Angående anslag till delegationen för atomenergifrågor för budgetåret 1970/71
1970-03-13 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1970:83, Angående anslag till delegationen för atomenergifrågor för budgetåret 1970/71
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
1
Nr 83
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
delegationen för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71; given Stockholms slott den 13 mars 1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Krister Wickman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ökade resurser för tillsynsmyndigheten enligt
atomenergilagen, d. v. s. delegationen för atomenergifrågor och dess reaktorförläggningskommitté.
Bakgrunden utgörs främst av att utbyggnaden av
atomkraftverk i vårt land ställer ökade krav på säkerhetsgranskning och
tillsyn. Vidare anges riktlinjer för en avgiftsfinansiering av myndighetens
verksamhet. En ökning av anslaget från 610 000 kr. till 1 720 000 kr. föreslås.
1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 83
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
13 mars 1970.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om anslag till
delegationen för atomenergifrågor för budgetåret 1970/71 och anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 december 1965 tillkallades
särskilda sakkunniga1 — 1966 års atomenergiutredning —- för att utreda
frågan om statens fortsatta insatser på atomenergiområdet m. m. I uppdraget
ingick bl. a. att överväga frågan om myndighetsorganisationen för
tillsyn m. m. Genom tilläggsdirektiv den 24 januari 1969 preciserades och
utvidgades utredningens uppdrag i denna del. Enligt direktiven borde utredningen
mot bakgrund av den förutsedda utbyggnaden av atomkraft göra
en bedömning av organisation och resurser för säkerhetsgranskning och
tillsyn i första hand under den närmaste femårsperioden. Vidare uppdrogs
åt utredningen att lägga fram förslag beträffande avgiftsfinansiering av
verksamheten. I uppdraget ingick även att överväga behovet av ett organ
för allmänt beredande och rådgivande uppgifter på atomenergiområdet.
Utredningen har den 23 december 1969 avlämnat betänkandet Myndighetsuppgifter
på atomenergiområdet (Stencil I 1969 : 7).
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av arbetarskyddsstyrelsen,
statens strålskyddsinstitut, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, statens planverk, statskontoret, riksrevisionsverket, fiskeristyrelsen,
statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd,
kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Kalmar län,
länsstyrelsen i Hallands län, delegationen för atomenergifrågor — som bifo- 1
1 Landshövdingen Mats Lemne, ordförande, professorn Lamek Hulthén, direktören Bengt
Lyberg och budgetchefen Bo Jonas Sjönander.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
gat yttrande av sin reaktorförläggningskommitté —, energikommittén, kommerskollegieutredningen,
Sveriges industriförbund, Svenska kraftverksföreningen,
AB Atomenergi, Tekniska röntgencentralen AB samt Ångpanneföreningen.
Därjämte har AB ASEA-ATOM inkommit med en skrivelse i
frågan.
I statsverkspropositionen (bil. 15 s. 77) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till delegationen för
atomenergifrågor för budgetåret 1970/71 beräkna ett förslagsanslag av
610 000 kr.
Betänkandet
Nuvarande organisation
Nuvarande myndighetsorganisation tillkom i samband med den särskilda
koncessionslagstiftningen på atomenergiområdet. Enligt atomenergilagen
(1956 : 306) krävs tillstånd för innehav m. m. och export av nukleärt material
samt för uppförande av atomreaklor m. fl. anläggningar. Tillstånd enligt
lagen meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Om det av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt anses
påkallat kan villkor för tillstånd uppställas.
Tillsynsmyndighet enligt lagen är delegationen för atomenergifrågor. Delegationen
har även vissa uppgifter av mera allmänt rådgivande och beredande
natur. Delegationen skall således ingående följa utvecklingen på
atomenergiområdet och såsom rådgivande organ dra upp riktlinjer för
atomenergiverksamheten mot bakgrunden av det allmänna bränsle- och kraftförsörj
ningsläget i landet. Vidare har delegationen till uppgift att avge utlåtanden
i koncessions- och tillståndsärenden samt lagstiftnings- och sekretessfrågor
på atomenergiområdet ävensom i frågor rörande statsanslag
till atomenergiverksamhet. Delegationen skall även bereda ärenden rörande
det internationella atomenergisamarbetet.
Ett motiv för delegationens inrättande år 1956 var det behov av interdepartementalt
samråd som förelåg genom att frågor rörande elkraft och
övriga energifrågor då hörde till skilda departement. För att biträda vid
handläggningen av säkerhetsfrågor vid atomenergianläggningar och hantering
av nukleärt material utsågs samma år reaktorförläggningskommittén
som en rådgivande kommitté inom delegationen.
Delegationen består av fem ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj :t.
Delegationen lyder direkt under Kungl. Maj :t och hör till industridepartementet.
Ledamöterna skall utses oberoende av anknytning till visst organ
eller företag. Till delegationen är f. n. knutna experter, som företräder skilda
intressenter på atomenergiområdet, bl. a. AB Atomenergi samt den statliga
och enskilda kraftindustrin.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1970
Reaktorförläggningskommittén består av ordförande jämte ytterligare
minst fyra ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj :t. Ledamöterna representerar
olika slag av sakkunskap på främst strålskydds-, värmeteknik- och
materialområdena.
Den mest arbetskrävande av delegationens uppgifter på säkerhetsområdet
är granskningen av ansökningar om tillstånd att uppföra reaktorer och
andra atomenergianläggningar. Denna granskning gäller de potentiella riskerna
vid anläggningarna och syftar till att ge dessa en utformning som förebygger
och begränsar följderna av en eventuell olycka. Ansökningarna remitteras
regelmässigt till delegationen och överlämnas därefter till reaktorförläggningskommittén.
Efter en ingående bearbetning av materialet överlämnar
kommittén ett yttrande till delegationen med förslag till villkor för
tillståndet. I viktigare ärenden — t. ex. tillstånd att uppföra kraftreaktorer
— hör delegationen även vissa andra myndigheter m. fl., nämligen statens
strålskyddsinstitut, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
(SMHI), fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens planverk, vederbörande
länsstyrelse samt AB Atomenergi. Yttrandena från remissinstanserna
och från reaktorförläggningskommittén överlämnas till Kungl. Maj :t med
delegationens eget yttrande, i vilket anförs allmänna synpunkter på bl. a. förläggningsfrågan.
De tillstånd som meddelas av Kungl. Maj :t innehåller vissa villkor, vanligen
i form av en hänvisning till de villkor som föreslagits i reaktorförläggningskommitténs
yttrande. När det gäller kraftreaktorer uppställs vanligen
det villkoret att anläggningen inte får tas i drift innan den godkänts av delegationen
och strålskyddsmyndigheten, d. v. s. statens strålskyddsinstitut.
Delegationen bemyndigas i regel att meddela de ytterligare villkor som anses
erforderliga från säkerhetssynpunkt eller eljest från allmän synpunkt.
Reaktorförläggningskommittén handlägger självständigt vissa mer rutinbetonade
frågor om driften av reaktorer och andra anläggningar, transporter
och lagring av nukleärt material m. m. Dessutom har kommittén en rad
uppgifter av mera allmän karaktär, som t. ex. att följa upp reaktorsäkerhetskraven
samt bevaka forsknings- och utvecklingsarbetet på säkerhetsområdet
i andra länder. Kommittén fungerar vidare som remissinstans och
medverkar i norm- och standardiseringsarbete på områden av betydelse från
reaktorsäkerhetssynpunkt.
