Sök i Ratio Lex

Angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m. m

1970-02-27 · 134 sidor, varav 127 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 127 av 134 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:87, Angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

1

Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

av konvention om avskaffande av rasdiskriminering,

m. m.; given Stockholms slott den 27 februari 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att godkänna en av Förenta Nationernas generalförsamling

den 21 december 1965 antagen konvention om avskaffande av

alla former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägga riksdagen härvid

fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i

brottsbalken.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner FN-konventionen om

avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Vidare föreslås lagstiftning

som ökar möjligheterna att straffrättsligt ingripa mot sådan diskriminering.

Förslaget till lagstiftning innebär till en början att tillämpningsområdet

för de nuvarande bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen

om hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden. Bl. a. föreslås, att spridning

av även annat meddelande än sådant som innefattar förtal eller smädelse

straffbeläggs, om meddelandets innehåll uttrycker missaktning för folkgrupp

av t. ex. viss ras eller hudfärg.

Enligt förslaget skall i brottsbalken också föras in en bestämmelse om

ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen innebär att näringsidkare

som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom

att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkare i sin verksamhet

tillämpar i förhållande till andra skall straffas för olaga diskriminering.

Detsamma föreslås gälla också anställd i näringsverksamhet samt anställd

i allmän tjänst, vari den anställde har att gå allmänheten till handa. Bestämmelsen

avses omfatta bl. a. hotell- och pensionatverksamhet, restaurangoch

kaférörelse, detaljhandel, kommunikationsmedel samt yrkesmässig försäljning

och upplåtelse av fastigheter och bostäder. Enligt förslaget skall

också diskriminering vid tillträde till allmän sammankomst och offentlig

tillställning kunna bestraffas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

3

1) Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

Med beaktande

12. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse;

13. skymfande av

Med ärekränkning

(Föreslagen lydelse)

allmänna angelägenheter;

12. hot mot eller missaktning för

folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg,

av visst nationellt eller etniskt

ursprung eller med viss trosbekännelse;
enskild

person,

mot honom.

7 KAP.

4 §•

Omtryckt 1965: 818.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,

dels att 16 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

8

Hotar, förtalar eller smädar någon

offentligen folkgrupp med viss härstamning

eller trosbekännelse, dömes

för hets mot folkgrupp

till fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter.

Den som offentligen eller eljest i

uttalande eller annat meddelande

som sprides bland allmänheten hotar

eller uttrycker missaktning för folkgrupp

av viss ras, med viss hudfärg,

av visst nationellt eller etniskt ursprung

eller med viss trosbekännelse,

dömes för hets mot folkgrupp

till fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, till böter.

8 a §.

Näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av

hans ras, hudfärg, nationella eller

etniska ursprung eller trosbekännelse

genom att icke gå honom till handa

på de villkor näringsidkaren i sin

verksamhet tillämpar i förhållande

till andra, dömes för olaga d i s - k riminering till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Vad i första stycket sägs om näringsidkare

äger motsvarande tilllämpning

på den som är anställd i

näringsverksamhet och annan som

handlar på näringsidkares vägnar

samt på den som är anställd i allmän

tjänst, vari han har att gå allmänheten

till handa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

a

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För olaga diskriminering dömes

även anordnare av allmän sammankomst

eller offentlig tillställning och

medhjälpare till sådan anordnare,

om han diskriminerar någon på

grund av hans ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att vägra honom

tillträde till sammankomsten

eller tillställningen på de villkor som

gäller för andra.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 16 kap. 8 §, när det förslag till ändring

i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit som vilande med anledning

av Kungl. Maj :ts proposition nr 87 till 1970 års riksdag slutligt antagits

och erhållit kraft av grundlag, och i övrigt den 1 juli 1970.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

9 januari 1970.

N ärvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, IIolmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning mot

rasdiskriminering m.m. och anför.

1. Inledning

Förenta Nationernas generalförsamling antog den 21 december 1965 en

konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionen,

som trädde i kraft den 4 januari 1969, har hittills tillträtts av 38 stater,

nämligen Argentina, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Cypern, Ecuador,

Filippinerna, Förenade Arabrepubliken, Ghana, Heliga Stolen (Vatikanstaten),

Indien, Irak, Iran, Island, Jugoslavien, Kuwait, Libyen, Madagaskar,

Mongoliet, Niger, Nigeria, Pakistan, Panama, Polen, Sierra Leone, Sovjetunionen,

Spanien, Storbritannien, Swaziland, Syrien, Tjeckoslovakien, Tunisien,

Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern, Uruguay, Venezuela

och Vitryssland.

Konventionstexten på engelska och franska jämte översättning till svenska

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Sverige har i FN:s generalförsamling röstat för konventionen. Den 11

februari 1966 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet

att tillkalla sakkunniga för att med utgångspunkt från FN-konventionen

undersöka behovet av effektivare lagstiftning mot rasdiskriminering än

som nu finns. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen

tre sakkunniga1, som antog namnet utredningen angående

förbud mot rasdiskriminering.

1 Justitierådet Carl Holmberg, ordförande, samt riksdagsmännen Kaj Björk och Thorvald

Källstad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kommittén liar i december 1968 avgett ett betänkande med titeln »Lagstiftning

mot rasdiskriminering» (SOU 1968:68). Betänkandet innehåller

förslag dels titt lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken (BrB),

dels till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF). Förslagen

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren

(RÅ), hovrätten för Övre Norrland, arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Norrbottens län, institutet för arbetsmarknadsfrågor, arbetsgruppen

för invandrarfrågor, invandrarutredningen, Stockholms handelskammare,

Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen

(LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handelns arbetsgivareorganisation,

Kooperativa förbundet, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening,

Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska Taxiförbundet och Rädda

barnens riksförbund. RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt av cheferna för länsåklagarmyndigheterna

i Hallands och i Värmlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat

yttranden av polismyndigheterna i Malmö, Hälsingborg och Lund, av

socialvårdsstyrelserna i Malmö och Hälsingborg samt av Skånes handelskammare.

Yttrande har vidare inkommit från Svenska samernas riksförbund.

2. Allmän bakgrund

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna konstateras,

att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter samt att

envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter som uttalas i förklaringen

utan åtskillnad av något slag, såsom kön, religion, ras, hudfärg eller nationellt

ursprung. I olika internationella överenskommelser har sedan tagits upp

frågor om förbud mot vissa former av diskriminering, bl. a. mot könsdiskriminering.

Den 20 november 1963 antog FN:s generalförsamling en deklaration

om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I denna betonas

nödvändigheten av att skyndsamt avskaffa rasdiskriminering över hela

världen och att säkerställa förståelsen och respekten för alla människors

värde. Sedan förslag till en konvention om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering utarbetats inom FN:s sociala utskott, antog generalförsamlingen

den 21 december 1965 en resolution, enligt vilken den föreslagna

konventionen antogs samt öppnades för undertecknande och ratifikation. I

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

resolutionen uppmanades medlemsstaterna bl. a. att underteckna och ratificera

konventionen utan dröjsmål och att ge konventionens text största

möjliga spridning.

Konventionen lades den 7 mars 1966 fram i New York för undertecknande.

Den 5 maj 1966 undertecknade Sverige konventionen med förbehåll

för ratifikation.

Dessförinnan hade dåvarande departementschefen med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande tillkallat utredningen angående förbud mot rasdiskriminering

för att undersöka möjligheterna att utforma en effektivare lagstiftning

mot rasdiskriminering än den som fanns. I direktiven för utredningen

sades bl. a. att det som underlag för riksdagens ställningstagande

till frågan om ratifikation av rasdiskrimineringskonventionen på enstaka

punkter behövdes en mer ingående granskning av den slutliga konventionstexten

än som hade kunnat ske före omröstningen i generalförsamlingen.

3. Gällande svensk rätt m. m.

Inom den sriaffrättsliga lagstiftningen finns vissa bestämmelser som särskilt

tar sikte på rasdiskriminering och liknande företeelser. Främst bör

härvid nämnas bestämmelserna i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp.

Detta brott består i att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp

med viss härstamning eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Orden »hotar, förtalar eller

smädar» är att förstå enligt gängse språkbruk. Således förutsätts för att förtal

skall anses föreligga att den lämnade uppgiften är osann eller ogrundad.

Kravet på offentlighet innebär att uttalandet — för att vara brottsligt —

skall på ett mera direkt sätt vända sig till allmänheten. Det är inte tillräckligt

att uttalandet sprids bland allmänheten vid upprepade privata samtal.

Som exempel på befolkningsgrupper som kan vara föremål för brottet kan

nämnas judar, zigenare, samer samt utlänningar som har slagit sig ner här

i landet. Skyddet är inte begränsat till grupper inom den svenska befolkningen.

Endast uppsåtliga gärningar är straffbara. En motsvarighet till bestämmelsen

finns i 7 kap. 4 § 12 TF. Härigenom kan även rasdiskriminerande

propaganda i tryckt skrift beivras.

Vidare kan anföras lagen (1964: 169) om straff för folkmord. Denna lag

kompletterar BrB i fråga om straffskalorna för vissa brott. Om någon förövar

gärning, för vilken enligt lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller däröver,

mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp

med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis skall enligt lagen dömas för

folkmord till fängelse mellan fyra och tio år eller på livstid. Även försök,

förberedelse eller stämpling till folkmord samt underlåtenhet att avslöja

sådant brott har genom lagen gjorts straffbart.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Utöver de nu nämnda reglerna finns inga bestämmelser som särskilt avser

beteenden av rasdiskriminerande karaktär. Emellertid kan en del straffrättsliga

bestämmelser, trots att de inte har tillkommit med särskild tanke

på att göra det möjligt att ingripa mot rasdiskriminerande beteenden, i viss

mån användas på det sättet. Sålunda kan visst skydd mot rasdiskriminering

nås genom BrB:s regler om ärekränkning och om förargelseväckande beteende.

Enligt 5 kap. 1 § första stycket BrB döms den för förtal som utpekar

någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar

uppgift, som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. 5 kap.

2 § innehåller bestämmelser om grovt förtal. I 5 kap. 3 § första stycket BrB

föreskrivs, att den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning

eller genom annat skymfligt beteende mot honom döms för förolämpning,

om gärningen inte är belagd med straff för förtal eller grovt förtal.

Smädelser mot enskilda personer på grund av deras ras eller ursprung

kan falla under ärekränkningsbestämmelserna. Enligt 16 kap. 16 § BrB är

den som i andra fall än som tidigare sägs i samma kapitel offentligen beter

sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten förfallen till

ansvar för förargelseväckande beteende. Ett offentligt framfört angrepp mot

viss ras eller folkgrupp kan tänkas vara av sådan art att handlingen är att

bedöma som förargelseväckande beteende. Andra straffrättsliga bestämmelser

som kan nämnas i detta sammanhang är BrB:s regler om brott mot person

och om förmögenhetsbrott, t. ex. föreskrifterna i 3 kap. om misshandel

och andra brott mot liv och hälsa och i 12 kap. om skadegörelsebrott. Det

bör också eiänras om bestämmelserna i 20 kap. om ämbetsbrott, enligt vilka

personer med ämbetsansvar är underkastade straffansvar för åsidosättande

av sina tjänsteåligganden.

Utanför det straffrättsliga området finns inte någon bestämmelse som tar

direkt sikte på rasdiskriminerande beteenden.

Utvecklingen inom avtalsrätten har emellertid lett till att rätten att sluta

avtal och bestämma dessas innehåll har begränsats. I åtskilliga privaträttsliga

lagar, t. ex. 3 kap. 64 § lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast

egendom, förekommer bestämmelser som ger domstolarna möjlighet att

jämka eller helt åsidosätta avtalsvillkor som är stridande mot god sed eller

eljest otillbörliga.

Även rätten att underlåta att sluta avtal är kringskuren. Sålunda föreligger

i regel prestationsskyldighet gentemot envar för offentliga inrättningar

eller enskilda inrättningar av offentligrättslig prägel som skall betjäna allmänheten.

Fullgörs inte prestationsplikten kan olika påföljder inträda, t. ex.

skadeståndsskyldighet eller indragning av myndighets tillstånd att utöva viss

verksamhet. Vidare kan här nämnas, att näringsfrihetsrådet enligt lagen (1953:

603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

bl. a. kan förelägga företagare vid vite att leverera varor till återförsäljare,

när rådet har funnit konkurrensbegränsning medföra skadlig verkan enligt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

lagen och denna verkan inte har kunnat undanröjas genom förhandling.

Dessutom kan erinras om den principiella rätten att bli medlem av ekonomisk

förening eller fackförening.

När en inrättning som är av offentligrättslig karaktär inte uppfyller sin

plikt att prestera, kan sålunda indragning av tillstånd ibland komma i fråga

som sanktion. Sådan sanktion kan emellertid bli aktuell även i andra fall.

I åtskilliga författningar anges, att tillståndet för näringsidkare att utöva viss

verksamhet under vissa omständigheter kan återkallas e. d. Av särskilt intresse

i nu förevarande fall torde rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:

521), ölförsäljningsförordningen (1961: 159) och hotellförordningen (1966:

742) vara. Ovisshet får dock anses råda om i vilken utsträckning man i dessa

fall kan ingripa mot rasdiskriminerande beteenden genom sådan tillståndsindragning

e. d.

Frågor om rasdiskriminering har behandlats av riksdagen vid olika tillfällen

under 1960-talet. En redogörelse härför lämnas i betänkandet Lagstiftning

mot rasdiskriminering (s. 12—16), till vilket jag får hänvisa.

I betänkandet (s. 30—39) lämnas också en redogörelse för den lagstiftning

mot rasdiskriminering som finns i vissa andra länder. Även till denna

redogörelse får jag hänvisa. Beträffande lagstiftningen inom Norden kan

dock här anmärkas, att den danska strafflagen (266 b §) kriminaliserar förföljelse

eller uppmaning till hat mot varje grupp av landets befolkning på

grund av dess religion, ras eller nationalitet. Den brottsliga handlingen skall

bestå i spridning av falska rykten eller anklagelser. I Norge straffas enligt

den allmänna borgerliga strafflagen (135 §) den som offentligt hånar eller

hetsar till hat mot eller ringaktning av folkgrupp av viss trosbekännelse eller

härstamning eller som hotar eller sprider falska beskyllningar om sådan

folkgrupp.

Även i Danmark och Norge har tillkallats kommittéer för utredning av

vilka lagändringar som krävs i dessa länder för ratifikation av konventionen

mot rasdiskriminering. De nordiska kommittéerna har samrått under utredningsarbetet.

Samråd har också skett med delegerade från Finland. Den

norska kommittén avlämnade i februari 1969 ett betänkande med förslag

till lag om ändringar i den allmänna borgerliga strafflagen. Förslaget har i

fråga om ingripande mot rasdiskriminering i stort sett samma innehåll som

den svenska kommitténs förslag till ändring i brottsbalken. Den danska

kommittén har ännu inte avslutat sitt arbete. I Finland torde proposition i

ämnet vara att vänta inom en nära framtid.

4. Konventionens huvudsakliga innehåll

Konventionen består av ingress jämte tre avdelningar. Första avdelningen

(art. 1—7) innehåller vissa definitioner samt föreskrifter om konventions
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

slats förpliktelser. Den andra avdelningen (art. 8—16) ger bestämmelser

om konventionens efterlevnad. I tredje avdelningen (art. 17—25) har sedvanliga

slutbestämmelser tagits in.

I ingressen åberopas FN-stadgan samt vissa av FN:s generalförsamling

antagna förklaringar och överenskommelser som har anknytning till frågan

om bekämpande av rasdiskriminering, nämligen 1948 års allmänna förklaring

om de mänskliga rättigheterna, 1960 års deklaration angående kolonialsystemets

avskaffande och 1963 års deklaration om avskaffande av alla former

av rasdiskriminering. Vidare hänvisas till den av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1958 antagna konventionen angående

diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning och den av Unescos

generalkonferens år 1960 antagna konventionen mot diskriminering inom

undervisningen.

Enligt art. 1 punkt 1 avses i konventionen med rasdiskriminering varje

skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg,

härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller

verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet,

på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter

på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det

offentliga livet. I art. 1 punkt 2 sägs emellertid, att konventionen inte är tilllämplig

på sådana skillnader, undantag, inskränkningar eller företräden

som konventionsstat gör mellan medborgare och icke-medborgare. Art. 1

punkt 3 föreskriver, att intet i konventionen får tolkas så att det på något

sätt inverkar på konventionsstaternas rättsregler rörande nationalitet, medborgarskap

eller naturalisering, under förutsättning att dessa regler inte

diskriminerar någon särskild nationalitet. Art. 1 punkt 4 behandlar s. k.

positiv diskriminering, dvs. särbehandling som innebär fördelar för vissa

grupper eller personer. Särskilda åtgärder, vidtagna uteslutande för att

åstadkomma tillfredsställande framsteg för sådana rasgrupper, etniska grupper

eller enskilda personer som är i behov av skydd för att kunna på lika

villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter och grundläggande friheter,

skall enligt denna punkt inte anses utgöra rasdiskriminering, under förutsättning

att åtgärderna inte leder till att skilda rättigheter för olika rasgrupper

består även efter det att syftet med åtgärderna har uppnåtts.

I art. 2 punkt 1 fördömer konventionsstaterna rasdiskriminering och förhinder

sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik som

syftar till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja

förståelse mellan alla raser. Artikeln innehåller vidare vissa allmänna

föreskrifter om att varje konventionsstat är skyldig att i och genom sin

myndighetsutövning hindra rasdiskriminering. Konventionsstat skall också

förbjuda att sådan diskriminering utövas av personer, grupper eller organisationer.

Därvid skall alla lämpliga medel anlitas, bl. a. den lagstiftning

som omständigheterna påkallar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1070

Enligt art. 2 punkt 2 är konventionsstat skyldig att, när omständigheterna

föranleder därtill, vidta särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska,

kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande

utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda

personer i syfte att säkerställa att de kommer i åtnjutande av mänskliga

rättigheter och grundläggande friheter i samma omfattning som andra

grupper eller personer.

I art. 3 fördömer konventionsstaterna särskilt rassegregation och apartheid

och förbinder sig att hindra, förbjuda och utrota alla företeelser av detta

slag inom områden under deras jurisdiktion.

Enligt art. 4 fördömer konventionsstaterna all propaganda och alla organisationer

som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller

persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon

annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i

någon form. Konventionsstaterna förbinder sig att vidta bl. a. vissa i art. 4

punkt a—c angivna åtgärder för att avskaffa al! uppmaning till eller utövande

av sådan diskriminering. Därvid skall konventionsstaterna dock

beakta de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de

mänskliga rättigheterna och de rättigheter som uttryckligen anges i art. 5.

I den följande redogörelsen för kommitténs förslag redovisas det närmare

innehållet i art. 4 (under 5.2).

Till uppfyllande av de grundläggande förpliktelserna i art. 2 förbinder sig

konventionsstaterna enligt art. 5 att förbjuda och avskaffa rasdiskriminering

i alla dess former och att tillförsäkra envar likhet inför lagen, utan åtskillnad

grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung. Artikeln

innehåller därefter en lista på rättigheter som särskilt bör skyddas mot diskriminerande

åtgärder. Bl. a. nämns rätten till lika behandling inför lagen,

rätten till personlig säkerhet, vissa medborgerliga, ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter samt rätten att få tillträde till allmänna kommunikationsmedel

och andra serviceinrättningar. Till det närmare innehållet i denna

uppräkning återkommer jag senare (under 5.2.).

Enligt art. 6 skall konventionsstaterna tillförsäkra envar under deras jurisdiktion

rättsskydd mot rasdiskriminerande handlingar och rätt att vid

domstol begära gottgörelse för skada som har uppkommit till följd av rasdiskriminering.

Art. 7 innehåller en allmän proklamation, enligt vilken konventionsstaterna

förbinder sig att bl. a. vidta omedelbara och effektiva åtgärder, särskilt

på undervisningens, uppfostrans, kulturens och upplysningens områden,

för att bekämpa fördomar som leder till rasdiskriminering samt att

främja förståelse, fördragsamhet och vänskap mellan stater och mellan

rasgrupper eller etniska grupper.

Som förut har nämnts innehåller art. 8—16 regler om konventionens efterlevnad.

Enligt dessa skall en ständig kommitté för avskaffande av ras
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

diskriminering upprättas av konventionsstaterna. Kommittén skall bestå

av 18 sakkunniga. Det första valet av kommittéledamöter skall äga rum sex

månader efter dagen för konventionens ikraftträdande. Ledamöterna skall

väljas för en tid av fyra år. För nio av de ledamöter som väljs vid det första

valet skall dock tiden löpa ut efter två år. Konventionsstaterna förbinder

sig att för kommitténs granskning tillställa FN:s generalsekreterare rapporter

om de lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder de

har vidtagit för konventionsbestämmelsernas efterlevnad. Kommittén skall

genom generalsekreteraren årligen rapportera till generalförsamlingen om

sin verksamhet och kan framställa förslag och allmänna rekommendationer

på grundval av sin granskning av de rapporter och upplysningar som

den har mottagit från konventionsstaterna. Om en konventionsstat finner

att annan konventionsstat inte efterlever konventionens bestämmelser, kan

den förra staten anmäla förhållandet för kommittén. Om ärendet inte regleras

på ett för båda parter tillfredsställande sätt genom bilaterala förhandlingar

eller annat för dem tillgängligt förfarande, har vardera staten rätt att

åter hänskjuta ärendet till kommittén. I sådant fall skall ärendet i princip

tas upp till behandling först sedan det utretts att alla inhemska rättsmedel

har tagits i anspråk.

Sedan kommittén har mottagit och sammanställt alla de upplysningar

den anser nödvändiga, skall ordföranden utse en förlikningskommission bestående

av fem personer som kan vara men inte behöver vara ledamöter i

kommittén. När kommissionen har prövat ärendet, skall den till kommitténs

ordförande överlämna en rapport, innehållande bl. a. de rekommendationer

som den anser kunna medföra en uppgörelse av tvisten i godo.

En konventionsstat kan förklara, att den erkänner kommitténs behörighet

att ta emot och pröva framställningar från sådana enskilda personer

inom statens jurisdiktionsområde som påstår sig ha genom den staten

blivit utsatta för kränkning av någon av de rättigheter som anges i konventionen.

Framställning av detta slag skall inte tas emot av kommittén,

om den gäller en konventionsstat som inte har avgett sådan förklaring.

Konventionsstat som har avgett förklaring kan upprätta eller utse ett organ

inom sitt nationella rättsväsen som är behörigt att ta emot och pröva

framställningar från enskilda personer inom statens jurisdiktionsområde,

som påstår sig ha blivit utsatta för kränkning av någon av de i konventionen

angivna rättigheterna och som har uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel.

Om klaganden inte får sitt fall tillfredsställande reglerat genom

detta organ, kan han hänskjuta saken till kommittén. Sedan denna har utrett

och prövat ärendet, skall den överlämna de förslag eller rekommendationer

den kan ha beslutat till den anmälda staten och klaganden.

Beträffande det närmare innehållet i art. 8—16 får jag hänvisa till konventionstexten.

A rf. 17—25 behandlar frågor av huvudsakligen formell natur. Konven
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

tionen står öppen för bl. a. alla FN:s medlemsstater. Den skall tillträdas

genom ratificering eller anslutning. För varje stat, som ratificerar konventionen

eller ansluter sig till den sedan det tjugosjunde ratifikations- eller

anslutningsinstrumentet har deponerats, träder konventionen i kraft på trettionde

dagen efter det att dess eget ratifikations- eller anslutningsinstrument

har deponerats. FN:s generalsekreterare tar emot reservation, som

stat gör i samband med ratifikation eller anslutning. Reservation som är

oförenlig med konventionens ändamål och syfte tillåts inte och ej heller

reservation som skulle hindra något genom konventionen upprättat organ att

verka. Reservation godkänns inte, om minst två tredjedelar av konventionsstaterna

gör invändning mot den. Tvist mellan två eller flera konventionsstater

om konventionens tolkning eller tillämpning, som inte biläggs genom

förhandlingar eller genom de förfaranden om vilka föreskrifter ges i

konventionen, skall på begäran av någon av de tvistande staterna hänskjutas

till internationella domstolen för avgörande, såvida inte de tvistande

enas om annat sätt att bilägga tvisten.

5. Kommittén

5.1 Allmänt

Inledningsvis framhåller kommittén, att det inte torde kunna förnekas

att rasdiskriminering förekommer i Sverige och att redan detta förhållande

i och för sig utgör anledning att överväga åtgärder mot sådan diskriminering.

Enligt kommittén kan man ej heller bortse från risken för att även

svårartade former av rasdiskriminering framdeles följer i en fortsatt invandrings

spår, om inte motåtgärder vidtas i tid. Erfarenheter från andra länder,

bl. a. Storbritannien, tyder härpå. En sådan utveckling är enligt kommittén

en omständighet som talar för att man redan nu vidtar åtgärder som

går längre än vad enstaka rapporterade fall av diskriminering i och för sig

motiverar.

Kommittén understryker att ett ytterligare skäl till att nu överväga åtgärder

mot rasdiskriminering är intresset av att göra det möjligt för Sverige

att ratificera FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Med hänsyn till ratificeringsfrågan har kommittén undersökt

i vad män svensk rätt kan anses täcka konventionens krav på åtgärder

mot rasdiskriminering.

Kommittén inriktar sig därvid främst på art. 4—6, som innehåller bestämda

materiella förpliktelser, berörande stora delar av samhällslivet.

Eftersom konventionen i princip avser alla former av rasdiskriminering,

berörs emellertid även sådan diskriminering som inte särskilt anges i dessa

artiklar. I samband därmed redovisas de svenska rättsregler som finns på

området.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

15

5.2 Förhållandet mellan konventionens förpliktelser och svensk rätt

I art. 4 pankt a föreskrivs skyldighet att kriminalisera spridande av

idéer, som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat, uppmaning till rasdiskriminering,

våldshandling eller uppmaning till sådan handling mot någon

ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung

samt lämnande av stöd åt rasförföljelse.

Beträffande våldshandlingar eller uppmaning till sådana handlingar finns

ansvarsregler i bl. a. 3 och 12 kap. BrB och 16 kap. 5 § BrB (uppvigling).

Frånsett lagen om straff för folkmord finns inte särskilda bestämmelser

om påföljd för våldshandling som riktar sig mot annan ras eller person

av annan ras etc. I denna del torde dock enligt kommittén gällande bestämmelser

kunna anses uppfylla konventionens krav.

Svensk rätt saknar regler som svarar mot övriga föreskrifter i punkt a.

Bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp torde emellertid i

någon mån kunna tillämpas på de företeelser som omfattas av nämnda

föreskrifter. Vad särskilt gäller frågan om stöd åt rasförföljelse är åtskilligt

handlande, som kan anses som rasförföljelse, i svensk rätt kriminaliserat

dels genom de nyss nämnda reglerna i 3 och 12 kap. BrB, dels genom

bestämmelser om brott mot person och om förmögenhetsbrott. Vidare kan

nämnas bestämmelsen om hets mot folkgrupp och lagen om straff för

folkmord. I de fall, då straffbestämmelser finns, kan lämnande av stöd till

sådan gärning utgöra medverkan till brott.

I art. 4 punkt b talas om olika åtgärder mot rasdiskriminering. Någon

straffrättslig möjlighet att i enlighet med konventionsförpliktelsen olagligförklara

eller förbjuda organisation som främjar och uppmanar till rasdiskriminering

finns inte i svensk rätt.

Beträffande möjligheterna att på annat sätt än genom straffbestämmelser

ingripa mot en organisation som driver rasdiskriminerande verksamhet

hänvisar kommittén till 73 § lagen (1951:308) om ekonomiska

föreningar. Enligt denna bestämmelse kan domstol, om ekonomisk förenings

verksamhet drivs på sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar

under vilka registrering har skett, på ansökan av ombud som justitiekanslern

eller länsstyrelsen utser förklara att föreningen skall träda i

likvidation.

Med visst fog torde enligt kommittén kunna hävdas att 73 § är tillämplig,

om en ekonomisk förening efter registreringen har börjat bedriva

verksamhet som strider mot goda seder. Huruvida rättspraxis skulle vara

benägen att godta en sådan tolkning att 73 § tillämpas beträffande förening

som i sin verksamhet utövar rasdiskriminering får dock anses osäkert.

För de ideella föreningarna saknas lagstiftning. Den förut nämnda bestämmelsen

i 1951 års föreningslag torde inte kunna analogt tillämpas på

ideella föreningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

I fråga om stiftelser uttalar kommittén att ett stiftelseförordnande anses

inte godtagbart, om ändamålet strider mot goda seder. Är ändamålet inte

godtagbart, blir förordnandet i princip ogiltigt. Om ändamålet på grund av

ändrade förhållanden har kommit att strida mot lag eller sedlighet, synes

enligt kommittén ändring i stiftelseförordnandets bestämmelser kunna ske

efter beslut av Kungl. Maj:t. Främjande av rasdiskriminering torde otvivelaktigt

vara ett exempel på stiftelseändamål som strider mot goda seder.

Förutom olagligförklarande och förbjudande av organisationer nämner

punkt b också sådana åtgärder med avseende på organiserad och annan

propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering. Dessutom

nämns deltagande i sådan propaganda. I svensk rätt finns i dessa avseenden

väsentligen bara regeln om hets mot folkgrupp att tillgå. Denna regel kan

enligt kommittén inte anses helt tillgodose konventionsföreskriften.

Art. 4 punkt c säger, att konventionsstat inte skall tillåta offentliga myndigheter

eller institutioner att främja eller uppmana till rasdiskriminering.

I svensk rätt finns inte enligt kommittén särskilda regler för de beslutande

statliga och kommunala organen i detta hänseende. Föreskriften torde

emellertid inte utgöra något problem för Sveriges vidkommande. En ämbetsman

som rasdiskriminerar i sin tjänsteutövning torde kunna fällas

till ansvar för ämbetsbrott enligt reglerna i 20 kap. BrB.

Föreskrifterna i art. 5 åsyftar skydd mot rasdiskriminering inte bara i förhållanden

mellan det offentliga och enskilda personer utan också i sådana

personers inbördes förhållanden. I princip vänder sig föreskrifterna mot

alla former av rasdiskriminering i dessa relationer, men i den rättighetskatalog

som artikeln innehåller anges särskilt vissa samhällsområden inom

vilka diskriminering skall hindras.

Punkt a, som handlar om rätten till lika behandling inför domstolar och

andra rättsskipande organ, får enligt kommittén anses tillgodosedd genom

rättegångsbalkens regler samt bestämmelser rörande olika former av administrativ

process. Punkt b föreskriver rätt till personlig säkerhet och till

skydd från staten mot våld eller kroppsskada. I fråga om rätten till personlig

säkerhet hänvisar kommittén till 16 § regeringsformen (RF). Skyddet

från staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada är tillgodosett genom

BrB samt författningar som reglerar domstolars, åklagares och polisens

verksamhet. Beträffande punkt c, som rör s. k. politiska rättigheter,

framhåller kommittén att de svenska rösträtts- och valbarhetsreglerna, t. ex.

9, 16 och 19 §§ riksdagsordningen samt 6 och 7 §§ kommunallagen (1953:

753), uppfyller de krav som konventionsbestämmelsen ställer. Frågan om

tillträde till offentlig tjänst, som också berörs i punkt c, behandlas senare

vid punkt e I.

Art. 5 punkterna d I—II om rätten att fritt röra sig och bosätta sig inom

landets gränser och om rätten att lämna vilket land som helst, också det

egna, och att återvända till det egna landet får enligt kommittén i princip

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

anses tillgodosedd genom 16 § RF, som innebär att ingen får förmenas att

fritt välja vistelseort annat än som ett av domstol ådömt straff. Passkungörelsen

(1940:471) innehåller inte några rasdiskriminerande bestämmelser,

ej heller utlänningslagen (1954: 193) eller utlänningskungörelsen (1954:

457) k Rätten till nationalitet, som föreskrivs i punkt d III, är garanterad

genom 33 § RF och lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap. Vad gäller

föreskriften i punkt d IV om rätten till äktenskap och val av make

framhåller kommittén, att bestämmelserna i 2 kap. giftermålsbalken om

hinder mot äktenskap överensstämmer med vad konventionen kräver. I 1

kap. 2 § första stycket lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap, förmynderskap och adoption föreskrivs emellertid,

att om utländsk undersåte vill träda i äktenskap inför svensk myndighet

hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter lagen i den stat han

tillhör. Svensk myndighet kan därför ställas inför uppgiften att tillämpa

även utländsk lag med rasdiskriminerande innehåll. På grund av internationella

konventioner kan möjligheten att genom åberopande av »ordre

public» undgå sådan lagtillämpning ibland tänkas vara utesluten, men man

torde kunna utgå ifrån att utländska bestämmelser av rasdiskriminerande

art inte skulle tillämpas i vårt land.

Förklaringen i art. 5 punkt d V om rätten att äga egendom ensam eller

tillsammans med annan överensstämmer med grunderna för den svenska

rättsordningen, som inte känner någon skillnad på grund av ras e. d. Även

förklaringen i punkt d VI om rätten att ärva står enligt kommittén i samklang

med svensk rätt. I 1 kap. 3 § första punkten ärvdabalken slås fast att

utländsk medborgare får ta arv här i riket lika med svensk. Motsvarande

gäller enligt 9 kap. 3 § samma balk om rätten för utländsk medborgare att

här i riket ta testamente. Frågor om arv och testamente kan enligt 1 kap.

lagen (1937: 81) om internationella förhållanden rörande dödsbo ibland bli

att bedöma efter utländsk rätt. Grundsatsen om hänsynstagande till »ordre

public» har emellertid i denna lag särskilt kommit till uttryck. I 1 kap. 12 §

föreskrivs nämligen, att bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig

med grunderna för rättsordningen här i riket inte får vinna tillämpning

här. I punkt d VII föreskrivs rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet.

Skydd för dessa rättigheter utgör 16 § RF och religionsfrihetslagen

(1951:680). Också förklaringen i punkt d VIII om rätten till åsikts- och

yttrandefrihet överensstämmer enligt kommittén med svenska rättsprinciper.

Beträffande punkt d IX om rätten till församlings- och föreningsfrihet

i fredligt syfte framhåller kommittén, att församlingsfriheten regleras i lagen

(1956: 618) om allmänna sammankomster och föreningsfriheten i lagen

(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt 11 § lagen om ekonomiska

föreningar får sådan förening inte vägra någon inträde som medlem,

såvida inte med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verk
1

1954 års utlänningskungörelse är nu ersatt av ny utlänningskungörelse (1969: 136).

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

samhet eller föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl är därtill.

Ekonomiska föreningar — även bostadsrättsföreningar (se rättsfallet i NJA

1964: 148) — skall alltså i princip vara öppna. Motsvarande gäller rätten

att bli medlem i fackförening. Lagstiftning om ideella föreningar saknas

dock och någon allmän rätt för en enskild att bli antagen som medlem i en

ideell förening torde inte finnas. Kommittén erinrar också om att principen

om församlings- och föreningsfrihet har kommit till uttryck genom bestämmelsen

i 18 kap. 5 § BrB om brott mot medborgerlig frihet (prop. 1962: 10

del B s. 272).

I art. 5 punkt e I nämns olika rättigheter på arbetsrättens område. Att

envar har rätt till arbete är enligt kommittén en allmänt accepterad grundsats

i vårt land. Bestämmelserna i 15—17 §§ utlänningslagen och 37—44 §§

1954 års utlänningskungörelse (motsvaras nu av 42—54 §§ i 1969 års utlänningskungörelse)

om arbetstillstånd utgör inte sådant avsteg från denna

grundsats som är av betydelse i förevarande sammanhang. Restriktionerna

grundar sig inte på ras, hudfärg e. d. och konventionen omfattar inte sådana

skillnader som av konventionsstat görs mellan egna medborgare och utlänningar.

Rätten till skydd mot arbetslöshet får åtminstone i viss utsträckning

anses vara en annan sida av den generella rätten till arbete. I rätten till

skydd mot arbetslöshet kan anses ingå rätten till understöd, när arbetslöshet

faktiskt har inträffat. Denna rätt är beroende av rätten att vinna inträde

och kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Härom sägs i

11 § förordningen (1964:495) om erkända arbetslöshetskassor, att för

svensk medborgare får inte föreskrivas andra begränsningar än som anges

i 9 och 10 §§ samma förordning. Dessa är inte av rasdiskriminerande karaktär.

För den som inte är svensk medborgare får enligt 11 § samma förordning

vederbörande tillsynsmyndighet beträffande rätten att vinna inträde i

kassa föreskriva de ytterligare begränsningar som är påkallade. Det får

förutsättas att inga rasdiskriminerande begränsningar föreskrivs.

Inte heller i fråga om övriga föreskrifter i art. 5 punkt el — rätten till

fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till lika

lön för lika arbete samt till rättvis och gynnsam lön för arbete — finns regler

av rasdiskriminerande natur. I den mån konventionen får anses kräva

att bestämmelser finns som garanterar envar dessa rättigheter, uttalar kommittén

följande om den rasdiskriminering som kan utövas av arbetsgivare

gentemot arbetstagare.

I förgrunden träder den situation då arbetsgivaren anställer arbetskraft.

Arbetsgivaren kan tänkas av rasskäl vägra att anställa vissa personer. Även

när arbetskraft friställs, kan diskriminering direkt eller indirekt tänkas bli

utövad av arbetsgivaren. Diskriminering kan vidare tänkas förekomma i

fråga om arbetsvillkor. En arbetsgivare har t. ex. visserligen anställt en färgad

person men bjuder denne lägre lön, sämre befordringsmöjligheter osv.

än andra anställda. I svensk rätt finns inga regler som direkt syftar till

skydd mot rasdiskriminering av nu nämnt slag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Vad gäller frågan om den diskriminering som är möjlig i samband med

anställande av arbetskraft erinras om att arbetsgivare anses ha rätt att fritt

välja vem han vill anställa. Något lagligt eller avtalsmässigt hinder föreligger

således inte för en arbetsgivare att av rasskäl vägra anställa viss person.

För tillsättning av statliga befattningar gäller enligt 28 § RF att avseende

skall fästas enbart vid förtjänst och skicklighet. Detsamma gäller sådana

kommunala tjänstebefattningar där tillsättningsakten åvilar statsmyndighet.

Därjämte påpekas att enligt 28 § RF svenskt medborgarskap i allmänhet

är en förutsättning för att en person skall kunna få en offentlig befattning.

Fn offentlig befattningshavare som medverkar till att en person av rasskäl

vägras anställning i ett allmänt organ torde kunna fällas till ansvar

enligt reglerna om ämbetsbrott i 20 kap. BrB. Såtillvida finns inom den

offentliga sektorn av arbetsmarknaden skydd mot rasdiskriminering.

Utgångspunkt beträffande läget i samband med friställande av arbetskraft

är grundsatsen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Denna rätt

är emellertid på olika sätt kringskuren, bl. a. genom allmänna rättsgrundsatser

och avtalsbestämmelser. Arbetsgivaren får sålunda enligt rättspraxis

inte begagna uppsägningsrätten för ett syfte som strider mot lag eller

goda seder, t. ex. att förmå arbetstagaren att inte fullgöra en lagstadgad

skyldighet eller att företa en moraliskt förkastlig handling. En arbetsgivares

uppsägning av en anställd som vägrat utföra en rasdiskriminerande

handling, t. ex. mot en arbetskamrat, torde få anses strida mot goda seder

och alltså vara obehörig. En annan sak är spörsmålet om rättsenligheten i

eu uppsägning som sker därför att den anställde är av viss ras e. d. Visserligen

bör det vara befogat att bedöma en av rasskäl föranledd uppsägning

som stridande mot goda seder. Vad som i detta avseende skall anses som

gällande rätt synes enligt kommittén dock inte vara helt klart.

Som nyss sagts kan arbetsgivarens fria uppsägningsrätt också vara begränsad

genom avtalsklausuler. Enligt kollektivavtalen får uppsägning

vanligen ske endast om arbetstagaren har misskött sig eller om arbetsgivaren

har brist på arbete. Vid avskedande på grund av arbetsbrist gäller i

regel att den senast anställde avskedas först. I den mån avtal sålunda föreligger

finns alltså skydd mot rasdiskriminering.

