Med förslag till kungörelse om ändring i sjötrafikförordningen (1962: 150)
1970-03-06 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1970:89, Med förslag till kungörelse om ändring i sjötrafikförordningen (1962: 150)
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1970
1
Nr 89
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen (1962: 150);
given Stockholms slott den 6 mars 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över koinmunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändring i sjötrafikförordningen
(1962: 150).
GUSTAF ADOLF
Bengt Norling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att i sjötrafikförordningen införs bestämmelser
som nära motsvarar dem som gäller för vägtrafikant som haft del i uppkomsten
av trafikolycka. Bestämmelserna kompletterar de regler som finns
i sjölagen och kommer att få betydelse i första hand för trafiken med fritidsbåtar.
Den som med eller utan egen skuld haft del i uppkomsten av sjöolycka
får enligt förslaget inte undandra sig att i mån av förmåga
medverka till åtgärder som olyckan föranleder. Han får inte heller undandra
sig att lämna identitetsuppgifter och upplysningar om händelsen. Den som
uppsåtligen underlåter att fullgöra sådan skyldighet kan enligt förslaget dömas
till böter eller fängelse i högst sex månader.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. IVr 89
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1970
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen (1962:150)
Härigenom förordnas, att 4 och 17 §§ sjötrafikförordningen (1962: 150)
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Vid förande----- —;—av omständigheterna.
17
Brister någon i den omsorg och
varsamhet som till förekommande av
sjöolycka åligger honom enligt 4 §
och är ej oaktsamheten ringa, dömes,
om ej gärningen är belagd med straff
enligt allmän lag, till dagsböter. Till
samma straff dömes befälhavare å
fartyg eller sjöflygplan, som i strid
mot 1960 års internationella sjövägsregler
eller denna förordning åsidosätter
föreskrift om ljus eller signal,
Den som, med eller utan egen
skuld, haft del i uppkomsten av sjöolycka
må icke genom att utan
tvingande skäl avlägsna sig från
olycksplatsen eller på annat sätt undandraga
sig att i mån av förmåga
medverka till de åtgärder som
olyckan skäligen föranleder, såsom
omhändertagande av nödställd eller
skadad person. Han må ej heller
undandraga sig att uppgiva namn
och hemvist eller att lämna upplysningar
om händelsen. I stället för att
uppgiva sitt namn och hemvist må
befälhavare på fartyg, som är infört
i fartygsregistret, uppgiva fartygets
namn och hemort.
§.x
Brister någon i den omsorg och
varsamhet som till förekommande
av sjöolycka åligger honom enligt
4 § första stycket och är ej oaktsamheten
ringa, dömes han till böter.
Till samma straff dömes befälhavare
å fartyg eller sjöflygplan, som i
strid mot 1960 års internationella
sjövägsregler eller denna förordning
åsidosätter föreskrift om ljus eller
signal.
Den som uppsåtligen underlåter
1 Senaste lydelse 1965:454.
Kungl. Maj :ts proposition nr 89 år 1970
3
(Nuvarande lydelse)
om ej gärningen är belagd med straff
enligt allmän lag.
Den som överträder föreskrift som
meddelats med stöd av 5 § dömes till
böter, högst trehundra kronor.
(Föreslagen lydelse)
alt fullgöra skyldighet enligt 4 § andra
stycket dömes till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Den som överträder föreskrift
som meddelats med stöd av 5 § dömes
till böter, högst femhundra kronor.
Straff ådömes ej enligt denna paragraf,
om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller sjölagen
(1891:35 s.l j.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1970
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 6 mars 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring
i sjötrafikförordningen och anför.
