Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m

1970-03-13 · 196 sidor, varav 192 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 192 av 196 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:57, Med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1

Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

otillbörlig marknadsföring, m. m.; given Stockholms

slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor,

6) lag om marknadsråd m. m.,

7) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet,

8) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om otillbörlig marknadsföring.

Syftet med den nya lagen är att, framför allt i konsumenternas intresse,

skapa effektiva garantier för att reklam och marknadsföring inte bedrivs

med otillbörliga metoder.

Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul, vilken gör det

möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknads1

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

föring företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på

annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skall

i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen föreslås särskilda

straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna

avser dels vilseledande reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggserbjudanden

och rabattmärken.

Tillämpningen av lagstiftningen skall anförtros åt särskilda institutioner.

Dessa utgörs av ett organ med dömande uppgifter, marknadsrådet, samt en

särskild konsumentombudsman. Marknadsrådet skall vara enda instans i

ärenden om förbud enligt generalklausulen. Frågor om utdömande av vite

skall dock handläggas av allmän domstol. I rådet skall finnas företrädare

för näringsidkar- och konsumentintressen. Rådet föreslås överta de uppgifter

som nu ankommer på näringsfrihetsrådet. Konsumentombudsmannen

skall övervaka marknaden och föra det allmännas talan inför marknadsrådet.

Beslutar ombudsmannen i ett visst fall att inte ansöka om förbud hos

rådet kan sådan ansökan göras av näringsidkar-, konsument- eller löntagarorganisation

eller av enskild näringsidkare. De särskilda straffbestämmelserna

skall tillämpas av de allmänna domstolarna. Allmänt åtal får dock

väckas bara efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.

I samband med den nya lagen föreslås bl. a. en mindre ändring i brottsbalken

samt upphävande av den särskilda lagstiftningen om oriktiga geografiska

ursprungsbeteckningar.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om otillbörlig marknadsföring

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklamåtgärd

eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller

på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marltnadsrådet

meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företaga

annan liknande handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda

skäl är obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som

handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt

bidragit till handlingen.

2 §

Näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst uppsåtligen

använder vilseledande framställning, vilken avser hans egen eller annans

näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på varan eller

tjänsten, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidkare

och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis,

vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar

dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ej om beviset

ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det

sålda.

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder

ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument

att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt

lågt pris dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband och

förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde, till

böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även

tj änst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 §

Den som överträtt vitesförbud dömes ej till ansvar enligt denna lag för

gärning som omfattas av förbudet.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6 §

Fråga om förbud enligt 1 § upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres

av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan,

får ansökan göras av näringsidkare som beröres av handlingen eller

av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma

fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl

föranleder det.

8 §

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden till

dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av

konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som antages ha företagit handling,

som avses i 1 §, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges

förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av marknadsrådet

enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta

tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10 §

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan

talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller

av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan

eller medgivande av konsumentombudsmannen.

11 §

Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan domstol

efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning som finns

på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

5

nas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta syfte ej

uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på förordnande

som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om

beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudande

som avses i 3 §.

12 §

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag

skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år

från det skadan uppkom.

13 §

Konungen kan med avseende på främmande stat förordna att följande

bestämmelser skall gälla.

Beträffande vara som är försedd med oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning,

genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragt

eller tillverkad i den främmande staten eller på någon inom denna belägen

ort, får domstol föreskriva åtgärd enligt 11 § även i andra fall än som avses

där. Detta gäller dock ej om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar

att utmärka varans art eller om den åtföljes av uppgift som tydligt anger att

varan ej frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna

orten.

Ansökan om åtgärd enligt andra stycket får göras av åklagare eller, om

denne beslutat att ej göra ansökan, av någon som driver rörelse med vara av

samma slag som den vara ansökningen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens1,

dels att 1 och 2 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ii §;■

Berättigad att-------

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall

varje näringsidkare inom samma eller

likartad yrkesgren som den, inom

vilken brottet begåtts, så ock, utom

beträffande skadestånd, varje sammanslutning

för främjande av yrkesintressen,

såframt näringsidkare,

varom nu nämnts, åro företrädda

inom sammanslutningen och denna

äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall

den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild

obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda

fall varje näringsidkare, som frambringar,

tillverkar eller håller till

salu varor eller utför arbete av samma

eller liknande art som de varor

eller det arbete, som skolat inköpas

eller utföras, eller meddelar försäk- * 1 2

lag är:

1) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall

den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild

obehörigen använts eller röjts;

2) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda

fall varje näringsidkare, som frambringar,

tillverkar eller håller till

salu varor eller utför arbete av samma

eller liknande art som de varor

eller det arbete, som skolat inköpas

eller utföras, eller meddelar försäk
-

1 Senaste lydelse av

1 § 1942:246

2 § »

2 Senaste lydelse 1960:731.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ring av samma slag som den försäkring,

vilken skolat tagas, ävensom

den anställdes arbetsgivare, där

ej gärningen skett med dennes begivande,

så ock, utom vad angår skadestånd,

varje sammanslutning för

främjande av yrkesintressen, beträffande

vilken motsvarande förutsättningar

som de under 1) angivna

är o för handen; samt

5) i de uti 9 § avsedda fall den,

vilkens inarbetade kännetecken kan

bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka

påstående om straff för brott, varom

i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och

9 §§ nämnda fall dock endast efter

angivelse av den, som, enligt vad

under 2) eller h-) sägs, äger anställa

talan i anledning av sådant brott.

ring av samma slag som den försäkring,

vilken skolat tagas, ävensom

den anställdes arbetsgivare, där ej

gärningen skett med dennes begivande,

så ock, utom vad angår skadestånd,

varje sammanslutning för

främjande av yrkesintressen, såframt

näringsidkare, varom nu

nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen

och denna äger att

kära inför domstol; samt

3) i de uti 9 § avsedda fall den,

vilkens inarbetade kännetecken kan

bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka

påstående om straff för brott, varom

i denna lag förmäles, i de uti 3, 5

och 9 §§ nämnda fall dock endast efter

angivelse av den, som, enligt vad

under 1) eller 3) sägs, äger anställa

talan i anledning av sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

8

Den som, i annat fall än förut i

detta kapitel är sagt, förfar oredligt

i det han medelst vilseledande förmår

någon till handling eller underlåtenhet

och därigenom skadar den

vilseledde eller någon i vars ställe

denne är, dömes för oredligt

förfarande till böter eller

fängelse i högst två år. Ändå att skada

ej uppkommer, skall dömas för

oredligt förfarande, om vilseledandet

sker i utövning av yrke eller näring

och avser beskaffenhet, myckenhet

eller ursprung av något som tillhandahålles

mot vederlag.

§■

Den som, i annat fall än förut i

detta kapitel är sagt, förfar oredligt

i det han medelst vilseledande förmår

någon till handling eller underlåtenhet

och därigenom skadar den

vilseledde eller någon i vars ställe

denne är, dömes för o r e d 1 i g t

förfarande till böter eller fängelse

i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

9

4) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skall upphöra att gälla

vid utgången av år 1970. Efter denna tidpunkt skall 2, 7, 8 eller 9 § nämnda

lag ej heller tillämpas i fråga om vara som dessförinnan ankommit till riket.

Verkställt beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom beträffande vara

som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors

förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt

märkta varor

Härigenom förordnas, att lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

11

6) Förslag

till

Lag

om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953: 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen

(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

2 §

Mot marknadsrådets beslut i ärende som avses i 1 § får talan ej föras.

Detsamma gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra

ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning

och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring.

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i

domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild

insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otillbörlig

marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice

ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som

kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en

eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot

gäller även ersättare. 5

5 §

Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och

tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna

om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Konungen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersättare

i marknadsrådet. Ledamot och ersättare utses för viss tid.

7 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig svensk medborgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i rådet, skall han ha avlagt

domared.

8 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande

tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

9 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter

är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen

samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning

endast den som utsetts för sådana ärenden och vid

handläggning av ärende om otillbörlig marknadsföring endast den som utsetts

för sådana ärenden.

Ordföranden kan ensam på rådets vägnar företaga förberedande åtgärd

och pröva fråga om avskrivning av ärende.

10 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter

förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11 §

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman

och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av Konungen för viss tid och skall vara lagkunnig.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12 §

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Ansökan om förbud enligt 1 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring

göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen

grundas och den utredning sökanden åberopar.

14 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde

inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning

de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsmannen

kallas, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den

utsträckning rådet bestämmer.

15 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande

utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan

som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud enligt 8 § lagen (1970:00) om otillbörlig marknadsföring

kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant förbud

får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att

yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller

eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol

äger motsvarande tillämpning vid marknadsrådet.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att sammanträde

för handläggning av konkurrensbegränsningsärende skall hållas inom

stängda dörrar, om det kan antagas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle

försvåras till följd av offentligheten.

17 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

18 §

Marknadsrådet kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas

ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen

inför rådet.

Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker,

korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta

innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig

inför rådet har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet

om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman

för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat

ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättningen

utges av parterna en för båda och båda för en, skall rådet slutligt

fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres anges de skäl på vilka

beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas

part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953:

603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

eller lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, får ej ske enligt

12 § delgivningslagen (1970: 00), med mindre anledning förekommer att

den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Övriga bestämmelser

21 §

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får

uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är

belagd med straff i brottsbalken.

22 §

Fråga om utdömande av vite enligt 18 § prövas av marknadsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

15

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1953:603) om motverkande i

vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet* 1,

dels att 7—14, 23, 24 och 30 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 7 § skall utgå,

dels att i rubriken närmast före 15 § samt i 1—4, 18—21, 25 och 29 §§

ordet »näringsfrihetsrådet» skall bytas ut mot »marknadsrådet»,

dels att i 15, 16, 18, 25 och 31 §§ orden »ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor»

skall bytas ut mot »näringsfrihetsombudsmannen»,

dels att 22 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

22

Näringsfrihetsrådet äger i dår anhängigt

ärende förelägga part vid

vite att inställa sig inför rådet samt

att tillhandahålla rådet handelsböcker,

korrespondens och övriga handlingar,

vilka kunna vara av betydelse

i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke

skyldighet att röja yrkeshemlighet

av teknisk natur.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ytterligare bestämmelser om förfarandet

inför marknadsrådet finnas

i lagen (1970:00) om marknadsråd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse av

1 § 1956:244

21 § 1966: 45

25 § 1956: 244

29 § 1966: 45.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

8) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

20

Handling som inkommit till myndighet,

som avses i lagen om uppgiftsskyldighet

rörande pris- och

konkurrensförhållanden, eller till

näring sfrihetsrådet eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor

må, i den mån handlingen innehåller

upplysningar om viss företagares affärs-

eller driftförhållanden, vilkas

offentliggörande kan lända honom

till men, icke i andra fall än Konungen

bestämmer utlämnas förrän

tjugu år förflutit från handlingens

datum. Vad nu sagts gälle ock hos

myndigheten upprättad handling,

dock ej kartellregister.

På framställning-------—

(Föreslagen lydelse)

§-x

Handling som inkommit till myndighet,

som avses i lagen om uppgiftsskyldighet

rörande pris- och

konkurrensförhållanden, eller till

marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen

eller konsumentombudsmannen

må, i den mån handlingen

innehåller upplysningar om

viss företagares affärs- eller driftförhållanden,

vilkas offentliggörande

kan lända honom till men, icke i

andra fall än Konungen bestämmer

utlämnas förrän tjugu år förflutit

från handlingens datum. Vad nu

sagts gälle ock hos myndigheten upprättad

handling, dock ej kartellregister.

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande beträffande handling som inkommit eller upprättats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1956:246.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

17

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Odiinoff, Wicicman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

otillbörlig marknadsföring och anför.

1 Inledning

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller

regler som straffbelägger vissa slag av ohederliga eller på annat sätt

otillbörliga förfaranden i konkurrensen näringsidkare emellan. Bestämmelserna

i lagen avser illojal reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av

gåva eller liknande förmån, obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet

och liknande brott, bestickning och tagande av muta i näringsverksamhet

samt illojal användning av kännetecken.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkallades

sakkunniga för att i nordiskt samarbete utreda frågan om revision av varumärkes-

och firmalagstiftningen och vad som hade samband därmed. I utredningsuppdraget

ingick att de sakkunniga skulle överväga, om man i

svensk rätt borde införa en generalklausul mot illojal konkurrens1. Sedermera

utvidgades utredningsuppdraget i denna del i anslutning till två riksdagsskrivelser

(1957:270 och 1958: A 149) till att avse en allmän översyn

av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Sedan de sakkunniga hade avlämnat betänkande med förslag till varumärkeslag

(SOU 1958: 10) beslöts den 31 mars 1960 att utredningsarbetet

skulle slutföras av två skilda kommittéer, den ena för revision av firmalagstiftningen

och den andra för revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Den sistnämnda kommittén, utredningen om illojal konkurrens, som 1 2

1 Direktiv se riksdagsberättelsen 1950 s. 50.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

har bedrivit utredningsarbetet i samarbete med motsvarande danska, finska

och norska kommittéer, avgav den 14 december 1966 betänkandet Otillbörlig

konkurrens (SOU 1966: 71)k Betänkandet innehåller bl. a. förslag till en

lag om otillbörlig konkurrens som är avsedd att ersätta den gällande lagen

om illojal konkurrens. Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarets

civilförvaltning, telestyrelsen, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, kommerskollegium,

patent- och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen

(NO), statens provningsanstalt, statens pris- och kartellnämnd,

statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, tulllagstiftningskommittén,

1963 års konsumentupplysningskommitté, integritetsskyddskommittén,

Sveriges advokatsamfund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Svensk industriförening, Läkemedelsindustriföreningen, Motorbranschens

riksförbund, Apotekarsocieteten, Svenska petroleuminstitutet, Svenska

bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Sveriges hotell-

och restaurangförbund, Svenska resebyråföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska annonsörers förening,

Sveriges marknadsförbund, Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers

förbund, Annonsbyråernas förening, Affischeringsföretagens förening, Föreningen

svensk fackpress, Sveriges public relations förening, Svenska handelsagenters

förening, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska

organisationskonsulters förening, Svenska patentombudsföreningen, Svenska

föreningen för industriellt rättsskydd, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund. Riksåklagaren har bifogat yttranden från vissa

åklagarmyndigheter och kommerskollegium yttranden från samtliga handelskammare

i landet utom handelskammaren i Gävle.

Det av utredningen framlagda lagförslaget innehåller dels en generalklausul

mot ohederliga konkurrensåtgärder dels särskilda bestämmelser om

vilseledande reklam m. m., om företagsspioneri och missbruk av företagshemligheter,

tekniska förebilder och tekniska föreskrifter samt om bestick- 1

1 Betänkandet har undertecknats av generaldirektören Yngve Samuelsson, direktören Clas

Bohman, civilekonomen Margareta Härnqvist, direktören Gösta Jacobsson, advokaten Nils

Köhler och patenträttsrådet Claes Uggla, i egenskap av ledamöter, samt av direktörerna K. E.

Gillberg, Johan Söderberg, Sten Tengelin och professor Ulf af Trolle i egenskap av utredningens

experter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ning och tagande av muta i näringsverksamhet. Jag är inte beredd att nu ta

upp alla dessa ämnen till behandling utan jag kommer här i huvudsak att

begränsa mig till sådant som rör reklam och marknadsföring. Min avsikt är

att föreslå att vissa bestämmelser i den nuvarande lagen om illojal konkurrens

ersätts med en ny lag om otillbörlig marknadsföring. I samband med

specialmotiveringen till lagförslaget kommer jag att ta upp en särskild fråga

som utredningen också har behandlat, nämligen lagstiftningen om oriktiga

geografiska ursprungsbeteckningar.

Som ett led i beredningen av detta ärende har företrädare för justitie- och

handelsdepartementen hållit överläggningar med näringsfrihetsrådets ordförande,

näringsfrihetsombudsmannen, statens konsumentråd, köplagssakkunniga,

konsumentutredningen och reklamutredningen samt olika näringslivs-,

konsument- och löntagarorganisationer. Mina ställningstaganden har

också föregåtts av överläggningar på tjänstemannaplanet med handelsminisleriet

i Danmark, handels- och industriministeriet i Finland samt lönnsog

prisdepartementet i Norge.

Administrationen av en ny lag om otillbörlig marknadsföring kräver vissa

ytterligare lagstiftningsåtgärder, som får anmälas i ett senare sammanhang.

En promemoria i ämnet upprättas inom justitie- och handelsdepartementen,

och den kommer inom kort att remitteras till berörda myndigheter och organisationer

för yttrande.

2 Gällande ordning

2.1 Lagstiftning

Den rättsliga regleringen av konkurrensen i vårt land innefattas i första

hand i två lagar, lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) och lagen

om illojal konkurrens.

Syftet med konkurrensbegränsningslagen är att främja

en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen

innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser och

anbudslcarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida när

konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Skadlig verkan

anses föreligga när konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt

otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom

näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer på särskilda

myndigheter, näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen. Rådet

kan medge dispens från förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller. I

övrigt har rådet till uppgift att genom förhandling försöka undanröja skadlig

verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning. Om

förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäller olika

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

regler beroende på ärendets art. Är det fråga om leveransvägran mot en företagare

i ett senare försäljningsled kan rådet ålägga leveransskyldighet vid

vite. I andra slag av ärenden förfogar rådet inte över några motsvarande

tvångsmedel. Om saken anses vara av större vikt åligger det dock rådet att

göra anmälan till Kungl. Maj :t när en förhandling har misslyckats.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter, som

alla förordnas av Kungl. Maj :t. Ordföranden och två av de övriga ledamöterna

utses bland personer som inte kan anses företräda vare sig företagarintressen

eller konsument- och löntagarintressen. Den ene av de nämnda

båda ledamöterna skall vara rådets vice ordförande. Den andre skall ha särskild

insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Av rådets övriga ledamöter

utses tre bland personer som kan anses företräda företagarintressen och tre

bland personer som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas talan inför rådet.

Även han skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv. Han biträds i sin

verksamhet av ett särskilt utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att inte begära förhandling hos näringsfrihetsrådet,

kan förhandling påkallas av företagare som omedelbart

berörs av konkurrensbegränsningen i fråga eller av sammanslutning av konsumenter

eller löntagare. I praktiken har de flesta ärenden om undanröj ande

av skadlig verkan av konkurrensbegränsning slutförts hos näringsfrihetsombudsmannen.

Antalet ärenden som har handlagts av rådet är ganska

ringa.

Lagen om illojal konkurrens innehåller förbud mot vissa slag av

konkurrenshandlingar. Av intresse i detta sammanhang är främst 1 och 2 §§.

Lagens 1 § upptar en straffbestämmelse om illojal reklam. Gärningsman

är den som utövar näringsverksamhet eller den som är anställd i eller eljest

arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver reklam.

Bestämmelsen avser uppgifter som gärningsmannen lämnar i meddelanden

avsedda för ett större antal personer. I lagtexten nämns särskilt meddelanden

på vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller

priskurant. Till meddelande hänförs också framställning i bild eller genom

annan särskild anordning. Meddelandet skall röra näringsverksamheten eller

i denna utbjudna varor eller prestationer. Om meddelandet innehåller en

oriktig uppgift som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt

anbud samt förfarandet står i uppenbar strid mot god affärssed, straffas

gärningsmannen för illojal reklam under förutsättning att han visste eller

borde veta att den lämnade uppgiften var oriktig.

Illojal reklam är ett farebrott, dvs. det fordras inte att någon faktiskt har

blivit vilseledd genom den oriktiga uppgiften. Bestämmelsen gäller bara uppgifter

om egna förhållanden. Lämnas i kommersiella sammanhang uppgifter

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

om andras förhållanden, kan i vissa fall ansvar ifrågakomma enligt bestämmelserna

om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken. Dessa bestämmelser avser

dock bara sådant förtal som i första hand rör vederbörandes personliga ära

och inte sådant som drabbar honom endast ekonomiskt, s. k. ekonomiskt

förtal. Förtal av juridisk person faller helt utanför brottsbalkens regler om

ärekränkning.

Eftersom reklam oftast framträder i tryckt skrift uppkommer frågan om

straffbestämmelser mot illojal reklam kan komma i konflikt med tryckfriheten.

Problemet uppmärksammades under förarbetena till lagen om illojal

konkurrens (prop. 1931: 175 s. 45 och 57) och till nu gällande tryckfrihetsförordning

(SOU 1947: 60 s. 119 och prop. 1948: 230 s. 172). Av de uttalanden

som då gjordes framgår att sådana meddelanden som avses i 1 § lagen

om illojal konkurrens inte hör till tryckfrihetsområdet. Grunden härtill är

att den grundlagfästa tryckfriheten har till uppgift att säkerställa ett fritt

meningsutbyte och en allsidig upplysning (jfr 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen),

medan det i bestämmelsen om illojal reklam avsedda förfarandet

är brottsligt i annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens

gränser.

I 2 § lagen om illojal konkurrens behandlas vissa särskilda marknadsföringsmetoder,

nämligen vissa slag av tilläggserbjudanden och rabattmärken.

Paragrafen gäller bara åtgärder som vidtas vid utövning av detaljhandel.

Enligt bestämmelsen kan det vara straffbart att utan ersättning eller för

särskilt lågt pris lämna eller erbjuda viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke

under förutsättning att köp sker av annat slags vara. En förutsättning

för straffbarhet är att förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens

godtrogenhet. Bestämmelsen är inte tillämplig på rabattförmåner i

pengar och inte heller på rabattmärken som kan inlösas alternativt i pengar

eller i varor. I fråga om tilläggserbjudanden gäller att det inte är förbjudet

att lämna eller erbjuda en tilläggsvara av samma slag som huvudvaran.

Om reklam inte bara har inneburit fara för vilseledande utan också faktiskt

har lett till att någon blivit vilseledd och därigenom förmåtts till handling

eller underlåtenhet, kan bestämmelse i 9 kap. brottsbalken bli tillämplig.

Innebär handlingen vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde

eller någon i vars ställe denne är blir det fråga om bedrägeribrott (9

kap. 1, 2 eller 3 §). Om handlingen inte innebär någon förmögenhetsöverföring,

kan ansvar för oredligt förfarande enligt 9 kap. 8 § komma i fråga.

Straffet för illojal reklam är dagsböter. När omständigheterna är synnerligen

försvårande kan dock fängelse i högst ett år utdömas. Straffet för sådant

obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån

som avses i 2 § lagen om illojal konkurrens är dagsböter.

Överträdelse av 1 eller 2 § lagen om illojal konkurrens kan föranleda slcadeståndsskyldighet.

Skadeståndssanktionen är knuten till straffsanktionen

på så sätt att alla objektiva och subjektiva rekvisit för straff i princip måste

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

vara uppfyllda för att skadestånd skall kunna dömas ut. Bara skada som har

förorsakats andra näringsidkare kan ersättas enligt lagen. Konsumenter som

har lidit skada av illojal reklam får åberopa annan grund för yrkande om ersättning,

exempelvis bestämmelse i brottsbalkens bedrägerikapitel. Talan om

skadestånd enligt lagen skall väckas inom två år från den dag skadan uppkom.

Annars är rätten till skadestånd förlorad.

Brott mot 1 och 2 §§ lagen om illojal konkurrens faller under allmänt

åtal. Ansvarstalan kan också väckas av näringsidkare i samma eller likartad

bransch som den där brottet har begåtts eller av näringsorganisation i vilken

sådana näringsidkare är företrädda. Denna åtalsrätt är subsidiär i förhållande

till åklagarens, dvs. åtal får väckas först sedan allmän åklagare efter angivelse

har beslutat att inte väcka talan. Näringsidkare i samma och likartad

bransch, men däremot inte organisationer, har dessutom primär rätt att föra

talan om skadestånd (11 §).

En grupp rättsregler som har visst intresse i detta sammanhang är den

i m materialrättsliga ensamrättslagstiftningen, dvs.

patentlagen (1967:837), lagen (1899:59 s. 1) om skydd för vissa mönster

och modeller, lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk, lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen

(1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645) och lagen (1887:42 s. 3) om

handelsregister, firma och prokura. Två av dessa lagar är f. n. föremål för

revision. Lagrådet har den 10 oktober 1969 avgett utlåtande över ett den 25

april 1969 remitterat förslag till ny mönsterskyddslag, som skall ersätta

den gällande lagen om mönster och modeller, och i betänkande den 25 maj

1967 (SOU 1967: 35) har firmautredningen lagt fram förslag till ny firmalag.

Enligt den angivna lagstiftningen kan under vissa förutsättningar ensamrätt

förvärvas till alster eller verk av olika slag. Tekniska element skyddas

genom patentlagen, form- eller utseendeelement genom mönsterlagen, känneteckenselement

genom varumärkeslagen, kollektivmärkeslagen och firmalagen

samt estetiska och konstnärliga element genom upphovsrättslagen och

fotografilagen.

En immaterialrättslig ensamrätt kan dessutom föreligga till följd av 9 §

lagen om illojal konkurrens, vilken rör illojal användning av kännetecken.

Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i utövning av näringsverksamhet

använda namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken,

som lätt kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för annans

näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer, om användningen

sker i uppsåt att framkalla förväxling. Bestämmelsen är dock

inte tillämplig om det kännetecken varmed förväxling kan äga rum är skyddat

enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Detta undantag infördes

vid tillkomsten av dessa lagar. Bestämmelsen är numera i huvudsak tillämplig

bara på vissa fall av firmaintrång, och i firmautredningens betänkande

föreslås att den helt upphävs i samband med införandet av en ny firmalag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Enligt varumärkeslagen förvärvas ensamrätt till varukännetecken genom

registrering eller inarbetning. Ensamrätt innebär att annan än kännetecknets

innehavare inte får använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken.

Gör någon sig skyldig till sådant varumärkesintrång kan han ådömas straff

och skadeståndsansvar. I vissa situationer föreligger hinder mot registrering.

Så är fallet bl. a. om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.

Har varumärke registrerats i strid mot lagen, kan registreringen hävas

av domstol. Enligt 35 § varumärkeslagen kan domstol i den omfattning som

Jean anses påkallat vid vite förbjuda användning av varukännetecken som

är vilseledande eller som används på sådant sätt att allmänheten vilseleds.

Talan om sådant förbud kan föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,

f. n. som regel allmän åklagare, av den som lider förfång av kännetecknets

användning eller av sammanslutning av berörda näringsidkare. Enligt

36 § varumärkeslagen kan domstol i samband med utdömande av vite förordna,

att varukännetecken som i strid mot meddelat förbud anbragts på

vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas

eller ändras, så att det inte längre är vilseledande. Om detta inte är möjligt

kan domstolen förordna att den märkta egendomen skall förstöras eller ändras.

Egendom kan tas i beslag enligt reglerna om beslag i brottmål i avbidan

på att domstolen meddelar förordnande enligt 36 §. Vad som föreskrivs i 35

och 36 §§ varumärkeslagen gäller också för kollektivmärken.

2.2 Internationella konventionsregler

Sverige är sedan år 1885 anslutet till Pariskonventionen den 20 mars 1883

för skydd av den industriella äganderätten och är därmed medlem av den

s. k. Parisunionen. Konventionen har reviderats vid flera tillfällen, senast i

London år 1934, i Lissabon år 1958 och i Stockholm år 1967. Sverige har antagit

1934 års Londontext samt artiklarna 13—30 i Stockholmstexten, vilka

innehåller administrativa bestämmelser och slutbestämmelser. Vid remissen

till lagrådet av förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige i

samband med att lagförslaget genomförs tillträder Lissabontexten och artiklarna

1—12 i Stockholmstexten. Dessa artiklar innehåller konventionens

materiella bestämmelser och är återgivna i bilaga till lagrådsremissen.

Enligt artikel 10 bis i Londontexten är unionsländerna skyldiga att tillförsäkra

dem som tillhör något unionsland verksamt skydd mot illojal konkurrens.

Varje konkurrenshandling som strider mot god affärssed utgör en

handling av illojal konkurrens. Särskilt skall förbjudas dels alla handlingar

av beskaffenhet att framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor

eller verksamhet dels oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet

som är ägnade att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet.

Enligt Lissabon- och Stockholmstexterna skall dessutom särskilt

förbjudas angivelser eller påståenden vilkas användning i affärsverksamhet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

är ägnad att vilseleda allmänheten angående varors beskaffenhet, framställningssätt,

egenskaper, användbarhet eller myckenhet.

2.3 Utomrättsliga normer och självsanering inom näringslivet

Internationella handelskammaren har antagit en hederskodex för vad som

skall anses vara god reklampraxis. Den senaste versionen härav, grundregler

för reklam, antogs år 1966. Reglerna ligger till grund för en inom näringslivet

anordnad bedömning av reklam. Denna handhas av en särskild nämnd,

Näringslivets opinionsnämnd, i vilken olika näringslivs- och konsumentintressen

är representerade. Nämnden är behörig att pröva även andra marknadsföringsåtgärder

än reklam. Dess uppgift är att på begäran avge yttrande

om en i näringsverksamhet vidtagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd

kan anses strida mot god affärssed. Vid bedömningen skall nämnden beakta

både konsument- och konkurrentintressen. Rätt att begära yttrande tillkommer

varje enskild person, företag eller sammanslutning. Under år 1968 har

inrättats ett fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgärder,

med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden av principiellt

intresse eller av större vikt från allmän synpunkt. Byrån skall främst ha sin

uppmärksamhet riktad på vilseledande reklammetoder och andra företeelser

inom marknadsföringen vilka bedöms som anmärkningsvärda från konsumentsynpunkt.

I grundregler för reklam fastslås bl. a. att reklamen har ett socialt ansvar

mot konsumenten och samhället samt att den skall vara hederlig och vederhäftig

och förenlig med god sed i konkurrensen näringsidkare emellan. Vidare

anges att all reklam skall utformas så att allmänheten får respekt och

förtroende för reklamen. Dessa allmänna förhållningsregler utvecklas och

preciseras närmare i ett antal artiklar. Där föreskrivs bl. a. att reklam inte

får innehålla framställning i ord eller bild som strider mot goda seder. Den

får inte missbruka konsumentens förtroende och försöka dra fördel av oerfarenhet

eller bristande kunskaper hos konsumenten. Den får inte vädja till

övertro eller vidskepelse eller utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Den får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt

— genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt — är

ägnad att vilseleda konsumenten, överdrivna påståenden, vilka framstår

som faktiska uppgifter, får inte användas om de kan verka vilseledande. Den

omständigheten att annonsören eller annan i efterhand ger konsumenten

riktiga upplysningar medför inte, att ett vilseledande reklammeddelande

kan anses försvarligt. Vederhäftighetskravet utvecklas ytterligare i ett antal

vägledande exempel. Grundreglerna innehåller vidare förhållningsregler i en

rad särskilda frågor, bl. a. om användning av intyg o. d. samt om misskrediterande

anspelningar på annan. Ytterligare finns vissa tillämpningsregler.

Bl. a. föreskrivs att en annonser skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande

organ inom näringslivet visa riktigheten av uppgift, påstående

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

eller annan framställning i ord eller bild, om framställningens vederhäftighet

med fog har blivit ifrågasatt.

Grundregler för reklam torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende som bilaga 2.

Näringslivets opinionsnämnd arbetar i domstolsliknande former. Proceduren

är praktiskt taget alltid skriftlig. Det ankommer i princip på parterna

att sörja för utredningen. I ärenden där det ifrågasätts om ett reklambudskap

är vederhäftigt tillämpar nämnden en omvänd bevisbörda i enlighet

med den nyss återgivna föreskriften i grundregler för reklam. Nämndens

yttrande avfattas skriftligen och är försedda med utförlig motivering. Om

ett förfarande har ansetts strida mot god affärssed brukar nämnden i sitt

yttrande uppmana parten att sluta med det. Några egentliga sanktionsmedel

förfogar nämnden inte över.

Opinionsnämnden far närmare 150 ärenden per år. Innan anmälningsbyrån

började sin verksamhet kom ungefär 25 procent av anmälningarna från

privatpersoner och i det närmaste lika stor andel från organisationer och

offentliga myndigheter.

Vid sidan av opinionsnämnden finns vissa särskilda organ med uppgift

att övervaka reklamen på speciella varuområden. Hit liör Reldamgranskningen

för hälsovårdsmedel, vilken uppbärs av ett antal organisationer och

företag, samt den av Stockholms handelskammare inrättade Nämnden för

granskning av rusdrycksreklam.

Reklamgranskningen har till uppgift att granska all reklam för fria läkemedel

och hälsovårdsmedel som publiceras i svensk dags- och veckopress

samt att självmant ingripa mot påståenden eller uppgifter som kan befaras

vilseleda allmänheten i medicinskt hänseende eller från hälsovårdssynpunkter.

Den skall vidare på begäran förhandsgranska planerad reklam för fria

läkemedel och hälsovårdsmedel samt ge råd och anvisningar om sådan reklam.

Den fortlöpande granskningen tillgår så att all annonsering klipps

och granskas. Om det vid granskningen uppstår tvivel huruvida viss uppgift

eller antydan om medicinsk verkan eller egenskap är riktig, föreläggs

annonsören att bevisa detta. Det innebär att han på ett från medicinskvetenskaplig

synpunkt invändningsfritt sätt skall göra åtminstone sannolikt

att framställningen är sakligt väl underbyggd. Om en annonsör vägrar

att följa reklamgranskningens anvisningar, kan denna utverka reklamstopp

hos tidningarna. Dessa har nämligen åtagit sig att inte ta in annons som

reklamgranskningen har funnit vara inte godtagbar. Som yttersta påföljd

mot tredskande annonsör kan reklamgranskningen föranstalta om obligatorisk

förhandsgranskning av all annonsering för hälsovårdsmedel från annonsören

i fråga.

Rusdrycksnämnden granskar på liknande sätt reklam för sprit, vin och

importerat starköl. Granskningen avser att reklamen bedrivs på ett från

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sociala och medicinska synpunkter försvarligt sätt. Nämndens verksamhet

har hittills haft ganska begränsad omfattning.

I fråga om sj älvsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterligare

nämnas att vissa dagstidningar och populärpressföretag inom sina annonsavdelningar

har infört kontroll av beordrat annonsmaterial. Svenska annonsörers

förening och Svenska reklambyråförbundet har inrättat en gemensam

kommitté som bedriver viss granskning av publicerad reklam och

kan vidta åtgärder i syfte att avstyra fortsatt publicering av en annons som

den har funnit normstridig. Vidare pågår f. n. uppbyggnad av ett system för

intern produktionskontroll inom alla reklambyråer som är anslutna till

Reklambyråförbundet. Systemet innebär, att all reklam som publiceras av

en reklambyrå skall kontrolleras av en speciell befattningshavare, en ansvarig

reklamutgivare. Reklamutgivaren, som har genomgått särskild utbildning,

ansvarar för att de alster som lämnar byrån inte strider mot gällande

rättsregler eller utomrättsliga normer. Annonsörföreningen och Svenska tidningsutgivareföreningen

stöder detta system. Systemet torde bli fullt utbyggt

i början av 1970-talet och kan då beräknas kosta totalt 5—8 milj. kr.

per år.

Huvudmännen för opinionsnämnden och reklamgranskningen har nyligen

upprättat ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för marknadsrätt, med uppgift

att ge ansvariga reklamutgivare och andra råd och anvisningar i fråga om

normerna för reklam och marknadsföring, samt ett särskilt organ för informationsfrågor,

Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera

utbildningen och organisera informationen på området. De har vidare beslutat

att inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet

för marknadsrätt.

2.4 Reklamutredningens undersökning av reklamens vederhäftighet

Reklamutredningen har nyligen genomfört en undersökning om pressoch

filmreklamens vederhäftighet. Undersökningen avsåg kommersiella annonser

av minst 100 spaltmillimeters storlek, som under tiden september

1967—augusti 1968 publicerades i de tio största dagstidningarna och de 17

största populärtidskrifterna av veckopresstyp. Dessutom undersöktes annonsfilmer

som visades i Sverige under höstsäsongen 1968. Som bedömningskriterium

användes grundregler för reklam samt opinionsnämndens

och reklamgranskningens praxis.

Undersökningen av pressannonserna skedde så att man med vissa urvalsmetoder

tog fram 555 dagspressannonser och 578 populärpressannonser för

närmare bedömning. Detta urval förgranskades av två personer med erfarenhet

från Näringslivets opinionsnämnds verksamhet. De annonser som

ansågs normstridiga eller tveksamma underställdes en jury bestående av en

domstolsjurist, två konsumentrepresentanter och två företrädare för reklamen.

Juryn granskade annonserna efter samma principer som opinions
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 7970

nämnden, och reklamgranskningen med den skillnaden att annonsören inte

hördes. Detta medförde, att juryn inte kunde tillämpa den metod med omvänd

bevisbörda som används av opinionsnämnden. Juryn försökte i stället

själv bedöma om uppgifterna i granskade annonser var riktiga. Framstod

det som tveksamt, om uppgifter från annonsören skulle kunna påverka

bedömningen, utgick juryn från att annonsen var korrekt, försåvitt inte

alldeles övervägande sannolikhet talade för att motbevisning skulle misslyckas

av praktiska skäl.

Av de 555 granskade dagspressannonserna bedömdes 90 som stridande

mot de utomrättsliga normerna. Bland de 578 granskade populärpressannonserna

var motsvarande antal 130. Andelen normstridiga annonser i dagspressen

kan, enligt reklamutredningen, på grund härav med 95 procents

sannolikhet statistiskt beräknas ha legat mellan 11 och 18 %. Motsvarande

gränser för populärpressen är 20 och 27 %.

Vid undersökningen av filmreklamen granskades 185 av 188 producerade

annonsfilmer. Av de granskade annonsfilmerna bedömdes 15 vara normstridiga.

3 Utredningen

3.1 Allmänna synpunkter

I betänkandet framhålls att man vid bedömningen av vad som skall anses

otillbörligt i konkurrensen kan lägga tyngdpunkten antingen vid näringsidkarnas

intressen eller vid konsumenternas. Utvecklingen på både det rättsliga

och det utomrättsliga området har gått mot ett större hänsynstagande

till konsumentintressena. Utredningen anser att man vid en revision av lagstiftningen

på området skall ta hänsyn till både näringslivets och konsumenternas

intressen. Särskilt gäller detta de rättsliga normerna för marknadsföringen.

Reklam och andra marknadsföringsmetoder anses i dagens

samhälle ha så stor ekonomisk och social betydelse att det är ett allmänt intresse

att de fyller vissa etiska anspråk. Rättsliga normer som möjliggör ingripande

mot vilseledande eller på annat sätt ohederlig marknadsföring är

ett gemensamt intresse för näringslivet och konsumenterna och därmed

också för samhället i stort.

Utredningen pekar på den betydelse det utomrättsliga normsystemet har

fått i vårt land. Det utomrättsliga och det rättsliga normsystemet är båda

medel att nå samma mål, en god etisk standard på reklam och andra konkurrensåtgärder.

Det är därför av vikt att de bägge systemen harmonierar

väl med varandra. Enligt utredningens mening är det dock önskvärt att det

utomrättsliga normsystemet liksom hittills ger möjlighet till ingripanden i

större omfattning än det rättsliga.

Vid en revision av lagstiftningen om otillbörlig konkurrens måste man ta

hänsyn till de näringspolitiska strävandena till effektivare konkurrens i nä
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ringslivet. Lagstiftningen bör därför inte utformas så att den ger stöd åt inte

önskvärda konkurrensbegränsningar. Hänsynen till värdet av en effektiv

konkurrens får å andra sidan inte lägga hinder i vägen för regler som gör

det möjligt att ingripa mot ohederliga affärsmetoder. Frågan om näringslivets

struktur och om olika produktions- och distributionsformers företräden

från ekonomisk synpunkt bör inte påverka lagens utformning.

Man bör eftersträva största möjliga rättslikhet på området mellan de nordiska

länderna. Utsikterna till en fortsatt integration även utanför det nordiska

området motiverar vidare att man försöker undanröja nationella särdrag

till förmån för en större internationell likformighet.

Utredningen föreslår att lagen om illojal konkurrens ersätts av en ny fristående

lag. Syftet med denna bör vara att ge medel till ingripande mot konkurrensåtgärder

som enligt allmän etisk-moralisk värdering är förkastliga.

Detta uttrycks enligt utredningen bättre med termen otillbörlig konkurrens

än med termen illojal konkurrens. Lagen föreslås därför få rubriken lag om

otillbörlig konkurrens.

De lagbestämmelser utredningen föreslår karaktäriseras av att de är mer

allmänt hållna än motsvarande bestämmelser i lagen om illojal konkurrens.

Utredningen anser nämligen, att materiellt tillfredsställande resultat bäst

nås genom mer generella bestämmelser som ger större utrymme för domstolarnas

skön.

Tyngdpunkten i den föreslagna lagen utgörs av en förbuds- och straffsanktionerad

bestämmelse mot vilseledande reklam m. m. Enligt utredningen

visar erfarenheten att det övervägande flertalet otillbörliga förfaranden

består i på ett eller annat sätt vilseledande framställningar. Utredningen föreslår

inte några särskilda föreskrifter om olika slag av marknadsföringsmetoder.

Ingripande mot otillbörligt utformade sådana metoder som inte är

åtkomliga genom bestämmelsen om vilseledande reklam skall enligt förslaget

kunna ske med tillämpning av en allmänt utformad förbudssanktionerad

bestämmelse, en generalklausul.

3.2 Generalklausulen

Generalklausulen är intagen i förslagets 1 §. Enligt den får i näringsverksamhet

inte vidtas konkurrensåtgärd genom vilken hederlighet och god affärssed

åsidosätts mot konsumenter eller näringsidkare.

En anledning till att utredningen har valt att uppställa en allmänt avfattad

generalklausul i stället för mera detaljerade specialbestämmelser mot

andra otillbörliga företeelser än vilseledande framställningar är att sådana

specialbestämmelser skulle bli vaga och otympliga utan att man kunde vara

säker på att ha fångat in vad man önskar. De väsentligaste kriterierna på

det otillbörliga i de förfaranden man vill komma åt är genomgående besläktade;

i stort sett är det fråga om olika former av otillbörligt utnyttjande av

allmänheten eller andra näringsidkare. För en generalklausul talar också

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 29

att en sådan finns i de andra nordiska länderna och såvitt kan bedömas

kommer att behållas där.

Utredningen understryker att konkurrensfriheten inte får beskäras genom

en extensiv tillämpning av generalklausulen. Denna får tillämpas bara på

metoder och åtgärder som otvivelaktigt är otillbörliga från allmän synpunkt.

Bedömningen är av etisk-moralisk karaktär och bestämmelsen lämnar inte

utrymme för sådana ekonomiska och näringspolitiska värderingar som görs

enligt konkurrensbegränsningslagen. För att inga missförstånd skall uppstå

på denna punkt bör termen god affärssed undvikas i sammanhanget.

Den föreslagna generalklausulen skall inte gälla för framställningar av

olika slag, utan dessa skall bedömas uteslutande enligt bestämmelsen om

vilseledande reklam. Specialbestämmelserna i förslaget reglerar nämligen

exklusivt de typfall av otillbörlig konkurrens bestämmelserna avser. Frågan

om objektskydd för kännetecken, uppfinningar, mönster m. m. skall helt

lösas inom ramen för den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen. Generalklausulen

skall inte heller vara någon allmän utfyllnad på näringslivets

område till allmänna kontrakträttsliga eller skadeståndsrättsliga normer.

Utredningen upplyser att generalklausulen enligt de danska, finska och

norska förslagen liksom enligt gällande rätt i dessa länder kan tillämpas

både på typfall som helt täcks av specialbestämmelserna i lagarna och på

varianter som faller utanför specialbestämmelsernas tillämpningsområde.

Generalklausulerna kan också komplettera den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen.

På dessa punkter skiljer sig alltså utredningens förslag

från de övriga nordiska förslagen.

På grundval främst av en undersökning av diskutabla sälj främjande metoder

som en av kommitténs experter, professor Ulf af Trolle, har utfört

bar utredningen bildat sig en överblick över de typfall av otillbörlig konkurrens

som kan förekomma utöver de fall som behandlas i specialbestämmelserna

i förslaget. Dessa typfall grupperas under rubrikerna marknadsföringsmetoder,

otillbörlig efterbildning och otillbörligt utnyttjande av annans

renommé. Utredningen anser sig ha fått en i stort sett fullständig bild

av vad som bör behandlas i en lag om otillbörlig konkurrens. Det finns enligt

utredningen anledning att anta att några i egentlig mening nya typfall av

etiskt tvivelaktiga marknadsföringsmetoder eller andra konkurrensåtgärder

knappast kommer att introduceras i framtiden.

Bland de av utredningen uppmärksammade marknadsföringsmetoderna

ingår kombinationsutbud. Ett sådant utbud kan avse flera ungefär

likvärdiga varor som säljs för ett gemensamt pris. Det kan också ha formen

av tilläggserbjudande, vilket innebär att den ena varan framstår som huvudvara

och den andra som ett tillägg till denna. Utredningen erinrar om att

vissa former av tilläggserbjudanden regleras i 2 § lagen om illojal konkurrens.

Denna bestämmelse tillämpas dock aldrig numera. Tilläggser bjudan
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

den och andra kombinationsutbud kan enligt utredningen utformas så att de

innebär ett klandervärt utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. De kan

emellertid också användas på sådant sätt att konsumenternas intressen inte

träds för när. Ett generellt förbud mot metoderna i fråga skulle knappast

vara förenligt med den fria konkurrensens princip. Utredningen föreslår

inte någon motsvarighet till gällande bestämmelse om tilläggserbjudanden

i 2 § lagen om illojal konkurrens. De inte önskvärda fallen bör motarbetas

genom generalklausulen. Om ett erbjudande åtföljs av en framställning som

är vilseledande eller på annat sätt otillbörlig bör denna angripas med stöd

av bestämmelsen om vilseledande reklam.

En specialform av kombinationsutbud utgör systemet med s. k. trading

stamps. Systemet innebär typiskt sett att någon till detaljister försäljer rabattmärken

som dessa skall dela ut till sina kunder vid försäljning av varor.

Sedan kunden samlat ett visst antal märken har han rätt att inlösa dem i

varor bos utfärdaren av märkena. Utredningen anser att systemet med

trading stamps inte kan fördömas om det finns ett kontantvärde utsatt på

varje märke och kunden kan få märkena inlösta alternativt i kontanter eller

i standardvaror vilkas värde kunden i stort sett kan bedöma. I så fall är

likheten med en vanlig årsomsättningsrabatt påtaglig. Är dessa förutsättningar

inte uppfyllda, kan systemet innebära ett otillbörligt utnyttjande av

allmänhetens godtrogenhet och bör då falla under generalklausulen. Någon

specialbestämmelse om trading stamps vill utredningen inte föreslå.

I frågan om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och trading

stamps föreligger två reservationer. En ledamot och en expert förordar

en särskild bestämmelse om tilläggserbjudanden. Reservanterna föreslår att

man behåller regeln i 2 § lagen om illojal konkurrens men slopar det där

uppställda rekvisitet att förfarandet skall innebära ett utnyttjande av allmänhetens

godtrogenhet. Två ledamöter och en expert vill genom en specialregel

förbjuda systemet med trading stamps.

Bland andra marknadsföringsmetoder där generalklausulen

skall kunna tillämpas i speciella fall nämner utredningen vilseledande

förpackningar, lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar i säljfrämjande

syfte, utförsäljningar och realisationer samt s.k. negativ avtalsbindning.

En förpacknings storlek och form kan till skillnad från dess utstyrsel med

text och bild inte betecknas som en sådan framställing som avses i bestämmelsen

om vilseledande reklam. Om förpackningen har fått en sådan form

eller storlek att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet eller beskaffenhet

kan användningen av förpackningen i stället angripas med stöd

av generalklausulen. Hänsyn måste dock tas till sådana faktorer som att förpackningen

kan vara ändamålsenlig från transportteknisk eller liknande

synpunkt.

Lotterier i säljfrämjande syfte är enligt utredningen i praktiken förbjudna

eftersom de faller under tillståndstvånget i lotteriförordningen och till
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

stånd till dem inte lämnas. Det anses inte motiverat att ändra denna praxis.

Beträffande pristävlingar framhålls att de enligt lotteriförordningen är att

anse som lotterier och därmed underkastade tillståndstvång, om avgörandet

beror på en slump. Egentliga pristävlingar kan enligt utredningen vara godtagbara,

om vissa av utredningen närmare angivna minimikrav uppfylls.

Dessa innebär bl. a. att tävlingsvillkoren skall vara klart angivna, att insatsens

storlek inte får bero på en slump och att bedömningen av prestationerna

skall ske på ett vederhäftigt sätt. I andra fall bör pristävlingen kunna förbjudas

enligt generalklausulen. Vid gåvoutdelningar bör principerna för utdelningen

klarläggas så att man kan bedöma utsikterna för att få en gåva.

Garantier måste ges för att de redovisade principerna verkligen följs. Utdelningar

som inte håller måttet i dessa hänseenden bör kunna förbjudas med

stöd av generalklausulen.

Utredningen har övervägt, om man bör införa särskilda bestämmelser om

utförsäljningar och realisationer. Utredningen anser emellertid att erfarenheten

från de övriga nordiska länderna, där sådana bestämmelser finns, väsar

att en särskild reglering inte blir ändamålsenlig och effektiv.

Med negativ avtalsbindning avser utredningen fall då säljaren utnyttjar

köparens okunnighet om regler för slutande av avtal för att få avtal till

stånd. Köparen erbjuds t. ex. en vara med uppgift att den kommer att sändas

mot postförskott, om inte köparen avböjer inom viss tid. Utredningen

anser att en sådan försäljningsmetod i regel framstår som moraliskt betänklig

eller klart otillbörlig och bör motarbetas. Emellertid kan metoden inte

fördömas generellt, eftersom den kan vara försvarlig i vissa speciella fall då

säljare och köpare tidigare står i avtalsförhållande till varandra.

Utredningen behandlar också några andra marknadsföringsmetoder, som

innebär priskonkurrens. Hit hör rabattkuponger som delas ut till hushåll

och berättigar till prisnedsättning vid inköp av viss vara, rabatterbjudanden

i form av en av fabrikant eller grossist företagen prisnedstämpling på förpackningen,

tillfälliga prisnedsättningar på vissa varor i en butik, s. k. lockvaruförsäljning,

och särskilda rabatter till vissa kategorier av kunder. Dessa

metoder har enligt utredningen nära samband med tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen

och bör inte behandlas i en lag om otillbörlig

konkurrens.

Utredningen tar vidare upp problemet om vad den kallar otillbörlig

efterbildning, dvs. kopiering eller annat mycket närgånget efterbildande

av ett objekt, till vilket någon ensamrätt inte är erkänd i lag. Utredningen

erinrar om att skydd mot efterbildning i olika hänseenden meddelas

i den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen och att man vid revisionen

av denna lagstiftning har utgått från att något rättsligt objektskydd

mot efterbildning därutöver inte skall förekomma. Utredningen finner inte

anledning att frångå principen om att objektskyddet mot efterbildning helt

skall regleras inom speciallagstiftningens ram. Frågan om själva förfarandet

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

vid efterbildning är otillbörligt eller inte bör bedömas enligt de allmänna

reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken eller de av utredningen föreslagna

reglerna om företagsspioneri, missbruk av företagshemlighet och bestickning

i näringsverksamhet m. in. och inte enligt generalklausulen. Utredningen

vill dock inte utesluta att det kan finnas särskilt förkastliga metoder

vid efterbildning som till sin art är annorlunda dem som behandlas i befintliga

eller föreslagna straffstadganden men ter sig lika etiskt klandervärda

som dessa. Mot sådana metoder bör man enligt utredningen kunna ingripa

med stöd av generalklausulen. Man skall dock inte kunna »summera»

ett angrepp, som inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt

otillåten nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt,

och på grundval därav meddela ett förbud.

Som exempel på förfaranden som kan innebära otillbörligt utnyttjande

av annans renommé anger utredningen, att en näringsidkare

i sin reklam jämför sig eller sin produkt med en välrenommerad

inte konkurrerande näringsidkare eller vara i syfte att få del av den goodwill

som är knuten till denne näringsidkare eller hans vara. Utredningen

framhåller att sådana förfaranden ofta faller under den föreslagna bestämmelsen

om vilseledande reklam. I andra fall kan förfarandet vara åtkomligt

enligt känneteckenslagstiftningen. Ibland är emellertid detta inte möjligt

och då bör man kunna ingripa med stöd av generalklausulen. Som exempel

på en sådan situation nämns att någon använder ett exklusivt bilmärkes välkända

kylarmaskering som bakgrund i en annons för cigarrettändare. Utredningen

berör också frågan om enskild persons intresse av rättsskydd mot

att hans namn eller bild obehörigen publiceras. Detta problem har emellertid

en räckvidd långt utöver den föreslagna lagens område och bör enligt

utredningen inte behandlas där utan prövas i annat sammanhang.

3.3 Vilseledande reklam m. m.

Enligt utredningen visar all erfarenhet att flertalet av de som förkastliga

ansedda metoderna i konkurrensen utgörs av framställningar som är vilseledande

i ett eller annat hänseende. Produktionens och distributionens ändrade

struktur har lett till att reklamen fått allt större betydelse samtidigt som

konsumenterna genom den liöjda levnadsstandarden har fått väsentligt ökade

valmöjligheter. En starkare tendens till skärpta krav på vederhäftighet i

reklamen märks både inom näringslivet och bland konsumenter. Mot denna

bakgrund bör bestämmelsen om vilseledande reklam ges en mer generell utformning

än 1 § lagen om illojal konkurrens.

Konkurrens förekommer inte bara i sälj verksamhet utan också i inköpsverksamhet.

Eftersom det allmänna intresset av att framställningar är vederhäftiga

gör sig gällande även i fråga om sådan verksamhet, förordas att

bestämmelsen får gälla också där. Även framställningar som inte är direkt

inriktade på inköp eller försäljning utan syftar till att allmänt ge ett företag

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

goodwill, s. k. public-relations-verksamhet, skall omfattas av bestämmelsen

Eftersom den individuella försäljningen har tilltagit, bl. a. genom utveckling

av tekniken att sälja genom personligt utformade säljbrev eller personliga

samtal, föreslår utredningen att bestämmelsen får avse också framställningar

som riktas till en person eller ett fåtal personer.

I fråga om vederhäftighetskravet erinrar utredningen om att även objektivt

riktiga framställningar kan vara vilseledande. Vederhäftighetskravet bör

därför utformas så att framställningen inte får vara oriktig eller vilseledande.

Kravet gäller alla verifierbara framställningar, även överdrifter i reklamen

av typen »stadens billigaste priser». Det anses troligt, att många överdrivna

uppgifter om beskaffenheten av varor eller material, särskilt nya eller

oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och alltså är ägnade att påverka

köplusten. Utredningen rekommenderar därför en förhållandevis sträng

praxis i fråga om överdrifter.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig fordras vidare, att framställningen

är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller

annan nyttighet. Framställningen skall vara ägnad att ha kommersiell effekt,

dvs. ägnad att påverka någons benägenhet att köpa en vara eller vidta

någon annan ekonomisk disposition. Det skall föreligga en verklig risk för

att den gentemot vilken framställningen riktas påverkas av den i sitt handlande.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att man måste beakta

vilken krets Iramställningen vänder sig till. År det fråga om reklam för allmänheten,

bör man utgå från genomsnittskonsumentens tänkta helhetsintryck

vid en tämligen flyktig genomläsning av framställningen.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs i 2 § första stycket i utredningens

lagförslag att näringsidkare inte får använda oriktig eller vilseledande

framställning ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara,

tjänst eller annan nyttighet. Med termen näringsidkare avser utredningen

den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Statliga och

kommunala bolag är under angiven förutsättning att anse som näringsidkare.

Även andra statliga eller kommunala juridiska personer kan vara näringsidkare.

Ordet framställning skall enligt utredningen fattas i vidsträckt

mening. Därmed avses varje form varigenom man meddelar sig med annan.

Det kan vara i skrift eller tal, genom bild eller annan anordning, t. ex. utställning

i skyltfönster.

I andra stycket av 2 § upptas bestämmelser om framställningar som är

otillbörliga mot andra näringsidkare. Utredningen framhåller att det i vissa

situationer kan vara försvarligt att lämna för andra näringsidkare ofördelaktiga

uppgifter. Det anses emellertid vara ett allmänt intresse att kunna

ingripa mot framställningar som är chikanösa, kränkande eller på annat

sätt otillbörliga i sin utformning. Man bör också kunna hindra att någon

utnyttjar fördomar eller aversioner genom att i reklam lämna ovidkommande

uppgifter om exempelvis en konkurrents ras, religion eller politiska

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Ilungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

uppfattning. Enligt bestämmelserna i andra stycket får näringsidkare därför

inte använda framställning som på grund av sin utformning eller genom

att den angår ovidkommande förhållande är otillbörlig mot annan näringsidkare

och som dessutom är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet

av vara, tjänst eller annan nyttighet. Vid tillämpningen av andra stycket är

det utan betydelse om framställningen är vederhäftig eller inte.

I 2 § tredje stycket föreskrivs att bestämmelserna i första och andra styckena

skall gälla även för sammanslutning av näringsidkare och för den som

är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning.

I betänkandet behandlas vissa särskilda frågor mera utförligt. Det gäller

jämförelser i reklam, s. k. ekonomiskt förtal samt förhållandet till konsumentupplysning

och till tryckfrihetsförordningen.

I fråga om jämförelser i reklam framhåller utredningen att

man inom näringslivet både i Sverige och utomlands tidigare har varit negativt

inställd härtill. Detta har särskilt varit fallet i fråga om direkta jämförelser

med konkurrerande företag och av dem utbjudna varor och tjänster.

