Sök i Ratio Lex

Med förslag om vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

1970-03-13 · 52 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:82, Med förslag om vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

1

Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om vissa

stödåtgärder för svensk varvsindustri; given Stockholms

slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över industriärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Krister Wickman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens yttrande över näringspolitiska riktlinjer

beträffande svensk varvsindustri. Därutöver framläggs förslag om statlig

kreditgaranti intill ett belopp av 1 miljard kr. för order som tas under

1970 och 1971. För stöd åt varvsindustrins forsknings- och utvecklingsverksamhet

föreslås att styrelsen för teknisk utveckling tillförs, utöver tidigare

yrkade anslag, ytterligare 12 milj. kr. för budgetåret 1970/71 samt atf Kungl.

Maj :t bemyndigas att under budgetåret 1970/71 godkänna avtal och beslut

om sådant stöd om högst 10 milj. kr. under vart och ett av budgetåren

1970/71—1972/73. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 82

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Utdrag av protokoll över industriärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

13 mars 1970.

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,

Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa stödåtgärder

för svensk varvsindustri, och anför:

Efter bemyndigande av Kungl Maj:t den 30 juni 1967 tillkallade jag fyra

sakkunniga1 med uppdrag att tillsammans med representanter för varvsindustrin

undersöka de svenska varvens situation med avseende på lönsamhet,

finansiering, produktivitet m. m. samt att föreslå de statliga åtgärder

undersökningarna kunde aktualisera. De sakkunniga hade att utgå från en

i skrivelse den 25 maj 1967 till finansministern av Sveriges varvsindustriförening

gjord framställning om kompensation för de förluster de exporterande

varven gör till följd av de kreditvillkor som allmänt tillämpas gentemot

redarna.

De sakkunniga har med skrivelse den 2 februari 1970 överlämnat ett betänkande,

De svenska storvarvens problem (Stencil I 1970: 1), vilket omfattar

dels bedömningar av varvsläget på lång och kort sikt, dels förslag om

vissa generella och speciella åtgärder.

Över de sakkunnigas betänkande har efter remiss yttrande avgetts av sjöfartsverket,

statskontoret, bankinspektionen, riksrevisionsverket, exportkreditnämnden

(EKN), arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus län samt Malmöhus län, kommerskollegium, styrelsen för

teknisk utveckling (STU), statens skeppsprovningsanstalt (SSPA), fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Landsorganisationen

i Sverige (LO) —- efter hörande av Svenska metallindustriarbetareförbundet

—, Statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten, AB Svensk exportkredit

(SEK), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) — efter hörande av

Sveriges verkstadsförening —, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SA
1

I.andshövdingen Per Nyström, generaldirektören Erik Grafström, förbundsordföranden Åke

Nilsson och expeditionschefen Axel Wallén.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970 3

CO), Sveriges allmänna exportförening (ansluter sig till Sveriges industriförbunds

yttrande), Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges redareförening, Sveriges varvsindustriförening samt Tjänstemännens

centralorganisation (TCO).

Betänkandet

Bakgrund

Svensk varvsindustri måste bedömas i sitt internationella sammanhang.

Den arbetar på en oskyddad hemmamarknad och den säljer på export två

tredjedelar av produktionen i konkurrens med likaledes starkt internationellt

orienterade skeppsvarv i Västeuropa och Japan. Under hela mellankrigstiden

karakteriserades fartygsmarknaden av sjöfartsstagnation och

överskottskapacitet i världens handelsflottor. Efter kriget har marknaden

varit starkt expansiv som följd av snabbt ökande världshandel. Den tekniska

omvandlingen i det nybeställda tonnaget har varit betydande, speciellt

vad gäller tankfartyg; större och alltmer komplicerade fartygstyper

har efterfrågats. Den framgångsrika norska rederinäringen har utgjort de

svenska varvens viktigaste utlandsmarknad. Den svenska marknadsandelen

på Norge, som länge pendlat mellan 30 och 40 %, har fram till 1968 fallit

till under 25 %. Andelen var år 1969 dock åter 30 %. I stor utsträckning

\ai nedgången ett resultat av att norska order pa tankers och bulkfartyg

placerats hos japansk varvsindustri.

Konkurrensutvecklingen på fartygsmarknaden kan sammanfattande illustreras

med att den japanska andelen av i världen nyproducerat handelstonnage

under 1960-talet ökade från en femtedel till hälften. Storbritannien

och Västtyskland har hårdast träffats av den japanska expansionen, medan

de svenska varven hållit sin marknadsandel anmärkningsvärt väl (kring 9

% av världsmarknaden). Det finns nu åtskilliga tecken som tyder på att

den japanska varvsindustrin, efter den snabba expansionen under 1960-talet,

är på väg emot en period av lugnare utveckling. Varvsindustrin i Japan

är vad gäller investeringar inte längre prioriterad, svårigheter att rekrytera

arbetskraft har börjat framträda, och varvens förut mycket goda lönsamhet

har försämrats genom de betydande lönehöjningar som ägt rum under de

senaste åren. Även en rad handelspolitiska åtgärder under senare tid utgör

symptom på en förändrad japansk bedömning av varvssektorn, t. ex. anslutningen

till OECD-överenskommelsen om varvskrediterna.

Under trycket av den japanska varvskonkurrensen pågår i flertalet västeuropeiska

varvsländer en omfattande strukturrationalisering, som i hög

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

grad initierats och styrts genom statliga ingrepp. Ett mycket svagt orderläge

under åren 1966—1967 ledde i Västtyskland till rekonstruktioner och fusioner

samt till utbyggnad av ett statligt stödsystem. Nedläggningar, rekonstruktioner,

betydande nyinvesteringsprojekt och fortsatta subventioner ingick

som ett led i en överenskommelse som år 1968 träffades mellan den

franska staten och varvsnäringen. I Storbritannien lades den s. k. Geddesrapporten

till grund för parlamentsbeslut 1967 om stödåtgärder för en omfattande

omorganisation av brittisk varvsindustri. Dessa och andra rationaliseringsåtgärder

torde — på sikt — innebära en inte obetydlig kapacitetsökning

i Västeuropa och en ökad konkurrenskraft för varvsindustri i de

nämnda länderna.

Av analyser som framtagits i samband med varvskommitténs arbete framgår,

att den svenska varvsindustrin var en under 1960-talet relativt sett

lönsam bransch. Under 1960-talet sjönk avkastningen hastigt ned mot noll;

några varv har alltsedan år 1967 visat betydande förluster. Under 1950-talets

goda vinstår kunde varven ackumulera stora reserver. Från och med

1960-talets första år har dessa likviditetsreserver successivt förtärts eller

omsatts i oförmånliga fartygsfordringar med långa bindningstider. Varvens

löneläge ligger 10 å 15 % över verkstadsindustrins genomsnitt. Det refererade

materialet visar på en produktivitetsnivå och produktivitetsutveckling

i varvsindustrin som väl kan jämföras med svensk verkstadsindustris i övrigt.

Varvsläget

Utvecklingsperspektivet på längre sikt för varvsindustrin innehåller både

positiva och negativa element, som är svåra att väga mot varandra. Enligt

prognosberäkningar och marknadsanalyser som kommittén låtit ta fram

kommer fartygsefterfrågan att växa under 1970-talet, särskilt vad gäller

tekniskt avancerat tonnage. Den tekniska utvecklingen beträffande såväl

fartygskonstruktion som fartygsbyggande går i en riktning som i och för sig

är gynnsam för svensk varvsindustri. Som följd av de ökade nybeställningsbehoven

kommer världens varvskapacitet att behöva ökas, vilket förutsätter

bättre fartygspriser på världsmarknaden. De japanska varven har emellertid

etablerat sig som klara prisledare, och allt talar för att de kommer att

behålla den ställningen. Härvidlag utgör dock det förhållandet en positiv

faktor för de svenska varven, att de japanska varvslönerna kan väntas

stiga relativt snabbt i fortsättningen. På den negativa sidan noteras den

skärpta konkurrens, som resulterar från den pågående omställningen av den

västeuropeiska varvsindustrin, samt sannolikheten för att fortsatt stöd i

vissa länder kommer att ges åt den inhemska handelsflottan och den egna

varvsindustrin.

På kort sikt är det varvens likviditets- och räntabilitetsproblem som do
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kung!. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

minerar perspektivet. Sysselsättningen är garanterad genom en orderstock

som räcker ett stycke in på år 1973. En stor del av dessa order har emellertid

tagits till priser, som inte ger täckning för varvens rörliga kostnader

vid de låneräntor man nu får betala. Under år 1969 har fartygspriserna

dock förbättrats, varför de senast tecknade orderna är gynnsammare och

i vissa fall betydligt gynnsammare. För de närmaste åren är den omständigheten

särskilt allvarlig att varvens likviditet och räntabilitet kommer att

tyngas av förluster också på tidigare leveranser genom att varvens refinansieringsräntor

ligger högre än den kontraktsränta som redaren betalar. Avgörande

för hur stora dessa förestående förluster blir är ränteutvecklingen

främst på den korta internationella kreditmarknaden. De har med utgångspunkt

från att nuvarande ränteläge består beräknats bli av storleksordningen

40—50 milj. kr. per år. Belastningen fördelar sig högst olika på de enskilda

varven.

På grundval av det tecknade utvecklingsperspektivet och läget ger varvskommittén

därefter sin syn på de svenska varvens framtidsutsikter.

Därvid framhåller kommittén först att det förhållandet att varven f. n.

är olönsamma inte påverkar en samhällsekonomisk bedömning av lämpligheten

att bevara en svensk varvsindustri. För en sådan bedömning är det

lönsamheten i den framtida produktionen som är avgörande. För sin del

finner kommittén att långtidsperspektivet ingalunda framstår som så

ogynnsamt att det bör leda till negativa slutsatser om de svenska storvarvens

framtid. Att varvsindustrin skulle kunna bli en, jämfört med verkstadsindustrin

i övrigt, expansiv och speciellt lönsam bransch i Sverige finner

man dock osannolikt. Det svårbedömbara och osäkra utvecklingsperspektivet

på längre sikt ger enligt kommitténs mening en anvisning om att

stor försiktighet bör iakttas med att binda ytterligare investeringskapital

till varvsrörelsen. Kapacitetsutvidgande investeringar bör sålunda skjutas

till en framtid, då de internationella konkurrensförhållandena kan bättre

överblickas. Motsvarande gäller andra åtgärder som medför ökning av den

totala produktionsvolymen, vilket binder avsevärda kapitalbelopp i handelskrediter

och ökar varvens negativa räntesaldon.

Beträffande det kortsiktiga perspektivet noteras, att sysselsättningen vid

varven är garanterad för tre år framåt, samt att i varje fall de senast tecknade

orderna av allt att döma kommer att ge täckning för varvens rörliga

kostnader. Från rent ekonomiska synpunkter kan sålunda de samhälleliga

insatser som kan erfordras för driftens uppehållande anses berättigade.

Kommitténs undersökningar av de enskilda varvens lönsamhets- och finansieringssituation

tyder på att upplåningen för finansiering av kundkrediter

varit så stor och nu betingar så höga räntor att läget inom kort kan komma

att bli besvärande för flera av varven. Kommittén bedömer det såsom sannolikt

att de extremt höga refinansieringsräntorna inte kommer att bestå

i ett mera långsiktigt perspektiv. Vidare skulle en revision av OECD-över
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

enskommelsen om fartygskreditgivningen, vilket kommittén inte betraktar

såsom omöjlig, komma att minska det negativa räntesaldo som nu belastar

varven.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén som sin mening, att under en övergångstid

ett till de föreliggande behoven lämpat statligt stöd åt varven är

på sikt motiverat, med hänsyn till anpassningsmöjligheterna och nödvändigt

inför de omedelbart förestående påfrestningarna. Den hänvisar därvid

dels till varvsindustrins betydande bidrag till den svenska betalningsbalansen

och till de arbetsmarknadsproblem, som en driftsinställelse vid något

storvarv skulle medföra, dels till de följdverkningar, som snabbt skulle

uppstå hos varvens många underleverantörer.

Förslagen

Utifrån denna bedömning anser varvskommittén att den bör vara återhållsam

i sina förslag om generalla stödåtgärder. Sålunda anför kommittén

starka principiella betänkligheter mot generella subventioner, nämligen att

sådana tenderar att leda till en inoptimal användning av de totala svenska

produktionsresurserna, att risken är betydande för att stödet permanentas

och blir prejudicerande för andra näringsgrenar samt att komplikationer

tillstöter beträffande internationella åtaganden som Sverige gjort inom ramen

för exempelvis EFTA-samarbetet. Kommittén har funnit att genrella

åtgärder utan betydande subventionsinslag är otillräckliga i den nuvarande

situationen. Sålunda skulle ett räntestöd motsvarande skillnaden mellan

upplåningsränta och kontrakt sränta inom nyproduktionen inte trygga fortsatt

produktion för vissa varv. Å andra sidan anses generella subventioner

anpassade till stödbehovet hos de mest utsatta varven — såvida inte mycket

ingående styrande åtgärder förknippades med stödet — kunna föra till en

sådan expansion av varvsproduktionen som i det nuvarande perspektivet

framstår såsom samhällsekonomiskt olämplig. Den omständigheten att huvuddelen

av varvskapaciteten är koncentrerad till de expansiva Göteborgsoch

Malmöområdena talar också mot generella stödåtgärder som kan få

sysselsättningsökande sidoeffekter.

Det blir därför enligt kommitténs uppfattning av primär vikt att varvsstödet

utformas så att det blir flexibelt och att det befordrar varvens långsiktiga

marknadsanpassning. I detta avseende fäster man särskild vikt vid

att stödet inte ger incitament till kapacitetsutvidgande investeringar samt

att det inte medför en minskning av varvens intresse för strukturrationaliserande

åtgärder. Med dessa motiveringar avvisar kommittén generella räntesubventioner.

För att tillgodose det akuta stödbehovet rekommenderar kommittén att

staten tar upp överläggningar med de enskilda varv, för vilka problem kan

väntas uppstå, i syfte att skapa betingelser för att driften skall uppehållas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

samt att kartlägga förutsättningarna för den framtida verksamheten. Vissa

kapitaltillskott kan enligt kommitténs mening därvid utgöra en samhällsekonomiskt

motiverad insats. Sådana tillskott finner kommittén böra förenas

med villkor, som ger staten möjlighet till insyn och medinflytande och

som kan skapa förutsättningar för konstruktiva samverkanslösningar inom

varvsindustrin.

Varvskommittén framlägger vissa generella förslag av långsiktig natur.

De avser varvens upplåning på de svenska och utländska kreditmarknaderna,

forskningsstödet till varvsindustrin och samverkan mellan varven.

Kommittén ser dessa förslag som en etapp på vägen mot mera långsiktiga

lösningar för varvsindustrin.

Vad först angår varvens upplåning för finansiering av fartygskrediterna

anmärker kommittén, att den omfattande och i stor utsträckning kortfristiga

upplåningen på den internationella kreditmarknaden utgör en otillfredsställande

finansiell grund för industriföretag av här ifrågavarande

storlek. Den finner det angeläget att refinansieringen ordnas på ett fastare

och mindre riskfyllt sätt, eftersom även i fortsättningen kreditkontrakt

med långa löptider får anses bli den normala försälj ningsformen för fartyg.

De föreslagna åtgärderna beträffande varvens ^finansiering siktar till en

stegvis normalisering av varvens upplåning. De omfattar fortsatta statliga

fartygskreditgarantier samt viss förändring och utökning av utlåningen

från Svensk exportkredit (SEK).

Varven har inneliggande order för något mera än tre års tillverkning och

till ett värde av över sex miljarder kr., varav inemot fem miljarder kr. avser

utländska beställare. Detta ger, enligt av varvskommittéen inhämtade uppgifter,

ett totalt refinansieringsbehov av cirka en miljard kr. per år.

Refinansieringen av fartygskrediter skedde tidigare i allmänhet endast

mot botteninteckningar i fartyget, d. v. s. intill 50 % av fartygets pris (förstaprioritet).

För krediter mellan 50 och 80 % (andraprioritet) fick varven

ställa andra, egna säkerheter som kunde godtas av kreditinstituten. De växande

kreditstockarna gjorde det dock nödvändigt med en utifrån kommande

säkerhetsförstärkning. Härvidlag har de av statsmakterna ställda fartygskreditgarantierna

visat sig värdefulla. Sådana fartygskreditgarantier har

beslutats av riksdagen vid fyra tillfällen sedan år 1963, senast vid vårriksdagen

1969 då ett åtagande om 650 milj. kr. gjordes (prop. 1969: 74, SU 90,

rskr 228). Totalt har därmed getts ett stöd för varvens upplåning på sammanlagt

2,2 miljarder kr.

Enligt vad varvskommittén anför torde redan beslutade garantier räcka

för refinansieringen beträffande leveranserna i vart fall t. o. m. 1972. För

varvens ordertagning under åren 1970—1971, vilken i allmänhet motsvarar

leveranser under år 1973 och senare, föreligger enligt kommitténs bedömning

behov av nya fartygskreditgarantier för andraprioritetslån medan garantier

för förstärkning av förstaprioritetslån normalt inte bör erfordras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Med utgångspunkt från att garantiramen inte bör tillmätas större än vad

som är förenligt med upprätthållandet av den nuvarande produktionsvolymen

föreslår kommittén, att fartygskreditgarantier till ett belopp av sammanlagt

en miljard kr. får utanordnas som stöd för varvens ordertagning

under åren 1970 och 1971.

De svenska varvens ^finansiering av fartygskrediterna har kommit att

i dominerande utsträckning äga rum på utländska kreditmarknader. Orsakerna

härtill har varit av kredit- och valutapolitisk natur, men varven själva

har under vissa perioder varit mest betjänta av en utländsk refinansiering.

Varven har dock i växande utsträckning kunnat finansiera sig på den

svenska marknaden. Från SEK och obligationsmarknaden fick varven under

åren 1964—1968 nya lån på i genomsnitt cirka 150 milj. kr. per år.

Under år 1969 erhöll de 270 milj. kr. Varven har varit de dominerande

låntagarna hos SEK och spelat en relativt liten roll på obligationsmarknaden.

Varvskommittén erinrar om att en fortsatt ökning av varvens upplåning

på den svenska mai’knaden kan ske endast i den utsträckning som valutaoch

kreditutrymmet medger. Kommitténs förslag utgår från att en fortsatt

betydande refinansiering på utländska kreditmarknader blir erforderlig.

Enligt kommitténs mening bör dock goda möjligheter finnas att något ytterligare

föra över varvens refinansiering till den svenska kreditmarknaden.

