Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om arbetsgivares kvittningsrätt, m. m

1970-03-13 · 72 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 71 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:94, Med förslag till lag om arbetsgivares kvittningsrätt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

1

Nr 94

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

arbetsgivares kvittningsrätt, m. mgiven Stockholms

slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om arbetsgivares kvittningsrätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952:530).

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om arbetsgivares kvittningsrätt.

Förslaget reglerar arbetsgivares rätt att kvitta fordran hos arbetstagaren

genom avdrag på dennes lön. Med lön jämställs pension som tillkommer

förutvarande arbetstagare.

I motsats till vad som nu gäller innebär lagförslaget att kvittning mot lön

i princip får ske bara med arbetstagarens medgivande. Vissa undantag från

denna huvudprincip föreslås emellertid. Arbetsgivaren skall sålunda alltid

få kvitta med klar och förfallen motfordran, som har uppkommit i samband

med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen

får kvittas mot lönen, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren

vållat uppsåtligen i tjänsten. Vidare skall rätt till kvittning i andra fall

kunna medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan

har slutits eller godkänts av huvudorganisation. Arbetstagaren skall dock i

dessa undantagsfall alltid ha rätt till s. k. beneficium. Kvittning får sålunda

ske bara mot den del av lönen som uppenbart överstiger vad som åtgår för

arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av under
1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

hållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Innan kvittning får ske, skall arbetsgivaren

från utmätningsman inhämta besked om beneficiets storlek.

Arbetsgivare, som kvittar i strid med lagen, blir i princip skadeståndsskyldig.

Tvist om arbetsgivares kvittningsrätt skall prövas av arbetsdomstolen,

om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän

domstol.

Den föreslagna nya lagstiftningen, som avses träda i kraft den 1 juli

1970, föranleder en ändring i sjömanslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivare får ej i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag

på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen

(lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran gäller i tillämpliga

delar i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare är

skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §

Kvittning mot lönefordran får ske med arbetstagarens medgivande. Återkallas

ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen förfallit till

betalning, får kvittning icke ske i vidare mån än som följer av vad nedan

sägs.

3 §

Kan kvittning ej ske enligt 2 §, får arbetsgivaren kvitta endast med klar

och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen

grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran,

eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.

För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är

avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Rätt till kvittning utöver vad som följer av första och andra styckena kan

medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits

eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936:506) om föreningsoch

förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som

är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbetstagare

som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen

men sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbetstagare

som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

4 §

Kvittning enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal får ske

endast mot den del av lönefordringen som uppenbart överstiger vad som

åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande

av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom.

5 §

Skatteavdrag samt införsel, som beslutats innan lönefordringen förfallit

till betalning, har företräde framför kvittning enligt denna lag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år i970

Är arbetsgivarens fordran sådan att rätt till kvittning föreligger enligt 3 §

och vill arbetsgivaren kvitta mot belopp som han ålagts att innehålla genom

beslut om utmätning av lön, beslutar utmätningsmannen om beloppets fördelning

mellan arbetsgivaren och utmätningssökanden efter fordringarnas

storlek.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt andra stycket föres hos överexekutor

genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

6 §

Innan kvittning får ske enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal,

skall arbetsgivaren från utmätningsman inhämta besked om hur

stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall vara skyddad mot kvittning.

Upphör arbetstagarens anställning utan föregående uppsägningstid, får arbetsgivaren

hålla inne lönebelopp till dess utmätningsmannens besked föreligger.

Det åligger i sådant fall arbetsgivaren att ofördröjligen begära sådant

besked.

7 §

Framställning om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den

ort där arbetstagaren är bosatt. Är han icke bosatt här i landet, göres framställningen

i den ort där arbetsgivaren finnes. Innan utmätningsmannen

meddelar beslut, skall han bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om

det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Mot utmätningsmannens beslut får talan ej föras. Utmätningsmannen kan

ändra beslutet, om anledning därtill förekommer.

8 §

Kvittar arbetsgivare mot arbetstagares lönefordran i annat fall eller i vidare

mån än som är medgivet enligt denna lag eller åsidosätter han vad som

åligger honom enligt 6 §, är han skyldig att ersätta arbetstagaren uppkommen

skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta

eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter

vad som finnes skäligt.

9 §

Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares

lönefordran prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal,

och i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 §

lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses

i den lagen.

Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller

väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras

utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning

skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

5

2) Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen (1952:530)

Härigenom förorclnas, att 20 § sjömanslagen (1952:530) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Sjöman äger--------löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke förslår

till att täcka sjömannen ålagd

disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet

uppkommen fordran,

som av sjömannen medgives eller

eljest är klar.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke förslår

till att täcka disciplinbot eller

till kvittning, när sådan får äga rum

enligt lagen (1970:00) om arbetsgivares

kvittningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

9 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

arbetsgivares rätt till kvittning och anför.

Inledning

Lagberedningen arbetar sedan år 1960 med reformering av utsökningslagen

och därmed sammanhängande lagstiftning. I avvaktan på översyn

av lagstiftningen i dess helhet bedrivs arbetet så, att beredningen lägger

fram förslag till partiella reformer. I sitt sjätte betänkande, Utsökningsrätt

VI (SOU 1967:3), har beredningen lagt fram förslag till lagstiftning om

arbetsgivares kvittningsrätt. Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet

Gösta Walin, ordförande, numera justitieombudsmannen Ulf Lundvik

och hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1 Beredningens lagförslag torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,

riksrevisionsverket, arbetsdomstolens ordförande, exekutionsväsendets organisationsnämnd,

statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, 1964

års sjömanslagskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Tidningarnas arbetsgivareförening,

Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Sveriges re
1

Lagberedningen har samrått med direktören i Svenska arbetsgivareföreningen E. L. W.

Forstadius, ledamoten av riksdagens första kammare numera statsrådet J. L. Geijer, förutvarande

juristen i Landsorganisationen S. G. Gustafsson, förutvarande administrative direktören i

statens avtalsverk P. I. Lidbeck, förutvarande sekreteraren i Svenska stadsförbundet B. Möller

och byråchefen i statens personalpensionsverk I. M. Sjönell. Numera docenten Tore Sigeman har

biträtt beredningen i dess arbete.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

dareförening, Kooperationens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges

akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund och

Föreningen Sveriges kronofogdar. Exekutionsväsendets organisationsnämnd

har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Karlstad, Västerås, Uppsala, Umeå och Haparanda.

Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har överläggningar

hållits med företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd, statens

avtalsverk, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

SAF, LO, TCO, SACO och SR.

Nuvarande förhållanden

Gällande rätt. Arbetstagares rätt till lön skyddas i flera hänseenden. I

detta sammanhang är främst av intresse de regler som begränsar möjligheterna

att ta lön i anspråk innan den blivit tillgänglig för lyftning.

Enligt rättspraxis anses en arbetstagare inte kunna genom överlåtelse till

tredje man eller på annat liknande sätt förfoga över sin lön innan den förfallit

till betalning. Arbetstagarens borgenärer har däremot vissa möjligheter

att tvångsvis ta lönen i anspråk i samband med att den förfaller till

betalning. Det kan ske antingen genom exekution i lönen i form av löneutmätning

(67 a—e §§ utsökningslagen) eller införsel (införsellagen 1968:

621) eller också genom kvittning.

Reglerna om löneexekution har nyligen reformerats (prop. 1968: 130, 1LU

48, rskr 362). För att exekution i lön skall kunna ske krävs att borgenärens

fordran är domfäst eller att borgenären har annan exekutionstitel. Löneutmåtning,

som kan användas för alla slags fordringar, innebär att arbetsgivaren

åläggs att hålla inne viss del av gäldenärens lön och redovisa den

till utmätningsmannen. Löneutmätning kan ske bara under vissa särskilda

förutsättningar. I fråga om löneinkomster i allmänhet gäller, att löneutmätning

normalt inte får tillämpas utan gäldenärens medgivande längre tid

än tre månader under ett och samma kalenderår. Gäldenären har rätt till

vad som brukar kallas beneficium. Löneutmätning får nämligen bara omfatta

belopp som uppenbart överstiger vad som går åt för gäldenärens och

hans familjs försörjning samt för fullgörande av underhållsskyldighet. Semesterersättning

skyddas särskilt mot löneutmätning genom en bestämmelse

att sådan ersättning kan utmätas bara med gäldenärens i utmätningsmålet

lämnade medgivande. Införsel kan ske bara för vissa fordringar,

främst underhållsbidrag, vissa skatter samt böter. Införsel innebär liksom

löneutmätning att arbetsgivaren åläggs att redovisa viss del av lönen till utmätningsmannen.

Denne bestämmer dels hur mycket som högst får innehål
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

las vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall

förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt för

fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt

som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet). Beneficiet är

följaktligen snävare tilltaget vid införsel än vid löneutmätning. Det finns

inga tidsbegränsningar i fråga om införsel, och semesterersättning åtnjuter

inte något särskilt skydd.

Kvittning sker utan medverkan av myndighet. I huvudsak saknas bestämmelser

i lag om kvittning. Som en allmän rättsgrundsats gäller att,

om två fordringar står mot varandra, var och en av gäldenärerna kan påkalla

att förhållandet avvecklas genom kvittning. Härvid avräknas fordringarna

mot varandra så långt de räcker. Kvittning kan i princip framtvingas

av den ena parten även om den andra parten motsätter sig det.

Kvittning anses i allmänhet ske genom att ena parten avger en kvittningsförklaring,

dvs. meddelar den andre att han avräknar sin fordran, motfordran,

mot dennes fordran, huvudfordran. Motfordran måste vara förfallen

till betalning för att kvittning skall kunna äga rum. De båda fordringarna

behöver som regel inte ha något samband med varandra. Även en

motfordran som förvärvats från annan kan användas för kvittning. I princip

uppställs inte något krav på att motfordran skall vara klar, dvs. kvittning

kan ske även med bestridda fordringar. Dessa allmänna regler gäller

också i fråga om arbetsgivares rätt till kvittning mot fordran på lön. Fordran

på semesterlön eller semesterersättning är inte skyddad mot kvittning.

Enligt rådande uppfattning anses arbetsgivaren ha rätt att helt kvitta bort

arbetstagarens fordran på lön. Någon rätt till beneficium finns alltså inte

vid kvittning mot lön. Frågan om arbetsgivare kan kvitta med motfordran

utan hinder av beslut om införsel regleras inte i lag. Enligt beredningen

brukar utmätningsmännen i de sällsynta fall då konflikt mellan införsel

och kvittning föreligger ge företräde åt arbetsgivarens kvittningsanspråk,

om hans fordran har uppkommit före införselbeslutet. De meddelar då införsel

bara i belopp som återstår efter det att kvittning ägt rum (jfr SOU

1964: 57 s. 143 not 9). Motsvarande torde gälla vid konkurrens mellan kvittning

och löneutmätning. Skatteavdrag enligt uppbördsförordningen (1953:

272) anses däremot gå före kvittningsanspråk.

Vissa inskränkningar i arbetsgivares kvittningsrätt uppkommer på grund

av bestämmelserna i lagen (1928:254) om arbetsdomstol. För kollektivavtalsreglerade

anställningsförhållanden gäller, att tvist om kollektivavtals

giltighet, bestånd eller rätta innebörd prövas av arbetsdomstolen (11 § lagen

om arbetsdomstol). Åberopas mot lönefordran, som skall prövas av arbetsdomstolen,

kvittning med motfordran som varken har samband med

kollektivavtalet eller på annan grund faller under arbetsdomstolens kompetens,

avvisas kvittningsyrkandet, medan lönefordran prövas (jfr 10 kap.

17 § sista stycket rättegångsbalken). Att märka är dock att lönefordran

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

9

som grundas på kollektivavtal hör under allmän domstols prövning, om det

inte i målet råder någon till kollektivavtalet hänförlig tvist.

Det är i viss mån tveksamt om pension kan bli föremål för kvittning i

samma utsträckning som lön. Frågan har sällan varit aktuell.

Faktisk utövning av arbetsgivares kvittningsrätt. Under år 1961 genomförde

numera docenten Tore Sigeman en undersökning av i vad mån kvittning

mot lönefordran faktiskt förekom på den privata arbetsmarknaden.

I beredningens betänkande redogörs kortfattat för resultatet av undersökningen,

som presenteras mera utförligt i Sigemans gradualavhandling »Lönefordran.

Studier över löneskydd och kvittningsregler». Undersökningen

utfördes som en stickprovsmässig undersökning bland arbetsgivare inom

anläggningsbranschen, pappersbruken, sågverken, träindustrin, tvättinrättningsbranschen

och verkstadsindustrin. Svar inkom från 129 företag med

sammanlagt omkring 65 000 anställda. Undersökningen visade att praktiskt

taget alla stora företag och de flesta små företag tillämpade kvittning mot

lön. Vid ett avlöningstillfälle verkställdes drygt 16 000 löneavdrag för genfordringar.

Till mer än 99 procent grundades avdragen på avtal mellan tjänsteavtalsparterna.

Den avtalsmässiga avräkningen av motstående skulder

förekom sannolikt mer än 100 gånger så ofta som den tvångsvisa kvittningen.

Arbetsgivarna var i allmänhet angelägna om att undvika tvångsvis

kvittning. I de fall sådan kvittning skedde underrättades ofta arbetstagarna

i förväg om den tilltänkta åtgärden. Tvångsvis kvittning med fordran

som saknade allt samband med anställningsförhållandet förekom ytterst

sällan. Löneavdrag för skadestånd skedde bara vid ungefär en fjärdedels

promille av antalet löneutbetalningar. Praktiskt taget alla stora företag

och omkring två tredjedelar av de mindre företagen gav försträckningar

till de anställda. Ivreditgivningen omfattade ett sammanlagt utestående

lånebelopp på över nio milj. kr. Den skedde vanligen på villkor som var

för arbetstagarna gynnsammare än den allmänna kreditmarknadens. För

omkring en tiondel av lånebeloppet hade kvittningsrätten enligt undersökningen

antagligen haft en avgörande kreditfrämjande betydelse, varvid

främst innestående semesterersättningar tjänade som kreditunderlag. Om

säkerheten i innestående lön hotade att gå om intet till följd av att arbetstagaren

skulle sluta sin anställning, verkställdes kvittning även om motfordran

var tvistig. Om arbetstagaren skulle kvarstå i anställningen, fick

han regelmässigt behålla minst så mycket av lönen som svarade mot existensminimum

enligt uppbördsförordningen. Vid slutavlöning skedde dock

kvittning fullt ut, även om arbetstagaren därigenom berövades erforderligt

underhåll.

Sveriges redareförening har i yttrande till beredningen upplyst, att kvittning

tillämpas i inte obetydlig omfattning inom sjöfartsnäringen. En redare

kan t. ex. ha fordran på sjöman med anledning av fel eller försummelse i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1970

tjänsten eller på grund av att redaren enligt föreskrifter i utländsk lagstiftning

tvingats bekosta hemresa för sjömannen, när denne rymt i utländsk

hamn. Enligt redareföreningen förekommer det emellanåt, att ombordanställda

gör sig skyldiga till skadegörelse o. 1. Det händer att ett rederi

överlåter sådana fordringar till det rederi på vars fartyg sjömannen

sedermera fått anställning, varefter det senare rederiet driver in fordringen

genom kvittning.

Beredningen uppger att kvittning inte är lika vanlig i statliga anställningsförhållanden

som i privata. Utan den anställdes medgivande förekommer

kvittning knappast annat än i så kvalificerade fall som då den anställde

förskingrat anförtrodda medel eller gjort sig skyldig till stöld på

arbetsplatsen. Kommunerna lär däremot tillämpa kvittning i något större

omfattning än staten.

Internationella konventioner. Inom Internationella arbetsorganisationen

(ILO) antogs år 1949 en konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön.

Till konventionen ansluter sig en rekommendation (nr 85).

I konventionen behandlas bl. a. frågan om kvittningsrätten. Enligt artikel

8 får löneavdrag medges endast under de villkor och i den utsträckning

som föreskrivs i nationell lagstiftning eller har bestämts genom kollektivavtal

eller skiljedom. Arbetarna skall på det sätt vederbörande myndighet

finner mest lämpligt underrättas om de villkor som gäller för sådana avdrag

och i vad mån avdrag är tillåtna. I artikel 9 föreskrivs att ersättning

som arbetare har att utge för att få eller behålla anställning inte får tas

ut genom löneavdrag. Enligt rekommendationen bör alla erforderliga åtgärder

vidtas för att begränsa löneavdrag i den mån det kan anses nödvändigt

för att trygga arbetarens och hans familjs uppehälle (första punkten).

Löneavdrag med anledning av skada eller förlust som åsamkats arbetsgivaren

bör medges bara om det klart kan visas, att arbetaren i fråga

är ansvarig för skadan eller förlusten. Avdragsbeloppet bör vara skäligt och

inte överstiga skadans eller förlustens verkliga belopp. Innan löneavdraget

görs, bör arbetaren få tillfälle att yttra sig (andra punkten). Löneavdrag

för verktyg, material och utrustning som tillhandahålls av arbetsgivaren

bör ske bara i de fall då sådana avdrag a) utgör en allmänt erkänd sedvänja

inom branschen eller yrket eller b) föreskrivs i kollektivavtal eller

skiljedom eller c) är på annat sätt medgivna enligt ett i den nationella lagstiftningen

angivet förfarande (tredje punkten).

Sverige har inte anslutit sig till konventionen. Skälet härtill är att de i

konventionen behandlade frågorna i endast ringa utsträckning regleras i

svensk lag och att det knappast kan komma i fråga att ge en eventuell lag

om arbetsavtal ett sådant innehåll att den kommer att motsvara konventionens

krav. Vidare har ansetts att konventionen förutsätter tvingande lagregler

i alltför stor omfattning (prop. 1950: 188 s. 14).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

11

Europarådets ministerkommitté antog år 1961 ett förslag till en europeisk

social stadga. Stadgan trädde i kraft år 1965. Den innehåller i artikel

4 punkt 5 en regel enligt vilken de fördragsslutande parterna förbinder sig

att endast på de villkor och i den omfattning som föreskrivs i nationell lagstiftning

eller som fastställs genom kollektivavtal eller skiljedom medge

avdrag på lön. Sverige har anslutit sig till stadgan med undantag för bl. a.

bestämmelserna i artikel 4 punkt 5 om avdrag på lön. Som skäl för undantagen

anfördes, att den svenska traditionen att överlåta frågan om lönebildning

o. 1. åt arbetsmarknadens parter lägger hinder i vägen för ratifikation

av de bestämmelser i stadgan som avser anställningsvillkor och anställningsförhållanden

(prop.1962: 175 s. 10).

Beredningen

Enligt beredningen är det ett bestämt önskemål på arbetstagarhåll att

frågan om arbetsgivares kvittningsrätt regleras i lag. På arbetsgivarsidan

ifrågasätts däremot i allmänhet, om det finns något egentligt behov av

en sådan reglering. På statligt och kommunalt håll har dock tanken på en

lagstiftning mött förståelse. För egen del anser beredningen att det nuvarande

i någon mån ovissa rättsläget i fråga om arbetsgivares kvittningsrätt

ibland kan vålla friktioner. De nya reglerna om införsel och löneutmätning

bör kompletteras med bestämmelser om hur man skall lösa en konflikt

mellan införsel eller löneutmätning å ena och arbetsgivares kvittningsrätt

å andra sidan. Den frågan kan inte lämpligen lösas utan en reglering av arbetsgivares

kvittningsrätt. Beredningen menar därför att goda skäl talar

för att en sådan reglering genomförs.

Det av beredningen upprättade förslaget till lag om arbetsgivares rätt till

kvittning innefattar flera begränsningar av den kvittningsrätt arbetsgivare

f. n. har. Huvudgrunderna i förslaget är följande.

Beredningen skiljer mellan frivillig kvittning och tvungen kvittning. Frivillig

kvittning sker genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare

i samband med att lönen förfaller till betalning, under det att

tvungen kvittning verkställs av arbetsgivaren utan att sådan överenskommelse

föreligger. Beredningen anser att arbetstagaren bör kunna fritt m e dge

kvittning efter det att lönen förfallit till betalning, eftersom han

då i princip har rätt att fritt förfoga över denna. Har lönen inte förfallit

till betalning, bör läget vara ett annat. Det har sedan länge ansetts, att arbetstagare

inte kan genom överlåtelse till tredje man eller på annat sätt

förfoga över lönen innan den intjänats. En arbetstagare som lämnat tredje

man fullmakt att lyfta kommande lön, s. k. lönefullmakt, kan enligt gällande

rätt utan vidare återkalla fullmakten. Beredningen syftar inte till

någon ändring på den punkten. Arbetstagaren bör då inte heller på för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

hand utan någon begränsning kunna lämna bindande medgivande till kvittning.