Beträffande arbetsvillkor kan fackföreningarnas verksamhet förutsättas

garantera att rasdiskriminerande villkor inte förekommer, i varje fall för

organiserade arbetstagare. Denna verksamhet kan även komma oorganiserade

arbetstagare till godo, eftersom kollektivavtalen i viss utsträckning

ligger till grund för bruk och sedvänja på arbetsmarknaden. I övrigt kan

om rasdiskriminerande arbetsvillkor sägas att sådana i princip bör kunna

bedömas som stridande mot goda seder. I vad mån domstolarna skulle

vara benägna att godtaga denna ståndpunkt är dock osäkert.

För anställda i allmän tjänst får skydd mot rasdiskriminerande uppsäg
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ningar och arbetsvillkor anses finnas genom framför allt reglerna om ämbetsbrott

i BrB.

Beträffande art. 5 punkt e II, som handlar om rätten att bilda och ansluta

sig till fackförening, erinrar kommittén om vad den vid punkt d IX sagt

om föreningsfrihet. Därjämte framhålls den i rättspraxis fastslagna principen

att en fackförening inte utan särskilda skäl får utesluta en arbetare

eller vägra honom inträde.

I art. 5 punkt e III föreskrivs rätten till bostad. Liksom rätten till arbete

är rätten till bostad en allmänt omfattad princip i vårt samhälle. Några

regler som hindrar någon på grund av hans ras att skaffa sig bostad finns

ej. Å andra sidan finns inte några rättsregler som uttryckligen ger skydd

mot rasdiskriminering i bostadsförhållanden.

Enligt kommittén åsyftar konventionsbestämmelsen den rasdiskriminering

som fastighetsägare och hyresvärd kan utöva mot bostadssökande,

hyresgäster, köpare och andra i samband med upplåtelse eller överlåtelse

av bostad eller i samband med uppsägning av hyresavtal. Härom sägs till

en början att fastighetsägare i princip har rätt att fritt välja hyresgäst.

Viktiga inskränkningar i denna rätt kan enligt kommittén emellertid anses

ligga i att kommunala bostadsförmedlingar på olika sätt har skaffat sig

anvisningsrätt till lediga lägenheter. Här nämns särskilt avtal om anvisningsrätt

mellan kommuner och bostadsproducenter i samband med försäljning

av mark, tomträttsupplåtelser och förmedling av statliga lån. Enligt

avtal om anvisningsrätt kan vederbörande bostadsproducent vara skyldig

att anta anvisad bostadssökande, om denne skäligen kan tas för god

som hyresgäst. Med godtagbar hyresgäst avses den som vid en objektiv

prövning bör godtas med hänsyn till förmåga att betala hyran, skötsamhet

och familjens storlek i förhållande till bostaden (prop. 1967:100 s. 254).

En hyresvärd bör därför inte kunna åberopa en anvisad bostadssökandes

ras e. d. som grund för vägran att godta denne. Avtalsbrott i anledning av

avtal om förmedlingsrätt synes inte ha förekommit (SOU 1967: 1 s. 116).

Som villkor för statliga bostadslån kan på begäran av kommun krävas att

med stöd av lånen uppförda bostäder ställs till förfogande för kommunal

bostadsförmedling. Villkoren kan avse bostäder i flerfamiljshus och i småhus

som inte skall bebos av låntagaren. Vid lån till småhus som skall bebos

av låntagaren kan fästas villkoret att han medverkar till att bostadsförmedlingen

får förmedlingsrätt till den bostad han lämnar (prop. 1967:

100 s. 252, SU 100, rskr 265). Det framhålls att den övervägande delen

av nyproduktionen av bostäder under de senaste åren har finansierats med

stöd av statliga bostadslån.

I den mån kommunerna har hand om fördelningen av bostäder föreligger

alltså enligt kommittén goda möjligheter att med kommunernas medverkan

åstadkomma skydd mot rasdiskriminering. Dessa möjligheter till

skydd mot rasdiskriminering föreligger emellertid endast i fråga om en

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

del av bostadsmarknaden. Vissa fastighetsägare är inte på angivet sätt

beroende av det allmänna. Framför allt gäller detta fastighetsägare som ej

yrkesmässigt överlåter eller upplåter lägenheter eller bostadshus. Samma

är förhållandet med hyresvärdar som hyr ut en del av sin bostad eller hyr

ut hela denna »i andra hand».

I fråga om skydd mot rasdiskriminerande villkor i hyresavtal erinras om

den nya bestämmelsen i 3 kap. 64 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Med stöd av denna bestämmelse, som bär trätt i kraft den 1 januari

1969 (se SFS 1969:346), kan hyresvillkor jämkas eller lämnas utan avseende,

om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle strida mot god

sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig. Ett hyresvillkor av rasdiskriminerande

art bör kunna anses strida mot god sed i hyresförhållanden.

Det sagda gäller enligt kommittén även den nya regeln i 3 kap. 46 § 9

nyss nämnda lag som, då hyresvärd har uppsagt hyresavtal rörande bostadslägenhet,

ger hyresgäst rätt till förlängning av avtalet, om hyresförhållandets

upphörande skulle strida mot god sed i hyresförhållanden eller

eljest vara obilligt mot hyresgästen. Slutligen sägs i fråga om bostadsrättsföreningar,

att visst skydd mot rasdiskriminerande åtgärder från föreningens

sida mot dess medlemmar ligger i principen att alla medlemmar i en föreningskall

behandlas lika (20 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar

och 2 § lagen (1930: 115) om bostadsrättsföreningar).

Art. 5 punkt e IV fastställer rätten till allmän hälsovård, sjukvård, social

trygghet och allmänna tjänster. Här hänvisar kommittén till en början till

den prestationsskyldighet som åligger vissa för allmänheten avsedda inrättningar,

bl. a. sjukvårdsinrättningar. Vad särskilt angår rätten till

social trygghet gör vår sociallagstiftning ingen skillnad mellan personer av

olika ras etc. Sverige har år 1963 ratificerat Internationella arbetsorganisationens

konvention nr 118 angående utlänningars likställande med ett

lands egna medborgare i fråga om social trygghet (prop. 1963: 29). Beträffande

rätten till allmänna tjänster i övrigt torde, som berörts i det föregående,

kunna hävdas att en statlig eller kommunal befattningshavare som

rasdiskriminerar i sin tjänsteutövning löper risk att ådömas påföljd enligt

BrB:s regler om ämbetsbrott.

I art. 5 punkt e V föreskrivs rätt till undervisning och utbildning. Det

krav som innefattas häri är enligt kommittén uppenbarligen tillgodosett

genom den allmänna skolplikten.

I fråga om art. 5 punkt e VI, rätten att deltaga på lika villkor i kulturell

verksamhet, hänvisas till vad vid art. 5 punkt f sägs angående offentlig

tillställning och allmän sammankomst.

Art. 5 punkt f nämner rätten att få tillträde till varje för allmänheten

avsedd plats eller serviceinrättning, såsom kommunikationsmedel, hotell,

restauranger, kaféer, teatrar och parker.

Beträffande denna föreskrift hänvisas i fråga om svensk rätt till en bör
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

jan till bestämmelserna om allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan

(1956: 617). Med stöd av denna författning kan myndighet meddela föreskrifter

om den allmänna ordningen på allmänna platser och därmed jämförliga

områden. Dessa föreskrifter kan inte lagligen ha rasdiskriminerande

karaktär.

Av serviceinrättningar för allmänheten nämns först kommunikationsmedel.

Sådana är i stor utsträckning offentliga eller står under offentlig kontroll.

Även åtskilliga andra inrättningar är offentliga i den meningen att de

drivs av staten, kommuner eller andra offentligrättsliga subjekt eller av enskilda

subjekt vilka underkastats en rättslig särreglering av en art som normalt

inte förekommer vid privatföretag utan endast vid inrättningar som

ingår i den offentliga förvaltningsorganisationen.

Offentliga inrättningar av detta slag är t. ex. postverket, televerket, statens

järnvägar, statens vattenfallsverk, sjukvårdsinrättningar, undervisningsanstalter,

bibliotek, arkiv och muséer, penninginrättningar, försäkringsinrättningar,

elektricitets- och gasverk samt vattenlednings-, avloppsoch

renhållningsverk. Sådana inrättningar har i regel prestationsplikt gentemot

envar. I flera fall finns uttryckliga bestämmelser om sådan plikt, exempelvis

i järnvägstrafikstadgan och telegrafreglementet. Ett annat exempel

är förordningen (1940: 910) ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Även utan uttryckliga bestämmelser därom torde prestationsplikt få antas

föreligga för de flesta statliga och kommunala inrättningar av förevarande

art. Beträffande inrättningar som drivs av andra subjekt än stat eller kommun

kan förbehåll om prestationsskyldighet ha gjorts i samband med att

myndighet har fastställt reglemente e. d. Garantier för att prestationsplikten

fullgörs finns i att olika rättsliga påföljder kan drabba inrättningens

huvudman, t. ex. förlust av tillstånd eller statsbidrag, eller dess tjänstemän

i form av straffrättsligt eller disciplinärt ansvar och skadeståndsansvar.

Därjämte har den enskilde möjligheter att påkalla rättsliga åtgärder i förhållande

till inrättningen, bl. a. klagomål eller besvär.

När en inrättning av detta slag inte uppfyller sin plikt att prestera kan,

som förut nämnts, indragning av myndighets tillstånd komma i fråga som

sanktion. Sådan sanktion kan bli aktuell även i andra fall. I åtskilliga författningar

anges att tillstånd för näringsidkare att utöva viss verksamhet

under vissa omständigheter kan återkallas. En närmare redogörelse för ett

flertal sådana författningar lämnas i betänkandet på s. 50—52.

Företag som idkar sjö- eller lufttrafik är i allmänhet inte underkastade

någon sådan rättslig reglering att de på samma sätt som kommunikationsmedel

till lands kan betecknas som offentliga inrättningar. För fartygstrafik

fordras i allmänhet inte något tillstånd av offentlig myndighet och förhållandet

mellan redare samt befraktare eller passagerare är reglerat genom

allmän lag. För luftfart i regelbunden trafik på viss luftfartsled eller

annan luftfart mot ersättning krävs viserligen statligt tillstånd, men rätts
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

förhållandet mellan lufttrafikföretag och dess trafikanter är i huvudsak

reglerat genom allmän lag.

Andra serviceinrättningar som nämns i art. 5 punkt f är hotell, restauranger

och kaféer. I fråga om sådana inrättningar föreligger vissa krav på

myndighets tillstånd enligt hotell-, rusdrycksförsäljnings- och ölförsäljningsförordningarna.

Särskilda bestämmelser som gör det möjligt att ingripa

mot utövad rasdiskriminering finns inte. I den mån tillståndsgivningen

inte kan användas för att dirigera företagets val av gäster lär den som driver

inrättningar av nämnda slag fritt kunna välja sina gäster.

Bland de i punkt f angivna serviceinrättningarna nämns också teatrar.

Vissa möjligheter till skydd mot rasdiskriminering får anses ligga i att vissa

teatrar är beroende av anslag av allmänna medel. Några särskilda bestämmelser

till skydd mot rasdiskriminering finns dock inte. På liknande sätt

förhåller det sig med andra inrättningar som anordnar offentliga tillställningar,

t. ex. konserter, eller allmänna sammankomster, exempelvis föreläsningar.

Uppräkningen i punkt f av för allmänheten avsedda serviceinrättningar

är inte uttömmande utan får enligt kommittén ses som en exemplifiering.

Banker, butiker, frisersalonger och liknande inrättningar tillhör också förevarande

kategori liksom advokatbyråer, tandläkarmottagningar o. d. Över

huvud taget hör hit alla inrättningar som har till syfte att tillhandahålla

allmänheten nyttigheter av olika slag. Frånsett möjligheten att i en del fall

ingripa med åtgärder som åtal för ämbetsbrott eller indragning av tillstånd

finns beträffande dessa inrättningar inte något rättsligt skydd mot rasdiskriminering.

Konventionsstaterna skall enligt art. 6 tillförsäkra envar under deras jurisdiktion

verksamt skydd och verksamma rättsliga medel mot varje rasdiskriminerande

handling som kränker hans mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter i strid mot konventionen. Skyddet skall beredas genom

vederbörande nationella domstolar och andra statliga institutioner. Vidare

skall konventionsstaterna tillförsäkra envar rätt att vid sådana domstolar

begära ersättning för skada som han har lidit till följd av sådan diskriminering.

Kravet att envar skall tillförsäkras verksamt skydd och verksamma rättsliga

medel genom nationella domstolar och andra statliga myndigheter förutsätter

enligt kommittén, att konventionsstaternas interna rättssystem är

utformat i enlighet därmed. En första förutsättning för meddelande av rättsskydd

är att det finns regler av processuell natur som medger envar att

vända sig till domstolar eller liknande organ. För bifall till ett yrkande om

rättsskydd är dessutom nödvändigt att det finns materiella regler som tilllåter

detta. Enligt art. 6 skall rättsskydd finnas mot varje rasdiskriminerande

handling som kränker mänskliga rättigheter och grundläggande friheter

i strid med konventionen. Om sådant rättsskydd skall kunna meddelas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år i970

måste alltså, förutom processuella regler, finnas materiella regler som står i

överensstämmelse med konventionen.

Nu nämnda rättsskydd kan för svensk rätts del anses tillförsäkrat genom

rättegångsbalken och bestämmelserna för administrativ process i de fall

då handlingen i fråga är rättsstridig.

Beträffande art. 6 anmärker kommittén vidare, att skada, som någon genom

brott tillfogar annan, enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall ersättas av den

brottslige. I den mån rasdiskriminering är kriminaliserad finns alltså möjligheter

till skadestånd. Dessutom påpekas att enligt 6 kap. 3 § första stycket

strafflagen ersättning kan utgå även för lidande, som har tillfogats någon

genom brott mot personliga friheten eller genom ärkekränkande gärning.

Uttrycket ärekränkande gärning omfattar inte bara de i 5 kap. BrB angivna

brotten utan också andra brott som kan innefatta kränkning av någons

ära. Eftersom det torde vara naturligt att bedöma rasdiskriminerande handlingar

som ärekränkande i den mening uttrycket har i 6 kap. 3 § strafflagen,

synes rasdiskriminerande handling som är kriminaliserad enligt kommittén

i princip böra medföra att denna skadeståndsbestämmelse blir tilllämplig.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén härefter att vissa föreskrifter

i art. 4 och 5 inte har tillfredsställande täckning i gällande svensk rätt.

Härvid påpekar kommittén först att vissa i art. 4 punkterna a och b angivna

företeelser — i den mån de inte faller in under framför allt BrB:s regler

om hets mot folkgrupp och uppvigling — inte är straffbara eller eljest

olagliga i svensk rätt, nämligen allt spridande av på rasöverlägsenhet eller

rashat grundade idéer, uppmaning till rasdiskriminering och lämnande av

stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav. Vidare

saknas möjligheter att olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad

och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering.

Inte heller deltagande i sådana organisationer eller sådan

verksamhet är straffbart eller i övrigt olagligt enligt svensk rätt.

Beträffande de förhållanden som anges i art. 5 saknas enligt kommittén

rättsligt skydd mot rasdiskriminering i flera hänseenden. Sålunda finns

inte lagligt hinder för enskild arbetsgivare att av rasskäl vägra arbetssökande

anställning. Inte heller mot sådan diskriminering i fråga om arbetsvillkor

och uppsägning finns fullständiga regler i svensk rätt. Motsvarande

gäller om förhållanden på bostadsmarknaden.

Vad angår serviceinrättningar för allmänheten finns visserligen i viss

utsträckning sanktionsmöjligheter genom reglerna om ämbetsbrott, indragning

av tillstånd o. d. Dessa regler träffar emellertid inte alla personer

som är verksamma i dessa inrättningar. Tjänsteansvar åvilar inte envar.

Och en person som är anställd drabbas ej i samma grad som arbetsgivaren

om t. ex. ett tillstånd dras in. Vidare finns serviceinrättningar som inte alls

är beroende av tillstånd, anslag m. m. Kommittén anser därför att komplet
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 dr 1970

25

tering av det rättsliga skyddet mot rasdiskriminering i fråga om serviceinrättningar

behövs för överensstämmelse mellan svensk rätt och förevarande

konventionsföreskrift.

Eftersom art. 5 avser avskaffande av alla former av rasdiskriminering,

dvs. inte bara rasdiskriminering i de förhållanden som särskilt nämns i

artikeln, erinrar kommittén om att svensk rätt inte har någon generell bestämmelse

mot rasdiskriminering, riktad mot enskilda.

5.3 Allmän motivering till lagförslagen

I frågan om valet av me del mot rasdiskriminering anför

kommittén, att även andra sanktionsformer än kriminalrättsliga bör övervägas.

Detta överensstämmer med principen att kriminalisering bör användas

som sanktionsform bara om andra medel är mindre lämpliga för att

få till stånd en viss önskad ordning i samhällslivet. Konventionen utgör

härvidlag inte något hinder. Visserligen fordrar konventionen att lagstiftning

finns, om det är påkallat av omständigheterna. Denna lagstiftning behöver

emellertid inte vara av kriminalrättslig natur. Ett undantag härifrån

utgör dock i viss mån art. 4 punkterna a och b, som kräver att där uppräknade

diskriminerande handlingar under vissa förutsättningar skall vara

straffbara.

Beträffande rasdiskriminerande beteenden anförs att i huvudsak följande

andra sanktionsformer än rent kriminalrättsliga kan komma i fråga.

Man kan införa ett system, varigenom domstol eller annan myndighet

vid vite ålägger någon att upphöra med rasdiskriminering eller att försätta

den drabbade i en situation som motsvarar den i vilken han skulle ha varit

om han inte utsatts för diskrimineringen. Vidare kan man tänka sig att i

avtal, t. ex. mellan kommunal eller statlig myndighet, å ena sidan, och enskilda

personer eller företag, å andra sidan, ta upp bestämmelser varigenom

det allmännas motpart vid vite åtar sig att i sin anställningspolitik

etc. ej vidta rasdiskriminerande åtgärder. En annan sanktionsform är ogiltigförklaring

av rättshandlingar. En ytterligare utväg är att vid myndighets

tillståndsgivning kräva att den som får tillstånd till viss näringsverksamhet

inte rasdiskriminerar och att sedan, om villkoren ej iakttas, dra in tillståndet.

Vidare kan nämnas åtgärder av icke-rättslig natur, särskilt ekonomisk

bojkott mot enskilda personer eller företag som utövar rasdiskriminering.

En kommun upphör t. ex. med att göra inköp hos ett företag som

rasdiskriminerar.

När det gäller att inskrida med lagstiftning mot rasdiskriminering måste

man vid valet av sanktionsform ta hänsyn till i vad mån man kan räkna

med att kunna beivra inträffade fall av rasdiskriminering. Här framträder

särskilt problemet om möjligheterna att föra bevisning. Om svårigheter

ofta föreligger att föra bevisning om ett visst beteende, är detta en omständighet

som talar mot att i lag föreskriva sanktioner mot detta beteende.

Detta gäller särskilt kriminalrättsliga sanktioner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Vid övervägande av frågan hur ingripande mot rasdiskriminering bör

ske får man emellertid enligt kommittén inte bara ta sikte på åtgärder till

förhindrande av rasdiskriminering utan också beakta intresset av att den

som i det enskilda fallet har drabbats av rasdiskriminerande behandling

kan få olägenheterna därav upphävda. I viss utsträckning kan detta tänkas

ske genom skadestånd eller genom vitesföreläggande. Men långt ifrån alltid

torde sådan åtgärd lösa den drabbades problem.

En metod av annat slag för att söka lösa problemen för den som i det

enskilda fallet har drabbats av rasdiskriminering är enligt kommittén någon

form av förlikningsförfarande. Frågan hur ett sådant system närmare

skulle kunna utformas anser kommittén emellertid falla utanför ramen

för dess uppdrag.

Slutligen säger kommittén att vid sidan av olika sanktionsformer utgör

allmän upplysningsverksamhet i undervisningsanstalter, press, radio, television

m. m. ett medel mot rasfördomar och därav föranledd diskriminering.

Medel av sådan art behandlas inte närmare av kommittén. Det är emellertid

enligt kommittén i stor utsträckning sådana medel man får förlita

sig på i den mån sanktionsåtgärder mot enskilda fall av rasdiskriminering

inte kan vidtas.

Beträffande frågan om behovet av ny lagstiftning för att

motverka rasdiskriminering i vårt land erinrar kommittén till en början om

att konventionen avser avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Utöver de delar av samhällslivet där svensk rätt inte täcker konventionen

finns knappast några områden för vilka åtgärder mot rasdiskriminering

kan ifrågasättas. Kommitténs överväganden om behovet av lagstiftning har

därför inriktats på de områden där svensk rätt är ofullständig i förhållande

till konventionen. Som förut har nämnts hänför sig dessa områden till

art. 4 och 5.

I fråga om art. 4 uppmärksammas först frågan om förbud mot allt spridande

av på rasöverlägsenhet grundade idéer.

Uttrycket torde enligt kommittén i första hand innebära, att någon under

åberopande av överlägsenhet i ett eller flera avseenden hos en viss ras gör

gällande att personer av annan ras än den förstnämnda bör behandlas på

ett visst sätt. Som exempel anförs det fall att en person i ett offentligt anförande

hävdar överlägsenheten hos en viss ras i intelligens och att därför

personer av annan ras bör utestängas från universitetsstudier.

Spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer synes dock enligt kommittén

ej nödvändigtvis behöva innebära en sådan uppmaning till visst

handlingssätt — inbegripet underlåtenhet att handla — som nyss har sagts.

Idéerna kan möjligen också tänkas innefatta något annat än en uppmaning

riktad till andra människor, nämligen bara en önskan att framhålla och

sprida påståenden om en värdeskillnad i fråga om egenskaper mellan olika

raser. En vetenskapsman t. ex. hävdar och önskar sprida sin åsikt att eu

viss ras är intellektuellt överlägsen andra raser.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

I båda de nämnda formerna av spridande av på rasöverlägsenhet grundade

idéer ingår spridande av åsikter om att en viss ras e. d. i ett eller flera

avseenden är överlägsen en annan ras. Detta aktualiserar gränserna mot

yttrandefriheten. På motsvarande sätt som nu gäller om hets mot folkgrupp

måste det vara ett önskemål att inte förbjuda omdömen som ingår

i försök till en saklig och objektiv beskrivning av en viss ras eller folkgrupp.

Kommittén menar därför att man måste med beaktande av principen

om yttrandefrihet söka fastställa vilka slags omdömen som inte bör

få spridas.

Mot bakgrunden av diskussionen vid konventionens tillkomst måste avfattningen

av denna innebära att principen om yttrandefrihet — liksom

principen om föreningsfrihet — inte skall inskränkas genom art. 4. Uttalanden

av sådan innebörd har under år 1968 även gjorts av Europarådets

ministerkommitté i dess resolution (68) 30. Denna uppfattning ligger till

grund för den följande diskussionen om art. 4.

En möjlig lösning för alt tillgodose konventionens krav på lagstiftning

synes vara att anknyta till bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot

folkgrupp. Denna är riktad endast mot propaganda som arbetar med hotelser,

osanna uppgifter eller påståenden, vilka på grund av sin form eller

i övrigt är att anse som smädelser. Bestämmelsen skulle enligt kommittén

kunna ändras så att den omfattar den som genom hot, förtal eller

smädelse sprider åsikter om värdeskillnad mellan olika raser eller mellan

folkgrupper med olika hudfärg, nationalitet e. d. Härvid skulle föremålet

för detta hot, förtal eller smädelse bli den eller de raser eller folkgrupper

som direkt eller indirekt påstås vara av underlägsen natur, t. ex. icke-vita

folkgrupper. Motsvarande objekt i det nuvarande brottet hets mot folkgrupp

har en mer begränsad bestämning, nämligen folkgrupp med viss härstamning.

Genom att ändra regeln om hets mot folkgrupp så att föremålet

för hot etc. inte begränsas på angivet sätt utan i stället vidgas till att

avse ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med

viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung skulle straffbarhet

kunna inträda, även om objektet för den brottsliga handlingen är

mer allmänt. Det skulle vara tillräckligt om t. ex. en viss ras eller en

folkgrupp med viss hudfärg prisas på sådant sätt att alla andra raser resp.

folkgrupper med annan hudfärg måste anses smädade. Skillnaden i förhållande

till hets mot folkgrupp i dess nuvarande form skulle bli den att för

straffbarhet inte nödvändigtvis krävs att hotet etc. är riktat mot en särskilt

utpekad folkgrupp. Även ett kollektiv av raser eller folkgrupper

skulle kunna vara föremål för brottslig handling. Härigenom skulle ges

större möjligheter att beivra sådant spridande av åsikter om rasöverlägsenhet

som omfattas av art. 4.

En lagändring av nu antytt slag skulle innebära en utvidgning av den

brottsliga handlingens föremål. Själva den brottsliga handlingen — hot,

förtal, smädelse — skulle inte ändras. Härav följer att straffbarhet skulle

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

kunna inträda även i de fall då det i ett meddelande inte uttryckligen framförs

åsikter rörande värdeskillnad mellan olika raser. Redan den omständigheten

att ett på det nyss angivna sättet bestämt objekt utsätts för hot,

förtal eller smädelse skulle alltså kunna medföra straff. En sådan straffbestämmelse

är vidare än en regel som för straffbarhet också skulle fordra

spridande av åsikter om värdeskillnad mellan raser e. d. Å andra sidan

är regeln, genom att den endast avser hot, förtal och smädelser, mer begiänsad

än vad konventionsartikeln synes vara. Kommittén anser denna

begränsning ej vara avsevärd, eftersom de gärningar som man vill hindra

torde ofta begås under omständigheter som kan karakteriseras som hot,

förtal eller smädelse.

Det måste enligt kommittén beaktas att konventionsföreskriften avser

allt spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer, medan regeln om

hets mot folkgrupp avser endast handling som sker offentligen. Det sistnämnda

innebär, att uttalandet skall direkt vända sig till allmänheten,

ske muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller

i annat meddelande till allmänheten.

Att kriminalisera allt spridande av uttalanden eller andra meddelanden

som innefattar hot, förtal eller smädelse av ras, folkgrupp m. m. skulle

medföra att även t. ex. ett uttalande avsett enbart för en nära anhörig skulle

kunna vara straffbart. Mot en så långtgående straffbestämmelse talar bl. a.

bevissvårigheterna. Kommittén tillägger emellertid att å andra sidan torde,

om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med konventionsföreskriften,

ett offentlighetskrav som i straffbestämmelsen om

hets mot folkgrupp innebära en alltför kraftig begränsning. Man synes i denna

fråga, på samma sätt som i 16 kap. 6 § BrB om samhällsfarlig ryktesspridning,

kunna låta den brottsliga handlingen bestå i spridande bland

allmänheten. Det blir därvid tillräckligt, att förtal sprids bland allmänheten

genom upprepade uttalanden vid privata samtal.

Det anförda leder fram till en bestämmelse, enligt vilken det är straffbart

att bland allmänheten sprida uttalande eller annat meddelande, vari

ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss

hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung hotas, förtalas eller

smädas.

Kommittén undersöker därefter det fall av spridande av på rasöverlägsenhet

grundade idéer som enligt vad i det föregående har sagts innefattar,

förutom spridande av åsikter om värdeskillnad mellan olika raser e. d.,

även uppmaning till vissa handlingar.

Vad angår uppmaningar till straffbara handlingar hänvisas till uppviglingsbrottet

i 16 kap. 5 § BrB. Enligt detta lagrum straffas den som muntligen

inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas

för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest

söker förleda till bl. a. brottslig gärning. Det är uppvigling att i ett

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970 29

meddelande till allmänheten söka förleda denna till sådan rasdiskriminering

för vilken har föreskrivits straff. Sådant spridande av på rasöverlägsenhet

grundade idéer som inbegriper uppmaning till straffbara rasdiskriminerande

handlingar är alltså enligt kommittén i princip delvis redan

kriminaliserat genom uppviglingsbestämmelsen.

Kommittén erinrar om att det för att uppvigling skall vara för handen

fordras att brottet sker genom meddelande till allmänheten och att det

innefattar ett försök till förledande av denna. På grund av dessa rekvisit

föreligger en begränsning också av vad som kan straffas, när det gäller

uppmaningar till straffbara handlingar av rasdiskriminerande art. I betydande

utsträckning torde dock sådana uppmaningar som inte faller under

uppvigling kunna straffas som hets mot folkgrupp, särskilt om området

för sistnämnda brott utvidgas på sätt som förut har angetts. Uppmaningarna

lär nämligen ofta åtföljas av hot, förtal eller smädelse. Vidare anmärks

att en uppmaning som ej riktar sig till allmänheten men väl till viss eller

vissa personer kan föranleda ansvar för medverkan till brott enligt 23 kap.

4 § BrB.

Kommittén anför om konventionens föreskrift om allt spridande av på

rashat grundade idéer att denna är uppbyggd på liknande sätt som föreskriften

om allt spridande av idéer grundade på rasöverlägsenhet. Rashat

synes kunna sägas bestå i att på starkt emotionell grund, med inslag av

förakt och avsky, hysa den uppfattningen att en viss ras eller folkgrupp

har en eller flera mindervärda egenskaper. Vidare torde i regel den som

har en sådan uppfattning också önska att medlemmarna av rasen eller

folkgruppen i fråga skall utsättas för kränkningar. Spridande av rashat

skulle alltså betyda ett tillkännagivande och spridande av åsikten att eu

ras e. d. har någon mindervärdig egenskap. Sådant spridande innefattas i

spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer som detta uttryck har

uppfattats av kommittén enligt det förut sagda. Det andra ledet i den antagna

innebörden av uttrycket rashat, att rasen eller folkgruppen i fråga

bör utsättas för kränkningar, har karaktären av en uppmaning till rasdiskriminering.

I den mån rasdiskriminering, till vilken sålunda uppmanas,

utgör brottslig gärning, kan uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB föreligga.

Av det anförda torde enligt kommittén följa att spridande av idéer som

grundas på rashat väsentligen omfattar samma slags gärningar som spridande

av på rasöverlägsenhet grundade idéer. Därför anser sig kommittén

beträffande spridande av idéer, grundade på rashat, kunna hänvisa till

vad den har uttalat om spridande av idéer, grundade på rasöverlägsenhet.

Kommittén understryker att delade meningar givetvis kan råda om den

bestämning av uttrycket rashat som kommittén har utgått från. Med hänsyn

till den oklarhet som vidlåder uttrycket bör man inte använda det i en

straffbestämmelse.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Konventionens särskilda föreskrift om uppmaning till rasdiskriminering

ger inte kommittén anledning till några anmärkningar utöver vad den har

sagt om sådan uppvigling i samband med spridande av idéer som grundas

på rasöverlägsenhet eller rashat.

Vad angår våldshandlingar får reglerna i 3 kap. BrB om brott mot liv

och hälsa samt i 12 kap. BrB om skadegörelsebrott anses vara tillfyllest

även för detta fall.

Konventionen föreskriver förbud mot lämnande av stöd i någon form åt

rasförföljelse. Liksom när det gäller rashat finner kommittén vissa svårigheter

att närmare bestämma innebörden av uttrycket rasförföljelse. Åtskilligt

handlande som kan anses ingå däri är i svensk rätt kriminaliserat

bl. a. genom reglerna i 3 och 12 kap. BrB och genom andra regler om brott

mot person och om förmögenhetsbrott. Kommittén anser sig inte böra föreslå

ytterligare bestämmelser i förevarande avseende.

Beträffande den i konventionen under särskild punkt upptagna bestämmelsen

om organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering

samt deltagande i sådana organisationer anförs att, när det gäller sådan

uppmaning till rasdiskriminering som är kriminaliserad, konventionens

krav i denna del skulle kunna tillmötesgås genom bestämmelser om förbud

under straffhot mot bildande av eller deltagande i sammanslutningar som

bedriver sådan verksamhet. Härvid skulle man få en konstruktion som överensstämmer

med den i 18 kap. 4 § BrB om olovlig kårverksamhet. Det kan

dock ifrågasättas om förhållandena i vårt land f. n. motiverar kriminalisering

redan av bildande av eller deltagande i sammanslutningar av detta slag.

Kommittén understryker att verksamhet som en person utövar i en sammanslutning,

som ägnar sig åt att främja eller uppvigla till straffbar diskriminering,

i viss utsträckning torde kunna medföra straff för medverkan

till brott. Härigenom bör man ha en garanti för att verksamhet i sådana

sammanslutningar straffrättsligt kan beivras i åtminstone flagranta fall.

Anledning föreligger enligt kommittén inte nu att överväga en föreskrift

att sammanslutningar av denna art skall förklaras olagliga. Det kan enligt

kommittén i detta sammanhang knappast komma i fråga att pröva om den

svenska föreningslagstiftningen skall ändras eller vidgas.

Slutligen anförs i fråga om art. 4 att organiserad propaganda som främjar

och uppmanar till rasdiskriminering samt deltagande i sådan verksamhet

torde vara förknippad med bildande eller deltagande i sådana sammanslutningar

som nyss har berörts. Vad kommittén därvid har anfört om kriminalisering

äger därför tillämpning även på denna form av rasdiskriminerande

verksamhet. Annan propaganda, som art. 4 talar om, torde i huvudsak

omfattas av reglerna om hets mot folkgrupp och uppvigling.

Enligt kommitténs mening synes alltså innehållet i art. 4 f. n. kräva ändrad

svensk lagstiftning endast i fråga om regeln om hets mot folkgrupp. De

nuvarande förhållandena inom Sverige motiverar enligt kommittén inte

ytterligare åtgärder på ifrågavarande områden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

31

Kommittén anser det vara av stor betydelse för den föreslagna bestämmelsens

effektivitet att en motsvarighet till bestämmelsen tas upp i 7 kap.

4 § 12 TF. En sådan ändring föreslås också av kommittén. Ändringen får

betydelse även för yttrandefriheten i radio och television genom den anknytning

till TF som radioansvarighetslagen har.

Vidare anför kommittén att den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp

avser, förutom folkgrupp med viss härstamning, även folkgrupp med viss

trosbekännelse. Kommittén framhåller att dess uppdrag inte omfattar diskriminering

som kan tänkas förekomma på religiös grund. Genomförs en ändring

av offentlighetsrekvisitet i regeln om hets mot folkgrupp, synes skäl

föreligga att låta ändringen också innefatta folkgrupp med viss trosbekännelse.

Därför föreslås att ändringen i fråga också får gälla dessa grupper.

Beträffande art. 5 framhåller kommittén att av de däri särskilt angivna

punkterna är de som avser arbetsförhållanden, bostadsförhållanden och serviceinrättningar

för allmänheten inte helt täckta av svensk rätt.

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer diskriminering

inom dessa samhällsområden är en fråga som, i likhet med vad som gäller

förekomsten i vårt land av rasdiskriminering i övrigt, inte kan besvaras

med bestämdhet.

I fråga om arbetsförhållanden inom den statliga och kommunala

sektorn är framför allt reglerna i 20 kap. BrB i princip ägnade att motverka

diskriminering mot arbetstagare från arbetsgivares sida, eftersom

tjänsteman som gör sig skyldig till sådan diskriminering kan drabbas av

ansvar för ämbetsbrott. Inom den enskilda sektorn saknas motsvarande

möjlighet till straffrättsligt ingripande. Den väsentliga frågan är därför om

ett förstärkt skydd mot rasdiskriminering bör införas särskilt för den enskilda

sektorn av arbetsmarknaden. Enligt kommittén möter det principiella

betänkligheter att med lagbestämmelser ingripa reglerande i förhållandena

på arbetsmarknaden. Detta understryks av den omständigheten att även

ingripanden av civilrättslig art i förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden

enligt traditionen i vårt land bör ske i minsta möjliga utsträckning.

Kommittén framhåller emellertid, att avtalsfrihetens princip på arbetsmarknaden

liksom på andra områden har fått råda endast om den fyllt en

funktion som har kunnat bedömas som socialt nyttig. Principen om arbetsmarknadens

frihet bör alltså inte ses som något absolut utan kan genombrytas

— även med straffrättsliga regler — om så anses nödvändigt av sociala

hänsyn. Innan kriminalisering eller annan lagstiftning som skulle

bryta mot vår tradition på förevarande samhällsområde tillgrips, bör dock

andra vägar prövas.

Vid denna prövning måste särskild vikt fästas vid att arbetsmarknadens

parter i hög grad har fasta organisationer som samarbetar med varandra enligt

ett hävdvunnet mönster. Det kan förutsättas att dessa organisationer

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

har en önskan att motverka rasdiskriminering. Redan genom den upplysning

som organisationerna kan bedriva bland sina medlemmar torde man i

ej obetydlig utsträckning ha en ersättning för lagstiftning. Vidare synes kunna

komma i fråga att arbetsmarknadens parter träffar särskild överenskommelse

i förevarande ämne. På grundval av ett sådant avtal kan kanske växa

fram någon form av förlikningsförfarande, varigenom tvister rörande rasdiskriminering

kan lösas. Det är tänkbart att man härigenom också får

bättre möjligheter än annars att i det enskilda fallet hjälpa den som med

rätt eller orätt känner sig drabbad. Enligt kommitténs bedömning är problemen

rörande rasdiskriminering på arbetsmarknaden inte så stora att det

är nödvändigt att nu ingripa med lagstiftning. Något förslag som tar sikte

direkt på arbetsmarknaden läggs därför inte fram. Skulle ytterligare undersökningar

visa att på detta område förekommer diskriminering, som inte

kan bemästras genom åtgärder av arbetsmarknadens parter, får enligt kommittén

frågan tas upp på nytt mot bakgrunden av vad man då vet. Kommittén

framför därefter vissa synpunkter på hur ett förstärkt skydd mot

rasdiskriminering på detta område kan nås.

1 fråga om bostadsförhållanden fastslår kommittén att rätten

till bostad — liksom rätten till arbete — är av fundamental betydelse för

den enskilde i hans vardagsliv. Införande av ett straffsanktionerat förbud

mot rasdiskriminering på bostadsmarknaden får — åtminstone i samband

med upplåtelser och överlåtelser av bostäder i yrkesmässig verksamhet —

anses ha ett så stort socialt intresse att det ej bör hindras av principen om

avtalsfrihet. Den som yrkesmässigt utbjuder en bostad bör i princip inte

kunna avvisa en bostadssökande, om denne kan förväntas betala hyran eller

köpesumman och i övrigt på objektiva grunder kan anses godtagbar som

hyresgäst eller köpare med hänsyn till skötsamhet m.m.

Svårigheterna att bevisa att rasdiskriminering har förekommit är inte

ett avgörande hinder mot att införa ett straffsanktionerat förbud beträffande

yrkesmässiga upplåtelser eller överlåtelser av bostäder. I dessa fall, där

fastighetsägare o. d. torde se helt allmänt ekonomiskt på sin verksamhet,

bör det kunna visas om någon avvisas på grund av sin ras etc.

Kommittén anser att skäl kan anföras för att införa förbud mot rasdiskriminering

även inom den del av bostadsmarknaden som inte avser yrkesmässig

uthyrning eller försäljning av bostäder. Bevissvårigheterna är dock

särskilt kännbara i dessa fall. Åtminstone torde detta gälla sådana upplåtelser

som uthyrning »i andra hand», uthyrning av del av upplåtares bostad

och uthyrning av enfamiljshus. När det gäller sådana slag av uthyrning

måste man ta hänsyn till faktorer av personlig art som är svårbedömda från

bevissynpunkt. Det kan därför ifrågasättas om man inte i dessa fall bl. a.

med hänsyn till bevissvårigheterna bör pröva en annan väg än kriminalisering.

Liksom förut har antytts rörande arbetsmarknaden kan någon form

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av förlikningsförfarande övervägas. Innan ställning tas härtill krävs emellertid

enligt kommittén ytterligare undersökningar. Kommittén har inte ansett

sig böra företa sådan utredning.

