Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274), m.m

1970-04-03 · 97 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,9 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 92 av 97 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:72, Med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274), m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

1

Nr 72

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i statstjänstemannalagen (1965:274), m.m.;

given Stockholms slott den 3 april 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274),

2) lag om ändring i lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun

vid vissa avtalsförhandlingar m. m.

GUSTAF ADOLF

Bertil Löfberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ändras

så att den kommer att gälla även justitieråd, regeringsråd och justitiekanslern.

Vidare föreslås ändrad utformning av det i lagen intagna förbudet för

tjänsteman att inneha bisyssla som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet

i tjänsten. Syftet med ändringen är bl. a. att det klart skall komma

till uttryck att man skall beakta också risken för sådan förtroendeskada som

hänför sig till annan tjänsteman vid samma myndighet eller till myndigheten

själv.

I propositionen föreslås slutligen en ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare

för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. När statens avtalsverk

företräder kommun vid domstol, skall kommunen enligt förslaget

bli skyldig att ersätta staten dess kostnad med anledning härav.

1 — Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 72

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274)

Härigenom förordnas, att 1, 10, 13, 27, 29 och 38 §§ statstjänstemannalagen

(1965: 274) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Denna lag---------

Lagen gäller icke statsrådets, högsta

domstolens eller regeringsrättens

ledamöter, justitiekanslern eller

riksdagens ombudsmän. Den är ej

heller tillämplig på den som innehar

eller uppehåller prästerlig tjänst.

Lagens bestämmelser---— — -

(Föreslagen lydelse)

§•

----såsom arbetstagare.

Lagen gäller icke statsrådets ledamöter

eller riksdagens ombudsmän.

Den är ej heller tillämplig på den

som innehar eller uppehåller prästerlig

tjänst.

-------ej anges.

10

Tjänsteman skall —-----

Oberoende av--------

13

Tjänsteman må ej åtaga sig uppdrag

eller utöva verksamhet som

kan rubba förtroendet till hans oväld

i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser

härom meddelas för vissa

fall i lag och i övrigt av Konungen.

§•

—----— hans tjänsteutövning.

-— ---förman bestämmer.

Om justitieråds och regeringsråds

allmänna åligganden i tjänsten föreskrives

i regeringsformen och med

stöd därav meddelade författningar.

§•

Tjänsteman må ej inneha anställning

eller uppdrag eller utöva verksamhet

som kan rubba förtroendet

till hans eller annan tjänstemans

opartiskhet i tjänsteutövningen eller

skada myndighetens unseende. Närmare

bestämmelser härom meddelas

för vissa fall i lag och i övrigt av

Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Tjänsteman som - - omedelbart hävas.

Beslut om avstängning enligt första

stycket eller om läkarundersökning

som avses där meddelas i fråga

om tjänsteman, som icke kan dömas

till disciplinstraff, av Konungen och

eljest av myndighet som Konungen

bestämmer. I sådant ärende skola

bestämmelserna i 23 § andra stycket

iakttagas. Tillfälle skall beredas

tjänstemannen att skriftligen eller,

om han påfordrar det eller det eljest

finnes lämpligt, muntligen utlala sig

i ärendet. Därvid äger han anlita biträde

som med hänsyn till redbarhet,

insikter och tidigare verksamhet finnes

lämplig för uppdraget.

Närmare bestämmelser------------av Konungen

29 §.

Tjänsteman må---------denna lag.

Om skiljande från tjänsten av

justitieråd eller regeringsråd på

grund av ämbetsbrott eller efter anmälan

av riksdagen föreskrives i regeringsformen.

38 §.

Om anställnings - -— Konungen bestämmelser.

Om förbud för justitieråd och regeringsråd

att tillika inneha eller utöva

annan statlig tjänst föreskrives

i regeringsformen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa

avtalsförhandlingar m. m.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1965:576) om ställföreträdare för

kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

j tvist____________statens avtalsverk.

När avtalsverket enligt första stycket

företräder kommun vid domstol,

skall kommunen ersätta staten dess

kostnad med anledning härav.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. Äldre lag gäller fortfarande

beträffande mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

27 februari 1970.

N ärvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Löfberg, Lidbom.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Löfberg fråga om ändring i statstjänstemannalagen (StjL),

m. in., och anför.

1. Inledning

Genom 1965 års förhandlingsrättsreform tillerkändes statliga och kommunala

tjänstemän samma rätt att kollektivt förhandla med arbetsgivaren

om anställningsvillkoren som tidigare tillkommit arbetstagare i allmänhet

(prop. 1965:60, K2LU 1, rskr 267, SFS 1965:277). Grundläggande

bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning meddelades i en särskild

lag, StjL (1965:274), vilken trädde i kraft den 1 januari 1966. Medan

ändringen i fråga om förhandlingsrätten avsåg alla offentliga tjänslemän,

undantogs från StjL:s tillämpningsområde bl. a. högsta domstolens och

regeringsrättens ledamöter samt justitiekansler!! (JK).

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för justitiedepartementet

den 11 februari 1966 en sakkunnig1 för att se över de författningsbestämmelser

som rör justitieråds, regeringsråds och JK:s offentligrättsliga

anställningsvillkor och arbetsrättsliga ställning i övrigt

(direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s. 60).

Utredningsmannen avlämnade den 19 december 1967 betänkandet »Justitieråds,

regeringsråds och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning»

(Stencil Ju 1967:16). 1 betänkandet föreslås att särskild lagstiftning beträffande

justitieråds och regeringsråds rättsställning f. n. inte skall genomföras

annat än i fråga om avstängning på grund av sjukdom och om

skyldighet att underkasta sig läkarundersökning. Utredningsmannen föreslår

däremot att StjL i sin helhet görs tillämplig på JK.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av högsta domsto
-

1 F.d. överståthållaren Johan Hagander.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

lens och regeringsrättens ledamöter, JK, arbetsdomstolens ordförande,

statens avtalsverk, grundlagberedningen, ämbetsansvarskommittén, justitieombudsmannen

Bexelius (JO), dåvarande militieombudsmannen

Henkow (MO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisations

statstjänstemannasektion (TCO-S).

Frågan om offentliga tjänstemäns rätt till bisysslor överlämnades i

samband med 1965 års förhandlingsrättsreform i princip till reglering i

avtal. I fråga om bisysslor som kan rubba förtroendet till oväld i tjänsteutövningen

infördes emellertid en allmän bestämmelse i 13 § StjL. Vidare

skedde viss översyn av de talrika, i offentligrättslig ordning meddelade

specialreglerna om begränsningar i möjligheterna för tjänstemän att

ha bisysslor.

Med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade chefen för civildepartementet

den 3 maj 1966 en sakkunnig1 för att se över de offentligrätlsliga

bestämmelser som reglerar rätten för statstjänstemän m. fl. att

inneha bisysslor. Han skulle främst undersöka räckvidden av de allmänna

stadgandena i bl. a. StjL och behovet av specialregler för vissa förvaltningsområden

eller personalgrupper. Undersökningen skulle enligt direktiven

omfatta även de domare, utom justitieråd och regeringsråd, för vilka

år 1965 hade meddelats föreskrift om fortsatt tillämpning tills vidare av

ett i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar, 1948:436) stadgat absolut

förbud mot vissa bisysslor. Utredningen, som antog namnet bisyssleutredningen,

överlämnade i maj 1969 betänkandet »Offentliga tjänstemäns

bisysslor» (SOU 1969: 6). Bisyssleutredningen föreslår att 13 § StjL skall

lämnas i stort sett utan annan ändring än att där tas in en föreskrift om

att den som utövar domartjänst måste ha tillstånd för att få ha vissa bisysslor.

Enligt förslaget skall myndigheterna bli skyldiga att lämna tjänstemännen

besked om bisysslors tillåtlighet på begäran i varje särskilt fall.

Vidare föreslås bl. a. att en särskild myndighet, bisysslenämnden, inrättas

för att kunna höras i tillstånds- och beskedsärenden.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av JK, riksåklagaren

(RÅ), hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,

försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets

fabriksverk, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, postverket, televerket,

statens järnvägar (SJ), kammarrätten, byggnadsstyrelsen, bankinspektionen,

riksrevisionsverket, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, patent- och registreringsverket, överstyrelsen för ekonomiskt

försvar, arbetsdomstolens ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen, statens

avtalsverk, statens personalutbildningsnämnd, statens vattenfallsverk,

Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt, statens skepps
-

1 Generaldirektören Ivar Löfqvist.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

provningsanstalt, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands

och Västerbottens län, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Lunds

och Göteborgs stift, riksdagens förvaltningskontor, justitieombudsmannen

Lundvik (JO), Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges advokatsamfund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Försäkringskassornas förhandlingsorganisation,

Statstjänarkarteilen (SK), SR, SACO och TCO-S. Flera remissinstanser

har överlämnat yttranden även från andra organ.

De frågor som aktualiseras av förslagen i nämnda båda betänkanden

har nu närmare övervägts inom finansdepartementet.

I samband härmed har också tagits upp en fråga om ändring i lagen

(1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar

m. m. (i det följande kallad ställföreträdarlagen).

Statens avtalsverk föreslår i framställning till Kungl. Maj :t den 7 november

1969 att 5 § ställföreträdarlagen skall ändras så att, när avtalsverket

företräder kommun vid domstol, kommunen skall vara skyldig att ersätta

staten dess kostnad för avtalsverkets arbete.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av Göta hovrätt,

riksförsäkringsverket, arbetsdomstolens ordförande, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, stadskollegiet i Stockholm,

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Landsorganisationen i

Sverige (LO), SR och SACO.

Jag anhåller nu att få ta upp ifrågavarande spörsmål. Bland bisyssleutredningens

förslag finns flera som inte fordrar beslut av riksdagen. För

överblickens och sammanhangets skull redovisas dock kortfattat även en

del av dessa förslag.

I fråga om justitierådens, regeringsrådens och JK:s arbetsrättsliga ställning

samt beträffande domares bisysslor har jag samrått med chefen för

j ustitiedepartementet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

2. Justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns arbetsrättsliga

ställning

2.1. Nuvarande ordning

2.1.1. Justitieråd och regeringsråd

Regeringsformen (RF) innehåller vissa allmänna bestämmelser om dem

som utövar den högsta dömande makten. I 17 § föreskrivs att »Konungens

domsrätt skall uppdragas minst tolv av Honom utnämnda lagkunniga, erfarna

och redliga personer, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva

dem, som uti domarämbeten må nyttjas. De kallas justitieråd och utgöra

Konungens högsta domstol». I 18 § ges motsvarande bestämmelser i

fråga om prövningen i högsta instans av administrativa besvärsmål. Denna

befogenhet skall enligt paragrafen uppdras åt »minst sju av Konungen utnämnda

personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt

insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens

regeringsrätt». I paragrafen stadgas också att minst två tredjedelar av

regeringsråden skall ha fullgjort »vad författningarna föreskriva dem, som

uti domarämbetena må nyttjas».

Enligt 17 och 18 §§ RF meddelas närmare bestämmelser om högsta domstolens

och regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring i lag, som

stiftas i den ordning 87 § 1 mom. föreskriver. Sådana bestämmelser har

meddelats i lagen (1946:879) om högsta domstolens sammansättning och

tjänstgöring och lagen (1909:38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. I

lagarna föreskrivs bl. a. att domstolarna skall vara delade i avdelningar och

hur tjänstgöringen på dessa skall vara ordnad. Den närmare fördelningen

av tjänstgöringsskyldigheten bestäms enligt 9 § i 1946 års lag och 1 § i

1909 års lag av domstolarnas ledamöter.

I RF finns även vissa ytterligare föreskrifter som direkt reglerar justitieråds

och regeringsråds rättsställning. 21 § innehåller regler om deras skyldighet

att tjänstgöra i lagrådet. Närmare bestämmelser härom har med

stöd av denna paragraf meddelats i lagen (1965: 186) om lagrådet. Enligt

34 § får justitieråd eller regeringsråd inte inneha eller utöva »annat

ämbete». I 101 §, till vilken 102 § ansluter sig, regleras deras ämbetsansvar.

Enligt dessa bestämmelser skall åtal anställas inför särskild domstol, riksrätten,

om ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten gör sig skyldig

till sådant grövre fel vid domarämbetets utövning som anges i 101 §.

Rätt att besluta om riksrättsåtal tillkommer riksdagens ombudsmän och

JK. Vid sidan av ämbetsansvaret har justitieråd och regeringsråd enligt

103 § ett politiskt ansvar, som inte är knutet till någon brottslig gärning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

9''

utan till det allmänna omdömet om deras sätt att sköta sitt ämbete. Detta

ansvar utkrävs av en utav riksdagen tillsatt nämnd, den s. k. opinionsnämnden

(jfr 69 § riksdagsordningen).

Utöver de nu berörda grundlagsbestämmelserna bör även erinras om

två andra stadganden i RF som äger tillämpning på högsta domstolens och

regeringsrättens ledamöter, nämligen föreskrifterna i 28 § om tjänstetillsättning

och reglerna i 36 § om domares oavsättlighet m. m. Eftersom

den förra paragrafen gäller samtliga statstjänstemän, torde i detta sammanhang

dock kunna bortses från bestämmelserna i denna. I första stycket

av 36 §, vilken fick ny lydelse i samband med förhandlingsrättsreformen, föreskrivs

att den som utnämnts till domare får skiljas från tjänsten endast

av domstol efter åtal eller genom beslut om entledigande i samband med

pensionering. Om det krävs av organisatoriska skäl, får han dock förflyttas

till annan jämställd domartjänst. Enligt paragrafens andra stycke meddelas

grundläggande bestämmelser i övrigt om statstjänstemännens rättsställning

i lag, stiftad i den ordning som föreskrivs i 87 § 1 mom. RF.

Den ställning högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter intar i

arbetsrättsligt hänseende bestäms — vid sidan av regleringen i RF och

därtill anslutande lagar — genom föreskrifter om offentligrättsliga anställningsvillkor

i olika författningar och av innehållet i för dem gällande kollektivavtal.

I fråga om förhandlingsrätt gäller sedan den 1 januari 1966 att justitieråd

och regeringsråd liksom andra statstjänstemän med ämbetsansvar har

rätt att genom facklig organisation som de tillhör förhandla med arbetsgivaren

om anställningsvillkoren, se 1 och 4 §§ lagen (1936:506) om förenings-

och förhandlingsrätt. Lagen (1928: 253) om kollektivavtal äger tilllämpning

på kollektivavtal som sluts mellan staten och sådan fackorganisation.

Tvist rörande kollektivavtalet tas upp av arbetsdomstolen enligt reglerna

i lagen (1928: 254) om arbetsdomstol.

Genom en år 1965 vidtagen ändring i 20 kap. 4 § brottsbalken (BrB) skall

det inte i något fall anses som tjänstefel att ämbetsmän deltar i strejk eller

därmed jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat

åtgärden. Bestämmelsen avser visserligen alla offentliga tjänstemän

med ämbetsansvar men torde med hänsyn till 101 § RF sakna egentlig betydelse

i fråga om justitieråd och regeringsråd.

Som har anmärkts inledningsvis äger StjL inte tillämpning på högsta

domstolens och regeringsrättens ledamöter, se 1 § andra stycket StjL.

Undantagna är också statsrådets ledamöter, JK, riksdagens ombudsmän

och den som innehar eller utövar prästerlig tjänst. I fråga om justitieråd

och regeringsråd saknas direkta motsvarigheter till åtskilliga av lagens bestämmelser.

Här kan särskilt erinras om StjL:s bestämmelser om inskränkning

i rätten att träffa avtal om anställningsförhållandena (3 §), om

rätt till bisysslor (13 §), om rätt att vidta stridsåtgärd vid arbetskonflikt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

(15 §), om skadeståndsskyldighet vid otillåten stridsåtgärd (16 §), om rätt

till neutralitet vid arbetskonflikt (17 §), om avstängning på grund av sjukdom

och läkarundersökning tvångsvis (27 §) och om rätt att lämna anställningen

efter uppsägning (35 §). På en del andra punkter motsvaras

däremot StjL:s regler för justitierådens och regeringsrådens vidkommande

helt eller delvis av bestämmelser i RF och därtill anslutande författningar.

Detta gäller StjL:s regler om villkor för innehav och utövande av

tjänst (4 §), om tillsättning av tjänst (5 §), om tjänstemans åligganden

(10 §), om åtal (18 §), om tjänstemans skiljande från tjänsten (29 §) och

om förflyttning av tjänsteman (34 §).

I fråga om vissa ämnen som regleras i StjL gäller särbestämmelser för

domare i allmänhet. Beträffande villkor för innehav och utövande av domartjänst

(jfr 4 och 28 §§ StjL) finns sålunda allmänna bestämmelser i

4 kap. 1 § rättegångsbalken (RB). Om avstängning av domare som misstänks

för brott (jfr 26 § StjL) ges föreskrifter i lagen (1955:21) om avstängning

av domare.

Justitieråds och regeringsråds skyldighet att avgå i samband med ålderspensionering

(jfr 31 § StjL) regleras ■—- liksom är fallet med de flesta andra

statstjänstemän — i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959: 287)

och vissa i anslutning därtill meddelade bestämmelser. Enligt reglementet

(SPR) inträder i regel avgångsskyldighet för ordinarie domare — och således

även för högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter — vid utgången

av den månad varunder domaren uppnår 67 års ålder. Fråga om

anställnings upphörande i samband med ålderspensionering prövas av

Kungl. Maj:t (jfr 37 § första stycket StjL).

I fråga om skyldighet för justitieråd och regeringsråd att i vissa fall avgå

från tjänsten oavsett uppnådd ålder gäller f. n. bestämmelserna

i 5 § första stycket a—c och andra stycket SPR. Bestämmelserna överensstämmer

i huvudsak med reglerna i 32 § första och tredje styckena

StjL. Fråga om anställnings upphörande i nu berörda fall prövas av Kungl.

Maj:t (jfr 37 § första stycket StjL).

Som har nämnts tidigare innehåller 34 § RF förbud för justitieråd och

regeringsråd att tillika inneha eller utöva »annat ämbete». Bestämmelsen

torde innefatta förbud för dessa domare att vid sidan av sin domartjänst

inneha eller utöva annan statlig tjänst. Betydande inskränkningar i justitieråds

och regeringsråds rätt att ha bisysslor gäller härutöver enligt

föreskrifterna i 7 § Saar. Föreskrifterna i reglementet, vilket för tjänstemän

i allmänhet upphörde att gälla vid utgången av 1965 men såvitt avser 7 §

gavs fortsatt giltighet i fråga om bl. a. justitieråd och regeringsråd (se SFS

1965: 886), innebär att tjänst som justitieråd eller regeringsråd inte får förenas

med tjänstebefattning eller uppdrag, som är jämförligt med tjänstebefattning,

eller med uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse för

verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse

inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt

syfte. Enligt paragrafen får justitieråd eller regeringsråd inte heller

inneha skiljemannauppdrag. De nu nämnda förbuden i 7 § Saar är ovillkorliga.

För justitieråd gäller härutöver liksom i fråga om annan lagfaren

•domare vid allmän domstol vissa särskilda regler i RB m. fl. lagar som inskränker

hans rätt att åta sig privata uppdrag inom området för hans tjänsteuppgifter.

Härvidlag kan hänvisas till den redogörelse som lämnas i bisyssleutredningens

betänkande (s. 47). Det kan tilläggas att justitieråd

och regeringsråd enligt 36 § 6 mom. riksdagsordningen inte får delta i riksdagsutskott1.

Vad angår de kollektivavtal som har ingåtts mellan staten och statstjänstemännens

organisationer kan till en början erinras om att justitieråd

och regeringsråd omfattas av det år 1965 träffade huvudavtalet om förhandlingsordning

m. m. (»Slottsbacksavtalet»), Bland övriga avtal märks

främst »Allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän»

(AST)2 3, som innehåller bestämmelser om bl. a. vissa allmänna anställningsvillkor

samt om avlöning och andra förmåner av tjänst, och »Allmänt

tjänsteförteckningsavtal» (ATF)2, vilket reglerar bl. a. frågor om lönegradsplacering.

Medan AST omfattar bl. a. justitieråd och regeringsråd, är

dessa tjänstemän — jämte andra — undantagna från ATF:s tillämpningsområde,

se bilaga 2 till ATF.

Frågor om lönegradsplacering av tjänster som justitieråd och regeringsråd

regleras genom bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna

är intagna i de regleringsbrev som gäller för de domstolar till

vilka tjänsterna är knutna. Om bakgrunden till dessa föreskrifter kan anmärkas

följande. Enligt 2 § instruktionen (1965:642) för statens avtalsverk

är verket central förvaltningsmyndighet för förhandling om anställnings-

eller arbetsvillkor för bl. a. arbetstagare hos staten med undantag av

riksdagen och dess verk. Kungl. Maj :t beslöt emellertid den 30 december

1965 att från avtalsverkets handläggning undanta frågor om lönegradsplacering

av eller arvode för de tjänster som anges i bilaga A (numera bilaga 2)

till ATF, dvs. bl. a. tjänster som justitieråd och regeringsråd.» Den 28 december

1985 ägde överläggningar rum mellan företrädare för chefen för civildepartementet

samt SACO och SR. Enligt därvid fört protokoll förklarade

sig parterna förutsätta, att frågor om lönegradsplacering av eller arvode

för de i bilaga A till ATF angivna tjänsterna tills vidare skulle regleras

genom bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t, att sådana frågor skulle

tas upp till behandling mellan chefen för civildepartementet och de båda

tjänstemannaorganisationerna i anslutning till förhandlingar med statens

1 Föreskriften föreslås i prop. 1970:40 bli upphävd (jfr 43 § första stycket riksdagsordningen i

dess föreslagna nya lydelse).

2 Gällande avtal slutet den 18 juli 1969.

3 Beslutet har den 6 juni 1968 ersatts av ett nytt beslut med samma innebörd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

avtalsverk om lönegradsplacering m. m. för sådana tjänster som omfattas av

ATF och att stridsåtgärder inte skulle vidtas beträffande de i bilaga A till

ATF angivna tjänsterna. En motsvarande överenskommelse träffades vid

överläggningar den 30 april 1968 mellan företrädare för civilministern och

TCO-S.

Vissa anställningsvillkor som i StjL förutsätts skola regleras genom avtal

mellan staten och tjänstemannaorganisationerna, t. ex. pensionsförmåner,

har ännu inte blivit föremål för sådan reglering. På sådana områden

gäller alltjämt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, t. ex. SPR.

2.1.2. Justitiekanslern

I 35 § RF återfanns fram till den 1 januari 1966 en uppräkning av sådana

befattningshavare som innehade förtroendesysslor, varifrån Kungl.

Maj :t kunde entlediga dem, när han ansåg rikets tjänst fordra det. Till

de uppräknade tjänstemännen hörde — utom statsråden — bl. a. JK. I

samband med de år 1965 vidtagna ändringarna i 36 § RF ändrades 35 §

så, att den blev tillämplig endast i fråga om statsråd (prop. 1964: 140, KU

19, KU 1965: 29, rskr 264, SFS 116).

Om JK finns — bortsett från vad som gäller för tjänstemän i allmänhet

— sedan den 1 januari 1966 inte någon annan grundlagsbestämmelse än 27

§ RF. Där föreskrivs bl. a. att Kungl. Maj :t till JK kan »nämna en lagfaren

skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad».

Vad som har anförts under 2.1.1. om den ställning högsta domstolens

och regeringsrättens ledamöter intar i arbetsrättsligt avseende gäller i tilllämpliga

delar JK. En viktig skillnad är dock att StjL:s regler inte på

någon punkt motsvaras av bestämmelse i RF i fråga om JK. I likhet med

justitieråd och regeringsråd är JK undantagen från ATF:s tillämpningsområde.

Bestämmelser om lönegradsplacering av tjänst som JK meddelas

sålunda av Kungl. Maj :t. Det kan tilläggas att JK enligt SPR är skyldig avgå

vid utgången av den månad varunder han uppnår 66 års ålder.

2.2. Ur förarbetena till regeringsformen och statstjänstemannalagen

I det förslag till StjL som den 27 november 1964 remitterades till lagrådet

föreslogs att statsrådets, högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter,

riksdagens ombudsmän och innehavare av prästerlig tjänst skulle

undantas från lagens tillämpningsområde. Något undantag föreslogs däremot

inte beträffande JK. Lagförslaget överensstämde på dessa punkter med

vad som föreslagits i den departementspromemoria som låg till grund för

lagrådsremissen (SOU 1963:51). I motiveringen till den föreslagna undantagsbestämmelsen

anförde chefen för civildepartementet bl. a. följande

(prop. 1965:60 s. 138). Grundläggande bestämmelser om dem som innehade

den högsta styrande eller dömande makten var upptagna i grundlag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Samma gällde beträffande bestämmelser om JO och MO. Såsom föreslagits

i departementspromemorian borde genom ett särskilt stadgande anges

att lagen inte avsåg statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens

ledamöter, liksom inte heller riksdagens ombudsmän. I ett par remissvar

över promemorian hade gjorts gällande att undantagsbestämmelsen borde

omfatta även JK. Eftersom RF:s bestämmelser om JK inte avsåg fråga

som reglerades i lagen, ansåg emellertid departementschefen skäl inte föreligga

för den ifrågasatta utvidgningen av undantagskretsen.

I lagrådsremissen påpekade departementschefen vidare (prop. s. 139),

att några remissinstanser i sina yttranden över departementspromemorian

uttalat tvekan om vilken ställning i arbetsrättsligt hänseende de tjänstemän

kom att inta som inte omfattades av StjL. Han framhöll i anslutning

härtill att dessa liksom andra tjänstemän med ämbetsansvar fick

förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. Förhandlingsområdet begränsades i

den mån deras anställningsförhållanden var reglerade i lag eller med stöd

av lag utfärdad administrativ författning samt genom ämbetsansvaret. Något

lagligt hinder mot reglering i kollektivavtal av löner och andra förhandlingsbara

frågor förelåg inte. Enligt den av departementschefen föreslagna,

ändrade lydelsen av 20 kap. 4 § BrB ansågs inte som tjänstefel att

tjänsteman deltog i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd beslutad av

arbetstagarförening han tillhörde.1 Detta stadgande gällde samtliga tjänstemän

underkastade ämbetsansvar. Departementschefen anförde vidare att

frågan om villkoren i övrigt för rätten till stridsåtgärder, såvitt gällde tjänstemän

som inte omfattades av StjL, syntes ha övervägande teoretiskt intresse.

Skulle frågan uppkomma, borde enligt departementschefens mening

reglerna i 15 § StjL anses analogt tillämpliga.

I sitt yttrande över förslaget till StjL hemställde lagrådet (prop. s. 271),

att JK skulle hänföras till kretsen av dem som var undantagna från lagens

bestämmelser. Enligt lagrådet intog JK en speciell, regeringen närstående

ställning, vartill kom att hans ämbetsåligganden till väsentlig del var tämligen

likartade med riksdagens ombudsmäns. Lagrådet förklarade sig hysa

tvekan om 15 § StjL kunde tillämpas analogt, när det gällde befattningshavare

som uttryckligen undantagits från lagens tillämpningsområde. Beträffande

exempelvis justitieråd och regeringsråd borde beaktas den särskilda

ställning de intog såsom ledamöter av rikets högsta dömande organ.

Bedömningen av frågan om rätten till stridsåtgärder för de från StjL undantagna

kategorierna av tjänstemän — vilken fråga såsom departementschefen

framhållit hade övervägande teoretiskt intresse — kunde sålunda

enligt lagrådets mening inte ske enbart med ledning av regleringen i StjL

utan borde grundas även på andra överväganden.

1 De sista två orden hänför sig till den lydelse av lagrummet som föreslogs av departementschefen.

1 enlighet med riksdagens beslut ändrades lydelsen att avse deltagande i stridsåtgärd

efter beslut av arbetstagarförening »som anordnat åtgärden».

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Vad lagrådet förordat i fråga om JK beaktades i prop. 1965: 60. Lagrådets

uttalande rörande analog tillämpning av 15 § StjL fann departementschefen

inte ge anledning till erinran från hans sida (prop. s. 299).

I prop. 1964: 140 med förslag till ändring i bl. a. 35 och 36 §§ RF framhöll

chefen för justitiedepartementet (prop. s. 100) bl. a., att bestämmelser om

förtroendetjänstemännens (däribland JK:s) rättsställning borde uteslutas

ur 35 §, eftersom 36 § — från vilken 35 § var ett undantag — enligt förslaget

inte skulle avse andra tjänstemän än domare. Det kunde förväntas att förtroendetjänstemännens

anställningsförhållanden blev reglerade i StjL. Departementschefen

föreslog i enlighet härmed att 35 § skulle ändras så, att

den blev tillämplig endast i fråga om statsråd.

I lagrådsremissen med förslag till StjL upptogs i 7 § första stycket bl. a.

en bestämmelse om att annan ordinarie tjänst än domartjänst skulle tillsättas

med fullmakt eller konstitutorial eller, om särskilda skäl förelåg,

med förordnande. I motiven till bestämmelsen anförde chefen för civildepartementet

(prop. 1965: 60 s. 156), att huvudregeln om tillsättning av ordinarie

tjänst med fullmakt eller konstitutorial borde kompletteras med ett

stadgande som gjorde det möjligt att bl. a. tjänstemän i förtroendeställning

anställdes med förordnande. Departementschefen fann inte tillräckliga

skäl föreligga att vid sidan av anställningsformen förordnande tills

vidare behålla institutet med förtroendeämbetsmän.

Vid behandlingen av prop. 1965:60 i K2LU påpekade utskottet att JK

till följd av ändringen i 35 § RF inte längre kom att inneha förtroendeämbete.

Till skillnad från övriga i 1 § StjL undantagna ämbetsmän skulle

därmed för JK saknas särskilda i lag givna ansvarighetsregler. Det torde,

fortsatte utskottet, ankomma på Kungl. Maj :t att överväga vilka åtgärder,,

som fordrades med anledning därav (K2LU s. 53).

2.3. Tidigare behandling av frågan om justitieråds och regeringsråds rätt till

bisysslor

Vid sidan av bestämmelsen i 34 § RF, vilken — bortsett från att regeringsråd

fördes in under paragrafen 1909 — fick sin nuvarande lydelse

genom en ändring i bestämmelsen vid 1844/45 års riksdag (jfr KU 1840: 20,

35 och 71, mom. 3, samt 1844: 3), har sedan senare delen av 1800-talet från

statsmakternas sida gjorts olika inskränkningar i justitieråds och regeringsråds

rätt till bisysslor. Som skäl härför har främst anförts vikten av att de

högsta dömande instansernas ledamöter intar en från allmänna eller enskilda

intressen helt oberoende ställning. De alltjämt gällande bestämmelserna

i 7 § Saar om förbud för justitieråd och regeringsråd att inneha vissa

bisysslor tillkom väsentligen i samband med en 1926 företagen revision

av dessa domares ställning i löne- och pensionshänseende (prop. 1926: 1

andra huvudtiteln s. 26, SU 149, rskr 316). I fråga om det då införda förbudet

för justitieråd och regeringsråd att åta sig skiljemannauppdrag fram
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970 15

höll chefen för justitiedepartementet att sådana åtaganden inte kunde anses

förenliga med den ställning som dessa tjänstemän intar i egenskap av utövare

av landets högsta domarmakt. Redan från synpunkten att denna domarmyndighet

borde stå fri från varje angrepp i berörda hänseende syntes

en restriktiv bestämmelse av sådant slag påkallad. Enligt departementschefen

innefattade dessa uttalanden också skäl att inte begränsa förbudet

till att avse skiljemannauppdrag som meddelats av endast en part eller av

överexekutor i parts ställe. I statsutskottets av riksdagen godkända utlåtande

förklarade sig utskottet dela departementschefens uppfattning i frågan.

Utskottet sade sig dock inte kunna förneka att vissa omständigheter

kunde andras till förmån för att justitieråd och regeringsråd i viss utsträckning

borde få behålla rätten att åta sig skilj emannauppdrag.

Frågan om justitieråds och regeringsråds rätt till bisysslor har efter 1926

års lönereglering vid åtskilliga tillfällen behandlats i riksdagen. I 1930 års

dechargememorial behandlades sålunda frågan om dessa tjänstemäns rätt

till offentliga uppdrag (KU 1930:26 p. 6). I memorialet gjordes anmälan

enligt 107 § RF mot föredragande departementschefen i ett ärende, vari

Kungl. Maj :t utsett ett regeringsråd att mot visst årligt arvode vara ordförande

i en regionplanekommission. Anmärkningen lades av riksdagen till

handlingarna. Vid åtskilliga tillfällen har föreslagits uppmjukningar av

föreskrifterna i 7 § Saar, särskilt i fråga om förbudet mot skilj emannauppdrag

(se SU 1946: 126 s. 1, prop. 1947:281 s. 210, SU 1947:233 s. 20

och 29, 1951:89, 1957:155 och 1964:149). Förslagen har genomgående

avvisats av riksdagen. Vid sist åsyftade tillfälle erinrade statsutskottet

bl. a. om att domstolskommittén enligt sina direktiv skall överväga att inom

domstolsväsendets ram tillskapa ett processinstitut som kan erbjuda ett

konkurrenskraftigt alternativ till skiljemannaförfarandet. Utskottet påpekade

också att frågan om en översyn av reglerna om bl. a. domares rätt att

inneha bisysslor bragts under Kungl. Maj :ts prövning genom en av JO

1963 gjord framställning i ämnet.

Författningsutredningen har i sitt betänkande med förslag till ny RF

inte funnit någon motsvarighet till bestämmelsen i 34 § tredje punkten

RF böra tas upp i en ny grundlag (SOU 1963: 17 s. 276 och 280).

2.4. 1967 års betänkande

2A.1. Justitieråd och regeringsråd

Utredningsmannen redogör i betänkandets inledande avsnitt för 1965

års förhandlingsrättsreform och de kollektivavtal som i samband därmed

tillkommit på statstjänstemannaområdet. Därvid uppmärksammas särskilt

frågan om avtalens tillämplighet på justitieråd, regeringsråd och JK (jfr

vad som anförts tidigare under 2.1.).

I det följande avsnittet av betänkandet diskuterar utredningsmannen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

närmare den ställning i arbetsrättsligt hänseende som justitieråd och regeringsråd

intar efter tillkomsten av den nya lagstiftningen om statstjänstemän.

För att belysa rättsläget för dessa tjänstemän behandlas till en början

frågan om sambandet mellan ämbetsansvaret och förhandlingsrätten.