Beredningen föreslår en bestämmelse av innebörd att kvittning får

ske med arbetstagarens medgivande men att sådant kvittningsmedgivande

kan återkallas innan avlöningen förfaller.

Beredningen framhåller att arbetsgivaren inte bör få använda vilka fordringar

som helst för tvungen kvittning. Kvittningsrätten bör i

princip begränsas till fordringar som har direkt samband med

tj änsteför hållande t. Som exempel på sådana fordringar anges

fordran på ersättning för bostad eller annat som arbetsgivaren tillhandahållit

med anledning av anställningen. Det kan vara måltider på arbetsplatsen,

busstransporter till och från arbetet, inköp av varor på kredit hos

arbetsgivaren in. in. Vidare nämns krav på grund av lån eller borgen som

lämnats med anledning av anställning samt krav på skadestånd för fel

eller försummelse i tjänsten. Det av beredningen uppställda kravet att bostaden,

lånet e. 1. skall ha lämnats »med anledning av» anställningen innebär,

att situationen måste vara den att vederbörande inte skulle ha fått bostaden,

lånet etc., om han inte varit anställd. Om en butiksanställd fått

köpa varor på kredit, kan fordran enligt beredningen ha direkt samband

med anställningen, såvida arbetsgivaren anvisat en särskild ordning för de

anställdas inköp, t. ex. med speciella blanketter. Sker köpet på samma villkor

som vid försäljning till allmänheten, kan sådant samband inte anses

föreligga. Vid borgensåtagande kan samband med anställningen vara för

handen exempelvis om arbetsgivaren går i borgen för bostadshyra som

skall erläggas till ett dotterföretag. I fråga om motfordringar som arbetsgivaren

övertagit från annan föreslås i princip ett kvittningsförbud. En

från annan övertagen motfordran kan dock få användas för kvittning, om

arbetsgivaren på grund av borgen eller enligt lag är skyldig att svara för

fordringen.

I anslutning till vad som gäller i fråga om kvittning i allmänhet föreslår

beredningen att motfordran måste vara förfallen för att kunna användas

för kvittning. Enligt beredningens åsikt bör arbetsgivaren vidare

i princip inte kunna kvitta med en tvistig motfordran. Å andra sidan

bör arbetstagare inte genom uppenbart ogrundade invändningar kunna

betaga arbetsgivaren hans kvittningsrätt. Beredningen föreslår därför,

att det uppställs som villkor för rätt till kvittning, att motfordran är medgiven

eller eljest klar. Frågan om en fordran är klar eller inte skall bedömas

objektivt. Fordran enligt skuldebrev och hyresfordringar är enligt beredningens

mening oftast klara, medan däremot fordran på skadestånd kan

vara mera svårbedömd. Det uppställda kravet på klarhet anses innebära,

att arbetsgivaren i allmänhet måste gå fram med försiktighet när det gäller

att kvitta.

I princip bör arbetsgivaren inte få ta i anspråk hela lönen genom kvittning.

Under beredningens arbete framkastades den tanken att man i fråga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

om beneficium för arbetstagaren skulle anknyta till de av beredningen

tidigare föreslagna reglerna om löneutmätning. Dessa regler

förutsätter emellertid en prövning från fall till fall av hur mycket av lönen

som kan tas i anspråk. En sådan prövning bör enligt beredningens åsikt

inte anförtros arbetsgivaren. En anknytning till reglerna om löneutmätning

försvåras också av att löneutmätning skall kunna fortgå bara under

begränsad tid varje kalenderår. Beredningen anser därför att kvittningsrätten

bör begränsas till en fix kvotdel av lönen. Efter förebild av en bestämmelse

i finländsk lag föreslås kvotdelen uppgå till en sjättedel. Kvotdelen

skall beräknas på lönen före skatteavdrag. Beredningen framhåller att

regelns verkningar för olika lönegrupper kommer att i hög grad utjämnas

genom skatteprogressionen.

Ett par undantag från sjättedelsregeln föreslås. Ersättning

för skada som orsakats uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet i

tjänsten får dras av utan någon begränsning. Ett annat undantag hänger

samman med frågan i vilken utsträckning arbetsgivare på grund av arbetstagarens

medgivande skall kunna kvitta i andra fall eller i vidare mån än

lagen föreskriver. Beredningen anser, att man bör kunna acceptera en regel,

som utgår från att arbetstagaren får stå fast vid medgivande till kvittning,

som ingår som villkor när han får lån eller liknande. Med uttryckligt

medgivande bör likställas att kvittning uppenbart var förutsatt. Hänsyn

bör också kunna tas till sedvänjan på arbetsplatsen. Beredningen föreslår

därför en regel, enligt vilken avdrag för motfordran som grundas på avtal

med arbetstagaren får göras i den ordning som avtalades eller uppenbart

förutsattes vid fordringens uppkomst.

Beredningen har övervägt om arbetsgivaren bör hindras från att hålla

kvittningsfrågan svävande under en längre tid. Beredningen anser sig emellertid

inte kunna ställa upp någon regel om preklusion av rätt till

kvittning utan att också reglera de förutsättningar under vilka själva motfordringen

går förlorad. Eftersom något sådant anses ligga utom ramen

för förslaget, har beredningen avstått från en preklusionsregel.

Beredningen anser det önskvärt att det finns möjlighet att genom kollektivavtal

ge arbetsgivare en mer omfattande kvittningsrätt. Efter

mönster av bl. a. 12 § femte stycket semesterlagen (1963: 114) föreslås, att

rätt till kvittning i andra fall eller i vidare mån än som följer direkt av

lagen kan medges arbetsgivare genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan

slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som

är bunden av ett sådant avtal får tillämpa det även beträffande arbetstagare

som inte är medlem i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen

men som sysselsätts i arbete som avses med avtalet. Det gäller dock inte i

fråga om arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Arbetsgivares kvittningsrätt kan komma i konflikt med avdrag för pre
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

liminär eller annan skatt, som arbetsgivaren skall innehålla enligt uppbördsförordningen

in. m., och med införsel eller löneutmätning. I fråga om

skatteavdrag framhåller beredningen att lönen bör bära den skatt

som belöper på den. I överensstämmelse med den uppfattning som vunnit

anslutning i praxis föreslår beredningen därför att skatteavdrag skall gå

före arbetsgivares rätt till kvittning. Införsel för uttagande av familj erättsliga

underhållsbidrag har enligt beredningen regelmässigt stor betydelse

för mottagaren. Det skulle vara betänkligt, om arbetsgivaren kunde

sätta sådan införsel ur funktion genom att kvitta. I fråga om införsel för

annat ändamål — skatter, böter m. m. — föreligger visserligen inte lika

starka skäl att låta införsel gå före, men det skulle komplicera regelsystemet

alltför mycket, om man skilde mellan olika slag av införsel. Beredningen

föreslår därför, att införsel skall gå före arbetsgivares rätt till kvittning,

om inte avlöningen är förfallen när beslutet meddelas. I fråga om den

del av avlöningen som återstår sedan införsel skett medför förslaget däremot

inte något hinder för arbetsgivaren att kvitta. Beredningen har övervägt,

om det bör föreskrivas, att arbetsgivaren i sådant fall inte får ta i

anspråk belopp som enligt införselbeslutet skall vara förbehållet arbetstagaren

för eget underhåll och familjens behov. Eftersom en sådan regel skulle

medföra, att gäldenären får det bättre ställt därför att han är föremål för

införsel, har beredningen emellertid avvisat denna tanke. I fråga om löneutmätning

erinrar beredningen, att sådan utmätning står öppen för

alla borgenärer oavsett arten av deras fordringar. På grund härav kan det

inte komma i fråga att utmätningen generellt skall ha företräde framför

kvittningen. I stället föreslås som huvudregel, att beslut om löneutmätning

inte inskränker arbetsgivarens kvittningsrätt. Två undantag från denna

huvudregel förordas. Eftersom arbetstagaren inte bör ha möjlighet att i förväg

förfoga över sin lön till arbetsgivarens förmån men till övriga borgenärers

nackdel, skall enligt beredningens förslag kvittningsmedgivande, som

kan återkallas av arbetstagaren, inte kunna åberopas mot beslut om utmätning.

Lämnas kvittningsmedgivande efter det att beslut om löneutmätning

meddelats, får medgivandet inte heller åberopas mot utmätningsbeslutet.

Om arbetsgivare kvittar i annat fall eller i vidare mån än som är medgivet

i lagen, blir han enligt beredningens förslag skyldig att ersätta arbetstagaren

uppkommen skada. Efter förebild av bestämmelser i annan

arbetsrättslig lagstiftning, bl. a. 20 § semesterlagen, föreslås att även ideell

skada skall ersättas. Till ideell skada kan enligt beredningen hänföras t. ex.

att arbetstagaren fått inställa en planerad semesterresa. I förslaget föreskrivs

också att skadestånd kan nedsättas, om arbetsgivaren hade grundad anledning

anta, att han hade kvittningsgill motfordran eller hans förfarande

annars var ursäktligt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan

också äga rum. Som exempel på fall där nedsättning av skadestånd kan äga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

15

rum anför beredningen bl. a., att arbetsgivaren felaktigt bedömt frågan om

motfordran kunde anses vara klar.

Övriga delar av beredningens förslag redovisas i specialmotiveringen.

Remissyttrandena

Frågan om behovet av en lagstiftning tas upp av flera remissinstanser.

SAF framhåller att kvittningsinstitutet som det f. n. praktiseras på

arbetsmarknaden är en accepterad företeelse utan några större kontroversiella

inslag. En lagreglering är därför i och för sig inte nödvändig. Om de

i SAF:s remissyttrande framförda synpunkterna vinner beaktande kan

föreningen dock samtycka till en lagstiftning. Statens avtalsverk anser det

däremot värdefullt att frågan om arbetsgivares rätt till kvittning klarläggs

genom lagstiftning. Den hittills rådande osäkerheten har medfört olägenheter

inte minst för arbetsgivarsidan. Alla de hörda arbetstagarorganisationerna

är likaledes positivt inställda till en lagstiftning. Sveriges advokatsamfund

anser, att införande av lagregler kan medföra risk för en viss

osmidighet i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Inom den

allra väsentligaste delen av arbetsmarknaden kommer emellertid avtalsfrihet

att råda. Eftersom förhållandet mellan å ena sidan exekution i lön

och å andra sidan arbetsgivares rätt till kvittning i någon form bör göras

till föremål för reglering, vill samfundet tillstyrka att beredningens förslag

föranleder lagstiftning. Exekutionsväsendets organisationsnämnd finner

det också önskvärt att bestämmelserna om löneutmätning kompletteras

med regler om arbetsgivares kvittningsrätt. Liknande synpunkter framförs

av Föreningen Sveriges kronofogdar. Arbetsdomstolens ordförande uttalar

å andra sidan, att han inte kan bedöma om något mera trängande behov

föreligger av en lagstiftning om arbetsgivares kvittningsrätt. I arbetsdomstolens

dömande verksamhet har i varje fall under senare år kvittningsfrågor

förekommit mycket sparsamt. Detta torde emellertid främst sammanhänga

med att arbetsgivares kvittningsrätt vanligen inte är reglerad i kollektivavtal

och att därför enligt 11 § lagen om arbetsdomstol tvister om

kvittning i allmänhet inte omfattas av arbetsdomstolens behörighet. Från

den senaste tiden vill arbetsdomstolens ordförande dock nämna ett fall, där

arbetsgivare kan sägas ha missbrukat sin rätt att kvitta. Detta fall — behandlat

i arbetsdomstolens dom (AD) 1966 nr 26 — avsåg en arbetsgivare,

som framfört en som det senare visade sig ogrundad invändning om kvittning

på grund av skadeståndsfordran och som därför under lång tid vägrat

att till en arbetstagare utge i runt tal 2 750 kronor i förfallen lön och semesterersättning.

Beredningens lagförslag får som helhet ett i viss mån blandat mottagande.

På en del håll anses förslaget i huvudsak lämpat för att läggas

till grund för lagstiftning. Förslaget tillstyrks sålunda av Göta hovrätt,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

riksrevisionsverket, statens personalpensionsverk och Kooperationens förhandlingsorganisation.

Statens avtalsverk har inte några erinringar mot huvudprinciperna

i förslaget, som anses innefatta en lämplig avvägning av

arbetsgivares och arbetstagares intressen. Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet framför inte hellei

några invändningar mot förslagets huvudgrunder. TCO uttalar att förslaget

i stor utsträckning tillgodoser behovet av ett skydd mot alltför långtgående

kvittningsmöjligheter för arbetsgivaren. TCO tillstyrker därför förslaget i

dess huvuddrag men har vissa erinringar mot den närmare utformningen

av förslaget.

På flera håll framförs emellertid åtskilliga kritiska synpunkter. SAF

menar att förslaget begränsar kvittningsrätten i alltför stor utsträckning.

Sveriges redareförening anför, att kvittning inom sjöfarten sker i fall som

torde sakna motsvarighet vid företag på land. Rederiföretagens tillämpning

av kvittning har inte givit anledning till befogade anmärkningar. Föreningen

avstyrker därför förslaget. LO förordar å andra sidan att lagstiftningen

skärps i flera hänseenden. Arbetsdomstolens ordförande framhåller att syftet

med en lagstiftning bör vara att skapa ett tillfredsställande grundskydd

för arbetstagares lön vid den form av exekution av fordringsanspråk som

kvittning från arbetsgivarens sida utgör. På det hela taget ger beredningens

förslag arbetstagarna ett bristfälligt löneskydd vid motfordringar, som

har direkt samband med tjänsteförhållandet. Det skulle vara bättre om

arbetstagarna beträffande sådana fordringar tillförsäkrades ett grundskydd

som gällde överlag och alltså oberoende av motfordringens typ och som

medgav erforderlig anpassning till arbetstagarens aktuella försörjningsbörda

och ekonomiska situation i övrigt. Närmast åsyftas ett sådant skydd

som har föreskrivits vid utmätning av lön. Om en sådan utformning av

löneskyddet skulle visa sig möjlig kan lagförslaget förmodligen förenklas.

Arbetsdomstolens ordförande anser att en sådan ordning inte i alltför hög

grad äventyrar arbetstagarnas möjligheter att få kredit hos arbetsgivarna.

SAF tar upp den av beredningen föreslagna regeln att kvittning kan ske

med stöd av ett medgivande av arbetstagaren, om detta föreligger när

lönen förfaller till betalning. Det anses i och för sig motiverat att medgivande

kan avse fordringar som annars inte skulle vara kvittningsgilla. SAF

finner det däremot synnerligen egendomligt och närmast stötande, att ett i

förväg lämnat medgivande skall kunna återkallas.

Förslaget att tvungen kvittning i princip skall kunna ske bara

med motfordran som har direkt samband med tjänsteförhållandet

föranleder uttalanden av ett par remissinstanser. SAF konstaterar,

att det i fråga om rätt till kvittning för hyresfordran enligt förslaget

är tillräckligt att arbetsgivaren kan visa att anställningen varit avgörande

för hyresrätten. Samtidigt uppställs emellertid ett principiellt krav på formell

identitet mellan arbetsgivare och hyresvärd, som i sak innebär att arbetsgivaren

inte kan kvitta, om han härleder sin rätt från ett formellt fri
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9''r år 1970

17

stående subjekt, av typen dotterbolag eller bostadsstiftelse. SAF anser, att

rätt till kvittning bör föreligga när en reell identitet av det slaget finns mellan

arbetsgivaren och hyresvärden. SAF upplyser vidare, att det inte är

ovanligt, bl. a. inom handelns område, att den anställde får köpa varor från

arbetsgivaren på kredit. Kan det visas att anställningen har föranlett krediten,

måste detta vara tillräckligt för att kvittning skall få ske. Det bör alltså

inte, såsom beredningen föreslagit, vara ett villkor att arbetsgivaren anvisat

en särskild ordning för de anställdas inköp, t. ex. med särskilda blanketter.

Sveriges redareförening anser, att en redare måste ha möjlighet att kvitta

med motf or dringar som han har övertagit från annan. Eftersom en sjöman

som kommit i skuld till redaren många gånger lämnar tjänsten vid

första lägliga tillfälle, skulle kvittningsrätten annars oftast bli illusorisk.

Statens avtalsverk tar upp frågan vad som menas med att motfordran avser

något som arbetsgivaren tillhandahållit »med anledning av anställningen».

Avtalsverket utgår från att staten är att anse som en enda arbetsgivare.

Om en fordran uppkommer vid anställning i visst verk, t. ex. statens järnvägar,

får alltså kvittning med fordringen ske även sedan tjänstemannen

erhållit annan anställning vid verket eller övergått till anställning vid annat

statligt verk, t. ex. postverket. Om å andra sidan en tjänsteman övergår

från statligt lönereglerad anställning hos viss kommun till statligt lönereglerad

anställning hos annan kommun — såsom ofta är fallet med t. ex. lärare

vid grundskolan — eller om en tjänsteman övergår från statligt lönereglerad

anställning hos kommun till statlig anställning, föreligger självfallet

i princip inte kvittningsrätt i den senare anställningen för fordran

som uppkommit i den tidigare anställningen. Avtalsverket utgår från att

det i lagen använda ordet »anställningen» inte syftar på anställning i viss

tjänst eller under viss sammanhängande tidsperiod utan avser anställning

över huvud taget — i olika befattningar eller vid olika tillfällen -— hos en

och samma arbetsgivare. Det ifrågasätts, om inte »anställningen» bör utbytas

mot »tjänsteförhållandet», som tydligare anger vad som avses.

Beredningens förslag att det som förutsättning för kvittning i princip

skall gälla att motfordran är medgiven eller eljest klar kritiseras

av SAF. Detta krav innebär en total avvikelse från gällande rätt. Kvittar

arbetsgivaren med en motfordran vars existens han inte kan styrka vid

rättslig prövning blir han skadeståndsskyldig. Denna sanktion har hittills

utgjort tillräckligt korrektiv mot missbruk av kvittningsrätten. Mot bakgrund

av att beredningen inte heller åberopat något missförhållande i arbetsgivarnas

sätt att handha kvittningsinstitutet avstyrker SAF den föreslagna

begränsningen av kvittningsrätten.

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet

förutsätter att arbetsgivaren har rätt att kvitta, om han vid

sin bedömning av omständigheterna finner sig ha grundad anledning anta

att arbetstagaren objektivt sett är betalningsskyldig. SACO betecknar den

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år i970

föreslagna regeln att motfordran skall vara klar för att kunna användas till

kvittning som en betydande förbättring för arbetstagarsidan. SACO anser

inte tillrådligt att man går ännu längre i samma riktning och kräver t. ex.

laga exekutionstitel i fall då fordringen inte är medgiven. Härigenom skulle

nämligen kvittningsinstitutet i väsentlig mån kunna förlamas. TCO däremot

ifrågasätter, om det inte åtminstone när det gäller kvittning med skadeståndsfordringar

bör krävas att fordringen är fastställd genom lagakraftvunnen

dom eller avgörande som får verkställas lika med sådan dom. TCO

hävdar vidare att arbetsgivaren bör vara skyldig att förhandla enligt allmänna

kollektivavtalsrättsliga regler innan kvittning får ske. Detta torde

vara nödvändigt även med hänsyn till förslaget att tvist om kvittningsrätten

i allmänhet skall prövas av arbetsdomstolen, vars behandling av ett mål regelmässigt

föregås av förhandlingar, såväl lokala som centrala. Arbetstagarorganisationens

uppfattning bör alltså få komma till uttryck och arbetstagarsidan

bör få tillfälle att bidra med utredning, innan arbetsgivaren genomför

kvittning. Därigenom uppnås den fördelen, att arbetsgivaren hindras

kvitta, om lönefordran förfaller före tidpunkten för förhandlingen. Den

skadeståndssanktion som förslaget innehåller är enligt TCO:s mening inte

ett tillräckligt korrektiv mot missbruk av arbetsgivarens kvittningsrätt.

LO anser att krav på grund av förstärkning skall kunna användas för

kvittning bara om förstärkningen grundas på skriftlig handling. Uttrycket

»eljest klar» i lagen bör enligt LO:s uppfattning ändras till »eljest uppenbart

klar». Detta skulle i lagtexten markera en begränsning av arbetsgivarens

möjlighet att i tveksamma fall kvitta när arbetstagaren kan ha rimlig

anledning bestrida kravet men ge möjlighet till kvittning i situationer,

där arbetstagarens bestridande är helt utan grund. Genom den föreslagna

omformuleringen torde åtskilliga tolkningsproblem och därmed tvister

kunna undvikas. Kronofogdemyndigheten i Karlstad erinrar om beredningens

uttalande att arbetsgivaren måste gå fram med försiktighet och i tveksamma

fall avstå från att kvitta. Kronofogdemyndigheten ifrågasätter emellertid

om arbetsgivare i allmänhet har kompetens för ett så kvalificerat

bedömande som krävs, särskilt i skadeståndsfallen.