Denna har nämligen under senare år ökat betydligt i volym, och även

näringslivets totala upplåning har expanderat. Som riktmärke uppställs att,

efter en upptrappning under år 1970, cix-ka 200 milj. kr. per år utöver de

redan utgående cirka 250 milj. kr. ställs till förfogande för nya varvskrediter

under åren 1971 och 1972.

Den inhemska upplåningen bör, enligt varvskommitténs mening, såsom

hittills ske huvudsakligen genom SEK, även om banksektorn framdeles bör

kunna ge ett ökat bidrag. Kommitténs granskning av de institutionella förhållandena

på fartygsfinansieringens område har dock resulterat i vissa

förslag till förändringar. Sålunda håller kommittén det för troligt att om

SEK överbryggar olika löptider på upp- och utlåning och om samtidigt de

långa placerarna — främst AP-fonderna — förlänger medellöptiderna på

placeringarna hos SEK, så skulle SEK:s upplåningskostnader kunna sänkas

med omkring 1/4 %. Vid given marginal skulle utlåningsräntan då

kunna sänkas till 8 %, vilket är mer än en procentenhet lägre än motsvarande

låneräntor i utlandet. Kommittén finner även anledning föreslå SEK

att undersöka möjligheterna att öka kreditkapaciteten genom att själv låna

upp medel utomlands. Varven skulle i viss utsträckning kunna vara intresserade

av att avlastas den administrativt synnerligen betungande upplåningsverksamhet

som de nu bedriver i utlandet. Skulle det visa sig att SEK

förmår erbjuda varven attraktiva utländska lån, skulle insitutet som pant

troligen erbjudas förstaprioritetsinteckningar, vilka emellertid tar i an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

9

språk upplåningsrätten. SEK har f. n. i viss omfattning outnyttjad sådan.

För att skapa förutsättningar för en utvidgning av SEIv:s verksamhet i här

berört avseende förordar kommittén dels att upplåningsmultipeln för SEK

höjs från 6 till 10, dels att det formellt klargörs att utlåning mot statlig

garanti kan ske utan att upplåningsrätten belastas.

Vad så angår forskningsstödet till varvsindustrin anför varvskommittén

inledningsvis, att de svenska varvens good-will hos kunderna och ställning

på världsmarknaden vilar på deras höga tekniska nivå vad gäller produktion

och produkter. Kommittén betraktar mot denna bakgrund forskningsoch

utvecklingsverksamheten som ett viktigt medel att förstärka varvens

konkurrensläge och understryker vikten av att insatserna i detta avseende

i fortsättningen blir så kraftfulla att de svenska varvens förstarangställning

kan uppehållas och befästas. Endast härigenom, kan dessa varaktigt

kompensera det underläge de i andra avseenden befinner sig i.

Varskommittén har inhämtat uppgifter rörande kostnaderna för forsknings-

och utvecklingsverksamhet under år 1969 vid de tre största varven.

Enligt dessa uppgifter har forsknings- och utvecklingsarbetet för specifierade

projekt utförts till en total kostnad av cirka 20 milj. kr. Därutöver har

varvsindustrins bidrag till gemensamt bedriven forsknings- och utvecklingsverksamhet

uppgått till cirka 2 milj. kr.

Varvskommittén redovisar därefter den forskningsverksamhet som bedrivs

eller stöds av statens skeppsprovningsanstalt, Stiftelsen svensk skeppsforskning

och styrelsen för teknisk utveckling.

Statens skeppsprovningsanstalt utför på uppdrag av myndighet eller enskild

provningar och undersökningar av betydelse för skeppsteknik och sjöfart

samt, i den mån anstaltens utrustning och förhållanden i övrigt medger,

andra provningar och undersökningar. Anstalten bedriver teknisk-vetenskaplig

forskning inom sitt verksamhetsområde.

För anstaltens egen forskningsverksamhet jämte myndighetsuppgifter

utgår bidrag med 1,6 milj. kr. för budgetåret 1969/70 och med 2 milj. kr.

för budgetåret 1970/71 enligt förslag till 1970 års riksdag (prop. 1970: 1 bil.

15 s. 75). Intäkter för uppdragsverksamhet har redovisats med 3,8 milj. kr.

för budgetåret 1968/69. För innevarande budgetår beräknar anstalten intäkterna

till 5 milj. kr. och för budgetåret 1970/71 till samma belopp.

Sveriges varvsindustriförening instiftade år 1955 Stiftelsen för skeppsbyggnadsteknisk

forskning i avsikt att bedriva en för varven samordnad

forskningsverksamhet. Fr. o. m. år 1967 ingår även Sveriges redareförening

som stiftare, och verksamheten bedrivs under namnet Stiftelsen svensk

skeppsforskning (SSF). Stiftelsen har till ändamål att bedriva teknisk och

teknisk-ekonomisk forsknings- och utredningsverksamhet av betydelse för

utvecklingen inom skeppsbyggnad och sjöfart. Stiftelsen skall därvid

samarbeta med forskningsinstitutioner inom och utom landet och är organiserad

som ett i huvudsak immateriellt forskningsinstitut. Forskningspro
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

jekten läggs i stor utsträckning ut på varvsindustrin eller — i någon omfattning

- på statens skeppsprovningsanstalt. Stiftelsen leds av en styrelse

i vilken ingår företrädare för varvsindustri och rederiföretag samt en representant

för marinförvaltningen.

Stiftelsens vinst- och förlusträkning omslöt år 1968 3,2 milj. kr. och beräknas

år 1969 ha omslutit 4,3 milj. kr. Av inkomsterna utgjorde bidrag

från styrelsen för teknisk utveckling åren 1968 1,5 milj. kr. och 1969 1,3

milj. kr. I stiftelsens långtidsplan för åren 1970 till 1972 anges omslutningen

till resp. 4,2, 3,2 och 3,4 milj. kr.

Anslag till projekt av betydelse för svensk varvsindustri har under budgetåren

1966/67—1969/70 lämnats av styrelsen för teknisk utveckling (före

den 1 juli 1968 statens tekniska forskningsråd, Malmfonden och INFOR)

med sammanlagt närmare 13 milj. kr. vilket motsvarar ett genomsnittligt

anslag av cirka 3,2 milj. kr. per år. Till styrelsens förfogande stående medel

uppgick budgetåren 1967/68 till cirka 40 milj. kr., 1968/69 till cirka 62

milj. kr., 1969/70 till cirka 87 milj. kr. och föreslås för budgetåret 1970/71

uppgå till cirka 98 milj. kr. (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 61).

Styrelsen för teknisk utveckling lämnar stöd till tekniska forskningsprojekt

och till industriellt utvecklingsarbete i form av lån eller bidrag med varierande

krav på säkerhet och återbetalning. Styrelsen lämnar vidare flerårigt

stöd till kollektiv teknisk forskningsverksamhet efter avtal med företrädare

för enskilda branscher. Sådant stöd kan utgå under avtalsperioder

om högst 5 år och skall avse specificerade forskningsprogram. Som en riktpunkt

för stödets omfattning har angivits att industrin skall svara för större

delen av kostnaderna för en avtalad forskningsverksamhet (prop. 1968: 68

s. 37, SU 131, rskr 304). I statsverkspropositionen till 1970 års riksdag föreslås,

att styrelsen för teknisk utveckling därutöver får lämna flerårigt stöd

även till mera omfattande tekniska forskningsprojekt och till industriellt

utvecklingsarbete (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 66).

Varvskommittén har sammanfattningsvis anfört att en ökad statlig satsning

på FoU-verksamhet av betydelse för varvsindustrin kan åstadkommas

genom tillskott av ytterligare medel till sådan kollektiv forskning som

i dag bedrivs exempelvis i anslutning till SSF, till forsknings- och utvecklingsprojekt

vid varvsindustriföretagen samt till långsiktig forskningsverksamhet

vid statens skeppsprovningsanstalt.

Kommittén konstaterar, att stödet till den kollektiva forskningen och till

tekniska forsknings- och utvecklingsprojekt administreras av styrelsen för

teknisk utveckling. Styrelsen skall sålunda förhandla med företrädare

för industribranscher om och — under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande

— ingå fleråriga avtal om gemensam finansiering av specificerade

forskningsprogram. Kommittén anför att styrelsen för teknisk utveckling

tillsatt en arbetsgrupp för svensk skeppsforskning med uppgift att bl. a.

överväga de framtida formerna för en kollektiv teknisk forskningsverksamhet

med statlig medverkan på varvsområdet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Den kollektiva forskningsverksamhet som för närvarandee administreras

av SSF bör enligt kommitténs mening bedrivas i delvis nya former. Formella

avtal om ett långsiktigt forskningsprogram bör framgent ingås mellan

staten (STU) å ena sidan och varvsindustrin jämte rederiföretagen å andra

sidan. Ansvaret för att ett avtalat forskningsprogram genomförs bör åläggas

ett organ vars huvudmän bör vara staten (STU) och berörd industri.

En klar åtskillnad bör vidare enligt kommittén göras mellan det organ

— exempelvis en branschstiftelse — som för industrins del förhandlar med

staten (STU) om avtal om gemensam finansiering av ett visst forskningsprogram

och det organ som under de båda parternas huvudmannaskap

skall detaljutforma programmet och befordra det till genomförande.

Om programorganet i allt väsentligt repiierar på existerande resurser

— personal, utrustning, know-how, anläggningar etc. — vid varvsföretag

och skilda forskningsinstitutioner skapas enligt kommittén förutsättningar

för en sammanhållen planering inte bara av ett kollektivt forskningsprogram

utan även av ytterligare projekt av betydelse för varvsindustrin.

STU torde ha utrymme för ett avtalsbundet stöd till kollektiv varvsindustrien

forskning av storleksordningen 1,5 milj. kr. per år. Kommittén

förutsätter bidrag av denna storlek från industriparten. Detta skulle innebära

ett program med en omslutning av storleksordningen 3 milj. kr. per år.

Den ytterligare ökning av den varvsindustriella forskningen som kommittén

bedömer angelägen föreslås ske genom stöd till specifika projekt. Enligt

kommittén kan emellertid inte utrymme härför beredas inom STU:s

nuvarande anslagsram utan torde kräva särskild medelsanvisning.

Med hänsyn till den vikt som i nuvarande läge bör tillmätas en förstärkning

av forskningsinsatserna föreslår kommittén att ett så stort belopp tillförs

STU att den totala medelstilldelningen till varvsindustrins forsknings-

och utvecklingsverksamhet under budgetåren 1970/71—1972/73 kan

uppgå till cirka 50 milj. kr. Enligt kommitténs mening bör under budgetåret

1970/71 15 milj. kr. avses för varvsindustriell forskning.

De förutnämnda stödformerna ger möjlighet att lämna bidrag till forskningsprojekt,

lån eller bidrag till utvecklingsarbete samt flerårigt, avtalsbundet

stöd till kollektiva forskningsprogram. Kommitténs diskussioner

med varvens representanter har emellertid även aktualiserat en annan fråga
De

garantibestämmelser som tillämpas för varvsindustrin kan leda till

omfattande ekonomiska åtaganden även efter genomförda leveranser. Fullskaleförsök

med nykonstruktioner kan av praktiska skäl inte alltid genomföras

innan konstruktionen tas i bruk på en nyleverans. Varvet måste därvid

garantera såväl prestation — t. ex. hos en dyspropeller — som hållfasthet

inte bara under normal garantitid utan även under viss tid därefter. Visar

det sig därvid att leveransvillkoren inte uppfylls, kan varvet åläggas

att ersätta nykontruktionen med annan konstruktion, som uppfyller ställda

villkor. Därvid kan omfattande ombyggnadsarbeten bli nödvändiga. Krav

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

kan även resas på ersättning för eventuella stilleståndskostnader. Om

varvet inte vågar ta den risk, som i dessa avseenden är förenad med eu

nykonstruktion, hänvisas varvet till konventionella lösningar. En för den

svenska varvsindustrin väsentlig konkurrensfaktor skulle därvid gå förlorad.

Det stöd som kommittén tidigare behandlat kan inte utgå för att täcka

kommersiella risker av det slag som är förenat med de nu nämnda garantiåtagandena.

Samtidigt ligger i samhällets intresse, att varvsindustrins produkter

alltid är högt utvecklade, och att det stöd som lämnats till forsknings-

och utvecklingsarbete resulterar i marknadsförda produkter eller

konstruktioner.

Kommittén har diskuterat möjligheterna att genom försäkringsmässiga

åtaganden överta den risk som är förenad med varvens leveransgarantier

för nykonstruktioner. Försäkringar av sådan innebörd torde enligt kommittén

kunna tecknas hos de större assuransföretagen. Härigenom skulle risken

överföras till en direkt kalkylerbar kostnad. Möjligheter öppnas då

också för staten att vidga stödet till teknisk forskning och utveckling till

att avse även denna del av varvens utvecklingskostnader. Att staten direkt

skulle påtaga sig eventuella risker eller delar härav bör enligt kommitténs

mening inte komma ifråga. Det skulle innebära att staten skulle

tvingas att kalkylmässigt driva en försäkringsrörelse.

Kommittén föreslår därför att styrelsen för teknisk utveckling bemyndigas

att, utöver lån och bidrag till forsknings- och utvecklingsarbete, bidra

till kostnader för försäkringar som tas i samband med leveranser utrustade

med nykonstruktioner. Kostnaderna härför bör inrymmas i den av kommittén

angivna ramen för stöd till varvsindustriell forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Vad slutligen gäller samverkan mellan varven redogör varvskommittén

för de överläggningar den fört i frågan med representanter för varvsföretagen.

Speciellt har kommitténs intresse och utredningar därvid knutits till

möjligheterna att åstadkomma en gemensam motorproduktion. I en särskild

konsultstudie konstateras, att den nuvarande ordningen med motorproduktion

vid varje varv är oekonomisk, och att man genom ett gemensamt

motorproduktionsbolag kan uppnå omedelbara rationaliseringsfördelar

samt en bättre anordning av framtida motorproduktion och motorutveckling.

Någon konkretisering av dessa samarbetssträvanden har dock inte

kunnat erhållas.

Emellertid anför varvskommittén att den känner sig övertygad om att

åtskilligt ändå står att vinna genom ökad samverkan på företagsplanet.

Varvsindustrins konkurrenskraft bygger på en hög teknisk nivå såväl beträffande

produktionsteknik som produktutveckling, och de ökade insatser

som kommer att krävas härför motiverar sannolikt koncentration i många

former. Den väntade utvecklingen på efterfrågesidan innebär sålunda krav

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Knngl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

på allt mera tekniskt komplicerade fartyg. Med hänvisning till den begränsade

tillgången i Sverige på tekniker och specialister finner man vidgad

samverkan önskvärd beträffande vissa av varvens tekniska, administrativa

och kommersiella funktioner. Inte minst talar den skärpning av marknadsläget

som förutses och pågående koncentrationer på köparsidan för en snar

förstärkning av varvens försäljningsorganisationer.

Under den övergångstid, som de närmaste åren otvetydigt kommer att

utgöra, finns även behov av nära och fortlöpande kontakter mellan staten

och varvsindustrin beträffande kreditgarantier, investeringsfrågor, hyresarbetskraft

m. m. Kommittén uttalar att handläggningen av dessa uppgifter

från statens sida bör organiseras på ett sådant sätt — eventuellt i form

av en fristående varvsdelegation — att det ges utrymme för ett större allmänt

inflytande beträffande den långsiktiga utvecklingen inom varvsindustrin.

En speciell fråga som varvskommittén tagit upp vid överläggningarna

med varvscheferna är den inhijrning av arbetskraft som traditionellt och

alltjämt i stor omfattning förekommer inom varvsindustrin. Ehuru enligt

lag privat uthyrningsverksamhet är förbjuden, har uthyrningssystemet inte

kunnat avvecklas. Beräkningar antyder att varvens merkostnader för denna

arbetskraft är högst betydande. Kommittén har förordat en fast tidsplan

för avvecklingen. Varvscheferna har förklarat sig positiva till att upphöra

med denna form av arbetskraftsrekrytering.

Remissyttrandena

Allmän bedömning

De remissinstanser som uttalat sig därom ansluter sig till varvskommitténs

grundläggande bedömningar av varvsläget och till dess uttalande att

starka samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en övergångstid

stödja varvsindustrin.

Fullmäktige i riksbanken erinrar om att principen att inte utjämna bestående

olikheter i produktionsförhållandena mellan Sverige och utlandet

har varit vägledande för varvskommittén i dess sökande av lösningar på

de problem som varvsindustrin står inför. Med utgångspunkt härifrån har

kommittén avvisat det huvudyrkande, som ställts av varvsindustrins representanter,

nämligen att varven skall erhålla kompensation för de förluster

som de åsamkas till följd av att räntan på de till redarna lämnade lånen

understiger refinansieringsräntan. Riksbanksfullmäktige delar på denna

punkt helt kommitténs uppfattning. Allra minst får man utan vidare analys

acceptera slutsatsen att förekomsten i andra länder av ett visst subventionssystem

utgör ett avgörande skäl för att en svensk näringsgren genom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

motsvarande anordningar skall ges stöd för att beredas lika villkor i konkurrensen.

Det sagda utesluter givetvis inte — fortsätter riksbanksfullmäk^§e

det linns andra hänsyn att ta vid en bedömning av varvsindu
strins

situation och olika åtgärder för att förbättra varvens konkurrensförmåga.

De ur fullmäktiges synpunkt mest angelägna är därvid återverkningarna

på betalningsbalansen. Den omfattande strukturrationalisering som

det svenska näringslivet genomgått och genomgår torde vara av väsentlig

betydelse för att det på längre sikt skall kunna bibehålla sin internationella

konkurrenskraft. En alltför snabb omställning kan emellertid skapa problem

på kort sikt. En negativ effekt på bytesbalansen skulle naturligtvis kunna

uppkomma om ett exportbortfall till följd av en dämpning av utvecklingen

inom svaga exportnäringar icke snabbt kan ersättas med annan export eller

med produktion av importkonkurrerande produkter. Situationen inom

varvsindustrin, vars produktion till helt övervägande delen exporteras, måste

naturligtvis bedömas även från denna utgångspunkt.

Enligt kommerskollegium är det angeläget att söka komma till rätta med

problemen på utrikeshandelssidan. Det gäller att vid en förlängning av nuvarande

kreditöverenskommelse komma fram till ett resultat som väsentligen

minskar konkurrensen med subvention mellan regeringarna. Förhandlingssituationen

förefaller i stort sett vara oförändrad sedan överläggningarna

i varvsfrågan först togs upp i OECD år 1963. En lösning på varvsproblemet

kan enligt kollegiets mening ej uppnås utan ett starkt tryck på de

länder som är ansvariga för det nuvarande läget. Därför bör man snarast

ta upp subventionspolitiken för granskning. Det är då väsentligt att i arbetet

koncentrera sig på de stödåtgärder som huvudsakligen inverkar på konkurrensförhållandena.