Beträffande den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden anser sig kommittén

emellertid böra föreslå ett förbud mot rasdiskriminering. Den närmare

utformningen av bestämmelsen behandlas i det följande.

I fråga om den i art. 5 fastslagna rätten för envar att få tillträde till

serviceinrättningar för allmänheten kan enligt kommittén

med utgångspunkt från den exemplifiering som lämnas i konventionsföreskriften

tre olika kategorier serviceinrättningar urskiljas, dels sådana

som avser kommunikationsmedel, dels hotell, restauranger, kaféer och liknande,

dels teatrar o. d. Utmärkande för dessa inrättningar är att allmänheten

där tillhandahålls varor eller tjänster av huvudsakligen standardiserad

art.

Det finns emellertid andra inrättningar som har samma kännetecken som

de nyss angivna, t. ex. vanliga affärer, samt bensinstationer, bilverkstäder,

frisersalonger, skomakerier o. d. vilka huvudsakligen tillhandahåller tjänster

av hantverksmässig art. Med dessa kan också t. ex. sådana som ägnar

sig åt bil- eller båtuthyrning jämställas.

Kommittén nämner i detta sammanhang även företag som tillhandahåller

annan egendom än varor. Allt slag av egendom kan komma i fråga, såväl lös

som fast. Vad fast egendom beträffar anges tillhandahållande av bostadsfastigheter

som ett praktiskt fall, exempelvis ett byggnadsföretag som producerar

och till allmänheten utbjuder radhus för försäljning. När det gäller rättigheter

nämns utbjudande av hyres- och bostadsrätter.

Det finns enligt kommittén anledning att uppmärksamma att inrättningar

som tillhandahåller icke standardiserade varor eller tjänster ofta erbjuder

även standardiserade varor eller tjänster. Som exempel härpå nämns

banker. T. ex. försäljning av premieobligationer får anses som en standardiserad

tjänst. Andra inrättningar som i likhet med banker tillhandahåller allmänheten

tjänster av såväl standardiserad som icke standardiserad typ är

exempelvis försäkringsbolag. Även advokatbyråer och läkarmottagningar

torde enligt kommittén kunna i viss utsträckning hänföras till denna kategori.

En bestämmelse mot rasdiskriminering på nu ifrågavarande område bör

enligt kommittén avfattas så att den täcker handlingar i alla de förhållanden

som nu har antytts. I fråga om den närmare utformningen av ett sådant

förbud anför kommittén följande.

Förbudet skall hänföra sig till inrättningar som tillhandahåller allmänheten

tjänster, varor eller annan egendom. Tanken är därvid väsentligen att

den som i sitt yrke har till uppgift att gå allmänheten till handa i ett eller

annat avseende inte skall rasdiskriminera i sin yrkesutövning. Såväl enskilda

näringsidkare som personer anställda i enskild eller allmän tjänst kommer

härvid i fråga.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kommittén hänvisar till att i vissa nyare lagar, såsom varumärkeslagen

(1960: 644) och lagen (1966: 454) om företagsinteckning, används uttrycket

näringsidkare med viss bestämd innebörd. Med näringsidkare förstås sålunda

envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Verksamheten

behöver inte vara inriktad på vinst vare sig för utövaren eller någon

annan. Den omständigheten att den ekonomiska verksamheten avser att

främja ett ideellt eller välgörande syfte utgör inte hinder för att vederbörande

anses såsom näringsidkare. Inte bara verksamhet inom handel och

industri är näringsverksamhet. Till näringsidkare räknas också hantverkare,

lantbrukare och utövare av s. k. fria yrken, konstnärer, författare, fotografer,

arkitekter, advokater, läkare m. fl. Annons- och reklambyråer, mäklare, speditörer

samt konsulterande ingenjörer och andra självständigt verksamma

konsulenter är näringsidkare. Verksamheten behöver inte vara stadigvarande.

Även den som under begränsad tid bedriver verksamhet av ekonomisk

art kan vara näringsidkare. I kravet på yrkesmässighet avses dock ligga att

ett visst mått av varaktighet fordras. Yrkesmässighet innebär däremot inte

att det skall vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning. Näringsidkare

kan även den vara som driver en verksamhet som deltidssysselsättning

eller som extraarbete på fritid. Näringsidkare kan vara fysisk eller juridisk

person. Aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar torde undantagslöst

vara näringsidkare, om de över huvud taget driver verksamhet. Stiftelser

och ideella föreningar är näringsidkare, om de främjar sitt syfte genom

att driva näringsverksamhet. Att ett bolag är statligt eller kommunalt

betager det inte egenskapen av näringsidkare. Även andra statliga eller kommunala

juridiska personer kan vara näringsidkare (se SOU 1966: 71 s. 90).

Ett förbud mot rasdiskriminering bör enligt kommittén kunna gälla näringsidkare

i nu angivna mening. Förbudet skulle gälla näringsidkare i deras

verksamhet i förhållande till kunder, klienter o. d.

Kommittén anmärker att med en på detta sätt gjord bestämning av vem

förbudet riktar sig mot och av i vilka förhållanden det gäller får bestämmelsen

ett vidsträckt tillämpningsområde. Det skulle avse inte bara tjänster, varor

m. m. som tillhandahålls allmänheten. Också sådant tillhandahållande

skulle inbegripas som avser bara en begränsad krets, t. ex. andra näringsidkare

i en viss bransch inom ett visst distrikt.

För att ett förbud mot rasdiskriminering i näringsverksamhet skall bli

effektivt bör det uppenbarligen gälla inte bara näringsidkaren själv, om han

är fysisk person, utan också hans anställda. Även alla anställda i allmän

tjänst, som i sin verksamhet på ett med näringsidkare eller dennes anställda

jämförligt sätt skall gå allmänheten eller särskilda personkategorier till

handa, bör träffas av diskrimineringsförbudet.

Kommittén anser det vara angeläget att införa en bestämmelse mot rasdiskriminering

på förevarande område. Även om utbredningen av rasdiskriminering

i vårt land inte har kunnat fastställas, kan det inte bestridas att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

sådan diskriminering förekommer. Det är också angeläget att nu införa sådan

bestämmelse för att motverka den eventuella uppkomsten av en mer utbredd

rasdiskriminering i framtiden.

Eftersom den diskuterade bestämmelsen om förbud mot rasdiskriminering

har ett vidsträckt giltighetsområde, kan man enligt kommittén räkna

med att svårigheter i vissa fall kan uppkomma att bevisa att rasdiskriminering

har förekommit. Detta gäller särskilt näringsidkare eller anställda som

tillhandahåller tjänster av kvalificerad art. Sådana personer torde i större

utsträckning än andra, t. ex. sådana som säljer standardiserade varor, ha

möjlighet att genom påståenden om bristande tid, förmåga eller annat dölja

att de på grund av rasfördomar inte vill stå till tjänst. Även om det sålunda

ibland torde vara svårt att komma åt undanflykter av detta slag, synes man

dock kunna utgå från att bevisning i ifrågavarande avseende kan föras åtminstone

vid upprepade fall av rasdiskriminering från en viss persons sida.

En fördel med en allmän regel med vidsträckt tillämpningsområde är enligt

kommittén att man undgår att genom en mera preciserad bestämning

av vissa områden inom t. ex. näringslivet indirekt ange att inom andra områden,

som inte omfattas av bestämmelsen, rättsligt ingripande mot rasdiskriminering

ej kan äga rum. En allmän regel har också den fördelen alt

man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa områden såsom särskilt

benägna att rasdiskriminera.

Enligt kommitténs mening bör den ifrågasatta regeln få formen av ett

straff sanktionerat förbud. För åtskilliga av berörda verksamheter gäller visserligen

regler om tillståndsgivning. Ingripande mot rasdiskriminering skulle

kunna ske med utnyttjande av dessa regler. Emellertid finns inte tillståndsregler

för alla verksamheter och de bestämmelser som finns om återkallelse

av tillstånd tar ej direkt sikte på rasdiskriminering. Med hänsyn härtill

och eftersom det diskuterade förbudet avser också anställda i såväl enskild

som allmän tjänst, torde det inte vara tillräckligt att i förevarande avseende

hålla sig till bestämmelser om tillståndsgivning. Införs straffsanktionerat

förbud mot rasdiskriminering med relativt vidsträckt tillämpningsområde,

synes man emellertid kunna anta att detta förhållande får betydelse för

praxis i tillståndsärenden. Kommittén erinrar om att i åtskilliga författningar

med regler om tillståndsgivning sägs att tillstånd kan dras in, varning

meddelas m. in., om den som innehar visst tillstånd är olämplig eller om

särskilda skäl föreligger. Sådana bestämmelser torde i vissa fall kunna utnyttjas

för att inskrida mot tillståndsinnehavare som utövar rasdiskriminering.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att näringsidkare eller den

som är anställd hos honom i hans näringsverksamhet eller den som är anställd

i allmän tjänst skall kunna straffas, om han i sin yrkesutövning på

grund av någons ras eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung inte

går denne till handa på allmänt gällande villkor. Bestämmelsen bör enligt

kommittén tas in i 16 kap. BrB som en ny paragraf, betecknad 8 a §.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kommittén konstaterar att ett förbud av detta slag går längre än vad som

har speciellt angetts i art. 5 punkt f. Genom att anställda i allmän tjänst inbegrips

kommer det också att innebära ett förstärkt skydd på områden där

redan nu skydd mot rasdiskriminering föreligger. Även om förbudet alltså

väl svarar mot konventionens syfte, innebär det emellertid inte skydd mot

rasdiskriminering i alla dess former. Förbudet omfattar ej tillhandahållande

av varor och tjänster på områden utanför näringsverksamhet eller därmed

jämförlig allmän verksamhet eller över huvud enskildas mera privata förhållanden.

Kommittén anser att det är vanskligt att ingripa med påföljder

på dessa andra områden. Det rör i stor utsträckning personliga förhållanden,

som kan vara av de mest skiftande slag. Svårigheterna att bevisa att rasdiskriminering

har förekommit torde också vara särskilt kännbara i förhållanden

av sådan natur. Bl. a. synes nämligen i dessa fall ofta en mängd svårbedömbara

subjektiva bevekelsegrunder, som inte behöver bottna i rasfördomar,

kunna tänkas såsom anledning till ett visst handlingssätt. Vissa möjligheter

att ingripa mot rasdiskriminerande beteenden på nu avsedda områden

ger BrB:s bestämmelser om förolämpning och förargelseväckande beteende.

I huvudsak får man emellertid här — åtminstone t. v. — förlita sig

på andra medel än straffrättsliga åtgärder, främst upplysningsverksamhet.

Kommittén erinrar om att under förarbetena till lagstiftningen om hets mot

folkgrupp framfördes bl. a. synpunkten att lagen skulle kunna ge intryck av

att de skyddade grupperna placerades i särställning och därigenom vara ägnad

att skärpa motsättningarna. Denna synpunkt ansågs emellertid inte

böra hindra lagstiftning. Kommittén anser inte att någon risk föreligger att

den nu föreslagna bestämmelsen skall förvärra motsättningar som annars

skulle kunna överbryggas genom uppfostran, upplysning osv. Enligt kommittén

bör bestämmelsen tvärtom kunna bli ett stöd för sådan verksamhet

genom att på ett påtagligt sätt ge uttryck åt ansvariga myndigheters inställning

till rasdiskriminering.

Med offentlig tillställning enligt allmänna ordningsstadgan

förstås bl. a. teater- och biografföreställning, danstillställning o. d. Sådan

tillställningar kommer i flera fall att omfattas av det föreslagna förbudet

för näringsidkare och dennes anställda. Ibland torde emellertid offentlig

tillställning i allmänna ordningsstadgans mening inte kunna bedömas

som näringsverksamhet. Enligt kommittén bör skydd mot rasdiskriminering

gälla alla slags offentliga tillställningar. Särskild föreskrift bör

därför ges beträffande anordnare av eller medhjälpare till anordnare av

offentlig tillställning.

Vad som har anförts om offentliga tillställningar äger enligt kommittén

giltighet även i fråga om sammankomster av det slag som nämns i 1 §

lagen om allmänna sammankomster. Även beträffande allmänna

sammankomster bör bestämmelser upptas i särskild föreskrift.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

De allmänna synpunkter som kommittén sålunda har utvecklat angående

lagstiftning mot rasdiskriminering och som leder fram till förslag om

ändring i 16 kap. BrB har diskuterats vid sammanträden som kommittén

har haft med delegerade från Danmark, Finland och Norge. Vid dessa överläggningar

har enighet nåtts rörande huvuddragen av lagstiftningens innehåll.

I de övriga nordiska länderna har förslag till lagstiftning hittills lagts

fram endast i Norge.

Kommittén påpekar att den inte har att ta ställning till frågan om Sverige

bör ratificera FN-konventionen. Kommittén uttalar emellertid att, om

den lagstiftning som den föreslår blir genomförd, hinder mot en ratifikation

inte föreligger med hänsyn till de förpliktelser konventionsstat åtar sig

enligt art. 1—7.

5.4 Specialmotivering

16 kap. 8 § brottsbalken

Enligt förslaget skall den straffbara gärningen, som föreslås även i fortsättningen

bli benämnd hets mot folkgrupp, ske genom uttalande eller annat

meddelande. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt avses

inte. Ordet meddelande innefattar inte endast muntlig eller skriftlig framställning

utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan

anses som skrift.

Beträffande offentlighetsrekvisitet skiljer sig den föreslagna lydelsen

från den nuvarande genom att meddelandet enligt förslaget inte behöver

på ett direkt sätt vända sig till allmänheten. Meddelandet behöver över

huvud taget ej rikta sig omedelbart till en större krets. Enligt förslaget är

det tillräckligt om meddelandet sprids bland allmänheten. Spridandet kan

exempelvis ske genom upprepade uttalanden vid privata samtal. En förutsättning

för straffbarhet är dock — i likhet med vad som gäller för samhällsfarlig

ryktesspridning enligt 16 kap. 6 § BrB — att gärningsmannens

uppsåt omfattar spridning bland en obestämd krets. Straff skall alltså ej

inträda, om hans uppsåt har varit inriktat på en krets bekanta, även om

denna har varit vidsträckt.

Därutöver föreligger mellan den föreslagna regeln och den nuvarande en

skillnad i fråga om brottsobjektet, dock inte såvitt avser religiösa folkgrupper.

Enligt förslaget skall ras eller raser kunna vara föremål för brott. Härvid

åsyftas de grupper av människosläktet som brukar upptas i antropologiska

rasindelningar. Dessa grundar sig på skillnader i vissa ärftliga fysiska

egenskaper bl. a. pigmentering och ansiktsform.

Som brottsobjekt nämner förslaget vidare folkgrupp eller folkgrupper

av viss ras. Till en del omfattas denna kategori av den nyss angivna. Exempelvis

torde den alpina rasen helt allmänt kunna sägas vara en folkgrupp

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av viss ras. Uttrycket synes emellertid också kunna ha en mindre vidsträckt

bemärkelse och endast innefatta en viss del av en ras, t. ex. representanterna

för den alpina rasen i ett visst land. Motsvarande gäller för det föreslagna

brottsobjektet folkgrupp eller folkgrupper med viss hudfärg.

Enligt förslaget kan även folkgrupp eller folkgrupper av visst etniskt ursprung

utgöra föremål för brott. Med denna kategori avses folkgrupper vari

medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster. Samer torde t. ex.

kunna räknas hit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar är

av samma nationalitetstillhörighet. Eftersom nationalitetstillhörigheten är

en egenskap som är av särskild vikt från praktisk synpunkt i en lagstiftning

av förevarande slag, anser kommittén befogat att i lagtexten särskilt

nämna folkgrupper, som kännetecknas av att deras medlemmar har samma

nationalitetstillhörighet. Exempel på sådana folkgrupper i vårt land

är de som består av hit invandrade italienare, jugoslaver etc. I enlighet härmed

bär i den föreslagna bestämmelsen upptagits folkgrupp eller folkgrupper

av visst nationellt ursprung.

Kommittén anför vidare, att en folkgrupp i det enskilda fallet ofta torde

kunna inordnas under mer än en av de nyss nämnda kategorierna. Exempelvis

kan en folkgrupp av visst etniskt ursprung tänkas utgöra också en

folkgrupp med viss hudfärg. Brottsobj ekten har alltså beskrivits på sådant

sätt att de delvis sammanfaller med varandra. Detta förhållande, som

beror på svårigheten att exakt avgränsa de grupper varom är fråga från

varandra, torde inte behöva föranleda några svårigheter i praxis.

I den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp anges folkgrupp med viss

härstamning som brottsföremål. Med hänsyn till att uttrycket härstamning

inte torde täcka andra förhållanden än dem som omfattas av de förut diskuterade

kategorierna (jfr betänkandet s. 23) finner kommittén anledning

saknas att ta med detta uttryck i den föreslagna bestämmelsen. Någon inskränkning

i förhållande till gällande rätt åsyftas ej.

Liksom gällande rätt avser förslaget endast uppsåtliga brott. Även i övrigt

innebär förslaget, frånsett de nyss angivna ändringarna, inte någon

skillnad i förhållande till vad som nu gäller om hets mot folkgrupp. I fråga

om straffskalan — fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter

— anser kommittén således skäl inte föreligga att föreslå ändring.

16 kap. 8 a § brottsbalken

Denna paragraf är ny.

Den personkrets mot vilken förbudet i första stycket riktar sig inbegriper

dels näringsidkare och den som är anställd hos sådan i dennes näringsverksamhet,

dels den som är anställd i allmän tjänst.

Med näringsidkare menas varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt

driver verksamhet av ekonomisk art. Den närmare innebörden här
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av har redovisats i den allmänna motiveringen. För att en person som är

anställd hos näringsidkare skall omfattas av den föreslagna bestämmelsen

fordras att anställningen i fråga avser huvudmannens näringsverksamhet.

Den som t. ex. är anställd hos en näringsidkare i dennes privata hushåll

faller alltså utanför bestämmelsen.

Med anställda i allmän tjänst avses huvudsakligen personer med anställning

hos stat eller kommun. Men även personer i vissa andra organisationer

än stat eller kommun kan enligt förslaget anses vara anställda i allmän

tjänst. Härvid åsyftas anställda i sådana av Kungl. Maj :t stadfästade

allmänna inrättningar som t. ex. utövar någon offentlig funktion, tjänar

ett allmännyttigt ändamål eller har grundats med hjälp av allmänna medel

eller åtnjuter understöd av sådana medel (SOU 1944: 69 s. 433). Dessa inrättningar

torde dock i viss utsträckning även kunna betecknas som näringsidkare.

Den uraktlåtenhet att handla som uttrycket »icke går någon till handa»

innebär skall medföra att den drabbade inte på allmänt gällande villkor

bereds möjlighet att få den vara, tjänst etc. varom är fråga. Sådan uraktlåtenhet

kan manifestera sig på olika sätt. För det första kan den komma

till uttryck genom uttalande, åtbörd, våldshandling eller annat positivt

förfarande, varigenom förut nämnda effekt inträder. Exempel härpå är

att en person avhyses från en lokal, där vissa tjänster tillhandahålls, eller

debiteras högre avgift än andra. Vidare kan uraktlåtenheten ådagaläggas

genom passivitet. Som exempel nämns att en näringsidkare inte bryr sig

om att betjäna en kund som har infunnit sig i hans affärslokal eller låter

kunden vänta obefogat länge på betjäning.

Skyldigheten att gå till handa på allmänt gällande villkor innefattar förbud

mot såväl att helt förvägra någon möjlighet att komma i åtnjutande

av den önskade varan eller tjänsten, som att visserligen bereda någon sådan

möjlighet men på villkor som ofördelaktigt skiljer sig från vad som i allmänhet

gäller för andra, exempelvis beträffande pris eller kvalitet.

Den föreslagna bestämmelsen förutsätter för straffbarhet att den brottsliga

gärningen begås i yrkesutövning. Beträffande näringsidkare och hos

honom anställda omfattar föreskriften följaktligen endast förhållanden som

utgör del av näringsverksamheten. På motsvarande sätt är det straffbara

området för den som är anställd i allmän tjänst begränsat till själva tjänsteutövningen.

Interna mellanhavanden i företag eller inrättningar, exempelvis

sådana som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, omfattas

inte av bestämmelsen.

Ansvar kan enligt förslaget ådömas endast om anledningen till att någon

inte går annan till handa är den senares ras, hudfärg eller nationella

eller etniska ursprung.

Diskrimineringsgrunderna -— någons ras, hudfärg eller nationella eller

etniska ursprung -—- överensstämmer med dem som är upptagna i art. 5 i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj ds proposition nr 87 år 1970

konventionen. Innebörden av dessa begrepp har nyss redovisats i samband

med specialmotiveringen till 16 kap. 8 § BrB. I nu ifrågavarande bestämmelse

åsyftas individer tillhörande sådan ras eller folkgrupp som omfattas

av regeln om hets mot folkgrupp enligt den föreslagna lydelsen.

Det föreslagna skyddet tillkommer i första hand den som begär prestation

av näringsidkare eller tjänsteman. I vissa fall kan skydd tänkas tillkomma

även den som inte framställer sådan begäran. Härvid åsyftas fall då det föreligger

rättslig skyldighet, exempelvis för en tjänsteman inom socialvården,

att av eget initiativ gå viss personkategori till handa i ett eller annat avseende.

Den skyddade personkretsen utgörs alltså av kunder, klienter,

rättssökande eller därmed jämförliga kategorier. Kommittén anser det inte

nödvändigt att särskilt utsäga detta i lagtexten. Förhållandet i fråga anses

ändå tillräckligt klart framgå av bestämmelsens formulering.

Bestämmelsen omfattar endast uppsåtliga gärningar. Om gärningsmannen

t. ex. felaktigt utgår från att en kund är av viss ras, är föreskriften i

princip inte tillämplig. Brottet har i förslaget fått benämningen rasdiskriminering.

Brottet kan enligt kommittén otvivelaktigt i viss mån sägas vara

ett brott av ärekränkande slag. Enligt kommitténs mening är emellertid

rasdiskriminering huvudsakligen ett brott mot allmän ordning och har

därför förts in i 16 kap. BrB.

Kommittén har inte ansett det nödvändigt att föreslå särskilda bestämmelser

angående åtalsrätten. Brottet kommer därför att ligga under allmänt

åtal utan särskild åtalsprövning.

Straffsatsen föreslås till böter eller fängelse i högst sex månader. Kommittén

påpekar att detta överensstämmer med straffet enligt 5 kap. 3 § BrB

för förolämpning som är grov.

Kommittén framhåller vidare att i ett flertal svenska lagar och andra

författningar finns särregler för personer som inte är svenska medborgare.

Enligt art. 1 punkt 2 i konventionen är denna inte tillämplig på sådana skillnader,

undantag, inskränkningar eller företräden som konventionsstat gör

mellan medborgare och icke-medborgare. Om t. ex. en statlig befattningshavare

handlar i överensstämmelse med en författning, enligt vilken olika regler

gäller för svenska medborgare och andra, föreligger således enligt konventionen

inte rasdiskriminering. Sådant och liknande fall omfattas ej heller

av förevarande straffbestämmelse. Kommittén anser emellertid inte

nödvändigt att detta anges i själva lagtexten. Det får ändå anses klart att

bestämmelsen ej gäller sådana skillnader, undantag, inskränkningar eller

företräden som i lag eller författning har gjorts mellan personer med svenskt

medborgarskap och andra. I

I andra stycket av 8 a § föreslås en särskild bestämmelse angående tillträde

till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Termerna

offentlig tillställning och allmän sammankomst har i förslaget samma inne
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970 41

börd som i 9 § allmänna ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna sammankomster.

Förslaget i denna del riktar sig mot anordnare av och medhjälpare till anordnare

av offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Uttrycket anordnare

och medhjälpare omfattar sådana personer som är angivna i paragrafens

första stycke. Därjämte vänder sig förslaget mot varje annan person

som anordnar eller hjälper till med att anordna tillställning eller sammankomst

av här avsett slag. Uttrycken anordnare och medhjälpare har alltså

en mer vidsträckt betydelse än de motsvarande uttrycken näringsidkare

och anställd i första stycket av 8 a §. Vid konkurrens mellan första och

andra styckena bör andra stycket, som är av speciell natur, ha företräde.

Även i 8 a § andra stycket är det — liksom i första stycket — fråga om

en uraktlåtenhet att handla, som för straffbarhet skall medföra en viss

verkan, i detta fall att den drabbade inte på allmänt gällande villkor får tillträde

till tillställningen eller sammankomsten. Anordnaren eller medhjälparen

måste alltså, för att inte göra sig skyldig till brottslig gärning, förfara så

att denna effekt ej inträder. Kommittén hänvisar till vad den härom och i

därmed förenade frågor har sagt i anslutning till 8 a § första stycket.

6. Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser har i princip tillstyrkt

kommitténs förslag till lagstiftning eller lämnat detta utan erinran i huvudsak.

Förslaget avstyrks av länsstyrelsen i Norrbottens län samt polismyndigheterna

i Hälsingborg och Land. Dessa anser att något behov av ytterligare

lagstiftning mot rasdiskriminering inte föreligger f. n. och ej heller kan

förväntas föreligga i en nära framtid. Remissinstanserna påpekar vidare att

Sverige torde kunna ratificera FN-konventionen utan att den föreslagna lagstiftningen

genomförs. Enligt länsstyrelsen synes på lång sikt det mest

effektiva medlet att motverka sådana motbjudande företeelser som rashets

och raspropaganda m. m. vara att samhället målmedvetet inriktar sig på

upplysning och uppfostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning

för människovärdet.

Vissa remissinstanser ställer sig tveksamma till kommitténs förslag

under framhållande att de enstaka missförhållanden på området som

har yppats inte påkallar någon lagstiftningsåtgärd. Av olika skäl vill de

emellertid inte motsätta sig kommitténs förslag. Sålunda delar länsstyrelsen

i Malmöhus län uppfattningen att mera svårartade former av rasdiskriminering

kan uppkomma framdeles, bl. a. som en följd av ökad invandring till

vårt land, samt anser att det därför torde finnas skäl att genom lagstiftning

och andra åtgärder motverka uppkomsten av ras- och minoritetsproblein.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kiingl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Enligt överåklagaren i Göteborg är det ogörligt att lagstiftningsvägen helt

förebygga yttringar av rasism. För att hindra rasdiskriminering torde därför

samhället i huvudsak få förlita sig på allmän upplysningsverksamhet i undervisningsanstalter

och massmedia. I princip har överåklagaren dock intet

att eiinra mot utredningens förslag, eftersom det därigenom skapas förutsättning

för ratificering av konventionen. Länsåklagarmyndigheten i Värmlands

län anser att det närmast är åtgärder av annat slag än strafflagstiftning

som är påkallade för att motverka de sällsynta undantagsfallen av rasdiskriminering

i vårt land. Eftersom det i fråga om arbetsförhållanden, som

föi de berörda grupperna kanske är mest betydelsefullt, inte anses nödvändigt

med lagligt skydd mot diskriminering, kan strafflagstiftning kanske

undvaras i de mindre betydelsefulla delar som kommittén föreslår. Även om

en viss tvekan om behovet av strafflagstiftning kan föreligga, bör enligt

länsåklagarmyndigheten kommitténs förslag tillstyrkas med hänsyn till

den moralbildande effekt som möjligen kan uppnås.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen i 8 § om hets mot f o 1 kg

r u p p är några remissinstanser kritiska mot det föreslagna offentlighetsrekvisitet.

Överåklagaren i Stockholm anser att förslaget att vidga detta rek\isit

omfattning blir alltför obestämd. Bevissvårigheterna måste också bli betydande.

Vidare kräver principen om yttrandefrihet och åsiktsfrihet en viss

försiktighet med att kriminalisera uttalanden som sker inom en trängre

krets. Enligt överåklagaren bör en lämplig avvägning vara att beskriva

offentlighetsrekvisitet på samma sätt som för uppvigling i 16 kap. 5 § BrB.

Polismyndigheterna i Hälsingborg och Lund menar att skäl inte föreligger

att vidga offentlighetsrekvisitet. Polismyndigheten i Malmö ifrågasätter det

hållbara i kommitténs jämförelse med bestämmelsen i 16 kap. 6 § BrB om

samhällsfarlig ryktesspridning och bestämmelsens tjänlighet som mönster

i detta sammanhang. Ett rykte arbetar på ett helt annat sätt än en rasdiskriminerande

propaganda. Den klassiska ryktesbilden är just den i en

mindre krets viskande upphovsmannen, som av sina lyssnare uppfattas

komma med något från nyhets- och sensationssynpunkt begärligt. Situationen

är i alla avseenden en helt annan, om utsagan bara är den talandes åsikt

i rassammanhang och uppfattas säkerligen även så av en lyssnare som annars

inte är mäktig annat än grova nyanser, önskan att kopiera bestämmelsen

om samhällsfarlig ryktesspridning torde också ge avsevärda bevissvårigheter

vad avser gärningsmannens uppsåt och kretsens karaktär av

»bekanta».

LO anser att den föreslagna utvidgningen av offentlighetsrekvisitet, som

i och för sig är glädjande, inte framgår klart av lagtextens utformning.

Det är särskilt angeläget att förevarande typ av lagstiftning får en så entydig

språklig dräkt som möjligt. Allmänheten måste kunna förstå innebörden

vid en direkt konfrontation med texten. LO framhåller också, att hot,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

förtal och smädelse inte helt täcker företeelser varigenom någon förlöjligas.

Därför föreslås att även sådant beteende kriminaliseras.

I specialmotiveringen har nämnts att ordet meddelande i 8 § enligt kommittén

avses innefatta inte bara muntlig eller skriftlig framställning utan

också t. ex. åtbörder eller framställning i bild, som ej kan anses som

skrift. Enligt överåklagaren i Malmö är det önskvärt att denna innebörd

av bestämmelsen framgår klarare.

Några remissinstanser påtalar bevissvårigheterna vid lagföring för brottet

hets mot folkgrupp med den utformning som offentlighetsrekvisitet har fått

i förslaget. Hovrätten för Övre Norrland erinrar om att det enligt den föreslagna

lydelsen skall visas att ett uttalande eller meddelande, som inte har

skett offentligen, verkligen kan sägas ha blivit spritt bland allmänheten.

Vidare skall utredas, att spridandet har skett i diskriminatoriskt syfte och

inte exempelvis som ett privat yttrande av kanske olämplig men inte illasinnad

karaktär eller ett påstående med vetenskapliga anspråk i en etnografisk

föreläsning. Gäller det hot eller smädelse synes några egentliga svårigheter

knappast behöva uppstå men i fråga om förtal — där hovrätten utgår

från att kommittén inte har avsett att göra någon ändring av förtalsbegreppet

i 16 kap. 8 § BrB och där man alltså har att röra sig med ett förtalsbegrepp

av annan innebörd än i 5 kap. 1 § BrB — torde avgörandet ibland

kunna bli vanskligt, betydligt svårare än f. n., när det är fråga endast om

offentliga uttalanden. Även överåklagaren i Göteborg ifrågasätter om det

inte i åtskilliga fall kommer att uppstå svårigheter att föra bevisning, särskilt

med tanke på kravet att gärningsmannens uppsåt skall omfatta spridning

av uttalandet eller meddelandet bland en obestämd krets. Denna svårighet

att föra bevisning torde emellertid inte vara av den styrka att den är

en omständighet som talar mot den föreslagna straffsanktioneringen. Liknande

synpunkter framförs av bl. a. överåklagaren i Malmö.

Vad sedan angår räckvidden av det föreslagna förbudet i 8 a § mot rasdiskriminering

i näringsverksamhet säger hovrätten för

Övre Norrland, att kommittén knappast har anfört tillräckliga skäl för att

nu ingripa med lagstiftning på ett vidare område än det som särskilt exemplifierats

i konventionens art. 5. Vid bedömandet av om en sådan utvidgning

är påkallad bör beaktas, att det i vart fall vad gäller näringsidkare eller anställda

som tillhandahåller kvalificerade tjänster torde vara mycket svårt

att bevisa att rasdiskriminering har förekommit. Enligt hovrättens uppfattning

har kommittén anlagt en väl optimistisk syn på bevismöjligheterna.

Beträffande näringsidkare, som tillhandahåller mindre kvalificerade tjänster,

torde det väl vara lättare att föra fram sådant bevis. Att göra skillnad

mellan dem och andra näringsidkare synes emellertid inte vara praktiskt genomförbart.

Den enda skillnad som torde kunna göras och som möjligen

kunde framstå som motiverad på grund av erfarenheterna synes vara mellan

de näringsidkare som driver hotellrörelse, restaurangrörelse och liknande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

rörelse, å ena sidan, och övriga näringsidkare å andra sidan. Det torde emellertid

vara svårt att med fog hävda, att en dylik gränsdragning skulle ha sådan

betydelse att inte de av kommittén anförda skälen för den föreslagna allmänna

regeln bör anses väga över. Hovrätten vill därför, även om en lagstiftning

med så stor räckvidd som den föreslagna inte kan anses i allo påkallad,

ändå biträda kommitténs förslag.

Enligt LO framgår det inte vare sig av den föreslagna lagtexten eller av

motiven om kommittén har avsett att förbudet mot rasdiskriminering skall

omfatta också dem som verkställer olika typer av s. k. butikskontroll. Med

sådan kontroll menar LO även kontroll av anställda. F. n. utövas denna

kontroll oftast på så sätt att ett företag uppdrar åt ett annat, som är särskilt

bildat för kontrollverksamhet, att ombesörja kontrollen. Det är enligt

LO:s uppfattning angeläget att lagtexten utformas så att den klart täcker

även denna kategori.

Polismyndigheten i Malmö kritiserar att förslaget gäller också personer

som är anställda. Sådan person har i regel att efterkomma direktiv av arbetsgivaren.

Det kan inte vara riktigt att tvinga t. ex. en hotellportier, som

av sin arbetsgivare bar fått order om att under förebärande av rumsbrist

avvisa färgade personer, att välja mellan att antingen följa ordern och —

jämte arbetsgivaren — straffas härför eller handla mot ordern med de verkningar

som detta kan få för honom i hans anställning. Beträffande förslaget

att låta bestämmelsen omfatta också anställda i allmän tjänst har en skiljaktig

ledamot av statens utlänningskommission ifrågasatt nödvändigheten

av att införa nya straffbestämmelser på ett område, där veterligen inga övertramp

görs utan en strikt objektivitet iakttas av stats- och kommunaltjänstemännen.

Överåklagaren i Stockholm befarar att osäkerhet kan tänkas uppkomma

om innebörden av uttrycket »på allmänt gällande villkor». Lagstiftningen

bör inte få den verkan att en näringsidkare som tillämpar särskilda villkor

i ett legitimt intresse skulle genom straffhot hindras att åberopa sådana villkor

mot representant för folkgrupp, som avses i den föreslagna regeln, på

grund av att villkoret inte är allmänt gällande, dvs. inte tillämpas av alla

näringsidkare i branschen. Det är väl inte heller meningen att bestämmelsen

skall ges en sådan tolkning. Meningen bör vara att ingen skall på grund

av sin tillhörighet till en viss folkgrupp kunna förvägras tjänster på annars

inom verksamheten gällande villkor. Ett klargörande uttalande om innebörden

av uttrycket skulle vara av värde. Även länsåklagarmyndigheten i Värmlands

län anser att uttrycket inte är entydigt.

Den föreslagna bestämmelsen i 8 a § bör enligt RÅ även omfatta diskriminering

på religiös grund. Han ifrågasätter om det finns anledning att göra

skillnad i detta hänseende mellan diskriminerande beteenden mot folkgrupp

och mot enskilda personer. Arbetsgruppen för invandrarfrågor förklarar att

den i sitt remissyttrande med orden rasdiskriminering eller diskriminering

avser även diskriminering på grund av trosbekännelse.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

LO anser att bestämmelsen i 8 a § andra stycket om offentliga tillställningar

och allmänna sammankomster bör formuleras så att skyddet omfattar

även den som avvisas från sådan tillställning eller sammankomst.

Frågan om bevissvårigheter vid fall av rasdiskriminerande beteenden har

berörts av flera remissinstanser. Bl. a. anser hovrätten för Övre Norrland

att man inte bör låta sig avskräcka från att åstadkomma en lagstiftning som

innehåller kanske inte alldeles effektiva lagbud, under förutsättning att

dessa tydligt ger uttryck åt de principer som man anser böra vara vägledande.

Om bevissvårigheterna i samband med det föreslagna förbudet mot rasdiskriminering

i näringsverksamhet framhåller Sveriges hotell- och restaurangförbund,

att det torde stå klart att omständigheterna i samband med

att en gäst avvisas från en restaurang i regel är sådana att någon diskussion

med honom om objektiva, godtagbara skäl för åtgärden inte kan komma

i fråga. Formella regler, som t. ex. slipstvång eller förbud mot skinnjacka,

förekommer numera mycket sällan. I de allra flesta fall grundas ett

avvisande endast på vederbörande chefs personliga bedömning av gästens

lämplighet med hänsyn till nykterhet, uppträdande, klädsel o. d. Denna bedömning

kan självfallet ofta vara mycket vansklig och det finns sannolikt

en benägenhet hos restaurangpersonalen att i tveksamma fall inte ta några

risker. Detta måste respekteras, även om det ibland kan leda till misstag.

Med kännedom härom har man anledning att ställa sig frågande till hur

bevisningen skall föras i en rättegång. Kommitténs uttalande att man kan

räkna med goda bevismöjligheter i de flesta fall som omfattas av regeln

måste bedömas som alltför optimistiskt. Kommittén har knappast satt sig

in i hur vanskliga och personliga bedömanden som från restaurangpersonalens

sida måste läggas till grund för ett avvisande. Det är med hänsyn till

restaurangpersonalens arbetsförhållanden i och för sig önskvärt att man

kan lösa dessa problem genom en lämplig utformning av lagtexten. Det synes

emellertid svårt att finna någon sådan formulering. Polismyndigheterna

i Hälsingborg och Lund anför liknande synpunkter om bevissvårigheterna.

Straffskalan för det i 8 a § intagna rasdiskrimineringsbrottet bör enligt

länsåklagarmyndigheten i Värmlands län graderas på det sättet att på brott

som är ringa kan följa endast böter. Så är fallet med brottet hets mot folkgrupp.

Med en sådan straffskala kan ringa fall av rasdiskriminering avgöras

genom strafföreläggande och även genom distriktsåklagares beslut enligt

20 kap. 7 § punkt 1 rättegångsbalken. LO anser att påföljden för rasdiskriminering

skall vara densamma som för hets mot folkgrupp, alltså i

första hand fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den föreslagna brottsbeteckningen rasdiskriminering kan enligt länsåklagarmyndigheten

i Hallands län beträffande vissa slag av förevarande gärningar

framstå som inadekvat. Om någon t. ex. skulle vägra att tillhandahålla

varor eller tjänster till en person av den anledningen att vederbörande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

tillhör något av våra nordiska grannländer, förefaller det ganska främmande

att tala om »rasdiskriminering». Länsåklagarmyndigheten anser alt broltsbeteckningen

»diskriminering» eller »olaga diskriminering» eller liknande

uttryck kunde komma i fråga i stället. RÅ anser att brottsbeteckningen inle

synes vara helt adekvat med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens räckvidd.

Skulle kriminaliseringen enligt hans förslag utsträckas att omfatta

diskriminering av enskild även på religiös grund, torde benämningen behöva

ändras.

Några remissinstanser bar tagit upp frågan om var straffbestämmelsen

mot rasdiskriminering i näringsverksamhet bör föras in och om inte särskilda

åtalsregler för brottet bör ges. Rå menar att kommitténs uppfattning

att rasdiskriminering huvudsakligen är ett brott mot allmän ordning och

därför bör föras in i 16 kap. BrB synes kunna diskuteras. Gärningen riktar

sig mot enskild person och straffbestämmelsens placering i 16 kap. överensstämmer

därför inte med BrB:s systematik. Enligt RÅ:s mening är det att

föredra att bestämmelsen tas in i 5 kap. Därtill kommer att hänsynen till

målsäganden enligt RÅ talar för att brottet, i likhet med vissa andra brott

mot enskild, bör kunna åtalas av åklagare bara om målsäganden anger brottet

eller åtal finns påkallat ur allmän synpunkt. En sådan åtalsregel torde

vara oförenlig med bestämmelsens placering i 16 kap.