I betänkandet erinras om att ämbetsansvaret före

1965 års lagstiftning i rättspraxis ansetts utgöra hinder för reglering i

kollektivavtal av i vart fall frågor om antagande, entledigande eller skyldigheter

i tjänsten för tjänstemän som var underkastade sådant ansvar (se

arbetsdomstolens domar år 1939 nr 7 och 1963 nr 7). Denna praxis är utgångspunkten

för den lagstiftning som ledde fram till StjL och därmed

sammanhängande författningar. I förarbetena till den nya lagstiftningen

uttalades sålunda bl. a. att det med gällande straffrättsliga regler om tjänstefel

syntes ofrånkomligt, att ämbetsansvaret alltjämt tillädes arbetsrättslig

betydelse i så måtto som avtal inte kunde få slutas om åligganden

i tjänsten för tjänstemän med ämbetsansvar. Däremot syntes hinder inte

möta att frågor om antagande och entledigande av ämbetsansvarig tjänsteman

reglerades i avtal. 1 anslutning härtill förordade chefen för civildepartementet

övergång till en i princip privaträttslig reglering av de offentliga

tjänstemännens anställningsvillkor och till förhandlingsrätt enligt lagen

om förenings- och förhandlingsrätt även för tjänstemän underkastade

ämbetsansvar (prop. 1965: 60 s. 104).

Den radikala ändring i fråga om ämbetsansvariga tjänstemäns ställning

i avtalshänseende som åsyftades med den nya lagstiftningen har fått sitt

uttryck i 3 § StjL, framhåller utredningsmannen vidare. I anställningsförhållande

på vilket lagen är tillämplig gäller enligt paragrafens första stycke

vad som är bestämt i avtal. I andra stycket föreskrivs emellertid betydelsefulla

undantag härifrån, som bl. a. innefattar förbud mot att träffa

avtal om åligganden i tjänsten. Om bakgrunden till 3 § andra stycket anmärks

i betänkandet följande.

Under erinran om att arbetsgivarna på den privata arbetsmarknaden

kunnat utan stöd av lag ta till vara sitt intresse av att behålla vissa ämnen

åt sitt ensidiga bedömande ifrågasatte arbetsdomstolens ordförande i

sitt yttrande över förhandlingsrättsutredningens betänkande (SOU 1960:

10), om inte staten skulle ha samma möjligheter att utan stöd av lagstiftning

hävda uteslutande bestämmanderätt inom de områden där en sådan var

motiverad av hänsyn till speciella samhällsintressen. Med en sådan ordning

skulle man även undgå vissa olägenheter som var förenade med lagstadgade

inskränkningar i förhandlingsrätten, bl. a. svårigheten att klart

skilja mellan ämnen som skulle höra till förhandlingsrätten och andra

ämnen (se 1963 års departementspromemoria s. 47). Såväl departementspromemorian

(s. 61) som departementschefen (prop. s. 117) tog emellertid

avstånd från tanken: det allmännas möjligheter att hävda sin bestämmanderätt

i hithörande frågor borde inte bero av i vad mån dess förhand
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

lingsorgan lyckades hålla frågorna utanför avtalsreglering. Detta borde

ankomma på lagstiftningen.

Författningsutredningen tog i sitt betänkande med förslag till ny RF

(SOU 1963: 17 s. 267 och 410) upp frågan om formerna för fastställande

av statstjänstemännens avlöningsförmåner och därmed sammanhängande

spörsmål. I samband därmed uttalade utredningen bl. a. att frågor rörande

förvaltnings- och tjänsteorganisationens uppbyggnad samt över huvud taget

organisatoriska förändringar inte borde avgöras genom förhandlingsöverenskommelse.

Beträffande de nu berörda och vissa andra i departementspromemorian

upptagna begränsningar i avtalsfriheten yttrade departementschefen (prop.

s. 117, jfr s. 105) bl. a., att det även enligt hans mening inom det offentliga

tjänsteområdet fanns frågor som inte lämpligen borde regleras i kollektivavtal.

Han syftade i första hand på sådana frågor av rent eller övervägande

organisatorisk art som vad slags verksamhet det allmänna skulle

bedriva och hur denna verksamhet lämpligen borde handhas. Departementschefen

ansåg därför att i lag borde meddelas förbud mot avtal om

den offentliga tjänsteorganisationens utformning och vidare om offentlig

myndighets arbetsuppgifter samt ledningen och fördelningen av arbetet inom

myndigheten, arbetstidens förläggning och rätt till annan ledighet än

semester. Av förbuden torde — framhåller utredningsmannen — det som

rör tjänsteorganisationen avses i 3 § andra stycket a StjL. De övriga är

upptagna under b.

Av närmare anförda skäl (prop. s. 117) — bl. a. erinrades om 28 och 36

§§ RF — fann departementschefen allmänna intressen tala för att även

frågor om antagande och entledigande av statstjänsteman liksom dittills

reglerades i offentligrättslig ordning och således utan rätt att träffa avtal

därom. Bestämmelse härom återfinns i 3 § andra stycket c.

Enligt utredningsmannens mening är det en vansklig uppgift att ur

bestämmelserna i 3 § andra stycket StjL avskilja dem som omedelbart har

sin grund i ämbetsansvaret eller direkt hänger samman med detta. Att det

inte i samtliga punkter i lagrummet är fråga om åligganden i tjänsten är

uppenbart. Utredningsmannen erinrar om att K2LU föreslog den ändringen

1 paragrafen, att orden »arbetstidens förläggning eller rätt till annan ledighet

än semester» skulle utgå och frågorna därom hänföras till det avtalsfria

området (K2LU 1965: 1 s. 55). Riksdagen följde emellertid propositionen.

I betänkandet framhålls att det av en jämförelse mellan 1 § kollektivavtalslagen

och 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt torde framgå,

att kollektivavtal kan slutas rörande alla frågor som avser anställningsvillkor

ävensom förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Det ligger emellertid i sakens natur att förhandlingsrätt och rätt att sluta

avtal föreligger bara i frågor över vilka förfoganderätt tillkommer de för
2

— Bihang till riksdagens protokoll. 1 samt. Nr 72

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

handlande parterna. Undantagna är följaktligen frågor som regleras genom

tvingande lagbestämmelser. Som exempel härpå nämns i betänkandet 1946

års lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring och 1909

års lag om Kungl. Maj :ts regeringsrätt, vilka lagar innehåller föreskrift om

en tjänstgöringstid av minst 40 veckor om året. Trots att en fråga om arbetstidens

längd i och för sig tillhör det fria avtalsområdet, är den alltså bär

undantagen från förhandlingsrätt. Den kan inte regleras i kollektivavtal.

Ytterligare begränsningar i avtalsfriheten föreskrivs i 3 § StjL. Eftersom

justitieråd och regeringsråd är undantagna från lagens tillämpningsområde,

gäller begränsningarna inte för dessa tjänstemän. För dem föreligger inte

annan begränsning utöver vad som nyss sagts än att — med hänsyn till

ämbetsansvaret — avtal inte får slutas om åligganden i tjänsten.

Utredningsmannen behandlar härefter frågan om rätten till fackliga

stridsåtgärder. Inledningsvis erinras om att departementschefen

i prop. 1965:60 (s. 107—110) anslöt sig till ett i departementspromemorian

gjort uttalande alt det från principiella, rättsliga synpunkter inte

syntes möta hinder att jämställa oavsättlig tjänsteman med arbetstagare

i enskild tjänst i fråga om tillgång till kollektiva stridsmedel. Han framhöll

även att fria kollektivavtal förutsatte tillgång till effektiva fackliga

påtryckningsmedel, om inte någon form av skilj enämndsförfarande i inLressetvister

infördes. Sammanfattningsvis anförde departementschefen i

propositionen att, om de offentliga tjänstemännen tillerkändes förhandlingsrätt

enligt förenings- och förhandlingsrättslagen, man också i princip

borde godta lockout och strejk som lovliga stridsmedel inom detta arbetsområde.

Enligt utredningsmannens åsikt är det obestridligt att den sålunda hävdade

uppfattningen om stridsåtgärder lovlighet krävt ett direkt lagbud

för att kunna genomföras beträffande statstjänstemännen. Utan detta skulle

den inte kunna anses vara gällande rätt. I departementspromemorian, vartill

departementschefen också i denna del anslöt sig, hade också framhållits

att förslaget till StjL innehöll eu uttrycklig bestämmelse att, om inte

annat följde av lag eller avtal, lockout eller strejk fick vidtas vid konflikt

om tjänstemans anställnings- och arbetsvillkor, varom avtal kunde slutas.

Bestämmelsen återfinns med endast en redaktionell ändring i 15 § första

stycket StjL. Då det är uppenbart att en tjänsteman, som nedlägger arbetet

vid en i enlighet med vad nu sagts lovlig strejk, inte gör sig skyldig till

tjänstefel, har den tidigare anmärkta ändringen i 20 kap. 4 § BrB vidtagits.

I betänkandet påpekas i sammanhanget att enligt 15 § StjL — utom

lockout -—- endast strejk är tillåten stridsåtgärd. Till fackliga stridsmedel

som är att jämföra med strejk hör bl. a. sådana aktioner som partiell arbetsvägran

och nedsättning av arbetstakten, s. k. maskning. Dessa är enligt

lagrummet inte tillåtna stridsåtgärder vid sidan av strejk (prop. s. 111).

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Enligt lydelsen av 20 kap. 4 § BrB där det talas om strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd, är emellertid inte heller deltagande i stridsåtgärd

av sistnämnda art underkastat straffansvar (prop. s. 113).

Utredningsmannen erinrar härefter om att frågor om åligganden i tjänsten

enligt gällande rätt inte kan regleras i kollektivavtal och att detta även

gäller beträffande tjänstemän som är undantagna från StjL:s tillämpningsområde.

Sammanställs detta med vad som tidigare anförts rörande 4 § förhandlingsrättslagen

och 20 kap. 4 § BrB torde — framhålls det i betänkandet

resultatet bli följande beträffande justitieråd och regeringsråd.

Dessa tjänstemän omfattas av AST och Slottsbacksavtalet. Till följd

härav gäller lagen om kollektivavtal i alla avseenden för dessa tjänstemän,

således även i fråga om stridsåtgärder. Någon längre gående begränsning

i rätten att vidta sympatiåtgärder än som följer av lagen om kollektivavtal

föreligger inte — i motsats till vad som är fallet beträffande tjänstemän

som omfattas av StjL. Bortsett från förhållandena under kollektivavtalsbunden

tid äger justitieråd och regeringsråd -— genom tjänstemannaorganisation

som de tillhör — påkalla förhandlingar rörande varje deras förhållande

till staten-arbetsgivaren som inte angår deras förhållande i tjänsten

och inte regleras genom tvingande bestämmelser utanför StjL:s område.

För genomdrivande av deras krav får stridsåtgärder vidtas. Någon begränsning

i fråga om dessas art finns inte. Enda förutsättningen är, att det

skall vara en organisationsmässig stridsåtgärd. Den situationen kan därför

föreligga att — fastän en av vederbörande Ijänstemannaorganisation beslutad

stridsåtgärd enligt 15 § StjL får utgöras endast av strejk i detta ords

inskränkta bemärkelse— justitieråd och regeringsråd kan vidta även med

strejk jämförlig stridsåtgärd, t. ex. nedsättning av arbetstakten. Samma är

uppenbarligen förhållandet, om justitieråd och regeringsråd genom en inom

deras krets bildad organisation önskar tillgripa stridsåtgärd. Även om

dessa tjänstemän skulle vidta stridsåtgärd i syfte att få till stånd kollektivavtal

om åligganden i tjänsten eller om fråga som reglerats genom tvingande

lagbestämmelser annorstädes än i StjL, kan stridsåtgärden, om den är

organisationsmässig, inte för den enskilde tjänstemannen föranleda straffpåföljd.

Eftersom justitieråd och regeringsråd har undantagits från StjL:s tillämpningsområde,

anför utredningsmannen vidare, lär det inte ens i ett fall där

en stridsåtgärd har ett olovligt syfte kunna bli fråga om någon sådan skadeståndsskyldighet

för dem som sägs i 16 § StjL. Detta torde vara ofrånkomligt

såvitt angår enskild tjänsteman eller en organisation, som endast

omfattar justitieråd och regeringsråd. Det kan möjligen diskuteras om en

organisation, som omfattar även andra tjänstemän, skulle ådra sig skadeståndsskyldighet

genom att för förstnämnda tjänstemäns del påbjuda en

stridsåtgärd som är otillåten enligt 15 § StjL. Frågan besvaras inte i betänkandet,

i vilket däremot framhålls att skadeståndsskyldighet enligt 8 § la
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

gen om kollektivavtal inträder, om en stridsåtgärd innebär åsidosättande av

förpliktelse enligt kollektivavtal eller kollektivavtalslagen.

Utredningsmannen diskuterar härefter om staten äger tillgripa lockout

mot justitieråd och regeringsråd. Han erinrar om att rätten att tillgripa

stridsåtgärd tillerkänts parterna på ömse sidor genom uttryckligt stadgande

i 15 § SljL. För tjänstemän som har undantagits från lagens tilllämpningsområde

följer rätten att tillgripa stridsåtgärd av de vidtagna

ändringarna i förhandlingsrättslagen och i BrB. Därigenom är för deras

del sörjt för det — liksom på den privata arbetsmarknaden — naturliga

sambandet mellan rätten till fria förhandlingar, som skall kunna leda till

kollektivavtal, och rätten till effektiva påtryckningsmedel för uppnående

av detta syfte. Men utanför StjL saknas lagbud som medger rätt för statenarbetsgivaren

att tillgripa lockoutvapnet. Och här kommer oavsättligheten

in i bilden. Väl utgår den nya lagstiftningen om statstjänstemän från att

rättsliga hinder inte möter mot att i fråga om tillgång till kollektiva stridsmedel

jämställa oavsättlig tjänsteman med arbetstagare i enskild tjänst.

Det har dock ansetts oeftergivligt, att en sådan ordning kräver ett uttryckligt

lagstadgande. Då så inte skett utanför SljL:s område, drar utredningsmannen

för sin del härav den slutsatsen, att lockout över huvud taget inte

får _ således vare sig under kollektivavtalsbunden tid eller eljest — till
gripas

mot justitieråd och regeringsråd. En konsekvens härav är, att den

balans i fråga om stridsmedlens användbarhet, den ömsesidighet mellan arbetsgivar-

och arbetstagarparten, som eftersträvats och även får anses ha

vunnits enligt StjL, saknas i förhållandet mellan staten-arbetsgivaren och

de tjänstemän-arbetstagare, som inte omfattas av denna lag, dvs. här

justitieråd och regeringsråd. I

I betänkandet tas i det följande upp frågan om analogisk tillämpning

av StjL beträffande de tjänstemän som inte omfattas av lagen.

Utredningsmannen konstaterar först att som skäl för att inte göra StjL

tillämplig på justitieråd och regeringsråd i prop. 1965: 60 endast anförts att

grundläggande bestämmelser om dem som innehar den högsta dömande

makten f. n. tillhör grundlag. De grundlagsbestämmelser om vilka i detta

hänseende över huvud taget kan vara fråga är — utom 28 och 36 §§ RF

17, 18, 34, 101—102 samt 103 §§ RF. Från de båda förstnämnda paragraferna

kan genast bortses. I 17 och 18 §§ ges bestämmelser om tillsättande

av justitieråd och regeringsråd, 34 § innehåller förbud för dessa att inneha

eller utöva annat ämbete och i 101 § samt den därtill sig anslutande 102 § är

intagna bestämmelser om åtal jämte föreskrifter av närmast straffprocessuell

natur. Inte någon av dessa bestämmelser torde i och för sig — eller

alla tillsammantagna — ha en innebörd, som utgjort hinder mot att StjL

gjorts tillämplig på justitieråd och regeringsråd, ev. i något fall med

en erinran om förekomsten av vederbörande grundlagsbestämmelse. Utred
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 är 1970

21

ningsmannen påpekar vidare beträffande 17 och 18 §§, att 5 § StjL i fråga

om tillsättning av tjänst hänvisar till att annat än vad som stadgas därom

i paragrafen kan vara särskilt föreskrivet, och beträffande 34 §, att den

låter väl förena sig med 13 § StjL. I fråga om åtal skulle 18 § StjL inte

utgöra hinder mot tillämpning av 101 § RF. En särställning intar 103 §

RF. Men dennas förekomst kan knappast anses lägga hinder i vägen för

justiiieråds och regeringsråds inrangering under StjL. Utredningsmannen

erinrar om att vid den år 1965 genomförda ändringen av 36 § RF, trots

den kategoriska avfattningen av dess första stycke, någon erinran inte ansetts

erforderlig om den i 103 § inneslutna möjligheten att i där angiven

ordning skilja justitieråd eller regeringsråd från ämbetet.

Enligt utredningsmannens mening beror det med hänsyn härtill inte i

första hand på grundlagsbestämmelserna i och för sig att justitieråd och

regeringsråd har undantagits från StjL:s tillämpningsområde utan på att —

liksom i fråga om statsrådets ledamöter åberopats att de innehar den

högsta styrande makten — justitieråden och regeringsråden innehar den

högsta dömande. Av ålder brukar man tala om Kungl. Maj :t i statsrådet

och Kungl. Maj :t i högsta domstolen — jfr »Konungens domsrätt» i 17 §

RF — eller i regeringsrätten. Det ter sig helt naturligt att ledamöterna i

dessa »institutioner» jämställs ■— den högsta dömande myndigheten med

den högsta styrande — och inte inrangeras under StjL med dess i skilda

hänseenden detaljerade föreskrifter.

Utredningsmannen frågar sig mot denna bakgrund vilken betydelse som

analogivis kan tilläggas 15 § StjL — liksom bestämmelser i övrigt i lagen

— i fråga om tjänstemän som uttryckligen undantagits från lagens tillämpningsområde.

Särskild vikt måste enligt hans mening härvidlag tillmätas

lagrådets uttalanden, mot vilka departementschefen inte fann anledning

till erinran. Helt klar är emellertid inte innebörden av dessa. Till en början

kan frågan ställas, vilken betydelse som i detta sammanhang är att tillägga

det åberopade förhållandet att justitieråd och regeringsråd intar en särställning

som ledamöter av rikets högsta dömande organ. Det är just detta

förhållande, påpekar utredningsmannen, som har föranlett deras undantagande

från StjL:s tillämpningsområde. Och då lagrådets slutsats härefter

blivit, att bedömningen av rätten til! stridsåtgärder, dvs. fråga om tillämpningen

av lagens 15 §, beträffande de från lagen undantagna kategorierna

av tjänstemän inte kunde ske enbart med ledning av regleringen i

Stj L utan borde grundas även på andra överväganden, är det ovisst

vad som åsyftats härmed. I vad mån skulle alltså StjL dock tjäna till

ledning vid sidan av överväganden, som bygger på andra lagbud och allmänna

rättsgrundsatser? Med hänsyn till de utgångspunkter som har legat

till grund för den nya lagstiftningen om statstjänstemän och de särskilda

lagbestämmelser som från dessa utgångspunkter varit nödvändiga stannar

utredningsmannen för sin del vid den uppfattningen, att StjL i förevaran
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

de hänseende — liksom beträffande andra frågor som regleras i lagen —

inte skall komma till analogisk användning.

Trots de skillnader som föreligger mellan justitieråd och regeringsråd

samt de tjänstemän som omfattas av StjL beträffande förhandlings- och

avtalsrätt och möjligheter till stridsåtgärder är enligt utredningsmannens

åsikt särskilda lagstiftningsåtgärder inte påkallade. De spörsmål varom är

fråga har — såsom understrukits av såväl departementschefen som lagrådet

— övervägande teoretiskt intresse. Några som helst praktiska olägenheter

kan inte antas uppkomma som följd av den särställning justitieråd och

regeringsråd intar. Att vid sådant förhållande genom särskild lagstiftning

närmare fastställa dessa tjänstemäns rättsläge — dvs. främst utjämna de

föreliggande olikheterna — synes inte böra komma i fråga. De grundläggande

bestämmelserna i RF, 4 kap. 1 § RB, stadgandena i lagen om kollektivavtal

samt gällande bestämmelser om åligganden i tjänsten torde få anses till

fyllest. Med ett sådant ståndpunktstagande — tillägger utredningsmannen

— lär stadgandet i andra stycket av 36 § RF inte innebära någon förpliktelse

till särskild lagstiftning av berört slag.

I betänkandet anmärks ytterligare följande. Grundlagsbestämmelserna

om justitieråd och regeringsråd bör som har antytts tidigare ses mot

bakgrund av den vid RF:s tillkomst rådande uppfattningen om den högsta

domarmaktens anknytning till Konungen (»Konungens domsrätt»). Vid en

författningsrevision lär ett annat betraktelsesätt komma till uttryck (jfr

SOU 1963: 17 s. 275). Eftersom en sådan revision är förestående, torde

även av andra skäl än dem som hänger samman med justitieråds och regeringsråds

ställning i arbetsrättsligt hänseende nya bestämmelser om

högsta domstolen och regeringsrätten komma att införas såväl i grundlag

som i annan lag. Då praktiska skäl inte oavvisligen påkallar lagstiftningsåtgärder

i förevarande hänseende, föreligger alltså en ytterligare anledning

att inte redan nu skrida till sådana.

Vad gäller justitieråds och regeringsråds avgångsskyldighet på

grund av ålder och sjukdom (jfr 31 och 32 §§ StjL) saknas

enligt utredningsmannens mening anledning att f. n. göra någon ändring

i den offentligrättsliga reglering som gäller i dessa avseenden för nämnda

tjänstemän. I

I fråga om rätten till bisysslor konstaterar utredningsmannen

till en början att någon motsvarighet till föreskriften i 13 § StjL att tjänsteman

inte får åta sig uppdrag eller utöva verksamhet, som kan rubba

förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen, inte finns beträffande

justitieråd eller regeringsråd. Föreskriften ger emellertid enligt hans mening

endast uttryck åt en grundsats, som följer redan av den offentliga

tjänstens beskaffenhet (jfr JO:s på s. 168 i prop. 1965: 60 återgivna remiss
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

23

yttrande över SOU 1963: 51). Efter att ha erinrat om bl. a. bestämmelserna

i 7 § Saar berör utredningsmannen vidare föreskriften i 8 § AST angående

skyldighet för tjänsteman att lämna uppgift om bisyssla till arbetsgivaren.

Enligt utredningsmannens mening kan stadgandet knappast anses stå i god

överensstämmelse med den ställning som grundlagsenligt tillkommer dem

som innehar den högsta dömande makten. Förhandlingar bör därför tas upp

om att det inte skall gälla ledamöterna av högsta domstolen och regeringsrätten.

I betänkandet påpekas i det följande att bisyssleutredningen enligt sina

direktiv skall se över den offentligrättsliga regleringen av statstjänstemännens

rätt att inneha bisysslor och att samråd därvid förutsatts skola ske

med utredningsmannen i fråga om domares rätt till bisysslor. Bisyssleutredningen

väntades emellertid inte fullgöra sitt uppdrag förrän i slutet av

1968. Även om de för justitieråd och regeringsråd gällande bestämmelserna

om bisyssla — kanske särskilt i fråga om skiljemannauppdrag — kan behöva

omprövas, bör enligt utredningsmannens mening sådan omprövning

inte göras annat än i samband med den allmänna översyn av föreskrifterna

om innehav av bisysslor som innefattas i bisyssleutredningens uppdrag.

Han redovisar därför inte något eget förslag i frågan.

I det avsnitt av betänkandet som rör justitieråd och regeringsråd undersöks

avslutningsvis i vad mån bestämmelser som svarar mot StjL:s föreskrifter

behöver införas i andra avseenden än som har berörts i det föregående.

1 Av framställningen i denna del redovisas här endast vad som anförs

om sådana särskilda spörsmål med anledning av

Stj L, där fråga om tillämpning av bestämmelse i lagen över huvud kan

uppkomma. Vad som nämns i betänkandet om andra paragrafer i StjL förbigås

i det följande.

Någon motsvarighet till de allmänna bestämmelserna i 1 och 4 §§ StjL

behövs enligt utredningsmannens mening inte. Regeln i 1 § tredje stycket

om vikariat saknar intresse i sammanhanget, eftersom tjänst som justitieråd

eller regeringsråd inte kan uppehållas av vikarie. 4 § första stycket

innehåller endast en erinran om föreskrifter i andra författningar om villkor

för tjänstetillsättning samt för innehav och utövande av tjänst (jfr

28 § RF och 4 kap. 1 § RB). Vad gäller 4 § andra stycket, som stadgar att

särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst fastställs av Kungl.

Maj :t eller behörig myndighet i den mån de inte framgår av särskilda bestämmelser,

erinrar utredningsmannen bl. a. om de kvalifikationskrav som

beträffande justitieråd och regeringsråd är upptagna i 17 och 18 §§ RF samt

4 kap. 1 § RB.

Inte heller i fråga om reglerna i 5—9 §§ om anställning av tjänsteman

anser utredningsmannen någon motsvarighet behövlig. Frågan om vem som 1

1 I det föregående har behandlats 3, 13, 15—17, 31 och 32 §§ StjL.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

tillsätter tjänst (5 §) regleras beträffande justitieråd och regeringsråd i 17

och 18 §§ RF. Att sådan tjänst tillsätts med fullmakt är — om det inte

anses framgå av 17 och 18 §§ RF — grundat på fast praxis, varför bestämmelse

som svarar mot 7 § första stycket första punkten StjL kan undvaras.

Bestämmelserna i 8 § om anställningsbevis torde beträffande tjänst

som tillsätts med fullmakt bara återge den praxis som före StjL:s tillkomst

tillämpats för sådan tjänst och som alltjämt får anses gälla i fråga om justitieråd

och regeringsråd. Lagbestämmelse i ämnet för dessa tjänstemäns del

behövs inte.

Av reglerna i 10—12 och 14 §§ om tjänstemans åligganden uppehåller sig

utredningsmannen först vid föreskriften i 10 § första stycket att tjänsteman

skall ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning och andra

allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter rörande hans

tjänsteutövning. I betänkandet påpekas att föreskriften för justitierådens

del i huvudsak torde motsvaras av bestämmelser i 1946 års lag om högsta

domstolens sammansättning och tjänstgöring. I 9 § nämnda lag föreskrivs

att närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning

samt tjänstgöringen i högsta domstolen beslutas av högsta domstolen

samfällt. Enligt lagen tillkommer det vidare högsta domstolens ordförande

att i samråd med ordförandena på övriga avdelningar tillämpa de

sålunda beslutade grunderna, såvitt angår ledamöternas indelning och målens

fördelning, samt att övervaka tjänstgöringen i dess helhet. Det åligger

ordföranden på varje avdelning att leda arbetet på avdelningen. Vad angår

regeringsrättens ledamöter har 10 § första stycket StjL i viss mån motsvarighet

i 1909 års lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Av intresse i förevarande

hänseende är bl. a. föreskriften i 1 §, att den närmare fördelningen av

tjänstgöringsskyldigheten bestäms av de i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden,

samt stadgandet i 6 §, att Kungl. Maj :t efter regeringsrättens

hörande förordnar om anmälan till föredragning och om föredragningsturer.

Utredningsmannen erinrar även om föreskrifterna rörande tjänstgöringen

i lagrådet i 1965 års lag om lagrådet. Med hänsyn till att justitieråds

och regeringsråds tjänsteutövning således redan är reglerad i lag saknas

enligt utredningsmannens mening skäl att göra 10 § första stycket StjL

eller motsvarighet därtill tillämplig på dessa befattningshavare.

Regeln i 10 § andra stycket StjL att tjänsteman oberoende av fastställd

arbetsfördelning skall lämna det biträde förman bestämmer anses i betänkandet

inte passa för tjänstgöringsförhållandena i högsta domstolen och

regeringsrätten. En bestämmelse som svarar mot föreskriften i 11 § första

stycket andra punkten1 om skyldighet att utöva annan domartjänst skulle i

fråga om justitieråd och regeringsråd sakna betydelse. Bestämmelserna i

12 § om tjänstebostad m. in. saknar aktualitet i förevarande sammanhang.

1 11 § andra stycket första punkten i stadgandets lydelse enligt lag 1969: 251 och kungörelse

1969: 252.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

25

I 14 § förbjuds tjänsteman att utan tillstånd av Kungl. Maj:t uppbära med

tjänsten förenade gåvo- eller donationsmedel eller därmed jämförlig förmån.

Något behov av motsvarande förbud för justitieråd och regeringsråd

anser utredningsmannen inte föreligga.

I betänkandet konstateras att av föreskrifterna i 18—25 §§ om åtal och

disciplinär bestraffning justitieråd och regeringsråd berörs endast av regeln

i 18 § första stycket att brott i tjänsten av den som innehar ordinarie

domartjänst beivras efter åtal. Under erinran om de särskilda ansvarighetsbestämmelserna

i 101 § RF för högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter

framhåller utredningsmannen, att det vid sidan av dessa bestämmelser

inte finns något utrymme för ett stadgande som det nyss återgivna.

I fråga om reglerna i 26—28 §§ om avslängning m. m. påpekas i betänkandet

beträffande 26 § att 1955 års lag om avstängning av domare omfattar

även högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. Någon motsvarighet

till 28 §, som innehåller en erinran om tjänstemans plikt att enligt

särskilda föreskrifter från träda utövningen av tjänsten, behövs enligt

utredningsmannens mening inte (jfr vad som anförts beträffande 4 §

andra stycket).

I fråga om 27 § anför utredningsmannen följande. Enligt första stycket

får tjänsteman som inte fullgör sin tjänst tillfredsställande avstängas från

utövning av tjänsten med omedelbar verkan, om den bristande tjänstdugligheten

beror av sjukdom, vanförhet, lyte eller annat därmed jämförligt

förhållande eller om den sannolikt har sådan orsak och tjänstemannen

vägrar att låta sig undersökas av läkare som anvisas honom. Finns inte

längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas. Enligt andra

stycket meddelar Kungl. Maj :t närmare bestämmelser om tillämpningen

av första stycket och om läkarundersökning söm avses där. Tidigare fanns

bestämmelser om avstängning på grund av sjukdom och om läkarundersökning

tvångsvis i kungörelsen (1935:459) angående skyldighet för

tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta

sig läkarundersökning m. in. Dessa bestämmelser ansågs tillämpliga

även på justitieråd och regeringsråd (se prop. 1955: 148 s. 5). Sedan 1935

års kungörelse upphävts i samband med StjL:s införande (se SFS 1965:

886), finns inte längre bestämmelser i ämnet för justitieråd och regeringsråd.

Även om behovet av sådana bestämmelser inte är särskilt framträdande,

är avsaknaden av sådana enligt utredningsmannens uppfattning inte

tillfredsställande. Det kan t. ex. inte uteslutas, att ledamot av högsta domstolen

eller regeringsrätten drabbas av mental sjukdom och under inflytande

av sjukdomen vägrar att underkasta sig läkarundersökning. Även

om möjligheten för riksdagens opinionsnämnd att få justitieråd eller regeringsråd

entledigad på grund av sjuklighet inte är formellt utesluten (jfr

SOU 1963: 17 s. 516) — motsvarighet till 103 § RF lär för övrigt inte komma

att tas upp vid en författningsrevision — kan denna möjlighet uppen
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majrts proposition nr 72 år 1970

barligen inte ersätta bestämmelser av nu avsett slag. Sådana torde därför

böra komma till stånd, framhålls det i betänkandet. Enklast sker detta —

att det måste ske genom lag torde vara obestridligt — genom ett tillägg till

1955 års lag om avstängning av domare att i fråga om ledamot av högsta

domstolen och av regeringsrätten föreskrifterna i 27 § första stycket StjL

skall äga motsvarande tillämpning. I anslutning härtill bör meddelas bestämmelser

motsvarande dem som tagits upp i 21 § första stycket och 22 §

andra stycket statstjänstemannastadgan.

Några motsvarigheter till reglerna i 29, 34, 35, 37 och 38 §§ StjL om anställnings

upphörande anses i betänkandet inte vara aktuella. Enligt 29 §

får tjänsteman skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal

eller av Kungl. Maj :t eller myndighet med stöd av bestämmelse i StjL.

Frågan i vilka fall den som utnämnts till domare — och således även justitieråd

och regeringsråd — får skiljas från tjänsten, är reglerad i 36 § första

stycket RF. I 34 §, som innehåller bestämmelser om förflyttning av tjänsteman,

erinras om att i RF (36 §) föreskrivs angående förflyttning av den

som utnämnts till domare. Enligt 35 § första punkten kan tjänsteman, som

är anställd med fullmakt, konstitutorial eller förordnande tills vidare, lämna

tjänsten efter skriftlig uppsägning. Detta innebär, att även oavsättlig

tjänsteman, t. ex. ordinarie domare, har uppsägningsrätt. Före tillkomsten

av StjL gällde för statstjänstemän i allmänhet skyldighet att avvakta myndighets

beslut om entledigande (jfr prop. 1965: 60 s. 216). Fastän det i

praktiken knappast torde ha förekommit att tjänsteman som önskade

lämna statstjänsten av myndighet kvarhållits mot sin vilja utöver fastställd

eller skälig uppsägningstid, ansågs nyssnämnda ordning mindre väl

förenlig med ett system som förutsatte frihet att avtala om lönen och rätt

att vid lönekonflikt nedlägga arbetet. Eftersom justitieråd och regeringsråd

är undantagna från StjL:s tillämpningsområde, är uppsägningsrätt enligt

paragrafen inte tillerkänd dem. Emellertid innehåller AST i 9 § 1 mom.

en bestämmelse att ordinarie tjänsteman som är anställd med fullmakt skall

iaktta en uppsägningstid av sex månader. Enligt utredningsmannens mening

tillkommer uppsägningsrätt följaktligen även justitieråd och regeringsråd.

Reglerna i 37 § första stycket om när prövning av fråga om anställnings

upphörande ankommer på Kungl. Maj :t och när den åvilar myndighet

är utan intresse för justitieråds och regeringsråds vidkommande.

Enligt 38 § ankommer det på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om

anställnings upphörande utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser

om uppsägning för det fall att tjänsteman är eller blir innehavare av

annan allmän tjänst. Enligt utredningsmannens mening saknar en regel

av detta innehåll praktisk betydelse för justitieråd och regeringsråd. I paragrafen

föreskrivs vidare att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om

förening av tjänster. Utredningsmannen erinrar på denna punkt om att

justitieråd och regeringsråd enligt 34 § RF inte tillika får inneha eller utöva

annat ämbete.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

I 39 § första stycket föreskrivs att rätten att föra talan mot myndighets

beslut enligt StjL eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av lagen

inte får inskränkas. Utredningsmannen anser att utrymme saknas fölen

motsvarande föreskrift beträffande ledamöter av högsta domstolen och

regeringsrätten.