Avslutningsvis framhåller kollegiet att det gäller att från samhällets sida

ingripa i god tid innan varven kommer i ett så utsatt läge att deras avsättningsmarknader

gått eller är på väg att förloras. Den samhälleliga beredskapen

bör sålunda utnyttjas redan i ett ekonomiskt besvärligt läge och

inte först sedan även sociala synpunkter framträtt, såsom sysselsättningseller

lokaliseringsaspekter.

Även sjöfartsverket ansluter sig till kommitténs uttalande att starka

samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en övergångstid

stödja varvsindustrin. Ett av de samhällsekonomiska motiven för ett sådant

stöd som kommittén endast obetydligt berört är den samverkan som sker

mellan svensk varvsindustri och svensk rederinäring. Handelsflottans bidrag

till betalningsbalansen ligger i storleksordningen 2 miljarder kr. per

år. Varvsindustri och rederinäring stimulerar varandra, vilket är särskilt

viktigt i en period med snabb teknisk utveckling inom sjöfarten. I vissa

frågor har som framgår av betänkandet kommit till ett reglerat samarbete.

En stor del av de tekniskt mera avancerade fartygen i den svenska handelsflottan

har byggts vid inhemska varv. Härtill kommer betydelsen av att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

kunna reparera och bygga om fartyg inom landet. Även för det arbete som

bedrivs inom sjöfartsverket och främst då dess sjöfartsinspektion är kontakterna

med de tekniskt avancerade svenska varven av betydelse.

Riksrevisionsverket (RRV) anser i likhet med kommittén att en prognos

på lång sikt för varvsindustrins utveckling måste vara behäftad med stor

osäkerhet. RRV hänvisar till kommitténs eget uttalande om den långsiktiga

utvecklingen, nämligen att det framstår såsom osannolikt att varvsindustrin

jämfört med verkstadsindustrin i övrigt skulle kunna bli en expansiv

och speciellt lönsam bransch i Sverige. Från dessa utgångspunkter anser

RRV att eventuella statliga insatser på området bör utformas så att de inte

främjar en ytterligare kapacitetsökning inom branschen. För ett sådant

ställningstagande talar även den omständigheten att de svenska storvarven

i allmänhet är belägna i regioner, som inte sällan besväras av överefterfrågan

på arbetskraft.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att fartygsproduktionens totala sysselsättningseffekt

i den svenska ekonomin i dag beräknas uppgå till ungefär

40 000 personer varav 15 000 personer utanför varven. Ett försämrat

sysselsättningsläge vid varven slår alltså hårt även utanför själva varvsindustrin.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det därför väsentligt att förutsättningar

skapas för en hög och jämn sysselsättning inom varvsindustrin.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller att fullmäktige inte funnit

anledning att ifrågasätta de av varvskommittén godtagna allmänna utgångspunkterna

för de förslag man stannat för, ehuru fullmäktige dock vill

peka på den osäkerhet som ligger i den bedömning av varvens framtidsutsikter

som kommittén redovisat. Fullmäktige anser vidare att det statliga

stödet som varvskommittén förordar till den svenska varvsindustrin bör inriktas

på ett aktivt arbete för sanering av de osunda konkurrensmetoderna

ävensom allmänt effektivitetsfrämjande åtgärder samt vid behov punktvisa

statliga kapitaltillskott.

Efter hörande av Metallindustriarbetareförbundet anför Landsorganisationen

i Sverige (LO) att enligt LO:s mening de speciella internationella

förhållandena inom varvsnäringen och branschens betydelse för sysselsättningen

och vår samhällsekonomi motiverar speciella åtgärder från samhällets

sida för att även på lång sikt trygga en kontrollerad utveckling.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anför efter hörande av Sveriges

verkstadsförening att de utredningar som ligger till grund för varvskommitténs

överväganden och förslag till åtgärder visar att den svenska varvsindustrin

befinner sig i en i förhållande till övrig exportindustri speciell

konkurrenssituation. Möjligheterna att ge kundkrediter spelar för varven

en väsentligt större roll som konkurrensmedel än vad som är fallet för våra

utlandskonkurrerande företag i allmänhet.

Vidare är det enligt föreningen uppenbart att de aktuella ekonomiska

svårigheterna för den svenska varvsindustrin till mycket stor del samman
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

hänger med den förlustbringande fartygskreditgivningen och att åtgärder

i syfte att förbättra varvens situation i första hand måste ta sikte på en

normalisering av denna kreditgivning. Eftersom de bakomliggande faktorerna

till de nuvarande kreditgivningsförhållandena är att söka i att andra

länder, främst Japan, vidtagit olika handelspolitiska och näringspolitiska

åtgärder för att stödja sin egen varvsindustri, är det ytterst angeläget att

Sverige inom ramen för det internationella ekonomiska samarbetet inom

OECD och i andra handelspolitiska sammanhang med kraft verkar för att

den internationella konkurrensen på varvsområdet kan ske utan statlig

subventionering.

Svenska bankföreningen delar utredarnas bedömning av varvsindustrins

läge och uttalar sig för ett stöd till varven för att hjälpa dem över de nuvarande

svårigheterna. Denna bankföreningens inställning motiveras främst

av att varvsindustrin befinner sig i en alldeles unik situation. Den internationella

konkurrensen med omfattande statliga räntesubventioner i praktiskt

taget samtliga fartygsproducerande länder utom Sverige har omöjliggjort

konkurrensmöjligheter på normala villkor. Enligt bankföreningens

mening bör emellertid stödåtgärderna ges en sådan inriktning att en eventuell

framtvingad krympning av varvsindustrin i Sverige inte kommer att

motverkas.

Varvsindustrins besvärliga situation är främst en följd av åtgärder av

handelspolitisk art vidtagna av andra stater, anför bankföreningen vidare.

Främst gäller det här det statliga räntestöd skeppsbyggare i andra länder

får för att utjämna skillnaden mellan marknadsränta och den räntesats

som har blivit gängse vid varvens kreditgivning. De svenska varven befinner

sig här klart i underläge eftersom något liknande stöd inte finns i Sverige.

Även om bankföreningen är ense med varvskommittén om att man

bör förhandlingsvägen söka skärpa OECD-överenskommelsen av 1969, är

det bankföreningens uppfattning att det knappast är möjligt att inom rimlig

tid uppnå särdeles väsentliga förbättringar på den vägen. Subventionspolitiken

torde komma att fortsätta från konkurrentländernas sida, och så

länge den ej röner mothugg från ett så viktigt skeppsbyggarland som Sverige

kommer den att te sig än mera lönande än eljest.

Sveriges industriförbund hänvisar till den analys som på kommitténs

uppdrag utförts av Industrins utredningsinstitut (IUI) och framhåller att

varvsindustrin med tanke på den hårda, långfristiga bindning som för närvarande

gäller på handelskreditgivningssidan är att betrakta som en mycket

”kapitaltung” industri trots att relationen mellan i den direkta slutproduktionen

insatt kapital och förädlingsvärdet ligger lågt jämfört med

exempelvis verkstadsindustrin i övrigt. Av IUI:s utredning framgår också,

att en negativ räntedifferens om 2 % motsvarar en årlig förlust om cirka

60—80 milj. kr. och att en subventionering av denna förlust skulle höja

lönsamheten till cirka 0—3 % på eget kapital. En av orsakerna till denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1970

låga siffra är den betydande eftersläpning av ränteförluster på kontrakt

från 1960-talet som påverkar varvens räntabilitet under första hälften av

1970-talet.

Sveriges redareförening erinrar om att för många svenska rederier det är

en stor tillgång att vid reparationer och klassningar kunna anlita de svenska

varven. Avbrott i trafiken för dylika arbeten kan lättare arbetas in i

planeringen för de många svenska rederier, som regelbundet anlöper svenska

hamnar. Under sådana varvsarbeten i Sverige får dessutom besättningen

tillfälle till rekreation och samvaro med anhöriga i sitt hemland. Vid sidan

av de samhällsekonomiska aspekterna är det således för svensk rederinäring

av det största intresse, att svensk varvsindustri även i framtiden kan

erbjuda sina tjänster lika effektivt som hittills.

Sveriges varvsindustriförening framhåller beträffande den allmänna bedömningen

att varvsutredningen ger ett klart belägg för att den svenska

varvsindustrins problem beror på den snedvridning av konkurrensen på

den internationella fartygsmarknaden, som är en följd av de subventioner

och andra förmåner, som övriga länders varvsindustri åtnjutit under mycket

lång tid. Dagens dåliga lönsamhet hos de svenska varven beror alltså

inte på någon fundamental brist i branschens struktur eller i företagens

effektivitet, utan på orsaker som ligger utanför företagens kontroll.

Varvsstödets utformning

Flertalet remissinstanser uttalar sig om avvägningen mellan generella och

speciella stödformer.

Enligt statskontoret, som utgår från en samhällsekonomisk bedömning

av varvsindustrins problem, bör permanent statligt stöd till varven inte

komma ifråga —■ oberoende av om sådant stöd utgår i andra länder. Frågan

om temporära subventioner har inte tillräckligt utretts av varvskommittén.

Ämbetsverket delar varvskommitténs åsikt att varvens förluster på

kreditgivningen inte bör bedömas på annat sätt än övriga kostnader för driften.

Kapital är en produktionsfaktor, och priset på kapital utgör en viktig del

av de totala produktionsförutsättningarna. En bestående subventionering

av priset på kapital medför risker för snedvridning av de svenska produktionsresursernas

utnyttjande. Däremot kan det vara svårt att definiera vad

som i en viss situation bör betraktas som en subvention av priset på kapital.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller att då varven trots hög teknisk

och ekonomisk standard arbetar under mycket svåra betingelser hänger

detta samman med den internationella marknadssituationen, där sedan

lång tid konkurrensförhållandena snedvridits genom omfattande subventioner

från olika länders sida till de inhemska varvsföretagen. Dock har

under senare tid strävandena till en sanering på internationell basis av dessa

förhållanden rönt ökad förståelse hos de större varvsländerna. Detta gör

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 82

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

att, som varvskommittén förordar, det statliga stödet till den svenska varvsindustrin

alltjämt bör inriktas på ett aktivt arbete för sanering av de

osunda konkurrensmetoderna ävensom allmänt effektivitetsfrämjande åtgärder

samt vid behov punktvisa statliga kapitaltillskott.

Fullmäktige i riksbanken anför att en generell räntesubvention icke

skulle vara en adekvat lösning i nuvarande situation bl. a. med hänsyn till

skilj aktligheterna i varvens ekonomiska situation. En generell räntesubvention

anpassad till de svagare enheterna skulle kunna leda till en samhällsekonomiskt

omotiverad produktionsökning för varvsindustrin som helhet,

samtidigt som produktion och export från de svagaste enheterna icke

fick tillräckligt stöd under övergångsperioden. Fullmäktige delar kommitténs

uppfattning att i valet mellan ett generellt och ett mer selektivt utformat

stöd, det senare är att föredra. Mot ett generellt finansieringsstöd

talar enligt fullmäktiges mening också det förhållandet att varvens incitament

till att i än högre grad ta kreditkontrakt och ytterligare öka sitt

upplåningsbehov skulle förstärkas. Kommittén rekommenderar staten att

inleda enskilda överläggningar med de varv, för vilka problem kan väntas

uppstå, i syfte att skapa betingelser för fortsatt drift och för kartläggning

av förutsättningarna för den framtida verksamheten. Vissa icke obetydliga

kapitaltillskott kan därvid enligt kommitténs mening utgöra en

samhällsekonomiskt motiverad insats. Kommittén framhåller att dessa kapitaltillskott

bör vara förenade med villkor, som ger staten möjlighet till

insyn och medinflytande i planering och drift.

Fullmäktige har intet att erinra mot kommitténs förordande av enskilda

överläggningar med de varv för vilka problem kan väntas uppstå i syfte att

genom kapitaltillskott skapa betingelser för fortsatt drift. Fullmäktige vill

dock understryka det ansvar för varvsindustrins omfattning, struktur och

effektivitet, som härigenom kommer att åvila statsmakterna. Det är därför

av vikt att statsmakterna från början gör klart för varven, att krav på stödåtgärder

kommer alt ges en restriktiv prövning. En selektiv subventionering

kan under ogynnsamma förhållanden medföra ett konserverande av en

olämplig struktur inom varvsindustrin och — i värsta fall — leda till ett

sämre resultat än generella stödåtgärder.

Mot riksbanksfullmäktiges instämmande i varvskommitténs avvisande av

generella subventioner som ett medel att komma till rätta med varvens utsatta

konkurrensläge har ledamöterna Holmberg, Dahlén och Hanson reserverat

sig samt förordat att under ett antal år tillfälliga subventioner ges

som i huvudsak täcker skillnaden mellan räntekostnader vid upplåning och

den ränta som varvsföretagen i världen erhåller vid kreditgivningen till beställarna.

Riksrevisionsverket (RRV) instämmer i kommitténs bedömning att räntesubventioner

inte bör ingå som ett moment i det statliga stödet till varvsföretagen.

Även om sådana subventioner förekommer i andra länder, utgör

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

19

detta knappast ett tillräckligt skäl för att man i Sverige skulle införa motsvarande

stödform. I likhet med varvskommittén pekar RRV på den prejudicerande

verkan som ett sådant subventionssystem skulle kunna få på övrig

svensk industri. Ledamoten Bohman har i en reservation uttalat sig för

generellt utformade statliga varvssubventioner.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) instämmer i de betänkligheter

som varvskommittén anför i fråga om generell statlig räntesubventionering

till de svenska varven. I sammanhanget understryks att konkurrensen inom

näringslivet om produktionsresurserna måste vara så fri som möjligt,

d. v. s. ske under likvärdiga förutsättningar för olika branscher och företag.

Varje form av statligt stöd som innebär att en viss näringsgren gynnas på

andras bekostnad måste så långt möjligt undvikas. SAF förordar att det för

varven byggs upp ett refinansieringssystem på i princip det sätt som anges

i den till betänkandet fogade utredningen om varvsindustrins problem.

Detta innebär att de av varvskommittén förordade åtgärderna enligt föreningens

mening bör kompletteras med åtgärder som gör det möjligt för

varven att refinansiera sin fartygskreditgivning till gällande obligationsränta

på den svenska kapitalmarknaden.

Också Sveriges industriförbund uttalar sig principiellt emot subventionering,

då det innebär gynnande av företag eller industrigrenar på andras bekostnad,

och delar kommitténs oro för den snedvridning i produktionsresursernas

utnyttjande, som ett permanent subventionsarrangemang skulle

kunna resultera i. Förbundet kan inte ta ställning för ett sådant arrangemang

och påpekar samtidigt att den metod för lösningar från fall till fall

och direkt statligt engagemang i enskilda varv, som kommittén föreslagit,

faller under denna klassificering. Fn sådan lösning skulle lätt kunna leda

till permanenta stödarrangemang med den åtföljande konkurrenssnedvridning,

som kommittén speciellt varnar för.

Förbundet finner det sannolikt att den internationella handelskreditgivningen

under 1970-talet kommer att medföra problem för flera kapitalvaruindustrier,

om än ej i samma extrema grad som nu sker ifråga om varvsindustrin.

Med den sektorsprioritering, som för närvarande råder på den

svenska kapitalmarknaden och som förbundet vid flera tidigare tillfällen

påpekat konsekvenserna av, finns anledning förmoda att utrymmet där är

otillräckligt för en väsentligt utökad inhemsk refinansiering av utländska

handelskrediter.

Industriförbundet skisserar ett finansieringsarrangemang som gör det

möjligt för svenska industriföretag att refinansiera den internationella handelskreditgivningen

till den ränta som i övrigt gäller på den inhemska kreditmarknaden.

En möjlighet är att bilda en allmän exportbank av den typ

IUI i sin utredning antytt för varvsindustrin. Denna bank skulle vid behov

låna upp medel internationellt och ställa dem till förfogande till gällande

ränta på industriella obligationslån. Lån i Exportbanken skulle endast bli

2f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 82

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

aktuella för företagen då den svenska räntenivån ligger under den internationella.

Om den inhemska räntan är lika hög som eller högre än den internationella

upphör den föreslagna ränteutjämningen automatiskt. Detta arrangemang

skulle mildra likviditetsproblemen för varvens del och medföra

en sänkning av deras räntekostnader. Förbundets bedömning är dock

att detta ej är tillräckligt för att de svenska varven under 1970-talet skall

finna det företagsekonomiskt motiverat att bibehålla den produktionsnivå,

som för närvarande gäller. Ett andra steg i varvskrisens lösning måste

således grundas på ett beslut om Sverige överhuvudtaget skall bibehålla en

varvsindustri av någon storleksordning. När det gäller att klara de akuta

likviditetsproblemen kommer en subventionering att röra sig om cirka 60—

80 milj. kr. per år. Gäller det däremot att höja varvens lönsamhetsnivå till

ett läge som gäller för svensk industri i övrigt rör det sig om betydligt större

belopp.

Till skillnad från arbetsgivareföreningen och industriförbundet förordar

Svenska bankföreningen att varven erhåller ett statligt räntestöd som utjämnar

skillnaden mellan den gängse räntan på leverantörskrediter för fartyg

och marknadsräntan för refinansiering av sådana krediter. Enligt bankföreningens

mening bör dock detta stöd utgå endast till ny produktion och

således inte avse redan verkställda leveranser. Det synes föreningen också

lämpligt att stödverksamheten tidsbegränsas, förslagsvis på så sätt att den

tills vidare får omfatta den produktion som sker under de närmaste tre eller

fem åren. Om fråga väcks att fortsätta stödverksamheten även därefter,

bör saken bli föremål för ny prövning.

Föreningen anför att någon aktuell risk knappast torde föreligga att ett

arrangemang med generella räntesubventioner får en prejudicerande effekt

med avseende på andra näringsgrenar eftersom den situation som

varvsindustrin nu råkat in i är alldeles unik. Vidare anförs att internationella

åtaganden inte avhållit andra EFTA- och OECD-stater från att gynna

sina varvsindustrier genom billigare finansiering i statlig regi.

Sveriges varvsindustriförening anför att det är svårt att förstå varvsutredningens

bestämda avståndstagande från att stödja de svenska varven

genom konkurrensutjämnande räntestöd. Ett av utredningens argument

mot en sådan ordning, nämligen att det skulle kunna leda till en snedvridning

av de svenska produktionsresursernas utnyttjande gäller endast, framhåller

föreningen, om man utgår ifrån att stödet skall bli permanent, och

att varven i framtiden inte är en bransch för Sverige att satsa på. Så har

man emellertid inte bedömt varvens situation.