Frågan om beneficium vid kvittning har tilldragit sig stort intresse

under remissbehandlingen. Från olika utgångspunkter kritiseras såväl förslaget

att högst en sjättedel av lönen får tas i anspråk genom kvittning som

de föreslagna undantagen från sjättedelsregeln.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att ett grundskydd för lönen

har tillförsäkrats arbetstagarna lagstiftningsvägen när det gäller andra

exekutionsformer än kvittning. Starka skäl kan anföras för att de inte bör

vara sämre ställda när arbetsgivaren utövar kvittning. Från den utgångspunkten

finns det inte anledning att göra skillnad mellan olika typer av

fordringsanspråk vid utformningen av löneskyddet. Föreligger ett av sociala

skäl betingat skyddsbehov, gör det sig uppenbarligen gällande med samma

styrka, vare sig arbetsgivarens motfordran grundas på avtal med arbets
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

19

tagaren eller den avser ersättning för skada, som arbetstagaren orsakat,

eller fordringen har uppkommit på annat sätt. Beredningens förslag innebär

ett fullgott löneskydd, när arbetsgivarens motfordran inte har direkt

samband med tjänsteförhållandet. Kvittning får då ske endast med arbetstagarens

medgivande, och detta kan återkallas innan avlöningen förfaller.

Mot förslagets innehåll i den delen har arbetsdomstolens ordförande inte

något att erinra. I fråga om andra motfordringar föreslår beredningen bl. a.

att arbetsgivaren får göra avdrag i den ordning som avtalades eller uppenbart

förutsattes vid fordringens uppkomst. Den regeln tar inte någon hänsyn

till att arbetstagaren vid fordringens uppkomst kan ha befunnit sig i

ett så trängt läge, att han tvingats godta längre gående kvittningsanspråk

än han kan bära, eller att han då överskattat sina möjligheter beträffande

takten för återbetalningen. Inte heller beaktas genom regeln sådana förändringar

beträffande arbetstagarens försörjningsbörda eller ekonomiska

förhållanden i övrigt som inträffat efter motfordringens uppkomst och som

försämrat hans återbetalningsmöjligheter. Det bör uppmärksammas, att

motfordringar som arbetsgivaren kvittar mot lön i det alldeles övervägande

antalet fall grundas på avtal mellan tjänsteavtalsparterna. Med den av beredningen

föreslagna lagstiftningen torde det komma att framstå som en

naturlig åtgärd från arbetsgivarens sida att vid ingående av sådana avtal

rutinmässigt tillförsäkra sig rätt att kvitta med visst belopp vid varje avlöningstillfälle.

Visserligen får det antas att arbetsgivarna härvid i allmänhet

kommer att vara måttfulla. I särfall kan emellertid tänkas förekomma,

att arbetsgivare av obetänksamhet eller på grund av bristande insikt om

arbetstagarens ekonomiska situation tillförsäkrar sig en kvittningsrätt, som

äventyrar arbetstagarens möjligheter att försörja sig och sin familj. Vad

angår fordringar på ersättning för skada som har orsakats uppsåtligen eller

genom grov oaktsamhet lämnar förslaget arbetstagaren utan löneskydd.

Sjättedelsregeln avser bl. a. fordran som är grundad på avtal med arbetstagaren

utan att det vid fordringens uppkomst har avtalats eller förutsatts

något särskilt om kvittning. Vid ett genomförande av beredningens förslag

torde det emellertid bli sällsynt, att så inte sker. Vidare gäller sjättedelsregeln

i fråga om arbetsgivares ersättning för skada, som arbetstagaren

vållat utan att det skett uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet. Inom

vissa områden av arbetsmarknaden, bl. a. inom transportfacket (se AD 1969

nr 23), har emellertid arbetstagarna genom kollektivavtal befriats från ersättningsskyldighet

för skada vållad genom oaktsamhet som inte är grov.

Över huvud taget torde motfordringar, som faller under sjättedelsregeln,

komma att bli fåtaliga i praktiken. För dessa motfordringar innebär förslaget,

att kvittning får ske med belopp som motsvarar högst en sjättedel av

den förfallna avlöningen. Denna regel har den fördelen, att den är tämligen

lätt att tillämpa. Regeln är emellertid enligt arbetsdomstolens ordförande

stel och kan därigenom komma att ge sådana utslag att den ibland medger

kvittning med ett belopp som är för högt med hänsyn till arbetstagarens

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

försörjningsbehov och i andra fall onödigt beskär arbetsgivarens kvittningsmö

j ligheter.

LO betecknar det som en brist att en beneficieregel efter förebild av exekutionsreglerna

inte har tagits in i förslaget. Enligt LO är det av central

betydelse att förslaget tillförs en bestämmelse som i alla lägen tillförsäkrar

arbetstagaren ett grnndskydd av existensminimumkaraktär. LO vill inte

godta beredningens förslag att ersättning för skada som orsakats genom

grov oaktsamhet skall kunna dras av utan begränsning. Fackmannen har

ofta mycket svårt att avgöra vad som skall anses vara grov oaktsamhet eller

enbart oaktsamhet. Det måste anses uteslutet att arbetsgivare i gemen skall

kunna göra en sådan bedömning. Vad beträffar sjättedelsregeln anser LO

att sjättedelen bör räknas på nettolönen, eftersom arbetstagaren i annat fall

får ett alltför dåligt skydd. TCO konstaterar att avdrag för motfordran som

grundas på avtal med arbetstagaren skall få göras i den ordning som avtalades

eller förutsattes vid fordringens uppkomst. Lagförslaget är på denna

punkt helt dispositivt. Det förbehåll som uppställs, nämligen att överenskommelsen

måste vara träffad i samband med fordrans uppkomst, torde innebära

bl. a. att överenskommelsen är giltig även om den avser en fordran,

som inte är aktuell utan som kan tänkas uppkomma i framtiden ur ett

avtalsförhållande, överenskommelsen behöver inte heller vara uttrycklig.

Bruket på arbetsplatsen kan vara tillfyllest. Den oklarhet som vidlåder begreppet

»bruket på arbetsplatsen» torde medföra att tvister lätt uppkommer.

Syftet med lagförslaget är att lönen, som utgör grundvalen för arbetstagarens

och hans familjs existens, av sociala skäl skall åtnjuta skydd mot

angrepp från tredje man. Denna sociala syn på lönen kom även till uttryck

i det förslag till lag om arbetsavtal som 1935 lades fram av kommittén angående

privatanställda, där det föreslogs en begränsning av kvittningsrätten

till en femtedel av lönen. Denna regel var indispositiv. Enligt TCO:s uppfattning

bör avtalsfriheten begränsas så att rätt till kvittning i andra fall

eller i vidare mån än som sägs i lagen kan medges arbetsgivare bara genom

kollektivavtal som slutits eller är godkänt av huvudorganisation. I annat

fall skulle sjättedelsregeln komma att få ett begränsat tillämpningsområde

i praktiken. TCO avstyrker därför att en regel om avtalsfrihet för tjänsteavtalsparterna

införs i lagstiftningen, åtminstone vad beträffar skadeståndsfordringar.

När det gäller försträckningsfallen kan det emellertid i vissa

fall godtagas att arbetsgivaren med arbetstagaren träffar överenskommelse

om kvittningsrätt. I fråga om skadeståndsfordringar framhåller TCO vidare,

att kvittningsrätt utan någon begränsning bör gälla i fråga om uppsåtligen

orsakad skada. Alla övriga skadeståndsfordringar bör däremot omfattas

av sjättedelsregeln. I detta sammanhang erinrar TCO om att det i många

kollektivavtal föreskrivs att skadeståndsskyldighet föreligger bara i fall av

uppsåt eller grov vårdslöshet. SACO anser att rättviseskäl talar för att sjättedelsavdraget

beräknas på nettolönen. I och för sig godtas att arbetsgivare

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

och arbetstagare kan disponera över löneskyddet genom överenskommelse.

SACO vill emellertid begränsa den av beredningen föreslagna bestämmelsen

till att gälla bara i fall av uttrycklig överenskommelse. Skadeståndsfordringar

bör enligt SACO kunna användas för kvittning bara om vårdslösheten

eller uppsåtet fastställts genom dom.

Även andra remissinstanser ger uttryck åt tveksamhet om beneficieskyddet

är tillräckligt. Kronofogdemyndigheten i Karlstad ifrågasätter sålunda

om sjättedelsregeln motsvarar de krav som kan ställas på beneficium. Kronofogdemyndigheten

i Umeå föreslår att regeln kompletteras med en föreskrift

att arbetstagaren inte i något fall genom kvittning får berövas vad

han oundgängligen behöver för sin och familjens försörjning. Liknande

synpunkter framförs av Föreningen Sveriges kronofogdar.

I några yttranden hävdas å andra sidan att det föreslagna beneficieskyddet

bör inskränkas. SAF framhåller sålunda att förslaget att sjättedelsregeln

skall gälla även när anställningen upphör strider mot hittillsvarande praxis.

Visserligen kan de överväganden som ligger bakom sjättedelsregeln åberopas

även när anställningen upphör. Å andra sidan innehåller förslaget vissa

undantag från sjättedelsregeln. SAF anser det rimligt med en utvidgad

kvittningsrätt vid anställningens upphörande. Annars kan det bli vanligt

att arbetstagaren så snart som möjligt efter en fordrans uppkomst slutar

sin anställning. Bankernas förhandlingsorganisation ifrågasätter om inte

avdrag bör kunna göras utan begränsning i samband med att anställningen

upphör. Sveriges advokatsamfund anser att sjättedelsregeln begränsar kvittningsrätten

i alltför hög grad och föreslår att kvotdelen bestäms till en

tredjedel av lönen före skatteavdrag.

LO beklagar att beredningen inte har föreslagit någon regel om p r e k 1 us

i o n av kvittningsrätt. Man bör ställa det kravet att en kvittningsrätt utnyttjas

så snart det är möjligt och inte vid en tidpunkt som kan passa

arbetsgivaren. LO anser därför att en preklusionsbestämmelse är nödvändig.

Remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran mot beredningens förslag

att skatteavdrag och införsel skall gå före arbetsgivarens

kvittningsrätt. SAF anser det rimligt att införsel för underhållsbidrag har

företräde framför kvittningsrätt men motsätter sig att så blir fallet beträffande

införsel för skatteskulder och böter. Bankernas förhandlingsorganisation

har samma uppfattning men är dessutom tveksam om införsel

för kommunala fordringsanspråk enligt lagen om socialhjälp och barnavårdslagen

bör ges företräde framför arbetsgivarens kvittningsrätt. I fråga

om skatteavdrag framhåller organisationen att, om den förmånsrätt som

f. n. tillkommer skatter enligt 17 kap. 12 § handelsbalken tas bort vid den

pågående revisionen av förmånsrättsordningen, övervägande skäl talar för

att arbetsgivares kvittningsrätt inte skall behöva stå tillbaka för skatteavdrag.

SACO anser det vara i viss mån betänkligt att i händelse av pågående

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

införsel det införselfria beloppet skall kunna tas i anspråk för kvittning.

Från arbetstagarsynpunkt framstår det som märkligt, att de okvalificerade

genfordringar som faller under sjättedelsregeln skall få användas till kvittning

mot det införselfria beloppet. Det torde inte vara ett bärande skäl för

rätt till kvittning att, som beredningen påpekat, gäldenären annars kunde

få »det bättre ställt» därför att han är föremål för införsel.

Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller, att det vid konkurrenssituationer

mellan löneutmätning och kvittning enligt förslaget blir avgörande,

om motfordran grundas på avtal eller om kvittning sker på grund

av särskilt medgivande. I det förra fallet går kvittning före löneutmätning

men i det senare blir ordningen omvänd. Föreningen anser det önskvärt

med en skarpare gränsdragning mellan begreppen avtal och medgivande

så att en arbetsgivare förhindras att på lösa grunder rubricera ett medgivande

som ett avtal. Det kan ske genom krav på att avtalet skall vara

skriftligt och bevittnat.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har inga invändningar mot beredningens

förslag om företräde mellan å ena sidan kvittningsrätten och å

andra sidan skatter, införsel eller löneutmätning.

SAF konstaterar att arbetsgivaren enligt förslaget blir skadestånd sskyldig

så snart han kvittar i strid mot bestämmelserna i lagen. Eftersom

de faktorer som kan föreligga i olika kvittningssituationer är svårbedömbara,

framstår denna regel som alltför långtgående. Regeln kan

inte heller motiveras med att arbetsgivarna hitintills skulle ha missbrukat

sin kvittningsrätt. Skadeståndssanktionen är enligt SAF:s mening berättigad

bara när en felaktig tillämpning framstår som mer graverande. LO

finner det värdefullt, att skadeståndsskyldigheten omfattar även ideell skada.

LO understryker vikten av att skadeståndsbestämmelserna tillämpas så

att lagens syfte förverkligas. Liknande synpunkter framförs av TCO. Arbetsdomstolens

ordförande framhåller att en fråga, som inte har berörts i lagtexten

och inte heller blivit närmare belyst i motiven, är om arbetstagaren

vid domstolsprövningen kan kräva utdömande av den del av lönen som felaktigt

innehållits. I motiven sägs visserligen — i anslutning till kravet på att

inotfordringen skall vara förfallen till betalning — att, när fråga om kvittning

uppkommer i rättegång, kvittningsförutsättningarna får bedömas med

beaktande av det läge som då föreligger. Detta uttalande synes emellertid

inte ge någon vägledning för de fall, då arbetsgivaren brutit mot reglerna i

5 § 1 och 3 eller då arbetsgivaren kvittat enligt 6 § trots att arbetstagaren

återkallat sitt kvittningsmedgivande innan avlöningen förfallit. Arbetsdomstolens

ordförande anser att det bör klarläggas, om det orättmätigt innehållna

lönebeloppet i sådana fall skall dömas ut eller om kvittningen står

fast när övriga förutsättningar för kvittning är uppfyllda.

En redogörelse för remissutfallet i vissa särskilda frågor lämnas i specialmotiveringen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

23

Departementschefen

Praktiskt taget alla arbetstagare är beroende av sin lön för att kunna försörja

sig och sin familj. Starka sociala skäl talar därför för att lönen i vidsträckt

omfattning skyddas, så att arbetstagaren verkligen kommer i åtnjutande

av den. Både i Sverige och andra länder finns också regler om skydd

för lön i olika hänseenden. Frågan har också uppmärksammats inom ILO

och Europarådet. Inom ILO har sålunda antagits en konvention om rättsskydd

för lön. Även i den av Europarådet antagna europeiska sociala stadgan

finns bestämmelser som avser att skydda rätten till lön.

En viktig del av löneskyddet utgörs av det regelkomplex som rör frågan

i vad mån arbetstagarens borgenärer kan komma åt lönen innan eller i samband

med att den förfaller till betalning. Enligt svensk rätt kan borgenärerna

inte ens med arbetstagarens medgivande få någon rätt till arbetstagarens

lön innan den förfallit till betalning. I rättspraxis har nämligen antagits

att arbetstagaren inte kan med bindande verkan överlåta sitt löneanspråk

till annan före lönens förfallodag. I viss utsträckning kan emellertid

arbetsgivaren utan arbetstagarens medgivande innehålla lönen för

borgenärernas räkning. Det sker vid exekution i lönen efter exekutiv myndighets

beslut. En förutsättning för exekution är att fordringen är domfäst

eller att borgenären har annan exekutionstitel. Föreligger denna förutsättning,

kan exekution ske genom löneutmätning eller införsel. Införsel kan

dock äga rum bara för fordringar av visst privilegierat slag, främst fordringar

som avser underhåll, skatter eller böter. Även när exekution i lön

pågår har arbetstagaren emellertid ett visst skydd för lönen. Vid både införsel

och löneutmätning åtnjuter nämligen arbetstagaren ett beneficium,

vilket betyder att arbetsgivaren trots den beslutade exekutionen skall betala

ut viss del av lönen till arbetstagaren, så att denne kan försörja sig och

sin familj. Beneficiet är mer omfattande vid löneutmätning än vid införsel.

Mot arbetsgivarens krav på betalning för egna fordringar åtnjuter arbetstagaren

inte något löneskydd. Arbetsgivaren kan nämligen göra sig

betald för sin fordran genom kvittning utan anlitande av exekutiv myndighet.

Enligt allmänna civilrättsliga grundsatser kan ett fordringsförhållande

upphöra genom kvittning. Står två förfallna fordringar mot

varandra, kan vilken som helst av de två gäldenärerna påkalla kvittning,

varvid fordringarna avräknas mot varandra så långt de räcker. Kvittning

kan ske även om gäldenären i motfordringsförhållandet motsätter sig

det. Det krävs inte att de båda fordringarna har samband med varandra.

Detta gäller även vid kvittning mot lönefordringar. En arbetsgivare kan

alltså kvitta mot arbetstagarens lönefordran med en motfordran som inte

har något samband med anställningsförhållandet. Motfordran behöver

inte vara medgiven eller klar för att få användas för kvittning. Det betyder

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

att en arbetsgivare kan hålla inne lön under åberopande av en motfordran

som arbetstagaren har bestritt. I allmänhet har antagits att arbetsgivarens

kvittningsrätt inte är begränsad av några regler om existensminimum.

En arbetsgivare är alltså enligt gällande rätt oförhindrad att efter kvittning

hålla inne hela lönen.

Lagberedningen föreslår i sitt betänkande Utsökningsrätt VI att arbetsgivares

kvittningsrätt regleras i lag. Under remissbehandlingen av betänkandet

understryks behovet av en lagstiftning i ämnet framför allt

av arbetstagarorganisationerna. De privata arbetsgivarorganisationerna

däremot betonar, att kvittningsinstitutet såsom det nu praktiseras på arbetsmarknaden

är en accepterad företeelse utan några större kontroversiella

inslag, och anser att det därför inte finns något större behov av en

lagstiftning. Sveriges redareförening avstyrker lagstiftning under särskild

hänvisning till de speciella förhållandena inom sjöfartsnäringen.

För egen del anser jag det inte vara principiellt försvarligt att arbetsgivare

har en så privilegierad ställning jämfört med en arbetstagares övriga

borgenärer som nu är fallet. Från social synpunkt inger det betänkligheter

att arbetsgivaren kan tillgodose sina egna ekonomiska intressen genom att

hålla inne hela lönen och sålunda övervältra ansvaret för arbetstagarens

och hans familjs försörjning på det allmänna. Lagberedningen har lämnat

en redogörelse för i vilken utsträckning kvittning mot lönefordran faktiskt

förekommer på arbetsmarknaden. Av denna synes visserligen framgå, att

kvittning ofta sker på ett för båda parter acceptabelt sätt. I fall då arbetstagaren

skall sluta sin anställning utövar arbetsgivaren dock inte sällan

kvittningsrätten mera hårdhänt. Det händer t. ex. att arbetsgivaren håller

inne både hela slutavlöningen och innestående semesterersättning. Det förekommer

också att arbetsgivare håller inne lön under påstående om motfordringar

som efter vad som senare visar sig i själva verket inte existerat.

Arbetsdomstolens ordförande nämner ett fall från senaste tid där en arbetsgivare

missbrukat sin rätt att kvitta genom att hålla inne lön under ett

som det senare visade sig grundlöst påstående att arbetstagaren vållat

skada på arbetsgivarens egendom (AD 1966 nr 26). Att ett sådant missbruk

av kvittningsrätten vållar svåra olägenheter för de arbetstagare som

utsätts för det ligger i öppen dag. Jag anser därför att goda skäl talar för en

lagstiftning som begränsar arbetsgivares kvittningsrätt.

Beredningen skiljer mellan frivillig kvittning och tvungen kvittning. Frivillig

kvittning sker genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren,

under det att tvungen kvittning verkställs av arbetsgivaren

utan att arbetstagarens medgivande föreligger vid kvittningstillfället. Den

frivilliga kvittningen är mycket vanligare än den tvungna.

Enligt en i beredningens betänkande lämnad uppgift förekommer på den

privata arbetsmarknaden avtalsmässig avräkning av motstående fordringar

sannolikt mer än 100 gånger så ofta som tvungen kvittning.

Eftersom arbetstagaren har rätt att fritt förfoga över lönen sedan denna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj ds proposition nr 94 år 1970

förfallit till betalning, bör han enligt min mening vara bunden av utfästelser

som han på förfallodagen gör i fråga om rätt för t. ex. arbetsgivaren att

disponera lönen. Ett vid denna tidpunkt lämnat kvittningsmedgivande är i

själva verket att jämställa med frivillig betalning. I enlighet med vad beredningen

har föreslagit och praktiskt taget samtliga remissinstanser har

tillstyrkt bör en uttrycklig regel om rätt till sådan frivillig kvittning lagfästas.