Någon motsvarighet till de i 40 § upptagna bestämmelserna om tjänstemäns

anställningsvillkor vid krig m. m. behövs enligt utredningsmannens

åsikt knappast i fråga om justitieråd och regeringsråd.

2Å.2. Justitiekanslern

I det avsnitt av betänkandet som rör JK erinrar utredningsmannen

först om att andra grundlagsbestämmelser om JK inte finns än i 27 § RF

och att dessa bestämmelser inte avser fråga som regleras i StjL1. Beträffande

JK torde — framhålls vidare i betänkandet — i fråga om förhandlings-

och avtalsrätt i tillämpliga delar gälla vad som anförts om justitieråd

och regeringsråd. StjL bör alltså inte heller analogivis vara tillämplig

på JK. Även i fråga om JK:s avgångsskyldighet på grund av ålder och sjukdom

(jfr 31 och 32 §§ StjL) hänvisas i betänkandet till vad som anförts

därom beträffande justitieråd och regeringsråd. Detsamma gäller frågan

om JK:s rätt att inneha bisysslor.

Utredningsmannen går i det följande igenom de bestämmelser i StjL —

bortsett från 3, 13, 15—17, 31 och 32 §§ — som kan tänkas beröra JK. Till

en början erinras om att Kungl. Maj:t den 3 december 1965 — således efter

tillkomsten av StjL men före ikraftträdandet — utfärdat instruktion för

JK (SFS 1965: 629). Enligt 1 § instruktionen skall allmänna verksstadgan

(1965:600) tillämpas på JK. Enligt utredningsmannens mening är emellertid

dessa båda författningar utan intresse i förevarande sammanhang.

De har utfärdats utan åberopande av StjL.

Vad gäller de allmänna bestämmelserna i 1 och 4 §§ StjL anför utredningsmannen

följande. Enligt 1 § sista stycket äger lagens bestämmelser om

tjänst motsvarande tillämpning på vikariat, om annat inte anges (jfr 9 §).

Eftersom JK inte omfattas av lagen, torde -— såsom förstnämnda lagrum

avfattats — denna inte heller vara tillämplig på vikarie för JK eller på den

som förordnats att i vissa delar bestrida på honom ankommande göromål.

En tjänsteman som i sin ordinarie tjänst omfattas av StjL blir alltså inte

underkastad dess bestämmelser vid ett uppehållande — helt eller delvis —

av JK:s ämbete. Beträffande 4 § andra stycket — liksom i fråga om 7 § —

hänvisas i betänkandet till vad som anförs beträffande föreskrifterna om

avstängning och anställnings upphörande.

Något praktiskt behov av en bestämmelse som svarar mot regeln i 11 §

första stycket om skyldighet att utöva annan tjänst föreligger enligt utred
-

1 I betänkandet påpekas att författningsutredningen i sitt tidigare nämnda betänkande i

fråga om JK endast föreslagit en mindre ändring av 27 § RF (SOU 1963:17 s. 257.)

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

ningsmannen inte beträffande JK. Motsvarighet till det i 14 § upptagna

förbudet torde inte heller fordras.

I betänkandet anförs vidare att JK, oavsett regeln i 18 § första stycket,

enligt 3 kap. 3 § RB kan ställas under åtal för brott i tjänsten. Visserligen

saknas numera uttrycklig bestämmelse om vem som äger utföra åtal mot

JK. Tidigare stadgades härom i 22 § instruktionen (1947: 1014) för justitiekanslersämbetet

att åtal utfördes av den person som Konungen förordnade

därtill. Något motsvarande stadgande finns inte i den instruktion som nu

gäller för JK. Avsaknad av sådant stadgande lär emellertid inte innebära

någon inskränkning i den befogenhet som i sådant hänseende tillkommer

Kungl. Maj:t såsom högste åklagare (jfr 7 kap. 2 § RB). Med hänsyn härtill

kan ifrågasättas om inte reglerna i 26 § första och andra styckena StjL

om avstängning i samband med åtal bör ges motsvarande tillämpning beträffande

JK.

Vad som har anförts angående 27 § i fråga om justitieråd och regeringsråd

gäller enligt utredningsmannen i huvudsak också beträffande JK.

Sedan den tidigare berörda kungörelsen från år 1935 upphävts, saknas således

för JK regler motsvarande dem som är upptagna i 27 §. Detta måste

betecknas som en brist. Om inte lagstiftning anses påkallad i större utsträckning

beträffande JK, kan behövliga lagstiftningsåtgärder vidtas på

det sätt som förordats ifråga om högsta domstolens och regeringsrättens

ledamöter. Rubriken till 1955 års lag om avstängning av domare får då

justeras.

I fråga om föreskrifterna i 29, 30 och 34—38 §§ StjL om anställnings

upphörande erinrar utredningsmannen först om att JK enligt 35 § RF i

dess fram till den 1 januari 1966 gällande lydelse hörde till de s. k. förtroendeämbetsmännen.

Han påpekar vidare att alla de tjänstemän som vid

nämnda tidpunkt uteslöts från lagrummet har hänförts under StjL utom

JK. Någon bestämmelse som svarar mot 35 § RF har emellertid inte tagits

upp i StjL. Efter att ha redogjort för vissa uttalanden under förarbetena

till lagen (se under 2.2.), däribland uttalandet av K2LU att efter ändringen

i 35 § RF särskilda i lag givna ansvarighetsregler skulle komma att saknas

för JK till skillnad från övriga i 1 § StjL undantagna ämbetsmän, frågar

sig utredningsmannen vad som f. n. gäller i förevarande hänseende för JK,

vilken obestridligen intar förtroendeställning. Kan tjänsten tillsättas med

förordnande tills vidare och JK av Kungl. Maj:t skiljas från tjänsten, om

han inte längre åtnjuter Kungl. Maj:ts förtroende? Att i fråga om formen

för tillsättande uttrycket »nämna» i 27 § RF lika litet som »utnämna»

i 28 § innebär förpliktelse att anlita anställningsformen fullmakt är, såvitt

angår tjänsteman som omfattas av StjL, tydligt. Men det måste betecknas

som en öppen fråga hur det härvidlag förhåller sig med JK — den ende

av de förutvarande förtroendeämbetsmännen, frånsett statsrådets ledamöter,

som ställts utanför StjL. Denna oklarhet anser utredningsmannen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

inte böra bestå. Att tjänsten som JK skulle kunna tillsättas med förordnande

tills vidare, om vissa bestämmelser i StjL gjordes tillämpliga på denne,

framgår otvivelaktigt av departementschefens yttrande beträffande 7 §

StjL (se under 2.2.). I samma riktning talar för övrigt de skäl som anfördes

av lagrådet för att JK skulle undantas från StjL:s tillämpning.

Enligt utredningsmannens uppfattning fordras sålunda bestämmelser om

JK såväl i fråga om formen för anställning som rörande anställningens upphörande,

i sistnämnda avseende utom beträffande avgång på grund av

ålder eller på grund av sjukdom m. m. I första hand blir härvid fråga om

bestämmelser i de hänseenden som i SLjL regleras i 7, 29 och 30 §§.

Även bestämmelser motsvarande 34 § första och andra styckena, 35 och

36 §§, 37 § — utom beträffande frågor som avses i 31 och 32 §§ — samt

38 § bör göras tillämpliga på JK. Vad angår 31 och 32 §§ tillkommer det

redan nu Kungl. Maj :t att pröva fall som avses där. I fråga om 35 § anmärker

utredningsmannen, att uppsägningsrätt tillkommer JK av samma skäl

som anförts beträffande justitieråd och regeringsråd. Att med beaktande

av JK:s förtroendeställning (jfr lagrådet: »en speciell, regeringen närstående

ställning») och den av lagrådet gjorda jämförelsen mellan JK:s

och riksdagens ombudsmäns ämbetsåligganden begränsa regleringen av

JK:s tjänst till att avse bara det fallet att tjänsten tillsätts med förordnande

tills vidare — då kanske bara 7 § första stycket andra punkten och

andra stycket samt 30 § StjL behöver göras tillämpliga på JK — synes föga

lämpligt.

I betänkandet berörs härefter frågan hur JK:s ställning bör regleras i

lagtekniskt hänseende. Under det att justitieråd och regeringsråd undantagits

från StjL:s tillämpning med hänsyn till de grundlagsbestämmelser

som gäller för dem, är så inte fallet med JK, påpekar utredningsmannen.

JK har på andra skäl tillförts undantagskretsen i 1 § StjL i enlighet med

lagrådets hemställan. Fråga uppkommer då, hur en reglering av JK:s rättsställning

över huvud skall ske med den av lagrådet intagna ståndpunkten.

Att den måste ske genom lag framgår av andra stycket i 36 § RF. Att i en

särskild lag ta in samtliga de bestämmelser i StjL vilka till sitt innehåll

anses böra äga tillämpning på JK är i själva verket detsamma som att göra

StjL direkt tillämplig på denne. Alt med sistnämnda lösning åtskilliga av

lagens bestämmelser — liksom för många andra tjänstemän — saknar betydelse

för JK ändrar inte den lagtekniska situationen.

Utredningsmannen anser för sin del att regleringen bör ske enligt den i

och för sig naturliga metoden, att genom ändring av 1 § andra stycket

StjL JK inte tas upp i den där angivna undantagskretsen, dvs. att lagrummet

återförs till den lydelse det hade enligt det till lagrådet remitterade

förslaget. Om så sker, kommer JK att i fråga om förhandlings- och avtalsrätt

— i motsats till justitieråd och regeringsråd — i alla avseenden inta

samma ställning som övriga statstjänstemän enligt SLjL. Detsamma gäller

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

beträffande avgångsskyldighet på grund av sjukdom m. m. I stället för bestämmelserna

i 5 § SPR blir föreskrifterna i 32 § StjL tillämpliga på JK.

Och något tillägg till 1955 års lag om avstängning av domare eller annan

motsvarande lagstiftningsåtgärd krävs inte.

2.5. Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att särskild lagstiftning beträffande justitieråds

och regeringsråds rättsställning f. n. inte skall genomföras annat än i

fråga om avstängning på grund av sjukdom och i fråga om skyldighet att

underkasta sig läkarundersökning godtas av JO och SACO. Förslaget lämnas

utan erinran av arbetsdomstolens ordförande och MO. Högsta domstolens

ledamöter, vilka inte gör något allmänt uttalande i ämnet, finner det

obestridligt att bestämmelser om avstängning på grund av sjukdom och om

skyldighet att underkasta sig läkarundersökning bör finnas även för högsta

domstolens och regeringsrättens ledamöter.

Statens avtalsverk delar utredningsmannens uppfattning om behovet av

lagstiftning utom så till vida att verket ifrågasätter om inte också bestämmelser

om avgångsskyldighet på grund av sjukdom bör meddelas i lag beträffande

justitieråd och regeringsråd. TCO-S förklarar sig i stort sett dela

utredningsmannens uppfattning att det praktiska behovet av särskild lagstiftning

är ringa.

Regeringsrättens ledamöter anser att frågan om kodifiering i lag av förevarande

rättsområde bör tas upp i lämpligt sammanhang. Ett skäl att låta

något anstå därmed kan vara, att det fortsatta arbetet på en författningsreform

möjligen kommer att ge nya utgångspunkter för den författningsmässiga

regleringen av ämnet. Även grnndlagberedningen säger sig vara

närmast benägen att förorda att frågan om de högsta domarnas arbetsrättsliga

ställning löses i samband med en kommande författningsreform.

Enligt beredningens mening finns det emellertid knappast något hinder

att redan dessförinnan i lag reglera dessa domares ställning. En liknande

ståndpunkt intas av ämbetsansvarskommittén, som förklarar sig inte stå

främmande för att StjL görs tillämplig också på högsta domstolens och

regeringsrättens ledamöter. Skulle någon mer genomgripande lagstiftning

i arbetsrättsligt hänseende inte genast komma till stånd, har kommittén

dock inte någon erinran mot att tills vidare endast frågorna om avstängning

på grund av sjukdom och om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

regleras i lag.

Förslaget i betänkandet att StjL skall göras tillämplig på JK tillstyrks

eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser som uttalar sig i frågan

utom JK, som ger uttryck för en kritisk inställning till förslaget.

Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningsmannens bedömning av

vad som gäller beträffande justitieråds och regeringsråds

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970 31

förhandlings- och avtalsrätt efter StjL:s ikraftträdande. Från

några håll uttalas dock avvikande mening på en del punkter.

Efter en utförlig diskussion av sambandet mellan ämbetsansvaret och

förhandlingsrätten framhåller ämbetsansvarskommittén att som rättsregel

tydligen allmänt måste erkännas att ämbetsansvaret utesluter avtalsfrihet

i varje fall beträffande åligganden i tjänsten. Rannsakar man innebörden

av regeln närmare, fortsätter kommittén, lär man finna att det inte är ämbetsansvaret

som sådant som hindrar avtalsfriheten. Det är i stället intresset

av att all tjänsteutövning skall uppfylla vad tjänstens bästa fordrar som

inte vill låta sig bindas av de intressen som kan finnas hos arbetstagarsidan

i ett tjänsteavtalsförhållande. Det är ytterst detta som i rättspraxis

ansetts böra utesluta avtalsfrihet och ämbetsansvaret spelar bara rollen att

trygga detta intresse. Det torde i och för sig vara riktigt att ämbetsansvar

inte kan utkrävas för avtalsbrott, men därav följer inte att ämbetsansvaret

måste utesluta avtal om tjänsteåligganden. Kommittén finner det angeläget

att beroendeförhållandet mellan ämbetsansvar och avtalsfrihet hävs.

För dem som inte sorterar under tjänstemannalagarna synes detta inte

kunna ske på annat sätt än att ämbetsansvarets betydelse ersätts med uttryckliga

lagregler om de inskränkningar i avtalsfriheten som finnes påkallade.

En sådan lagreglering skulle kunna bana väg för en ordning där ämbetsansvaret

varken utesluter avtalsfrihet eller självt behöver vara uteslutet

vid avtalsbrott. Intresset av en lagreglering ter sig principiellt inte

mindre, anser kommittén, i fråga om justitieråd och regeringsråd än beträffande

övriga offentliga funktionärer med ämbetsansvar som står utanför

tjänstemannalagstiftningen. För förstnämnda befattningshavares del

kan detta intresse tillgodoses antingen genom att särskild lagstiftning sker

för dem eller genom att StjL:s regler i ämnet görs tillämpliga på dem.

I fråga om ämbetsansvarets betydelse för avtalsfriheten konstaterar JO,

att reglerna om ämbetsbrott inte kan utnyttjas till att beivra åsidosättande

av förpliktelse som grundas enbart på avtal och att å andra sidan juridiskt

ansvar skall kunna utkrävas av en tjänsteman, om han åsidosätter tjänsteplikt.

Under sådana förhållanden synes det med fog kunna göras gällande,

anför JO, att tjänsteåligganden inte kan eller i varje fall inte lämpligen bör

regleras avtalsvägen, eftersom det juridiska ansvaret inte kan utkrävas vid

åsidosättande av avtalade åligganden. Justitieråds och regeringsråds juridiska

ansvar är emellertid enligt 101 § RF begränsat till grova brott i domarämbetet.

För åligganden som hänför sig till annat än den rent dömande

gärningen gäller alltså för dem inte ämbetsansvar enligt 20 kap. BrB. Det

synes därför JO svårt att hävda att ämbetsansvar hindrar avtalsreglering

angående sådana åligganden. JO:s slutsats av det förda resonemanget blir

att teoretiskt sett visst lagligt utrymme finns för avtalsreglering även av

justitieråds och regeringsråds åligganden i tjänsten.

SACO anser det oklart i vad mån reformen beträffande statstjänstemän
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

nens förhandlingsrätt medfört en ändring av rättsläget i fråga om avtalsreglering

av åligganden i tjänsten. Konstruktionen av den nya lagstiftningen

tyder närmast på att avsikten varit att öppna vägen för avtalsreglering

av alla frågor som inte uttryckligen undantagits från det avtalsbara området.

Oavsett hur det förhåller sig härmed är det enligt SACO uppenbart

att ett utrymme föreligger för reglering genom avtal för justitieråd och regeringsråd

av vissa frågor som för andra tjänstemän är förbehållna offentligrättslig

reglering.

Vad angår rätten till fackliga stridsåtgärder framhåller

högsta domstolens ledamöter att det kan göras gällande att användning av

stridsmedel över huvud taget är utesluten med hänsyn till den ställning

som enligt RF getts justitieråden och regeringsråden såsom utövare av befogenheter

tillkommande Kungl. Maj :t. Eftersom problemet uppenbarligen

har uteslutande teoretiskt intresse, anser de sig emellertid sakna anledning

att närmare diskutera skälen för och mot olika tolkningsalternativ. Sex

ledamöter av regeringsrätten understryker att en ordning som förutsätter

möjlighet att använda fackliga stridsmedel i anställningsförhållandet mellan

staten och ledamöterna i de båda högsta dömande instanserna är mindre

väl förenlig med dessa domstolars statsrättsliga ställning enligt nu gällande

RF. Frågan har emellertid enligt deras mening uppenbarligen endast

teoretiskt intresse.

Utredningsmannens slutsats rörande lockout — att sådan stridsåtgärd

över huvud taget inte får tillgripas mot justitieråd och regeringsråd — kritiseras

av regeringsrättens flesta ledamöter, statens avtalsverk, JO, MO och

TCO-S. Även ämbetsansvarskommittén anmäler tvekan mot utredningsmannens

slutsats. Regeringsrättens flesta ledamöter, vilkas yttrande kan

anses representativt även för avtalsverket, MO och TCO-S, utvecklar sin

uppfattning i frågan på följande sätt. I samband med 1965 års reform av

statstjänstemannarätten ändrades 36 § RF om domares oavsättlighet. Sambandet

mellan grundlagsändringen och förhandlingsrättsreformen underströks

av såväl departementschefen som riksdagen. Redan detta förhållande

talar mot antagande att oavsättlighet förbjuder lockout. Dessutom framgår

av 15 § StjL att lockout kan vidtas mot oavsättlig domare. Uppenbarligen

kan 15 § StjL inte anses strida mot 36 § RF. Av sistnämnda paragraf

kan inte heller utläsas att lockout av ordinarie domare kräver positivt lagbud.

15 § StjL har sin betydelse framför allt i det hänseendet att paragrafen

begränsar rätten till stridsåtgärder. Det förhållandet att för justitieråd

och regeringsråd inte finns motsvarighet till föreskriften i 15 § StjL om lockout

lär därför knappast kunna föranleda antagandet att denna stridsåtgärd

inte får vidtas mot dem. Justitieråd och regeringsråd torde ha rätt att vidta

stridsåtgärder, vilket får anses följa av att de har förhandlingsrätt enligt

lagen om förenings- och förhandlingsrätt och rätt att sluta kollektivavtal.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Godtar man att justitieråd och regeringsråd fått tillgång till fackliga stridsåtgärder,

synes konsekvensen bjuda att arbetsgivarsidan fått rätt alt använda

lockoutvapnet mot dem.

JO, som med utgångspunkt från reglerna i de arbetsrättsliga lagarna

finner att staten skulle ba lockouträtt mot justitieråd och regeringsråd, förklarar

sig dock närmast böjd att dela utredningsmannens uppfattning så

till vida som JO i 36 § första stycket RF vill se ett skydd mot juslitieråds

och regeringsråds skiljande från tjänsten. Detta skydd ger enligt JO en

lönegaranti men knappast en garanti mot skiljande från tjänstens utövande.

Det skulle i enlighet härmed visserligen vara möjligt att utestänga dessa

ämbetsmän från arbetsplatsen genom lockout men inte att beröva dem

deras lön under lockouttiden. Lockouten skulle därmed såsom i det närmaste

verkningslös inte vara användbar i praktiken.

MO påpekar att utredningsmannens påstående att lockout inte får tillgripas

mot justitieråd och regeringsråd torde vara riktigt såvitt avser oorganiserade

sådana tjänstemän. Därmed skulle en bristande balans föreligga

i fråga om stridsmedlens användbarhet, eftersom även oorganiserad

tjänsteman kan delta i organisationsmässig stridsåtgärd utan att göra sig

skyldig till tjänstefel.

Högsta domstolens ledamöter påpekar att betänkandet inte behandlar

frågan om oorganiserad domstolsledamots ställning i

förhållande till staten—arbetsgivaren. Även om detta spörsmål inte är något

speciellt för de två högsta dömande instansernas ledamöter ulan är av

mer allmän räckvidd, anser de dock anledning finnas att beröra frågan något.

De erinrar om att den ordning som gällde före 1965 års förhandlingsrättsreform

karakteriserades av att staten ensidigt utfärdade generella bestämmelser

angående anställningsförhållandena. Hade å andra sidan bestämmelser

av visst innehåll blivit gällande för en viss tjänsteman, ansågs

en av staten gjord ändring som regel inte utan vidare äga verkan mot

tjänstemannen. Det ankom i princip på denne att avgöra om han ville låta

de nya bestämmelserna bli tillämpliga för honom. Den nya ordningen utmärks

av elt motsatt betraktelsesätt, i vart fall i fråga om dem som tillhör

kollektivavlalsslutande organisation. Ersätts ett äldre kollektivavtal med

ett nytt, blir de nya bestämmelserna utan vidare gällande för tjänsteman

som tillhör den avtalsslutande organisationen och oavsett om de nya bestämmelserna

för tjänstemannen är mindre förmånliga än de äldre. Tryggheten

för tjänstemannen ligger i organisationens styrka och ställning och

dess möjligheter att därigenom påverka avtalets innehåll. Vad angår den

oorganiserade tjänstemannen är väl naturligt att anse, framhåller högsta

domstolens ledamöter, att vid anställningens början samma bestämmelser

skall gälla för honom som då är tillämpliga för de organiserade. Men har

därefter träffats nytt kollektivavtal som innebär ändringar, är det diskuta3

-— Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 72

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

belt om dessa ändringar gäller beträffande den oorganiserade. Godtar lian

dem, blir de tillämpliga, men bär uttryckligt avtal inte träffats därom, är

det oklart vilka omständigheter som skall krävas för att ett godtagande

skall anses föreligga. Enligt högsta domstolens ledamöter måste det sålunda

anses tveksamt om de bestämmelser i AST som innefattar avvikelser

eller nyheter i förhållande till de regler som gällde till den 1 januari 1966

är bindande för oorganiserade ledamöter som utnämnts dessförinnan.

MO anser att en fullständig bedömning av justitieråds och regeringsråds

arbetsrättsliga ställning inte kan ske utan att även oorganiserades förhållanden

uppmärksammas.

Behovet av lagstiftning i fråga om rätten att sluta avtal och

rätten att tillgripa fackliga stridsåtgärder diskuteras i åtskilliga remissyttranden.

Regeringsrättens ledamöter säger sig vara benägna att instämma i utredningsmannens

mening att särskilda lagstiftningsåtgärder inte är påkallade

i fråga om justitieråds och regeringsråds rätt att sluta avtal och

rätt till stridsåtgärder. I vart fall synes anledning inte finnas att ta upp

endast dessa frågor till lagstiftning. Frågorna har övervägande teoretiskt

intresse. Även om rättsläget beträffande statens rätt att tillgripa lockout

skulle vara det som utredningsmannen antagit, torde inte några som helst

praktiska olägenheter behöva uppkomma. En liknande uppfattning företräds

av statens avtalsverk.

I konsekvens med avtalsförbudet i 3 § StjL borde i fråga om justitieråd

och regeringsråd ett särskilt förbud mot avtalsreglering motsvarande nämnda

bestämmelse stadgas i lag, påpekar JO. Med hänsyn till den reglering av

tjänsteåliggandena som finns i RF och i särskilda lagar skulle dock ett

sådant avtalsförbud få mycket begränsad praktisk betydelse. På grund

härav och då det synes helt osannolikt att organisationerna skulle vilja hävda

förhandlings- och avtalsrätt i större omfattning för justitieråd och regeringsråd

när det gäller anställningsförhållandena än de har möjlighet att

göra för tjänstemän i allmänhet, synes det utgöra en överloppsgärning att

införa ett sådant lagstadgat avtalsförbud. JO anser sig därför inte böra förorda

ett sådant förbud. Justitieråds och regeringsråds rätt att använda

stridsmedel måste på samma sätt som avtalsfriheten rörande åligganden i

tjänsten betraktas som rent teoretisk för att inte säga illusorisk. Särskilda

lagstiftningsåtgärder som förbjuder sådana stridsmedel synes därför inte

påkallade. JO delar också uppfattningen att det inte är nödvändigt att införa

någon motsvarighet till den skadeståndsskyldighet som gäller enligt

16 § StjL. Den bristande balans som enligt JO:s mening skulle föreligga

mellan å ena sidan statens och å andra sidan justitierådens och regeringsrådens

tillgång till stridsmedel framstår givetvis, anför JO, som i och för

sig otillfredsställande. JO delar emellertid utredningsmannens uppfattning

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

att frågan har så övervägande teoretiskt intresse att tillräckliga skäl för

särskilda lagstiftningsåtgärder inte föreligger.

SACO:s konstaterande att ett utrymme föreligger för reglering genom

avtal för justitieråd och regeringsråd av vissa frågor som för andra tjänstemän

är förbehållna offentligrättslig reglering har enligt organisationens

mening väsentligen teoretiskt intresse. Det är därför överflödigt att inskränka

det avtalsbara området genom särskild lagstiftning. Utredningsmannens

påpekanden i fråga om användande av stridsmedel i öppen konflikt,

vari justitieråd och regeringsråd vore indragna, bör enligt SACO:s

mening bedömas på samma sätt. På sistnämnda punkt anmäls en avvikande

uppfattning av TCO-S. Denna organisation anser att — om utredningsmannens

uppfattning att justitieråd och regeringsråd inte kan bli föremål

för lockout är rikiig — det från principiella synpunkter är önskvärt

att full ömsesidighet beträffande stridsmedlens användbarhet åstadkoms

mellan arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan, även om frågan har övervägande

teoretiskt intresse.

Några remissinstanser diskuterar behovet av lagstiftning från mer allmänna

synpunkter. Regeringsrättens ledamöter framhåller att det i vissa

stycken är oklart vad som är gällande rätt i fråga om justitieråds och regeringsråds

arbetsrättsliga ställning. Visserligen utgör betänkandet ett värdefullt

bidrag till klarläggande av rättsläget, men full klarhet om de mångskiftande

spörsmål som detta rättsområde rymmer lär knappast stå att

vinna på annat sätt än lagstiftningsvägen. Den frågan kan ställas om man

bör godta bristfälligheter av sådant slag när det gäller domare i de högsta

instanserna. Justitieråds och regeringsråds rättsställning är delvis, även

i frågor av relativt central betydelse, reglerad i andra författningar än sådana

som har karaktär av lag. Det kan hävdas att denna ordning står i

mindre god överensstämmelse med 36 § RF.

Grundlagberedningen säger sig inte vilja bestrida att frågan om justitieoch

regeringsrådens ställning beträffande rätten att avtala om anställningsvillkor

och rätten att vidta stridsåtgärder har övervägande teoretiskt

intresse. Det kan dock sägas att det finns ett särskilt behov att hålla dessa

domare, som är bärare av den högsta domsmakten, utanför fackliga strider.

Det är en främmande tanke att de skall dras in i fackliga konflikter och

kanske bli försatta i lägen som innebär konflikter mellan tjänstens krav

och lojaliteten mot en facklig organisation. Förtroendet för deras tjänsteutövning

kräver att statsmakterna så långt som möjligt söker hålla dem

utanför sådana situationer. Enligt beredningens mening ligger det nära till

hands att påstå att det allmännas möjligheter att hävda sin bestämmanderätt

i hithörande frågor inte bör bero av i vad mån dess förhandlingsorgan

lyckas hålla frågorna utanför avtalsreglering. Beredningen anser därför att

frågorna om avtalsrätt och rätt till stridsmedel beträffande justitieråd och

regeringsråd bör lösas genom bestämmelser i lag. Beredningen fortsätter.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Frågan om de högsta domarnas arbetsrättsliga ställning har ett vissi

samband med de högsta domstolarnas ställning i det konstitutionella

systemet. Beredningen är därför närmast benägen att förorda att frågan

icke löses i detta sammanhang utan först i samband med den författningsreform,

som det är beredningens uppgift att förbereda. Skulle en lösning

synas angelägen, finns det likväl enligt beredningens mening knappast något

hinder att redan före författningsreformen i lag föreskriva att justitieoch

regeringsråden inte kan få sina anställningsvillkor fastställda genom

avtal och att de följaktligen inte har förhandlingsrätt enligt 1936 års lag.

Justi tie- och regeringsråden skulle därigenom försättas i samma position

som de intog före den 1 januari 1966. Däremot vill beredningen avstyrka,

att ett uttryckligt förbud mot fackliga stridsåtgärder stadgas i lag. Frågan

om stridsåtgärder torde knappast ha någon betydelse, om det blir klarlagt

att anställningsvillkoren inte får fastställas på privaträttslig väg. Därtill

kommer att det kan göras gällande att ett förbud mot stridåtgärder skulle

komma i konflikt med de begränsningar av ämbetsansvaret som följer av

101 § regeringsformen. En lämpligare utväg synes vara att förse 20 kap. 4 §

tredje stycket brottsbalken med ett förbehåll för ämbetsmän, vilkas anställningsförhållanden

enligt lag icke får regleras genom avtal.

Om man väljer att nu reglera frågorna om avtals- och förhandlingsrätt

i lag, hör man samtidigt ta upp vissa andra problem angående de högsta

domarnas arbetsrättsliga ställning. I motsatt fall kan emellertid dessa senare

problem utan större olägenhet förbli oreglerade tills vidare. Det är väl

rikligt, som utredningsmannen anför (s. 41), att det inte är tillfredsställande,

att det saknas bestämmelser om avstängning från tjänstgöring på

grund av sjukdom in. m. samt om läkarundersökning i motsvarande fall.

Behovet av sådana bestämmelser kan likväl inte anses trängande. Man kan

här peka inte bara på den möjlighet regeringsformen erbjuder att genom

beslut av opinionsnämnden skilja justi tie- eller regeringsråd från hans

tjänst utan även på bestämmelserna om förtidspensionering (bet. s. 31).

Som exempel på frågor som för de högsta domarnas del bör regleras i lag

nämner beredningen följande: avgångsskyldighet på grund av ålder och

sjukdom m. m., rätt till bisyssla, tillsättningsdokument och anställningsbevis,

avstängning på grund av sjukdom och läkarundersökning, uppsägningsrätt

och prövning av fråga om anställnings upphörande efter uppsägning.

Enligt beredningens mening måste dock dessa frågor övervägas

ytterligare, innan förslag kan föreläggas riksdagen.

Ämbetsansvarskommiitén diskuterar närmare möjligheten att göra StjL

tillämplig på justitieråd och regeringsråd. Utredningsmannens uttalande att

det ter sig helt naturligt att den högsta dömande och den högsta styrande

myndigheten jämställs och inte inrangeras under StjL med dess detaljerade

föreskrifter förefaller kommittén inte helt övertygande. För justitieråden

och regeringsråden gäller i arbetsrättsligt hänseende åtskilliga författningar

och andra rättskällor som i detaljrikedom inte står StjL efter. Frågan om

dessa regler eller bestämmelserna i StjL bör äga tillämpning på justitieråd

och regeringsråd bör enligt kommitténs mening avgöras med hänsyn

endast till reglernas sakliga innehåll. Utredningsmannens ståndpunkt att

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

det inte synes böra komma i fråga att genom särskild lagstiftning fastställa

justitierådens och regeringsrådens rättsställning och utjämna de

föreliggande olikheterna ter sig, anför kommittén, helt befogad vid första

ögonkastet. Vid en närmare granskning av de särregler som gäller för

dessa ämbetsmän anmäler sig dock en viss tveksamhet. Det synes kommittén

i och för sig föga motiverat att för justitierådens och regeringsrådens

del upprätthålla sådana särregler. I vart fall synes otillräckligt som

motiv att reglerna må vara oförargliga. Konstaterandet i betänkandet alt

bestämmelserna i StjL till största delen saknar betydelse för juslilicråd

ocn regeringsråd kan enligt kommitténs mening kompletteras med iakttagelsen

att sådana bestämmelsers tillämpning på dessa ämbetsmän inte kan

antas vålla någon olägenhet, om man finner skäl att inrangera dem under

lagen. Ett särskilt moliv lör tillämpning på justitieråd och regeringsråd av

StjL:s regler om avtalsfrihet är — påpekar kommittén — intresset av att

med uttryckliga lagregler ersätta den roll ämbetsansvaret f. n. spelar vid

bestämmandet av det avtalsförbjudna området. Kommittén diskuterar härefter

de bestämmelser i StjL som lämpligen bör omfatta justitieråd och regeringsråd.

Kommittén nämner, utom bestämmelsen i 27 § om avstängning,

regeln i 7 § att ordinarie domartjänst tillsätts med fullmakt, bestämmelserna

i 8 § om anställningsbevis, föreskriften i 35 § om uppsägningsrätt

samt reglerna i 3 § och 15—17 §§ om det avtalsfria områdets omfattning

och om arbetskonflikter. Kommitténs slutsats av det förda resonemanget

blir att den inte står främmande för att StjL görs tillämplig även på justitieråd

och regeringsråd. Kommittén anser emellertid inte att skäl föreligger

som påkallar omedelbara lagstiftningsåtgärder.

Regeringsrättens ledamöter, statens avtalsverk, grundlagberedningen och

JO kritiserar att justitieråds och regeringsråds skyldighet att avgå

på grund av sjukdom m. in. är reglerad i pensionsförfaltningar.

Regeringsrättens ledamöter framhåller att regleringen inte synes stå

i god överensstämmelse med kravet i 36 § RF på lagform i fråga om grundläggande

bestämmelser rörande statstjänstemännens rättsställning, trots att

pensionsförfattningarna antagits av riksdagen. Liknande uttalanden görs av

grundlagberedningen och JO. Enligt JO:s mening kan regleringen dock godtas

som ett provisorium. Beredningen påpekar att regleringen skulle te sig

än mindre tillfredsställande, om frågorna om avstängning och läkarundersökning

reglerades i lag. Enligt avtalsverkets mening kan bestämmelser om

avgångsskyldighet på grund av sjukdom lämpligen tas in i en särskild lag

tillsammans med bestämmelser om avstängning på grund av sjukdom.