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län framkastar tanken att bestämmelsen

lämpligen bör hänföras till en särskild lag. Som skäl anförs att regleringen

är ny i svensk lag och att ytterligare föreskrifter kan visa sig nödvändiga

bl. a. för att konventionens krav på åtgärder mot rasdiskriminering

skall kunna uppfyllas. Om bestämmelsen emellertid redan nu bör inordnas

i BrB och det framstår som tveksamt om brottet skall hänföras till 5 kap.

eller 16 kap., kanske hänsynen till åtalsrätten möjligen bör göra att en placering

i 5 kap. är att föredra. Man kan nämligen ifrågasätta om inte brottet

bör konstrueras som angivelsebrott. Flera fall kan — liksom vid andra brott

av ärekränkande natur — tänkas förekomma där den kränkte t. ex. med

hänsyn till gärningsmannens påstående om orsaken till sitt handlande anser

det för egen del ytterst olämpligt med en process.

Även polismyndigheten i Malmö ifrågasätter, med hänsyn till målsägande^

intressen, lämpligheten av att bestämmelsen placeras i 16 kap. BrB och

att brott mot denna faller under allmänt åtal. Man kan förmoda att exempelvis

en färgad person som på grund av sin hudfärg vägras inträde på

en restaurang eller upplåtelse av hotellrum inte sällan känner sig höjd

över den kränkning detta innebär och inte alls önskar någon myndigheternas

reaktion.

Enligt länsåklagarmyndigheten i Värmlands län bör åtalsreglerna vara

så utformade att åtal inte sker i andra fall än då smädelsen framstår som så

allvarlig att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Samma skäl som motiverar

åtalsbegränsning i fråga om ärekränkningsbrotten bör beaktas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

LO anser att rasdiskriminering är ett brott som till sin natur och uppbyggnad

i allt väsentligt överensstämmer med ärekränkningsbrotten och att

det därför bör placeras i 5 kap. BrB. Det kan enligt LO t. o. m. övervägas,

om inte ärekränkningsbestämmelserna bör revideras i syfte att låta dem

omfatta även rasdiskriminerande åtgärder.

I några remissyttranden behandlas frågan om kriminaliseringen av rasdiskriminerande

åtgärder bör begränsas på det sätt som kommittén har

föreslagit. Därvid framförs i vissa fall krav på längre gående lagstiftningsåtgärder.

Beträffande skydd mot rasdiskriminering i arbetsförhållanden

uttalar RÅ, att det i och för sig är att beklaga att kommitténs förslag inte

omfattar detta samhällsområde. Rätten till arbete torde vara den för en

invandrare i främmande land väsentligaste av de i konventionens art. 5

uppräknade medborgerliga rättigheterna. Mycket talar emellertid för kommitténs

ståndpunkt att arbetsmarknadens parter bereds möjlighet att avtalsvägen

reglera frågan, innan kriminalisering eller annan lagstiftning

övervägs. Överåklagaren i Göteborg framhåller, att en konsekvens av kommitténs

allmänna hänvisning till förhållandena i Storbritannien borde vara

att även rasdiskriminering på arbetsmarknaden kriminaliseras, överåklagaren

ansluter sig dock till kommitténs bedömning att man på detta område

i första hand bör söka medverkan av arbetsmarknadens organisationer

för att finna ett system till skydd mot rasdiskriminering.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor delar inte helt kommitténs mening

att problemen på arbetsmarknaden inte är så stora att det är nödvändigt

att nu ingripa med lagstiftning. Det är arbetsgruppens erfarenhet att det

förekommer grava fall av diskriminering på den svenska arbetsmarknaden.

Å andra sidan kan det vara vanskligt att med lagbestämmelser söka

reglera förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Man kan även

med viss rätt hävda att kommitténs lagförslag kan verka normbildande

även på andra samhällsområden än dem som förslaget avser. Det kan likaledes

med fog sägas, att arbetsmarknadsparternas centrala organisationer

på många sätt söker gripa in mot tendenser till rasdiskriminering. Men den

diskriminering som förekommer när en arbetsgivare förklarar att han av

princip inte anställer utlänningar kan få allvarliga följdverkningar. Det

torde inte vara lagtekniskt omöjligt att kriminalisera åtminstone sådana

annonser eller meddelanden som öppet anger diskriminerande villkor. Det

finns t. ex. städfirmor som annonserar att de anställer bara svensk personal.

Det är inte givet att ett sådant meddelande kan anses utgöra hets mot folkgrupp.

Arbetsgruppen föreslår att man överväger en skrivning i anslutning

till 16 kap. 8 § BrB genom vilken sådana meddelanden kriminaliseras.

Kommitténs ställningstagande i frågan om skydd mot rasdiskriminering

i arbetsförhållanden är anmärkningsvärt enligt polismyndigheten i Malmö,

som därvid särskilt framhåller den dominerande betydelse som rätten till

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

arbete har för individen. I allt fall borde kommittén ha redovisat ett försök

att applicera straffbestämmelser mot rasdiskriminering även på arbetslivets

område. Polismyndigheten kan inte finna annat än att värdet av

vad som kommittén i övrigt föreslår till individens skydd framstår som

mindre väsentligt, när man betänker vad förslaget sålunda inte anser sig

kunna erbjuda.

Beträffande bostadsförhållandena framhåller hovrätten för

Övre Norrland, att faran för rasdiskriminering torde vara betydligt mindre

på den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden än på den icke yrkesmässiga.

En stor del av fastighetsbeståndet i vad gäller hyresbostäder ägs av

kommunala eller större privata bostadsföretag och den kommunala eller

under kommunalt inflytande ställda andelen torde i framtiden bli än

större. Redan i dessa ägarförhållanden ligger en betydande garanti mot

rasdiskriminering. Vidare hänvisar hovrätten till vad kommittén har anfört

angående de garantier som finns genom den kommunala bostadsförmedlingen,

bestämmelserna om bostadslån och den nya hyreslagstiftningen.

I detta sammanhang bör enligt hovrätten särskilt påpekas den roll som

de nyinrättade hyresnämnderna kan komma att spela. Det kan således

ifrågasättas om särskild lagstiftning mot diskriminering i bostadsförhållanden

är påkallad.

Hyresgästernas riksförbund anmärker att förslaget inte omfattar den

sektor av bostadsmarknaden som avser uthyrning av möblerade rum och

påpekar att rasdiskriminering där kan utgöra ett svårt problem. Förbundet

framhåller emellertid att det på grund av bevissvårigheter torde vara

svårt att genomföra lagstiftning inom detta område. Men detta förhållande

får enligt förbundet inte leda till att man även i framtiden avstår från

åtgärder för att komma till rätta med diskriminering av förevarande slag.

Socialvårdsstyrelsen i Hälsingborg och TCO anför liknande synpunkter.

LO finner det otillfredsställande att frågan beträffande den privata rumsuthyrningen

inte har fått någon lösning. Det är just i sådana fall som

människor av annan ras, hudfärg etc. ofta utsätts för kränkande behandling.

LO delar kommitténs uppfattning att bevissvårigheterna är betydande.

Men problemet är av så allvarlig karaktär att en lösning på något sätt

måste komma till stånd. En framkomlig väg skulle kunna vara att låta

den som anser sig ha blivit utsatt för en rasdiskriminerande åtgärd i samband

med rumsuthyrning ha möjlighet att få frågan prövad hos någon instans.

Man skulle förslagsvis kunna vidga hyresnämndernas kompetensområde.

I de fall då den sökande har fått rätt i sin förmodan skulle ärendet

sedan kunna överlämnas till allmän åklagare för eventuellt åtal.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor menar att om ett särskilt förbud införs

mot diskriminerande villkor i annonser eller liknande meddelanden

den del av bostadsmarknaden som faller utanför kommitténs lagförslag

skulle i viss mån komma att omfattas av lagstiftning mot rasdiskrimine
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

ring. Det är inte ovanligt att uthyrare av möblerade rum meddelar till rumsförmedlingsbyråer,

att de »av princip inte hyr ut till utlänningar».

Kommitténs uppfattning att det inte f. n. finns skäl att föreslå lagstiftning

mot organisationer som driver rasdiskriminenerande

verksamhet delas inte av LO. Kommitténs diskussion

om straff för medverkan till brott i vissa flagranta fall förefaller föga realistisk.

Huvudmotivet till att kommittén inte föreslår lagstiftning på detta

område är att förhallandena i vårt land f. n. inte motiverar en sådan kriminalisering.

Förhållandena i Sverige torde knappast heller motivera reglering

av s. k. olovlig kårverksamhet men det verkar föga troligt att förbudet

häi emot skulle upphävas av den anledningen. Det är LO:s mening att

blotta förekomsten av ett sådant förbud som avses i konventionens art. 4

punkt b kan bidra till att förhållandena inte behöver utvecklas så att grogrund

skapas för bildande och deltagande i organisationer med rasdiskriminerande

syfte. Därför är det synnerligen angeläget att i enlighet med konventionens

rekommendationer kriminalisera organisationsbildande och deltagande

i organisationer av avsett slag.

Socialvårdsstijrelsen i Malmö ställer sig tveksam till kommitténs ståndpunkt

att inte föreslå lagstiftningsåtgärder mot nyssnämnda slags organisationer.

Förbud mot organiserad rasdiskriminering kan enligt styrelsen

få en moral- och opinionsbildande verkan. Styrelsen menar att ett organisationsförbud

i detta avseende sannolikt skulle bidra till kampen mot

rådande rasfördomar i Sverige. Styrelsen säger sig vara medveten om att

en eventuell lagändring skulle göra intrång på föreningsfriheten. Även om

dagens förhållanden i Sverige inte motiverar en sådan kriminalisering finns

det enligt styrelsen skäl till att redan nu i förebyggande syfte motverka tillkomsten

av rasdiskriminerande propaganda i organiserad form.

Beträffande kommitténs redogörelse för gällande svensk rätt anmärker

Svenska samernas riksförbund att vad kommittén har anfört om rätten

till lika behandling inför domstolar och andra rättsskipande organ inte

torde vara riktigt såvitt angår samerna.

7. Departementschefen

7.1 Ratifikation av FN-konventionen

Uppfattningen om alla människors lika värde och lika rättigheter har i

våra dagar hävdats med allt större eftertryck, både internationellt och nationellt.

Inte minst i vårt land har i den allmänna debatten krävts åtgärder

för att motverka de förkastliga kränkningar av likabehandlingsprincipen

som rasdiskriminering och liknande företeelser utgör. På det internationella

planet har jämlikhetstanken uttryckts på olika sätt och inom skilda områden,

och särskilda instrument har skapats med syfte att förverkliga tanken.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1070

Jag vill nämna några exempel, varvid jag begränsar mig till frågor om

skydd för fri- och rättigheter mot åtgärder av rasdiskriminerande art.

I FN-stadgan anges ett av organisationens ändamål vara att åstadkomma

internationell samverkan »vid befordrande och främjande av aktningen för

mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla». Enligt art. 55

56 i stadgan förbinder sig alla medlemsstater att såväl samfällt som var för

sig vidta åtgärder i samarbete med organisationen för att nppnå bl. a. allmän

aktning och respekt för dessa fri- och rättigheter.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs

av FN:s generalförsamling den 10 december 1948, tar sikte på att skydda

dels individuella rättigheter, som rätten för envar till liv, frihet och personlig

säkerhet, dels offentliga fri- och rättigheter, t. ex. åsikts- och yttrandefrihet,

och dels ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, exempelvis

rätten till social trygghet, arbete, undervisning och deltagande i kulturlivet.

Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som trädde i

kraft den 3 september 1953, bygger på FN :s allmänna förklaring i samma

ämne. Konventionen syftar till att åstadkomma ett effektivt skydd för de

traditionella mänskliga rättigheterna och friheterna.

I art. 14 förklaras, att åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i

konventionen skall tryggas utan åtskillnad av något slag. Genom ett särskilt

rättsförfarande kan dessa fri- och rättigheter göras gällande antingen av eu

stat mot en annan eller av en enskild person, en icke statlig organisation

eller en grnpp av personer mot egen eller annan stat. För att trygga efterlevnaden

av konventionens bestämmelser har i enlighet med denna upprättats

en kommission och en domstol för de mänskliga rättigheterna.

Sverige ratificerade konventionen den 4 februari 1952 (prop. 1951: 165,

UU 11, rskr 251) och godtog samtidigt kommissionens rätt att behandla enskilda

rättssubjekts klagomål mot Sverige. Den 13 maj 1966 förklarade

Sverige sig godta domstolens kompetens (prop. 1966: 33, UU 3, rskr 152).

Vidare har Sverige ratificerat fem tilläggsprotokoll till konventionen

(prop. 1953:32, UU 1, rskr 124 och prop. 1964:87, UU 4, rskr 137). Av

dessa har hittills bara två trätt i kraft, det första den 18 maj 1954 och det

fjärde den 2 maj 1968. Genom dessa båda protokoll har antalet skyddade

rättigheter utökats. Av de övriga tre protokollen är två av formell karaktär

och reglerar det tredje en kompetensfråga beträffande den nyss nämnda

domstolen.

Den europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961, som tillkom inom

Europarådets ram och trädde i kraft den 26 februari 1965, syftar till att förverkliga

skyddet av de sociala rättigheter som är upptagna i FN :s allmänna

deklaration. De rättigheter som är angivna i stadgan skall tillförsäkras alla

och envar utan åtskillnad i fråga om ras, hudfärg m. m. Bland de rättigheter

som stadgan avser att slå vakt om kan nämnas rätten till arbete och

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

skäliga arbetsvillkor, arbetstagares och arbetsgivares förenings- och förhandlingsrätt

samt rätten till social trygghet. För stadgans efterlevnad finns ett

visst kontrollsystem. Sverige ratificerade stadgan den 17 december 1962,

varvid gjordes vissa reservationer med hänsyn till bl. a. den svenska traditionen

i fråga om reglering av vissa lönefrågor och andra förhållanden genom

arbetsmarknadens parter utan statlig inblandning (prop. 1962:175,

2LU 32, rskr 365).

Den 25 juni 1958 antog Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens en konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning. Konventionsstaterna förbinder sig att utforma

och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade

efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet beträffande

möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i

syfte att avskaffa varje diskriminering i dessa hänseenden på grund av

ras m. m. I proposition till riksdagen (prop. 1959: 23) ansåg Kungl. Maj :t

sig inte kunna tillstyrka svensk ratificering av konventionen med hänsyn

till att principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning

träffa överenskommelser i lönefrågor inte kunde förenas med

konventionens förpliktelse att främja lika lön för män och kvinnor. Riksdagen

godtog denna ståndpunkt (2LU 1959: 2, rskr 83). Sedan LO och SAF

år 1960 hade träffat en överenskommelse om avskaffande av de särskilda

kvinnolönerna, föreslog Kungl. Maj :t emellertid 1962 års riksdag att godkänna

konventionen (prop. 1962: 70). Förslaget bifölls av riksdagen (2LU

26, rskr 333).

Unescos generalkonferens antog den 14 december 1960 en konvention mot

diskriminering inom undervisningen. Enligt konventionen förbinder sig fördragsslutande

stat bl. a. att ändra varje författningsbestämmelse eller förvaltningspraxis

som innebär diskriminering på grund av ras m. in. inom undervisningen.

Konventionen, som trädde i kraft den 22 maj 1962, har ratificerats

av Sverige (prop. 1967: 36, UU 10, rskr 369).

Vidare kan nämnas att FN:s generalförsamling den 16 december 1966

godkände två konventioner som — i likhet med Europarådets förut nämnda

konvention och tilläggsprotokollen till denna — syftar till att ge effektivt

skydd för de mänskliga rättigheterna, nämligen en konvention om medborgerliga

och politiska rättigheter och en konvention om ekonomiska, sociala

och kulturella rättigheter. Konventionsstat åtar sig att ge skydd för dessa

rättigheter utan åtskillnad av något slag på grund av ras m. in. Konventionerna,

som ännu inte har trätt i kraft, har undertecknats av bl. a. Sverige.

Proposition med förslag till godkännande av konventionerna torde komma

att föreläggas 1970 års riksdag.

Utmärkande för de nu nämnda internationella överenskommelserna är

bl. a. att däri avsedda rättigheter skall garanteras envar utan åtskillnad inte

bara på grund av ras, hudfärg eller nationellt ursprung utan också på grund

av kön, social härkomst, politisk åskådning, religion m. m.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

Den konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering som

är föremål för behandling i detta ärende är däremot mer begränsad såvitt

avser förbjudna diskrimineringsgrunder. Konventionen omfattar bara sådan

diskriminering som sker på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt

eller etniskt ursprung, Å andrs. sidan är konventionens tillämpningsområde

mycket vidsträckt därigenom att den i princip avser alla samhällslivets

områden. Om konventionens tillkomst kan följande nämnas.

Med anledning av de olika uttryck för antisemitism och andra former av

rashat och rasfördomar, nationellt hat samt religiösa fördomar som hade

förekommit i många länder antog FN:s generalförsamling den 12 december

1960 en resolution, vari man fördömde alla utslag av rashat, religiöst hat

och nationalhat inom samhällslivets politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella

områden. Frågan om yttringar av rasdiskriminering samt nationell

och religiös ofördragsamhet behandlades åter av generalförsamlingen år

1962. I december det året antog församlingen en resolution om avskaffande

av rasdiskriminering och en resolution om avskaffande av religiös diskriminering.

I den s. k. operativa delen av dessa resolutioner uppmanades FN:s

ekonomiska och sociala råd att ge FN :s kommission för de mänskliga rättigheterna

i uppdrag att förbereda såväl ett deklarationsförslag som ett konventionsförslag

om avskaffandet av alla former av ras- resp. religionsdiskriminering.

Beslutet att skilja frågan om rasdiskriminering, som skulle ha prioritet,

från frågan om religiös intolerans, var en kompromiss som hade sin grund

i konflikten mellan arabvärlden och Israel. Därtill kom att många länder,

särskilt de östeuropeiska, inte ansåg religionsfrågor lika viktiga och angelägna

som rasfrågor.

Generalförsamlingen antog den 20 november 1963 en resolution om utarbetande

av ett förslag till en internationell konvention om avskaffande av

alla former av rasdiskriminering. I resolutionen uppmanades det ekonomiska

och sociala rådet att anmoda kommissionen för de mänskliga rättigheterna

att ge absolut prioritet åt utarbetandet av ett konventionsutkast.

Kommissionen efterkom denna anmodan och antog ett utkast, som det ekonomiska

och sociala rådet den 30 juli 1964 underställde generalförsamlingen.

Denna godkände konventionen den 21 december 1965. Arbetet på

utformningen av en konvention om avskaffande av religiös diskriminering

pågår inom FN:s ram.

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering vänder sig mot varje

form av rasdiskriminering, inte bara sådan som beror på samhällelig reglering

och maktutövning utan också sådan som förekommer i vardagslivet

från enskilda personers, företags och sammanslutningars sida. Med rasdiskriminering

menas i konventionen »varje skillnad, undantag, inskränkning

eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt

eller etniskt ursprung som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

53

inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av

mänskliga rättigheter och grundläggande friheter». Konventionen är däremot

inte tillämplig på sådana skillnader som konventionsstat gör mellan

egna medborgare och medborgare i andra stater (art. 1).

Art. 2—7 innehåller bestämmelser om olika förpliktelser som konventionsstat

åtar sig genom tillträde till konventionen. Enligt art. 2—3 förbinder

sig varje stat som tillträder konventionen att föra en politik som

syftar till att avskaffa rasdiskriminering och att därvid bl. a. förbjuda och

med alla lämpliga medel göra slut på rasdiskriminering från personers,

gruppers och organisationers sida. Konventionsstat skall enligt art. 6 tillförsäkra

envar under dess jurisdiktion rättsskydd mot rasdiskriminerande

handlingar. I art. 7 åläggs konventionsstat att vidta åtgärder bl. a. för att

bekämpa rasfördomar samt att sprida kunskap om ändamålet med och

grundsatserna i olika FN-dokument.

Konventionens centrala artiklar är art. 4 och 5, som innehåller bestämda

förpliktelser för konventionsstaterna berörande stora delar av samhällslivet.

Art. 4 riktar sig mot all propaganda och alla organisationer, som

grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp

med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan

eller som söker rättfärdiga eller främja rashat eller diskriminering i någon

form. Art. 5 består av en rättighetskatalog och föreskriver att envar skall,

utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung,

tillförsäkras likhet inför lagen särskilt i fråga om de i artikeln

angivna rättigheterna. I artikeln uppräknas ett stort antal politiska, medborgerliga,

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, bl. a. rätten till

bostad och till arbete och rättvisa arbetsvillkor, samt vidare rätten att vinna

tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning.

Beträffande de medel som konventionsstat skall använda för att komma

till rätta med yttringar av rasfördomar från personers, gruppers eller organisationers

sida sägs i art. 2 att härför skall begagnas alla lämpliga medel,

»däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar». Den citerade

satsen lades till för att göra konventionen mer godtagbar i fråga om kravet

på lagstiftning. En konventionsstat är således skyldig att vidta lagstiftningsåtgärder

endast när de faktiska omständigheterna i landet i fråga gör

det nödvändigt. Om det i vederbörande stat inte förekommer någon rasdiskriminering

på visst område, torde alltså lagstiftning på det området

inte krävas.

Som framgått av det föregående skall varje konventionsstat bedöma vilka

medel som skall användas för att genomföra konventionsbestämmelserna.

I art. 4 anges dock vissa former av rasdiskriminering som skall kunna

bestraffas som brottslig handling. Beträffande konventionsstats förpliktelser

enligt art. 4 sägs dessutom, att genomförandet av dem skall ske med

vederbörligt beaktande av de principer som har nedlagts i den allmänna

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen

anges i art. 5 av konventionen. Detta innebär att framför allt

principerna om yttrande- och föreningsfrihet inte får inskränkas genom

art. 4.

I fråga om det närmare innehållet i konventionens allmänna bestämmelser

om konventionsstaternas förpliktelser (art. 1—7) får jag hänvisa till

konventionstexten (bilaga 1) och redogörelsen under avsnitt 4.

För att trygga konventionens efterlevnad har föreskrivits ett särskilt

rapport- och övervakningssystem (art. 8—16). Bl. a. skall en ständig kommitté,

kallad kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, tillsättas

av konventionsstaterna. Kommittén skall ha till uppgift bl. a. att granska

konventionsstaternas rapporter om konventionens tillämpning och i sin tur

rapportera och avge allmänna rekommendationer till FN:s generalförsamling.

De stater som har tillträtt konventionen skall svara för kostnaderna

för kommittéledamöterna.

Om en konventionsstat finner att annan konventionsstat inte efterlever

konventionens bestämmelser, kan den förstnämnda staten anmäla förhållandet

för kommittén. Regleras inte ärendet genom t. ex. bilaterala förhandlingar

på ett för båda parter tillfredsställande sätt, kan ärendet åter

hänskjutas till kommittén. Ärendet kan därefter bli föremål för handläggning

inför en särskilt tillsatt förlikningskommission. Denna skall till kommitténs

ordförande lämna en rapport om tvisten och avge rekommendationer

för dess lösning i godo. De tvistande staterna skall inom viss tid

underrätta kommitténs ordförande huruvida de godkänner dessa rekommendationer.

Enligt art. 14 punkt 1 kan konventionsstat när som helst förklara, att

den erkänner kommitténs behörighet att ta emot och pröva framställningar

från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdiktionsområde,

som påstår sig ha genom den staten blivit kränkta i någon

av de rättigheter som anges i konventionen. Framställning skall inte mottas

av kommittén, om den gäller en konventionsstat som ej har avgett sådan

förklaring. Kommittén blir behörig att handlägga framställningar från

enskilda först sedan minst tio konventionsstater har avgett förklaring enligt

art. 14 punkt 1.

Varje konventionsstat som avger förklaring enligt art. 14 kan upprätta

eller utse ett organ inom sitt nationella rättsväsen, som är behörigt att ta

emot och pröva framställningar från enskilda personer eller grupper av

enskilda, sedan andra tillgängliga rättsmedel bär uttömts. Om klaganden

inte får sitt fall reglerat på ett tillfredsställande sätt genom sådant organ,

kan han inom viss tid hänskjuta ärendet till kommittén.

Konventionen skall ratificeras. I samband med ratifikation kan reservationer

göras (art. 20). Emellertid tillåts inte reservation som är oförenlig

med konventionens syfte och ej heller reservation som skulle hindra något

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av de genom konventionen upprättade organen att verka. En reservation

som minst två tredjedelar av konventionsstaterna har invändning mot godkänns

under inga omständigheter.

Tvist mellan två eller flera konventionsstater rörande konventionens tolkning

eller tillämpning, som inte biläggs genom förhandlingar eller genom

de förfaranden som föreskrivs i konventionen, skall på begäran av någon

av de tvistande staterna hänskjutas till internationella domstolen för avgörande,

såvida inte de tvistande enas om annat sätt att bilägga tvisten (art.

22).

Konventionen trädde i kraft den 4 januari 1969, 30 dagar efter det att det

tjugosjunde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet deponerades hos

FN:s generalsekreterare. Den blir bindande för därefter tillträdande stat på

trettionde dagen efter deponerandet av ratifikationsinstrumentet. Av de

nordiska länderna har hittills endast Island tillträtt konventionen.

Vid möte den 10 juli och den 29 augusti 1969 mellan de stater som då

hade tillträtt konventionen upprättades i enlighet med art. 8 en kommitté

för avskaffandet av rasdiskriminering. Därvid valdes dock endast 17 av

kommitténs 18 ledamöter. Den adertonde avses bli vald i januari 1970. Nio

av de ledamöter som ingår i den kommitté som väljs första gången efter

konventionens ikraftträdande skall väljas för en tid av endast två år. Övriga

ledamöter väljs för en period av fyra år.

I en resolution (68) 30, som Europarådets ministerkommitté antog den 31

oktober 1968, uppmanas Europarådets medlemsstater att underteckna och

ratificera FN-konventionen om rasdiskriminering samt att på allt sätt stödja

ett effektivt genomförande av den. Resolutionen innehåller också en uppmaning

till medlemsstaterna att vid deponerandet av ratifikationsinstrumenten

avge förklaring, vari de betonar den betydelse de tillmäter dels den

hänvisning som görs i konventionen till de rättigheter som fastslås i FN:s

allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, dels respekten för de

rättigheter som skyddas i den europeiska konventionen angående skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Medlemsstaterna

uppmanas också att se över sin lagstiftning i syfte att få till stånd bestämmelser

som effektivt hindrar bl. a. rasdiskriminering.

Sverige undertecknade konventionen den 5 maj 1966. De värderingar som

konventionen bygger på är allmänt accepterade i vårt land och är principiellt

vägledande för vårt handlande på detta område. Genom att ratificera

konventionen ger vi uttryck för vår vilja att fördöma samt ingripa mot och

avskaffa alla former av rasdiskriminering. Jag vill också nämna att Sverige

redan har åtagit sig flera av de förpliktelser som följer av konventionen genom

sitt tillträde till andra internationella överenskommelser, framför allt

den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna.

Danmark, Finland och Norge torde komma att tillträda konventionen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år i970

sedan de för ratifikation nödvändiga lagändringarna har genomförts i dessa

länder.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att Sverige tillträder konventionen.

Man torde inte från svensk sida behöva göra reservation mot

konventionen på någon pnnkt.

Fråga uppkommer om Sverige skall låta ratifikation av konventionen åtföljas

av förklaring enligt art. 14 punkt 1 om behörighet för den ständiga

kommittén att pröva framställningar från enskilda eller grupper av enskilda.

Jag vill erinra om att förklaring av liknande art avgavs av Sverige vid

ratifikationen av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna (prop. 1951: 165). Enligt

min mening bör från svensk sida avges förklaring också enligt art. 14 i förevarande

konvention. Jag förordar sålunda, att det vid svensk ratifikation

av konventionen avges förklaring att Sverige erkänner kommitténs behörighet

att ta upp och pröva framställningar från sådana enskilda personer

eller grupper av enskilda inom svenskt jurisdiktionsområde som påstår sig

ha genom Sverige blivit utsatta för kränkning av någon av de i konventionen

angivna rättigheterna.

Anledning föreligger inte för Sveriges del att enligt art. 14 punkt 2 upprätta

eller utse särskilt organ för prövning av framställningar från sådana

enskilda som enligt den nyssnämnda förklaringen kan göra framställning

till kommittén.

Till frågan om tidpunkt för ratifikation återkommer jag senare.

7.2 Lagstiftningsfrågor

7.2.1 Allmänmotivering

Som berörts i föregående avsnitt förbinder sig varje stat som biträder

FN:s rasdiskrimineringskonvention att på ett antal specificerade punkter

vidta åtgärder för att komma till rätta med olika former av rasdiskriminering.

I det följande tar jag upp frågan vilka lagstiftningsåtgärder som krävs

i samband med att Sverige ratificerar konventionen.

Lagstiftningsfrågan bör emellertid bedömas också med utgångspunkt från

vilket behov av lagstiftning mot rasdiskriminering som — oberoende av

konventionens bestämmelser — kan föreligga med hänsyn till de förhållanden

som nu råder i vårt land på detta område och till risken för en mer

utbredd rasdiskriminering i framtiden.

I svensk rätt finns bestämmelser av straffrättslig, civilrättslig och offentligrättslig

karaktär, som gör det möjligt att ingripa mot vissa former av

rasdiskriminering i vårt land. En redogörelse härför har lämnats i avsnitt

3, till vilket jag hänvisar. Det kan dock vara skäl att här något närmare beröra

de bestämmelser i BrB som kan bli tillämpliga. I första hand bör nämnas

bestämmelserna om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 §). Detta brott består

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

i att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning

eller trosbekännelse. En motsvarighet till bestämmelsen finns i

tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 § 12). En rasdiskriminerande åtgärd kan

ibland bedömas som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §) eller ärekränkning

(5 kap.). Den som söker förleda en obestämd krets av människor

till brottslig gärning kan straffas för uppvigling (16 kap. 5 §). Om den som

är underkastad ämbetsansvar i tjänsten gör sig skyldig till rasdiskriminering,

kan han komma att straffas för ämbetsbrott (20 kap.). I vissa sammanhang

kan BrB:s regler om misshandel och andra brott mot liv och hälsa

(3 kap.) eller om skadegörelse (12 kap.) bli tillämpliga.

Sedan början av 1930-talet har Sverige varit ett invandringsland. Under

perioden 1931—1965 invandrade närmare 700 000 personer, varav 200 000

under de första sex åren av 1960-talet. Under samma tid utvandrade cirka

300 000 personer från Sverige. F. n. är omkring 300 000 utländska medborgare

bosatta i Sverige. Antalet här bosatta personer som är födda utomlands

är emellertid betydligt större. Sedan början av 1940-talet har drygt

150 000 utlänningar fått svenskt medborgarskap genom naturalisation. Totalt

torde det därför finnas ungefär en halv miljon utomlands födda personer

i vårt land.

Invandringen har till stor del skett från de andra nordiska länderna. Av

de utomlands födda personer som nu bor i Sverige torde omkring hälften

vara nordbor. Särskilt under 1960-talet har dock inflyttningen från övriga

europeiska länder ökat. Nettoinflyttningen från Grekland, Italien, Jugoslavien

och Spanien steg sålunda från sammanlagt 2 500 personer under andra

hälften av 1950-talet till sammanlagt 15 600 personer under första hälften

av 1960-talet. Under första hälften av 1960-talet uppgick invandringen från

andra utomeuropeiska länder än USA till cirka 5 000 personer. Invandrarna

kommer sålunda i allt större utsträckning från länder med en befolkning av

helt annat ursprung och med helt annan tradition än vår. Härigenom ökar

givetvis risken för ras- och andra minoritetsproblem.

För det stora flertalet av dem som nu bor i vårt land torde det stå klart

att alla skall behandlas lika oavsett ras, hudfärg eller härstamning. Fall av

trakasserier mot vissa minoritetsgrupper och andra former av rasdiskriminering

förekommer emellertid. I den mån de har kommit till allmän kännedom,

har de vållat stor uppmärksamhet och berättigad indignation.

Frågan om mer långtgående lagstiftning mot rasdiskriminering än som

nu finns har också vid olika tillfällen tagits upp i riksdagen. Till en början

var det huvudsakligen förekommande yttringar av antisemitisk propaganda

som diskuterades. Sedan början av 1960-talet har emellertid debatten rört

diskriminering också av andra grupper än den judiska. Vidare har kraven

på åtgärder mot rasdiskriminering kommit att inriktas på skydd inte endast

för folkgrupper utan också för enskilda personer. Intresset har också

kommit att inriktas på sådan rasdiskriminering som består i att personer

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av viss ras eller hudfärg inte får hyra bostad eller vägras tillträde till allmänna

serviceinrättningar, såsom matställen och hotell.

Redan det förhållandet att olika former av rasdiskriminering i dag förekommer

i vårt land utgör ett tillräckligt skäl att se över nuvarande bestämmelser

om skydd mot rasdiskriminering. Frågan om behov av sådan lagstiftning

kan emellertid inte bara ses i belysning av dagens situation utan

måste också bedömas mot bakgrund av att Sverige även framdeles torde

komma att vara ett invandringsland. Man kan räkna med ett allt större

tillskott till befolkningen av personer med främmande ursprung och med

andra levnadsvanor och beteendemönster än våra. Det kan inte uteslutas

att ras- och andra minoritetsproblem av en typ som i dag är okända i vårt

land kan uppstå, om inte förebyggande åtgärder vidtas på ett tidigt stadium.

Anledningen till att trakasserier mot minoritetsgrupper och andra former

av rasdiskriminering förekommer är att inte alla i vårt samhälle uppfattar

hänsyn och tolerans i förhållande till människor av annan ras, hudfärg eller

härkomst än den egna som självklarheter. Ett av de mest effektiva medlen,

i varje fall på lång sikt, att motverka fördomar mot andra raser och nationaliteter

är upplysning samt uppfostran av det växande släktet till respekt

och aktning för människovärdet. Trots den stora betydelse en allmän upplysningsverksamhet

på detta område har för strävandena att nå en likvärdig

behandling av alla människor torde det dock inte vara möjligt att undvara

lagstiftningsåtgärder. Ett längre gående straffrättsligt förbud mot yttringar

av rasdiskriminering än vi nu har skulle inte bara få betydelse för de enskilda

fall i vilka det kan tillämpas utan skulle också få en normbildande

verkan på näraliggande områden.

För att bl. a. utreda frågan om det för svenskt tillträde till FN-konventionen

krävs lagstiftningsåtgärder tillkallades år 1966 utredningen angående

förbud mot rasdiskriminering. I sitt betänkande, som avgavs i december

1968, har kommittén gått igenom de förpliktelser som en stat vilken

har tillträtt konventionen åtar sig för att bekämpa rasdiskriminering

och har därvid lämnat en ingående redogörelse för i vad mån svensk rätt

uppfyller dessa krav. Enligt kommittén täcker svensk lagstiftning inte i

alla avseenden konventionens materiella föreskrifter. Kommittén avser

därvid vissa av de bestämmelser som finns intagna i art. 4 och 5. I betänkandet

har kommittén lagt fram förslag till lagstiftningsåtgärder, som skulle

tillgodose konventionens krav. Som utgångspunkt för dessa förslag har

också legat en strävan att komma till rätta med de uttryck för rasdiskriminering

som redan har visat sig i vårt land eller som kan befaras i framtiden.

De i art. 4 angivna företeelser beträffande vilka fullt rättsskydd saknas

är enligt kommittén »allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat

grundade idéer», »uppmaning till rasdiskriminering» och »lämnande av stöd

i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav». Vissa hand
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

lingar av denna ari kan dock falla in under BrB:s regler om hets mot folkgrupp

och uppvigling. Svensk rätt täcker inte heller helt föreskrifterna i art.

4 om olagligförklarande och förbjudande av organisationer och organiserad

och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering

samt av deltagande i sådana organisationer eller sådan verksamhet. Beträffande

de i art. 5 angivna rättigheterna framgår enligt kommittén att det

rättsliga skyddet mot rasdiskriminering är ofullständigt inom såväl arbetssom

bostadsmarknaden. Detsamma gäller i fråga om rätten att anlita serviceinrättningar

för allmänheten.

Kommittén har också framhållit att konventionen i princip vänder sig

mot alla former av rasdiskriminering och att svensk rätt inte har någon

generell bestämmelse mot rasdiskriminering mot enskild.

För att tillgodose konventionens föreskrift i art. 4 om åtgärder för att

hindra allt spridande av idéer som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat

föreslår kommittén vissa ändringar i bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om

hets mot folkgrupp. Enligt förslaget bör bestämmelsen ändras på det sättet

att den brottsliga handlingen beskrivs som spridande bland allmänheten av

uttalande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller

folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller

etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas

eller smädas. Vidare föreslås att en motsvarande ändring görs i 7 kap. 4 § 12

tryckfrihetsförordningen.

När det gäller enskilda personers skydd mot rasdiskriminering föreslår

kommittén — med utgångspunkt i konventionens art. 5 — att en ny paragraf

förs in i 16 kap. BrB i omedelbar anslutning till bestämmelsen om hets mot

folkgrupp och med beteckningen 8 a§. Enligt den föreslagna bestämmelsen

skall näringsidkare eller den som är anställd i näringsverksamhet eller den

som är anställd i allmän tjänst kunna straffas med böter eller fängelse i

högst sex månader, om han i sin verksamhet resp. yrkesutövning inte går

någon till handa på allmänt gällande villkor på grund av den andres ras

eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung. Förslaget omfattar

restauranger, hotell och butiker men också t. ex. yrkesmässig fastighetsförsäljning

och bostadsuthyrning. Därjämte föreslås att i den nya paragrafen

tas upp särskilda regler beträffande den som utövar rasdiskriminering

i fråga om tillträde till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

Enligt kommittén föreligger inget hinder för Sverige att ratificera FNkonventionen,

om de föreslagna lagändringarna genomförs.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har remissinstanserna

i allmänhet tillstyrkt lagförslagen eller lämnat dem utan erinran. Vissa

instanser har menat, att Sverige bör kunna ratificera konventionen utan att

särskild lagstiftning genomförs. Andra har ansett att fler lagstiftningsåtgärder

än de föreslagna bör vidtas för att man skall komma till rätta med

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Iiungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

den rasdiskriminering som nu förekommer eller som kan befaras i vårt

land.

Som förut har nämnts innehåller art. 2—7 bestämmelser om de olika förpliktelser

som en stat åtar sig genom tillträde till konventionen.

Enligt art. 2 och 3 åtar sig staterna att fördöma rasdiskriminering, rassegregation

och apartheid samt att främja åtgärder med syfte att avskaffa

sådana företeelser. Enligt art. 6 skall konventionsstat garantera envar

rättsskydd mot rasdiskriminerande handlingar och rätt att vid domstol begära

skadestånd för skada genom rasdiskriminering. Enligt art. 7 förpliktar

sig staten att vidta åtgärder för att bl. a. bekämpa rasfördomar och att sprida

kunskap om ändamålet med och grundsatserna i olika FN-dokument.

De nu angivna artiklarna kräver inte någon lagstiftningsåtgärd från svensk

sida.

\ad sedan angår innehållet i art. 4 och 5 har kommittén, som förut sagts,

efter undersökning konstaterat att vissa föreskrifter i dessa inte har full

täckning i svensk rätt. Därmed är emellertid inte sagt att det för en svensk

ratificering av konventionen krävs lagstiftning på samtliga dessa punkter.

Enligt konventionen krävs, som tidigare har nämnts, lagstiftning mot rasdiskriminering

som utövas av personer, grupper eller organisationer endast

i den mån de faktiska förhållandena i vederbörande stat är sådana att de

påkallar lagstiftning (art. 2 punkt 1 d).