Syftet med en lagstiftning bör vara att skapa ett tillfredsställande grundskydd

för arbetstagarens lön vid den form av exekution för fordringsanspråk

som tvungen kvittning från arbetsgivarens sida utgör. Vid andra

exekutionsformer har sådant skydd tillförsäkrats arbetstagarna lagstiftningsvägen.

Starka skäl kan otvivelaktigt anföras för att arbetstagarna i varje

fall inte bör vara sämre ställda när arbetsgivaren kvittar än när lönen tas

i anspråk genom annan exekution. Enligt min mening kan det t. o. in.

ifrågasättas, om man inte bör gå ännu längre och helt avskära arbetsgivare

från möjligheterna att utöva tvungen kvittning.

Arbetsgivaren är den ende av en arbetstagares borgenärer som kan ta lönen

i anspråk utan någon exekutionstitel. Att gällande rätt har denna

innebörd är närmast att se som en praktisk konsekvens av det rent faktiska

förhållandet att arbetsgivaren är gäldenär i lönefordringsförhållandet och

alltså har möjlighet att komma åt lönen innan den betalas ut. Det har i

varje fall inte sin grund i några medvetna rättspolitiska överväganden från

lagstiftarens sida. Det är i själva verket också svårt att finna en hållbar

saklig motivering för rådande ordning. Till stöd för denna kan inte åberopas

att genom kvittningsrätten tillgodoses fordringar, som generellt sett

är sådana att det från allmän synpunkt är motiverat att låta arbetsgivaren

— med företräde framför arbetstagarens övriga borgenärer — på egen

hand skaffa sig betalning ur arbetstagarens fordran på lön. Den gynnade

ställning arbetsgivaren intar medför tvärtom risk för att arbetstagarens

lön tas i anspråk för en motfordran som över huvud taget inte existerar.

Risken kan minskas men inte elimineras genom den av beredningen föreslagna

bestämmelsen att motfordran skall vara medgiven eller eljest klar

för att kunna användas för kvittning mot lön. Från principiell synpunkt

skulle det därför vara mest tilltalande att likställa arbetsgivaren med övriga

borgenärer genom att ta bort hans möjlighet att utöva privatexekution

genom tvungen kvittning mot lön. Arbetsgivaren skulle då bli hänvisad

till att utverka exekutionstitel och begära medverkan av exekutiv myndighet,

om han inte kan få arbetstagarens medgivande till kvittning när lönen

förfaller till betalning. Detta skulle betyda, dels att avdrag på lönen

utan arbetstagarens medgivande kunde ske bara för motfordringar som

har blivit föremål för rättslig prövning, dels att arbetstagaren vid exekutionen

skulle komma i åtnjutande av det beneficium som gäller vid utmätning

av lön. En sådan ordning skulle otvivelaktigt ge arbetstagarna ett

fullgott skydd för lönen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag goda skäl tala för att

lagstiftningen bör bygga på principen att tvungen kvittning mot lön inte

skall få förekomma. Att genomföra denna princip helt undantagslöst anser

jag emellertid inte vare sig behövligt eller lämpligt, och en så långtgående

begränsning av kvittningsrätten har f. ö. inte heller ifrågasatts från något

håll under remissbehandlingen. Av skäl som jag strax skall utveckla närmare

är det framför allt två typsituationer för vilka jag anser att

undantag från en huvudregel om förbud mot tvungen kvittning bör komma

i fråga. Den ena avser det fallet att arbetsgivaren och arbetstagaren innan

lönen förfallit till betalning har avtalat om kvittningsrätt. Den andra situation

som jag åsyftar föreligger när motfordringen avser ersättning för skada

som arbetstagaren har vållat arbetsgivaren.

Jag vill först ta upp frågan om verkningarna av kvittningsavtal.

Det har sedan länge antagits, att en arbetstagare inte kan med bindande

verkan överlåta sitt löneanspråk till annan, innan lönen förfaller till betalning.

Om en arbetstagare har lämnat en tredje man fullmakt att lyfta

hans framtida lön hos arbetsgivaren, kan arbetstagaren alltså återkalla

lönefullmakten. Denna regel torde bäras upp av två skäl. Arbetstagaren

bör skyddas mot att han av obetänksamhet eller annan liknande anledning

försätter sig i den situationen att han inte kan försörja sig och sin

familj. Sociala skäl ligger alltså bakom regeln. Men dessutom förestavas

denna av hänsyn till arbetsgivaren. Om arbetstagaren har disponerat sin

lön före förfallodagen, kan det nämligen inverka menligt på hans intresse

av att utföra arbetet.

Det senare skälet gör sig inte gällande i någon högre grad när det gäller

att ta ställning till frågan om arbetsgivare och arbetstagare skall kunna

med bindande verkan avtala om kvittning mot framtida lön. Det bör uppenbarligen

ankomma på arbetsgivaren själv att bedöma om det är förenligt

med hans intressen att arbetstagaren i förväg förfogar över sin lön genom

att överlåta den till arbetsgivaren, och det finns följaktligen ingen anledning

för lagstiftaren att ingripa i arbetsgivarens intresse. Annorlunda ställer

det sig emellertid om man ser situationen från arbetstagarens synpunkt.

Arbetstagaren kan ha gått med på kvittningsavtalet utan att närmare tänka

sig in i vad det kommer att betyda för honom. Förhållandet kan också

ändras så att kvittningen blir mer betungande än arbetstagaren räknade

med när han ingick avtalet. Detta kan följaktligen få från sociala synpunkter

olämpliga konsekvenser för arbetstagaren och hans familj. Omständigheter

av detta slag synes närmast föranleda att kvittningsavtal inte bör

vara bindande för arbetstagaren.

Jag är likväl inte beredd att förorda en sådan lösning. Att helt frånkänna

kvittningsavtal bindande verkan mot arbetstagaren skulle nämligen

kunna leda till resultat som från andra synpunkter inte är önskvärda. Det

förekommer inte sällan att arbetsgivare ger arbetstagare kredit på särskilt

förmånliga villkor. Som exempel kan nämnas att anställda får köpa varor

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

27

av arbetsgivaren på kredit eller att arbetsgivaren ger lån till anställda för

anskaffning av bostad, inköp av bil e. d. Från allmän synpunkt finns som

regel inget att invända mot sådan kreditgivning. Den enskilde arbetstagaren

torde ofta betrakta den som en i och för sig önskvärd förmån som följer

av anställningen. Arbetsgivaren å sin sida torde emellertid i åtskilliga

fall uppfatta kvittningsrätten som en form av säkerhet för den lämnade

krediten. Kvittningsrätten kan med andra ord antas ha en kreditfrämjande

effekt. Om möjligheten till kvittning tas bort, kan detta följaktligen befaras

leda till att arbetsgivarna begränsar sin kreditgivning. Enligt min mening

kan man inte bortse från den risken, och den bör därför beaktas vid utformningen

av lagregler om arbetsgivares rätt till kvittning.

Det bör således finnas ett visst utrymme för arbetsgivare och arbetstagare

att med bindande verkan avtala om framtida kvittning. I den mån sådana

avtal erkänns som giltiga innebär det att kvittningsavtal får samma

funktion som en exekutionstitel. Några principiella invändningar kan inte

resas häremot. Alldeles bortsett från att kvittningsavtal enligt gällande rätt

har en sådan funktion utan några som helst begränsningar vill jag erinra

om att vissa andra avtal erkänns som exekutionstitlar i egentlig mening.

Sålunda kan handräckning ske enligt lagen (1915: 219) om avbetalningsköp

med stöd av bestämmelse i avbetalningskontrakt, och vidare kan införsel

och utmätning beslutas på grundval av skriftlig, bevittnad förbindelse att

utge underhållsbidrag.

Avtalsfriheten bör emellertid inte sträcka sig längre än som å ena sidan

är nödvändigt för att tillgodose arbetstagarnas behov att kunna utnyttja

rätten till framtida lön som underlag för kredit och å andra sidan är förenligt

med arbetstagarens — och hans familjs — av sociala hänsyn betingade

behov att kunna disponera lönen på förfallodagen. Om kreditgivningssynpunkten

skall kunna tillgodoses torde det vara nödvändigt att i princip

godta kvittningsavtal som ingås i samband med tillkomsten av arbetsgivarens

fordran. Behovet av kreditgivning motiverar däremot enligt min mening

inte att man låter arbetstagaren bli bunden också av kvittningsavtal som

parterna träffar efter det att arbetsgivarens fordran har uppkommit. Om

arbetsgivaren fäster avseende vid den säkerhet som kvittningsrätten kan

innebära, har han all anledning att förbehålla sig kvittningsrätt redan i

samband med att han lämnar arbetstagaren krediten. Att arbetstagaren kan

ensidigt rygga ett kvittningsavtal som har ingåtts först senare torde inte

nämnvärt påverka arbetsgivarnas villighet att bevilja de anställda kredit.

De sociala hänsynen kan därför tillåtas väga över.

Jag förordar i enlighet med det anförda att kvittning skall få ske om mot1''ordringen

grundar sig på avtal enligt vilket fordringen får kvittas mot

lön. Jag återkommer senare till frågan vilka villkor i övrigt som bör gälla

för sådan kvittning och särskilt spörsmålet om arbetstagarens rätt till beneficium.

Som jag nyss nämnde kan det finnas skäl att göra undantag från ett

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

förbud mot tvungen kvittning också för vissa fall då arbetsgivarens motfordran

avser skadestånd. En arbetstagare som uppsåtligen tillfogar sin

arbetsgivare skada blir regelmässigt omedelbart avskedad. I allmänhet har

arbetsgivaren i sådant fall rätt att skilja arbetstagaren från anställningen

utan att iaktta uppsägningstid. Om arbetsgivaren utnyttjar denna rätt har

han inga praktiska möjligheter att utverka en exekutionstitel och få till

stånd exekution i lönen innan anställningen upphör. Kan arbetsgivaren

inte tillgripa kvittning tvingas han alltså att antingen betala ut innestående

lön ograverad eller också behålla arbetstagaren i anställningen till dess han

hunnit skaffa sig en exekutionstitel för sin skadeståndsfordran. En sådan

ordning framstår emellertid som uppenbart stötande. Enligt min mening

bör därför göras ytterligare ett undantag från huvudregeln om förbud mot

tvungen kvittning. Arbetsgivaren bör ha möjlighet att genom kvittning mot

lön tillgodogöra sig ersättning för skada som arbetstagaren har vållat uppsåtligen,

oberoende av om arbetstagaren lämnar sitt medgivande. Jag anser

däremot inte att det finns tillräckliga skäl att i enlighet med vad beredningen

har föreslagit medge kvittning även när fordringen avser ersättning

för skada som arbetstagaren har vållat genom oaktsamhet.

Några ytterligare undantag från förbudet mot tvungen kvittning anser

jag inte böia medges. Jag bortser da från den speciella frågan, om avsteg

från lagens bestämmelser skall kunna göras genom kollektivavtal, vilken

jag avser att behandla särskilt i det följande. Dessförinnan vill jag emellertid

gå närmare in på vilka ytterligare villkor som bör gälla för

att tvungen kvittning skall få utövas och vilken omfattning denna kvittningsrätt

bör ha.

Enligt beredningens förslag skulle gälla som villkor för rätt till tvungen

kvittning, dels att motfordringen äger direkt samband med tjänsteförhållandet,

dels att fordringen är medgiven eller eljest klar. Däremot skulle arbetstagaren

inte ha någon ovillkorlig rätt till beneficium.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna delar jag beredningens

uppfattning att tvungen kvittning bör få ske endast för fordran som på

något sätt har samband med tjänstefel- hållande t. Vad

först angår kvittning på grund av avtal anser jag det emellertid inte nödvändigt

att ställa upp krav på att motfordringen skall ha ett sakligt samband

med arbetstagarens tjänst. I och med att man ställer upp krav på att

avtal skall ha träffats om kvittningsrätt torde arbetstagarnas skyddsbehov

bli tillräckligt väl tillgodosett, om rätten att kvitta begränsas till att gälla

fordringar som uppkommit under anställningstiden. Det torde inte bereda

svårigheter att fastställa om detta kriterium är uppfyllt i det enskilda fallet,

under det att man måste befara åtskilliga tvistigheter, om det därutöver

skall krävas bevisning om att fordringen uppkommit direkt på grund avanställningen,

dvs. att den inte skulle ha uppkommit, om ett tjänsteavtal

inte bestått mellan parterna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

Under remissbehandlingen har SAF tagit upp frågan, i vad mån arbetsgivaren

skall kunna kvitta med en fordran som tillkommer annan person.

Föreningen har påpekat, att en fordran som uppkommer på grund av arbetstagarens

anställning kan tillkomma ett arbetsgivaren närstående subjekt,

t. ex. en bostadsstiftelse. Om en arbetsgivare av organisatoriska eller

liknande skäl har valt att t. ex. hyra ut bostäder till de anställda via en sådan

stiftelse, bör han enligt föreningen ha möjlighet att övertaga stiftelsens

hyresfordringar och åberopa dessa för kvittning mot lön, om i övrigt förutsättningarna

för tvungen kvittning föreligger.

Redan kravet att kvittningsmedgivandet skall ha lämnats i det avtal på

vilket motfordringen grundar sig medför att arbetsgivaren som regel inte

kan kvitta för en fordran som han övertagit från annan person. En sådan

ordning står i principiell överensstämmelse med den allmänna syn på institutet

kvittning mot lön som jag här har gett uttryck åt. Det bör dock

inte resas några hinder mot att en arbetstagare, som under anställningstiden

ikläder sig en skuld till annan person än arbetsgivaren och därvid medger

att fordringen framdeles får kvittas mot hans lönefordran hos arbetsgivaren,

blir bunden av ett sådant medgivande. Saken lär få praktisk betydelse

bara i fall av den art som SAF har angett, dvs. när borgenären är

ett arbetsgivaren närstående subjekt, men det finns inte anledning att uttryckligen

begränsa den angivna principens giltighet till sådana fall.

När det gäller sådana skadeståndsfordringar som enligt det föregående

skall kunna kvittas mot arbetstagares lönefordran bör som beredningen

har föreslagit uppställas krav på att fordringen avser ersättning för skada

som arbetstagaren vållat i tjänsten. Om denna förutsättning är uppfylld bör

det däremot sakna betydelse om arbetsgivaren övertagit fordringen från en

skadelidande tredje man eller om det är fråga om en skada som arbetstagaren

direkt bär tillfogat arbetsgivaren. Ivvittningsrätt bör med andra ord föreligga

även i fall då arbetstagaren i tjänsten har vållat annan än arbetsgivaren

skada och denne på grund av regler om principalansvar eller på annan

grund har nödgats utge ersättning för skadan och i samband därmed har

övertagit skadeståndsfordringen.

Enligt beredningens förslag är det en ytterligare förutsättning för tvungen

kvittning att arbetsgivarens motfordran är medgiven eller eljest

klar. Majoriteten av remissinstanserna har gett sin principiella anslutning

till förslaget i denna del. SAF har dock kritiserat regeln som alltför

sträng, under det att LO har ifrågasatt en ytterligare skärpning.

Kan det efter en objektiv bedömning råda någon tvekan om arbetsgivaren

verkligen har den påstådda motfordringen, bör dennas existens bli föremål

för rättslig prövning, innan lönen kan tas i anspråk genom kvittning. Å

andra sidan bör arbetstagaren inte genom uppenbart ogrundade påståenden

kunna betaga arbetsgivaren hans kvittningsrätt. Det skulle enligt min mening

vara att gå för långt att som LO har ifrågasatt kräva att fordringen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

»uppenbart» är klar. Arbetsgivaren bör sålunda kunna kvitta om motfordran

är domfäst eller medgiven eller om den eljest måste anses vara klar.

Jag vill i detta sammanhang understryka att en motfordran endast undantagsvis

kan anses vara klar, om arbetstagaren bestrider dess existens eller

vitsordar den bara till en del.

När det gäller kvittning på grund av avtal kan situationen vara den att

arbetstagaren visserligen inte bestrider själva fordringens existens men gör

gällande att något avtal om kvittning aldrig har träffats eller att avtalet i

den delen har ett annat innehåll än arbetsgivaren påstår, t. ex. i fråga om

kvittningsrättens omfattning. Det blir i ett sådant fall arbetsgivarens sak

att i enlighet med allmänna bevisbörderegler styrka avtalets existens och

innehåll. I allmänhet torde han inte kunna fullgöra sin bevisskyldighet om

han inte kan förete ett skriftligt avtal. Jag anser det emellertid inte erforderligt

att, som en remissinstans har ifrågasatt, ställa upp krav på att kvittningsavtal

skall vara skriftligt. Ett sådant formkrav skulle ibland framstå

som betungande, t. ex. när butiksanställda får ut varor på kredit med förbehåll

om kvittningsrätt. I sådana fall kan f. ö. situationen vara den att parterna

inte uttryckligen har avtalat om kvittningsrätt men att sådan rätt

måste anses ha förutsatts, eftersom den anställde många gånger tidigare

fått varor på kredit med förbehåll om kvittningsrätt. Sådana tysta överenskommelser

bör kunna grunda kvittningsrätt.

En viktig fråga är arbetstagarens rätt att åtnjuta beneficium vid

tvungen kvittning. Enligt beredningens förslag skall arbetstagare visserligen

i princip ha rätt till beneficium, i det att löneavdrag för tvungen kvittning

skall få ske med högst en sjättedel av bruttolönen. Regeln skall dock enligt

förslaget inte gälla vid kvittning med fordran som avser ersättning för

skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet i

tjänsten. Beredningen utgår i övrigt från att arbetstagaren i princip inte

skall kunna med bindande verkan avstå från rätt till beneficium, innan

lönen förfaller till betalning. Från den principen görs emellertid ett undantag.

Arbetsgivaren skall således inte behöva iakttaga beneficiereglerna vid

kvittning på grund av avtal, om kvittningen sker i den ordning som avtalades

eller uppenbart förutsattes vid motfordringens uppkomst.

Remissinstanserna har i allmänhet intagit den principiella ståndpunkten

att arbetstagaren bör åtnjuta beneficium vid tvungen kvittning. De av beredningen

föreslagna undantagsreglerna har kritiserats från flera håll. Det

har härvid hävdats att rätten till beneficium grundas på sociala skäl som

gör sig gällande oavsett vad slags motfordran det är fråga om och oberoende

av om arbetstagaren tidigare har varit beredd att avstå från beneficium.

Beredningens förslag i denna del innebär som nämnt att arbetstagaren

inte med säkerhet kommer att åtnjuta beneficium i något av de fall då

tvungen kvittning enligt mitt förslag skall kunna utövas. En sådan ordning

anser jag inte vara godtagbar. Som jag redan har antytt i det föregående

kan man av sociala skäl inte acceptera att arbetsgivaren kan mot arbets
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

tagarens önskan på förfallodagen hålla inne hela lönen. Detta gäller även i

de fall då arbetsgivaren kan stödja sig på ett föregående avtal. Arbetstagaren

bor undantagslöst ha en ovillkorlig rätt att utan hinder av tidigare giora

ataganden få ut så stor del av lönen som han skäligen behöver för sin

egen och sin familjs försörjning. Jag vill därför förorda, att en regel om beneficium

vid tvungen kvittning införs och att den görs tvingande till arbetstagarens

förmån.

Det erbjuder vissa svårigheter att bestämma hur stort beneficiet bör vara

Den av beredningen förordade sjättedelsregeln skulle, som vissa remissinstanser

har papekat, få ganska olika verkningar i de särskilda fallen. Löneskyddet

skulle bli bristfälligt för de lågavlönade — särskilt om införsel

eller kvarskatteavdrag pågår samtidigt med kvittningen — under det att

hogavlonade ofta skulle få behålla relativt stora belopp. En beneficieregel

som fungerar på det sättet anser jag inte vara godtagbar.

En losmng som ligger nära till hands är att anknyta till de beneficieregler

som galler vid införsel eller vid löneutmätning. Vid införsel förbehålls

gäldenär ett beloPP för eget underhåll och familjens behov. Beloppet bestäms

i princip efter en prövning av den enskilde arbetstagarens förhållanden.

Därvid tillämpas emellertid ofta de normalbelopp för existensminimum

som centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden fastställer enligt kommunalskattelagen

och uppbördsförordningen. Vid utmätning av lön däremot

far tas i anspråk bara belopp som uppenbart överstiger vad som går

åt för galdenärens och hans familjs försörjning och för fullgörande av underhållsskyldighet.