Inledning
Enligt 223 § sjölagen (1891:35 s. 1) åligger det befälhavare på fartyg,
som har stött samman med annat fartyg, dels att lämna det andra fartyget
och de ombordvarande där viss hjälp för räddning om det kan ske utan allvarlig
fara för det egna fartyget och de ombordvarande, dels att för det andra
fartygets befälhavare uppge namnet på det egna fartyget och dess hemort
samt den ort eller hamn varifrån det kommer och dit det skall gå. Bestämmelserna
äger enligt 222 § tillämpning även när till följd av fartygs manövrering
eller på annat sätt ett fartyg eller personer eller gods på fartyget skadas
av ett annat fartyg utan att fartygen stöter samman. Befälhavare som
försummar vad sålunda åligger honom döms enligt 327 § till böter eller
fängelse i högst två år. Sjötrafikförordningen (1962: 150) har inga regler
i liknande frågor.
I ett uppmärksammat rättsfall år 1968 åtalades en ägare av fritidsbåt
för att han avvikit från en plats, där hans båt skadat annan båt, utan att
lämna uppgifter vare sig om sin egen identitet eller om båten. Åtalet ogillades
av Svea hovrätt med motiveringen att bestämmelsen i 223 § sjölagen
om skyldighet att lämna uppgifter om fartyget är tillämplig på handelsfartyg
men inte på småbåtar avsedda för nöjesbruk och att skyldighet att
lämna uppgifter om båtens ägare eller förare ej föreligger vare sig enligt
ordalydelsen av 223 § eller enligt sjötrafikförordningen. Riksåklagaren beslöt
att ej fullfölja åtalet.
I anslutning till rättsfallet har sjöfarts styrelsen i skrivelse den 19 december
1968 till Kungl. Maj :t anfört. Om skyldigheten enligt 223 § sjölagen att lämna
uppgifter ej kan anses gälla i fråga om småbåtar, torde f. n. inget stöd
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1970
finnas för att på rättslig väg beivra sådant förfarande som avsågs med åtalet.
Detta föl-hållande måste anses otillfredsställande. Kompletterande bestämmelser
bör införas i sjötrafikförordningen. Styrelsen föreslår en bestämmelse
om skyldighet för sjöfarande, som med eller utan egen skuld haft
del i uppkomsten av sjöolycka, att uppge namn och hemvist och att lämna
upplysningar om händelsen. Den som inte fullgör skyldigheten bör kunna
dömas till penningböter.
Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, sjölagskommittén,
överbefälhavaren, generaltullstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge och
Norrbottens län, sjövettskommittén, Svenska Kryssarklubben, Svenska Seglarförbundet,
Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges Motorbåts Union och
Sveriges Redareförening. Länsstyrelsen i Norrbottens län har bifogat yttrande
av länsåklagaren i länet.
Remissyttrandena
Remissinstanserna delar sjöfartsstyrelsens uppfattning, att lagstiftningen
bör kompletteras med en bestämmelse som medför skyldighet att lämna
identitetsuppgifter även när fritidsbåt har haft del i uppkomsten av en sjöolycka.
Enligt hovrätten för Västra Sverige gäller bestämmelserna i 223 §
sjölagen formellt sett för fartyg av alla slag även om de närmast haft
avseende på handelsfartyg. Bestämmelserna är emellertid mycket ohanterliga
i fråga om småbåtar. Eftersom vi i vårt land inte har obligatorisk registrering
av småbåtar, saknar sådan båt officiellt namn och officiell hemort.
Vi har inte heller möjlighet att identifiera båten genom registreringsnummer.
Bär småbåtar hos oss namn, är dessa ofta föga särpräglade och särskiljande.
Vidare är bestämmelserna om avgångshamn och stationsort svåra att
tillämpa på semesterseglare som färdas utan i detalj uppgjort reseprogram.
Det förefaller avgjort mera rationellt att låta uppgiftsskyldigheten anknyta
till den sjöfarande än till fartyget. Riksåklagaren anför liknande synpunkter.
Sveriges fartygsbefälsförening tillägger att det enbart på uppgifter om
en båts namn och hemort kan bli svårt att i efterhand bevisa vem som framfört
båten. Enligt Svea hovrätt är innebörden av 223 § sjölagen oklar i fråga
om tillämpningen på småbåtstrafik. Oklarhet i författningsbestämmelse bör
ej drabba den enskilde medborgaren, i synnerhet inte i straffrättsligt hänseende.