Vid behandlingen av de i art. 4 angivna formerna av rasdiskriminering

beträffande vilka svensk rätt inte ger fullt skydd riktas uppmärksamheten

först på frågan om förbud mot allt spridande av idéer som grundas på rasöverlägsenhet

eller rashat. 1 samma artikel föreskrivs att sådana meningsyttringar

skall göras straffbara, enligt art. 2 punkt 1 d dock endast i den

mån lagstiftning härom är påkallad av de faktiska förhållandena.

1 likhet med kommittén anser jag att de företeelser som här avses i princip

huvudsakligen innefattar, å ena sidan spridande av åsikter om att viss

ras eller folkgrupp i ett eller flera avseenden är överlägsen annan ras eller

folkgrupp, å andra sidan uppmaningar att utsätta den förment underlägsna

rasen eller folkgruppen för kränkande behandling. Det första ledet i

denna bestämning, spridande av åsikter om rasöverlägsenhet, har svensk

rätt i någon mån redan kriminaliserat genom bestämmelsen om hets mot

folkgrupp, nämligen i vissa fall då ett meddelande innebär hot, förtal eller

smädelse.

Konventionsstat skall enligt art. 4 beakta hänsynen till yttrandefriheten

vid bestämmande av i vilken utsträckning åtgärder skall vidtas mot rasdiskriminerande

handlingar. Dessa hänsyn får anses fordra en begränsning

av vad som skall vara förbjudet. Ett förbud bör inte göras så vidsträckt

att det hämmar en saklig och nyanserad debatt i frågor med anknytning

till ras- eller andra minoritetsproblem. Sådana värderingar har varit

vägledande också vid tillkomsten av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

61

Vad nu har sagts talar för att man vid en kriminalisering av spridande

av åsikter om rasöverlägsenhet anknyter till bestämmelsen om hets mot

folkgrupp. För att denna skall komma att stämma bättre överens med art. 4

i konventionen bör emellertid det straffbara området vidgas i olika hänseenden.

Som nyss sagts avser den nuvarande bestämmelsen inte att hindra saklig

kritik av en folkgrupp. För straffbarhet krävs att folkgruppen hotas, förtalas

eller smädas. Dessa ord är att förstå enligt gängse språkbruk. För

att förtal skall anses föreligga krävs sålunda att uppgiften är sanningslös

eller ogrundad. Ordet smädas torde närmast innebära att någon pådiktas

eller tillvitas vanhedrande eller föraktliga egenskaper. Om man i lagtexten

begränsar sig till kravet på att handlingen, såvida den inte innefattar hot,

skall vara förtalande eller smädande, kan enligt min mening befaras att det

straffbelagda området blir alltför snävt. Även uttalanden som, utan att kunna

bedömas som förtal eller egentliga smädelser, är kränkande för en viss

ras eller folkgrupp bör vara omfattade av straffbestämmelsen. Jag avser härvid

meddelanden som är nedsättande eller förnedrande för t. ex. viss folkgrupp

och som får anses överskrida gränserna för en saklig och vederhäftig

diskussion om frågor beträffande folkgruppen. För att även sådana uttalanden

skall kunna bestraffas föreslår jag att det nuvarande kravet på förtal

eller smädelse ersätts av krav på att meddelandet för att vara brottsligt

skall ge uttryck för missaktning för folkgrupp av angivet slag. Denna ändring

medför viss omredigering av den av kommittén föreslagna lydelsen.

Med en sådan utvidgning av det straffbara området torde det inte råda någon

tvekan om att även företeelser som innebär att en viss ras eller folkgrupp

förlöjligas praktiskt taget alltid blir straffbara. Det är därför inte

nödvändigt att, som en remissinstans har ansett, särskilt ange att förlöjligande

meddelanden faller inom det straffbara området.

Den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet

att den brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss härstamning

eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är

skyddade genom bestämmelsen torde innebära att vissa slag av förkastliga

uttalanden eller andra meddelanden är straffria, t. ex. prisande på sådant

sätt av folkgrupp av viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av

annan ras resp. med annan hudfärg måste anses smädade. I dessa fall är

den brottsliga handlingen inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp

utan mot ett kollektiv av folkgrupper. I likhet med kommittén anser jag

att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt

angivna folkgrupper bör vara kriminaliserade. För att bestämmelsen om

hets mot folkgrupp skall komma att bättre stämma överens med konventionsföreskriften

krävs att kretsen av skyddsobjekt vidgas att avse också

andra folkgrupper än sådana med viss härstamning eller trosbekännelse.

Jag föreslår en sådan utvidgning. I specialmotiveringen återkommer jag

till hur bestämmelsen i denna del bör utformas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

I den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det straffbara

området begränsat även på det sättet att den brottsliga handlingen skall

ske offentligen. Med detta menas att uttalandet skall direkt vända sig till

allmänheten eller göras muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift

som sprids ellei i annat meddelande till allmänheten. För straffbarhet räckei

alltsa inte att uttalandet sprids bland allmänheten vid upprepade privata

samtal.

Detta offentlighetsrekvisit står i viss motsats till art. 4, som efter ordalagen

kan synas omfatta allt spridande av otillbörliga omdömen av ifrågavarande

slag. Det är emellertid utan vidare ldart att det inte kan komma

i fråga att i svensk rätt beskära yttrandefriheten i så stor utsträckning som

konventionen enligt sin lydelse kräver. Jag vill än en gång understryka

konventionens föreskrift att principen om yttrandefrihet skall beaktas.

Om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med konventionen,

torde å andra sidan, som kommittén också har påpekat, ett sådant

offentlighetskrav som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp

innebära en alltför kraftig begränsning. Utanför det straffbara området

skulle t. ex. falla sådan systematisk smygpropaganda som kan bedrivas

genom enskilda samtal med uppsåt att därigenom nå spridning bland allmänheten

av kränkande beskyllningar mot en folkgrupp av viss härkomst.

Enligt kommittén bör offentlighetsrekvisitet för ifrågavarande slag av

handlingar anges som spridande bland allmänheten, dvs. på samma sätt

som i bestämmelserna i BrB om samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap.

6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) och ryktesspridning till fara

för rikets säkerhet (19 kap. 8 §).

Nagra remissinstanser har ställt sig kritiska till en sådan ändring av

offentlighetsrekvisitet med hänsyn till bevissvårigheterna. Bl. a. har ansetts

att bestämmelsens omfattning blir alltför obestämd och att det skulle vara

lämpligare att beskriva offentlighetsrekvisitet i överensstämmelse med bestämmelsen

om uppvigling i 16 kap. 5 § BrB, dvs. att det skall vara fråga

om ett »meddelande till allmänheten».

Jag finner det angeläget att straffbarheten för handlingar som innebär

hets mot ras eller annan folkgrupp inte begränsas till sådana fall då ett uttalande

direkt vänder sig till allmänheten eller i övrigt till en större krets.

Även olika former av propagandakampanjer som i det fördolda kan föras

genom upprepade uttalanden, t. ex. vid privata samtal, bör vara straffbara.

Jag är medveten om att en sådan ändring av offentlighetsrekvisitet som

kommittén föreslår kan tänkas medföra bevissvårigheter i det enskilda

fallet. Detta förhållande bör inte få hindra att man genomför den föreslagna

ändringen. Det kan erinras om att denna innebär, att det straffrättsliga

offentlighetsrekvisitet för raskränkande och liknande uttalanden bestäms

på samma sätt som redan gäller för uttalanden som omfattas av bestämmelserna

om samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Jag kan därför godta kommitténs förslag att ersätta det nuvarande kravet

på »offentligen» med kravet att det diskriminerande meddelandet skall ha

spritts »bland allmänheten».

I det föregående har framhållits att uttrycket spridande av idéer som grundas

på rasöverlägsenhet eller rashat i princip kan sägas innefatta, förutom

spridande av åsikter om värdeskillnader mellan olika raser eller folkgrupper,

även uppmaningar att företa vissa handlingar, främst sådana som går

ut på att utsätta förment underlägsen ras eller grupp för kränkande behandling.

Uppmaning till straffbar handling kan under vissa förutsättningar bestraffas

som uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB. I den mån rasdiskriminerande

handlingar är kriminaliserade kan alltså uppmaning till sådana utgöra

uppvigling. Härför krävs dock att uppmaningen sker genom meddelande

till allmänheten och att den innefattar ett försök till förledande av

denna. Eftersom en uppmaning till rasdiskriminering ofta lär åtföljas av

hot eller kränkande uttalanden torde i många fall uppmaningen, om den

inte sker så att uppviglingsbrottets rekvisit uppfylls, i allt fall kunna bestraffas

som hets mot folkgrupp, särskilt om området för detta brott vidgas

på det sätt som jag nyss har förordat. En uppmaning som inte riktar

sig till allmänheten utan till viss eller vissa personer kan föranleda ansvar

för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § BrB.

I likhet med kommittén anser jag mig inte böra föreslå särskild kriminalisering

av uppmaning till sådan rasdiskriminering som inte i och för sig

är straffbar.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor har i sitt remissyttrande — med särskild

tanke på arbets- och bostadsmarknaden — föreslagit att det i anslutning

till 16 kap. 8 § BrB föreskrivs förbud mot sådana annonser eller andra

meddelanden vari rasdiskriminerande villkor anges, t. ex. annons om att

endast svensk arbetskraft anställs. Arbetsgruppen framhåller att det inte

är givet att sådana meddelanden utgör hets mot folkgrupp. Även jag anser

att dessa slag av annonser och meddelanden är förkastliga och bör motarbetas.

Av skäl som jag skall utveckla närmare i det följande anser jag särskild

lagstiftning om straff för rasdiskriminering på arbetsmarknaden inte

böra införas. Under sådana förhållanden synes det inte heller påkallat eller

ens lämpligt att föreskriva ett uttryckligt, straffsanktionerat förbud mot

annonsering m. m. av det slag som arbetsgruppen har avsett. Enligt min mening

kan man när det gäller meddelanden som avses bli intagna i de dagliga

tidningarna i första hand förlita sig på att pressen själv ser till att meddelanden

av sådan art inte förs in. Vad angår andra meddelanden än annonser

i tryckt skrift, t. ex. plakat och skyltar, torde det inte vara uteslutet att bestämmelsen

om förargelseväckande beteende någon gång kan tillämpas i de av arbetsgruppen

avsedda fallen.

Enligt art. 4 skall konventionsstaterna förhindra att stöd i någon form

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

lämnas åt rasförföljelse. Som kommittén framhåller torde i uttrycket, vars

innebörd får anses oklar, ingå åtskilligt handlande som i svensk rätt redan

är kriminaliserat genom BrB:s bestämmelser om brott mot person och om

förmögenhetsbrott samt om ansvar för medverkan till brott. Någon särskild

lagstiftning torde inte behövas på denna punkt för svensk ratifikation av

konventionen.

Art. 4 föreskriver vidare förbud mot organisationer, som främjar och

uppmanar till rasdiskriminering, samt mot deltagande i sådana organisationer.

Med anledning av denna föreskrift kan erinras om att främjande av

eller uppvigling till straffbar rasdiskriminering kan beivras med stöd av

BrB:s medverkansregler resp. uppviglingsbestämmelsen i 16 kap. 5 § BrB.

Medlem i sammanslutning varom nu är fråga kan alltså, liksom givetvis

även andra personer, i vissa fall redan nu fällas till ansvar för sådana

handlingar som enligt den nu aktuella delen av art. 4 skall vara förbjudna.

Frågan är om kriminalisering dessutom bör ske dels av annat deltagande

i sammanslutning av ifrågavarande slag, dels av bildande av sådan sammanslutning.

Som exempel på den förstnämnda kategorien kan nämnas att

medlem vidtar åtgärd som är ägnad att främja rasdiskriminering som är

straffbar men inte kommer till stånd och att medlem uppmanar till rasdiskriminering

som inte är kriminaliserad.

Handlingar av nu angivna slag är självfallet starkt förkastliga från moralisk

synpunkt. Av remissinstanserna har LO och socialvårdsstyrelsen i

Malmö förordat förbud mot nu ifrågavarande organisationer under framhållande

av att sådant förbud kan ha förebyggande verkan. Jag vill inte bestrida

riktigheten i och för sig av denna uppfattning. Den effekt man sålunda vill

nå med ett uttryckligt förbud kan emellertid enligt min mening i viss utsträckning

vinnas genom de förslag till kriminalisering i övrigt som jag

har berört förut eller kommer att lägga fram i det följande. Jag anser därför

inte att något starkt behov av kriminalisering av nu angivna handlingar

f. n. föreligger i Sverige. Principiella skäl kan också anföras mot att straffbelägga

uppvigling till icke kriminaliserad rasdiskriminering.

Av de bestämmelser i art. 4 som inte helt täcks av gällande svensk rätt

återstår att behandla föreskrifterna om organiserad och annan propaganda

som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering samt om deltagande i sådan

verksamhet. I stor utsträckning kommer sådan propaganda och deltagande

däri att omfattas av de föreslagna reglerna om hets mot folkgrupp samt

av gällande bestämmelse om uppvigling. För att förslaget om vidgad tillämpning

av hets mot folkgrupp skall få verkan också på hot, förtal och nedsättande

uttalanden som förekommer i tryckt skrift avser jag att föreslå också

en ändring av tryckfrihetsförordningen. Härtill återkommer jag strax. Med

hänsyn härtill och till konventionens föreskrift om att bl. a. yttrandefriheten

skall beaktas vid bedömandet av vilka åtgärder som en konventionsstat anser

sig vara skyldig att vidta ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970 65

någon lagstiftningsåtgärd inte är nödvändig eller ens lämplig i förevarande

hänseende.

I det föregående har jag föreslagit viss utvidgning av de tre objektiva

rekvisit som ingår i brottsbeskrivningen för hets mot folkgrupp, nämligen

av den brottsliga handlingen, offentlighetsrekvisitet och brottsobjekten. En

motsvarande ändring bör, som kommittén har föreslagit i fråga om den av

kommittén förordade utvidgningen, göras i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen,

som innehåller en motsvarighet till brottsbalksbestämmelsen. Intresset

av att kunna ingripa mot sådana förkastliga företeelser som hets mot

folkgrupp även i den vidgade omfattning som följer av den föreslagna ändringen

av 16 kap. 8 § BrB är så starkt att hänsynen till tryckfriheten bör

vika på denna punkt. En sådan ändring av tryckfrihetsförordningen får genom

hänvisningen i radioansvarighetslagen till förordningen omedelbar betydelse

också för yttrandefriheten i radio och TV.

Den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB innefattar skydd också

för folkgrupp med viss trosbekännelse. Den utvidgning av brottsbeskrivningen

som den föreslagna ändringen av den brottsliga handlingen och av

offentlighetsrekvisitet innebär kommer därför att gälla också sådana folkgrupper,

om inte särskilt undantag görs för dem. Enligt min mening bör

den föreslagna ändringen gälla även folkgrupp med viss trosbekännelse.

Någon begränsning av bestämmelsens räckvidd i fråga om dessa grupper

bör därför ej göras.

Vad sedan angår de bestämmelser i art. 5 som inte kan anses vara fullt

täckta i svensk rätt vill jag först behandla förhållanden beträffande arbetsmarknaden.

Som kommittén har framhållit uppkommer här frågan

om lagstiftning mot rasdiskriminering främst beträffande enskilda arbetsgivares

anställande av arbetskraft. Reglerna i 20 kap. BrB om ämbetsbrott

torde vara tillräckliga medel att motverka rasdiskriminering inom den

statliga och kommunala sektorn. Däremot saknas f. n. bestämmelser som

hindrar enskilda arbetsgivare att av rasskäl vägra arbetssökande anställning.

Tnte heller är det rättsliga skyddet inom den privata sektorn mot rasdiskriminerande

arbetsvillkor och mot avskedande av rasskäl fullständigt.

Otvivelaktigt är rätten till arbete av synnerligen väsentlig betydelse för

den enskilde, inte minst för den som har invandrat från ett främmande

land. Det kan inte tolereras att arbetsgivare särbehandlar arbetssökande

och anställda på grund av rasfördomar.

Som kommittén framhåller saknas säkra belägg för att någon mer avsevärd

rasdiskriminering f. n. förekommer på den svenska arbetsmarknaden.

Jag delar dock kommitténs åsikt att det knappast kan bestridas vare sig

att enstaka fall av sådan diskriminering förekommer eller att en inte obetydlig

risk finns för mer utbredd diskriminering i framtiden.

I vårt land råder sedan länge den principen att lagbestämmelser skall

5 Bihang till riksdagens protokoll i970. 1 samt. Nr 87

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

användas för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter endast

i den mån uppkommande problem inte kan lösas avtalsvägen eller det

annars finns speciella skäl för lagstiftningsåtgärder.

Man kan förutsätta att organisationerna på arbetsmarknaden strävar

efter att hindra rasdiskriminering inom arbetsmarknaden, t. ex. genom

upplysningsverksamhet eller särskild överenskommelse dem emellan. De

torde också ha goda möjligheter att vinna detta syfte. Jag anser därför i

likhet med kommittén och så gott som samtliga remissinstanser att det i

första hand bör anförtros arbetsmarknadens parter att frivilligt i samverkan

se till att rasdiskriminering hindras inom nu ifrågavarande samhällsområde.

Som jag tidigare har nämnt torde dessutom den lagstiftning mot rasdiskriminering

som jag i övrigt föreslår verka normbildande även på andra samhällsområden

än dem förslagen gäller, varför den kan förväntas vara ägnad

att tjäna som mönster också i arbetsförhållanden. Man torde alltså för tillfället

kunna avstå från lagstiftning mot yttringar av rasfördomar på arbetsmarknaden.

Skulle det framdeles visa sig att förekommande rasdiskriminering

på detta område inte kan bemästras på annat sätt, bör lagstiftningsåtgärder

emellertid övervägas.

Inom bostadsmarknaden, varmed här inte avses upplåtelse av

hotell- och pensionatrum och liknande verksamhet för tillhandahållande av

tillfällig möblerad bostad, kan rasdiskriminering förekomma framför allt

vid upplåtelse eller överlåtelse av lägenhet eller del därav eller i samband

med uppsägning av hyresavtal. Det rättsliga skyddet mot sådan rasdiskriminering

är ofullständigt. Yttringar av rasfördomar kan i viss utsträckning

hindras genom de påtryckningsmöjligheter som samhället har vid markförsäljning,

tomträttsupplåtelser och bostadslån. I samband med sådana uppgörelser

kan kommun sluta avtal med bostadsproducenter om anvisningsrätt

till lediga lägenheter. I den mån kommunerna får hand om fördelningen

av bostäder får skydd mot rasdiskriminering vid överlåtelse och upplåtelse

av bostadslägenheter anses föreligga. Ett visst skydd mot rasdiskriminerande

villkor i hyresavtal samt mot uppsägning av sådant avtal finns

också i nyttjanderättslagens bestämmelser om jämkning m. m. av hyresvillkor

samt förlängning av hyresavtal.

Självfallet är det ett socialt intresse av största vikt att ingen människa

på grund av sin ras hindras från tillgång till bostad på gängse villkor. Beträffande

den faktiska förekomsten av rasdiskriminering på bostadsmarknaden

kan jag hänvisa till vad jag har anfört om arbetsmarknaden. Det

saknas sålunda belägg för annat än att bara enstaka fall av rasdiskriminering

förekommer vid sådana överlåtelser och upplåtelser som kan hänföras

till yrkesmässig verksamhet. Däremot torde man kunna utgå från att rasdiskriminering

i ej obetydlig utsträckning förekommer från fastighetsägares

och hyresvärdars sida på den icke yrkesmässiga delen av bostadsmark
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

naden, framför allt vid uthyrning av möblerade rum och »andra-hands-upplåtelser».

Risken för att rasdiskriminerande beteenden inom bostadsmarknaden

över huvud taget kan bli allt vanligare i framtiden i och med en ökad

invandring av utländsk arbetskraft måste också beaktas.

I fråga om bostadsmarknaden finns inte på samma sätt som beträffande

arbetsmarknaden möjligheter att förlita sig på andra åtgärder än lagstiftning.

Önskas ett bättre skydd mot rasdiskriminering på detta område, torde

kriminalisering behöva tillgripas. Som förut har sagts har kommittén föreslagit

ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i näringsverksamhet.

Som jag kommer att utveckla senare ansluter jag mig i princip till

kommitténs förslag i denna del. Med näringsverksamhet förstås enligt förslaget

— förutom hotell- och pensionatrörelse — bl. a. den som yrkesmässigt

tillhandahåller allmänheten fastigheter eller yrkesmässigt utbjuder hyresoch

bostadsrätter. Förbudet omfattar således t. ex. byggnadsföretag, som producerar

och till allmänheten utbjuder radhus eller andra egnahem för försäljning,

samt sådan fastighetsägare som kan anses hyra ut bostäder yrkesmässigt.

Genom ett sådant förbud uppnås således skydd mot rasdiskriminering

vid yrkesmässig bostadsupplåtelse.

Kommitténs förslag att låta yrkesmässiga upplåtelser och överlåtelser av

bostäder omfattas av ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i

näringsverksamhet har inte mött motstånd vid remissbehandlingen. Även jag

godtar förslaget. Genom ett sådant förbud kommer, som kommittén också

har menat, ett skydd att skapas på den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.

Möjligheterna att skaffa bevisning om att rasdiskriminering har

förekommit vid sådan uthyrning av bostäder som kan betecknas som näringverksamhet

torde vara relativt goda. Fastighetsägare och andra som yrkesmässigt

bedriver verksamhet på bostadsmarknaden handlar i princip affärsmässigt

och åklagarna torde därför i många fall kunna föra tillräcklig

bevisning till styrkande av brott, när någon som tillhör viss ras eller folkgrupp

har avvisats, trots att han vid en objektiv prövning kan godtas som

hyresgäst eller köpare.

Däremot torde bevissvårigheterna vara betydande när det gäller den icke

yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden. Bl. a. av detta skäl har kommittén

avstått från att föreslå lagstiftning på detta område. Remissinstanserna

har godtagit denna ståndpunkt. Några av dem har dock särskilt beträffande

uthyrning av möblerade rum betonat att svårigheten att genomföra lagstiftning

inom denna del av bostadsmarknaden inte får leda till att man även i

framliden avstår från åtgärder för att komma till rätta med diskriminering

inom denna bostadssektor. LO menar att problemet är av så allvarlig karaktär

att någon lösning måste åstadkommas. LO för fram tanken att den som

anser sig ha blivit utsatt för rasdiskriminering i samband med rumsuthyrning

bör ges möjlighet att få frågan prövad av t. ex. hyresnämnd

och därefter, om diskriminering visats ha förekommit, av domstol efter åtal.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Även enligt min mening kan skäl anföras för ett förbud mot rasdiskriminering

också beträffande den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.

Jag vill emellertid framhålla, att man beträffande denna del av bostadsmarknaden

inte kan förutsätta att fastighetsägare och hyresvärdar

handlar efter rent affärsmässiga principer utan att mer irrationella och

personliga faktorer ofta är bestämmande för handlandet. Detta förhållande

måste godtas. Det är emellertid förenat med betydande svårigheter

att i de särskilda fallen avgöra huruvida föreställningar av det slag som

ifrågavarande lagstiftning vill motverka eller andra personliga faktorer

har varit bestämmande. Ett förbud som riktar sig mot detta slag av verksamhet

kan därför befaras medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Jag är av dessa skäl inte beredd att föreslå ett straff sanktionerat förbud

mot rasdiskriminering beträffande den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.

Jag vill dock understryka att det kan bli anledning att framdeles

överväga någon form av lagstiftning mot rasdiskriminering även i fråga

om denna del av bostadsmarknaden, om detta påkallas av förhållandena.

Möjligen kan, som kommittén har nämnt, någon form av förlikningsförfarande

därvid tänkas.

Bestämmelserna i art. 5 punkt f i konventionen ger anledning att överväga

lagstiftning till skydd mot rasdiskriminering i serviceinrättningar,

avsedda för allmänheten.

Kommittén har föreslagit rasdiskrimineringsförbud för näringsidkare och

deras anställda samt för personer anställda i allmän tjänst. Den föreslagna

bestämmelsen avser sådana personer i deras verksamhet i förhållande till

kunder, klienter, rättssökande o. d. Det föreslagna förbudet avses i första

hand gälla sådana verksamhetsgrenar som anges i konventionen, bl. a. kommunikationsmedel,

hotell- och pensionatrörelse samt restaurang- och kaférörelse.

Det avser emellertid också många andra former av näringsverksamhet

och torde sträcka sig längre än vad som i och för sig krävs för att uppfylla

konventionsföreskriftens krav. Remissinstanserna har i huvudsak godtagit

förslaget.

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer diskriminering

inom förevarande samhällsområden är en fråga som, i likhet med vad som

gäller förekomsten i vårt land av rasdiskriminering i övrigt, inte kan besva
ö

t ,

ras med bestämdhet. I olika sammanhang har dock framgått att sådan diskriminering

har inträffat. Det kan inte uteslutas att situationen förvärras framdeles.

För åtskilliga av berörda verksamheter gäller bestämmelser om myndighets

tillståndsgivning, med stöd av vilka ingripande mot rasdiskriminering

skulle kunna ske. Emellertid finns inte tillståndsregler för alla verksamheter

och de bestämmelser som finns tar ej direkt sikte på rasdiskriminering.

Med hänsyn härtill och eftersom ifrågavarande förbud bör avse också

anställda i såväl enskild som allmän tjänst, är det enligt min mening inte

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

69

tillräckligt att förlita sig på bestämmelser om tillståndsgivning. Jag instämmer

därför i kommitténs mening om lämpligheten av ett förbild som träffar

alla former av yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster, rättigheter

m. m. Ett sådant förbud får antas ha en moralbildande verkan också utöver

sitt tillämpningsområde och kan också antas få betydelse för praxis i tillståndsärenden

av det slag som nyss har berörts.

En remissinstans har ansett att anställda personer inte bör omfattas av

förbudet, eftersom en anställd kan försättas i en svår situation om han

tvingas välja mellan att antingen följa en order från arbetsgivaren att företa

en rasdiskriminerande handling och straffas härför eller att handla mot order

med de verkningar som detta kan få för honom och hans anställning. Ett

sådant resonemang leder emellertid till att anställda personer över huvud

taget ej borde i mer än ringa utsträckning kunna straffas för handlingar som

de företar i sin yrkesutövning. Ett förbud mot rasdiskriminering i nu avsedda

situationer måste uppenbarligen för att bli effektivt omfatta även anställda

personer. Jag vill för övrigt erinra om bestämmelserna i 24 kap. 6 § BrB om

ansvarsfrihet i vissa fall på grund av förmans befallning och i 23 kap. 5 §

BrB om straffnedsättning eller straffrihet vid ringa medverkan.

Ett föi‘bud mot rasdiskriminering med så vidsträckt giltighetsområde som

jag således förordar kan otvivelaktigt i vissa fall medföra svårigheter att föra

i bevis att rasdiskriminering har förekommit. Detta förhållande har framhållits

av flera remissinstanser, bl. a. Sveriges hotell- och restaurangförbund.

I stort sett torde bevismöjligheterna emellertid kunna bedömas som tillfredsställande,

särskilt i fråga om sådan rasdiskriminering som kan förekomma

i samband med tillhandahållande av standardiserade varor och tjänster.

Under alla förhållanden kan man hävda att goda bevismöjligheter finns

beträffande näringsidkare som mer eller mindre systematiskt rasdiskriminerar

i sin yrkesutövning. För att förbudet skall få åsyftad verkan torde det

vara särskilt viktigt att ingripande kan ske just mot sådana personer.

Det förhållandet att bevissvårigheter kan uppstå i vissa fall utgör alltså

enligt min mening inte skäl för att avstå från en allmänt utformad bestämmelse.

En fördel med en sådan regel är att man undgår att genom en mera

preciserad bestämning av vissa områden inom t. ex. näringslivet indirekt

ange att inom andra områden, som inte omfattas av bestämmelsen, rättsligt

ingripande mot rasdiskriminering inte kan äga rum. En allmän regel har

också den fördelen att man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa

områden som särskilt benägna att rasdiskriminera. I detta sammanhang

vill jag också framhålla att förbudet mot diskriminering givetvis inte innebär

att en näringsidkare är hindrad att ingripa mot någon som skyddas av

lagstiftningen, om detta är motiverat av skäl som inte sammanhänger med

hans ras, hudfärg etc., t. ex. att han uppträder ordningsstörande.

Som kommittén har föreslagit bör det särskilda förbudet mot diskriminering

gälla också beträffande offentliga tillställningar och allmänna sam
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

mankomster. Sådana tillställningar och sammankomster torde visserligen

ofta ingå i näringsverksamhet och alltså kunna hänföras till det nyss berörda

allmänna förbudet. Ibland torde emellertid så inte vara fallet. I fråga

om alla slags offentliga tillställningar och allmänna sammankomster bör

enligt min mening gälla att ingen får av rasskäl vägras deltagande.

Jag föreslår alltså att det i BrB förs in en särskild paragraf om förbud

mot diskriminering i sådan verksamhet som har nämnts i det föregående.

I specialmotiveringen återkommer jag till avfattningen av bestämmelsen.

De föreslagna förbuden omfattar — med nyss nämnda undantag i

fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster — inte

tillhandahållande av tjänster o. d. på områden utanför näringsverksamhet

eller därmed jämförlig allmän verksamhet. Förbuden omfattar över huvud

ej enskildas mera privata förhållanden. Att ingripa med påföljder på dessa

andra områden är vanskligt. De rör i stor utsträckning personliga förhållanden

av skiftande slag. Tillämpningssvårigheter utgör här också ett skäl

för att inte ingripa. Beträffande nu avsedda områden får man enligt min

mening — åtminstone tills vidare — förlita sig på andra medel, främst upplysningsverksamhet.

Möjligheterna att nå god effekt av sådan verksamhet

bör bli större om de föreslagna reglerna genomförs. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att vissa möjligheter till ingripande mot rasdiskriminerande

beteenden ges genom BrB:s bestämmelser om förolämpning och förargelseväckande

beteende.

Det av kommittén föreslagna förbudet mot diskriminering i näringsverksamhet

m. in. omfattar inte diskriminering på religiös grund. RÅ har

ifrågasatt om det finns anledning att göra skillnad i detta hänseende mellan

diskriminerande beteenden mot folkgrupp och mot enskilda personer. Arbetsgruppen

för invandrarfrågor har uttalat sig i samma riktning.

I vårt land torde det endast i ytterst ringa omfattning förekomma diskriminering

på religiös grund i sådan verksamhet som avses med den föreslagna

nya paragrafen. Något större behov av straffrättsligt skydd mot sådan

diskriminering synes därför i och för sig inte föreligga. Emellertid

innefattar bestämmelsen om hets mot folkgrupp skydd också för folkgrupp

med viss trosbekännelse. För enhetlighetens skull kan det därför

vara lämpligt att låta förbudet mot diskriminering i näringsverksamhet

m. m. avse även diskriminering av folkgrupp med viss trosbekännelse. Ett

sådant tillägg torde också komma att underlätta ett svenskt tillträde till

den internationella konvention om avskaffande av alla former av religiös

diskriminering som utarbetas inom FN:s ram. Jag föreslår därför att den

nya bestämmelsen innefattar skydd mot diskriminering också på religiös

grund.

Som brottsbenämning för den nya gärningstypen har kommittén

föreslagit rasdiskriminering. Mot denna beteckning kan riktas invändningar

med hänsyn till att bestämmelsen avser diskriminering inte bara av

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

raser utan också av folkgrupper med viss hudfärg eller av visst nationellt

eller etniskt ursprung. Om bestämmelsen, som jag nyss har föreslagit, kommer

att innefatta skydd också för folkgrupp med viss trosbekännelse, blir

den föreslagna brottsbeteckningen än mindre adekvat. Jag förordar därför

att brottstypen i överensstämmelse med vad som har föreslagits av en remissinstans

benämns olaga diskriminering.

Vad sedan gäller placeringen av straffbestämmelsen om olaga

diskriminering anser vissa remissinstanser, att sådant förbud bör tas in

i 5 kap. BrB, eftersom brottet riktar sig mot enskild person och till sin

natur väsentligen överensstämmer med ärekränkningsbrotten. En remissinstans

anser det lämpligt att förbudet tas in i en särskild lag.

Som kommittén anför kan förevar ande brott otvivelaktigt i viss mån

sägas vara av ärekränkande slag. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning

att straffbestämmelsen bör placeras i 16 kap. BrB. Brottet har nära anknytning

till brottet hets mot folkgrupp, som har sin naturliga plats i detta

kapitel. Vidare innebär olaga diskriminering enligt min mening i betydande

utsträckning en kränkning av medborgarnas känsla för vad goda seder bjuder

och bör därför i första hand uppfattas som ett brott mot allmän ordning.

Beträffande åtals rätten har kommittén föreslagit att brottet läggs

under allmänt åtal utan särskild åtalsprövning. RÅ har förordat, att brottet

bör av hänsyn till målsäganden kunna åtalas av åklagare endast om målsäganden

anger brottet eller åtal anses påkallat från allmän synpunkt. Liknande

synpunkter har framförts av ett par andra remissinstanser.

På grund av vad jag tidigare har sagt om min uppfattning av brottet såsom

ett brott huvudsakligen mot allmän ordning anser jag i likhet med

kommittén att någon särskild åtalsbestäinmelse inte bör införas. Det kan

tilläggas att det vid bagatellartade överträdelser kan ske åtalsunderlåtelse

med stöd av 20 kap. 7 § 1 RB, om lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt.

Som jag förut har nämnt torde det för svensk ratifikation av FN-konventionen

f. n. inte krävas andra lagstiftningsåtgärder än dem som jag nu

har föreslagit. De nuvarande förhållandena inom Sverige torde inte heller

i övrigt motivera att ytterligare straffrättsliga förbud införs i syfte att motverka

rasdiskriminering. Skulle utvecklingen i vårt samhälle emellertid bli

sådan att mera svårartade problem på detta område uppstår, måste mer

långtgående lagstiftning övervägas. Uppmärksamheten måste således vara

riktad på förekomsten av rasdiskriminerande företeelser. Jag har anledning

förutsätta att statens invandrarverk kommer att vara uppmärksam

på förhållandena och till Kungl. Maj :t göra de framställningar om åtgärder

som anses påkallade. Även invandrarutredningens utredningsresultat blir

av betydelse.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen samt förslag till lag om änd
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ring i brottsbalken. Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende

som bilaga 3.

7.2.2 Specialmotivering

Brottsbalken

16 kap. 8 §

Enligt 16 kap. 8 § BrB i dess nuvarande lydelse döms den för hets mot

folkgrupp som offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss

härstamning eller trosbekännelse.

Som framgår av den allmänna motiveringen har jag i överensstämmelse

med kommitténs förslag förordat två ändringar i bestämmelsen, innebärande

en utvidgning dels av offentlighetsrekvisitet, dels av kretsen av

skyddsobjekt. Jag har vidare föreslagit viss ändring i beskrivningen av den

brottsliga handlingen. De föreslagna ändringarna är närmast föranledda

av konventionens art. 4 punkt a, som föreskriver förbud mot allt spridande

av idéer som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat.

Utvidgningen av offentlighetsrekvisitet innebär att kravet på att den

brottsliga handlingen skall ha skett offentligen ersätts av kravet på att

meddelande med brottsligt innehåll skall ha spritts bland allmänheten. Enligt

förslaget behöver meddelandet inte på ett direkt sätt vända sig till allmänheten.

Det är tillräckligt om det sprids bland allmänheten. Spridandet

kan ske exempelvis genom upprepade uttalanden vid privata samtal. I likhet

med vad som gäller för bl. a. samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande

av myndighet (16 kap. 6 § och 17 kap. 6 § BrB) krävs emellertid

för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en

obestämd krets. Straff skall alltså inte inträda, om hans uppsåt har varit

inriktat på en krets bekanta, även om denna har varit vidsträckt (SOU

1944: 69 s. 220 och prop. 1948: 80 s. 193).

Enligt nuvarande lydelse av 16 kap. 8 § BrB skall den brottsliga handlingen

bestå i hot, förtal eller smädelse. I departementsförslaget har denna

del av brottsbeskrivningen ersatts med bestämmelsen att meddelandet skall

innefatta hot eller uttrycka missaktning för folkgrupp av visst slag. Som

jag har nämnt i den allmänna motiveringen har avsikten med denna ändring

varit att vidga området för vilka uttalanden som skall anses brottsliga.

Ordet hot avses få samma innebörd som motsvarande uttryck i den nuvarande

bestämmelsen. De två övriga formerna av handling som är kriminaliserade

i den nuvarande bestämmelsen, förtal och smädelse, har jag däremot

ansett vara alltför begränsade för att brottsbeskrivningen skall få en

tillfredsställande omfattning. Med uttrycket missaktning avser jag således

att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som

förtal och smädelser bli straffbara. För straffbarhet bör det räcka med att

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 87 år 1970 73

ett uttalande om t. ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende.

Å andra sidan är det, som jag också har framhållit i den allmänna motiveringen,

inte meningen att omdömen som inte överskrider gränserna för

en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skall falla inom

det straffbara området. Att det är endast yttringar av ringaktning för eller

nedlåtande behandling av en ras eller folkgrupp och liknande nedsättande

uttalanden som avses vara kriminaliserade torde med tillräcklig klarhet

framgå av det valda uttrycket. Ordet missaktning förekommer redan i 5

kap. 1 § BrB om förtal och i 21 kap. 9 § samma balk om oskickligt beteende.

Som jag har framhållit tidigare behövs inte någon uttrycklig bestämmelse

om att också förlöjligande av ras eller folkgrupp skall vara omfattat av

straffbestämmelsen. I praktiken torde sådant förlöjligande undantagslöst

falla in under begreppet »uttrycker missaktning».

Den brottsliga handlingen skall enligt förslaget ske genom uttalande eller

annat meddelande. Härmed avses ingen saklig ändring i förhållande till

gällande rätt. Med uttrycket »sprider uttalande» avses såväl att göra ett uttalande

som att sprida vad man hört av annan. Ordet meddelande bör ges

en vidsträckt innebörd och omfatta inte endast muntlig eller skriftlig framställning

utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses

som skrift. Det bör alltså ha samma innehåll som vid uppviglingsbrotten

(16 kap. 5 § och 21 kap. 10 § BrB).

Yad sedan angår frågan vilka kategorier som bör beredas skydd genom

straffbestämmelsen har kommittén i sitt förslag tagit med — förutom folkgrupp

med viss trosbekännelse — raser samt folkgrupper av viss ras, med

viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung. Jag har godtagit

att bestämmelsen får denna omfattning, som väl motsvarar konventionens

krav på skydd mot rasdiskriminering. I den nuvarande bestämmelsen

om hets mot folkgrupp talas om folkgrupp med viss härstamning. Med

hänsyn till att uttrycket härstamning inte torde täcka andra förhållanden än

som omfattas av de föreslagna kriterierna finns inget behov att ta med också

detta uttryck. Någon inskränkning i förhållande till gällande rätt avses

dock inte.

I frågan om vilka befolkningsgrupper som med den föreslagna utvidgningen

kommer att omfattas av bestämmelsen får jag härnäsa till redogörelsen i

avsnitt 5.4 för kommitténs uttalanden härom.

Kommittén har som skyddsobjekt angett såväl ras som raser och såväl

folkgrupp som folkgrupper. Bland folkgrupperna nämns folkgrupp av viss

ras. Avsikten med användningen av både singular- och pluralformerna har

varit att understryka att det för straffbarhet inte skall krävas utpekande

av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar skall kunna

följa även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Enligt

kommittén skall det alltså vara tillräckligt om t. ex. viss ras prisas på sådant

sätt att alla andra raser måste anses smädade.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Även enligt min mening bör bestämmelsen om hets mot folkgrupp kunna

tillämpas i sådana fall som kommittén har angett. Den av kommittén åsyftade

omfattningen av straffbestämmelsen kan emellertid enligt min mening

nås utan användning av pluralformerna. Uttrycket folkgrupp av viss ras

tår anses omfatta såväl samtliga individer, tillhörande viss rasbestämd befolkningsgrupp,

som en bestämd del av sådan befolkningsgrupp. Med hänsyn

härtill torde det inte vara nödvändigt att bland skyddsobjekten ta med

både ras och folkgrupp av viss ras. I departementsförslaget har skyddsobjekten

därför angetts som folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av

visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse.