Därutöver gäller att löneutmätning i princip får pågå

bara under viss tid, normalt tre månader och i vissa fall sex månader, varje

kalenderår. Denna begränsning saknar motsvarighet vid införsel.

Nar det galler att välja mellan införsel- och utmätningsreglerna eller

eventuellt en kombination av dem vill jag till en början framhålla, att arbetsgivares

fordringar mot arbetstagare normalt inte är av sådan art att

de kan jamstallas med de privilegierade fordringar som kan tas ut genom

införsel. Det finns därför knappast anledning att låta en arbetsgivare ta

sa mycket av lönen i anspråk att arbetstagaren får behålla bara något som

ungefar motsvarar existensminimum. Det ligger närmare till hands att knyta

an Ml regierna om beneficium vid löneutmätning. Det skulle innebära

att kvittningen får omfatta bara belopp som uppenbart överstiger vad som

gar åt för arbetstagarens och hans familjs försörjning. Ett på detta sätt

bestämt beneficium synes mig representera en rimlig avvägning av arbetsgivarens

och arbetstagarens motstående intressen.

Mot en lösning av detta slag har beredningen invänt, att en så komplicerad

avvagning och individualiserad prövning som det nu blir fråga om inte

an anfortros arbetsgivare i genien. Beredningen avvisade därför tanken

att beneficiet skulle beräknas enligt de regler som gäller vid löneutmätning.

Enligt min mening är det emellertid inte nödvändigt att arbetsgivarna

sjalva gor denna prövning. Man kan väl tänka sig ett system, enligt vilket

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

arbetsgivaren är skyldig att begära besked från utmätningsmannen om hur

mycket av lönen som ovillkorligen skall vara skyddad mot kvittning och

att rätta sig efter beskedet. Under ärendets beredning inom justitiedepartementet

har företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd förklarat

sig inte ha något att invända mot en sådan ordning. Jag vill för egen del

förorda alt frågan om beneficiets beräkning i princip löses på det nu angivna

sättet. Till vissa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Löneskyddet vid löneutmätning är mer vidsträckt än som följer av själva

beneficieregeln genom att löneutmätning i princip är tidsbegränsad. Frågan

är om en liknande ordning bör gälla vid tvungen kvittning. Jag vill emellertid

då erinra om vad jag förut har sagt om kvittningsrättens kreditfrämjande

verkan. Det torde inte vara ovanligt att arbetsgivare och arbetstagare

enas om att arbetstagarens skuld skall amorteras genom fixerade löneavdrag

under en längre tidsperiod. Avtal av den typen torde som regel te sig

ganska rimliga även från arbetstagarens synpunkt. En tillämpning av reglerna

i utsökningslagen om att löneutmätning i princip kan ske bara under

viss tid varje kalenderår skulle ofta lägga hinder i vägen för fullföljande av

sådana avtal, vilket i sin tur troligen skulle leda till en minskning av lcreditgivningen

till arbetstagarna. Enligt min mening talar därför övervägande

skäl för att man på denna punkt följer införsellagens regelsystem och inte

uppställer några tidsbegränsningar för utövande av kvittningsrätt.

Beredningen föreslår inte någon särskild regel om preklusion av

rätt till kvittning. Detta kritiseras av LO som menar att arbetsgivaren inte

bör få kvitta när det bäst passar honom. I och för sig har jag förståelse för

den synpunkten. Enligt mitt förslag begränsas emellertid starkt möjligheterna

att genomföra tvungen kvittning. Det uppställda kravet på att motfordran

måste vara klar för att kunna användas till kvittning kommer att

leda till att arbetsgivaren endast mera sällan kan kvitta med fordringar

som har tillkommit för lång tid sedan och som inte grundar sig på skriftligt

avtal eller fordringsbevis. Jag anser därför att det inte finns tillräckliga skäl

att införa en preklusionsregel. Inte heller bör, som TCO förordat, gälla som

villkor för kvittningsrätt att arbetsgivaren först har förhandlat med vederbörande

arbetstagarorganisation. Ett sådant krav skulle i praktiken mer

eller mindre lamslå den redan i övrigt starkt begränsade rätt till tvungen

kvittning som arbetsgivaren får enligt mitt förslag.

Mina hittills redovisade förslag i fråga om tvungen kvittning innebär

sammanfattningsvis, att arbetsgivare får kvitta bara med klar och förfallen

motfordran, som uppkommit under anställningen, att motfordringen skall

antingen grundas på avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, enligt

vilket motfordran får kvittas mot lön, eller avse ersättning för skada, som

arbetstagaren uppsåtligen vållat i tjänsten, samt att arbetstagaren skall

åtnjuta ett av utmätningsman fastställt beneficium motsvarande det som

gäller vid löneutmätning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

Jag vill härefter ta upp frågan, i vad mån undantag skall kunna göras

från de nu angivna reglerna genom kollektivavtal.

Enligt beredningens förslag skall kvittning kunna ske i andra fall eller i

vidare mån än som anges i lagen, om stöd för det finns i kollektivavtal som

på arbetstagarsidan har slutits av huvudorganisation. Förslaget har inte

mött några erinringar under remissbehandlingen.

För egen del vill jag först framhålla, att bestämmelserna om beneficinm,

som får anses utgöra den viktigaste delen av löneskyddet mot kvittning,

bärs upp av så starka sociala skäl att beneficieskyddet inte bör kunna rubbas

ens genom kollektivavtal. På andra punkter kan däremot finnas skäl

att medge viss rörelsefrihet för kollektivavtalsparterna. Sålunda kan det

tänkas t. ex. att det i vissa branscher föreligger så speciella förhållanden att

kollektivavtalsparterna kan finna det motiverat att avtala om rätt till kvittning

med fordran som en arbetsgivare har övertagit av en förutvarande arbetsgivare.

Det har bl. a. gjorts gällande av Sveriges redareförening att sådana

särskilda förhållanden råder inom rederinäringen. Det finns också

andra situationer där kollektivavtalsparter kan finna en utvidgad kvittningsrätt

motiverad. Jag vill därför förorda, att reglerna om förutsättningarna

för att tvungen kvittning skall få utövas görs dispositiva i den meningen

att de kan sättas ur spel genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan

slutits av huvudorganisation. Ett sådant avtal bör kunna tillämpas

mot alla anställda som sysselsätts i det arbete som avses med avtalet med

undantag för dem som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

En särskild fråga är vad som bör gälla vid konkurrens mellan å

ena sidan arbetsgivares kvittningsrätt och å andra sidan skatteavdrag, införsel

eller löneutmätning.

Som jag redan har antytt är arbetsgivarnas fordringar hos arbetstagarna

typiskt sett inte av sådan art att de bör åtnjuta någon privilegierad ställning.

Jag är därför ense med beredningen och majoriteten av remissinstanserna

om att skatteavdrag och införsel bör gå före arbetsgivares

kvittningsrätt.

Vid konkurrens mellan kvittning och löneutmätning har enligt

gällande rätt kvittningen företräde. Beredningen förordar som huvudregel

att beslut om löneutmätning inte skall medföra någon inskränkning i fråga

om arbetsgivares rätt att kvitta. Förslaget har inte mött någon erinran under

remissbehandlingen.

Vad först angår frågan om konkurrens mellan tvungen kvittning och löneutmätning

vill jag erinra om att såväl löneutmätning som kvittning mot

lön kan användas för exekution av alla slags fordringar. Enligt min mening

finns det då knappast någon saklig grund för att ge det ena av dessa båda

institut företräde framför det andra. Om man med hänsyn härtill etablerar

en ordning som i princip innebär likabehandling av utmätnings- resp.

kvittningsfordringar medför detta visserligen en ytterligare försvagning av

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 91

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

kvittningsrätten. Frågan torde dock inte ha så stor praktisk betydelse att

man behöver befara några för arbetstagarna i gemen ogynnsamma verkningar

på arbetsgivarnas beredvillighet att ge arbetstagarna kredit. Att ge

kvittningsfordran företräde framför löneutmätningsfordran framstår också

som inkonsekvent, eftersom det innebär att en arbetsgivare som har

en exekutionstitel för sin fordran mot arbetstagaren och utverkar beslut

om löneutmätning blir sämre ställd i konkurrens med annan utmätningsborgenär

än den arbetsgivare som utan att inneha exekutionstitel vill

kvitta sin fordran mot lönen. Detta är visserligen rättsläget f.n., men lagstiftaren

bör uppenbarligen i samband med att en lagreglering av arbetsgivares

kvittningsrätt sker eftersträva den sakligt mest tillfredsställande

ordningen.

Med dessa utgångspunkter ligger det nära till hands att konkurrensfrågan

blir löst enligt samma regler som tillämpas när flera borgenärer har

sökt löneutmätning. Enligt 67 c § utsökningslagen är löneutmätning fullbordad

när arbetsgivaren fått underrättelse om beslutet och det belopp

som skall innehållas förfaller till betalning. Den borgenär som sålunda fått

löneutmätning har företräde framför annan borgenär som söker utmätning

senare. Om flera borgenärer söker löneutmätning innan avlöningsbeloppet

har förfallit till betalning, verkställs utmätning samtidigt för samtliga

sökandes räkning (jfr 58 § utsökningslagen). Borgenärerna får då del i

det sedermera innehållna beloppet var och en i förhållande till storleken

av sin fordran (17 kap. 14 och 19 §§ handelsbalken). Tillämpat på situationen

med konkurrens mellan tvungen kvittning och löneutmätning skulle

detta innebära, att borgenär som sökt löneutmätning och arbetsgivare som

vill utöva kvittningsrätt konkurrerar med lika rätt i lönebelopp som förfaller

under den tid förordnandet om löneutmätning avser. En sådan ordning

ter sig naturlig och jag förordar att frågan om konkurrens mellan

löneutmätning och tvungen kvittning regleras i enlighet härmed.

Situationen är en annan, när det uppstår konkurrens mellan löneutmätning

och frivillig kvittning, dvs. kvittning som sker med arbetstagarens

medgivande på förfallodagen. Ett sådant kvittningsmedgivande är som jag

förut har framhållit att likställa med frivillig betalning. Vad som i realiteten

händer är ju att arbetstagaren förfogar över sin förfallna lön genom

att avstå från att lyfta viss del av den mot att avräkning sker på en skuld

som han har till arbetsgivaren. Syftet med löneutmätning är emellertid att

det utmätta lönebeloppet inte skall tillfalla arbetstagaren utan skall överlämnas

till den borgenär som har sökt utmätning. Från denna synpunkt

synes det inte vara väl förenligt med grunderna för löneutmätningsinstitutet

att en av arbetstagaren företagen privaträttslig disposition över belopp

som är föremål för utmätning skall kunna åberopas mot utmätningsbeslutet.

Jag vill därför förorda att frågan om konkurrens mellan löneutmätning

och frivillig kvittning löses på det sättet att utmätningsfordringen

alltid ges företräde framför kvittningsfordringen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970 35

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om den närmare utformningen

av nu berörda konkurrensregler.

Den lämpligaste sanktionen mot kvittning i strid med lagen är utan tvekan

skadestånd. De av beredningen föreslagna reglerna härom, som

innebär att ideell skada är ersättningsgill och att skadestånd kan jämkas,

synes mig väl avvägda. Jag vill därför i sak ansluta mig till beredningens

förslag. Detta bör dock kompletteras med en bestämmelse om att arbetsgivare

är skyldig att ersätta uppkommen skada om han underlåter att inhämta

besked från utmätningsmannen om beneficiets storlek.

I det föregående har jag uppehållit mig enbart vid frågan om arbetsgivares

rätt att genom kvittning göra avdrag på arbetstagares lön. Fråga kan

emellertid uppkomma, huruvida annan än arbetsgivaren skall

få kvitta fordran genom löneavdrag. Jag tänker närmast på fall då

checklönesystem tillämpas och vederbörande bank vill mot checklönen

kvitta fordran som banken kan ha hos den anställde. Denna fråga berörs

varken i beredningens betänkande eller i remissyttrandena. Den är dock av

sådan art att den inte bör förbigås. För egen del ser jag saken på följande

sätt.

Skulle checkkontot utvisa brist innan lönen krediteras kontot, därför att

arbetstagaren tidigare har övertrasserat checkräkningen, är situationen i

realiteten den att arbetstagaren så att säga på egen hand har skaffat sig

förskott på lönen. I det kontokurantliknande förhållande som råder mellan

honom såsom checkräkningsinnehavare och trassatbanken bör han då givetvis

få finna sig i att bristen först avräknas på den inbetalda lönen. Arbetstagaren

bör med andra ord kunna disponera endast vad som kan återstå

efter det att bristen på kontot har täckts. Någon särskild bestämmelse härom

lär dock inte vara erforderlig.

Vad angår frågan om banken kan kvitta med andra fordringar vill jag

nämna att det såvitt jag känner till är ytterst ovanligt att en trassatbank

genomför sådan kvittning mot checklön. Det är f. ö. en tveksam fråga i

vad mån trassatbank överhuvudtaget kan kvitta mot tillgodohavande på

checkräkning. Efter tillkomsten av reglerna om löneutmätning i 67 a—e §§

utsökningslagen och särskild lagstiftning om arbetsgivares kvittningsrätt

får det i alla händelser anses strida mot grunderna för denna lagstiftning

att en bank genom att utöva kvittning mot checklön hindrar arbetstagare

att komma i åtnjutande av sin lön. Jag förutsätter, att bankerna inte kommer

att försöka genomföra kvittning mot checklön på sådant sätt att det

löneskydd som tillskapats genom den nyss angivna lagstiftningen därigenom

urholkas.

Som beredningen har förordat bör en ny lagstiftning om arbetsgivares

kvittningsrätt föranleda en följdändring i sjömanslagen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om arbetsgivares lcvittningsrätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.

Specialmotivering

Förslaget till lag om arbetsgivares kvittningsrätt

1 §

Beredningen. Med hänvisning till 1965 års lagstiftning om offentliga tjänstemäns

förhandlingsrätt förordar beredningen, att lagstiftningen omfattar

alla anställningsförhållanden, således även statliga och kommunala. Beredningen

utgår från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. I första hand

skall tillämpningen av semesterlagen tjäna till ledning när det gäller att bestämma

lagens tillämpningsområde. I fråga om uppdragstagare framhåller

beredningen att ersättningar till uppdragstagare ofta inkluderar kostnad

för hållande av maskiner, anlitande av medhjälpare o. s. v. Eftersom det kan

befaras att regler som utformats för anställningsförhållanden inte passar

för sådana fall, har beredningen stannat för att inte ta med annat än anställningsförhållanden.

Värnpliktiga, civilförsvarspliktiga o. 1., vilkas arbetsinsats

inte regleras genom avtal, omfattas inte heller av lagen.

Lagen skall enligt förslaget vara tillämplig på kvittning mot avlöning

eller pension. Med avlöning avses enligt en särskild lagregel (2 §) i första

hand ersättning som tillkommer arbetstagare för personlig arbetsinsats men

även ersättning för omkostnader i tjänsten. Med avlöning likställs ersättning

som utgår vid obehörigt avskedande eller av annan sådan anledning.

Beredningen anger i betänkandet närmare vad som är att anse som avlöning.

Hit hör tidlön, ackordslön, provision och tantiem. Sjukvårdsersättning,

sjuklön, lön under permittering och s. k. väntetidsersättning räknas också

som avlöning. I fråga om semesterersättning o. 1. uttalas att det skulle medföra

en alltför invecklad ordning, om sådan ersättning skulle skyddas mot

kvittning. Enligt förslaget kan alltså kvittning ske mot semesterlön och

semesterersättning. Avgångsvederlag som utges av arbetsgivaren och ideellt

skadestånd på grund av felaktig avtalstillämpning faller under bestämmelsen

om att med avlöning likställs ersättning som utgår vid obehörigt avskedande

m. m.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

37

Beredningen framhåller, att lagförslaget inte gäller för alla löneavdrag

arbetsgivaren gör. Sådana avdrag på lönen som skatteavdrag eller avdrag

på grund av beslut om införsel eller löneutmätning faller inte under de

föreslagna begränsningarna av arbetsgivares rätt att göra avdrag på lönen.

Avdrag som görs för tredje mans räkning, t. ex. på grund av att arbetstagaren

givit en fordringsägare fullmakt att lyfta en del av hans lön, s. k. lönefullmakt,

omfattas inte heller av förslaget. Förhållandet är detsamma, om

lönen reduceras därför att arbetstagaren fått förskott på lönen. Beredningen

framhåller dock att det ibland kan vara svårt att avgöra, om det är

fråga om kvittning på grund av en lämnad försträckning eller om förskottsbetalning

av lön. Enligt beredningen kan det inte bli tal om kvittning

förrän det visat sig, att arbetstagaren har en nettofordran på lön. För att

det skall stå klart att förslaget inte reglerar hur lönen beräknas eller

vilka minusposter som får beaktas därvid anges i en särskild lagregel

(3 §), att avlöningen beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill.

Till avlöningens beräkning hör enligt samma paragraf avdrag för sådana

poster som enligt tjänsteavtalet eller vad som följer därav skall belasta

arbetstagaren, t. ex. avdrag med anledning av utevaro från arbetet

eller brister i fråga om arbetets utförande. Av bestämmelsen följer enligt

beredningens mening att sådana avdrag som inte svarar mot någon fristående

motfordran utan går in som ett led i beräknandet av nettolönen inte

faller under förslaget. Har arbetsgivaren i rationaliseringssyfte låtit betala

ut lön efter en preliminär beräkning, kommer eventuella korrigeringar vid

ett senare avlöningstillfälle inte heller att omfattas av förslaget. Enligt beredningen

blir förhållandet däremot ett annat, om arbetsgivaren betalat ut

för hög lön av misstag och senare vill göra gällande återkravsrätt, s. k. condictio

indebiti.

I fråga om pension framhåller beredningen, att frågan om kvittning kan

få viss betydelse, ifall pensionen utgår direkt från den förutvarande arbetsgivaren.

Denne kan ha oreglerade fordringar från anställningstiden, t. ex.

på grund av försträckning. Sådana fall omfattas av förslaget enligt en särskild

bestämmelse (9 §). Beredningen anser däremot inte att det finns något

praktiskt behov att reglera även frågan i vad mån pension av annan

karaktär skall skyddas mot kvittning. Den föreslagna bestämmelsen gäller

därför bara pension som utgår direkt från den förutvarande arbetsgivaren

men inte pension som försäkringsinrättning, särskild fond eller stiftelse är

skyldig att utge till arbetstagaren. Folkpension och tilläggspension omfattas

inte heller av förslaget. Detsamma är fallet med pension som inte utgår

till arbetstagaren personligen, alltså familjepension.

Remissyttrandena. Ingen av remissinstanserna framför någon kritik mot

att lagen skall gälla även i statliga och kommunala anställningsförhållanden.

LO ifrågasätter om inte s. k. beroende uppdragstagare som omfattas av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

kollektivavtal bör föras in under lagen. LO framhåller, att dessa uppdragstagares

arbets- och avlöningsförhållanden är klart jämförbara med en arbetstagares

och att några gränsdragningsproblem därför knappast behöver

uppstå.

SACO uppger att det ganska ofta förekommer att arbetsgivaren har en

fordran på för mycket utbetald lön för en avlöningsperiod och att han därför

vill göra avdrag på lönen för en senare period. Detta gäller inte minst

i de fall då lönerna räknas ut av datamaskiner. I ett sådant system ingår

kvittning av för mycket utbetald lön för en period mot lönen för därpå följande

period som ett ordinärt inslag. Förfarandet får karaktär av ett kontokurantförfarande.

Detta bör inte betraktas som kvittning i lagens mening

utan som ett led i avlöningsuträkningen. Av lagförslaget framgår dock inte

klart att så skall vara fallet. SACO understryker vikten av att lagen anger

en klar gräns mellan avlöningsuträkning med den saldering som bör hänföras

dit och sådant avräkningsförfarande som skall betraktas som kvittning

i lagens mening. Just för mycket utbetald lön kan vålla gränsdragningsproblem.

Det är å ena sidan klart att, om någon varit tjänstledig eller

sjuk under en avlöningsperiod men fått lön på grund av att löneuträkningen

skett före bortovaron, arbetsgivaren utan särskilda formaliteter skall

kunna göra löneavdrag vid följande utbetalningstillfälle. Å andra sidan är

det också uppenbart att en arbetsgivare inte utan vidare skall kunna göra

avdrag på en arbetstagares lön under påstående att denne vid ett eller flera

tidigare tillfällen lyft för hög lön, t. ex. på grund av att fel tabell tillämpats

vid löneuträkningen eller datamaskinen arbetat med felaktiga data.