En särskild uppgift utgörs av frågor i samband med säkerhetskontroll
av nukleärt material (”safeguards”). Sådan kontroll utövas i vårt land av
bl. a. Förenta staterna i samband med leveranser av anrikat uran m. m. Genom
Sveriges anslutning till fördraget om förhindrande av spridning av
kärnvapen väntas hela den svenska atomenergiverksamheten komma att
underkastas kontroll av Internationella atomenergiorganet (IAEA). Mot
bakgrund härav har delegationen försöksvis infört ett system för insamling
och bearbetning av uppgifter från anläggningsinnehavare. Systemet avses
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
ge erforderligt underlag för materialredovisning enligt såväl bilaterala avtal
som ett framtida kontrollavtal med IAEA.
Hos delegationen finns f. n. sex tjänstemän som utgör ett sekretariat åt
reaktorförläggningskommittén. Av dessa är fyra handläggande tekniker
(reaktorinspektörer eller biträdande reaktorinspektörer). Medel för ytterligare
en tekniker har beräknats för budgetåret 1969/70. Kommittén anlitar
även i viss utsträckning konsulter enligt särskilda avtal.
För att sätta in de speciella myndighetsuppgifterna på atomenergiområdet
i sitt sammanhang redovisar utredningen även lagstiftning och organisation
på vissa angränsande områden.
Prövningen av strålskyddsfrågorna, vilken sker enligt strålskyddslagen
(1958 : 110), syftar till en kontinuerlig övervakning av strålningsmiljön i
och omkring en anläggning vid normal drift. Särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen
erfordras i princip inte för vad som omfattas av tillstånd enligt
atomenergilagen. I anslutning till tillstånd enligt atomenergilagen meddelar
strålskyddsmyndigheten de särskilda föreskrifter som erfordras för strålskyddet.
Miljöskyddslagen (1969 : 387) är tillämplig på uppförandet av atomenergianläggningar
i vad avser annan störningsverkan än den som täcks av
atomenergilagen och strålskyddslagen, såsom t. ex. utsläpp av uppvärmt
kylvatten från en atomkraftstation. Skyldighet gäller att söka tillstånd för
uppförandet hos koncessionsnämnden för miljöskydd. Miljöskyddslagen
ersätter de tidigare bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening i
vattenlagen. Denna lag är dock alltjämt tillämplig i frågor om bl. a. byggande
i vatten. Vidare är atomenergianläggningar liksom andra industriella anläggningar
underkastade gällande planbestämmelser.
Resursbehov för säkerhetsmyndigheten
Den utbyggnad i stor skala av kommersiell atomkraft som nu påbörjats i
vårt land innebär en kraftig ökning av säkerhetsmyndighetens arbetsuppgifter.
Utredningen anser angeläget att myndigheten disponerar över kvalitativt
fullgoda resurser. Dessa resurser bör dimensioneras så att säkerhetsgranskningen
kan genomföras med hittillsvarande ambitionsnivå utan att
handläggningen fördröjs och förseningar i utbyggnadsprogrammet riskeras.
Med dessa allmänna förutsättningar har en expertgrupp inom utredningen
beräknat resursbehovet under den närmaste femårsperioden. Genom att
sammanställa det beräknade behovet av insatser för olika typer av arbetsuppgifter
med den förväntade utvecklingen av efterfrågan — i första hand
genom utbyggnaden av atomkraftstationer — har expertgruppen kommit
fram till ett resursbehov i fråga om teknisk personal motsvarande 12—14
manår budgetåret 1970/71, vilket innebär en fördubbling i förhållande till
lj- Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt Nr 83
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
innevarande budgetår. Behovet beräknas öka till 15—18 manår budgetåret
1974/75. Utredningen ansluter sig till denna bedömning men framhåller att
den baseras endast på behov som i dag med tämligen stor säkerhet kan förutses.
Den snabba utvecklingen på området kan aktualisera nya säkerhetsproblem,
som kräver särskilda insatser från myndigheten. Som ett exempel
nämns närförläggningsfrågorna. Utredningen framhåller även att behovet
av insatser beträffande materialkontroll är speciellt svårbedömd.
I fråga om säkerhetsmyndighetens inre uppbyggnad anser utredningen
önskvärt att även i fortsättningen ha ett till myndigheten knutet organ bestående
av högt kvalificerade, oberoende experter. Detta organ — som benämns
reaktorsäkerhetsnämnden — bör få en sammansättning som i huvudsak
motsvarar reaktorförläggningskommitténs. Däremot torde den nuvarande
kommitténs arbetsformer inte kunna överföras till den nya nämnden,
som bör delta i behandlingen främst av större tillståndsärenden eller
av frågor som har principiell betydelse.
Utredningen anser det lämpligt att i den nya organisationen bevara och
renodla systemet med en projektansvarig tjänsteman för varje större ärende.
Dessutom erfordras medverkan av kvalificerad expertis på de tekniska
specialområden som berörs vid säkerhetsbedömningen av t. ex. en stor
kraftreaktor. Utredningen anser att experter med den speciella inriktning
det här gäller i normalfallet inte bör anställas hos myndigheten. I stället bör
myndigheten i samband med varje större projekt köpa de tjänster som erfordras
för att genomföra säkerhetsgranskningen. Av de organisationer
som kan komma ifråga torde bl. a. Atomenergi och vissa konsultföretag ha
tillgång till expertis som kan anlitas av myndigheten.
I varje projektgrupp bör, förutom den projektansvarige tjänstemannen,
ingå även de experter som utsetts att biträda vid granskningsarbetet. Gruppens
storlek och sammansättning bör kunna varieras med hänsyn till projektens
karaktär och svårighetsgrad. Utredningen förutsätter att det i praktiken
kommer att visa sig lämpligt att tämligen regelmässigt anlita vissa
experter på några centrala områden, som alltså skulle komma att bilda en
till myndigheten löst knuten stab. Om det visar sig att myndigheten får ett
behov av att pex-manent anlita en viss expert bör myndigheten ha möjlighet
att arvodesanställa denne på del- eller heltid.
För att samordna de olika projektgruppernas verksamhet och företräda
reaktorsäkerhetsmyndigheten utåt erfordras enligt utredningens mening en
chefstjänsteman med såväl vetnskaplig-teknisk som administrativ kompetens.
Chefstjänstemannen bör vara föredragande i den föreslagna reaktorsäkerhetsnämnden.
Utredningens förslag i fråga om säkerhetsmyndighetens behov av teknisk
personal under de två närmaste budgetåren sammanfattas sålunda:
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
7
Chefstjänsteman......................................
Tekniker med kompetens som projektledare (reaktorinspek
-
1970/71
1
1971/72
1
Övrig teknisk personal (bitr. reaktorinspektör, ingenjör).. 2
Konsulter (räknat i manår)
tör)
5
12
4
5
2
5
13
Anknytning till annan myndighet
Uppgifterna på reaktorsäkerhetsområdet väntas — trots en betydande
expansion i förhållande till nuläget — komma att under perioden fram till
år 1975 utgöra ett begränsat underlag för en fristående myndighet. Utredningen
har därför prövat möjligheterna att anknyta uppgifterna till ett befintligt
organ med likartade uppgifter.