Liksom kommittén finner jag ej anledning att föreslå någon ändring i

den nu gällande straffskalan, som är fängelse i högst två år eller, om brottet

är ringa, böter.

16 kap. 8 a §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om förbud mot vissa former

av diskriminering i näringsverksamhet in. m. Brottet har, som framgått

av det föregående, i förslaget fått benämningen olaga diskriminering.

Föreskriften grundar sig i första hand på FN-konventionens föreskrift i

art. 5 punkt f om rätten för envar att få tillträde till varje för allmänheten

avsedd serviceinrättning. Som framgår av den allmänna motiveringen går

förslaget emellertid längre än konventionsbestämmelsen kräver. Förslaget

omfattar i princip skydd mot diskriminering vid tillhandahållande av tjänster,

varor eller annan egendom i näringsverksamhet över huvud taget och i

allmän verksamhet samt mot diskriminering vid tillträde till offentlig tillställning

och allmän sammankomst.

Den personkrets mot vilken förbudet i första stycket riktar sig har i kommitténs

förslag angetts som näringsidkare, den som är anställd i näringsverksamhet

och den som är anställd i allmän tjänst.

Jag har ansett mig kunna ansluta mig till denna beskrivning, dock med

ett visst tillägg som jag strax återkommer till.

Begreppet näringsidkare bör, som kommittén anför, fattas i vidsträckt

mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen,

omfatta varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet

av ekonomisk art. Bestämmelsen är således tillämplig också på statliga

och kommunala företag som idkar näring.

Som kommittén har framhållit omfattas person som är anställd i näringsverksamhet

av straffbestämmelsen endast när anställningen i fråga avser

arbetsgivarens näringsverksamhet och den diskriminerande handlingen

företas i den anställdes yrkesutövning.

För att bestämmelsen skall få tillfredsställande verkan bör den i fråga

om enskild näringsverksamhet inte begränsas till handlingar som begås av

näringsidkare och anställda hos sådana. Även personer som — utan att

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

75

kunna anses vara anställda i näringsverksamhet — har fått i uppdrag av en

näringsidkare att på hans vägnar fullgöra en uppgift, bör vara omfattade av

förbudet. I den föreslagna paragrafen har därför i första stycket andra

punkten tagits upp en bestämmelse om att vad som sägs om näringsidkare

äger motsvarande tillämpning på — förutom anställd — annan som handlar

på näringsidkares vägnar. Det torde inte vara nödvändigt att uttryckligen

ange att handlingen skall ha företagits i uppdragsgivarens näringsverksamhet.

Givetvis är det möjligt att sådan uppdragstagare omfattas av förbudet

redan på grund av att han själv är näringsidkare. Även uppdragstagare

som är juridisk person faller under förbudet.

En remissinstans har ansett att bestämmelsen bör formuleras så att den

täcker också dem som verkställer s. k. butikskontroll av kunder och anställda.

Med anledning härav vill jag framhålla att en butikskontrollant

omfattas av den föreslagna bestämmelsen i den mån han kan anses gå allmänheten

till handa som anställd antingen i den verksamhet vari kontrollen

verkställs eller i bevakningsföretag. I övrigt torde en rasdiskriminerande

handling från butikskontrollants sida under speciella förhållanden kunna

bedömas som förolämpning enligt 5 kap. 3 § BrB. Jag finner inte tillräckliga

skäl att ge bestämmelsen en sådan räckvidd att den omfattar alla former

av butikskontroll.

Någon definition av vad som avses med allmän tjänst torde inte behövas.

Begreppet har samma innebörd som i t. ex. 10 kap. 1 § och 20 kap. 12 §

andra stycket andra punkten BrB. Med anställd i allmän tjänst avses således

huvudsakligen personer med anställning hos staten eller kommun. Men

även andra kan anses vara anställda i allmän tjänst. Jag får här hänvisa

till den föregående redogörelsen för kommitténs specialmotivering till lagförslagen

(avsnitt 5.4).

Av gärningsbeskrivningen följer att inte alla som är anställda i allmän

tjänst träffas av förbudet. Detta gäller bara i den mån den anställde i sin

tjänsteutövning har att på något sätt gå allmänheten eller särskilda personkategorier

till handa på de villkor som i allmänhet tillämpas för tillhandahållandet

av tjänster varom är fråga. En del av dessa anställda är underkastade

ämbetsansvar. För dem är föreskrifterna om självständigt ämbetsbrott,

framför allt tjänstefel, redan tillämpliga. Med hänsyn till att dessa

ämbetsbrott är subsidiära i förhållande till allmänna brott i BrB skall ansvar

alltså inte ådömas enligt 20 kap. BrB, när förevarande bestämmelse

kan tillämpas.

Den brottsliga gärningen skall enligt förslaget bestå i att en näringsidkare

diskriminerar någon genom att inte gå honom till handa på de villkor

som näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet. Genom

denna formulering, som i formellt hänseende något avviker från kommitténs

förslag, avser jag bl. a. att tydligt ange att med villkor avses inte sådana

som näringsdikare av ifrågavarande slag i allmänhet uppställer utan

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1070

sådana som just den aktuelle näringsidkaren i allmänhet tillämpar i förhållande

till sina kunder, klienter in. m. I fråga om innebörden i övrigt av

den brottsliga handlingen får jag hänvisa till vad kommittén har anfört

i sin specialmotivering till förevarande paragraf (avsnitt 5.4).

Diskrimineringsgrunderna ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung

överensstämmer med dem som är upptagna i art. 5 i konventionen.

Innebörden av dessa grunder har närmare angetts i specialmotiveringen till

förslaget till ändringar i 16 kap. 8 § BrB. I förevar ande bestämmelse åsyftas

individer tillhörande sådan folkgrupp som omfattas av regeln om hets mot

folkgrupp i dess enligt förslaget ändrade lydelse.

Skydd enligt bestämmelsen tillkommer i första hand den som begär

prestation av näringsidkare e. d. Sådan begäran behöver inte ha någon viss

form. Vanligen torde den ske muntligen. Att en prestation begärs kan

emellertid också framgå av omständigheterna. Ett exempel härpå är det

fallet att en person slår sig ned vid ett bord i en restaurang. Som kommittén

har framhållit kan skydd i vissa fall tänkas tillkomma en person utan att

denne framställer någon begäran om prestation. Här avses främst de situationer

då det av författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet

följer skyldighet för tjänsteman att under vissa förhållanden gå viss personkategori

till handa. Som exempel kan nämnas de socialvårdande organens

verksamhet.

För straffbarhet krävs uppsåt från gärningsmannens sida (se 1 kap. 2 §

första stycket BrB).

Som jag tidigare har framhållit bör brottet ligga under allmänt åtal utan

särskild åtalsprövning.

Kommittén har som straffskala föreslagit böter eller fängelse i högst

sex månader. Under remissbehandlingen har föreslagits, dels att ringa fall

skall kunna föranleda endast böter, dels att strafflatituden skall vara densamma

som vid hets mot folkgrupp. De handlingar som kan bestraffas enligt

den föreslagna bestämmelsen torde närmast vara att jämställa med

förolämpning som är grov. Straffsatsen för sådant brott är densamma som

kommittén har föreslagit. Hets mot folkgrupp torde i regel vara att betrakta

som ett allvarligare brott än olaga diskriminering. Jag anser mig därför

kunna godta kommitténs förslag.

I ett flertal svenska författningar finns särregler för personer som inte

är svenska medborgare. Enligt art. 1 punkt 2 i FN-konventionen är konventionen

inte tillämplig på skillnader, undantag, inskränkningar eller

företräden till förmån för en konventionsstats egna medborgare. Om t. ex.

en statlig tjänsteman handlar i överensstämmelse med en författning, enligt

vilken olika regler gäller för svenska medborgare och andra, föreligger

således enligt konventionen inte rasdiskriminering. Sådana och liknande

fall omfattas ej heller av förevarande bestämmelse. Jag anser emellertid inte

nödvändigt att detta anges i själva lagtexten. Det får ändå anses klart att

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

bestämmelsen inte gäller sådana skillnader som i författning har gjorts

mellan personer med svenskt medborgarskap och andra.

I andra stycket har tagits in en särskild bestämmelse om olaga diskriminering

vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Skälet

härtill är att möjlighet bör ges till kriminalrättsligt ingripande mot diskriminering

även vid sådana offentliga tillställningar och allmänna sammankomster

som inte faller under begreppen näringsverksamhet eller allmän

verksamhet.

Termerna offentlig tillställning och allmän sammankomst har samma

innebörd som i 9 § allmänna ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna

sammankomster.

Bestämmelsen riktar sig i första hand mot anordnare av offentlig tillställning

eller allmän sammankomst. Som kommittén har föreslagit bör

också medhjälpare, dvs. medarbetare eller annat biträde, till sådan anordnare

omfattas av straffbestämmelsen. Detta blir av särskild betydelse när

anordnaren själv inte har gjort sig skyldig till brottslig handling.

Anordnare och medhjälpare till anordnare kan i vissa fall omfattas också

av bestämmelsen i första stycket om förbud för näringsidkare m. fl. att

begå diskriminerande handling. I sådana fall bör endast bestämmelsen i

andra stycket, som är av speciell natur, åberopas. Skydd tillkommer envar

som begär tillträde till offentlig tillställning eller allmän sammankomst.

Bestämmelsen skyddar givetvis också den som har blivit insläppt på en

tillställning eller sammankomst från att av rasskäl sedan avvisas därifrån.

Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till den ordning som är föreskriven för ändring av grundlag

kan den föreslagna ändringen i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen inte genomföras

förrän under första halvåret 1971. Förslaget att ändra 16 kap. 8 §

BrB hänger så nära samman med ändringen i tryckfrihetsförordningen att

brottsbalksändringen i den delen bör genomföras endast under förutsättning

att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen ändras. Förslaget att i BrB föra

in en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, har däremot inte något samband med tryckfrihetsförordningen.

I denna del bör lagen om ändring i BrB träda i kraft

redan den 1 juli 1970. övergångsbestämmelserna i förslaget om ändring i

BrB har utformats i överensstämmelse med vad nu har sagts.

Sverige kan inte anses uppfylla FN-konventionens ålägganden förrän de

föreslagna författningsändringarna har genomförts helt. Konventionen torde

därför för svensk del kunna ratificeras först under 1971.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget till lag om ändring

i brottsbalken inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom ntdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

79

International Convention on the Elimination

of All Forms of Racial Discrimination

The States Parties to this Convention,

Considering that the Charter of the

United Nations is based on the principles

of the dignity and equality

inherent in all human beings, and

that all Member States have pledged

themselves to take joint and separate

action, in co-operation with the

Organization, for the achievement

of one of the purposes of the United

Nations which is to promote and

encourage universal respect for and

observance of human rights and

fundamental freedoms for all, without

distinction as to race, sex,

language or religion,

Considering that the Universal

Declaration of Human Rights proclaims

that all human beings are

born free and equal in dignity and

rights and that everyone is entitled

to all the rights and freedoms set out

therein, without distinction of any

kind, in particular as to race, colour

or national origin,

Considering that all human beings

are equal before the law and are

entitled to equal protection of the

law against any discrimination and

against any incitement to discrimination,

Considering that the United Nations

has condemned colonialism and

all practices of segregation and discrimination

associated therewith, in

whatever form and wherever they

exist, and that the Declaration on

the Granting of Independence to

Convention Internationale sur l’EIimination

de toutes les formes de Discrimination

Raciale

Les Etats parties å la présente

Convention,

Considérant que la Charte des Nations

Unies est fondée sur les principles

de la dignité et de 1’égalité de

tous les étres humains, et que tous

les Etats Membres se sont engagés

ä agir, tant conjointement que séparément,

en coopération avec l’Organisation,

en vue d’atteindre l’un des

buts des Nations Unies, å savoir :

développer et encourager le respect

universel et effectif des droits de

1’homme et des libertés fondamentales

pour tous, sans distinction de

race, de sexe, de langue ou de religion,

Considérant que la Déclaration

universelle des droits de 1’homme

proclame que tous les étres humains

naissent libres et égaux en dignité et

en droits et que chacun peut se prévaloir

de tous les droits et de toutes

les libertés qui y sont énoncés, sans

distinction aucune, notamment de

race, de couleur ou d’origine national

e,

Considérant que tous les hommes

sont égaux devant la loi et ont droit

å une égale protection de la loi contre

toute discrimination et contre toute

incitation ä la discrimination,

Considérant que les Nations Unies

ont condamné le colonialisme et toutes

les pratiques de ségrégation et

de discrimination dont il s’accompagne,

sous quelque forme et en quelque

endroit qu’ils existent, et que la

Déclaration snr 1’octroi de 1’indépen
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

( Översättning)

Bilaga 1

Internationell konvention om avskaffandet

av alla former av rasdiskriminering

Konventionsstaterna,

vilka beaktar, att Förenta Nationernas

stadga grundas på principerna

om alla människors värdighet och

jämlikhet och att alla medlemsstater

har förbundit sig att tillsammans

och enskilt, i samarbete med Förenta

Nationerna, verka för att uppnå

ett av Förenta Nationernas syften,

nämligen att främja och uppmuntra

att mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter för varje människa

utan åtskillnad i avseende på ras,

kön, språk eller religion allmänt respekteras

och iakttas,

vilka beaktar, att den allmänna

förklaringen om de mänskliga rättigheterna

förkunnar att alla människor

är födda fria och lika i värde

och rättigheter och att var och en är

berättigad till alla de fri- och rättigheter

som uttalas däri, utan åtskillnad

av något slag, särskilt inte i

fråga om ras, hudfärg eller nationellt

ursprung,

vilka anser, att alla människor är

lika inför lagen och är berättigade

till samma lagliga skydd mot varje

diskriminering och mot varje framkallande

av sådan diskriminering,

vilka beaktar, att Förenta Nationerna

har fördömt kolonialism och

allt utövande av rasåtskillnad och

diskriminering förbunden därmed i

vilken form och varhelst det förekommer

och att förklaringen angående

beviljande av självständighet

åt koloniala länder och folk av den

14 december 1960 (Generalförsamlingens

resolution 1514 (XV)) ytterligare

bekräftar och högtidligt för
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kiingl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

Colonial Countries and Peoples of 14

December 1960 (General Assembly

resolution 1514 (XV)) has affirmed

and solemnly proclaimed the necessity

of bringing them to a speedy

and unconditional end,

Considering that the United Nations

Declaration on the Elimination

of All Forms of Racial Discrimination

of 20 November 1963 (General

Assembly resolution 1904 (XVIII))

solemnly affirms the necessity of

speedily eliminating racial discrimination

throughout the world in all

its forms and manifestations and of

securing understanding of and respect

for the dignity of the human

person,

Convinced that any doctrine of

superiority based on racial differentiation

is scientifically false,

morally condenmable, socially unjust

and dangerous, and that there

is no justification for racial discrimination,

in theory or in practice,

anywhere,

Reaffirming that discrimination

between human beings on the

grounds of race, colour or ethnic

origin is an obstacle to friendly and

peaceful relations among nations and

is capable of dislurbing peace and

security among peoples and the harinony

of persons living side by side

even within one and the same State,

Convinced that the existence of

racial barriers is repugnant to the

ideals of any human society,

Alarmed by manifestations of

racial discrimination still in evidence

in some areas of the world and by

governmental policies based on racial

superiority or hatred, such as policies

of apartheid, segregation or separation,

Resolved to adopt all necessary

measures for speedily eliminating

racial discrimination in all its forms

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

dance aux pays et aux peuples coloniaux,

du 14 décembre 1960 (résolution

1514 (XV) de 1’Assemblée générale),

a affirmé et solennellement

proclamé la nécessité d’y mettre rapidement

et inconditionnellement

fin,

Considérant que la Declaration des

Nations Unies sur 1’élimination de

toutes les formes de discrimination

raciale, du 20 novembre 1963 (résolution

1904 (XVIII) de l’Assemblée

générale), affirme solennellement la

nécessité d’éliminer rapidement toutes

les formes et toutes les manifestations

de discrimination raciale

dans toutes les parties du monde et

d’assurer la compréhension et le respect

de la dignité de la personne

humaine,

Convaincus que toute doctrine de

supériorité fondée sur la différenciation

entre les races est scientifiquement

fausse, moralement condamnable

et socialement injuste et dangereuse

et que rien ne saurait justifier,

ou que ce soit, la discrimination raciale,

ni en théorie ni en pratique,

Réaffirmant que la discrimination

entre les étres humains pour des

motifs fondés sur la race, la couleur

ou 1’origine ethnique est un obstacle

aux relations amicales et pacifiques

entre les nations et est susceptible

de troubler la paix et la sécurité entre

les peuples ainsi que la coexistence

harmonieuse des personnes au

sein d’un méme Etat,

Convaincus que 1’existence de barriéres

raciales est incompatible avec

les idéals de toute société humaine,

Alarmés par les manifestations de

discrimination raciale qui existent

encore dans certaines régions du

monde et par les politiques gouvernementales

fondées sur la supériorité

ou la haine raciale, telles que les

politiques d''apartheid, de ségrégation

ou de séparation,

Résolus å adopter toutes les mesures

nécessaires pour l’élimination

rapide de toutes les formes et de

samt. Nr 87

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

kunnar nödvändigheten av att snabbt

och förbehållslöst avskaffa kolonialismen,

vilka beaktar, att Förenta Nationernas

deklaration om avskaffande

av alla former av rasdiskriminering

av den 20 november 1963 (Generalförsamlingens

resolution 1904

(XVIII)) högtidligt bekräftar nödvändigheten

av att snabbt avskaffa

rasdiskriminering i hela världen i

alla dess former och yttringar och

att säkerställa förståelse och respekt

för människovärdet,

vilka är övertygade om att varje

lära om överlägsenhet på grund av

olikheter mellan raser är vetenskapligt

falsk, moraliskt fördömlig, socialt

orättvis och farlig och att rasdiskriminering

aldrig kan rättfärdigas

vare sig i teori eller praktik,

vilka åter bekräftar, att diskriminering

mellan människor på grund

av ras, hudfärg eller etniskt ursprung

är ett hinder för vänskapliga

och fredliga förbindelser mellan nationer

och kan störa fred och säkerhet

mellan folken liksom samförstånd

mellan människor som lever

sida vid sida också inom en och

samma stat,

vilka är övertygade om att förekomsten

av rasbarriärer strider mot

varje mänskligt samhälles ideal,

vilka är oroade över de yttringar

av rasdiskriminering som bevisligen

fortfarande förekommer i vissa delar

av världen och över den politik,

grundad på rasöverlägsenhet eller på

hat — såsom apartheid-, segregations-

eller separationspolitik — som

förs av vissa regeringar,

vilka är fast beslutna att vidta

alla nödvändiga åtgärder för att

snabbt avskaffa rasdiskriminering i

alla dess former och yttringar och

att förhindra och bekämpa rasläror

och alla yttringar av sådana läror

för att främja förståelse mellan raserna

och för att bygga ett internationellt

samhälle fritt från alla former

av åtskillnad eller diskrimine
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

and manifestations, and to prevent

and combat racist doctrines and

practices in order to promote underslanding

between races and to build

an international community free

from all forms of racial segregation

and racial discrimination,

Bearing in mind the Convention

concerning Discrimination in respect

of Employment and Occupation

adopled by the International Labour

Organisation in 1958, and the Convention

against Discrimination in

Education adopted by the United

Nations Educational, Scientific and

Cultural Organization in 1960,

Dcsiring to implement the principles

embodied in the United Nations

Declaration on the Elimination

of All Forms of Racial Discrimination

and to secure the earliest adoption

of practical measures to that

end,

Have agreed as follows:

PART I

Article 1

1. In this Convention, the term

“racial discrimination” shall mean

any distinction, exclusion, restriction

or preference based on race,

colour, descent, or national or ethnic

origin which has the purpose or

eflect of nullifying or impairing the

recognition, enjoyment or exercise,

on an equal footing, of human rights

and fundamental freedoms in the

political, economic, social, cultural

or any other field of public life.

2. This Convention shall not apply

to distinctions, exclusions, restrictions

or preferences made by a State

Party to this Convention between

citizens and non-citizens.

toutes les manifestations de discrimination

raciale et å prévenir et combattre

les doctrines et pratiques racistes

afin de favoriser la bonne entente

entre les races et d’édifier une

communauté internationale affranchie

de toutes les formes de ségrégation

et de discrimination raciales,

Agant présentes ä Vesprit la Convention

concernant la discrimination

en matiére d’emploi et de profession

adoptée par 1’Organisation

internationale du Travail en 1958 et

la Convention concernant la lutte

contre la discrimination dans le domaine

de 1’enseignement adoptée par

1’Organisation des Nations Unies

pour 1’éducation, la Science et la culture

en 1960,

Désirenx de donner effet aux principes

énoncés dans la Déclaration

des Nations Unies sur l’élimination

de toutes les formes de discrimination

raciale et d’assurer le plus rapidement

possible ^adoption de mesures

pratiques å cette fin,

Sont convenus de ce qui suit :

PREMIERE PARTIE

Article premier

1. Dans la présente Convention,

1’expression « discrimination raciale »

vise toute distinction, exclusion,

restriction ou préférence fondée sur

la race, la couleur, 1’ascendance ou

1’origine nationale ou ethnique, qui

a pour but ou pour effet de détruire

ou de compromettre la reconnaissance,

la jouissance ou 1’exercice,

dans des conditions d’égalité, des

droits de 1’homme et des libertés fondamentales

dans les domaines politique,

économique, social et culturel

ou dans tout autre domaine de la vie

publique.

2. La présente Convention ne s’applique

pas aux distinctions, exclusions,

restrictions ou préférences

établies par un Etat partie å la Convention

selon qu’il s’agit de ses ressortissants

ou de non-ressortissants.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ring på grund av ras,

vilka beaktar konventionen om

rasdiskriminering i fråga om anställnings-

och yrkesutövning, antagen

av Internationella arbetsorganisationen

år 1958, och konventionen

mot diskriminering inom undervisningen,

antagen av Förenta Nationernas

organisation för uppfostran,

vetenskap och kultur år 1960,

vilka önskar förverkliga de principer

som uttryckts i Förenta Nationernas

förklaring om avskaffande av

alla former av rasdiskriminering och

att trygga att praktiska åtgärder för

att förverkliga detta mål vidtas så

snart som möjligt,

har överenskommit om följande:

DEL 1

Artikel 1

1. I denna konvention avser uttrycket

»rasdiskriminering» varje

skillnad, undantag, inskränkning eller

företräde på grund av ras, hudfärg,

härstamning eller nationellt eller

etniskt ursprung, som har till

sjdte eller verkan att omintetgöra

eller inskränka erkännandet, åtnjutandet

eller utövandet, på lika villkor,

av mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter på politiska,

ekonomiska, sociala, kulturella eller

andra områden av det offentliga

livet.

2. Konventionen är icke tillämplig

på sådana skillnader, undantag, inskränkningar

eller företräden som

av konventionsstat göres mellan

medborgare och icke-medborgare.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

3. Nothing in this Convention may

bc inlerpreted as affecting in any

way the legal provisions of States

Parties concerning nationality, citizenship

or naturalization, provided

that such provisions do not discriminate

against any particular national
ity.

4. Special measures taken for the

sole purpose of securing adequate

advancement of certain racial or

ethnic groups or individuals requiring

such protection as may be necessary

in order to ensure such groups

or individuals equal enjoyment or

exercise of human rights and fundamental

freedoms shall not be

deemed racial discrimination, provided,

however, that such measures

do not, as a consequence, lead to the

maintenance of separate rights for

different racial groups and that they

shall not be continued after the objectives

for which they were taken

have been achieved.

Artide 2

1. States Parties condemn racial

discrimination and undertake to

pursue by all appropriate means and

without delay a policy of eliminating

racial discrimination in all its forms

and promoting understanding among

all races, and, to this end:

(a) Each State Party undertakes

to engage in no act or practice of

racial discrimination against persons,

groups of persons or institutions

and to ensure that all public

authorities and public institutions,

national and local, shall act in conformity

with this obligation;

(b) Each State Party undertakes

not to sponsor, defend or support

racial discrimination by any persons

or organizations;

3. Aucune disposition de la présente

Convention ne peut étre interprétée

comme affectant de quelque

maniére que ce soit les dispositions

législatives des Etats parties å la

Convention concernant la nationalité,

la citoyenneté ou la naturalisation,

å condition que ees dispositions

ne soient pas discriminatoires å

l’égard d’une nationalité particuliére.

4. Les mesures spéciales prises å

seule fin d’assurer comme il convient

le progrés de certains groupes raciaux

ou ethniques ou d’individus

ayant besoin de la protection qui

peut étre nécessaire pour leur garantir

la jouissance et 1’exercice des

droits de 1’homme et des libertés

fondamentales dans des conditions

d’égalité ne sont pas considérées

comme des mesures de discrimination

raciale, å condition toutefois

qu’elles n’aient pas pour effet le

maintien de droits distinets pour des

groupes raciaux différents et qu’elles

ne soient pas maintenues en vigueur

une fois atteints les objectifs auxquels

elles répondaient.

Artide 2

1. Les Etats parties condamnent

la discrimination raciale et s’engagent

å poursuivre par tous les moyens

appropriés et sans retard une politique

tendant å éliminer toute

forme de discrimination raciale et å

favoriser 1’entente entre toutes les

races, et å cette fin :

a) Chaque Etat partie s’engage å

ne se livrer å aucun aete ou pratique

de discrimination raciale contre des

personnes, groupes de personnes ou

institutions et ä faire en sorte que

toutes les autorités publiques et institutions

publiques, nationales et

locales, se conforment ä cette obligation;
b)

Chaque Etat partie s’engage å

ne pas encourager, défendre ou appuyer

la discrimination raciale pratiquée

par une personne ou une organisation

queleonque;

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Ma j:ts proposition nr 87 år 1970

3. Intet i denna konvention får tolkas

så att det på något sätt inverkar

på konventionsstaternas rättsregler

rörande nationalitet, medborgarskap

eller naturalisering, under förutsättning

att dessa regler icke diskriminerar

någon särskild nationalitet.

4. Särskilda åtgärder vidtagna uteslutande

för att åstadkomma tillfredsställande

framsteg för sådana

rasgrupper, etniska grupper eller enskilda

personer, som är i behov av

skydd för att kunna på lika villkor

åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter

och grundläggande friheter,

skall icke anses utgöra rasdiskriminering,

under förutsättning att sådana

åtgärder icke leder till att skilda

rättigheter vidmakthålles för

olika rasgrupper och att de icke bibehålies

sedan syftet därmed uppnåtts.

Artikel 2

1. Konventionsstaterna fördömer

rasdiskriminering och förbinder sig

att med alla lämpliga medel och utan

dröjsmål föra en politik syftande till

att avskaffa rasdiskriminering i alla

dess former och till att främja förståelse

mellan alla raser, i vilket

syfte:

(a) envar konventionsstat förbinder

sig att icke inlåta sig på handlingar

eller bruk som innebär rasdiskriminering

mot personer, grupper

av personer eller institutioner

och att tillse att alla offentliga myndigheter

och institutioner, såväl nationella

som lokala, handlar i enlighet

med denna förpliktelse,

(b) envar konventionsstat förbinder

sig att icke verka för, försvara

eller stödja rasdiskriminering

från personers eller organisationers

sida,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(c) Each State Party shall take

effective measures to review governmental,

national and local policies,

and to amend, rescind or nullify any

laws and regulations which have

the effect of creating or perpetuating

racial discrimination wherever it

exists;

(tf) Each State Party shall prohibit

and bring to an end, by all

appropriate means, including legislation

as required by circumstances,

racial discrimination by any persons,

group or organization;

(e) Each State Party undertakes

to encourage, where appropriate,

integrationist multi-racial organizations

and movements and other

means of eliminating barriers between

races, and to discourage anything

which tends to strengthen

racial division.

2. States Parties shall, when the

circumstances so warrant, take, in

the social, economic, cultural and

other fields, special and concrete

measures to ensure the adequate

development and protection of certain

racial groups or individuals

belonging to them, for the purpose

of guaranteeing them the full and

equal enjoyment of human rights

and fundamental freedoms. These

measures shall in no case entail as a

consequence the maintenance of

unequal or separate rights for different

racial groups after the objectives

för which they were taken have

been achieved.

Article 3

States Parties particularly condemn

racial segregation and apartheid.

and undertake to prevent, prohibit

and eradicate all practices of

c) Chaque Etat partie doit prendre

des mesures efficaces pour revoir les

politiques gouvernementales nationales

et loeales et pour modifier,

abroger ou annuler toute loi et toute

disposition réglementaire ayant pour

effet de créer la discrimination raciale

ou de la perpétuer lå ou elle

existe;

d) Chaque Etat partie doit, par

tous les moyens appropriés, y compris,

si les circonstances 1’exigent,

des mesures législatives, interdire la

discrimination raciale pratiquée par

des personnes, des groupes ou des

organisations et y mettre fin;

e) Chaque Etat partie s’engage å

favoriser, le cas échéant, les organisations

et mouvements intégrationnistes

multiraciaux et autres moyens

propres å éliminer les barriéres entre

les races, et å décourager ce qui tend

å renforcer la division raciale.

2. Les Etats parties prendront, si

les circonstances 1’exigent, dans les

domaines social, économique, culturel

et autres, des mesures spéciales

et concrétes pour assurer comme il

convient le développement ou la protection

de certains groupes raciaux

ou d’individus appartenant å ees

groupes en vue de leur garantir, dans

des conditions d’égalité, le plein

exercice des droits de 1’homme et

des libertés fondamentales. Ces mesures

ne pourront en aucun cas avoir

pour effet le maintien de droits inégaux

ou distinets pour les divers

groupes raciaux, une fois atteints

les objectifs auxquels elles répondaient.

Article 3

Les Etats parties condamnent spécialement

la ségrégation raciale et

1’apartheid et s’engagent å prévenir,

å interdire et å éliminer sur les ter
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(c) envar konventionsstat skall

vidtaga effektiva åtgärder för att

granska regeringsmaktens samt övrig

nationell eller lokal myndighetsutövning

och för att ändra, upphäva

eller ogiltigförklara alla lagar och

bestämmelser som ger upphov till

rasdiskriminering eller har till verkan

att redan förekommande rasdiskriminering

vidmakthålles,

(d) envar konventionsstat skall

förbjuda och med alla lämpliga medel,

däribland den lagstiftning som

omständigheterna påkallar, göra slut

på rasdiskriminering från personers,

gruppers eller organisationers sida,

(e) envar konventionsstat förbinder

sig att, där så är lämpligt, uppmuntra

organisationer och rörelser,

som representerar flera raser och

syftar till integrering, att främja användandet

av andra medel att avskaffa

skiljemurar mellan raser och

att motarbeta allt sådant som kan

få till följd ökad splittring mellan

raser.

2. Konventionsstaterna skall, när

omständigheterna föranleder därtill,

vidtaga särskilda och konkreta åtgärder

på sociala, ekonomiska, kulturella

och andra områden för att

åstadkomma tillfredsställande utveckling

och skydd för vissa rasgrupper

eller därtill hörande enskilda

personer i syfte att tillförsäkra

dem fullt och likaberättigat åtnjutande

av mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter. Dessa åtgärder

får i intet fall leda till att olikvärdiga

eller skilda rättigheter upprätthålles

för olika rasgrupper sedan

syftet med åtgärderna uppnåtts.

Artikel 3

Konventionsstaterna fördömer särskilt

rassegregation och apartheid och

förbinder sig att hindra, förbjuda

och utrota alla företeelser av detta

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

89

this nature in territories under their

jurisdiction.

Artide 4

States Parties condemn all propaganda

and all organizations which

are based on ideas or theories of

superiority of one race or group of

persons of one colour or ethnic

origin, or which attempt to justify or

promote racial hatred and discrimination

in any form, and undertake

to adopt immediate and positive

measures designed to eradicate all

incitement to, or acts of, such discrimination

and, to this end, with

due regard to the principles embodied

in the Universal Declaration

of Human Rigths and the rights expressly

set forth in article 5 of this

Convention, inter alia:

(a) Shall declare an offence punishable

by law all dissemination of

ideas based on racial superiority or

hatred, incitement to racial discrimination,

as well as all acts of violence

or incitement to such acts against

any race or group of persons of

another colour or ethnic origin, and

also the provision of any assistance

to racist activities, including the financing

thereof;

(b) Shall declare illegal and prohibit

organizations, and also organized

and all other propaganda activities,

which promote and incite

racial discrimination, and shall recognize

participation in such organization

of activities as an offence

punishable by law;

(c) Shall not permit public authorities

or public institutions, national

or local, to promote or incite racial

discrimination.

ritories relevant de leur juridiction

toutes les pratiques de cette nature.

Article 4

Les Etats parties condamnent toute

propagande et toutes organisations

qui s’inspirent d’idées ou de théories

fondées sur la supériorité d’une race

ou d’un groupe de personnes d’une

certaine couleur ou d’une certaine

origine ethnique, ou qui prétendent

justifier ou encourager toute forme

de haine et de discrimination raciales,

ils s’engagent å adopter immédiatement

des mesures positives

destinées å éliminer toute incitation

å une telle discrimination, ou tous

actes de discrimination, et, å cette

fin, tenant compte des principes

formulés dans la Déclaration universelle

des droits de 1’homme et des

droits expressément énoncés å l’article

5 de la présente Convention, ils

s’engagent notamment :

a) A déclarer délits punissables

par la loi toute diffusion d’idées

fondées sur la supériorité ou la haine

raciale, toute incitation å la discrimination

raciale, ainsi que tous actes

de violence, ou provocation å de tels

actes, dirigés contre toute race ou

tout groupe de personnes d’une autre

couleur ou d’une autre origine ethnique,

de méme que toute assistance

apportée å des activités racistes, y

cc.mpris leur financement;

b) A déclarer illégales et å interdire

les organisations ainsi que les

activités de propagande organisée et

tout autre type d’activité de propagande

qui incitent å la discrimination

raciale et qui 1’encouragent et å

déclarer délit punissable par la loi la

participation å ees organisations ou

å ees activités;

c) A ne pas permettre aux autorités

publiques ni aux institutions

publiques, nationales ou locales,

d’inciter å la discrimination raciale

ou de 1’encourager.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

slag inom områden under deras jurisdiktion.

Artikel 4

Konventionsstaterna fördömer all

propaganda och alla organisationer,

som grundar sig på uppfattningar

eller teorier att någon ras eller persongrupp

av viss hudfärg eller visst

etniskt ursprung är överlägsen någon

annan eller som söker rättfärdiga

eller främja rashat och diskriminering

i någon form, och förbinder

sig att vidtaga omedelbara och

konkreta åtgärder syftande till att

avskaffa allt främjande eller utövande

av sådan diskriminering. I detta

syfte skall konventionsstaterna, med

vederbörligt beaktande av de principer

som omfattas av den allmänna

förklaringen om de mänskliga rättigheterna

och av de rättigheter som

uttryckligen anges i artikel 5 av

denna konvention, bland annat:

(a) som brottslig handling, straffbar

enligt lag, förklara allt spridande

av på rasöverlägsenhet eller rashat

grundade idéer, uppmaning till

rasdiskriminering, varje våldshandling

eller uppmaning till sådan handling

mot någon ras eller persongrupp

av annan hudfärg eller annat etniskt

ursprung och även lämnandet av

stöd i någon form åt rasförföljelse,

inklusive finansiering därav,

(b) olagligförklara och förbjuda

organisationer och organiserad och

annan propaganda, som främjar och

uppmanar till rasdiskriminering,

samt förklara deltagande i dylika

organisationer eller dylik verksamhet

som en brottslig handling, straffbar

enligt lag,

(c) icke tillåta offentliga myndigheter

eller offentliga institutioner,

vare sig nationella eller lokala, att

främja eller uppmana till rasdiskriminering.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artide 5

In compliance with the fundamental

obligations laid down in article 2

of this Convention, States Parties

undertake to prohibit and to eliminate

radal discrimination in all its

forms and to guarantee the right of

everyone, without distinction as to

race, colour, or national or ethnic

origin, to equality before the law,

notably in the enjoyment of the following

rights:

(a) The right to equal treatment

before the tribunals and all other

organs administering justice;

(b) The right to security of person

and protection by the State

against violence or bodily harm,

whether inflicted by government officials

or by any indi vidu al, group or

institution;

(c) Political rigths, in particular

the rights to participate in elections

—to vote and to stand for eledion—

on the basis of universal and equal

suffrage, to take part in the Government

as well as in the condud of

public affairs åt any level and to

liave equal access to public service;

(d) Other civil rights, in particular;
(i)

The right to freedom of

movement and residence within the

border of the State;

(ii) The right to leave any

country, including one’s own, and

to return to one’s country;

(iii) The right to nationality;

(iv) The right to marriage and

choice of spouse;

(v) The right to own property

alone as well as in association

with others;

(vi) The right to inherit;

(vii) The right to freedom of

thought, conscience and religion;

(viii) The right to freedom of

opinion and expression;

(ix) The right to freedom of

peaceful assembly and association;

Article 5

Conformément aux obligations

fondamentales énoncées å 1’article 2

de la présente Convention, les Etats

parties s’engagent å interdire et å

éliminer la discrimination raciale

sons toutes ses formes et å garantir

lc droit de chacun å 1’égalité devant

la loi sans distinction de race, de

couleur ou d’origine nationale ou

ethnique, notamment dans la jouissance

des droits suivants ;

a) Droit å un traitement égal

devant les tribunaux et tout autre

organe administrant la justice;

b) Droit ä la sureté de la personne

et å la protection de l’Etat contre les

voies de fait ou les sévices de la part,

soit de fonctionnaires du governement,

soit de tout individu, groupe

ou institution;

c) Droits politiques, notamment

droit de participer aux elections —

de voter et d’étre candidat — selon

le systéme du suffrage universel et

égal, droit de prendre part au

gouvernement ainsi qu’å la direction

des affaires publiques, ä tous les

échelons, et droit d’accéder, dans des

conditions d’égalité, aux fonctions

publiques;

d) Autres droits civils, notamment

:

i) Droit de circuler librement

et de choisir sa résidence å l’intérieur

d’un Etat;

ii) Droit de quitter tout pays,

y compris le sien, et de revenir

dans son pays;

iii) Droit å une nationalité;

iv) Droit de se marier et de

choisir son conjoint;

v) Droit de toute personne,

aussi bien seule qu’en association,

ä la propriété;

vi) Droit d’hériter;

vii) Droit å la liberté de pensée,

de conscience et de religion;

viii) Droit ä la liberté d’opinion

et d’expression;

ix) Droit å la liberté de réunion

et d’association pacifiques;

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artikel 5

Till uppfyllande av de grundläggande

förpliktelserna i artikel 2 i

denna konvention förbinder sig konventionsstaterna

att förbjuda och avskaffa

rasdiskriminering i alla dess

former och att tillförsäkra envar,

utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg

eller nationellt eller etniskt ursprung,

likhet inför lagen, särskilt i

vad avser åtnjutandet av följande

rättigheter:

(a) rätten till lika behandling inför

domstolar och andra rättsskipande

organ,

(b) rätten till personlig säkerhet

och till skydd från staten mot att bli

utsatt för våld eller kroppsskada av

någon myndighetsperson eller av någon

individ, grupp eller institution,

(c) politiska rättigheter, i synnerhet

rätten att deltaga i val —- att

rösta och vara valbar — på grundval

av allmän och lika rösträtt, att

taga del i landets styrelse och allmänna

angelägenheter på alla plan

och att på lika villkor ha tillträde till

offentlig tjänst,

(d) andra medborgerliga rättigheter,

i synnerhet:

(i) rätten att fritt röra sig och

bosätta sig inom statens gränser,

(ii) rätten att lämna vilket som

helst land, också det egna, och att

återvända till det egna landet,

(iii) rätten till nationalitet,

(iv) rätten till äktenskap och

val av make,

(v) rätten att äga egendom ensam

eller tillsammans med annan,

(vi) rätten att ärva,

(vii) rätten till tanke-, samvetsoch

religionsfrihet,

(viii) rätten till åsikts- och yttrandefrihet,

(ix) rätten till församlings- och

föreningsfrihet i fredligt syfte,

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(e) Economic, social and cultural

rights, in particular:

(i) The rights to work, to free

choice of employment, to just and

favourable conditions of work, to

protection against unemployment,

to equal pay för equal work, to

just and favourable remuneration;
(ii)

The right to form and join

trade unions:

(iii) The right to housing;

(iv) The right to public health,

medical care, social security and

social services;

(v) The right to education and

training;

(vi) The right to equal participation

in cultural activities;

(/) The right of access to any place

or service intended för use by the

general public, such as transport,

hotels, restaurants, cafés, theatres

and parks.