Vidare gäller 5 § trafikbrottslagen (1951:649) generellt vid trafikolyckor
på väg, medan 223 § sjölagen avser endast sjöolyckor varigenom
skada förorsakas annat fartyg eller personer eller gods på fartyget. Sjölagskommittén
anför att 223 § är avfattad med den yrkesmässiga sjöfartens för
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1970
hållanden för ögonen. Kommittén delar uppfattningen att författningsmässig
åtgärd är påkallad för att täcka den brist som rättstillämpningen blottat.
Rikspolisstyrelsen åberopar som motiv för skyldighet att lämna identitetsuppgifter,
att småbåtstrafilcen ökat och att mindre båtar framförs med allt
högre fart. Sveriges Redareförening uttrycker tillfredsställelse över den strävan
till ökad sjösäkerhet och rättssäkerhet som sjöfartsstyrelsens förslag
återspeglar.
Enligt hovrätten för Västra Sverige kan sjöolycka i åtskilliga fall anses föreligga
utan att fartygssammanstötning eller därmed jämställd situation i
sjölagens mening är för handen. Som exempel nämner hovrätten att fartyg
vållar skada på badande eller sportdykare eller seglar på ett sjömärke,
kanske också att fartyget eller dess svallvågor ramponerar en brygga. Hovrätten
fäster uppmärksamheten på den inadvertens som uppkommer i lagstiftningen
om sjöfartsstyrelsens förslag följs, genom att en sjöfarande som
t. ex. råkar segla på en badande kan bli förfallen till ansvar för att han åsidosatt
en uppgiftsskyldighet men inte kan fällas till ansvar för den väl så
klandervärda underlåtenheten att hjälpa den skadade. Med hänsyn till att
223 § sjölagen ej omfattar alla slag av sjöolyckor bör den nya bestämmelsen
enligt Svea hovrätt innehålla även föreskrift om skyldighet att efter förmåga
medverka till de åtgärder vartill olyckan bör föranleda. Enligt sjölagskommittén
torde bestämmelserna i 223 § sjölagen om bistånd i sammanstötningsfall
utan vidare tillämpas även på småbåtstrafik. Kommittén förordar
att den föreslagna regeln ges en vidare innebörd så att den fullt motsvarar
förebilden i 43 § vägtrafikförordningen (1951: 648). Det är enligt kommittén
tydligt att de nya reglerna får sin viktigaste tillämpning på småbåtstrafiken.
Enligt hovrätten för Västra Sverige bör största möjliga enhetlighet i terminologiskt
hänseende eftersträvas mellan de föreslagna bestämmelserna
samt 43 § vägtrafikförordningen och 5 § trafikbrottslagen. Därigenom kan
det ganska rikhaltiga beståndet av rättsfall och annan litteratur om obehörigt
avvikande vid vägtrafik bli till gagn även i fråga om trafik till sjöss. Att
efter inträffad sjöolycka eller trafikolycka avlägsna sig från olycksplatsen
kan naturligtvis inte under alla omständigheter vara straffbart eller klandervärt.
223 § sjölagen befriar från uppgiftsskyldighet, om skyldighetens
fullgörande skulle medföra allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande.
I reglerna om vägtrafikants plikter efter trafikolycka tolkas
uttrycket ”undandraga sig” såsom avseende avlägsnande eller åtgärd i syfte
att undgå upptäckt, varför exempelvis ett avlägsnande för att tillkalla nödvändig
hjälp faller utom det straffbara området. Trafikant som i legitimt
syfte avlägsnar sig från olycksplats kan vidare säkerligen ofta till sitt fredande
åberopa 24 kap. 4 § brottsbalken om handlande i nöd eller grunderna
för detta lagrum. Det bör beaktas att förhållandena inte är lika till sjöss och
till lands. En sjöfarande som stannar kvar på olycksplatsen efter en sjö
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1970
olycka är ofta utsatt för vida större risker än t. ex. en bilist i motsvarande
läge. Ett pågående eller annalkande oväder kan göra det omöjligt för honom
att stanna kvar på olycksplatsen utan allvarlig fara. Det är att märka att
småbåtar merendels är känsligare i detta hänseende än större fartyg. Till
sjöss uppkomna skador på fartyg kan av naturliga skäl i betydligt större utsträckning
än skador som uppkommit till lands fordra omedelbara reparationsåtgärder
om ödesdigra följder skall kunna undgås. Det torde i betraktande
av dessa omständigheter oftare te sig ursäktligt att sjöfarande avlägsnar
sig efter sjöolycka än att vägfarande beger sig från platsen för trafikolycka.