På senare år har dock en annan syn börjat göra sig gällande, vilket bl. a. har

tagit sig uttryck i att en i grundreglerna för reklam tidigare intagen rekommendation

att undvika sådana direkta jämförelser har tagits bort. Utredningen

framhåller att jämförande reklam är förenad med vissa risker för

konsumenterna, eftersom det ligger nära till hands att vederhäftighetskravet

eftersätts. Å andra sidan utgör en korrekt utförd jämförelse en utmärkt

kundinformation. Enligt utredningen bör alla typer av jämförande reklam

vara tillåtna under förutsättning att jämförelsen är vederhäftig. Häri ligger

inte bara att lämnade uppgifter skall vara korrekta utan också att jämförelsen

skall ge en rättvisande totalbild av det jämförda. Utredningen påpekar

dock att man inte får ställa så stränga krav på vederhäftighet att det i praktiken

blir omöjligt att göra jämförelser i reklam.

Utredningen erinrar om att reglerna om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken

inte gäller för sådant förtal som lämnar den angripnes personliga ära

okränkt men drabbar honom ekonomiskt, s. k. ekonomiskt förtal,

och hänvisar till vissa uttalanden härom under förarbetena till brottsbalken

(prop. 1962: 10 s. B 53 och 429 samt C 184). Såvitt gäller förhållandet näringsidkare

emellan kommer bestämmelserna i förslagets 2 § att ge ett indirekt

skydd mot ekonomiskt förtal. Emellertid kan ekonomiskt förtal spridas

i andra sammanhang än dem som omfattas av utredningens förslag eller riktas

mot juridiska personer som inte är näringsidkare. Sådant förtal omfattas

inte av förslaget. Utredningen anser nämligen att det faller utanför dess uppdrag

att ta ställning till annat ekonomiskt förtal än sådant som berör förhållandet

näringsidkare emellan.

Konsumentupplysning kan enligt utredningen givetvis vara ägnad

att ha kommersiell effekt. Konsumentupplysning är emellertid ett medel

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

35

att sprida information och åsikter. Därmed omfattas den inte av förslaget.

Reklam som ikläder sig konsumentupplysningens skepnad faller dock under

2 §. Detsamma gäller oriktig eller vilseledande konsumentupplysning som

åberopas i reklam.

Utredningen framhåller i fråga om förhållandet till tryckfrihetsförordningen,

att sådana meddelanden som avses i 1 § lagen

om illojal konkurrens inte tillhör tryckfrihetsområdet. Utredningens

förslag skiljer sig i flera avseenden från denna bestämmelse. Skillnaderna

anses emellertid inte föranleda någon annan bedömning av förhållandet

till tryckfriheten. Det väsentliga måste enligt utredningens mening vara

framställningens ändamål. Förslaget avser framställningar som begagnas

som medel i näringsverksamhet. Sådana framställningar är inte ett mål

i och för sig och utgör inte en åsiktsyttring eller en upplysning som bara

har kritiskt eller informativt syfte. Framställningen innefattar i stället

en konkurrenshandling som avses ha kommersiell effekt och bör därför enligt

utredningen falla utanför tryckfrihetsområdet.

3.4 Påföljder, talerätt m. m.

Enligt utredningens mening är frågan om vilka sanktioner som bör

finnas i en lag om otillbörlig konkurrens av avgörande betydelse för lagens

genomslagskraft i praktiken. Sverige är veterligen det enda land i den

västerländska kulturkretsen som inte har förbud som påföljd på detta

rättsområde. Både generalklausulen och bestämmelsen om vilseledande reklam

m. m. bygger på den uppfattningen att det är ett allmänt intresse,

att de där angivna konkurrensåtgärderna och framställningarna motarbetas.

Anses en åtgärd eller framställning vid en objektiv prövning

otillåten enligt lagens beskrivning bör den kunna stoppas oavsett gärningsmannens

subjektiva inställning. Detta talar för att förbud är den mest

ändamålsenliga påföljden för överträdelse av 1 och 2 §§ i förslaget. Det

finns också andra överväganden som stöder denna bedömning. Särskilt

1 fråga om 1 § men i någon mån också beträffande 2 § gäller, att beskrivningen

av det otillåtna är allmänt hållen. Enligt vedertagen straffrättslig

uppfattning fordras emellertid ganska noga specificerade gärningsbeskrivningar

för att straff skall kunna komma i fråga. Utredningen

föreslår med hänsyn härtill förbud som påföljd vid överträdelse av 1 och

2 §§ i förslaget. Förbudet bör meddelas av allmän domstol och förenas

med ett i pengar bestämt vite. Vite är en effektivare sanktion mot överträdelse

av förbud än straff bl. a. därför att dess storlek kan anpassas

efter omständigheterna i varje särskilt fall och därför att det kan riktas

inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Överträds förbudet

får den som har begärt det hemställa hos allmän åklagare att

föra talan om utdömande av vitet. Utredningen framhåller att domstolen

måste ägna särskild omsorg åt formuleringen av förbudet så att inte sva
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

randen med en i sak betydelselös förändring kan fortsätta sitt otillbörliga

förfarande. Å andra sidan får förbudet inte göras så omfattande att det

utgör ett hinder för legitima konkurrensåtgärder.

Effektiviteten hos ett förbud kan bli kraftigt försvagad, om förbudet

inte blir tillämpligt förrän lagakraftägande dom föreligger. Det kan redan

på ett tidigt stadium av målets handläggning stå klart att exempelvis

en pågående reklamkampanj är uppenbart vilseledande och ägnad att ha

stora skadeverkningar för konsumenterna och näringslivet. Utredningen

anser därför att domstol bör ha möjlighet att meddela ett interimistiskt

förbud. Enligt förslaget kan det ske, om ett fortsättande av handlingen

kan väntas medföra allvarliga olägenheter för konsumenter eller näringsidkare.

I fråga om interimistiska förbud skall bestämmelserna i 15 kap.

5 och 6 §§ rättegångsbalken vara tillämpliga. Det betyder att interimistiskt

förbud kan meddelas bara på yrkande av part och endast av den domstol

där rättegången äger rum. I regel måste svarandeparten höras innan

förbud får meddelas. Vidare gäller att pant eller borgen skall ställas för

den skada som kan tillskyndas motparten. Staten behöver dock aldrig

ställa säkerhet. Beslut om interimistiskt förbud skall omedelbart hävas,

om den talan som har föranlett förbudet återkallas eller skäl saknas att

behålla förbudet. Då målet avgörs prövar domstolen om förbudet skall bestå.

Den som uppsåtligen handlar i strid mot 2 § i förslaget begår enligt utredningens

mening en gärning som till sin allmänna karaktär ligger mycket

nära bedrägeri. För sådana gärningar är straff den adekvata påföljden.

Trots att man tidigare i skilda sammanhang har avvisat tanken på att använda

förbud och straff som alternativa sanktioner (se bl. a. prop. 1931: 175

s. 26, 1944: 176 s. 51 och 1960: 167 s. 177) föreslår utredningen att uppsåtliga

överträdelser i likhet med vad som f. n. gäller skall vara straffbara.

Mot den som har överträtt meddelat förbud skall dock inte föras talan

om ansvar jämsides med talan om utdömande av vitet. Skulle en kombination

av förbuds- och straffsanktion av lagtekniska skäl inte anses godtagbar,

bör man hellre välja förbudssanktionen än straffsanktionen.

En begränsning av straffansvaret föreslås såtillvida att ansvar inte skall

komma i fråga om brottet är att anse som ringa. Vidare skall straffbestämmelsen

inte tillämpas om gärningen är att bedöma som svindleri

enligt 9 kap. 9 § brottsbalken. Däremot är det inte något som hindrar att

en och samma gärning bestraffas både som brott mot 2 § första stycket

och som bedrägeri. Straffsatsen föreslås bli böter eller fängelse i högst ett år.

Om flera har medverkat till brottet skall enligt en särskild bestämmelse

i förslaget de allmänna medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken tillämpas.

Eftersom näringsidkare är att anse som ett sådant specialsubjekt som

avses i 23 kap. 4 § blir den särskilda föreskriften i 5 § om strafflindring eller

straffrihet för medverkande till specialsubjekt tillämplig. Detta innebär

att näringsidkarens anställda i regel bör undgå straff , om de har handlat

enligt arbetsgivarens instruktioner.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utredningen föreslår, att den som överträder ett meddelat förbud eller

uppsåtligen använder i 2 § beskrivna framställningar skall ersätta skada

som föranleds därav. Skadestånd kan utgå till näringsidkare vars omsättning

påverkas av den företagna åtgärden. Däremot skall enligt ett

motivuttalande konsumenter eller andra till vilka konkurrensåtgärderna

eller framställningarna direkt riktar sig inte ha rätt till skadestånd enligt

den föreslagna regeln. De har möjlighet att grunda skadeståndsanspråk på

allmänna normer om bedrägeri och annan oredlighet. Förutsättning för

skadestånd enligt den föreslagna bestämmelsen är att det visas föreligga

orsakssammanhang mellan gärningen och skadan. Utredningen framhåller

att det ofta torde vara svårt att prestera sådan bevisning.

Utredningen diskuterar om ersättningsskyldighet bör föreligga även när

skada har orsakats av ett förfarande som bara kan föranleda förbudstalan

men där vårdslöshet kan läggas den handlande till last. Det är med andra

ord fråga om överträdelser av 1 § och ouppsåtliga överträdelser av 2 §. I

svensk rätt gäller som huvudregel att allmän förmögenhetsskada ersätts i

utomobligatoriska förhållanden bara då den har orsakats av en straffbar

handling. En skadeståndssanktion i de nu berörda situationerna skulle få

mycket liten praktisk betydelse till följd av svårigheterna att styrka orsakssammanhang

mellan t. ex. en tillämpad ohederlig marknadsföringsmetod

och ekonomiska skador hos andra näringsidkare. Utredningen vill med hänsyn

härtill inte förorda, att man med frångående av allmänna skadeståndsrättsliga

principer inför skadeståndssanktion i dessa fall.

Liksom enligt gällande rätt föreslås en speciell preskriptionsbestämmelse

för skadeståndstalan. Talan om skadestånd får avse skada bara under de

senaste fem åren innan talan väcktes. Tidsgränsen motiveras bl. a. med

att motsvarande bestämmelse är regel i den immaterialrättsliga lagstiftningen.

Utredningen föreslår att rätt att föra talan om förbud skall tillkomma

var och en som lider förfång av åtgärden eller framställningen, oberoende

av om han är konsument eller näringsidkare. Emellertid saknar enskilda

personer ofta resurser för att föra en sådan talan. Eftersom det

är ett gemensamt intresse för konsumenterna och näringslivet att ohederliga

konkurrensåtgärder och vilseledande framställningar inte förekommer,

bör talerätt också tillkomma de organisationer som företräder näringsidkar-

och konsumentintressena. Enligt förslaget skall därför förbudstalan

få föras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

För att säkra en effektiv tillämpning av den föreslagna lagen föreslås

dessutom att förbudstalan skall kunna föras av myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer. Denna myndighet skall vid sidan av konsument- och

löntagarorganisationerna bevaka de allmänna konsumentintressena. Utredningen

tänker sig närmast att någon befintlig myndighet, exempelvis kommerskollegium,

skulle få denna uppgift men vill inte avvisa tanken på att

anförtro den åt en särskild konsumentombudsman i överensstämmelse

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med ett av riktprisutredningen väckt förslag (SOU 1966:48). Under alla

förhållanden måste uppgiften handhas av en kvalificerad jurist med

insikter i näringslivets förhållanden.

Brott mot 2 § skall enligt förslaget höra under allmänt åtal. Enligt allmänna

regler har målsägande, dvs. den mot vilken brottet är begånget

eller som har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, subsidiär åtalsrätt.

Utredningen föreslår att den myndighet och de organisationer som

kan föra talan om förbud också skall få samma subsidiära åtalsrätt som

målsägande.

Utredningen erinrar om att enligt varumärkeslagen domstol i vissa fall

kan föreskriva, att vilseledande kännetecken skall utplånas eller

ändras. Motsvarande möjlighet bör ges i anslutning till 2 § i förslaget.

Det gäller alltså oriktiga, vilseledande eller enligt 2 § andra stycket otillbörliga

framställningar som har anbragts på vara eller förpackning eller

som förekommer i reklamtryck, affärshandling eller liknande. Domstol

föreslås få rätt att ex officio förordna att sådana framställningar skall

utplånas eller ändras så att missbruk inte längre kan ske. Kan sådan åtgärd

inte göras på annat sätt, skall domstolen kunna förordna att egendomen

skall förstöras. Ingripande skall bara få ske vid brottsligt förfarande

och vid överträdelse av vitesförbud. Egendom får tas i beslag i avvaktan

på förordnande. För sådant beslag skall föreskrifterna om beslag i brottmål

gälla. 4

4 Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag får ett övervägande gott mottagande hos remissinstanserna.

Allmän enighet råder om att det här är fråga om ett för både

näringsliv och konsumenter viktigt område där det finns behov av moderniserad

lagstiftning. LO framhåller, att en fri och obunden konkurrens, som

inom en ram av lämpligt avvägda lagregler stimuleras och ges möjlighet

att fungera väl, leder till ett effektivt resursutnyttjande och därmed blir

ett medel till ekonomiskt framåtskridande. Lagreglerna bör göra det möjligt

att motverka dels samhällsskadliga konkurrensbegränsningar och

dels otillbörlig konkurrens och otillbörliga försäljningsmetoder. Regler

av den allmänna inriktning som utredningen har föreslagit är enligt LO:s

mening av stor betydelse för en effektivt fungerande konkurrens dels genom

sin direkta effekt dels indirekt genom sitt inflytande på företagens handlande.

LO delar utredningens mening att man vid revision av lagstiftningen

om illojal konkurrens skall ta hänsyn till både näringslivets och

konsumenternas intressen. Näringslivet har behov av regler genom vilka

ohederliga konkurrensåtgärder kan förhindras. Konsumenterna bör skyddas

mot för dem skadliga marknadsföringsmetoder. Reklam och andra mark
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

39

nadsföringsmetoder har i dagens samhälle så stor ekonomisk och social betydelse

att det får sägas vara ett allmänt intresse att de fyller vissa etiska anspråk.

Rättsliga normer som möjliggör ingripande mot vilseledande eller på

annat sätt ohederlig marknadsföring är ett gemensamt intresse för näringslivet

och konsumenterna och därmed också för samhället i stort. LO understryker

att lagen bör täcka inte bara konkurrensåtgärder utan hela det

rättsliga normsystemet för marknadsföringen. KF anser att gällande lag

uppvisar betydande begränsningar i möjligheterna att rättsligt angripa otillbörliga

reklamåtgärder. Utredningens förslag utgör en god avvägning mellan

de intressen som måste beaktas. Med särskild tillfredsställelse hälsas att

den hänsyn till konsumenternas intressen som alltmer gör sig gällande har

kommit till klart uttryck i förslaget. Liknande synpunkter framförs av

konsumentinstitutet, 1963 års konsumentupplysningskommitté, Köpmannaförbundet,

Stockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren i

Göteborg, Motorbranschens riksförbund samt Marknads förbundet. SACO

säger sig tvivla på att konsumenternas intressen skyddas tillräckligt genom

ett utomrättsligt normsystem och tillstyrker förslaget. RÅ anför att förslaget

utgör en välbehövlig modernisering av vår nuvarande lagstiftning.

Flera remissinstanser tar upp frågan om förhållandet mellan det rättsliga

och det utomrättsliga normsystemet. Kommerskollegium framhåller, att

utredningen tycks mena att det av Näringslivets opinionsnämnd tillämpade

systemet skall vara vägledande även för domstolarna. Staten bör enligt kollegium

givetvis inte hindra näringslivets organisationer från att själva upprätta

en hedersdomstol. Lagstiftningen måste dock av principiella skäl bygga

på att ansvaret för lagens tillämpning ligger helt på statliga myndigheter.

Det är viktigt att den nya lagen inte blir mer eller mindre obsolet därför att

man litar på att opinionsnämnden skall stävja otillbörlig konkurrens. I så

fall vore det bättre att helt slopa 1931 års lag utan att ersätta den med någon

ny. Kollegium anser, att det skulle vara från allmän synpunkt värdefullt,

om opinionsnämnden i fortsättningen begränsade sig till uttalanden på generalklausulens

område och avvisade frågor som regleras i de särskilda

straffbestämmelserna under hänvisning till att ärendet borde prövas av

domstol. Det ifrågasätts om inte i varje fall företagare borde få möjlighet

att överklaga opinionsnämndens fällande beslut. Nöringsfrihetsrådet uttalar

att det självfallet är av vikt att det utomrättsliga normsystemet harmonierar

väl med det rättsliga. Opinionsnämnden kommer även i fortsättningen

att ha en viktig uppgift att fylla och det utomrättsliga normsystemet

kommer antagligen liksom hittills att leda till ingripanden i större

omfattning än det rättsliga. Pris- och kartellnämnden, Stockholms handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen, Sparbanksföreningen

och Annonsbyråernas förening ger uttryck åt samma uppfattning.

I flera yttranden understryks vikten av att största möjliga enhetlighet

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

råder i lagstiftningen i de nordiska länderna. Denna synpunkt framförs

av RÅ, patentverket, Stockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen. Exportföreningen, Annonsbyråernas

förening och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.

Även Köpmannaförbundet och Grossistförbundet framhåller att lagstiftningen

om otillbörlig konkurrens hör bli enhetlig i de nordiska länderna.

Även om det torde vara möjligt att nå ännu större enhetlighet än kommittéerna

har lyckats komma fram till, skulle det emellertid vara mycket

otillfredsställande, om en i och för sig berättigad strävan att uppnå enhetlig

lagstiftning skulle fördröja en lagrevision som är i så hög grad

av behovet påkallad. Det är bättre att nu besluta om lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningens förslag för att senare, när

den nordiska gemenskapen på det ekonomiska fältet ytterligare breddas,

försöka åstadkomma eu fullständig enhetlighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att lagstiftningsuppgiflen

kunde ha lösts på andra sätt. Förslaget innehåller sinsemellan ganska

olikartade bestämmelser som kan ses som en påbyggnad av olika paragrafer

i brottbalken. Det kan ligga nära till hands att låta dessa kompletteringar

inflyta i brottsbalken. Ett annat alternativ skulle vara att sammanföra

bestämmelserna om otillbörlig konkurrens med sådana som behandlar

frågor om konkurrensbegränsning, eventuellt också sådana som har till

uPPgift a*t säkerställa en objektiv konsumentupplysning, önskemålet

om nordisk rättslikhet talar emellertid mot båda dessa utvägar och

hovrätten godtar därför den lösning utredningen har valt. Detta leder

till att överensstämmelse i fråga om reglernas avfattning bör eftersträvas

under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

I ett par yttranden uppmärksammas att det i lagförslaget använda ordet

»otillbörlig» förekommer också i konkurrensbegränsningslagens regel om

vad som menas med skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Näringsfrihetsrådet

erinrar om att uttrycket där enligt tidigare uttalande av rådet

inte är avsett att i och för sig ha någon etisk-moralisk innebörd. Rådet påpekar

att förhållandet är det motsatta i den föreslagna lagen men vill inte

göra gällande att motsättningen innebär någon egentlig olägenhet. Sparbanksföreningen

uttalar sig på liknande sätt. Lantbruks förbundet anser däremot

att en klarare terminologi behövs, och Läkemedelsindustriföreningen

anför att beteckningen »illojal konkurrens» ger ett klart uttryck för vad

som åsyftas.

4.2 Generalklausulen

Förslaget om införande av en generalklausul godtas av flertalet remissinstanser.

JK framhåller att det är mycket tveksamt om den föreslagna

generalklausulen kan anses uppfylla de anspråk som måste ställas

på en brottsbeskrivning. Eftersom regeln inte är omedelbart straffsanktio
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition, nr 57 år 1970

nerad anser han sig dock kunna godta den. Han påpekar att det redan

på flera håll inom förmögenhetsrätten finns generalklausuler som kan medföra

ekonomisk förlust för den som drabbas av dem. Vidare påpekar han

att det av betänkandet framgår att generalklausulen skall användas bara om

det inte råder något tvivel om förfarandets otillbörlighet. Liknande synpunkter

framförs av Sparbanksföreningen, som understryker att regelns

tillämpning måste begränsas på nyss angivet sätt. Marknadsförbundet framhåller

däremot å sin sida att en av fördelarna med en generalklausul är att

man kan komma åt sådana otillbörliga konkurrensåtgärder som inte har

kunnat förutses vid lagens tillkomst. Statens konsumentråd betonar att den

omständigheten att man väljer en generalklausul i stället för en rad specialbestämmelser

inte får innebära en mindre stränghet i bedömningen av

otillbörliga konkurrensåtgärder. Å ena sidan kan det vara värdefullt att ha

konkreta specialbestämmelser men å andra sidan blir en sådan specificering

snabbt inaktuell. Rådet betraktar detta som en lagteknisk fråga och har inga

invändningar mot den lösning utredningen har kommit fram till. Som en

allmän synpunkt framhåller rådet att stor stränghet måste visas vid bedömningen

av konkurrensåtgärder som leder konsumenternas intresse bort

från faktorerna pris, kvalitet och service. Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen

och Grossistförbundet finner det önskvärt att en generalklausul

införs men anser att den bör få en mindre restriktiv tillämpning än vad utredningen

tycks förorda. Särskilt understryks att den uppräkning som görs

i motiven bara bör betraktas som exemplifiering. Bland övriga remissinstanser

som godtar förslaget att införa en generalklausul kan nämnas pris- och

kartellnämnden, konsumentinstitutet, 1963 års konsumentupplgsningskommitté,

patentverket, handelskamrarna, Köpmannaförbundet, KF, LO, TCO,

Svenska annonsörers förening och Svenska företagares riksförbund.

Några remissinstanser diskuterar riskerna för att generalklausulen kan

leda till inte önskvärda begränsningar av den fria konkurrensen. Näringsfrihetsrådet

understryker vikten av att bestämmelsen tillämpas bara

på metoder som är klart otillbörliga från allmän synpunkt så att det

i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder inte beskärs. Rådet

anser det välbetänkt att uttrycket god affärssed inte används i generalklausulen.

Härigenom markeras att den bara avser värderingar av etiskmoralisk

karaktär vilka ligger vid sidan av de mer ekonomiska och näringspolitiska

bedömningar som görs enligt konkurrensbegränsningslagen. Rådet

räknar inte med att det skall föreligga någon risk för att domstol vid

tillämpning av generalklausulen skall ge stöd åt skadliga konkurrensbegränsningar.

NO erinrar om att det är ett viktigt samhällsintresse

att motverka skadlig konkurrensbegränsning men att statsmakterna också

har stort intresse av och ansvar för de former i vilka den fria konkurrensen

tar sig uttryck. Det ligger i sakens natur, att konflikter kan uppstå mellan

dessa intressen. Det är ytterst angeläget att det görs en noggrann

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

avvägning och att frikonkurrensintresset i tveksamma fall ges företräde.

NO anser det nödvändigt att få till stånd en samordning i förhållande till

de konkurrensfrämjande myndigheterna och framkastar tanken på en ordning

enligt vilken talan om förbud enligt generalklausulen får föras bara

efter medgivande av konkurrensfrämjande myndighet. I fråga om risken

för att domstol med tillämpning av generalklausulen skall ge stöd åt skadliga

konkurrensbegränsningar anför han följande. Bedömning och värdering

av olika konkurrensmetoder förändras snabbt. Tidigare ansåg många att

det stred mot god affärssed att i detaljistledet prissätta en vara under det

av fabrikanten angivna bruttopriset. Numera betraktas upprätthållandet av

fasta bruttopriser som en skadlig begränsning av den fria konkurrensen och

har därför förbjudits i konkurrensbegränsningslagen. Med detta exempel för

ögonen kan man befara att generalklausulen får en effekt som ökar den anpassningströghet

som gör sig gällande i varje ekonomiskt system. Vidare kan

generalklausulen utomrättsligt komma att användas som påtryckningsmedel

mot besvärliga eller »obekväma» konkurrenter, vilka kanske inte är medvetna

om alla de begränsningar som framgår av motiven. En från konkurrensbegränsningslagens

synpunkt mera tillfredsställande lösning skulle därför

vara att utesluta den föreslagna generalklausulen. Det viktigaste skälet till

att utredningen har valt lösningen med en generalklausul synes ha varit en

önskan att så långt som möjligt bringa det svenska förslaget i överensstämmelse

med de övriga nordiska ländernas förslag. Då emellertid den nordiska

konkurrensbegränsningslagstiftningen ingalunda är enhetlig och då enhetligheten

beträffande generalklausulen mot otillbörlig konkurrens vad gäller

det svenska förslaget mera hänför sig till formen än till innehållet, framstår

inte heller detta skäl för en generalklausul som bärande. Om det trots allt

skulle befinnas lämpligt med en generalklausul, bör övervägas om denna

kan ges den snävare innebörden att den riktar sig enbart mot marknadsför

ingsmetoder som innefattar ett utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet

eller eljest framstår såsom ohederliga (jfr 2 § gällande lag). Även kommerskollegium

betonar, att den föreslagna lagstiftningen inte får leda till

att grundsatsen om obundna konkurrensförhållanden inom näringslivet

frångås mer än nödvändigt. Kollegium anser det dock sannolikt att tillämpningen

av lagen blir sådan att den inte kommer att inkräkta på konkurrensbegränsningslagen.

En avvisande hållning till förslaget om en generalklausul intas av hovrätten

över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller att önskemålet om

överensstämmelse med övriga nordiska länder synes vara det huvudsakliga

motivet för utredningens förslag att införa en generalklausul i lagen. Hovrätten

anser detta skäl godtagbart men finner förslaget påfallande svagt

motiverat. Lagförslaget har genom generalklausulen fått en allmän uppställning

och avfattning som inte motsvarar vad som är åsyftat. Det intryck

förslaget ger är att generalklausulen intar en central ställning i rättsbild
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ningen och att de övriga bestämmelserna i lagen bara specificerar denna på

vissa områden. Det är först efter ett noggrant studium av utredningens

motiv som man upptäcker att detta alls inte är meningen. Tyngdpunkten i

förslaget ligger i stället på reglerna om vilseledande reklam in. in., medan

generalklausulens roll bara är att fånga upp en del ganska svårgripbara

gränsfall av otillbörlig marknadsföring m. m., där det oriktiga eller vilseledande

inslaget saknas men formen för åtgärden likväl anses klandervärd.

Den obetydliga roll som utredningen sålunda har avsett för generalklausulen

rimmar illa med dess placering och dess vaga, magistrala avfattning. Hovrätten

anser en förutsättning för att kunna tillstyrka en generalklausul vara

att det kan antas bli praktiskt möjligt att tillämpa den. Utredningen betonar

att domstolen skall grunda sitt avgörande på en värdering av etisk-moralisk

karaktär och att därvid några näringspolitiska, distributionsekonomiska,

distributionstekniska eller liknande överväganden inte skall göras. Hovrätten

vill framhålla att det renodlade moraliska bedömande som utredningen

vill pålägga domstolarna knappast är något som dessa kan uppfylla.

Någon fristående moral existerar inte. Tanken att det skulle finnas någon

objektiv moral, vare sig i fråga om affärer eller i något annat sammanhang,

är naturrättslig och anses numera föråldrad. Däremot bör det vara lättare

för domstolarna att ta ställning till en åtgärds otillbörlighet om därmed

skall förstås vad som strider mot god affärssed. Ledning kunde därvid hämtas

från det utomrättsliga normsystem som har byggts upp genom opinionsnämnder

med bred förankring i praktiskt kunnande inom olika branscher.

Hellre än att införa en generalklausul med så vag avfattning som den föreslagna

bör man enligt hovrättens mening knyta an till den utomrättsliga

normbildning som redan finns. Hovrätten anvisar här alternativa lösningar.

En samordning med den utomrättsliga normbildningen torde emellertid inte

kunna begränsas till sådana förfaranden som utredningen har velat hänföra

under generalklausulen. Den bör också avse åtgärder som är att bedöma

som vilseledande reklam, eftersom huvuddelen av verksamheten i Näringslivets

opinionsnämnd måste omfatta just de vilseledande konkurrensåtgärderna.

Om man sålunda för att få en fastare grund för lagtillämpningen försöker

knyta an till den utomrättsliga normbildningen i fråga om god affärssed,

förutsätter detta en omarbetning av lagförslaget och väl även en legalisering

i någon form av opinionsnämnden. Hovrätten anser det nödvändigt

att på något sådant sätt undvika de olägenheter som den föreslagna generalklausulen

skulle medföra. Trots det önskvärda i att skapa nordisk rättsenhet

måste den betecknas som alltför vag för att kunna godtas i föreslaget skick.

Efter granskning av utredningens redogörelse för generalklausulens tillämpningsområde

konstaterar hovrätten att utredningen har gjort ett försök att

formulera specialbestämmelser men att det därvid har visat sig, att kriterierna

på det otillbörliga blev ganska vaga. Hovrätten finner det svårt att

förstå att detta skulle kunna åberopas som skäl för att föreslå en ännu vagare

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

generalklausul. Denna skulle väl kunna ha någon mening, om utredningen

avsett att den skulle tillämpas på konkurrensåtgärder som nu är okända

men som kunde tänkas uppkomma i framtiden. Men detta är inte alls utredningens

avsikt. Tvärtom sägs att utredningen anser sig ha en i stort sett

fullständig bild av vad som ytterligare bör behandlas i en lag om otillbörlig

konkurrens. Enligt hovrättens mening bör slutsatsen av vad utredningen

anför vara, att det inte finns en tillräcklig saklig motivering för generalklausulen.

De åtgärder som man vill förbjuda bör beskrivas i tydliga specialbestämmelser.

I den mån detta inte kan åstadkommas bör konkurrensen

vara fri. Hovrätten framhåller, att man ändå skulle kunna godta en generalklausul

mera som en deklaration om den anda som bör prägla lagens tilllämpning,

varvid skälet skulle vara att de andra nordiska länderna önskar

ta med generalklausulen. Men i så fall finns det inte något skäl att inte välja

formuleringen god affärssed som har föreslagits i de andra länderna.

RÄ tar också upp frågan om generalklausulen bör innehålla rekvisitet god

affärssed. Med hänvisning till att detta rekvisit används i den utomrättsliga

normbildningen föreslår han att så sker även i den föreslagna lagen. Han

går vidare in på förhållandet mellan generalklausulen och övriga materiella

bestämmelser i lagen. Han anför därvid, att generalklausulen i det svenska

förslaget till skillnad från vad som gäller enligt de andra nordiska förslagen

inte skall tillämpas när ett sakförhållande i hela sin omfattning faller under

en specialbestämmelse. Den inskränkning i generalklausulens tillämpningsområde

som bestämmelsen sålunda innebär är enligt RA inte befogad i fall

där något rekvisit för tillämpning av 2 § brister. Det förefaller svårt att förklara

varför ett vilseledande och kanske i hög grad klandervärt förfarande

som inte utgör brott mot 2 §, exempelvis därför att förfarandet inte innefattar

en framställning, inte skulle kunna beivras med stöd av generalklausulen,

fastän förfarandet strider mot hederlighet och god affärsmoral resp.

god affärssed.

Advokatsamfundet säger sig inte ha något att erinra mot generalklausulens

formulering. Bestämmelsen bör emellertid vara tillämplig inte bara på

typfall för vilka specialbestämmelser saknas i lagen. Den bör också kunna

fylla ut luckor, som uppstår vid sidan av specialbestämmelserna. Även för

sådana typfall som specialbestämmelserna avser att täcka bör generalklausulen

kunna användas, om något rekvisit för tillämpningen av en specialbestämmelse

skulle brista. Utredningen synes hysa farhågor för att en generalklausul

med så stor räckvidd skulle beskära den konkurrensfrihet som odiskutabelt

bör upprätthållas. Eftersom regeln riktar sig bara mot konkurrensåtgärd

genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts gentemot

konsumenter och näringsidkare synes emellertid sådana betänkligheter

omotiverade. Generalklausulens räckvidd är ett av de grundläggande spörsmålen

i denna lagstiftning. Det synes därför angeläget att Sverige här accepterar

den princip som ligger till grund för alla de andra nordiska förslagen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

45

Om generalklausulen får en sådan vidsträckt räckvidd är dess placering

som 1 § i lagen naturlig. Skulle den däremot anses böra ha den begränsade

räckvidd som utredningen har föreslagit, bör den placeras efter specialbestämmelserna,

och det bör klarare än i utredningens förslag anges att de

i dessa åsyftade typfallen inte omfattas av generalklausulen. Det finns ingen

anledning att under hänvisning till de nordiska enhetssträvandena ge bestämmelsen

en placering som ger en missvisande uppfattning om dess innebörd.

Liknande synpunkter anförs av Patentombndsföreningen, Lantbruksförbundet

och A potekarsocieteten. KF, Köpmannaförbundet och patentverket

ansluter sig däremot till utredningens förslag om förhållandet mellan generalklausulen

och specialbestämmelserna.

Grossistförbundet tillstyrker förslaget om en generalklausul men ifrågasätter

om det inte skulle vara att föredra att i lagen på något sätt särskilja

de tre typfall av åtgärder, som kan föranleda ingripande med stöd av bestämmelsen.

Det synes inte otroligt att ökad klarhet skulle kunna uppnås antingen

genom tre paragrafer av generalklausulskaraktär eller i varje fall genom att

marknadsföringsmetoderna bryts ut ur generalklausulen.

Frågan om specialbestämmelser bör finnas beträffande kombinationsutbud,

tilläggserbjudanden och trading stamps behandlas av åtskilliga

remissinstanser. LO anser att direkta förbud mot tilläggserbjudanden

och trading stamps behövs för att lagen skall få den avsedda effekten

att hindra otillbörlig konkurrens. Tilläggserbjudanden anses olämpliga eftersom

de generellt vilseleder konsumenten beträffande det gjorda erbjudandets

innebörd genom att avleda uppmärksamheten från de för konsumenten

väsentliga faktorerna pris, kvalitet och service. Ett system med trading

stamps medför problem för konsumenten att få klart för sig erbjudandets

innebörd i alla de fall då märket inte är direkt inlösbart i pengar. TCO framför

liknande synpunkter och ansluter sig till de reservationer som har avgetts

inom utredningen på dessa punkter. Enligt TCO föreligger alltjämt

behov av en regel liknande den i 2 § gällande lag, och det kan ifrågasättas

om inte den nuvarande regeln bör skärpas. Köpmannaförbundet anser att

1 och 2 §§ i förslaget inte ger tillräckliga möjligheter att effektivt ingripa

mot tilläggserbjudanden och förordar därför en särskild bestämmelse om

sådana erbjudanden. Förbundet framhåller att tilläggserbjudanden leder till

att konsumenternas pris-, kvalitets- och servicemedvetande avtrubbas. I

fråga om trading stamps framhålls att Grossistförbundet, Industriförbundet

och Köpmannaförbundet i ett gemensamt uttalande har rekommenderat sina

medlemmar alt avstå från att använda sådana märken. Om lagstiftningen

inte innehåller ett direkt förbud mot trading stamps anses det emellertid

finnas risk för att vissa företag börjar använda denna marknadsföringsmetod.

Under alla förhållanden bör man i lag förbjuda sådana märken som

inte är inlösbara i pengar till angivet belopp. Samma inställning har KF, en

minoritet inom pris- och kartcltnämnden samt Skånes, Smålands och Ble
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kiingl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kinge och Västergötlands och norra Hallands handelskammare. Handelskammaren

i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

förordar en särskild bestämmelse om trading stamps men anser

att det i övrigt är tillräckligt med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att nuvarande specialbestämmelse

i 2 § lagen om illojal konkurrens bör behållas. Hovrätten anser

dock inte tillrådligt att som reservanterna i utredningen har föreslagit stryka

kravet att förfarandet skall innebära utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet.

Detta skulle nämligen leda till att det blev straffbart att bifoga tämligen

obetydliga reklamartiklar, leksaker o. d.

Husmodersförbundet anför att reklam och försäljning främst bör inriktas

på saklig argumentation om varors egenskaper, användbarhet, pris o. d.

Trots atl förbundet har en mindre tolerant inställning än utredningen till

vissa marknadsföringsåtgärder anser förbundet inte att fler specialbestämmelser

bör införas än utredningen har föreslagit. Sådana bestämmelser kan

nämligen snabbt bli föråldrade och inaktuella. Samma inställning i fråga

om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och trading stamps

har kommerskollegium, Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet,

Petroleuminstitutet, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt

Advokatsamfundet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det önskvärt att man närmare

överväger, om lagen bör tolerera den form av kombinationsutbud som

den s. k. vagnskadegarantin vid bilförsäljning innebär. Förbundet framhåller

att säljaren inte redovisar kostnaden för garantin eller uppger hur stor del

av priset som avser den. För den av försäkringsbolagen meddelade vagnskadeförsäkringen

gäller däremot försäkringsrörelselagens krav på skälig

prissättning och särredovisning mellan olika försäkringsgrenar. Det måste

från konsumentsynpunkt anses otillfredsställande att en presumtiv bilköpare

inte har möjlighet att prismässigt bedöma de två alternativen av försäkringsskydd.

Vad beträffar andra marknadsföringsmetoder berör ett

par remissinstanser den s. k. negativa avtalsbindningen. TCO framhåller att

principen måste vara att passivitet från köparens sida inte får medföra bundenhet.

Försälj ningsmetoden kan dock få användas exempelvis vid förnyelse

av tidningsprenumeration eller försäkring. Som ett avgörande villkor bör

gälla att det inte får tillkomma nya moment i avtalet vid förnyelsen. Svenska

försäkringsbolags riksförbund upplyser att försäkringsbolagen ibland har

anledning att skriva till sina kunder och föreslå av penningvärdeförsämringen

betingade höjningar av försäkringsbeloppen. Därvid brukar en avi

på den av bcloppsökningcn betingade höjda premien bifogas. Kunden har

fritt val att anta förslaget, vilket sker genom att han betalar den nya premien,

eller avböja det. Denna metod för värdeanpassning av sakförsäk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

47

ringarna kan inte jämställas med försäljning i egentlig mening utan får

snarast ses som en form av service mot kunderna. Som negativ avtalsbindning

torde däremot få räknas den metod försäkringsbolagen använder när de

erbjuder nya försäkringsmoment som tillägg till gällande försäkringar. Som

exempel anges glasförsäkring och förarplatsförsäkring som tillägg till bilförsäkring.

Förbundet utgår från att negativ avtalsbindning i dessa fall inte

kan anses olämplig från allmänhetens synpunkt.

Frågorna om otillbörlig efterbildning och utnyttjande av

annans renommé berörs av några remissinstanser. Pateniverket och Advokatsamfundet

biträder utredningens ståndpunkt att objektskydd mot efterbildning

helt skall regleras inom den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningens

ram. Även Stockholms handelskammare anser att starka skäl talar

för denna ståndpunkt. Patentombudsföreningen anför däremot att det skydd

mot slavisk efterbildning som ensamrättslagarna ger inte är tillräckligt. En

företagare har inte något legitimt intresse av att få göra en slavisk efterbildning

av ett alster som framstår som en symbol för ett annat företag och

som i och för sig kan ges ett avvikande utseende utan att dess funktionella

egenskaper ändras eller försämras. Ett anspråk på konkurrensrättsligt skydd

mot sådan slavisk efterbildning kan inte anses vara en otillbörlig utvidgning

av objektskyddet. Föreningen framhåller vidare att det inte är säkert att

upphovsrättens och fotografirättens regler skyddar mot plagiering av reklamalster.

Direkt kopiering av annans reklamalster bör emellertid inte få förekomma,

oavsett om förväxlingsrisk föreligger eller inte, och det bör därför

vara möjligt att beivra sådant förfarande med stöd av generalklausulen.

Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet menar att det finns behov av

skydd mot slavisk efterbildning. Detta gäller textil- och konfektionsbranscherna

samt andra branscher med ett stort antal mönster och snabba modeoch

säsongväxlingar. Boktrgckareföreningen och Sveriges kompetcnsauktoriserade

reklambgråers förbund önskar också skydd mot slavisk efterbildning.

Vad angår utnyttjande av annans renommé framhåller

patentverket att avgöranden av sådana frågor är vanskliga och att ingripanden

måste ske med försiktighet. Advokatsamfundet biträder på denna

punkt utredningsförslaget.

4.3 Vilseledande reklam m. m.

Flertalet remissinstanser framför synpunkter på utredningens förslag till

särskilda regler om vilseledande reklam m. m. Ingen motsätter sig att en

specialbestämmelse införs härom. Statens konsumentråd framhåller att

reklamen i många fall är köparnas enda vägledning. Reklamen har fått allt

större betydelse och ökad genomslagskraft. Det bedöms som ett oeftergivligt

krav, att reklamen är vederhäftig och även i övrigt av god etisk standard.

Rådet finner att utredningens förslag väl tillgodoser konsumenternas krav

på området. Samma inställning har Husmodcrsförbundet. över huvud taget

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Mnj:ts proposition nr 57 år 1970

hälsas med tillfredsställelse att bestämmelsen om illojal reklam i 1 § lagen

om illojal konkurrens har skärpts. Uttalanden av sådan innebörd görs av

bl. a. Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, Köpmannaförbundet och

TCO. Näringsfrihetsrådet samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

förklarar att de godtar utredningens förslag.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 § första stycket gäller oriktig eller vilseledande

framställning. Köpmannaförbundet uppger att det inte sällan förekommer

att vid marknadsföring lämnas uppgifter som inte är direkt oriktiga

men dock vilseledande. Förbundet anser därför utredningens förslag

på denna punkt befogat. Samma inställning har LO, TCO och konsumentinstitutet.

Institutet iramhåller att det avgörande måste vara att totalbilden

av en reklamåtgärd är rättvisande. Institutet pekar särskilt på att man vid

åberopande av myndigheters och institutioners utlåtanden måste observera

under vilka förutsättningar utlåtandet har avgetts och att utlåtandet kan

vara föråldrat eller inaktuellt. Lantbruksförbundet anser att en oriktig framställning

som är ägnad att påverka efterfrågan måste vara detsamma som

en vilseledande framställning. Förbundet menar därför att bestämmelsen

kan begränsas till att avse vilseledande framställningar. Denna uppfattning

delas av Apotekarsocieteten och Marknadsförbundel samt av Advokatsamfundet,

som påpekar att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledande»

inte kan användas, eftersom en uppgift kan vara så uppenbart oriktig att

den inte vilseleder.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen omfattar även framställningar

som riktas bara till enstaka personer. Förslaget härom biträds av

konsumentinstitutet, statens konsumentråd, Advokatsamfundet, Husmodersförbundet

och Sparbanksföreningen. Köpmannaförbundet framhåller att förslaget

kan medföra vissa tillämpningssvårigheter, eftersom det ibland kan

vara fråga om ganska bagatellartade förfaranden. Förbundet nämner som

exempel, att ett butiksbiträde av obetänksamhet lämnar en överdriven uppgift

om en varas kvalitet. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet anför

att meddelanden avsedda bara för en person eller ett fåtal personer inte

kan rubriceras som reklam. Först om ett meddelande systematiskt delges

den ena efter den andra bör meddelandet betraktas som framställning i

lagens mening.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att gällande bestämmelse

om illojal reklam förutsätter, att uppgiften har lämnats i utövning av näringsverksamhet

och avser verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer.

Genom att dessa uttryck har fått bortfalla blir bestämmelsens

räckvidd mera oviss än tidigare. Lagförslaget kan t. ex. innebära, att det

ställs lika stränga krav på vad en handelsresande säger vid ett affärssamtal

som på vad han efter arbetsdagens slut säger i hotellmatsalen till kolleger

och vänner, nämligen om hans framställning har ett allmänt samband med

omsättningen av varor eller tjänster. Hovrätten menar att man måste återgå

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

till gällande lags begränsning till vad som sker i näringsverksamhet. Annars

riskerar man att bestämmelsen avskräcker från information och beskär det

fria området för konsumentupplysning. I första hand bör under vilseledande

reklam falla uppgifter om den egna verksamheten och däri utbjudna eller

efterfrågade varor eller prestationer. I andra hand bör bestämmelsen avse

vilseledande uppgifter om annan näringsidkares företag eller varor eller

prestationer som han utbjuder eller efterfrågar. Hovrätten uppehåller sig

också vid innebörden av den i lagtexten använda termen näringsidkare.

Stat och kommun kan aldrig vara näringsidkare. En vilseledande uppgift av

en tjänsteman i ett ekonomiskt sammanhang kan vara att bedöma som

tjänstefel men inte -som vilseledande reklam. Om verksamheten inte drivs av

ett organ för stat eller kommun utan av inrättningar som har bildats enligt

särskilda författningar, s. k. särskilda juridiska personer, kan det stundom

vara tveksamt hur gränsen skall dras. Ett statligt bolag är utan tvekan att

anse som näringsidkare.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid förslaget i 2 § andra stycket om

att ingripande skall kunna ske mot framställningar som inte är vilseledande

men är kränkande eller innehåller ovidkommande uppgifter. RÅ anser att

gärningsbeskrivningen är något obestämd. Det kan ifrågasättas om kränkande

framställningar mot näringsidkare är något som bör beivras bara på ett

så begränsat område som i konkurrensen näringsidkare emellan. RÅ anser

sig dock med viss tvekan kunna godta bestämmelsen men finner det önskvärt

att frågan tas npp på nytt vid en kommande översyn av 5 kap. brottsbalken.

Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet anför att bestämmelsen

i och för sig är av värde men att åtskilliga former av ekonomiskt

förtal faller utanför den. Allmänna bestämmelser om ekonomiskt förtal

anses vara av behovet påkallade och kvarstående frågor på detta område

måste snarast lösas. Liknande synpunkter framförs av Stockholms och Skånes

handelskammare, TCO, Svenska annonsörers förening och Annonsbyråernas

förening. Patentverket, Lantbruks förbundet och Svenska företagares

riksförbund tillstyrker bestämmelsen. NO ifrågasätter däremot om inte

brottsbalkens ärekränkningsbestämmelser är tillräckliga. Hovrätten över

Skåne och Blekinge finner det tveksamt om otillbörlig form är ett tillräckligt

skäl för att förbjuda reklam som inte är vilseledande. Hovrätten anser

det inte godtagbart att bestämmelsen får avse reklam som är otillbörlig mot

annan näringsidkares person. Sådant är principiellt att anse som otillåtet

yttrande och skall bedömas enligt reglerna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.

Enligt paragrafens tredje stycke skall bestämmelserna i första och andra

styckena gälla även sammanslutning av näringsidkare. Arbetsgivareföreningen

och Industriförbundet föreslår att orden »sammanslutning av näringsidkare»

får utgå ur lagtexten. Bestämmelsen kan nämligen felaktigt uppfattas

som ett hinder för organisationer att bedriva information till sina medlem4

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mar och för deras räkning delta i den allmänna debatten. Affischeringsföretagens

förening önskar att det i tredje stycket klargörs att den som fullgör

uppdrag för näringsidkare måste ha bedrivit reklam självständigt för att

kunna ställas till ansvar. Annars skulle ett företag som bara hyr ut utrymme

för reklam möjligen kunna bli ansvarigt för reklam som har anbragts

på detta utrymme.

Ett par remissinstanser uttrycker viss oro för att den fria konkurrensen

kan komma att begränsas. NO understryker att vederhäftighetskravet inte

får sättas så högt att det i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder

hindras. Från denna synpunkt vill NO inte ställa alltför stränga krav på

jämförelser i reklam. Han förklarar vidare att han inte helt kan

biträda rekommendationen om en förhållandevis sträng praxis i fråga om

överdrifter. Han menar nämligen, att konsumenterna i stor utsträckning

inte tar uttalanden av typen »Stans lägsta priser» alltför bokstavligt. Liknande

synpunkter framförs av 1963 års konsumentupplysning skommitté.

På andra håll betonas emellertid, att man måste ställa stora krav på vederhäftighet

vid jämförande reklam. Detta framhålls av Arbetsgivareföreningen,

Industriförbundet, Tidningsutgivareföreningen, Statens konsumentråd och

Husmodcrsförbundet. LO uttalar att all jämförande reklam i princip måste

vara. tillåten och att man inte får ställa så stränga krav på vederhäftigheten

att jämförelser i praktiken blir omöjliga. Grossistförbundet anser däremot

att det är så stor risk för att vederhäftigheten ef ter sätts vid jämförande

reklam att företagen bör undvika att använda jämförelser.

Flera remissinstanser tar upp utredningens uttalande, att den föreslagna

bestämmelsen inte avser konsumentupplysning. Pris- och kartellnämnden

finner detta riktigt. Köpmannaförbundet och Grossistförbundet

framhåller att konsumentupplysningen får allt större betydelse, vilket gör

det angeläget att i annat sammanhang utreda hur vilseledande uppgifter i

samband med konsumentupplysning skall kunna förhindras. Annonsbyråernas

förening och Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers förbund

anser att utredningen inte anvisar någon klar gränsdragning mellan reklam

och konsumentupplysning. Föreningen framhåller att gränsen mellan reklam

och andra former av information har blivit alltmer flytande. Det är

ofta svårt för en tidningsläsare att avgöra vad som är reklam och vad som är

redaktionellt innehåll. I detta sammanhang pekas också på de gränsdragningsproblem

som de s. k. åsiktsannonserna ger upphov till.

Frågan om förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen

berörs av några remissinstanser. JK påpekar att förslaget medför vidgade

möjligheter att ingripa mot illojal reklam. Av de skiljaktigheter som föreligger

mellan utredningens förslag och gällande regler torde det vara endast

en som härvid påkallar uppmärksamhet, nämligen att förslaget medger ingripande

inte bara mot meddelanden om egna förhållanden utan också mot

meddelanden angående andra näringsidkares verksamhet och förhållanden.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

I denna del kommer förslaget att i viss mån innebära en sanktion mot ekonomiskt

förtal. Om ekonomiskt förtal torde rent generellt kunna sägas att

det liksom vanligt förtal hör till det område som tryckfrihetsreglerna avser

att värna. Emellertid riktar sig den föreslagna bestämmelsen mot de ifrågavarande

meddelandena bara som konkurrenshandlingar i näringsverksamhet.

Med denna begränsning får de anses utgöra enbart medel i näringsverksamheten

och falla utanför tryckfrihetsområdet. JK anser därför att det inte

föreligger något hinder från tryckfrihetsrättslig synpunkt mot att i avsedd

omfattning ingripa mot illojal reklam. Han ifrågasätter emellertid om lagtexten

tillräckligt tydligt ger uttryck för att bestämmelsens räckvidd är

begränsad till konkurrenshandlingar. Enligt utredningen skall begränsningen

framgå av ordet »använda» ställt i relation till effektrekvisitet. Regeln

skulle bli tydligare, om syftet med framställningen uttryckligen angavs eller

om det i vart fall angavs att fråga är om framställningar som näringsidkare

använder sig av »i sin verksamhet». Beträffande generalklausulen föreligger

enligt JK:s mening inte någon risk för konflikt med tryckfrihetsförordningen.

Av bestämmelsens formulering framgår nämligen tillräckligt tydligt att

det bara är rena konkurrenshandlingar som avses. Hovrätten över Skåne och

Blekinge påpekar, att 2 § i utredningens förslag har en vagare utformning

än 1 § lagen om illojal konkurrens, vilket försvårar gränsdragningen till

tryckfrihetsförordningen. Det är viktigt att fasthålla att vilseledande reklam

bara kan vara sådant som sker i näringsverksamhet och som alltså bär en

med förmögenhetsbrotten besläktad karaktär, under det att konsumentupplysning

i vidsträcktaste mening bör böra till det av tryckfriheten skyddade

området. Bestämmelsen i andra stycket om otillbörliga framställningar kan

inte undgå att konkurrera med förtal som är att hänföra till otillåtet yttrande

enligt tryckfrihetsförordningen. Tillämpningen av paragrafen blir mycket

vansklig om den utformas enligt utredningens förslag. Enligt hovrättens mening

måste bestämmelsen begränsas så att det klart framgår att den bara

omfattar gärningar av annat slag än otillåtet yttrande. Även Arbetsgivareföreningen

och Industriförbundet menar att gränsdragningssvårigheter måste

uppkomma. Grossistförbundet har samma inställning och pekar på de

problem en tilltagande användning av s. k. åsiktsannonsering kan medföra.

Svenska annonsörers förening upplyser att det förekommer att företag utger

veckopress eller andra publikationer. Föreningen ställer frågan om vilseledande

framställningar som ges i redaktionell text i sådana publikationer

skall anses höra under tryckfrihetsförordningen. Tidningsutgivareföreningen

anför att det tycks finnas en tendens hos lagstiftaren att på bekostnad av

tryckfrihetsförordningen vidga det område inom vilket kriminalisering av

tryckt skrift anses tillåtligt med stöd av vanliga regler i lag eller kungörelse.

Föreningen kan inte godta att man går vidare på den vägen och avstyrker

att det stora område som den allt viktigare varuinformationen utgör undantas

från tryckfrihetsförordningens regler. Gränsdragningsproblemet bör lö
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sas så att vitesförbud och straff enligt 1 och 2 §§ i lagförslaget får ådömas,

då fråga är om framställning i tryckt skrift, bara om framställningen uppenbarligen

saknar betydelse för informationen eller opinionsbildningen.

Ett par s p e c i e 11 a f r å g o r tas upp av två remissinstanser. Läkemedelsindustriföreningen

erinrar om att socialstyrelsen enligt läkemedelsförordningen

(1962: 701) har att avgöra om reklamuppgifter rörande s. k. farmacevtislca

specialiteter (serietillverkade, originalförpackade läkemedel) är

förenliga med vissa bestämmelser i förordningen. Styrelsen kan återkalla registreringen

av läkemedlet, vilket innebär att detta inte får saluföras vidare.

Föreningen anser att inga andra myndigheter än socialstyrelsen bör pröva

läkemedelsreklamen. Lantbruks förbundet påpekar att utsädesvara skall

statsplomberas enligt förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombering

av utsädesvara och om växtförädlingsavgift. Statsplombering sker helt

efter deklaration av utsädes- eller fröproducenten. Den som lämnar oriktig

uppgift i deklaration kan straffas med böter. Den som saluför utsädet skulle

däremot enligt förslaget kunna straffas för brott mot 2 § med böter eller

fängelse. Samma diskrepans föreligger i förhallande till förordningen

(1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel samt belcämpningsmedelsförordningen

(1962: 703).

4.4 Påföljder, talerätt m. m.

Utredningens förslag om påföljder och talerätt m. in. mottas välvilligt på

de flesta håll. Många understryker det riktiga i utredningens uppfattning att

sanktionssystemet är av mycket stor betydelse då det gäller att få lagstiftningen

effektiv.

Utredningens förslag om förbud som påföljd för överträdelse av 1 och

2 §§ i förslaget biträds av åtskilliga remissinstanser, bl. a. JK, patentverket,

statens konsumentråd, KF, LO, TCO, Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet,

Grossistförbundet och Advokatsamfundet. Stockholms handelskammare

påpekar att det är mycket vanligt att otillbörliga marknadsföringsåtgärder

vidtas utan att det subjektiva rekvisitet för straffbarhet kan visas

vara uppfyllt. Det är ett allmänt intresse att kunna stoppa sådana åtgärder,

även om det inte är aktuellt med åtal. Köpmannaförbundet pekar på att

överträdelse av generalklausulen i första hand bara medför risk för förbud

med vitesföreläggande. Detta möjliggör för företag att praktisera otillbörliga

affärsmetoder intill dess förbud har beslutats. Det är visserligen möjligt att

utfärda interimistiska förbud, men bestämmelsen härom kommer säkert att

tillämpas med stor försiktighet av domstolarna. Tillämpningen av bestämmelsen

om interimistiskt förbud kommer också att i hög grad begränsas genom

tvånget att ställa pant eller borgen för skada som kan tillskyndas motparten.

Förbundet ifrågasätter om inte skadestånd bör införas som

sanktion inte bara då någon överträder ett utfärdat förbud utan också när

någon vidtar konkurrensåtgärd som har ansetts åsidosätta hederlighet och

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

god affärsmoral med vetskap om att ett förbud har meddelats. Därigenom

skulle generalklausulen få något större effekt. Skånes handelskammare och

Annonsbyråernas förening framför liknande synpunkter. Det kan vara tveksamt,

anför handelskammaren, om bara risken för ett förbud är tillräckligt

för att hindra chanstagning vid utformningen av marknadsföringsmetoder.

Eftersom det är främmande för svensk rättsuppfattning att döma till straff

för gärningar som inte kunnat preciseras bättre än vad som skett i 1 §, har

handelskammaren stannat för att vite kombinerat med skadestånd vid överträdelse

av meddelat förbud bör utgöra den enda sanktionsformen. Handelskammaren

understryker dock det angelägna i att man snabbt inskrider mot

uppenbara brott mot 1 §. Vidare framhålls att företag genom ett system med

bulvaner kan låta ett påtalat förfarande fortsätta hur länge som helst och

att ett företag kan fortsätta med en viss marknadsföringsmetod trots att

förbud att använda metoden har meddelats annat företag. I sådana fall bör

skadestånd kunna utdömas. Att man måste kunna inskrida snabbt mot otillbörliga

marknadsföringsmetoder understryks också av konsumentinstitutet,

LO, TCO, Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet. De båda sistnämnda

organisationerna liksom även Grossistförbundet framhåller att interimistiskt

förbud måste användas med försiktighet, eftersom det kan vålla

stort ekonomiskt avbräck. Svenska annonsörers förening bedömer att den

säkerhet som skall ställas sannolikt blir så stor att enskild sällan kommer

att kunna ställa säkerhet. För att inte bestämmelsen om interimistiskt förbud

skall bli illusorisk ifrågasätts om man inte kan slopa kravet på säkerhet.