Efter en genomgång av tänkbara myndigheter — arbetarskyddsstyrelsen,
statens strålskyddsinstitut, statens naturvårdsverk och kommerskollegium
— har utredningen funnit att en anknytning till strålskyddsinstitutet utgör
det mest fördelaktiga alternativet. Bl. a. framhålls likheten i fråga om verksamhetens
målsättning och allmänna karaktär. Institutet har således en klar
inriktning på skyddsfrågor. Arbetet inom en reaktorsäkerhetsmyndighet
bör enligt utredningens mening på motsvarande sätt specifikt ha sin inriktning
på de tekniska aspekterna av säkerhetsproblemen inom atomenergiverksamheten.
En viktig beröringspunkt är också att strålskydds- och reaktorsäkerhetsarbetet
båda har att göra med de faror som är förbundna med
verksamhet som ger upphov till radioaktiv strålning. Det nära sambandet
mellan atomenergilagen och strålskyddslagen skapar även vissa likheter i
fråga om administrativa uppgifter. I några fall — besvarande av remisser,
vissa rutinbetonade tillstånd — torde direkta samordningsvinster kunna
uppnås vid handläggningen.
I fråga om tekniska uppgifter är det emellertid inte lika klart att en organisatorisk
samordning mellan strålskyddsinstitutet och reaktorsäkerhetsmyndigheten
leder till några påtagliga fördelar. Institutets verksamhet
är inriktad på skydd för personalen vid radiologiskt arbete inom sjukvård,
forskning och industri. När det gäller atomenergianläggningar är prövningen
enligt strålskyddslagen begränsad till strålskyddsfrågor vid normal drift.
Reaktorsäkerlietsmyndighetens prövning enligt atomenergilagen gäller
däremot de potentiella riskerna för felfunktion eller haveri vid en anläggning
och syftar till att denna skall utformas på ett sätt som reducerar risken
för ett haveri till ett minimum. Det föreligger således skillnader mellan
prövningen av strålskyddsfrågor och reaktor säkerhetsfrågor beträffande
såväl metodik och erforderlig sakkunskap som tidpunkt för den huvudsakliga
arbetsinsatsen. Härav följer att några mera betydande samordningsvinster
på teknisk nivå inte torde kunna uppnås vid en anknytning av reaktorsäkerhetsuppgiftema
till strålskyddsinstitutet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Utredningen anser att ett val av strålskyddsinstitutet som anknytningsmyndighet
inte behöver försvåra en senare prövning av de organisatoriska
sambanden mellan olika statliga säkerhets- och tillsynsverksamheter. Beträffande
den särskilda tillsynen på strålskydds- och reaktorsäkerhetsområdet
kan det efter hand visa sig önskvärt att åstadkomma en närmare samordning
med de myndigheter som verkar på miljöskyddsområdet. En annan
tänkbar utvecklingslinje är anknytning till ett statlig tekniskt säkerhetsorgan
med uppgifter av en typ som f. n. handhas av arbetarskyddsstyrelsen
och kommerskollegium in. fl. myndigheter. Det har emellertid inte varit
möjligt för utredningen att avvakta resultatet av vissa andra utredningar
som kan påverka bedömningen av dessa långsiktiga organisationsfrågor.
Endast vid en anknytning till strålskyddsinstitutet synes det möjligt att redan
nu uppnå en fullt tillfredsställande lösning.
Anknytningen föreslås ske på så sätt att personalen för reaktorsäkerhetsfrågor
inordnas som en särskild avdelning i strålskyddsinstitutet under ledning
av den föreslagne chefstjänstemannen. Den nya reaktorsäkerhetsavdelningen
kommer enligt förslaget alltså att utgöra en del av strålskyddsinstitutet
och i administrativt hänseende inordnas i institutets organisation.
I fråga om utformningen av lednings- och beslutsfunktionerna vid en
samorganisation med strålskyddsinstitutet har två huvudalternativ redovisats.
Det ena innebär att strålskyddsinstitutet bär upp funktionerna som
reaktor säkerhet smyndighet och att ett rådgivande organ för reaktor säkerhetsfrågorna
tillskapas inom institutet. Det andra alternativet innebär en
uppdelad beslutsapparat. Enligt detta alternativ kommer myndighetsfunktionerna
i anslutning till atomenergilagen att utövas av en fristående reaktorsäkerhetsnämnd,
samtidigt som en administrativ samordning sker under
strålskyddsinstitutets styrelse.
Utredningen förordar alternativet med en gemensam beslutsapparat. En
sådan anknytning utgör en garanti för en gemensam myndighetssyn på de
två näraliggande områdena strålskydd och reaktorsäkerhet. Vidare anser
utredningen att en effektiv ledning av reaktorsäkerhetsarbetet förutsätter
att såväl det administrativa som det tekniska ansvaret ligger hos samma
organ.
Strålskyddsinstitutets styrelse behandlar inom institutets nuvarande arbetsområde
endast principfrågor av större betydelse. Vid den föreslagna
utvidgningen av institutets uppgifter bör motsvarande gälla även inom
reaktorsäkerhetsområdet. Styrelsen bör kompletteras med minst en ledamot
som har erfarenhet på detta område. Den föreslagna reaktorsäkerhetsnämnden
bör få ställning som rådgivande organ till institutets styrelse.
Nämnden bör enligt instruktionen höras i de reaktorsäkerhetsärenden som
avgörs av styrelsen. Reaktorsäkerhetsnämnden förutsätts också i övrigt
inom sitt ansvarsområde komma att spela en aktiv roll.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Den chefstjänsteman, som enligt utredningens förslag avses utöva den
omedelbara ledningen av gransknings- och tillsynsverksamheten, bör fatta
beslut i alla tekniska reaktorsäkerhetsfrågor som inte är av den naturen
att de skall avgöras av institutets styrelse. Nämnden kommer, i den mån
den medverkar i behandlingen av dessa frågor, att fungera som rådgivande
organ åt chefstjänstemannen. Denne bör vara skyldig att i vissa fall höra
nämnden. Vid oenighet mellan nämnd och chefstjänsteman bör ärendet underställas
styrelsen.
Två av utredningens experter1 har avgett ett särskilt yttrande, i vilket
förordas en uppdelad beslutsapparat med en fristående reaktorsäkerhetsnämnd
som formellt beslutande i tekniska reaktorsäkerhetsfrågor. Experterna
förutsätter dock liksom utredningen en för strålskydds- och reaktorsäkerhetsfrågor
gemensam administration.
Med hänsyn till att anknytningen av reaktorsäkerhetsfrågorna kommer
att medföra vissa administrativa uppgifter för strålskyddsinstitutet anser
utredningen nödvändigt att förstärka institutets kansli med en kvalificerad
tjänsteman (byrådirektör) och ett biträde. Därutöver erfordras tre biträden
inom den nya reaktorsäkerhetsavdelningen.
På grundval av organisationsförslaget har utredningen gjort en kostnadsberäkning
för strålskyddsinstitutets verksamhet på reaktorsäkerhetsområdet
budgetåret 1970/71. Beräkningen omfattar dels personal, som förutsätts
tillhöra den nya reaktorsäkerhetsavdelningen, dels personal som tillförs
kansliet och utnyttjas gemensamt av hela institutet. Beräkningen slutar på
ett belopp av 1 700 000 kr. för budgetåret 1970/71, vilket innebär en ökning
med 1 170 000 kr. i förhållande till den del av innevarande budgetårs anslag
till delegationen för atomenergifrågor som beräknas tas i anspråk för reaktorsäkerhetsfrågornas
behandling. Vid jämförelsen bör beaktas att lokalkostnader
inte tas upp under sistnämnda anslag och att vissa administrativa
uppgifter i samband med reaktorsäkerhetsfrågorna f. n. handhas av
tjänstemän inom industridepartementet.