Article 6

States Parties shall assure to everyone

within their jurisdiction effective

protection and remedies, through

the competent national tribunals and

other State institutions, against any

acts of racial discrimination which

violate his human rights and fundamental

freedoms contrary to this

Convention, as well as the right to

seek from such tribunals just and

adequate reparation or satisfaction

for any damage suffered as a result

of such discrimination.

Article 7

States Parties undertake to adopt

immediate and effective measures,

particularly in the fields of teaching,

education, culture and information,

with a view to combating prejudices

which lead to racial discrimination

and to promoting understanding,

e) Droits économiques, sociaux et

culturels, notamment :

i) Droits au travail, au libre

choix de son travail, å des conditions

équitables et satisfaisantes de

travail, å la protection contre le

chömage, å un salaire égal pour

un travail égal, å une rémunération

équitable et satisfaisante;

ii) Droit de fonder des syn di - cats et de s’affilier å des syndicats;
iii)

Droit au logement;

iv) Droit å la santé, aux soins

médicaux, å la sécurité sociale et

aux services sociaux;

v) Droit å 1’éducation et ä la

formation professionnelle;

vi) Droit de prendre part, dans

des conditions d’égalité, aux activités

culturelles;

f) Droit d’accés å tous lieux et

services destinés ä 1’usage du public,

tels que moyens de transport, hotels,

restaurants, cafées, spectacles et

parcs.

Article 6

Les Etats parties assureront å

toute personne souinise ä leur juridiction

une protection et une voie de

recours effectives, devant les tribunaux

nationaux et autres organismes

d’Etat compétents, contre tous

actes de discrimination raciale qui,

contrairement å la présente Convention,

violeraient ses droits individuels

et ses libertés fondamentales, ainsi

que le droit de demander å ees tribunaux

satisfaction ou réparation

juste et adéquate pour tout dommage

dont elle pourrait étre victime par

suite d’une telle discrimination.

Article 7

Les Etats parties s’engagent å

prendre des mesures immédiates et

efficaces, notamment dans les domaines

de 1’enseignement, de 1’éducation,

de la culture et de 1’information,

pour lutter contre les préjugés

conduisant å la discrimination ra
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj ds proposition nr 87 år 1970

(e) ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheter, i synnerhet:

(i) rätten till arbete, till fritt

val av .anställning, till rättvisa och

gynnsamma arbetsvillkor, till

skydd mot arbetslöshet, till lika

lön för lika arbete, till rättvis och

gynnsam lön för arbete,

(ii) rätten att bilda och ansluta

sig till fackförening,

(iii) rätten till bostad,

(iv) rätten till allmän hälsovård,

sjukvård, social trygghet

och allmänna tjänster,

(v) rätten till undervisning och

utbildning,

(vi) rätten att deltaga på lika

villkor i kulturell verksamhet,

(f) rätten att få tillträde till varje

för allmänheten avsedd plats eller

serviceinrättning, såsom kommunikationsmedel,

hotell, restauranger,

kaféer, teatrar och parker.

Artikel 6

Konventionsstaterna skall tillförsäkra

envar under deras jurisdiktion

verksamt skydd och verksamma

rättsliga medel, genom vederbörande

nationella domstolar och andra

statliga institutioner, mot varje rasdiskriminerande

handling som kränker

hans mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter i strid mot

denna konvention, ävensom rätten

att vid sådana domstolar begära rättvis

och tillfredsställande gottgörelse

eller ersättning för skada liden till

följd av sådan diskriminering.

Artikel 7

Konventionsstaterna förbinder sig

att vidtaga omedelbara och effektiva

åtgärder, särskilt på undervisningens,

uppfostrans, kulturens och upplysningens

områden, i syfte att bekämpa

fördomar som leder till rasdiskriminering,

och att främja för
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

tolerance and friendship among nations

and racial or ethnical groups,

as well as to propagating the purposes

and principles of the Charter

of the United Nations, the Universal

Declaration of Human Rights, the

United Nations Declaration on the

Elimination of All Forms of Racial

Discrimination, and this Convention.

PART II

Article 8

1. There shall be established a

Committee on the Elimination of

Racial Discrimination (hereinafter

referred to as the Committee) consisting

of eighteen experts of high

moral standing and acknowledged

impartiality elected by States Parties

from among their nationals,

who shall serve in their personal

capacity, consideration being given

to equitable geographical distribution

and to the representation of the

different forms of civilization as well

as of the principal legal systems.

2. The members of the Committee

shall be elected by secret ballot from

a list of persons nominated by the

States Parties. Each State Party may

nominate one person from among

its own nationals.

3. The initial election shall be

held six months after the date of the

entry into force of this Convention.

Åt least three months before the date

of each election the Secretary-General

of the United Nations shall address

a letter to the States Parties inviting

them to submit their nominations

within two months. The SecretaryGeneral

shall prepare a list in alphabetical

order of all persons thus

nominated, indicating the States

Parties which have nominated them,

and shall submit it to the States

Parties.

4. Elections of the members of

ciale et favoriser la compréhension,

la toiérance et 1’amitié entre nations

et groupes raciaux ou ethniques,

ainsi que pour promouvoir les buts

et principes de la Charte des Nations

Unies, de la Declaration universelle

des droits de 1’homme, de la Déclaration

des Nations Unies sur 1’éliminalion

de toutes les formes de discrimination

raciale et de la présente Convention.

DEUXIEME PARTIE

Article 8

1. Il est constitué un Comité pour

1''élimination de la discrimination

raciale (ci-aprés dénommé le Comité)

composé de dix-huit experts connus

pour leur haute moralité et leur

impartialité, qui sont élus par les

Etats parties parmi leurs ressortissants

et qui siégent å titre individuel,

compte tenu d’une répartition géographique

équitable et de la représentation

des différentes formes de

civilisation ainsi que des principaux

systémes juridiques.

2. Les membres du Comité sont

élus au scrutin secret sur une liste

de candidats désignés par les Etats

parties. Chaque Etat partie peut désigner

un candidat choisi parmi ses

ressortissants.

3. La premiére élection aura lieu

six mois apres la date de 1’entrée en

vigueur de la présente Convention.

Trois mois au moins avant la date

de chaque élection, le Secrétaire

général de 1’Organisation des Nations

Unies envoie une lettre aux Etats

parties pour les inviter å présenter

leurs candidatures dans un délai de

deux mois. Le Secrétaire général

dresse une liste par ordre alphabétique

de tous les candidats ainsi désignés,

avec indication des Etats parties

qui les ont désignés, et la communique

aux Etats parties.

4. Les membres du Comité sont

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ståelse, fördragsamhet och vänskap

mellan stater och mellan rasgrupper

eller etniska grupper, ävensom att

sprida kunskap om ändamål och

grundsatser i FN:s stadga, den allmänna

förklaringen om de mänskliga

rättigheterna, FN:s förklaring

om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering samt denna konvention.

DEL II

Artikel 8

1. En kommitté för avskaffandet

av rasdiskriminering (i det följande

benämnd kommittén) skall upprättas

och bestå av aderton moraliskt

högtstående och erkänt opartiska

sakkunniga personer. De sakkunniga

skall fullgöra sitt uppdrag i egenskap

av enskilda personer. De skall

väljas av konventionsstaterna bland

dessas medborgare med iakttagande

av en skälig geografisk fördelning

och av att olika slag av civilisation

samt de viktigaste rättssystemen blir

företrädda.

2. Kommitténs ledamöter skall väljas

genom hemlig omröstning från

en förteckning över personer, vilka

föreslagits av konventionsstaterna.

Varje konventionsstat får föreslå en

person bland sina egna medborgare.

3. Det första valet skall äga rum

sex månader efter dagen för konventionens

ikraftträdande. Senast tre

månader före varje valdag skall

FN:s generalsekreterare skriftligen

uppmana konventionsstaterna att

inom två månader inkomma med

sina förslag. Generalsekreteraren

skall upprätta och till konventionsstaterna

överlämna en förteckning i

alfabetisk ordning över alla de sålunda

föreslagna personerna med angivande

av vilka stater som föreslagit

dem.

4. Val av kommitténs ledamöter

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Ihe Coinmittee shall be held åt a

meeting of States Parties convened

by the Secretary-General åt United

Nations Headquarters. Åt that meeting

for which two thirds of the States

Parties shall constitute a quorum,

the persons elected to the Coinmittee

shall be those nominees who obtain

the largest number of votes and an

absolnte majority of the votes of the

representatives of States Parties

present and voting.

5. (a) The members of the Committee

shall be elected för a term

of four years. However, the terms

of nine of the members elected åt

the first election shall expire åt the

end of two years; immediately after

the first election the names of these

nine members shall be chosen by lot

by the Chairman of the Committee.

(b) For the filling of casual vacancies,

the State Party whose expert

has ceased to function as a

member of the Committee shall appoint

another expert from among its

nationals, subject to the approval of

the Committee.

6. States Parties shall be responsible

för the expenses of the members

of the Committee while they

are in performance of Committee

duties.

Article 9

1. States Parties undertake to submit

to the Secretary-General of the

United Nations, för consideration by

the Committee, a report on the legislative,

judicial, administrative or

other measures which they adopted

and which give effect to the provisions

of this Convention: (a) within

one year after the entry into force of

the Convention for the State concerned;

and (b) thereafter every two

years and whenever the Committee

so requests. The Committee may request

further information from the

States Parties.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

élus an cours d’une réunion des

Etats parties convoquée par le Secrétaire

général au Siége de 1 Organisation

des Nations Unies. A cette réunion,

oii le quorum est constitué

par les deux tiers des Etats parties,

sont élus membres du Comité les

candidats qui obtiennenl le plus

grand nombre de voix et la majorité

absolue des votes des représentants

des Etats parties présents et votants.

5. a) Les membres du Comité

sont élus pour quatre ans. Toutefois,

le mandat de neuf des membres élus

lors de la premiére élection prendra

fin au bout de deux ans; immédiatement

apres la premiére élection, le

nom de ees neuf membres sera tiré

au sort par le Président du Comité.

b) Pour remplir les vacanees

fortuites, 1’Etat partie dont 1’expert

a cessé d’exercer ses fonctions de

inembre du Comité nommera un

autre expert parmi ses ressortissants,

sous réserve de 1’approbation du

Comité.

6. Les Etats parties prennent å

leur charge les dépenses des membres

du Comité pour la période ou

ceux-ci s’acquittent de fonctions au

Comité.

Article 9

t. Les Etats parties s’engagent a

présenter au Secrétaire général de

1’Organisation des Nations Unies,

pour examen par le Comité, un rapport

sur les mesures d’ordre législatif,

judiciaire, administratif ou autre

qu’ils ont arrétées el qui donnenl

effet aux dispositions de la présente

Convention : a) dans un délai d’un

an å compter de 1’entrée en vigueur

de la Convention, pour chaque Etat

intéressé en ce qui le concerne et b)

par la suite, tous les deux ans et en

outre chaque fois que le Comité en

fera la demande. Le Comité peut

demander des renseignements compléinentaires

aux Etats parties.

samt. Nr 87

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

skall förrättas vid ett av generalsekreteraren

sammankallat möte mellan

konventionsstaterna i FN:s huvudkvarter.

Vid sådant sammanträde,

där två tredjedelar av konventionsstaterna

måste vara företrädda för

att beslut skall kunna fattas, skall

de kandidater inväljas i kommittén

som uppnår det största antalet röster

och absolut majoritet av de närvarande

och röstande konventionsstaternas

röster.

5. (a) Kommitténs ledamöter väljes

för en tid av fyra år. För nio av

de ledamöter som väljes vid det första

valet skall dock tiden löpa ut efter

två år. Omedelbart efter det första

valet skall namnen på dessa nio ledamöter

utses genom lottdragning

av kommitténs ordförande.

(b) I händelse av tillfällig vakans

utser den konventionsstat,

vars sakkunnige upphört att vara

ledamot av kommittén, en annan

sakkunnig bland sina medborgare

med förbehåll för kommitténs godkännande.

6. Konventionsstaterna skall svara

för kommittéledamöternas utgifter

när de utför kommittéuppdrag.

Artikel 9

1. Konventionsstaterna förbinder

sig att för kommitténs granskning

tillställa generalsekreteraren en rapport

om de lagstiftnings-, domstols-,

förvaltnings- och andra åtgärder de

vidtagit för konventionsbestämmelsernas

efterlevnad: a) inom ett år

efter konventionens ikraftträdande

för vederbörande stat och b) därefter

vartannat år och närhelst kommittén

begär. Kommittén äger påfordra ytterligare

upplysningar av konventionsstaterna.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

2. The Committee shall report annually,

through the Secretary-General,

to the General Assembly of the

United Nations on its activities and

may make suggestions and general

reconnnendations based on the examination

of the reports and information

received from the States Parties.

Such suggestions and general

recommendations shall be reported

to the General Assembly together

with comments, if any, from States

Parties.

Article 10

1. The Committee shall adopt its

own rules of procedure.

2. The Committee shall elect its

officers for a term of two years.

3. The secretariat of the Committee

shall be provided by the Secretary-General

of the United Nations.

4. The meetings of the Committee

shall norinally be held åt United Nations

Headquarters.

Article 11

1. If a State Party considers that

another State Party is not giving

effect to the provisions of this Convention,

it may bring the matter to

the attention of the Committee. The

Committee shall then transmit the

communication to the State Party

concerned. Within three months, the

receiving State shall submit to the

Committee written explanations or

statements clarifying the matter and

the remedy, if any, that may have

been taken by that State.

2. If the matter is not adjusted

to the satisfaction of both parties,

either by bilateral negotiations or by

any other procedure open to them,

within six months after the receipt

by the receiving State of the initial

communication, either State shall

have the right to refer the matter

again to the Committee by notifying

2. Le Comité soumet chaque année

ä 1’Assemblée générale de rÖrganisation

des Nations Unies, par l’intermédiaire

du Secrétaire général, un

rapport sur ses activités et peut faire

des suggestions et des recommandations

d’ordre général fondées sur

1’examen des rapports et des renseignements

re^us des Etats parties. Il

porte ees suggestions et recommandations

d’ordre général å la connaissance

de 1’Assemblée générale avec,

le cas échéant, les observations des

Etats parties.

Article 10

1. Le Comité adopte son réglement

intérieur.

2. Le Comité élit son bureau pour

une période de deux ans.

3. Le Secrétaire général de 1’Organisation

des Nations Unies assure

le secrétariat du Comité.

4. Le Comité tient normalement

ses réunions au Siége de l’Organisation

des Nations Unies.

Article 11

1. Si un Etat partie estime qu’un

autre Etat également partie n’applique

pas les dispositions de la présente

Convention, il peut appeler

1’attention du Comité sur la question.

Le Comité transmet alors la

communication å l’Etat partie intéressé.

Dans un délai de trois mois,

l’Etat destinataire soumet au Comité

des explications ou déclarations

écrites éclaircissant la question et

indiquant, le cas échéant, les mesures

qui peuvent avoir été prises par

ledit Etat pour remédier å la situation.

2. Si, dans un délai de six mois a

compter de la date de réception de

la communication originale par

l’Etat destinataire, la question n’est

pas réglée å la satisfaction des deux

Etats, par voie de négociations bilatérales

ou par toute autre procédure

qui serait ä leur disposition, l’un

comme 1’autre auront le droit de la

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

2. Kommittén skall genom generalsekreteraren

årligen rapportera

till FN :s generalförsamling om sin

verksamhet och kan framställa förslag

och allmänna rekommendationer

på grundval av sin granskning

av de från konventionsstaterna mottagna

rapporterna och upplysningarna.

Sådana förslag och allmänna

rekommendationer skall föreläggas

generalförsamlingen tillsammans

med konventionsstaternas eventuella

kommentarer.

Artikel 10

1. Kommittén antager själv sin

arbetsordning.

2. Kommittén väljer sitt presidium

för en tid av två år.

3. FN:s generalsekreterare skall

sörja för sekretariat åt kommittén.

4. Kommitténs sammanträden hålles

som regel i FN :s huvudkvarter.

Artikel 11

1. Om en konventionsstat finner

att en annan konventionsstat icke

efterlever konventionens bestämmelser,

kan den förra staten anmäla

förhållandet för kommittén. Kommittén

skall då överlämna meddelandet

därom till den andra staten.

Inom tre månader skall den mottagande

staten skriftligen lämna kommittén

en förklaring eller ett uttalande

med upplysningar i saken och

uppgift om den åtgärd som eventuellt

vidtagits av den staten.

2. Om ärendet icke regleras på ett

för båda parter tillfredsställande sätt

genom bilaterala förhandlingar eller

annat för dem tillgängligt förfarande

inom sex månader efter det den

mottagande staten mottog det ursprungliga

meddelandet, har vardera

staten rätt att åter hänskjuta

ärendet till kommittén genom anmä
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

the Committee and also the other

State.

3. The Committee shall deal with

a matter referred to it in accordance

with paragraph 2 of this article af ter

it has ascertained that all available

domestic remedies have been invoked

and exhausted in the case, in conformity

with the generally recognized

principles of international law.

This shall not be the rule where the

application of the remedies is unreasonably

prolonged.

4. In any matter referred to it, the

Committee may call upon the States

Parties concerned to supply any other

relevant information.

5. When any matter arising out of

this article is being considered by

the Committee, the States Parties

concerned shall be entitled to send

a representative to take part in the

proceedings of the Committee, without

voting rights, while the matter

is under consideration.

Article 12

1. (a) After the Committee has

obtained and collated all the information

it deems necessary, the Chairman

shall appoint an ad hoc Conciliation

Commission (hereinafter referred

to as the Commission) coinprising

five persons who may or may

not be members of the Committee.

The members of the Commission

shall be appointed with the unanimous

consent of the parties to the

dispute, and its good offices shall be

made available to the States concerned

with a view to an amicable

solution of the matter on the basis

of respect for this Convention.

(b) If the States parties to the

dispute fail to reach agreement within

three months on all or part of

the composition of the Commission,

the members of the Commission not

agreed upon by the States parties to

the dispute shall be elected by secret

7f Bihang till riksdagens protokoll 1970.

soumettre å nouveau au Comité en

adressant une notification au Comité

ainsi qu’å l’autre Etat intéressé.

3. Le Comité ne peut connaitre

d’une affaire qui lui est soumise

conformément au paragraphe 2 du

présent article qu’aprés s’étre assuré

que tous les recours internes disponibles

ont été utilisés ou épuisés,

conformément aux principes de droit

international généralement reconnus.

Gette régle ne s’applique pas si les

procédures de recours excédent des

délais raisonnables.

4. Dans toute affaire qui lui est

soumise, le Comité peut demander

aux Etats parties en présence de lui

fournir toui renseignement complémentaire

pertinent.

5. Lorsque le Comité examine une

question en application du présent

article, les Etats parties intéressés

ont le droit de désigner un representant

qui participera sans droit de

vote aux travaux du Comité pendant

toute la durée des débats.

Article 12

l.a) Une fois que le Comité a

obtenu et dépouilié tous les rensigneinents

qu’il juge nécessaires, le President

désigne une Commission de

conciliation ad hoc (ci-aprés dénommée

la Commission) composée de

cinq personnes qui peuvent ou non

élre membres du Comité. Les membres

en sont désignés avec 1’assentiment

entier et unanime des parties

au différend et la Commission met

ses bons offices å la disposition des

Etats intéressés, afin de parvenir å

une solution amiable de la question,

fondée sur le respect de la présente

Convention.

b) Si les Etats parties au différend

ne parviennent pas å une entente

sur tout ou partie de la composition

de la Commission dans un délai de

trois mois, les membres de la Commission

qui n’ont pas 1’assentiment

des Etats parties au différend sont

samt. Nr 87

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

lan till såväl kommittén som den

andra staten.

3. Kommittén skall till behandling

upptaga ärende som hänskjutits till

den enligt punkt 2 i denna artikel

först sedan den utrönt att alla inhemska

rättsmedel tagits i anspråk

och uttömts i fallet enligt folkrättens

allmänt vedertagna grundsatser.

Detta skall dock ej gälla om

rättsmedlens utnyttjande är oskäligt

tidskrävande.

4. I varje till kommittén liänskjutet

ärende äger kommittén ålägga

de berörda konventionsstaterna att

ställa ytterligare upplysningar av betydelse

till förfogande.

5. När ärende, som avses i denna

artikel, behandlas av kommittén,

skall berörda stater ha rätt att sända

en representant för att utan rösträtt

deltaga i kommitténs arbete under

ärendets behandling.

Artikel 12

1. (a) Sedan kommittén mottagit

och sammanställt alla de upplysningar

den anser nödvändiga, skall

ordföranden utse en förlikningskommission

ad hoc (i det följande benämnd

kommissionen) bestående av

fem personer, som kan men icke behöver

vara ledamöter i kommittén.

Kommissionens ledamöter skall utses

med de tvistande parternas samtycke,

och dess tjänster skall ställas

till de berörda staternas förfogande

i syfte att åstadkomma en reglering

av frågan i godo grundad på respekt

för konventionen.

(b) Har de tvistande staterna icke

inom tre månader enats om kommissionens

sammansättning, helt eller

delvis, skall de kommissionsmedlemmar,

varom enigheL icke nåtts

mellan de tvistande staterna, väljas

av kommittén bland dess medlem
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ballot by a two-thirds majority vote

of Ihe Committee from among its

own members.

2. The members of the Commission

shall serve in their personal capacity.

They shall not be nationals of the

States parties to the dispute or of a

State not Party to this Convention.

3. The Commission shall elect its

own Chairman and adopt its own

rules of procedure.

4. The meetings of the Commission

shall normally be held åt United

Nations Headquarters or åt any other

convenient place as determined by

the Commission.

5. The secretariat provided in accordance

with article 10, paragraph

3, of this Convention shall also service

the Commission whenever a dispute

among States Parties brings

the Commission into being.

6. The States parties to the dispute

shall share equally all the expenses

of the members of the Commission

in accordance with estimates to be

provided by the Secretary-General of

the United Nations.

7. The Secretary-General shall be

empowered to pay the expenses of

the members of the Commission, if

necessary, before reimbursement by

the States parties to the dispute in

accordance with paragraph 6 of this

article.

8. The information obtained and

collated by the Committee shall be

made available to the Commission,

and the Commission may call upon

the States concerned to supply any

other relevant information.

Article 13

1. When the Commission has fully

considered the matter, it shall prepare

and submit to the Chairman of

the Committee a report embodying

its findings on all questions of fact

élus au scrutin secret parmi les

membres du Comité, å la majorité

des deux tiers des membres du

Comité.

2. Les membres de la Commission

siégent å titre individuel. Ils ne doivent

pas étre ressortissants de l’un

des Etats parties au différend ni d’un

Etat qui n’est pas partie å la présente

Convention.

3. La Commission élit son President

et adopte son réglement intérieur.

4. La Commission tient normalement

ses réunions au Siége de l’Organisation

des Nations Unies ou en

tout autre lieu approprié que déterminera

la Commission.

5. Le secrétariat prévu au paragraphe

3 de 1’article 10 de la présente

Convention préte également ses services

å la Commission chaque fois

qu’un différend entre des Etats parties

entraine la constitution de la

Commission.

6. Toutes les dépenses des membres

de la Commission sont réparties

également entre les Etats parties au

différend, sur la base d’un état estimatif

établi par le Secrétaire général

de 1 Organisation des Nations Unies.

7. Le Secrétaire général sera habilité,

si besoin est, å défrayer les

membres de la Commission de leurs

dépenses, avant que le remboursement

en ait été effectué par les Etats

parties au différend conformément

au paragraphe 6 du present article.

8. Les renseignements obtenus et

dépouillés par le Comité sont mis å

la disposition de la Commission, et

la Commission peut demander aux

Etats intéressés de lui fournir tout

renseignement complémentaire pertinent.

Article 13

1. Apres avoir étudié la question

sous tous ses aspects, la Commission

prépare et soumet au Président du

Comité un rapport contenant ses

conclusions sur toutes les questions

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

mar med tvåtredjedels majoritet vid

hemlig omröstning.

2. Kommissionens ledamöter skall

fullgöra sitt uppdrag i egenskap av

enskilda personer. De får ej vara

medborgare i tvistande stat eller i

stat som icke biträtt konventionen.

3. Kommissionen skall själv välja

sin ordförande och antaga sin arbetsordning.

4. Kommissionens sammanträden

skall som regel hållas i FN :s huvudkvarter

eller på annan lämplig plats

enligt kommissionens bestämmande.

5. Det sekretariat som ställes till

förfogande enligt artikel 10 punkt

3 skall, när en tvist mellan konventionsstater

leder till utseendet av en

kommission, biträda även denna.

6. De tvistande parterna skall sinsemellan

lika fördela kostnaderna för

ledamöterna i kommissionen enligt

beräkningar som ombesörj es av

FN:s generalsekreterare.

7. Generalsekreteraren är bemyndigad

att, om så erfordras, betala

kostnaderna för kommissionens ledamöter,

innan de tvistande staterna

ersatt kostnaderna enligt punkt 6 i

denna artikel.

8. De upplysningar som kommittén

mottagit och sammanställt skall

ställas till kommissionens förfogande,

och kommissionen kan anmoda

de berörda staterna att inkomma

med ytterligare upplysningar av betydelse.

Artikel 13

1. När kommissionen avslutat

prövningen av ärende, skall den upprätta

och till kommitténs ordförande

överlämna en rapport omfattande

dess utredning om de med tvisten

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

relevant to the issue between the

parties and containing such recommendations

as it may think proper

for the amicable solution of the dispute.

2. The Chairman of the Coramittee

shall communicate the report of

the Commission to each of the States

parties to the dispute. These States

shall, within three months, inform

the Chairman of the Committee

whether or not they accept the recommendations

contained in the report

of the Commission.

3. After the period provided för

in paragraph 2 of this article, the

Chairman of the Committee shall

communicate the report of the Commission

and the declarations of the

States Parties concerned to the other

States Parties to this Convention.

Article 14

1. A State Party may åt any time

declare that it recognizes the competence

of the Committee to receive and

consider Communications from individuals

or groups of individuals

within its jurisdiction claiming to

be victims of a violation by that

State Party of any of the rights set

forth in this Convention. No comrnunication

shall be received by the

Committee if it concerns a State

Party which has not made such a

declaration.

2. Any State Party which makes

a declaration as provided for in

paragraph 1 of this article may establish

or indicate a body within its

national legal order which shall be

competent to receive and consider

petitions from individuals and groups

of individuals within its jurisdiction

who claim to be victims of a violation

of any of the rights set forth in

this Convention and who have exhausted

other available local remedies.

de fait relatives au litige entre les

parties et renfermant les recommandations

qu’elle juge opportunes en

vue de parvenir å un réglement

amiable du différend.

2. Le Président du Comité transniet

le rapport de la Commission a

chacun des Etats parties au différend.

Lesdits Etats font savoir au

Président du Comité, dans un délai

de trois mois, s’ils acceptent, ou non,

les recommandations contenues dans

le rapport de la Commission.

3. Une fois expiré le délai prévu

au paragraphe 2 du présent article,

le Président du Comité communique

le rapport de la Commission et les

déclarations des Etats parties intéressés

aux autres Etats parties å la

Convention.

Article 14

1. Tout Etat partie peut déclarer å

tout moment qu’il reconnait la compétence

du Comité pour recevoir et

examiner des Communications émanant

de personnes ou de groupes de

personnes relevant de sa juridiction

qui se plaignent d’étre victimes d’une

violation, par ledit Etat partie, de

l’un quelconque des droits énoncés

dans la présente Convention. Le

Comité ne recoit aucune communication

intéressant un Etat partie qui

n’a pas fait une telle déclaration.

2. Tout Etat partie qui fait une

déclaration conformément au paragraphe

1 du présent article peut

créer ou désigner un organisme dans

le cadre de son ordre juridique national,

qui aura compétence pour

recevoir et examiner les pétitions

émanant de personnes ou de groupes

de personnes relevant de la juridiction

dudit Etat qui se plaignent

d’étre victimes d’une violation de

l’un quelconque des droits énoncés

dans la présente Convention et qui

ont épuisé les autres recours locaux

disponibles.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

sammanhängande faktiska förhållandena

och innehållande de rekommendationer

den finner ägnade att

åvägabringa en uppgörelse i godo av

tvisten.

2. Kommitténs ordförande skall

överlämna kommissionens rapport

till envar av de tvistande staterna.

Dessa skall inom tre månader underrätta

kommitténs ordförande huruvida

de godkänner rekommendationerna

i kommissionens rapport.

3. När den i punkt 2 i denna artikel

angivna tiden utlöpt, skall kommitténs

ordförande överlämna kommissionens

rapport och de berörda

konventionsstaternas deklarationer

till övriga konventionsstater.

Artikel 14

1. En konventionsstat kan när som

helst förklara, att den erkänner

kommitténs behörighet att mottaga

och pröva framställningar från sådana

enskilda personer eller grupper

av enskilda inom statens jurisdiktionsområde,

som påstår sig ha genom

den staten blivit utsatta för

kränkning av någon av de i denna

konvention angivna rättigheterna.

Framställning skall icke mottagas av

kommittén, om den gäller en konventionsstat

som ej avgivit sådan

förklaring.

2. Varje konventionsstat som avger

en förklaring enligt punkt 1 i

denna artikel kan upprätta eller utse

ett organ inom sitt nationella rättsväsen,

som är behörigt att mottaga

och pröva framställningar från sådana

enskilda personer eller grupper

av enskilda inom statens jurisdiktionsområde,

som påstår sig ha blivit

utsatta för kränkning av någon

av de i denna konvention angivna

rättigheterna och som uttömt andra

tillgängliga inhemska rättsmedel.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

3. A declaration made in accordance

with paragraph 1 of this article

and the name of any body established

or indicated in accordance with

paragraph 2 of this article shall be

deposited by the State Party concerned

with the Secretary-General

of the United Nations, who shall

transmit copies thereof to the other

States Parties. A declaration may be

withdrawn åt any time by notification

to the Secretary-General, but

such a withdrawal shall not affect

Communications pending before the

Committee.

4. A register of petitions shall be

kept by the body established or indicated

in accordance with paragraph

2 of this article, and certified copies

of the register shall be filed annually

through appropriate channels

with the Secretary-General on the

imderstanding that the contents

shall not be publicly disclosed.

5. In the event of failure to obtain

satisfaction from the body established

or indicated in accordance with

paragraph 2 of this article, the petitioner

shall have the right to communicate

the matter to the Committee

within six months.

6. (a) The Committee shall confidentially

bring any communication

referred to it to the attention of

the State Party alleged to be violating

any provision of this Convention, but

the identity of the individuai or

groups of individuals concerned

shall not be revealed without his or

their express consent. The Committee

shall not receive anonymous

Communications.

(b) Within three months, the receiving

State shall submit to the

Committee written explanations or

statements clarifying the matter and

the remedy, if any, that may have

been taken by that State.

7. (a) The Committee shall con
-

3. La déclaration faite conformément

au paragraphe 1 du present

article et le nom de tout organisme

créé ou désigné conformément au

paragraphe 2 du présent article sont

déposés par l’Etat partie intéressé

auprés du Secrétaire général de l’Organisation

des Nations Unies, qui en

communique aux autres Etats parties.

La déclaration peut étre retirée

ä tout moment au moyen d’une notification

adressée au Secrétaire général,

mais ce retrait n’affecte pas les

Communications dont le Comité est

déjå saisi.

4. L’organisme créé ou désigné

conformément au paragraphe 2 du

présent article devra tenir un registre

des pétitions et des copies certifiées

conformes du registre seront déposées

chaque année auprés du Secrétaire

général par les voies appropriées,

étant entendu que le contenu

desdites copies ne sera pas divulgué

au public.

5. S’il n’obtient pas satisfaction de

1’organisme créé ou désigné conformément

au paragraphe 2 du présent

article, le pétiiionnaire a le droit

d’adresser, dans les six mois, une

communication å cet effect au Comité.

8. a) Le Comité porte, å titre confidentiel,

toute communication qui

lui est adressée å 1’attention de l’Etat

partie qui a prétendument violé l’une

quelconque des dispositions de la

Convention, mais 1’identité de la personne

ou des groupes de personnes

intéressés ne peut étre révélée sans

le consentement exprés de ladite personne

ou desdits groupes de personnes.

Le Comité ne recoit pas de Communications

anonymes.

b) Dans les trois mois qui suivent,

ledit Etat soumet par écrit au Comité

des explications ou déclarations

éclaircissant la question et indiquant,

le cas échéant, les mesures qu’il

pourrait avoir prises pour remédier

å la situation.

7. a) Le Comité examine les com
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

3. Förklaring som göres enligt

punkt 1 i denna artikel, och uppgift

om namnet på organ, som upprättats

eller utsetts enligt punkt 2 i denna

artikel, skall deponeras av vederbörande

konventionsstat hos FN:s generalsekreterare,

som tillställer övriga

konventionsstater kopior därav.

Förklaring kan återkallas när som

helst genom meddelande till generalsekreteraren,

men sådan återkallelse

har ingen verkan vad gäller hos

kommittén anhängiggjorda framställningar.

4. Ett register över framställningar

skall föras av organ som upprättats

eller utsetts enligt punkt 2 i denna

artikel, och bestyrkta avskrifter

av registret skall årligen på lämplig

väg tillställas generalsekreteraren,

varvid förutsättes att innehållet icke

göres offentligt.

5. Om klaganden icke får sitt fall

tillfredsställande reglerat genom organ

som upprättats eller utsetts enligt

punkt 2 i denna artikel, har han

rätt att hänskjuta ärendet till kommittén

inom sex månader.

6. (a) Kommittén skall konfidentiellt

delge varje framställning som

den tagit emot med den konventionsstat

som påstås ha brutit mot bestämmelse

i konventionen men skall

icke röja identiteten hos vederbörande

person eller grupp av personer

utan dennes eller dessas uttryckliga

samtycke. Kommittén får icke taga

emot anonyma framställningar.

(b) Den mottagande staten skall

inom tre månader skriftligen lämna

kommittén en förklaring eller ett uttalande

med upplysningar i saken

och uppgift om den åtgärd som eventuellt

vidtagits av den staten.

7. (a) Kommittén skall pröva

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

sider Communications in the light

of all information made available to

it by the State Party concerned and

by the petitioner. The Committee

shall not consider any communication

from a petitioner unless it has

ascertained that the petitioner has

exhausted all available domestic

remedies. However, this shall not be

the rule where the application of the

remedies is unreasonably prolonged.

(b) The Committee shall forward

its suggestions and recommendations,

if any, to the State Party

concerned and to the petitioner.

8. The Committee shall include

in its annual report a summary of

such Communications and, where

appropriate, a summary of the explanations

and statements of the

States Parties concerned and of its

own suggestions and recommendations.

9. The Committee shall be competent

to exercise the functions provided

for in this article only when åt

least ten States Parties to this Convention

are bound by declarations in

accordance with paragraph 1 of this

article.

Article 15

1. Pending the achievement of the

objectives of the Declaration on the

Granting of Independence to Colonial

Countries and Peoples, contained in

General Assembly resolution 1514

(XV) of 14 December 1960, the provisions

of this Convention shall in

no way limit the right of petition

granted to these peoples by other

international instruments or by the

United Nations and its specialized

agencies.

2. (a) The Committee established

under article 8, paragraph 1, of this

Convention shall receive copies of the

petitions from, and submit expressions

of opinion and recommendations

on these petitions to, the bodies

munications en tenant compte de

toutes les informations qui lui sont

soumises par l’Etat partie intéressé

et par le pétitionnaire. Le Comité

n’examinera aucune communication

d’un pétitionnaire sans s’étre assuré

que celui-ci a épuisé tous les recours

internes disponibles. Toutefois, cette

régle ne s’applique pas si les procédures

de recours excédent des délais

raisonnables.

b) Le Comité adresse ses suggestions

et recommandations éventuelles

å l’Etat partie intéressé et au pétitionnaire.

8. Le Comité inclut dans son rapport

annuel un résumé de ees Communications

et, le cas échéant, un résumé

des explications et déclarations

des Etats parties intéressés ainsi que

de ses propres suggestions et recommandations.

9. Le Comité n’a compétence pour

s’acquitter des fonetions prévues au

présent article que si au moms dix

Etats parties å la Convention sont

liés par des déclarations faites conformément

au paragraphe 1 du présent

article.

Article 15

1. En atlendant la réalisation des

objectifs de la Déclaration sur l’octroi

de l’indépendance aux pays et

aux peuples coloniaux, contenue dans

la résolution 1514 (XV) de l’Assemblée

générale de 1’Organisation des

Nations Unies, en date du 14 décembre

1960, les dispositions de la

présente Convention ne restreignent

en rien le droit de pétition accordé å

ees peuples par d’autres instruments

internationaux ou par 1’Organisation

des Nations Unies ou ses institutions

spécialisées.

2. a) Le Comité constitué conformément

au paragraphe 1 de 1’article

8 de la présente Convention recoit

copie des pétitions venant des organes

de l’Organisation des Nations

Unies qui s’occupent de questions

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

framställningar i ljuset av alla de

upplysningar som ställts till dess förfogande

av vederbörande konventionsstat

och av klaganden. Kommittén

får ej pröva framställning från

klagande såvida den icke utrönt att

klaganden utdömt alla tillgängliga inhemska

rättsmedel. Detta skall dock

icke gälla om rättsmedlens utnyttjande

är oskäligt tidskrävande.

(b) Kommittén skall överlämna

sina eventuella förslag och rekommendationer

till den berörda konventionsstaten

och till klaganden.

8. Kommittén skall i sin årliga

rapport intaga en summarisk redogörelse

för mottagna framställningar

och, där så lämpligen bör ske, för de

berörda konventionsstaternas förklaringar

och uttalanden ävensom för

sina egna förslag och rekommendationer.

9. Kommittén är behörig utöva de

funktioner som angivits i denna artikel

endast om minst tio konventionsstater

är bundna av förklaringar

enligt punkt 1 i denna artikel.

Artikel 15

1. I avvaktan på förverkligandet

av målet för den i generalförsamlingens

resolution 1514 (XV) den 14

december 1960 intagna förklaringen

angående beviljande av självständighet

åt koloniala länder och folk skall

bestämmelserna i denna konvention

på intet sätt begränsa den petitionsrätt

som tillerkänts dessa folk genom

andra internationella instrument eller

av FN och dess fackorgan.

2. (a) Den enligt artikel 8 punkt

1 i denna konvention upprättade

kommittén skall erhålla avskrifter

av samt till vederbörande organ avge

yttranden över och rekommendationer

med anledning av framställning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

of the United Nations which deal

with matters directly related to the

principles and objectives of this Convention

in their consideration of

petitions from the inhabitants of

Trust and Non-Self-Governing Territories

and all other territories to

which General Assembly resolution

1514 (XV) applies, relating to matters

covered by this Convention

which are before these bodies.

(b) The Committee shall receive

from the competent bodies of the

United Nations copies of the reports

concerning the legislative, judicial,

administrative or other measures

directly related to the principles and

objectives of this Convention applied

by the administering Powers within

the Territories mentioned in subparagraph

(a) of this paragraph,

and shall express opinions and make

recommendations to these bodies.

3. The Committee shall include in

its report to the General Assembly

a summary of the petitions and reports

it has received from United

Nations bodies, and the expressions

of opinion and recommendations of

the Committee relating to the said

petitions and reports.

4. The Committe shall request

from the Secretary-General of the

United Nations all information relevant

to the objectives of this Convention

and available to him regarding

the Territories mentioned in

paragraph 2 (a) of this artide.