Grundlagberedningen diskuterar också frågan vem som skall ha befogenhet

att besluta i ärende om skyldighet för justitieråd och regeringsråd att

avgå på grund av sjukdom m. in. Beredningen erinrar om att sådana ärenden

f. n. prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet men påpekar att det betonats under

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

förarbetena till StjL att frågor om skiljande från tjänst annorledes än i samband

med förflyttning är rättsfrågor. Besvär i sådana frågor handläggs också

numera av regeringsrätten. Beslut som regeringen fattar kan emellertid

inte föras under regeringsrättens prövning. Ledamöterna av högsta domstolen

och regeringsrätten åtnjuter till följd härav inte det skydd mot obehörigt

entledigande på grund av sjukdom som ligger i att frågan om avgångsskyldighet

i sista hand prövas av domstol. Samma gäller avstängning. En översyn

av justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga ställning bör enligt beredningens

mening omfatta denna procedurfråga. Beredningen uttalar inte någon

bestämd åsikt i frågan men anger som en möjlighet att högsta domstolen

prövar frågor om avgångsskyldighet för regeringsråd och regeringsrätten

frågor om motsvarande skyldighet för justitieråd (jfr 5 § regeringsrättslagen).

En annan möjlighet är att prövningen visserligen ligger kvar hos regeringen

men att regeringsrätten skall avge yttrande.

Flera remissinstanser kritiserar regleringen i 7 § Saar om förbud för

justitieråd och regeringsråd att inneha vissa bisysslor. Högsta

domstolens ledamöter framhåller att reglering av inskränkningar i rätten

till bisysslor utöver vad som följer av tjänstens beskaffenhet och ämbetsansvaret

är ett ämne som ligger inom det område som skall regleras genom

avtal. Bestämmelserna i 7 § Saar sträcker sig uppenbarligen längre än så.

I den mån begränsningar skall gälla inom ett sålunda utsträckt område, bör

bestämmelser därom tillkomma genom avtal. Om den gällande ordningen är

att betrakta på annat sätt än som en provisorisk lösning, önskar högsta domstolens

ledamöter understryka att ordningen strider mot de grundsatser på

vilka det gällande systemet vilar. Skall inskränkningar utöver sådana som

följer av sakens beskaffenhet gälla framdeles, bör förhandlingar i frågan inledas

med vederbörande organisation. Regeringsrättens ledamöter påpekar

att frågan om behovet av ändring i reglerna alltjämt är öppen och att det

kan befaras att den kommer att så förbli. Enligt deras mening synes detta

inte motsvara vad riksdagen uttalade, när frågan behandlades 1964 (jfr SU

149). Även om reglerna lämnas oförändrade i sak, bör bestämmelser i ämnet

meddelas i lag. Också statens avtalsverk ifrågasätter om inte reglerna i Saar

bör ersättas av bestämmelser i lag. SACO anser att det kunde godtas som en

provisorisk lösning 1965 att justitieråd och regeringsråd särbehandlades men

finner det otillfredsställande att frågan fortfarande inte är utredd. Enligt

JO:s mening bör såsom utredningsmannen funnit nuvarande provisorium

bestå tills vidare och de slutgiltiga övervägandena anstå till dess utredningen

om statstjänstemännens bisysslor slutförts.

Regeringsrättens ledamöter ansluter sig till utredningsmannens uppfattning

att justitieråd och regeringsråd bör undantas från skyldighet att lämna

uppgift i fråga om bisysslor enligt 8 § AST. Högsta domstolens ledamöter

har i och för sig ingenting att erinra mot förslaget att förhandlingar tas upp

därom men framhåller att anledning dock inte föreligger att från ledamöter
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

39

nas sida påfordra en sådan ändring. Enligt statens avtalsverks mening bör

frågan behandlas i samband med upphävande av 7 § Saar.

Utredningsmannens synpunkter på vissa särskilda spörsmål

med anledning av StjL godtas i allmänhet av remissinstanserna.

På några punkter framförs dock erinringar.

Ämbetsansvarslcommittén anser att föreskriften i 7 § StjL att ordinarie

domare tillsätts med fullmakt och bestämmelserna i 8 § om anställningsbevis

bör gälla även för justitieråd och regeringsråd. Att regler som svarar

mot dessa bestämmelser till följd av praxis gäller även nämnda tjänstemän

utesluter enligt kommitténs mening inte lämpligheten av att lagbestämmelserna

uttryckligen ges tillämpning på högsta domstolens och regeringsrättens

ledamöter.

I några remissyttranden diskuteras frågan om vem som skall ha beslutanderätten

i ärenden om avstängning på grund av sjukdom och om skyldighet

att underkasta sig läkarundersökning.

Högsta domstolens ledamöter finner det vara mindre väl förenligt med

högsta domstolens och regeringsrättens statsrättsliga ställning enligt gällande

RF att dessa domstolars ledamöter i det speciella hänseende varom nu

är fråga skulle vara underställda Kungl. Maj :t i statsrådet. Införandet av

lagbestämmelser med sådant innehåll skulle ha en principiell innebörd som

inte bör förbises. Det kan visserligen framhållas, fortsätter högsta domstolens

ledamöter, att fråga om avstängning på grund av sjukdom har ett nära

samband med regler om tjänstemans skyldighet att avgå före uppnådd pensionsålder

och att fråga härom för justitierådens och regeringsrådens vidkommande

f. n. prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. De föreslagna bestämmelserna

är emellertid i viss mån av annan karaktär och skulle i ett särskilt

avseende ge Kungl. Maj :t i statsrådet ställning som chefsmyndighet för

justitieråd och regeringsråd som är i tjänst. Från konstitutionell synpunkt

förefaller det naturligare att överlämna åt högsta domstolen respektive regeringsrätten

att själv besluta. Att en sådan intern prövning av frågor av denna

grannlaga art kan vara förbunden med vissa vanskligheter är självklart. Inte

desto mindre torde enligt högsta domstolens ledamöter detta alternativ vara

att föredra även från praktisk synpunkt. Härvidlag är det av betydelse att

vikarie inte förordnas för justitieråd och regeringsråd som av sjukdom är

förhindrad tjänstgöra. I stället ankommer det på vederbörande domstol att

besluta den omfördelning av arbetet som kan fordras. Bland annat med hänsyn

härtill förefaller det högsta domstolens ledamöter lämpligt att i de sällsynta

fall, då fråga kan uppstå om avstängning på grund av konstaterad eller

förmodad sjukdom, även detta avgörande ligger i domstolens egen hand.

Även regeringsrättens ledamöter anser att det från konstitutionell synpunkt

kanske kan ifrågasättas om frågor om avstängning av justitieråd och

regeringsråd på grund av sjukdom bör överlämnas åt administrativ prov
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

ning. Med hänsyn till att Kungl. Maj:t i statsrådet prövar fråga om justitieråds

och regeringsråds skyldighet att avgå på grund av sjukdom synes det

dock regeringsrättens ledamöter inte finnas tillräcklig anledning till gensaga

mot att fråga om avstängning på grund av sjukdom prövas i samma ordning.

Grundlagberedningen hänvisar till vad beredningen anfört om samma

problem vid avgångsskyldighet på grund av sjukdom och framhåller vidare

att det finns anledning att på längre sikt eftersträva en judiciell prövning.

SACO anser att en lyckligare lösning än att frågan skulle prövas av Kungl.

Maj:t i statsrådet kanske är att låta uppgiften ankomma på domstolen själv.

Regeringsrättens ledamöter och statens avtalsverk kritiserar förslaget att

bestämmelser om avstängning av justitieråd och regeringsråd på grund av

sjukdom skall tas in i lagen om avstängning av domare. Avtalsverket ifrågasätter

om det inte är lämpligare att frågan regleras i särskild lag.

Statens avtalsverk vänder sig mot utredningsmannens uppfattning att 9 §

1 mom. AST, vari föreskrivs att ordinarie tjänsteman som är anställd med

fullmakt skall iaktta en uppsägningstid av sex månader, medför att uppsägningsrätt

tillkommer även justitieråd och regeringsråd. Avtalsverket

framhåller att bestämmelsen inte grundar någon rätt till uppsägning.

För statstjänstemän i allmänhet tillhör denna fråga inte förhandlings- och

avtalsområdet utan är reglerad i StjL (35 §, jfr 3 §). Bestämmelsen i 9 §

1 mom. AST reglerar endast uppsägningstidens längd i de fall då uppsägningsförfarandet

kan komma i fråga. Avtalsverket anser sig inte ha anledning

att ta ställning till frågan om behovet av författningsbestämmelser om

uppsägningsrätt för justitieråd och regeringsråd. Liknande synpunkter anförs

av ämbetsansvarskommittén och TCO-S.

Enligt MO:s mening bör som en beredskapsåtgärd övervägas om inte regler

bör meddelas med syfte att i händelse av krig eller krigsfara hindra justitieråd

och regeringsråd att lämna tjänsten. Som skäl för sin uppfattning

anför MO att sådana bestämmelser finns i StjL och att en allvarlig situation

med hänsyn till allmänna intressen skulle kunna uppstå särskilt om samtliga

utövare av högsta domarmakten lämnade tjänsten på en gång. Enligt

MO:s mening torde det inte kunna uteslutas att fall av sådan art kan inträffa

under politiskt oroliga tider.

Utredningsmannens förslag att JK :s rättsställning skall regleras

genom alt StjL görs tillämplig på denne tillstyrks eller lämnas utan erinran

av arbetsdomstolens ordförande, statens avtalsverk, grundlagberedningen,

ämbetsansvarskommittén, JO, MO, SACO och TCO-S. De nämnda instanserna

motiverar i allmänhet inte närmare sin uppfattning härvidlag. JO

anser det vara tydligt att en lagreglering behövs som på en rad punkter preciserar

och klargör JK:s arbetsrältsliga ställning. Det synes JO inte möjligt

att undvara särskilda tjänstemannarättsliga regler på samma sätt som för

justitierådens och regeringsrådens del. Ämbetsansvarskommittén hänvisar

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

41

beträffande frågan om ämbetsansvarets betydelse för avtalsfriheten till vad

kommittén anfört därom angående justitieråd och regeringsråd.

Som nämnts tidigare ställer sig JK kritisk till utredningsmannens förslag

i denna del. Mot bakgrund av vad som förekom vid StjL:s tillkomst finner

JK det vara svårt att instämma i utredningsmannens uttalande, att det är en

i och för sig naturlig metod att regleringen av JK:s rättsställning sker genom

sådan ändring av SljL att JK inte tas upp bland dem som undantas från

lagens tillämpningsområde. Man kan förvisso ha delade meningar i fråga

om vilka som skall vara inbegripna i undantagskretsen. En naturlig gränsdragning

kunde vara att undanta endast statsrådets ledamöter, vilka innehar

sina mandat på politisk grund och för vilka särskilda ansvarighetsregler

gäller. Att på nytt ta upp frågan om JK:s hänförlighet under SljL, sedan

denna fråga nyligen prövats av de lagstiftande organen, synes JK föga närliggande.

JK anför vidare bl.a.

Frågan om inskränkningar i JK:s rätt att inneha bisyssla synes, såsom

utredningsmannen framhållit, böra övervägas vid översynen av de offentligrältsliga

bestämmelserna om rätt för statstjänstemän m. fl. att inneha bisysslor.

Även bestämmelserna för justitieråd och regeringsråd om bisyssla

är enligt utredningsmannen i behov av omprövning. Bestämmelser härom

för riksdagens ombudsmän synes icke finnas. Avsaknaden av regler om avstängning

av JK vid ämbetsfel eller sjukdom och om skyldighet för honom

att i visst fall underkasta sig läkarundersökning är en brist som hänför sig

icke endast till honom utan även till såväl justitieråd och regeringsråd som

riksdagens ombudsmän. Såvitt gäller formen för JK:s anställning synes

oklarhet råda. Tjänsten är för närvarande tillsatt genom fullmakt och innebörden

härav kan vara tveksam. Frågan härom synes icke vara berörd i

betänkandet. Det förefaller för övrigt dunkelt vad som åsyftas med utskottets

uttalande, att för JK saknas särskilda i lag givna ansvarighetsregler. Formen

för JK:s anställning — fullmakt eller förordnande tills vidare —- torde

i och för sig kunna väljas av Kungl. Maj:t utan stöd av lagregler.

Avslutningsvis framhåller JK att det synes mest ändamålsenligt att de

berörda frågorna, som till största delen är gemensamma för den krets som

undantagits från StjL, regleras i ett sammanhang.

Övriga remissinstanser som närmare diskuterar JK:s ställning behandlar

endast frågan om formen för JK:s anställning. Grundlagberedningen finner

det väl förenligt med JK:s ställning som regeringens högste ombudsman att

tjänsten tillsätts med förordnande tills vidare. Även JO tillstyrker denna

anställningsform, eftersom härigenom skulle vinnas nära överensstämmelse

med vad som enligt 97 § RF gäller för riksdagens ombudsmän.

JO tar också upp frågan om riksdagens ombudsmäns a rbetsrättsliga

ställning. Eftersom ett av skälen till att JK undantogs

från StjL:s bestämmelser var att riksdagens ombudsmän var undantagna

och då JK:s ämbetsåligganden till väsentlig del är tämligen likartade

med ombudsmännens, finns det enligt JO:s mening anledning att fråga sig

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

om några slutsatser kan dras av att JK nu anses böra återbördas till StjL.

JO berör något vad som gäller för riksdagens ombudsmän i arbetsrättsligt

hänseende och vissa frågor som bör regleras samt framhåller vidare att det

utan närmare undersökning inte är möjligt att ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder

som kan vara påkallade. JO inskränker sig därför till att

fästa uppmärksamheten på att det här finns frågor som väntar på utredning

och förslag till lösningar.

2.6. Föredraganden

Den reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt som trädde

i kraft den 1 januari 1966 innebar en genomgripande ändring av tjänstemännens

rättsställning. Genom reformen fick tjänstemän med ämbetsansvar

samma rätt att kollektivt förhandla med arbetsgivaren om anställningsvillkoren

som andra arbetstagare i offentlig tjänst. Samtidigt skedde en övergång

till en i princip privaträttslig reglering av tjänstemännens anställningsförhållanden.

Vidare erkändes strejk och lockout som tillåtna stridsmedel i

intressetvist mellan offentlig arbetsgivare och tjänstemannaorganisation.

Författningsmässigt innebar förhandlingsrättsreformen — utom att 1936

års lag om förenings- och förhandlingsrätt gjordes tillämplig på tjänstemän

med ämbetsansvar — bl. a. att grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens

rättsställning samlades i en särskild lag, StjL. Denna innehåller

allmänna regler om begränsningar i avtalsområdet, anställning av tjänsteman,

åligganden i tjänsten, fackliga stridsåtgärder, åtal och disciplinär bestraffning,

avstängning från tjänsten och anställnings upphörande. Vid reformen

gjordes också en ändring i 20 kap. 4 § BrB av innebörd att det inte i

något fall skall anses som tjänstefel att ämbetsman deltar i strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat

åtgärden.

Medan ändringarna i 1936 års lag och BrB avsåg alla tjänstemän med

ämbetsansvar, undantogs från StjL:s tillämpningsområde bl. a. högsta domstolens

och regeringsrättens ledamöter samt JK. För justitierådens och regeringsrådens

del motiverades undantaget med att grundläggande bestämmelser

om dem som innehar den högsta dömande makten f. n. tillhör grundlag.

1 fråga om JK, som hänfördes till undantagskretsen på hemställan av lagrådet,

hänvisades till att han intar en speciell, regeringen närstående ställning

och att hans ämbetsåligganden till väsentlig del är tämligen likartade

med dem som gäller för riksdagens ombudsmän, vilka också undantogs från

lagens tillämpningsområde.

Under förarbetena till StjL diskuterades vilken ställning i arbetsrättsligt

hänseende de tjänstemän kom att inta som inte omfattades av lagen. Från

en del håll yppades bl. a. tvekan om hur rätten till stridsåtgärder skulle bedömas

i fråga om sådana tjänstemän. I samband med StjL:s ikraftträdande

tillkallades med anledning härav en särskild utredningsman för att se över

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

de författningsbestämmelser som rör justitieråds, regeringsråds och JK:s

offentligrättsliga anställningsvillkor och arbetsrättsliga ställning i övrigt.

Utredningsmannen avgav år 1967 ett betänkande i ämnet. Betänkandet har

remissbehandlats.

I sitt betänkande konstaterar utredningsmannen att de grundlagsbestämmelser

som rör högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter inte i och

för sig torde ha en innebörd, som utgjort hinder mot att StjL gjorts tilllämplig

också på dessa tjänstemän. Under erinran om den vid RF:s tillkomst

rådande uppfattningen om den högsta domarmaktens anknytning till

Konungen (jfr uttrycket »Konungens domsrätt» i 17 § RF) finner han det

dock naturligt att ledamöterna i de högsta dömande myndigheterna jämställs

med ledamöterna i statsrådet och i likhet med dessa inte inordnas

under StjLrs bestämmelser. Även om vissa olikheter härigenom kommer

att finnas i jämförelse med de tjänstemän som omfattas av lagen anser utredningsmannen

att några olägenheter inte kan antas uppkomma som följd

av den särställning justitieråd och regeringsråd intar. Att vid sådant förhållande

närmare fastställa dessa tjänstemäns rättsläge genom särskild

lagstiftning bör enligt hans mening inte komma i fråga. Som ett ytterligare

skäl härför anförs i betänkandet att nya bestämmelser om högsta domstolen

och regeringsrätten kan komma att införas såväl i grundlag som i annan

lag i samband med den förestående författningsrevisionen. På en

punkt anser han dock att en lagreglering bör komma till stånd redan nu beträffande

dessa domare, nämligen i fråga om avstängning på grund av

sjukdom och beträffande skyldighet att i samband därmed underkasta sig

läkarundersökning.

Vad gäller JK ifrågasätter utredningsmannen om inte lagbestämmelser bör

införas såväl beträffande formen för dennes anställning som beträffande anställningens

upphörande. Utredningsmannen finner det vidare vara en brist

att det för JK saknas regler om avstängning i samband med åtal och på grund

av sjukdom samt om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning. Med

hänsyn till att JK:s ställning också i en del andra avseenden är i behov av

reglering föreslår utredningsmannen att JK inte längre skall vara undantagen

från StjL:s tillämpningsområde.

Vid remissbehandlingen av betänkandet har i allmänhet vitsordats att det

praktiska behovet av särskilda lagstiftningsåtgärder beträffande justitierådens

och regeringsrådens arbetsrättsliga ställning är ringa. Från de flesta

håll säger man sig vara benägen att instämma i utredningsmannens förslag

att tills vidare bara reglera frågorna om avstängning på grund av sjukdom

och om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning. En remissinstans

— statens avtalsverk -— ifrågasätter dock om inte lagbestämmelser bör meddelas

även beträffande frågan om avgångs skyldighet på grund av sjukdom.

Ytterligare några remissinstanser ger uttryck för uppfattningen att det knappast

finns något hinder att redan nu ta upp frågan om att i lag fullständigt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

reglera dessa domares ställning men att frågan lämpligen kan anstå i avbidan

på en kommande författningsreform. Denna uppfattning företräds av

bl. a. grundlagberedningen.

Utredningsmannens förslag att StjL skall göras tillämplig på JK tillstyrks

eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser som uttalar sig i frågan

utom JK.

När det gäller att ta ställning till frågan om lagstiftning är behövlig för

att klargöra den ställning högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter

intar i arbetsrättsligt hänseende efter förhandlingsrättsreformens genomförande

finns till en början anledning att uppehålla sig något vid de av utredningsmannen

påtalade olikheterna i rättsläget mellan dessa tjänstemän och

de tjänstemän som omfattas av StjL. I fråga om rätt att förhandla och träffa

avtal om anställningsförhållandena gäller för tjänstemän i allmänhet vissa

begränsningar enligt 3 § StjL. För justitieråd och regeringsråd gäller däremot

inga andra begränsningar i detta avseende än som följer av tvingande

författningsbestämmelser och ämbetsansvaret. Det sistnämnda utesluter —•

som utredningsmannen framhåller — avtal om åligganden i tjänsten. Avtalsområdet

är därför formellt sett mer vidsträckt för dessa domare än för exempelvis

innehavare av andra ordinarie domartjänster. Betydelsen härav bör

dock inte överdrivas. Som framhålls av JO synes det osannolikt att de fackliga

organisationerna skulle vilja hävda förhandlings- och avtalsrätt i större

omfattning för justitie- och regeringsråd beträffande deras anställningsförhållanden

än de har möjlighet att göra för andra tjänstemän.

Utredningsmannens åsikt att för justitieråd och regeringsråd inte gäller

annan begränsning i rätten att vidta stridsåtgärder än som följer av lagen

om kollektivavtal har i allmänhet inte föranlett någon erinran från remissinstansernas

sida. Även jag biträder utredningsmannens uppfattning härvidlag.

För dessa tjänstemän gäller alltså formellt sett en mer vidsträckt rätt i

detta avseende än för de tjänstemän som omfattas av StjL.

I betänkandet hävdas att staten inte äger företa lockout av justitieråd eller

regeringsråd. Som skäl härför åberopas deras oavsättlighet och avsaknaden

av uttryckligt lagbud som tillåter lockout beträffande dessa tjänstemän. Utredningsmannens

åsikt på denna punkt kritiseras av flera remissinstanser,

däribland regeringsrättens flesta ledamöter och statens avtalsverk. Inte heller

jag finner utredningsmannens argumentation på denna punkt bärande.

Jag vill här inskränka mig till att erinra om att 15 § StjL, som ger staten

möjlighet att besluta om lockout mot andra oavsättliga domare, har sin

betydelse främst i att paragrafen begränsar rätten till stridsåtgärder. Det

förhållandet att för justitieråd och regeringsråd inte finns en motsvarighet

till föreskriften i 15 § om lockout lär därför inte kunna åberopas som ett

avgörande skäl för att staten beträffande dessa tjänstemän — i motsats till

vad som är fallet beträffande övriga tjänstemän — inte skulle ha rätt att

använda lockoutvapnet. Med denna ståndpunkt är jag inte heller beredd att

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

instämma i utredningsmannens uttalande att det i det nu berörda avseendet

skulle ha uppkommit en bristande balans i den ömsesidighet mellan arbetsgivar-

och arbetstagarparten som eftersträvats vid förhandlingsrättsreformen.

Utöver de nu diskuterade olikheterna i rättsläget mellan ledamöterna i de

högsta dömande organen och övriga statstjänstemän berör utredningsmannen

även en del andra skillnader som uppstått genom 1965 års reform. I

betänkandet påpekas sålunda att bestämmelser motsvarande föreskrifterna

i 7 och 8 §§ StjL om tillsättningsdokument och anställningsbevis saknas för

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter i motsats till vad som är

fallet beträffande andra ordinarie domare. Utredningsmannen anser dock att

bestämmelser härom kan undvaras. En liknande situation föreligger i fråga

om reglerna i 27 § om avstängning på grund av sjukdom och om skyldighet

att underkasta sig läkarundersökning. Som nämnts tidigare föreslår utredningsmannen

att dessa frågor uttryckligen regleras i lag också beträffande

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. I betänkandet pekas också

på att frågan om pensionsavgång på grund av sjukdom m. m. för dessa

tjänstemän regleras i administrativ ordning (5 § SPR), medan den för tjänstemän

i allmänhet regleras i StjL (32 §). Någon ändring härvidlag anser

utredningsmannen dock inte behövlig f. n. Han erinrar vidare om alt föreskriften

i 35 § StjL om uppsägningsrätt saknar motsvarighet för juslilierådens

och regeringsrådens del. Eftersom 9 § 1 mom. AST, vilket kollektivavtal

gäller också dessa tjänstemän, innehåller en regel om den uppsägningstid

som skall iakttas av ordinarie tjänsteman som är anställd med

fullmakt, anser utredningsmannen dock uppsägningsrätt tillkomma även

justitieråd och regeringsråd. Riktigheten av utredningsmannens slutsats på

denna punkt ifrågasätts av bl. a. statens avtalsverk, som påpekar att frågan

om uppsägningsrätt för tjänstemän i allmänhet inte tillhör det avtalsbara

området och att regeln i 9 § 1 mom. AST följaktligen inte kan sägas grunda

någon sådan rätt. Jag delar avtalsverkets uppfattning i denna fråga. Spörsmålet

om uppsägningsrätt föreligger för högsta domstolens och regeringsrättens

ledamöter synes sålunda f. n. få anses oreglerat.

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen uppvisar den offentligrättsliga

regleringen av justiticrådens och regeringsrådens ställning vissa olikheter

i förhållande till vad som numera gäller för bl. a. andra ordinarie

domare. På några punkter intar sålunda de förra en annan ställning än de

senare, medan det beträffande vissa andra frågor saknas regler för de högsta

dömande organens ledamöter eller råder ovisshet om vad som gäller. I ett

avseende — frågan om pensionsavgång på grund av sjukdom m. m. — regleras

deras ställning i administrativ ordning, medan motsvarande föreskrifter

för tjänstemän i allmänhet tagits in i StjL. Även om de nu påpekade

bristerna i författningsregleringen — såsom framhållits i olika sammanhang

— har mer teoretiskt än praktiskt intresse, framstår det dock som otillfreds
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

ställande att låta dem bestå, om de kan avhjälpas utan vidlyftiga lagstiftningsåtgärder.

Jag vill här erinra om att motsvarande lagstiftningsfråga

uppkommer beträffande JK och att utredningsmannen i fråga om denne

förordat den lagtekniskt enkla lösningen att JK inte längre skall tas upp i

den undantagskrets som anges i 1 § andra stycket StjL. Det förtjänar enligt

min mening att övervägas om inte samma lösning bör väljas också beträffande

ledamöterna av högsta domstolen och regeringsrätten. Innan jag går

närmare in härpå vill jag dock beröra några frågor av statsrättslig karaktär

som aktualiserats under remissbehandlingen av utredningsmannens betänkande.

Som jag påpekat tidigare intar utredningsmannen den ståndpunkten att

RF:s bestämmelser om högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter

inte i och för sig torde ha en innebörd som hindrar att StjL görs tillämplig

på dessa domare. Jag delar denna uppfattning. De grundlagsbestämmelser

som här är i fråga är upptagna i 17 och 18 §§ RF, vilka reglerar tillsättandet

av tjänst som justitieråd eller regeringsråd, 34 §, vilken innehåller förbud

för dessa tjänstemän att inneha eller utöva annat ämbete, 101 och 102 §§,

vilka innehåller bestämmelser om åtal för brott i tjänsten, samt 103 §, som

reglerar justitie- och regeringsrådens politiska ansvar inför riksdagens opinionsnämnd.

Av de nämnda bestämmelserna torde endast 103 § ha sådant

innehåll att den principiellt avviker från den reglering av statstjänstemännens

rättsställning som ryms i StjL. Som författningsutredningen framhållit

i sitt betänkande med förslag till ny RF (SOU 1963: 17 s. 517) står

opinionsnämndens funktion inte i överensstämmelse med grundsatsen om

domstolarnas självständighet. Reglerna om justitierådens och regeringsrådens

politiska ansvar torde också i praktiken numera ha spelat ut sin roll.

Enbart förekomsten av dessa regler kan därför enligt min mening inte anses

lägga hinder i vägen för att nämnda tjänstemän inordnas under StjL. Vad

gäller övriga berörda grundlagsbestämmelser bör anmärkas att den i 17 §

RF begagnade formuleringen »Konungens domsrätt» numera saknar reellt

innehåll. Som påpekats av författningsutredningen (SOU 1963: 17 s. 273) är

högsta domstolens dömande verksamhet endast till namnet ett utövande av

konungens domsrätt. I sin dömande verksamhet står högsta domstolen givetvis

lika självständig i förhållande till regeringen som övriga domstolar. Detsamma

gäller regeringsrätten. Dess utslag är bara till namnet ett utövande

av »Konungens rätt» att pröva administrativa besvär.

Vad som anförts nu utesluter inte att det från annan synpunkt skulle stå

i mindre god överensstämmelse med gällande konstitutionell praxis att de

som utövar den högsta dömande makten helt inordnas i ett förhandlingsrättsligt

system som bl. a. förutsätter tillgång till fackliga stridsmedel. Betänkligheter

av sådant slag synes i själva verket ha varit avgörande för

utredningsmannens ställningstagande i frågan och har också framförts från

några håll under remissbehandlingen. Grundlagberedningen hävdar sålunda

i sitt remissyttrande att det finns ett särskilt intresse av att hålla bärarna

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

av den högsta domsmakten utanför fackliga strider. Enligt beredningens

mening är det en främmande tanke att de skulle dras in i fackliga konflikter

och kanske bli försatta i lägen som innebär motsättningar mellan tjänstens

krav och lojaliteten mot en facklig organisation. Beredningen framhåller

också att förtroendet för deras tjänsteutövning kräver att statsmakterna så

långt som möjligt söker hålla dem utanför sådana situationer. Vad beredningen

anfört ger mig anledning att erinra om att statsmakterna vid förhandlingsrättsreformen

avvisade tanken på att lagstiftningsvägen ingripa i

tjänstemännens föreningsrätt (jfr prop. 1965:60 s. 122). I konsekvens härmed

gjordes 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt tillämplig på

alla kategorier av statstjänstemän och sålunda också på justitieråd och regeringsråd.

De av grundlagberedningen anförda synpunkterna synes inte utgöra

tillräcklig anledning att nu frångå den principståndpunkt som intogs

vid 1965 års reform. Härav torde följa att ledamot av högsta domstolen eller

regeringsrätten inte heller i förhandlingsrättsligt hänseende bör placeras i en

särställning i förhållande till övriga statstjänstemän. Det nu sagda utesluter

inte att särskilda bestämmelser meddelas angående justitieråds och regeringsråds

rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Från konstitutionell synpunkt

synes emellertid hinder inte möta mot att de bibehålls vid denna rätt.

Vad grundlagberedningen åberopat angående vikten av att de som utövar

den högsta domsmakten hålls utanför fackliga strider äger enligt min mening

tillämpning också på andra ordinarie domare. Det synes inte heller stå

i god överensstämmelse med den nyss intagna ståndpunkten till frågan om

justitieråds och regeringsråds förenings- och förhandlingsrätt att för deras

vidkommande inskränka möjligheten att delta i eller vidta fackliga stridsåtgärder.

Härtill kommer att frågan — som framhållits från flera håll —

har nästan uteslutande teoretiskt intresse. Det torde nämligen inte vara

förenligt med den rådande uppfattningen i frågan att justitieråd och regeringsråd

dras in i arbetskonflikt. Särbestämmelser i berörda hänseende

torde därför kunna undvaras beträffande högsta domstolens och regeringsrättens

ledamöter.

Även om det från konstitutionell synpunkt inte möter något hinder att avhjälpa

de förut påpekade bristerna i nuvarande författningsreglering av

justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga ställning kan tvekan dock råda

om inte de härför behövliga lagstiftningsåtgärderna lämpligen bör anstå i

avbidan på resultatet av pågående arbete på en total författningsreform.

Eftersom en lösning av den nu diskuterade lagstiftningsfrågan inte kan anses

föregripa en kommande författningsrevision, saknas enligt min mening

anledning att ytterligare uppskjuta ett ställningstagande i frågan. Jag vill

också erinra om att utredningsmannen med instämmande av samtliga

remissinstanser föreslagit att lagbestämmelser meddelas redan nu i fråga

om avstängning från tjänsten på grund av sjukdom och beträffande skyldighet

att underkasta sig läkarundersökning. Jag övergår därför till att närmare

undersöka om hinder av annat slag än som har diskuterats i det före
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

gående möter mot att utsträcka StjL:s tillämpningsområde till att omfatta

även högsta domstolens och regeringsräLtens ledamöter.

Till en början kan konstateras att åtskilliga av StjL:s föreskrifter på

grund av sitt innehåll saknar betydelse för justitieråd och regeringsråd. Jag

syftar här bl. a. på föreskrifter som endast gäller vissa särskilt angivna tjänstemannakategorier,

t. ex. tjänsteman hos riksdagen (2 §). Denna omständighet

utgör knappast något hinder mot att i princip göra lagen tillämplig på

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. StjL innehåller vidare på

en del andra punkter hänvisningar till vad som är föreskrivet i särskilda

författningar (se 4 och 5 §§, 26 § tredje stycket, 28 § och 34 § tredje stycket).

Inte heller dessa bestämmelser synes vålla någon olägenhet, om StjL görs

tillämplig på justitieråd och regeringsråd.

Med hänsyn till vad som framhållits tidigare om de olikheter i rättsläget

som efter förhandlingsrättsreformen uppkommit mellan de tjänstemän som

omfattas av SljL och de som står utanför den torde det vara till fördel om

följande regler i lagen blir gällande också för högsta domstolens och regeringsrättens

ledamöter, nämligen föreskrifterna i 3 § om begränsning av

avtalsområdet, regeln i 7 § första stycket första punkten om tillsättningsdokument,

föreskrifterna i 8 § om anställningsbevis, bestämmelserna i 15—•

17 §§ om rätt till fackliga stridsåtgärder m. m., reglerna i 27 § om avstängning

på grund av sjukdom och om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning,

föreskriften i 31 § om skyldighet att avgå i samband med ålderspensionering

samt bestämmelserna i 32 § om pensionsavgång i samband

med sj ukdom m. m. och i 35 § om uppsägningsrätt. Eftersom övriga bestämmelser

i lagen inte synes hindra alt den i princip görs tillämplig också

på högsta domstolens och regeringsräLtens ledamöter, föreslår jag att lagens

tillämpningsområde utsträcks att omfatta även dessa. Lagtekniskt synes

delta enklast kunna ske genom att berörda tjänstemän inte längre tas upp i

den i 1 § andra stycket angivna undantagskretsen. Den nu föreslagna ändringen

i StjL aktualiserar även vissa ändringar i 10, 27 och 38 §§ i lagen,

för vilka jag strax skall redogöra. I fråga om justitieråds och regeringsråds

rätt till bisysslor hänvisas till avsnill 3.

Som framhålls av utredningsmannen motsvaras den allmänna föreskriften

i 10 § första stycket SljL om tjänstemans åligganden i huvudsak av

bestämmelser i 1946 års lag om högsta domstolens sammansättning och

tjänstgöring, i 1909 års lag om regeringsrätten och i 1965 års lag om lagrådet.

Inte heller föreskriften i 10 § andra stycket att tjänsteman oberoende

av fastställd arbetsfördelning skall lämna det biträde förman bestämmer

passar för tjänstgöringsförhållandena i högsta domstolen och regeringsrätten.