Handläggning av tillståndsärenden
Utredningen föreslår vissa ändringar av såväl formell som praktisk art i
den nuvarande handläggningsordningen. Förslagen kan genomföras utan
ändring av atomenergilagen. Utredningen har endast tagit hänsyn till prövningen
enligt denna lag och har inte behandlat den parallella prövningen
enligt bl. a. miljöskyddslagen.
Inrättandet av en permanent reaktorsäkerhetsmyndighet skulle förbättra
förutsättningarna för en delegering av tillståndsärendena. Utredningen
förslår att ansökningar inges till myndigheten och att denna meddelar tillstånd
men att Kungl. Maj :t förbehåller sig avgörandet i alla ärenden som
inte kan bedömas enbart från säkerhetssynpunkt.
1 Organisationsdirektören Sune Andersson och överingenjören Lars Carlbom.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Med utgångspunkt från den praxis som redan utbildats vid prövningen av
större tillståndsärenden anger utredningen hur handläggningen av ett
kraftreaktorärende kan komma att ske i två etapper — avseende förläggningen
och reaktorns tekniska utförande — sedan en permanent reaktorsäkerhetsmyndighet
inrättats. I jämförelse med nuvarande ordning föreslås
främst den ändringen att myndighetens prövning i den första etappen avslutas
och redovisas för Kungl. Maj :t innan remissbehandling sker.
Finansiering av säkerhetsarbetet
Utredningen har funnit att verksamheten inom reaktorsäkerhetsmyndigheten
i fortsättningen bör finansieras genom avgifter. Vidare bör i princip
krävas full kostnadstäckning för myndighetens liela verksamhet. Detta
krav innebär att kostnaderna för vissa uppgifter av allmän karaktär bör
slås ut på den avgiftsfinansierade delen av verksamheten i form av pålägg.
Som utgångspunkt vid utformningen av taxan bör gälla att den som söker
eller innehar tillstånd enligt atomenergilagen och därigenom föranleder insatser
från myndighetens sida bör belastas med kostnaderna för dessa insatser.
Beträffande taxekonstruktionen föreslås ett system med såväl fasta
som rörliga avgifter. För atomreaktorer och andra anläggningar föreslås
dels en fast avgift som tas ut i samband med ansökan om tillstånd enligt
atomenergilagen dels en rörlig avgift som avser att täcka kostnaderna för
myndighetens arbete med anläggningen i samband med granskning av tillståndsansökningar
samt uppförande och drift. Samråd bör ske mellan myndigheten
och sökanden eller anläggningsinnehavaren om uppläggningen av
arbetet för var j e anläggning. För material föreslås fasta avgifter, såvida
inte innehavaren samtidigt är anläggningsinnehavare.
En ansökan om tillstånd att uppföra och driva en atomkraftreaktor eller
annan atomenergianläggning kan aktualisera säkerhetsproblem som är av
sådan räckvidd att de inte enbart gäller den anläggning som ansökningen
avser. Att låta den första ansökningen bära hela kostnaden för dessa utredningar
skulle kunna få en hämmande inverkan på den tekniska utvecklingen
inom atomenergiområdet. När problem av detta slag uppstår bör avgöras
från fall till fall hur stor del av kostnaderna för specialutredningar in. m.
som skall belasta det första projektet.
Övriga myndighetsuppgifter på atomenergiområdet
Utredningens förslag innebär att de myndighetsuppgifter som sammanhänger
med den tekniska säkerhetsgranskningen och tillsynen på atomenergiområdet
fr. o. m. den 1 juli 1970 förs över från delegationen för atomenergifrågor
till statens strålskyddsinstitut. Några av delegationens andra
uppgifter — t. ex. uppgiften att vara remissinstans i lagstiftningsfrågor —
sammanhänger med dess verksamhet på säkerhetsområdet och torde därför
utan svårighet kunna föras över till strålskyddsinstitutet. Beträffande tre
11
Kangl. Maj. ts proposition nr 83 år 1970
slag av uppgifter som åvilar delegationen kan emellertid en sådan överföring
inte ske. Detta gäller uppgifterna i fråga om energipolitiken, utvecklingsfrågorna
och det internationella atomenergisamarbetet.
När det gäller energifrågorna framhåller utredningen att delegationens
uppgifter som samordnande och beredande energipolitiskt organ fått minskad
betydelse. Under de senaste åren har delegationen dock tjänstgjort
som ett forum för informella diskussioner mellan företrädare för staten
och kraftindustrin. Den stora betydelsen från energipolitisk synpunkt och
allmän samhällsplaneringssynpunkt av frågor om utbyggnad och förläggning
av atomkraftstationer talar för att det kan finnas behov av ett organ
för samråd på området mellan kraftföretagen och berörda myndigheter. Ett
sådant samråd bör emellertid omfatta även utbyggnad av konventionell
värmekraft och vattenkraft. Med hänvisning till att energikommittén väntas
lägga fram förslag beträffande vissa organisatoriska åtgärder inom
energisektorn går utredningen inte närmare in på frågan.
Delegationens uppgifter beträffande utvecklingsarbetet har under senare
år kommit att begränsas till en årlig prövning av AB Atomenergis anslagsframställning.
Sedan samtliga aktier i Atomenergi nyligen övergått i statens
ägo bör emellertid bolaget betraktas som ett statligt fackorgan, och prövningen
av anslagsfrågan bör normalt kunna äga rum inom ramen för den
ordinarie budgetprövningen. Även frågor rörande internationella tekniska
samarbetsprojekt bör i princip behandlas på samma sätt som frågor rörande
det inhemska utvecklingsarbetet.
En annan viktig grupp av internationella frågor gäller avtal rörande leverans
av nukleärt material med tillhörande kontrollbestämmelser. Utredningen
anser sannolikt att dessa frågor liksom hittills kommer att handläggas
främst på departementsnivå. Tillsynsmyndigheten enligt atomenergilagen
kommer att ha det omedelbara ansvaret för att materialkontrollen genomförs
i enlighet med Sveriges internationella åtaganden. I fråga om uppgifter
av mera utpräglad teknisk karaktär — t. ex. utveckling av nya kontrollmetoder
— synes även Atomenergi böra delta i arbetet.
Remissyttr an dena
Resursbehov för säkerhetsmyndigheten
De remissinstanser som tagit ställning till frågan om behovet av resurser
för det tekniska säkerhetsarbetet ansluter sig allmänt till utredningens förslag.
Statens vattenfallsverk, Sveriges industriförbund och Svenska kraftverksföreningen
anser således förslaget väl avpassat till det planerade utbyggnadsprogrammet.
Några av de remissinstanser som har direkt erfarenhet
av granskningsarbetet, nämligen reaktorförläggningskommittén, AB
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Atomenergi och AB ASEA-ATOM antyder dock att utredningen kan ha något
underskattat arbetsvolymen.
Även utredningens förslag om en projektinriktad organisation som till
stor de! bygger på utomstående expertis tillstyrks allmänt. Statskontoret
bedömer en sådan arbetsform mycket ändamålsenlig vid den art av verksamhet
som det här gäller. AB Atomenergi hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag att bolaget skulle bidra med tillfälligt anlitade sakkunniga
och betonar värdet av att konsulter kan väljas inom den breda kompetensram,
som bolagets personal representerar. Även Ångpanneföreningen
delar utredningens uppfattning att man tills vidare bör undvika en alltför
stor fast organisation inom den nya reaktorsäkerhetsmyndigheten och i
stället köpa erforderliga tjänster på konsultmarknaden. Föreningen förklarar
sig beredd att efter överenskommelse från fall till fall och i mån av
resursernas tillräcklighet ställa sin erfarenhet från konventionell värmeoch
elteknik till förfogande.