Artide 16

The provisions of this Convention

concerning the settlement of disputes

or complaints shall be applied without

prejudice to other procedures

for settling disputes or complaints

in the field of discrimination laid

down in the constituent instruments

of, or in conventions adopted by, the

ayant un rapport direct avec les principes

et les objectifs de la présente

Convention, et exprime une opinion

et fait des recommandations au sujet

des petitions re^ues lors de 1’examen

des pétitions émanant des habitants

de territoires sous tutelle ou non

autonomes ou de tout autre territoire

auquel s’applique la résolution 1514

(XV) de 1’Assemblée générale, et

ayant trait å des questions visces par

la présente Convention, dont sont

saisis lesdits organes.

b) Le Comité recoit des organes

compétents de 1’Organisation des Nations

Unies copie des rapports concernant

les mesures d’ordre législatif,

judiciaire, administratif ou autre interessant

directement les principes

et objectifs de la présente Convention

que les puissances administrantes

ont appliquées dans les territoires

mentionnées å 1’alinéa a du présent

paragraphe et exprime des avis et

fait des recommandations å ees organes.

3. Le Comité inelut dans ses rapports

å 1’Assemblée générale un résumé

des pétitions et des rapports

qu’il a recus d’organes de 1’Organisation

des Nations Unies, ainsi que les

expressions d’opinion et les recommandations

qu’ont appelées de sa

part lesdits pétitions et rapports.

4. Le Comité prie le Secrétaire

général de 1’Organisation des Nations

Unies de lui fournir tous renseignements

ayant trait aux objectifs de

la présente Convention, dont celui-ci

dispose au sujet des territoires mentionnés

å l’alinéa a du paragraphe 2

du présent artide.

Artide 16

Les dispositions de la présente

Convention concernant les mesures ä

prendre pour régler un différend ou

liquider une plainte s’appliquent sans

préjudice des autres procédures de

réglement des différends ou de liquidation

des plaintes en matiére de

discrimination prévues dans des in
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ar från de FN-organ som behandlar

frågor, vilka direkt berör denna konventions

principer och ändamål, vid

sina överväganden av hos dem anhängiga

petitioner, avseende frågor

som omfattas av denna konvention,

från innevånare i förvaltarskapsområden

och andra områden, på vilka

generalförsamlingens resolution

1514 (XV) äger tillämpning.

(b) Kommittén skall från vederbörande

FN-organ erhålla kopior av

rapporter angående lagstiftnings-,

domstols-, förvaltnings- eller andra

åtgärder som direkt sammanhänger

med denna konventions principer

och syften och som vidtagits av de

förvaltande staterna inom de i (a)

ovan nämnda områdena, och skall

avge yttranden och rekommendationer

till dessa organ.

3. Kommittén skall i sin rapport

till generalförsamlingen intaga en

summarisk redogörelse för de framställningar

och rapporter den har

mottagit från FN:s organ liksom de

yttranden och rekommendationer

kommittén avgivit med avseende på

dessa framställningar och rapporter.

4. Kommittén skall från FN:s generalsekreterare

begära alla uppgifter

sammanhängande med denna

konventions syften som han har tillgängliga

och som avser de i punkt

2 (a) nämnda områdena.

Artikel 16

Denna konventions bestämmelser

om biläggande av tvister och klagomål

är tillämpliga utan att medföra

inskränkning i tillämpligheten av sådana

andra förfaranden för biläggandet

av tvister och klagomål på

diskrimineringsområdet om vilka

stadgats i konstituerande instrument

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

United Nations and its specialized

agencies, and shall not prevent the

States Parties from having recourse

to other procedures for settling a

dispute in accordance with general

or special international agreements

in force between them.

PART III

Article 17

1. This Convention is open for

signature by any State Member of

the United Nations or member of any

of its specialized agencies, by any

State Party to the Statute of the International

Conrt of Justice, and by

any other State which has been invited

by the General Assembly of the

United Nations to become a Party to

this Convention.

2. This Convention is snbject to

ratification. Instruments of ratification

shall be deposited with the Secretary-General

of the United Nations.

Article 18

1. This Convention shall be open

to accession by any State referred

to in article 17, paragraph 1, of the

Convention.

2. Accession shall be effected by

the deposit of an instrument of accession

with the Secretary-General

of the United Nations.

Article 19

1. This Convention shall enter into

force on the thirtieth day after the

date of the deposit with the Secretary-General

of the United Nations

of the twenty-seventh instrument of

ratification or instrument of accession.

2. For each State ratifying this

Convention or acceding to it after

struments constitutifs de 1’Organisation

des Nations Unies et de ses institutions

spécialisées ou dans des

conventions adoptées par ees organisations,

et n’empéchent pas les Etats

parties de recourir å d’autres procédures

pour le réglement d’un différend

conformément aux accords internationaux

généraux ou spéciaux

qui les lient.

TROISIEME PARTIE

Article 17

1. La présente Convention est

ouverte å la signature de tout Etat

Membre de 1’Organisation des Nations

Unies ou membre de l’une quelconque

de ses institutions spécialisées,

de tout Etat partie au Statut de

la Cour internationale de Justice,

ainsi que de tout autre Etat invité

par 1’Assemblée générale de 1’Organisation

des Nations Unies å devenir

partie å la présente Convention.

2. La présente Convention est sujette

å ratification et les instruments

de ratification seront déposés auprés

du Secrétaire général de 1’Organisation

des Nations Unies.

Article 18

1. La présente Convention sera

ouverte ä l’adhésion de tout Etat visé

au paragraphe 1 de 1’article 17 de la

Convention.

2. L’adhésion se fera par le dépot

d’un instrument d’adhésion auprés

du Secrétaire général de 1’Organisation

des Nations Unies.

Article 19

1. La présente Convention entrera

en vigueur le trentiéme jour qui

suivra la date du depot auprés du

Secrétaire général de l’Organisation

des Nations Unies du vingt-septiéme

instrument de ratification ou d’adhésion.

2. Pour chacun des Etats qui ratifieront

la présente Convention ou y

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

som avser eller konventioner som antagits

av FN eller dess fackorgan,

och utan att hindra konventionsstaterna

från att anlita andra förfaranden

för lösandet av tvister i överensstämmelse

med allmänna eller

särskilda internationella överenskommelser

som är i kraft mellan

dem.

DEL III

Artikel 17

1. Denna konvention står öppen

för undertecknande av varje stat

som är medlem i FN eller i något av

dess fackorgan, av varje stat som anslutit

sig till internationella domstolens

stadga och av varje annan stat

som av FN:s generalförsamling inbjudits

att biträda konventionen.

2. Denna konvention skall ratificeras.

Ratifikationsinstrument skall

deponeras hos FN:s generalsekreterare.

Artikel 18

1. Denna konvention står öppen

för anslutning av varje stat som omförmäles

i artikel 17 punkt 1.

2. Anslutning äger rum genom deponering

av anslutningsinstrument

hos FN:s generalsekreterare.

Artikel 19

1. Denna konvention träder i kraft

på trettionde dagen efter den dag då

det tjugosjunde ratifikations- eller

anslutningsinstrumentet deponerat s

hos FN :s generalsekreterare.

2. För varje stat, som ratificerar

denna konvention eller ansluter sig

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

llie deposit of the twenty-seventh

instrument of ratification or instrument

of accession, the Convention

shall enter into force on the thirtieth

day after the date of the deposit of

its own instrument of ratification or

instrument of accession.

Artide 20

1. The Secretary-General of the

United Nations shall receive and

circulate to all States which are or

may become Parties to this Convention

reservations made by States åt

Ihe time of ratification or accession.

Any State which objects to the reservation

shall, within a period of

ninety days from the date of the

said communication, notify the Secretary-General

that it does not accept

it.

2. A reservation incompatible with

the object and purpose of this Convention

shall not be permitted, nor

shall a reservation the effect of

which would inhibit the operation

of any of the bodies established by

this Convention be allowed. A reservation

shall be considered incompatible

or inhibitive if åt least two

thirds of the States Parties to this

Convention object to it.

3. Reservations may be withdrawn

åt any time by notification to this

effect addressed to the SecretaryGeneral.

Such notification shall take

effect on the date on which it is

receivea.

Artide 21

A State Party may denounce this

Convention by written notification

to Ihe Secretary-General of the United

Nations. Denunciation shall take

effect one year after the date of

receipt of the notification by the

Secretary-General.

adhéreront apres le dépöt du vingtseptiéme

instrument de ratification

ou d’adhésion, ladite Convention

entrera en vigueur le trentiéme jour

apres la date du dépöt par cet Etat

de son instrument de ratification ou

d''adhésion.

Artide 20

1. Le Secrétaire général de l’Organisation

des Nations Unies recevra

et communiquera å tous les Etats

qui sont ou qui peuvent devenir parties

ä la présente Convention le texte

des réserves qui auront été faites au

moment de la ratification ou de

1’adhésion. Toul Etat qui éléve des

objections contre la réserve avisera

le Secrétaire général, dans un délai

de quatre-vingt-dix jours ä compter

de la date de ladite communication,

qu’il 11’accepte pas ladite réserve.

2. Aucune réserve incompatible

avec l’objet et le but de la présente

Convention ne sera autorisée non

plus qu’aucune réserve qui aurait

pour effet de paralyser le fonctionnement

de l’un quelconque des organes

créés par la Convention. Une

réserve sera considérée comme

rentrant dans les catégories définies

ci-dessus si les deux tiers au moms

des Etats parties å la Convention

élévent des objections.

3. Les réserves peuvent étre retirées

ä tout moment par voie de

notification adressée au Secrétaire

général. La notification prendra effet

ä la date de réception.

Article 21

Tout Etat partie peut dénoncer la

présente Convention par voie de notification

adressée au Secrétaire

général de 1’Organisation des Nations

Unies. La dénonciation portera effet

un an apres la date å laquelle le

Secrétaire général en aura recu notification.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

till den sedan det tjugosjunde ratifikations-

eller anslutningsinstrumentet

deponerats, skall konventionen

träda i kraft på trettionde dagen efter

det att dess eget ratifikationseller

anslutningsinstrument deponerats.

Artikel 20

1. FN:s generalsekreterare skall

mottaga reservation, som stat gör i

samband med ratifikation eller anslutning,

och delge sådan reservation

med alla stater som är eller kan bli

konventionsstater. Envar stat som

har invändning mot reservationen

skall inom nittio dagar från mottagandet

av sådant meddelande underrätta

generalsekreteraren att den

icke godtager reservationen.

2. Reservation som är oförenlig

med denna konventions ändamål och

syfte skall icke tillåtas och icke heller

reservation som skulle hindra något

av de genom denna konvention

upprättade organen att verka. Reservation

skall anses oförenlig eller

hindrande om minst två tredjedelar

av konventionsstaterna har invändning

mot den.

3. Reservation kan när som helst

återtagas genom underrättelse härom

till generalsekreteraren. Sådan

underrättelse träder i kraft den dag

den mottages.

Artikel 21

Konventionsstat äger uppsäga

konventionen genom skriftlig underrättelse

till FN:s generalsekreterare.

Uppsägning träder i kraft ett år efter

den dag då underrättelsen mottagits

av generalsekreteraren.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

117

Artide 22

Any dispute between two or more

States Parties with respect to the

interpretation or application of this

Convention, -which is not settled by

negotiation or by procedures expressly

provided for in this Convention,

shall, åt the request of any of

the parties to the dispute, be referred

to the International Court of Justice

for decision, unless the disputants

agree to another mode of settlement.

Article 23

1. A request for the revision of

this Convention may be made åt any

time by any State Party by rneans of

a notification in writing addressed

to the Secretary-General of the United

Nations.

2. The General Assembly of the

United Nations shall decide upon

Ihe steps, if any, to be taken in respect

of such a request.

Article 24

The Secretary-General of the United

Nations shall inform all States

referred to in article 17, paragraph

1, of this Convention of the following

particulars:

(a) Signatures, ratifications and

accessions under artides 17 and 18;

(b) The date of entry into force

of this Convention under article 19;

(c) Communications and declarations

received under artides 14, 20

and 23;

(d) Denunciations under article

21.

Article 25

1. This Convention, of which the

Chinese, English, French, Russian

Article 22

Tout différend entre deux ou

plusieurs Etats parties touchant

1’interprétation ou 1’application de

la présente Convention, qui n’aura

pas été réglé par voie de négociation

ou au moyen des procédures expressément

prévues par ladite Convention,

sera porté, ä la requéte de toute

partie au différend, devant la Cour

Internationale de Justice pour qu’elle

statue å son sujet, å moms que les

parties au différend ne conviennent

d’un autre mode de réglement.

Article 23

1. Tout Etat partie peut formuler

ä tout moment une demande de revision

de la présente Convention par

voie de notification écrite adressée

au Secrétaire général de l’Organisation

des Nations Unies.

2. L’Assemblée générale de l’Organisation

des Nations Unies statuera

sur les mesures å prendre, le

cas échéant, au sujet de cette demande.

Article 24

Le Secrétaire général de l’Organisation

des Nations Unies informera

tous les Etats visés au paragraphe 1

de 1’article 17 de la présente Convention

:

a) Des signatures apposées å la

présente Convention et des instruments

de ratification et d’adhésion

déposés conformément aux artides

17 et 18;

b) De la date å laquelle la présente

Convention entrera en vigueur conformément

ä 1’article 19;

c) Des Communications et déclarations

recues conformément aux artides

14, 20 et 23;

d) Des dénonciations notifiées

conformément å 1’article 21.

Article 25

1. La présente Convention, dont

les textes anglais, chinois, espagnol,

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artikel 22

Varje tvist mellan två eller flera

konventionsstater rörande konventionens

tolkning eller tillämpning,

vilken icke bilägges genom förhandlingar

eller genom de förfaranden

om vilka uttryckligen stadgas i konventionen,

skall på begäran av någon

av de tvistande staterna hänskjutas

till internationella domstolen

för avgörande, såvida icke de

tvistande enas om annat sätt för tvistens

biläggande.

Artikel 23

1. Framställning om ändring av

denna konvention kan när som helst

göras av varje konventionsstat genom

skriftlig underrättelse ställd till

FN:s generalsekreterare.

2. FN:s generalförsamling skall

fatta beslut om de eventuella åtgärder

som sådan framställning föranleder.

Artikel 24

FN:s generalsekreterare skall hålla

alla de stater, som avses i artikel

17 punkt 1 i denna konvention, underrättade

om:

(a) undertecknande, ratifikation

eller anslutning enligt artiklarna 17

och 18,

(b) dagen för konventionens

ikraftträdande enligt artikel 19,

(c) meddelande eller förklaring

mottagen enligt artiklarna 14, 20 och

23,

(d) uppsägning enligt artikel 21.

Artikel 25

1. Denna konvention, vars engelska,

franska, kinesiska, ryska och

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

and Spanish texts are equally authentic,

shall be deposited in the

archives of the United Nations.

2. The Secretary-General of the

United Nations shall transmit certified

copies of this Gonvention to all

States belonging to any of the categories

mentioned in artide 17, paragraph

1, of the Convention.

francais et russe font également foi,

sera déposée aux archives de l’Organisation

des Nations Unies.

2. Le Secrétaire général de l’Organisation

des Nations Unies fera

tenir une copie certifiée conforme de

la présente Convention å tous les

Etats appartenant å l’une quelconque

des catégories mentionnées au paragraphe

1 de 1’article 17 de la Convention.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

spanska texter äger lika vitsord,

skall deponeras i FN :s arkiv.

2. Bestyrkta avskrifter av denna

konvention skall av FN:s generalsekreterare

tillställas alla stater som

tillhör någon av de kategorier som

nämnes i konventionens artikel 17

punkt 1.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

121

Bilaga 2

(Kommitténs förslag)

1) Förslag till

ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar

framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat------sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt-----— utländskt bistånd;

3. uppror, förövat----— — sådant uppror;

4. landsförräderi eller — — — — — — eller landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet------— under 4;

6. ärekränkning mot------rikets höghetstecken;

7. förolämpning mot------hans befattning;

8. skymfande av — — — ----dess höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom---—- --mot myndighet;

10. spridande av —---— — — — eller påstående;

11. spridande av------allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot 12. spridande av uttalande eller

folkgrupp med viss härstamning annat meddelande, vari ras eller raeller

trosbekännelse; ser eller folkgrupp eller folkgrupper

av viss ras eller med viss hudfärg

eller av visst nationellt eller etniskt

ursprung eller folkgrupp med viss

trosbekännelse hotas, förtalas eller

smädas;

13. skymfande av-------hållas heligt;

14. förfarande, som------- — sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning ------mot honom.

1 SFS 1965:818.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 87

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

2) Förslag till

lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 8 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i 16 kap. nämnda balk skall införas

en ny paragraf, betecknad 8 a §.

(Nuvarande lydelse)

8 §.

Hotar, förtalar eller smädar någon

offentligen folkgrupp med viss härstamning

eller trosbekännelse, dömes

för hets mot folkgrupp till fängelse

i högst två år eller, om brottet

är ringa, till böter.

(Föreslagen lydelse)

8 §•

Om någon bland allmänheten

sprider uttalande eller annat meddelande,

vari ras eller raser eller

folkgrupp eller folkgrupper av viss

ras eller med viss hudfärg eller av

visst nationellt eller etniskt ursprung

eller folkgrupp med viss trosbekännelse

hotas, förtalas eller smädas,

dömes för hets mot folkgrupp till

fängelse i högst två år eller, om brottet

är ringa, till böter.

8 a §.

Om näringsidkare eller den, som

är anställd hos honom i hans näringsverksamhet,

eller den, som är

anställd i allmän tjänst, i sin yrkesutövning

icke går någon till handa

på allmänt gällande villkor på grund

av dennes ras eller hudfärg eller nationella

eller etniska ursprung, dömes

för rasdiskriminering till böter

eller fängelse i högst sex månader.

För rasdiskriminering dömes åven

om anordnare av eller medhjälpare

till anordnare av offentlig tillställning

eller allmän sammankomst icke

på allmänt gällande villkor bereder

någon tillträde till sådan tillställning

eller sammankomst på grund av dennes

ras eller hudfärg eller nationella

eller etniska ursprung.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

123

Bilaga 3

(Remitterade förslaget)

1) Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §•

Med beaktande —--------allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot 12. hot mot eller missaktning för

folkgrupp med viss härstamning el- folkgrupp av viss ras, med viss hudler

trosbekännelse; färg, av visst nationellt eller etniskt

13. skymfande av----

Med ärekränkning----

ursprung eller med viss trosbekän- nelse;

-----mot honom.

1 Omtryckt 1965:818.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,

dels att 16 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

8

Hotar, förtalar eller smädar någon

offentligen folkgrupp med viss

härstamning eller trosbekännelse,

dömes för hets in o t folkgrupp

till fängelse i högst två år,

eller, om brottet är ringa, till böter.

§•

Sprider någon bland allmänheten

uttalande eller annat meddelande,

som innefattar hot mot eller uttrycker

missaktning för folkgrupp av

viss ras, med viss hudfärg, av visst

nationellt eller etniskt ursprung eller

med viss trosbekännelse, dömes

för hets mot folkgrupp till

fängelse i högst två år eller, om brottet

är ringa, till böter.

8 a §.

Näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av

hans ras, hudfärg, nationella eller

etniska ursprung eller trosbekännelse

genom att icke gå honom till handa

på de villkor näringsidkaren i allmänhet

tillämpar i sin verksamhet,

dömes för olaga diskriminering

till böter eller fängelse i högst

sex månader. Vad nu sagts om näringsidkare

äger motsvarande tilllämpning

på den som är anställd i

näringsverksamhet och annan som

handlar på näringsidkares vägnar

samt på den som är anställd i allmän

tjänst.

För olaga diskriminering dömes

även anordnare av offentlig tillställning

eller allmän sammankomst och

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

125

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

medhjälpare till sådan anordnare,

om han diskriminerar någon på

grund av hans ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att vägra honom

tillträde på de villkor som allmänt

gäller för tillställningen eller

sammankomsten.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 16 kap. 8 §, när det förslag till ändring

i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit som vilande med

anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr till 1970 års riksdag slutligt

antagits och erhållit kraft av grundlag, och i övrigt den 1 juli 1970.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 februari 1970.

N ärvarande:

f. d. justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 12 februari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9

januari 1970 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Hans Olsson.

Lagrådet yttrade:

8 §

I förhållande till kommittéförslaget innebär det remitterade förslaget en

utvidgning av det straffbara området genom att i stället för förtal och smädelse

mot folkgrupp såsom rekvisit upptagits uttryck för missaktning. Helt

allmänt synes detta ord utgöra en vag bestämning och kunna föranleda svårigheter

vid avgränsningen av vilka beteenden som åsyftas. Även om utvidgningen

det oaktat skulle kunna godtagas när det gäller skyddet för folkgrupper

som finnes i vårt eget land synes omdömet böra bli ett annat, om

man tänker på att straffbestämmelsen också omfattar folk i främmande

länder. Bland skyddsobjekten anges bl. a. folkgrupp av visst nationellt ursprung.

Sammanställt med departementschefens uttalande, att det icke kräves

utpekande av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar

skall kunna följa även om objektet är mera allmänt, får straffbestämmelsen

anses innebära, att det blir straffbart att visa missaktning mot medborgare

tillhörande viss nation. Härvid kommer man i vissa fall in på området

för den politiska debatten och den kritik som i denna kan riktas mot främmande

regimer. Vid kritik av förhållanden i visst land överföres ofta de

kritiska omdömena att gälla landets invånare och detta kan ske på ett sätt

som ger uttryck för missaktning av dem. Gränsen mellan sakligt befogad

kritik som skall vara tillåten samt straffbar missaktning blir i sådana fall

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

flytande och svår att upprätthålla. Lättare förenligt med yttrandefriheten är

att straffbarheten begränsas till förtal och smädelser. Även i andra fall än de

nu åsyftade kan bestraffning av visad missaktning komma i konflikt med

yttrandefriheten. Den innebörd av begreppet smädelse som kommit till uttryck

i remissprotokollet synes vara för snäv. Såsom framgår av 5 kap. 3 §

brottsbalken omfattar smädelse även sådana förfaranden som kränkande

tillmälen och skymfliga beteenden. Lagrådet förordar därför att såsom rekvisit

för hets mot folkgrupp upptages hot, förtal och smädelse.

Enligt vad departementschefen anfört avses spridande av ”uttalande eller

annat meddelande” skola omfatta även gärningar som sker genom åtbörder

och dylikt. Detta synes knappast förenligt med ordalagen i paragrafen. Däremot

synes sådant kunna falla under den nu gällande förutsättningen för

straffbarhet, att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar.

Av skäl som nu anförts föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse:
Hotar,

förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp av viss ras, med

viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse,

dömes etc. Detsamma gäller om någon bland allmänheten annorledes

sprider uttalande eller annat meddelande som innefattar hot, förtal

eller smädelse som nyss sagts.

8 a §

Enligt slutorden i första stycket skall för olaga diskriminering även kunna

dömas den som är anställd i allmän tjänst. Av vad motiven innehåller

angående denna bestämmelse synes framgå att därmed åsyftas befattningshavare

som har att tillhandagå allmänheten i olika grenar av offentlig verksamhet,

bl. a. nämnes socialvård. Innebörden av olaga diskriminering i sådan

verksamhet synes knappast ha kommit till tydligt uttryck genom bestämmelsen

att vad som sagts om näringsidkare -— innefattande bl. a. hänvisning

till de villkor näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet — skall

äga motsvarande tillämpning på dem som är anställda i allmän tjänst. Föreskriften

angående dessa synes därjämte vara av sådan betydelse att den bör

upptagas i ett särskilt stycke. Om den placeras i ett tredje stycke kan den

förslagsvis få denna lydelse:

Den som är anställd i allmän tjänst, vari han har att gå allmänheten till

handa, dömes också för olaga diskriminering, om han därvid diskriminerar

någon av anledning som förut sagts.

Andra stycket innehåller en särbestämmelse om olaga diskriminering vid

offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Den diskriminerande

åtgärden anges bestå i att någon vägras tillträde på de villkor som allmänt

gäller för tillställningen eller sammankomsten. Efter orden blir emellertid

denna bestämmelse ej tillämplig om bland de allmänna villkoren upptagits

just att personer av t. ex. viss ras ej skall få tillträde och en person av denna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

ras under hänvisning härtill vägras tillträde. Bestämmelsen bör därför omformuleras

så att man täcker även detta och liknande fall.

Det föreslagna stadgandet är tillämpligt icke blott då personer som tillhör

viss folkgrupp utestänges utan även då tillträde förbehålles dem som tillhör

viss folkgrupp, så att alla andra utestänges. I vissa fall kan emellertid medlemmar

av en viss folkgrupp ha ett legitimt intresse av att hålla en sammankomst

för att dryfta egna angelägenheter och att härvid kunna förhindra

utomstående att deltaga. Ofta torde väl en sådan sammankomst genom en

dylik begränsning bli att anse som enskild. Om antalet deltagare är mycket

stort och relativt obestämt, kan sammankomsten emellertid stundom bli att

anse som allmän, jfr 1 § lagen om allmänna sammankomster. Det synes vara

önskvärt med en särskild bestämmelse som möjliggör att sammankomster av

detta slag kan hållas. Bestämmelsen bör dock endast avse sammankomster

för folkgrupper av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;

att medtaga folkgrupper som utmärks av att de är av viss ras

eller hudfärg synes icke böra komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att bestämmelsen ges

följande lydelse:

För olaga diskriminering dömes även anordnare av offentlig tillställning

eller allmän sammankomst och medhjälpare till sådan anordnare, om han

gör villkoren för tillträde beroende av tillhörighet till folkgrupp av viss ras,

med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss

trosbekännelse. Som olaga diskriminering anses dock icke att tillträde till

allmän sammankomst rörande angelägenhet, som är gemensam för folkgrupp

av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, förbehålles

dem som tillhör sådan folkgrupp.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

129

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

27 februari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag

till lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har förordat vissa ändringar i den föreslagna lydelsen av 16 kap.

8 och 8 a §§.

Enligt det remitterade förslaget till ny lydelse av 8 § skall den brottsliga

handlingen bestå i spridande av meddelande som innefattar hot mot eller

uttrycker missaktning för folkgrupp av visst slag. Lagrådet förordar däremot

att som rekvisit upptas — i överensstämmelse med nu gällande bestämmelse

— hot, förtal eller smädelse. Som skäl härför framhåller lagrådet,

att rekvisitet uttryck för missaktning kan föranleda svårigheter vid avgränsningen

av det straffbara området.

Som framgår av remissprotokollet avsåg jag med förslaget att ersätta rekvisiten

förtal och smädelse med uttryck för missaktning att vidga det straffbara

området. Härigenom skulle konventionens föreskrifter om åtgärder mot

rasdiskriminering få bättre täckning i svensk rätt. Bl. a. skulle de former

av förlöjligande av viss folkgrupp som inte kan anses utgöra smädelse i

praktiken undantagslöst bli straffbara. I remissprotokollet framhöll jag att

ordet smädelse var att förstå enligt gängse språkbruk. Under begreppet torde,

som lagrådet har framhållit, falla också kränkande tillmålen och skymfliga

beteenden men knappast sådant förlöjligande som jag här åsyftar.

Jag är medveten om att den föreslagna utvidgningen av det straffbara

området kan medföra vissa svårigheter vid gränsdragningen mellan tillåten,

sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden eller meddelanden. Jag är

ense med lagrådet att detta kan bli fallet särskilt vid kritik i den politiska

debatten av förhållanden i visst främmande land. Sådana konfliktsituationer

som lagrådet pekar på kan emellertid uppkomma även om man behåller

rekvisiten förtal eller smädelse. Det torde i själva verket inte vara möjligt

att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området

än beskrivs.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Enligt min mening bör en inskränkning av yttrandefriheten kunna tolereras

i fråga om yttranden som är nedsättande för en folkgrupp av t. ex. visst

nationellt ursprung. Hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten bör inte

kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en

hel folkgrupp på grund av att denna t. ex. tillhör viss nationalitet och av

denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer

ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar,

för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som ett

angrepp mot medborgarna i den staten. Även om sådana uttalanden skulle

kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, får emellertid

straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan

på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka

missaktning för folkgruppen som sådan inte är uppfyllt.

Jag anser sålunda inte tillräckliga skäl föreligga att frångå det remitterade

förslaget på denna punkt.

Lagrådet anmärker vidare att det knappast synes förenligt med ordalagen i

det remitterade förslaget att, som jag har anfört i remissprotokollet, spridande

av uttalande eller annat meddelande skall omfatta även gärningar

som sker genom åtbörder och dylikt. Jag delar åsikten att spridande bland

allmänheten genom åtbörder inte torde kunna ske i andra fall än då någon

på ett mera direkt sätt vänder sig till denna. Eftersom rekvisitet spridande

bland allmänheten är vidare än rekvisitet offentligen och alltså täcker det

senare rekvisitet, faller därunder också de fall då det är praktiskt möjligt att

genom åtbörder sprida uttalande eller annat meddelande bland allmänheten.

I och för sig är det därför inte nödvändigt att för dessa fall använda rekvisitet

offentligen. Jag kan emellertid biträda lagrådets uppfattning att nämnda

förhållande kan komma till tydligare uttryck i lagtexten. Jag föreslår därför

att bestämmelsens inledning får följande lydelse: Den som offentligen eller

eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar

eller uttrycker missaktning för folkgrupp etc.

Beträffande föreskriften i 8 a § om den som är anställd i allmän tjänst

uttalar lagrådet, att enligt remissprotokollet föreskriften synes åsyfta befattningshavare

som har att tillhandagå allmänheten i olika grenar av offentlig

verksamhet, bl. a. socialvård. Lagrådet anmärker att innebörden av

olaga diskriminering i sådan verksamhet knappast kommer till tydligt uttryck

i förslaget.

Med den föreslagna lydelsen har jag avsett att förbudet mot diskriminering

skall gälla sådana anställda i allmän tjänst som i sin tjänsteutövning

har att på ett sätt som är jämförligt med vad som sker i näringsverksamhet

gå allmänheten eller särskilda personkategorier till handa. I bestämmelsen

åsyftas sålunda inte bara tillhandahållande av sådana slags tjänster m. m.

som också näringsidkare erbjuder utan även tjänster e. d. som endast tillhandahålls

i allmän verksamhet, t. ex. tjänster i socialförvaltning eller vid

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj. ts proposition, nr 87 år 1970

domstolar. Jag delar lagrådets åsikt att föreskriften i fråga bör förtydligas på

denna punkt. Detta kan lämpligen ske genom att efter orden »i allmän tjänst»

fogas »vari han har att gå allmänheten till handa». Med begreppet allmänheten

avses här, liksom i andra bestämmelser i brottsbalken, även särskilda

grupper eller kategorier av befolkningen.

Jag är ense med lagrådet att föreskriften angående anställda i allmän

tjänst har fått en alltför undanskymd placering i den föreslagna lagtexten.

Enligt min mening når man en tillfredsställande lösning, om man bryter ut

hela andra punkten ur första stycket och låter den utgöra ett andra stycke,

som då bör inledas med »Vad i första stycket sägs etc.». Det nuvarande

andra stycket i förslaget kommer då att bilda paragrafens tredje stycke.

Enligt lagrådet skulle bestämmelsen om olaga diskriminering vid offentliga

tillställningar och allmänna sammankomster efter orden inte bli tilllämplig,

om anordnaren bland de allmänna villkoren för tillträde upptar att

personer av t. ex. viss ras ej skall få tillträde och en person av denna ras

under hänvisning härtill vägras tillträde. Jag har givetvis avsett att bestämmelsen

i princip skall vara tillämplig i ett sådant fall. Enligt min mening

framgår detta också av det remitterade förslaget. I detta har den diskriminerande

handlingen angetts bestå i att man av rasskäl e. d. vägrar någon tillträde

på de villkor som allmänt gäller för tillställningen eller sammankomsten.

Denna formulering torde ge vid handen att med de villkor som allmänt

gäller åsyftas sådana villkor som inte tar sikte på rastillhörighet e. d. Med

hänsyn till den tveksamhet om den rätta innebörden av bestämmelsen som

möjligen kan föreligga föreslår jag emellertid att denna ytterligare förtydligas

genom att orden »som allmänt gäller» byts ut mot »som gäller för

andra». En motsvarande ändring bör göras också i första stycket.

Som lagrådet framhåller kan medlemmar av en viss folkgrupp i vissa fall

ha ett legitimt intresse av att hålla en sammankomst för att dryfta egna

angelägenheter och att därvid kunna hindra utomstående att delta. I sak kan

jag instämma i lagrådets uttalande, och det har givetvis varit min avsikt att

sådana och liknande fall inte skall falla under straffbestämmelsen. Genom

att i den föreslagna lagtexten används ordet »diskriminera», som enligt

gängse språkbruk innebär att någon behandlas mindre gynnsamt än andra,

kommer enligt min mening tillräckligt tydligt till uttryck att bestämmelsen

omfattar endast sådana situationer där någon uppsåtligen missgynnar annan

genom att behandla honom mindre förmånligt än andra. Den som har ett

i och för sig legitimt eller godtagbart intresse av att ge företräde åt personer,

tillhörande viss folkgrupp, och i sådant syfte uppställer villkor som

gynnar dessa kan inte sägas »diskriminera» övriga folkgrupper och faller

sålunda inte under straffbudet. I de fall då syftet med att bereda personer

ur viss eller vissa folkgrupper en förmånlig ställning i realiteten har varit

att missgynna personer tillhörande annan folkgrupp skall dock, när sådan

person vägras tillträde, olaga diskriminering anses föreligga. Var gränsen

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

för det straffbara området går, kan naturligtvis i vissa fall vara svårt att avgöra.

Det måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall.

Situationer, liknande dem som lagrådet har angett, kan tänkas föreligga

— förutom i fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster

— även i fall som avses med det första stycket i det remitterade förslaget

till 8 a §. Som exempel kan anföras att det någon gång torde kunna anses

legitimt, att en i Sverige verksam affärsinnehavare av utländsk nationalitet

ger sina landsmän särskild rabatt. Skulle däremot en affärsidkare här i riket

ge rabatt endast åt svenska medborgare, lär syftet undantagslöst vara att

diskriminera utländska medborgare. Ett sådant förfarande måste anses

falla under straffbestämmelsen.

I övrigt bör en mindre redaktionell jämkning av 8 a § vidtas.

Vid remissen till lagrådet förordade jag, att det vid svensk ratifikation av

FN-konventionen om rasdiskriminering skulle avges förklaring enligt art.

14 punkt 1 att Sverige erkänner den enligt konventionen upprättade kommitténs

behörighet att ta upp och pröva framställningar från sådana enskilda

personer eller grupper av enskilda inom svenskt jurisdiktionsområde

som påstår sig ha genom Sverige blivit utsatta för kränkning av någon av de

i konventionen angivna rättigheterna. Jag erinrade också om att Sverige tidigare

genom särskild förklaring enligt den europeiska konventionen angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

har godtagit den enskilda klagorätten till den europeiska kommissionen för

de mänskliga rättigheterna. Eftersom även den europeiska konventionen

innehåller en bestämmelse om förbud mot diskriminex-ing i vissa fall, uppkommer

i detta sammanhang vissa konkurrensproblem, som förtjänar att

närmare uppmärksammas.

Den europeiska konventionen innehåller en särskild bestämmelse om att

kommissionen inte får pröva klagomål som redan har hänskjutits till internationell

undersökning eller reglering i annan form. Det kommer därför

inte att bli möjligt för en klagande att först vända sig till kommittén för avskaffande

av rasdiskriminering med ett klagomål och att därefter få samma

klagomål prövat av den europeiska kommissionen. Eftersom en motsvarande

späri-egel saknas i rasdiskrimineringskonventionen, skulle det däremot

bli möjligt att i samma sak klaga först till den europeiska kommissionen och

sedan till kommittén för avskaffande av rasdiskriminering. Det måste övervägas,

om detta är ett tillfredsställande resultat eller om Sverige bör genom

särskild förklaring eller särskilt förbehåll utesluta att kommittén behandlar

sådana mot Sverige riktade klagomål, som tidigare har prövats av den europeiska

kommissionen.

Motsvarande problem uppkommer i förhållandet mellan den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

läggande friheterna och FN-konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter. I det fakultativa protokollet till den senare konventionen finns

nämligen bestämmelser om rätt för enskilda rättssubjekt att klaga till den

enligt konventionen upprättade FN-kommittén för de mänskliga rättigheterna.

Konkurrenssituationen mellan dessa båda konventioner har varit föremål

för omfattande analyser och överväganden inom Europarådet. Den har sålunda

diskuterats i Europarådets expertkommitté för de mänskliga rättigheterna

och i en inom den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

utsedd arbetsgrupp. Frågan har därefter behandlats inom Europarådets

ställföreträdarkommitté, som dock ännu inte har fattat något beslut. De här

berörda konkurrensfrågorna är även föremål för överläggningar mellan företrädare

för de nordiska ländernas justitieministerier.

Proposition om godkännande av Sveriges anslutning till FN-konventionen

om medborgerliga och politiska rättigheter beräknas komma att framläggas

senare under detta år. I denna proposition kommer ställning att tas till

den berörda frågan om konkurrensen mellan den europeiska konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

samt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

ävensom till frågan om konkurrens mellan denna senare konvention och

rasdiskrimineringskonventionen. Det synes mig naturligt att i samma proposition

ta ställning även till motsvarande fråga om konkurrensen mellan

den europeiska konventionen och rasdiskrimineringskonventionen. Frågan

om godkännande av att Sverige underkastar sig den enskilda klagorätten

enligt rasdiskrimineringskonventionen bör därför föreläggas riksdagen först

vid detta senare tillfälle. Jag vill emellertid framhålla, att jag inte hyser

någon tvekan i sak om att Sverige bör avge förklaring om godtagande av den

enskilda klagorätten. Att så skall ske bör därför vara utgångspunkten för

de fortsatta övervägandena i denna fråga.

Det kan tilläggas, att den här förordade proceduren inte kommer att leda

till någon fördröjning av Sveriges ratificering av rasdiskrimineringskonventionen,

eftersom ratificeringen -— som jag har framhållit i remissprotokollet

— av andra skäl ändå inte torde kunna äga rum förrän under år

1971.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition

dels föreslår riksdagen att godkänna den av Förenta Nationernas

generalförsamling den 21 december 1965 antagna

konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägger

riksdagen inom justitiedepartementet upprättat förslag till

ändring i tryckfrihetsförordningen,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

dels föreslår riksdagen att antaga förslag till lag om ändring

i brottsbalken.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM i970 690337

Doktrin (4)

  1. Inger Österdahl, Åke Green och missaktande men inte hatiskt tal, SvJT 2006 s. 213, på s. 221 · Fritt tillgänglig
  2. Håkan Strömberg, Förbud mot politiska uniformer och rasistiska symboler - en svårknäckt nöt för lagstiftare och domstolar, FT 1997 nr 1–2 s. 1, på s. 4 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Anders Victorin, Om kontraheringstvång inom förmögenhetsrätten, SvJT 1976 s. 436, på s. 442 · Fritt tillgänglig
  4. Adressater för det allmänna diskrimineringsförbudet i EEC-fördraget, SvJT 1973 s. 256, på s. 261 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

16 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. KU 1970:39 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1970 s. 7 i texten
  2. 1LU 1970:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen, m. in., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, s. 25 i texten
  3. 1LU 1970:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m. m., såvitt propositionen hänvisats s. 1 i texten
  4. KU 1970:31 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 31 år 1970 s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2008:62 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (11)

11 kopplingar i 9 dokument.

  1. JT 2019/20 s. 822 s. 827 · s. 828 i texten · dokumentnivå
  2. JT 2008/09 s. 531 s. 532 · s. 533 i texten · dokumentnivå
  3. JT 2020/21 s. 627 s. 655 i texten · dokumentnivå
  4. JT 2018/19 s. 797 s. 805 i texten · dokumentnivå
  5. JT 2010/11 s. 573 s. 592 i texten · dokumentnivå

Visa alla 9