Marknadsförbundet ifrågasätter om inte straff bör kunna komma i fråga

vid överträdelse av 1 §, eftersom vissa av de där åsyftade konkurrensåtgärderna

är minst lika förkastliga som vilseledande reklam.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att förbud inte brukar betecknas

som påföljd för brott. Av större betydelse än denna formella synpunkt

är att sidoordnandet av straff och förbud vid vilseledande reklam

kan leda till oklarheter i fråga om bestämmelsernas tillämpning. Förslaget

garanterar inte att talan i dessa båda hänseenden förs samtidigt. Det är inte

heller säkert att det är samma partsställning i de båda fallen. Eftersom en

näringsidkare kan drabbas av straff för bedrägeri eller försök till bedrägeri

när någon har blivit vilseledd eller han har haft uppsåt att vilseleda, ifrågasätts

om man inte kan avstå från straffsanktionen vid vilseledande reklam

och bara lita till förbud. RÅ delar däremot utredningens åsikt att överträdelse

av 2 § bör vara straffsanktionerad. Även RÅ framhåller, att det inte finns

några regler om hur straff- och förbudssanktionerna skall samordnas. Det

finns härvidlag flera möjligheter. Man kan avstå från att straffa i de fall då

vitesföreläggande måste tillgripas. Man kan begränsa straffet till att bara

gälla vad som har skett innan vitesförbudet kom till stånd. Man kan överlämna

åt åklagaren att avgöra, om han skall föra ansvarstalan eller talan

om utdömande av vite. Den sistnämnda anordningen ger stort utrymme för

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skönsmässiga bedömningar och kan inte anses vara lämplig. Det är över huvud

taget svårt att på ett lämpligt sätt kombinera straff och vite. Eftersom

straffhot i det övervägande antalet fall torde vara tillräckligt för att avhålla

den som står under åtal från att fortsätta sin verksamhet, ifrågasätter RÅ

om vitesförbud behövs som sanktion vid överträdelse av 2 §. Anses förbudssanktion

nödvändig är det bättre att förbudet inte förenas med vite utan att

i stället straff utdöms om förbudet överträds.

Ett par remissinstanser framför synpunkter på förslaget om ansvarsfrihet

vid ringa brott mot 2 §. RÅ uttalar att lagtexten bör jämkas så att det klart

framgår att åklagare inte behöver föra talan i bagatellfall. Advokatsamfundet

menar att det enligt förslaget är något tveksamt om ringa brott utgör

grund för skadeståndsskyldighet. Samfundet anser att lagtexten bör förtydligas

så att det klart framgår att så inte är fallet. Skånes handelskammare

understryker önskvärdheten av en måttfull tillämpning av straffbestämmelserna.

Utredningens förslag att ersättningsskyldighet inte skall föreligga vid enbart

vårdslösa förfaranden kritiseras av TCO, som hänvisar till att sådan

ersättningsskyldighet föreligger i de andra nordiska länderna. Lantbruksförbundet

anser att den särskilda skadeståndsregeln bör utgå och att skadeståndsskyldigheten

bör följa allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Enligt statens konsumentråd är ingripanden med stöd av lagen om illojal

konkurrens sällsynta. För att lagstiftningen skall få avsedd verkan är det

oundgängligen nödvändigt att man löser frågan hur konsumenternas intressen

skall kunna tillvaratas i den praktiska tillämpningen. Rådet hälsar därför

med tillfredsställelse förslaget att talan skall kunna föras av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna myndighet måste aktivt följa reklam

och andra konkurrensåtgärder och ingripa mot otillbörliga företeelser. Myndigheten

bör också få i uppdrag att anmäla ärenden till Näringslivets

opinionsnämnd. På det sättet skulle det nära sambandet mellan de båda

normsystemen framhävas samtidigt som konsumenternas intressen blir tillfredsställande

bevakade även inför opinionsnämnden. Köpmannaförbundet

framhåller att de allmänna åklagarna har så betungande arbetsuppgifter att

de knappast kan väntas komma att ta några större initiativ på ifrågavarande

område. Från den synpunkten hälsas med tillfredsställelse att talan om

förbud skall få föras av särskild myndighet. Förbundet vill inte avvisa tanken

på att en särskild konsumentombudsman får denna uppgift men föredrar

att den anförtros åt en redan existerande myndighet så att all onödig

tidsutdräkt med den nya lagstiftningens ikraftträdande undviks. Utredningens

förslag om taleregler biträds också av konsumentinstitutet, LO och

TCO. På andra håll uttalas att man bör avvakta resultatet av konsumentutredningens

arbete innan man tar ställning till om en specialmyndighet skall

bevaka konsumenternas intressen och föra deras talan enligt lagen. Denna

uppfattning framförs av patentverket, Arbetsgivareföreningen, Industriför
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

bundet, Stockholms och Skånes handelskammare, Svenska annonsörers förening,

Grossistförbundet och Marknads förbundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det mest ändamålsenligt att förbudstalan

förs av allmän åklagare. Detta hindrar inte att annan myndighet

tilldelas övervakningsuppgifter på området. RA berör frågan om förhållandet

mellan åklagarväsendet och den särskilda myndigheten och anför att det

knappast är erforderligt att ge denna befogenhet att föra ansvarstalan.

Organisationernas rätt att föra talan berörs i ett par yttranden. TCO anser

att det bör övervägas om konsument- eller löntagarorganisation kan ges

befogenhet att föra skadeståndstalan. Advokatsamfundet förordar att i lagtexten

på något sätt preciseras att organisation måste ha förutsättningar att

sakkunnigt utföra talan. Svenska företagares riksförbund menar att organisation

som inte lider förfång av åtgärden inte bör ha talerätt.

Annonsbyråernas förening ifrågasätter om inte mål enligt den föreslagna

lagen bör handläggas uteslutande vid domstolar förstärkta med speciell sakkunskap

på området.

5 Departementschefen

5.1 Lagstiftningsärendets bakgrund, avgränsning och allmänna uppläggning

För att ett system med vidsträckt näringsfrihet, konkurrensfrihet och

avtalsfrihet skall fungera tillfredsställande krävs att företagarna inte utnyttjar

sin handlingsfrihet på ett sätt som är till skada för konsumenterna.

Det torde knappast råda delade meningar om att det är angeläget att motverka

missbruk. Näringslivets egna organisationer är, delvis i samarbete

med företrädare för konsumentintressena, på olika sätt verksamma i sådant

syfte. Detta är i och för sig värdefullt. Ett primärt ansvar för att näringsverksamheten

bedrivs i former som inte strider mot konsumenternas intressen

måste emellertid ligga på det allmänna. Staten bör genom en aktiv

och energisk konsumentpolitik i olika former verka härför.

En central uppgift för konsumentpolitiken är att skapa sådana förhållanden

på marknaden att konsumenterna får tillgång till goda och ändamålsenliga

varor och tjänster på så förmånliga villkor som möjligt. Detta

kan ofta ske genom åtgärder som främjar en fri och effektivt fungerande

konkurrens inom näringslivet. Betydelsefulla medel i detta sammanhang

är konkurrensbegränsningslagstiftningen och den verksamhet som på

grundval av den bedrivs av statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen

och näringsfrihetsrådet. Konkurrensbegränsningslagen förbjuder

direkt vissa typer av konkurrensbegränsningar och ger i övrigt myndigheterna

möjlighet att vidta åtgärder i syfte att undanröja konkurrensbegränsning

som anses ha skadlig verkan. På många håll inom näringslivet

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

föreligger en klar tendens att koncentrera företagsamheten till ett litet

antal stora enheter. Det är särskilt angeläget att konkurrensen mellan dessa

enheter fungerar effektivt och inte hämmas genom konkurrensbegränsande

överenskommelser eller andra former av inskränkningar i den fria

konkurrensen.

Det räcker emellertid inte med en fri och effektiv konkurrens för att ett

marknadsekonomiskt system skall fungera på ett från konsumenternas

synpunkt tillfredsställande sätt. Det fordras också att konkurrensen inriktas

på sådant som är av positivt värde för konsumenterna, i första hand de

utbjudna varornas och tjänsternas pris och kvalitet, samt att de konkurrensmetoder

som används inte är av sådant slag att de försvårar ett rationellt

konsumtionsval.

De konkurrensvårdande myndigheternas verksamhet har särskilt gått ut

på att främja priskonkurrensen. De speciella förbuden i konkurrensbegränsningslagen

avser åtgärder som inskränker möjligheterna att använda priset

som vapen i konkurrensen, och en stor del av näringsfrihetsombudsmannens

ingripanden har gällt förfaranden som har varit riktade mot företag

vilka bedrivit priskonkurrens. Det ligger emellertid i sakens natur att

konkurrensbegränsningslagstiftningen, vars syfte är att säkra fria konkurrensförhållanden,

inte kan utnyttjas för att direkt påverka valet av konkurrensmetoder.

Detta syfte får i stället tillgodoses huvudsakligen på andra

vägar.

Ett viktigt led i konsumentpolitiken är att rikta konsumenternas uppmärksamhet

på de faktorer som i första hand bör påverka konsumtionsvalet

och öka deras motståndskraft mot säljargument av irrationell art

samt att genom konsumentvaruforskning, prisundersökningar m. m. och

information om vunna resultat tillhandahålla ett objektivt underlag för

konsumenternas handlande. Med det omfattande utbud av varor och

tjänster som präglar dagens samhälle är behovet av vägledning mycket

stort, och här har opartiska allmänna organ en betydelsefull uppgift att

fylla. Upplysnings- och forskningsverksamhet på konsumentområdet bedrivs

f. n. av flera olika statliga och halvstatliga organ. Uppgiften att planera

och samordna verksamheten ankommer på statens konsumentråd,

som bl. a har hand om anslagen till forskning och konsumentupplysning.

Statens institut för konsumentfrågor sysslar med forskningsverksamhet,

bl. a. provningar av olika konsumtionsvaror, och sprider information om

forskningsresultaten. Pris- och kartellnämnden ägnar sig åt undersökningar

och informationsverksamhet i prisfrågor. Ett statsunderstött samarbetsorgan

är varudeklarationsnämnden, som utarbetar normer för varudeklarationer,

kontrollerar användningen av deklarationerna och sprider upplysning

om dem. Vidare finns ett antal institutioner som bedriver provningsverksamhet

inom olika specialområden. Frågan om den framtida uppläggningen

och inriktningen av verksamheten på konsumentupplysningsområ
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

det övervägs f. n. inom konsumentutredningen, som har i uppdrag att klarlägga

möjligheterna att höja effektiviteten i denna verksamhet, att belysa

dess roll i samhällsekonomin och behovet av insatser på området samt att

dra upp sådana riktlinjer för verksamheten att den på ett ändamålsenligt

sätt kan fylla sin uppgift i dagens samhälle.

Vid sidan av konsumentupplysningsverksamheten finns behov av rättsregler

som direkt skyddar konsumenterna mot ohederliga eller på annat

sätt skadliga metoder i reklam och marknadsföring. Man kan peka på flera

faktorer som gör att detta behov är särskilt framträdande i dagens samhälle.

Den stigande levnadsstandarden innebär växande köpkraft hos konsumenterna,

och det finns en betydande marknad även för ganska dyrbara

konsumtions- och kapitalvaror. Handelns struktur och formerna för varudistributionen

har lett till en stark inriktning på märkesvaror. På många

områden förekommer ett omfattande utbud av sinsemellan ganska likvärdiga

produkter, och det är ofta svårt för konsumenterna att orientera sig

pa marknaden. Utvecklingen mot stora butiksenheter med begränsad service

minskar möjligheterna till personlig vägledning. Olika slag av reklam,

skyltning, förpackningsutstyrsel etc. och säljfrämjande åtgärder av skiftande

art har fått starkt ökad betydelse som medel att påverka konsumenternas

handlande.

Vissa regler om reklam- och marknadsföringsmetoder finns i 1931 års

lag om illojal konkurrens. Den innehåller straffbestämmelser som riktar

sig mot oriktig reklam och mot vissa slag av gåvoerbjudanden. Utredningen

om illojal konkurrens har nu föreslagit att 1931 års lag skall ersättas av en

ny lag i samma ämne. Utredningens förslag innehåller bl. a. väsentligt,

skärpta regler mot vilseledande reklam och en generalklausul, som i första

hand är avsedd att användas mot vissa marknadsföringsmetoder.

Både i den gällande lagen och i utredningens förslag ingår de nu berörda

bestämmelserna i ett komplex av regler som rör konkurrensen näringsidkare

emellan och där även andra slag av konkurrenshandlingar behandlas.

Detta har sin historiska förklaring. Den svenska lagstiftningen

har utformats efter mönster av motsvarande regler i utländsk rätt. I det

skede då detta regelsystem byggdes upp betraktades det främst som ett medel

att skydda näringsidkare mot att bli utsatta för vissa stötande former

av konkurrens från andra näringsidkares sida. Frågan om vad som skulle

betraktas som otillbörligt bedömdes därför alltid ur företagarnas synvinkel.

Sedermera har reglerna på området i växande utsträckning kommit att ses

också som ett skydd för konsumenterna. 1931 års lag präglas, som dess titel

antyder, i hög grad av näringsidkarsynpunkter. Det lagförslag som utredningen

har lagt fram innebär ett steg på vägen mot vidgat hänsynstagande

till konsumenternas intressen.

Det har redan framgått att jag för min del vill se uppställandet av nor
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mer för marknadsföringen som en konsumentpolitisk fråga. Med en sådan

syn blir det naturligt att hålla isär reklam och marknadsföring från andra

ämnen som visserligen kan ha betydelse från konkurrenssynpunkt men

som inte direkt berör förhållandet mellan företagare och konsumenter. Jag

tänker på sådana i 1931 års lag och i utredningens lagförslag behandlade

ämnen som skyddande av företagshemligheter och bestämmelser mot bestickning

och mutor.

I sak kan man hysa viss tvekan beträffande de nyheter som utredningen

har föreslagit rörande företagshemligheter m. m. Frågorna kräver i varje

fall ytterligare belysning innan de slutgiltigt kan bedömas. Frågan om

nya regler till skydd för företagshemligheter sammanhänger sålunda med

frågan om konkurrensklausuler i anställningsavtal. Riksdagen har här begärt

en förutsättningslös utredning (rskr 1963: 383). Även de av utredningen

föreslagna reglerna om bestickning och tagande av muta är beroende

av fortsatt utredning på angränsande områden. Ämbetsansvarskommittén

har i sitt betänkande Ämbetsansvaret (SOU 1969: 20) uttalat sympati

för tanken på en allmän regel om bestickning och tagande av muta som

skulle täcka både den offentliga och den privata sektorn. En sådan regel

skulle ha sin naturliga plats i brottsbalken och inte i en konkurrens- eller

marknadsföringslag.

Mot denna bakgrund har jag kommit till den uppfattningen att man f. n.

bör låla de bestämmelser i 1931 års lag om illojal konkurrens som rör yrkeshemligheter,

mutor och bestickning fortleva oförändrade men ersätta

lagens bestämmelser om reklam och andra marknadsföringsåtgärder med

en ny, direkt på konsumentintresset inriktad lag om otillbörlig marknadsföring.

1931 års lag om illojal konkurrens måste sägas ha spelat en undanskymd

roll i kampen mot olämpliga reklam- och marknadsföringsmetoder. Orsakerna

torde vara flera. Dels är lagens bestämmelser materiellt föga vittgående.

Dels finns det inte någon effektiv övervakning av lagens efterlevnad

genom allmänna organ. Tillämpningen av lagen har helt och hållet

anförtrotts de allmänna åklagarna och domstolarna.

Brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida har i viss

utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets

egen regi. Internationella handelskammarens grundregler för reklam och

den normbildning som har ägt rum genom Näringslivets opinionsnämnds

praxis har spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid har opinionsnämndens

verksamhet kompletterats med andra initiativ från näringslivets

sida. Bl. a. har på försök inrättats en anmälningsbyrå för marknadsföringsåtgärder

och införts ett system med ansvariga reklamutgivare för

intern kontroll av reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser är

värda erkännande. De har emellertid visat sig otillräckliga. De normer

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

som är inneslutna i Internationella handelskammarens grundregler och som

har utbildats av Näringslivets opinionsnämnd både inom och utanför grundreglernas

tillämpningsområde representerar visserligen i och för sig en

jämförelsevis hög etisk standard. Men samtidigt är svagheterna i självsaneringssystemet

uppenbara. Konsumentintressena är visserligen numera företrädda

inom opinionsnämnden men nämnden domineras fortfarande av

representanter för företagarintressen. Nämnden saknar i stort sett egentliga

sanktionsmedel. Dessutom har det visat sig att nämndens avgöranden

ofta har svårt att tränga ut till företagare i gemen och till en större allmänhet.

Att företagens marknadsföringsåtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska

framgår bl. a. av en undersökning av reklamens förenlighet med gällande

utomrättsliga normer som har utförts inom reklamutredningen. Undersökningen,

som avser förhållandena under tiden september 1967—augusti 1968,

visar att åtminstone mellan 11 och 18 % av annonserna i dagspressen och

mellan 20 och 27 % av annonserna i populärpressen var oförenliga med de

gällande normerna.

Utredningen har förordat att lagstiftningens positioner skall flyttas fram

i jämförelse med 1931 års lag. Utredningens lagförslag innehåller en efter

orden mycket vidsträckt generalklausul och dessutom bl. a. bestämmelser

om vilseledande reklam som går betydligt längre än nu gällande lagbestämmelser

i samma ämne.

Ett närmare studium av betänkande och lagtext visar emellertid att utredningen

har velat stanna på halva vägen. Lagstiftningen skall fortfarande

enligt utredningen spela en andraplansroll i kampen mot otillbörliga

konkurrens- och marknadsföringsåtgärder. Utredningen säger uttryckligen

att den anser det vara den riktiga ordningen att det lämnas utrymme för

ett utomrättsligt normsystem som kan ligga ett stycke före lagstiftningen.

En jämförande analys av utredningens lagtext och motiv visar att den av

utredningen tilltänkta generalklausulen trots ordalagen är avsedd att ha ett

ganska smalt tillämpningsområde. Bl. a. skall den över huvud taget inte

vara tillämplig på reklam. När det gäller administrationen av den nya lagen

vill utredningen att man liksom hittills i huvudsak skall lita till de allmänna

åklagarna och domstolarna. Utredningen föreslår dock att förbud

enligt generalklausulen skall kunna utverkas på talan av särskild myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer, t. ex. kommerskollegium.

Min principiella inställning är att samhället bör ha ett förstahandsansvar

för att en god etisk standard iakttas i reklam och marknadsföring. Lagstiftningen

bör vara så avancerad som behövs för att den skall kunna utgöra

grundvalen för utbildandet av fullt tillfredsställande etiska normer, och

normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Tillräckliga sanktionsmedel

bör ställas till förfogande för dessa organ.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Vid utformningen av en lagstiftning mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsåtgärder

kan man gå till väga på olika sätt. Ett alternativ är att

i lag detalj reglera under vilka omständigheter vissa metoder inte får användas,

ett annat är att bygga på en generalklausul och överlämna åt de rättstillämpande

myndigheterna att genom sin praxis konkretisera klausulens

innebörd. Det förra alternativet överensstämmer bäst med traditionell lagstiftningsteknik

på det näringsrättsliga området och det har bl. a. den fördelen

att företagarna får jämförelsevis goda möjligheter att bedöma om planerade

åtgärder är förenliga med lagen eller inte. Det är emellertid mycket

svårt att i lagtext konkret ange var gränsen skall gå mellan vad som bör

vara tillåtet och vad som inte bör vara det. En nackdel med en detaljreglering

är vidare att det kan befaras att vissa företagare försöker utnyttja

luckor i lagen till att handla i strid mot lagens syfte eller finna nya metoder

som inte har varit förutsedda vid lagens tillkomst. Risken är stor för att en

lag som innehåller enbart ett antal detaljerade specialbestämmelser inte

blir det effektiva vapen i kampen mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsmetoder

som behövs.

Jag har för min del kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning

vid sidan av vissa specialbestämmelser bör innehålla en vidsträckt generalklausul,

som ger möjlighet att förbjuda otillbörliga förfaranden. En sådan

regel kan göra det möjligt för de rättstillämpande organen att genom sin

praxis utbilda ett nyanserat normsystem och den skapar förutsättningar

för en fortgående rättsbildning på området. De rättssälcerhetsinvändningar

som i allmänhet kan göras mot en generalklausul väger inte tungt i detta

fall. Generalklausulen kan nämligen här redan från början få en betydande

stadga om man tar det utomrättsliga normsystem som finns i dag till utgångspunkt

för tillämpningen. Detta system representerar som jag tidigare

har sagt i och för sig en jämförelsevis hög etisk standard och det bör kunna

utgöra plattformen för den fortsatta rättsbildningen på marknadsföringsområdet.

Härigenom underlättas förhandsbedömningar från företagarnas

sida, och en annan fördel är att man får en viss garanti för internationellt

någorlunda enhetliga normer. Kärnan i det utomrättsliga normsystemet utgörs

ju av internationellt godtagna regler för reklamen.

Man skall emellertid inte tro att man når väsentliga resultat enbart genom

att införa en vidsträckt generalklausul med förbudsmöjligheter mot tredskande

företagare. Effekten av en ny lagstiftning är beroende av att man får

övervakande och rättstillämpande specialorgan med tillräckliga resurser och

tillräcklig auktoritet. De allmänna åklagarna och domstolarna har inte sådan

erfarenhet av förhållandena inom näringslivet och på konsumtionsmarknaden

att man kan anförtro dem några mera betydande uppgifter i

detta sammanhang. Den inom domstolsväsendet vanliga ordningen med tre

instanser är också för tungrodd för att passa här. Snabba avgöranden är

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

61

ofta nödvändiga för att ingripanden mot en otillbörlig reklamkampanj eller

annan marknadsföringsåtgärd skall få praktisk betydelse.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet har jag kommit till

slutsatsen att nya materiella regler om reklam och marknadsföring för sin

tillämpning kräver inrättande både av ett särskilt organ med uppgift att

övervaka marknaden och beivra lagöverträdelser och av ett centralt organ

med dömande funktioner. Det dömande organet bör vara sammansatt av

representanter för staten, näringslivet och konsumenterna. Genom en sådan

konstruktion kan garantier skapas för snabba beslut, enhetlig praxis och en

rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla berörda parter.

Jag har inte för avsikt att här lägga fram några detaljerade förslag på det

organisatoriska området. Hithörande frågor kommer i stället att behandlas

i en särskild promemoria som f. n. utarbetas inom justitie- och handelsdepartementen.

Det är meningen att promemorian skall remissbehandlas under

innevarande höst, och jag räknar med att förslag till lagstiftning på grundval

av den skall kunna anmälas för Kungl. Maj :t i början av år 1970. Jag

vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa hur organisationen i stora

drag bör utformas enligt vad jag har kommit fram till efter samråd med

chefen för handelsdepartementet.

Den nyss antydda organisatoriska uppläggningen med ett övervakande

organ och ett särskilt centralt organ med dömande funktioner överensstämmer

nära med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområdet. Näringsfrihetsrådet

har där den dömande funktionen och näringsfrihetsombudsmannen

för det allmännas talan hos rådet. Åtskilliga skäl talar för en

sammankoppling mellan organisationen för administrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen

och den organisation som skall handha den nya

generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Ett skäl som

jag särskilt vill peka på är att generalklausulen mot otillbörlig reklam och

marknadsföring inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de

principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen. Samtidigt

är det viktigt att inte konkurrensbegränsningslagstiftningens princip

om fri konkurrens ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag är att helt

samordna administrationen av de båda lagarna. Enligt min mening är det

emellertid tillräckligt om den dömande funktionen förenas hos ett och samma

organ, övervakningsuppgiften sköts sannolikt effektivare om vartdera

området får sin egen ombudsman. I det sammanhanget bör beaktas bl. a. att

den utredning som krävs enligt de båda lagarna skiljer sig ganska avsevärt.

Bedömningen enligt konkurrensbegränsningslagen skall ske huvudsakligen

efter ekonomiska kriterier, medan bedömningen enligt lagen om otillbörlig

marknadsföring främst är av etisk art. Inom ramen för konkurrensbegränsningslagen

krävs ofta komplicerade ekonomiska utredningar, och närings
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

frihetsombudsmannen har för detta ändamål till sitt förfogande ett särskilt

utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Utredningar i ärenden om

otillbörlig marknadsföring kan däremot i regel antas bli ganska enkla. Problemen

ligger här mera på värderings- och bedömningsplanet. En stor del av

övervakningsverksamheten kan väntas komma att bestå i en fortlöpande

granskning av i första hand pressreklamen.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter. Tre

av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen

och tre bland personer som kan anses företräda allmänna konsument-

och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamöterna, av

vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer som inte kan

anses företräda vare sig den ena eller den andra typen av intressen. Ordföranden

och vice ordföranden skall vara jurister med domarerfarenhet, medan

den andre ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden.

För konkurrensbegränsningsärendenas vidkommande finns det ingen

anledning att ändra dessa regler, om tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen

och en ny lag om otillbörlig marknadsföring läggs hos en gemensam

dömande instans. Sammansättningen av denna instans, som jag vill

föreslå skall kallas marknadsrådet, kan emellertid lämpligen modifieras

något vid handläggningen av marknadsföringsärenden. I sådana ärenden

finns inte samma behov av företagsekonomisk expertis som i konkurrensbegränsningsärenden,

och det förefaller mig därför lämpligt att den ledamot

som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden ersätts av en person

med särskild insikt i konsumentfrågor när marknadsrådet skall handlägga

ärenden enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.

Ombudsmannen för marknadsföringsfrågor bör benämnas konsumentombudsman.

Denna benämning anknyter till ett förslag av riktprisutredningen

i betänkandet Prissamverkan och konkurrens (SOU 1966: 34), vars

genomförande sköts på framtiden under hänvisning bl. a. till den fortsatta

behandlingen av förslaget till lag om otillbörlig konkurrens (prop. 1967: 75

s. 82).

Innan jag går in på frågan om det närmare innehållet i en ny lag om otillbörlig

marknadsföring skall jag ytterligare ta upp en speciell aspekt av stor

betydelse, nämligen frågan om nordisk rättslikhet på marknadsföringsområdet.

Arbetet på en revision av 1931 års lag om illojal konkurrens har på utredningsstadiet

bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark,

Finland och Norge. De förslag som de olika utredningarna har lagt fram är

i betydelsefulla avseenden enhetligt utformade. Det föreligger emellertid

också många avvikelser, bl. a. i fråga om förekomsten av specialbestämmelser

rörande vissa slag av marknadsföringsmetoder. I det danska utredningsförslaget

finns särskilda regler om rabattmärken, i det finska om lotterier

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

och i det norska om tilläggserbjudanden, lotterier och realisationer, medan

det svenska förslaget inte upptar några motsvarande regler. Även i de delar

där förslagen formellt överensstämmer nära med varandra föreligger väsentliga

olikheter i fråga om deras innebörd.

Sedan utredningsbetänkandena avlämnades har överläggningar ägt rum

mellan företrädare för resp. ministerier i de olika länderna. Härvid har man

kunnat enas om att undanröja vissa skiljaktigheter i utredningsförslagen.

Det har dock inte visat sig möjligt att nå fram till lagförslag av enhetligt

innehåll. Detta torde inte i första hand bero på att synsättet skiftar i någon

högre grad när det gäller vilka krav som bör ställas på reklam och marknadsföring.

Skiljaktigheterna ligger främst på ett annat plan. De gäller konsumentintressets

betydelse i sammanhanget och samhällets ansvar för lagens

efterlevnad. I de andra nordiska länderna är man åtminstone f. n. inte

beredd att i detta sammanhang ge konsumentintresset den dominerande

plats och vidta sådana åtgärder i fråga om lagstiftningens och sanktionssystemets

administration som jag har förordat i det föregående.

I och för sig skulle nordisk rättslikhet på det nu aktuella området vara

av praktiskt värde, inte minst mot bakgrund av de pågående strävandena

att få till stånd ett intimare ekonomiskt samarbete mellan de nordiska

länderna. För den som planerar en marknadsföringskampanj i flera nordiska

länder är det onekligen värdefullt om han kan utgå från att de materiella

reglerna i stort sett är desamma i alla länder som berörs av kampanjen.

Att anpassa marknadsföringsåtgärder efter skiftande krav på olika

håll komplicerar och fördyrar planeringen. Däremot spelar det inte lika

stor roll för företagaren om formerna för ingripande mot otillåtna marknadsföringsåtgärder

varierar från ett land till ett annat. Synen på vilka

marknadsföringsåtgärder som bör vara tillåtna är som framgår av vad jag

redan förut har sagt någorlunda enhetlig i de nordiska länderna. Intresset

av identiskt lika lagregler och likartade administrativa system inom Norden

väger enligt min mening inte så tungt att vi i Sverige bör avstå från att

konstruera en ny lag och en ny administration på det sätt som enligt vår

bedömning fordras för att konsumentintressena skall bli tillräckligt väl tillgodosedda.

5.2 Huvudinnehållet i en ny lag om otillbörlig marknadsföring

5.2.1 Generalklausulen. Generalklausulen bör utformas på ett sådant sätt

att den gör det möjligt att ingripa mot alla slag av otillbörliga reklam- och

marknadsföringsåtgärder. Bedömningen av vad som är otillbörligt ligger

på det etiska planet. Allmänekonomiska, distributionstekniska och liknande

överväganden som inte är av etisk art bör i princip inte inverka på bedömningen.

Hänsyn bör i första hand tas till konsumenternas behov av

skydd mot metoder som är vilseledande eller som på annat sätt försvårar

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

för dem att träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna varor och tjänster.

Även näringsidkarnas intresse av att konkurrensen inte drivs med ohederliga

metoder bör emellertid beaktas. Som utredningen påpekar torde f. ö.

i allmänhet konsument- och näringsidkarintressena sammanfalla när det

gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och marknadsföring.

En viktig synpunkt är vidare, som jag tidigare har framhållit,

att generalklausulen inte får ges en sådan innebörd att den kommer i konflikt

med de värderingar som ligger till grund för konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Den generalklausul som utredningen föreslår riktar sig mot handlingar

genom vilka hederlighet och god affärsmoral åsidosätts mot konsumenter

eller näringsidkare. Till skillnad från motsvarande regler i de andra nordiska

förslagen innehåller bestämmelsen inte någon hänvisning till god affärssed.

Detta beror på att utredningen har ansett det angeläget att klart

markera att generalklausulen inte skall ge utrymme för andra värderingar

än sådana som är av etisk-moralisk karaktär. För egen del kan jag emellertid

inte finna att en hänvisning till god affärssed skulle kunna leda till missförstånd

i detta hänseende. Tvärtom synes mig en sådan hänvisning vara

av värde, eftersom man därigenom markerar att det nuvarande utomrättsliga

normsystemet utgör en grundval för den fortsatta rättsbildningen på

området. Jag föreslår därför att generalklausulen skall avse handlingar som

strider mot god affärssed. Vid sidan härav bör den gälla handlingar som i

övrigt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.

I enlighet med vad jag har föreslagit i fråga om lagens allmänna inriktning

bör generalklausulen vara tillämplig på reklamåtgärder och andra

handlingar som företas vid marknadsföring av vara eller tjänst. I begreppet

marknadsföring får anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som

syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första

hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten

eller en viss gr upp av intressenter, exempelvis annonser och sälj främjande

åtgärder av allmän inriktning. Termen marknadsföring täcker emellertid

också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis

sälj argument som en försäljare använder vid förhandling med en enskild

kund.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder medför bl. a. att generalklausulen

inte blir tillämplig på handlingar som riktas mot leverantörer.

På denna punkt har mitt förslag en mer begränsad räckvidd än utredningens.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam

m. m. är nämligen, till skillnad från motsvarande bestämmelse i gällande

lag, tillämplig även på framställningar som används vid inköpsverksamhet

eller liknande, exempelvis vid rekrytering av arbetskraft. Utredningen

anför som motiv för sitt förslag bl. a. att konkurrens förekommer även i inköpsverksamhet

och att det allmänna intresset av att framställningar är

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

vederhäftiga gäller också där. Jag har full förståelse för dessa synpunkter.

Det är emellertid svårt att med den principiella uppläggning av lagen som

jag har valt finna en formulering som tillgodoser dem. Utredningen har

inte dokumenterat att det föreligger något praktiskt behov av att kunna

inskrida med rättsliga åtgärder mot framställningar som används i inköpsverksamhet.

Avvikelsen från utredningsförslaget på denna punkt, vilken

synes sakna betydelse från konsumentsynpunkt, torde därför inte föranleda

några egentliga olägenheter.

Den från praktisk synpunkt mest betydelsefulla typen av marknadsföringsåtgärd

är framställningar i ord, bild etc., framför allt i form

av reklam som riktar sig till en större krets av personer. Här får den av

mig föreslagna generalklausulen sitt viktigaste användningsområde. Den

skiljer sig härigenom från den generalklausul som utredningen föreslår.

Denna skall nämligen i princip inte tillämpas på framställningar, eftersom

sådana åtgärder behandlas i 2 § i utredningens förslag.

Innan jag går närmare in på frågan om vilka krav som med stöd av den

föreslagna generalklausulen bör ställas på framställningar vill jag ta upp

ett särskilt problem som har varit föremål för åtskillig uppmärksamhet

från både utredningens och vissa remissinstansers sida, nämligen förhållandet

till tryckfriheten. Det är uppenbarligen av utomordentligt

stor vikt att lagen inte tillämpas på ett sådant sätt att den kommer i

konflikt med tryckfrihetsrättens principer. Enligt 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen,

vilken har grundlags karaktär, får missbruk av tryckfriheten

inte föranleda straff eller skadeståndsslcyldighet i andra fall än dem som

anges i förordningen. Denna regel måste anses innebära att stöd i förordningen

krävs även för att man skall kunna meddela vitesförbud mot handlingar

som ligger inom det i förordningen behandlade området.

Av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen framgår att tryckfriheten såsom

den garanteras av förordningen har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte

och en allsidig upplysning. Om meddelande som lämnas i

tryckt skrift är lagstridigt i annat hänseende än såsom ett överskridande

av gränserna för yttrandefriheten, finns däremot enligt gängse uppfattning

inte något hinder mot att ingripa däremot med stöd av bestämmelser i allmän

lag. Sålunda anses en gärning kunna bestraffas som bedrägeri eller

svindleri även om den har begåtts genom meddelande i tryckt skrift. I rättspraxis

har meddelande i tryckt skrift om vinstnummer i utländskt lotteri

ansetts kunna föranleda ansvar för brott mot lotteriförordningen (NJA

1961 s. 715).

Det är förenat med uppenbara svårigheter att dra en klar gräns mellan

gärningar som skall exklusivt bedömas enligt tryckfrihetsförordningens

regler och gärningar vilka visserligen har begåtts genom tryckt skrift men

ändå faller utanför det av tryckfrihetsförordningen reglerade området. Detta

manar till försiktighet när det blir fråga om att vidga möjligheterna att

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med stöd av allmän lag ingripa mot gärningar som har begåtts genom meddelanden

i tryckt skrift.

Vid tidigare överväganden rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens

har de tryckfrihetsrättsliga aspekterna ägnats stor uppmärksamhet. Under

förarbetena till 1919 års lag i ämnet synes man ha utgått från en mycket

vidsträckt tolkning av tryckfrihetsförordningen, vilket ledde till att lagen

inte kom att innehålla någon bestämmelse alls rörande reklam och liknande

framställningar. I 1931 års lag infördes emellertid regler härom, vilka

utan inskränkning har ansetts tillämpliga även på meddelanden i tryckt

skrift. Jag anser mig kunna utgå från att 1931 års lag inte i något avseende

strider mot tryckfriheten. För denna ståndpunkt har jag stöd i bl. a. uttalanden

i samband med tillkomsten av den nu gällande tryckfrihetsförordningen.

Härav följer att regler som möjliggör ingripande mot sådana förfaranden

som straffbeläggs i gällande lag mot illojal konkurrens inte möter

några betänkligheter från tryckfrihetsrättslig synpunkt, medan man bör

vara försiktig med att sträcka ut möjligheterna att ingripa till andra slag

av handlingar.

Grunden för att ingripande mot reklam i tryckt skrift har ansetts kunna

ske utan stöd i tryckfrihetsförordningen får ses däri att det här är fråga

om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmedlingen

eller åsiktsbildningen i samhället. Bestämmelsen om reklam i 1931

års lag innehåller en rad rekvisit som markerar att vad som regleras där

är rent kommersiella förfaranden. Sålunda krävs för att en uppgift skall

vara straffbar att den avser uppgiftslämnarens affärsverksamhet eller däri

utbjudna varor eller prestationer, att den är ägnad att framkalla uppfattningen

om ett fördelaktigt anbud samt att handlingssättet står i uppenbar

strid med god affärssed.

Mot utredningens förslag att vidga möjligheterna till ingripande att omfatta

inte bara oriktiga utan också vilseledande framställningar synes mig

några invändningar inte kunna riktas från tryckfrihetsrättslig synpunkt.

Även en utvidgning till framställningar som avser annan näringsidkares

verksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster synes mig kunna

godtas. Uppgifter av detta slag torde få anses vara av sådan rent kommersiell

natur att de inte åtnjuter skydd enligt tryckfrihetsförordningen. Annorlunda

förhåller det sig med sådana uppgifter om annan näringsidkare

som saknar direkt samband med dennes näringsverksamhet, exempelvis

upplysningar om hans ras, religion, politiska åskådning eller personliga

förhållanden. Det är särskilt mot utredningens förslag, att upplysningar om

sådana för näringsverksamheten i princip ovidkommande förhållanden

skall kunna bli föremål för ingripande, som remisskritiken har riktat sig.

Enligt min mening har kritiken mot utredningens förslag i detta hänseende

åtskilligt fog för sig. Meddelanden av detta slag är typiskt sett av

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungt. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sådan art som tryckfriheten avser att värna och vilkas straffbarhet alltså

skall bedömas enligt tryckfrihetsförordningens regler. Utredningen hävdar

för sin del att det väsentliga för om en viss framställning skall bedömas

enligt dessa regler eller inte är framställningens ändamål. När en framställning

används som konkurrenshandling skulle den därför enligt utredningens

mening falla utanför tryckfrihetsområdet. Jag kan inte helt dela

detta betraktelsesätt. För att en framställning skall kunna anses vara av

sådan rent kommersiell art att den faller utanför tryckfrihetsområdet torde

det inte vara tillräckligt att den faktiskt har lämnats i rent kommersiellt

syfte. En sådan princip skulle kunna leda till avsevärda inskränkningar i

den yttrandefrihet som tryckfrihetsförordningen avser att garantera. Utredningen

torde f. ö. inte heller själv vilja driva denna linje till sin spets,

eftersom dess förslag också ställer upp det rekvisitet att framställningen

skall vara ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara eller annan

nyttighet.

För egen del vill jag, med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om vikten

av att undvika en rättstillämpning som kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig

synpunkt, förorda att ingripande mot reklam i tryckt skrift

begränsas till sådana framställningar som har rent kommersiella förhållanden

till föremål, dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller

där tillhandahållna varor och tjänster. Generalklausulen bör inte kunna

användas för att ingripa mot reklam i tryckt skrift vilken är inriktad på att

bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna

beteende i viss riktning. Det har diskuterats om det är möjligt att

utan direkt stöd i tryckfrihetsförordningen meddela förbud mot att reklam

över huvud taget bedrivs för vissa slag av varor, vars bruk av sociala eller

liknande skäl inte bör uppmuntras, såsom tobaksvaror och alkoholhaltiga

drycker. Jag anser mig inte ha anledning att gå in på denna fråga här. Den

nu aktuella lagstiftningen skall nämligen över huvud taget inte medge ingripanden

som grundas på att de marknadsförda varorna anses skadliga

eller på annat sätt olämpliga och att deras spridning därför bör motverkas.

Jag övergår härefter till att något närmare beröra frågan om vad som

kan föranleda att en framställning skall betraktas som oförenlig med generalklausulen.

Den av utredningen i 2 § första stycket föreslagna bestämmelsen

riktar sig mot framställningar som är oriktiga eller vilseledande

samt ägnade att påverka bl. a. efterfrågan på viss vara eller tjänst. Detta

är ett uttryck för det även i Internationella handelskammarens grundregler

för reklam som centralt framhävda kravet att reklam skall vara vederhäftig.

En framställning som inte uppfyller detta krav och som är ägnad

att ha sådan effekt som förutsätts i utredningens förslag bör kunna bli föremål

för ingripande med stöd av den generalklausul jag föreslår. Av hänsyn

till tryckfriheten bör dock, som jag nyss har anfört, ingripande inte kunna

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ske mot andra framställningar än sådana som rör förhållanden av kommersiell

art.

Innan man kan bedöma om en framställning är oriktig eller vilseledande

gäller det att fastställa dess innebörd. Det avgörande bör härvid vara vilket

intryck framställningen gör på den till vilken den riktar sig. En annons

som bara innehåller fullt korrekta uppgifter kan ändå bli att betrakta som

vilseledande, exempelvis därför att relevanta upplysningar har utelämnats

eller därför att annonsen har fått en layout som gör att den till en mindre

uppmärksam läsare förmedlar ett annat intryck än den gör till personer

som studerar annonsen noggrant. Som Näringslivets opinionsnämnd vid

flera tillfällen har påpekat måste man, framför allt när det gäller reklamåtgärder

som är riktade till allmänheten, ta hänsyn till att reklam ofta

läses mycket flyktigt.

Vid prövningen av om ett reklammeddelande uppfyller det i grundreglerna

uppställda kravet på vederhäftighet tillämpar opinionsnämnden en

omvänd bevisbörda. Det anses åligga den för meddelandet ansvarige att

bevisa att dettas innehåll överensstämmer med det verkliga förhållandet.

Om han inte lyckas därmed anses framställningen inte uppfylla nyssnämnda

krav. Denna nämndens praxis har stöd i grundreglernas artikel 17. En sådan

bevisregel torde inte kunna tillämpas när det gäller att fastslå om brott

har förövats mot den bestämmelse om vilseledande reklam som utredningen

har föreslagit. Den av mig föreslagna generalklausulen bör emellertid tilllämpas

i överensstämmelse med opinionsnämndens praxis på denna punkt.

Det bör alltså bedömas som oförenligt med generalklausulen att använda

framställningar vars innehåll inte kan verifieras.

Utredningen uppehåller sig i sina motiv vid bl. a. frågan om överdrifter

i reklamen. Vid den gällande lagens tillkomst såg man ganska

milt på sådana företeelser. På det utomrättsliga området har emellertid

inställningen till överdrifter gradvis skärpts, och även utredningen förordar

en ganska sträng praxis. Utredningen håller för troligt att många överdrivna

uppgifter om beskaffenheten av varor och material, särskilt nya och

oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och är ägnade att påverka köplusten.

Detta antagande förefaller mig vara riktigt, åtminstone såtillvida

som ett överdrivet påstående, även om det möts med en viss skepsis, ändå

kan ha en ingalunda obetydlig suggestionskraft. Det synes mig ligga i reklamens

eget intresse att motverka överdrifter, eftersom ett ohämmat bruk

av sådana är ägnat att hos allmänheten skapa misstro mot reklamen över

huvud taget. Både från konsumenternas och från näringslivets synpunkt

är det alltså angeläget att motverka överdrifter i reklamen. I vissa fall kan

det dock möjligen vara motiverat att se med ett visst överseende på överdrivna

påståenden. Om — för att ta ett exempel — ett företag bedriver en

utpräglad lågprispolitik ligger det i både företagets eget och konsumenternas

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

intresse att detta förhållande kan bringas till allmän kännedom. Skulle ett

sådant företag i sin annonsering använda uttryck som »stans lägsta priser»

utan att direkt kunna bevisa att detta påstående är bokstavligen sant, är det

med hänsyn till intresset av att priskonkurrensen främjas inte säkert att ett

sådant påstående bör förbjudas enligt generalklausulen.

I fråga om vissa slag av framställningar finns det anledning att ställa

speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet. Ett skäl härtill kan

vara att kunden saknar möjlighet att i förväg besiktiga den vara eller tjänst

som bjuds ut. Detta gäller t. ex. reklam vid postorderförsäljning och reklam

för arrangerade resor. Ett annat skäl kan vara att framställningen riktar

sig till grupper vilka kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i allmänhet,

exempelvis barn eller sjuka personer.

Det sist sagda ger mig anledning att beröra frågan om läkemedelsreklamen.

Som Läkemedelsindustriföreningen påpekar är denna föremål för viss

kontroll från socialstyrelsens sida. Styrelsen kan enligt 15 § läkemedelsförordningen

återkalla registrering av farmacevtisk specialitet, om denna är

föremål för reklam vilken innefattar oriktig, starkt överdriven eller vilseledande

uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt. Föreningen

anser det olämpligt att det skall finnas möjlighet att ingripa mot

läkemedelsreklam både enligt läkemedelsföi ordningen och enligt den nu

aktuella lagen. Jag kan inte se några direkta olägenheter häri. Som föreningen

själv påpekar är den påföljd som kan inträda enligt läkemedelsförordningen,

nämligen återkallelse av registreringen, mycket kännbar. Det

kan i vissa fall te sig lämpligare att ge ett ingripande formen av ett förbud

med stöd av den föreslagna generalklausulen. Härtill kommer att läkemedelsreklam

kan vara otillbörlig av andra skäl än sådana som avses i läkemedelsförordningen.

Den kan exempelvis innehålla oriktiga uppgifter om

en konkurrentprodukt. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa mot läkemedelsreklam

även enligt den nu aktuella lagen. Vid prövningen av frågor

om sådan reklam har givetvis både konsumentombudsmannen och

marknadsrådet ofta anledning att inhämta yttrande från socialstyrelsen.

Även i fråga om många andra varor än sådana som är läkemedel i läkemedelsförordningens

mening och bara får säljas på apotek förekommer det

att medicinska indikationer anges eller antyds i reklamen. Detta gäller

exempelvis vitaminpreparat, halstabletter, sårbehandlingsmedel och en

mängd kosmetiska produkter. Med hänsyn till den övertygande kraft en medicinsk

argumentation ofta torde ha bör man ställa mycket stora krav på

vederhäftigheten hos en sådan argumentation. Sedan många år tillbaka bedrivs

en fortlöpande övervakning av denna typ av reklam genom Reklamgranskningen

för hälsovårdsmedel. Det synes mig angeläget att även konsumentombudsmannen

ägnar sådan reklam särskilt intresse.

En typ av reklamargument som bör användas med viss försiktighet är

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

åberopanden av intyg och utlåtanden, särskilt sådana som härrör

från myndigheter och institutioner. Det kan visserligen inte i och för

sig anses otillbörligt att utnyttja sådana intyg och utlåtanden i reklamen.

Med hänsyn till det intryck de kan antas göra på adressaten är det emellertid

av stor vikt att de presenteras på ett korrekt sätt så att det inte uppstår

någon risk för att denne blir vilseledd rörande deras innebörd eller

räckvidd. Särskilt bör observeras att intyg och utlåtanden lätt kan bli föråldrade

eller inaktuella och att de förutsättningar under vilka ett intyg eller

utlåtande har avgetts kan ha ändrats så att det inte längre är rättvisande.

En fråga som åtminstone tidigare har varit kontroversiell är användningen

av jämförelser i reklam. Förr var man inom näringslivet både

hos oss och på många håll utomlands negativt inställd härtill, framför allt

till direkta jämförelser med namngivna konkurrerande företag och av dem

utbjudna varor och tjänster. På senare år har dock en annan syn börjat

göra sig gällande. Detta har bl. a. kommit till uttryck i att en i grundreglerna

tidigare intagen rekommendation att undvika sådana direkta jämförelser

inte har behållits vid den senaste revisionen. Utredningen anser för

sin del att alla typer av jämförelser i princip bör vara tillåtna. Den betonar

emellertid vikten av att jämförelserna präglas av vederhäftighet inte bara

så att de lämnade uppgifterna i och för sig är korrekta utan också så att

jämförelsen är representativ, dvs. ger en rättvisande totalbild av det jämförda.

För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till dessa synpunkter.

För konsumenterna kan en korrekt utförd jämförelse vara av stort värde

som vägledning vid valet mellan olika varor och tjänster. Att som led i en

jämförelse lämna negativa upplysningar om de varor och tjänster som en

konkurrent tillhandahåller synes inte kunna betraktas som otillbörligt mot

denne, så länge det sker i korrekta former. En jämförelse är emellertid ofta

ägnad att ge ett särskilt starkt intryck av objektivitet och därigenom väcka

speciellt förtroende hos läsarna. Med hänsyn härtill är det viktigt, inte minst

från konsumenternas synpunkt, att jämförelsen fyller höga krav på vederhäftighet

och att den också är representativ på det sätt utredningen menar.

Kraven i detta hänseende bör dock inte ställas så höga att de i praktiken

omöjliggör användning av jämförelser i reklamen. Det synes mig sålunda

böra vara tillåtet att begränsa en jämförelse till vissa aspekter, t. ex. priset,

om det av presentationen klart framgår att jämförelsen är på detta sätt begränsad

och att olikheter i exempelvis kvalitetshänseende inte har beaktats.

De nu behandlade frågorna aktualiserar problemet om s. k. ekonomiskt

förtal, dvs. förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk

person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men som inte

innefattar angrepp mot någons personliga heder. Vid brottsbalkens tillkomst

avstod man från att reglera frågan om ekonomiskt förtal under hänvisning

till pågående utredning rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens. De

principer efter vilka jag i det föregående har angett att generalklausulen

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

bör tillämpas ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurrenters

sida. Med stöd av generalklausulen kan man nämligen ingripa mot

att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett

konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I

viss mån torde det också få anses möjligt att ingripa mot framställningar

som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa

hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar

den utpekade. En företagare som lider skada till följd av en överträdelse

av lagen bör, som jag kommer att beröra längre fram, ha möjlighet att föra

skadeståndstalan på grund därav.

Problemet om ekonomiskt förtal går emellertid långt utöver vad som

täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare

mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än som led i reklam

och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella

förhållanden som generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta sig mot

eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter som sprids

i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från allmänna organ,

privata organisationer, massmedia eller enskilda personer kan exempelvis

vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den som drabbas därav.

Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser mot ekonomiskt

förtal behövs. Sådana bestämmelser har emellertid inte sin naturliga

plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en lag om otillbörlig

marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Frågan

om införande av allmänna bestämmelser i ämnet får tas upp i annat sammanhang.

Det hittills anförda har i huvudsak rört frågor som har samband med

det allmänna kravet på vederhäftighet i reklamen. Det finns emellertid

också andra principer som synes mig kunna upprätthållas med stöd av

generalklausulen. Hit hör kravet att reklam skall vara lätt att identifiera

som sådan. Det synes mig exempelvis ofta få bedömas som otillbörligt att ge

kommersiell reklam som förekommer i en tidning sådan utformning att

den kommer att framstå som redaktionellt material. Detta bör i regel gälla

även reklam för varor som tidningsutgivaren själv saluför.

I anslutning till behandlingen av generalklausulen berör utredningen

vissa frågor om utnyttjande av annans renommé i reklam.

Jag har tidigare varit inne på sådana frågor på tal om åberopande av intyg

och utlåtanden. Utredningen tar emellertid upp även vissa andra fall. Ett

förfarande som utredningen behandlar är att en högklassig främmande

produkt av annat slag än den egna varan avbildas i reklam för denna på ett

sätt som är ägnat att skapa en gynnsam atmosfär åt den. Vissa stötande

fall av sådan » ren om mésnyltning», vilka inte kan beivras som varumärkesintrång,

bör enligt utredningens mening kunna angripas med stöd av en

opaginerad Kontrollera mot PDF

~2 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

lagstiftning om otillbörlig konkurrens, och avsikten är att den generalklausul

som utredningen föreslår skall kunna användas i sådant syfte. Jag

vid inte bestrida att det kan tänkas förekomma fall av detta slag som förtjänar

att förbjudas. Bedömningen synes mig emellertid även här i första

hand böra bygga på intresset av att skydda konsumenterna. Om förfarandet

är ägnat att på ett förkastligt sätt suggerera allmänheten bör det sålunda

kunna betraktas som otillbörligt i den av mig föreslagna generalklausulens

mening.

I detta sammanhang behandlar utredningen också problemet om beredande

av skydd för enskilda personer mot att deras namn eller bild utnyttjas

i reklam. Detta är en fråga som i princip faller utanför den av mig

föreslagna generalklausulens tillämpningsområde, i den mån inte åtgärden

är ägnad att vilseleda konsumenterna, exempelvis genom att felaktigt ge intryck

av att den namngivne eller avbildade personen använder eller rekommenderar

produkten i fråga. Ett utnyttjande av enskild persons namn eller

bild i reklam kan visserligen vara ett klandervärt ingrepp i dennes personliga

integritet men synes i och för sig inte kunna beivras med stöd av en

lagbestämmelse som riktar sig mot reklam vilken är otillbörlig gentemot

konsumenter och näringsidkare. Hithörande frågor omfattas av integritetsskyddskommitténs

uppdrag och får prövas i det sammanhanget.

Som jag tidigare har påpekat får den föreslagna generalklausulen sitt

praktiskt sett viktigaste användningsområde inom reklamen. Den ger emellertid

också utrymme för ingripanden mot olika slag av marknadsföringsmetoder.

En vanlig sådan metod, vilken förekommer i olika

varianter, är vad man med en gemensam beteckning kan kalla kombinerade

utbud. Det karakteristiska för metoden är att den som köper en viss vara

eller tjänst samtidigt därmed får en annan vara eller tjänst eller någon

annan typ av extra förmån. I fråga om vissa särskilda former av kombinerade

utbud, nämligen s. k. tilläggserbjudanden och rabattmärken —- trading stamps — har både under utredningsarbetet och bland remissinstanserna

väckts förslag om införande av specialbestämmelser i lagen.

Jag har för egen del kommit till den uppfattningen att vissa sådana bestämmelser

behövs. Jag återkommer till den frågan i det följande. I detta

sammanhang vill jag bara rent allmänt framhålla, att den omständigheten

att en viss marknadsföringsmetod har förbjudits genom en särskild bestämmelse

i lagen måste anses innebära att metoden som sådan har bedömts

såsom olämplig från de synpunkter som uppbär lagstiftningen.

Härav följer att ett förfarande som uppfyller de i en sådan bestämmelse

uppställda rekvisiten för straffbarhet också måste anses otillbörligt i generalklausulens

mening. Även ett förfarande som i och för sig inte skulle

kunna bestraffas med stöd av en specialbestämmelse men som ligger

mycket nära det straffbara området bör emellertid kunna förbjudas enligt

generalklausulen. Det måste nämligen i och för sig bedömas som otillbör
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

73

ligt i generalklausulens mening att använda en marknadsföringsmetod

som i sak mycket nära påminner om en straffbar metod och som kan kritiseras

på samma grunder som dem vilka har motiverat straffbestämmelsen.

Generalklausulen kan och bör med andra ord användas för att förhindra

kringgående av de straffsanktionerade specialbestämmelserna.

Förutom olika former av kombinerade utbud behandlar utredningen i

motiven till generalklausulen en rad skilda slag av marknadsföringsmetoder.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad utredningen anför om dem

och vill bara nämna några ord om min syn på vissa av metoderna.

Ett förfarande som i sak står mycket nära vilseledande framställningar

men av utredningen har hänförts under generalklausulen är användning

av vilseledande förpackningar. Själva förpackningens storlek och form

kan, till skillnad från dess utstyrsel med text och bild, nämligen enligt utredningen

inte betecknas som en framställning. Om en förpackning har

sådan storlek eller form att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet

eller beskaffenhet bör den emellertid, lika väl som en framställning

vilken är ägnad att ha sådan effekt, kunna betraktas som otillbörlig och

föranleda ingripande med stöd av generalklausulen. Bedömningen försvåras

dock av att en förpacknings utformning bestäms av en rad olika faktorer,

även sådana som inte har med dess utnyttjande i sälj främjande syfte

att göra. Hit hör exempelvis kraven att förpackningen skall kunna skydda

varan effektivt under hela distributionsprocessen samt att den skall vara

lätt att transportera och förvara. En förpackning vars utformning i och

för sig är vilseledande torde alltså ibland få accepteras därför att det på ett

övertygande sätt kan visas, att det med hänsyn till olika i och för sig godtagbara

faktorer inte har varit praktiskt möjligt att ge förpackningen en

form som bättre svarar mot innehållet. För att en förpackning i ett sådant

fall skall kunna bedömas som förenlig med generalklausulen synes mig

emellertid böra krävas, att det vilseledande intryck förpackningen ger motverkas

genom tydliga angivelser på förpackningen om exempelvis hur stor

mängd den innehåller.

Vad härefter angår lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar instämaier

jag med utredningen i att det inte finns anledning att uppmjuka regeln

att tillstånd krävs för anordnande av lotteri för allmänheten i säljfrämjande

syfte. Det är inte heller motiverat att ändra den praxis som innebär

att tillstånd till sådana lotterier i princip inte lämnas. Jag vill vidare

understryka vad utredningen anför om att pristävlingar och gåvoutdelningar

ofta torde vara utformade på ett sådant sätt att de i själva verket

är att betrakta som lotterier i lotteriförordningens mening. Detta är givetvis

inte tillfredsställande och konsumentombudsmannen bör i sin övervakande

verksamhet ha uppmärksamheten riktad härpå samt verka för att

detta slags överträdelser av lotteriförordningen blir beivrade.

Mot pristävlingar och liknande metoder kan riktas bl. a. den kritiken att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kundernas uppmärksamhet avleds från sådant som varans pris och kvalitet

till något som i princip bör vara ovidkommande för konsumtionsvalet.

Jag vill dock inte generellt fördöma metoderna som sådana. Som utredningen

påpekar bör det emellertid krävas att de för en pristävling eller

gåvoutdelning gällande villkoren redovisas tydligt och uttömmande samt

att de sålunda redovisade reglerna verkligen följs. Annars blir allmänheten

utsatt för ett godtycke från arrangörernas sida som inte kan accepteras.

Det är vidare, som utredningen framhåller, angeläget att motverka alltför

hasardbetonade förfaranden, exempelvis tävlingar där den enskildes insats

är beroende av en slump.

Jag delar utredningens åsikt att särskilda föreskrifter om utförsäljningar

och realisationer inte bör införas i lagen. Jag vill emellertid understryka

att dessa uttryck torde ha stor suggestionskraft och vara ägnade att väcka

förväntningar om särskilt förmånliga anbud. De bör därför utnyttjas med

försiktighet, och missvisande användning av dem kan inte tolereras.