Ett annat av utredningens argument mot ränteutjämning, nämligen att

ett generellt stöd skulle leda till en samhällsekonomiskt olämplig expansion,

är enligt föreningens uppfattning ett påstående utan någon som

helst bakgrund. Varvens planer i detta avseende betingas av ett rationellt

och ansvarsmedvetet tänkande utifrån föreliggande marknadsmässiga och

tekniska betingelser.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Röiande storleken av den belastning som åvilar varven anför varvsindustriföreningen:

Praktiskt taget alla fartygsaffärer görs i dagens läge på

kreditbasis och de svenska varven måste på grund av frånvaron av egna

finansiella resurser låna upp hela kreditbeloppet, d. v. s. 80 % av priset på

marknadsmässiga villkor, vilket innebär en genomsnittsränta icke understigande

9 1/2 %.

Varje procents skillnad mellan den ränta, som varven tvingas betala, jämfört

med vad man erhåller från beställaren, kan matematiskt visas innebära

en kostnadsökning om cirka 3 % av fartygspriset. Vid en marknadsränta

på 9 1/2 % och en utlåningsränta på 6 % belastas varven med en

merkostnad uppgående till 10 1/2 % av fartygspriset. En motsvarighet till

denna kostnadspost existerar inte i något konkurrentland.

Den svenska varvsindustrins nybyggnadsverksamhet under de senaste

åren har uppgått till ett fakturerat värde av cirka 1 700 milj. kr. per år.

Varvskommittén har angivit storvarvens ränteunderskott vid ett bestående

länteläge av 9 å 10 % till 40 å 50 milj. kr. per år, vilket uppenbarligen

är alldeles för lågt. Varvens totala ränteunderskott på en kreditförsäljning

av 1 700 milj. kr. kommer nämligen vid ett ränteläge av 9 1/2 % att uppgå

till cirka 180 milj. kr. per år (3 1/2 % X 3 X 1 700 milj. kr.). Med hänsyn

till nuvarande orderstock torde nybyggnadsverksamheten under de närmaste

åren dock komma att uppnå ett fakturerat värde av cirka 2 000 milj. kr.

per år. Baserat på det antagna ränteläget 9 1/2 % kommer då merkostnaden

successivt att öka till 210 milj. kr. per år (3 1/2 % X 3 X 2 000 milj. kr.).

Mot bakgrund av ovanstående lägger varvsindustriföreningen fram ett förslag

till finansieringsordning som innefattar ett särskilt fartygsfinansieringsinstitut.

Detta upplånar medel på såväl den svenska som den utländs

ka kapitalmarknaden. På den svenska kapitalmarknaden förutsätts upplåning

ske till obligationsränta, i nuläget 7 1/4%. Lånen på den internationella

kapitalmarknaden skulle upptagas till där aktuell ränta, nu 9 %. Avvägningen

mellan upplåning på den inhemska respektive den internationella

kapitalmarknaden bör utföras av Sveriges riksbank utifrån samhällsoch

valutapolitiska värderingar. Merkostnaden, som uppkommer genom utlandsupplåningen

bör emellertid betraktas som det pris statsmakterna är

villiga att betala för valutareservens försvar, och i konsekvens därmed bör

ränteskillnaden bestridas av staten och inte belasta varven.

De svenska varven skall ha möjlighet att låna i fartygsfinansieringsinstitutet

till en i nuläget effektiv ränta på 6 %, varvid en ränteskillnad uppkommer

på 11/4%. Denna räntedifferens utgör den egentliga subventionen

till den svenska varvsindustrin.

Några remissinstanser har upptagit frågan om inte räntesubventioner blir

på längre sikt erforderliga.

Landsorganisationen i Sverige (LO) och Metallindustriarbetareförbundet

anför att varken räntesubventioner eller skapande av ett särskilt kreditin
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

stitut för refinansiering av fartygskrediter torde för dagen vara att förorda

med hänsyn till att strukturproblem är generella och föränderliga och omfattar

inte endast varvsindustrin utan även andra branscher. Utredningens

arbete är en första etapp. I den fortsatta diskussionen bör man beakta den

internationella utvecklingen inom varvsindustrin. Det finns då anledning

att överväga om generella räntesubventioner även i fortsättningen kan undvikas.

Tjänstemännens centralorganisation ("TCO) finner för sin del att räntesubventioner,

generellt sett, synes vara diskutabla bl. a. ur allokeringssynpunkt.

Trots detta bör beaktas om inte redan nu planer för eventuella

framtida ekonomiska engagemang av subventioneringstyp skall förberedas.

Detta kan lämpligen ske i utredningens nästa etapp, vandd förutsätts att

frågan om eventuella räntesubventioner tills vidare hålls öppen.

Ett antal remissinstanser har lämnat särskilda synpunkter beträffande

de speciella stödåtgärder för varven som föreslagits.

Riksrevisionsverket (RRV) ansluter sig sålunda till kommitténs förslag

att staten efter en prövning i varje särskilt fall skall kunna träda in för att

bistå ett varv, t. ex. vid en likviditetskris. RRV utgår från att staten härvid

får möjlighet till insyn och medinflytande vid planering och drift av det

ifrågavarande varvet. Det synes även väsentligt att man tar tillvara de möjligheter

som finns till samverkan mellan olika varvsföretag. RRV understryker

att det på sikt synes nödvändigt med en ytterligare koncentration

inom varvsindustrin än för närvarande om de svenska varvsföretagen skall

kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön anser det ytterst angeläget att

förhandlingar snarast inleds mellan staten och varven framför allt mot bakgrund

av de samhällsekonomiska konsekvenser som en förhalning av ett

påbörjande av överläggningarna skulle innebära för näringen. Länsstyrelsen

förutsätter att dessa förhandlingar ej enbart syftar till en lösning av

de ekonomiska problemen under den närmaste tiden utan går in på en mera

långsiktig lösning, varvid sålunda upprepade kapitaltillskott bör kunna

komma ifråga.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anför att metallindustriarbetareförbundet

understrukit vikten av att staten med största skyndsamhet inleder

de av varvskommittén förordade överläggningarna med de enskilda varven,

dels i syfte att förhindra oro hos de anställda, dels för att ej försvaga varvens

internationella konkurrenskraft och möjligheter att utnyttja den efterfrågesituation

som f. n. råder. Överläggningar bör även upptas med de

mindre varven som inte varit föremål för någon mera ingående behandling

av varvskommittén.

Sveriges arbetsgivareförening (SAF) avstyrker kommitténs förslag beträffande

ett direkt statligt engagemang i enskilda varvsföretag. Sådana åtgärder

från statens sida skulle, anför SAF, i högre grad än en generell

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970 23

subventionering kunna leda till en sådan snedvridning av konkurrensförutsättningarna

som kommittén själv varnar för i sitt betänkande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) instämmer i utredningens

förslag om vissa kapitaltillskott, men förutsätter att det endast blir fråga

om begränsade tillskott. TCO förutsätter att staten i likhet med andra kapitalintressenter

ges möjlighet till insyn och medinflytande i varven.

Enligt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) ter sig en snabb

lösning av varvens refinansieringsproblem nödvändig för varvens fortbestånd

och utveckling. Dröjsmål skapar osäkerhet för de anställda med risk

för att kvalificerad personal söker sig till andra områden, varigenom varvens

ställning ytterligare skulle försvåras.

Statliga kreditgarantier

Riksrevisionsverket tillstyrker att ytterligare fartygskreditgarantier lämnas

för ordertagning under åren 1970—1971. RRV har inte möjlighet att

bedöma om det belopp som kommittén föreslagit för garantigivningen kan

anses rimligt. RRV pekar i detta sammanhang på att garantierna inte bör

ges sådan omfattning att de bidrar till att produktionsvolymen inom

branschen ökas. I nuläget synes ett system med fartygskreditgarantier vara

det enda instrument som staten har för att påverka varvsindustrin, bl. a.

med avseende på dess produktionsnivå.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig om förslaget

att statliga fartygskreditgarantier skall beviljas till ett belopp av 500 milj.

kr. för nuvarande produktionsvolym under vart och ett av åren 1970 och

1971. Länsstyrelsen anser att det föreslagna beloppet förefaller vara väl lågt

med hänsyn till pågående omfattande produktionsvolym samt stigande kostnadsutveckling.

Förhandlingar bör därför snarast inledas mellan de berörda

varven samt industridepartementet om ett belopp som bättre svarar mot

oundgängliga behov.

Varvskommitténs förslag om en garantiram på en miljard kr. för ordertagning

under 1970 och 1971 tillstyrks av fullmäktige i riksgäldskontoret,

som vidare anför. Erfarenheterna hittills av kreditgarantisystemet får anses

vara övervägande goda. Vissa tekniska problem, som uppkommit i samband

med handläggningen av garantiärenden, har enligt fullmäktiges uppfattning

kunnat lösas på ett för samtliga parter tillfredsställande sätt. Garantierna

är i många fall en direkt förutsättning för att en upplåning skall

kunna komma till stånd och verkar dessutom förbilligande på varvens upplåning.

Några förluster för staten i samband med garantigivningen har hittills

inte uppkommit. Förlustriskerna torde för övrigt inte behöva bedömas som

stora med hänsyn till att säkerhet krävs för utfärdade garantier. Riksgäldskontoret

kräver sålunda regelmässigt att varven skall pantsätta ford
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1970

ringar på fartygsbeställarna jämte i förekommande fall fartygsinteckningar.

För att förlust skall uppkomma för staten i ett visst fall måste både

varvet och beställaren bli oförmögna att fullgöra sina förpliktelser samt inteckningarna

förlora i värde.

Bland de problem och tolkningsfrågor som under den tid kreditgarantisystemet

gällt har uppkommit i anslutning till handläggningen av garantiärendena

pekar riksgäldsfullmäktige på följande. Fullmäktige hade på ett

relativt tidigt stadium att ta ställning till huruvida en garanti, som ”friställts”

genom att det garanterade lånet återbetalats av varven, kunde revolveras,

d. v. s. utnyttjas som säkerhet av varvet för ny upplåning. Redogörelsen

i betänkandet återger på ett korrekt sätt fullmäktiges principiella ställningstagande

till denna fråga, vilket i hög grad ökat användbarheten för

varvens del av de statliga kreditgarantierna i ett läge då en tidvis mycket

betydande kortfristig upplåning utomlands blivit nödvändig för varven.

Ett annat spörsmål sammanhänger med att de av riksdagen vid olika tillfällen

beslutade garantiramarna får användas av varven för refinansiering

endast av nybyggnadskrediter, hänförliga till kontrakt som tecknats under

viss tid. Bestämmelsen tillämpas av riksgäldskontoret så, att kontoret vid

utfärdande av en garanti kräver säkerhet som hänför sig till just dessa

kontrakt. Då varvens nybyggnadskrediter har en löptid av i regel åtta år

och garantin kan ha en maximilöptid av femton år, kan uppkomma ett

”glapprum” på sju år då den garanterade refinansieringskrediten inte motsvaras

av några nybyggnadskrediter av nyss nämnt slag. I detta läge måste

riksgäldskontoret givetvis acceptera säkerheter hänförliga till senare tecknade

nybyggnadslcontrakt än de som ursprungligen kunde ifrågakomma för

garantin. En situation liknande den nu beskrivna kan också uppkomma om

beställare mera allmänt i förtid skulle återbetala sina skulder till ett varv

och detta, i stället för de säkerheter som till följd härav måste återställas

till beställaren och som kanske vari t pantsatta för garantin, måste på samma

sätt som i det tidigare fallet erbjuda riksgäldskontoret säkerheter, som

hänför sig till andra nybyggnadslcontrakt. Av det anförda framgår att en

garanti i praktiken kan komma att avse refinansiering av nybyggnadskrediter

hänförliga även till andra nybyggnadskontrakt än sådana som formellt

endast kunde ifrågakomma för garantin. Detta konstaterande innebär

inte att fullmäktige anser att garantiernas maximilöptid bör minskas. Förlängningen

av garantiernas löptid från ursprungligen tio år till femton år

var även enligt fullmäktiges uppfattning klart motiverad av upplåningstekniska

skäl. Den längre löptiden var en förutsättning för varvens obligationsupplåning.

Vissa problem sammanhänger med utfärdandet av garanti i utländsk valuta.

Möjligheten härtill infördes genom 1965 års riksdagsbeslut om statsgarantier

till varven. I de bestämmelser om fartygskreditgarantier som

Kungl. Maj :t utfärdade i anslutning till riksdagsbeslutet föreskrevs, att i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

garantiåtagande skulle inrymmas en marginal för täckande av eventuella

kursförlustrisker. Denna marginal bestämdes av riksgäldskontoret efter

samråd med finansdepartementet till 20 %. År 1968 slopades emellertid föreskriften

om en särskild kursriskmarginal vid utfärdande av garanti i utländsk

valuta.

De garantiramar som vid skilda tidpunkter beslutas av riksdagen har

vidare alltid avsett ett högsta belopp i kronor. En garanti i utländsk valuta

måste således omräknas till kronor för att den skall kunna avräknas på garantiramen.

Denna omräkning sker efter gällande sälj kurs på den utländska

valutan den dag då garantin beslutas av fullmäktige. Om av någon anledning

säljkursen i Sverige därefter stiger på denna valuta, kommer garantiåtagandet

att avse ett högre belopp i kronor räknat än före kursändringen.

Teoretiskt sett skulle således kunna inträffa att de totala garantiåtagandena

i kronor räknat överstiger den garantiram som gäller enligt riksdagens

beslut. Risken är dock i praktiken liten att detta skall inträffa, då ju garantiåtagandena

minskar i takt med amorteringar på de garanterade lånen.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges varvsindustriförening

instämmer i kommitténs bedömning att en fortsatt statlig

kreditgarantigivning är angelägen.

Refinansieringen av varvskrediterna

Om varvskommitténs förslag om en ökad refinansiering på den svenska

kreditmarknaden har i första hand fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret

yttrat sig.

Riksbanksfullmäktige påpekar inledningsvis att det för varven beräknade

totala lånebehovet för leveranser under de närmaste åren vida överstiger

varvens upplåning under tidigare år och att skillnaden är så stor att en

närmare analys framstår som ofrånkomlig för en mer definitiv bedömning

av lånebehovet. Fullmäktige anför därefter följande. Genom ett ökat utnyttjande

av den svenska kreditmarknaden skulle varven med nuvarande räntestruktur

kunna upplåna medel till något lägre ränta. Enligt varvskommitténs

mening borde inte endast kapitalmarknadsinstituten utan även bankerna

och främst affärsbankerna kunna bidra med ökade krediter till varven.

Även om den av utredningen föreslagna upplåningsökningen icke förefaller

orimligt stor i jämförelse med bankernas totala omslutning, måste en ökning

av krediterna till varven te sig svår att realisera för bankerna i dagens läge

med hänsyn till de snäva ramar, som för närvarande gäller för deras utlåning.

En kreditexpansion för att tillgodose varvens kreditbehov skulle sannolikt

kräva en total utlåningsökning som vore väsentligt större än den föreslagna

ökningen i varvskrediterna för att bankerna spontant skulle tillgodose

det sistnämnda kreditbehovet. En sådan kreditexpansion framstår för

närvarande enligt fullmäktiges mening som näppeligen acceptabel vare sig

ur inhemska eller externa stabilitetssynpunkter.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

Läget på kapitalmarknaden är knappast annorlunda än för bankerna. Den

totala tillgången på kredit är här i stort sett given av institutionella och

andra förhållanden. Med den statliga upplåningen på marknaden bestämd

utifrån löpande budgetunderskott och den nödvändiga restriktiviteten i kreditpolitiken

och med bostadsfinansieringen avhängig av omfattningen av

gällande bostadsbyggnadspi-ogram torde det vara oundvikligt att en krympning

av kredilutbudet för att skapa utrymme för ökade krediter till varven

i första hand måste gå ut över andra sektorer inom det privata näringslivet

och kanske också kommunerna. Med hänsyn till det begränsade utrymme

som för närvarande står dessa sektorer till buds, torde en sådan

omläggning av kreditgivningen, även om den framstod som eftersträvansvärd,

knappast kunna åstadkommas utan betydande anpassningssvårigheter.

Rådande begränsningar i varvens möjligheter att öka sin upplåning på

den inhemska kreditmarknaden utesluter givetvis icke att ett på längre sikt

växande kreditutbud torde komma även varven till del. Fullmäktige vill

emellertid understryka att några garantier för en viss kredittilldelning icke

kan ges. Några kreditpolitiska instrument för att påtvinga banker och andra

kreditinstitut ökade varvskrediter finns icke och ett försök att detaljdirigera

dessas kreditgivning efter dessa linjer skulle innebära ett väsentligt

avsteg från nu tillämpade principer för kreditpolitiken. Hittills har

riksbankens ingrepp i krediternas fördelning endast syftat till att tillgodose

statens och bostadssektorns lånebehov, det förra som ett självklart led i

den allmänna kreditpolitiken och det senare som en direkt följd av det ansvar

som åvilar riksbanken för att de finansiella förutsättningarna för fullgörandet

av bostadsbyggnadsprogrammet blir uppfyllda. Denna inriktning

av kreditpolitiken har också avspeglats i utformningen av de existerande

penningpolitiska instrumenten. Att låta flera sektorer än stat och bostäder

i förväg inteckna en del av utrymmet på kreditmarknaden vore enligt fullmäktige

en farlig väg att beträda.

En omläggning av varvens kreditgivning skulle under förevarande omständigheter

otvetydigt innebära en påfrestning på betalningsbalansen. Innan

en markant förbättring inträtt i det nuvarande betalningsbalansläget

kan enligt fullmäktiges mening en sådan utveckling icke accepteras utan

måste, vid oförändrad politik i övrigt, mötas med ytterligare åtstramning för

andra låntagare än varven på den inhemska kreditmarknaden. Denna utväg

finns enligt fullmäktiges mening icke anledning att pröva. Under alla omständigheter

kan det icke komma ifråga att avlyfta någon del av varvens redan

utestående utländska skulder.

Liknande synpunkter framförs av fullmäktige i riksgäldskontoret. Med

hänsyn till lånekostnaderna samt de kursförlustrisker som är förknippade

med en betydande upplåning utomlands är det en naturlig strävan från

varvens sida i dagens läge att i största möjliga utsträckning refinansiera

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

sina varvskrediter på den svenska marknaden. Den reella svårigheten att

uppnå en mera betydande omläggning av varvens refinansiering till den

svenska marknaden ligger emellertid i att den svenska kapitalmarknaden

och den svenska valutareserven redan i utgångsläget är otillräckliga. Så

länge denna situation består måste därför varvskommitténs förslag i denna

del vara svårt att realisera.