Hovrätten förordar därför ordalydelsen ”genom att avlägsna sig från
olycksplatsen utan tvingande skäl eller annorledes” eller liknande. Självfallet
bör sjöfarande, som på godtagbara grunder avlägsnat sig från olycksplats
utan att ha lämnat föreskrivna uppgifter, fullgöra sin uppgiftsskyldighet
så snart omständigheterna tillåter, genom att sätta sig i förbindelse med
vederbörande rättsägare eller, om denne ej är känd, exempelvis sjöräddningen
eller polis- och hamnmyndigheter.
För att den föreslagna bestämmelsen om sjöfarandes skyldigheter skall få
en klarare innebörd, föreslår Sveriges Redareförening att den utformas så,
att sjöfarande som med eller utan egen skuld haft del i uppkomsten av sjöolycka
är skyldig att uppge namn och hemvist samt i övrigt lämna sådana
upplysningar, att utredningen underlättas. Med hänsyn till svårigheten att
utöva effektiv kontroll över sjöolyckor, där endast smärre farkoster är inblandade,
ifrågasätter föreningen någon form av anmälningsplikt till sjöräddningen
eller närmaste tullpostering.
För att tolkningssvårigheter skall förekommas när olycka inträffar vid
förhalning av fartyg eller liknande, förordar sjölag skommittén att de nya bestämmelserna
i stället för ordet ”sjöfarande” använder uttrycket ”den som”.
Fråga om vårdslöshet till sjöss får enligt Svea hovrätt numera anses reglerad
i 324 § sjölagen. Bestämmelser om onykterhet till sjöss har intagits i
325 § sjölagen. Mot denna bakgrund ifrågasätter hovrätten om inte de föreslagna
bestämmelserna bör införas i sjölagens ansvarskapitel. Om möjligt
bör likartade bestämmelser gälla inom de nordiska länderna. Rikspolisstyrelsen
anser att de föreslagna bestämmelserna bör införas i sjölagen. Det är
mest konsekvent att ansvarsbestämmelser för händelser till sjöss av liknande
karaktär kan återfinnas i samma lag. Enligt länsåklagaren i Norrbottens
län bör de skyldigheter som motsvarar 5 § trafikbrottslagen föreskrivas i ett
enda lagrum. Sjölagen synes vara att föredra framför sjötrafikförordningen,
eftersom förordningen innehåller närmast trafikreglerande bestämmelser
medan lagen har regler om sjöolycka. Sambandet med 223 § sjölagen talar
enligt hovrätten för Västra Sverige för att de nya bestämmelserna arbetas in
i den paragrafen. En revision av ansvarsbestämmelserna i sjölagen, som nyligen
setts över, kan emellertid knappast ske utan samråd med myndigheter
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1970
i de övriga nordiska länderna med därav föranledd omgång och tidsutdräkt.
Hovrätten har därför inte något att erinra mot att bestämmelserna arbetas
in i sjötrafikförordningen. Enligt sjölagskommittén kommer sjölagen alltjämt
att täcka flertalet fall inom den yrkesmässiga sjöfarten. Därtill kommer
att det kan vålla vissa svårigheter att på ett systematiskt tillfredsställande
sätt infoga de nya bestämmelserna i sjölagen. Kommittén förordar
därför att bestämmelserna upptas i sjötrafikförordningen och att detta sker
i huvudsaklig överensstämmelse med sjöfartsstyrelsens förslag.