Om StjL görs tillämplig på ledamöterna i dessa domstolar bör därför

enligt min mening uttryckligt undantag göras för bestämmelserna i 10 §.

Detta synes lämpligen kunna ske så, att till paragrafen fogas ett nytt stycke

som innehåller erinran om att i fråga om justitieråds och regeringsråds allmänna

åligganden i tjänsten gäller vad som är föreskrivet i RF och med stöd

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

49

därav meddelade bestämmelser.

Vad gäller föreskrifterna i 27 § om avstängning på grund av sjukdom och

om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning skall jag till en början

uppehålla mig vid frågan om vem beslutsbefogenheten skall tillkomma i

sådana ärenden. Under remissbehandlingen av betänkandet har olika meningar

kommit till uttryck på denna punkt. Högsta domstolens ledamöter

finner det vara mindre väl förenligt med högsta domstolens och regeringsrättens

statsrättsliga ställning enligt gällande RF att dessa domstolars ledamöter

i det avseende varom nu är fråga skulle vara underställda Kungl.

Maj :t i statsrådet. Det synes högsta domstolens ledamöter naturligast att

överlämna åt de två domstolarna att själva besluta i fråga som avses i 27 §.

En liknande inställning kommer till uttryck i SACO:s yttrande. Regeringsrättens

ledamöter anser det visserligen kunna ifrågasättas om fråga om avstängning

av justitieråd och regeringsråd på grund av sjukdom bör överlämnas

åt administrativ prövning men finner inte tillräcklig anledning att

motsätta sig en sådan ordning, eftersom Kungl. Maj :t i statsrådet f. n. prövar

fråga om justitieråds och regeringsråds skyldighet att avgå på grund av

sjukdom. Grundlagberedningen uttalar inte någon bestämd åsikt i frågan

men anger som en tänkbar möjlighet att högsta domstolen prövar frågor om

avstängning av regeringsråd och regeringsrätten motsvarande frågor beträffande

justitieråd. En annan möjlighet är enligt beredningen att prövningen

visserligen ligger kvar hos regeringen men att regeringsrätten skall avge

yttrande. Det kan tilläggas, att beredningens uttalanden också avser frågan

om beslutsbefogenheten i ärenden om skyldighet att avgå på grund av sjukdom.

För tjänstemän i allmänhet prövas f. n. frågor som avses i 27 § StjL enligt

vissa bestämmelser i den med stöd av StjL utfärdade statstjänstemannastadgan.

Enligt 21 § stadgan meddelas beslut om läkarundersökning i fråga om

tjänsteman, som inte kan dömas till disciplinstraff, av Kungl. Maj :t. Fråga

om sådan undersökning av annan tjänsteman prövas, om tjänstemannen är

anställd hos central förvaltningsmyndighet eller hos myndighet eller inrättning

som lyder under central förvaltningsmyndighet, av denna och i annat

fall av den myndighet som har befogenhet att döma tjänstemannen till disciplinstraff.

På grund av hänvisning i 27 § andra stycket i stadgan äger

bestämmelserna i 21 § motsvarande tillämpning vid prövning av fråga om

avstängning enligt 27 § StjL. I de fall då talan kan föras hos Kungl. Maj :t

i nu avsedda frågor ankommer prövningsrätten i besvärsmålet enligt 2 §

17 :o) regeringsrättslagen på regeringsrätten.

Den nuvarande regleringen av beslutsbefogenheten i ärenden enligt 27 §

StjL innebär bl. a. att Kungl. Maj :t i statsrådet prövar frågor av sådant slag

beträffande den som innehar ordinarie domartjänst. Enligt min mening kan

det knappast anföras bärande skäl för att regleringen av beslutsbefogenheten

i dessa frågor skulle utformas på annat sätt beträffande justitieråd och regeringsråd.

Från konstitutionell synpunkt finns det ingenting att invända mot

4 — Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 72

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

att regeringen prövar sådana frågor under parlamentariskt ansvar. En sådan

ordning för prövningen torde också ha gällt enligt 7 § kungörelsen (1935:

459) angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen,

att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. in., vilken upphävdes

vid StjL:s ikraftträdande. Jag vill vidare erinra om att det f. n. ankommer

på Kungl. Maj :t i statsrådet att pröva fråga om justitieråds och

regeringsråds skyldighet att avgå på grund av sjukdom. Med hänsyn till vad

nu anförts förordar jag att ärende enligt 27 § StjL som avser justitieråd eller

regeringsråd skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag förutsätter att

därvid samråd kommer att ske med vederbörande domstol. En bestämmelse

om beslutsbefogenheten i sådana ärenden bör tas in i StjL. Bestämmelsen

bör dock inte inskränkas att avse enbart nämnda domare utan gälla alla

tjänstemän som inte är underkastade disciplinärt ansvar (jfr 26 § andra

stycket första punkten StjL). I fråga om övriga tjänstemän bör det liksom

hittills kunna överlämnas till reglering i administrativ ordning vilken myndighet

som har befogenhet att meddela beslut. Om en föreskrift av nu nämnt

slag tas in i 27 §, bör den lämpligen kompletteras med en hänvisning till

bestämmelsen i 23 § andra stycket om vad som skall gälla i fråga om omröstning,

när flera deltar i avgörandet, och med regler om hörande av

tjänstemannen och om hans rätt att därvid anlita biträde (jfr 26 § andra

stycket andra punkten).

I StjL anges uttömmande i vilka fall tjänsteman får skiljas från tjänsten

mot sin vilja. Enligt den allmänna regeln härom i 29 § får tjänsteman skiljas

från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal eller av Kungl. Maj:t

eller myndighet med stöd av bestämmelse i StjL. Eftersom frågan om domares

oavsättlighet är reglerad i grundlag (36 § RF), torde föreskriften

i 29 § sakna självständig betydelse beträffande innehavare av ordinarie

domartjänst. Även om föreskriften i formellt hänseende inte helt överensstämmer

med de speciella ansvarighetsregler som enligt RF gäller för

justitieråd och regeringsråd (se under 2.1), synes någon uttrycklig erinran

om dessa regler inte behöva tas in i paragrafen.

Som jag nämnt tidigare ankommer det f. n. på Kungl. Maj :t i statsrådet

att besluta i fråga om pensionering enligt 5 § SPR beträffande justitieråd och

regeringsråd. Av skäl motsvarande dem som anförts i fråga om beslutsbefogenheten

i ärenden enligt 27 § StjL anser jag beslutanderätten i ärenden

enligt 32 § StjL liksom hittills böra tillkomma Kungl. Maj :t i statsrådet beträffande

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. Detta överensstämmer

med föreskrifterna i 37 § första stycket StjL, varför någon ändring

i sistnämnda bestämmelse inte behövs.

Någon motsvarighet till bestämmelsen i 32 § andra stycket StjL finns f. n.

inte beträffande justitieråd och regeringsråd (jfr 5 och 17 §§ SPR). Eftersom

något undantag för bestämmelsen inte gjorts i fråga om andra domare

vid StjL:s tillkomst, saknas enligt min mening anledning att nu göra ett så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

dant beträffande ledamöterna i de två högsta dömande instanserna (jfr

prop. 1965: 60 s. 238, 288 och 302).

Kungl. Maj:t bär i 38 § StjL tillagts befogenhet att meddela bestämmelser

om bl. a. förening av tjänster. Eftersom justitieråd och regeringsråd enligt

34 § RF är förbjudna att tillika inneha eller utöva annan statlig tjänst,

synes lämpligen böra tas in en erinran härom i 38 §.

De skäl som i det föregående åberopats för att högsta domstolens och regeringsrättens

ledamöter inte längre skall vara undantagna från StjL:s tilllämpningsområde

äger till stor del motsvarande tillämpning i fråga om JK.

Jag syftar här främst på de olikheter i arbetsrättsligt hänseende som efter

förhandlingsrättsreformen uppstått mellan JK och tjänstemän som omfattas

av StjL. De oklarheter som f. n. råder i fråga om JK:s rättsställning är i

själva verket större än vad som är fallet beträffande den ställning justitieråd

och regeringsråd intar. Det torde vara tillräckligt att erinra om de av utredningsmannen

påtalade bristerna i fråga om regleringen av formen för JK:s

anställning och av sättet för dess upphörande. Med hänsyn till JK:s förtroendeställning

bör det enligt min mening vara möjligt att tillsätta tjänsten

med förordnande tills vidare. Detta har också uttryckligen tillstyrkts av

grundlagberedningen och JO. Det bör vidare vara möjligt att under de förutsättningar

som anges i StjL skilja JK från tjänsten, om han inte längre

åtnjuter Kungl. Maj :ts förtroende.

JK har vid remissbehandlingen intagit en kritisk ståndpunkt till utredningsmannens

förslag att StjL skall göras tillämplig på JK. De frågor som

behandlas av utredningsmannen är enligt JIi:s mening till största delen

gemensamma för den krets som undantagits från StjL och bör därför regleras

i ett sammanhang. Med hänsyn till att jag tidigare förordat att lagen

görs tillämplig också på högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter,

synes den av JK framförda invändningen förlora åtskilligt av sin tyngd.

Delade meningar torde inte råda om att statsrådets ledamöter bör stå utanför

StjL:s tillämpningsområde. De skäl som i prop. 1965: 60 (s. 139) anförts

för att lagen inte skall vara tillämplig på den som innehar eller uppehåller

prästerlig tjänst äger alltjämt giltighet. Med hänsyn till att JK:s ämbetsåligganden

är tämligen likartade med riksdagens ombudsmäns kan däremot

ifrågasättas, om inte också de senares ställning i arbetsrättsligt hänseende

bör prövas i förevarande sammanhang. Som framhållits av JO synes det

dock inte vara möjligt att utan närmare utredning ta ställning till denna

fråga. Jag vill också påpeka att anställningsförhållandena för riksdagens

ombudsmän i flera viktiga hänseenden reglerats i 96—98 §§ RF, medan

motsvarande reglering saknas för JK:s del. Den omständigheten att riksdagens

ombudsmäns ställning inte f. n. tas upp till prövning synes mig

därför inte utgöra ett avgörande skäl mot att nu ta ställning till utredningsmannens

förslag beträffande JK.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Mot bakgrund av vad nu anförts förordar jag att sådan ändring görs i 1 §

andra stycket StjL att JK inte längre tas upp i den där angivna undantagskretsen.

Avslutningsvis vill jag anföra följande. De föreslagna ändringarna av den

personkrets för vilken StjL skall gälla utgår från ett kollektivavtalsrättsligt

betraktelsesätt. Under remissbehandlingen har av högsta domstolens ledamöter

framhållits att rättsläget i vissa avseenden är oklart beträffande domstolsledamot

som inte tillhör facklig organisation. Jag vill med anledning

härav erinra om att frågan om rätt för tjänsteman att ställa sig utanför förhandlingsrättssystemet

ingående diskuterades vid tillkomsten av StjL (prop.

1965: 60 s. 57, 100, 136, 292 och 299 samt K2LU 1 s. 63) och att tanken på

en särskild övergångsbestämmelse i frågan då avvisades av statsmakterna.

Någon sådan bestämmelse torde inte heller fordras i nu förevarande sammanhang.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

53

3. Statstjänstemannens bisysslor

3.1. Gällande bestämmelser

Av 36 § andra stycket RF framgår att grundläggande bestämmelser om

statstjänstemäns rättsställning — utom i vad rör utnämnda domares oavsättlighet

— ges i särskild lag. Den åsyftade lagen, StjL, äger tillämpning på

anställning med staten som arbetsgivare och tjänsteman som arbetstagare

(1 § första stycket StjL). Anställningsformen avgör om en anställd är tjänsteman

eller inte (jfr 8 §). Från lagens tillämpningsområde undantas f. n.,

förutom statsrådets, högsta domstolens och regeringsrätttens ledamöter,

även justitiekanslern och riksdagens ombudsmän (jfr avsnitt 2). Den som

innehar eller uppehåller prästerlig tjänst är också undantagen (1 § andra

stycket).

I 3 § första stycket StjL fastslås att i anställningsförhållande varå lagen

är tillämplig gäller vad som är bestämt i avtal. Från avtal undantas emellertid,

enligt 3 § andra stycket c, bl. a. anställnings- eller arbetsvillkor som regleras

i lagen. Bland dessa märks tjänstemans åligganden. Under den rubriken

har i 13 § första punkten StjL — i visst samband med gällande jävsregler

(se bisyssleutredningens betänkande s. 40) — intagits en allmän bestämmelse

om förbud för tjänsteman att »åtaga sig uppdrag eller utöva

verksamhet som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen».

Bestämmelsen får ses som ett uttryck för statsmakternas strävan att skapa

garantier för en opartisk handläggning av myndigheternas ärenden. Frågan

om tjänsteman bör vara skyldig att också i övrigt avhålla sig från bisysslor

har av lagstiftaren överlämnats för reglering i kollektivavtal. Det

har nämligen ansetts som en fråga närmast av lönereglerings natur i vad

mån tjänsteman bör få inneha sådan bisyssla, som inte med hänsyn till

sysslans art är i och för sig oförenlig med tjänsten, men som med hänsyn

till sin omfattning kan inverka på tjänsteutövningen (prop. 1965: 60

s. 168).

Enligt 13 § andra punkten StjL meddelas närmare bestämmelser om det

allmänna förbudet i första punkten för vissa fall i lag och i övrigt av Kungl.

Maj :t.

Åtskilliga offentligrättsliga specialregler gäller om bisysslor (jfr betänkandet

s. 44). Bland dem som har meddelats i lag kan nämnas 12 kap.

3 och 22 §§ samt 21 kap. 3 § RB. Flertalet bestämmelser har tillkommit

i administrativ ordning och återfinns vanligen i instruktioner för myndigheterna.

Reglerna är av skiftande slag. Ofta innefattar de förbud för

tjänsteman vid viss myndighet att utan tillstånd åtaga sig uppdrag av kommun

eller enskild i ärende som kan komma att handläggas av myndigheten

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

eller ta del i företag vars verksamhet faller inom myndighetens arbetsområde.

För lagfarna tjänstemän vid domstolar m. m. gäller speciella regler,

nämligen 24 a § domsagostadgan (1943:290), 52 § arbetsordningen (1947:

960) för rikets hovrätter, 39 § arbetsordningen (1948:494) för nedre justitierevisionen,

64 § stadgan (1959: 545) för kammarrätten, 12 § stadgan

(1960: 306) för vattendomstolarna och 22 § rådhusrättsstadgan (1964: 857).

Genom bestämmelsen i 1 § 10 kungörelsen (1965: 886) om upphävande av

vissa författningar och beslut i anslutning till genomförandet av förhandlingsrättsreformen

för offentliga tjänstemän, m. m., har som förut nämnts

Saar upphört att gälla vid utgången av år 1965. Enligt 2 § andra stycket

kungörelsen äger dock bestämmelserna i 7 § Saar1 om förbud för — utom

justitieråd och regeringsråd — häradshövding, borgmästare och vatten - rättsdomare att inneha vissa bisysslor tills vidare fortsatt giltighet. Det

i 7 § Saar stadgade kravet på särskilt tillstånd för förening av tjänst med

tjänstebefattning eller uppdrag har helt slopats.

Enligt 3 § i 1965 års kungörelse skall författning, som inte angetts i 1 §

kungörelsen och som rör anställnings- eller arbetsvillkor för statligt reglerad

tjänst, upphöra att gälla i den mån villkoret regleras genom kollektivavtal.

Detta gäller dock inte författning som beslutats av eller med riksdagen.

Gällande AST äger i princip tillämpning på alla tjänstemän inom avtalsområdet

som har lönegradsplacerad tjänst. Enligt 8 § första stycket får

arbetsgivaren, om han med hänsyn till tjänstemannens sätt att sköta tjänsten

finner anledning därtill, avkräva tjänsteman uppgift om bisyssla. Tjänstemannen

är skyldig att på anfordran lämna uppgift till arbetsgivaren huruvida

och i vilken omfattning han innehar bisyssla. Arbetsgivaren kan enligt

andra stycket ålägga tjänsteman att helt eller delvis upphöra med bisyssla

som enligt arbetsgivarens bedömande inverkar hindrande på tjänsteutövningen.

Bestämmelserna i 8 § AST eller likalydande regler tillämpas för åtskilliga

grupper av tjänstemän utanför detta kollektivavtal (bisyssleutredningens

betänkande s. 51). I vissa andra kollektivavtal på det statligt reglerade

området finns särskilda bestämmelser om bisysslor.

Under förarbetena till StjL framhöll chefen för civildepartementet (prop.

1965: 60 s. 169), att fråga om ansvar för fel eller försummelse i tjänsten

naturligtvis kan uppkomma, om tjänstemannen missköter sin tjänst, oavsett

om misskötseln beror av att han i alltför stor omfattning ägnat sig åt bisysslor.

Detta gäller enligt departementschefens mening även om frågan om rätt

att ha bisysslor inte regleras i lagen eller på annat sätt. Bestämmelser om

ämbetsansvar för tjänstefel ges i 20 kap. 4 § BrB. Vidare stadgas i 18—25 §§

StjL om åtal och disciplinär bestraffning och i 30 § om uppsägning. Såväl

ämbets- som disciplinansvaret avser åsidosättande av vad som åligger tjäns- * 7

1 Senaste lydelse av

7 § A 1957:467,

7 § B 1964:866.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

temannen enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift

eller tjänstens beskaffenhet. Stadgandena om ämbetsansvar och om disciplinstraff

torde inte avse försummelse av förpliktelse, som har sin grund i

avtal (prop. 1965: 60 s. 42, jfr SOU 1969: 20 s. 28).

Slutligen bör nämnas att för vissa grupper kommunalt anställda tjänstemän

— bl. a. huvuddelen av lärarna — gäller bestämmelserna i stadgan

(1965: 602) om vissa tjänstemän hos kommuner in. fl. Stadgans 16 § är likalydande

med 13 § första punkten StjL. Av 2 § kungörelsen (1965: 729) med

vissa bestämmelser om anställning som präst framgår att föreskriften i 16 §

stadgan är tillämplig också för präster.

3.2. Avtalsregler m. m. för kommunala och privata tjänstemän

Bisyssleutredningen redovisar i sitt betänkande (s. 188) en del uppgifter

om regler angående rätten för kommunaltjänstemän och för några grupper

tjänstemän i enskild tjänst att ha bisysslor.

De i betänkandet omnämnda reglerna för kommunaltjänstemän har i viss

mån ändrats. Den 5 december 1969 har Svenska kommunförbundet och

Svenska landstingsförbundet träffat överenskommelser med personalorganisationerna

om nya allmänna bestämmelser för tjänstemän (ABT 70/LABT

70). Inom sitt materiella tillämpningsområde gäller bestämmelserna samtliga

primärkommuner och landsting. De är tillämpliga på varje arbetstagare

som har anställts såsom tjänsteman. Den ändringen har skett i förhållande

till tidigare gällande regler att det inte längre behövs tillstånd i förväg till bisyssla.

Inte heller erfordras normalt anmälan därom. Kommunen ges dock

möjlighet att kontrollera bisyssleinnehavet. Enligt 8 § ABT 70 är tjänsteman

skyldig att »efter anfordran» anmäla bisyssla och lämna de uppgifter som

arbetsgivaren anser behövliga för bisysslas bedömande. Om arbetsgivaren

finner bisysslan inverka hindrande för arbetsuppgifterna eller kunna påverka

tjänstemannens handläggning av ärenden i tjänsten, kan han förbjuda

bisysslans fortsatta utövande. Förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska

eller ideella organisationer räknas inte som bisyssla i 8 § ABT 70. Enligt

12 § lokala tjänstemannastadgan för primärkommuner (TST 70) prövas

hithörande frågor av lönenämnden. Myndigheten skall föra förteckning över

bisyssleanmälningar. De allmänna bestämmelserna och stadgorna på den

kommunala sidan gäller bara i den mån statlig författning inte föranleder

annat. I betänkandet framhålls att, enligt uppgift från kommunförbund och

personalorganisationer, ingripanden eller tvister i bisysslefrågor har varit

sällsynta.

För många privatanställda tjänstemän gäller avtalsbestämmelser om förbud

mot sådana bisysslor, som avser med arbetsgivaren konkurrerande

verksamhet eller verksamhet som kan inverka menligt på hans arbete i

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

tjänsten, och om samråd med arbetsgivaren innan tjänstemannen åtar sig

bisyssla av mera omfattande slag. Offentliga och fackliga förtroendeuppdrag

torde i allmänhet inte omfattas av regleringen. Även inom den privata sektorn

har tvister i bisysslefrågor uppgetts vara relativt sällsynta. Det kan här

erixrras om att i lag har meddelats bisysslebestämmelser avseende tjänstemän

hos banker m. fl. I betänkandet redovisas utfallet av en statistisk undersökning

av privata tjänstemäns bisyssleförhållanden, vilken gjorts av

statistiska centralbyråns utredningsinstitut (s. 136, 177).

3.3. Förhållandena i andra nordiska länder

I betänkandet lämnas en redogörelse för bisyssleregler i några främmande

länder (s. 194). Av denna framgår beträffande Danmark att de statstjänstemän,

vilkas anställningsvillkor regleras av lagen den 7 juni 1958

nr 154, bara får ha »beskseftigelse» utanför statstjänsten »for så vidt og i det

omfång» detta är förenligt med ett samvetsgrant utförande av hans plikter

som tjänsteman och med »den for stillingen nodvendige agtelse og tillid».

Dessa tjänstemän är vidare skyldiga att hos tillsättningsmyndigheten skriftligen

anmäla avsikt bl. a. att påbörja verksamhet av ekonomisk karaktär.

Myndigheten kan sedan förbjuda tjänstemannen att åtaga sig en bisyssla

som faller utanför det tillåtna området. I Finland torde det anses ligga i

sakens natur att en tjänsteman bör undvika sådan verksamhet, som kan

göra honom jävig att handlägga uppgifter i tjänsten eller som är ägnad att

rubba förtroendet till hans opartiskhet i tjänsteutövningen. I lag har uppställts

krav på tillstånd för den som innehar tjänst eller befattning att mottaga

annan avlönad befattning, vilken tjänstemannen är berättigad att avsäga

sig. För den vars anställningsförhållanden är privaträttsligt reglerade

gäller enligt lag att han inte utan arbetsgivarens samtycke får åtaga sig nytt

arbete som inkräktar på hans förmåga att fullgöra det tidigare arbetsavtalet.

I Norge har stadgats förbud för en del högre tjänstemän att åtaga sig andra

än vissa statliga bisysslor. Vidare finns regler om att offentliga tjänstemän

inte får åtaga sig bisysslor som på något sätt kan »hemme eller sinke deres

pliktige arbeid». — I samtliga tre länder har meddelats specialregler för

vissa grupper.

3.4. Bisyssleutredningen

Bisyssleutredningen har som underlag för översynen av reglerna om de

offentliga tjänstemännens bisysslor låtit göra statistiska urvalsundersökningar

av deras bisyssleförhållanden. Syftet därmed har

främst varit att få kartlagt omfattningen och i några hänseenden även beskaffenheten

av bisysslor bland de offentliga tjänstemännen överhuvudtaget

och bland en del på olika sätt bestämda grupper av sådana tjänstemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970 37

Vidare har åsyftats att få en bild av bisyssleförhållandena också bland

privatanställda tjänstemän. Undersökningarna, som blivit ingående och

omfattande, har efter anvisningar utförts av statistiska centralbyråns utredningsinstitut.

De har avsett förhållandena i oktober och november 1967

och har grundats på intervjuer med tjänstemän. Därjämte har bisyssleutredningen

haft kontakt bl. a. med chefer inom statliga myndigheter och

med personalorganisationer.

Enligt utredningens bedömande ger resultatet av de statistiska undersökningarna

— framför allt i fråga om de offentliga tjänstemännen — i stort

sett korrekta bilder av omfattningen och i viss mån också av beskaffenheten

av bisyssleförhållandena. Undersökningarna ger vid handen att bisyssleväsendet

är mera utbrett och omfattande på den offentliga sektorn än på

den privata. Skillnaderna består väsentligen i att offentliga bisysslor är

förhållandevis mycket vanligare bland de offentliga tjänstemännen än bland

de privatanställda. Bland offentliga tjänstemän över huvud är omkring

hälften av alla bisysslor offentliga. Särskilt i grupper av tjänstemän i hög

löneställning finns stora andelar bisysslehavare, likaså i grupper med högre

utbildning. Inom sådana grupper torde bisysslor av offentlig karaktär vara

betydligt vanligare än enskilda sådana. Huvudanledningen till innehavet

av bisyssla är beträffande de högst avlönade tjänstemännen tjänsteåliggande

eller önskemål från huvudarbetsgivarens sida.

Vad beträffar förhållandena för de granskade grupperna i sin helhet anser

utredningen att de statistiska undersökningarna inte gett vid handen att

missbruk förekommer av rådande frihet att utan förhandskontroll ha bisysslor.

Enligt utredningens uppfattning ger det gällande stadgandet i 13 § StjL

uttryck för en grundsats som får anses följa redan av den offentliga tjänstens

beskaffenhet. Sin egentliga betydelse skulle stadgandet därför ha som

ett förbud mot kollektivavtal om sådana bisysslor som kan

rubba förtroendet till tjänstemans oväld i tjänsteutövningen. Bisysslor, som

är straffbara såsom allmänt brott eller ämbetsbrott (tjänstefel) eller som

eljest är reglerade i lag, anges dessutom såsom undantagna från avtalsområdet

— jfr 3 § andra stycket c StjL. Utredningen föreslår att statstjänstemännens

rätt att ha bisysslor fortfarande skall regleras delvis i offentligrättslig

ordning, delvis genom avtal (s. 66). Gränsen mellan området

för avtalsförbud och området för avtalsbarhet bör bestämmas bl. a. genom

att förbudsområdet beskrivs i en allmänt hållen lagbestämmelse av huvudsakligen

samma innehåll som nu.

Förbudet mot bisysslor i 13 § första punkten StjL innebär bl. a. att de

bisysslor är otillåtna som leder till viss risk för att tjänstemannen måste

anmäla jäv i sin huvudtjänst. I betänkandet understryks att förbudet

träffar också vissa fall av bisyssleinnehav där det inte föreligger någou risk

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

för att jävssituation uppkommer. Det är ibland tydligt att bisysslan leder

till risker för s. k. indirekt jäv eller eljest för bristande förtroende till annan

tjänstemans oväld, t. ex. om bisysslehavaren är direkt överordnad den handläggande

tjänstemannen eller gift med denne eller om den handläggande

tjänstemannen är ekonomiskt beroende av bisysslehavaren. Denna verkan

av bisysslor kan, såsom en del av de intervjuade cheferna påpekar, vara särskilt

svår att skönja för utomstående. Ibland kan det bero av tillfälligheter,

om bisysslan leder till fara för att förtroendet till den bisysslande tjänstemannens

eller någon arbetskamrats oväld rubbas. Blotta samröret mellan

tjänstemannen och uppdragsgivaren kan vara ägnat att hos allmänheten

uppväcka misstankar om otillbörligt hänsynstagande (JO 1964 s. 517).

Utredningen föreslår därför att 13 § ändras så att där uttryckligen förbjuds

också bisysslor som innefattar fara för bristande förtroende till annan

tjänstemans oväld eller till myndighetens anseende

för att oväld iakttas i dess verksamhet (s. 79). Att också sådana bisysslor

redan nu i och för sig är otillåtna följer av den offentliga tjänstens beskaffenhet

(s. 71, NJA 1960 s. 186).

Utredningen påpekar att begreppet bisyssla inte har något klart

avgränsat innehåll och att såsom bisysslor i och för sig kan räknas sysselsättningar

av skilda slag vid sidan av uppgifterna i tjänstemannens huvudtjänst.

Vikten av att förtroendet till ovälden bevaras orubbat kräver att

bisysslor i vidsträckt mening träffas av förbudsbestämmelsen. De förbjudna

sysslorna kan liksom hittills anges med uttrycket Ȍtaga sig uppdrag

eller utöva verksamhet». Det intresse som skall skyddas medför att

även enstaka transaktioner ibland kan vara oförenliga med den offentliga

tjänsten. Emellertid bör inte alla aktiviteter omfattas av förbudet i 13 §

StjL. Utanför ramen för utövandet av verksamhet faller sålunda sådan

verksamhet som typiskt sett får anses höra hemma på privatlivets område

och vad därmed omedelbart har samband. Som exempel anförs dispositioner

ingående i den gängse hushållningen eller dispositioner av familjerättslig

karaktär, om de gäller tjänstemannen själv eller sådan närstående — make,

trolovad, barn, förälder, syskon, syskonbarn, svåger m. fl. — som anges

i domarjävsregeln i 4 kap. 13 § 2 RB. I den praktiska tillämpningen av förbudet

bör skälig hänsyn tas till den utsträckning i vilken uppdraget eller

verksamheten berör tjänstemannen personligen.

Utredningen redovisar synpunkter på hur bedömningen av en b isysslas

tillåtlighet enligt lagrummet bör ske (s. 79). En samlad

bedömning bör ske av de omständigheter som kan ha betydelse för att bevara

allmänhetens förtroende till ovälden. Storleken av risken i det aktuella

fallet och den försvarliga riskgraden bör alltså bedömas. Utredningen anför

därom följande. Den närmare beskaffenheten av såväl tjänstemannens som

myndighetens uppgifler bör tillmätas betydelse. Till omständigheter som

medför att endast en jämförelsevis låg riskgrad bör accepteras hör exempel
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

vis att tjänstemannen eller myndigheten har typiskt maktutövande funktioner

eller har att förvalta allmän egendom, befatta sig med upphandlingsfrågor

o. d. eller utöva tillsyn över offentlig eller enskild verksamhet. Vidare

är bisysslans omfattning och beskaffenhet av betydelse. En omfattande

bisyssla kan anses vara riskfylld redan på grund av svårigheten att bestämma

vad dess utförande kan kräva för åtgärder. Om uppgifterna i bisysslan

är av mera kvalificerat slag, ligger däri ofta nog högre risker,

likaså om bisysslan eller bisysslegivaren har beröring med myndighetens

arbetsområde. Om bisysslan utförs för enskilds räkning, kan riskerna också

ibland vara större, sammanhängande med att man mera sällan har att

räkna med att offentliga myndigheter står i motsatsförhållande till varandra.

Risken för tvåinstansjäv och liknande situationer bör emellertid

beaktas. För riskbedömningen kan det vidare ha betydelse, om med bisysslan

följer ekonomiska förmåner för tjänstemannen. Tillåtligheten röner

enligt utredningen inflytande av att allmänna intressen kan tala för att

tjänstemannen åtar sig sysslan. I en del fall kan ett mera typiskt arbetsgivarintresse

ges ett visst beaktande. Det påpekas att riskgraden kan

sänkas genom organisatoriska åtgärder av myndigheten. Utredningen anser

att, när det gäller fackliga uppdrag, det ibland kan finnas anledning för

myndigheterna att överväga sådana åtgärder för att undanröja risker för

bristande förtroende. Det nämns också att — som något har berörts — ett

starkt personligt intresse hos tjänstemannen för en viss bisyssla i en del fall

bör medföra att en högre risk godtas, t. ex. när det gäller ideella uppdrag.

Ibland kan det böra beaktas att det kan vara av vikt för någon att få anlita

en tjänsteman som expert.

De specialregler som rör olika tjänstemannagruppers rätt att ha

bisysslor leder enligt utredningen till en del sakligt sett omotiverade skillnader,

särskilt på domstolsväsendets område. Skillnaderna bör så långt som

möjligt utjämnas. Åtskilliga av specialbestämmelserna kan ses som typsituationer,

vilka återger en del av innehållet i den allmänna regeln. Vissa

bestämmelser avseende sådana typfall av otillåtna sysslor bör närmast av

pedagogiska skäl bibehållas. Om tjänstemännen, såsom föreslås, ges en allmän

rätt att av myndighet få besked om en bisysslas tillåtlighet, bör vid

lägligt tillfälle bestämmelser om tillståndstvång i princip utmönstras. Utredningens

förslag rörande domare redovisas i det följande.

Av vad som nu sagts framgår att bisysslebestämmelserna i StjL och

andra lagar grundas främst på en kvalitativt präglad bedömning, dvs. avser

bisysslor av viss beskaffenhet. Frågan om reglering av bisysslorna från

andra synpunkter tillhör enligt utredningen området för avtalsbarhet.

Dit bör sålunda en reglering av bisysslor som på grund av sin

omfattning hindrar tjänstemannen att sköta sitt huvudarbete eller som

konkurrerar med myndigheten.

I den mån specialbestämmelser, som inte beslutats av eller med riks
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

dagen, innehåller föreskrifter om prövning av bisysslor från kvantitativ

synpunkt, har de enligt utredningen upphört att gälla genom

stadgandet i 3 § i den tidigare nämnda kungörelsen 1965: 886 (jfr 8 § AST).

Ifall en bisyssla utövas inom området för en av myndigheten driven

näringsverksamhet, kan bisysslan — bortsett från risken för förtroendeskada

— enligt vad utredningsmannen konstaterar (s. 72) ibland medföra

ekonomisk skada för myndigheten. Som tidigare nämnts berör många

av specialreglerna tjänstemans befogenhet att ha bisyssla inom myndighetens

arbetsområde. Med utgångspunkt från att frågan om rätt att driva

sådan konkurrerande verksamhet hör hemma på området för

avtalsbarhet och att en begränsning av detta område inte bör ske utan

tvingande skäl anser utredningen det principiellt otillfredsställande att det

förekommer föreskrifter av sådant innehåll. Till förmån för att frågan

alltjämt bör vara avtalsbar anförs bl. a. att området för avtalsbarhet bör vara

bestämt lika för alla tjänstemän, medan förbud mot konkurrerande verksamhet

behövs bara för en del speciella grupper av tjänstemän. Som skäl

för sin inställning anför utredningen vidare att frågan torde ha en renodlat

ekonomisk prägel, eftersom den inte berör andra myndigheter än sådana

som producerar varor eller tjänster att tillhandahållas allmänheten mot

ersättning efter principen om full kostnadstäckning. Dessutom anser utredningen

att gränsdragningssvårigheterna i praktiken inte torde behöva bli

kännbara.