Riksrevisionsverket anför att huvudsyftet med den ökade refinansieringen

i Sverige bör vara att täcka en ökad andel av varvens nettoupplåningsbehov.

Däremot kan det ifrågasättas om refinansieringen skall innebära att

dyrare utländska krediter avlöses genom en ökad upplåning på den svenska

marknaden. RRV förutsätter att man från statens sida bereds tillfälle

att ingående följa den finansiella utvecklingen hos varven för att kunna

medverka till att bereda varven erforderligt utrymme på kreditmarknaden

enligt nyss anförda riktlinjer.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller i denna fråga att en

viss ytterligare överföring av varvens refinansiering till den svenska marknaden

i och för sig skulle kunna vara riktig. En sådan överföring, som

måste leda till att kreditbehoven på andra områden undanträngs i motsvarande

omfattning, torde emellertid vara svår att få till stånd i det skärpta

läge som råder på kreditmarknaden. I ett läge med restriktioner på kreditmarknaden

synes även svårt att genomföra en princip om lämnande av

förhandsbesked på sätt kommittén föreslagit. Därest kreditgivarna skall

kunna följa bl. a. de rekommendationer som lämnats av riksbanken om prioritering

av vissa placeringar, måste omfattningen av förhandslöften i stor

utsträckning begränsans.

Bankinspektionen berör speciellt kommitténs förslag att banksektorn,

främst affärsbankerna, framdeles borde ge ett ökat bidrag till lösandet av

varvens refinansieringsproblem. I sammanhanget har kommittén åberopat

att genom ändrad lagstiftning affärsbankerna nyligen givits möjligheter

till viss medelfristig utlåning, något som bl. a. motiverats av behovet att refinansiera

exportkrediter. Härtill anför inspektionen att det visserligen är

riktigt att affärsbankerna numera fått avsevärt vidgade befogenheter att

lämna bundna lån, men samtidigt bör beaktas att den åsyftade lagstiftningen

rört frågan om möjligheterna att tidsbinda, inte att räntebinda krediter.

I sistnämnda hänseende gäller liksom tidigare att någon direkt författningsmässig

inskränkning inte finns. De facto har dock hittills räntebundna

krediter i affärsbankerna endast förekommit i något enstaka fall, helt

enkelt av det skälet att upplåningen i allt väsentligt sker till rörlig ränta.

I den mån varven eftersträvar en refinansiering av sina kundkrediter till

bunden ränta torde på grund av det anförda banksektorns möjligheter att

medverka vara begränsade — i varje fall om bankerna själva inte bereds

tillfälle att i motsvarande omfattning upplåna medel till fast ränta.

Enligt kommerskollegiums mening bör refinansieringen av varvens kre
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

ditgivning kunna underlättas genom viss reformering av Svensk exportkredits

verksamhet. Vidare anförs att handelskamrarna i Malmö och Göteborg

har påtalat att kommittén icke föreslagit någon lösning beträffande

refinansiering av krediter till svenska redare. Varvens svårigheter härvidlag

anges ha bidragit till att de svenska redarna i betydande utsträckning lägger

sina beställningar hos utländska varv. Kollegiet ifrågasätter om det inte bör

undersökas huruvida de åtgärder staten kan komma att vidtaga för att underlätta

refinansieringen av varvskrediterna också bör omfatta varvens krediter

till inhemska redare.

Varvskommittén har även framlagt förslag om vissa institutionella frågor,

i första hand berörande AB Svensk exportkredits funktion som mellanhandsinstitut.

Vad angår möjligheterna att kanalisera en del av varvens nuvarande utländska

upplåning över Svensk exportkredit anför fullmäktige i riksbanken

att förutsättningen för att arrangemanget skall te sig fördelaktigt ur

varvens synpunkt naturligtvis är att Exportkredit kan uppnå bättre villkor

för upplåningen utomlands än varven själva. Självfallet får man därvid

förutsätta att Exportkredits utlåning görs i samma valuta som motsvarande

upplåning. Fullmäktige har i och för sig intet att erinra mot att möjligheterna

av en sådan överflyttning av den utländska upplåningen närmare

undersökes. Det kan emellertid ifrågasättas om några fördelar kan uppnås

med hänsyn till de inarbetade kreditkanaler som varven redan bör ha.

Riksrevisionsverket tillstyrker det förslag kommittén lagt fram om att AB

Svensk exportkredit skall söka avlasta varven en del av dess utländska

upplåning. Detta skulle åstadkommas genom att Svensk exportkredit själv

lånar upp medel på den utländska marknaden för vidareutlåning till de

svenska varven.

Likaledes understryker Svenska metallindustriarbetareförebundet behovet

av att en viss förändring i AB Svensk exportkredits arbetssätt liksom

en utökning av utlåningen från Svensk exportkredit kommer till stånd. Institutet

borde eventuellt göras mera till ett aktivt instrument för att främja

såväl varvsnäringen som andra exportnäringar.

I likhet med varvskommittén anser Svenska bankföreningen att varven bör

beredas ett något ökat utrymme för upplåning i Sverige främst genom AB

Svensk exportkredit. Med hänsyn till intresset av att motverka en ansvällning

av kapitalexporten finner bankföreningen det också väl värt att taga

vara på kommitténs uppslag att SEK i sin tur skall finansiera sina varvskrediter

med utländska lån.

I övrigt har främst de av de särskilda förslagen direkt berörda remissinstanserna

yttrat sig. Sålunda har AB Svensk exportkredit (SEK) inskränkt

sitt yttrande till de av kommitténs överväganden som direkt berör

bolaget. Beträffande möjligheterna att överbrygga bristande synkronisering

av löptiderna på upp- och utlåning konstaterar SEK att kommittén synes

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

ha tänkt sig att SEK, för vinnande av lägsta möjliga upplåningsränta, skulle

låna på betydligt längre tid än den, som kan tillämpas på utlåningen

eller, med andra ord, bortse från en eljest till undvikande av erfarenhetsmässigt

uppkommande högre räntekostnad önskvärd synkronisering av upplåningen

med utlåningen. Kompensation för den högre räntekostnaden anser

kommittén att SEK skulle kunna skaffa sig genom kort återutlåning av inflytande

amorteringar utöver utgående. Denna kommitténs uppfattning

torde vara riktig endast under förutsättning att räntan på återutlåningen

icke sjunker fram till den dag, då de återutlånade medlen skall användas

för amortering å upplåningen. Det kan möjligen förmodas, att kommittén

också grundar sin uppfattning på ett antagande, att den korta räntan som

regel ligger högre än den iånga. Ett sådant antagande finner SEK emellertid

utgöra en bräcklig grund för den räntespekulation, som det erfarenhetsmässigt

innebär att ge sig in på osynkroniserad upp- och utlåningsverksamhet.

Det förtjänar framhållas, att SEK redan nu i viss utsträckning

ikläder sig ränterisker därigenom, att SEK icke avböjer ^finansiering''

av femår skrediter, fastän SEK nödgas göra motsvarande upplåning på

åtta år. Överskjutande amorteringar används för lån till SEK:s ordinarie

kunder. Att vidga SEK:s övertagande av ränterisker från undantag till regel

synes knappast försvarligt utan en ökning av SEK:s räntemarginal, något

som direkt skulle motverka varvens önskemål.

Kommittén föreslår även att SEK skulle låna i utlandet och med sålunda

upplånade medel bereda varven ytterligare krediter. Det torde vara riktigt

att SEK, givetvis under förutsättning av vederbörliga valutatillstånd, har

formella möjligheter att låna utomlands. I likhet med vad praxis är i internationella

kreditinstitut får man i så fall förutsätta, att SEK skulle vidarebefordra

dessa i utlandet upptagna lån till sina kunder i Sverige i samma

valuta som gällt för SEK:s utländska upplåning. SEK skulle därvid givetvis

också betinga sig en räntemarginal. I dagens internationella ränteläge torde

sådana transaktioner vara helt uteslutna till för SEK:s kunder intressanta

räntor.

Kommittén har vidare berört frågan om förhandsbesked beträffande lån.

Enligt kommitténs mening bör förhandsbesked om att medel kommer att

finnas tillgängliga kunna ges inom ramen för den inhemska kreditvolym

som kommitténs förslag omfattar. Ianspråktagande av kredit från SEK

är beroende av i vad mån SEK har medel för kreditens utbetalande tillgängliga

eller kan anskaffa sådana genom upplåning på kapitalmarknaden

i mot behovet svarande omfattning och utforming. Så länge detta förhållande

består är SEK:s möjligheter att lämna förhandsbesked i motsvarande

mån begränsade.

SEK instämmer i kommitténs uppfattning, att en höjning av SEK:s upplåningsmultipel

bör företagas, liksom i förslaget om jämställande vid beräkning

av utlåningstaket av statens fartygskreditgaranti med exportkredit
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kiingl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

nämndens garanti. Jämväl svensk bankgaranti torde förtjäna ett sådant jämställande.

Bankinspektionen behandlar frågan om ändring av AB Svensk exportkredits

upplåningsmultipel. I gällande bolagsordning för SEK stadgas bl. a.

att bolaget äger upplåna medel eller ikläda sig garantiförpliktelser till ett

sammanlagt belopp motsvarande summan av dels bolagets kassa och vissa

banktillgodohavanden, dels 90 % av det nominella värdet av sådana bolagets

fordringar som med avseende på politiska och kommersiella risker är säkerställda

av exportkreditnämndens garanti, dels ock ett belopp motsvarande

sex gånger bolagets eget kapital definierat på visst sätt.

På närmare angivna skäl har kommittén funnit en ökning av SEIv:s

verksamhetsbas önskvärd. Kommittén har därför övervägt om inte antingen

aktiekapitalet eller upplåningsmultipeln i bolaget borde höjas. Under åberopande

av att SEK belånar säkerheter vilka bl. a. är gångbara hos affärsbankerna

har kommittén förordat det sistnämnda alternativet, närmare bestämt

en multipelhöjning från nuvarande sex gånger till tio gånger det egna

kapitalet. Samtidigt har kommittén föreslagit att formella förutsättningar

skapas för att utlåning mot statlig garanti — i motsats till vad för närvarande

är fallet — skall kunna ske utan att upplåningsrätten belastas.

Med anledning av dessa förslag anför bankinspektionen att en sex-gångerregel

ursprungligen föreslogs med hänsyn till de risker som ansågs förbundna

med karaktären av bolagets utlåning och till de normer som då reglerade

upplåningsrätten i likartade institut. Enligt inspektionens uppfattning

talar fortfarande åtskilliga skäl för en låg upplåningsmultipel i förevarande

bolag. Sålunda har SEIv:s utlåning i stor utsträckning kommit att koncentreras

till ett mycket litet antal kredittagare. Även det förhållandet att en

så konjunkturkänslig bransch som varvsindustrin dominerar bolagets utlåningssida

manar till försiktighet.

För en låg upplåningsmultipel i SEK talar vidare att de säkerheter bolaget

erhåller stundom kan vara svåra att bedöma både från ekonomiska och

juridiska synpunkter. Vad särskilt beträffar fartygsinteckningar må endast

nämnas de risker sjöpanträtter och utomlandsförsäljningar av fartygen kan

utgöra.

Gentemot vad nu anförts kan emellertid invändas att det även finns

starka skäl som talar för en höjning av upplåningsmultipeln i SEK. Därvid

bör främst framhållas att bolaget under sin drygt sjuåriga verksamhet

inte drabbats av några som helst förluster på utlåningen. Argument om en

alltför stor koncentration av kreditgivningen går i viss mån att bemöta

med att bolaget inte bara kan hålla sig till de svenska exportörerna utan

också regelmässigt som säkerhet erhåller accepter från vederbörande utländska

kunder, varigenom givetvis riskspridningen ökar. En positiv och

därtill betydelsefull faktor i sammanhanget är naturligtvis också att bakom

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

bolaget står både staten och — med några undantag — det samlade svenska

affärsbanksväsendet. Ehuru det alltid är vanskligt att göra internationella

jämförelser, talar i samma riktning att vissa institut med likartad verksamhet

i Danmark och Norge har upplåningsmultiplar på tio gånger och

däröver.

På grund av det anförda vill inspektionen inte motsätta sig att SEK:s

upplåningsmultipel höjs från nuvarande sex gånger till föreslagna tio gånger

bolagets eget kapital. Beträffande förslaget att formella förutsättningar

bör skapas för att utlåning mot statlig garanti skall kunna ske utan att

upplåningsrätten belastas, har inspektionen inte något att erinra mot att

dylik utlåning jämställs med kreditgivning för vilken finns exportkreditnämndens

garanti avseende politiska och kommersiella risker. 1 fråga om

fordringar med statlig garanti skulle SEK alltså behöva ställa eget kapital

för ett belopp motsvarande 10 % av nominella värdet.

Exportkreditnämnden (EKN) lämnar en redogörelse för EKN:s garantigivning

avseende krediter vid export av fartyg och för i vad mån den av

kommittén föreslagna utbyggnaden av varvens refinasieringsmöjligheter

kan inverka på EKNts garantigivning.

Inledningsvis framhåller EKN att de av EKN utfärdade exportkreditgarantierna

avser att skapa möjligheter för de svenska exportörerna, t. ex.

varven, att skydda sig vid kreditförsäljningar till utlandet mot riskerna för

att köparna inte fullgör sina betalningsförpliktelser till följd av förhållanden

som i huvudsak sammanhänger med importlandets eller köparens kreditvärdighet.

Genom EKN-garantierna får exportörerna samtidigt ökade

möjligheter att refinansiera sina sålunda försäkrade leverantörskrediter

hos olika kreditinstitut. De speciella statliga kreditgarantierna, som administreras

av riksgäldskontoret, utgör däremot direkt säkerhet för lån som

de svenska varven upptager inom eller utom Sverige.

I förhållande till den totala svenska exporten av fartyg har EKN:s garantigivning

avseende fartyg varit av marginell omfattning och huvudsakligen

avsett affärer där särskilda politiska risker för affärernas genomförande

kunnat anses föreligga.

Vid sin garantigivning avseende fartygsexport tillämpar EKN samma

principer ifråga om garantiprocentsats (den procentuella andel av förlusten

som EKN täcker) och premiesatser som gäller vid garantigivning för varuexport

i allmänhet. Genom den överenskommelse om fartygskrediterna, som

slutits mellan ett antal länder inom OECD:s ram och som gäller från den

1. 7. 1969, har normgivande regler för betalningsvillkoren vid statsunderstödd

fartygsexport utformats. Dessa regler har EKN att tillämpa.

Sådana av kommittén föreslagna ökade speciella statliga fartygskreditgarantier

som möjliggör för varven att direkt på den svenska eller utländska

kapitalmarknaden erhålla refinansieringslån mot andraprioritetsinteck
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

ningar i fartygen kan förmodas minska intresset för sådana av EKN utfärdade

exportkreditgarantier som eljest skulle erfordras för att refinansiera

varvens motsvarande leverantörskrediter. I samma riktning kan kommitténs

förslag beträffande AB Svensk exportkredits upplåningsrätt komma

att verka.

Forskningsstödet

Riksrevisionsverket anser i likhet med kommittén att ökade insatser på

forskning och utveckling i största allmänhet kan främja utvecklingen inom

varven. I detta sammanhang uttalar RRV att satsning på forskning och

utveckling inte alltid kan förväntas vara eu generell lösning för branscher

där problem föreligger. RRV tillstycker förslaget att styrelsen för teknisk

utveckling inom ramen för det föreslagna stödet till varvsindustrin skall

kunna bidraga till bl. a. försäkringspremier för att täcka risker som är förenade

med att utrusta fartyg med t. ex. en ny typ av propeller eller motor.

Statskontoret stöder förslaget om ökad satsning på forskning och utveckling

och anser att forskningsverksamheten i stor utsträckning bör bedrivas

gemensamt för samtliga varvsföretag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner utredningens förslag

om forskningsstöd väl underbyggt, och framhåller att staten bör tillskjuta

ett generöst bidrag för forsknings- och utvecklingsarbete. En lösning som

enligt länsstyrelsens mening bör övervägas är att statsmakterna anvisar en

ram för anslagets storlek under en tre- eller femårsperiod. Forskningsanslagen

bör sedan kunna regleras med hänsyn till varvens årliga behov av medel

för forskning. Den mycket snabba utveckling som kännetecknat de senaste

årens varvsproduktion såväl vad beträffar fartygens storlek som även

fartygens utrustning för specialtransporter etc. innebär att ökade krav ställs

på varvens möjligheter att finna nya lösningar på olika tekniska problem.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) instämmer i betänkandets åsikter

om betydelsen av en ökad satsning på skeppsteknisk FoU. Begreppet skeppsteknik

måste, anför STU, här ses brett och med en stor kontaktyta mot

transportsystemproblemen. Satsningen på teknisk FoU för varvsindustribranschen

med underleverantörer bör således ske i kontakt med utvecklingsprogrammet

för transportsektorn i dess helhet, sådant det kan komma

att utformas av STU Transportforskningsnämnd.

Visst utrymme finns inom STU:s nuvarande budget för satsning på

skeppsteknisk FoU. Utan ett snart tillskott av de i betänkandet föreslagna

ytterligare FoU-medlen förslår dock inte STU:s tillgångar till någon ”ökad

satsning” utan endast till ett vidmakthållande av status quo.

Frågor kring det fortsatta stödet till varvsindustrins FoU-verksamhet

från STU:s sida bereds nu i en Arbetsgrupp för svensk skeppsforskning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

33

Denna för programdiskussioner rörande i första hand det planerade kollektiva

stödet, om vilket senare särskilda förhandlingsdelegationer får träffa

avtal. Styrelsen instämmer i kommitténs åsikt att en ökande FoU-verksamhet

så långt som möjligt bör repliera på redan befintliga resurser. Detta betraktelsesätt

har av STU tillämpats redan i den hittillsvarande relativt begränsade

satsningen.

Kommittén har diskuterat möjligheterna att teckna försäkringar i större

assuransföretag för tekniska garantiåtaganden med svåröverskådliga ekonomiska

konsekvenser för varven. Det föreslås, att STU bemyndigas bidraga

till kostnaderna för sådana förstärkningar. Styrelsen instämmer i kommitténs

förslag på denna punkt, och ser kravet på försäkringsmässigt täckningsbara

leveransgarantier bl. a. som ett incitament till effektivare marknadsföring

av tekniska FoU-resultat.

Styrelsen utgår ifrån att de av kommittén föreslagna medlen på 50 milj.

kr. fördelade på budgetåren 1970/71—1972/73 för stöd till forsknings- och

utvecklingsarbete samt till bidrag till kostnader för försäkringar i samband

med leveranser utrustade med nykonstruktioner snarast ställes till styrelsens

förfogande. Detta anser styrelsen nödvändigt för att den skall kunna

göra en effektiv insats.