Sveriges fartygsbefälsförening påpekar att sjölagen är tillämplig på svenska
fartyg även vid fart på internationellt vatten, medan en föreskrift i sjötrafikförordningen
lämnar viss del av nöjesbåtstrafiken utanför föreskrifternas
tillämpningsområde, t. ex. i Öresund som hör till världens mest trafikerade
farvatten. Vidare byggs ibland handelsfartyg om till nöjesfartyg. Det
är rimligt att samma skyldigheter åvilar befälhavaren på fartyget före och
efter dess ombyggnad. Även med hänsyn till straffbestämmelserna bör den
nödvändiga kompletteringen av 223 § sjölagen enligt föreningens mening i
princip tas in i sjölagen. En sådan lagändring torde emellertid kunna genomföras
först efter samråd med övriga nordiska länder. Föreningen har
intet att erinra mot att bestämmelser av föreslaget innehåll införs i sjötrafikförordningen
som ett första steg för att komplettera lagstiftningen.
Enligt riksåklagaren kan fängelse övervägas ingå i straffskalan. Området
för den föreslagna nya straffbestämmelsen är emellertid väsentligt mindre
än för 223 och 327 §§ sjölagen. Om fängelse anses böra ingå i skalan, synes
den nya betämmelsen ha sin plats i sjölagen. Ändring i den lagen synes
emellertid böra undvikas av internationella och lagstiftningstekniska skäl.
På grund härav och eftersom behov av fängelse sällan torde uppkomma i fall
som inte samtidigt är belagda med straff enligt sjölagen, vill riksåklagaren
inte motsätta sig att påföljden begränsas till penningböter.
Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige anser att strängare straff än
penningböter bör kunna ådömas. Sveriges Redareförening förordar att straffet
bestäms till dagsböter. För länsåklagaren i Norrbottens län framstår avvikande
från olycksplats till sjöss inte som mindre straffvärt än motsvarande
brott till lands. Straffskalan bör därför avpassas till 5 § trafikbrottslagen,
som föreskriver fängelse i högst ett år eller dagsböter. Även generaltullstyrelsen
förordar den straffskalan. Sveriges fartygsbefälsförening förordar den
straffskala som finns i 327 § sjölagen.
Om sjöfarandes skyldigheter vid sjöolycka ges den omfattning som sjölagskommittén
förordar, bör påföljden enligt kommittén ansluta till vad som
föreskrivs i 5 § trafikbrottslagen med den skillnaden att straffskalan inte
överstiger fängelse i sex månader. I överensstämmelse med sjölagens ansvarsbestämmelser
förordar kommittén, att ordet ”försumma” används för
att markera att även oaktsamhetsbrott straffas. Ansvarsbestämmelsen bör
vara subsidiär till allmän lag, dvs. brottsbalken eller sjölagen.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 89 år 1970
Om sjöfart sstyrelsens förslag genomförs, synes enligt riksåklagaren eu
viss lagkonkurrens, närmast s. k. skenbar lagkonkurrens, uppkomma genom
att både sjölagen och sjötrafikförordningen blir tillämpliga. Det torde inte
vara nödvändigt att ålägga befälhavare av större fartyg att i händelse av
sjöolycka uppge sitt namn och hemvist utöver den enligt 223 § sjölagen honom
åvilande skyldigheten att uppge fartygets namn och destinationsort
m. m. Till undvikande av svårighet vid rättstillämpningen synes böra övervägas
att i det föreslagna nya andra stycket i 17 § sjötrafikförordningen göra
tillägget ”om ej gärningen är belagd med straff enligt sjölagen”. Hovrätten
för Västra Sverige anför liknande synpunkter.
Departements chefen
I rättstillämpningen har bestämmelsen i 223 § sjölagen om skyldighet för
befälhavare att vid fartygssammanstötning lämna uppgifter om sitt fartyg
ansetts tillämplig på handelsfartyg men inte på fritidsbåtar. Någon annan
regel om åliggande för den som haft del i sjöolycka att lämna identitetsuppgifter
finns inte i svensk lagstiftning. Kompletterande föreskrifter i ämnet
bör införas i lagstiftningen.