Vad slutligen angår den marknadsföringsmetod som utredningen betecknar

som negativ avtalsbindning karakteriseras den av att man utnyttjar

allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler för slutande av avtal till

att väcka en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har kommit till

stånd, exempelvis när den som har fått ett anbud har underlåtit att avböja

detta. En sådan metod ter sig i de allra flesta fall klart otillbörlig och

bör med kraft motarbetas. Metoden kan dock, som utredningen framhåller,

inte fördömas rent generellt. I vissa undantagsfall, exempelvis vid förnyelse

av ett avtal som har löpt viss tid och som det objektivt sett kan

antas ligga i kundens intresse att förlänga, synes ett förfaringssätt av denna

typ kunna försvaras.

Ett problem som har skapat betydande rättsliga svårigheter i många

länder är den s. k. slaviska efterbildningen. Härmed åsyftas

ett närgånget efterbildande av ett kännetecken, mönster eller annat objekt,

som inte skyddas av någon ensamrätt enligt lag. Generalklausuler mot

otillbörlig konkurrens har på många håll, bl. a. i Danmark och Norge, ansetts

tillämpliga på sådana efterbildningar och därmed kompletterat det

skydd som de immaterialrättsliga ensamrätterna ger. I den svenska lagen

om illojal konkurrens infördes år 1942 en särskild paragraf, 9 §, med syfte

att avhjälpa vissa brister i den gällande känneteckenslagstiftningen. Enligt

denna paragraf straffas den som i utövning av näringsverksamhet använder

namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken vilket lätt

kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för annans

näringsverksamhet eller där utbjudna varor eller prestationer, under förutsättning

att användningen sker i uppsåt att framkalla sådan förväxling.

I samband med att den nu gällande varumärkeslagen antogs fogades till

paragrafen genom lag (1960:647) ett nytt andra stycke, enligt vilket bestämmelsen

inte är tillämplig om det ifrågavarande kännetecknet är skyd
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

75

*dat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Numera är bestämmelsens

tillämpningsområde i huvudsak begränsat till vissa fall av firmaintrång.

I firmautredningens betänkande med förslag till ny firmalagstiftning

(SOU 1967: 35) föreslås att paragrafen helt upphävs.

Under de senaste åren har en omfattande översyn av den immaterialrättsliga

lagstiftningen företagits. Denna har resulterat i nya lagar om patent,

upphovsrätt, rätt till fotografisk bild, varumärken och kollektivmärken.

Ett förslag till mönsterskyddslag torde inom kort komma att föreläggas

riksdagen, och betänkande med förslag till firmalag har, som jag nyss nämnde,

lagts fram av firmautredningen. När lagstiftning har skett även på grundval

av detta förslag kommer vi att ha en samling moderna lagar som täcker

hela fältet av immaterialrättsliga ensamrätter.

En vägledande princip vid revisionen av den immaterialrättsliga lagstiftningen

har varit att de olika speciallagarna skall uttömmande reglera frågan

om ensamrätternas omfattning. Syftet med lagarna har varit att, efter

en avvägning mellan å ena sidan rättighetshavarens intresse av skydd för

sin produkt eller sitt kännetecken och å andra sidan det allmänna intresset

av att handlingsfriheten inte i oskälig mån inskränks, dra upp gränsen

för vad som skall åtnjuta skydd mot intrång. Det synes inte väl förenligt

med denna allmänna princip att genom en bestämmelse mot illojal konkurrens

utvidga skyddet till andra objekt än sådana som omfattas av speciallagstiftningen.

Problemet om skydd mot slavisk efterbildning är särskilt aktuellt inom

vissa branscher, i första hand textil- och konfektionsindustrin. Den i förslaget

till mönsterskyddslag reglerade ensamrätten till mönster tillgodoser

inte till fullo dessa branschers önskemål. Mönsterrätt uppkommer enligt

förslaget genom registrering, men för att registrering skall kunna ske

måste mönstret uppfylla vissa krav; bl. a. fordras att det väsentligen skiljer

sig från vad som är känt tidigare. Under förarbetena till förslaget övervägdes

om man inom mönsterlagstiftningens ram skulle kunna skapa någon

form av kompletterande skydd mot slavisk efterbildning av mönster

som inte är förenat med mönsterrätt i förslagets mening. Som framgår av

uttalanden vid remissen till lagrådet har emellertid övertygande skäl ansetts

tala emot en sådan med allmänna mönsterrättsliga grundsatser

mindre väl förenlig ordning. Det har emellertid förutsatts att frågan skulle

tas upp på nytt i samband med prövningen av förslaget till ny lagstiftning

om illojal konkurrens.

En lagregel som skyddar sådana mönster, vilka inte är tillräckligt originella

för att kunna få skydd enligt den föreslagna mönsterskyddslagen mot

efterbildning, skulle kunna leda till en från den fria konkurrensens synpunkt

betänklig monopolisering av även mycket enkla former och modeller.

En sådan ordning synes mig inte kunna godtas. Att konstruera en regel

som skyddar vissa mönster, vilka har en viss ehuru för registrering som

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mönster inte tillräckligt hög grad av originalitet, synes mig varken praktiskt

genomförbart eller principiellt tilltalande. Jag ansluter mig därför

till den ståndpunkt som utredningen om illojal konkurrens har intagit,

nämligen att frågan om objektskydd mot efterbildning helt bör regleras

inom den immaterialrättsliga speciallagstiftningen och att något kompletterande

sådant skydd alltså inte bör skapas genom regler om illojal konkurrens.

Det nu sagda gäller givetvis inte bara mönster utan också andra immaterialrättsliga

objekt. Vad beträffar det upphovsrättsliga området har Näringslivets

opinionsnämnd i ett särskilt avseende gjort uttalanden som antyder

att god affärssed skulle kräva skydd även för alster som inte åtnjuter

sådant skydd enligt lag. Nämnden har nämligen, i överensstämmelse

med äldre praxis, som stridande mot god affärssed stämplat efterbildning

av reklamalster, oavsett om detta har varit inarbetat eller särpräglat och

oavsett om förväxlingsrisk har förelegat. Nämnden har här gått längre än

grundreglerna för reklam kräver. Med hänsyn till att tanken på ett särskilt

objektskydd för reklamalster utöver vad som följer av upphovsrättens och

fotografirättens allmänna regler avvisades vid den gällande upphovsrättslagens

tillkomst bör emellertid, såsom utredningen framhåller, något ytterligare

objektskydd för sådana alster inte ges genom den nu aktuella lagstiftningen.

Även om alltså efterbildning i och för sig får anses tillåten så snart inte

det efterbildade objektet är skyddat genom särskild lagbestämmelse utesluter

detta givetvis inte, som utredningen påpekar, att ingripande kan ske

mot själva det förfarande som har använts vid efterbildningen. Åtgärden

kan sålunda exempelvis innebära kontraktsbrott. Den kan också vara

straffbar, t. ex. enligt brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott

eller enligt reglerna om missbruk av yrkeshemlighet eller bestickning i lagen

om illojal konkurrens. Utnyttjandet av en efterbildning i reklam och

marknadsföring kan vidare vara ägnat att vilseleda genom att framkalla

förväxling med annan näringsidkares vara eller verksamhet. Ett sådant förfarande

bör kunna bedömas som otillbörligt enligt den av mig föreslagna

generalklausulen.

Enligt utredningen kan det möjligen tänkas förekomma förfaranden vid

efterbildning som är artskilda från de förfaranden vilka är belagda med

straff men ter sig etiskt lika klandervärda som dessa. Sådana metoder

bör enligt utredningen kunna angripas med stöd av den generalklausul mot

ohederliga konkurrensmetoder som utredningen föreslår. Det bör dock

krävas att det är fråga om ett särskilt förkastligt förfarande. Det skall enligt

utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp,

vilket inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt otillåten

nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt,

och på grundval därav meddela ett förbud.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Den generalklausul jag föreslår är tillämplig bara på reklam- och andra

marknadsföringsåtgärder. Denna begränsning torde väsentligt inskränka

möjligheterna att ingripa i det nu aktuella hänseendet. Utredningen har

emellertid inte närmare utvecklat vilken typ av metoder som åsyftas med

dess nyss återgivna uttalanden. Remissyttrandena synes mig inte heller

ge någon belysning av denna fråga. Något skäl att med tanke på efterbildningsfall

utvidga generalklausulens tillämpningsområde till andra konkurrenshandlingar

än vad som är att hänföra till reklam och marknadsföring

torde därför inte föreligga. I den mån det skulle förekomma förfaranden

som strider mot god affärssed utan att vara straffbara och som ligger utanför

reklam och marknadsföring synes det mig få överlämnas åt näringslivet

att genom egna åtgärder försöka komma till rätta med dem.

Generalklausulen bör inte vara direkt straffsanktionerad. Den adekvata

sanktionsformen synes mig i stället vara förbud mot fortsättning eller

upprepande av ett förfarande som strider mot de i generalklausulen uppställda

normerna. För att ett förbud skall kunna meddelas bör inte krävas

att uppsåt eller vårdslöshet kan läggas den handlande till last. Beslutet

bör grundas enbart på en bedömning av om förfarandet objektivt sett är

sådant som avses i generalklausulen. Förbudet bör i första hand riktas

mot vederbörande näringsidkare själv. Det bör emellertid också kunna avse

exempelvis den som är anställd hos näringsidkaren eller i övrigt handlar

på hans uppdrag. Ibland förekommer att en organisation företar marknadsföringsåtgärder

för sina medlemmars räkning. En branschsammanslutning

kan t. ex. anordna en reklamkampanj för medlemmarnas varor. I sådana

fall bör ett förbud kunna riktas mot organisationen. Andra slag av

åtgärder som vidtas av näringsorganisationer bör däremot inte kunna bli

föremål för ingripande enligt lagen.

Det synes mig vidare lämpligt att förbud skall kunna riktas även mot

■dssa medverkande. Jag tänker härvid framför allt på reklambyråer som

utformar reklammaterial eller lägger upp en marknadsföringskampanj på

uppdrag av en näringsidkare men inte kan sägas handla på dennes vägnar.

Det är särskilt angeläget att de som yrkesmässigt tillhandagår företag med

utformning av reklam har klart för sig vilka normer de har att rätta sig

efter. Det är därför ofta lämpligt att konsumentombudsmannen i det förhandlingsskede

som normalt skall föregå en anmälan till marknadsrådet

särskilt vänder sig till den reklambyrå som har utformat åtgärden, i första

hand den ansvarige reklamutgivaren. Ett sådant förfarande underlättas om

byrån också kan inför rådet göras ansvarig för den vidtagna åtgärden

och drabbas av ett mot denna riktat förbud. Man når vidare den fördelen att

förbudet kan utformas så att reklambyrån förhindras att vid ett senare tillfälle

använda en liknande reklammetod för en annan kunds räkning.

I likhet med utredningen anser jag att ett med stöd av generalklausulen

meddelat förbud i princip bör förenas med vite. Jag har övervägt att i stället

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Majrts proposition nr 57 år 1970

för vitessanktion föreskriva straff vid överträdelse av förbud. Straffalternativet

har vissa fördelar. Dels ger det möjlighet att ådöma en gemensam

påföljd när en handling innefattar både överträdelse av ett förbud och

brott mot en särskild straffbestämmelse, dels står straffhotet kvar även

sedan en överträdelse har skett och blivit beivrad, medan ett vitesföreläggande

måste förnyas. Att jag ändå har stannat för att förorda vite beror

på flera omständigheter. En fördel med vitessanktionen är att den kan riktas

inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Detta har stor

betydelse när det som här är fråga om att reglera företagens handlande.

En annan fördel är att vitet kan bestämmas till ett väsentligt högre belopp

än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan fastställas

med hänsyn både till handlingens svårhetsgrad och till sådant som

storleken av de ekonomiska intressen som berörs. Riskerna för att en företagare

skulle bedöma det som ekonomiskt fördelaktigt att sätta sig över

ett förbud är därför betydligt mindre om man väljer vitessanktionen.

5.2.2 Särskilda straffbestämmelser. Med det vidsträckta användningsområde

generalklausulen är avsedd att få blir det möjligt att med stöd av den

beivra alla förfaranden vid marknadsföring som anses oacceptabla från etisk

synpunkt. Några ytterligare materiella bestämmelser är inte strikt nödvändiga

för att det huvudsakliga ändamålet med lagen skall kunna uppnås.

Härmed är dock inte sagt att speciella lagregler om särskilda typer av

marknadsföringsåtgärder skulle sakna värde. Sådana regler kan exempelvis

bidra till att inskärpa att samhället ogillar vissa bestämda metoder, som

över huvud taget inte anses böra få förekomma. Om föreskrifterna görs

straffsanktionerade kan man med stöd av dem ingripa mot vissa slag av

handlingar redan innan ett förbud har hunnit meddelas. Härigenom får

lagstiftningen en starkare genomslagskraft än den annars skulle ha. Jag

har kommit till den uppfattningen att lagen vid sidan av generalklausulen

bör innehålla bestämmelser som direkt straffbelägger vissa särskilda förfaranden

på reklam- och marknadsföringsområdet. Dessa bestämmelser bör

inte tillämpas av marknadsrådet, vars avgöranden inte skall kunna överklagas,

utan av domstol. Jag återkommer i det följande till vissa samordningsproblem

som en sådan ordning ger upphov till.

Bland de olika typer av förkastliga handlingar som kan förekomma vid

marknadsföring är, såsom utredningen påpekar, vilseledande framställningar

den ojämförligt vanligaste. Redan av detta skäl ligger

det nära till hands att överväga en särskild straffbestämmelse härom. En

sådan regel finns också i 1 § lagen om illojal konkurrens. En bestämmelse

som kriminaliserar användning av vilseledande framställningar i reklam

eller vid annan marknadsföring kan på ett värdefullt sätt komplettera generalklausulen.

Den kan exempelvis göra det möjligt att direkt med straff
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

79

sanktion beivra ett förfarande som ligger mycket nära något som har förbjudits

av marknadsrådet men inte direkt kan sägas innebära en överträdelse

av förbudet. Vidare kan man med stöd av en sådan bestämmelse

direkt ingripa mot en företagare som använder en framställning vilken

enligt vad han känner till har bedömts som vilseledande och förbjudits

när den använts av annan näringsidkare. En straffbestämmelse kan också

avskräcka företagare från att inleda en klart normstridig reklamkampanj

i hopp om att förbud inte skall hinna meddelas förrän kampanjen

redan har slutförts. Jag vill med hänsyn till det nu anförda föreslå

att det i lagen tas in en särskild straffbestämmelse om vilseledande framställningar.

Rörande den typ av förfaranden som bör kunna beivras med

stöd av bestämmelsen kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag i det föregående

har anfört om generalklausulens användning på framställningar.

En viktig skillnad är emellertid att den särskilda straffbestämmelsen bör

kunna tillämpas bara på uppsåtliga handlingar. Enligt vanliga regler på

straffrättens område bör åklagaren ha bevisbördan både för att framställningen

är missvisande och för att den ansvarige har handlat uppsåtligen.

Jag vill härefter ta upp frågan om specialbestämmelser rörande vissa

slag av s. k. kombinerade utbud. Sådana utbud förekommer i olika

former. Det kan vara fråga om två eller flera ungefär likvärdiga varor,

exempelvis en uppsättning verktyg eller ett antal burkar soppa, som bjuds

ut till ett gemensamt pris. Härvid framträder inte någon av de i utbudet

ingående varorna som huvudvara. En annan karaktär har vad man brukar

kalla tilläggserbjudanden. Dessa kännetecknas av att en vara framstår som

huvudvara och som det väsentliga föremålet för köpet, medan den andra

varan är ett tillägg till denna. Tilläggsvaran kan utgöras av ett tillbehör

till huvudvaran, exempelvis bilradio vid köp av bil eller stöldförsäkring vid

köp av klocka. Den kan också helt sakna funktionellt samband med huvudvaran,

exempelvis plastleksaker vid köp av majsflingor. Tillägget kan även

utgöras av en rabattförmån, som får utnyttjas vid köp av annan vara,

exempelvis rabatt på biltillbehör vid köp av bensin.

Många tilläggserbjudanden är konstruerade så att de förutsätter inköp

för visst belopp eller av visst antal artiklar av samma slag. Sålunda förekommer

det ofta att den som köper ett visst antal förpackningar av en

märkesvara erbjuds att utan särskild kostnad eller för ett som förmånligt

betecknat pris förvärva viss annan vara. Man brukar då tala om förmånserbjudande.

I allmänhet är erbjudandet konstruerat så att kunden för att

erhålla tilläggsvaran skall sända in föreskrivet antal kuponger som bifogas

den sålda varan eller delar av dess förpackning, exempelvis flikar, burklock,

kapsyler e. d., eventuellt jämte en summa pengar.

En särskild variant av kombinerade utbud utgör de rabattmärken, s. k.

trading stamps, som har fått stor spridning framför allt i Förenta staterna.

Typiskt sett drivs denna verksamhet på det viset att ett fristående före
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

tag säljer märken till detaljhandlare, vilka i sin tur lämnar ut märkena

till sina kunder i relation till gjorda inköp. Kunderna skall samla märkena

och kan sedan använda dem för betalning av varor som det märkesutgivande

företaget tillhandahåller. Dessa varor säljs inte mot annat än

märken och är ofta prissatta i märken eller märkespoäng i stället för

pengar.

Vissa former av kombinerade utbud behandlas i 2 § i den gällande lagen

om illojal konkurrens. Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i

detaljhandel utan ersättning eller mot särskilt lågt pris lämna eller erbjuda

en vara eller ett i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp

sker av annat slags vara, såvida förfarandet innebär ett utnyttjande av allmänhetens

godtrogenhet. Såvitt utredningen bar sig bekant tillämpas denna

straffbestämmelse aldrig numera.

Frågan om behandlingen av olika former av kombinerade utbud bar både

under utredningsarbetet och vid remissbehandlingen visat sig vara mycket

kontroversiell. Den svenska utredningens majoritet har inte velat förorda

några särskilda lagbestämmelser rörande dessa marknadsföringsmetoder

utan anser att de bör bedömas enligt generalklausulen. Med stöd av denna

bör man enligt utredningen kunna ingripa mot metoder som innebär ett

otillåtet utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Som exempel nämns

kombinationsutbud och tilläggserbj udanden som ger allmänheten en grovt

felaktig bild av erbjudandets förmånlighet samt trading-stamps-system som

inte ger konsumenterna någon som helst möjlighet att värdera den förmån

som erbjuds dem. Minoriteter i utredningen föreslår emellertid att det i lagen

förs in bestämmelser som direkt straffbelägger vissa slag av tilläggserbj

udanden samt trading stamps. Det norska kommittéförslaget innehåller en

paragraf som förbjuder vissa tilläggserbjudanden och i och för sig även är

tillämplig på trading stamps. Det danska förslaget upptar en specialbestämmelse

om rabattmärken. Vid remissbehandlingen av det svenska kommittéförslaget

bar flertalet av de remissinstanser som representerar konsumentintressena

anslutit sig till minoritetsförslagen, medan de som företräder

näringslivet i allmänhet förordar majoritetens förslag. Opinionen inom näringslivet

är dock inte enhetlig. Sålunda uttalar sig Sveriges köpmannaförbund

bestämt för förbud mot tilläggserbjudanden och trading stamps.

Mot metoden med kombinerade utbud kan från etisk synpunkt riktas flera

anmärkningar. Förfarandet är typiskt sett ägnat att försvåra för konsumenterna

att orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra.

Särskilt gäller detta när varorna eller någon av dem inte säljs separat. När

tillägget, såsom i de utomlands förekommande trading-stamps-systemen, utgörs

av märken, vilka kan användas som betalningsmedel vid inköp av varor

inom ett stort sortiment, och dessa varor är prissatta i märken eller märkespoäng,

blir det fullständigt omöjligt för konsumenten att överblicka systemet

och bilda sig någon som helst uppfattning om det är förmånligt eller inte.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

81

Svårigheten att värdera den förmån ett kombinerat utbud innebär skapar

stora risker för att erbjudandets gynnsamhet överskattas. Konsumenterna

kan lätt förledas att tro att de får en extra förmån utan något vederlag.

Detta talar givetvis i första hand för att stränga krav på vederhäftighet

måste ställas på presentationen av erbjudandet. Att beteckna ett tilläggserbjudande

som en gåva eller gratisförmån till den som köper en viss vara bör

i allmänhet betraktas som vilseledande och kunna förbjudas med stöd av

generalklausulen, eftersom det normalt är fråga om en prestation vars värde

är inkalkylerat i priset för huvudvaran och som f. ö. inte erbjuds andra än

dem som själva har gjort en motprestation genom att köpa denna vara.

Risken för förledande kan emellertid också anföras som ett skäl mot marknadsföringsmetoden

som sådan.

En annan kritik som kan riktas mot tilläggserbjudanden och liknande

förmåner är att de är ägnade att avleda intresset från sådant som i princip

bör vara avgörande för konsumtionsvalet, nämligen huvudvarans pris, kvalitet

och användbarhet för konsumenten, till något som sakligt sett inte har

med huvudvaran att göra. När erbjudandet för att kunna utnyttjas kräver

köp av ett visst antal enheter av en särskild vara skapar det en bindning till

denna vara som inte beror på varans egna förtjänster. Utgörs extraförmånen

av ett rabatterbjudande kan konsumenten därigenom påverkas till ett köp

som han kanske egentligen inte har något större intresse av. Förmåner av

det slag det här är fråga om kan alltså på olika sätt leda till att konsumentens

handlande kommer att styras av irrationella faktorer. Detsamma kan

visserligen sägas om mycket inom reklamen. Denna har emellertid också en

informativ funktion, och det är en viktig uppgift både för näringslivets

självsanering på marknadsföringsområdet och för samhällets konsumentupplysningsverksamhet

att verka för att reklamen i ökad grad inriktas på

saklig argumentation. Metoden med tilläggserbjudanden och liknande bygger

däremot typiskt sett på att konsumenten skall reagera irrationellt och

lockas att köpa en viss vara av intresse för en helt annan vara. Även om det

förhållandet att metoden vädjar till irrationella faktorer inte i och för sig är

tillräcklig grund för att förbjuda den, innefattar det dock skäl för en sträng

bedömning av metoden, i synnerhet när tilläggsförmånen saknar samband

med huvudvaran.

Till försvar för metoden med tilläggserbjudanden och liknande förmåner

har bl. a. anförts att den kan utgöra ett effektivt och jämförelsevis billigt

sätt att marknadsföra en vara. Genom en kampanj av detta slag kan man

uppnå en försäljningsökning som i och för sig väl kompenserar kostnaderna

för extraförmånen. Inte minst när det gäller att introducera en ny vara på

en marknad där konkurrensen är hård kan det vara svårt att snabbt uppnå

goda resultat med andra konkurrensmedel, såsom en saklig argumentation

rörande varans egenskaper. Vidare har anförts att ett tilläggserbjudande

kan användas som ett medel att marknadsföra tilläggsvaran. Genom att bi6

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

foga prover av en vara, t. ex. ett schamponeringsmedel, vid försäljning av

en annan vara, exempelvis en tvål, kan man fästa kundernas uppmärksamhet

vid tilläggsvaran och främja försäljningen av denna. Erbjudandet fyller

då samma uppgift som en gratisutdelning av prover på tilläggsvaran men är

mindre kostsam. En annan synpunkt som också har anförts i debatten är

att erbjudanden till dem som köper en viss vara att på förmånliga villkor

förvärva en annan vara kan ses som en särskild och från konsumentsynpunkt

fördelaktig form för varudistribution. Det rör sig här ofta om varor

som säljaren har köpt in i stora kvantiteter till förmånligt pris och som han

tack vare låga distributionskostnader kan sälj a vidare mycket billigt.

Jag vill inte bestrida att de nu anförda synpunkterna kan ha fog för sig.

De har dock inte rubbat min övertygelse att marlmadsföringsmetoden på det

hela taget är förenad med större nackdelar än fördelar från konsumentsynpunkt.

Inte minst gäller detta de erbjudanden som genom att utlova förmåner

vid köp av flera enheter av samma vara går ut på att binda konsumenten

till varan. Jag har vidare fått det intrycket att konkurrensmetoden kan ha

en viss effekt när den är ny inom en bransch men att denna effekt minskar

när konkurrenterna börjar tillämpa samma metod och att det kan vara

svårt att sedermera slopa konkurrensmetoden som sådan, trots att den inte

längre medför några märkbara fördelar för konsumenterna.

Mina överväganden har lett mig till den slutsatsen att en sanering på området

behövs. För att detta mål skall uppnås anser jag att straff sanktionerade

förbudsbestämmelser bör införas. Det synes mig emellertid inte tillrådligt

att förbjuda alla former av kombinerade utbud. Vissa sådana utbud är

klart förmånliga från konsumentsynpunkt. Detta gäller exempelvis försäljning

för ett gemensamt, rabatterat pris av en uppsättning varor med ett

gemensamt användningsområde. Andra typer, exempelvis många tilläggserb

j udanden som avser varor av obetydligt värde, ter sig ganska harmlösa

från konsumentsynpunkt. Vidare kan det ofta vara svårt att i ett konkret

fall avgöra om det är fråga om ett kombinerat utbud eller inte. Detta kan bli

beroende av sådana i och för sig ovidkommande faktorer som om varorna tillhandahålls

i en gemensam förpackning eller var för sig. Bedömningen av vad

som är en eller flera varor kan växla mellan olika tider och branscher. Vad

som vid en viss tidpunkt klart är att betrakta som en särskild vara med

karaktären av tillbehör till en annan vara kan så småningom bli så allmänt

förekommande i samband med den andra varan att det kommer att framstå

som en integrerande del av denna. Som ett belysande exempel kan jag nämna

säkerhetsbälten för bilar, vilka för ett antal år sedan betraktades som en

extra utrustning och debiterades särskilt men sedermera har blivit en standarddetalj

i nya bilar och ingår i priset för bilen. Detta exempel visar också

att ett allmänt förbud mot kombinerade utbud skulle kunna hindra en i och

för sig önskvärd produktutveckling. Gränsdragningsproblem liknande de nu

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

berörda kan uppkomma även i andra situationer. Det kan exempelvis vara

svårt att avgöra om ett varuemballage som är utformat så att det kan utnyttjas

för annat ändamål sedan innehållet har förbrukats, exempelvis ett dricksglas

använt som förpackning för senap, skall betraktas som tilläggserbjudande.

De olägenheter som enligt vad jag nu har anfört skulle vara förenade med

ett förbud mot kombinationsutbud rör enbart sådana utbud där de olika

varorna eller tjänsterna tillhandahålls tillsammans. Några motsvarande invändningar

synes mig inte kunna anföras mot ett förbud som avser erbjudanden,

vilka går ut på att den som kan förete bevis i form av märken, delar

av förpackningar eller liknande erhåller en viss vara, eventuellt mot betalning

av en summa pengar. Jag föreslår därför att ett straff sanktioner åt förbud

införs mot detta slags erbjudanden.

Även i fråga om andra slag av kombinerade utbud bör emellertid en förbudsbestämmelse

införas. Denna bör dock ges ett mera begränsat tillämpningsområde.

Den bör i första hand ta sikte på vad som från etisk synpunkt

ter sig särskilt betänkligt, nämligen att metoden försvårar för konsumenterna

att bedöma erbjudandets värde. Genom ett sådant rekvisit utesluts fall

där tilläggsförmånen är av helt obetydligt värde eller utgörs av ett varuprov

som tydligt är avsett att främja avsättningen av tilläggsvaran. För att inte

regeln skall motverka erbjudanden som i och för sig är förmånliga från konsumentsynpunkt

och skapa gränsdragningssvårigheter av det slag jag har

antytt i det föregående bör emellertid ytterligare ett rekvisit ställas upp,

nämligen att de gemensamt utbjudna varorna uppenbart saknar naturligt

samband med varandra.

De straffbestämmelser jag här föreslår torde täcka de flesta typer av

kombinerade utbud som ter sig betänkliga från etisk synpunkt. Jag är dock

medveten om att det kan förekomma metoder som i och för sig inte kan beivras

enligt någon av straffbestämmelserna men ändå måste betraktas som

otillbörliga, exempelvis vissa fall av gemensamt utbud av varor som inte

uppenbart saknar naturligt samband. Sådana metoder bör kunna beivras

med stöd av generalklausulen. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört

om att det i och för sig måste betraktas som otillbörligt i generalklausulens

mening att använda en marknadsföringsmetod som i sak mycket nära påminner

om en straffbar metod och som kan kritiseras på samma grunder

som dem vilka har motiverat straffbestämmelsen. Förbud med stöd av generalklausulen

bör därför kunna meddelas exempelvis mot erbjudanden som

går ut på att den som skickar in ett visst antal flikar från en förpackning

skall få delta i en pristävling eller en s. k. gratisutdelning av vissa varor.

5.2.3 Ärendenas handläggning. För att syftet med den föreslagna lagstiftningen

skall tillgodoses på bästa sätt är det angeläget både att ingripanden

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kan ske snabbt och effektivt och att reglerna tillämpas på ett sätt som inte

onödigtvis skapar motsättningar mellan myndigheterna och de enskilda näringsidkarna.

Detta kräver smidiga handläggningsformer och frihet för

myndigheterna att välja mellan olika handlingsalternativ. I första hand

gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av konsumentombudsmannen,

vilken får en mycket central ställning i systemet.

Som jag tidigare har påpekat bör ombudsmannen i första hand försöka

komma till rätta med otillfredsställande förfaranden på frivillig väg. I många

fall torde utsikterna härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga

verksamheten visar att den som handlar i strid mot gällande normer ofta

inte har klart för sig att han gör det. När förhållandet påpekas för honom

torde han i allmänhet vara beredd att självmant rätta sig.

Innan ombudsmannen vidtar någon åtgärd enligt lagen bör han i regel

höra den som anmärkningen riktas mot och försöka få denne att frivilligt

avstå från det klandrade förfarandet. Det är givetvis inte meningen att ombudsmannen

skall gå med på en kompromiss som innebär att han accepterar

ett handlingssätt han i princip bedömer som otillbörligt. Däremot bör han

— om hinder av hänsyn till konsumenternas intressen inte möter — kunna

komma överens med den ansvarige om att denne får viss tid på sig för att

avveckla det förfarande som har föranlett anmärkning. Riktar sig anmärkningen

mot utformningen av en förpackning bör det sålunda vara möjligt

att träffa en uppgörelse av innebörd att företagaren får en viss tids anstånd

innan försäljningen av den klandrade förpackningen definitivt måste avbrytas.

Även marknadsrådet bör vid utformningen av ett förbud kunna ta

hänsyn av detta slag för att undvika alltför drastiska påföljder för den

enskilde.

Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombudsmannen

anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ärendet.

En sådan »uppgörelse» torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt bindande

verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund drabbas

av någon påföljd enligt lagen. En annan sak är att förfarandet eventuellt

kan beivras enligt någon av de speciella straffbestämmelserna. Det kan emellertid

i vissa klara och medgivna fall finnas ett behov av den garanti mot

upprepande som ett vitessanktionerat förbud innebär. Å andra sidan kan det

i sådana fall förefalla onödigt att dra ärendet under marknadsrådets prövning.

Med hänsyn härtill vill j ag föreslå att det efter mönster av rättegångsbalkens

regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud

genom etL förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Detta innebär

att ombudsmannen förelägger näringsidkaren ett förbud till godkännande

och att förbudet sedan det har godkänts får samma verkan som ett av rådet

meddelat förbud. Om föreläggandet inte godkänns får det givetvis inte någon

effekt. Förbudsföreläggande bör inte få begagnas i ärende som är av större

vikt, exempelvis därför att det rör en fråga av principiellt intresse eller en

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 85

åtgärd av stor praktisk räckvidd. Sådana frågor bör underställas rådets

prövning.

Det är angeläget att tyngdpunkten i rättsbildningen på området verkligen

kommer att ligga hos marknadsrådet. Särskilt i ett inledningsskede är det

viktigt att olika principfrågor kommer under rådets bedömning så att detta

får tillfälle att dra upp riktlinjer för lagens tillämpning. Med hänsyn härtill

bör det inte finnas något hinder mot att ombudsmannen väcker förbudstalan

vid rådet även om den mot vilken talan riktas tidigare har förklarat sig

beredd att upphöra med det påtalade förfarandet. Anser ombudsmannen att

frågan är av sådan betydelse att den bör prövas av rådet bör han givetvis

göra detta klart för motparten. Det förefaller ingalunda uteslutet att det då

skall visa sig att även denne har intresse av en sådan prövning, och ombudsmannen

kan då hänskjuta frågan till rådet i samförstånd med motparten.

I vissa situationer kan det framstå som särskilt angeläget att snabbt få till

stånd ett beslut som tvingar en näringsidkare att avbryta en pågående marknadsföringskampanj.

Sådana kampanjer är ofta anlagda på att ha relativt

kort varaktighet, och det kan vara frestande för en företagare att fullfölja

en kampanj även sedan anmärkning har riktats mot den. Han kanske räknar

med att några åtgärder inte skall hinna vidtas förrän kampanjen redan

är avslutad och de åsyftade fördelarna har uppnåtts. I sådana fall bör konsumentombudsmannen

inte vara skyldig att i första hand försöka nå resultat

förhandlingsvägen, utan han bör ha möjlighet att direkt påkalla marknadsrådets

ingripande. Rådet bör vidare, i enlighet med vad utredningen

föreslår, ha möjlighet att meddela interimistiskt vitesförbud.

En handling som innefattar brott mot någon av straffbestämmelserna i

lagen kan i regel också läggas till grund för ett förbud med stöd av generalklausulen.

Det finns alltså möjlighet att dra samma handling inför både

marknadsrådet och allmän domstol. Visserligen innebär inte detta någon

nämnvärd risk för formellt oförenliga avgöranden, eftersom de olika myndigheterna

inte har att tillämpa samma bestämmelser samt marknadsrådets

beslut avser framtiden medan domstolens hänför sig till vad som redan har

skett. Det är dock i allmänhet varken behövligt eller önskvärt att samma

förfarande prövas i mer än en ordning. Med hänsyn härtill anser jag att det

i princip bör läggas i konsumentombudsmannens hand att avgöra om en viss

handling skall föranleda förbudstalan hos marknadsrådet eller åtal vid allmän

domstol. Principen bör vara att förbudstalan skall vara huvudalternativet

och att åtalsvägen inte skall anlitas i andra fall än dem där en straffpåföljd

anses påkallad av allmän- eller individualpreventiva skäl. Tveksamma

fall, som förutsätter en värdering från etiska synpunkter, bör i princip

förbehållas marknadsrådet.

Av det sagda följer att någon åtalsplikt inte bör gälla i fråga om brott

mot lagen om otillbörlig marknadsföring. I stället bör föreskrivas att allmänt

åtal för sådant brott får väckas bara efter anmälan eller medgivande

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

av konsumentombudsmannen. Vidare bör det i första hand ankomma på

denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Det synes dock inte

lämpligt att ge ombudsmannen en sådan ställning att han ensam kan bestämma

vilka frågor som skall föras under rådets prövning. Har ombudsmannen

beslutat att inte göra ansökan hos marknadsrådet bör, i likhet med

vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen, sådan ansökan få göras

av näringsidkare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning av konsumenter

eller löntagare. Även näringsidkarorganisationer bör få motsvarande

talerätt, eftersom de har ett allmänt intresse av att gällande normer upprätthålls

inom marknadsföringen. Däremot anser jag inte att det finns anledning

att medge talerätt för enskild konsument.

5.3 Förslagets förenlighet med Pariskonventionen

Jag vill härefter med några ord beröra frågan om den föreslagna lagens

förenlighet med Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.

Denna innehåller i artikel 10 bis vissa regler om illojal konkurrens.

Sverige är f. n. anslutet till den lydelse av konventionen som antogs i London

år 1934. Konventionen har sedermera reviderats två gånger, i Lissabon

år 1958 och i Stockholm år 1967. I samband med remissen till lagrådet av

förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige ratificerar konventionens

Lissabon- och Stockholmstexter i samband med att lagförslaget

genomförs.

Den gällande lagen om illojal konkurrens får, trots att vissa skiljaktigheter

föreligger, anses förenlig med Pariskonventionens Londontext. Genom

vad jag har förordat i det föregående förbättras avsevärt möjligheterna

att ingripa mot konkurrenshandlingar på reklam- och marknadsföringsområdet,

medan övriga regler i 1931 års lag lämnas oförändrade. Härigenom

uppnås en närmare anpassning till konventionen i dess för oss gällande

lydelse. Vid revisionen i Lissabon fogades ett tillägg till artikel 10 bis, medan

någon ändring i denna artikel inte vidtogs vid revisionen i Stockholm. Det

nyssnämnda tillägget innebar att uttryckligt förbud infördes mot uppgifter

eller påståenden vilkas användning i näringsverksamhet är ägnad att vilseleda

allmänheten angående varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenskaper,

användbarhet eller myckenhet. Denna regel torde till fullo täckas av de

bestämmelser jag föreslår. De synes mig därför väl förenliga med en svensk

anslutning till Pariskonventionen i dess senaste lydelse. 6

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

t) lag om otillbörlig marknadsföring,

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 87

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens.

Dessutom har upprättats förslag till

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa

fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor.

Beträffande förslagen vid 4 och 5 har jag särskilt samrått med cheferna

för resp. finans- och handelsdepartementen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 3.1

Rörande de upprättade lagförslagens närmare innehåll vill jag ytterligare

anföra följande.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

1 §

Denna paragraf innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade

generalklausulen. I utredningens förslag har generalklausulen getts formen

av ett förbud mot vissa slag av handlingar, och regler om påföljd för

överträdelse har tagits in i en senare paragraf i förslaget. Enligt min mening

är det principiellt riktigare att direkt formulera generalklausulen som

en bestämmelse vilken ger marknadsrådet rätt att förbjuda vissa konkreta

handlingar. Härigenom markeras att ett handlande som strider mot

de etiska normerna inte i och för sig är av den beskaffenheten att det omedelbart

kan läggas till grund för vare sig straffrättsliga eller privaträttsliga

påföljder utan bara ge anledning till ett förbud mot fortsättning eller

upprepande av det skedda.

En förutsättning för att förbud skall få meddelas är att det vid marknadsföring

av vara eller tjänst har företagits reklamåtgärd eller annan

handling som strider mot god affärssed eller annars är otillbörlig mot konsumenter

eller näringsidkare. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen

ligger i uttrycket god affärssed en hänvisning till det utomrättsliga

normsystemet som grundval för den fortsatta rättsbildningen. Att marknadsrådet

inte är låst till nuläget eller bundet av de värderingar som råder

inom auktoritativa kretsar i näringslivet framgår av att rekvisitet »strider

mot god affärssed» i lagtexten kompletterats med »annars är otillbörlig

mot konsumenter eller näringsidkare». Detta innebär också att man inte

med stöd av generalklausulen kan upprätthålla sådana regler om god

1 De vid 2), 3) och 5) angivna lagförslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade vid

propositionen, har uteslutits här.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

affärssed som har annat syfte än att skydda konsumenter och konkurrenter.

Av uttrycket otillbörlig framgår att det skall vara fråga om en bedömning

av etisk art. Som ett par remissinstanser påpekar används samma

uttryck i konkurrensbegränsningslagen och har där en annan valör. Jag

kan emellertid inte se att detta skulle kunna ge anledning till någon tvekan

i fråga om tolkningen av generalklausulen. Med det i bestämmelsen använda

ordet konsument syftas i första hand på privatpersoner. Uttrycket

täcker emellertid även andra som skall förvärva den ifrågavarande varan

eller tjänsten för slutlig konsumtion. Hänvisningen till näringsidkare avser

främst konkurrenter men också t. ex. företag i ett senare distributionsled

än det där den påtalade marknadsföringsåtgärden vidtas.

Generalklausulen är tillämplig på handlingar som företas vid marknadsföring

av vara eller tjänst. I utredningens förslag används vid sidan av

sistnämnda båda termer också uttrycket annan nyttighet. Jag har inte ansett

det nödvändigt att ta med detta uttryck. Någon skillnad i förhållande

till utredningsförslaget är emellertid inte avsedd på denna punkt.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder innebär, som jag har framhållit

i den allmänna motiveringen, att bestämmelsen inte blir tillämplig

på vad som sker i inköpsverksamhet. En annan begränsning är att regeln

inte kan tas till intäkt för ett förbud mot försäljning av viss vara på grund

av att den är av undermålig kvalitet eller inte uppfyller vissa säkerhetskrav

eller på grund av att det över huvud taget inte anses önskvärt att varor

av ifrågavarande slag bjuds ut på marknaden. Inte heller bör förbud

kunna meddelas mot ett beteende som strider mot vedertagna handlingsnormer

i näringslivet av det skälet att det innebär brott mot ett ingånget

avtal, exempelvis att en företagare bedriver viss verksamhet i strid mot en

konkurrensklausul i ett kontrakt. Sådana förfaranden får beivras av den

intresserade kontraktsparten i civilrättslig ordning.

Det bör vidare inte komma i fråga att med stöd av generalklausulen ingripa

mot användning av kontraktsvillkor som ter sig obilliga eller på annat

sätt otillbörliga mot konsumenter eller andra köpare. Det är inte meningen

att lagen om otillbörlig marknadsföring skall kunna utnyttjas som

ett medel att vid sidan av den allmänna avtalsrätten »censurera» kontraktsformulär

som används inom handeln. Missbruk på detta område får stävjas

med andra metoder. Generalklausulen ger däremot möjlighet att ingripa mot

en oriktig eller vilseledande presentation av erbjudna villkor, exempelvis

felaktiga påståenden om att dessa är särskilt förmånliga för motparten. Det

bör också vara möjligt för marknadsrådet att förbjuda en näringsidkare att

vidare använda ett visst kontraktsformulär om detta är utformat på ett försåtligt

sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess innebörd.

Det finns som regel knappast anledning att med stöd av generalklausulen

förbjuda ett förfarande som i och för sig är straffbart enligt annan lagstiftning,

exempelvis anordnande av lotteri i strid mot bestämmelserna i lotteri
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

förordningen eller saluförande av livsmedel utan iakttagande av reglerna i

livsmedelsstadgan. Däremot bör det inte vara något som hindrar att förbud

meddelas mot ett förfarande som kan ingå och kanske också har ingått som

led i ett brott, exempelvis ett vilseledande som kan föranleda ansvar för

bedrägeri. Frågan om ett sådant förbud skall meddelas får bedömas från fall

till fall med hänsyn bl. a. till hur stora riskerna är för att handlingen skall

upprepas.

Generalklausulen kan på olika sätt komma i beröring med den immaterialrättsliga

lagstiftningen. Särskilt gäller detta varumärkeslagen, och jag

skall uppehålla mig något vid förhållandet till den. Likartade problem kan

uppkomma på andra områden.

Enligt varumärkeslagen kan en näringsidkare genom registrering förvärva

ensamrätt till varumärke, bestående av figur, ord, bokstäver eller siffror eller

säregen varu- eller förpackningsutstyrsel. Skydd kan också vinnas genom

inarbetning. Sådant skydd kan avse, förutom varumärke av nyss nämnt

innehåll, även slagord eller annat i näringen använt särskilt varukännetecken.

Det primära syftet med varumärkeslagen är att skydda känneteckensinnehavarens

ensamrätt till kännetecknet, men lagen avser också att skydda

allmänheten mot vilseledande sådana kännetecken. Detta kommer till uttryck

på flera ställen i lagen. Sålunda får enligt 14 § första stycket 2 varumärke

inte registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.

Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ beträffande anteckning om

överlåtelse eller licens i fråga om registrerat varumärke. Vidare kan enligt

25 § registrering av varumärke hävas om märket är vilseledande. I 35 §

finns regler som ger domstol möjlighet att vid vite förbjuda användning av

vilseledande varukännetecken.

Ett viktigt syfte med den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring

är att skydda allmänheten mot framställningar som är vilseledande. Hit hör

i och för sig även vilseledande varukännetecken. Med stöd av generalklausulen

kan alltså marknadsrådet vid vite förbjuda användning av sådana

kännetecken, vare sig de åtnjuter varumärkesrättsligt skydd eller inte. Motsvarande

förbud kan emellertid meddelas även av domstol enligt den nyss

nämnda 35 § varumärkeslagen. Detta innebär att ett och samma förfarande

kan bli föremål för två fristående vitesförbud på i stort sett samma grunder.

Det kan också tänkas att myndigheterna kommer till olika resultat vid

prövningen av identiska frågor, så att exempelvis marknadsrådet förbjuder

användning av ett enligt rådets bedömning vilseledande varumärke, trots att

domstol vid prövning enligt reglerna i varumärkeslagen har funnit att märket

inte kan anses vilseledande.

Man kan tänka sig olika utvägar om man vill undvika en dubblering av

detta slag. En möjlighet är att undanta frågor om vilseledande varukännetecken

från tillämpningsområdet för lagen om otillbörlig marknadsföring,

en annan att ändra varumärkeslagen så att det enligt den inte tillmäts

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

någon betydelse att ett kännetecken är vilseledande. Intetdera alternativet

förefaller mig godtagbart. Det första skulle skapa stora gränsdragningsproblem

och i betänklig mån minska möjligheterna att ingripa mot otillbörliga

marknadsföringsåtgärder. Det andra skulle innebära ett brott mot

den s. k. sanningsgrundsatsen, vilken är en viktig princip inom den moderna

varumärkesrätten, och dessutom göra det omöjligt att beivra vilseledande

varukännetecken som används i andra sammanhang än vid marknadsföring.

Jag har därför kommit till den uppfattningen att å ena sidan

lagen om otillbörlig marknadsföring bör vara fullt tillämplig även på varukännetecken

och att å andra sidan någon ändring i varumärkeslagen inte

bör göras. Det dubbla systemet synes mig f. ö. inte vara förenat med några

olägenheter av egentlig praktisk betydelse. Har ett vitesförbud meddelats

av en myndighet bör den andra myndigheten anses förhindrad att förbjuda

ett förfarande som helt täcks av det redan meddelade förbudet. Upplysning

om detta kan som regel förutsättas vara tillgänglig i ärendet. Har den ena

myndigheten avslagit begäran om vitesförbud innebär detta inte något

hinder mot att den andra bifaller en motsvarande ansökan. Det praktiska

resultatet härav blir att den myndighet som tillämpar de strängaste bedömningsnormerna

får det avgörande ordet.

Det hittills sagda rör i huvudsak den situationen att ett varukännetecken

påstås vara i och för sig vilseledande. En annan anmärkning som kan riktas

mot användningen av ett varukännetecken är att åtgärden utgör intrång i

en enligt varumärkeslagen skyddad ensamrätt. Frågor om varumärkesintrång

prövas av domstol enligt reglerna i varumärkeslagen. Marknadsrådet

bör i princip inte ge sig in på sådana frågor. Som grund för ett förbud enligt

generalklausulen bör alltså inte kunna åberopas att åtgärden innebär intrång

i en rätt till registrerat eller inarbetat varukännetecken. Däremot kan

rådet förbjuda användning av ett visst kännetecken under hänvisning till att

det kan förväxlas med ett av annan företagare använt kännetecken och därigenom

vilseleda allmänheten angående varans kommersiella ursprung.

Principiellt saknar det för denna bedömning betydelse om åtgärden också

innebär intrång i en ensamrätt som enligt lag tillkommer den andre företagaren.

Jag är emellertid medveten om att det i praktiken kan vara svårt att

hålla isär de olika frågorna. Sålunda torde rådet för att kunna bedöma hur

allvarlig risken för förväxling är ofta vara nödsakat att pröva i vilken mån

kännetecknet har blivit inarbetat i samband med den konkurrerande varan.

Förbud skall i första hand riktas mot vederbörande näringsidkare. Termen

näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt mening

och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen (prop.

1960: 167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver verksamhet

av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta innebär

bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ

som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i privaträtts
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

lig form. En allmän princip, som har kommit till uttryck på olika håll inom

lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken, är emellertid

att staten inte kan föreläggas vite. Ett förbud enligt generalklausulen

mot en statlig myndighet bör därför inte förenas med vite. Något hinder

mot att meddela vitesföreläggande mot kommun föreligger däremot inte.

Förutom mot näringsidkare skall förbud också kunna riktas mot anställd

hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar. Något

direkt uppdrag från näringsidkaren att vidta ifrågavarande åtgärd behöver

inte föreligga. Härigenom blir bestämmelsen tillämplig exempelvis på en

organisation som bedriver reklam eller annan marknadsföringsverksamhet

för sina medlemmars räkning. Slutligen skall förbud också kunna meddelas

den som i övrigt väsentligt har bidragit till en påtalad marknadsföringsåtgärd.

Som framgår av den allmänna motiveringen är syftet med

detta tillägg i första hand att möjliggöra ingripande mot reklambyråer och

andra som yrkesmässigt tillhandagår näringsidkare med utformning av

reklam och andra marknadsföringsåtgärder.

För att ett förbud skall få avsedd effekt är det viktigt att det inte får en

alltför snäv utformning. Syftet med förbudet blir givetvis förfelat om det

blir möjligt att kringgå det genom att göra en obetydlig justering av ett uttryckssätt

eller liknande och därefter fortsätta med ett förfarande som reellt

sett är detsamma som har föranlett ingripande från myndigheternas sida.

Ett förbud bör därför formuleras så, att det täcker både den konkreta handling

som har underställts rådets prövning och andra därmed praktiskt sett

likvärdiga åtgärder. Rådet bör kunna förbjuda inte bara att det påtalade

förfarandet fortsätts eller upprepas utan också att en annan liknande handling

företas. Rättssäkerhetshänsyn kräver emellertid att förbudet konkretiseras

så att det klart framgår vilket slags handlingar det avser. Att finna

en lämplig formulering som varken är för inskränkt eller för vidsträckt torde

ofta vara en svår uppgift och kräva åtskillig omsorg. Vid utformningen

av förbudet är marknadsrådet visserligen bundet av ansökningen såtillvida

som det inte kan gå utanför ramen för vad som omfattas av denna. Däremot

får rådet anses ha full frihet att inom den angivna ramen ge förbudet

en annan utformning än sökanden har begärt. Rådet bör inte heller vara

bundet av medgivande från den mot vilken ett förbudsyrkande riktas. Det

är nämligen med hänsyn till rådets prejudikatskapande funktion viktigt att

det har möjlighet att göra en fri bedömning av det förfarande som har

underställts dess prövning.

Ett av marknadsrådet meddelat förbud skall i princip förenas med vite.

Om vite av särskilda skäl är obehövligt kan dock rådet avstå därifrån. Denna

möjlighet bör utnyttjas bara i rena undantagsfall. Ett sådant fall har jag

berört i det föregående, nämligen att förbudet riktas mot ett statligt organ.

En annan situation där det kan finnas anledning att använda undantagsregeln

är att konsumentombudsmannen har tagit upp ett ärende hos rådet i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt betydelsefull

fråga. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det viktigt

att principfrågor kommer under rådets bedömning, och ombudsmannen bör

när det gäller fall av sådan karaktär kunna väcka förbudstalan även om vederbörande

näringsidkare har förklarat sig beredd att upphöra med det

påtalade förfarandet. Föreligger en sådan förklaring kan det emellertid

vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud med vite. Det kan

vara ett gemensamt intresse för ombudsmannen samt näringsidkaren och

dennes organisation att få frågan prövad av rådet, och om ombudsmannen

i ett sådant fall kan avstå från att begära vitesföreläggande torde möjligheterna

att vinna samförstånd om att bringa frågan under rådets prövning

vara betydligt större än de annars skulle vara.

Vissa skäl talar för att vite bör dömas ut av samma myndighet som har

förelagt det, dvs. marknadsrådet. Å andra sidan kan det vara av värde att

få en viss formell kontroll av marknadsrådets lagtillämpning genom att

utdömandet av vitet anförtros åt allmän domstol. Den sistnämnda synpunkten

har i mitt förslag fått väga över. I enlighet med vanliga regler har

domstolen när fråga om utdömande av vite uppkommer att göra en prövning

av föreläggandets laglighet. Detta innebär bl. a. att domstolen kan

vägra att döma ut ett vite exempelvis om marknadsrådet har överskridit

sin behörighet eller inte iakttagit uppställda formkrav. Det innebär vidare

att domstolen har att kontrollera att rådet inte åsidosatt tryckfrihetsrättsliga

principer. Däremot torde det få förutsättas att domstolen inte går in

på någon prövning av de sakliga förutsättningarna för föreläggandet. När,

såsom enligt mitt förslag, den materiella lagbestämmelsen utgörs av en

generalklausul, vilken i sin tur tar upp rekvisit som förutsätter en skönsmässig

bedömning, och det ankommer på ett speciellt organ med särskilt

sakkunniga ledamöter att tillämpa denna bestämmelse, torde nämligen

domstolarna anse sig böra godta de bedömningar som detta organ har gjort

på grundval av de i lagen uppställda rekvisiten. I och för sig har domstol

enligt praxis möjlighet att jämka ett förelagt vite. Jag utgår dock från att

hela vitet i regel kommer att dömas ut när ett förbud har blivit överträtt.

För att jämkning skall få ske torde det få krävas att överträdelsen med

hänsyn till speciella omständigheter kan betraktas som ursäktlig eller att

ett utdömande av vitet skulle drabba orimligt hårt. Däremot kan domstolen

inte göra någon allmän överprövning av vitesföreläggandets lämplighet eller

skälighet.

Förslaget innehåller inte någon särskild regel om att utdömt vite inte får

förvandlas. Jag har ansett att en sådan regel skulle sakna egentlig praktisk

betydelse och vill i detta sammanhang också erinra om att en särskild sakkunnig

har tillkallats i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15

augusti 1969 för att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraffet.

Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sverige.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder med

internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den

föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom reklam

och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgörande för om generalklausulen

skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden

är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot

i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas

exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och

därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen

är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell

publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser

bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig.

Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk

tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även

om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det nu sagda

gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även

på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjligheterna

att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande

eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid

vara begränsade. 2

2 §

Denna paragraf innehåller regler om straff för vilseledande framställningar.

Bestämmelsen har formulerats med utgångspunkt i 2 § första stycket

i utredningens förslag. Där föreskrivs att näringsidkare inte får använda

oriktig eller vilseledande framställning som är ägnad att påverka efterfrågan

på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. I departementsförslaget

har tillämpningsområdet begränsats till framställningar som används

vid marknadsföring av vara eller tjänst och är ägnade att påverka efterfrågan

på varan eller tjänsten. Detta beror på att lagen över huvud taget inte

avser annat än marknadsföringsåtgärder. Uteslutandet av orden »annan nyttighet»

är, som jag har anfört i specialmotiveringen till 1 §, inte avsett att

innebära någon saklig ändring i förhållande till utredningsförslaget. En ytterligare

förutsättning för att reglerna i paragrafen skall vara tillämpliga

är att framställningen rör företagarens egen eller annans näringsverksamhet.

Detta motiveras av de i den allmänna motiveringen behandlade tryckfrihetsrättsliga

hänsynen, vilka medför att paragrafen inte bör tillämpas på

andra framställningar än sådana som har kommersiell karaktär.

Det i paragrafen använda uttrycket framställning bör, såsom utredningen

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

anför, ges en vidsträckt innebörd och omfatta varje form genom vilken man

meddelar sig med andra, vare sig det sker i skrift eller tal, genom bild eller

annan särskild anordning. Flera remissinstanser har kritiserat att den otilllåtna

framställningen i utredningens förslag har beskrivits som »oriktig

eller vilseledande» samt ägnad att ha viss effekt. Därvid har framhållits att

formuleringen är olämplig, eftersom vilseledande framställningar mycket

ofta också är oriktiga, men att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledande»

inte kan användas, eftersom en framställning kan vara så uppenbart

oriktig att den inte är vilseledande. Å andra sidan kan man svårligen tänka

sig en framställning som är oriktig utan att vara vilseledande men som ändå

är ägnad att påverka efterfrågan på vara eller tjänst. Jag har förståelse för

de kritiska synpunkterna och i departementsförslaget har därför regeln begränsats

till att gälla framställningar som är vilseledande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall straff kunna dömas

ut bara vid uppsåtligt handlande. Enligt föreskrift i andra stycket kan

ansvar drabba inte bara näringsidkaren själv utan också anställda och andra

som handlar för hans räkning. Med sistnämnda uttryck åsyftas både den

som fullgör uppdrag för näringsidkare och exempelvis näringsidkarorganisation

som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

Straffsatsen är enligt förslaget böter eller fängelse i högst elt år. Detta

överensstämmer med gällande lag, bortsett från att det där föreskrivs att

fängelse skall komma i fråga bara när omständigheterna är synnerligen försvårande.

Det kan tänkas att en handling som är straffbar enligt den föreslagna lagen

utgör brott även enligt brottsbalken. Sålunda kan en vilseledande framställning

i reklam samtidigt vara straffbar som bedrägeri, svindleri eller liknande

brott. I så fall uppkommer en konkurrenssituation mellan brottsbalken

och lagen om otillbörlig marknadsföring. Denna situation får lösas enligt

allmänna regler. Vid exempelvis konkurrens mellan bestämmelsen om

vilseledande reklam och brottsbalkens regel om svindleri i 9 kap. 9 § torde

i allmänhet bara brottsbalksregeln böra åberopas. I andra fall kan det

vara motiverat att åberopa båda lagarna. Det kan exempelvis ibland finnas

anledning att bestraffa en gärning både som bedrägeri och som vilseledande

reklam. Med hänsyn till att förhållandena sålunda kan växla från fall

till fall har jag inte funnit det lämpligt att i lagen om otillbörlig marknadsföring

ta in någon regel som utesluter straffbarhet enligt denna lag när

gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Konkurrens kan föreligga inte bara i förhållande till bestämmelse i brottsbalken

utan också till specialstraffrättsliga regler, exempelvis bestämmelser

om straff för intrång i en immaterialrättslig ensamrätt. Även här får allmänna

regler tillämpas. Något hinder att döma till straff enligt båda de tilllämpliga

lagrummen föreligger inte.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3 §

Denna paragraf behandlar tilläggserbjudanden i form av märken och liknande.