Med hänsyn till sina erfarenheter under en följd av år instämmer Statens

skeppsprovningsanstalt i att en omorganisation är motiverad vad gäller

administrationen av den kollektiva forskningsverksamheten. Anstalten

hänvisar till att den framhållit i sina petitaskrivelser för 1968/69 och 1969/

70 att det existerande förfarandet visat sig administrativt tungrott och bl. a.

försvårat en rationell planering av skeppsprovningsanstaltens kapacitet. Påtagliga

nackdelar är onödiga administrationskostnader samt avsevärd tidsutdräkt

under hanteringstiden, vilket medför att tekniska idéer och uppslag

onödigtvis föråldras.

Varvskommittén anser att en klar åtskillnad bör göras mellan det organ

-— exempelvis en branschstiftelse — som för industrins del förhandlar med

staten (STU) om avtal för gemensam finansiering av ett visst forskningsprogram

och det organ som under de båda parternas huvudmannaskap genomför

programmet. Skeppsprovningsanstalten anser det vore felaktigt att

skapa ytterligare organ endast för administrativa uppgifter. Anstalten vill i

detta sammanhang framföra förslaget att tilldela skeppsprovningsanstalten

uppgiften att inom ett speciellt program inom programbudgeteringens

ram fungera som administrativt organ för den kollektiva forskning till vilken

statsverket lämnar bidrag. Ett sådant arrangemang skulle i huvudsak

kunna genomföras inom skeppsprovningsanstaltens nuvarande organisation.

I likhet med handelskammaren i Malmö tillstyrker kommerskollegium

förslaget att styrelsen för teknisk utveckling tillförs ett så stort belopp att

medelstilldelningen till varvsindustrins forsknings- och utvecklingsverksam
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

het under budgetåren 1970/71—1972/73 kan uppgå till sammanlagt 50 milj.

kr. Kollegiet tillstyrker likaledes att styrelsen för teknisk utveckling bemyndigas

att bidraga till kostnader för försäkringar som tas i samband med

leveranser utrustade med nykonstruktioner.

Sveriges industriförbund anmärker att bidrag till varvens forskningsoch

utvecklingsarbete givetvis inte kan tillmätas någon betydelse då det gäller

de kortsiktiga likviditetsproblemen men dock bör kunna medverka till

att de svenska varvens förstarangsställning vad gäller tekniskt kunnande

kan vidmakthållas.

Sveriges redareförening ser som ett positivt inslag i utredningen den förståelse

och det intresse för forskning och utvecklingsarbete, som kommittén

ådagalagt. De svenska varvens insikter om forskningens betydelse har under

flera år delvis motverkat belastningen av internationellt sett ogynnsamma

villkor för refinansiering av krediter. Rederinäringens intresse inom

detta område framgår också av dess medverkan i SSF. Kommittén anför

beträffande detta institut, att formerna för dess verksamhet bör ses över.

Detta förslag preciseras icke närmare och redareföreningen har därför svårt

att taga ställning till förslaget. En ökad medelstilldelning till SSF skulle

dock, enligt föreningens uppfattning, utan tvekan möjliggöra ökade insatser.

Sveriges varvsindustriförening anför att den kollektiva forskningen vid

SSF enligt varvens bedömande bedrivs på ett tillfredsställande sätt och att

dess omfattning under de senaste åren har varit i ständigt växande. SSF

står i nära kontakt med avnämareintressena och den genomför sina forskningsuppgifter

rationellt och med anlitande av befintliga forskningsinstitutioner,

varv och rederier såväl som med egen personal.

SSF utarbetar ett för varv och rederier samordnat program för forskning

och utveckling och utför därvid angelägenhetsgradering och lönsamhetsbedömning

samt en teknisk, ekonomisk och tidsmässig planering. Villkoren

för uppdrag, som förläggs utanför SSF, regleras genom skriftliga avtal.

Med hänsyn till de stora värden som innesluts eller eljest engageras i uppdragen,

t. ex. fullskaleprov i fartyg under drift, krävs en ingående kännedom

om projektet och en kvalificerad medverkan från SSF:s sida. SSF

handlägger alltså den samordning som är nödvändig mellan i projektet deltagande

företag och institutioner. F. n. utgör de sålunda utlagda arbetena

genomsnittligt omkring 70 % av den totala volymen av det skeppstekniska

forsknings- och utvecklingsarbetet. Återstående 30 % täcker SSF genom

forskning med egen personal.

Om det befinns önskvärt att ytterligare samordna skeppsforskningen inom

landet har SSF de administrativa resurserna att påtaga sig denna funktion.

Erfarenheterna från de senaste årens verksamhet vid SSF visar önskvärdheten

av att det statliga bidraget i likhet med stiftarnas får formen av icke

projektbundna anslag, rullande över förslagsvis en treårsperiod, med redo
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

visningsskyldighet i efterhand. Varvsindustriföreningen understryker detta

önskemål men finner det inte vara motiverat att för den skull ändra på

organisationsformen för den nuvarande stiftelsen.

Det statliga anslaget till den kollektiva forskningen, vars storlek antytts

till 1,5 milj. kr. per år motsvarar något mindre än hälften av den omslutning,

som SSF för närvarande har exklusive anslag för större utvecklingsarbeten.

Med hänsyn till önskvärd fortsatt utveckling av SSF bör det föreslagna

grundanslaget successivt kunna höjas bl. a. för att möta automatiska

kostnadsstegringar. Det förutsätts dessutom, att SSF liksom hittills efter

ansökan hos STU kan påräkna anslag för större speciella forskningsprojekt

av den typ, som hittills beviljats från malmfonden.

Föreningen delar utredningens uppfattning, att den varvsindustriella

(den de enskilda varven bedriver) forskningen bör bedrivas med minst

samma intensitet och omfattning som hittills, för att varvsnäringen därigenom

skall kunna bibehålla sin konkurrenskraft och sin tekniska framförhållning

gentemot utlandet. Till skillnad från den kollektiva forskningen

utgörs nämligen en betydande del av den varvsindustriella forskningen av

produktionsforskning och datasystemutveckling, en typ av forskning som

bör bedrivas i omedelbar anslutning till den egentliga varvsverksamheten.

Även om de enskilda varven drivs som självständiga produktionsenheter, så

bedrivs flera sådana utvecklingsarbeten i samverkan mellan två eller flera

varv, t. ex. den fortsatta utvecklingen av det s. k. Styrbjörnsprojektet. Härjämte

består den varvsindustriella forskningsinsatsen av utvecklandet av

nya fartygstyper med större eller mindre innovationsgrad, som antingen inte

leder till förverkligande eller innebär extraordinär projekteringsinsats av

en sådan storlek, att hela kostnaden härför inte täcks av det pris man kan

få ut för ifrågavarande fartyg.

De i utredningen ifrågasatta beloppen för den varvsindustriella forskningen,

utöver de för den kollektiva forskningen avsedda medlen, täcker

inte varvens nuvarande kostnader. De föreslagna medlen beräknas inte komma

att täcka mer än hälften av de faktiska kostnader, som samtliga till

varvsindustriföreningen anslutna varv förutses få under ifrågavarande treårsperiod.

Med hänsyn till den teknologiska utvecklingen och det ständiga

kravet på förbättrad produktivitet och därmed inbesparande av arbetskraft

vore det dessutom inte orimligt, om man förutsåge en successiv ökning av

denna insats.

Då i detta avsnitt berörda forskningsmedel är avsedda att bidraga till

för den fortlöpande tekniska utvecklingen nödvändiga allmänna kostnader

för varven, borde de ej behöva bli föremål för projektbunden förhandsprövning

av STU på sätt, som gäller för annat forskningsstöd. Under förutsättning

att den föreslagna varvsdelegationen kommer till stånd bör medlen

fördelas efter dennas rekommendation.

I utredningen föreslås möjligheter att utöver medel för kollektiv och all
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

män varvsindustriell forskning även stöd för speciella forskningsprojekt

skall kunna ifrågakomma. Häri skulle enligt varvskommitténs förslag kostnader

för innovationsgarantier kunna ingå. Varvsindustriföreningen hälsar

detta förslag med stor tillfredsställelse, då erfarenhetsmässigt sådana situationer

kan uppkomma, att väsentliga bidrag eller garantiåtaganden blir en

nödvändig förutsättning för igångsättandet av speciella projekt.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen och Sveriges

akademikers centralorganisation (SACO) ansluter sig till vad varvskommittén

anför i fråga om forskningsstödet till varvsindustrin.

Övrigt

Statskontoret anför angående samverkan mellan varven att varven redan

nu bör vidta konkreta åtgärder för att förbereda ett samgående till på sikt

möjligen ett enda svenskt varvsföretag. Denna strukturomvandling bör

handläggas av ett fristående samarbetsorgan vari ingår representanter för

berörda samhällsorgan.

De strategiska funktionerna för långsiktsplanering, teknisk utveckling,

marknadsföring och finansiering torde kräva ett samarbete mellan varven.

Den långsiktiga investeringsplaneringen kräver en betydande försiktighet.

Varvslcommittén finner det vara en öppen fråga om en framtida svensk

varvskapacitet skall vara av nuvarande eller möjligen mindre omfattning.

Statskontoret anser att frågan om en förändring av varvens kapacitet bäst

torde kunna handläggas inom ramen för en enda organisation.

Sveriges varvsindustriörening anför angående varvsdelegationen att för

subventionsdelen av räntekompensationen, motsvarande ett årligt belopp

om 75 milj. kr., varven är beredda att acceptera en ordning som innebär

insyn från samhällets sida i avsikt att ge samhället möjlighet att ta del

av hur dessa medel används inom företagen. Föreningen utgår härvid ifrån

att medlen uteslutande kommer till användning för konstruktiva åtgärder

syftande till en räntabilitetsförbättring. Som instrument för denna insyn föreslås

en fristående varvsdelegation i enlighet med varvskommitténs rekommendation.

Delegationen bör vara sammansatt av lika antal representanter

för staten och varven, eventuellt med en opartisk ordförande. Varvsdelegationen

bör lämpligen också kunna fungera som remissinstans för styrelsen

för teknisk utveckling (STU) vid fördelning av forskningsstöd till de

enskilda varven.

Sveriges verkstadsförening anför angående hy resarb et skraft en att varvskommittén

förordat en avveckling av varvens inhyrning av arbetskraft.

Föreningen finner det synnerligen angeläget att denna målsättning realiseras.

Den betonar emellertid, att inhyrningsverksamheten måste bedömas på

ett mera nyanserat sätt än som skett i kommitténs betänkande. Varven har

traditionellt för rena entreprenadarbeten, exempelvis klassningsarbeten,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

använt sig av utomstående arbetskraft, och denna ordning måste bestå.

Avvecklingen bör sålunda avse övriga förekommande arbeten — d. v. s. sådana

arbeten som normalt utförs av varvens egen personal. Detta förutsätter

en samverkan mellan alla berörda parter, varvid inte minst anvisning

och utbildning av erforderlig arbetskraft måste baseras på en vidgad insats

från myndigheternas sida. I sammanhanget bör även övervägas möjligheterna

att skapa en för varven gemensam ”arbetskraftspool”, vilken skulle

kunna utnyttjas för att överbrygga de erfarenhetsmässigt återkommande

sysselsättningsfluktuationerna hos varven. En sådan samverkan måste dock

bygga på ett frivilligt deltagande från de olika företagens sida.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför angående hyresarbetskraften att styrelsen

vid ett flertal tillfällen klart tagit avstånd från detta system och sökt

vidtaga åtgärder mot denna form av arbetskraftsrekrytering, vilka dock hittills

visat sig otillräckliga. Styrelsen framhåller därför med skärpa behovet

av kraftfullare åtgärder för att komma till rätta med nuvarande missförhållanden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför angående hyresarbetskraften

att länsarbetsnämnden i sitt yttrande tar upp frågan om avvecklingen

av denna arbetskraft och därvid framhåller bland annat följande. En förutsättning

för att en sådan avveckling skall lyckas torde vara dels en intim

samverkan mellan samtliga berörda varvsföretag, dels en samverkan mellan

dessa företag och vederbörande fackförbund. Länsstyrelsen instämmer i

dessa synpunkter och understryker att en avveckling av denna arbetskraft

bör ske snarast. På regional nivå medför självfallet systemet med

hyrarbetskraft en höjning av den allmänna lönenivån vilket är till skada

för regionens näringsliv i stort.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför angående hyresarbetskraften

att enligt TCO:s uppfattning måste avvecklingen av inhyrningssystemet

vara en åtgärd av hög angelägenhetsgrad. TCO förutsätter att, om inte

varven själva i samarbete med berörda personalgrupper vidtar åtgärder för

att avveckla systemet, statsmakterna med hjälp av lagstiftning förhindrar

denna verksamhet. TCO vill i detta sammanhang erinra om att privat uthyrningsverksamhet

är förbjuden enligt lagen av den 18.4.1935 om arbetsförmedling.

Skulle lagen inte vara tillräcklig i sin nuvarande utformning

för att förhindra uthyrningsverksamheten förutsätter TCO att den utredning

som för närvarande ser över lagen avlämnar sitt betänkande i denna

del snarast möjligt.

Sveriges arbetsledareförbund (SALF) anför angående hyresarbetskraften

att enligt SALF:s uppfattning detta är ett mycket komplicerat problem som

kan ses ur många aspekter. SALF är helt införstådd med att varven är beroende

av att ha tillgång till en flexibel arbetskraft. SALF vill dock understryka

att formerna för hur i dag den flexibla arbetskraften verkar icke är

tillfredsställande. Man måste här söka sig in på helt nya vägar.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 82

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten påminner om det stöd,

som under åren 1958—1960 lämnades de mindre varven för att trygga sysselsättningen.

Det skedde bl. a. genom att lånefonden förstärktes, så att

nämnden i betydligt större utsträckning kunde lämna lån för bygge av fartyg

vid svenska mindre varv. Det skedde i samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen.

Lånen lämnades till eller överfördes till redare. Initiativet till stödet

togs av arbetsmarknadsstyrelsen och förslag häi-om förelädes riksdagen

i prop. 1959: 40. Såvitt nämnden kunnat finna utgjorde stödet en god hjälp

för de mindre varven. Det tycks nämnden som om dessa varv var mer betjänta

av stöd i denna form under lågkonjunktur än av räntesubvention

under högkonjunktur.

Departementschefen

För hela den europeiska varvsindustrin har 1960-talet varit ett decennium

av ekonomiska svårigheter med starka inslag av kris. Varvsindustrin har

inte kommit i åtnjutande av de gynnsamma konjukturer som, särskilt för

manufaktureringsindustrierna, tämligen allmänt gällt i industriländerna.

Till en del beror detta på faktorer utanför branschen av oförutserbar och

politisk karaktär. De båda Suezkriserna åren 1956 och 1967 medförde sålunda

häftiga momentana störningar och betydande efterverkningar på både

fartygs- och fraktmarknaderna. Avgörande för styrkan och varaktigheten

i den europeiska varvsindustrins svårigheter synes emellertid ha varit förändringar

av strukturellt slag på både utbuds- och efterfrågesidan. På utbudssidan

har den dominerande förändringen varit Japans inträde i stor

skala på världsmarknaden med ny, modern varvskapacitet och den prisledande

ställning, som de japanska varven tidigt förvärvade beträffande stora

tank- och bulkfartyg. På efterfrågesidan har den snabba tekniska omvandling

som karakteriserat sjöfarten styrt efterfrågan mot nya fartygstyper

och fartygsstorlekar, vilka flertalet av de traditionella tillverkarna inte kunnat

eller varit beredda att leverera. Samtidigt som de europeiska varven

utsatts för ett hårt pristryck, har de sålunda ställts inför svåra omställningsproblem.

Mätt efter bruttotonnaget av sjösatta fartyg har den svenska varvsindustrin

länge intagit andra eller tredje plats i världsstatistiken. Den har

självklart därigenom inte undgått påverkan av de förändrade villkoren för

fartygsproduktionen. Chefen för finansdepartementet lämnade i prop. 1963:

28 och 1965: 46 redogörelser för situationen inom svensk varvsindustri.

Själv har jag vid två tillfällen under de senaste åren (prop. 1968: 119 och

1969: 74) redogjort för den fortsatta utvecklingen och för de åtgärder som

denna utveckling föranlett från statsmakternas sida. Därvid redovisade jag

bl. a. att Sveriges varvsindustriförening i skrivelse till chefen för finansde
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

partementet den 25 maj 1967 aktualiserat de problem som föreligger inom

svensk varvsindustri. I skrivelsen framhölls särskilt att konkurrenssituationen

inom internationellt skeppsbyggeri snedvridits genom de olika statliga

stödåtgärderna i andra länder, och föreningen anhöll om åtgärder som

kunde innebära ”i första hand en kompensation för varvens förluster på

grund av den artificiella nedpressningen av räntenivån för fartygsnybyggnadskrediter

och i andra hand en sådan ordning att varven kan förlita sig

på en organiserad tillgång på kapital för finansieringen av dylika krediter”.

Jag redogjorde vid dessa tillfällen även för de utredningar och överläggningar

som upptagits av de fyra sakkunniga som jag med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1967 tillkallade.

De sakkunniga har den 2 februari 1970 avlämnat sitt betänkande, för

vilket jag närmare redogjort i det föregående. Innan jag tar upp de sakkunnigas

förslag till behandling vill jag i korthet uppehålla mig vid några principiella

synpunkter som frågan om stöd till varvsindustrin aktualiserar.

De yrkanden och förslag som föreligger om ett omfattande stöd åt varvsindustrin

måste bedömas med utgångspunkt från grundläggande näringspolitiska

värderingar. En väsentlig förutsättning för bevarad framstegstakt

— och därmed långsiktig trygghet för de anställda — är att vårt

näringsliv fortlöpande ställer om till nya livskraftiga och expanderande industrigrenar.

Av samma karaktär, och inte mindre viktig, är den anpassning

av struktur, produkter och produktionsmetoder till ändrade efterfrågeförhållanden,

ny teknik etc., som måste ske inom de traditionella industibranscherna

för bibehållande av konkurrenskraften. Om därvid en viss

bransch som helhet är expanderande, stagnerande eller rent av minskande

är i sig självt från ekonomisk synpunkt utan betydelse. Avgörande är om

produktionsresurserna ger större samhällsekonomiskt utbyte vid aktuell

användning än vid bästa alternativa användning.