Av internationella och lagstiftningstekniska skäl bör sjölagens ansvarsregler
inte ändras f. n. Även om flera omständigheter talar för att de kompletterande
föreskrifterna skrivs in i sjölagen, bör de därför, åtminstone
tills vidare, ha sin plats i sjötrafikförordningen. Detta innebär att föreskrifterna
kommer att gälla endast inom Sveriges sjöterritorium.
I 43 § vägtrafikförordningen och 5 § trafikbrottslagen finns bestämmelser
om vad vägtrafikant skall iaktta, när han liar haft del i uppkomsten av
trafikolycka. Bestämmelserna föreskriver inte bara skyldighet att lämna
identitetsuppgifter utan även viss skyldighet att vidta åtgärder som olyckan
skäligen föranleder. Dessa bestämmelser är eu lämplig utgångspunkt för
överväganden i detta sammanhang om vad som bör åläggas den som färdas
till sjöss.
Som sjöfartsstyrelsen föreslagit bör föreskrifterna knytas till begreppet
sjöolycka. Som sjöolycka är att betrakta inte endast sammanstötning
mellan fartyg och fall som enligt 222 § sjölagen jämställs med sammanstötning
utan även bl. a. fall då fartyg på annat sätt skadar person, sjömärke,
brygga eller annat. Även en olycka i vilken fartyget ensamt är inblandat kan
vara att betrakta som sjöolycka. Som exempel kan nämnas att en båt stöter
på grund eller förliser. För att skyldighet att handla enligt de föreslagna reglerna
skall föreligga bör emellertid fordras att genom sjöolyckan har uppkommit
skada på annan person eller på annans egendom. Även när svallvågorna
från en båt åstadkommit skada t. ex. på en brygga, kan de nya
föreskrifterna vara tillämpliga.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1970
Som sjölagskommittén förordat bör skyldigheten att fullgöra uppgifterna
enligt de nya bestämmelserna åläggas den som med eller utan egen skuld
haft del i uppkomsten av olyckan. Del i uppkomsten av olyckan har
den som representerar ett i olyckan direkt deltagande trafikelement, t. ex.
den som vid tillfället har ansvaret för ett i olyckan inblandat fartyg. Ansvaret
för ett handelsfartyg vilar i allmänhet på befälhavaren. För en fritidsbåt
får ägaren i regel anses ha ansvaret, om han är ombord. I annat fall
synes den som förfogar över båten eller föraren vara den ansvarige. Även
en person som inte befinner sig ombord på båten kan ha ansvaret, t. ex. den
som drar båten längs en brygga. Bestämmelserna kan också bli tillämpliga
på den som på annat sätt genom sitt beteende medverkat till olyckan. Som
exempel kan nämnas den som efter att ha fört sin båt till land halar in
en eftersläpande lina som åstadkommer skada på en passerande båts propeller
eller skadar en vattenskidåkare. Utanför bestämmelserna faller däremot
den som endast varit vittne till en olycka och den som inte haft annat
med olyckan att skaffa än att han skadats såsom passagerare på ett fartyg.
Annat fartyg än sådant som är infört i fartygsregistret har i allmänhet
inte sådana kännetecken att fartyget lätt kan identifieras enbart med stöd
av uppgifter om dessa. Eftersom de nya föreskrifterna i första hand är avsedda
för andra fartyg än dem som är införda i fartygsregistret, bör identitets
uppgifterna inte avse fartyget utan i stället den person som
har ansvaret för fartyget. Som för vägtrafikanter bör uppgifterna omfatta
namn och hemvist. I fråga om fartyg som är infört i fartygsregistret bör
skyldigheten att lämna identitetsuppgifter kunna fullgöras med uppgifter
om fartyget.
Avsikten med skyldigheten att lämna identitetsuppgifter är att den som vid
sjöolycka blir skadad eller får egendom skadad (målsägande) skall veta
mot vem han skall rikta eventuella anspråk på ersättning för skadan. Den
uppgiftsskyldige skall därför lämna identitetsuppgifter om målsägande begär
det. Om målsäganden inte kan begära sådana uppgifter — han kan vara
svårt skadad eller inte omedelbart anträffbar — måste den som haft del i
olyckan utgå från att målsäganden önskar identitetsuppgifter. Uppgiftsskyldigheten
kan då fullgöras genom att uppgifter lämnas till någon som företräder
målsäganden eller genom att skriftligt meddelande lämnas kvar på
platsen, om målsäganden kan väntas bli underrättad genom meddelandet.