Frågan om konkurrensbisysslor har av förhandlingsparterna hittills hållits

utanför kollektivavtalsreglering. Utredningen förordar att initiativ fas

till förhandlingar om avtalsbestämmelser om begränsningar i möjligheterna

för vissa grupper av tjänstemän att driva med vederbörande myndighet konkurrerande

verksamhet i den mån tillvaratagande av det allmännas ekonomiska

intressen motiverar att sådana begränsningar tillskapas. En kollektivavtalsreglering

skulle medföra att de offentligrättsliga bestämmelserna

om förbud mot konkurrensbisysslor upphör att gälla enligt 3 § i 1965 års

kungörelse. Med hänsyn därtill anser utredningen det inte påkallat att föreslå

annat än att berörda offentligrättsliga bestämmelser får utgå ur författningar

i samband med att av annan anledning översyn av dem sker.

Enligt nuvarande bestämmelser ankommer det i stor utsträckning på

tjänstemannen att på eget ansvar avgöra om en bisyssla

är sådan att han får åtaga sig den. Detta kan innefatta olägenheter

både för tjänstemannen och det allmänna. Om man vill ha en tämligen hård

kontroll över bisysslorna kan man, framhåller utredningen

(s. 61), tänka sig antingen att återgå till tillståndssystemet eller att ålägga

tjänstemännen anmälningsplikt och tillerkänna myndigheten förbudsmöjlighet

eller att ge myndigheten befogenhet att avfordra tjänstemännen uppgift

om bisysslor och att förbjuda sådana. Alla tre lösningarna skulle kunna

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

61

användas oberoende av om rätten att ha bisysslor regleras genom författning

eller genom avtal. Utredningen avvisar de antydda systemen och

anger bl. a. följande skäl för sitt ställningstagande på denna centrala punkt.

Ett tillstånds- eller anmälningstvång som gäller alla bisysslor fordrar •—

med hänsyn till att den statistiska undersökningen visar på förekomsten

av flera hundra tusen bisysslor årligen — ett vidlyftigt administrativt

arbete. En partiell reglering åter torde inte bli effektiv. Det är med alla

lösningarna svårt att förena ett tillfredsställande beaktande av en offentlig

bisysslegivares berättigade intressen. Regleringarna skulle givetvis innebära

olägenheter för tjänstemännen. Utredningen framhåller också att

erfarenheterna från det generella tillståndskrav som gällde före 1966

måste anses ogynnsamma (jfr JO 1964 s. 479). Ett system med obligatorisk

kontroll förutsätter ett komplex av författningsbestämmelser med beskrivningar

av typsituationer, som skulle bli rätt omfattande och som skulle

fordra fortlöpande modernisering för att passa de skiftande krav som

ställs (s. 69).

Bisyssleutredningen föreslår ett i huvudsak frivilligt kontrollsystem

enligt följande.

Tjänstemännen skall —- med vissa undantag som rör domare — liksom

hittills i första hand själva stå för bedömningen av om en bisyssla får

innehas av hänsyn till faran för bristande förtroende till oväld i tjänsteutövningen

(s. 69). Den nyheten föreslås att tjänsteman ges rätt att

av anställnings myndig heten få förhandsbesked om

en bisyssla är tillåtlig från oväldssynpunkt (s. 86). Ett positivt besked kan

uppenbarligen inte innebära någon dispens från kravet på att förtroendet

till ovälden skall bevaras orubbat. Dess betydelse skulle i praktiken vara

att det för tjänstemannen knappast skulle bli aktuellt med påföljd för överträdelse

av förbudet i 13 § första punkten StjL. En rådgivande, central

nämnd, varom mera i det följande, föreslås skola inrättas. Bestämmelser

om beskedsrätt m. m. föreslås skola utfärdas i särskild ordning.

Myndigheterna föreslås bli ålagda att i görlig mån informera sina

tj änstemän om sådana områden, där beskaffenheten av myndighetens

verksamhet eller andra omständigheter lätt kan innefatta risker för

bristande förtroende till ovälden, m. m.

Utredningen framhåller att de befogenheter som enligt 8 §

AST tillkommer myndigheterna i tillfredsställande grad kan

hindra missbruk av friheten att åtaga sig bisysslor. Befogenheterna måste

dock utnyttjas på ett riktigt sätt. Utredningen utvecklar detta sålunda att

varje myndighet i egenskap av arbetsgivare redan av allmänna effektivitetshänsyn

har att bilda sig en uppfattning om bakgrunden till en anställd

tjänstemans dåliga prestationer. Om myndigheten därvid får uppfattningen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition, nr 72 år 1970

att tjänstemannens otillfredsställande sätt att sköta sitt arbete kan ha

samband med alltför omfattande bisysslor, ger 8 § AST myndigheten möjligheter

att komma till rätta med missförhållandena. Tjänstemannen å

sin sida torde för övrigt möjligen kunna genom förvaltningsbesvär få det

befogade i en förfrågan eller ett åläggande överprövat (s. 44). Utredningen

anser det sakligt motiverat att befogenheterna enligt 8 § AST används i

något större utsträckning än hittills har skett (s. 88). Vidare anser utredningen

att befogenheterna bör utsträckas att gälla även andra tjänstemän

än dem som för närvarande omfattas av 8 § AST eller motsvarande bestämmelser

i andra statliga kollektivavtal (s. 51).

Det framhålls att effektivitetshänsyn också talar för att frågan om en

statstjänsteman bör tas i anspråk för en offentlig bisyssla avgörs efter en

avvägning av de fördelar och nackdelar som därigenom kan uppkomma

för det allmänna, närmast för huvudarbetsgivaren och för den myndighet

som vill ha bisysslan utförd (s. 89). Utredningen, som har övervägt att

föreslå författningsbestämmelser om samråd mellan de berörda

myndigheterna, finner det vara att föredraga att uttala en allmän

rekommendation om att samråd mellan myndigheter bör förekomma, när

en myndighet vill anlita tjänsteman vid annan myndighet för bisyssla, som

inte är av enklare beskaffenhet.

Några förslag i fråga om sanktionerna för olovligt bisys sleinnehav

förs inte fram.

Utredningen anser att de arbetsuppgifter som utövas av domare ställer

sådana krav på att förtroendet till oväld bevaras orubbat att föreskrifter

om tillståndsprövning inte synes kunna undvaras (s. 90). De olägenheter

som enligt vad förut har anförts vidlåder tillståndssystemet gör sig

inte gällande med samma styrka, när tillståndskravet inte rör annat än

smärre tjänstemannagrupper. Bestämmelser därom skulle tas in som ett

andra stycke i 13 § StjL. Skyldig att söka tillstånd skulle vara den som utövar

domartjänst, varmed skall förstås varje tjänst för vars utövning fordras

avlagd domared (jfr prop. 1965: 60 s. 281). En tjänstledig domare skulle

således inte omfattas av bestämmelsen. Tillståndskravet bör avse dels drivande

av näringsverksamhet, dvs. ekonomiskt inriktad aktivitet av någon

permanens (s. 76), dels vissa uppdrag i den mån de är ersättningsgivande,

nämligen som skiljeman eller som rådgivare m. m. åt annan i rättslig angelägenhet

eller bl. a. som styrelseledamot i inrättning som tjänar ett huvudsakligen

ekonomiskt syfte. En del uppdrag åt närstående skulle, såsom

utredningen har framhållit i tidigare sammanhang, inte anses som bisyssla.

Uppdrag, för vilka bara utgår förmån av blygsamt värde, som tydligt inte

står i proportion till värdet av det arbete som bisysslehavaren uträttar, bör

inte anses som ersättningsgivande. Förfarandet i tillståndsärenden bör

utformas på motsvarande sätt som i beskedsärenden. Myndigheten har

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 är 1970

bara att pröva frågan från oväldssynpunkt. Prövningen skall alltså inte

syfta till att reglera exempelvis omfattningen av vederbörandes bisysslor.

De föreslagna föreskrifterna bör medföra att bestämmelserna i 7 § Saar

kan undvaras. Specialreglerna i 24 a § domsagostadgan m. fl. domstolsinstruktioner

(3.1) föreslås också skola upphävas. I övrigt föreslås ingen

ändring i förevarande del (s. 74).

Bisyssleutredningen redovisar att något samråd inte har förekommit med

utredningsmannen Hagander i fråga om justitierådens och regeringsrådens

rätt att ha bisysslor.

Utredningen anser att kravet på enhetlighet i myndigheternas bedömning

av bisysslefrågor inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att

man låter en fristående instans, som har överblick över förhållandena på

olika områden av förvaltningen, få inflytande på prövningen av tillåtligheten

från oväldssynpunkt. En ny central myndighet, bisysslenämnd

e n, bör därför inrättas. Nämnden skall kunna höras i beskeds- och tillståndsärenden

på föranledande av tjänstemannen eller myndigheten. Dess

utlåtanden skall inte ha bindande verkan utan bara tjäna till vägledning.

Nämnden bör vidare vara verksam för att sprida information i bisysslefrågor.

Utredningen föreslår att nämnden skall bestå av ordförande med

domarerfarenhet och två andra ledamöter, varav den ene bör vara förtrogen

med den offentliga förvaltningen och den andre företräda allmänna

intressen. För envar av dessa tre bör utses en ersättare. Vidare bör nämnden

ha en sekreterare. Uppdragen beräknas kunna fullgöras utan att sysselsätta

någon av ledamöterna eller sekreteraren på heltid. Nämnden bör

naturligen ha tillgång till skrivhjälp. Den årliga kostnaden beräknas till

högst 50 000 kr.

3.5 Remissyttrandena

Av de 66 myndigheter och organisationer från vilka yttranden inkommit

tillstyrker omkring hälften utredningens förslag eller lämnar dem utan

någon erinran.

Femton remissinstanser intar en kritisk hållning till något eller några av

utredningens viktigare förslag. Sålunda anser tre av dem att rätten att driva

en med myndigheten konkurrerande verksamhet hör hemma på området

för avtalsförbud. Systemet med rätt till besked och inrättandet av en bisysslenämnd

möter också invändningar från ett par håll. Några anser

att ett anmälningssystem beträffande bisysslor bör övervägas eller att

arbetsgivarens befogenheter att infordra upplysningar beträffande bisyssleinnehav

bör göras vidsträcktare än de nu är. De femton remissinstanserna

är JK, RÅ, Föreningen Sveriges statsåklagare, postverket, kammarrätten,

riksrevisionsverket, rektorsämbetet vid Lunds universitet, statens avtals
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

verk, Sveriges geologiska undersökning, statens skeppsprovningsanstalt,

länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, Uppsala och Lunds domkapitel

samt Svenska arbetsgivareföreningen. Av dessa instanser intar kammarrätten

en övervägande negativ inställning till flertalet förslag. JO för

fram förslag om tillståndsprövning eller anmälningsskyldighet beträffande

åtminstone vissa bisysslor och är kritisk mot vissa förslag i övrigt.

Nio instanser tillstyrker de viktigare förslagen eller lämnar dem utan

erinran, men för fram kritiska synpunkter avseende bl. a. önskemål om all

få behålla specialregel om bisysslor, bisysslenämndens organisation eller

avgränsningen av skyldigheten för den som utövar domartjänst att söka

tillstånd till innehav av vissa bisysslor. I denna grupp ingår hovrätten för

Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, bankinspektionen, skolöverstyrelsen,

överlantmätarna i Malmöhus och Värmlands län, Sveriges advokatsamfund,

SK, SACO och TCO-S.

Det statistiska grundmaterialet förbigås i flertalet yttranden.

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till eller

lämnar utan erinran uppfattningen att förhållandena på bisyssleområdet

inte visats vara sådana att en annan ordning än den nuvarande behöver

införas.

SK anser det sålunda naturligt att offentliga tjänstemän i högre grad

än privata anlitas exempelvis för bisysslor av offentlig natur. Skäl saknas

för misstanken att det förhållandevis stora antalet bisysslor skulle i negativ

riktning påverka arbetsinsatserna i huvudtjänsterna. Möjligheten att

göra förfrågningar enligt 8 § AST talar för att bisysslor inte inverkat negativt.

SK anser vidare att det inte är förvånande att andelen tjänstemän med

fler bisysslor är väsentligt högre i de högre än i de lägre löneskikten. Risken

för negativ påverkan på huvud tjänsten är enligt SK givetvis större ju

fler och ju mera tidskrävande bisysslorna är. Enligt SK:s åsikt kan risken

dock inte anses motivera att inskränkningar görs i rådande frihet att ha

bisysslor. Av flera remissyttranden från myndigheter — däribland rikspolisstyrelsen,

försvarets fabriksverk, rektorsämbetet vid universitetet i

Lund och patentverket ■— framgår att bisysslorna för deras del inte utgör

något problem. Några myndigheter meddelar att de inte har haft anledning

att tillämpa 8 § AST. Andra myndigheter lämnar uppgifter om arten av

tjänstemännens bisysslor. Enligt socialstyrelsen är övervägande delen av de

bisysslor som innehas av styrelsens tjänstemän offentliga uppdrag av skilda

slag, likaså bland tjänstemännen vid styrelsen underställda myndigheter.

Lantmäteristyrelsen påpekar att lantmäteritjänstemännen, i synnerhet lantmätarna,

genom sin mångsidiga utbildning och sin verksamhet inom samhällsbyggnadssektorn

är efterfrågade för bisysslor inom åtskilliga fackområden

såsom expropriation, fastighetstaxering och planering avseende markan
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

vändning. Lunds domkapitel uppger att de för prästernas del rätt höga

bisyssletalen i undersökningen hänger samman med att kyrkokommunala

uppdrag och förtroendeuppdrag i kyrkliga organisationer är nära förbundna

med prästernas tjänster.

JO framför kritik mot den föreslagna allmänna avgränsningen av

området för avtalsförbud. Han konstaterar att utredningens förslag

uppbärs av samma grundsyn som den som anlades vid tjänstemannarättsreformen

vad gäller indelningen av bisysslor. Han förklarar sig inte

vara helt övertygad om att denna grundsyn är i allo riktig. Det förefaller

honom inte möjligt att dra en skarp gräns mellan jävsgrundande och icke

jävsgrundande bisysslor. Bland de omständigheter som spelar in vid avgörandet

om bisyssla skall anses ägnad att rubba förtroendet till oväld är

sysslans omfattning en inte oväsentlig faktor. Om bisysslan kräver ringa

tid och även eljest framstår som föga omfattande, kan det sålunda tolereras

att den drar med sig en viss avlägsen risk för uppkomsten av jävssiluationer.

Ökar bisysslan i omfattning, ökar automatiskt antalet tänkbara

jävssituationer och risken kanske stiger över gränsen för det tolerabla.

Det torde enligt JO:s uppfattning för övrigt förhålla sig så, att redan den

omständigheten att en tjänsteman har ett stort antal bisysslor eller ett

mindre antal men mycket tidskrävande bisysslor kan vara ägnad att rubba

allmänhetens förtroende till hans oväld, i allt fall om bisysslorna är av

enskild natur. Distinktionen mellan kvalitativa och kvantitativa synpunkter

på bisyssleproblemen framstår som en schematisk förenkling av problemen,

vilken inte kan tillmätas utslagsgivande betydelse när regler för framtiden

skall utformas. Emellertid anser JO att hans erfarenheter som JO

hittills inte gett honom belägg för att den nuvarande ordningen med uppdelning

på ett område för avtalsreglering och ett för författningsreglering

skulle medföra direkta praktiska olägenheter, varför han inte anser sig ha

tillräcklig anledning att motsätta sig att man behåller nuvarande ordning

med avtalsreglering jämsides med författningsreglering. Kammarrätten

erinrar om att den i remissyttrande över förslaget till förhandlingsrättsreform

uttalat sig för en offentligrättslig reglering av hela frågan om rätlen

att ha bisysslor, men anser det nu vara orealistiskt att kräva en så genomgripande

ändring av rådande ordning, eftersom några olägenheter därav

inte förmärkts.

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt eller lämnat utan erinran

förslaget att området för lagreglering uttryckligen skall utsträckas till att

avse också bisysslor, som kan rubba förtroendet till annan tjänstemans

oväld eller till myndighetens anseende för att oväld

iakttages i dess verksamhet. Bland de remissinstanser som tillstyrker

denna ändring kan nämnas kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning,

kammarrätten, lantmäteristyrelsen, statens avtalsverk, länssty5

— Bihang till riksdagens protokoll. 1 samt. Nr 72

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

relserna, JO, Svenska arbetsgivareföreningen och de fyra tjänstemannaorganisationerna.

Flera instanser uttalar sig för ett förtydligande av den föreslagna

lagtexten. Sålunda förordar JK formuleringen »hans eller annan

tjänstemans oväld i tjänsteutövningen», likaså —- med tillägget »eller till

myndighetens oväld» — skolöverstyrelsen. Länsstyrelsen i Örebro län å sin

sida finner ordet oväld alltför ålderdomligt och föreslår att det ersätts med

objektivitet eller opartiskhet. Föreningen Sveriges statsåklagare, som har

samma inställning, nämner också ordet saklighet.

Den innebörd som utredningen anser att uttrycket uppdrag eller

verksamhet i 13 § StjL bör äga föranleder ett uttalande från SR,

som ifrågasätter om inte bisysslebegreppet bör närmare definieras i lämplig

författning med hänsyn till att tjänstemännen i allmänhet inte kan förväntas

ha den vida innebörden klar för sig. TCO-S anmärker att utredningen bara i

förbigående berört frågan om vissa tjänstemäns rätt att åtaga sig uppdrag

i fackliga organisationer. Hovrätten för Övre Norrland påpekar att lagregeln

måste ha en allmän avfattning eftersom den skall gälla för ett stort antal

skilda grupper av tjänstemän. Hovrätten anser det emellertid tveksamt om

regeln kan ge erforderlig vägledning vid bedömandet av om en bisyssla är

tillåtlig eller inte och tar därför upp frågan om man inte borde i någon

form av anvisningar samla det mest betydelsefulla i de nu gällande särskilda

bestämmelserna.

Förslaget om utmönstring av specialregler angående sådana

bisysslor som förbjudits i 13 § StjL tillstyrks av hovrätten för Övre

Norrland, lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, TCO-S m. fl.

Sveriges geologiska undersökning anför att utmönstringen bör ske med

största varsamhet och att vissa specialregler av pedagogiska skäl bör stå kvar.

Flera myndigheter vill som komplettering till den allmänna bestämmelsen

behålla specialregler i sina instruktioner, nämligen rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,

skolöverstyrelsen, statens skepp sprovning sanstalt, bankinspektionen,

länsstyrelserna i Örebro och Västerbottens län samt kammarrätten.

Även JO avvisar förslaget i denna del. Utredningens tanke, att

specialbestämmelserna skulle bli obehövliga, om man inrättade en bisysslenämnd

och i övrigt genomför dess förslag, synes honom knappast hållbar.

Vid sidan av centrala bestämmelser, vilka ofrånkomligen måste få en mera

generell utformning som kan medföra tolkningssvårigheter, fyller de kompletterande

bestämmelserna för skilda förvaltningsområden enligt hans mening

ett verkligt behov.

Utredningens förslag om kollektivavtalsreglering av konkurrensbisysslor

har av den alldeles övervägande delen av remissinstanserna

antingen uttryckligen tillstyrkts eller också lämnats utan erinran. Postverket,

SJ och lantmäteristyrelsen framhåller därvid vikten av att arbetsgivaren

vid en avtalsreglering ges inflytande över tjänstemännens konkur
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

rensbisysslor. Tre myndigheter — kammarrätten, statens avtalsverk och

Sveriges geologiska undersökning — uttalar sig emellertid i första hand

för en lagreglering. Enligt avtalsverket talar mot den föreslagna ordningen

främst att en konkurrensbisyssla innebär att tjänstemannen åsidosätter

en lojalitetsförpliktelse gentemot arbetsgivaren. Avtalsverket delar inte uppfattningen

att frågan om rätt att driva en konkurrerande verksamhet har

en renodlat ekonomisk prägel. Frågan om konkurrensbisysslorna torde enligt

avtalsverkets mening inte ha uppmärksammats under förarbetena till

StjL. Dessa bisysslor bör hänföras till det avtalsförbjudna området, om

övervägande skäl talar härför. Utredningens påpekande att förbud behövs

endast för en del tjänstemän och att området för avtalsfrihet bör vara bestämt

lika för alla ger avtalsverket anledning erinra om att StjL innehåller

en del bestämmelser som är av betydelse för endast speciella grupper, t. ex.

om skyldighet att bo i viss tjänstebostad. Ett förbud att avtala om konkurrensbisysslor

kan utformas så att Kungl. Maj:t ges befogenhet att

meddela bestämmelser om begränsning av tjänstemans rätt att inneha sådan

bisyssla. -— Den föreslagna utmönstringen av specialregler rörande konkurrensbisysslor

ur verksinstruktioner etc. möter kritik av JO, som förklarar

sig inte kunna biträda förslaget, om det är meningen att strykningar skall göras

även i instruktionerna för verk där förbud mot konkurrensbisysslor inte

införs genom kollektivavtal. Att tjänsteman åtar sig bisyssla på den egna

myndighetens verksamhetsområde kan stundom vara mycket olämpligt och

direkt ägnat att undergräva förtroendet för myndigheten, framhåller JO.

Utredningens ståndpunkt att man inte behöver införa några mer eller

mindre generella system med tillståndsprövning, anmälningsplikt

eller uppgiftsskyldighet för att reglera

bisysslorna från kvantitativ eller kvalitativ synpunkt biträds eller lämnas

utan erinran i flertalet remissyttranden. I allmänhet har de instanser

som berört hithörande frågor gjort det genom att ansluta sig till utredningens

uppfattning att befogenheterna enligt 8 § AST — till vilka jag strax återkommer

— är tillfyllest för att stävja att tjänstemännen åtar sig för många

eller för omfattande bisysslor. Bara ett fåtal instanser har en annan mening.

Sålunda ifrågasätter RÅ om inte tjänstemännen alltid borde vara

skyldiga att anmäla sina bisysslor. Och Lunds domkapitel föreslår att anmälningsplikt

skall åvila varje tjänsteman som har bisysslor av längre eller

större omfattning. JO ifrågasätter om inte regleringen bör få ett annat

och mera vittgående innehåll än utredningen föreslagit. Man bör enligt

hans mening överväga att — antingen avtalsvägen eller genom offentligrättsliga

bestämmelser — genomföra ett mer eller mindre generellt system

med tillståndsprövning eller med anmälningsskyldighet jämte förbudsmöjlighet.

Ett sådant system skulle på samma gång kunna lösa frågan huru
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

vida hinder möter mot en viss bisyssla och tillgodose intresset att tjänstemännen

inte åtar sig mera arbete på sin fritid än de orkar med. Det synes

nämligen JO självklart att myndigheten vid sin prövning skall kunna

beakta både kvalitativa och kvantitativa synpunkter. För att undvika administrativ

belastning kan begränsningar göras dels i fråga om uppdragens

art så att offentliga, ideella, fackliga eller andra uppdrag undantas, dels i

fråga om personkretsen så att bara vissa grupper av tjänstemän omfattas

av skyldigheten. I sistnämnda hänseende tänker JO —- förutom på domarna

— närmast på åklagare, utmätningsmän och polisbefäl, men också

på länsstyrelsernas tjänstemän m.fi. RÅ och kammarrätten är i likhet

med JO inne på tanken att utsträcka regler om tillståndsprövnixrg beträffande

domare till att avse även en del andra tjänstemän inom rättsvården.

Från lantmäteristijrelsens sida erinras om förrättningslantmätarnas domarliknande

funktioner.

Tjänstemannaorganisationerna har genomgående tillstyrkt förslaget att

beskedsrätt skall införas. Exempelvis SR anför att förfrågningar till

SR tyder på att det inte sällan är svårt för en tjänsteman att bedöma tillåtligheten

med hänsyn till eventuell fara för förtroendet. SR hälsar med stor

tillfredsställelse att myndigheterna åläggs hjälpa tjänstemännen med denna

bedömning. Inställningen från myndighetshåll är varierande. Några instanser

ställer sig avvisande. Man bör sålunda enligt riksrevisionsverket kunna

förutsätta att offentliga tjänstemän själva kan rätt bedöma om en bisyssla

är av den arten att den kan rubba tilltron till ovälden i tjänsteutövningen.

Inte heller finns enligt riksrevisionsverket anledning antaga annat än att

tjänstemännen har omdöme att i tveksamma fall begära besked av verksledningen

om hur den bedömer saken eller att betvivla att vederbörande

chefer är beredda att lämna besked. I likhet med riksrevisionsverket anser

kammarrätten att tjänsteman, som är tveksam i fråga om tillåtligheten, i

praktiken inte förmenas att få ett underhandsuttalande i saken från verksledningens

sida. Ändring i det nuvarande systemet har inte visat sig påkallad.

Kammarrätten menar att ett positivt besked innebär att tjänstemannen

fritas från ansvar. Även Föreningen Sveriges statsåklagare anser att

vinsten av en frivillig förhandsprövning blir rätt obetydlig, eftersom tjänstemannen

saknar anledning att begära besked i andra fall än då han själv är

tveksam. Och då bör han enligt grunderna för bisyssleförbudet i regel avstå

från bisysslan. Ett frivilligt system kommer inte heller åt den illojale tjänstemannen.

Föreningen tillägger att en bidragande orsak till att ett system

med besked och bisysslenämnd nu är umbärligt är tillkomsten av bisyssleutredningens

klarläggande av tillåtlighetsfrågan. — De övriga remissinstanser,

som särskilt har yttrat sig om förslaget om rätt att få besked,

ställer sig positiva till detta. JK framhåller att ett uttalande av en myndighet,

att en viss bisyssla är tillåtlig, inte i princip rubbar tjänstemannens

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

ansvar. Skulle vid en senare bedömning av exempelvis JK eller JO befinnas

att bisysslan inte kan anses tillåtlig, kan myndighetens uttalande inte i och

för sig avlyfta ansvaret för tjänstemannen för innehavet av den otillåtna

bisysslan. Däremot, fortsätter JK, är naturligen ett uttalande av myndigheten

ägnat att i hög grad påverka bedömningen av frågan om eventuell

påföljd för tjänstemannen för hans bisyssleinnehav. Postverket anför att

tjänstemannen i vanlig ordning bör ha besvärsrätt, om myndighetens beslut

går honom emot.

SR finner det synnerligen önskvärt att ökad information ges av

myndigheten — den bör helst redan i samband med anställning av en tjänsteman

klarlägga för honom vilka begränsningar som gäller i hans rätt att

åtaga sig bisysslor. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att om utredningens

förslag om ett system av frivillig karaktär följs så är det av största

vikt att tjänstemännen verkligen hålls effektivt informerade om situationer

där ett bisyssleinnehav kan medföra fara för rubbat förtroende till ovälden.

Medverkan från personalorganisationerna i dessa frågor måste anses värdefull.

Också från myndighetshåll betonas i flera yttranden vikten av allmän

upplysning till tjänstemännen. Riksdagens förvaltningskontor tar upp

frågan om informationsplikten inte är så generell att den bör inskrivas i

allmänna verksstadgan (1965: 600).

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter starkt om inte möjligheterna

för myndighet att fråga tjänsteman om hans bisysslor enligt 8 § första

stycket AST är alltför snäva. Länsstyrelsen — som bedömer missförhållanden

i tjänsten på grund av innehav av bisysslor som mycket sällsynta

— anser att befogenheterna även framdeles kommer att utnyttjas i ringa

mån och inte, som utredningen förutsätter, i större utsträckning än för när^

varande. Detta sammanhänger enligt länsstyrelsens mening med att en förfrågan

kan uppfattas som en prickning och ett eljest gott samarbete därigenom

rubbas. Vidgade möjligheter till förfrågningar bör inte anses inkräkta

på tjänstemannens personliga frihet. Länsstyrelsen finner befogenheterna

enligt 8 § andra stycket AST att ålägga tjänsteman att upphöra

med bisyssla lämpliga. Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om att 8 §

AST enligt utredningsförslaget förutsätts ge tillfredsställande möjligheter

att undanröja faktiska missbruk av friheten att ha bisysslor. Om så skall bli

förhållandet, är det dock enligt föreningens mening påkallat att paragrafen

används i större utsträckning än vad nu sker. Försvarets civilförvaltning,

fortifilcationsförvaltningen och televerket ansluter sig till uttalandena i

betänkandet att det bör tillses att befogenheter enligt 8 § tillkommer

myndighet gentemot tjänstemän i de fall där dessa befogenheter eller andra

sådana nu saknas, såsom i fråga om arvodesanställda.

Svenska arbetsgivareföreningen påpekar vidare att utredningens förslag

om samverkan mellan myndigheter kräver en förändring av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

nuvarande ordning för att medföra en begränsning av innehavet av offentliga

bisysslor. Överlantmätaren i Värmlands län understryker vikten av att de

offentliga bisysslorna — som är omfattande och fyller en viktig funktion

inom förvaltningen — innefattas i rationaliseringsverksamheten. Utredningens

förslag om samverkan mellan myndigheter torde vara lämpligt även

från den utgångspunkten. SR biträder utredningens uppfattning att en

samverkan kan leda till en viss minskning av bisysslevolymen inom grupper

där bisysslor nu förekommer i förhållandevis stor omfattning. SK vill starkt

understryka behovet av en samverkan mellan myndigheterna, när det gäller

att välja innehavare av offentliga bisysslor, bl.a. för att undvika att alltför

mycket belasta en av ordinarie och andra arbetsuppgifter redan fullt

sysselsatt tjänsteman med bisysslor eller uppdrag. Även statens personalutbildningsnämnd

delar utredningens uppfattning om samverkan och påpekar

att personalutbildningen är beroende av att tjänstemän får och vill åtaga sig

uppdrag som lärare vid annan myndighet än anställningsmyndigheten.

Lantmäteristgrelsen åberopar JO 1969 s. 400 och betonar vikten av att

uppdragslämnande myndighet i tveksamma fall samråder med huvudarbetsgivaren

i frågan om tillåtligheten av viss bisyssla.

Ett tiotal instanser berör utredningens förslag om särskilda regler

för domare.

Bland dem som förklarar sig inte ha någon erinran i denna del kan nämnas

riksrevisionsverket, lantmäteristgrelsen och statens avtalsverk. I yttrandet

från Sveriges advokatsamfund erinras om att samfundets styrelse tidigare

förordat ett absolut förbud för domare att ägna sig åt vissa bisysslor

(jfr TSA 1948 s. 40, 1953 s. 217). Med hänsyn till domarkårens uppgift i samhället

och det därmed förknippade kravet på objektivitet, opartiskhet och

oberoende av obehöriga sidointressen har styrelsen alltjämt i princip samma

inställning. Den restriktiva praxis som numera kan anses råda på området

bör dock garantera att någon större skillnad praktiskt sett inte torde komma

att bli följden om man tillämpar förbuds- eller tillståndslinjen. Styrelsen

kan därför vara beredd att ansluta sig till utredningens förslag. Föreningen

Sveriges statsåklagare avstyrker förslaget om särreglering för dem som

utövar domartjänst. Föreningen anser skälen härför föga övertygande. Det

finns enligt föreningen större anledning till särbehandling av tjänstemän

hos vissa administrativa tillståndsgivande organ än av yrkesdomarna.

Hovrätten för Övre Norrland påpekar att en viss utvidgning i fråga om

personkretsen och bisysslorna föreslagits, trots att några egentliga nackdelar

med det hittillsvarande systemet inte torde ha försports. Hovrätten

erinrar om att anställda inom förvaltningen helt befriats från skyldighet

att söka tillstånd till bisysslor och att många av dem — exempelvis högre

tjänstemän vid länsstyrelsernas planeringssektioner — handlägger ärenden

av den största vikt såväl för den enskilde medborgaren som för samhället.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Kammarrätten anser från principiell synpunkt återgången till ett system

med tillståndsprövning vara en nackdel hos förslaget. Kammarrätten, JO

och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om inte en särreglering avseende

domare borde träffa också den som under kortare eller längre tid är tjänstledig

från sin domartjänst. Advokatsamfundet anser vidare att det är omotiverat

att i förevarande hänseende vidmakthålla någon särbedömning beträffande

justitieråden och regeringsråden i förhållande till domarkåren i

övrigt.

I fråga om vilka bisysslor som ett eventuellt tillståndskrav bör gälla delar

SACO utredningens uppfattning beträffande drivande av näringsverksamhet

i allmänhet, men hävdar att drivande av jordbruk och innehav av hyresfastighet

bör undantas från kravet. Fyra remissinstanser är kritiska mot

förslaget att domares skiljemannauppdrag i fortsättningen alltid skulle

kräva tillstånd. Med den utbredning som skiljemannainstitutet för närvarande

har torde det, enligt JK, från rättssäkerhetssynpunkt vara angeläget

att dess handhavande inte försvagas. Därför är det viktigt att det finns

möjlighet att i erforderlig utsträckning anlita erfarna och skickliga domare

som skiljemän. Det kan inte uteslutas att ett tillståndskrav kan verka som

en broms i detta hänseende. JK är på grund härav närmast benägen att förorda

att uppdrag som ordförande eller ensam skiljedomare undantas från

tillståndstvång. Hovrätten för Övre Norrland för fram i stort sett liknande

synpunkter. JO påpekar att det torde vara sällsynt att utförandet av ett

skilj emannauppdrag sätter förtroendet till ovälden i fara och att situationen

knappast lär framträda i sin klarhet på det stadium då tillståndsprövningen

sker. Tillståndsprövningen kan också medföra praktiska olägenheter genom

den ofrånkomliga tidsutdräkten. JO framhåller därför att det knappast

synes motiverat att domare skall behöva inhämta tillstånd till skilj emannauppdrag

överhuvudtaget. På i huvudsak samma grunder avstyrker SACO

utredningens förslag i denna del. Man finner det i varje fall inte rimligt med

ett tillståndskrav i fråga om de internationella skilj emannauppdragen.

Tanken att vissa andra uppdrag skulle kräva tillstånd avvisas likaledes av

SACO, som därvid framhåller att just domare på grund av sin utbildning

och yrkeserfarenhet kan förväntas ha särskilda förutsättningar att på egen

hand avgöra vad hänsyn till ovälden kräver. Härav följer enligt organisationens

mening att redan tvekan hos domaren om lämpligheten av bisyssleinnehavet

måste leda till att domaren avböjer uppdraget. SACO vill också

peka på att allmännyttan kan tillgodoses, om den erfarenhet som finns inom

domarkåren tas i anspråk för uppdragen. Hovrätten för Övre Norrland

påpekar att domare i varje fall inte bör åläggas att begära särskilt tillstånd

för sådant ställföreträdarskap som han enligt 11 kap. 8 § föräldrabalken

eller eljest enligt lag är skyldig att åtaga sig eller för att vara ledamot i

drätselkammare eller kommunalnämnd. Likaså vill hovrätten uttryckligen

undantaga dels vissa uppdrag åt närstående, dels uppdrag som inbringar

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

endast så obetydlig förmån att den står i tydligt missförhållande till det nedlagda

arbetet. Kammarrätten stryker under intresset av att de yngre juristerna

vid domstolen — de som inte är ordinarie ledamöter eller assessorer

— även i framtiden får möjlighet att ta uppdrag i taxerings- eller prövningsnämnd

(jfr 64 § andra stycket stadgan för kammarrätten).