Har arbetstagaren lyft lönen i fråga i god tro torde han regelmässigt inte

vara återbetalningsskyldig och bör då vara skyddad mot kvittning. Detta är

ett av de mera praktiska exemplen på att arbetstagare behöver skyddas genom

lagstiftning, som neutraliserar arbetsgivarens faktiska övertag. Det

framstår därför enligt SACO som en brist att lagen inte uttryckligen anger

hur en fordran på återbetalning av för mycket utbetald lön skall behandlas

i kvittningshänseende. Riksrevisionsverket upplyser att det inom statsförvaltningen

råder oklarhet om i vilken utsträckning fordran på felaktigt

utbetalad lön kan kvittas med hänsyn bl. a. till den tid som förflutit efter

löneutbetalningen och till löntagarens goda tro. Verket anser att frågan

lämpligen kan lösas genom avtalsmässig reglering.

Från ett par håll framförs den uppfattningen att ersättningar som har

karaktär av sociala förmåner inte skyddas tillräckligt genom beredningens

förslag. SACO önskar att sjuklön och permitteringslön får ett bättre skydd.

SACO ifrågasätter lämpligheten av att avgångsvederlag och ideellt skadestånd

kan utsättas för kvittning. SR hyser samma uppfattning och framhåller

att ersättning vid obehörigt avskedande vanligtvis utgår med ett relativt

blygsamt belopp för att ge den avskedade en viss minimitrygghet under

en övergångstid. TCO menar att frågan om kvittning mot sjuklön inte

är tillräckligt utredd. Eftersom sjuklön vanligen bara utgör en påbyggnad

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

av sjukpenning med hänsyn tagen även till skatteeffekter skulle det enligt

TCO:s mening vara av värde med ett klarläggande av hur långt kvittningsrätten

i det avseendet skall sträcka sig.

Med anledning av beredningens uttalande att det skulle bli alltför invecklat

med särskilt skydd för semesterersättning o. 1. framhåller TCO att det är

oklart vilka komplikationer som skulle kunna uppstå. De måste under alla

omständigheter anses väga lätt, om man ställer dem mot värdet av en ograverad

semesterrätt för den anställde. Genom semesterlagen har lagstiftaren

på olika sätt sökt skapa garantier för arbetstagarens rätt till årlig vila och

rekreation, och man bör då inte i annan lagstiftning urholka denna rätt.

Genom att spärregeln om kvittning med högst en sjättedel lätt kan kringgås

hålls vägen öppen för kvittning mot hela semesterlönen eller semesterersättningen.

Det kan inte anses stå i överensstämmelse med semesterlagens anda.

I tysk och dansk rätt är semesterfordringar skyddade mot kvittning och

man bör i Sverige gå på samma linje. TCO erinrar slutligen om att semesterlön

och semesterersättning åtnjuter särskilt skydd vid löneutmätning. SACO

och SR har samma inställning som TCO. Kronofogdemyndigheten i Karlstad

är inne på liknande tankegångar men uttalar samtidigt, att semesterersättning

ofta likställs med lön varför man bör gå fram med stor försiktighet.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd biträder däremot beredningens

förslag.

I fråga om kvittning mot pension erinrar SR om att förslaget bara gäller

pension som utgår direkt från den förutvarande arbetsgivaren. För den som

haft anställning hos staten blir sålunda förslaget tillämpligt endast i fråga

om den del av den samordnade pensionsförmånen som inte är folkpension

eller tilläggspension. SR finner det helt otillfredsställande att pensioner i

kvittningshänseende skall behandlas på olika sätt beroende på om de utges

av arbetsgivaren direkt eller i annan ordning. Förslaget innebär att en pensionär

med SPR-pension kommer i ett sämre läge än flertalet andra pensionärer.

Några ekonomiska skäl för en särbehandling av vissa slag av pensioner

finner SR inte föreligga. Enligt SR:s mening är pensionen i förhållande

till aktivlönen av en så blygsam omfattning att varje pension bör undantas

från kvittning med motfordran. Under alla förhållanden bör avdrag

inte få ske med en så stor del av den av arbetsgivaren utgivna pensionen

som en sjättedel. En högre andel än en niondel finner SR inte acceptabel.

Departementschefen. Jag ansluter mig till förslaget att lagstiftningen skall

gälla inte bara i privata utan även i statliga och kommunala anställningsförhållanden.

Vad angår s. k. beroende uppdragstagare vill jag erinra om

att begreppet förekommer i arbetsfredslagstiftningen men däremot inte i

semester- eller socialförsäkringslagstiftningen eller i bestämmelserna i 17

kap. 4 § handelsbalken om förmånsrätt för lön. Alltsedan begreppet infördes

genom lagstiftning år 1945 har arbetstagarbegreppet utvecklats så att

det med visst fog kan göras gällande, att de grupper som avsågs med 1945

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

ars lagstiftning numera i stort faller under kategorin arbetstagare (jfr prop.

1962: 90 s. 324). Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl

att ta in en uttrycklig regel om att lagen skall omfatta också beroende uppdragstagare.

Detta utesluter emellertid inte att utvecklingen i praxis kan

ga dithän att de som nu omfattas av begreppet beroende uppdragstagare

vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare.

Föremål för kvittning är arbetstagarens lön. Under remissbehandlingen

har ifrågasatts, om inte vissa löneförmåner som har karaktären av sociala

förmåner bör skyddas mot kvittning. För egen del anser jag att det skulle

bli mycket komplicerat inte bara att i lag precisera vilka löneförmåner som

skulle atnjuta ett särskilt skydd utan också att i praktiken tillämpa sådana

lagregler. Det önskvärda skyddet för arbetstagaren kan beredas på annat

sätt, nämligen genom de av mig föreslagna reglerna om beneficium, som är

så konstruerade att hänsyn tas till den individuelle arbetstagarens speciella

situation. En särskild fråga som inställer sig i detta sammanhang är emellertid

om skydd för intjänad semesterrätt liknande det som gäller vid löneutmätning

men inte vid införsel — bör finnas även vid kvittning. Jag vill

då först erinra om att det av beredningens betänkande framgår, att rätten

till semesterersättning ibland tjänar som underlag för kredit till arbetstagaren.

Skyddas semesteri’ätt mot kvittning kan följden bli en restriktivare

kreditgivning. Som TCO påpekar är det enligt beredningens förslag möjligt

att genom avtal disponera över beneficieskyddet. Det kan inte ske enligt

mitt förslag, som ger endast begränsade möjligheter att överhuvudtaget

genomföra tvungen kvittning. Behovet av särskilt skydd för semesterrätt

gör sig därför inte alls gällande på samma sätt enligt mitt förslag som enligt

beredningens. Det bör också framhållas att det i vissa fall, särskilt vid

kvittning på grund av uppsåtligen orsakad skada, kan framstå som otillfredsställande,

att arbetsgivaren överhuvudtaget inte kan komma åt innestående

semesterersättning. Jag anser därför att kvittning bör kunna ske

även mot semesterlön och semesterersättning.

I princip skall alltså alla arbetstagaren tillkommande ersättningar för utförda

arbetsprestationer kunna bli föremål för kvittning. Eftersom det på

arbetsmarknaden finns en rik flora av olika typer av löneförmåner, kan

man knappast i lagen närmare precisera vad som är lön. I sak kan jag dock

biträda beredningens uttalanden i den frågan. Även löneförmåner som är

avsedda att utgöra ersättning för särskilda kostnader är, som beredningen

påpekar, att anse som lön. Vid behandlingen av 3 § återkommer jag till frågan

om sistnämnda typ av löneförmåner bör kunna bli föremål för tvungen

kvittning.

Jag delar också beredningens uppfattning i fråga om vilka ersättningar

som bör likställas med lön. Hit hör exempelvis skadestånd på grund av anställningen.

I de flesta fall torde det inte vara svårt att avgöra om ett avdrag på lönen

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

utgör kvittning eller inte. Det avgörande kriteriet är, om avdraget svarar

mot en fristående motfordran. Är så inte fallet, är det inte fråga om kvittning.

Beredningen har pekat på några situationer där gränsdragningen måhända

kan te sig något tveksam. Som exempel kan nämnas avdrag på grund

av att arbetstagaren har fått förskott på lönen, varit sjuk eller eljest uteblivit

från arbetet. Jag är ense med beredningen om att det i dessa fall är

frågan om beräkning av lönen och inte om kvittning. I betänkandet anges

som ett fall av löneberäkning, att löneavdrag sker därför att arbetstagaren

åsidosatt kollektivavtalets bestämmelser om uppsägningstid. Kollektivavtalsbestämmelser

av det slaget är inte ovanliga. En sådan bestämmelse finns

t. ex. i det mellan Sveriges verkstadsförening och Svenska metallindustriarbetareförbundet

träffade kollektivavtalet. Med anledning av beredningens

uttalande på denna punkt vill jag framhålla att enligt vedertagen uppfattning

arbetstagarens rätt till lön för utfört arbete inte är beroende av att

han fullföljer tjänsteavtalet. Lämnar arbetstagaren tjänsten i förtid, påverkar

det i princip inte den intjänade lönen men kan däremot grunda skyldighet

att utge skadestånd. Detta betraktelsesätt torde ha legat till grund

för flera avgöranden av arbetsdomstolen (se bl. a. AD 1940 nr 64, 1953 nr

23 och 1962 nr 12). Av det anförda följer att löneavdrag av det slag jag nu

har berört inte kan hänföras till lönens beräkning utan måste räknas som

kvittning.

Det förekommer att arbetsgivaren betalar ut lön efter preliminär beräkning

och gör eventuella korrigeringar, t. ex. på grund av utevaro från arbetet,

först vid ett senare avlöningstillfälle. Beredningen menar att sådana

korrigeringar inte är hänför liga till avdrag genom kvittning. Jag har samma

uppfattning. Hit hör f. ö. också sådana fall då arbetsgivaren inte hunnit inställa

löneutbetalningar efter det att arbetskonflikt brutit ut och senare

efter konfliktens biläggande vill göra löneavdrag för betalningar som avser

konflikttiden. Situationen blir en annan, om arbetsgivaren vill reducera lönen,

därför att han tidigare av misstag betalat ut för hög lön, s. k. condictio

indebiti. Beredningen anser att det då blir frågan om kvittning. I förvaltningsrättslig

praxis (regeringsrättens årsbok 1961 ref. 23, kammarrättens

årsbok 1943 avd. 1 ref. 21 in. fl.) har antagits, att lönebetalande myndighet

inte kan mot tjänstemannens bestridande verkställa löneavdrag för att täcka

belopp som tidigare felaktigt utbetalats för mycket. I fråga om arbetstagares

skyldighet att återbetala felaktigt utbetald lön är rättsläget i viss mån

oklart, även om rättspraxis tyder på att arbetstagare fritas från återbetalningsskyldighet,

om han i god tro uppburit och konsumerat den felaktigt

utbetalade lönen (jfr å ena sidan NJA 1942 s. 101 och å andra sidan NJA

1955 s. 310 och 1958 s. 475 samt AD 1938 nr 16). Det kan tänkas att övergången

till avtalsreglering av de offentliga tjänstemännens löneförmåner

kan medföra en förstärkning av denna tendens såvitt gäller offentligt anställda.

Hur därmed än må förhålla sig är det klart att löneavdrag vid

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

condictio indebiti måste hänföras till kvittning. I och för sig finns det

knappast anledning utgå från annat än att arbetstagare som är återbetalningsskyldig

i allmänhet kommer att gå med på löneavdrag. Med hänsyn

till den rättsliga betydelse arbetstagarens goda tro och övriga omständigheter

i det särskilda fallet har, kan det å andra sidan knappast antas att arbetsgivarens

motfordran annat än undantagsvis kan anses vara klar, om

arbetstagaren vägrar att gå med på löneavdrag. I uppenbara fall ger bestämmelsen

i 3 § om kvittning med motfordran som avser ersättning för uppsåtligen

vållad skada arbetsgivaren viss möjlighet att genomföra tvungen

kvittning vid condictio indebiti. Skulle det på något håll behöva finnas

större utrymme för tvungen kvittning vid condictio indebiti, finns det som

förut nämnts möjlighet att införa bestämmelser härom i kollektivavtal.

Beredningen har velat komma till rätta med den i vissa fall något svårbedömda

gränsdragningsfrågan genom en särskild regel om att avlöningen

beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill samt att till beräkningen

hör avdrag för sådana poster som enligt tjänsteavtalet eller vad som

följer därav skall belasta arbetstagaren (3 §). Regeln har kritiserats under

remissbehandlingen från den synpunkten att den inte ger någon klar ledning

för gränsdragningen. Jag har förståelse för kritiken. Enligt min mening

ger regeln egentligen ingen ledning utöver vad som följer av själva

kvittningsbegreppet och en tolkning av det aktuella tjänsteavtalet. På grund

av de varierande förhållandena inom arbetsmarknaden är det å andra sidan

mycket svårt att i lag göra en klar gränsdragning, som är ändamålsenlig i

alla de situationer som kan uppkomma. Jag har därför stannat för att

inte ta med någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 § i beredningens

förslag.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs i paragrafens första stycke

att arbetsgivare inte i vidare mån än som anges i lagen får göra avdrag

på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen

(lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Paragrafens andra stycke rör pension. Enligt beredningens förslag skall

den pension en arbetsgivare har att utge till förutvarande arbetstagare omfattas

av lagstiftningen. En remissinstans anser det inte tillfredsställande

att pension behandlas olika i kvittningshänseende beroende på om den utges

av den förre arbetsgivaren eller av annan. Jag har i och för sig viss

förståelse för den kritiken. Om pension utgår från särskild stiftelse eller på

grund av försäkringsavtal, föreligger dock oftast inte något annat rättsligt

mellanhavande mellan utbetalaren och mottagaren av pensionen än det som

hänför sig till pensionen. Kvittning blir då knappast aktuell annat än i sådana

undantagsfall som när pension utgått med för stort belopp. Ett sådant

fall regleras f. ö. i 20 kap. 4 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring. I likhet

med beredningen anser jag, att det inte finns något praktiskt behov att

reglera andra fall än dem då pensionen utbetalas av den förutvarande ar
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

betsgivaren. Jag förordar därför att i paragrafens andra stycke föreskrivs

att bestämmelserna i lagen om kvittning mot lönefordran äger motsvarande

tillämpning i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare

är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §

I paragrafen anges att kvittning får ske i den mån arbetstagarens medgivande

föreligger, när lönefordringen förfaller till betalning.

Grunden för bestämmelsen har tidigare redovisats i den allmänna motiveringen.

Bestämmelsen avser även kvittningsmedgivande som lämnats

innan lönen förfallit till betalning och som inte återkallats av arbetstagaren.

För att arbetsgivaren skall kunna kvitta med stöd av ett sådant kvittningsmedgivande

fordras dock, att det står alldeles klart att arbetstagaren

vill stå fast vid medgivandet när lönen förfaller till betalning. Har det förflutit

lång tid från det medgivandet lämnades, torde som regel arbetsgivaren

inte kunna åberopa sig på medgivandet. Eftersom arbetsgivaren har bevisbördan

för att kvittningsmedgivande föreligger när lönen förfaller till

betalning, har han i allmänhet anledning att kontrollera, om arbetstagaren

är införstådd med att löneavdrag skall äga rum i enlighet med tidigare lämnat

kvittningsmedgivande.

3 §

Första stycket

Här upptas bestämmelser om i vilka fall arbetsgivaren kan kvitta oavsett

om arbetstagarens medgivande föreligger när lönen förfaller till betalning,

d. v. s. tvungen kvittning. Jag har tidigare redovisat motiven till bestämmelserna.

Regeln att tvungen kvittning kan ske med motfordran som avser ersättning

för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten gäller

främst sådana fall då arbetstagaren stulit på arbetsplatsen, förskingrat

anförtrodda medel eller skadat arbetsgivarens egendom. Har arbetsgivare

av misstag betalat ut för mycket lön, kan bestämmelsen bli tillämplig, om

arbetstagaren med full insikt om misstaget lyfter lönebeloppet utan att göra

arbetsgivaren uppmärksam på felaktigheten (jfr SOU 1967:3 s. 87). Samma

gäller om arbetstagaren uppsåtligen vållar arbetsgivaren skada genom

att bryta mot föreskrift i tjänste- eller kollektivavtal. I detta sammanhang

kan nämnas att tvistig fordran på skadestånd som grundas på brott mot

fredsplikten enligt arbetsdomstolens dom 1958 nr 26 inte får användas

till kvittning mot lön. Förslaget innebär inte någon ändring på denna

speciella punkt.

Med anledning av vad statens avtalsverk anfört under remissbehandlingen

vill jag framhålla, att motfordringar som uppkommit under en anställning

inte bör kunna användas för kvittning mot lön i annan anställning,

även om det skulle vara samme arbetsgivare i de båda anställ
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj ds proposition nr 9k år 1970

ningarna. Vissa anställningar, t. ex. stuveriarbetarnas, är formellt tidsbegränsade

men i själva verket avsedda att vara tills vidare. I sådana fall bör

den verkliga innebörden i anställningen och inte anställningsformen vara

avgörande (jfr prop. 1969: 76 s. 122). Jag anser inte att det finns anledning

att i detta sammanhang ge lagregler om när en ändring av arbetsuppgifter

och löneförhållanden skall anses medföra, att en ny anställning uppstår. Jag

vill tillägga, att en ändrad lönegradsplacering inte i och för sig bör medföra

att vid tillämpningen av denna lag en ny anställning skall anses föreligga.

Bestämmelserna innebär att förutvarande arbetsgivare som betalar ut

pension har möjlighet att kvitta mot pensionen för fordran som uppkommit

under den pensionsgrundande anställningen och då kunnat användas för

kvittning mot lönen (jfr 1 § andra stycket).

Andra stycket

Här behandlas frågan om kvittning mot arbetstagaren tillkommande ersättning

för särskilda kostnader i tjänsten.

Beredningen. Som tidigare nämnts föreslår beredningen att ersättning för

omkostnader i tjänsten skall kunna bli föremål för kvittning. Som skäl härför

anför beredningen, att kostnadsersättningar ofta är inbakade i lönen.

Vid kvittning kan man knappast göra en uppdelning så att kostnadsersättningar

skiljs från den egentliga lönen. Kvittningsskydd skulle därför

kunna komma i fråga bara beträffande fristående kostnadsersättningar. En

sådan ordning skulle omotiverat gynna vissa arbetstagarkategorier. Beredningen

åberopar också, att avräkningar i mera affärsmässiga förhållanden,

t. ex. mellan en fabrikör och en provisionsresande, snedvrids om kostnadsersättningar

skulle skyddas mot kvittning.

Remissyttrandena. Beredningens förslag i fråga om kostnadsersättningar

kritiseras av flera arbetstagarorganisationer. LO framhåller, att ersättning

för omkostnader nästan undantagslöst är fristående från lönen. I det ringa

antal fall där ersättningen är inbakad i lönen måste en uppdelning ske vid

beräkning av semesterlön och semesterersättning, och det kan rimligen

inte vara några större svårigheter att göra en sådan uppdelning i en kvittningssituation.

TCO anför att omkostnaderna kan uppgå till högst betydande

belopp. Om de inräknas i kvittningsunderlaget, kan sådana förskjutningar

uppstå att arbetstagaren trots sjättedelsregeln får behålla långt

mindre av sin egentliga lön än vad som behövs för hans uppehälle. Möjligheter

torde också öppnas för arbetsgivaren att själv bestämma kvittningens

storlek genom att vid lämpliga tillfällen ordna så att den anställdes utlägg

för omkostnader uppgår till större belopp än normalt. Vad beredningen anfört

som hinder för att särskilja arbetstagarens kostnadsersättningar från

hans avlöning synes ha influerats av de praktiska problem som huvudsak
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

45

ligen finns vid vissa uppdragsavtal men som har ganska ringa frekvens vid

egentliga tjänsteavtal. De utlägg för arbetsgivarens kostnader, som en arbetstagare

ofta av praktiska skäl får vidkännas, bör utan större svårigheter

kunna särskiljas från hans avlöning. Det måste för övrigt alltid ske

för inkomsttaxeringen och arbetstagarens ATP-registrering. Det skulle

medföra betydande olägenheter för arbetstagaren, om han inte kunde räkna

med att ograverat återfå de belopp han förskotterat för arbetsgivarens räkning.

Starka skäl talar således enligt TCO:s uppfattning för att ifrågavarande

ersättning helt skyddas mot kvittning. SR hävdar att sådana ersättningar

som helt eller delvis är avsedda för kostnadstäckning inte bör jämställas

med avlöning. SR nämner i detta sammanhang traktamenten, sjukvårdsersättning,

kallortstillägg, resekostnadsersättning och olika slag av utlandsförmåner.