Uppgifter kan också lämnas t. ex. till polisen.
I överensstämmelse med reglerna för vägtrafikanter bör den som haft
del i sjöolycka åläggas att lämna uppgifter även om händelsen. Denna skyldighet
syftar, åtminstone i första hand, till att möjliggöra att målsäganden
får de upplysningar han behöver.
Som redan framgått föreskriver 222 och 223 §§ sjölagen, att befälhavare
vid sammanstötning mellan fartyg och i fall som jämställs med samman
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1970
stötning skall lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all behövlig
och möjlig hjälp för räddning, om det kan ske utan allvarlig fara för
det egna fartyget och de ombordvarande. Den ursprungliga bestämmelsen i
denna fråga infördes i svensk lagstiftning år 1874 (prop. 6, LU6, rskr 20)
samtidigt med en regel om befälhavares skyldighet att efter fartygssammanstötning
lämna uppgifter om fartyget. Båda reglerna hade sin förebild i en
brittisk lagstiftning avseende handelssjöfarten. I likhet med de remissinstanser
som har yttrat sig i frågan utgår jag från att den nämnda regeln om
biståndsplikt efter sammanstötning är tillämplig på alla slag av fartyg,
alltså även på fritidsbåtar. Det finns ändå behov av en föreskrift i sjötrafikförordningen
om skyldighet att i mån av förmåga medverka till de
åtgärder som en sjöolycka skäligen föranleder, eftersom sjölagens bestämmelser
gäller endast i fråga om sammanstötningar och därmed jämställda
fall och inte generellt för sjöolyckor.
Som hovrätten för Västra Sverige påpekat kan en sjöfarande ha godtagbara
skäl att avlägsna sig från platsen för en sjöolycka utan att fullgöra de
skyldigheter som normalt åligger den som haft del i sådan olycka. Den egna
farkosten kan t. ex. ha fått skador som fordrar att föraren genast försöker
nå land eller sätta farkosten på grund för att undvika att de egna passagerarna
utsätts för risk att drunkna. Ett undantag bör därför skrivas in för
fall då tvingande skäl föranleder den ansvarige att avlägsna
sig. I sådant fall är den ansvarige skyldig att, så snart han kan, dels vidta
de åtgärder som då påkallas och är möjliga, t. ex. skaffa bogsering eller
annan hjälp åt den skadade, dels fullgöra uppgiftsskyldigheten. Om han
inte vet vem den skadade är, kan han lämna uppgifter t. ex. till polisen. I
övrigt hänvisar jag till hovrättens yttrande i denna fråga.
I överensstämmelse med det anförda förordar jag att ett nytt stycke införs
i 4 § sjötrafikförordningen. I detta stycke bör föreskrivas att den som med
eller utan egen skuld haft de! i uppkomsten av sjöolycka inte får genom
att utan tvingande skäl avlägsna sig från olycksplatsen eller på annat sätt
undandra sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder som olyckan
skäligen föranleder, t. ex. att ta om hand nödställd eller skadad person.
Inte heller får han undandra sig att uppge namn och hemvist eller att
lämna upplysningar om händelsen. I stället för att uppge sitt namn och
hemvist får befälhavare på fartyg som är infört i fartygsregistret uppge
fartygets namn och hemort.