Enligt huvudregeln är det straffbart att erbjuda konsument att mot

märke eller annat bevis som utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst

erhålla förmån som inte enbart utgörs av pengar. Vad som bestraffas är

själva erbjudandet. Detta kan lämnas av den som säljer varan i fråga, exempelvis

en detaljhandlare som till sina kunder utlämnar någon form av bevis

vilka han utfäster sig att inlösa i varor. Erbjudandet kan emellertid också

lämnas av annan än säljaren, t. ex. en fabrikant eller annan leverantör. Ett

sådant erbjudande kan tillkännages genom ett meddelande på varuförpackningen.

Tillkännagivandet kan också ske på annat sätt, t. ex. genom annonsering.

Vid trading-stamps-system av den typ som är vanlig utomlands är

det stampsföretaget som erbjuder sig att inlösa märket, och straffbestämmelsen

drabbar då detta företag. Själva spridandet av märkena är däremot

inte i och för sig straffbart.

De bevis bestämmelsen avser kan vara av många olika slag. Det kan vara

fråga om kuponger som är bifogade varan, flikar eller andra delar av förpackningen,

burklock, kapsyler m. m. Paragrafen avser bara sådana fall då

beviset har tillhandahållits vid försäljning av vara eller tjänst. Gratisutdelning

till hushållen av kuponger som berättigar till rabatt vid inköp av viss

vara drabbas inte. Med sådana kuponger bör likställas kuponger som kan

klippas ut ur tidningsannonser.

För att ett erbjudande skall vara straffbart förutsätts att beviset kan inlösas

i annat än pengar. Regeln avser både bevis som direkt kan utbytas mot

varor eller tjänster och bevis som ger rätt till rabatt vid inköp. Också bevis

som alternativt kan inlösas i varor eller i pengar omfattas av bestämmelsen.

Om detta inte var fallet skulle man kunna kringgå förbudet genom

att åsätta bevisen ett kontantvärde som väsentligt understiger värdet av de

erbjudna varorna eller tjänsterna. Däremot är det inte förbjudet att lämna

ut bevis som är inlösbara enbart i pengar. Det blir sålunda alltjämt tillåtet

för detaljhandlare att erbjuda kunder rätt att mot företeende av kassakvitton

eller andra bevis få ut viss kontant återbäring på gjorda inköp. Återbäring

i varor får däremot inte förekomma.

Andra punkten i paragrafen innehåller ett särskilt undantag från huvudregeln.

Undantaget gäller bevis som ger rätt bara till översyn, reparation eller

liknande med avseende på det sålda. Sådana bevis omfattas inte av

straffbestämmelsen. Detta innebär att det alltjämt blir tillåtet exempelvis

att vid försäljning av en bil lämna ut bevis som berättigar till fri service.

4 §

Denna paragraf upptar regler om straff för andra former av kombinationsutbud

än dem som avses i 3 §. Det straffbara förfarandet kan innebära

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

dels att två eller flera varor eller tjänster bjuds ut till ett gemensamt pris,

dels att den som köper en viss vara eller tjänst erbjuds att som en särskild

förmån få köpa något annat för ett pris som betecknas som speciellt gynnsamt.

Regelns tillämpningsområde begränsas väsentligt genom att ytterligare

två rekvisit måste vara uppfyllda för att straffbarhet skall föreligga.

Dels skall förfarandet försvåra för konsumenten att bedöma utbudets eller

erbjudandets värde. Härigenom utesluts rent bagatellartade förfaranden,

där tilläggsförmånen är av obetydligt värde i förhållande till huvudvaran.

Vidare krävs att varorna eller tjänsterna uppenbart saknar naturligt samband.

Frågan om naturligt samband föreligger bör ses från konsumentens

synpunkt. Jag är medveten om att gränsdragningssvårigheter inte kan undvikas

med ett rekvisit av detta slag. Genom ordet uppenbart markeras

emellertid att bestämmelsen skall tillämpas bara i sådana fall där de olika

varorna och tjänsterna helt saknar naturligt samband med varandra. Från

bestämmelsens tillämpningsområde torde härigenom uteslutas inte bara

sådant som att en vara säljs jämte visst tillbehör eller att flera varor med

gemensamt användningsområde säljs tillsammans utan också sådant som

att det vid försäljning av en vara av visst slag biläggs en annan vara, vilken

typiskt sett är av intresse för samma kundkrets som huvudvaran, även om

varorna inte skall användas tillsammans. Sålunda torde normalt få anses

att olika hushållsartiklar har naturligt samband med varandra. 5

5 §

Denna paragraf innehåller ett par särskilda föreskrifter som hänför sig

till straffbestämmelserna i 2—4 §§.

Det kan tänkas att en handling som innefattar överträdelse av ett vitesförbud

också utgör ett brott. Om då både straff och vite döms ut drabbas

handlingen av dubbla påföljder, vilket kan vara ägnat att väcka betänkligheter.

Är handlingen straffbar enligt en särskild regel i lagen om otillbörlig

marknadsföring bygger vitesföreläggandet och straffregeln på samma grund.

I så fall bör inte mer än en av påföljderna dömas ut. Härvid bör vitet ges

företräde. En föreskrift av sådan innebörd har tagits in i första stycket av

denna paragraf. Straffrihet föreligger om gärningen när den begås innebär

överträdelse av ett vitesförbud, som gäller mot den handlande. Detta torde

bl. a. förutsätta att denne har fått del av vitesföreläggandet.

Bestämmelsen i första stycket är tillämplig bara på det fallet att handlingen

är straffbar enligt lagen om otillbörlig marknadsföring. Är den belagd

med straff i annan författning, exempelvis såsom bedrägeri enligt

brottsbalken, gäller bestämmelsen inte. Då skall alltså i princip både straff

och vite dömas ut. Detta synes i och för sig befogat, eftersom motiven för

straffregeln och vitesföreläggandet då får förutsättas vara olika. Intresset

av att inte den sammanlagda påföljden blir oskäligt hård bör emellertid be
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

aktas vid straffmätningen och kan eventuellt motivera jämkning av vitet.

Utredningens förslag innehåller en särskild regel om att ringa brott mot

straffbestämmelsen om vilseledande reklam inte skall föranleda ansvar. Om

man, såsom jag föreslår, lägger i konsumentombudsmannens hand att avgöra

om åtal enligt lagen skall äga rum eller inte, torde en regel av detta

slag få mycket begränsad praktisk betydelse. Jag har dock ansett det lämpligt

att införa en sådan regel i andra stycket av denna paragraf. Bestämmelsen

är tillämplig på alla slag av brott mot lagen. Jag vill understryka att den

bär undantagskaraktär och bör tillämpas sparsamt samt inte utnyttjas annal

än vid rent bagatellartade förseelser.

Utredningen föreslår vidare en särskild regel om att bestämmelserna om

medverkan i 23 kap. brottsbalken skall tillämpas på brott mot den föreslagna

lagen. Även jag anser att medverkansansvar bör kunna komma i fråga.

Detta torde emellertid inte kräva någon uttrycklig föreskrift i lagen. Enligt

praxis anses nämligen brottsbalkens medverkansregler analogiskt tillämpliga

inom specialstraffrätten när fängelse ingår i straffskalan. Försök till

brott av det slag som avses i lagen bör, i enlighet med vad utredningen

föreslår, inte straffbeläggas.

6 §

I denna paragraf föreskrivs att fråga om förbud enligt 1 § tas upp av

marknadsrådet efter ansökan. Rätt att göra ansökan tillkommer i första

hand konsumentombudsmannen. Om han beslutar att inte ta upp saken får

emellertid ansökan göras av vissa organisationer och enskilda. Talerätt

tillkommer sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

Något krav på representativitet eller särskilda kvalifikationer i övrigt

hos den som skall föra talan ställs inte upp. Vid sidan av organisationerna

har även enskild näringsidkare som berörs av åtgärden talerätt. Detta överensstämmer

med vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. De

föreslagna bestämmelserna innebär att den organisation eller näringsidkare

som vill utverka ett förbud från marknadsrådet först måste vända sig

till konsumentombudsmannen, som då får välja om han skall ta upp saken

själv eller inte. Först sedan han har beslutat sig för att inte göra detta

har anmälaren möjlighet att vända sig till marknadsrådet. 7

7 §

I denna paragraf föreskrivs att ett beslut i fråga om förbud inte hindrar

att frågan prövas på nytt när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl

föranleder det. Ett beslut av marknadsrådet vinner alltså inte rättskraft i

den meningen att rådet skulle vara förhindrat att ompröva den fråga som

har avgjorts genom beslutet. Detta torde överensstämma med allmänna för7—Bihang

till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

valtningsrättsliga principer (se SOU 1964: 27 s. 478). Har ett förbud meddelats

kan sålunda den som berörs av förbudet hemställa hos rådet att det

upphävs. Han kan motivera en sådan begäran exempelvis med att han numera

är i stånd att bevisa riktigheten av ett påstående som rådet har förbjudit

honom att använda i sin reklam. Bestämmelsen innebär emellertid

också att rådet på begäran kan ta upp till förnyad prövning frågan om förbud

mot ett förfarande som rådet i ett tidigare ärende inte bar funnit anledning

att förbjuda. Möjligheten till omprövning gäller givetvis också beslut

som har meddelats av konsumentombudsmannen i form av förbudsföreläggande.

8 §

Denna paragraf behandlar interimistiskt förbud. För att sådant förbud

skall få meddelas krävs att särskilda skäl föranleder det. Vid prövningen

av om detta krav är uppfyllt får bl. a. beaktas å ena sidan vilka följder en

fortsättning av det påtalade förfarandet kan få för konsumenter och konkurrenter

samt å andra sidan vilka ekonomiska konsekvenser ett förbud

skulle medföra för den som drabbas av det. En viktig faktor är naturligtvis

sannolikheten för att ett interimistiskt förbud kommer att följas av ett

slutligt avgörande i samma riktning. Är frågan om ett förfarandes förenlighet

med lagen svårbedömd bör i allmänhet interimistiskt förbud inte

meddelas. I fråga om utsättande av vite gäller samma regler som för slutligt

förbud.

Även utredningens förslag upptar regler om interimistiskt förbud. Där

hänvisas till bl. a. bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.

Dessa paragrafer innehåller vissa rättssäkerhetsgarantier. Bl. a. föreskrivs

att fråga om sådan åtgärd som avses där får tas upp bara på yrkande av

part. Motsvarande bör i regel gälla förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.

Jag anser dock inte att man helt bör utesluta möjligheten av att

marknadsrådet ex officio tar upp frågan om interimistiskt förbud. Däremot

bör liksom enligt rättegångsbalken i princip gälla att den som åtgärden avser

skall ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas. En föreskrift

av sådan innebörd bör lämpligen tas in i den särskilda lagen om marknadsrådet.

I rättegångsbalken föreskrivs vidare att säkerhet skall ställas för skada

som kan uppstå till följd av beslutet. Staten behöver dock inte ställa säkerhet.

Eftersom det knappast torde bli aktuellt att meddela interimistiskt

förbud i andra fall än då konsumentombudsmannen står som sökande i

ärendet, skulle eu motsvarande regel här inte fylla någon praktisk funktion.

Förslaget innehåller därför inte någon sådan regel. 9

9 §

Denna paragraf upptar bestämmelser om förbudsföreläggande. I enlighet

med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen skall detta förfarande

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

få användas i fall som inte är av större vikt. Reglerna om själva förfarandet

anknyter till rättegångsbalkens bestämmelser om strafföreläggande. Konsumentombudsmannen

skall förelägga den som misstänks ha företagit en

handling av det slag som avses i 1 § ett förbud till godkännande. Förbudet

skall vara förenat med vite. I föreläggandet skall anges om godkännande

skall ske omedelbart eller inom viss tid. Godkännandet måste avse både

själva förbudet och vitet. Om föreläggandet godkänns gäller det som ett

beslut av marknadsrådet. Detta innebär bl. a. att rådet inte kan meddela

förbud beträffande samma förfarande annat än om förutsättningar för omprövning

enligt 7 § föreligger. Ett godkännande som sker sedan den i föreläggandet

angivna tiden har gått ut är enligt förslaget ulan verkan. Skulle

en näringsidkare vilja godkänna ett föreläggande efter tidens utgång kan

alltså detta inte ske utan att föreläggandet utfärdas på nytt. Innan den förelagda

tiden har gått ut bör givetvis någon ansökan om förbud inte göras hos

marknadsrådet. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs emellertid inte,

eftersom konsumentombudsmannen är ensam behörig att göra sådan ansökan,

så länge han inte har beslutat att avstå från att föra talan hos rådet,

och ett sådant beslut inte torde komma att meddelas förrän det står klart

hur motparten ställer sig till föreläggandet.

Enligt paragrafens sista stycke kan Kungl. Maj :t meddela närmare bestämmelser

om förbudsföreläggande.

10 §

Enligt första stycket i denna paragraf skall talan om utdömande av vite

föras av åklagare vid allmän domstol. Åklagaren skall emellertid inte väcka

talan annat än efter anmälan. Sådan anmälan får alltid göras av konsumentombudsmannen.

Detta gäller vare sig vitet har förelagts av marknadsrådet

eller av honom själv genom förbudsföreläggande och, i förstnämnda fall,

vare sig rådets beslut har meddelats på ansökan av honom eller av annan.

Har ett vitesförbud meddelats på ansökan av annan än ombudsmannen är

också den som har ansökt om förbudet behörig att begära att åklagare för

talan om utdömande av vitet.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att allmänt åtal inte får väckas för

brott mot lagen annat än efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.

Detta överensstämmer med vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen.

Regeln medför bl. a. att en gärning som bär åtalats som

bedrägeri inte kan bestraffas som vilseledande framställning enligt 2 § lagen

om otillbörlig marknadsföring utan att ombudsmannens medgivande

har inhämtats. Formellt är det åklagaren som beslutar om åtal. Han är alltså

inte direkt skyldig att rätta sig efter ombudsmannens önskemål om att

åtal skall väckas. En åklagare bör dock inte avstå från att väcka åtal av det

skälet att han har en annan mening om en viss gärnings straffbarhet än

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ombudsmannen. I sådana frågor bör åklagarna respektera ombudsmannens

sakkunskap och kunna godta hans bedömningar.

Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal, vare sig detta beror på att ombudsmannen

har vägrat att lämna sitt medgivande eller på någon annan orsak,

har enligt vanliga regler målsägande rätt att väcka enskilt åtal. Däremot

ger förslaget inte organisationerna någon åtalsrätt. Deras intressen får

anses tillräckligt tillgodosedda genom att de har fått möjlighet att föra förbudstalan

hos marknadsrådet.

11 §

Enligt 36 § varumärkeslagen kan domstol i vissa fall ge föreskrifter om

att vilseledande varukännetecken skall utplånas eller ändras så att det inte

längre är vilseledande. Liknande bestämmelser finns i annan immaterialrättslig

lagstiftning. Jag anser i likhet med utredningen att motsvarande

möjlighet bör föreligga enligt lagen om otillbörlig marknadsföring i fråga

om vilseledande framställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck,

affärshandling eller liknande. Föreskrifter härom har tagits in i denna paragraf.

Ingripande bör bara kunna drabba den som har gjort sig skyldig till

ett brottsligt förfarande eller överträtt ett vitesförbud. I paragrafen föreskrivs

därför att förordnande av åsyftat slag meddelas av domstol i samband

med utdömande av vite eller ådömande av ansvar. Liksom enligt varumärkeslagen

kan man i sista hand låta förstöra den egendom det är fråga

om. Vidare gäller att egendomen kan tas i beslag i avvaktan på ett förordnande

samt att reglerna om beslag i brottmål skall vara tillämpliga i sådant

fall.

Enligt föreskrift i sista stycket skall bestämmelserna i paragrafen äga

motsvarande tillämpning på erbjudande som avses i 3 §. Domstolen får alltså

möjlighet att i samband med att den dömer till straff enligt 3 § förordna

exempelvis att rabatlmärken skall förstöras eller att erbjudanden som är

anbragta på en förpackning skall makuleras.

12 §

Denna paragraf innehåller regler om skadestånd. Enligt utredningens förslag

skall den som åsidosätter ett vitesförbud eller bryter mot en straffsanktionerad

bestämmelse vara skyldig att ersätta uppkommen skada. Däremot

anser utredningen inte att ett förfarande som enbart föranleder förbudstalan

bör medföra skadeståndsskyldigliet enligt lagen. Utredningen hänvisar

till att det som allmän princip i svensk rätt gäller att direkt tillfogad

allmän förmögenhetsskada inte ersätts i utomobligatoriska förhållanden

annat än då skadan har orsakats av ett straffbelagt handlande. Jag ansluter

mig till utredningens ståndpunkt och vill här erinra om vad jag tidigare

har anfört om att ett handlande som strider mot de i generalklausulen angivna

normerna inte i och för sig bör kunna föranleda påföljder av annat

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

101

slag än ett förbud mot upprepande. Som förutsättning för utdömande av

skadestånd gäller därför även enligt departementsförslaget, att ett vitesförbud

har överträtts eller ett brott blivit begånget. Det är däremot inte nödvändigt

att vite eller straff också döms ut. Är gärningen straffri på grund

av bestämmelsen i 5 § andra stycket om ansvarsfrihet i ringa fall föreligger

inte heller skadeståndsskyldighet.

När ett brott mot lagen har begåtts av någon som är anställd hos näringsidkare

uppkommer frågan om näringsidkaren med stöd av regler om principalansvar

kan göras ersättningsskyldig för skada som har orsakats av

brottet. Frågan i vilken mån principalansvar enligt gällande rätt föreligger

vid brott som har orsakat allmän förmögenhetsskada är inte helt klar. I

princip torde sådant ansvar anses föreligga (jfr NJA 1962 s. 31). En förutsättning

är dock givetvis att den anställde kan sägas ha begått brottet i

tjänsten. Hithörande frågor kommer att behandlas i ett förslag till ny lagstiftning

om skadestånd som f. n. förbereds inom justitiedepartementet.

Jag vill emellertid redan nu anföra att det synes mig naturligt att principalansvar

skall gälla vid brott av den typ det här är fråga om.

Den av utredningen föreslagna skadeståndsregeln innehåller inte någon

uttrycklig begränsning i fråga om arten av ersättningsgilla skador eller

kretsen av skadeståndsberättigade. Av motiven till bestämmelsen framgår

emellertid att den är avsedd att tillämpas bara på sådana skador som drabbar

annan näringsidkare genom att omsättningen i dennes rörelse försämras.

Däremot är det inte meningen att en konsument, vars handlande direkt

påverkas av en vilseledande framställning eller ohederlig marknadsföringsmetod,

skall kunna få ersättning enligt lagen för skada som han lider

till följd därav.

Den begränsning av skadeståndsrätten som utredningen föreslår överensstämmer

med vad som f. n. gäller vid brott mot lagen om illojal konkurrens.

För egen del hyser jag stor sympati för en sådan ordning. Syftet med

den här aktuella lagstiftningen är att, framför allt i konsumenternas intresse,

sörja för att reklam och marknadsföring bedrivs med hederliga metoder,

däremot inte att i konkreta fall skydda konsumenter och andra mot

att drabbas av följderna av oförmånliga dispositioner. Den som genom en

vilseledande framställning eller något annat ohederligt förfarande har blivit

förledd att göra en dålig affär bör därför inte kunna grunda någon ersättningsrätt

på lagen om otillbörlig marknadsföring. Han har f. ö. i regel

möjlighet att fordra skadestånd på annan grund, exempelvis brottsbalkens

bestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet eller köprättsliga eller

andra kontrakträttsliga regler. En näringsidkare vars rörelse skadas genom

otillbörliga konkurrensåtgärder från annans sida bör däremot kunna

grunda rätt till ersättning för därigenom uppkommen skada på den här

föreslagna lagen. En sådan ersättningsrätt föreligger enligt gällande lag

och bör bestå i fortsättningen, även om jag är medveten om att den på

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

grund av bevissvårigheter får ganska ringa praktisk betydelse. Vårt lands

anslutning till Pariskonventionen torde f. ö. också kräva att svensk rätt innehåller

regler av detta slag.

Med hänsyn till det nu anförda ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt

även i fråga om vilka skador som skall vara ersältningsgilla. Den av

mig förordade begränsningen i detta hänseende kan kanske sägas följa redan

av allmänna skadeståndsrättsliga principer. I tydlighetens intresse

bör dock begränsningen markeras direkt i lagtexten. I denna paragraf anges

därför att ersättningsrätten avser skada som uppkommer för konkurrerande

näringsidkare. Detta innebär att den skadade skall konkurrera på

marknaden med näringsidkare i vars intresse den otillåtna marknadsföringsåtgärden

företas. Däremot är det i och för sig utan betydelse om åtgärden

företas av denne näringsidkare själv eller av annan, exempelvis en

organisation, för hans räkning.

Andra stycket i paragrafen innehåller i enlighet med utredningens förslag

en särskild preskriptionsregel, vilken i sak överensstämmer med motsvarande

bestämmelser i den immaterialrättsliga lagstiftningen. Där föreskrivs

att rätt till skadestånd förloras om inte talan väcks inom fem år från

det skadan uppkom.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Jag räknar emellertid med

att uppbyggnaden av konsumentombudsmannainstitutionen bör inledas redan

dessförinnan, senast under hösten 1970. Det är nämligen angeläget att

ombudsmannen kan börja sin verksamhet i full skala omedelbart sedan den

nya lagstiftningen har trätt i kraft.

Enligt ett särskilt lagförslag upphävs 1 och 2 §§ lagen om illojal konkurrens

samt de därtill anslutande talereglerna i 11 §. Några särskilda övergångsbestämmelser

därutöver föreslås inte. Beträffande straffbestämmelserna

följer av 5 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken att de

nya reglerna inte får tillämpas på gärningar som har begåtts före lagens

ikraftträdande. Däremot torde det i och för sig inte föreligga något formellt

hinder mot att ett förbud enligt generalklausulen grundas på handling som

har företagits innan lagen träder i kraft. Detta synes mig inte ge anledning

till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom ett förbud

enligt generalklausulen inte har tillbakaverkande kraft. Jag förutsätter

emellertid att möjligheten att grunda förbud på vad som har skett före

ikraftträdandet kommer att utnyttjas bara när det finns grundad anledning

att befara att handlingen upprepas samt att det över huvud taget inte blir

fråga om att åberopa handlingar som har företagits avsevärd tid före ikraftträdandet.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

7.2.1 Gällande rätt. Den som förfar oredligt genom att medelst vilseledande

förmå någon till handling eller underlåtenhet kan enligt 9 kap. 8 § brottsbalken

straffas för oredligt förfarande, om inte gärningen är straffbar som

bedrägeri. Enligt huvudregeln krävs för ansvar att gärningen skall ha inneburit

skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Om vilseledandet

sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet

eller ursprung av något som tillhandahålls mot vederlag är dock handlingen

straffbar även om någon skada inte uppkommer. Straffet för oredligt

förfarande är böter eller fängelse i högst två år.

7.2.2 Utredningen föreslår att den särskilda regeln i 9 kap. 8 § brottsbalken

om ansvar för oredligt förfarande i fall där någon skada inte uppstår skall

upphävas. Motivet härför är att en bestämmelse om vilseledande som föranleder

en disposition men ingen skada anses överflödig, om man i enlighet

med utredningens förslag öppnar möjlighet till rättsligt ingripande mot

oriktiga eller vilseledande framställningar vilka är ägnade att påverka handlingsbenägenheten

hos dem som tar del av dem.

7.2.3 Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredningens

förslag.

7.2.4 Departementschefen. Den av mig föreslagna straffbestämmelsen om

vilseledande framställningar torde till fullo täcka det område som omfattas

av den regel utredningen föreslår upphävd. Dess tillämpningsområde är f. ö.

betydligt mer vidsträckt, eftersom den dels gäller även uppgifter om annat

än beskaffenhet, myckenhet eller ursprung hos det som tillhandahålls dels

inte förutsätter att den vilseledde har vidtagit någon disposition utan bara

att vilseledandet har varit ägnat att påverka efterfrågan. Jag biträder därför

utredningens förslag om ändring i 9 kap. 8 § brottsbalken. Visserligen får

detta till följd att handlingar av åsyftat slag inte får åtalas av åklagare utan

konsumentombudsmannens samtycke. Detta synes mig emellertid kunna

godtas, eftersom inga enskilda ekonomiska intressen berörs.

7.3 Förslagen om upphävande av lagstiftningen om oriktig geografisk ursprungsbeteckning

m. m.

7.3.1 Gällande rätt. En typ av vilseledande framställningar som har blivit

föremål för särskild lagstiftning är oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar.

Regler härom finns i två lagar, lagen (1913: 159) angående förbud

mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt lagen

(1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig

ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Enligt 1913 års lag är det förbjudet att till Sverige för försäljning importera

vara som är försedd med en beteckning vilken ger varan sken av att ha

frambragts eller tillverkats här, såvida det inte kan visas att varan faktiskt

har svenskt ursprung men sedermera bär förts ur landet. Förbudet gäller

inte om den åsatta beteckningen är en s. k. generisk beteckning dvs. om

den enligt handelsbruk bara tjänar att utmärka varans art, och inte heller

om den oriktiga beteckningen har neutraliserats genom en tydlig och på varaktigt

sätt anbragt uppgift om att varan är av utländskt ursprung. Den omständigheten

att en utländsk vara är försedd med svensk text eller avbildning

med svenskt motiv utgör inte i och för sig hinder för införsel (1 §).

Vara som enligt lagen inte får föras in i landet skall vid införsel tas i beslag

av tullpersonalen (2 §), som skyndsamt skall underställa beslaget generaltullstyrelsens

prövning (4 §). Innan styrelsen beslutar i ärendet, skall varuägaren

få tillfälle att yttra sig (5 §). Styrelsen skall häva beslaget om det

inte är lagligen grundat (6 §). I annat fall skall varan förklaras förbruten,

om den oriktiga ursprungsbeteckningen inte kan utplånas eller neutraliseras

utan att varan förstörs eller förlorar allt värde (7 §). Är det inte något hinder

för utplånande eller neutralisering, skall varuägaren i stället föreläggas

att inom viss tid oskadliggöra den oriktiga beteckningen under tillsyn av

tullpersonal. Dessutom skall i sådant fall varuägaren föreläggas att betala

en straffavgift motsvarande tio procent av varans värde, dock lägst 10 och

högst 500 kr. Straffavgift uttas dock inte, om varuägaren kan visa att varan

har blivit obehörigen märkt mot hans förbud (8 §). Följer varuägaren inte

föreläggandet om oskadliggörande av den oriktiga beteckningen förklarar

styrelsen varan förbruten (9 §). Styrelsens beslut kan överklagas till regeringsrätten

(13 §).

Kungl. Maj:t kan, efter avtal med främmande stat och under förutsättning

av ömsesidighet, förordna att bestämmelserna i 1913 års lag skall tilllämpas

även på införsel i försäljningssyfte av vara som bär försetts med

oriktig ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges

vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten. Detta gäller inte om

beteckningen är generisk eller åtföljs av beriktigande uppgift. I överenskommelsen

kan dock bestämmas att undantaget för generiska beteckningar

inte skall gälla för vinodlingsprodukter. I fråga om vissa beteckningar för

sådana produkter kan också föreskrivas att vara med oriktig ursprungsbeteckning

inte får införas för försäljning ens om beteckningen har neutraliserats.

Beslag på vara med utländsk ursprungsbeteckning skall äga rum

bara efter angivelse eller om tullpersonalen finner uppenbart att oriktig beteckning

föreligger. Innan beslagtagen vara får utlämnas till ägaren, skall

den oriktiga beteckningen utplånas eller neutraliseras (18 §).

Enligt 1914 års lag kan det vara straffbart att här i landet förse utländsk

vara, som är avsedd för försäljning, eller emballage till sådan vara med beteckning,

vilken ger varan sken av att ha frambragts eller tillverkats i Sve
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

105

rige. Straff kan också drabba den som här i landet saluhåller utländsk vara

vilken är försedd med sådan beteckning eller vilken genom uppgift på anslag,

i annons eller annat för ett större antal personer avsett meddelande

har getts sken av att ha svenskt ursprung. En förutsättning för straffbarhet

är i bägge fallen att gärningsmannen handlar i avsikt att vilseleda om varans

ursprung. Straffsatsen är böter eller vid synnerligen försvårande omständigheter

fängelse i högst sex månader. Straff enligt lagen skall inte inträda om

gärningen är straffbar enligt lagen om illojal konkurrens. 1914 års lag innehåller

samma undantag för generiska beteckningar och neutraliserade

oriktiga beteckningar som 1913 års lag samt även en motsvarighet till denna

lags regel om betydelsen av att utländsk vara är försedd med svensk text

eller avbildning med svenskt motiv (1 §).

Kungl. Maj :t kan med avseende på främmande stat förordna, att bestämmelserna

i 1914 års lag skall ha motsvarande tillämpning i fråga om beteckning,

genom vilken en vara direkt eller indirekt felaktigt anges vara

frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller på viss där belägen

ort. Även här gäller undantag för de fall att beteckningen är generisk eller

åtföljs av beriktigande uppgift. Angående beteckningar för vinodlingsprodukter

kan föreskrivas att straffbarhet skall inträda när någon använder

sådan beteckning beträffande vara som honom veterligen har frambragts

eller tillverkats i annan stat eller på annan ort än den beteckningen anger,

även om avsikt att vilseleda om varans ursprung inte föreligger eller beteckningen

är generisk. I fråga om vissa beteckningar för vinodlingsprodukter

kan bestämmas, att straffbarhet skall inträda också om beteckningen har

neutraliserats (2 §).

Med stöd av de i 1913 och 1914 års lagar givna bemyndigandena har

Kungl. Maj:t vid olika tillfällen, senast genom kungörelsen (1969: 502) om

skydd för utländska ursprungsbeteckningar, förordnat att reglerna i dessa

lagar skall vara tillämpliga beträffande de länder som har anslutit sig till

Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av

oriktiga ursprungsbeteckningar på handelsvaror.

7.3.2 Internationella konventioner. Bestämmelser om oriktiga ursprungsbeteckningar

finns dels i Pariskonventionen dels i den nyss nämnda Madridöverenskommelsen.

Som jag tidigare har anfört har vid remissen till lagrådet

av förslaget till mönsterskyddslag förordats att Sverige ansluter sig

till Pariskonventionen i dess senast antagna lydelse. Madridöverenskommelsen

har senast reviderats i Lissabon år 1958. Sverige har tidigare i år tillträtt

Lissabontexten, vilken är återgiven i prop. 1969: 34.

Enligt artikel 10 punkt 1 i Pariskonventionen skall bestämmelserna i konventionens

artikel 9 tillämpas i fall av direkt eller indirekt användning av

en falsk angivelse rörande varas ursprung eller producentens, fabrikantens

eller handlandens identitet. Artikel 9 innehåller regler om varor på vilka

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

olovligen har anbragts varumärke eller firma. Sådan vara skall tas i beslag

vid införseln till unionsland där märket eller firman äger rätt till laga skydd.

Beslag skall också verkställas inom det land där den olovliga beteckningen

har anbragts eller inom det land till vilket varan har blivit införd. Beslag

skall ske på begäran av allmän åklagare, annan behörig myndighet eller

målsägande i enlighet med varje lands lagstiftning. Myndigheterna är inte

skyldiga att verkställa beslag på transitogods. Om lagstiftningen i något land

inte medger beslag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud

eller beslag inom landet. Om lagstiftningen i något land inte medger

vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet,

skall sådana åtgärder, till dess denna lagstiftning bär ändrats i enlighet härmed,

ersättas med de rättsmedel som landets lagstiftning i jämförliga fall

tillförsäkrar dess egna medborgare.

Madridöverenskommelsens Lissabontext innehåller regler om åtgärder

med avseende på varor vilka är försedda med oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar

som hänför sig till fördragsslutande stat. Beträffande

sådana varor gäller bestämmelser motsvarande dem som finns i artikel 9 i

Pariskonventionen (artikel 1). Bestämmelserna hindrar inte att säljare anger

sitt namn eller sin adress på utländska varor, men härvid krävs att namnet

eller adressen ålföljs av uppgift som är tillräcklig för att utesluta varje

misstag i fråga om varans verkliga ursprung (artikel 3). Det är vidare förbjudet

att vid försäljning, skyltning eller utbjudande av varor använda beteckningar

som är ägnade att vilseleda allmänheten angående varors ursprung

(artikel 3 bis). Domstolarna i varje land får bedöma vilka beteckningar

som på grund av sin generiska karaktär inte är underkastade bestämmelserna

i överenskommelsen. Detta gäller dock inte ursprungsbeteckningar

för vinodlingsprodulcter (artikel 4).

7.3.3 Utredningen. Utredningen påtalar att det råder bristande kongruens

mellan 1913 och 1914 års lagar. Vid import tas varan i beslag, inom landet

kan i princip beslag inte komma i fråga. Beslag vid import är oberoende av

om varuägaren har känt till beteckningen. För åtgärd inom landet krävs

däremot att det visas att den som har anbragt beteckningen eller utbjudit

varan handlat i avsikt att vilseleda om dennas ursprung. Påföljden är av

olika art enligt de båda lagarna. Ingripande vid import görs av administrativ

myndighet, medan 1914 års lag tillämpas av de allmänna domstolarna.

Vid tillämpningen av 1913 års lag betraktas ett svenskt varukännetecken

på en importvara i regel som en oriktig ursprungsbeteckning. Denna praxis,

som har stöd i lagens förarbeten, grundas på den föreställningen att utomlands

tillverkade varor med svenska varukännetecken normalt är av lägre

kvalitet än varor tillverkade i Sverige. Lagstiftaren tycks inte ha tänkt sig,

alt det skulle kunna föreligga ett helt legitimt intresse för svenska företagare

att låta tillverka varor i utlandet för försäljning i Sverige under det

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

107

svenska företagets kännetecken. När det gäller 1914 års lag utgår man emellertid

från att det kan vara ett helt normalt och lojalt förfarande att ett

svenskt företag importerar utomlands tillverkade varor och förser dem med

sitt eget varumärke eller sin egen firma, och ett sådant förfarande är inte

straffbart annat än när det sker i syfte att vilseleda.

Utredningen finner det stötande att man enligt 1913 års lag skall tillämpa

omvänd bevisbörda i fråga om straffavgiften. Vidare påpekas att tulltaxeringen

numera sker så att man inte undersöker allt importgods utan i stället

i stor utsträckning grundar tullbehandlingen enbart på uppgifter av importören,

vilka kompletteras genom stickprovsundersökningar. Minst hälften

av alla varor med såsom oriktiga ansedda ursprungsbeteckningar kan på

grund härav beräknas passera obeaktade genom tullen och denna andel

torde komma att öka ytterligare. Någon konsekvent tillämpning av lagen

är alltså inte längre möjlig.

Utredningen framhåller vidare, att det geografiska ursprunget numera i

långt mindre utsträckning än tidigare ger anvisning om varans kvalitet. Det

finns ingen anledning att ingripa mot ursprungsbeteckningar vilka framstår

som helt irrelevanta. Därrmot bör beteckningar som är oriktiga eller vilseledande

och ägnade att päverka allmänhetens benägenhet att köpa varor inte

lämnas opåtalade. Ingripandet, som bör göras av domstol, kan ske med tilllämpning

av bestämmelserna om vilseledande reklam i 2 § i förslaget till

lag om otillbörlig konkurrens. Enligt förslaget har man vidare möjlighet att

tvångsvis utplåna eller ändra oriktiga beteckningar. I anslutning därtill kan

vara tas i beslag. Genomförs förslaget finns det enligt utredningens mening

inte längre något behov av 1913 och 1914 års lagar. Sveriges anslutning till

Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen anses inte medföra någon

förpliktelse att behålla dessa lagar. I fråga om vinodlingsprodukter föreligger

den komplikationen att ursprungsbeteckningar för dem enligt Madridöverenskommelsen

inte får betraktas som generiska. Eftersom distributionen

av dessa produkter handhas och kontrolleras av offentliga företag och organ,

vilka strikt iakttar våra internationella förpliktelser, anses emellertid

särskilda författningsbestämmelser om vinodlingsprodukter överflödiga.

På nu angivna skäl föreslår utredningen att 1913 och 1914 års lagar samt

den till dem knutna kungörelsen upphävs. Under hänvisning till praxis när

det gäller författningar med importförbud förordar utredningen, att frågor

om beslag på vara som har ankommit till landet före upphävandet av 1913

års lag avgörs enligt den lagen, även om prövningen sker sedan lagen har

upphört att gälla. Föreläggande om straffavgift enligt 1913 års lag bör

däremot inte få ske efter denna tidpunkt. Eftersom straffavgift är jämförbar

med böter, menar utredningen att detta följer av de principer som ligger till

grund för 5 § lagen om införande av brottsbalken. Av detta lagrum följer

också att ansvar inte kan ådömas enligt 1914 års lag efter det att denna har

upphört att gälla.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

7.3.4 Remissyttrandena. Förslaget att upphäva 1913 och 1914 års lagar tillstyrks

av patentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, tullagstiftningskommittén,

Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, KF, Grossistförbundet,

Skånes handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Kommerskollegium finner förslaget vägande men erinrar om

att kontrollen kommer att försvagas. Kontrollstgrelsen framhåller att det

inom bryggerinäringen förekommer att inarbetade produktnamn med anknytning

till visst tillverkningsställe används även efter det att produktionen

vid tillverkningsstället har upphört. Detta förfaringssätt bör enligt styrelsen

uppmärksammas vid lagstiftningen. Lantbruksförbundct påpekar att enligt

förslaget till lag om otillbörlig konkurrens beslag kan ske bara om brott

har begåtts. Madridöverenskommelsen torde emellertid innebära att beslag

skall kunna ske i vidare utsträckning.

Generaltullstyrelsen tillstyrker förslaget och anför i anslutning därtill följande.

Den väsentligaste invändningen mot 1913 års lag torde vara att lagen

huvudsakligen föranleder ingripande mot beteckningar, som i och för sig

inte är oriktiga och som i praktiken vanligtvis inte heller torde påverka allmänhetens

benägenhet att köpa varan på grund av varans geografiska ursprung.

Beslag med stöd av lagen sker nämligen i övervägande antalet fall

på grund av förekomsten av svenska varukännetecken, alltså namn, firma

eller varumärke, vilka inom näringslivet och bland konsumenterna i allmänhet

torde uppfattas endast som upplysning angående varans kommersiella

ursprung utan att säga något om dess geografiska ursprung. Det förekommer

mycket sällan att importgodset upptar kvalificerat oriktiga beteckningar

såsom exempelvis »Made in Sweden». Sedan en vara har beslagtagits

med stöd av 1913 års lag kan ärendet inte avgöras förrän efter en ganska

omständlig och tungrodd procedur, vilken — ifall beslaget är lagligen grundat

— resulterar i ett föreläggande om importmärkning eller om utplånande

av den oriktiga beteckningen. Lagen medger inte någon förenkling av proceduren

och tillåter inte heller att varan återutförs utan föregående importmärkning.

För varuägarens del får den vanligen i och för sig obetydliga förseelsen

härigenom många gånger mycket kännbara konsekvenser bl. a. genom

att leveransen fördröjs och genom att han åsamkas kostnader och besvär

för att oskadliggöra den oriktiga beteckningen. Härtill kommer att importören

i flertalet fall drabbas av den i lagen föreskrivna straffavgiften.

Det mest anmärkningsvärda och stötande med denna straffbestämmelse är

det därvid tillämpade förfarandet med omvänd bevisbörda. Det är helt naturligt

att många annars laglydiga importörer, som utan att ha någon brottslig

avsikt drabbas av denna straffbestämmelse, reagerar mycket starkt. Utöver

den kritik som sålunda kan riktas mot utformningen av 1913 års lag

tillkommer den bristfälligheten att lagen i flera avseenden inte kan tillämpas

konsekvent. Genom tulltaxeringsförfarandets omläggning till att i allt

högre grad baseras på granskning av fakturor och andra handlingar i stället

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

för på den tidigare i stor utsträckning tillämpade okulärbesiktningen av godset

har möjligheterna att vid tullbehandlingen uppmärksamma oriktiga ursprungsbeteckningar

i betydande grad minskat. Dokumenten ger nämligen

i allmänhet inte någon upplysning om huruvida importgodset är försett med

ursprungsbeteckningar. Den okulärbesiktning av godset som stickprovsmässigt

tillämpas jämsides med dokumentgranskningen — bl. a. för kontroll

av införselbestämmelsernas efterlevnad — torde dessutom ha en ringa preventiv

effekt i fråga om förseelser mot 1913 års lag, eftersom dessa i flertalet

fall inte torde ske uppsåtligen. Det är därför inte ovanligt att varuägare,

när en vara har drabbats av beslag, ifrågasätter lagligheten av beslaget under

hänvisning till att varan sedan lång tid har kunnat införas med samma

beteckning utan att tullverket har ingripit. En annan inkonsekvens i lagtilllämpningen

sammanhänger med de begränsade möjligheterna att ingripa

mot oriktiga ursprungsbeteckningar inom landet. 1914 års lag torde tillämpas

ytterst sällan. I praktiken finns det därför inte något som hindrar att

varor importeras omärkta och därefter här i landet förses med oriktig ursprungsbeteckning.

1913 års lag kan alltså mycket lätt kringgås. Mot bakgrund

av anförda brister i den nuvarande lagstiftningen mot oriktiga ursprungsbeteckningar

är det fullt förklarligt om de drabbade varuägarna

svårligen kan finna någon mening i de ingripanden som måste ske enligt

denna lagstiftning. På senare tid har den invändningen också framförts att

lagstiftningen inte står i överensstämmelse med de strävanden att riva ned

handelshindren som har tagit sig uttryck i bl. a. EFTA-konventionen och

med den allmänna liberaliseringen av världshandeln. Om 1913 och 1914 års

lagar samt den därtill knutna kungörelsen upphävs uppkommer frågan hur

de förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom sin anslutning till Madridöverenskommelsen

skall kunna uppfyllas. Det är styrelsens uppfattning, att

syftet med Madridöverenskommelsen torde bli tillgodosett i tillbörlig mån

genom utredningens förslag.

Styrelsen berör också frågan om vilka övergångsregler som skall gälla vid

ett genomförande av utredningens förslag. Enligt 145 § sista stycket tullstadgan

(1927: 391) skall vid förtullning, om inte annat föreskrivs, de taxor

och författningar tillämpas som gäller den dag, från vilken man enligt 168

eller 169 § skall beräkna anstånd med fullgörande av de med förtullningen

sammanhängande förpliktelserna mot tullverket. Utgångspunkten för sådant

anstånd är enligt huvudregeln den dag då godset har mottagits av tullanstalt.

Härifrån avvikande regler gäller bl. a. vid uttagning från tullager, i

vilket fall utgångspunkten blir den dag då godset har anmälts till sådan

uttagning. Vid förtullning i frihamn skall de taxor och författningar tillämpas

som följer av bestämmelserna i 62 § frihamnsstadgan (1935:553). De

nämnda bestämmelserna har i praxis ansetts tillämpliga inte bara vid avgiftsbestämning

utan även exempelvis i fråga om olika importförbud. Om

utredningens förslag genomförs kommer sålunda, om inte annat föreskrivs,

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1913 års lag alt i flertalet fall vara tillämplig på varor som har ankommit

till landet innan den nya lagen om otillbörlig konkurrens trätt i kraft, även

om förtullningen sker efter ikraftträdandet. Undantag härifrån kommer att

gälla exempelvis när förtullning sker från tullager efter den nya lagens

ikraftträdande. Då skall 1913 års lag inte tillämpas, oavsett när varan ankom

till landet. Föreläggande om straffavgift torde i enlighet med principerna

i 5 § lagen om införande av brottsbalken inte böra meddelas efter det att

1913 års lag har upphört att gälla. Enligt styrelsens uppfattning torde det

vid ett genomförande av utredningens förslag, trots nu anförda förhållanden,

inte vara erforderligt att meddela några särskilda övergångsbestämmelser

avseende lagstiftningen om oriktiga ursprungsbeteckningar.

7.3.5 Departementschefen. Det är givetvis ett allmänt intresse att det finns

rättsliga möjligheter att motverka vilseledande uppgifter om saluförda

varors geografiska ursprung. De regler i ämnet som finns i 1913 och 1914

års lagar kan emellertid, som utredningen och remissinstanserna har framhållit,

kritiseras på goda grunder. Särskilt gäller detta den förstnämnda

lagen. Denna anses, i enlighet med uttalanden under förarbetena, innebära

förbud mot import av utomlands tillverkade varor som är försedda med

svenska varukännetecken. En så sträng tillämpning går längre än vad som

behövs för att förhindra att allmänheten blir vilseledd. Förekomsten av ett

svenskt varukännetecken på en vara torde nämligen i första hand uppfattas

som en upplysning om varans kommersiella och inte om dess geografiska

ursprung. För en köpare torde det f. ö. ofta helt sakna intresse om varan har

tillverkats i Sverige eller utomlands. Förbudet enligt 1913 års lag mot import

av varor med oriktiga ursprungsbeteckningar kan vidare lätt kringgås genom

att en vara importeras omärkt och förses med en vilseledande ursprungsbeteckning

sedan den har förts till Sverige. Möjligheterna att med stöd av

1914 års lag ingripa mot ett sådant förfarande är i realiteten mycket begränsade.

Slutligen kan beträffande 1913 års lag anföras att det numera, med hänsyn

till det sätt på vilket tulltaxeringen sker, i hög grad blir beroende av en

slump om en oriktig märkning upptäcks eller inte och att tillämpningen av

lagen därför blir mycket inkonsekvent.

Önskemålet att motverka vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar

tillgodoses väl av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring. Med

stöd av generalklausulen kan man vid vite förbjuda näringsidkare att använda

sådana beteckningar vid marknadsföring av varor, och den särskilda

straffbestämmelsen om vilseledande framställningar kan tillämpas mot den

som uppsåtligen lämnar vilseledande uppgifter om en varas geografiska ursprung.

Vid utdömande av vite eller straff kan domstol förordna att den

vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte längre

är vilseledande, och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas i

beslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970 11 i

Det nu anförda synes mig starkt tala för att 1913 och 1914 års lagar bör

upphävas och att någon särskild lagstiftning om oriktiga ursprungsbeteckningar

vid sidan av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring

inte behövs. Ingen av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har

motsatt sig utredningens förslag att de båda lagarna upphävs.

Emellertid uppkommer frågan om Sveriges anslutning till Pariskonventionen

och Madridöverenskommelsen innefattar någon förpliktelse att bibehålla

lagstiftning av den innebörd vi f. n. har. Syftet med konventionsreglerna

får anses vara att sörja för att det finns verksamma medel att undertrycka

spridning av varor med vilseledande ursprungsbeteckningar. Detta

syfte tillgodoses som jag nyss nämnt väl av den föreslagna lagen om otillbörlig

marknadsföring. Visserligen gäller enligt de båda konventionerna i

princip att den nationella lagstiftningen skall innehålla regler antingen

om beslag vid införsel eller införselförbud eller om beslag inom landet. Något

absolut krav på sådana regler torde dock ingendera konventionen få

anses innefatta, utan i och för sig torde det vara tillräckligt att lagstiftningen

ger samma skydd åt utländska som åt inhemska intressen. Sistnämnda

krav uppfylls av de lagregler jag föreslår. Jag har därför kommit till den

slutsatsen att det inte skulle strida mot våra internationella åtaganden att i

samband med införandet av den nya lagen om otillbörlig marknadsföring

upphäva 1913 och 1914 års lagar utan att ersätta dem med några nya specialregler.

Att med hänsyn till vad Madridöverenskommelsen innehåller om

vinodlingsprodukter behålla särlagstiftning i detta ämne torde, som utredningen

framhåller, inte vara behövligt, eftersom distributionen av sådana

produkter handhas och kontrolleras av statliga företag och organ.

Förslag om upphävande av 1913 och 1914 års lagar har tagits in i två

särskilda lagar. Utredningen har inte föreslagit några övergångsbestämmelser

till reglerna om upphävande av de båda lagarna. I fråga om 1914 års

lag uppkommer inga övergångsproblem. Av 5 § lagen om införande av

brottsbalken följer nämligen att ansvar för brott mot 1914 års lag, som har

begåtts under denna lags giltighetstid, inte kan ådömas sedan lagen har

upphört att gälla, såvida inte handlingen också är straffbar enligt den nya

lagen om otillbörlig marknadsföring. Vad härefter beträffar 1913 års lag

anser utredningen att det av grunderna till nyssnämnda paragraf i lagen

om införande av brottsbalken följer att det inte kan komma i fråga att efter

upphävandet av lagen döma ut den där föreskrivna straffavgiften. Däremot

innebär förslaget att reglerna om beslag alltjämt skall kunna tilllämpas

i fråga om vara som har anlänt till Sverige före lagens upphävande.

Detta överensstämmer med praxis när det gäller författningar angående importförbud.

Jag anser emellertid en sådan åtskillnad i fråga om möjligheterna

att tillämpa olika rättsverkningar olämplig. Med hänsyn härtill har i

en särskild övergångsbestämmelse till lagen om upphävande av 1913 års

lag tagits in regler om att rättsverkan som avses i lagens 2, 7, 8 eller 9 § inte

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla. Detta innebär

att beslagtagen vara skall utlämnas till varuägaren utan vidare åtgärder,

om inte varan har förklarats iorbruten genom beslut som redan har

vunnit laga kraft.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen genom

utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas över förslagen till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet

Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

113

Bilaga 1

Utredningens förslag

till

Lag

om otillbörlig konkurrens

Allmän bestämmelse

1 §

I näringsverksamhet far ej vidtagas konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet

och god affärsmoral åsidosättes gentemot konsumenter eller näringsidkare.

Om särskilda slag av otillåtna handlingar stadgas i 2—5 §§.

Vilseledande reklam m. m.

2 §

Näringsidkare får ej använda oriktig eller vilseledande framställning,

ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan

nyttighet.

Näringsidkare får ej heller använda framställning, som på grund av sin

utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är otillbörlig

gentemot annan näringsidkare och ägnad att ha sådan verkan som i

första stycket sägs.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning

på sammanslutning av näringsidkare samt på den som är anställd hos eller

fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning.

Företags spioneri och missbruk av företagshemlighet m.m.

3 §

Ingen får på otillbörligt sätt bereda sig tillgång till företagshemlighet. Har

någon på otillbörligt sätt berett sig tillgång till företagshemlighet, får han

ej använda eller yppa denna.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej

heller obehörigen använda eller yppa företagshemlighet, till vilken han fått

tillgång på annat sätt än i första stycket sägs.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Har någon fått tillgång till företagshemlighet genom att annan, honom

veterligen, handlat i strid mot första eller andra stycket, får han ej obehörigen

använda eller yppa denna.

4 §

Anställd eller annan, som anförtrotts teknisk förebild eller teknisk föreskrift

för utförande av arbete eller för affärsändamål, får ej obehörigen använda

eller giva annan del av denna.

Har någon fått tillgång till teknisk förebild eller teknisk föreskrift genom

att annan, honom veterligen, handlat i strid mot första stycket, får han ej

obehörigen använda eller giva annan del av denna.

Bestickning i näringsverksamhet m. m.

5 §

Till den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får

man ej lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig förmån,

ägnad att förmå mottagaren att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande

gynna bestickaren eller annan.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej

mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig förmån,

ägnad att förmå honom att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna

bestickaren eller annan.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning

på otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets

fullgörande gynnat bestickaren eller annan.

Påföljder m. in.

6 §

Vidtager någon åtgärd, som avses i 1 § första stycket, eller använder någon

framställning, som avses i 2 §, äger domstol vid vite förbjuda honom att fortsätta

därmed.

Om ett fortsättande av handlingen kan förväntas medföra allvarliga olägenheter

för konsumenter eller näringsidkare, äger domstol meddela vitesförbud

för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Bestämmelserna

i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning vid sådant

beslut. 7

7 §

Den som uppsåtligen bryter mot 2—5 §§ dömes till böter eller fängelse i

högst ett år. Är brott mot 2 § att anse såsom ringa, dömes ej till ansvar.

För försök till gärning, som avses i 3 § första stycket första punkten, do
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år i970

115

mes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Är gärning, som avses i 2 §, att bedöma såsom svindleri eller är gärning,

som avses i 3 och 4 §§, att bedöma såsom trolöshet mot huvudman eller är

gärning, som avses i 5 §, att bedöma såsom bestickning eller tagande av muta

enligt brottsbalken, äger första stycket ej tillämpning.

8 §

Om flera medverkat till brott mot denna lag, gäller vad i 23 kap. brottsbalken

är stadgat.

9 §

Den som överträder med stöd av 6 § meddelat förbud eller gör sig skyldig

till brott mot denna lag skall ersätta uppkommen skada.

Talan om skadestånd får avse skada endast under de senaste fem åren innan

talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till ersättning

förlorad.

10 §

Talan om förbud enligt 6 § får föras av myndighet som Konungen bestämmer

samt av envar som lider förfång av åtgärden eller framställningen ävensom

av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslutning

av näringsidkare.

Åtal för brott mot 2 § får väckas av myndighet som Konungen bestämmer

samt av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslutning

av näringsidkare. Därvid skall iakttagas vad i 20 kap. 8 § rättegångsbalken

är stadgat.

Brott mot 3 eller 4 § får åtalas av åklagare endast om målsägande angiver

brottet till åtal.

11 §

Vid brott mot 2 § eller överträdelse av förbud, meddelat med stöd av 2 §,

äger rätten efter vad finnes skäligt förordna att oriktig eller vilseledande

eller enligt 2 § andra stycket otillbörlig framställning, som är anbragt på vara

eller förpackning eller innehålles i reklamtryck, affärshandling eller dylikt,

skall utplånas eller ändras så att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan

åtgärd ej ske annorledes, äger rätten förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på förordnande

som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga

därvid tillämpning.

12 §

Vid brott mot 3 eller 4 § äger rätten på yrkande av målsäganden förordna

att missbrukad förebild, föreskrift eller annan handling eller efterbildning

därav skall överlämnas till honom.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på förordnande

som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga

därvid tillämpning.

13 §

Vid brott mot 5 § skall lämnad eller mottagen muta eller annan otillbörlig

förmån eller otillbörlig belöning förklaras förverkad till kronan. Föreskrifterna

i 36 kap. brottsbalken äga därvid tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Genom denna lag upphävas dels lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens med undantag av vad däri är stadgat

om illojal användning av kännetecken, dels lagen den 4 juni 1913 angående

förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, dels

lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende

med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta

varor, dels ock kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) angående skydd för

vissa utländska ursprungsbeteckningar.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

117

Bilaga 2

Grundregler för reklam

Inledning

Dessa internationella grundregler för reklam, vilka sammanställts av Internationella

Handelskammaren, har till syfte att stärka känslan av ansvar

mot konsument och samhälle hos alla dem som arbetar med reklam samt att

motverka att reklamen blir missbrukad.

Grundreglerna fastslår de minimikrav som bör ställas på reklamen från

affärsetisk synpunkt. Grundreglerna gäller för all reklam, oavsett vilket reklammedel

som används.

Tillsynen över att grundreglerna efterlevs skall utövas av det eller de bedömande

organ inom näringslivet i respektive land som anförtrotts denna

uppgift eller i förekommande fall på det internationella planet Internationella

Handelskammarens Council on Advertising Practice.

Grundreglerna är uppdelade i två avdelningar: Del I, Regler för reklam,

och Del II, Partsrelationer inom reklamen. Del I består av två kapitel: A.

Allmänna förhållningsregler — gällande all reklam — samt B. Tillämpningsregler.

Till kapitlet Allmänna förhållningsregler är såsom bihang fogade Särskilda

anvisningar för reklam vid vissa säljmetoder samt för reklam för vissa

varor och tjänster riktad till den slutlige konsumenten. Internationella

Handelskammarens Råd kan efter att ha hört kammarens nationalkommittéer

komplettera de särskilda anvisningarna med ytterligare anvisningar för

vissa varor och tjänster om utvecklingen anses kräva detta.

Del. 1. Regler för reklam

Grundreglernas bakgrund och syfte

Reklamen är ett nödvändigt led i marknadsföringen. Den tjänar på ett

betydelsefullt sätt såväl konsument som näringsliv och samhällsekonomi.

Reklamen har ett socialt ansvar mot konsumenten och mot samhället.

— All reklam skall vara förenlig med gällande lag. Den skall vidare vara

förenlig med goda seder och den skall vara hederlig och vederhäftig.

— All reklam skall utformas så att den är förenlig med god sed i konkurrensen

näringsidkare emellan.

Reklamen är för sin framgång beroende av att allmänheten kan lita på den.

— All reklam skall därför utformas så att allmänheten får respekt och

förtroende för reklamen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

A. Allmänna förhållningsregler

Goda seder

Artikel 1

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som strider mot

goda seder.

Hederlighet

Artikel 2

Reklam får ej missbruka konsumentens förtroende och får ej söka dra

fördel av oerfarenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten.

Artikel 3

Reklam får ej vädja till övertro och vidskepelse.

Reklam får ej utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Vederhäftighet

Artikel 4

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt

— genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt

-— är ägnad att vilseleda konsumenten.

Överdrivna påståenden, vilka framstår som faktiska uppgifter, får ej användas

om de kan verka vilseledande.

Den omständigheten att annonsören eller annan i efterhand tillhandagår

konsumenten med rättvisande upplysningar medför ej att ett vilseledande

reklammeddelande kan anses försvarligt.