Grunderna för tillståndsprövningen behandlas av JO som förklarar att

utredningens inställning, att frågan om tillstånd skall bedömas endast med

hänsyn till vad bevarandet av förtroendet till oväld kräver, förefaller inte

bara opraktisk utan även ägnad att leda till direkt stötande konsekvenser.

Enligt hans mening bör tillstånd rimligen inte ges till ytterligare bisyssla,

om man klart ser att domaren redan har för många. Sveriges advokatsamfund

betonar vikten av en restriktiv och enhetlig bedömning. Med hänsyn

därtill bör tillståndsprövningen enligt advokatsamfundets uppfattning överlämnas

till den föreslagna centrala bisysslenämnden. Hovrätten för Övre

Norrland förordar av delvis samma skäl att tillståndsprövningen skall ankomma

på Kungl. Maj :t eller, i fråga om den mindre del av domartjänsterna

som tillsättes av lägre myndighet, på denna.

Förslaget att en central rådgivande nämnd skall inrättas har

fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Åtskilliga —- bland dem

tjänstemannaorganisationerna — ställer sig positiva och framhåller svårigheterna

i bedömningen av bisysslefrågorna och betydelsen av enhetlighet.

Flera instanser anser det tveksamt om en fristående nämnd behövs, andra

åter intar en mera bestämt avvisande hållning till förslaget. Bland de avstyrkande

instanserna pekar man på att ett centralt organ knappast kan

skaffa sig erforderlig inblick i de skiftande förhållandena och speciella intressena

vid varje myndighet och vidare på att det är orealistiskt att räkna

med att nämnden skulle kunna skapa en enhetlig praxis. Flera instanser

anser att det räcker med samråd mellan tjänstemannen och hans myndighet.

Postverket menar att det för allmän information i bisysslefrågor skulle

vara nog att myndigheterna rapporterade sina avgöranden enligt 13 § StjL

till en redan befintlig central instans, som i sin tur kunde informera andra

myndigheter. JK anser att de skäl utredningen åberopat till stöd för förslaget

om nämnden naturligen har vikt, men ifrågasätter om skälen är så

starka att de bör föranleda inrättandet av nämnden. I allt fall bör man kunna

något avvakta erfarenheterna av den ökade aktiviteten från myndigheternas

sida i bisysslefrågor. JK påpekar att eftersom nämnden endast skall ha rådgivande

funktion gäller om dess uttalanden i förhållande till tjänstemannens

ansvar i princip vad som angetts om beskeden. Han tillägger att om

uttalandena från nämnden görs bindande närmar man sig lätt den äldre

ordningen med tillståndsgivning.

Bisysslenämndens organisation och arbetssätt har behandlats bl. a. av

tjänstemannaorganisationerna. Av dessa föreslår SK, SACO och TCO-S

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

73

att organisationerna blir representerade i nämnden. SR understryker nödvändigheten

av snabbhet i handläggningen av ärendena och både SK och

TCO-S föreslår möjlighet till muntlig förhandling. SK ifrågasätter om inte

en bisysslenämnd kan inrymmas inom finansdepartementet, varvid kanslifunktionerna

kan utföras av departementets personal. Även från myndighetshåll

föreligger synpunkter i denna del. Domkapitlet i Göteborg förordar,

liksom personalorganisationerna, att dessa får representanter i

nämnden, länsstgrelsen i Örebro län anser att det på grund av antalet ärenden

kan bli aktuellt att utse en särskild föredragande och statens vattenfallsverk

framhåller att nämndens utlåtanden, trots kravet på skyndsamhet,

bör övervägas och utformas noggrant.

3.6. Föredraganden

Frågan om rätten för statstjänstemän m. fl. att inneha bisysslor och de

begränsningar som bör göras i denna rätt tillhör de ämnen som ofta återkommer

i den offentliga debatten. Detta gäller inte minst bisysslor som med

hänsyn till sin art skulle kunna äventyra förtroendet för tjänstemännens

och därmed också för myndigheternas objektivitet och opartiskhet. I en

framställning till Kungl. Maj :t den 3 juli 1963 begärde JO en allmän översyn

av bestämmelserna rörande rätten för statstjänstemän att inneha bisysslor

(JO 1964 s. 479).

En reglering av statstjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten inneha

anställning eller uppdrag eller driva annan verksamhet har ansetts påkallad

från två skilda synpunkter (jfr prop. 1965: 60 s. 167). Å ena sidan har det

gällt att ta till vara statens intresse av att tj änstemannen i behörig utsträckning

ägnar sin arbetskraft åt den uppgift för vilken han får lön. Denna synpunkt

kom före förhandlingsrättsreformen till uttryck i generella bestämmelser

i bl. a. 7 § 1 mom. Saar. Å andra sidan har en reglering av frågan

bedömts nödvändig med hänsyn till rättsordningens krav att privata intressen

inte obehörigen skall inverka på tjänstens utövande eller att eljest allmänhetens

förtroende för myndigheterna inte skall sättas i fara. Från denna

senare synpunkt har regler getts bl. a. i myndigheternas instruktioner. I

äldre tider låg tonvikten i huvudsak på den förra synpunkten, kvantitetssynpunkten.

Efter hand har den senare synpunkten kommit mer i förgrunden.

Grundläggande bestämmelser om statstjänstemäns rättsställning meddelas

nu i StjL. I fråga om rätten till bisysslor görs den uppdelningen att uppdrag

eller verksamhet som kan rubba förtroendet till tjänstemannens oväld

i tjänsteutövningen är förbjudna enligt 13 § StjL och vissa andra offentligrättsliga

bestämmelser, medan rätten till bisysslor i övrigt överlämnas för

reglering i avtal. Bland de kollektivavtal som har träffats i samband med

tjänstemannarättsreformen märks AST. Enligt 8 § AST ges arbetsgivaren

möjlighet att avkräva tjänsteman uppgift om hans bisysslor och att förbjuda

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

tjänstemannen att ha viss bisyssla. Denna möjlighet till ingripande är beroende

av tjänstemannens sätt att sköta sin huvudtjänst.

Gällande offentligrättsliga regler om bisysslor har meddelats vid olika tidpunkter

för olika områden och personalkategorier utan att någon gång en

allmän och grundligare översyn har skett. Det var bl. a. av detta skäl som

chefen för civildepartementet år 1966 tillkallade en sakkunnig med uppdrag

att se över de offentligrättsliga bestämmelserna om rätt för statstjänstemän

m. fl. att inneha bisysslor.

Bisyssleutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1969:6) bl. a. följande.

I huvudsak på samma sätt som nu skall rätten att ha bisyssla regleras

delvis i offentligrättslig ordning och i övrigt genom avtal. Gränsen mellan

områdena för författningsreglering och avtalsreglering föreslås skola behållas

i stort sett oförändrad genom förbudsbestämmelsen i 13 § StjL. Viss

ändring av lagrummet föreslås för att det tydligare skall komma till uttryck

att man skall beakta också risken för förtroendeskada avseende annan

tjänsteman vid samma myndighet eller myndigheten själv. Utredningen anser

att ett system för allmän kontroll av bisysslevolymen bland tjänstemännen

för att bli effektivt medför olägenheter av framför allt administrativ art.

För det allmänna är olägenheterna klart större än fördelarna. Enligt betänkandet

skall myndigheterna i stället bli skyldiga att lämna tjänstemännen

besked om bisysslors tillåtlighet både genom allmän information och genom

besked på begäran i enskilda fall. När det gäller vissa bisysslor bör tillståndsprövning

införas för domare i tjänst. Vidare föreslås att en rådgivande bisysslenämnd

inrättas. De talrika specialreglerna i olika författningar bör

efter hand i huvudsak utmönstras. Utredningen förordar också att initiativ

tas till avtalsförhandlingar med syfte att begränsa möjligheterna för vissa

tjänstemannagrupper att driva med anställningsmyndigheten konkurrerande

verksamhet.

Under remissbehandlingen har ett stort antal myndigheter och organisationer

beretts tillfälle att yttra sig över förslagen. Remissinstanserna har i

stort sett anslutit sig till utredningens viktigare förslag eller lämnat dem

utan erinran. På en del punkter har dock kritiska synpunkter förts fram.

I fråga om det aktuella läget finner utredningen, som har låtit göra ingående

och omfattande statistiska undersökningar av tjänstemännens bisyssleinnehav,

att undersökningarna inte har visat på något missbruk av

tjänstemännens frihet att ha bisysslor. Inte heller under remissbehandlingen

eller eljest har framkommit några omständigheter som tyder på att det i

någon utsträckning bland de offentliga tjänstemännen förekommer sådana

sysslor vid sidan av tjänsten, som kan antas vara ägnade att skada allmänhetens

förtroende för tjänstemännens och myndigheternas objektivitet och

opartiskhet eller som på grund av sin omfattning kan antas hindra arbetet i

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

huvudtjänsten. Som SK framhållit är det naturligt att offentliga tjänstemän

i högre grad än privata anlitas exempelvis för bisysslor av offentlig natur.

SK finner att risken för negativ påverkan på huvudtjänsten inte motiverar

att man genomför ytterligare restriktioner i tjänstemännens rätt att ha bisysslor.

Jag ser saken på samma sätt. De offentliga uppdragsgivarnas intresse

av att få de arbetsuppgifter utförda som avses med vederbörande uppdrag

måste också beaktas.

Från principiell synpunkt kan det enligt min mening inte utan starka skäl

komma i fråga att beträffande bisysslorna överväga en utökning av det lagreglerade

området på bekostnad av det avtalsbara. Några sådana skäl har

inte förebragts. Inte heller JO — som jämte kammarrätten är den remissmyndighet

som har de allmänt starkaste invändningarna mot utredningsförslaget

i denna del — har funnit att den nuvarande uppdelningen på ett

område för avtalsreglering och ett för författningsreglering medför praktiska

olägenheter. Med tillgång till den utredning i frågan som redovisas i betänkandet

torde gränsdragningssvårigheterna i fortsättningen inte heller

behöva bli särskilt kännbara.

Liksom utredningen har jag den uppfattningen att 13 § StjL bör ändras

på sådant sätt att det framgår att man skall beakta också faran för att allmänheten

får minskat förtroende till opartiskheten hos annan tjänsteman

vid samma myndighet eller till myndighetens anseende för opartiskhet.

I likhet med utredningen anser jag att en sådan ändring har väsentligen

formell karaktär. I anslutning till vad som har anförts under remissbehandlingen

finner jag dock att ändringen bör utformas som ett tillägg till

lagtexten. Vidare anser jag liksom ett par remissinstanser att det i paragrafen

använda uttrycket oväld är föråldrat och för många svårbegripligt.

Det bör därför bytas ut mot opartiskhet, vilket uttryck förekommer

i hl. a. 4 kap. 13 § 9 RB (se även SOU 1964:27 s. 136, 1968:27 s. 118).

Lagrummet bör också förtydligas så att det står klart att även anställning

kan vara att anse som otillåten bisyssla. Med dessa ändringar torde lagrummet

bli lättare att tolka inte minst för den enskilde tjänstemannen.

Enligt utredningen träffar förbudet i 13 § StjL varjehanda sysslor vid

sidan av den anställning som får anses vara tjänstemannens huvudtjänst.

Även extraarbete för huvudarbetsgivarens eller annan myndighets räkning

kan vara att betrakta som bisyssla. Det är givet att också tillfällig eller kortvarig

verksamhet på fritid kan vara oförenlig med tjänsten. Lika givet är att

— som utredningen framhåller — förbudet inte skall anses träffa sådan

verksamhet som typiskt sett får anses höra hemma på området för den

anställdes privatliv och vad därmed omedelbart har samband. Detta behöver

knappast sägas ut i lagtexten. Utredningen har anfört en rad synpunkter

på hur en bisysslas tillåtlighet enligt lagrummet bör bedömas. Dessa

synpunkter synes kunna bli till god ledning vid bedömningen i framtiden.

Jag vill särskilt stryka under följande. Inom ramen för prövningen av risken

för förtroendeskada skall hänsyn tas också till omfattningen av en

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

tjänstemans bisysslor och till om bisysslan berör myndighetens arbetsområde.

Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av förbudet kan nämnas

fackliga, politiska eller andra ideella förtroendeuppdrag, uppdrag på

grund av domstols förordnande enligt föräldrabalken och statliga eller

kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktighet bör iakttas beträffande

bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän

eller myndigheter som bär mer eller mindre utpräglat maktutövande eller

rättsvårdande uppgifter. Jag avser här — förutom domstolar m. fl. -—- exempelvis patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, vissa tjänstemän

inom polisorganisationen och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsmän,

förrättningslantmätare m. fl. Anställning hos enskild torde för

tjänstemän med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden.

Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara

otillåtna, t. ex. näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande, enskilda

uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag.

Bestämmelsen i 13 § StjL måste enligt sakens natur ges ett allmänt innehåll.

Av tydlighetsskäl eller eljest kan det emellertid behövas närmare bestämmelser

i en del fall. Inom finansdepartementet har påbörjats en översyn

av verksinstruktioner in. m. från denna utgångspunkt. Översynen bedöms

bli tidskrävande. Som riktlinje för översynen gäller att sådana specialregler

som inte av pedagogiska eller andra skäl är nödvändiga bör upphävas.

Därigenom minskas risken för missförstånd rörande de fall där specialregler

saknas. Föreskrifter om tillståndskrav bör i varje fall slopas, om beskedsrätt

införs.

Som utredningen påpekar har specialbestämmelser, som inte har beslutats

av eller med riksdagen, genom den förut nämnda kungörelsen 1965:

886 upphört att gälla i den mån de innehåller föreskrifter som rör endast

omfattningen av en tjänstemans bisysslor. Denna fråga regleras uteslutande

genom avtal, främst genom bestämmelsen i 8 § AST. Dylika specialbestämmelser

bör vid tillfälle avlägsnas ur författningarna.

Som jag nyss har anfört föreligger enligt min mening inte tillräckliga skäl

för att utsträcka den nuvarande lagregleringen till att omfatta frågor som

enligt principerna för förhandlingsrättsreformen bör regleras genom avtal.

Detta gäller också sådana bisysslor vilkas utövande innebär att tjänstemannen

konkurrerar med anställningsmyndigheten i dess näringsverksamhet,

men som inte inverkar på förtroendefrågan. Såvitt kan bedömas av bisyssleutredningens

undersökningar, förefaller en sådan situation i praktiken uppkomma

relativt sällan. Jag delar utredningens mening att frågan om dylika

s. k. konkurrensbisysslor bör regleras av förhandlingsparterna. Jag erinrar

därvid om att det åligger myndigheterna att med statens avtalsverk ta upp

frågor som man anser påkalla avtalsreglering. Nuvarande författningsbestämmelser

om konkurrensbisysslor bör efter hand upphävas.

Det är naturligtvis en avvägningsfråga hur stort tvångsmoment som bör

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

innefattas i kontrollen av att tjänstemännen följer bestämmelserna om bisysslor.

Kontrollsystem, som grundar sig på obligatoriskt tillståndskrav eller

på en kombination av obligatorisk anmälan och möjlighet till förbud,

måste för att bli effektiva medföra ett förhållandevis betungande administrativt

arbete. Man blir även med sådana system i ganska stor utsträckning

beroende av tjänstemännens lojalitet och deras förtrogenhet med reglernas

närmare innebörd. Mot tanken på en mer eller mindre obligatorisk kontroll

bör därför ställas utredningsförslaget, där den allmänna beskedsrätten

är den viktigaste nyheten. Jag anser övervägande skäl tala för utredningens

förslag i denna del, även om jag är medveten om att också detta

kan innebära en viss arbetsbelastning för myndigheterna. Hittills har tjänstemännen

i stor utsträckning varit hänvisade till att på eget ansvar avgöra

om en bisyssla är förenlig med 13 § StjL eller inte. Även framdeles

bör ansvaret för bedömningen åvila tjänstemännen själva. Emellertid

är det givet att en myndighet har bättre allmän överblick över sin

verksamhet än en enskild tjänsteman och därmed också i åtskilliga fall lättare

kan bedöma om innehav av en bisyssla kan skapa risker för allmänhetens

förtroende till tjänstemännens eller myndighetens opartiskhet. Tjänstemannen

bör därför tillerkännas rätt att inhämta myndighetens uppfattning

i frågan. Det förutsätts att han begagnar sig av denna möjlighet, när han tvekar

om sitt ställningstagande. Vad angår den rättsliga innebörden av ett

meddelat förhandsbesked har under remissbehandlingen olika meningar

kommit till uttryck. I likhet med JK delar jag utredningens uppfattning

i frågan. Ett positivt besked kan i och för sig inte fritaga tjänstemannen

från ansvaret för att bisysslan är förenlig med 13 § StjL, men myndighetens

uttalande är — som JK framhåller — naturligen ägnat att i hög grad

påverka bedömningen av frågan om ev. påföljd för tjänstemannen för hans

bisyssleinnehav. Ett negativt besked, som befinns riktigt, bör på motsvarande

sätt kunna åberopas mot tjänstemannen vid bedömningen av påföljdsfrågan.

Innehar den anställde en tjänst som tillsätts av Kungl. Maj .t, bör beskedsärendena

prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I annat fall bör denna prövning ankomma på tillsättningsmyndigheten.

Liksom i andra förvaltningsärenden torde myndigheterna inte

sällan få komplettera materialet på eget initiativ. Beskeden bör ges skriftlig

form. Besked som går tjänstemannen emot bör kunna överklagas i vanlig

ordning. Bestämmelser om besked kan lämpligen föras in i statstjänstemannastadgan

(1965: 601).

Jag förutsätter att myndigheterna är verksamma för att uttalanden av

principiellt intresse publiceras på lämpligt sätt. På så sätt kan rättstillämpningen

bli känd och därmed tjäna till vägledning för tjänstemän, personalorganisationer

och myndigheter. Det är självklart önskvärt att uppnå enhetlighet

i praxis.

I likhet med bisyssleutredningen anser jag det viktigt att myndighet i

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

görligaste mån lämnar sina tjänstemän allmän upplysning om otillåtna bisysslor

m.m. Sådan information kan lämnas i samband med att tjänsten

tillträds. Den bör också lämnas fortlöpande, exempelvis i cirkulär eller i interna

tidningar och inte minst vid kontakter med de anställdas organisationer.

Jag lägger sådan vikt vid denna skyldighet för myndigheterna att

jag ämnar föreslå att bestämmelser även härom tas in i statstjänsten) an - nastadgan.

Som utredningen har framhållit bör de befogenheter som enligt 8 § AST

tillkommer myndighet användas något oftare än hittills. Det bör därför exempelvis

under utbildningskurser för tjänstemän i chefsställning betonas

både att myndigheterna i egenskap av arbetsgivare med hänsyn främst till

sina personalvårdande uppgifter är skyldiga att söka bilda sig en riktig uppfattning

om varför en anställd inte sköter sitt arbete tillfredsställande och

att därvid i vissa fall kan finnas anledning att utnyttja de möjligheter 8 §

AST erbjuder. — Jag delar utredningens uppfattning att man bör sträva efter

att myndigheterna får befogenheter motsvarande dem i 8 § AST också

i fall där sådana f. n. saknas, t. ex. i fråga om en del arvodesanställda.

Bland statstjänstemännen utförs de flesta bisysslorna på uppdrag av

offentliga myndigheter. Utredningen föreslår att en myndighet, som vill anlita

en tjänsteman vid annan myndighet för bisyssla, i allmänhet bör samråda

med huvudarbetsgivaren innan uppdraget lämnas. En sådan samverkan

måste anses vara både i myndigheternas och tjänstemannens intresse. I

många fall kan risker för förtroendeskada därigenom undvikas på ett smidigt

sätt. En rationellare fördelning av bisysslorna kan också uppnås. Även

om man kan utgå från att samråd mellan myndigheterna redan nu förekommer

i stor utsträckning, anser jag det lämpligt att också denna fråga

regleras i författning. Jag ämnar därför föreslå att i statstjänstemannastadgan

tas in en bestämmelse om sådant samråd. Det kan påpekas att en

liknande föreskrift finns i 4 § andra stycket kungörelsen (1969:248) om

fastighetsdomstol.

Vad jag tidigare har anfört i detta avsnitt (3.6) avser i princip alla kategorier

av tjänstemän som omfattas av StjL. Som har framgått av redogörelsen

i avsnitten 2.1 och 3.1 förekommer vissa offentligrättsliga specialregler

om domares rätt till bisysslor. Dessa regler har tillkommit före 1965

års förhandlingsrättsreform och har inte reviderats i samband därmed.

Utöver särskilda bestämmelser i RB och några andra lagar finns i 7 § Saar

regler vilka innefattar förbud för justitieråd, regeringsråd, häradshövding,

borgmästare och vattenrättsdomare att ha vissa anställningar och uppdrag.

Förbuden i Saar har enligt 2 § andra stycket kungörelsen 1965: 886 endast

provisorisk giltighet. Vidare kan erinras om de förbud som är intagna i

domsagostadgan m. fl. domstolsinstruktioner. Bisyssleutredningen föreslår

— vad gäller de domare som omfattas av utredningsuppdraget — att regleringen

i Saar och domstolsinstruktionerna ersätts med en obligatorisk till
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

ståndsprövning för dem som utövar domar tjänst och som vill driva näringsverksamhet

eller åtaga sig betalda uppdrag av närmare angivet slag.

Som jag förut har påpekat är ett kontrollsystem som grundar sig på

obligatoriskt tillståndskrav behäftat med nackdelar. Den beskedsrätt som

har föreslagits för tjänstemän i allmänhet torde i allt väsentligt kunna fylla

samma funktion för domarnas del som för andra tjänstemän. Allmänhetens

berättigade intresse av att förtroendet för domare och domstolar inte sätts

i fara kan sålunda enligt min mening i förevarande hänseende fullt ut tillgodoses

redan genom de inskränkningar i möjligheterna att ha bisysslor som

följer av tjänstens beskaffenhet och utformningen av 13 § StjL. Som utredningen

framhåller har domarna på grund av sin utbildning och yrkeserfarenhet

särskilda förutsättningar att själva avgöra om en bisyssla strider mot

kravet på opartiskhet i tjänsteutövningen. Enligt min mening saknas därför

skäl att befara att en övergång till ett enhetligt system som omfattar även

domare skulle leda till att förtroendet för domarkåren och domstolarna

minskas.

Vad beträffar skiljemannauppdrag vill jag nämna att domstolskommittén

enligt sina direktiv skall överväga att inom domstolsväsendets ram skapa ett

användbart alternativ till skilj emannaförfarandet. Det finns ingen anledning

antaga att ett slopande av de speciella förbuden för vissa domare att åtaga

sig skilj emannauppdrag kommer att få särskilt stor betydelse. Jag erinrar

om att för det stora flertalet domare något sådant speciellt förbud f. n. inte

gäller. Deras rätt att ta skilj emannauppdrag regleras av bestämmelsen i

13 § StjL. Med hänsyn till den restriktiva hållning som från statsmakternas

sida har intagits i fråga om vissa domares — främst justitieråds och regeringsråds

— möjligheter att åtaga sig skilj emannauppdrag och till vad jag

nyss har anfört anser jag mig kunna förutsätta att domare iakttar stor försiktighet

beträffande sådana uppdrag.

På grund härav anser jag mig inte böra föreslå att särskilda regler angående

domares rätt till bisysslor skall införas i StjL. Ändring av de särskilda

bestämmelser i RB m. fl. lagar, vilka i vissa avseenden inskränker domares

rätt att åtaga sig uppdrag som har samband med hans tj änsteuppgifter, har

inte föreslagits av utredningen eller remissinstanserna och synes inte vara

påkallad. Något behov av att behålla de administrativa specialreglerna i ämnet

föreligger däremot inte. Ett upphävande av dem bör ses som en anpassning

till regleringen i StjL. Beträffande förbuden i Saar och domstolsinstruktionerna

i den del de sträcker sig längre än 13 § StjL hänvisar jag till vad jag

har anfört om andra författningsbestämmelser som rör omfattningen av

bisysslor m. in. Hithörande frågor får — som högsta domstolens ledamöter

har understrukit i sitt yttrande över 1967 års betänkande — regleras genom

avtal i den mån så inte redan har skett (jfr 8 § AST).

Under remissbehandlingen har bl. a. JK satt i fråga om de skäl, som utredningen

åberopar för sitt förslag att en särskild rådgivande bisysslenämnd

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kimgl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

skall inrättas, är så starka att de bör föranleda att en sådan nämnd tillskapas.

Innan det nu föreslagna systemet prövats en tid, är det enligt min mening

inte möjligt att i tillräcklig mån överblicka om det för att uppnå enhetlighet

på detta område eller eljest kommer att finnas ett verkligt behov

av en ny centralinstans. Jag är därför inte beredd att föreslå en sådan nämnd.

Jag kommer emellertid att uppmärksamt följa bisysslefrågornas vidare utveckling

för att, om det behövs, senare föreslå Kungl. Maj :t att återkomma

till riksdagen i saken.

De förordade författningsändringarna om statstjänstemännens rätt att

ha bisyssla bör medföra motsvarande ändringar i den tidigare nämnda 16 §

stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.

Några övergångsbestämmelser torde inte behöva meddelas.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

81

4. Skyldighet för kommun att ersätta statsverket vissa

rättegångskostnader

4.1. Gällande bestämmelser

Enligt 1 § första stycket ställföreträdarlagen (prop. 1965: 153, KU 43,

rskr 390) skall statens avtalsverk på kommuns vägnar föra förhandling

samt sluta och uppsäga kollektivavtal om avtalsbara anställnings- eller arbetsvillkor

för arbetstagare hos kommun eller på annat sätt enhetligt reglera

sådant villkor. Stadgandet avser endast anställnings- eller arbetsvillkor

som enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen skall fastställas under

medverkan av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Med kommun likställs i lagen landstingskommun, municipalsamhälle,

kommunalförbund, tingslag, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse,

allmän försäkringskassa och annan allmän inrättning.

Intill den 1 januari 1968 var ställföreträdarlagen enligt en övergångsbestämmelse

tillämplig även på annat anställnings- eller arbetsvillkor för

arbetstagare hos kommun eller därmed likställd arbetsgivare än som

avses i 1 § första stycket lagen, om villkoret fick bestämmas genom avtal

och närmast före den 1 januari 1966 reglerats genom bestämmelse som

meddelats av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet.

Riksdagen beslöt år 1967 (prop. 131, SU 134, rskr 327) att avtalsbara anställnings-

eller arbetsvillkor för arbetstagare hos kommun eller annan

allmän inrättning, som avses i ställföreträdarlagen, från och med den 1

januari 1968 skall fastställas under medverkan av Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer, om villkoret närmast före nämnda

dag omfattats av övergångsbestämmelsen till lagen eller, utan att så var

fallet, reglerats genom statliga bestämmelser. I propositionen (s. 10) förutsätts

att fråga om tillämpning av ställföreträdarlagen, som kan uppkomma

i fortsättningen på grund av ändrade förhållanden, skall underställas

riksdagen särskilt.

Enligt 5 § ställföreträdarlagen skall kommun såväl vid som utom domstol

företrädas av avtalsverket i tvist om avtal angående anställnings- eller

arbetsvillkor som avses i 1 § eller om påföljd för otillåten stridsåtgärd vid

konflikt om sådant villkor. Om talan väcks vid domstol i sådan tvist, som

avses i 5 §, blir den kommun som tvisten rör part i målet. Av paragrafen

följer att avtalsverket i sådant fall skall vara ställföreträdare för kommunen,

dvs. föra kommunens talan. Av förarbetena framgår att lagregeln är

6 — Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 72

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

tillämplig oberoende av om tvisten skall prövas av arbetsdomstolen eller

av allmän domstol.

I fråga om rättegångskostnader i här avsedda mål gäller bestämmelserna

i 18 kap. RB. Av dessa bestämmelser följer att endast part och intervenient

kan erhålla ersättning för rättegångskostnad. Enligt 18 kap. 8 § skall

ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens

förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde,

såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning skall enligt lagrummet också utgå för partens arbete och tidsspillan

i anledning av rättegången. Kostnad som uppstått för ställföreträdare

eller ersättning för dennes arbete och tidsspillan torde vara ersättningsgill

endast om parten är skyldig att gottgöra ställföreträdaren härför.

Under förarbetena till ställföreträdarlagen togs i flera remissyttranden

upp frågan om vem som slutgiltigt bör svara för kommuns kostnader när

avtalsverket företräder kommun i rättstvist vid eller utom domstol. Kommunförbunden

anförde sålunda att staten som regel bör svara för kommuns

kostnader i sådana tvister. I denna fråga framhöll föredragande departementschefen

i prop. 1965:153 (s. 35) att, om arbetsgivaren av domstol

ålagts att ersätta motparten dennes rättegångskostnader eller att utge skadestånd

till motparten och kostnaderna åsamkats arbetsgivaren utan dennes

förslcyllan, det kan vara skäligt att arbetsgivaren får ersättning för

dessa kostnader av statsmedel. Däremot bör i princip arbetsgivaren själv

slutligt svara för kostnader som hänför sig till tvistens handläggning utom

domstol. Departementschefen framhöll att det knappast kan meddelas

några författningsbestämmelser om skyldighet för staten att svara för kostnader

i rättstvist. Frågan om ersättning av statsmedel torde därför få tas

upp från fall till fall efter framställning från arbetsgivaren till Kungl.

Maj :t. Innan erfarenhet vunnits av den nya ordningen ansåg sig departementschefen

inte böra hemställa om anvisande av särskilda medel för dessa

ändamål eller om bemyndigande för Kungl. Maj :t att utanordna medel för

bestridande av sådana kostnader.

4.2. Avtalsverkets framställning

Avtalsverket framhåller följande. I en rättegång, där avtalsverket enligt

5 § ställföreträdarlagen företräder kommun, utförs huvuddelen av arbetet av

avtalsverket. Det är sålunda verket som utarbetar stämningsansökan eller

svaromål. Kommunen företräds också vid muntlig förberedelse och huvudförhandling

av tjänstemän från avtalsverket. I mål vid arbetsdomstolen

hörs dessutom ofta en eller flera tjänstemän från avtalsverket. Den kommun

som är part i målet medverkar i allmänhet endast på så sätt i rättegången,

att kommunen till avtalsverket sänder in handlingar och går avtalsverket

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

till handa med muntliga upplysningar om sakförhållandena. Arbetsgivarsidans

kostnader i här avsedda mal kommer därför helt eller till övervägande

del att utgöras av kostnader för avtalsverkets medverkan i målet.

Det finns varken i ställföreträdarlagen eller i annan författning någon

bestämmelse som ålägger kommun att ersätta statsverket de kostnader

som avtalsverkets arbete med målet medfört. Sådan skyldighet torde inte

heller föreligga på annan grund. Denna fråga har inte behandlats i motiven

till ställföreträdarlagen.

Av det anförda torde enligt avtalsverket följa att, när avtalsverket företräder

kommun i rättegång, kommunen inte kan tillerkännas ersättning

för avtalsverkets kostnader i målet. Inte heller kan ett av avtalsverket för

egen del framställt yrkande om sådan ersättning bifallas, eftersom avtalsverket

inte är part utan endast ställföreträdare för part.

Avtalsverket framhåller att det alltså f. n. föreligger bristande balans

i dessa mål, när det gäller möjligheten att få ersättning för rättegångskostnader.

Om arbetstagarparten vinner målet, kan den få ersättning av motparten

för samtliga sina rättegångskostnader. Arbetsgivarsidan däremot

kan få ersättning av motparten endast för de kostnader som kommunen

själv kan ha haft i målet. För huvuddelen av kostnaderna, nämligen avtalsverkets

kostnader, kan däremot ersättning inte utdömas. Rättsläget i

dessa mål är sålunda annorlunda än i de mål om statstjänstemäns anställnings-

eller arbetsvillkor där avtalsverket företräder staten. Om statens talan

bifalles i dessa mål, kan staten få ersättning för alla sina rättegångskostnader.

Enligt avtalsverkets mening är detta i hög grad otillfredsställande.

Avtalsverket föreslår därför att i 5 § ställföreträdarlagen införs

en bestämmelse som ålägger kommun att ersätta staten kostnaderna för

avtalsverkets medverkan i tvist vid domstol. Genom en sådan bestämmelse

blir den ersättning, som kommun skall utge till staten, rättegångskostnad

för kommunen enligt 18 kap. 8 § RB. Motparten kan då, om han

förlorar målet, förpliktas ersätta kommunen denna kostnad. Om däremot

arbetsgivarsidan förlorar målet eller eljest inte tillerkänns ersättning av

motparten för sina rättegångskostnader, får kommunen enligt förslaget stå

kostnaderna för avtalsverkets medverkan i målet. Kommuns ersättningsskyldighet

till staten bör sålunda enligt avtalsverkets förslag inte begränsas

till de fall där arbetsgivarsidan tillerkänns ersättning för hela eller en del

av sina rättegångskostnader. Om en sådan begränsning gäller, kan ifrågavarande

kostnader under vissa förutsättningar vara rättegångskostnad enligt

18 kap. 8 § RB och under andra förutsättningar inte. En sådan ordning

förefaller från principiella synpunkter mindre lämplig.

De merkostnader som kan uppkomma för berörda kommuner bedöms

av avtalsverket vara relativt obetydliga. Hittills har avtalsverket företrätt

kommun bara i ett eller två mål om året.

6* — Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 72

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

4.3. Remissyttrandena

Avtalsverkets förslag lämnas ntan erinran av remissinstanserna. Svenska

landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings-

och pastoratsförbund förutsätter emellertid, att den föreslagna

lagändringen inte inverkar på den av departementschefen i prop. 1965: 153

(s. 35) anvisade möjligheten för kommun att få ersättning av statsmedel

för bl. a. rättegångskostnader.

4.4. Föredraganden

Enligt 1 § ställföreträdarlagen skall statens avtalsverk företräda kommun

vid bl. a. avtalsförhandlingar när det är fråga om avtalsbart anställningseller

arbetsvillkor för arbetstagare hos kommun och villkoret enligt lag

eller riksdagsbeslut skall fastställas under medverkan av Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt 5 § skall kommun såväl

vid som utom domstol företrädas av avtalsverket i tvist om avtal angående

anställnings- eller arbetsvillkor som avses i 1 § eller om påföljd för

otillåten stridsåtgärd vid konflikt om sådant villkor. Om talan väcks vid

domstol i sådan tvist blir kommunen part i målet och avtalsverket ställföreträdare

för kommunen.