Det är sålunda nödvändigt att näringspolitiken i hög grad inriktas på att

stimulera utvecklingen av de industrigrenar som kan anses ha goda förutsättningar

vid de svenska produktionsvillkoren. Ett första krav är då att

inte genom åtgärder på andra fält, t. ex. genom tullar och handelsrestriktioner,

binda produktionsresurser i mindre lönsamma näringsgrenar. Särskilda

skäl, exempelvis beredskaps- och lokaliseringsskäl, kan föreligga i enskilda

fall, och takten i omställningen kan behöva modereras med hänsyn till dess

sociala och ekonomiska konsekvenser. I övrigt bör det vara en grundsats

i svensk näringspolitik att bestående olikheter i produktionsförutsättningarna

här i landet i förhållande till andra länder inte skall utjämnas genom

stödåtgärder. Det är i dessa sammanhang en primär näringspolitisk uppgift

för staten att hävda samhällsekonomiska synpunkter gentemot partsintressen.

Näringspolitiken har också direkta uppgifter vad beträffar omställningen

inom stagnerade näringsgrenar, där man dock som regel finner stora skill
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

nader mellan enskilda företags konkurrensförmåga. Erfarenhetsmässigt går

ofta dålig lönsamhet i par med bristande förmåga och resurser till omställning.

I sådana fall kan branschstimulerande, i tiden begränsade, åtgärder

vara berättigade. Exempel härpå utgör det stimulansprogram beträffande

textil- och konfektionsindustrin som förelagts årets riksdag.

Ett särskilt problem föreligger när en industrigren brottas med problem

som kan tänkas vara av tillfällig art. Näringspolitiska åtgärder ägnade att

överbrygga svårigheterna bör i sådana fall inte vara uteslutna, förutsatt att

de framtida konkurrensförutsättningarna för industrigrenen i fråga kan

anses som goda. Bedömningen av framtidsutsikterna blir ofrånkomligen

alltid relativt osäker. Hänsyn måste tas inte bara till den internationella

utvecklingen utan också till branschens inneboende möjligheter att öka sin

konkurrenskraft, exempelvis genom en förbättrad struktur och andra rationaliseringsåtgärder.

Jag finner det tillfredställande att ställningstagande till varvsproblemen

kan ske på grundval av det omfattande material som varvskommittén framlagt.

I likhet med remissinstanserna kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

kommitténs bedömning av varvsläget och till dess uttalande om att starka

samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en övergångstid

stödja varvsindustrin. Jag noterar att meningsskillnader om vilka medel

som bör användas inte grundas på att varvsindustrins situation och utsikter

uppfattas på olika sätt av de berörda.

Innan jag tar upp till behandling de konkreta förslag som varvskommittén

framlagt, finner jag anledning behandla den principiella frågan om varvsstödets

utformning.

Varvsstödets utformning

Som förut redovisats avvisar varvskommittén generella räntesubventioner

eftersom den funnit att denna stödform inte utgör en ändamålsenlig lösning

i den nuvarande situationen och med det utvecklingsperspektiv kommittén

lagt till grund för sin bedömning. Kommittén förordar ett selektivt

stöd och rekommenderar att staten tar upp överläggningar med de enskilda

varv för vilka problem kan väntas uppstå. Överläggningarna bör enligt kommittén

syfta till att klarlägga förutsättningarna för den försatta verksamheten

och skapa betingelser för att driften skall uppehållas. Vissa kapitaltillskott

kan därvid enligt kommitténs mening utgöra en samhällsekonomiskt

motiverad insats.

Det framgår av remissvaren att det stora flertalet remissinstanser, som

yttrat sig i frågan, understryker att generella statliga räntesubventioner till

de svenska varven skulle ha samhällsekonomiskt betänkliga konsekvenser.

Denna ståndpunkt intas av bl. a. fullmäktige i riksbanken, riksrevisionsverket,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Lands
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

organsationen, Svenska metallindustriarbetareförbundet och Tjänstemännens

centralorganisation. Förutom varvsindustrins egen organisation har

sålunda endast Svenska bankföreningen klart förordat ett generellt räntesubventionssystem,

som utjämnar skillnaden mellan den gängse räntan för

fartygskrediter och marknadsräntan för refinansieringen. Några instanser

— däribland industriförbundet och arbetsgivareföreningen — förordar ett

mellanalternativ, enligt vilket refinansiering bör möjliggöras till gällande

obligationsränta på den svenska kapitalmarknaden.

Varvsindustriföreningen har i sitt remissvar framlagt ett principförslag

till lösning av finansieringsproblemen som grundas på ett fartygsfinansieringsinstitut

med inbyggt ränteutjämningsstöd. Förslaget utgör en precisering

av föreningens tidigare yrkande. Enligt föreningens nu presenterade

kalkyl uppgår den ifrågavarande räntemarginalen till cirka 180 milj. kr.

per år och ökar successivt till 210 milj. kr. per år. Därvid har räknats på

den nybyggnadsverksamhet som orderstocken indilterar under de närmaste

åren och ett antaget bestående ränteläge av 9 1/2 %. Av beloppet betecknas

75 milj. kr. — motsvarande skillnaden mellan kontraktsräntan 6 % och

den svenska obligationsräntan 7 1/2 % — såsom en räntesubvention och

resterande belopp såsom en samhällsekonomisk merkostnad. Sistnämnda

kostnad anses betingad av hänsyn till valutabalansen.

Varvsindustriföreningens beräkningar skiljer sig från varvskommitténs

bl. a. beroende på olika beräkningsmetoder. Oavsett beräkningsmetod

krävs uppenbarligen betydande belopp för att åstadkomma ifrågavarande

ränteutjämning. Hela det av föreningen beräknade beloppet 210 milj. kr.

per år utgör en kostnad som belastar den svenska ekonomin. Varvsindustriföreningen

anser att hela detta belopp bör avlyftas från varven, varigenom

dessa skulle jämställas med sina utländska konkurrenter. I det nyssnämnda

mellanalternativet, som anvisas av bl. a. industriförbundet, avlyfts 135 milj.

kr. per år, varigenom varven skulle anses få samma villkor på kreditmarknaden

som andra näringsgrenar.

Den nyss citerade uppfattningen att varven likställs med andra näringsgrenar

om de får refinansiera sig till svensk obligationsränta kan jag inte

dela. Som påpekats av industriförbundet bär varvsindustrin blivit en mycket

”kapitaltung” industri genom den omfattande handelskreditgivningen.

Upplåning till obligationsränta är inte en möjlighet som står till buds för

andra företag annat än i starkt begränsad omfattning. Företagen får regelmässigt

utnyttja ett flertal kapitalkällor, varav flera ställer sig dyrare,

ofta avsevärt dyrare, än den svenska obligationsmarknaden. Den av industriförbundet

anvisade lösningen skulle sålunda innebära en klar förmånsställning

för varvsindustrin jämfört med övrig industri.

Vad gäller jämförelsen med varvsstödet i andra länder finner jag anledning

framhålla att den samhällsekonomiska kalkylen i dessa länder kan

vara en helt annan än den svenska. Det framgår av varvskommitténs re
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

dovisningar att den japanska subventioneringen av fartygsbyggandet i hög

grad motiveras av Japans intresse av att utveckla den egna handelsflottan

och att uppnå låga fraktkostnader för sin stora råvaruimport. I exempelvis

Frankrike och Storbritannien har lokaliseringspolitiska hänsyn ingått i den

samhällsekonomiska kalkylen. Till varvsstödet har dessutom vanligen knutits

villkor om rationaliseringar och strukturomställningar.

Det kan även finnas skäl att ställa det öppna eller dolda subventionsbeloppet

i relation till den totala samhällsekonomins storlek. Storbritanniens

fartygsproduktion är något mindre och Frankrikes väsentligt mindre än

Sveriges. Även kostnaden för att refinansiera fartygskrediterna till kontraktsränta

borde därför beloppsmässigt bli mindre i dessa länder än i Sverige.

Men mätt med bruttonationalprodukten är den totala samhällsekonomin

som har att bära denna kostnad 4 å 5 gånger så stor i de nämnda länderna.

Redan jämförelser av detta schematiska slag visar att de samhällsekonomiska

förutsättningarna för ett varvsstöd av nämnda storleksordning

är annorlunda i Sverige än i flertalet andra stora varvsländer.

Varvskommitténs slutsats är att hänsyn till valutabalansen och till den

direkta och indirekta sysselsättningen motiverar en samhällsekonomisk insats

för att under en övergångsperiod uppehålla driften vid varven. Till

denna bedömning har anslutit sig bl. a. riksbanksfullmäktige, landsorganisationen

och arbetsmarknadsstyrelsen. Jag är på dessa punkter av samma

mening som varvskommittén och de nämnda remissinstanserna. Däremot

instämmer jag inte i varvsindustriföreningens uppfattning att det av föreningen

föreslagna stödet kan skiljas i två delar, varav en del inte skall

betraktas som ett stöd till varvsindustrin.

Varvskommittén anser att hänsyn skall tagas till stödbehovet vid det enskilda

varvet, och anför att detta är större för vissa varv än för andra. Enligt

kommitténs mening skulle ett generellt stöd som anpassas till behovet

hos de mest utsatta varven kunna föra till en expansion av varvsproduktionen

som i nuvarande perspektiv framstår som samhällsekonomiskt olämplig.

Samma bedömning görs av flera remissinstanser. Några remissinstanser

— bl. a. arbetsgivareföreningen och industriförbundet — har däremot framhållit

vikten av att stödet ges en generell karaktär så att snedvridning av

konkurrensen mellan företagen undviks.

Jag delar uppfattningen att konkurrensen inom en bransch inte bör snedvridas

genom statliga stödåtgärder. Jag vill dock framhålla att genom att

varven arbetar på en utpräglat internationell marknad ett stöd på kort sikt

till ett enskilt varvsföretag kommer att ha begränsade återverkningar på de

andra svenska varven. Vid en inkomstöverföring av den storleksordning som

det kan bli fråga om för varvsindustrin kan jag inte underlåta att ta hänsyn

till skillnader i det föreliggande stödbehovet. Det är här också fråga om

ett så litet antal företag att detta rent praktiskt sett är möjligt. Ett tidsbegränsat

statligt stöd anpassat till ett konstaterat stödbehov hos varv som be
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

finner sig i svårigheter torde inte behöva föranleda någon inte önskad expansion.

Jag delar varvskommitténs uppfattning att det är av särskild vikt

att stödet inte ger incitament till investeringar som ökar varvsindustrins

totala kapacitet. Förutsättningarna för att åstadkomma detta i ett system

med generella räntesubventioner bedömer jag som mycket begränsade. Jag

ansluter mig härvidlag till kommittén som avvisar generella räntesubventioner

och förordar selektiva stödåtgärder. Förberedelser för eventuella sådana

åtgärder pågår inom industridepartementet.

I detta sammanhang vill jag ta vipp vad som anförts av bl. a. kommerskollegium

om att det erfordras ett kraftfullt ingripande i själva kärnfrågan,

nämligen det förhållandet att regeringarna ingriper med stöd åt varvsindustrin.

Jag delar helt den uttryckta meningen att kraftiga förhandlingsinsatser

bör göras för att revidera OECD-överenskommelsen av år 1969 i

syfte att ytterligare minska snedvridningen av varvsindustrins konkurrensförhållanden.

Det finns enligt min mening utsikter att till följd av det senaste

årets ränteutveckling höja den överenskomna kontraktsräntan på

6 %. Jag kan anmäla att förberedelser för förhandlingar härom har igångsatts

inom industridepartementet.

Till sist vill jag beträffande varvsstödets allmänna utformning framhålla

att jag — i enlighet med de allmänna näringspolitiska principer som förut

redovisats — finner det angeläget att ett statligt stöd åt varven inte motverkar

utan tvärtom befordrar en sådan anpassning av varvsindustrins struktur

att dess konkurrenskraft förbättras. Jag ansluter mig härvid till varvskommitténs

bedömning att en ökad samverkan och koncentration är önskvärd

främst av det skälet att effektivare insatser blir möjliga beträffande

varvens strategiska funktioner, såsom långtidsplanering, teknisk utveckling,

marknadsföring och finansiering.

Jag övergår nu till att behandla varvskommitténs förslag om generella

åtgärder av mera långsiktig natur. Varvskommittén ser dessa förslag

som en etapp på vägen mot mera långsiktigt konstruktiva lösningar för

varvsindustrin.

Fartygskreditgarantier

Beslut om fartygskreditgarantier har som jag förut anfört fattats av riksdagen

vid fyra tillfällen sedan år 1963, senast 1969. Kreditgarantier som

stöd för varvens upplåning har därmed getts till ett belopp av sammanlagt

2 200 milj. kr. Vid utgången av 1969 hade garantier utställts av riksgäldsfullmäktige

till ett sammanlagt belopp av 1 357 milj. kr. Enligt vad varvskommittén

anfört är redan meddelade garantier utnyttjade eller praktiskt taget,

helt täckta av order som tagits före utgången av 1969. För ordertagning under

åren 1970—1971 föreslår kommittén nya kreditgarantier till ett belopp

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

om totalt 1 miljard kr. Kommittén har beräknat behovet med hänsyn tagen

till andraprioritetslånens omfattning vid nuvarande produktionsvolym.

Remissinstanserna har tillstyrkt att fortsatta kreditgarantier ges och bestyrkt

att garantierna utgör ett reellt stöd för varvens upplåning. Särskilt

har jag noterat riksgäldsfullmäktiges mening att erfarenheterna av kreditgarantisystemet

får anses vara övervägande goda. Några förluster för statsverket

i samband med garantigivningen har hittills inte uppkommit. Jag

finner det också tillfredsställande att vissa uppkomna problem och tolkningsfrågor

har kunnat lösas på sätt som riksgäldsfullmäktige redogjort

för.

Beträffande det föreslagna garantibeloppets storlek har länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anfört, att detsamma förefaller vara väl lågt med

hänsyn till nuvarande produktionsvolym och stigande kostnadsutveckling.

Mot bakgrund av vad jag förut sagt och flera remissinstanser understrukit

om att stödåtgärder inte bör medverka till en ökning av den totala produktionsvolymen

inom varvsindustrin, finner jag det emellertid riktigt att viss

restriktivitet visas vid tillmätning av garantibeloppets storlek. Det är också

angeläget att incitamenten för varven att ta kontantkontrakt i nuvarande

läge inte försvagas. Jag anser mig därför böra tillstyrka att varven får tillgång

till nya fartygskreditgarantier till det föreslagna beloppet om sammanlagt

1 miljard kr. för ordertagning under åren 1970 och 1971.

De nya garantierna bör avse dels varvens per den 31 mars 1970 utelöpande

nybyggnadskrediter samt krediter hänförliga till varvens vid samma tidpunkt

inneliggande orderstock, dels krediter hänförliga till nybyggnadsko

ntrakt som tecknas under återstående delen av år 1970 samt under år

1971. Beträffande krediterna bör vidare gälla att kredittid och kreditandel

skall stå i överensstämmelse med den internationella överenskommelse som

träffats inom OECD under år 1969 om statligt exportkreditstöd. Garantierna

bör som regel användas som säkerhet för andraprioritetslån. De bör

kunna utställas i utländsk valuta.

De generella fartygskreditgarantierna varom 1963, 1965, 1968 och 1969

års riksdagar beslutat, bör i den mån de ännu inte tagits i anspråk få utnyttjas

under samma betingelser som de nya garantierna.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter beträffande

garantierna och att fördela dessa.

Jag vill liksom i prop. 1969: 74 understryka att tillämpningen av föreslagna

svenska stödåtgärder självfallet bör anpassas efter innehållet i de nya

internationella överenskommelser om begränsning av stöd till varvsindustrin

som kan komma att träffas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

45

Refinansiering av varvskrediterna

Genom att en ökande och nu dominerande dei av varvens försäljning under

1960-talet kommit att ske mot långa kreditkontrakt, har de finansieringsanspråk

som ställts på varven växt vida utöver ramen för de egna

resurserna. En omfattande refinansiering har blivit erforderlig, som främst

kommit att ske på utländska kreditmarknader. Upplåning i utlandet var tidigare,

som riksbanksfullmäktige påpekat, en fördel för varven i förhållande

till andra låntagare. Utvecklingen under senare tid på kreditmarknaderna

har förändrat bilden. Genom ett ökat utnyttjande av den svenska kreditmarknaden

skulle varven med nuvarande räntestruktur kunna upplåna medel

mot en något lägre ränta.

Som jag förut anfört har varvskommittén funnit det angeläget att varvens

refinansiering ordnas på ett fastare och mindre riskfyllt sätt än genom

den nu förekommande kortfristiga upplåningen i utlandet. Med hänsyn härtill

och till den minskning i upplåningskostnaderna som skulle erhållas

föreslår kommittén, att efter en viss upptrappning under år 1970 ett med

cirka 200 milj. kr. per år utökat utrymme skall ges åt varvsindustrin under

åren 1971 och 1972.

Remissinstanserna har framhållit att den föreslagna omläggningen innebär

en påfrestning på betalningsbalansen och i den rådande kreditsituationen

en besvärande belastning på kreditmarknaden. Sålunda har riksbanksfullmäktige

anfört, att en omläggning inte kan accepteras, innan en

markant förbättring inträtt i det nuvarande betalningsbalansläget. Omläggningen

måste, vid oförändrad politik i övrigt, mötas med ytterligare åtstramning

för andra låntagare än varven på den inhemska kreditmarknaden.

Rådande begränsningar utesluter givetvis inte att ett på längre sikt

växande kreditutbud kan komma varven till del även om några garantier

för en viss kredittilldelning inte nu kan ges.

Jag vill först lämna en kommentar till beräkningen av varvens upplåningsbehov.

Det är uppenbart att varje sådan beräkning, som inte kan

grundas på detaljerade finansieringsbalanser för enskilda varv, är förenad

med betydande osäkerhet utöver den som framtida marknadsförändringar

innebär. Till osäkerhetsmomenten hör ändrad andel kontantkontrakt och

förhandsamorteringar. Jag vill emellertid framhålla att tillgängligt material

visar på en betydande grad av automatik i upplåningsbehovets ökning

som följd av de under 1960-talet förlängda kredittiderna. Därtill kommer

effekten av den i förhållande till jämförelseperioden minskade självfinansieringsförmågan,

den ökade produktionsvolymen och den betydande prisökning

som skett efter år 1968. Det råder sålunda ringa tvekan om att varvsindustrins

nettoupplåningsbehov kommer att öka under de närmaste åren.

I övrigt delar jag den av remissinstanserna, speciellt av riksbanksfullmäktige,

uttryckta meningen att en omläggning av varvens upplåning mot

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

en högre andel på den inhemska kreditmarknaden för närvarande näppeligen

är acceptabel vare sig ur inhemska eller externa stabilitetssynpunkter.