Vägledande exempel till artikel 4

a) Reklam får ej vilseleda om

— den utbjudna varans egenskaper, exempelvis dess sammansättning eller

konstruktion, dess användbarhet eller lämplighet, dess kommersiella eller

geografiska ursprung;

—- den utbj udna varans pris och värde eller köpvillkoren;

— de tjänster som är förenade med köp, däribland leveranssätt, utbyte, returrätt,

reparation och underhåll;

— innebörden och värdet av garanti knuten till varan; ordet »garanti» eller

andra jämförliga uttryck får ej användas, såvida icke dels samtliga garantivillkor

dels rätten till och sättet för reklamation klart anges i reklamen

eller skriftliga uppgifter härom finns tillgängliga för köparen antingen

på sälj stället eller vidfogade varan;

— förekomsten av patentskydd eller industriellt rättsskydd av annat slag

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 119

för varan, eller om innehavet av medaljer, priser, diplom och andra utmärkelser.

b) Reklamen får ej heller vilseleda om

— annan vara på marknaden, dennas egenskaper, pris och värde, köpvillkoren

eller de tjänster som är förenade med köp av sådan annan vara;

-—. tillförlitligheten av uppgifter som annan annonser lämnat i sin reklam.

c) Vetenskapliga och tekniska termer, statistiska uppgifter, citat ur facklitteratur

och liknande bör användas med aktsamhet och känsla av särskilt

ansvar inför konsumenten. Statistiska uppgifter som har begränsad giltighet

får ej ge sken av att vara allmängiltiga.

d) Reklam vari uppges att man genom köp av viss vara gynnar välgörande

ändamål får ej vilseleda beträffande den andel av intäkterna som tillfaller

det välgörande ändamålet.

Intyg och åberopanden

Artikel 5

Intyg som används i reklam skall vara äkta och får ej innehålla framställning

i ord eller bild som är ägnad att vilseleda. Intyg får ej användas i reklam

på ett vilseledande sätt. Föråldrade eller av annan anledning inaktuella

intyg får ej användas.

I reklam får ej viss person, visst företag eller viss institution åberopas utan

vederbörligt tillstånd.

Bild av person som kan identifieras på bilden får ej heller användas utan

vederbörligt tillstånd.

Misskreditering

Artikel 6

Reklam får ej innehålla anspelningar på annat företag eller annan vara

ägnad att utsätta företaget eller varan för ringaktning eller löje.

Renommésnyltning

Artikel 7

Reklam får ej utformas så att det goda anseende (renommé), som är förknippat

med annat företags firma eller kännetecken eller som företaget uppnått

genom en reklamkampanj, utnyttjas på ett otillbörligt sätt.

Reklamefterbildning

Artikel 8

Efterbildning av reklam — illustration, komposition (layout), text, slagord,

förpackning, etikett eller annan utstyrsel — som annonsör brukar i visst

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

land får ej ske vare sig i detta land eller i annat land, om användning av

efterbildningen är ägnad att medföra förvirring på marknaden eller gör det

omöjligt för annonsören att utsträcka användningen av sin reklam inom

landet eller till annat land och en sådan vidgad användning objektivt sett

kan förutses.

Reklammarkering

Artikel 9

Reklam skall vara lätt att identifiera som sådan; detta gäller all reklam

oavsett dess utformning och oavsett vilket reklammedel som används. Sker

publiceringen i reklammedium som även innehåller nyheter och annat redaktionellt

material skall reklamen presenteras så att konsumenten omedelbart

kan skilja den från det övriga materialet.

Säkerhetssynpunkter

Artikel 10

Reklam får ej innehålla framställningar i bild, som visar riskfyllda situationer

där normala säkerhetsmått åsidosatts och som därför kan befaras

främja oaktsamhet.

Särskild försiktighet härvidlag är påkallad beträffande bilder där barn

förekommer.

Reklam till barn och sjuka

Artikel 11

Reklam som riktas till barn eller ungdom får ej innehålla framställning i

ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller kan menligt

påverka dem i psykiskt eller moraliskt hänseende. Sådan reklam får ej heller

söka utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande

erfarenhet och får inte missbruka deras lojalitetskänsla.

Artikel 12

Reklam som riktas till sjuka människor får ej söka dra fördel av deras

förhoppningar om bättring eller tillfrisknande eller utnyttja deras bristande

förmåga att kritiskt bedöma utfästelser om bättring eller tillfrisknande från

sjukdom.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

B. Tillämpningsregler

Ansvar

Artikel 13

Ansvariga för att grundreglerna iakttas är

a) annonsören samt den som framställer eller förmedlar reklamen;

b) utgivaren eller annan företrädare för den som publicerar eller sprider

reklamen.

Var och en som medverkar vid planering, framställning eller spridning

av reklam skall vidta de åtgärder som rimligen kan ankomma på honom för

att grundreglerna skall bli följda.

Detta ansvar gäller reklamen i dess helhet, dess innehåll såväl som dess

form, däri inbegripet intyg och framställningar i ord eller bild som hämtas

från annat håll. Att reklamens innehåll eller form helt eller delvis hämtats

från annat håll kan ej åberopas såsom ursäkt, om grundreglerna blivit åsidosatta.

Artikel 14

Annonser, den som framställer eller förmedlar reklam eller den som publicerar

eller sprider reklam får ej ta befattning med en reklam som vederbörligt

bedömande organ inom näringslivet funnit strida mot reglerna.

Tolkning

Artikel 15

Grundreglerna skall tillämpas efter anda och bokstav. Eftersom skilda

reklammedel (press, TV, radio, affischering, film osv.) har olika karaktär

och egenskaper är det inte utan vidare givet att framställning som kan accepteras

i ett reklammedel också är godtagbar i annat reklammedel.

Reklam bör bedömas med hänsyn till dess förväntade verkan på konsumenten;

härvid bör beaktas att konsumenten i regel påverkas av det helhetsintryck

han får av reklamen vid en snabb kontakt med den.

Artikel 16

Ordet »reklam» i grundreglerna är att tolka i vidaste bemärkelse och innefattar

varje yttring av reklam och kommersiell publicitet (inbegripet PR).

Ordet »vara» omfattar här även tjänst (prestation).

Med »konsument» avses här envar som ett reklambudskap vänder sig till.

Bevisskyldighet

Artikel 17

Annonsören skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande organ

inom näringslivet visa riktigheten av uppgift, påstående eller annan fram
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ställning i ord eller bild, om framställningens vederhäftighet med fog blivit

ifrågasatt.

Särskilda anvisningar

för reklam vid vissa sälj metoder samt för reklam för vissa varor och tjänster

riktad till den slutlige konsumenten

Dessa särskilda anvisningar bygger på de allmänna förhållningsreglerna i

grundreglerna och bör tolkas mot bakgrund av dessa.

A. Reklam vid vissa säljmetoder

Reklam för sälj främjande åtgärder

Artikel A 1

Reklam, som erbjuder konsument att delta i lotteri eller pristävling i säljfrämjande

syfte, reklam som erbjuder tilläggsförmån (premium) eller

»gåva» till konsument samt reklam för annan sälj främjande åtgärd, exempelvis

rabattmärkes- eller kombinationserbjudande, bör klart ange samtliga

villkor för erbjudandet. Denna reklam får ej utformas på sådant sätt att den

förleder konsumenten att överskatta erbjudandets värde.

(I en del länder är vissa säljfrämjande åtgärder underkastade särskild rättslig

reglering.)

Reklam för postorder

Artikel A 2

Vid postorderreklam är särskild aktsamhet påkallad eftersom konsumenten

i regel inte bereds tillfälle att bese varan före köpet.

Postorderreklam skall innehålla

— klar och rättvisande beskrivning av den erbjudna varan samt klara

och rättvisande uppgifter om pris, leveransvillkor inbegripet ungefärlig leveranstid,

betalningssätt, returrätt och eventuell efterföljande service;

— rättvisande uppgifter om vem som är annonser, bland annat sådana

upplysningar som konsumenten måste ha tillgång till för att utan omgång

kunna komma i personlig kontakt med annonsören eller behörigt ombud

för denne; reklam, som enbart hänvisar till en tillfällig adress eller till ett

postfacksnummer, kan ej godtas.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

123

Reklam för avbetalnings- och kreditsälj

Artikel A 3

Reklam för avbetalnings- och kreditsälj skall vara så utformad, att missförstånd

ej rimligen kan uppkomma beträffande det totala priset för varan

i annonserat utförande eller köpvillkoren i övrigt.

R. Konsumentreklam för vissa varor och tjänster

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

Artikel B 1

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling — i det följande kallad

medicinsk reklam — får ej innehålla framställning ägnad att vilseleda konsumenten

om läkemedlets sammansättning, egenskaper eller verkan, om beskaffenheten

eller verkan av den medicinska behandlingen eller om läkemedlets

eller behandlingens lämplighet för angivet ändamål.

Överdrivna uppgifter kan ej godtas i medicinsk reklam.

Medicinsk reklam får ej innehålla löfte om bot för sjukdom om inte löftets

riktighet kan objektivt dokumenteras. Medicinsk reklam får ej heller innehålla

framställning som, om anvisningarna däri följs, kan befaras leda till

att den som är sjuk blir sämre. Särskild försiktighet är påkallad i följande

fall:

— sjukdom som kräver läkarvård; i reklamen får ej öppet eller förtäckt

erbjudas läkemedel för eller råd beträffande behandling av sådan sjukdom;

-— diagnos och behandling per korrespondens; i reklamen får ej sådan

diagnos eller behandling av sjukdom erbjudas och ej heller får från enskilda

personer infordras skriftlig redogörelse för sjukdomssymtom för att

rådgivning eller behandling per korrespondens därmed skall möjliggöras;

-— hypnos; i reklamen får ej i någon form erbjudas diagnos eller behandling

av sjukdom eller sjukdomssymtom medelst hypnos.

Medicinsk reklam får ej utan vägande skäl hos konsumenten framkalla

rädsla för att han lider av viss sjukdom eller för att han, om han icke använder

visst läkemedel eller undergår viss behandling, kan drabbas av sjukdom

eller få sitt hälsotillstånd försämrat.

I medicinsk reklam får ej läkarutlåtanden eller kliniska undersökningar

åberopas, om icke deras riktighet i och för sig kan objektivt dokumenteras

och de med fog kan åberopas i föreliggande sammanhang. Det sagda gäller

även framställningar i bild med medicinsk anknytning, använda på ett sätt

som ger intryck av råd eller rekommendationer från opartiskt och kvalificerat

läkarhåll.

»Högskola», »klinik», »institut», »laboratorium» och liknande benämningar

får ej brukas i medicinsk reklam, såvida icke den åberopade inrättningen

verkligen gör skäl för benämningen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

Reklam för alkoholhaltiga drycker

Artikel B 2

Reklam för alkoholhaltiga drycker får ej främja missbruk av sådan dryck

och får ej heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för cigarretter och andra tobaksvaror

Artikel B 3

Reklam för tobaksvaror får ej främja överdrivet brulc av tobak och får ej

heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för lån och kapitalplacering

Artikel B i

Reklam vari lån erbjuds får ej innehålla uppgifter ägnade att vilseleda allmänheten

om lånevillkoren. Reklam som inbjuder till kapitalplacering får

ej vilseleda om den erbjudna säkerheten, om den verkliga eller förväntade

avkastningen eller om villkoren för amortering och inlösen.

Reklam för utbildningskurser

Artikel B 5

Reklam för utbildningskurser får ej innehålla vilseledande utfästelser om

anställning eller överdrivna uppgifter om anställnings- eller inkomstmöjligheter

för kursdeltagare. I sådan reklam får ej heller erbjudas examina eller

yrkesbeteckningar, som icke vunnit officiellt eller allmänt erkännande.

Reklam för hemtillverkning

Artikel B 6

Reklam för hemtillverkning skall innehålla en rättvisande beskrivning av

erbjudandet.

Innebär erbjudandet att betalning uttas för maskiner eller material och

delar som tillhandahålls hemtillverkaren, och att de varor som tillverkas av

honom köps upp, skall reklamen innehålla de upplysningar som fordras för

att läsaren skall kunna rätt bedöma erbjudandet.

Reklam för arrangerade resor

Artikel B 7

Vid reklam för arrangerade resor är särskild aktsamhet påkallad så att

konsumenten ej blir besviken.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Resebroschyr och annan reklam som innehåller närmare beskrivning av

arrangerad resa skall uppta fullständiga och rättvisande upplysningar om

—- det företag eller den organisation som ansvarar för resan;

— färdsättet (däri inbegripet såvitt möjligt uppgifter om det företag, som

svarar för transporten, samt om typ och klass på flygplan eller annat transportmedel)

;

-—-resmålet och färdvägen;

— resans varaktighet och längden av uppehållet på varje ort;

— inkvarteringens beskaffenhet och vilka måltider som ingår i resan;

— eventuella särskilda arrangemang (underhållning, rundturer osv.);

— totalpriset för resan i den form den presenterats i reklamen (åtminstone

uppgift om minimi- och maximipriset) samt de tjänster som ingår i priset

(bagagetransport, drickspengar m.m.).

Del 2. Partsrelationer inom reklamen

Utvecklingen av en sund och riktig reklam förutsätter att det råder goda

relationer mellan alla berörda parter. Affärsmetoder som kan menligt påverka

det goda förhållandet dem emellan skall undvikas.

Alla som framställer reklam eller som säljer eller förmedlar reklamutrymme

eller liknande skall vara beredda att förelägga sina uppdragsgivare

uttömmande och rättvisande upplysningar om de tjänster som erbjuds.

Köpare av reklamutrymme eller reklamtid skall få uppgifter om upplaga

eller motsvarande för ifrågavarande reklammedium samt skall få uppgifterna

belagda antingen genom publicerad dokumentation — helst från ett trepartsorgan

tillsatt av annonsörer, annonsbyråer och reklammedia — eller

också på något annat sätt. Köparen skall även få ta del av alla tillgängliga

uppgifter om hur många personer hans reklam når och kvalitativa data beträffande

dessa. Han skall vidare upplysas om de metoder genom vilka man

fått fram uppgifterna.

Varje reklammedium skall utge och tillhandahålla prislista med entydiga

och fullständiga uppgifter om priser och rabatter för reklam och reklamutrymmen

av olika slag.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 3

1) Förslag

till

Lag

om otillbörlig marknadsföring

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklamåtgärd

eller annan handling, som strider mot god affärssed eller annars är

otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsrådet meddela

honom förbud att fortsätta därmed eller företaga annan liknande

handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är

obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som

handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt

bidragit till handlingen.

2 §

Näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst uppsåtligen

använder vilseledande framställning, vilken avser hans egen eller annans

näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på varan eller

tjänsten, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidkare

och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis,

vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar

dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ej om beviset

ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det

sålda. 4

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder

ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument

som köper viss vara att utan ersättning eller mot särskilt lågt pris förvärva

även annan vara dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband

och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde,

till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även;

tj änst.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 127

5 §

Gärning som innefattar överträdelse av vitesförbud föranleder ej ansvar

enligt denna lag.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6 §

Fråga om förbud enligt 1 § upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres

av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan,

får ansökan göras av näringsidkare som beröres av handlingen eller

av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma

fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl

föranleder det.

8 §

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden

till dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av

konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som misstänkes ha företagit handling

som avses i 1 § till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges

förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande

handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av

marknadsrådet enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet

utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10 §

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare efter

anmälan av konsumentombudsmannen eller annan som ansökt om förbudet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan

eller medgivande av konsumentombudsmannen. 11

11 §

I samband med att vite utdömes eller ansvar ådömes enligt denna lag kan

domstolen efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning

som finns på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skall utplånas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta

syfte ej uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall

förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på förordnande

som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om

beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudande

som avses i 3 §.

12 §

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag

skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år

från det skadan uppkom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

4) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1970. Efter denna tidpunkt skall rättsverkan som

avses i 2, 7, 8 eller 9 § nämnda lag ej vidare ifrågakomma.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

129

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 december 1969.

Närvarande:

f. d. justilierådet Lind,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justilierådet H esser.

Enligt lagrådet den 25 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenlen,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 30 oktober 1969, hade Kungl. Maj :t

törordnat, att lagradets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om otillbörlig

marknadsföring, 2) lag om undring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, 3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om

upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket

av varor med oriktig ursprungsbeteckning och 5) lag om upphävande av

lagen (19U: 422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med

oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Anders Knutsson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

1 §

Under uttrycket reklamåtgärd eller annan handling inbegrips framställning,

bl. a. sådan som sker i tryckt skrift. I motsats till vad som är fallet

enligt 2 § gäller inte den inskränkningen att framställning skall avse näringsidkarens

egen eller annans näringsverksamhet. Såsom framgår av Ingrådsremissen

faller alltså i och för sig under paragrafens ordalag även exempelvis

upplysningar rörande ras, religion, politisk åskådning eller personliga

förhållanden. Departementschefen förordar emellertid alt ingripande

mot reklam i tryckt skrift begränsas till sådana framställningar som

har rent kommersiella förhållanden till föremål. Och som skäl härför åberopar

departementschefen vikten av att undvika en rättstillämpning som

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Denna inskränkning

i befogenheten att ingripa när det gäller reklam i tryckt skrift framgår

såsom nämnts ej av lagtexten, men detta är ej heller nödvändigt eftersom

inskränkningen gäller direkt på grund av tryckfrihetsförordningen.

Skulle mot förmodan ske ett ingripande som kan vara att anse såsom stridande

mot tryckfrihetsförordningen, får ett förelagt vite inte utdömas.

Departementschefens uppfattning innebär principiellt sett att framställningar

i tryckt skrift som har rent kommersiella förhållanden till föremål

skulle vara oberörda av tryckfrihetsrätten. Uppfattningen vilar på tankegången

att tryckfrihetsförordningen har en begränsad räckvidd. Enligt denna

tankegång avser förordningen inte att reglera allt bruk av tryckta skrifter

utan begränsar sig till sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens

innebörd och syfte. Tankegången är erkänt riktig beträffande lagföring

och bestraffning av sådant som förekommer i tryckt skrift.

I fråga om ett annat inslag i tryckfrihetsrätten ter det sig mera tveksamt

om tankegången äger giltighet. Det stadgande som närmast kommer

i betraktande, när det gäller att ta ställning till spörsmålet om det i 1 §

av förslaget föreskrivna förbudsförfarandet skulle strida mot tryckfrihetsförordningen,

är 1 kap. 2 § i förordningen. Detta stadgande innehåller att

någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot

tryckning därav ej får förekomma. Det skulle nu kunna påstås att stadgandet

avser allt som enligt tryckfrihetsförordningen är att anse som tryckt

skrift, oavsett om den har ett innehåll som faller inom den ovan angivna

begränsningen eller ej. Frågeställningen synes inte tidigare ha blivit mera

utförligt behandlad. Emellertid innebär ett uttalande av offentlighetskommittén

(SOU 1967:28 s. 30) att begränsningen gäller också 1 kap. 2 §

första stycket tryckfrihetsförordningen. Vidare märkes att den år 1960 utfärdade

varumärkeslagen (1960:644) i 35 § innehåller bestämmelse om

rätt för domstol att vid vite förbjuda en person att använda vilseledande

varukännetecken. Av förarbetena synes inte framgå att man räknat med att

tryckfrihetsförordningen skulle kunna utgöra något hinder härvidlag, ehuru

varukännetecken kan vara att hänföra till tryckt skrift. Att vid antagande

av den samtidigt tillkomna lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk däremot ansetts nödvändigt att i 1 kap. 8 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen införa särskild hänvisning till nämnda lag torde

förklaras av att det här i stället regelmässigt är fråga om sådant som faller

inom begränsningen. — Vad särskilt angår den nu föreslagna lagstiftningen

bör framhållas att möjligheten att meddela förbud enligt 1 § inte

inträder annat än som följd av ett visst slags förfarande från en näringsidkares

sida. Förbudsåtgärden kan från denna synpunkt sägas vara av

mera repressiv än preventiv karaktär (jfr Eek, Nya tryckfrihetsförordningen

s. 47), vilket kan i sin mån motivera att man på förevarande område

uppehåller samma begränsning som enligt vad förut anförts gäller

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 57 år 1970 131

vid lagföring och bestraffning av vad som förekommer i tryckt skrift. Detta

synes också, praktiskt sett, vara den mest tillfredsställande ståndpunkten.

Med hänsyn till det anförda vill lagrådet följaktligen såsom sin mening

uttala att stadgandena i 1 § om meddelande av förbud bör kunna godtas

från tryckfrihetsrättslig synpunkt även utan tillägg till tryckfrihetsförordningen.

Enligt den i förevarande paragraf intagna generalklausulen skall förbud

få meddelas om en näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst

företagit reklamåtgärd eller annan handling som strider mot god affärssed

eller annars är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. I anslutning

härtill framhåller departementschefen att det förhållandet, att rekvisitet

»strider mot god affärssed» i lagtexten kompletterats med »annars

är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare», anger att marknadsrådet

inte är låst till nuläget eller bundet av de värderingar som råder inom

auktoritativa kretsar i näringslivet. Det torde sålunda förutsättas att ingripande

skall kunna ske mot sådana reklamåtgärder eller andra handlingar,

som i och för sig står i överensstämmelse med vad som vid den ifrågavarande

tidpunkten inom branschen uppfattas som god affärssed, om reklamåtgärderna

eller handlingarna det oaktat kan bedömas såsom otillbörliga

mot konsumenter eller näringsidkare. Det lär ligga i sakens natur att detta

blir aktuellt endast i undantagsfall. Lagrådet anser för sin del rimligt att

möjlighet till ingripande inte skall vara utesluten i sådana fall. Emellertid

synes det berörda förhållandet komma till tydligare uttryck om i förutsättningarna

för meddelande av förbud enligt paragrafen den omständigheten

att ett visst förfarande strider mot god affärssed inte upptas såsom

ett rekvisit utan endast ges exemplifierande innebörd. Förutsättningarna

för förbud skulle då kunna anges vara, att näringsidkare vid marknadsföring

av vara eller tjänst företar reklamåtgärd eller annan handling, som

genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot

konsumenter eller näringsidkare. 3

3 §

Enligt huvudregeln i första punkten straffbelägges det förfarandet att

näringsidkare erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis, vilket

utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar. Paragrafen

motsvarar delvis de nu gällande straffbestämmelserna i 2 § i 1931

års lag i vad dessa under vissa villkor straffbelägger lämnande eller erbjudande

av s. k. rabattmärken som är inlösbara i varor.

En praktiskt viktig fråga i detta sammanhang är huruvida till sådant bevis

som avses i den nu föreslagna paragrafen är att hänföra vanliga kassakvitton

som utlämnas vid kontantköp. Departementschefen nämner inte sådana

kvitton bland de typiska exemplen på vad som i paragrafen menas

med bevis. I samband med att departementschefen framhåller att det inte

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

är förbjudet att lämna ut bevis som är inlösbart enbart i pengar framhålls

emellertid att det alltjämt blir tillåtet för detaljhandlare att erbjuda kunder

rätt att mot företeende av kassakvitton eller andra bevis få ut viss

kontant återbäring på gjorda inköp men att återbäring i varor däremot

inte får förekomma. — I utredningens betänkande diskuteras i förevarande

sammanhang huvudsakligen s. k. trading stamps, varmed väsentligen

synes åsyftas sådana rabattmärken som avses i 1931 års lag. Även remissinstanserna

synes ha begränsat diskussionen till märken av detta slag.

I de typfall som omfattas av paragrafen är erbjudandet om förmån uteslutande

betingat av att konsumenten företer märken av det slag som avses

i paragrafen och kan alltså sägas vara knutet till själva märkena. Hur

konsumenten förvärvat märkena saknar betydelse. De kan alltså härröra

från inköp hos den som gjort erbjudandet men kan också härröra från inköp

hos annan. De kan härröra från inköp som konsumenten gjort själv

eller från inköp som andra gjort.

Även när erbjudandet går ut på att en förmån erhålles mot kassakvitton

kan det vara så utformat, att det är direkt knutet till kassakvittona och

alltså gäller oberoende av om kvittona härrör från inköp hos den som gjort

erbjudandet eller från inköp hos annan och oberoende av på vad sätt innehavaren

förvärvat dem. Kvittona fyller här samma funktion som sådana

märken varom nyss varit tal och erbjudanden av förevarande slag omfattas

då, om de avser annat än pengar, i princip av stadgandet.

Bedömningen synes kunna bli en annan om, såsom i vissa fall av årsomsättningsrabatt

o. d., erbjudandet är begränsat så att det endast gäller

i fråga om kassakvitton som härrör från inköp som konsumenten själv

gjort direkt hos den som lämnat erbjudandet. Åtminstone om samma förmån

gäller för kunder som köper på kredit, framstår ett erbjudande av detta

slag såsom knutet till själva inköpen, icke till kassakvittona. Företeendet

av dessa är då endast ett sätt för kontantkunden att styrka omfattningen

av gjorda inköp; kreditkunden åberopar i stället säljarens bokföring eller

utfärdade räkningar. Stadgandet synes böra tolkas så att det inte omfattar

fall av denna art.

Det sagda innebär ej att erbjudanden om annan förmån än pengar i fall

som nu åsyftas under alla förhållanden skulle vara tillåtna. Stundom torde

föreligga förutsättningar att tillämpa 4 §. Avgörande är härvidlag huruvida

den form som valts för erbjudandet kan anses försvåra för konsumenten

att bedöma erbjudandets värde. Om förmånen utgår t. ex. i form av bevis

som gäller som betalning vid inköp efter köparens val i säljarens vanliga

sortiment synes nämnda förutsättning ej föreligga; köparen har då, i

lika mån som vid de redan gjorda inköpen, möjlighet att bedöma erbjudandets

värde. I detta fall blir 4 § inte tillämplig. Detsamma gäller om förmån

vid inköp av vara av visst slag ges i form av bevis som ger rätt till inköp

av viss ytterligare kvantitet av samma vara. Men om erbjudandet eljest

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

begränsas till att gälla uttag av viss eller vissa varor, kan det föreligga

svårighet för konsumenten att bedöma erbjudandets värde och i dylika fall

kan 4 § bli tillämplig.

Angående den straffrättsliga innebörden av förevarande stadgande vill

lagrådet rikta uppmärksamheten på några spörsmål, som möjligen kan befinnas

tveksamma. Straffbudet riktar sig uttryckligen mot näringsidkare.

Att specialsubjekt sålunda angivits torde vara att uppfatta som en övervägande

objektiv kvalifikation i brottsbeskrivningen. Detta skulle då medföra,

att i den mån medverkansreglerna är tillämpliga, straff för medverkan

kan ådömas även den som inte är att anse som näringsidkare. Det torde

dock knappast vara avsett att en underordnad, som inte intar någon

ledande ställning, skall kunna drabbas av straff. — Beträffande det subjektiva

rekvisitet synes finnas anledning anta att det bör fordras att näringsidkaren

visat nagon om också lindrig oaktsamhet. —- Vad angår möjligheten

att överflytta ansvaret lär det kunna åberopas skäl för att näringsidkare

skall kunna överflytta sin övervakningsplikt på en befattningshavare med

självständig ställning, exempelvis till föreståndaren för en filial på annan

ort än den där näringsidkaren själv är bosatt. Föreståndaren skulle då kunna

fällas till ansvar enligt förevarande lagrum. Näringsidkaren själv skulle

dock inte undgå ansvar om han utsett en inkompetent ställföreträdare och

ej heller om han underlåter att ingripa vid misstanke om lagöverträdelse.

'' '' Dessa och liknande frågor kan emellertid enligt lagrådets mening överlämnas

åt rättstillämpningen.

Vad som nyss sagts äger motsvarande tillämpning beträffande 4 §.

4 §

I denna paragraf straffbeläggs vissa andra former av kombinationsutbud

än de som avses i 3 §. Bland annat upptas här det fallet att näringsidkare

erbjuder konsument som köper viss vara att utan ersättning eller

mot särskilt lågt pris förvärva även annan vara. Den valda formuleringen

kan ge anledning till tvekan huruvida straffbudet omfattar även ett erbjudande

som innebär att konsument vid köp vid ett och samma eller flera

tillfällen av varor till visst belopp äger förvärva annan vara gratis eller till

särskilt lågt pris. Innefattar erbjudandet att sådant förvärv kan ske mot

märke eller bevis som utlämnas vid försäljning av vara blir 3 § tillämplig.

Sker förvärvet däremot utan att märke eller bevis kommer till användning

bör enligt lagrådets mening förfarandet hänföras under straffbudet i förevarande

paragraf. Lagrummet bör därför i denna del jämkas på sådant sätt

att det kommer att vinna tillämpning på näringsidkare som erbjuder konsument

att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller

mot särskilt lågt pris.

Angående den straffrättsliga innebörden av paragrafen hänvisar lagrådet

ytterligare till vad som anförts under 3 §.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 §

I paragrafens första stycke föreskrivs att gärning som innefattar överträdelse

av vitesförbud ej föranleder ansvar enligt den föreslagna lagen.

Av specialmotiveringen framgår att regeln är avsedd att förhindra att en

och samma handling drabbas av dubbla påföljder enligt lagens bestämmelser,

nämligen både vite och straff. Den som handlat i strid mot någon av

bestämmelserna i 2—4 §§ och därigenom tillika överträtt ett honom tidigare

meddelat vitesförbud skall sålunda för denna handling inte dömas

till straff enligt de nämnda lagrummen utan drabbas enbart av vitespåföljden.

Lagrådet vill framhålla att regeln sådan den utformats i lagtexten

bär verkningar som i vissa fall sträcker sig något längre än som föranleds

av det i remissprotokollet angivna syftet. I det läge som förutsätts i lagrummet

inträder sålunda straffrihet oberoende av om vitet utdöms eller

ej. Att gärningen ej föranleder straff om den innefattar överträdelse av

vitesförbud torde vidare leda till att medverkan, som är att bedöma som

medhjälp till brott enligt 2—4 §§ eller anstiflan av sådant brott, inte föranleder

straff om gärningsmannen överträder ett honom meddelat vitesförbud.

En ytterligare konsekvens torde vara att en legal ställföreträdare

för en juridisk person inte kan dömas till straff enligt den föreslagna lagen

för en handling som innefattar överträdelse av ett mot den juridiska

personen riktat vitesförbud. 11

11 §

Paragrafen ger domstol möjlighet att förordna om åtgärder för att förebygga

missbruk av vara, förpackning o. d., på vilken finns vilseledande

framställning. Stadgandet har väsentligen utformats med 36 § varumärkeslagen

som förebild. Angående sistnämnda bestämmelse anförde departementschefen

vid remissen till lagrådet att då det är fråga om ingripande

som strider mot allmänt intresse åtgärderna bör äga karaktär av förverkande

och sålunda av domstolen föreskrivas ex officio. Detsamma torde

gälla det nu ifrågavarande stadgandet.

Enligt stadgandet kan förordnande om åtgärder ges i samband med att

vite döms ut eller ansvar ådöms enligt lagen. I båda fallen förutsätts alltså

att den sanktion det gäller utdöms. Det kan emellertid ifrågasättas om inte

stadgandet i detta avseende är väl snävt avfattat. Detta gäller särskilt när

åtgärder ifrågakommer med anledning av att någon överträtt föreskrifterna

i 2—4 §§. Hänsyn till den allmänhet som kan bli vilseledd och till målsägande^

dvs. den näringsidkare som lider skada av den vilseledande framställningen,

kräver i vissa fall att ingripande skall kunna ske redan när objektivt

sett ett överträdande av de nämnda föreskrifterna föreligger, även

om överträdandet t. ex. på grund av brist i det subjektiva rekvisitet ej föranleder

straff.

I den föreslagna lagtexten anges att ingripande, om sådant finnes befogat,

skall ske i samband med att sanktion utdöms. Man torde här avse att ge

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

135

uttryck åt den i remissprotokollet uttalade uppfattningen att ingripande

bara skall kunna ske mot den som gjort sig skyldig till ett brottsligt förfarande

eller överträtt ett vitesförbud. Hänsyn till allmänhet och målsägande

kräver emellertid att möjlighet bör stå öppen att ingripa med förverkande

icke endast hos gärningsman eller medverkande utan även i vissa fall

hos tredje man.

De utvidgningar av befogenheten att föreskriva åtgärder som lagrådet

sålunda förordar synes komma till uttryck om man låter paragrafen inledas

med orden »Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan

domstol efter vad».

Vidhåller man den av departementschefen beträffande 36 § varumärkeslagen

angivna utgångspunkten att här är fråga om förverkande, kommer

med den nu föreslagna lydelsen 36 kap. 4 § brottsbalken inte — såsom enligt

det remitterade förslaget — att vara utesluten från tillämpning (NJA

II 1968 s. 742). Möjlighet att ingripa med förverkande hos tredje man kommer

alltså att föreligga i den utsträckning som anges i sistnämnda paragraf.

Denna ger inte stöd för förverkande i fråga om egendom hos godtroende.

Det kunde övervägas att utsträcka förverkandemöjligheten till sådana fall

(jfr 41 § varumärkeslagen). Emellertid torde tillräckligt skydd mot att den

vilseledande framställningen används vid fortsatt marknadsföring ernås

genom generalklausulen och straffbestämmelsen i 2 §.

Det lagrum i 36 kap. brottsbalken som angivits i det föregående avser

förverkande på grund av brott och gäller alltså inte i och för sig överträdelse

av vitesförbud. Av sammanhanget lär dock med erforderlig tydlighet

framgå att det i nu ifrågavarande hänseende äger analogisk tillämpning.

Vad som stadgas i 10 § torde även utan uttrycklig föreskrift därom äga

motsvarande giltighet om allmän åklagare avser att föra talan om förordnande

enligt 11 § första stycket utan samband med talan om utdömande

av vite eller ansvar.

Utöver vad lagrådet i det föregående har anfört om vissa paragrafer i

lagen vill lagrådet hänvisa till vad som i det följande, med avseende på

1913 och 1914 års lagar, kommer att anföras om behovet av ytterligare

en bestämmelse i lagen om otillbörlig marknadsföring.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud

mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt förslaget

till lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa

fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor

Sverige har anslutit sig till Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen.

Som departementschefen framhållit blir det ett spörsmål, huruvida

i det hänseende varom nu är fråga Sveriges internationella förpliktelser

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

blir helt uppfyllda genom enbart den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring.

Vad som kommer i fråga härvidlag är om en främmande stat

skulle kunna anses inte till fullo få det traktatsmässiga rättsskyddet gentemot

att varor oriktigt anges ha sitt ursprung inom den staten.

Vidkommande först själva förutsättningarna för att ingripande skall ske

märks att Pariskonventionen (Lissabon- och Stockholmstexterna) nämner

direkt eller indirekt användning av en falsk angivelse rörande varans ursprung

eller producentens, fabrikantens eller handlandens identitet. Madridöverenskommelsens

formulering talar om vara på vilken finns anbragt eu

oriktig eller vilseledande beteckning, varigenom ett av de länder på vilka

överenskommelsen är tillämplig eller en plats, belägen inom något av dessa,

direkt eller indirekt anges som ursprungsland eller ursprungsort. Den föreslagna

lagen om otillbörlig marknadsföring skiljer sig i viss mån härifrån.

Där uppställs nämligen såväl i 1 som i 2 § ytterligare förutsättningar för

att ingripande skall ske; i 1 § angiven handling skall sålunda strida mot

god affärssed eller annars vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare

och i 2 § omförmäld vilseledande framställning skall vara ägnad att

påverka efterfrågan. Att denna skillnad är avsiktlig framgår av vissa uttalanden

av utredningen. Denna anger sålunda som sin åsikt att det geografiska

ursprunget numera i långt mindre utsträckning än tidigare ger anvisning

om varans kvalitet. Enligt utredningen saknas anledning alt ingripa

mot ursprungsbeteckningar vilka framstår som helt irrelevanta, medan däremot

beteckningar som är oriktiga eller vilseledande och ägnade att påverka

allmänhetens benägenhet att köpa varor inte lämnas opåtalade. Emellertid

bör enligt lagrådets mening beaktas att andra stater alltjämt kan stå

kvar vid den uppfattning om det geografiska ursprungets betydelse varpå

de internationella överenskommelserna bygger.

Vad härefter angår ingripandets art innebär Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen

i första hand att en vara skall tas i beslag vid införseln

och inom landet och i andra hand, om lagstiftningen inte medger

beslag vid införseln, att sådant beslag skall ersättas med införselförbud.

Visserligen heter det i fortsättningen att om landets lagstiftning inte medger

vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet,

sådana åtgärder skall ersättas med de rättsmedel som är tillförsäkrade

landets egna medborgare. Men detta gäller endast till dess denna lagstiftning

ändrats i enlighet med konventionen och överenskommelsen. Den nu

föreslagna lagstiftningen medför beträffande hit införd vara med oriktig

ursprungsbeteckning bl. a. — i motsats till vad som nu gäller samt vad

konventionen och överenskommelsen i första hand anger — att varan i regel

inte kan tas i beslag vid införseln. I fråga om vara som här i Sverige

åsätts oriktig ursprungsbeteckning uppkommer däremot till synes ingen

mera väsentlig skillnad mot nu gällande regler.

Angående Pariskonventionen må bär erinras om utredningens uttalanden

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

om konventionsbestämmelsernas natur av snarare en rekommendation än

ett påbud (betänkandet s. 278 f.).

Sammanfattningsvis torde man kunna säga att, medan skiljaktigheterna

i fråga om ingripandets art knappast är av någon avgörande betydelse, saken

ställer sig mera tveksam med avseende på förutsättningarna för ingripande.

Departementschefen yttrar i remissprotokollet bl. a. att man med

stöd av generalklausulen kan vid vite förbjuda näringsidkare att använda

vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar vid marknadsföring av varor.

Det säges vidare att den särskilda straffbestämmelsen om vilseledande

framställningar kan tillämpas mot den som uppsåtligen lämnar vilseledande

uppgifter om en varas geografiska ursprung. Enligt departementschefen

kan domstol också vid utdömande av vite eller straff förordna att den

vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte längre

är vilseledande, och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas

i beslag. Med hänsyn till att, såsom lagrådet nyss påpekat, för ingripanden

enligt lagen fordras ytterligare förutsättningar utöver vad som Pariskonventionen

och Madridöverenskommelsen upptar, synes det emellertid inte

möjligt att lägga förhållandet till rätta enbart genom uttalanden i motiven.

Lagrådet vill följaktligen för sin del förorda att en uttrycklig lagbestämmelse

upptas som skall göra det möjligt att följa vad som anges i departementschefens

uttalanden. Lagrådet hemställer därför att i lagen införs en

särskild bestämmelse om rätt för Konungen att med avseende å främmande

stat förordna att förbud skall meddelas enligt 1 § och att åtgärder får

föreskrivas enligt 11 § beträffande vara som är försedd med oriktig ursprungsbeteckning,

genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara

frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller å någon inom denna

belägen ort, såframt icke den åsatta beteckningen enligt handelsbruk

endast tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning)eller densamma

åtföljs av en beriktigande uppgift av beskaffenhet som anges i förordnandet.

Enligt denna särskilda bestämmelse bör sådant förordnande även kunna

få innehålla att i där avsedda fall 2 § skall vara tillämplig även om det

inte visas att den oriktiga eller vilseledande ursprungsbetecltningen varit

ägnad att påverka efterfrågan på varan. Att något undantag för vinodlingsprodukter

inte erfordras framgår av vad departementschefen anfört.

Om en bestämmelse av ungefär denna innebörd införs i lagen om otillbörlig

marknadsföring, torde inte finnas någon anledning till erinran mot

att 1913 och 1914 års lagar upphävs.

Vad angår övergångsbestämmelsen i lagen om upphävande av 1913 års

lag må anföras följande. Enligt förslaget skall 1913 års lag upphöra att gälla

vid utgången av år 1970. Fråga uppkommer då vilka regler som efter

denna tidpunkt skall tillämpas i fråga om varor som ankommit till riket

före utgången av nämnda år. Såsom framhålles i remissprotokollet torde

såvitt angår sådana varor, om inte annat föreskrivs genom uttrycklig be
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

stämmelse, lagens regler om beslag och särskilda åtgärder med beslagtagen

egendom vara tillämpliga även efter angivna tidpunkt. Annorlunda förhåller

det sig med föreskrifterna om straffavgift enligt 8 §. Av grunderna för

5 § lagen om införande av brottsbalken torde följa att sådan avgift ej kan

utdömas efter det att lagen upphört att gälla. För att motverka en sådan

åtskillnad i fråga om möjligheterna att tillämpa olika rättsverkningar föreslår

departementschefen i lagrådsremissen införande av en särskild övergångsbestämmelse

enligt vilken rättsverkan som avses i 2, 7, 8 eller 9 §

inte skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla.

Enligt lagrådets mening bör den föreslagna lösningen av övergångsspörsmålen

i princip kunna godtas, övergångsbestämmelsens utformning torde

emellertid vid tillämpningen kunna föranleda viss tvekan om regelns närmare

innebörd. I detta hänseende vill lagrådet anföra följande. Vad först

beträffar straffavgift enligt 8 § så skall sådan avgift inte kunna utdömas

efter det att lagen upphört att gälla. Ett dessförinnan meddelat föreläggande

om utgivande av straffavgift torde emellertid, om det vinner laga kraft,

behålla sin giltighet även om betalningsfristen utlöper först efter utgången

av år 1970. Om straffavgiften ej erläggs blir 10 § tillämplig. Beslag enligt

2 § skall inte kunna ske efter det att lagen upphört att gälla, och har en

vara tidigare tagits i beslag kan efter angivna tidpunkt inte meddelas beslut

enligt 7 § att den skall vara förbruten och ej heller utfärdas föreläggande

enligt 8 § att oriktig beteckning skall oskadliggöras. Beslaget tjänar

då inte längre något ändamål och bör inte bestå efter utgången av år

1970. Om beslagtagen vara genom beslut före nämnda tidpunkt förklarats

förbruten torde beslutet, om det vinner laga kraft, kunna verkställas även

efter utgången av år 1970 och med varan förfares då enligt föreskrifterna

i 15 §. Skillnad synes ej böra göras mellan fall då beslutet vinner laga kraft

före årets utgång och fall där så sker först därefter. Beslag synes därför

i båda fallen böra bestå i avbidan på verkställighet enligt 15 §. Beträffande

föreläggande enligt 8 § om oskadliggörande av oriktig ursprungsbeteckning

innebär förslaget att beslut som meddelats före utgången av år 1970 inte

skall tvångsvis genomföras sedan lagen upphört att gälla. I dessa fall saknas

därför anledning att vidmakthålla ett tidigare verkställt beslag.

Med beaktande av det anförda finner lagrådet att övergångsbestämmelsen

i tydlighetens intresse bör underkastas viss jämkning. Det torde sålunda

böra föreskrivas att efter det lagen upphört att gälla 2, 7, 8 eller 9 g

ej heller skall tillämpas i fråga om varor som dessförinnan ankommit till

riket samt att verkställda beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom

beträffande vara som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

Genom ikraftträdandet inträffar följaktligen — vare sig övergångsbestämmelsen

bibehålls i föreslaget skick eller jämkas på sätt lagrådet förordat —

att vissa beslag som föranletts av gärning, begången dessförinnan, kommer

att upphöra att gälla. Med stöd av generalklausulen i 1 § lagen om otill
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

börlig marknadsföring kan man efter ikraftträdandet vid vite förbjuda näringsidkaren

att — i framtiden — använda den vilseledande geografiska

ursprungsbeteckningen vid marknadsföring av varor, och detta kan leda

fram till beslag. Ett sådant beslag kommer då i regel att avse andra varor

än det tidigare beslaget. Emellertid blir denna konsekvens nödvändig för

att på lämpligt sätt bringa den nya lagstiftningen i tillämpning. Förhållandet

lär knappast kunna anses vara av sådan betydelse att Sverige därigenom

skulle kunna anses ha åsidosatt sina internationella förpliktelser.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokollet över justilieårenden, hållet inför Hans Maj:i

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 februari

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer''

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

vissa organisationsfrågor i samband med ny lag om otillbörlig marknadsföring

och anför.

1 Inledning

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller

regler som straffbelägger olika slag av ohederliga eller på annat sätt

otillbörliga förfaranden i konkurrensen mellan näringsidkare. Lagens bestämmelser

behandlar bl. a. vissa former av reklam och s. k. gåvoerbjudanden,

missbruk av yrkeshemligheter och tekniska förebilder samt bestickning

och tagande av muta i näringsverksamhet. Brott mot lagen faller under

allmänt åtal och mål om sådana brott handläggs av allmän domstol.

Lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringlivet (konkurrensbegränsningslagen) syftar till att främja

en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen

innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser

och anbudskarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida

när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Tillämpningen

av lagen ankommer på särskilda organ, näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen.

Brott mot bestämmelserna om bruttopriser och anbudskarteller

faller dock under allmänt åtal. Sådana frågor handläggs av

allmän domstol.

Den 14 december 1966 avgav utredningen om illojal konkurrens betänkandet

Otillbörlig konkurrens (SOU 1966: 71) som bl. a. innehåller förslag

till en ny lag om otillbörlig konkurrens, vilken är avsedd att ersätta lagen

om illojal konkurrens. Vid beredningen inom justitiedepartementet av utredningens

förslag har frågorna om reklam och marknadsföring brutits

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

141

ut till särskild behandling och reglerats i ett förslag till lag om otillbörlig

marknadsföring, som skall träda i stället för de regler i 1931 års lag som

rör dessa frågor. Förslaget remitterades till lagrådet den 30 oktober 1969.

Lagrådet har den 30 december 1969 avgett yttrande över det. Den centrala

bestämmelsen i förslaget är en generalklausul, vilken gör det möjligt all

förbjuda reklam- och marknadsföringsåtgärder som strider mot god affärssed

eller på annat sätt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.

Förbud skall kunna förenas med vite (1 §). Tillämpningen av generalklausulen

skall i huvudsak bygga på och vidareutveckla de normer som har utbildats

på det utomrättsliga området, främst Internationella handelskammarens

grundregler för reklam. Vid sidan av generalklausulen innehåller

förslaget ett antal bestämmelser om straff för vissa särskilt beskrivna former

av otillbörlig marknadsföring (2—4 §§). Den nya lagen är avsedd att

träda i kraft den 1 januari 1971.

Enligt det remitterade förslaget skall administrationen av den nya lagen

i första band ankomma på två nyinrättade centrala organ, marknadsrådet

och konsumentombudsmannen. Avsikten är att marknadsrådet skall träda

i stället för näringsfrihetsrådet. Det skall vara sammansatt av representanter

för staten, näringslivet och konsumenterna. Rådet avses överta näringsfrihetsrådets

nuvarande funktioner och därjämte ha till uppgift att

pröva frågor om förbud enligt generalklausulen i den nya lagen om otillbörlig

marknadsföring. Frågor om överträdelse av de särskilda straffbestämmelserna

i lagen skall däremot prövas av allmän domstol. Detsamma gäller

frågor om utdömande av vite som marknadsrådet har förelagt. Konsumentombudsmannen

skall enligt förslaget få till uppgift att övervaka marknaden

och beivra lagöverträdelser. Han skall sålunda föra det allmännas talan

vid marknadsrådet men även själv ha möjlighet att pröva frågor om förbod

enligt generalklausulen genom s.k. förbudsföreläggande (9§). Det skall

vidare ankomma på honom att pröva om åtal skall väckas för brott mot

de särskilda straffbestämmelserna i den nya lagen.

Frågan om den närmare utformningen av reglerna om de nya organen

och deras verksamhet har inte lösts i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

Den har i stället behandlats i en särskild inom justitie- och handelsdepartementen

utarbetad promemoria (stencil Ju 1969:27). Promemorian upptar

dels förslag till lag om marknadsråd in. m., vilken innehåller vissa bestämmelser

om marknadsrådet samt en grundläggande regel om konsumentombudsmannen,

dels förslag till instruktioner för dessa båda myndigheter,

vari närmare bestämmelser om deras organisation och verksamhet

tas upp. Promemorians förslag till lag om marknadsråd m. m. torde få

fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Remissyttranden över promemorian har avgetts av riksåklagaren (RÅ),

hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, kommerskollegium, näringsfrihetsrådet,

näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kar
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

tellnämnd, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,

konsumentutredningen, reklamutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges marknadsförbund, Svenska annonsörers förening, Svenska företagares

riksförbund, Svensk industriförening, Svenska reklambyråförbundet,

Svenska bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska

tidningsutgivareföreningen, Föreningen svensk fackpress, Svenska bankföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Motorbranschens riksförbund,

Svenska petroleuminstitutet, Sveriges hotell- och restaurangförbund,

Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges handelsagenters förbund, Dagligvaruleverantörers

förbund, Affischeringsföretagens förening, Kooperativa

förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets

kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskollegium

har bifogat yttranden från Stockholms, Östergötlands och

Södermanlands, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Vissa av remissinstanserna har i sina yttranden över promemorian

berört också vissa av de frågor som behandlas i det till lagrådet remitterade

förslaget. Jag kommer emellertid i det följande att begränsa mig

till de uttalanden under remissbehandlingen som rör förslaget till lag om

marknadsråd m.m. samt därav föranledda följdändringar i vissa andra

lagar. 2

2 Gällande ordning

2.1 Lagstiftning

Jag har vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

lämnat en översiktlig redogörelse för innehållet i vissa delar av

konkurrensbegränsningslagen och lagen om illojal konkurrens. Jag skall

här något närmare behandla de regler om handläggningen av frågor enligt

de bägge lagarna som dessa innehåller.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer

på särskilda organ, nämligen näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för

näringsfrihetsfrågor samt statens pris- och kartellnämnd.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter.

Samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj.-t (7 §). Ordföranden och

två av de övriga ledamöterna utses bland personer som inte kan anses företräda

vare sig företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Den ene av dessa båda ledamöter skall vara rådets vice ordförande. Den

andre skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och

vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. För var
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

dera av vice ordföranden och den tredje ledamoten skall finnas två ersättare,

som skall uppfylla behörighetsvillkoren för den ordinarie ledamot som de

skall ersätta (8 §). Av rådets övriga ledamöter utses tre bland personer

som kan anses företräda företagarintressen och tre bland personer som kan

anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen. Också för var

och en av dessa ledamöter skall finnas ett behövligt antal ersättare som

förordnas enligt samma regler (9 §). Den som är omyndig eller i konkurs

får inte vara ordförande eller ledamot av rådet (11 §).

Rådet är beslutfört när ordföranden, vice ordföranden och den tredje

opartiske ledamoten samt minst en representant för vardera företagar- och

konsumentsidan är närvarande. När beslut fattas skall lika antal företrädare

för företagar- och konsumentintressen delta. Ordföranden kan ensam

handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt. I övriga ärenden kan han

företa förberedande åtgärder (12 §). Rättegångsbalkens bestämmelser om

domarjäv gäller i tillämpliga delar för rådets ordförande och ledamöter

(13 §).

Näringsfrihetsrådet kan medge dispens från förbuden i 2 och 3 §§ konkurrensbegränsningslagen

mot bruttopriser och anbudskarteller. Brott mot

förbuden faller under allmänt åtal (31 §). Åtal skall väckas vid allmän

domstol.

Rådet har i övrigt till uppgift att genom förhandling försöka undanröja

skadlig verkan av konkurrensbegränsning i fall då fråga härom bringas

under dess bedömning. I 16—21 §§ ges bestämmelser om förfarandet inför

rådet i sådana ärenden.

Förhandling påkallas i regel av näringsfrihetsombudsmannen. Om denne

har beslutat att inte ta upp ett visst ärende, får förhandling påkallas

av företagare, som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen i fråga,

eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Framställning om

förhandling skall göras skriftligen. Till en början skall rådet avgöra om en

konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Handläggningen av

denna fråga äger rum i rättegångsliknande former. Skriftväxling sker till

en början mellan sökanden och den företagare som talan riktas mot. Normalt

äger dessutom muntlig förberedelse rum inför rådets ordförande. Därefter

behandlas ärendet vid ett eller flera sammanträden med parterna inför

rådet. År det uppenbart att en framställning inte förtjänar avseende

kan den emellertid avslås utan sådant sammanträde. Näringsfrihetsombudsmannen

skall kallas till sammanträde inför rådet även om han inte är sökande.

Vid rådets sammanträden deltar vanligen alla rådets ledamöter. Rådet

meddelar sitt beslut skriftligen med en motivering som i regel är utförlig.

Anses konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligga utmynnar

beslutet i att förhandling skall inledas för att undanröja denna verkan.

I motsatt fall lämnas talan utan bifall och ärendet är därmed avslutat.

Har rådet beslutat att inleda förhandling vidtar ett andra skede i ären
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

dels handläggning. Härunder söker rådet förmå vederbörande företagare att

\idta

undanröjs. Det praktiska förhandlingsarbetet sköts i huvudsak av rådets

ordlörande men avslutas vid ett sammanträde inför rådet. I ett särskilt beslut

redovisar rådet resultalet av förhandlingen.

Om förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäller

olika regler beroende på konkurrensbegränsningens art. Är det fråga om

leveransvägran mot en företagare i senare försäljningsled kan rådet ålägga

leveransskyldighet vid vite. Utdömande av vite ankommer på allmän domstol.

I andra fall förfogar rådet inte över några motsvarande tvångsmedel.

Om en förhandling misslyckas och saken anses vara av större vikt åligger

det rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t (21 §). Rådets beslut kan inte

överklagas (24 §).

Rådet kan ålägga part vid vite att inställa sig inför rådet och att tillhandahålla

handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan vara

av betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte skyldighet för parten att

röja yrkeshemlighet av teknisk natur (22 §). Sammanträdena inför rådet är

i princip offentliga. Rådet kan emellertid förordna att sammanträde skall

hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att till följd av offentligheten

yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras. Rådet kan

förordna att det som har förekommit vid sammanträde inom stängda dörrar

inte får uppenbaras (23 §). Den som utan giltigt skäl röjer vad som

enligt rådets förordnande inte får yppas straffas med böter (30 §).

Instruktionen (19G5: 653) för näringsfrihetsrådet innehåller närmare bestämmelser

för rådets verksamhet.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas talan

inför näringsfrihetsrådet. Han förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid.

Han skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv (14 § konkur.rensbegränsningslagen).

Han biträds i sin verksamhet av ett särskilt utrednings- och

upplysningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Nämnden

bär till uppgift att utreda konkurrensbegränsningsfrågor på eget initiativ

eller på begäran av ombudsmannen eller näringsfrihetsrådet. Den har

vidare hand om kartellregistreringen och prisövervakningen från samhällets

sida.

Närmare bestämmelser för ombudsmannens verksamhet finns i en särskild

instruktion (1965:654) för ombudsmannaämbelet för näringsfrihetsfrågor.

Om ombudsmannen anser att skadlig verkan av konkurrensbegränsning

föreligger skall han göra framställning om förhandling hos näringsfrihetsrådet.

Ärenden tas upp av ombudsmannen antingen efter anmälan

eller på eget initiativ. Sistnämnda slag av ärenden kan föranledas t. ex. av

uppgifter i kartellregistret eller annat material från pris- och kartellnämnden,

av upplysningar i pressen eller liknande. Kompletterande utredningar

kan göras inom näringsfrihetsombudsmannens kansli. I regel begärs dock

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

145

biträde från pris- och kartellnämnden när utredningar av större omfattning

behövs. Finner ombudsmannen i visst ärende att det är sannolikt att en

konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger får berörda företagare

tillfälle att yttra sig skriftligen och ofta också muntligen. Därvid ges parterna

tillfälle att frivilligt avveckla konkurrensbegränsningar som ombudsmannen

anser skadliga. Flertalet ärenden klaras på detta sätt upp redan

hos ombudsmannen och behöver inte underställas näringsfrihetsrådets

prövning.

Näringsfrihetsombudsmannen skall också se till att konkurrensbegränsningslagens

förbud mot bruttopriser och anbudskarteller efterlevs. Han skall

efter egen prövning anmäla överträdelser av förbuden till åtal. Brott mot

förbuden får åtalas endast efter anmälan eller medgivande av honom.

Lagen om illojal konkurrens innehåller i 1 och 2 §§ förbud

mot vissa slag av reklam- och marknadsföringsåtgärder. Överträdelse av

förbuden är belagd med straff och kan också medföra skadeståndsskyldighet.

Brotten faller under allmänt åtal. Subsidiär åtalsrätt tillkommer

dels näringsidkare i samma eller likartad bransch som den där brottet har

begåtts, dels näringsorganisation där sådana näringsidkare är företrädda.

Mål enligt lagen handläggs av allmän domstol.

2.2 Självsanering inom näringslivet

Som jag närmare har redovisat vid remissen till lagrådet av förslaget

till lag om otillbörlig marknadsföring bedrivs i olika former självsaneringsverksamhet

inom näringslivet på reklam- och marknadsföringsområdet. Det

centrala bedömningsorganet är Näringslivets opinionsnämnd. Nämnden har

till uppgift att på begäran yttra sig i frågan om en i näringsverksamhet vidtagen

reklam- eller annan konkurrensåtgärd strider mot god affärssed.

Nämnden bärs upp av en rad organisationer, som företräder näringslivsoch

konsumentintressen, nämligen Föreningen svensk fackpress, Föreningen

researrangörernas tekniska samarbetsorganisation, Handelskamrarnas

nämnd, Ilusmodersförbundet Hem och Samhälle, Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige, Motorbranschens riksförbund, Svenska annonsörers

förening, Svenska bankföreningen, Svenska bokförläggareföreningen,

Svenska boktryckareföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska petroleuminstitutet, Svenska reklambyråförbundet, Svenska

resebyråföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges grossistförbund,

Sveriges handelsagenters förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

marknadsförbund och Tjänstemännens centralorganisation. Dessa organisationer

är nämndens huvudmän. Ledamöterna i nämnden utses av

huvudmännen och statens konsumentråd.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Opinionsnämnden består av ordförande, tre vice ordförande och ett fyrtiotal

ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden skall och vice ordförande bör

vara jurist med domarerfarenhet. Nämnden arbetar på avdelningar. Ärenden

som är av enkel beskaffenhet prövas av liten avdelning, dvs. ordförande

och två ledamöter. Andra ärenden prövas av stor avdelning, dvs. ordförande,

en vice ordförande och högst tretton ledamöter. Ärenden av synnerlig

vikt kan prövas av nämnden i plenum.

Rätt att begära yttrande från nämnden tillkommer var och en som kan ha

intresse därav, enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Nämnden

kan också avge yttrande på begäran av åklagare eller domstol, huruvida

viss reklam som ifrågasätts strida mot 1 § lagen om illojal konkurrens kan

anses stå i uppenbar strid mot god affärssed. År 1968 inrättades ett från

nämnden fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgärder,

med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden som är av principiellt

intresse eller av större vikt från allmän synpunkt.