Reaktorförtäggningskommittén tillstyrker utredningens förslag om en
projektuppdelad organisation, i vilken fast anställda reaktorinspektörer är
projektansvariga. Kommittén anser att det jämte dessa hos myndigheten
även måste finnas fast anställd personal med teknisk specialkompetens för
ett optimalt och meningsfullt utbyte av de anlitade konsulttjänsterna. AB
ASEA-ATOM anser likaledes att en större del av arbetsinsatsen bör handläggas
inom myndigheten än vad utredningen förutsatt. Bolaget pekar särskilt
på behovet av kontinuitet i granskningsarbetet och på den intressekonflikt
för konsulterna som oundvikligen är förbunden med deltagandet i
detta arbete.
Anknytning till annan myndighet
Utredningens förslag om att föra arbetsuppgifterna på reaktorsäkerhetsområdet
till statens strålskyddsinstitut med institutets styrel se som beslutande
organ och en teknisk expertnämnd som rådgivande organ till styrelsen
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av arbetar sky dds styr elsen,
statens strålskyddsinstitut, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Hallands
län och Tekniska röntgencentralen.
Utredningens förslag i anknytningsfrågan bär mött kritik från ett antal
remissinstanser. Flera instanser har i och för sig godtagit tanken på strålskyddsinstitutet
som anknytningsmyndighet men — i likhet med de experter
som avgett särskilt yttrande — ansett den av utredningen föreslagna
kompetensfördelningen mellan styrelse och reaktorsäkerhetsnämnd som
organisatoriskt otillfredsställande och därför förordat en uppdelad beslutsapparat.
Således anser statskontoret att utredningens förslag om att låta
reaktorsäkerhetsnämnden vara rådgivande organ på samma gång till institutets
styrelse och till den tjänsteman som är chef för dess reaktorsäkerhetsavdelning
är en ohållbar konstruktion. Alternativet med en fristående
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
reaktorsäkerhetsnämnd och en administrativ samordning under strålskyddsinstitutets
styrelse innebär visserligen inte någon helt idealisk organisationsform,
men statskontoret anser att den för dagen är den lämpligaste
och bör prövas. Statskontoret håller för sannolikt att de erfarenheter
som kommer att vinnas under den nya tillsynsmyndighetens fem första
verksamhetsår kommer att kunna ge impulser och vägledning till en förbättrad
och mera slutgiltig myndighetsorganisation. Härtill kommer också
att vissa pågående kommittéarbeten inom besläktade eller närbelägna områden
kan inom de närmaste åren väntas ge nya synpunkter även på utformningen
och organisationen av reaktorsäkerhetsmyndighetens verksamhet.
En uppdelad beslutsapparat i enlighet med experternas förslag förordas
även av reaktorförläggningskommittén och AB ASE A-ATOM. Reafctorförläggningskommittén
framhåller att den nya nämnden i jämförelse med
kommittén bör kompletteras inom ett par väsentliga kompetensområden
men att antalet ledamöter från effektivitetssynpunkt dock inte bör vara
större än sju. Även kommer skollegium förordar att reaktorsäkerhetsnämnden
skall vara beslutande men anser beträffande anknytningsfrågan att
minst lika starka skäl talar för att uppgifterna förs till kollegiet.
Delegationen för atomenergifrågor framhåller att utredningens förslag
innebär en tämligen komplicerad organisation med oklart förhållande mellan
styrelse och nämnd. Som en tänkbar lösning anges att utvidga strålskyddsinstitutets
styrelse med ett antal ledamöter svarande mot den föreslagna
reaktorsäkerhetsnämnden och att låta dessa arbeta som en mer eller
mindre fristående avdelning av styrelsen under en gemensam ordförande.
Delegationen anser emellertid att även alternativet en helt fristående
reaktorsäkerhetsmyndighet borde kunna komma i fråga åtminstone som en
övergångslösning.
Flera remissinstanser föreslår en helt fristående myndighet. Längst går
statens vattenfallsverk, som anser att starka skäl talar för att redan nu göra
reaktorsäkerhetsfunktionen till en från befintliga myndigheter och institutioner
beslutsmässigt helt fristående instans för behandling av tekniska säkerhetsfrågor.
Denna instans bör kunna bestå av den föreslagna reaktorsäkerhetsnämnden
med därunder arbetande reaktorsäkerhetsavdelning. Energikommittén
föreslår att för reaktorsäkerhetsarbetet och för övriga myndighetsuppgifter
i samband med tillståndsärenden enligt atomenergilagen
upprättas tills vidare en självständig nämnd, förslagsvis kallad statens
nämnd för atomenergianläggningar. Nämnden bör förses med egna administrativa
resurser dimensionerade i huvudsak enligt atomenergiutredningens
förslag. Vid behov bör nämnden därutöver ha möjlighet att köpa allmän
kontorsservice från annan myndighet. Energikommittén framhåller
att den föreslagna fristående nämnden bör ses som en övergångslösning till
dess att kommitténs och kommerskollegieutredningens betänkanden presenterats
och övervägts.
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Även Svenska kraftverksföreningen och AB Atomenergi ger förord åt en
fristående myndighet, med en anknytning enligt experternas särskilda yttrande
som andra alternativ. Ängpanneföreningen förordar likaledes en
självständig myndighet. Skulle emellertid övervägande skäl anses tala för
att den nya reaktorsäkerhetsmyndigheten integreras i en redan befintlig
myndighet bör denna enligt föreningens åsikt bli arbetarskyddsstyrelsen,
som enligt gällande lagstiftning är övervakningsmyndighet vid konventionella
värmekraftanläggningar.
Handläggning av tillståndsärenden
Endast några remissinstanser har framfört synpunkter beträffande utredningens
förslag om vissa ändringar i ordningen för behandling av tillståndsärenden
enligt atomenergilagen.
Svenska kraftverksf öreningen anser att förslaget om att säkerhetsmyndigheten
— innan ärendet överlämnas till Kungl. Maj :t — skall göra en bedömning
av säkerhetsfrågorna kan medföra risk för förlängd behandlingstid
och förordar därför det nu gällande förfarandet med parallell behandling
hos reaktorsäkerhetsmyndighet och övriga remissinstanser. Statens
planverk understryker vikten av att förläggningsplatsens lämplighet på ett
tidigt stadium allsidigt prövas — sålunda även från fysisk planeringssynpunkt
—■ och drar därav slutsatsen att ett underremissförfarande från säkerhetsmyndigheten
till planverket bör vara obligatoriskt.
Statens vattenfallsverk har i och för sig intet att erinra mot de av utredningen
föreslagna handläggningsformerna med etappvisa tillstånd, som i
stort sett redan blivit praxis. Ett fastläggande av den föreslagna ordningen
bör emellertid anstå tills att energikommittén avgett sitt betänkande och i
avvaktan på en önskvärd samordning och förenkling av handläggningsformerna
för tillståndsgivningen enligt atomenergilagen och miljöskyddslagen
och för övrig samhällelig prövning avseende samhällsplanering och energipolitik.