En vägtrafikant, som haft del i en trafikolycka och som stannat kvar på
olycksplatsen, skall inte fällas till ansvar för att han underlåter att hjälpa
skadad person. Frågan om straff för sådan underlåtenhet har
ansetts böra övervägas i samband med allmänna bestämmelser om straff
för underlåtenhet att hjälpa den som skadats eller råkat i livsfara. Sjölagen
har emellertid, som tidigare har framgått, uttryckliga bestämmelser
i 223 och 327 §§, som med vissa undantag ålägger befälhavare vid straff
-
12
Kungi. Maj. ts proposition nr 89 år 1970
ansvar att lämna hjälp åt fartyg som hans fartyg stött samman med och
åt ombordvarande på det fartyget. Enligt 62 § sjölagen har befälhavaren
dessutom plikter inte bara mot det egna fartyget och dess ombordvarande
och last, när fartyget råkar i sjönöd, utan även mot annan i sjönöd som
han anträffar eller får kännedom om. Han har också viss skyldighet att
avvärja fara som hotar sjötrafiken. Underlåtenhet att fullgöra skyldighet
enligt 62 § straffas enligt 326 eller 327 §.
Om skyldigheten enligt det föreslagna andra stycket i 4 § sjötrafikförordningen
att medverka till de åtgärder som olyckan skäligen föranleder
inte sanktioneras med straff kan, som hovrätten för Västra Sverige påpekat,
den som med en fritidsbåt skadar en badande komma att fällas till
ansvar för att han inte lämnar identitetsuppgifter men gå fri för att han
underlåter att hjälpa den skadade. En sådan ordning är inte tillfredsställande.
Eftersom underlåtenhet att lämna bistånd också är straffbelagd i
de fall som omfattas av sjölagens bestämmelser, anser jag att den föreslagna
skyldigheten att vidta åtgärder enligt 4 § andra stycket sjötrafikförordningen
bör sanktioneras med straff. Vilka åtgärder som skäligen kan
fordras får bedömas med hänsyn till omständigheterna. En allvarlig fara
eller skada föranleder helt andra åtgärder än en olycka med obetydliga
verkningar. Kraven kan också sättas olika beroende på bl. a. det i olyckan
inblandade fartygets storlek, manövreringsförmåga, utrustning och användning.
Med hänsyn till det utvidgade innehåll som de nya bestämmelserna får
enligt departementsförslaget jämfört med sjöfartsstyrelsens förslag bör
böter och fängelse ingå i straffskalan. Med böter avses dagsböter.
Som sjölagskommittén föreslagit bör fängelsestraff inte kunna ådömas i
mer än sex månader. Överträdelse av föreskrifterna bör, i likhet med vad
som gäller för vägtrafikanter enligt 5 § trafikbrottslagen, vara straffbar
endast om gärningen skett uppsåtligen.
Brottsbalkens allmänna regler om ansvar för medverkan blir analogiskt
tillämpliga på brott som nu avses. Någon uttrycklig bestämmelse
om medverkan behövs därför inte.
Om både sj ölagens och sjötrafikförordningens bestämmelser enligt
ordalydelsen är tillämpliga på samma gärning, skall endast lagens regler
tillämpas. Motsvarande gäller om en gärning är straffbar enligt både
brottsbalken och sjötrafikförordningen.
Jag förordar att 17 § sjötrafikförordningen ändras i överensstämmelse
med vad jag nu anfört. I samband därmed bör ett par smärre jämkningar
vidtas.
Enligt min mening bör de nya reglerna sättas i kraft snarast. Fråga om
samordning av den nordiska lagstiftningen får tas upp senare. Vid det nor
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 år 1970
diska samrådet får behandlas bl. a. frågan huruvida nya bestämmelser bör
inarbetas i de nordiska ländernas sjölagar.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till kungörelse om ändring i sjötrafikförordningen (1962:
150).
De huvudfrågor som behandlas i förslaget synes ha sådan allmän räckvidd
och vara av sådan betydelse för den enskilde, att riksdagens mening
bör inhämtas.
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition inhämtar riksdagens
yttrande över förslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
KUNGL BOKTR. STHLM 1970 700186
Doktrin (1)
- Kurt Grönfors, Svensk rättspraxis Sjörätt och annan transporträtt 1966—1970, SvJT 1972 s. 270, på s. 290 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 3LU 1970:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i sjötrafikförordningen s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1972 s. 270 Kurt Grönfors, Svensk rättspraxis Sjörätt och annan transporträtt 1966—1970 s. 290 i texten