Nämnden arbetar i domstolsliknande former. Det ankommer i princip

på parterna att sörja för utredningen. I anmälningsärenden står två parter

mot varandra. Nämndens beslut föregås där av skriftväxling mellan dem.

Eventuellt kan en muntlig förhandling inför nämnden följa. I remissärenden

grundas nämndens beslut i allmänhet bara på det av vederbörande

myndighet framlagda materialet. Nämndens yttranden avfattas skriftligen.

De innehåller en tämligen detaljerad sakframställning och en utförlig motivering.

Om ett förfarande har ansetts strida mot god affärssed brukar

nämnden i sitt yttrande uppmana parten att sluta med det. Några egentliga

sanktionsmedel förfogar nämnden inte över.

Som jag nämnde i samband med lagrådsremissen finns vid sidan av

opinionsnämnden vissa särskilda utomrättsliga organ med uppgift att övervaka

reklamen på speciella varuområden. Hit hör Reklamgranskningen för

hälsovårdsmedel, bakom vilken står olika organisationer och företag, samt

den av Stockholms handelskammare inrättade Nämnden för granskning av

rusdrycksreklam.

Huvudmännen för opinionsnämnden och Reklamgranskningen för hälsovårdsmedel

har nyligen inrättat dels ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för

marknadsrätt, med uppgift att ge råd och anvisningar i fråga om normerna

för reklam och marknadsföring, dels ett särskilt organ för informationsfrågor,

Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera utbildningen

och organisera informationen på området. De har också beslutat

inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet för

marknadsrätt.

I fråga om självsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterligare

nämnas att Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyråförbundet

har inrättat en gemensam kommitté som bedriver viss granskning

av publicerad reklam. Den kan vidta åtgärder för att avstyra fortsatt publi
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

cering av en annons som den har funnit strida mot vedertagna normer på

området. Vidare har påbörjats ett system för intern produktionskontroll

inom alla reklambyråer som är anslutna till Reklambyråförbundet. Systemet

innebär att all reklam som publiceras av en sådan reklambyrå skall

kontrolleras av en speciell befattningshavare, en ansvarig reklamutgivare.

Denne skall ha genomgått särskild utbildning och har att svara för att de

alster som lämnar byrån inte strider mot gällande rättsregler eller utomrättsliga

normer. Annonsörföreningen och Svenska tidningsutgivareföreningen

stöder detta system. Systemet torde bli fullt utbyggt i början av

1970-talet.

3 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

Den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring har till syfte att skapa

effektiva garantier för att reklam och annan marknadsföring inte bedrivs

med otillbörliga metoder. Det viktigaste instrumentet härför är den

i 1 § intagna generalklausulen mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsmetoder.

I samband med att förslaget remitterades till lagrådet uttalade

jag att effekten av den nya lagstiftningen blir i hög grad beroende av att

man får övervakande och rättstillämpande organ med tillräckliga resurser

och tillräcklig auktoritet. Jag framhöll att det för tillämpningen av den nya

lagen därför bör inrättas ett särskilt organ med uppgift att övervaka marknaden

och beivra lagöverträdelser och att de dömande funktionerna bör anförtros

ett centralt specialorgan, sammansatt av representanter för staten,

näringslivet och konsumenterna. Som jag också uttalade kan genom en sådan

konstruktion garantier skapas för snabba beslut, enhetlig praxis och

en rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla berörda parter.

Jag påpekade vidare att den antydda organisatoriska uppläggningen nära

överensstämmer med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområdet.

Näringsfrihetsrådet har där den dömande funktionen och näringsfrihetsombudsmannen

för det allmännas talan hos rådet. Jag hävdade att åtskilliga

skäl talar för en sammankoppling mellan organisationen för administrering

av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den organisation

som skall handha tillämpningen av den nya generalklausulen mot otillbörlig

reklam och marknadsföring. Särskilt pekade jag på att generalklausulen

mot otillbörlig reklam och marknadsföring inte får tillämpas så att

den kommer i konflikt med de principer som ligger bakom lconkurrensbegränsningslagstiftningen,

samtidigt som det är viktigt att principen om fri

konkurrens inte ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag skulle vara

att helt samordna administrationen av de båda lagarna. Jag uttalade

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. May.ts proposition nr 57 år 1970

emellertid som min mening att det är tillräckligt om den dömande funkLionen

förenas hos ett och samma organ. Härvid påpekade jag att övervakningsuppgifterna

sannolikt sköts effektivare om vartdera området får sin

egen ombudsman och att den utredning som krävs enligt de båda lagarna

skiljer sig ganska mycket. Bedömningen enligt konkurrensbegränsningslagen

skall ske huvudsakligen efter ekonomiska kriterier, medan bedömningen

enligt lagen om otillbörlig marknadsföring främst är av etisk art. Vid tilllämpningen

av konkurrensbegränsningslagen krävs ofta komplicerade ekonomiska

utredningar, under det att utredningarna i ärenden om otillbörlig

marknadsföring i regel kan antas bli ganska enkla. Problemen ligger här

mera på värderings- och bedömningsplanet.

Mina överväganden resulterade i slutsatsen att tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen

och generalklausulen i den nya lagen om otillbörlig

marknadsföring bör ankomma på ett gemensamt dömande organ, kallat

marknadsrådet, samt att det bör inrättas en särskild ombudsman för marknadsföringsfrågor

med benämningen konsumentombudsman. Beträffande

rådets sammansättning anförde jag att det för konkurrensbegränsningsärendenas

vidkommande inte finns någon anledning att avvika från vad som

nu gäller i fråga om näringsfrihetsrådet. Däremot hävdade jag att sammansättningen

vid handläggningen av marknadsföringsärendena lämpligen kan

modifieras något så att den ledamot som skall ha särskild insikt i näringslivets

förhållanden ersätts av en ledamot med särskild insikt i konsumentfrågor.

Beträffande handläggningen av ärenden enligt den nya lagen anförde

jag vid remissen till lagrådet i huvudsak följande. För att syftet med den

föreslagna lagstiftningen skall tillgodoses på bästa sätt är det angeläget

både att ingripanden kan ske snabbt och effektivt och att reglerna tilllämpas

på ett sätt som inte onödigtvis skapar motsättningar mellan myndigheterna

och de enskilda näringsidkarna. Detta kräver smidiga handläggningsformer

och frihet för myndigheterna att välja mellan olika handlingsalternativ.

I första hand gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av

konsumentombudsmannen, vilken får en mycket central ställning i systemet.

Ombudsmannen bör i första hand försöka komma till rätta med otillfredsställande

förfaranden på frivillig väg. I många fall torde utsikterna

härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga verksamheten visar

att den som handlar i strid mot gällande normer ofta inte har klart för sig

att han gör det. När förhållandet påpekas för honom torde han i allmänhet

vara beredd att självmant rätta sig. Innan ombudsmannen vidtar någon

åtgärd enligt lagen bör han därför i regel höra den som anmärkningen riktas

mot och försöka få denne att frivilligt avstå från det klandrade förfarandet.

Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombudsmannen

anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ärendet.

En sådan uppgörelse torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

bindande verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund

drabbas av någon påföljd enligt lagen.

Med tanke på att det i vissa klara och medgivna fall kan finnas behov

av den garanti mot ett upprepande som ett vitessanktionerat förbud innebär

men att det i sådana fall kan förefalla onödigt att dra ärendet under

marknadsrådets prövning föreslog jag att det efter mönster av rättegångsbalkens

regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud

genom ett förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Regler härom

har också tagits upp i 9 § i förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring.

Förbudsföreläggande innebär att ombudsmannen förelägger näringsidkaren

ett förbud till godkännande och att förbudet, sedan det har godkänts,

får samma verkan som ett av rådet meddelat förbud. Förbudsföreläggande

skall inte få begagnas i ärende som är av större vikt.

Jag underströk vidare det angelägna i att tyngdpunkten i rättsbildningen

på området verkligen kommer att ligga hos marknadsrådet. Enligt vad jag

vidare uttalade bör det därför inte finnas något hinder mot att ombudsmannen

väcker förbudstalan vid rådet även om den mot vilken talan riktas

tidigare har förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet.

Jag framhöll i anslutning härtill att det i vissa situationer kan framstå som

särskilt angeläget att snabbt få till stånd ett beslut som tvingar en näringsidkare

att avbryta en pågående marknadsföringskampanj. I sådana fall

bör, framhöll jag, konsumentombudsmannen inte vara skyldig att i första

hand försöka nå resultat förhandlingsvägen, utan han bör ha möjlighet att

direkt påkalla marknadsrådets ingripande. Rådet bör vidare kunna meddela

interimistiskt vitesförbud. En regel härom har tagits in i 8 § i den föreslagna

lagen om otillbörlig marknadsföring.

En handling som innefattar brott mot någon av straffbestämmelserna

i den föreslagna lagen kan enligt förslaget i regel också läggas till grund

för ett förbud med stöd av generalklausulen. Förslaget innebär att det ligger

i konsumentombudsmannens hand att avgöra om en sådan handling

skall föranleda förbudstalan hos marknadsrådet eller åtal vid allmän domstol.

Någon åtalsplikt skall inte gälla vid brott mot straffbestämmelserna.

I stället skall enligt 10 § allmänt åtal för sådant brott få väckas bara efter

anmälan eller medgivande av ombudsmannen. Vidare skall det i första hand

ankomma på denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Om han

avstår från att ta upp saken skall ansökan kunna göras av näringsidkare

som berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter

eller löntagare. 4

4 Departementspromemorian

4.1 Allmänna synpunkter

Promemorian anknyter till uttalandena i lagrådsremissen om vikten av

effektivitet hos de särskilda organ som skall tillämpa den nya lagen. Det

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1970

är enligt promemorian angeläget att organisationen blir så smidig att den

kan anpassas efter de erfarenheter som vinns i den praktiska tillämpningen.

För att ge en uppfattning om hur omfattande specialorganens arbetsuppgifter

kommer att bli lämnas i promemorian vissa uppgifter rörande reklamens

volym och inriktning. De totala reklaminvesteringarna i Sverige beräknas

ha uppgått till cirka två miljarder kr. år 1968. Reklamens omfattning

varierar betydligt mellan olika branscher. Särskilt stor andel av företagens

omsättning har reklamkostnaderna inom tvål-, tvättmedels- och

parfymindustrin. Enligt en undersökning år 1965 av reklaminvesteringarnas

fördelning på olika media faller ungefär hälften av investeringarna på

pressreklamen. Närmast därefter kommer direktreklamen med en andel på

något över 20 % och butiksreklamen med omkring 11 %. Utgifterna för annonsering

i pressen av märkesvaror uppgick år 1965 till omkring 550 milj.

kr.

De frivilliga saneringsorganen inom näringslivet har enligt promemorian

gjort betydelsefulla insatser för bättre förhållanden inom reklam och marknadsföring.

Även om myndigheterna enligt den nya lagstiftningen om otillbörlig

marknadsföring skall ha huvudansvaret för åtgärder mot otillbörlig

marknadsföring kommer också i fortsättningen frivilliga insatser från näringslivets

sida att ha väsentlig betydelse. Som exempel nämns den interna

produktionskontrollen genom ansvariga reklamutgivare och den rådgivande

verksamhet som utövas av Konsultbyrån för marknadsrätt. Ett område

där privata organ antas få stort intresse av att medverka är information

till näringsidkare och konsumenter om normsystemets innehåll och utveckling.

I överensstämmelse med de riktlinjer som har dragits upp i lagrådsremissen

bör enligt promemorian två statliga organ inrättas för att handha de

grundläggande uppgifterna enligt den nya lagen, nämligen marknadsrådet

och konsumentombudsmannen. Marknadsrådet skall fungera som dömande

instans och vara det prejudikatskapande organet. Dess beslut skall inte

kunna överklagas. Rådet skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter och

alltså handlägga ärenden enligt såväl konkurrensbegränsningslagen som den

nya lagen om otillbörlig marknadsföring. Dess sammansättning skall i huvudsak

motsvara näringsfrihetsrådets. Konsumentombudsmannen skall svara

för övervakning och utredning på marknadsföringsområdet och föra det

allmännas talan inför marknadsrådet.

I promemorian föreslås att de viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet

tas in i en särskild lag och att denna också skall innehålla en grundläggande

regel om konsumentombudsmannen. Den närmare regleringen av

dennes verksamhet anses böra ske i administrativ ordning.

Den nya lagen om marknadsrådet föranleder enligt promemorian ändringar

i konkurrensbegränsningslagen, eftersom marknadsrådet skall överta

näringsfrihetsrådets uppgifter. Detta medför vissa lagtekniska problem.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

151

I promemorian framhålls att den rättsliga regleringen på konkurrensbegränsningsområdet

inte avses bli ändrad i sak. Det sakliga innehållet i bestämmelserna

om marknadsrådet är därför givet när det gäller konkurrensbegränsningsärendena.

Den svåra frågan är hur lagen om marknadsrådet

skall samordnas med konkurrensbegränsningslagen. Det möter inte några

större svårigheter att ur den senare lagen bryta ut reglerna om näringsfrihetsrådets

sammansättning. Vad angår reglerna om förfarandet är situationen

en annan. Förfarandet enligt konkurrensbegränsningslagen kan delas

upp i ett rättegångsskede och ett förhandlingsskede. Rättegångsskedet

innefattar prövning av frågan om en konkurrensbegränsning med skadlig

verkan föreligger. Reglerna härom skulle i och för sig kunna ingå i en lag

om marknadsrådet. Förfarandet i förhandlingsskedet är däremot så speciellt

och har så nära samband med de materiella reglerna om konkurrensbegränsning

att det får anses uteslutet att flytta över reglerna härom till en

annan lag. Eftersom det inte är tillfredsställande att ha regler om de olika

skedena i handläggningen i skilda lagar bör därför bestämmelserna om

förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden tills vidare stå kvar i konkurrensbegränsningslagen.

1 konsekvens härmed skulle förfarandet i marknadsföringsärenden

kunna regleras i lagen om otillbörlig marknadsföring.

Det är emellertid naturligt att så långt möjligt ha bestämmelserna om förfarandet

inför marknadsrådet i den lag som reglerar rådets sammansättning.

Lagen om marknadsrådet bör därför enligt promemorian innehålla,

förutom regler om rådets sammansättning och beslutförhet, föreskrifter om

förfarandet i marknadsföringsärenden.

Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen föreslås

bli överförd från konkurrensbegränsningslagen till den nya lagen

om marknadsrådet.

4.2 Marknadsrådet

I fråga om marknadsrådets sammansättning vid behandling av

ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen bör enligt promemorian någon

ändring inte ske i vad som nu gäller för näringsfrihetsrådet. Också i ärenden

om otillbörlig marknadsföring bör marknadsrådet ha en balanserad representation

av å ena sidan företrädare för företagarintressen och å andra sidan

företrädare för konsument- och löntagarintressen. Sammansättningen i dessa

ärenden bör i stort sett vara densamma som i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen.

Intresset av en samordnad administration av de båda

lagarna talar också för att samma ledamöter skall ingå i rådet vid handläggning

av de båda slagen av ärenden. Vissa variationer i sammansättningen

bör dock enligt promemorian få förekomma om särskilda skäl talar för

det.

I näringsfrihetsrådet ingår som ledamöter utan anknytning till särskilda

intressen ordförande och vice ordförande samt en person som skall ha sär
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

skild insikt i näringslivets förhållanden. I ärenden om otillbörlig marknadsföring

antas behovet av fristående ekonomisk expertis vara mindre än i

konkurrensbegränsningsärenden. I stället för en ekonomisk expert bör därför

enligt promemorian en expert på konsumentfrågor —• lämpligen med

statlig anknytning — ingå som ledamot av marknadsrådet vid handläggning

av ärenden om otillbörlig marknadsföring.

I promemorian föreslås i enlighet med det sagda att marknadsrådet skall

bestå av ordförande, vice ordförande och åtta andra ledamöter, varav två

skall ha särskild sakkunskap på de områden som nyss nämnts. Av de övriga

ledamöterna skall — liksom nu sker i fråga om näringsfrihetsrådet — tre

utses bland företrädare för företagarintressen och tre utses bland företrädare

för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet. För vice ordföranden och de

särskilda ledamöterna skall finnas en eller flera ersättare, vilka skall ha

samma kvalifikationer som de ledamöter de ersätter. Också för de ledamöter

som företräder företagarintressen resp. konsument- och löntagarintressen

skall utses ett behövligt antal ersättare. Rådets ledamöter och ersättare skall

utses av Kungl. Maj :t. Bestämmelse härom föreslås bli intagen i rådets instruktion.

I detta sammanhang tas i promemorian upp spörsmålet om representation

för reklambranschen i marknadsrådet. Det påpekas att i vissa ärenden

om otillbörlig marknadsföring frågor kan aktualiseras som har allmän och

principiell betydelse för denna bransch. Det kan i sådana fall vara lämpligt

att någon av ledamöterna på företagarsidan har anknytning till den. Detta

önskemål kan tillgodoses genom att en av ersättarna på företagarsidan utses

bland personer med sådan anknytning. Detta innebär enligt promemorian

inte något principiellt avsteg från vad som f. n. tillämpas i fråga om

näringsfrihetsrådet, där de tre ordinarie ledamöterna på företagarsidan har

anknytning till industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen, medan ett

par av deras ersättare har anknytning till grosshandeln och hantverket. Det

förutsattes nämligen vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst att någon

av de ordinarie ledamöterna skulle kunna avstå från att delta och låta en

ersättare träda in om det ansågs motiverat i ett visst ärende.

I promemorian uppställs också vissa allmänna kvalifikationskrav för ledamot

och ersättare i marknadsrådet. I viss överensstämmelse med vad

som gäller för domare enligt rättegångsbalken bör enligt promemorian

fordras att ledamot och ersättare skall vara svensk medborgare och ha

uppnått 25 års ålder. Vidare föreslås att den som är omyndig inte skall

få tjänstgöra som ledamot samt att ledamot och ersättare skall ha avlagt

domared.

För marknadsrådets beslutförhet bör enligt promemorian krävas

att ordförande och fyra andra ledamöter är närvarande. Det anses inte nödvändigt

att alla de tre ledamöter som inte representerar företagar- eller kon
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sumentintressen deltar i besluten. Ett sådant krav gäller visserligen f. n.

i fråga om näringsfrihetsrådet men det saknar motsvarighet i arbetsdomstolen,

vilken är sammansatt på principiellt samma sätt som rådet. Vid

beslut i marknadsrådet bör enligt promemorian alltid lika många företrädare

för de båda sidornas intressen delta. Detta överensstämmer med vad

som nu gäller beträffande näringsfrihetsrådet.

Enligt konkurrensbegränsningslagen har ordföranden i näringsfrihetsrådet

behörighet att ensam avgöra ärenden av mindre vikt. Detta innebär i

princip att han kan pröva också om konkurrensbegränsning med skadlig

verkan föreligger. Veterligen har dock aldrig förekommit att ordföranden

snsam fattat beslut av sådan innebörd. Enligt promemorian är det i och för

sig lämpligt att materiella avgöranden förbehålls marknadsrådet som sådant.

Å andra sidan antas att en del ärenden — inte minst angående generalklausulen

i lagen om otillbörlig marknadsföring — blir så enkla att det kan

anses onödigt att så många som fem ledamöter deltar i handläggningen. I

promemorian förordas därför att marknadsrådet i ärende av mindre vikt

skall vara beslutfört med ordförande och en företrädare för vardera företagarsidan

samt konsument- och löntagarsidan. Också vid prövning av fråga

om interimistiskt förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring skall

enligt promemorian marknadsrådet vara beslutfört i denna sammansättning.

Som skäl för detta förslag anförs att ett interimistiskt förbud måste kunna

meddelas snabbt för att det skall fylla den avsedda funktionen och att

det kan vara svårt att med kort varsel kalla in ett större antal ledamöter.

Beträffande förfarandet inför marknadsrådet i konkurrensbegränsningsärenden

bör enligt promemorian någon ändring inte ske i förhållande

Sill vad som nu gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. Ärenden om

otillbörlig marknadsföring anses i huvudsak kunna handläggas på samma

sätt. Det bör således också i fråga om dem vara ett domstolsliknande förfarande

enligt i stort sett rättegångsbalkens principer. I lagen om marknadsråd

bör tas in vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet, vilka är av den

natur att de bör meddelas i lag. I övrigt anses det inte behövligt med någon

detaljreglering av förfarandet.

Ansökan om förbud enligt generalklausulen skall enligt förslaget göras

skriftligen. I regel bör ärendena förberedas genom skriftväxling mellan parterna

men muntlig förberedelse inför rådets ordförande bör också kunna

komma i fråga. Normalt bör slutliga materiella avgöranden ske efter förhandling

inför rådet. Det föreslås emellertid att om ett ärende kan anses

tillfredsställande utrett genom skriftväxlingen och part inte begär sammanträde

rådet skall kunna träffa ett slutligt avgörande på handlingarna. Detsamma

skall gälla om det är uppenbart att en ansökan inte förtjänar avseende.

Det påpekas att ärendena i Näringslivets opinionsnämnd nästan alltid

avgörs på grundval av den skriftväxling som har skett. Fråga om interimistiskt

beslut anses i promemorian regelmässigt kunna avgöras på

handlingarna.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Näringsfrihetsrådet kan förelägga part vid vite att inställa sig inför

rådet och att tillhandahålla handlingar som kan vara av betydelse i ärendet.

Detta innebär dock inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Marknadsrådet bör enligt promemorian ges motsvarande befogenhet

både i konkurrensbegränsningsärenden och i ärenden om otillbörlig marknadsföring.

Det anses lämpligt att rådet får möjlighet att meddela föreläggande

också för annan än part. Även om det inte har uppstått något praktiskt

behov av sådant tvångsmedel Add tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen

befaras det i promemorian att det skulle kunna innebära en svaghet

i den nya lagstiftningen om inte andra än parterna kan åläggas att bidra

till utredningen vid marknadsrådet. Enligt förslaget skall rådet också

kunna döma ut sådant vite som nu nämnts.

Utan särskild föreskrift gäller i fråga om näringsfrihetsrådet att part

själv skall stå för sina kostnader i ärende inför rådet. I promemorian förordas

att i den nya lagen uttryckligen anges att samma ordning skall

gälla beträffande kostnader i ärende inför marknadsrådet.

4.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

Konsumentombudsmannens uppgifter kommer enligt promemorian i stor

utsträckning att vara av juridisk natur. Han skall sålunda föra det allmännas

talan inför marknadsrådet och avgöra frågor om åtalsanmälan och

åtalsmedgivande. Vidare förutsätts att rättelse i många ärenden kommer

till stånd utan att konsumentombudsmannen bringar fallet under marknadsrådets

eller domstols prövning. Han kommer därigenom att ganska

självständigt kunna utöva inflytande på lagtillämpningen. De juridiska bedömningarna

avser också sådana principiellt betydelsefulla frågor som

tryckfrihetens omfattning. Med hänsyn till dessa omständigheter är det enligt

promemorian nödvändigt att ombudsmannen har juridisk utbildning.

Han behöver naturligtvis också ha goda allmänna ekonomiska kunskaper

och insikt i marknadsföringsfrågor. Som behörighetsvillkor torde dock endast

behöva föreskrivas att han skall vara lagkunnig. Motsvarande behörighetskrav

gäller nu för näringsfrihetsombudsmannen, som dessutom skall

vara erfaren i domarvärv. Det finns emellertid enligt promemorian knappast

anledning att i detta hänseende ha strängare krav på honom än på konsumentombudsmannen.

Kravet på domarerfarenhet har därför slopats i den

föreslagna nya lagen.

Näringsfrihetsombudsmannen utses enligt konkurrensbegränsningslagen

av Kungl. Maj:t. Detsamma skall enligt promemorian i fortsättningen gälla

både för honom och för konsumentombudsmannen. Föreskrifter härom föreslås

bli intagna i instruktionerna för ombudsmännen.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 Remissyttrandena

155

5.1 Allmänna synpunkter

Det i promemorian intagna organisationsförslaget har i allmänhet fått

ett gott mottagande vid remissbehandlingen. Den huvudsakliga lösningen

av de organisatoriska frågorna tillstyrks eller lämnas utan erinran av det

övervägande antalet remissinstanser. Förslaget att inrätta två särskilda organ,

ett övervakande, konsumentombudsmannen, och ett dömande, marknadsrådet,

anses på de flesta håll ändamålsenligt och väl ägnat att främja

en effektiv lagtillämpning. KF, LO och Husmodersförbundet pekar på

marknadsföringsfrågornas ekonomiska betydelse för konsumenterna och

framhåller att såväl utredningar som bedömningar bör ske med hänsyn till

åtgärdernas konsekvenser för konsumenterna från både ekonomiska och

sociala synpunkter. LO betonar de nya organens ansvar för utvecklingen

av en konsumentnyttig reklam och marknadsföring.

Enligt kommerskollegium bör sammankopplingen av ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen

och enligt generalklausulen i lagen om otillbörlig

marknadsföring verksamt kunna motverka konflikter vid lagarnas tilllämpning.

Uttalanden i samma riktning görs av näringsfrihetsrådet, NO,

pris- och kartellnämnden, Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Boktryckareföreningen,

KF, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund

och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Reklamutredningen understryker

vikten av att den nya lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring administreras

av specialorgan och inte av allmän domstol och allmän åklagare.

Flera remissinstanser konstaterar med beklagande att den föreslagna organisationen

radikalt avviker från det skandinaviska och kontinentaleuropeiska

mönstret. Även om Internationella handelskammarens grundregler

för reklam kommer att läggas till grund för de administrativa organens

rättsbildning finns det enligt Industriförbundet risk för att olika organisatoriska

lösningar leder till att svensk praxis färgas av andra värderingar än

grannländernas. Resultatet kan bli att det faktiska rättsläget kommer att

visa upp större olikheter de nordiska länderna emellan än vad olikheten i

de materiella reglerna egentligen behöver leda till. För att eliminera riskerna

av en sådan utveckling fordras att konsumentombudsmannen och

marknadsrådet har ett nära samråd och utbyte av erfarenheter med motsvarande

organ i våra grannländer. Liknande uttalanden görs av bl. a. kommerskollegium,

handelskamrarna, Grossistförbundet, Marknadsförbundet, Tidning

sutgivar ef öreningen och Bankföreningen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker att enligt lag en speciell

övervakning av försäljnings- och konkurrensfrågor sker inom försäkringsområdet.

Kungl. Maj:t har godkänt en mellan försäkringsbolagen

träffad överenskommelse om regler i ämnet och om en anordning med övervakande

nämnder för reglernas tillämpning och efterlevnad. Det skulle en
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ligt förbundet ba varit önskvärt att den självsanerande verksamhet som

byggts ut inom näringslivet på senare tid getts tillfälle att framvisa resultat

innan nya organ inrättas. De frivilliga organen kan antas verka med

större flexibilitet än de föreslagna statliga myndigheterna.

Flera remissinstanser anför betänkligheter mot den föreslagna lösningen

i fråga om de dömande funktionerna. Industriförbundet påpekar att förslaget

till lag om otillbörlig marknadsföring innebär att tillämpningen av

generalklausulen anförtros åt ett administrativt organ, marknadsrådet, medan

tillämpningen av lagens specialbestämmelser ankommer på de allmänna

domstolarna. Emellertid avser specialbestämmelserna åtgärder som också

kan drabbas av förbud enligt generalklausulen. Denna »dubbla» organisation

kan enligt förbundet leda till konsekvenser som är otillfredsställande

från rättssäkerhetssynpunkt. Dessa skulle kunna undvikas genom en

centralisering av den dömande verksamheten till en specialdomstol i egentlig

mening. Det hade varit önskvärt att en sådan lösning närmare prövats.

En fördel med förslaget är emellertid enligt förbundet att det möjliggör en

samordning i tillämpningen av lagen om otillbörlig marknadsföring och konkurrensbegränsningslagen.

Med hänsyn till betydelsen härav bör den föreslagna

organisationen i varje fall prövas tills vidare. Bl. a. Stockholms, Skånes

samt Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare, Tidningsutgivareföreningen

och Bankföreningen ger uttryck åt samma uppfattning.

Köpmannaförbundet ifrågasätter om inte det lämpligaste är att tillämpningen

av den nya lagen i dess helhet anförtros åt de allmänna domstolarna,

så som skett enligt 1931 års lag. Man skulle då behålla en ordning som överensstämmer

med den som gäller i övriga nordiska länder. Om inte samtliga

domstolar anses böra handlägga marknadsföringsfrågor kan tillämpningen

av den nya lagen koncentreras till underrätterna i de städer där hovrätt

finns.

Statens konsumentråd anser inte att konkurrensbegränsningslagen och

lagen om otillbörlig marknadsföring företer sådana likheter att marknadsrådet

bör behandla frågor enligt båda lagarna. De personer som skall tilllämpa

de olika lagarna bör rekryteras från skilda håll, vare sig de är konsument-

eller näringslivsrepresentanter. Kontakt mellan de båda verksamheterna

kan ernås genom att ordföranden och vice ordföranden blir gemensamma

för näringsfrihetsrådet och marknadsrådet. Östergötlands och Södermanlands

handelskammare ifrågasätter däremot om det är nödvändigt

att bygga upp en omfattande administrativ apparat vid sidan av näringsfrihetsrådet.

Handelskammaren föreslår att marknadsföringsfrågorna får bedömas

av rådet, som preliminärt får ta ställning till om generalklausulen

i ett visst fall är tillämplig, medan det slutliga avgörandet anförtros åt domstolarna.

Förslaget att marknadsrådet skall vara enda instans i ärenden rörande

lagen om otillbörlig marknadsföring diskuteras i några remissyttranden.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

157

Tidningsutgivaref öreningen biträder förslaget med hänsyn till att rådets

kompetensområde har begränsats till generalklausulen. Enligt Advokatsamfundet

bär det föreslagna marknadsrådet stora fördelar framför de

allmänna domstolarna som en första instans för tillämpning av generalklausulen.

Det är dock enligt samfundet av rättssäkerhetsskäl mycket betänkligt

att talan inte skall få föras mot rådets beslut. Det vida tillämpningsområde

som bär getts den föreslagna generalklausulen innebär stor

osäkerhet om vad som skall anses vara gällande rätt. Vidare kan ett förbud

att fortsätta en påbörjad kampanj medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser

för den drabbade. Samfundet finner det därför nödvändigt att

det finns en möjlighet till överprövning av rådets beslut och förordar att

besvär skall få anföras i högsta domstolen.

Lämpligheten av att anförtro den övervakande funktionen enligt lagen

om otillbörlig marknadsföring åt en från näringsfrihetsombudsmannen fristående

konsumentombudsman understryks särskilt av näringsfrihetsrådet,

NO, Industriförbundet, Stockholms, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare, Tidningsutgivaref öreningen och Bankföreningen.

Vikten av ett nära samråd mellan de båda ombudsmännen framhålls

av kommerskollegium och NO. Östergötlands och Södermanlands handelskammare

samt Folkpartiets kvinnoförbund förordar däremot att marknadsföringsfrågorna

handläggs inom näringsfrihetsombudsmannaämbetet.

Enligt kvinnoförbundet skulle konflikter mellan två ombudsmän därigenom

undvikas. Sveriges hantverks- och industriorganisation uttrycker också

farhågor för kompetenskonflikter och ifrågasätter om det är nödvändigt

att inrätta en särskild konsumentombudsman. Organisationen påpekar att

det inom Näringslivets opinionsnämnd finns en omfattande sakkunskap i

frågor om otillbörlig marknadsföring. Ett alternativ till att inrätta en konsumentombudsman

skulle vara att förstärka opinionsnämndens och den

särskilda anmälningsbyråns resurser genom bidrag från staten. I de fall

där vederbörande inte rättar sig efter opinionsnämndens utslag skulle ärendena

på samma sätt som förutsätts i promemorian kunna gå till marknadsrådet

för avgörande. Motorbranschens riksförbund framför liknande synpunkter.

Den föreslagna lagtekniska lösningen tas upp av näringsfrihetsrådet,

som med hänsyn till konkurrensbegränsningslagens speciella konstruktion

med bl. a. sanktioner i form av förhandlingsförfarande anser att den i promemorian

föreslagna lösningen är rimlig f. n. Om det i framtiden blir aktuellt

med en mer omfattande översyn av konlcurrensbegränsningslagstiftningen

kan andra möjligheter övervägas.

5.2 Marknadsrådet

Frågan om marknadsrådets sammansättning berörs i åtskilliga

remissyttranden. Den föreslagna lösningen tillstyrks uttryckligen av närings
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

frihetsrådet, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Husmodersförbundet.

Centerns kvinnoförbund förordar att antalet representanter i rådet

för näringslivs- resp. konsumentsidan ökas. Förbundet finner det viktigt

att rådets lekmannakaraktär bevaras. Advokatsamfundet anser däremot att

rådet av rättssäkerhetsskäl måste ha en förstärkt juristrepresentation, om

det blir enda instans. Företrädarna för särskilda intressen bör minskas med

en från vardera sidan och ersättas av två opartiska jurister med domarerfarenhet.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet understryker vikten av att konsumenterna

blir väl representerade i rådet. Enligt Husmoder sförbundet bör

konsumentintressena representeras inte bara av företrädare för löntagarorganisationer

utan också av företrädare för fackligt och politiskt neutrala

konsumentorganisationer. Reklambgråförbundet finner att grunden för näringslivsrepresentationen

i rådet är föråldrad och vill inte tillstyrka den

föreslagna sammansättningen. Marknadsföringsprocessens olika funktioner

är produktion, distribution och kommunikation. I förslaget saknas en näringslivsrepresentant

som företräder kommunikationen, dvs. en reklambyråman.

Oavvisliga skäl talar för att marknadsrådet i ärenden om otillbörlig

marknadsföring har en ordinarie reklambyrårepresentant och en suppleant

från samma bransch. Liknande uttalanden görs av Affischeringsföretagens

förening och Tidningsutgivareföreningen. Den sistnämnda föreningen understryker

att behovet av kunskaper i både konkurrens- och marknadsföringsfrågor

bör beaktas när de ledamöter och suppleanter som skall företräda

företagarintressena utses.

Flera remissinstanser diskuterar de krav som bör ställas på de särskilda

ledamöterna utan intresseanknytning. Enligt bl. a. Industriförbundet, handelskamrarna,

Bankföreningen och Tidningsutgivaref öreningen visar erfarenheterna

från Näringslivets opinionsnämnd att det är värdefullt vid bedömningen

av reklam att ha tillgång till en sakkunnig inom området för

masskommunikation. Det vore därför lämpligt att den ledamot för marknadsföringsärenden

som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor utses

bland beteendevetenskaplig expertis. Näringsfrihetsrådet, Grossistförbundet,

Reklambgråförbundet och Svenska annonsörers förening gör liknande

uttalanden. Reklambyråförbundet understryker att konsumentintresset är

väl företrätt av de tre konsument- och löntagarrepresentanterna. LO anser

att det inte bör ställas npp något förbud mot att de särskilda ledamöterna

har anknytning till partsintressen. Det torde enligt LO vara svårt att finna

personer som har särskilda insikter i de angivna frågorna men inte har

anknytning till företag eller organisationer.

Också reklamutrcdningen understryker alt de nya statliga organen i sin

verksamhet bör ha möjlighet att samråda med beteendevetenskaplig expertis.

Särskilt viktigt är detta för marknadsrådet, som inte kommer att få

den tillgång till praktiskt verksamma marknadsföringsrepresentanter som

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

159

Näringslivets opinionsnämnd har. Utredningen lämnar dock öppet om experterna

bör knytas till marknadsrådet eller infogas i konsumentombudsmannens

organisation.

Sveriges hantverks- och industriorganisation föreslår att antalet ersättare

i marknadsrådet görs större än vad som är fallet i näringsfrihetsrådet.

Som skäl härför anförs att ärendena i marknadsrådet kommer att beröra

vitt skilda ämnesområden. Expertis bör finnas för de olika områdena. Finns

det många ersättare kan en ordinarie ledamot vid behov avstå sin plats

till en ersättare som är särskilt insatt i den aktuella frågan. Konsumentinstitutet

uttalar sig i samma riktning. Köpmannaförbundet ifrågasätter om inte

arbetsfördelningen mellan ordinarie ledamöter och ersättare bör ges den

formen att rådet arbetar på två eller flera avdelningar med olika sammansättning

beroende på fördelningen av de olika slagen av ärenden. En sådan

uppdelning torde vara lämplig med hänsyn till behovet av differentierad

sakkunskap inom rådet.

LO ifrågasätter om det är nödvändigt att ledamot och ersättare i marknadsrådet

skall ha uppnått 25 års ålder. LO framhåller att ungdomsorganisationerna

alltmer arbetar med konsumentfrågor och påpekar vidare att

myndighetsåldern har sänkts.

Advokatsamfundet anser att bestämmelser om tillsättning av rådets ledamöter

och ersättare samt om dessas mandattid bör tas in i lagen om

marknadsråd och inte i en av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.

Det i promemorian upptagna förslaget om marknadsrådets beslutförhet

har i huvudsak inte mött några erinringar under remissbehandlingen.

Näringsfrihetsrådet uttalar mot bakgrund av sin erfarenhet i konkurrensbegränsningsärenden

att det är synnerligen angeläget att en av de

särskilt sakkunniga ledamöterna utan intresseanknytning deltar i avgörandena.

Enligt Grossistförbundet och Svenska annonsörers förening bör två

av ledamöterna utan intresseanknytning alltid delta i rådets beslut medan

Husmodersförbundet förordar att tre sådana ledamöter skall delta.

Flera remissinstanser tar upp förslaget att ärenden av mindre vikt

skall kunna avgöras av marknadsrådet i en sammansättning med endast

ordförande och två intresserepresentanter. Enligt bl. a. Industriförbundet,

handelskamrarna och Bankföreningen visar erfarenheterna från Näringslivets

opinionsnämnd att få ärenden är verkligt enkla. För en allsidig bedömning

är det av största värde att ett flertal personer får bryta sina meningar

mot varandra. De ärenden som kommer att föras till marknadsrådet

blir sådana som är svårbedömda. Utrymmet för handläggning i »litet råd»

torde därför bli ringa. Sveriges hantverks- och industriorganisation gör liknande

uttalanden.

Förslaget att beslut om interimistiskt förbud skall kunna fattas av rådet

i denna sammansättning har mött kritik från åtskilliga håll. Industriförbundet

framhåller att frågor om interimistiskt förbud i praktiken kom
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mer att visa sig svårbedömda, bl. a därför att beslutet nästan alltid måste

fattas på ofullständigt underlag. Ett interimistiskt förbud utgör också ofta

ett ingrepp av allvarlig karaktär. Det kan ha vittgående ekonomiska följder.

Ärenden om interimistiskt förbud bör därför behandlas av rådet i vanlig

sammansättning. Bl. a. handelskamrarna, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Svenska annonsörers förening, Boktryckareföreningen, Bankföreningen

och Petroleuminstitutet ger uttryck för samma åsikt. Tidningsutgivareföreningen

och Reklambyråförbundet förordar att alla ärenden avgörs

av rådet i plenum.

Förslaget om förfarandet inför marknadsrådet godtas i huvudsak

av remissinstanserna.

Näringsfrihetsrådet konstaterar med tillfredsställelse att ärenden om otillbörlig

marknadsföring skall kunna avgöras på handlingarna i större omfattning

än vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. Marknadsföringsärenden

torde vara enklare och kräva mindre utredning än ärenden

om konkurrensbegränsning. De bör också avgöras snabbt, särskilt när det

gäller interimistiskt förbud.

Förslaget att marknadsrådet skall få befogenhet att vid vite förelägga

part eller annan att inställa sig vid rådet och att tillhandahålla handlingar

tas upp i några remissyttranden. Näringsfrihetsrådet och Advokatsamfundet

har ingen erinran mot förslaget. Samfundet finner det dock angeläget att

skyldigheten att tillhandahålla dokumentation inte vidgas utöver vad som

gäller enligt bestämmelserna om editionsplikt i 38 kap. rättegångsbalken.

Boktryckareföreningen hyser betänkligheter mot ett allmänt hållet krav på

annan än part att tillhandahålla handlingar om inte yrkeshemlighet av

teknisk natur röjs. Det är angeläget att vederbörande inte tvingas att yppa

affärshemligheter eller vidarebefordra upplysningar som har lämnats i förtroende.

Förslaget att marknadsrådet också skall kunna döma ut sådant

processuellt vite som nu har sagts godtas uttryckligen av näringsfrihetsrådet.

Advokatsamfundet anser däremot att det inte finns anledning att gå

ifrån den allmänna principen att vite skall dömas ut av allmän domstol.

Den föreslagna föreskriften att enskild part själv skall stå för sina kostnader

vid marknadsrådet berörs av några remissinstanser. Advokatsamfundet

anser med hänsyn till karaktären av de ärenden som enligt lagen om

otillbörlig marknadsföring skall prövas av marknadsrådet att åtminstone

en part som har anmälts för rådet bör kunna få ersättning för sina kostnader

enligt regler motsvarande dem som gäller för tilltalad i brottmål enligt

31 kap. rättegångsbalken. Anledning saknas att inte ge samma möjligheter

till kostnadsersättning i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen. Reklambyråförbundet

finner det rimligt att enskild part själv får bära sina

kostnader vid marknadsrådet. Det allmänna bör dock bestrida kostnaderna

när konsumentombudsmannen för ett ärende inför rådet trots att motparten

har accepterat ett påpekande från hans sida.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

161

5.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

De föreslagna reglerna om ombudsmännens kompetens lämnas utan erinran

av flertalet remissinstanser. I många yttranden diskuteras emellertid

frågan närmare. Näringsfrihetsrådet säger sig förutsätta att till näringsfrihetsombudsman

och konsumentombudsman kommer att utses personer

med domarerfarenhet. Enligt en grupp remissinstanser måste det uttryckligen

föreskrivas att de båda ombudsmännen skall ha domarkompetens. NO

anför att det vid tillkomsten av konkurrensbegränsningslagen ansågs att

näringsfrihetsombudsmannen av hänsyn till rättssäkerhetsintresset skulle

ha domarerfarenhet. Skälet härför var bl. a. att han har en ställning liknande

en allmän åklagares och att han har möjlighet att tämligen självständigt

utöva inflytande på lagtolkningen. Utvecklingen av näringsfrihetsombudsmannens

verksamhet har medfört att dessa skäl snarare ökat än minskat

i betydelse. Behovet av domarerfarenhet får anses vara ännu större för

konsumentombudsmannen, eftersom han får större åklagarbefogenheter

med möjlighet att utfärda förbudsföreläggande. Liknande uttalanden görs

av Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Lantbruksförbundet, Svenska annonsörers

förening och Läkemedelsindustriföreningen. Enligt TCO bör erfarenhet

från domar- eller åklagarverksamhet vara behörighetsvillkor för

konsumentombudsmannen. Tidningsutgivareföreningen anser att denne bör

ha väl dokumenterad juridisk kompetens. Enligt Husmoder sförbundet bör

direkt kontakt med konsumentproblematiken, t. ex. genom statliga konsumentorgan,

uppställas som behörighetsvillkor för konsumentombudsmannen.

Advokatsamfundet anser att bestämmelser om tillsättningen av de båda

ombudsmännen bör tas in i lagen om marknadsråd och inte i av Kungl.

Maj :t utfärdade instruktioner. 6 * * * * 11

6 Departementschefen

6.1 Allmänna synpunkter

Den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring har till syfte att effektivt

hindra att reklam och annan marknadsföring bedrivs med otillbörliga

metoder. Som jag framhöll vid remissen till lagrådet bör samhället ha det

huvudsakliga ansvaret för att en god etisk standard upprätthålls på området,

och normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Effekten

av lagstiftningen är beroende av att dessa organ får tillräckliga resurser

och tillräcklig auktoritet.

Vid remissen till lagrådet redovisade jag de allmänna riktlinjerna för

hur en statlig organisation bör utformas enligt vad jag hade kommit fram

till efter samråd med chefen för handelsdepartementet. Jag gjorde jämförelser

med den organisation som nu finns på konkurrensbegränsningsområ
11

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

det med ett övervakande organ, näringsfrihetsombudsmannen, och ett särskilt

dömande organ, näringsfrihetsrådet, och kom till slutsatsen att det

för tillämpningen av den nya lagen om otillbörlig marknadsföring krävs

organ med motsvarande funktioner. Enligt vad jag vidare framhöll talar enligt

min mening åtskilliga skäl för en sammankoppling mellan organisationen

för administrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den

organisation som skall svara för tillämpningen av den nya generalklausulen

mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Jag pekade särskilt på att generalklausulen

inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de principer

som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen och att det

samtidigt är viktigt att inte principen om fri konkurrens ges så stor räckvidd

att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder. Mina överväganden

mynnade ut i att den dömande funktionen bör förenas hos ett och

samma organ medan övervakningsuppgifterna bör anförtros åt en ombudsman

för vartdera området. Jag förordade att den gemensamma dömande

instansen kallas marknadsrådet och att ombudsmannen för marknadsföringsfrågor

benämns konsumentombudsman.

Den nu redovisade organisatoriska lösningen, som tas upp också i departementspromemorian,

har i sina huvuddrag vunnit gillande på de flesta

håll under remissbehandlingen. Den har ansetts främja en effektiv tillämpning

av lagen om otillbörlig marknadsföring och motverka konflikter vid

tillämpningen av denna lag och konkurrensbegränsningslagen. Utfallet av

remissbehandlingen stärker min övertygelse att den lösning jag förordade

i lagrådsremissen är lämplig och bör genomföras. Jag föreslår därför alt

nödvändiga lagstiftningsåtgärder vidtas i detta syfte.

I samband med att förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring remitterades

till lagrådet framhöll jag att det är av stor betydelse att snabbt få

till stånd slutliga avgöranden i frågor om tillämpning av generalklausulen.

Jag utgick därför från att det inte skall finnas någon möjlighet att överklaga

marknadsrådets beslut. Promemorian intar samma ståndpunkt. Advokatsamfundet

anser emellertid en sådan ordning vara otillfredsställande

från rättssäkerhetssynpunkt. Med anledning härav vill jag först påpeka att

den föreslagna ordningen inte innebär någon absolut nyhet. Sålunda gäller

redan nu att näringsfrihctsrådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen

inte får överklagas. Marknadsrådet skall givetvis ges en sammansättning

som garanterar att dess rättstillämpning kommer att fylla högt ställda

krav på rättssäkerhet. Också vid utfoiminingen av reglerna om förfarandet

inför rådet kan och måste rättssäkerhetssynpunkten självfallet beaktas.

En ytterligare rättssäkerhetsgaranti ligger i att enligt marknadsföringslagen

frågor om utdömande av vite som rådet har förelagt med stöd av generalklausulen

skall prövas av allmän domstol. Jag anser med hänsyn till dessa

omständigheter att det inte finns skäl att öppna någon möjlighet att föra

talan mot marknadsrådets beslut, vare sig i ärenden enligt konkurrens
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

begränsningslagen eller i ärenden rörande generalklausulen i lagen om otillbörlig

marknadsföring.

Innan jag går in på de särskilda avsnitten i organisationsförslaget vill

jag något beröra vissa lagtekniska problem. I promemorian förordas att de

viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet tas in i en särskild lag och

att denna skall innehålla också en grundläggande regel om konsumentombudsmannen.

Detta synes mig i och för sig vara lämpligt. Eftersom marknadsrådet

skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter föranleder den nya lagen

om marknadsrådet vissa ändringar i konkurrensbegränsningslagen. De

lagtekniska samordningsproblem som härvid uppstår föreslås i promemorian

bli lösta på följande sätt.

I konkurrensbegränsningslagen behålls de materiella bestämmelserna

oförändrade. Reglerna om näringsfrihetsrådets sammansättning och beslutförhet

bryts ut och motsvarande föreskrifter beträffande marknadsrådet

tas in i lagen om marknadsråd. Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen

förs över från konkurrensbegränsningslagen till

lagen om marknadsråd. Bestämmelserna om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

har så intimt samband med de materiella reglerna att de

inte lämpligen kan brytas ut. De får därför stå kvar i konkurrensbegränsningslagen.

Däremot regleras förfarandet inför marknadsrådet i marknadsföringsärenden

i den nya lagen, eftersom det är önskvärt att föreskrifter

om marknadsrådets sammansättning och om förfarandet inför rådet så

långt det är möjligt tas upp i samma lag.

Den nu skisserade tekniska uppläggningen är visserligen inte invändningsfri.

Den synes mig emellertid vara den mest ändamålsenliga lösningen

f. n. Vid en eventuell framtida översyn av konkurrensbegränsningslagstiftningen

kan det finnas anledning att överväga andra lösningar.

6.2 Marknadsrådet

Näringsfrihetsrådet består f. n. av ordförande och åtta andra ledamöter.

Tre av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen

och tre bland personer som kan anses företräda allmänna

konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamöterna,

av vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer

som inte kan anses företräda vare sig den ena eller den andra typen intressen.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister med domarerfarenhet,

medan den tredje ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets

förhållanden.

Tillkomsten av marknadsrådet bör inte medföra några sakliga ändringar

i dessa hänseenden, såvitt gäller konkurrensbegränsningsärendena. Vid tilllämpningen

av konkurrensbegränsningslagen bör därför sammansättningen

av marknadsrådet vara densamma som nu gäller för näringsfrihetsrådet.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

I överensstämmelse med vad jag har förordat vid remissen till lagrådet

av förslaget till marknadsföringslag föreslås i promemorian att marknadsrådets

sammansättning huvudsakligen skall vara densamma i marknadsföringsärenden

som i konkurrensbegränsningsärenden. Bl. a. intresset av

en samordnad administration av de båda lagarna anförs som skäl för att

samma ledamöter bör ingå i rådet vid handläggning av de båda slagen av

ärenden.

På en punkt skall enligt promemorieförslaget rådets sammansättning i

marknadsföringsärenden avvika från vad som gäller för konkurrensbegränsningsärenden.

I anslutning till mitt uttalande vid lagrådsremissen att behovet

av särskild fristående ekonomisk expertis antagligen är mindre i ärenden

om otillbörlig marknadsföring än i konkurrensbegränsningsärenden föreslås

sålunda, att den ledamot som skall ha särskild insikt i näringslivets

förhållanden ersätts vid handläggning av marknadsföringsärenden av en

ledamot med särskild insikt i konsumentfrågor. Promemorieförslaget i denna

del har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Advokatsamfundet

anser dock att rättssäkerhetsintresset kräver att mer än två jurister ingår

i marknadsrådet vid handläggning av marknadsföringsärenden. Flera remissinstanser

framhåller under hänvisning till erfarenheterna från Näringslivets

opinionsnämnd att den ledamot som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor

bör företräda beteendevetenskaplig expertis. Från bl. a. Reklambyråförbundet

har framförts önskemål om en annan inriktning av näringslivsrepresentationen

i ärenden om otillbörlig marknadsföring än i konkurrensbegränsningsärenden.

Förbundet anser sålunda att en reklambyråman

alltid bör delta i handläggningen av det förstnämnda slaget av

ärenden.

För egen del anser jag till en början att det för marknadsföringsärendenas

del inte krävs ett kraftigare juristinslag än vad som f. n. gäller för näringsfrihetsrådet

och arbetsdomstolen. Jag kan därför inte biträda Advokatsamfundets

synpunkter i den frågan. Den inriktning på etiska normer som

skall prägla bedömningen av marknadsföringsärendena gör det däremot angeläget

att vid handläggningen av dem ha ett starkt inslag av representanter

för konsumenternas och näringslivets intressen. Förslaget att en ledamot

skall ha särskild insikt i konsumentfrågor anser jag från den synpunkten

vara välbetänkt. Att uttryckligen föreskriva som behörighetsvillkor för

denna ledamot att han skall företräda beteendevetenskaplig expertis anser

jag dock inte lämpligt. Det är i första hand önskvärt att den person som utses

har erfarenhet från statlig konsnmentskyddsverksamhet. Vid valet av

denna ledamot och ersättare för honom bör emellertid vederbörlig hänsyn

tas till behovet av sakkunskap på det beteendevetenskapliga området.

Vad Reklambyråförbundet har anfört aktualiserar frågan om näringsidkarrepresentanternas

funktion i rådet. Jag vill inte i första hand se dem

som företrädare för särskilda branschintressen. Deras uppgift är snarare

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

att tillföra rådet kännedom om de värderingar som råder inom näringslivet

i allmänhet. Det är genom dessa ledamöter som näringslivet skall få inflytande

på rättsbildningen. Med utgångspunkt i denna syn på näringslivsrepresentanternas

ställning i rådet anser jag inte att det i lagen bör föreskrivas

att företrädare för en viss bransch skall delta i behandlingen av en

viss typ av ärenden. Jag vill inte bestrida att det kan vara av värde att någon

av rådets ledamöter har erfarenhet från reklambranschen och insikter i

dess förhållanden, när rådet skall ta ställning till frågor av principiell eller

allmän betydelse för denna bransch. Som anförs i promemorian kan emellertid

detta önskemål tillgodoses genom att som ersättare för en av ledamöterna

på företagarsidan utses en person med förankring i reklambranschen.

En sådan ordning ligger i linje med vad som nu gäller för näringsfrihetsrådet,

där några av ersättarna på företagarsidan företräder andra branscher

än motsvarande ordinarie ledamöter. Det förutsattes f. ö. redan vid konkurrensbegränsningslagens

tillkomst att någon av de ordinarie ledamöterna

skulle kunna avstå från att delta och låta en ersättare träda in om det i

ett visst ärende var angeläget att ha tillgång till dennes sakkunskap på ett

särskilt område. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det med hänsyn

till det större antalet ärenden kan vara motiverat att ha flera ersättare för

intresserepresentanterna i marknadsrådet än som nu finns i näringsfrihetsrådet.

I promemorian föreslås att ledamot och ersättare i marknadsrådet skall

ha uppnått 25 års ålder. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fråga

om näringsfrihetsrådet medan däremot åldersgränsen 25 år gäller för ledamot

av arbetsdomstolen. LO ifrågasätter om den nu föreslagna regeln är

motiverad och erinrar bl. a. om att myndighetsåldern nyligen bär sänkts

till 20 år.

Kungl. Maj:t har nyligen föreslagit (prop. 1970:15) att 25-årsgränsen

skall slopas i fråga om jurymän i tryckfrihetsmål. En motsvarande ändring

har nyligen beslutats beträffande nämndemän vid allmänna domstolar

(SFS 1969: 244) med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1971. Mot denna bakgrund

anser jag det inte motiverat att meddela någon föreskrift om lägsta

ålder för ledamot av marknadsrådet. Som allmänt kvalifikationskrav bör

gälla endast att vederbörande är myndig svensk medborgare.

Ledamöter och ersättare i näringsfrihetsrådet utses enligt konkurrensbegränsningslagen

för viss tid av Kungl. Maj :t. Detsamma skall enligt promemorian

i fortsättningen gälla för marknadsrådet. Bestämmelse om att

Kungl. Maj :t utser ledamöter och ersättare bör placeras i lagen om marknadsråd

och inte i rådets instruktion. Föreskrifter om mandattider bör

däremot tas in i instruktionen.

För näringsfrihetsrådets beslutförhet gäller att förutom ordföranden

de två ledamöterna utan anknytning till särskilda intressen samt minst

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

en intresserepresentant för vardera sidan skall vara närvarande. I promemorian

förordas att marknadsrådet skall vara beslutfört med fyra ledamöter

utöver ordföranden och att lika många företrädare för de olika sidorna alltid

skall delta i besluten. Enligt förslaget förutsätts däremot inte att alla tre

ledamöterna utan intresseanknytning måste vara med.

För egen del anser jag att den i promemorian förordade regeln, vilken

överensstämmer med vad som gäller i fråga om arbetsdomstolen, är lämplig.

Jag utgår emellertid från att både vice ordföranden och den ledamot

som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden resp. i konsumentfrågor

i praktiken regelmässigt kommer att delta i marknadsrådets avgöranden,

åtminstone i ärenden av större vikt.

I promemorian föreslås att frågor om interimistiskt förbud enligt lagen

om otillbörlig marknadsföring skall kunna avgöras av marknadsrådet i en

sammansättning med endast ordföranden och en representant för vardera

företagarsidan samt konsument- och löntagarsidan. Som skäl för förslaget

anförs att interimistiska avgöranden måste meddelas snabbt för att få

önskad effekt och att det kan vara svårt att med kort varsel kalla in ett

större antal ledamöter. Förslaget har mött åtskillig kritik under remissbehandlingen.

Det framhålls att frågor om interimistiskt förbud kommer att

bli svårbedömda, inte minst därför att avgörandena i allmänhet måste bygga

på ofullständigt underlag. Det understryks också att ett interimistiskt

förbud ofta kan få vittgående ekonomiska konsekvenser.

Kritiken mot förslaget i denna del är enligt min mening värd beaktande.

Jag föreslår därför att frågor om interimistiskt förbud skall avgöras av

marknadsrådet i vanlig sammansättning. Med ett tillräckligt antal ersättare

i rådet bör det inte bli alltför svårt att med kort varsel samla ordförande

och fyra ledamöter.

Enligt konkurrensbegränsningslagen kan näringsfrihetsrådets ordförande

ensam på rådets vägnar handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt.

I viss överensstämmelse med vad som sålunda gäller föreslås i promemorian

att ärenden av mindre vikt skall kunna avgöras av marknadsrådet i den

förenklade sammansättning som föreslås i fråga om interimistiska beslut.

Förslaget grundas på ett antagande att många marknadsföringsärenden blir

så enkla att en handläggning av dem med fulltaligt råd framstår som onödigt

betungande. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Det har dock från flera håll framhållits att handläggning i förenklad sammansättning

sällan kommer att ske i praktiken, eftersom de ärenden som

kommer att föras till marknadsrådet blir av svår beskaffenhet.

Jag finner de kritiska remissinstansernas bedömning vara välgrundad.

Den möjlighet till förenklat förfarande som nu finns enligt konkurrensbegränsningslagen

lär aldrig ha utnyttjats. De ärenden om otillbörlig marknadsföring

som är av enkel beskaffenhet kan antas så gott som alltid bli

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

slutförda hos konsumentombudsmannen. Härtill kommer att det är svårt

att precisera vilka kriterier som skall vara avgörande när det gäller att

bedöma om ett ärende är av mindre vikt. Det bör därför enligt min mening

inte finnas någon möjlighet för marknadsrådet att avgöra ärenden i

förenklad sammansättning.