Jag finner emellertid samtidigt att flertalet remissinstanser anser en viss

sådan ökning vara på sikt både möjlig och rimlig. Jag delar riksbanksfullmäktiges

uppfattning att en viss bestämd del av kreditmarknadens resurser

under kommande år inte kan reserveras för varvsindustrins behov. I likhet

med flera remissinstanser finner jag att den internationella handelskreditgivningen

under 1970-talet kan väntas föra med sig ökade problem inte bara

föi varven utan även för andra kapitalvaruindustrier vid sidan av varvsindustrin.

Därför utgår jag ifrån att såväl omfattning som utformning av

den medelfristiga utlåningen för exportfinansiering kommer att få ägnas

fortsatt uppmärksamhet vid fördelningen av den svenska kreditmarknadens

knappa resurser.

Varvskommittén har även redovisat vissa överväganden beträffande AB

Svensk exportkredits funktion sasom huvudsaklig förmedlare av varvens

svenska upplåning. De avser främst möjligheterna att förbättra villkoren

för exportindustrin vid upptagande av lån från bolaget. Kommittén har

därvid bl. a. framhållit att bolaget vid sin upplåning från AP-fonden tvingas

erlägga högre ränta än andra fondens låntagare. Anledningen härtill

har angetts vara, att bolaget velat nå en synkronisering av upp- och utlåning,

vilken förutsätter sådana kredittider som inte genomgående passar

AP-fondens intentioner vid utlåningen. Kommittén anser att bolaget bör

pröva en mera differentierad upplåningsverksamhet och därigenom kunna

undgå det speciella ränletillägget. I sitt remissyttrande anför bolaget att det

redan i viss utsträckning ikläder sig ränterisker genom överbryggning av

skilda löptider samt att en mera allmän tillämpning skulle kunna kräva en

ökning av bolagets räntemarginal, vilket direkt skulle kunna motverka

varvens önskemål.

Kommittén har också rekommenderat att bolaget genom viss egen utlandsupplåning

vidgar sin refinansieringskapacitet. Bolaget anför att det

har formella möjligheter härtill men att vid dagens internationella ränteläge

sådana transaktioner torde vara helt uteslutna till räntor som är intressanta

för varven. Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan, däribland

Svenska bankföreningen, anser den föreslagna vidgningen av bolagets

verksamhet vara av intresse. Riksbanksfullmäktige har inget att erinra

mot att möjligheterna närmare undersöks men ifrågasätter om några fördelar

kan uppnås med hänsyn till de inarbetade kreditkanaler som varven

redan bör ha. Fullmäktige förutsätter att bolagets utlåning görs i samma

valuta som motsvarande upplåning.

Vad bolaget sålunda anfört må vara riktigt och utesluter inte att en viss

omläggning av upplåningen kan få gynnsamma konsekvenser för bolagets

låntagare. Exportkredits eget pålägg bedöms nu som hårt pressat i betraktande

av dess relativt ringa omslutning. Jag finner emellertid att de an
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

47

tydda möjligheterna att uppnå en lägre total nettomarginal genom ändrade

tekniska former för mellanhandsupplåningen i Sverige och eventuellt

även i utlandet väl förtjänar en ingående prövning. En ökad volym och

differentiering — möjligen i samverkan med andra låneinstitut — skulle

göra överbryggningen av kredittiderna lättare och mindre riskfyllda samt

också ge bolaget större förutsättningar att ge sina kunder vissa förhandsbesked.

För att öka utlåningskapaciteten hos AB Svensk exportkredit föreslår

varvskommittén en höjning av upplåningsmultipeln från nuvarande sex

gånger till tio gånger bolagets eget kapital. AB Svensk exportkredit instämmer

i kommitténs uppfattning att en höjning av upplåningsmultipeln bör

företagas. Bankinspektionen framhåller att åtskilliga skäl, såsom koncentrationen

till ett litet antal kredittagare och varvsindustrins konjunkturkänslighet,

talar för en låg upplåningsmultipel. Emellertid framhålls att bolaget

under sin drygt sjuåriga verksamhet inte drabbats av några som

helst förluster på utlåningen. Bankinspektionen motsätter sig därför inte

den föreslagna höjningen.

I AB Svensk exportkredit är staten aktieägare tillsammans med affärsbankerna.

Enligt bolagsordningen får AB Svensk exportkredit upplåna medel

eller ikläda sig garantiförpliktelser till ett sammanlagt belopp motsvarande

högst summan av bolagets kassa och banktillgodohavande, nio

tiondelar av bolagets fordringar som är säkerställda av exportkreditnämndens

garanti samt ett belopp motsvarande sex gånger det egna kapitalet. Den

föreslagna höjningen av upplåningsrätten förutsätter beslut av bolaget. Farhågor

att utlåningskapaciteten inte skulle bli tillräcklig uttrycktes redan

vid bolagets tillkomst. I prop. 1962: 125 anförde chefen för finansdepartementet

att den angivna kapaciteten tills vidare skulle kunna godtas i avvaktan

på närmare erfarenheter av låneverksamheten. Med hänsyn till att frågan

om bolagets utlåningstak vid en utvidgning av verksamheten på sätt

som ovan antytts kan komma att aktualiseras vill jag förorda en höjning

av upplåningsmultipeln. Jag föreslår att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens

bemyndigande att — när frågan aktualiseras av bolaget — för sin del

godkänna en sådan ändring av bolagsordningen för AB Svensk exportkredit.

Jag förutsätter att vid beräkning av lånetaket statens fartygskreditgaranti

jämställs med exportkreditnämndens garanti.

Forskningstödet

Det skeppstekniska forsknings- och utvecklingsarbetet är av avgörande

betydelse för den svenska varvsindustrins utvecklings- och konkurrensmöjligheter.

Jag vill liksom varvskommittén betona vikten av att insatserna på

forsknings- och utvecklingsområdet även fortsättningsvis ges sådan omfattning

att de svenska varven förmår hävda sig framgångsrikt i den snabba

tekniska utvecklingen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

Styrelsen för teknisk utveckling kan inom ramen för sina program bl. a.

lämna finansiellt stöd i skilda former till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete.

Stöd kan utgå dels till avgränsade projekt, dels till fleråriga

kollektiva tekniska forskningsprogram, varom avtal ingåtts mellan styrelsen

och industrin. I statsverkspropositionen till årets riksdag har vidare

föreslagits (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 66) att flerårigt stöd skall kunna utgå

även till annat tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete än sådant som

ingår i kollektiva forskningsprogram.

Styrelsen för teknisk utveckling och dess föregångare (statens tekniska

forskningsråd och INFOR) samt Malmfonden har sedan budgetåret 1963/64

hittills lämnat bidrag till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete

med 15,4 milj. kr. Stödet har sedan budgetåret 1966/67 hittills i genomsnitt

llPPgått till 3,2 milj. kr. per år. Bidragen till Stiftelsen svensk skeppforskning

uppgick budgetåret 1968/69 till cirka 0,8 milj. kr. och uppgår 1969/70

till cirka 0,9 milj. kr.

Varvskommittén har föreslagit att ett så stort belopp tillförs styrelsen för

teknisk utveckling att den totala medelstilldelningen till varvsindustrins

forsknings- och utvecklingsverksamhet under de tre budgetåren 1970/71—

1972/73 kan uppgå till cirka 50 milj. kr. För budgetåret 1970/71 bör enligt

kommittén 15 milj. kr. disponeras för ändamålet. Kommittén har räknat

med att styrelsen av de medel som redan föreslagits tillföras styrelsen

(prop. 1970: 1 bil. 15 s. 67) kan disponera cirka 3 milj. kr. för skeppsteknisk

forskning. Styrelsen för teknisk utveckling skulle därför tillföras ytterligare

12 milj. kr. utöver vad som redan föreslagits i årets statsverksproposition.

Under treårsperioden har kommittén på samma sätt beräknat att ett ytterligare

tillskott om 40 milj. kr. torde vara nödvändigt för att det totala

stödet till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete skall kunna

uppgå till 50 milj. kr.

Varvskommitténs förslag i detta avseende har tillstyrkts av remissinstanserna.

Styrelsen för teknisk utveckling har anfört att den utan tillskott av

medel i enlighet med varvskommitténs förslag inte kan åstadkomma någon

ökad satsning på skeppsteknisk forskning och utveckling.

Jag ansluter mig till varvskommitténs bedömning av medelsbehovet, och

tillstyrker ett till tre år tidsbegränsat forskningsstöd. Styrelsen för teknisk

utveckling bör därvid vid sin planering av stödet till skeppstekniskt forsknings-

och utvecklingsarbete under perioden 1970/71—1972/73 utgå från en

ram av totalt 50 milj.kr., varav 40 milj. kr. tillförs styrelsen under ett särskilt

anslag. Utöver de medel jag redan föreslagit för budgetåret 1970/71 (prop.

1970: 1 bil. 15 s. 67) bör styrelsen tillföras ytterligare 12 milj. kr.

Jag anser det angeläget att styrelsen ges möjlighet att inom en bestämd

ram åta sig att stödja fleråriga projekt avseende skeppstekniskt forskningsoch

utvecklingsarbete. Kungl. Maj:t bör därför inhämta riksdagens bemyn
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

49

digande att godkänna dels avtal om stöd till kollektiv skeppsteknisk forskning

dels beslut om flerårigt stöd till skeppsteknisk forskning och industriellt

utvecklingsarbete som — inberäknat löpande avtal eller beslut —

innebär åtaganden om högst 10 milj. kr. under vart och ett av budgetåren

1970/71—1972/73.

Styrelsen bör disponera de ökade ekonomiska resurserna för att stödja

tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete av direkt betydelse för den

svenska varvsindustrins fortsatta utveckling och konkurrenskraft. Styrelsen

bör beakta att det ökade stödet avses leda till en ökning även av det totala

skeppstekniska forsknings- och utvecklingsarbetet i landet. Vid fördelningen

av stödet bör någon kvotering mellan företag eller institutioner inte

förekomma. Projektens kvalitet och betydelse för den skeppstekniska utvecklingen

och den svenska varvsindustrins fortsatta konkurrenskraft bör

sålunda vara avgörande. Projekt till vilka stöd lämnas bör kunna genomföras

såväl vid enskilda varvsföretag som med utnyttjande av de resurser

som finns uppbyggda exempelvis vid statens skeppsprovningsanstalt. Jag

vill i detta sammanhang erinra om varvskommitténs uttalande om önskvärdheten

av en vidgad samverkan mellan varven, särskilt med avseende

på tekniska funktioner.

Vad beträffar stödet till kollektiv skeppsteknisk forskning och utveckling

bör detta lämnas enligt de riktlinjer som gäller för styrelsen för teknisk

utveckling (prop. 1968:8 s. 37, SU 131, rskr 304). I enlighet härmed skall

avtal ingås mellan staten och industrin beträffande sådant stöd. Avtal

skall avse finansiering av preciserade forskningsprogram. Utgångspunkt

för statens ekonomiska medverkan skall vara vederbörande industrigrupps

eller branschs eget intresse av satsning på den kollektiva forskningsverksamheten.

Industrin skall slutligen svara för större delen av ett avtalsbundet

stöd.

Varvskommittén har anfört att ansvaret för genomförandet av ett avtalat

kollektivt forskningsprogram för skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete

bör åläggas ett organ, vars huvudmän är staten och industrin.

Vid genomförandet av programmet bör tillgängliga resurser vid befintliga

institutioner utnyttjas. Vidare bör enligt kommittén en klar åtskillnad göras

mellan det organ som för industrins del förhandlar om ett avtal och

det organ som under avtalsparternas huvudmannaskap tillser att den avtalade

verksamheten genomförs.

Jag delar kommitténs uppfattning i förevarande hänseenden. Enligt denna

torde de årliga kostnaderna för det kollektiva skeppstekniska forskningsprogrammet

komma att uppgå till omkring 3 milj. kr. Avtal om kollektiv

skeppsteknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet torde vidare komma

att basera sig på specificerade projekt endast för en del av avtalsperioden.

Under sådana omständigheter finner jag det nödvändigt att staten genom

styrelsen för teknisk utveckling utövar ett sådant inflytande i den fortsatta

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

planeringen och genomförandet av programmet som motsvarar statens insats.

Skeppsprovningsanstalten har föreslagit att den tilldelas uppgiften att

inom ett speciellt program inom programbudgeteringens ram fungera som

administrativt organ för den kollektiva forskning till vilken statsverket lämnar

bidrag. Det bör enligt min mening inte komma ifråga att med statsmedel

bygga upp ytterligare administrativa resurser för skeppsteknisk forsknings-

och utvecklingsverksamhet vid mer än en institution i Göteborg. Styrelsen

för teknisk utveckling bör därför i samråd med statens skeppsprovningsanstalt

och Stiftelsen svensk skeppsforskning pröva i vad mån skeppsprovningsanstalten

kan utnyttjas för det ändamål jag här berört.

I enlighet med kommitténs förslag bör även i övrigt befintliga resurser

utnyttjas så långt möjligt. I den mån ytterligare experimentell utrustning

eller personella resurser krävs för att genomföra ett forskningsprogram bör

styrelsen för teknisk utveckling därför tillse att nyanskaffade resurser samordnas

med befintliga inom olika ifrågakommande ämnesområden. I detta

sammanhang vill jag erinra om att jag tillkallat en sakkunnig för att utreda

vissa frågor rörande samordning av viss statlig forskningsverksamhet. Den

sakkunniges uppgifter inbegriper även statens skeppsprovningsanstalt.

Varvskommittén har vidare föreslagit att styrelsen för teknisk utveckling

bemyndigas inte enbart att i skilda former bidraga till kostnaderna för

tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete utan även att bidraga till kostnaderna

för vissa särskilda försäkringar tagna av varvsföretag i samband med

nykonstruktioner. Försäkringarna avser risker förenade med särskilda garantiåtaganden

i samband med leveranser utrustade med nyutvecklade komponenter.

Jag har redan betonat vikten av insatser på forsknings- och utvecklingsområdet.

Dessa insatser skall självfallet även följas av kommersiella

leveranser. Risken för höga kostnader i samband med ovannämnda

slag av garantiåtaganden kan göra varven benägna att avstå från att införa

nyutvecklade komponenter. En för svensk varvsindustri viktig konkurrensfaktor

kan då gå förlorad. De försäkringar som kommittén diskuterat gör

det möjligt för varven att beräkna sin risk i samband med garantiåtagandena

som en direkt kalkylerbar kostnad. Statligt stöd till premierna för

sådana försäkringar betraktar jag i likhet med kommittén som en naturlig

fortsättning av det stöd till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete

som i övrigt bör lämnas av styrelsen för teknisk utveckling. Förslaget har

vid remissbehandlingen inte heller mött några invändningar. Kungl. Maj:t

bör få ge styrelsen för teknisk utveckling möjlighet att lämna bidrag till

ändamålet inom ramen för styrelsens stöd till skeppstekniskt forskningsoch

utvecklingsarbete.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

51

Samverkansfrågor m. m.

Varvskommittén understryker att elt varvstöd inte får föra till minskning

av varvens intresse för struklurrationaliserande åtgärder utan tvärtom bör

skapa förutsättningar för samarbete i större grupperingar. Under den övergångstid

som de närmaste åren otvetydigt kommer att utgöra finns det behov

av fortlöpande kontakter mellan staten och varvsindustrin beträffande

frågor om krediter, investeringar, hyresarbetskraften etc. Kommittén uttalar

att dess uppgifter från statens sida bör organiseras på sådant sätt att

det ges utrymme för ett allmänt inflytande beträffande den långsiktiga utvecklingen

inom varvsindustrin.

Jag delar varvskommitténs uppfattning om vikten av ett vidgat samarbete

inom varvsindustrin och anser, som jag förut framhållit, att varvsstödet

bör kunna ge incitament till en större kraftsamling av bl. a. utvecklingsresurserna.

Det gäller exempelvis stödet till den skeppstekniska forskning

som nyss behandlats. Jag avser även att tillsätta en samarbetsgrupp för

varvsindustrifrågor i anslutning till det näringspolitiska rådet med representanter

för de anställda, industrin och andra berörda parter.

Varvskommittén har upptagit det speciella problemet med hyresarbetskraften

inom varvsindustrin och förordar en fast tidsplan för avveckling

av inhyrningssystemet. De remissinstanser som yttrat sig härom — däribland

arbetsmarknadsstyrelsen och verkstadsföreningen — betonar att det

är synnerligen angeläget att komma till rätta med de missförhållanden som

är förenade med systemet. Jag instämmer i denna bedömning och vill fästa

uppmärksamheten på att chefen för inrikesdepartementet tillsatt en utredning

rörande arbetsförmedling på vissa yrkesområden, vilken bl. a. har att

göra en översyn av de regler som gäller för uthyrningsverksamheten.

I prop. 1969: 74 uttalade jag att de problem som sammanhänger med

Uddevallavarvets verksamhet borde tas upp i samband med en mer samlad

bedömning av varvsbranschen och att en sådan borde kunna ske med utgångspunkt

från varvskommitténs väntade utredning. Jag framhöll också

att väntade framtida förluster måste täckas genom ytterligare statliga kapitaltillskott

och förutskickade att denna fråga sedermera borde underställas

riksdagen.

Frågan om Uddevallavarvets framtida verksamhet bör bedömas i samband

med andra samverkansfrågor. Jag räknar med att redan till hösten få

anledning att återkomma till varvets speciella problem.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t

1) inhämtar riksdagens yttrande över de näringspolitiska

riktlinjer beträffande svensk varvsindustri som jag angett

i det föregående,

2) föreslår riksdagen att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda

staten garanti till ett sammanlagt belopp av högst

1 000 000 000 kr. till svensk varvsindustri på de villkor och

enligt de grunder som angetts i det föregående,

b) beträffande de åren 1963, 1965, 1968 och 1969 av

riksdagen beslutade kreditgarantierna godkänna de ändrade

villkor och grunder som angetts i det föregående,

c) till Styrelsen för teknisk utveckling: Skeppsteknisk

forskning och utveckling för budgetåret 1970/71 anvisa ett

reservationsanslag av 12 000 000 kr.,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag

förordat i det föregående under budgetåret 1970/71 godkänna

avtal och beslut rörande stöd till skeppsteknisk

forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. som, inberälcnat

löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om

högst 10 000 000 kr. under vart och ett av budgetåren 1970/

71—1972/73,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att för sin del godkänna ändring

av bolagsordningen för AB Svensk exportkredit, innebärande

höjning av bolagets upplåningsrätt i enlighet med

vad jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700207

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1970:327 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majrts ''proposition med förslag om vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri. a1 i texten
  2. BU 1970:43 Utlåtande i anledning av proposition med förslag om vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri jämte motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1970:113 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri jämte motioner i vad propositionen och motionerna s. 1 i texten