När avtalsverket företräder kommun vid domstol utför verket huvuddelen

av arbetet i rättegången. Kommunen medverkar i allmänhet bara på

så sätt, att den sänder in handlingar till avtalsverket och går det tillhanda

med muntliga upplysningar. Kostnaderna på arbetsgivarsidan kommer

därför helt eller till övervägande del att utgöras av de kostnader som avtalsverket

har för sin medverkan i målet. Avtalsverket torde emellertid författningsenligt

inte kunna få ersättning av kommunen för sin medverkan. Kommunen

får således inga utgifter härför och kan därför inte tillerkännas

någon ersättning i detta hänseende. Inte heller kan avtalsverket tillerkännas

ersättning i målet för de kostnader som hänför sig till dess medverkan, eftersom

verket i egenskap av ställföreträdare inte torde ha någon självständig

rätt att erhålla ersättning av kommunens motpart. För att kommun skall

kunna tillerkännas ersättning för kostnaden för avtalsverkets medverkan,

föreslår avtalsverket att i 5 § ställföreträdarlagen skall införas en bestämmelse

enligt vilken kommun skall ersätta staten dess kostnad med anledning

av att avtalsverket har företrätt kommunen vid domstol.

Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Som avtalsverket

framhållit föreligger f. n. i dessa mål bristande balans, när det gäller

möjligheten att få ersättning för rättegångskostnader. Om arbetstagarparten

vinner målet kan han sålunda få ersättning av motparten för samtliga

sina rättegångskostnader. Arbetsgivarsidan kan däremot få ersättning av

motparten endast för de kostnader som kommunen själv kan ha haft i

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 dr 1970

85

målet.

Kommunförbunden har i sina remissyttranden förutsatt att den föreslagna

lagändringen inte inverkar på den i prop. 1965: 153 anvisade möjligheten

föi kommun att fa ersättning av statsmedel för bl. a. rättegångskostnader.

Den av avtalsverket föreslagna lagändringen anser jag vara av

pi ocessteknisk natur och närmast beröra förhållandet mellan avtalsverket

och kommunen samt indirekt kommunens motpart. Den inverkar därför

enligt min mening inte på de i förenämnda proposition angivna möjligheterna

för kommun att efter prövning från fall till fall få ersättning av

statsverket för bl. a. rättegångskostnader.

Avtalsverket har enligt min mening framlagt övertygande skäl för den

föreslagna lagändringen. Det torde inte finnas något sakligt skäl till att rättsläget

i förevarande hänseende skall vara ett annat när avtalsverket företräder

kommun än när avtalsverket företräder staten. Jag förordar därför att

lagändringen vidtas. Som avtalsverket har föreslagit bör ändringen träda i

kraft den 1 juli 1970 med den inskränkningen att äldre lag fortfarande skall

gälla i fråga om mål som anhängiggjorts vid domstol före ikraftträdandet.

5. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 27b),

2) lag om ändring i lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun

vid vissa avtalsförhandlingar in. m.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilagad

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1970.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över det under 1 angivna lagförslaget

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Bilagan, som — bortsett från ändringen i 29 § statstjänstemannalagen — är likalydande

med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 april 1970.

N ärvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 13 mars 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27

februari 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring

i statstjänstemannalagen.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorerna Trygve Hellners och Lennart Aspegren.

Lagrådet yttrade:

Den utredning som ligger till grund för förslaget att göra statstjänstemannalagen

tillämplig på justitieråd och regeringsråd behandlade i huvudsak

dessas arbetsrättsliga ställning. Utredningsmannen fann enligt betänkandet

att några olägenheter icke kunde antagas uppkomma som följd

av den särställning justitieråd och regeringsråd intoge samt att det vid

sådant förhållande ej syntes böra ifrågakomma att närmare fastställa dessa

tjänstemäns rättsläge genom särskild lagstiftning. Endast på en punkt ansåg

han att en lagstiftning borde komma till stånd redan nu beträffande

dessa domare, nämligen i fråga om avstängning på grund av sjukdom och

beträffande skyldighet att i samband därmed underkasta sig läkarundersökning.

Betänkandet utgår i allt väsentligt från ett kollektivavtalsrättsligt betraktelsesätt.

Frågan om rätten att använda lockout och strejk såsom stridsmedel

bedömes sålunda främst med hänsyn till de enskilda tjänstemännens

ställning, särskilt deras oavsättlighet och ämbetsansvar. Väsentligen från

enahanda synpunkter behandlas frågan i flertalet av de yttranden som avgivits

av de i ärendet hörda myndigheterna. Det får antagas att föredragande

statsrådet anlagt samma synsätt då han i remissprotokollet anför, att

han delar den av utredningsmannen intagna ståndpunkten att regeringsformens

bestämmelser om högsta domstolens och regeringsrättens leda
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

möter inte i och för sig torde ha en innebörd som hindrar att statstjänstemannalagen

göres tillämplig på dessa domare.

Enligt lagrådets uppfattning bör vid frågans bedömande i första rummet

uppmärksammas icke de berörda domstolsledamöternas förhållanden utan

själva domstolarnas ställning och uppgifter från statsrättslig synpunkt och

huruvida därmed kan vara förenligt att arbetsinställelse tillätes eller det är

lämpligt att arbetsinställelse må förekomma. I anslutning härtill erinras

om grundlagberedningens uttalande, att frågan om de högsta domarnas

arbetsrättsliga ställning hade ett visst samband med de högsta domstolarnas

ställning i det konstitutionella systemet samt att beredningen därför

närmast vore benägen att förorda att frågan icke löstes i nu förevarande

sammanhang utan först i samband med den författningsreform, som beredningen

hade till uppgift att förbereda. Högsta domstolens ledamöter och

regeringsrättens flesta ledamöter har ej närmare berört denna konstitutionella

fråga. En minoritet av regeringsrättens ledamöter har understrukit,

att en ordning som förutsatte att möjlighet förelåge att använda fackliga

stridsmedel, ensidigt eller ömsesidigt, i anställningsförhållandet mellan staten

och ledamöterna i de båda högsta dömande instanserna vore mindre

väl förenlig med dessa domstolars statsrättsliga ställning enligt nu gällande

regeringsform.

De två högsta domstolarna tillhör enligt regeringsformen de främsta organen

för statsmaktens utövande. De intager därutinnan en särställning i

förhållande till andra i regeringsformen omnämnda statsmyndigheter, bortsett

naturligtvis från statsrådet. Sett från denna synpunkt ter det sig i hög

grad främmande att ens teoretiskt antaga såsom grundlagsenligt, att dessa

domstolar skulle kunna bringas ur verksamhet genom lockout eller strejk.

Såsom grundlagberedningen framhållit finns det också från andra synpunkter

ett särskilt intresse att hålla bärarna av den högsta domsmakten

utanför fackliga stridsåtgärder.

De grundläggande bestämmelserna om högsta domstolen och regeringsrätten

återfinnes i 17 och 18 §§ regeringsformen. Den utformning bestämmelserna

har är betingad av historiska skäl. Bestämmelserna kan icke anses

blott reglera tillsättningen av domstolarnas ledamöter. Reellt sett innebär

de att för utövande av domsrätt i högsta instans skall finnas en högsta

domstol bestående av minst tolv ledamöter och en regeringsrätt bestående

av minst sju ledamöter. Liksom det skulle strida mot 17 och 18 §§ om Kungl.

Maj :t underläte att tillsätta föreskrivet antal ledamöter i dessa domstolar,

synes det vara oförenligt med bestämmelsernas angivna innebörd att ledamöterna

skulle genom lockout kunna utestängas från tjänstgöring med påföljd

att domstolarna blott funnes till namnet, eller att de som mottagit

befattning som ledamot skulle äga underlåta att tjänstgöra. Såsom en parallell

må hänvisas till 96 § regeringsformen, som innebär att det skall finnas

minst två riksdagens ombudsmän; uppenbart synes vara att lockout

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1970

eller strejk icke kan vara tillåtna i fråga om ombudsmännen. Vad som anmärkts

giver grund för åsikten att lockout och strejk icke är tillåtna beträffande

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. Enligt denna åsikt

blir 15 § statstjänstemannalagen, som icke gäller då annat följer av lag,

icke tillämplig även om undantagsbestämmelsen i 1 § för justitie- och regeringsråd

borttages. Härvid må ock erinras om bestämmelserna i 2 § 1946

års lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring samt 1 §

1909 års lag om regeringsrätten, vilka innehåller att arbetet i domstolarna

skall fortgå minst 40 veckor om året och beträffande högsta domstolen

dessutom att en avdelning alltid skall kunna sammankallas.

Förslaget 1963 till regeringsform (5 kap.) synes icke innebära att förevarande

fråga skulle komma i ett annat läge vid en författningsreform i enlighet

med förslaget.

Bland övriga bestämmelser i regeringsformen som angår högsta domstolen

och regeringsrätten må erinras om 26 §, enligt vilken nådeansökningar

icke kan av Kungl. Maj:t bifallas utan att högsta domstolen eller regeringsrätten

hörts.

Enligt 87 § regeringsformen i gällande lydelse skall lagrådet höras över

förslag rörande civil-, kriminal- och kyrkolag. I lagråd skall enligt 21 § regeringsformen

tjänstgöra minst två justitieråd och ett regeringsråd. En

arbetsinställelse omfattande justitie- och regeringsråd skulle följaktligen

förhindra lagstiftning på nämnda områden. Bland annat skulle bliva omöjligt

att i grundlagsenlig ordning genomföra tjänsteplikt vid samhällsfarliga

konflikter, något som ansetts böra kunna ifrågakomma. Sedan det såsom

vilande antagna förslaget till ändring av 87 § regeringsformen blivit gällande

upphör väl skyldigheten att obligatoriskt höra lagrådet; det förutsättes

dock att ett lagråd skall finnas och kunna höras över lagförslag som i och

för sig är av sådan beskaffenhet att det bör remitteras till lagrådet.

I sammanhanget må ytterligare påpekas att om, efter en lockout omfattande

högsta domstolens ledamöter och andra domare, någon skulle vid allmän

domstol föra talan med krav på mistad lön under förmenande att han

obehörigen avstängts, målet eventuellt icke skulle kunna prövas i högsta

domstolen, eftersom dess ledamöter skulle kunna vara jäviga och ersättare

icke får förordnas.

Vad som anförts innebär att enligt lagrådets mening skäl finns att anse

lockout och strejk vara grundlagsstridiga i fråga om justitie- och regeringsråd

samt att användande av dessa stridsmedel i vart fall föranleder

allvarliga betänkligheter. Från alla håll har också vid frågans behandling

understrukits att den har nästan uteslutande teoretiskt intresse. Under alla

omständigheter synes frågan ej böra upptagas förrän i samband med en

författningsreform.

Rörande de särskilda paragraferna i statstjänstemannalagen anmärkes

följande.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 7970

89

Såsom föredragande statsrådet konstaterat saknar 2 § betydelse för justitie-

och regeringsråd.

Då justitie- och regeringsråd redan har förhandlings- och avtalsrätt, är

3 § av intresse endast såvitt gäller där stadgade inskränkningar i avtalsrätten.

Det är emellertid ej nödvändigt att stadga sådana inskränkningar i

fråga om justitie- och regeringsråd. Om så ej sker får dessa visserligen formellt

möjlighet att begära att sådana frågor som avses med inskränkningarna

dragés in i avtalsregleringen. Uteslutes användning av stridsmedel kan

avtalsverket emellertid alltid motsätta sig att så sker och kommer självfallet

också att begagna sig av denna möjlighet. Även om 3 § ej blir tilllämplig

i fråga om justitie- och regeringsråd, kommer alltså bestämmanderätten

i här avsedda frågor också för dessa befattningshavare att i praktiken

ligga hos det allmänna.

Av föreskrifterna i 4—12 §§ är åtskilliga utan betydelse för justitie- och

regeringsråd eller onödiga vid sidan av bestämmelser i regeringsformen.

Icke innehållet i någon av dessa paragrafer påkallar att statstjänstemannalagen

göres tillämplig på dessa domare. Vad angår 11 § må erinras om

justitie- och regeringsråds skyldighet att tjänstgöra i lagrådet.

Motsvarighet till bestämmelserna i 13 § och möjligen även 14- § bör finnas

för justitie- och regeringsråd.

Vad lagrådet förut anfört innebär att 15—17 §§ icke bör gälla ledamöterna

i högsta domstolen och regeringsrätten.

Av stadgandena i 18—25 §§ är icke något tillämpligt beträffande justitieoch

regeringsråd. I sammanhanget erinras att i fråga om ansvar för tjänstefel

dessa domare icke är underkastade ansvar utöver vad som föreskrives

i 101 § regeringsformen (jfr motiven till 1963 års förslag till regeringsform

s. 280 f). Åtal jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken kan alltså icke ifrågakomma;

i stället kan entledigande ske jämlikt 103 § regeringsformen efter

beslut av opinionsnämnden.

I stället för bestämmelsen i 26 § gäller beträffande domare lagen om avstängning

av domare. Huruvida denna lag är tillämplig å justitie- och regeringsråd

annat än vid åtal vid riksrätt lämnades vid lagens tillkomst öppet

(se prop. 1955: 148 s. 28 och 29, NJA II 1955 s. 43); denna fråga är ej heller

löst i förevarande förslag.

Bestämmelserna i 27 § äger visst samband med reglerna i 31 och 32 §§

och behandlas tillsammans med dessa.

28—30 §§ saknar betydelse för justitie- och regeringsråd. Vad särskilt angår

29 § må framhållas att vad där sägs, å ena sidan, såvitt avser dessa

domare, följer av 36 § regeringsformen och, å andra sidan, endast utgör

en ofullständig beskrivning av rättsläget för dessa befattningshavares del,

eftersom bestämmelsen icke beaktar att de kan skiljas från tjänsten även

genom beslut av riksrätten eller av Kungl. Maj:t jämlikt 102 och 103 §§

regeringsformen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kunyl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

Bestämmelserna i 31 och 32 §§ angående tjänstemans skyldighet att avgå

i vissa fall har i fråga om domare närmast innebörden av en komplettering

av 36 § regeringsformen genom att de närmare anger vilka rekvisit som

skall föreligga för att pensionering skall få äga rum. I samband härmed bör

även beaktas reglerna i 27 § statstjänstemannalagen om avstängning av

tjänsteman på grund av sjukdom och om läkarundersökning.

För justitie- och regeringsråd gäller för närvarande i fråga om pensionering

vissa bestämmelser i SPR, vilka motsvarar 31 § samt 32 § första och

tredje styckena statstjänstemannalagen. Däremot gäller för närvarande

icke för dem några regler som motsvarar 32 § andra stycket eller 27 §.

Lagrådet delar uppfattningen att sådana närmare bestämmelser om pensionering

av justitie- och regeringsråd som fordras för komplettering av 36 §

regeringsformen bör ges i lag. Lagrådet biträder även meningen att bestämmelser

om avstängning på grund av sjukdom och om läkarundersökning

bör meddelas för dem och därvid ges i lag. I och för sig synes det icke

vara något att erinra mot att bestämmelser i nu berörda ämnen får samma

innehåll som 31 och 32 samt 27 §§ statstjänstemannalagen.

I fråga om högre tjänster som Kungl. Maj :t tillsätter prövas fråga om anställnings

upphörande enligt 31 och 32 §§ av Kungl. Maj :t, jfr 37 §. Även fråga

om avstängning på grund av sjukdom eller om läkarundersökning enligt

27 § prövas, när det gäller sådan tjänst, av Kungl. Maj:t; enligt det remitterade

förslaget följer detta av vissa från statstjänstemannastadgan till 27 §

andra stycket statstjänstemannalagen överförda bestämmelser. Under remissbehandlingen

har framförts på konstitutionella överväganden grundade

betänkligheter mot att Kungl. Maj :t i statsrådet sålunda skall kunna besluta

om entledigande av justitie- eller regeringsråd på grund av sjukdom

liksom om avstängning eller om läkarundersökning av sådan befattningshavare.

Lagrådet finner dessa betänkligheter icke sakna fog. Invändningar

av samma natur kan även riktas mot att det, såsom enligt förslaget,

skall tillkomma Kungl. Maj :t i statsrådet att besluta om entledigande av

justitie- eller regeringsråd enligt 32 § andra stycket. Utöver de konstitutionella

skälen bör även beaktas att bedömningen huruvida en ledamot av

högsta domstolen eller regeringsrätten fullgör sin tjänst tillfredsställande

av naturliga skäl knappast kan företagas annat än av den domstol han tillhör.

Själva beslutet om entledigande, avstängning eller läkarundersökning

synes dock kunna fattas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Enligt lagrådets mening

kan de skilda synpunkter som här anförts tillgodoses genom att befogenheten

för Kungl. Maj:t i statsrådet att besluta i ärenden av förevarande

beskaffenhet göres beroende av att framställning i saken göres av vederbörande

domstol.

De materiella stadgandena i 33 och 3i §§ saknar tillämplighet beträffande

justitie- eller regeringsråd.

Regeln i 35 § om tjänstemans rätt att lämna tjänsten efter skriftlig upp
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

91

sägning saknar motsvarighet för justitieråds och regeringsråds del. Såsom

framhålles i remissprotokollet torde uppsägningsrätt för dem ej heller kunna

grundas på bestämmelsen i 9 § 1 mom. AST. Justitie- och regeringsråd

som begärt avsked torde alltså enligt gällande ordning ha att avvakta

Kungl. Maj:ts beslut om entledigande. När det gäller tjänstemän i allmänhet

har en sådan ordning ansetts mindre väl förenlig med ett system som

förutsätter frihet att avtala om löner och rätt att vid lönekonflikt nedlägga

arbetet. Med hänsyn till vad som förut sagts angående justitie- och regeringsråds

statsrättsliga ställning och rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder

finns enligt lagrådets mening icke anledning att nu ändra gällande ordning

och för deras del införa en lagstadgad uppsägningsrätt. Något praktiskt

behov av en sådan ändring föreligger icke heller.

Vad slutligen angår 36—41 §§, i den mån de överhuvud skulle få betydelse

beträffande justitie- och regeringsråd, hänvisas till anmärkningarna

rörande 30, 31, 32 och 35 §§.

Sammanfattningsvis anför lagrådet följande.

På grunder som förut utvecklats kan lagrådet icke tillstyrka att statstjänstemannalagens

regler i 15—17 §§ om fackliga stridsåtgärder nu göres

tillämpliga på justitieråd och regeringsråd. Ej heller bör 35 § göras tilllämplig

på dessa befattningshavare.

Såsom lagrådet anfört förefinns icke behov av motsvarighet till reglerna

i 3 § om begränsning av avtalsområdet, 7 § första stycket första punkten om

tillsättningsdokument och 8 § om anställningsbevis.

Flertalet av övriga bestämmelser i lagen saknar med hänsyn till sitt innehåll

betydelse beträffande justitieråd och regeringsråd.

Göres lagen tillämplig å dessa domare måste i vissa fall hänvisningar ske

till regeringsformen eller andra för dem gällande författningar. Förutom,

såsom enligt förslaget, i 10 och 38 §§ torde sådana hänvisningar böra göras

i 11 och 29 §§.

Vad lagrådet anfört innebär att för justitie- och regeringsråd bör meddelas

lagbestämmelser i de frågor som behandlas i 13 §, eventuellt också 14 §,

i 27 § samt i 31, 32 och 37 §§. I princip torde bestämmelserna kunna överensstämma

med dem som enligt statstjänstemannalagen med föreslagna

ändringar skall gälla för andra statstjänstemän. Sådana bestämmelser kan

införas såvitt angår justitieråd i 1946 års lag om högsta domstolens sammansättning

och tjänstgöring samt i fråga om regeringsråd i 1909 års lag

om regeringsrätten. I vardera lagen bör då även införas sådana särregler

om ordningen för fattande av beslut om avstängning och om avgångsskyldighet

som lagrådet föreslagit.

Vid ovan angivna förhållanden finnes icke tillräckliga skäl att göra statstjänstemannalagen

tillämplig även på justitieråd och regeringsråd. Lagrådet

avstyrker därför förslaget om upphävande av undantagsbestämmelsen i 1 §

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

andra stycket statstjänstemannalagen angående högsta domstolens och

regeringsrättens ledamöter samt föreslår att de bestämmelser som enligt

vad nyss sagts erfordras för dem intages i de nämnda domstolslagarna.

När justitiekanslern undantogs från statstjänstemannalagens tillämpningsområde

anfördes som skäl härför att denne intager en speciell, regeringen

närstående ställning och att hans ämbetsåligganden till väsentlig del

är tämligen likartade med riksdagens ombudsmäns. Dessa skäl synes alltjämt

äga giltighet. Lagrådet avstyrker därför även förslaget att upphäva

den för justitiekanslern gällande undantagsregeln i 1 § statstjänstemannalagen.

Ändringarna i 13 § statstjänstemannalagen angående tjänstemäns rätt

att åtaga sig bisysslor och det föreslagna andra stycket i 27 § om beslutsbefogenhet

beträffande avstängning in. m. berör även andra tjänstemän.

Yad som föreslagits i dessa delar föranleder icke erinran från lagrådets

sida.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

93

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför HansMaj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 april

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Löfberg lagrådets utlåtande över förslag till lag om ändring i

statstjänstemannalagen (1965: 274) och anför.

Lagrådet avstyrker förslaget om sådan ändring i 1 § andra stycket statstjänstemannalagen

(StjL) att lagen görs tillämplig även på högsta domstolens

och regeringsrättens ledamöter. Till grund för sin uppfattning härvidlag

åberopar lagrådet främst att skäl kan anföras för att anse lockout och

strejk vara grundlagsstridiga i fråga om justitieråd och regeringsråd samt

att användande av fackliga stridsmedel beträffande dessa tjänstemän i vart

fall föranleder allvarliga betänkligheter. Reglerna i 15—17 §§ StjL om rätt

till fackliga stridsåtgärder in. m. bör därför inte gälla dessa tjänstemän. Enligt

lagrådets mening finns inte heller i övrigt tillräckliga skäl att göra

StjL tillämplig också på justitie- och regeringsråd. Lagrådet föreslår därför

att de lagbestämmelser som behövs angående dessa domares arbetsrättsliga

ställning i stället tas in i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning

och tjänstgöring resp. lagen (1909:38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

I remissprotokollet erinrade jag om att rättsförhållandet mellan staten

och dess tjänstemän i viktiga hänseenden ändrades genom 1965 års förhandlingsrättsreform.

Samtidigt som alla tjänstemannakategorier fick rätt

att kollektivt förhandla med arbetsgivaren om anställningsvillkoren, erkändes

strejk och lockout som tillåtna stridsmedel i intressetvist mellan staten

och tjänstemannaorganisation. Härmed uppgavs bl. a. det ovillkorliga

anspråk på tjänsteuppgifternas fullgörande som före reformen kunnat riktas

i vart fall mot statens ordinarie tjänstemän. I den nya lagstiftningen

gjordes inte något undantag för sådana offentliga verksamhetsområden där

en arbetsinställelse kunde drabba verksamheten särskilt hårt. I förarbetena

till StjL underströks att man vid en bedömning av frågan med vilka medel

samhället borde skydda sig mot samhällsfarliga konflikter inte borde göra

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970

principiell skillnad mellan allmän och enskild verksamhet. Vidare betonades

att de preliminära huvudavtal som träffats mellan staten och kommunförbunden,

å ena, och de offentliga tjänstemännens organisationer, å

andra sidan — det statliga avtalet har numera ersatts av det s. k. Slottsbacksavtalet

— innebar avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter

inom det offentliga tjänstemannaområdet. I förarbetena konstaterades också

att ingen ifrågasatte Kungl. Maj :ts och riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning

till skydd för vitala samhällsintressen (prop. 1965:60 s. 108,

264 och 298 samt K2LU 1 s. 61).

Varken vid tillkomsten av de grundlagsändringar som genomfördes i samband

med förhandlingsrättsreformen eller vid införandet av övrig lagstiftning

på området synes från något håll ha gjorts gällande att det förhållandet

att i grundlag ges bestämmelser som reglerar de viktigaste statsorganens

verksamhet skulle utgöra hinder för facklig stridsåtgärd beträffande tjänsteman

hos sådant organ. Som jag påpekade vid remissen till lagrådet avvisade

statsmakterna 1965 också tanken på att lagstiftningsvägen eller genom

avtal tillskapa en frikrets avseende högre tjänstemän. Inte heller vid

diskussionen av frikretsfrågan synes ha hävdats att en sådan specialreglering

skulle vara nödvändig för att inte de statsorgan, som i grundlag föreskrivs

eller åtminstone förutsätts skola finnas, sätts ur spel genom arbetsinställelse.

Som framhållits av bl. a. tre ledamöter av lagrådet vid deras

granskning av förslaget till StjL 1965 torde det i själva verket möta närmast

oöverstigliga svårigheter att i lag avgränsa de offentliga verksamhetsområden

där med hänsyn till samhälleliga intressen arbetsinställelse inte kan

tolereras (jfr prop. 1965:60 s. 265). Någon sådan gränsdragning har vid

förhandlingsrättsreformen inte ansetts nödvändig ens beträffande tjänstemän

hos de två främsta statsorganen, regeringen och riksdagen. Denna bedömning

synes inte ha påverkats av det förhållandet att exempelvis 5 § RF

föreskriver att statsdepartement skall finnas för särskilda grenar av rikets

styrelse och 80 § riksdagsordningen förutsätter att hos riksdagen finns

ett kansli, som sätter upp och expedierar riksdagens skrivelser. Enligt min

mening torde det inte kunna anföras bärande skäl för att nu anlägga ett

annat synsätt såvitt gäller ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att den av föredraganden

i prop. 1965: 60 gjorda hänvisningen till grundlag beträffande högsta domstolens

och regeringsrättens ledamöter inte torde ha grundats på antagandet

att arbetsinställelse i och för sig skulle vara utesluten beträffande dessa

tjänstemän (jfr prop. s. 139). Mot bakgrund av vad nu anförts kan jag inte

finna några konstitutionella hinder mot att StjL görs tillämplig på domarna

i de båda högsta rättskipande organen utan att undantag samtidigt

görs för lagens bestämmelser om arbetskonflikt. Även om ett sådant undantag

görs, torde f. ö. dessa domare ha förhandlingsrätt enligt 1936

års lag om förenings- och förhandlingsrätt och rätt att sluta kollektivavtal.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1970 95

Detta medför i och för sig att enligt vedertagna arbetsrättsliga principer

även stridsåtgärder kan vidtagas i händelse av arbetskonflikt.

Lagrådet har som ett ytterligare skäl mot framläggande av förslaget påpekat

att om, efter en lockout omfattande högsta domstolens ledamöter och

andra domare, någon skulle vid allmän domstol föra talan med krav på

mistad lön under påstående att han obehörigen avstängts, målet eventuellt

inte skulle kunna prövas i högsta domstolen, eftersom dess ledamöter skulle

kunna vara jäviga och ersättare inte får förordnas. Även bortsett från att

det synes i hög grad tveksamt om enbart den omständigheten att domare

dragits in i en arbetskonflikt skulle göra honom jävig vid handläggningen

av ett mål som har anknytning till konflikten, har jag svårt att se att

lagrådets påpekande innefattar ett avgörande hinder mot det remitterade

förslaget. En liknande jävssituation kan uppenbarligen i det av lagrådet

anförda fallet uppkomma även i andra dömande instanser. Eftersom en

jävssituation av nu tänkt slag inte ansetts utgöra något hinder mot att

göra StjL:s regler om arbetskonflikter i princip tillämpliga på domare

i allmänhet, kan enligt min mening inte heller motsvarande omständighet

åberopas som ett avgörande skäl häremot såvitt angår domare i de två

högsta domstolarna.

Som understrukits också av lagrådet har emellertid den nu diskuterade

frågan nästan uteslutande teoretiskt intresse. Det torde nämligen inte vara

förenligt med den rådande uppfattningen hos berörda parter att justitieråd

och regeringsråd dras in i arbetskonflikt. Ett uttryck härför är resultatet

av de överläggningar mellan företrädare för chefen för civildepartementet

och tjänstemannaorganisationerna som fördes åren 1965 och 1968 och

som jag omnämnt i remissprotokollet. Som framgår av detta förutsattes vid

överläggningarna, vilka berörde ett större antal högre tjänstemän, däribland

justitieråd och regeringsråd, uttryckligen att fredsplikt skulle gälla för dessa

tjänstemän.

Vad lagrådet i övrigt anfört till stöd för sin uppfattning att StjL inte bör

göras tillämplig på justitieråd och regeringsråd har delvis sin grund i det

av lagrådet förda resonemanget i fråga om användande av fackliga stridsmedel

beträffande dessa domare. Jag syftar här bl. a. på lagrådets uttalande

beträffande föreskrifterna i 3 § StjL om begränsning av avtalsområdet.

Med den av mig i det föregående redovisade inställningen i berörda fråga

torde de av lagrådet åberopade skälen för att inte göra 3 § i lagen tillämplig

på justitie- och regeringsråd väsentligt minska i betydelse. Enligt min mening

är det av vikt att detta lagrum, som bl. a. ger huvudreglerna om avtalsområdets

avgränsning, kommer att gälla också för dessa domare. Med

den ståndpunkt jag nu intagit synes det även vara till fördel att föreskriften

i 35 § om uppsägningsrätt blir gällande för justitieråd och regeringsråd.

Vad gäller övriga av lagrådet andragna omständigheter mot att StjL görs

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1970

tillämplig på justitie- och regeringsråd vill jag här inskränka mig till att

nämna följande. Visserligen saknar åtskilliga av lagens föreskrifter betydelse

för dessa domare. Detta utgör dock knappast något hinder mot att lagen

i princip blir gällande även för dessa. Som påpekas även av lagrådet

bör å andra sidan meddelas bestämmelser i lag för högsta domstolens och

regeringsrättens ledamöter i vissa andra frågor som behandlas i StjL. Lagrådet

nämner i detta sammanhang föreskrifterna i 13, 14, 27, 31, 32 och

37 §§ StjL. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad jag i övrigt

anfört i remissprotokollet finner jag övervägande skäl tala för att justitieråd

och regeringsråd bör omfattas av StjL. Jag anser mig därför inte ha

anledning att frångå detta förslag. Vad lagrådet anfört angående beslutsbefogenheten

i ärenden enligt 27 och 32 §§ StjL och om lämpligheten att —

om lagen görs tillämplig på justitie- och regeringsråd — göra uttryckliga

hänvisningar till RF:s bestämmelser inte bara i 10 och 38 §§ utan också i 11

och 29 §§ har inte övertygat mig om att jag bör frångå det remitterade förslaget

i vidare mån än att jag nu föreslår att i 29 § StjL tas in en erinran om

de särskilda ansvarighetsregler som enligt RF gäller för justitie- och regeringsråd.

Lagrådet avstyrker även förslaget att upphäva den för justitiekanslern

gällande undantagsregeln i 1 § StjL. Under åberopande av vad jag anfört vid

remissen till lagrådet i denna del anser jag mig böra vidhålla detta förslag..

Lagförslaget lämnas i övrigt utan erinran av lagrådet.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagens

att antaga

dels det av lagrådet granskade förslaget till lag om ändring i statstjänstemannalagen

(1965: 27i) med angiven ändring,

dels det vid statsrådsprotokollet den 27 februari 1970 fogade förslaget till

lag om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid''

vissa avtalsförhandlingar m. m.

Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1970 97

Innehållsförteckning

Propositionen ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Lagförslag ............................................................ 2

Förslag till

lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274) .................... 2

lag om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa

avtalsförhandlingar m. m........................................... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 februari 1970 ........................ 5

1 Inledning ........................................................ 5

2 Justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns arbelsrättsliga ställning 8

2.1 Nuvarande ordning.............................................. 8

2.1.1 Justitieråd och regeringsråd.................................... 8

2.1.2 Justitiekansler n .............................................. 12

2.2 Ur förarbetena till regeringsformen och statstjänstemannalagen...... 12

2.3 Tidigare behandling av frågan om justitieråds och regeringsråds rätt

till bisysslor.................................................... 14

2.4 1967 års betänkande ............................................ 15

2.4.1 Justitieråd och regeringsråd.................................... 15

2.4.2 Justitiekanslern .............................................. 27

2.5 Remissyttrandena .............................................. 30

2.6 Föredraganden ................................................ 42

3 Statstjänstemännens bisgsslor ...................................... 53

3.1 Gällande bestämmelser .......................................... 53

3.2 Avtalsregler m. m. för kommunala och privata tjänstemän............ 55

3.3 Förhållandena i andra nordiska länder............................ 56

3.4 Bisyssleutredningen ............................................ 56

3.5 Remissyttrandena ...... 63

3.6 Föredraganden ................................................ 73

4 Skyldighet för kommun att ersätta statsverket vissa rättegångskostnader 81

4.1 Gällande bestämmelser ........................................ 81

4.2 Avtalsverkets framställning ...................................... 82

4.3 Remissyttrandena .............................................. 84

4.4 Föredraganden ................................................ 84

5 Hemställan ...................................................... 85

Utdrag av lagrådsprotokollet den 2 april 1970 ............................ 86

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 april 1970 ............................ 93

Doktrin (4)

  1. Vilhelm Persson, Myndigheters och myndighetsanställdas yttranden, FT 2022 nr 4 s. 525, på s. 548 · Fritt tillgänglig
  2. Vilhelm Persson, Offentlig anställning och privat yttrandefrihet, FT 2020 nr 2 s. 243, på s. 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Lennart Aspegren, Förbjudna "extraknäck", en översikt över statliga bisyssleregler i lag och avtal, FT 1980 nr 3–4 s. 139, på s. 141, 143 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Tommy Lennberg, Från regeringens kansli, FT 1978 nr 2 s. 119, på s. 120 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1970:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i statst jänslemannalagen s. 1 i texten

Doktrin (5)

5 kopplingar i 4 dokument.

  1. FT 1980 s. 139 Lennart Aspegren, Förbjudna "extraknäck", en översikt över statliga bisyssleregler i lag och avtal s. 141 · s. 143 i texten
  2. FT 2022 s. 525 Vilhelm Persson, Myndigheters och myndighetsanställdas yttranden s. 548 i texten
  3. FT 2020 s. 243 Vilhelm Persson, Offentlig anställning och privat yttrandefrihet s. 255 i texten
  4. FT 1978 s. 119 Tommy Lennberg, Från regeringens kansli s. 120 i texten