Vad härefter angår förfarandet inför marknadsrådet anförs i promemorian

att någon ändring i förhållande till vad som nu gäller inte bör

ske i fråga om konkurrensbegränsningsärendena. Handläggningen av ärenden

om otillbörlig marknadsföring föreslås ske i huvudsakligen samma former

som nu tillämpas vid näringsfrilietsrådet. Remissinstanserna har inte liaft

något att erinra mot förslaget i denna del.

För egen del anser jag den föreslagna ordningen vara ändamålsenlig.

Denna ordning innebär att ärendena skall handläggas i rättegångsliknande

former och i stort sett efter rättegångsbalkens principer. Vissa grundläggande

bestämmelser om förfarandet bör meddelas i lag men någon detaljreglering

bör inte komma i fråga. Erfarenheterna från näringsfrihetsrådets verksamhet

visar att något behov härav inte föreligger. Det har visat sig vara

en klar fördel att förfarandet är smidigt och att man inte är bunden av ett

så strikt regelsystem som det rättegångsbalken innehåller.

I fråga om förfarandereglerna när det gäller ärenden om otillbörlig marknadsföring

biträder jag i likhet med remissinstanserna promemorieförslaget.

Sådana ärenden bör sålunda i allmänhet förberedas genom skriftväxling

mellan parterna men muntlig förberedelse inför rådets ordförande bör

äga rum när det är lämpligt. Som huvudregel bör gälla att ärendena materiellt

skall avgöras efter förhandling inför rådet. Det bör emellertid också

finnas möjlighet för marknadsrådet att träffa slutligt avgörande på handlingarna

utan något sammanträde med parterna. En förutsättning för att

så skall kunna ske är givetvis att saken har blivit tillfredsställande utredd

genom skriftväxlingen. Ett ärende bör vidare i princip inte få avgöras på

handlingarna om någon av parterna begär sammanträde. Rådet bör dock,

i likhet med vad som gäller för konkurrensbegränsningsärenden, ha möjlighet

att utan sammanträde avslå en ansökan som inte förtjänar avseende.

Som jag tidigare har sagt är det viktigt att frågor om interimistiskt förbud

kan avgöras snabbt. Beslut i sådana frågor bör därför också kunna fattas

utan sammanträde med parterna.

Näringsfrihetsrådet kan enligt konkurrensbegränsningslagen förelägga

part vid vite att inställa sig inför rådet och att tillhandahålla handlingar

som kan vara av betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte att parten

är skyldig att röj a yrkeshemlighet av teknisk natur. I promemorian förordas

att marknadsrådet får samma befogenhet både i konkurrensbegränsningsärenden

och i marknadsföringsärenden. Jag ansluter mig i likhet med remissinstanserna

till detta förslag.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Enligt promemorian bör marknadsrådet kunna meddela motsvarande vitesförelägganden

också för annan än part. Som skäl härför anförs att det

skulle kunna innebära en svaghet i den nya lagstiftningen om inte andra än

parterna kan åläggas att bidra till utredningen. Detta förslag bär i allmänhet

inte mött invändningar från remissinstanserna, men i några yttranden har

anförts betänkligheter.

Det är enligt min mening tydligt att det kan uppstå behov av att höra

utomstående inför rådet. Rådet bör med hänsyn härtill ges befogenhet att

vid vite förelägga sådana personer att inställa sig. Mera tveksamt är om rådet

också bör kunna tvinga andra än parterna att tillhandahålla skriftlig

utredning. Jag finner det knappast troligt att en sådan editionsplikt skulle

få något större värde i ärenden om otillbörlig marknadsföring. Däremot

skulle den kunna få viss betydelse i konkurrensbegränsningsärenden. I princip

bör dock inte i detta sammanhang utan tvingande skäl genomföras några

ändringar beträffande handläggningen av dessa ärenden. Några sådana skäl

kan knappast påvisas. Vid tillkomsten av konkurrensbegränsningslagen ansågs

det f. ö. inte stämma väl med förfarandets karaktär av förhandling att

annan än part skulle kunna föreläggas att tillhandahålla skriftligt material.

Jag är därför inte beredd att nu förorda någon sådan bestämmelse om editionsplikt

som föreslås i promemorian.

Näringsfrihetsrådet kan inte pröva frågan om utdömande av processuellt

vite som rådet har förelagt. I promemorian föreslås att marknadsrådet ges

sådan befogenhet. Viss kritik har under remissbehandlingen riktats mot

detta förslag varvid det har ansetts att vite alltid bör dömas ut av domstol.

Inom det administrativa förfarandet finns flera exempel på att en och

samma myndighet kan förelägga och döma ut ett vite. Sådan befogenhet tillkommer

bl. a. länsstyrelse enligt flera olika författningar. Med hänsyn härtill

och då marknadsrådets ställning i mycket liknar en domstols anser jag

det inte möta några betänkligheter att låta rådet självt döma ut processuella

viten av det slag det här rör sig om. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget

i denna del.

F. n. gäller att enskild part själv skall bära sina kostnader vid näringsfrihetsrådet.

Någon lagbestämmelse i ämnet finns dock inte. I promemorian

föreslås att i lagen om marknadsråd tas in en uttrycklig föreskrift av nyss

angiven innebörd i fråga om kostnader vid marknadsrådet. Några remissinstanser

vill inte godta att enskild part under alla omständigheter skall bära

sina kostnader själv. Bl. a. har man vänt sig mot att en part som har accepterat

ett påpekande av konsumentombudsmannen ändå kan drabbas av kostnader

vid marknadsrådet, om ärendet förs dit av ombudsmannen i prejudikatintresse.

Med anledning av denna remisskritik vill jag framhålla att det torde bli

sällsynt att konsumentombudsmannen drar upp ett ärende till marknads
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

169

rådet enbart i syfte att få ett prejudikat, såvida vederbörande näringsidkare

och hans organisation motsätter sig det. Om ombudsmannen i något enstaka

fall handlar så, får det antas bero på att frågan är av mycket stort allmänt

intresse. Jag anser inte att det finns anledning att för sådana undantagsfall

avvika från den inom förvaltningsrättskipningen ännu allmänt gällande

principen att enskild part själv skall bära sina kostnader. Någon särskild

föreskrift härom i den nya lagen är inte behövlig. Jag vill slutligen erinra

om att frågan om ersättning av allmänna medel för kostnader i administrativa

mål och ärenden i allmänhet f. n. är under utredning.

Marknadsrådets beslut bör avfattas skriftligen och motiveras. I sistnämnda

hänseende bör en uttrycklig föreskrift tas upp i lagen om marknadsråd.

Med hänsyn till rådets prejudikatskapande funktion bör motiveringen vara

utförlig. Jag vill också understryka vikten av att rådets beslut får stor publicitet.

Det får ankomma på rådet att tillsammans med ombudsmännen överväga

hur detta skall uppnås. Förutom en omedelbar publicering av meddelade

avgöranden torde någon form av prejudikatsamling för framtida bruk

behövas.

6.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

Som jag tidigare har anfört bör i lagen om marknadsråd tas in en grundläggande

bestämmelse om näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen.

Därvid bör också anges vilka behörighetskrav som skall gälla

för de båda ombudsmännen.

För näringsfrihetsombudsmannen gäller f. n. som behörighetsvillkor att

han skall vara lagfaren och ha domarerfarenhet. Enligt promemorian saknas

anledning att upprätthålla krav på domarerfarenhet för vare sig konsumentombudsmannen

eller näringsfrihetsombudsmannen. I promemorian föreslås

därför som enda behörighetsvillkor för vardera av ombudsmännen att han

skall vara lagfaren. Under remissbehandlingen har emellertid från många

håll uttalats, att domarkompetens måste fordras för båda ombudsmännen

med hänsyn till deras arbetsuppgifter.

Konsumentombudsmannen kommer att få samma centrala ställning i systemet

för normbildning på marknadsföringsområdet som näringsfrihetsombudsmannen

f. n. har på konkurrensbegränsningsområdet. Vid remissen till

lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring antydde jag vilka

arbetsuppgifter som skall åvila konsumentombudsmannen. De kommer i

stor utsträckning att vara av juridisk natur. Han skall föra det allmännas

talan inför rådet och avgöra frågor om åtal. I många fall kommer ärenden

att avslutas hos honom genom att han utfärdar förbudsföreläggande eller

genom att frivillig rättelse kommer till stånd. Han kommer därigenom att

ganska självständigt öva inflytande på lagtillämpningen. De juridiska be
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

dömningarna kommer också att innefatta principiellt betydelsefulla frågor

om tryckfrihetens omfattning. Också näringsfrihetsombudsmannen kommer,

liksom hittills, att få ta ställning till frågor av juridisk natur och får

en i många avseenden självständig ställning. Jag anser det under dessa förhållanden

nödvändigt att var och en av ombudsmännen har juridisk utbildning

samt goda allmänna ekonomiska kunskaper. Konsumentombudsmannen

måste dessutom ha särskild insikt i marknadsföringsfrågor. Det synes

mig emellertid inte lämpligt att för någon av ombudsmännen ställa upp krav

på domarerfarenhet som ett oeftergivligt behörighetsvillkor. Jag vill erinra

om att något sådant krav inte gäller för vare sig riksåklagaren eller riksdagens

ombudsmän. Det kan inte bortses från att ett krav på domarerfarenhet

— vilket i så fall måste gälla även den som skall tjänstgöra som vikarie

för ombudsman — skulle kunna på ett olämpligt sätt begränsa urvalet av

lämpliga kandidater. Jag vill därför ansluta mig till förslaget i promemorian

att som enda behörighetsvillkor för de båda ombudsmännen skall gälla att

de är lagfarna. Jag förutsätter emellertid att till de båda ämbetena inte kommer

att utses andra personer än sådana som fyller mycket höga krav på allmänna

juridiska kvalifikationer.

Näringsfrihetsombudsmannen utses enligt konkurrensbegränsningslagen

av Kungl. Maj :t. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör i fortsättningen

detsamma gälla för båda ombudsmännen. Föreskrifter härom

bör tas in i lagen om marknadsråd.

6.4 Följdändringar i annan lagstiftning

Lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar (sekretesslagen) innehåller i 20 § en bestämmelse om sekretessskydd

för bl. a. handlingar som inkommit till eller upprättats hos näringsfrihetsrådet

eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. I den mån sådan

handling innehåller upplysningar om viss företagares affärs- eller driftförhållanden,

vilkas offentliggörande kan lända honom till men, får handlingen

inte utan beslut av Kungl. Maj :t utlämnas förrän 20 år förflutit från handlingens

datum.

I likhet med vad som uttalats i promemorian anser jag det uppenbart att

utredningar i frågor om otillbörlig marknadsföring lika väl som utredningar

i frågor om konkurrensbegränsning kan beröra förhållanden som är att anse

som affärshemligheter. Det är därför naturligt att sekretessreglerna för näringsfrihetsrådet

får gälla för marknadsrådet både i konkurrensbegränsningsärenden

och i marknadsföringsärenden och att konsumentombudsmannen

i sekretesshänseende likställs med näringsfrihetsombudsmannen.

Nyss återgivna föreskrift i 20 § sekretesslagen bör jämkas i enlighet härmed.

I övrigt föranleder den nya lagstiftningen inte några följdändringar i annan

lag.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970 171

7 Lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om marknadsråd m. m.,

2) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet,

3) lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

Beträffande förslagen under 1) och 2) har jag särskilt samrått med chefen

för handelsdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.1

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om marknadsråd m. m.

Inledande bestämmelser

1 §

I paragrafen anges marknadsrådets verksamhetsområde genom hänvisning

till konkurrensbegränsningslagen och lagen om otillbörlig marknadsföring.

Vilka ärenden enligt dessa lagar som faller inom marknadsrådets

kompetens och i vilken omfattning tillämpningen av lagarna ankommer på

allmän domstol framgår av bestämmelser i resp. lag.

2 §

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall marknadsrådets

beslut inte kunna överklagas vare sig i ärenden rörande konkurrensbegränsningslagen

eller i ärenden rörande generalklausulen i lagen om otillbörlig

marknadsföring. Detta skall gälla både slutliga beslut och beslut under förfarandet.

I förevarande paragraf föreskrivs i enlighet härmed att talan inte

får föras mot marknadsrådets beslut i ärenden som avses i 1 § och att detsamma

gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

Bestämmelserna i 3—5 §§ departementsförslaget motsvarar föreskrifterna

i 7—9 §§ konkurrensbegränsningslagen och reglerar marknadsrådets sammansättning.

I fråga om det sakliga innehållet i bestämmelserna och grunderna

för dessa hänvisar jag i första hand till vad jag har anfört i den allmänna

motiveringen.

1 De vid 2) och 3) angivna lagförslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade vid

propositionen, har uteslutits här.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3 §

I denna paragraf föreskrivs att marknadsrådet skall bestå av ordförande,

vice ordförande och åtta andra ledamöter samt att två av dessa är särskilda

ledamöter, den ena för ärenden om konkurrensbegränsning och den andra

för ärenden om otillbörlig marknadsföring. Rådet in pleno kommer alltså

att bestå av nio ledamöter.

4 §

I paragrafens första stycke anges de kvalifikationskrav som skall gälla

för ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna.

I enlighet med vad jag har sagt i den allmänna motiveringen föreskrivs,

att ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och ha erfarenhet

som domare, att ledamoten för konkurrensbegränsningsärenden skall ha

särskild insikt i näringslivets förhållanden och att ledamoten för ärenden

om otillbörlig marknadsföring skall ha särskild insikt i konsumentfrågor.

Jag har i det föregående berört innebörden av det sistnämnda kvalifikationskravet.

Vidare föreskrivs — i överensstämmelse med vad som i motsvarande

hänseende nu gäller i fråga om näringsfrihetsrådet — att ordföranden,

vice ordföranden och de två särskilda ledamöterna i marknadsrådet

inte får utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen

eller konsument- och löntagarintressen.

Andra stycket innehåller bestämmelser om ersättare för vice ordföranden

och de särskilda ledamöterna. För näringsfrihetsrådet gäller att två ersättare

skall utses för var och en av vice ordföranden och den särskilde ledamoten.

Med hänsyn till att ett större antal ärenden är att vänta för marknadsrådets

del får man räkna med att dess vice ordförande kommer att

fungera som ordförande oftare än som f. n. är fallet för näringsfrihetsrådets

vice ordförande. Normalt bör både ordförande och vice ordförande delta i

marknadsrådets beslut. Under dessa förhållanden lär ersättare för vice ordföranden

komma att få tjänstgöra i större utsträckning i marknadsrådet än

i näringsfrihetsrådet. Med tanke på den ökade belastningen på i synnerhet

vice ordföranden anser jag det inte lämpligt att antalet ersättare fixeras i

lagen.

I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför att för vice ordföranden

och var och en av de särskilda ledamöterna skall finnas en eller

flera ersättare (första punkten) samt att bestämmelserna om vice ordförande

och särskild ledamot gäller även för ersättare (andra punkten). Sistnämnda

föreskrift innebär bl. a. att samma kvalifikationskrav gäller för ersättare

som för den ordinarie ledamot som han skall ersätta. Av 6 § departementsförslaget

framgår att ersättare utses av Kungl. Maj :t, som alltså också bestämmer

hur många ersättare som skall förordnas.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 173

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om de ledamöter som skall företräda

näringslivet resp. konsumenterna. I överensstämmelse med vad som gäller

enligt konkurrensbegränsningslagen föreskrivs i första stycket att tre av

dessa ledamöter skall utses bland företrädare för företagarintressen och tre

bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Enligt andra stycket

skall för var och en av dessa sex ledamöter utses en eller flera ersättare,

för vilka bestämmelserna om ledamot skall gälla. Det betyder att ersättare

skall företräda samma intressegrupp som vederbörande ordinarie ledamot

företräder. I övrigt hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

rörande ersättare för intresserepresentanterna.

6 §

Enligt 8 och 9 §§ konkurrensbegränsningslagen utses ledamöter och ersättare

av Kungl. Maj :t. Jag har i den allmänna motiveringen sagt att en

motsvarande regel beträffande ledamöter och ersättare i marknadsrådet bör

ingå i lagen om marknadsråd. En bestämmelse av denna innebörd har tagits

in i förevarande paragraf. Övriga föreskrifter om tillsättningen av rådets

ledamöter och ersättare får meddelas av Kungl. Maj :t.

7 §

Paragrafen upptar vissa allmänna kvalifikationskrav för ledamot och ersättare

i marknadsrådet. Den motsvarar delvis 11 § konkurrensbegränsningslagen.

I enlighet med vad jag har utvecklat i den allmänna motiveringen bör inte

uppställas krav på att ledamot och ersättare skall ha uppnått viss ålder. Jag

anser det inte heller finnas anledning att i överensstämmelse med vad som

nu gäller för ledamot av näringsfrihetsrådet uttryckligen föreskriva att uppdrag

som ledamot av marknadsrådet inte får utövas av den som är i konkurs.

Behörighetsvillkor av denna innebörd har under senare år slopats på

åtskilliga andra håll i lagstiftningen.

I paragrafens första stycke upptas i enlighet med det sagda endast bestämmelse

om att ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig

svensk medborgare.

I överensstämmelse med vad som gäller för ledamöter av vissa andra

nämnder eller liknande organ med judiciella uppgifter föreskrivs i andra

stycket att ledamot och ersättare skall ha avlagt domared innan han börjar

tjänstgöra i rådet. Att ed kan bytas ut mot försäkran på heder och samvete

följer av 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kiingl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

8 §

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 13 § konkurrensbegränsningslagen,

skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare

äga motsvarande tillämpning på ledamot i marknadsrådet. Denna

föreskrift gäller också i fråga om ersättare.

9 §

Paragrafen innehåller beslutförhetsregler. Den motsvarar väsentligen 12 §

konkurrensbegränsningslagen.

I enlighet med de överväganden som jag har redovisat i den allmänna motiveringen

föreskrivs i första stycket att marknadsrådet är beslutfört när

ordföranden och fyra ledamöter är närvarande samt att lika antal ledamöter

som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen

skall delta i rådets beslut. Det bör framhållas, att dessa regler inte innebär

någon rekommendation om rådets sammansättning. I allmänhet torde det

vara lämpligt att flera än fem ledamöter deltar i handläggning av ärende.

I ärende av stor principiell betydelse torde samtliga ledamöter böra medverka.

I andra stycket har intagits bestämmelse om att rådets ordförande ensam

kan företa förberedande åtgärder och pröva fråga om avskrivning av ärende.

Med förberedande åtgärder avses alla sådana åtgärder som kan anses tillhöra

inledningen av förfarandet, däri inbegripet att hålla förberedande sammanträden

med parterna. Uppkommer fråga om att avvisa en vid rådet anhängiggjord

talan, är ordföranden inte behörig att fatta beslut. Frågor av

detta slag skall alltså prövas av rådet i ordinarie sammansättning.

10 §

Denna paragraf innehåller en omröstningsregel av innehåll att som marknadsrådets

beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter förenar sig

eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. En motsvarande

omröstningsregel för näringsfrihetsrådet återfinns i dess instruktion.

Regeln överensstämmer med vad som i allmänhet gäller för kollegiala beslut

hos förvaltningsmyndigheterna.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11 §

I 14 § konkurrensbegränsningslagen finns en grundläggande regel om förordnande

av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Enligt vad jag har

nämnt tidigare bör denna bestämmelse föras över till lagen om marknadsrådet

och samtidigt en motsvarande bestämmelse om konsumentombuds
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mannen tas upp i den nya lagen. Jag har ansett det lämpligt att reglerna om

ombudsmännen förs samman i en paragraf. I samband härmed bör det officiella

namnet ombudsman för näringsfrihetsfrågor ändras till näringsfrihetsombudsman.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att

för konkurrensbegränsningsfrågor skall finnas en näringsfrihetsombudsman

och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Enligt 14 § konkurrensbegränsningslagen utses ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

av Kungl. Maj:t. Motsvarande bör gälla för näringsfrihetsombudsmannen

och konsumentombudsmannen enligt den nya lagen.

Som jag har sagt i den allmänna motiveringen bör en bestämmelse härom

ingå i lagen om marknadsråd. I anslutning härtill bör tas upp föreskrift om

det kompetenskrav som skall gälla för ombudsmännen.

I andra stycket av förevarande paragraf tas i enlighet härmed och i överensstämmelse

med mina överväganden i den allmänna motiveringen upp

bestämmelse att ombudsman utses av Kungl. Maj :t och skall vara lagkunnig.

Övriga behövliga föreskrifter om de båda ombudsmännen får meddelas

av Kungl. Maj :t.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12 §

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för hur samordningen mellan

konkurrensbegränsningslagen och den nya lagen om marknadsråd lagtekniskt

skall genomföras. I överensstämmelse med vad jag där har föreslagit

tas i denna paragraf upp bestämmelse av innebörd att särskilda bestämmelser

om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden finns i konkurrensbegränsningslagen.

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att ansökan om förbud enligt generalklausulen

i 1 § lagen om otillbörlig marknadsföring skall göras skriftligen

(första punkten) samt att av ansökningen skall framgå de skäl på

vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar (andra

punkten). Paragrafen har sin motsvarighet i 17 § konkurrensbegränsningslagen.

Enligt 6 § lagen om otillbörlig marknadsföring skall ansökan om förbud

i första hand göras av konsumentombudsmannen. Har denne i visst fall beslutat

att inte göra ansökan, kan sådan i stället göras av näringsidkare som

berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumen
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ter eller löntagare. Vissa remissinstanser har efterlyst en hänvisning i förevarande

paragraf till nämnda regel. Jag har dock inte funnit detta vara nödvändigt,

eftersom redan av första punkten i paragrafen framgår att denna

måste läsas och tillämpas gemensamt med lagen om otillbörlig marknadsföring.

Enligt departementspromemorian bör i instruktionen för konsumentombudsmannen

tas in bestämmelse om skyldighet för denne att bereda den som

avses med en ansökan till marknadsrådet tillfälle att yttra sig innan ansökan

ges in. Enligt advokatsamfundet är denna bestämmelse så viktig att

den bör inflyta i lagen om marknadsråd. Jag anser emellertid att regeln har

sin naturliga plats i instruktionen och den har därför inte tagits upp här.

14 §

Denna paragraf, som motsvarar 18 § konkurrensbegränsningslagen, innehåller

regler om sammanträde och förberedelse i ärenden om otillbörlig marknadsföring.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

föreskrivs i första stycket, att sökande och hans motpart skall beredas tillfälle

att vid sammanträde inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter

och förebringa den utredning de vill åberopa samt att konsumentombudsmannen

skall kallas till sådant sammanträde även om han ej är sökande.

Enligt andra stycket kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum före

sammanträde i den utsträckning rådet bestämmer.

15 §

I denna paragraf upptas regler om i vilken utsträckning marknadsrådet

kan träffa avgörande på handlingarna.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i första

stycket tagits in bestämmelse om att ärende får avgöras utan sammanträde

med parterna om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär

sammanträde (första punkten). Jag utgår från att ärende inte kommer att

avgöras på handlingarna utan att den mot vilken talan riktas har fått klart

för sig att så kommer att ske. Jag har inte ansett det vara nödvändigt med

en särskild föreskrift härom. Andra punkten innehåller en regel om att

marknadsrådet utan sammanträde med parterna kan avslå en ansökan som

uppenbart inte förtjänar avseende. En motsvarande föreskrift för näringsfrihetsrådets

del finns f. n. i 18 § konkurrensbegränsningslagen.

Jag har i den allmänna motiveringen understrukit vikten av att frågor

om interimistiska beslut behandlas snabbt och har därför föreslagit att de

skall kunna avgöras på handlingarna. I promemorian föreslås att interimistiskt

förbud inte skall få meddelas utan att den som förbudet avser har fått

tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning att anta att

han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. SACO har under remissbehandlingen

ifrågasatt om inte interimistiskt förbud skall kunna meddelas

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

utan kommunikation med den saken rör. Jag anser emellertid med hänsyn

till rättssäkerhetsintresset att sådan kommunikation såvitt möjligt bör ske.

I paragrafens andra stycke föreskrivs i enlighet med det anförda att fråga

om förbud enligt 8 § marknadsföringslagen kan prövas utan sammanträde

med parterna samt att sådant förbud dock inte får meddelas utan alt den

som förbudet avser har fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte

finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om offentlighet vid marknadsrådet.

Den motsvarar i sak 23 § konkurrensbegränsningslagen.

Näringsfrihetsrådets sammanträden är offentliga enligt regler motsvarande

dem som gäller för allmän domstol enligt 5 kap. rättegångsbalken. För

rådet gäller dock ett speciellt undantag från offentlighetsprincipen när det

kan antas att förhandlingsarbetet skulle försvåras till följd av offentligheten.

Motsvarande regler bör gälla för marknadsrådet.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket att bestämmelserna i 5 kap.

rättegångsbalken om offentlighet vid domstol äger motsvarande tillämpning

vid marknadsrådet. Bestämmelsen innebär bl. a. att förhandling kan

hållas inom stängda dörrar om anledning förekommer att yrkeshemlighet

skulle röjas genom offentligheten samt att överläggning till beslut i

princip skall hållas inom stängda dörrar. Enligt andra stycket kan marknadsrådet

förordna att sammanträde för handläggning av konkurrensbegränsningsärende

skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att

förhandlingsarbetet i ärendet skulle försvåras till följd av offentligheten.

Enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken kan domstol förordna att vad som har

förekommit vid förhandling inom stängda dörrar inte får uppenbaras. Denna

bestämmelse blir tillämplig också i fråga om förhandling som har hållits

inom stängda dörrar med stöd av andra stycket i förevarande paragraf.

17 §

Utan särskild föreskrift förs nu protokoll vid näringsfrihetsrådet. Jag har

ansett att en bestämmelse om skyldighet att föra protokoll vid marknadsrådets

sammanträden bör ingå i lagen om marknadsråd. Förevarande paragraf

innehåller därför en regel av denna innebörd. Närmare bestämmelser

om vad protokoll skall innehålla får tas in i rådets instruktion.

18 §

Paragrafen innehåller processuella bestämmelser om föreläggande och

vite samt om ersättning till den som kallats till förhör inför marknadsrådet.

Den har delvis motsvarighet i 22 § konkurrensbegränsningslagen. 1 cnlig12

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Iiungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

het med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreskrivs i första

stycket, all marknadsrådet kan förelägga part eller annan, som kan antas

ha upplysningar av betydelse i ärendet att lämna, vid vite att inställa sig

personligen inför rådet. Enligt andra stycket kan part också föreläggas vid

vite att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar

som kan ha betydelse i ärendet. Detta skall dock inte innebära skyldighet

att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Jag anser att den som inte är part men har kallats att inställa sig inför

rådet bör ha rätt till ersättning för sin inställelse. I princip bör i det avseendet

rättegångsbalkens bestämmelser om vittnes- och sakkunnigersättningar

gälla. I ärende där någon av ombudsmännen är part bör härvid tillämpas

vad som är föreskrivet i 3G kap. 24 § resp. 40 kap. 17 § rättegångsbalken om

ersättning till vittne eller sakkunnig i mål om allmänt åtal. Detta innebär

i huvudsak att om den kallade har åberopats av enskild part ersättningen

skall utges av den parten och att i andra fall ersättningen skall utgå av allmänna

medel. I ärende med endast enskilda parter bör i stället tillämpas

rättegångsbalkens motsvarande ersättningsregler för dispositiva tvistemål.

Ersättningen skall alltså utges av den part som åberopat den kallade.

Har marknadsrådet självmant inkallat någon att höras inför rådet,

skall ersättningen utges av parterna solidariskt. I fråga om ersättningens

storlek bör med motsvarande tillämpning av 36 kap. 24 § tredje stycket resp.

40 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken gälla att om ersättningen skall

betalas av enskild part den kallade skall ha gottgörelse för kostnader och

tidsspillan samt, i fråga om sakkunnig, ersättning för utfört arbete enligt

vad marknadsrådet finner skäligt. Ersättning av allmänna medel till den

som har kallats som vittne skall fastställas av rådet enligt de bestämmelser

Kungl. Maj :t har meddelat i fråga om ersättning till vittne (f. n. kungörelsen

(1966: 176) om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.). Skall

ersättning till sakkunnig utgå av allmänna medel gäller också i sådant fall

med tillämpning av 40 kap. 17 § rättegångsbalken att den sakkunnige skall

ha ersättning för såväl kostnader och tidsspillan som utfört arbete efter vad

rådet finner skäligt.

Som jag tidigare anfört skall vardera parten bära sina kostnader. Någon

fördelning av kostnaderna mellan parterna skall marknadsrådet sålunda

inte göra. När enskilda parter ålagts solidarisk ersättningsskyldighet enligt

denna paragraf bör emellertid kostnaden slutligt fördelas mellan dem

med hälften å vardera sidan. För undvikande av framtida tvister kan det

vara lämpligt att marknadsrådet i sådana fall gör en hälftendelning av

kostnaden mellan parterna.

I enlighet med dessa överväganden har i tredje stycket av förevarande

paragraf tagits upp en bestämmelse att den som ej är part och som efter

kallelse av marknadsrådet inställt sig inför rådet har rätt till ersättning

enligt vad i rättegångsbalken är förekrivet om ersättning till vittne eller

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

sakkunnig (första punkten ). Vidare föreskrivs i andra punkten att i ärende

vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt

åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är

tillåten. I tredje punkten har tagits in en regel att när ersättningen skall

utges av parterna en för båda och båda för en rådet slutligt skall fördela

kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

Jag bär ansett det lämpligt att i lagen om marknadsråd intas en särskild

regel om att rådets beslut varigenom ett ärende avgörs skall motiveras. Förevarande

paragraf innehåller därför i första punkten bestämmelse att i sådant

beslut av rådet skall anges de skäl varpå beslutet grundas.

Jag har inte ansett någon särskild föreskrift böra meddelas om att marknadsrådets

beslut skall meddelas inom viss tid efter förhandlingens avslutande.

Jag utgår dock från att beslutet kommer att meddelas utan onödig

tidsutdräkt. Med hänsyn till vikten av att besluten blir omsorgsfullt motiverade

och till att det ofta är ett ganska stort antal personer som deltar i besluten

måste man dock räkna med att det normalt kommer att förflyta en

viss tid innan beslut kan meddelas. Med hänsyn härtill och till att besluten

ofta kommer att innehålla vitesförelägganden har jag ansett det lämpligt

att i lagen tas in en bestämmelse om att rådets beslut skall sändas till parterna

samma dag som det meddelas. I andra punkten av förevarande paragraf

har tagits upp en föreskrift av denna innebörd.

20 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om delgivning i ärenden vid

marknadsrådet.

Konkurrensbegränsningslagen innehåller inga föreskrifter om delgivning.

Något behov av sådana bestämmelser har inte heller förelegat i samband

med näringsfrihetsrådets handläggning av konkurrensbegränsningsärenden.

Frågan blir emellertid av större betydelse vid marknadsrådet. En viktig uppgift

för rådet blir nämligen att utfärda vitesförelägganden enligt lagen om

otillbörlig marknadsföring. Ett vitesföreläggande skall enligt allmänna

grundsatser gälla från den tidpunkt då vederbörande har fått del av det. Det

måste alltså kunna fastslås när så har skett. Jag har därför ansett nödvändigt

att det i den nya lagen tas in föreskrifter om delgivning. Dessa bör inte avse

bara delgivning av vitesförelägganden utan ha en mera allmän räckvidd enligt

principerna i det förslag till delgivningslag som nyligen har förelagts

riksdagen (prop. 1970:13).

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet med det sagda

att om inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling skall

tillställas någon enligt bestämmelse i förevarande lag eller eljest, detta sker

genom delgivning. Föreskriften innebär att den föreslagna delgivningslagen

blir tillämplig.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 är 1070

I prop. 1970: 13 har i samband med förslaget till delgivningslag föreslagils

vissa ändringar i 33 kap. rättegångsbalken. De nya reglerna innebär att delgivning

av stämning i tvistemål skall få ske medelst s. k. surrogatdelgivning,

kungörelsedclgivning eller s. k. spikning på den söktes dörr endast om

det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt

håller sig undan. Motsvarande regler bör gälla för delgivning av sådana

vitesförelägganden som avses i konkurrensbegränsningslagen eller lagen om

otillbörlig marknadsföring.

I andra stycket av förevarande paragraf bär i enlighet härmed tagits upp

bestämmelser av innebörd att, om beslut innefattar vitesföreläggande enligt

någon av nyssnämnda lagar, beslutet delges den som föreläggandet avser på

samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser

21 §

Enligt 30 § konkurrensbegränsningslagen kan den som utan giltigt skäl

röjer vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande inte får uppenbaras

straffas med dagsböter. Motsvarande bör gälla enligt den nya lagen. Straffskalan

bör emellertid skärpas i anslutning till vad som gäller enligt bestämmelser

om tystnadsplikt i annan lagstiftning. Om överträdelse av tystnadsplikten

samtidigt innefattar brott mot bestämmelse i brottsbalken bör straff

inte inträda enligt förevarande lag.

I förevarande paragraf tas i enlighet härmed upp föreskrift att den som

obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut inte får uppenbaras

dömes till böter eller fängelse i högst ett år om ej gärningen är belagd med

straff i brottsbalken.

22 §

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i denna

paragraf tagits upp bestämmelse av innebörd att marknadsrådet kan

pröva fråga om utdömande av sådant processuellt vite som har förelagts

med stöd av 18 §. Jag vill erinra om att de viten som marknadsrådet förelägger

med stöd av konkurrensbegränsningslagen eller lagen om otillbörlig

marknadsföring skall dömas ut av allmän domstol.

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt med lagen om otillbörlig marknadsföring,

dvs. den 1 januari 1971. Några övergångsbestämmelser torde inte

vara behövliga.

8.2 Förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för hur samordningen mellan

konkurrensbegränsningslagen och den nya lagen om marknadsråd bör

lagtekniskt genomföras. I överensstämmelse med vad jag där har anfört bör

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

reglerna i konkurrensbegränsningslagen om näringsfrihetsrådets sammansättning

och om ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (7—14 §§) samt

de allmänna föreskrifterna om förfarandet (22—24 och 30 §§) upphävas.

I samband härmed bör rubriken före 7 § utgå. Lagen i återstående delar underkastas

den redaktionella jämkningen att orden »näringsfrihetsrådet» och

»ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor» genomgående ersätts med »marknadsrådet»

och »näringsfrihetsombudsmannen». I konkurrensbegränsningslagen

bör vidare tas in en hänvisning till förfarandereglerna i lagen

om marknadsråd. Hänvisningen bör lämpligen tas in i 22 § i stället för den

bestämmelse som enligt vad jag nyss sagt bör upphävas.

Det föreliggande förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen

har utformats i enlighet med vad jag nu har sagt.

Lagändringarna bör träda i kraft samtidigt som den nya lagen om marknadsråd,

dvs. den 1 januari 1971.

8.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör föreskriften i 20 §

sekretesslagen om visst sekretesskydd för handlingar som inkommer till

näringsfrihetsrådet eller näringsfrihetsombudsmannen ändras så att sekretesskyddet

kommer att avse handling som inkommer till marknadsrådet,

näringsfrihetsombudsmannen eller konsumentombudsmannen.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Efter påpekande

av hovrätten över Skåne och Blekinge har föreskrivits att äldre bestämmelser

skall gälla beträffande handling som inkommit eller upprättats före

ikraftträdandet.

9 Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag om marknadsråd m.m.,

2) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 1

Promemorians förslag

till

Lag

om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen

(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

2 §

Mot marknadsrådets beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Om marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra

ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning

och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring.

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i

domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild

insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otillbörlig

marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice

ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som

kan anses vara företrädare för företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en

eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordföranden och särskild ledamot

gäller även ersättare.

5 §

Av övriga ledamöter skall tre utses bland företrädare för företagarintressen

och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 57 år 1970 183

För varje ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare.

Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara svensk medborgare och

ha uppnått tjugofem års ålder. Den som är omyndig får ej tjänstgöra som

ledamot.

Innan ledamot eller ersättare träder i tjänstgöring i rådet, skall han ha

avlagt domared.

7 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande

tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

8 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter

är närvarande.

I ärende av mindre vikt och vid prövning av fråga som avses i 8 § lagen

(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring är rådet beslutfört med ordföranden

samt en ledamot som företräder företagarintressen och en ledamot som

företräder konsument- och löntagarintressen.

I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt

konsument- och löntagarintressen deltaga.

Vid företagande av förberedande åtgärder och prövning av fråga om avskrivning

kan rådet bestå av ordföranden ensam.

9 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig

eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Om näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

10 §

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman

och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Näringsfrihetsombudsmannen skall verka för en från allmän synpunkt

önskvärd konkurrens inom näringslivet i enlighet med lagen (1953:603)

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Konsumentombudsmannen skall verka för sunda metoder inom reklam

och marknadsföring i enlighet med lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

Ombudsman skall vara lagkunnig.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

Om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

11 §

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Om förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

12 §

Ansökan om förbud enligt 1 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring

göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen

grundas och den utredning sökanden åberopar.

13 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför

inarknadsrådet lägga fram sina synpunkter och den utredning de vill

åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsmannen kallas

även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den

utsträckning rådet bestämmer.

14 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 13 § första stycket, om tillfredsställande

utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Vidare

får ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud som avses i 8 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring

kan likaså prövas utan sammanträde enligt 13 § första stycket.

Sådant förbud får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått

tillfälle att yttra sig i frågan, med mindre det finns anledning antaga att han

avvikit eller eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

15 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol

gäller vid marknadsrådet i tillämpliga delar.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att sammanträde

skall hållas inom stängda dörrar i fall då det kan antagas att förhandlingsarbetet

i konkurrensbegränsningsärende skulle försvåras till följd av

offentligheten.

16 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970 185

17 §

Marknadsrådet kan förelägga part eller annan, som kan ha upplysning av

betydelse att lämna, vid vite att inställa sig personligen inför rådet.

Part eller annan kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker,

korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i

ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk

natur.

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig

vid rådet har rätt till ersättning, som bestämmes av rådet. Ersättning skall,

om den kallade åberopats av enskild part, utges av denne och eljest utgå av

allmänna medel. I fråga om ersättningens omfattning äger 36 kap. 24 § sista

stycket rättegångsbalken motsvarande tillämpning.

18 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres skall anges de skäl på

vilka beslutet grundas. Beslutet skall sändas till parterna samma dag som

beslutet meddelas.

19 §

I ärende vid marknadsrådet skall part själv bära sin kostnad.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt

bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part eller annan, sker det

genom delgivning.

Om beslut innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953: 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet eller lagen

(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, skall beslutet delges den som föreläggandet

avser på samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser

21 §

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får

uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är

belagd med straff i brottsbalken.

22 §

Fråga om utdömande av vite enligt 17 § prövas av marknadsrådet.

23 §

Närmare föreskrifter om marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen

och konsumentombudsmannen meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om marknadsråd m. in.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953: 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen

(1970:00) om otillbörlig marknadsföring.

2 §

Mot marknadsrådets beslut i ärende som avses i 1 § får talan ej föras.

Detsamma gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra

ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning

och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring.

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i

domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild

insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otillbörlig

marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice

ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som

kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en

eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot

gäller även ersättare.

5 §

Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och

tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna

om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Konungen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersättare

i marknadsrådet.

7 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig svensk medborgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i rådet, skall han ha avlagt

domared.

8 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande

tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

9 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter

är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen

samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Ordföranden kan ensam på rådets vägnar företaga förberedande åtgärd

och pröva fråga om avskrivning av ärende.

10 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter

förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11 §

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman

och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av Konungen och skall vara lagkunnig.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12 §

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Ansökan om förbud enligt 1 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring

göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen

grundas och den utredning sökanden åberopar.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

14 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde

inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning

de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsmannen

kallas, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den

utsträckning rådet bestämmer.

15 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande

utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan

som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud enligt 8 § lagen (1970:00) om otillbörlig marknadsföring

kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant förbud

får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att

yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller

eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol

äger motsvarande tillämpning vid marknadsrådet.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att sammanträde

för handläggning av konkurrensbegränsningsärende skall hållas inom

stängda dörrar, om det kan antagas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle

försvåras till följd av offentligheten.

17 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

18 §

Marknadsrådet kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas

ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen

inför rådet.

Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker,

korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta

innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig

inför rådet har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet

om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman

för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättningen

utges av parterna en för båda och båda för en skall rådet slutligt

fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres anges de skäl på vilka

beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas

part eller annan, sker det genom delgivning.

Om beslut innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953: 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet eller lagen

(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, delges beslutet den som föreläggandet

avser på samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser

21 §

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får

uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är

belagd med straff i brottsbalken.

22 §

Fråga om utdömande av vite enligt 18 § prövas av marknadsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 mars 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 26 februari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 februari 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om marknadsråd m.m., 2) lag om ändring i lagen (1953: 603) om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Helga Rossipal.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om marknadsråd m. m.

3 §

Paragrafen upptager de grundläggande bestämmelserna om marknadsrådets

sammansättning. De innebär att rådet skall bestå av ordförande, vice

ordförande och åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter.

Avsikten är att av de särskilda ledamöterna den ene skall tjänstgöra vid

handläggningen av ärenden om konkurrensbegränsning och den andre vid

handläggningen av ärenden om otillbörlig marknadsföring. Emellertid torde

rådet undantagsvis komma att handlägga också ärenden, som enligt sin beskaffenhet

inte kan hänföras vare sig till konkurrensbegränsningsärenden

eller till ärenden om otillbörlig marknadsföring, t. ex. remisser av mera

allmän natur, ärenden rörande rådets egna arbetsförhållanden, personalärenden

m. fl. Är sådana ärenden av den natur att de bör avgöras av rådet

i dess helhet lärer rådet vid behandlingen av dem böra anses bestå av samtliga

tio ledamöter. För klarhetens skull bör i ett särskilt stadgande närmare

anges rådets sammansättning vid behandlingen av ärenden om konkurrensbegränsning

och ärenden om otillbörlig marknadsföring. Lämpligen

synes ett sådant stadgande kunna upptagas i ett nytt andra stycke i 3 §

med följande lydelse: Av de två särskilda ledamöterna deltager vid handläggning

av ärenden om konkurrensbegränsning endast den som utsetts för

sådana ärenden och vid handläggning av ärenden om otillbörlig marknadsföring

endast den som utsetts för sådana ärenden.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 191

4 §

Uppenbarligen är avsikten att när ordföranden inte deltager i ett sammanträde

med marknadsrådet hans plats skall intagas av vice ordföranden

samt dennes plats av en av hans ersättare. Några regler har inte såsom i

3 § sista stycket lagen om arbetsdomstol upptagits om vilken av vice ordförandens

ersättare som skall upprätthålla ordförandebefattningen om både

ordföranden och vice ordföranden är förhindrade att tjänstgöra. Lagrådet

utgår från att — om motsvarighet till regeln i nämnda lag icke upptages

i förevarande lag — i dylikt fall särskilt förordnande kommer att meddelas

för ordförandebefattningens upprätthållande, lämpligen för någon av vice

ordförandens ersättare (jfr prop. 1953: 103 s. 283).

6 §

Med hänsyn till betydelsen av marknadsrådets uppgifter bör av principiella

skäl i själva lagen upptagas bestämmelse om att ledamöter och ersättare

utses för viss tid, medan föreskrifter om mandattidens längd kan

intagas i instruktionen.

11 §

Av samma skäl som anförts vid 6 § angående marknadsrådets ledamöter

och ersättare bör i själva lagen införas bestämmelser om att ombudsmännen

skall utses för viss tid.

20 §

I andra stycket av förevarande paragraf har föreslagits bestämmelser av

innebörd att, om beslut innefattar vitesföreläggande enligt konkurrensbegränsningslagen

eller lagen om otillbörlig marknadsföring, beslutet skall

delges den, som föreläggandet avser, på samma sätt som gäller beträffande

stämning i tvistemål, varvid förutsättes att förslaget till delgivningslag genomföres.

Ur saklig synpunkt finner lagrådet inte anledning till anmärkning

häremot. Emellertid vill lagrådet beträffande utformningen av föreskriften

förorda, att den ges en sådan avfattning att dess innehåll framgår

utan den omgång som en hänvisning till bestämmelserna om delgivning av

stämning i tvistemål innebär. Förslagsvis skulle stadgandet kunna ges lydelsen:

Delgivning av beslut, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

eller lagen om otillbörlig marknadsföring får ej ske enligt 12 § delgivningslagen,

med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest

håller sig undan.

Förslaget till lag om ändring i lagen om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kimgl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 mars

1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,

Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtanden över

dels förslagen till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor,

dels förslagen till

6) lag om marknadsråd m. m.,

7) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtanden och anför.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 1, 4 och 11 §§ lagen om otillbörlig

marknadsföring torde böra godtas. Jag har inte något att erinra mot

vad lagrådet anför i fråga om 3 §. Vad beträffar 5 § påpekar lagrådet att

regeln i första stycket har verkningar som i vissa fall sträcker sig något

längre än det i remissprotokollet angivna syftet, vilket är att förhindra

dubbla påföljder. Bl. a. framhålls att den föreslagna regeln leder till att

medverkan till en straffbelagd handling inte kan bestraffas i sådana fall

då gärningsmannen överträder ett mot honom gällande vitesförbud. Med

hänsyn till vad lagrådet sålunda har anfört vill jag förorda att bestämmelsen

ges en sådan formulering att straffriheten inte kommer att gälla annan

än den mot vilken vitesförbudet är riktat.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Med anledning av förslagen om upphävande av 1913 och 1914 års lagar

om oriktiga ursprungsbeteckningar ifrågasätter lagrådet om Sveriges internationella

förpliktelser enligt Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen

blir helt uppfyllda genom enbart den föreslagna lagen om otillbörlig

marknadsföring. Lagrådet föreslår att denna lag kompletteras med en bestämmelse

om rätt för Kungl. Maj:t att med avseende på främmande stat

meddela förordnande av innebörd att 1, 2 och 11 §§ i lagen skall kunna tilllämpas

i fråga om vara som är försedd med oriktig ursprungsbeteckning,

även om inte alla i lagtexten angivna förutsättningar i övrigt för paragrafernas

tillämplighet är uppfyllda. Jag har förståelse för lagrådets betänkligheter

mot det remitterade förslaget på denna punkt. Jag kan därför ansluta

mig till tanken att i lagen om otillbörlig marknadsföring ta in en särskild

bestämmelse om oriktiga ursprungsbeteckningar. Det synes mig emellertid

tillräckligt för uppfyllande av konventionsförpliktelserna om bestämmelsen

anknyter till reglerna i 11 § om ändring eller utplånande av den oriktiga

beteckningen, förstörande av varan och beslag på denna. Dessutom behövs

en särskild regel om talerätt. Ansökan om åtgärd som avses med den

särskilda bestämmelsen bör sålunda få göras antingen av åklagare eller, i

andra hand, av någon som driver rörelse med vara av samma slag som den

vara ansökningen avser.

Den ändring lagrådet föreslår i övergångsbestämmelserna till lagen om

upphävande av 1913 års lag torde böra vidtas.

Beträffande 3 § lagen om marknadsråd påpekar lagrådet att marknadsrådet

kan komma att handlägga ärenden som inte kan hänföras vare sig till

konkurrensbegränsningsärenden eller till ärenden om otillbörlig marknadsföring

samt att, om sådana ärenden anses böra avgöras av marknadsrådet

i dess helhet, detta då bör bestå av samtliga tio ledamöter. Enligt lagrådet

bör för klarhetens skull särskilt anges rådets sammansättning vid behandling

av ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om otillbörlig

marknadsföring. Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning och förordar

att ett förtydligande sker i det berörda hänseendet i ett nytt andra stycke

i 9 §. Vad lagrådet anfört under 4 § bör enligt min mening inte föranleda

att i lagen om marknadsråd tas in någon motsvarighet till den nämnda bestämmelsen

i lagen om arbetsdomstol. Jag anser det dock vara lämpligt att

när ersättare utses för vice ordföranden någon av dem ges särskilt förordnande

att upprätthålla ordförandebefattningen vid förfall för ordföranden

och vice ordföranden. Jag biträder vad lagrådet anfört beträffande 6 och

11 §§. Den av lagrådet föreslagna ändringen i 20 § torde också böra godtas.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar

vidtas i några av de remitterade förslagen.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

anta dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels det vid statsrådsprotokollet den 13 februari 1970 fogade förslaget till

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8) lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 195

Innehålls! ör teckning

Sid.

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Lagförslag........................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 oktober 1969....................... 17

1 Inledning.......................................................... 17

2 Gällande ordning.................................................... 19

2.1 Lagstiftning.................................................... 19

2.2 Internationella konventionsregler.................................. 23

2.3 Utomrättsliga normer och självsanering inom näringslivet............ 24

2.4 Reklamutredningens undersökning av reklamens vederhäftighet....... 26

3 Utredningen........................................................ 27

3.1 Allmänna synpunkter............................................ 27

3.2 Generalklausulen................................................ 28

3.3 Vilseledande reklam m. m......................................... 32

3.4 Påföljder, talerätt m. m........................................... 35

4 Remissyttrandena................................................... 38

4.1 Allmänna synpunkter............................................ 38

4.2 Generalklausulen................................................ 40

4.3 Vilseledande reklam m. m......................................... 47

4.4 Påföljder, talerätt m. m........................................... 52

5 Departementschefen................................................. 55

5.1 Lagstiftningsärendets bakgrund, avgränsning och allmänna uppläggning 55

5.2 Huvudinnehållet i en ny lag om otillbörlig marknadsföring............ 63

5.2.1 Generalklausulen........................................... 63

5.2.2 Särskilda straffbestämmelser................................. 78

5.2.3 Ärendenas handläggning.................................... 83

5.3 Förslagets förenlighet med Pariskonventionen....................... 86

6 Upprättade lagförslag............................................... 86

7 Specialmotivering................................................... 87

7.1 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring...................... 87

7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken......................... 103

7.3 Förslagen om upphävande av lagstiftningen om oriktig geografisk ursprungsbeteckning

m. m.......................................... 103

7.3.1 Gällande rätt............................................. 103

7.3.2 Internationella konventioner................................ 105

7.3.3 Utredningen.............................................. 106

7.3.4 Remissyttrandena ......................................... 108

7.3.5 Departementschefen ....................................... 110

8 Hemställan........................................................ 112

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Sid.

Utredningens lagförslag................................................ 113

Grundregler för reklam................................................ 117

De remitterade förslagen............................................... 126

Utdrag av lagrådets protokoll den 30 december 1969...................... 129

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 februari 1970....................... 140

1 Inledning.......................................................... 140

2 Gällande ordning.................................................... 142

2.1 Lagstiftning.................................................... 142

2.2 Självsanering inom näringslivet................................... 145

3 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring......................... 147

4 Departementspromemorian........................................... 149

4.1 Allmänna synpunkter............................................ 149

4.2 Marknadsrådet.................................................. 151

4.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen......... 154

5 Remissyttrandena................................................... 155

5.1 Allmänna synpunkter............................................ 155

5.2 Marknadsrådet.................................................. 157

5.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen......... 161

6 Departementschefen................................................. 161

6.1 Allmänna synpunkter............................................ 161

6.2 Marknadsrådet.................................................. 163

6.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen......... 169

6.4 Följdändringar i annan lagstiftning................................ 170

7 Lagförslag......................................................... 171

8 Specialmotivering................................................... 171

8.1 Förslaget till lag om marknadsråd m. m............................ 171

8.2 Förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen.......... 180

8.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen........................ 181

9 Hemställan......................................................... 181

Promemorians lagförslag............................................... 182

De remitterade förslagen............................................... 186

Utdrag av lagrådets protokoll den 10 mars 1970.......................... 190

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 marsl970.......................... 192

ESSELTE TRYCK, STHLH 70

914601

Doktrin (30)

  1. Erik Bengtson, Visionen om det koldioxidfria kolkraftverket*, SvJT 2024 s. 653, på s. 671, 672, 673, 674, 690 · Fritt tillgänglig
  2. Dan Hanqvist, The Phantom Menace, SvJT 2017 s. 48, på s. 56 · Fritt tillgänglig
  3. Filip Bladini, Mängdförsäkring — ett missbruk av institutet gruppförsäkring?, SvJT 2013 s. 837, på s. 850, 851 · Fritt tillgänglig
  4. Hedvig Bernitz, Senaste - men knappast sista - "brickan" i Unibet m.fl. mot det svenska spelmonopolet. Kommentar till RegR:s domar av den 30 november 2010 i mål 2208-09, 3582-07 och 3583-07 om tryckfriheten och lotterilagen, FT 2011 nr 1 s. 33, på s. 44 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Jan Rosén, Immaterialrätten i omvandling — uppgift, anseende och investering som underlag för rättsskydd, SvJT 2002 s. 553, på s. 556 · Fritt tillgänglig
  6. Tom Madell, Kvalitetsgarantier inom kommunal verksamhet, SvJT 2002 s. 483, på s. 509 · Fritt tillgänglig
  7. Lars Jonson, Marknadsrätten, särskilt regleringen av reklam, SvJT 2001 s. 293, på s. 295 · Fritt tillgänglig
  8. Per Jonas Nordell, Marknadsföringens öppenhetskrav — reklamidentifiering och sändarangivelse, SvJT 1999 s. 846, på s. 849, 861 · Fritt tillgänglig
  9. Michael Bogdan, EU-direktivet om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, SvJT 1998 s. 532, på s. 539 · Fritt tillgänglig
  10. Christina Helgesson, Skyddet för affärshemligheter och de olika begreppen, SvJT 1997 s. 28, på s. 38 · Fritt tillgänglig
  11. Michael Bogdan, Oskäliga avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal, SvJT 1995 s. 189, på s. 204 · Fritt tillgänglig
  12. Per Jonas Nordell, Avtalsfrihet och prisinformation, SvJT 1995 s. 132, på s. 136, 137 · Fritt tillgänglig
  13. Michael Bogdan, Marknadsföringslagens tillämplighet i EES-rättslig belysning, SvJT 1994 s. 277, på s. 279 · Fritt tillgänglig
  14. Marianne Levin, Rollporträtt på bokomslag, som illustrationer och i annonser- tryckfrihet eller reklamregler?, SvJT 1993 s. 559, på s. 562 · Fritt tillgänglig
  15. Varumärkesparodier och annan lek med andras kännetecken i ljuset av den nya Kodakregeln, SvJT 1992 s. 705, på s. 717 · Fritt tillgänglig
  16. Lars Pehrson, Rabattmärken—tillåtna eller otillåtna?, JT 1989/90 nr 5 s. 660, på s. 662, 665, 666
  17. Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten, SvJT 1989 s. 291, på s. 303, 304 · Fritt tillgänglig
  18. Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1981—1985, SvJT 1987 s. 331, på s. 352 · Fritt tillgänglig
  19. Anm. av SÖREN JOHANSSON: Rättegången i marknadsdomstolen., SvJT 1986 s. 701, på s. 702 · Fritt tillgänglig
  20. Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980, SvJT 1982 s. 214, på s. 236 · Fritt tillgänglig
  21. Tio års praxis i marknadsdomstolen — erfarenheter och värderingar, SvJT 1980 s. 401, på s. 403 · Fritt tillgänglig
  22. Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II), FT 1980 nr 3–4 s. 97, på s. 133 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  23. Håkan Strömberg, Tryckfrihet och marknadsföring, SvJT 1980 s. 25, på s. 31, 32 · Fritt tillgänglig
  24. Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta domstolens praxis 1961-1975, FT 1979 nr 6 s. 265, på s. 279, 286 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  25. Produkt- och märkesdifferentiering, SvJT 1978 s. 576, på s. 578 · Fritt tillgänglig
och 5 till
  1. Claes Sandgren, Mönsterskyddslagen i tillämpning, SvJT 1976 s. 342, på s. 346, 347 · Fritt tillgänglig
  2. Bernhard Staedler, Hamnreglemente II, FT 1975 nr 4 s. 190, på s. 204 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Anna Christensen, Säljföretagets ansvar för försäljarens culpa in contrahendo vid hemförsäljning och andra konsumentköp, SvJT 1974 s. 737, på s. 758 · Fritt tillgänglig
  4. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen, SvJT 1974 s. 81, på s. 83, 92, 122, 125 · Fritt tillgänglig
  5. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt I. Standardavtalen i rättstillämpningen, SvJT 1972 s. 401, på s. 409, 414 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

63 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 3LU 1970:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m. i vad den hänvisats till lagutskott, dels moti s. 1 i texten
  2. 3LU 1970:46 Utlåtande i anledning av motioner om skydd för begreppet rättshjälp. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade m s. 5 i texten
  3. KU 1970:36 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m., i vad denna hänvisats till utskottet. Ärendet I proposition nr 5 s. 1 i texten

Rättsfall (4)

4 kopplingar.

  1. RH 2011:20 ur registret · dokumentnivå
  2. RH 2004:22 ur registret · dokumentnivå
  3. RH 1996:145 ur registret · dokumentnivå
  4. RH 1993:41 ur registret

Doktrin (56)

56 kopplingar i 37 dokument.

  1. SvJT 2024 s. 653 Erik Bengtson, Visionen om det koldioxidfria kolkraftverket* s. 671 · s. 672 · s. 673 · s. 674 · och 1 till i texten
  2. SvJT 1974 s. 81 Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen s. 83 · s. 92 · s. 122 · s. 125 i texten
  3. JT 1989/90 s. 660 Lars Pehrson, Rabattmärken—tillåtna eller otillåtna? s. 662 · s. 665 · s. 666 i texten
  4. SvJT 1980 s. 25 Håkan Strömberg, Tryckfrihet och marknadsföring s. 25 · s. 31 · s. 32 i texten
  5. JT 2026/27 s. 29 s. 51 · s. 61 i texten · dokumentnivå

Visa alla 37