Flera andra remissinstanser har i anslutning till utredningens förslag
tagit upp de rättsliga och administrativa samordningsproblemen vid tillståndsprövningen
för atomenergianläggningar m. m. Delegationen för atomenergifrågor
anser att den nuvarande ordningen innebär olägenheter. En
fortsatt prövning av atomenergianläggningarnas tillåtlighet enligt flera lagkomplex
är visserligen ofrånkomlig med hänsyn till de skilda samhällsintressen
som berörs. Det bör emellertid enligt delegationens mening vara
möjligt att genom organisatoriska åtgärder samordna och förenkla handläggningen
av tillståndsfrågorna, vilket skulle medföra tidsvinster och
minskade kostnader för såväl sökande som berörda myndigheter. Delegationen
anser även att en mera allmän översyn av förhållandet mellan olika
statliga tillsyns- och tillståndsverksamheter på säkerhets- och miljöskyddsområdet
bör övervägas. En sådan översyn skulle kunna leda till betydande
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
förändringar av nuvarande organisatoriska förhållanden. Även om det här
med nödvändighet måste bli fråga om en flerårig process finns det därför
skäl att vid upprättandet av en ny organisation på reaktorsäkerhetsområdet
välja en modell som inte försvårar en framtida mera ändamålsenlig lösning.
Liknande synpunkter framförs av energikommittén, Sveriges industriförbund
och Ångpannef öreningen.
Statens naturvårdsverk och statens planverk påpekar att utredningen
inte behandlat frågan om att samordna prövningen av atomenergianläggningar
från säkerhetssynpunkt med prövningen från miljöskydds- och naturvårdssynpunkt
och med samhällsplaneringen i stort. Koncessionsnämnden
för miljöskydd framhåller särskilt att den dubbla koncessionsplikten
enligt atomenergilagen och miljöskyddslagen för med sig samordningsproblem.
Nämnden anför att de miljöskydds- och naturvårdssynpunkter, som
rätteligen skall prövas enligt miljöskyddslagen, enligt utredningens förslag
— liksom f. n. — torde komma att föras in i bedömningen redan vid Kungl.
Maj :ts prövning av säkerhetsfrågorna enligt atomenergilagen. En efterföljande
prövning enligt miljöskyddslagen av t. ex. lokaliseringsfrågan med
hörande av i stort sett samma myndigheter som redan yttrat sig till Kungl.
Maj:t i ämnet kan med fog komina att uppfattas såsom meningslös. Koncessionsnämnden
anger som en möjlighet att undvika nämnda olägenheter
att låta prövningen enligt miljöskyddslagen utföras, innan frågan om koncession
enligt atomenergilagen avgörs. Den efterföljande prövningen hos
Kungl. Maj:t skulle kunna ske uteslutande under beaktande av sådana omständigheter
som avses i atomenergilagen.
Finansiering av säkerhetsarbetet
Samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan har anslutit sig till
principen att säkerhetsmyndighetens tjänster i samband med tillståndsgivning
och tillsyn skall avgiftsbeläggas.
Statskontoret tillstyrker förslaget att myndighetens verksamhet skall bedrivas
med sikte på full kostnadstäckning. Ett system bestående av såväl
fasta som rörliga avgifter torde innebära en smidig form för kostnadstäckningen.
Riksrevisionsverket finner det ändamålsenligt att reaktorsäkerhetsmyndighetens
hela verksamhet avgiftsfinansieras. Kostnaderna för säkerhetsprövningen
kommer därigenom att ingå som en naturlig del i de totala
kostnaderna för reaktoranläggningen. Om en total avgiftsfinansiering
tillämpas, synes det ligga närmast till hands med en nettoredovisning över
budgeten. Strålskyddsinstitutet skulle då endast få ett formellt anslag för
sin reaktorsäkerhetsverksamhet.
Enligt statens vattenfallsverks mening bör grundläggande och allmän
verksamhet inom reaktorsäkerhetsområdet finansieras på annat sätt än genom
avgifter. Vattenfallsverket anser det vidare önskvärt att på sikt söka
komma fram till ett system med fasta avgifter. Ett sådant system föreslås
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
även av reaktorförläggningskommittén, Sveriges industriförbund, Svenska
kraftverksföreningen, AB Atomenergi och AB ASEA-ATOM. Bl. a. framhålls
svårigheten att vid rörliga avgifter fördela kostnaderna mellan flera
projekt med likartade systemlösningar utan att det först granskade projektet
får bära en oproportionerligt stor del av granskningskostnaden, vilket
skulle kunna få en ogynnsam effekt på den tekniska utvecklingen.
Sveriges industriförbund och Ångpanneföreningen anser att sökanden
under alla förhållanden bör ges rätt att yttra sig över nödvändigheten av
det ifrågasatta granskningsarbetet. Ångpanneföreningen anser det vidare
— liksom Svenska kraftverksföreningen — lämpligt att så stor del av det
erforderliga utredningsarbetet som möjligt utförs inom sökandens egen organisation
eller av oberoende konsulter, vilka utväljs och anlitas av sökanden.
Föreningen understryker att fördelarna med ett fritt konkurrenssystem
härvid bör utnyttjas. Detta föreslås ske på så sätt att reaktorsäkerhetsmyndigheten
auktoriserar vissa större konsultföretag, vilka på vissa bestämda
områden fullgör av myndigheten genom sökanden begärda uppdrag och vilka
fritt får konkurrera om uppdragen.
Statskontoret biträder i och för sig tanken på samråd mellan myndighet
och sökande i fråga om uppläggningen av arbetet men förutsätter att garantier
skapas mot otillbörlig påverkan från sökandens sida i vad gäller tillsynens
omfattning och intensitet.
Övriga myndighetsuppgifter på atomenergiområdet
Endast några få remissinstanser har kommenterat utredningens förslag
om att fördela de allmänt beredande och rådgivande uppgifter som f. n. åvilar
atomenergidelegationen på andra organ, främst vederbörande departement
och AB Atomenergi.
Kommerskollegieutredningen instämmer i att förutsättningarna för delegationens
verksamhet har ändrats och att den nuvarande organisationen
för de planeringsinriktade uppgifterna på detta område därmed kan sägas
ha spelat ut sin roll. Utredningen framhåller att underlaget för en fortsatt
analys av frågan om organisationen för planeringsuppgifterna på energiområdet
måste komma från energikommittén.
Delegationen för atomenergifrågor anser att det alltjämt finns ett betydande
behov av information i olika frågor rörande atomenergiverksamheten.
Delegationen har genom sin periodiska granskning av utvecklingsprogrammet
bidragit till att ge riksdag och allmänhet viss insyn och därigenom
främjat en fördjupad debatt i dessa frågor. Dessutom har delegationen gett
företrädare för staten och industrin värdefulla möjligheter till informellt
samråd. Delegationen uttrycker den förhoppningen att de organisatoriska
åtgärder, som kommer att vidtas till följd av bl. a. energikommitténs förslag,
kommer att tillgodose det behov av information och kontakt som delegationen
hittills bidragit till att fylla. Liknande synpunkter framförs av
Svenska kraftverksföreningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1970
17
Departementschefen
Organisationsfrågor
Behovet av övervakning och kontroll av verksamheten på atomenergiområdet
har tagit sig uttryck i en särskild koncessionslagstiftning. Atomenergilagen
(1956 : 306) skapar förutsättningar för en ingående reglering av såväl
uppförande och drift av atomenergianläggningar som hantering av nukleärt
material. Denna reglering avser främst att tillgodose säkerheten och
har i detta avseende en preventiv inriktning. Syftet är alltså att genom en
ingående granskning av bl. a. anläggningens konstruktion förebygga och begränsa
följderna av olyckor som kan leda till utsläpp av radioaktivitet. Frågor
om utsläpp vid normal drift och dess inverkan på omgivningen regleras
däremot i princip enligt strålskyddslagen (1958: 110), ehuru särskilt tillstånd
enligt denna lag inte fordras för vad som omfattas av tillstånd enligt
atomenergilagen. Frågor om uppförandet av atomenergianläggningar prövas
från allmänna plan- och miljöskyddssynpunkter enligt annan lagstiftning,
främst byggnadslagen (1947:385) och den nya miljöskyddslagen (1969:
387).
