Lagrådets förslag

innebär emellertid att lagens disposition frångås. I 1 § andra stycket

anges vad som i lagen avses med fastighet. Sålunda skall med fastighet

jämställas bl. a. tomträtt, som är inskriven. 2 § innehåller regler om rätt

och skyldighet att deltaga i gemensamhetsanläggning. Det remitterade förslaget

följer denna disposition. Jag är visserligen medveten om att lagtexten

är ganska svårtillgänglig. Inom justitiedepartementet pågår emellertid som

led i arbetet med följ dlagstiftning till den nya fastighetsbildningslagen en

allmän översyn av LGA. Härvid eftersträvas bl. a. att göra lagens bestämmelser

mer överskådliga och lättillgängliga. Jag anser inte att det finns tillräcklig

anledning att i dagens läge avvika från lagens disposition och är

därför inte beredd att frångå det remitterade förslaget på denna punkt.

Som villkor för byggnads anslutning till gemensamhetsanläggning enligt

2 § andra och sista styckena skall enligt förslaget gälla att risk för ökad

kostnad eller annan olägenhet, som är av betydelse, inte uppstår för annan

deltagare i anläggningen. Jag är ense med lagrådet om att detta krav bör

komma till tydligare uttryck i lagtexten och föreslår därför att den bestämmelse

som i det remitterade förslaget har upptagits som ett tredje stycke i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i970

2 § i stället placeras som ett sista stycke i paragrafen och utformas så att

den åsyftade innebörden klart framgår.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga lagförslagen med den angivna ändringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690696

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1970:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen s. 1 i texten