Departementschefen. Ersättning för omkostnader i tjänsten, t. ex. resekostnadsersättning

och traktamente, intar en särställning bland löneförmånerna,

eftersom sådan ersättning principiellt inte är ett vederlag eller en gottgörelse

för utförda arbetsprestationer utan ersättning för utgifter i tjänsten.

Enligt min uppfattning kan det inte vara rimligt att arbetsgivaren skall ha

möjlighet att kvitta mot sådan ersättning. Beredningen åberopar som skäl

för att kvittning skall få ske mot sådana förmåner bl. a. att det kan vara

svårt att skilja mellan ersättningen och lönen. Även om ersättningen är inbakad

i lönen, bör det dock vara möjligt att skilja den från den egentliga

lönen. Jag vill erinra om LO:s påpekande att en sådan uppdelning måste

göras vid bestämmande av semesterlön och semesterersättning (jfr 12 §

fjärde stycket, 16 § andra stycket och 18 § semesterlagen). Ibland kan det

måhända te sig tveksamt om en viss löneförmån är avsedd att täcka kostnader

i tjänsten eller inte. I sådana fall kan arbetsmarknadsparterna genom

föreskrifter i kollektivavtal bringa klarhet i den frågan.

På grund av det anförda föreskrivs i andra stycket, att för kvittning enligt

första stycket inte får tagas i anspråk belopp som är avsett att utgöra

ersättning för särskilda kostnader.

Tredje stycket

Detta stycke innehåller den tidigare behandlade regeln om att området

för tvungen kvittning kan vidgas genom kollektivavtal. Jag vill här endast

erinra om att regeln såtillvida har ett begränsat tillämpningsområde som arbetsmarknadsparterna

inte kan disponera över beneficieskyddet för arbetstagaren.

4 §

Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör vid tvungen kvittning

i princip gälla samma beneficium som vid löneutmätning. Efter förebild

av bestämmelserna i 67 b § 3 utsökningslagen föreskrivs därför i para
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

grafen att kvittning enligt 3 § får ske endast mot den del av lönefordringen

som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs

försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar

honom. Övriga bestämmelser i 67 b § 1—6 utsökningslagen, som främst har

samband med att löneutmätning i princip är tidsbegränsad och att semesterrätt

åtnjuter särskilt skydd mot löneutmätning, skall däremot i enlighet

med vad jag förut anfört inte ha någon motsvarighet vid tvungen kvittning.

Vid den praktiska tillämpningen kommer förmodligen vissa avvikelser att

behöva göras i förhållande till tillämpningen av löneutmätningsreglerna.

Eftersom kvittningsavdrag i motsats till löneutmätning kan ske under obegränsad

tid, kan det vara befogat att fastställa ett något större beneficium

än vid löneutmätning, som ju bara kan pågå under viss tid. I fråga om

arbetstagare med låga inkomster kommer paragrafen att innebära att det

som regel inte finns något utrymme för kvittningsavdrag när den lågavlönade

har försörjningsbörda. Kvittning med hyresfordringar kan dock bli

aktuell även när det gäller lågavlönade i gemen. Detta undantag kan sägas

ligga i sakens natur. Beneficiet är till för att arbetstagaren skall kunna

bestrida sina levnadskostnader, vari inräknas kostnader för bostaden.

Beneficieregeln kan därför inte rimligen fungera så att arbetstagaren slipper

att betala löpande hyra.

5 §

Paragrafens första stycke innehåller de tidigare behandlade reglerna om

konkurrens mellan å ena sidan arbetsgivares kvittningsrätt och å andra

sidan skatteavdrag och införsel.

I andra stycket föreskrivs till en början att sådant medgivande till kvittning

som avses i 2 § inte får åberopas mot beslut om löneutmätning. Vidare

anges att, om arbetsgivaren vill kvitta enligt 3 § mot belopp som han ålagts

att innehålla till följd av beslut om utmätning, utmätningsmannen beslutar

om beloppets fördelning mellan arbetsgivaren och utmätningsborgenären

efter fordringarnas storlek. Den sistnämnda bestämmelsen avser naturligtvis

bara fall då visst lönebelopp kan bli föremål för både kvittning och löneutmätning.

Reglerna kan alltså aldrig bli tillämpliga om arbetsgivaren kvittar

bara mot semesterersättning, eftersom sådan ersättning är skyddad mot

löneutmätning. Om utmätningsman som beslutat om löneutmätning möts

av beskedet att arbetsgivaren vill kvitta med fordran som avses i 3 §, får

han ta reda på hur stor arbetsgivarens motfordran är och bedöma, om kvittningen

inkräktar på belopp som vid fördelning enligt andra stycket skall

tillkomma utmätningsborgenären. Finner utmätningsmannen att så är fallet,

får han underrätta arbetsgivaren om i vilken utsträckning kvittningsrätten

begränsas genom beslutet om löneutmätning.

Skulle arbetsgivaren inte rätta sig efter utmätningsmannens beslut om

fördelningen av det lönebelopp som kan bli föremål för exekution utan be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Alaj:ts proposition nr 94 år 1970

hålla hela lönebeloppet för egen räkning, har han därmed trotsat beslutet

om löneutmätning. För sådana fall ger bestämmelserna i 20 och 21 §§ införsellagen,

vilka enligt 67 a § utsökningslagen gäller vid löneutmätning, möjlighet

att ingripa mot arbetsgivaren. Underlåter arbetsgivaren att inom föreskriven

tid eller på anfordran tillställa utmätningsmannen det utmätta beloppet,

kan sålunda utmätningsmannen omedelbart ta ut beloppet genom

utmätning hos arbetsgivaren. Vidare kan arbetsgivare som uppsåtligen eller

av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen

beloppet dömas till böter.

Bestämmelserna i andra stycket innebär alltså att sådan kvittning som

kan genomföras endast om arbetstagarens medgivande därtill föreligger när

lönen förfaller till betalning får träda tillbaka för löneutmätning. Kan kvittning

genomföras oberoende av sådant medgivande, kommer arbetsgivaren

och den som begärt löneutmätning att i princip bli jämställda. I tydlighetens

intresse bör tilläggas, att den omständigheten att arbetstagaren har medgett

kvittning med fordran, som kan läggas till grund för kvittning oberoende

av medgivande vid kvittningstillfället, givetvis inte medför att arbetsgivaren

behöver träda tillbaka för utmätningsborgenären.

I tredje stycket ges regler om besvär över utmätningsmannens beslut enligt

andra stycket. Reglerna har motsvarighet i 25 § införsellagen.

6 §

Denna paragraf innehåller till en början föreskrift om att arbetsgivaren

från utmätningsmannen skall inhämta besked om storleken av arbetstagaren

tillkommande beneficium, innan tvungen kvittning får äga rum.

I vissa fall kan motfordran föreligga i samband med att anställningen

upphör. Motfordran kan t. ex. bestå i krav på ersättning enligt bestämmelse i

kollektivavtal därför att arbetstagaren slutat utan att iaktta föreskriven

uppsägningstid. Om inte kvittningsrätten skall bli en chimär i sådana fall,

fordras att arbetsgivaren ges rätt att hålla inne lön intill dess utmätningsmannen

hunnit bestämma beneficium. Förutsättningen bör vara att arbetsgivaren

ofördröjligen begär besked från utmätningsmannen om beneficiets

storlek. En sådan ansökan måste naturligtvis behandlas med särskild skyndsamhet.

I allmänhet torde beslut kunna föreligga inom några dagar.

I paragrafen föreskrivs i enlighet härmed vidare att, om anställningen

upphör utan föregående uppsägningstid, arbetsgivaren får hålla inne lönebelopp

till dess utmätningsmannens besked föreligger samt att arbetsgivaren

då är skyldig att ofördröjligen hos utmätningsmannen begära besked om

beneficiets storlek.

7 §

Paragrafen innehåller regler om utmätningsmannens besked enligt 6 §.

Vid införsel gäller som huvudregel att exekution skall begäras i den ort

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

där gäldenären är bosatt. Som skäl för en sådan behörighetsregel har åberopats

bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemort har de bästa förutsättningarna

att utreda frågan om beneficium. Den synpunkten väger

tungt även när det gäller att bestämma vilken utmätningsman som skall

meddela besked enligt 6 § i denna lag.

Efter mönster av 8 § införsellagen anges därför i första stycket, att framställning

om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den ort där

arbetstagaren är bosatt. Är han inte bosatt här i landet, upptas frågan i den

ort där arbetsgivaren finns.

För att tillfredsställande utredning om beneficium skall kunna erhållas,

måste arbetstagaren om möjligt höras innan utmätningsmannen meddelar

sitt besked. I första stycket har därför vidare intagits en motsvarighet till

bestämmelsen i 9 § första punkten införsellagen om att utmätningsmannen

skall bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd

tidsutdräkt.

Det är angeläget att förfarandet hos de exekutiva myndigheterna inte drar

ut på tiden, eftersom kvittningsinstitutet annars skulle kunna mer eller

mindre förlamas. Jag har därför kommit till den slutsatsen att det inte bör

vara möjligt att överklaga utmätningsmannens beslut om beneficium. Däremot

bör det vara möjligt att vid ändrade förhållanden justera ett tidigare

fattat beslut (jfr 12 § första stycket införsellagen). En ändring kan behöva

göras t. ex. därför att utmätningsmannen efter anmälan från arbetstagaren

funnit, att dennes ekonomiska situation blivit sådan att beneficiet måste

höjas.

I enlighet härmed föreskrivs i paragrafens andra stycke att talan inte får

föras mot utmätningsmannens beslut samt att utmätningsmannen kan ändra

sitt beslut om anledning förekommer till det.

Vid löneutmätning skall utmätningssökanden erlägga utsökningsavgift

med 50 kr. Införsel sker däremot enligt 27 § införsellagen utan avgift. Jag

anser övervägande skäl tala för att avgift inte heller skall tas ut i ärenden

som avses i denna paragraf. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelse

härom.

8 §

Paragrafen innehåller de förut behandlade reglerna om skadestånd vid

kvittning i strid mot lagen. Enligt paragrafen blir arbetsgivaren även skadeståndsskyldig,

om han åsidosätter föreskrifterna i 6 § i departementsförslaget.

Under remissbehandlingen har arbetsdomstolens ordförande framhållit,

att det av beredningens betänkande inte klart framgår om arbetstagaren vid

domstolsprövningen kan begära, att domstolen dömer ut den del av lönen

som felaktigt innehållits. Med anledning härav vill jag framhålla, att de i

lagen upptagna begränsningarna av arbetsgivares kvittningsrätt äger tillämp
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

49

ning även i rättegång. Arbetsgivaren kan inte genom att framföra kvittningsinvändning

i en process om lönefordran komma i bättre läge än vad som

skulle varit fallet, om kvittningsförklaringen avgivits utom rätta. Har arbetsgivarens

motfordran inte uppkommit under anställningen, kan den sålunda

inte i domen avräknas mot utdömd lönefordran. Detsamma gäller om motfordringen

inte är klar då lönefordran döms ut. Även om arbetsgivarens motfordran

enligt lagen kan användas för kvittning, kan den inte i domen utan

vidare avräknas mot lönefordran. Det måste nämligen beaktas att domstolen

inte är behörig att fastställa beneficiets storlek. Om kvittningsyrkandet inte

är medgivet, skall domstolen därför döma ut lönefordran och i fråga om mot1''ordringen

inskränka sig till att fastslå, att den får avräknas mot lönefordran

i den utsträckning utmätningsmannen jämlikt 6 § kan komma att bestämma.

Det skadestånd arbetsgivaren kan åläggas för obehörig kvittning måste

anses utgöra sådan med lön likställd ersättning som avses i 1 §. En arbetsgivaren

tillkommande motfordran, som inte kan kvittas mot lön, kan alltså

inte heller avräknas mot skadeståndet.

9 §

Beredningen. Under beredningens arbete framförde arbetsmarknadsparterna

det önskemålet att tvister om arbetsgivares kvittningsrätt skulle prövas

av arbetsdomstolen om tjänsteavtalet reglerades av kollektivavtal och i annat

fall av allmän domstol. Beredningen har tillgodosett detta önskemål genom

en särskild forumregel. Om arbetsgivaren kvittat med en motfordran

och arbetstagaren vill påkalla rättelse vid domstol, skall sålunda talan väckas

vid arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet i något hänseende regleras av

kollektivavtal. Detta gäller även om lönen inte skulle ha bestämts genom

kollektivavtal. Är villkoren för kvittning inte uppfyllda, skall arbetsdomstolen

under alla förhållanden döma ut lönefordringen. Av förslaget följer, att

arbetsdomstolen kan få att bedöma motfordringar som inte är grundade

på kollektivavtal. Den föreslagna forumregeln gäller inte i fråga om kvittning

mot pension. Beredningen erinrar i det sammanhanget om att det är en

öppen fråga i vilken utsträckning kollektivavtal kan slutas rörande pension.

Beredningen föreslår vidare, att i fråga om talans väckande och utförande

hos arbetsdomstolen 13 § lagen om arbetsdomstol skall gälla, även

om målet inte är sådant som avses i den lagen. Därmed blir de särskilda

reglerna i lagen om arbetsdomstol om organisationernas och deras medlemmars

ställning i processen tillämpliga i mål om arbetsgivares kvittningsrätt.

Beredningen anser, att den särskilda regeln att lönefordran inte får uppehållas

av motfordran som inte är medgiven eller eljest klar bör ha en motsvarighet

när arbetstagaren i rättegång yrkar att få ut sin lönefordran. En
4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

ligt förslaget kan därför yrkande om kvittning som framställts i mål om

löne- eller pensionsfordran avvisas, om sakens beskaffenhet är sådan att

prövning av lönefordringen skulle oskäligt uppehållas. Avsikten med den

föreslagna regeln är att ett kvittningspåstående inte får sätta målet i vidlyftigheter.

Kan det befaras att utredningen blir för omfattande, får kvittningsyrkandet

avvisas. Har arbetsdomstolen på denna grund avvisat kvittningsyrkande,

skall den döma ut lönefordran oavsett dess karaktär. Avvisning

är inte obligatorisk därför att motfordringen synes oklar. Den föreslagna

regeln gäller även om arbetsgivaren gör motfordran gällande genom

genkäromål. Bestämmelsen i 17 kap. 4 § rättegångsbalken att rätten endast

i ett sammanhang får döma över huvudfordran och fordran som åberopas

till kvittning får alltså vika för specialregleringen i förslaget.

Remissyttrandena. Förslaget att arbetsdomstolen skall pröva tvister om

kvittning, ifall arbetstagarens tjänsteavtal regleras av kollektivavtal, har

inte mött något motstånd under remissbehandlingen. Arbetsdomstolens ordförande

anser att den föreslagna forumregeln visserligen inte är invändningsfri

men likväl godtagbar.

SAF framhåller att den föreslagna möjligheten för domstol att avvisa

yrkande om kvittning innebär en påtaglig försämring i förhållande till

arbetsdomstolens nuvarande handläggning av kvittningsfordringar och

samtidigt ett avsteg från grundtanken bakom förslaget om utvidgad behörighet

för arbetsdomstolen. F. n. gäller i princip, att arbetsdomstolen är skyldig

att till gemensam handläggning med huvudyrkandet upptaga kvittningsyrkande

som grundar sig på en kollektivavtalsbestämmelse. Någon

möjlighet att på grund av sakens beskaffenhet avskilja handläggningen av

kvittningsyrkandet föreligger inte. Grundtanken i det framlagda förslaget är

att huvudfordran och kvittningsfordran skall bedömas i ett sammanhang

till och med i de fall då ingendera fordringen grundar sig på kollektivavtal.

Det enda villkoret för arbetsdomstolens behörighet är att det mellan parterna

gällande tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal. Enligt SAF:s bedömning

rimmar den föreslagna avvisningsmöjligheten illa med dessa överväganden.

Några bärande motiv har heller inte anförts för det avsteg från huvudregeln

om en gemensam handläggning som avvisningsmöjligheten innebär.

SAF vill därför starkt ifrågasätta nödvändigheten av och det lämpliga i

en sådan processregel. Skulle denna ändå komma att genomföras bör i motiven

klart angivas, att avvisningsmöjligheten endast bör tillämpas i absoluta

undantagsfall.

Departementschefen. Första och andra styckena i paragrafen innehåller

r egler om forum i kvittningsmål.

Enligt beredningens förslag skall kvittningstvister avgöras av arbetsdomstolen,

om arbetstagarens tjänsteavtal till någon del regleras av kollektivav
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

51

tal, och annars av allmän domstol. Förslaget, som främst motiveras med att

man därmed tillgodoser ett önskemål från arbetsmarknadens parter, har

allmänt godtagits under remissbehandlingen. Som ytterligare skäl för den

lösningen kan åberopas att man därmed i huvudsak kommer till rätta med

det av riksdagen tidigare såsom mindre tillfredsställande betecknade förhållandet

att arbetsdomstolen f. n. inte kan pröva kvittningsinvändning som

inte grundas på kollektivavtal (jfr 2LU 1960: 19 s. 16). Jag ansluter mig

därför till förslaget.

Vid kvittning mot pension föreligger inte något av kollektivavtal reglerat

tjänsteavtal. Tvist om kvittning mot pension skall alltså alltid handläggas

av allmän domstol. I detta sammanhang vill jag erinra om att frågan i vilken

utsträckning kollektivavtal kan slutas rörande pension är föremål för särskild

utredning. Jag avser inte att nu ta ställning till den frågan.

Tredje stycket innehåller motsvarighet till den av beredningen förordade

regeln om avvisning av kvittningsyrkande. I likhet med beredningen anser

jag, att en sådan regel är ett erforderligt komplement till bestämmelsen om

att kvittning kan ske bara med klara motfordringar. Beredningens förslag

har jämkats något, bl. a. för att det tydligt skall framgå, att regeln gäller

vare sig begäran om kvittning görs i form av en invändning eller genom

genkär omål.

Ikraftträdande m. m.

Beredningen. Lagen skall enligt beredningens förslag inte gälla i fråga om

fordringar som arbetsgivare innehar vid ikraftträdandet. Frågan har en viss

aktualitet inom bankväsendet, eftersom banktjänstemännen vid årsskiftet

1954/55 i samband med övergång från förskotts- till efterskottslön fick

försträckningar från arbetsgivarna med belopp motsvarande en månadslön

minskad med skatteavdrag. Beloppet förfaller till betalning när anställningen

upphör.

Remissyttrandena. Den föreslagna övergångsregeln har inte föranlett särskilt

uttalande vid remissbehandlingen.

Departementschefen. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1970.

Enligt traditionell uppfattning hänförs reglerna om kvittning till civilrätten.

Den föreslagna lagen om arbetsgivares kvittningsrätt har emellertid

i stora delar samma karaktär och fyller samma ändamål som en exekutionsrättslig

lagstiftning. Vid ändring i sådan lagstiftning brukar man inte ge

särskilda övergångsbestämmelser i fråga om äldre fordringar. Jag finner

inte anledning att föreslå några sådana i detta sammanhang. Lagen kommer

därför att bli tillämplig även på äldre fordringar.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kung!. Maj ds proposition nr 9 i år 1970

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

Gällande rätt. Sjömanslagen innehåller en bestämmelse (20 §) som ger sjöman

rätt att fordra, att viss del av lönen efter s. k. dragsedel månatligen betalas

till bestämd person här i landet eller för sjömannens räkning sätts in

i svensk bank. Detta dragsedelsbelopp, som kan fördelas på högst tre löpande

dragsedlar, åtnjuter enligt paragrafens andra stycke visst skydd möt

kvittning. Dragsedelsbeloppet får nämligen sättas ned utan sjömannens

samtycke bara i den mån den övriga lönen inte förslår till att täcka sjömannen

ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen

fordran som av sjömannen medges eller annars är klar. Denna bestämmelse

gäller inte för den del av lönen som betalas kontant till sjömannen

utan här blir allmänna regler om kvittning mot lön tillämpliga.

Bestämmelser om disciplinbot finns i 4 kap. sjömanslagen. Disciplinbot

innebär mistning av lönen för viss tid. Lönebelopp som innehålls för disciplinbot

skall överlämnas till mönstringsförrättare att användas till understöd

åt sjömän och deras anhöriga.

Enligt 21 § sjömanslagen har befälhavare rätt att innehålla viss del av

den kontanta lönen till dess sjömannen avgår från tjänsten. Förfarandet,

som brukar kallas décompte, syftar till att möjliggöra eventuell framtida

kvittning.