Atomenergilagen avser att utöver det tekniska säkerhetsintresset tillgodose
även vissa allmänna intressen av bl. a. energipolitisk natur. Dessutom
skapar lagen det formella underlaget för svenska statens åtaganden om säkerhetspolitisk
kontroll m. m. i vissa överenskommelser med utländska stater
och internationella organisationer.
Detta atomenergilagens blandade syfte avspeglas i viss mån i den nuvarande
myndighetsorganisationen. Den myndighet — delegationen för atomenergifrågor
— som bildades i samband med atomenergilagens ikraftträdande
år 1956 har till uppgift att vara dels ett allmänt organ för samordning
och rådgivning i fråga om atomenergiverksamheten i stort, dels tillsynsmyndighet
enligt atomenergilagen. Den sistnämnda, rent säkerhetstekniska
funktionen har närmast utövats av en rådgivande expertnämnd till
delegationen — reaktorförläggningskommittén — och den personal hos delegationen
som biträder kommittén.
Denna organisation har närmast provisorisk karaktär. Den pågående utbyggnaden
av atomkraften i vårt land ställer emellertid krav på ökade resurser
för tillsynsverksamheten m. in. och aktualiserar samtidigt frågan om
finansieringen av denna verksamhet. Mot denna bakgrund uppdrogs i början
av år 1969 åt 1966 års atomenergiutredning att lägga fram ett förslag
om en ny myndighetsorganisation jämte principer för avgiftsbeläggning av
tillståndsgivning och tillsyn på området.
Det förslag som nu föreligger har sin tyngdpunkt på organisationen för
säkerhetsgranskning och tillsyn. Utredningens grundtanke är att säkerhetsfrågorna
på atomenergiområdet utgör ett fristående komplex, som kräver
en myndighetsfunktion med betydande självständighet och hög teknisk
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
kompetens. Denna funktion byggs upp kring den nuvarande reaktorförläggningskommittén
— som föreslås bestå som en rådgivande reaktorsäkerhetsnämnd
med i huvudsak oförändrade uppgifter — och dess tekniska sekretariat.
Utredningen föreslår en betydande förstärkning av resurserna för
säkerhetsgranskningen, huvudsakligen i form av konsulttjänster. Delegationen
för atomenergifrågor föreslås upphöra och dess allmänt beredande
och rådgivande uppgifter fördelas på vederbörande departement och AB
Atomenergi.
I enlighet med sina direktiv har utredningen prövat möjligheterna att anknyta
säkerhetsfunktionen till en befintlig myndighet med liknande uppgifter.
Utredningen har funnit att strålskyddsmyndigheten, dvs. statens
strålskyddsinstitut, har nära beröring med säkerhetsarbetet på atomenergiområdet
i fråga om såväl verksamhetens grundläggande syfte som vissa
administrativa uppgifter. Utredningen har därför föreslagit att institutet
får ansvaret för även detta arbete. De erforderliga resurserna skulle därvid
inordnas i institutet som en särskild reaktorsäkerhetsavdelning och reaktorsäkerhetsnämnden
skulle få ställning som rådgivande organ till institutets
styrelse. Beträffande formen för anknytningen har två av utredningens
experter i ett särskilt yttrande föreslagit att nämnden blir beslutande
i alla tekniska frågor på atomsäkerhetsområdet och att styrelsens ansvar
på detta område begränsas till administrativa frågor.
Anknytningsfrågan har ägnats stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen.
Några remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om en integration
med strålskyddsinstitutet. Flertalet har dock föreslagit en lösare
anknytning i enlighet med experternas förslag eller en åtminstone tills vidare
helt självständig myndighet. Härvid har bl. a. hänvisats till att väntade
förslag från energikommittén och kommerskollegieutredningen kommer
att beröra organisationsfrågor på vissa näraliggande områden. Även flera
remissinstanser som godtagit strålskyddsinstitutet som anknytningsmyndighet
har framhållit att det finns behov av en allmän översyn av nuvarande
organisatoriska förhållanden på bl. a. säkerhets- och miljöskyddsområdena
i syfte att lösa vissa samordningsproblem, och att man därför inte
nu bör vidta åtgärder som kan försvåra en senare, mera slutlig lösning av
organisationsfrågorna.
Jag delar denna uppfattning. Energikommittén har i dagarna lagt fram
sitt betänkande, som innehåller bl. a. förslag om att inrätta ett centralt
energiorgan som utrednings-, berednings- och tillsynsmyndighet för energifrågor.
Enligt förslaget skulle reaktorsäkerhetsfrågorna föras till denna
myndighet med en särskild beslutande nämnd. Till det föreslagna energiorganet
skulle även föras delegationens uppgift att vara rådgivande energipolitiskt
organ, utvidgad till att gälla energifrågor i allmänhet. I vissa delar
har energikommitténs förslag fått en skissartad karaktär med hänvisning
till kommerskollegieutredningens betänkande, som väntas senare i år.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Jag är inte beredd att ta ställning till frågan om anknytningen av myndighetsuppgifterna
på atomenergiområdet innan förslagen från de båda
nämnda utredningarna prövats. Någon ändring av nuvarande organisatoriska
förhållanden bör alltså tills vidare inte vidtas. Väsentliga delar av atomenergiutredningens
förslag beträffande säkerhetsmyndighetens resurser och
arbetsformer bör dock enligt min mening kunna tas upp nu. Jag återkommer
härtill i det följande vid genomgången av personal- och anslagsfrågorna
för delegationen.
Atomenergiutredningen föreslår vissa ändringar i ordningen för handläggning
av tillståndsärenden enligt atomenergilagen. Bl. a. föreslås att beslutsrätten
delegeras till den nya säkerhetsmyndigheten men att Kungl.
Maj :t förbehåller sig avgörandet i ärenden som har betydelse från allmän
synpunkt. Enligt förslaget bör sådana ärenden överlämnas till Kungl. Maj :t
med myndighetens eget yttrande, varefter ärendet remitteras till övriga berörda
myndigheter m. fl. I likhet med flera remissinstanser anser jag emellertid
att remissbehandlingen bör ske innan ärendet överlämnas. I övrigt
har jag intet att erinra mot utredningens förslag. Kungl. Maj :t kan enligt
atomenergilagen meddela erforderliga föreskrifter om delegering.
I anslutning till utredningens förslag om handläggningsordningen har
koncessionsnämnden för miljöskydd tagit upp frågan om samordningen
mellan prövningen enligt atomenergilagen och miljöskyddslagen. Såsom
tidigare nämnts föreligger efter införandet av sistnämnda lag en dubbel
koncessionsplikt för atomenergianläggningar. Prövningen av en anläggnings
omgivningsstörande verkningar i allmänhet sker enligt miljöskyddslagen,
medan prövningen av strålningsriskerna sker enligt den speciallagstiftning
som tagits in i atomenergilagen och strålskyddslagen. Prövningen enligt
atomenergilagen begränsas alltså — såvitt avser en anläggnings verkningar
på omgivningen — till de aspekter som täcks av speciallagstiftningen.
Jag delar koncessionsnämndens uppfattning om att prövningen enligt
miljöskyddslagen inte bör föregripas av prövningen hos Kungl. Maj :t av
tillståndsärendet enligt atomenergilagen. En framkomlig väg att lösa samordningsproblemet
synes vara att låta handläggningen av ärendena — i
vilken delvis samma myndigheter medverkar — ske parallellt. I anslutning
till vad som vid remissbehandlingen anförts av bl. a. planverket vill jag
även framhålla önskvärdheten av att den fysiska och regionalekonomiska
planeringens intressen kan göra sig gällande på ett tidigt stadium. I sammanhanget
kan nämnas att energikommittén i sitt betänkande föreslagit en
särskild koncessionsprövning av alla energiproducerande anläggningar. De
rättsliga och administrativa samordningsproblem som jag här berört torde
således få tas upp i samband med prövningen av kommitténs förslag.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Personal- och anslagsfrågor
Vad jag hittills anfört har lett till slutsatsen att delegationen och reaktorförläggningskommittén
bör bestå med i huvudsak oförändrade uppgifter
till dess en samlad prövning av organisations- och samordningsproblemen
på angränsande områden kan äga rum. Det är emellertid nödvändigt
att den nuvarande myndighetens resurser utan dröjsmål byggs ut för att
motsvara de starkt ökade kraven främst i fråga om prövningen av nya
atomkraftstationer under konstruktion och uppförande. Atomenergiutredningens
förslag beträffande resursbehov och arbetsformer för den tekniska
granskningen har fått ett genomgående positivt mottagande av remissopinionen.
Enligt min mening bör förslaget i dessa delar kunna genomföras
redan i och med budgetåret 1970/71.
När det gäller säkerhetsmyndighetens tekniska resurser har utredningen
föreslagit en ganska begränsad ökning av den anställda personalen. Det
förutsätts att myndigheten i betydande omfattning anlitar konsulter. Enligt
förslaget skall dessa delta i granskningsarbetet inom projektgrupper
under ledning av tjänstemän hos myndigheten. Som ledare och samordnare
av det säkerhetstekniska arbetet föreslås en chefstjänsteman.
Jag förordar att reaktorförläggningskommitténs tekniska sekretariat
byggs ut i enlighet härmed. Jag ansluter mig således till utredningens princip
att man inte bör bygga upp en stor fast organisation, som inom sig förfogar
över all erforderlig specialistkompetens. Såsom påpekas i betänkandet
och även av några remissinstanser kan det emellertid på vissa centrala områden
visa sig önskvärt att till myndigheten fast knyta särskilda experter.
Även jag anser att så bör kunna ske i den mån det motiveras av erfarenheterna
och möjligheter finns att förvärva experter med de erforderliga
kvalifikationerna.
Jag delar vidare utredningens uppfattning om behovet av en tjänsteman
för samordning och ledning av det säkerhetstekniska arbetet. Härför bör inrättas
en extra ordinarie tjänst.
Delegationens och reaktorförläggningskommitténs behov av administrativ
service har hittills tillgodosetts främst av personal hos vederbörande departement.
Med hänsyn till verksamhetens expansion och de delvis nya
arbetsuppgifterna — bl. a. i samband med införandet av internationell kontroll
av nukleärt material — bör delegationen tillföras en administrativ
tjänst. Jag beräknar medel för ändamålet.
I fråga om personal i övrigt beräknar jag medel för ytterligare två tekniker
och två biträden.
Jag beräknar anslaget till delegationen enligt följande.
Kungi. Maj. ts proposition nr 83 år 1970
21
Avlöningar ...............................
Sjukvård .................................
Reseersättningar (även för utrikes resor) ....
Lokalkostnader ...........................
Expenser .................................
Därav engångsutgifter ..............................
Lönekostnadspålägg........................
Beräknad
ändring
1969/70
1970/71
500 000
+
930 000
1 000
+
1 000
18 000
+
32 000
—
+
50 000
15 000
+
25 000
—
+
15 000
76 000
+
72 000
610 000
+ 1
no 000
Den för budgetåret 1970/71 beräknade posten för avlöningar innefattar
medel för expertutredningar och konsulter samt för arvoden till delegationens
ledamöter, experter och sekreterare. Posten reseersättningar har beräknats
med hänsyn till myndighetens förutsedda stora behov av resor för
inspektion m. m. inom och utom landet. Posten för lokalkostnader är ny,
eftersom delegationen f. n. disponerar vissa kommittélokaler för vilka kostnaderna
redovisas under annat anslag.
Beträffande finansieringen har atomenergiutredningen föreslagit att
samtliga kostnader för myndighetens verksamhet täcks genom avgifter.
Taxan föreslås bli konstruerad som en tidtaxa med periodisk debitering av
vederbörande anläggningsinnehavare. För vissa mindre innehav av material
föreslås dock fasta avgifter. Flera remissinstanser har ansett att fasta avgifter
bör tillämpas allmänt, bl. a. med hänvisning till att ett avgiftssystem
som låter omfattningen av granskningsarbetet för varje projekt bestämma
avgiftens storlek drabbar avancerade konstruktioner och därmed hämmar
den tekniska utvecklingen.
Jag anser att det samråd mellan myndigheten och sökanden som utredningen
förutsatt bör kunna leda till en så rationell uppläggning av granskningsarbetet
att kostnaderna hålls på en rimlig nivå. Det förutsätts även att
myndigheten skall ha möjlighet att avgöra i vilken utsträckning kostnaderna
för specialutredningar in. m. rörande nya tekniska problem skall
belasta det först granskade projektet. Enligt min mening är de av utredningen
föreslagna riktlinjerna väl ägnade att ligga till grund för avgiftssystemet.
Med hänsyn till att det saknas erfarenheter av avgiftsfinansiering
på detta område torde taxan tills vidare komma att ha provisorisk karaktär.
Med hänvisning till den föregående sammanställningen beräknar jag anslagsbehovet
för budgetåret 1970/71 för delegationen och dess reaktorförläggningskommitté
till 1 720 000 kr., att liksom innevarande budgetår anvisas
som ett särskilt förslagsanlag till delegationen för atomenergifrågor.
Som nämnts bör i princip full kostnadstäckning för verksamheten gälla.
Med hänsyn till den flexibilitet i fråga om myndighetens tillämpning av
taxan som jag nyss förordat kan emellertid kortsiktigt betydande avvikelser
från denna princip uppstå. Anslaget bör därför tills vidare redovisas
brutto.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1970
Inkomsterna av verksamheten bör redovisas på särskild titel, benämnd Tillsyn
av atomenergianläggningar m. m., under rubriken Uppbörd i statens
verksamhet på riksstatens inkomstsida.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att
1. bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta en extra ordinarie
tjänst vid delegationen för atomenergifrågor för samordning
och ledning av det säkerhetstekniska arbetet
2. till Delegationen för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av 1 720 000 kr.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
MARCUS BOKTR. STHIM 1970 7002! I
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1970:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till delegationen för atomenergifrågor för budgetåret 1970/71. s. 9 i texten