Beredningen. Avdrag för disciplinbot är enligt beredningen inte att hänföra

till kvittning. Vad som i övrigt sägs i 20 § andra stycket sjömanslagen

rör däremot kvittning. Dragsedelsbeloppet bör fortfarande skyddas så att

det får tas i anspråk bara i andra hand. Härutöver fordras inga särskilda

bestämmelser. Den nuvarande regeln om vilka fordringar som får användas

till kvittning mot dragsedelsbelopp bör därför ersättas med en hänvisning

till de allmänna reglerna om arbetsgivares kvittningsrätt. Bestämmelserna

om dragsedelsbelopp bör jämkas även i andra hänseenden, men eftersom

sjömanslagen är föremål för allmän översyn genom särskilda sakkunniga,

vill beredningen inte föreslå andra ändringar än sådana som direkt föranleds

av förslaget till lag om arbetsgivares rätt till kvittning. I fråga om s. k.

décompte uttalar beredningen att förfarandet i princip bara innebär, att

lönens förfallodag framflyttas, och att beredningens förslag inte utgör något

hinder mot förfarandet.

Remissyttrandena. Endast 196i års sjömanslagskommitté uttalar sig närmare

om den föreslagna ändringen av 20 § sjömanslagen. Kommittén anser

att de sociala skäl som föranlett att dragsedelsbeloppet får tas i anspråk

bara i andra hand alltjämt består. Sålunda kvarstår svårigheterna för sjöfolk

att lämna anhöriga och fordringsägare i hemlandet regelbundna belopp

av lönen. Ordningen med dragsedlar innefattar otvivelaktigt även ett

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

ekonomiskt skydd för unga och oerfarna sjömän som motiverar särställningen

i kvittningshänseende. De fordringar, som skall kunna kvittas mot

dragsedelsbeloppet, skulle enligt betänkandet vara de som anges i 4 § i förslaget.

Detta synes inte innebära någon förändring för sjöfolkets del i förhållande

till gällande ordning. Kvar står att motfordran skall ha direkt

samband med tjänsteförhållandet och att den skall vara medgiven eller

eljest klar. Som nyhet tillkommer de ytterligare begränsningar i kvittningsrätten

som följer av att den nya lagen om arbetsgivares rätt till kvittning

blir tillämplig. Även om den ordning som lagförslaget innefattar i viss utsträckning

beaktats redan tidigare har dock enhetlig praxis saknats. Förslaget

medför därför en betydande förbättring för de ombordanställda. Vad

angår det till sjömannen kontant utbetalda lönebeloppet, som inte omfattas

av de särskilda kvittningsreglerna i sjömanslagen, förstärks sjömannens

skydd i samma mån som de landanställdas. Beredningens förslag närmar i

detta avseende de svenska reglerna till dansk och norsk lag genom att skydd

skapas även för den kontanta delen av sjömannens lön. Kommittén hälsar

detta med tillfredsställelse och finner inte skäl att göra anmärkning mot

den föreslagna ändringen i sjömanslagen.

Departementschefen. Sjömanslagen ses f. n. över av 1964 års sjömanslagskommitté.

Bestämmelserna i sjömanslagen om lön bör därför nu ändras

endast i den utsträckning som direkt föranleds av förslaget till den för alla

anställningsförhållanden gällande lagen om arbetsgivares kvittningsrätt.

Enligt beredningens förslag skall sjömannens lön kunna tas i anspråk

genom kvittning enligt samma regler som gäller för andra arbetstagare. I ett

hänseende föreslås emellertid en särreglering beträffande ombordanställda,

nämligen i fråga om dragsedelsbeloppet. Detta skall först i andra hand

kunna bli föremål för kvittning. En sådan ordning stämmer väl överens

med de grundtankar som ligger bakom själva dragsedelsinstitutet. Jag vill

därför ansluta mig till förslaget.

I anledning av beredningens uttalanden om disciplinbot vill jag framhålla,

att disciplinbot enligt sjömanslagen — liksom f. ö. disciplinbot enligt

32 kap. 6 § brottsbalken och andra löneavdrag som utgör disciplinstraff —

inte svarar mot någon arbetsgivaren tillkommande privaträttslig fordran.

Därav följer att avdrag för disciplinbot, som beredningen också framhåller,

inte utgör kvittning. Inte heller s. k. décompte enligt 21 § sjömanslagen utgör

kvittning, eftersom detta förfarande inte innebär att lön slutgiltigt tas

i anspråk för någon arbetsgivarens fordran på arbetstagaren.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs sådan ändrad lydelse av

20 § andra stycket sjömanslagen att dragsedelsbelopp får nedsättas utan

sjömannens samtycke endast i den mån den övriga lönen inte förslår till

att täcka disciplinbot eller till kvittning när sådan får äga rum enligt lagen

om arbetsgivares kvittningsrätt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag om arbetsgivares kvittning srätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

55

Bilaga 1

Lagberedningens förslag till

Lag om arbetsgivares rätt till kvittning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om arbetsgivares rätt att genom kvittning göra avdrag på arbetstagares

avlöning eller pension skall gälla vad som sägs nedan i denna lag.

2 §•

Med avlöning förstås i lagen ersättning som tillkommer arbetstagare för

personlig arbetsinsats jämte omkostnader i tjänsten. Lika med avlöning

anses ersättning som utgår vid obehörigt avskedande eller av annan dylik

anledning.

3 §.

Avlöningen beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill. Till

avlöningens beräkning hör avdrag för sådana poster som enligt tjänsteavtalet

eller vad som följer därav skola belasta arbetstagaren, såsom avdrag

med anledning av utevaro från arbetet eller brister i fråga om arbetets

utförande.

4 §.

Kvittning får ske med förfallen motfordran som har direkt samband med

tjänsteförhållandet, såsom fordran på vederlag för bostad eller annat som

arbetsgivaren tillhandahållit med anledning av anställningen, krav på grund

av försträckning eller borgen som han lämnat av sådan anledning samt

skadestånd för fel eller försummelse i tjänsten som ej avses i 3 §. Arbetsgivaren

äger icke kvitta med fordran som han övertagit av annan utan att

på grund av borgen eller enligt lag vara skyldig att svara för skulden.

Lönefordran får icke uppehållas av motfordran som ej är medgiven eller

eljest klar.

5 §•

När kvittning får ske enligt vad som sägs i 4 §, skall iakttagas följande:

1. För motfordran som grundas på avtal med arbetstagaren får avdrag

göras i den ordning som avtalades eller uppenbart förutsattes vid fordringens

uppkomst.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1970

2. Ersättning för skada som orsakats uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet

i tjänsten får avdragas utan någon begränsning.

3. I andra fall får avdrag ske med belopp som motsvarar högst en sjättedel

av den förfallna avlöningen.

Sker avdrag enligt 1 eller 2, får avdrag enligt 3 ej äga rum samtidigt så

att därigenom sammanlagt mer än en sjättedel av den förfallna avlöningen

tages i anspråk.

6 §.

Med arbetstagarens medgivande får kvittning ske jämväl med annan motfordran

än som avses i 4 § eller i vidare mån än som sägs i 5 § under 1 eller

3. Sådant medgivande kan återkallas innan avlöningen förfaller.

7 §•

Rätt till kvittning i andra fall eller vidare mån än som sägs ovan i denna

lag kan medgivas arbetsgivare genom kollektivavtal, vilket på arbetstagarsidan

slutits eller godkänts av organisation som enligt lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare

som är bunden av dylikt kollektivavtal får tillämpa det jämväl beträffande

arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på

arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete som avses med avtalet.

Detta gäller dock ej arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 §•

Införsel går före arbetsgivares rätt till kvittning, om ej avlöningen är förfallen

när beslutet meddelas.

Skatteavdrag går också före arbetsgivares rätt till kvittning.

Beslut om utmätning av avlöning medför ej inskränkning i arbetsgivarens

kvittningsrätt. Medgivande till kvittning som kan återkallas eller som

lämnas efter att beslut om utmätning meddelats får dock ej åberopas mot

beslutet.

9 §•

Vad ovan i 4—8 §§ är stadgat med avseende på avlöning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om pension, som arbetsgivare är skyldig att

utgiva till den som varit anställd i hans tjänst.

10 §.

Begagnar arbetsgivare motfordran till kvittning i annat fall eller i vidare

mån än som är medgivet i denna lag, är han pliktig att giva arbetstagaren

ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas

även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade motfordran,

med vilken han ägde kvitta, eller var hans förfarande eljest ursäktligt, får

skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

kan även äga rum.

11 §•

Tvist om arbetsgivares rätt att genom kvittning göra avdrag på avlöning

prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och

i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen skall 13 §

lagen om arbetsdomstol gälla, även om målet ej är sådant som avses i den

lagen.

Yrkande om kvittning som framställs i mål om lönefordran får avvisas,

om sakens beskaffenhet är sådan att prövning av lönefordringen skulle

oskäligt uppehållas.

Denna lag träder i kraft den —- -—- —

Lagen äger ej tillämpning i fråga om kvittning med motfordran som

arbetsgivare innehar vid lagens ikraftträdande.

Lagberedningens förslag till

Lag om ändrad lydelse av 20 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 20 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt angives nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sj öman äger -— -—-----—

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke förslår

till att täcka sjömannen ålagd

disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet

uppkommen fordran,

som av sjömannen medgives eller eljest

är klar.

'' §•

löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke får

dragsedelsbeloppet nedsättas endast

i den mån den övriga lönen icke förslår

till att täcka disciplinbot eller

till kvittning, när sådan får äga rum

enligt vad som gäller därom.

Denna lag träder i kraft den — ---

I fråga om kvittning med motfordran som redaren innehar vid nya lagens

ikraftträdande skall äldre lag alltj ämt gälla.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivare får icke i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag

på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen

(lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran äger motsvarande

tillämpning i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare

är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §

Kvittning mot lönefordran får ske i den mån arbetstagarens medgivande

föreligger, när lönefordringen förfaller till betalning.

3 §

Även om arbetstagarens medgivande ej föreligger, får arbetsgivaren kvitta

med klar och förfallen motfordran som uppkommit under anställningen och

antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran,

eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i

tjänsten.

För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är

avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Rätt till kvittning i vidare mån än som anges i första och andra styckena

kan medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits

eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936: 506) om föreningsoch

förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som

är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbetstagare

som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen

men sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbetstagare

som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

59

4 §

Kvittning enligt 3 § får ske endast mot den del av lönefordringen som

nppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs

försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar

honom.

5 §

Skatteavdrag samt införsel, som beslutats innan lönefordringen förfallit

till betalning, har företräde framför kvittning enligt denna lag.

Sådant medgivande till kvittning som avses i 2 § får ej åberopas mot beslut

om utmätning av lön. Vill arbetsgivaren kvitta enligt 3 § mot belopp

som han ålagts att innehålla genom beslut om utmätning, beslutar utmätningsmannen

om beloppets fördelning mellan arbetsgivaren och utmätnings.-?

sökanden efter fordringarnas storlek.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt andra stycket föres hos överexekutor

genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

6 §

Innan kvittning enligt 3 § får ske, skall arbetsgivaren från utmätningsman

inhämta besked om hur stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall

vara skyddad mot kvittning. Upphör arbetstagarens anställning utan föregående

uppsägningstid, får arbetsgivaren hålla inne lönebelopp till dess utmätningsmannens

besked föreligger. Det åligger i sådant fall arbetsgivaren

att ofördröj ligen begära besked som avses i första punkten.

7 §

Framställning om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den

ort där arbetstagaren är bosatt. Är han icke bosatt här i landet, göres framställningen

i den ort där arbetsgivaren finnes. Innan utmätningsmannen

meddelar beslut, skall han bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om det

kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Mot utmätningsmannens beslut får talan ej föras. Utmätningsmannen

kan ändra beslutet, om anledning därtill förekommer.

8 §

Kvittar arbetsgivare mot arbetstagares lönefordran i annat fall eller i vidare

mån än som är medgivet enligt denna lag eller åsidosätter han vad som

åligger honom enligt 6 §, är han skyldig att ersätta arbetstagaren uppkommen

skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter

vad som finnes skäligt.

9 §

Tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran

prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och

i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 §

lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses

i den lagen.

Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller

väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras

utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning

skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

61

2) Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

Härigenom förordnas, att 20 § sjömanslagen (1952: 530) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Sjöman äger----— —--löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke

förslår till att täcka sjömannen

ålagd disciplinbot eller på grund av

tjänsteförhållandet uppkommen

fordran, som av sjömannen medgives

eller eljest är klar.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke

förslår till att täcka disciplinbot eller

till kvittning, när sådan får äga

rum enligt lagen (1970:000) om arbetsgivares

kvittningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år i 970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 februari 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 26 januari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9

januari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om

arbetsgivares kvittning srätt, 2) lag om ändring i sjömanslagen (1952:530).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Johan Lind.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om arbetsgivares kvittning srätt

Förslagets innebörd är att kvittning utan medgivande av arbetstagaren,

s. k. tvungen kvittning, i princip icke skall vara tillåten, att undantag göres

för vissa grupper av motfordringar och att i dessa fall skall gälla samma

beneficium som vid löneutmätning. I sak har lagrådet icke funnit anledning

till erinran mot de sålunda angivna huvudlinjerna i förslaget. Vissa modifikationer

synes dock önskvärda, och för att göra lagens bestämmelser mera

lättfattliga föreslås vissa jämkningar i avfattningen och den ordning vari

bestämmelserna upptages.

Förslaget skiljer, liksom lagberedningens betänkande, mellan frivillig och

tvungen kvittning. Med frivillig kvittning avses kvittning med stöd av medgivande,

som av arbetstagaren lämnas vid kvittningstillfället eller som när

lönefordringen förfaller till betalning får anses föreligga med hänsyn till att

arbetstagaren tidigare lämnat medgivande till kvittning och detta ej återkallats

eller eljest förfallit. Förslaget bygger alltså på grundsatsen att lämnat

kvittningsmedgivande kan återkallas, ehuru detta icke uttryckligen utsäges

i lagtexten. Med tvungen kvittning avses kvittning, som genomföres med stöd

av lagen utan att medgivande lämnas eller föreligger i nyss anförd mening.

I förslaget upptages först regler om frivillig kvittning (2 §). Därefter följer

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

regler om tvungen kvittning (3 §). Till dessa ansluter sig bestämmelser om

beneficium m. m. (4, 6 och 7 §§). I 5 § regleras förhållandet mellan kvittning

och skatteavdrag m. m.

I systematiskt avseende vill lagrådet göra vissa invändningar mot de föreslagna

reglerna. Avsikten är att reglerna om tvungen kvittning skall tillämpas

i fråga om de grupper av motfordringar som anges i 3 § men att reglerna

å andra sidan ej skall användas för sådana motfordringar ifall medgivande

till kvittning föreligger; kvittning kan då enligt 2 § utan vidare ske med stöd

av medgivandet. Den viktigaste av de i 3 § angivna grupperna av fordringar

karakteriseras å andra sidan just av att kvittningsmedgivande lämnats i viss

ordning. För tillämpning av 3 § på fordringar av detta slag förutsättes alltså

att kvittningsmedgivande lämnats men också, ehuru detta ej utsäges i

lagtexten, att detta medgivande återkallats eller eljest förfallit. Redan lagtekniskt

gör det ett egendomligt intryck att föreskriva att tvungen kvittning

kan ske om kvittningsmedgivande ej föreligger under förutsättning att sådant

medgivande lämnats i viss ordning. Och även om konstruktionen, om

den fattas på det sätt lagrådet här anfört, kan försvaras teoretiskt, torde den

medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen. Framför allt gäller detta frågan

om verkan av återkallelse av ett i fordringsgrundande avtal lämnat kvittningsmedgivande.

Det är sålunda inte lätt att inse att enligt förslaget en återkallelse

av sådant medgivande såtillvida är verksamt att frivillig kvittning ej

får ske men å andra sidan såtillvida inte är verksamt att kvittningsmedgivandet

— om övriga förutsättningar föreligger — trots återkallelsen kan läggas

till grund för tvungen kvittning.

Vad som anförts talar enligt lagrådets mening för att den eftersträvade begränsningen

av arbetsgivarens rätt till kvittning genomföres utan att kvittningsmedgivande

upptages såsom förutsättning. Lagrådet återkommer närmare

härtill vid 3 §.

En ändring i angiven riktning medför att förhållandet mellan tvungen

kvittning och frivillig kvittning i princip blir helt klart. Tvungen kvittning

kan genomföras i fråga om de fordringar som anges i bestämmelserna härom,

varvid icke behöver undersökas om kvittningsmedgivande lämnats eller

icke. Om arbetstagaren medger det eller om han tidigare lämnat kvittningsmedgivande,

som alltjämt anses bestå, får fordringar av detta slag användas

till kvittning utan iakttagande av de för tvungen kvittning gällande bestämmelserna.

I fråga om andra slags fordringar kan kvittning endast ske om

arbetstagaren medger det eller om han tidigare lämnat medgivande som alltjämt

kan anses bestå.

Det nu angivna förhållandet mellan tvungen kvittning och frivillig kvittning

skulle ytterligare framhävas om i lagen först upptages reglerna om

tvungen kvittning — däri inbegripet reglerna om beneficium m. m. — och

därefter bestämmelserna om verkan av arbetstagares medgivande. Bestämmelserna

om kvittnings förhållande till skatteavdrag m. m. skall gälla både

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

vid tvungen kvittning och vid frivillig kvittning och bör upptagas efter de

särskilda bestämmelserna om de båda typerna av kvittning.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att bestämmelserna

i 2—7 §§ i förslaget omgrupperas så att i 2 § upptages de materiella reglerna

om tvungen kvittning (3 § i det remitterade förslaget), i 3 § bestämmelser

om beneficium (4 § i det remitterade förslaget), i 4 § reglerna om förfarandet

vid erhållande av besked om beneficium (7 § i det remitterade förslaget),

i 5 § regler om rätt för arbetsgivare att i vissa fall hålla inne lönebelopp (6 §

i det remitterade förslaget), i 6 § regler om frivillig kvittning (2 § i det remitterade

förslaget) och i 7 § regler om förhållandet till skatteavdrag in. m.

(5 § i det remitterade förslaget).

2 §

Såsom förut anförts föreslår lagrådet att regierna om frivillig kvittning

upptages i 6 §.

I fråga om lydelsen hemställer lagrådet att uttrycklig föreskrift meddelas

om när kvittningsmedgivande kan återkallas. Enligt det remitterade förslaget

är avsett att medgivande skall kunna återkallas sist innan lönefordringen

förfaller till betalning. Återkallelse bör alltså ej kunna äga rum senare, även

om lönen lyftes först efter förfallodagen. Med vissa förtydliganden i övrigt

synes paragrafen kunna erhålla följande lydelse: Med arbetstagarens medgivande

får kvittning ske även med annan motfordran och i vidare mån än

som förut är sagt. Om sådant medgivande lämnats på förhand, kan det återkallas

senast innan lönefordringen förfaller till betalning.

Beträffande fall då arbetstagaren återkallar kvittningsmedgivande kort

före löneutbetalning hänvisas till vad som anföres vid 8 §.

3 §

Reglerna om förutsättningar för tvungen kvittning bör såsom förut angivits

upptagas i 2 §.

I enlighet med det remitterade förslaget bör såsom villkor för tvungen

kvittning i samtliga fall när sådan är medgiven gälla att motfordringen är

klar och förfallen till betalning.

Enligt förslaget skall arbetsgivare ha möjlighet att mot arbetstagares lönefordran

kvitta fordring som uppkommit under anställningen och grundas på

avtal, enligt Adlket fordringen får kvittas mot lönefordran. Lagrådet bär förut

anfört vissa erinringar mot detta förslag. Även eljest synes invändningar

kunna riktas mot detta. Genom att tillåta kvittningsrätt i nu angivna fall har

man avsett att främja en från arbetstagarnas synpunkt önskvärd kreditgivning

från arbetsgivarnas sida. Med den utformning som bestämmelsen fått i

förslaget sträcker sig kvittningsrätt en emellertid i vissa avseenden längre än

vad som erfordras för att tillgodose det angivna syftet. Enligt förslaget fordras

inte något samband mellan tjänsteförhållandet och det avtal varpå ford
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

ringen grundas; det räcker att fordringen uppstått under anställningstiden.

Och det krävs inte att det avtal varpå fordringen grundas är slutet mellan

arbetstagaren och arbetsgivaren; arbetstagaren kan ha ingått avtalet med en

tredje man, som sedermera överlåtit sin fordran på arbetsgivaren. Å andra

sidan begränsas kvittningsmöjligheten genom föreskriften att kvittningsmedgivandet

skall ingå i det avtal på vilket fordringen grundas. Betydelsen

av detta villkor blir i många fall, särskilt i större företag, ringa eftersom man,

såsom framhållits i ett remissyttrande, måste räkna med att kvittningsmedgivande

rutinmässigt intages i förekommande avtal. Om, såsom ofta kan

hända i mindre förhållanden, arbetsgivaren icke är så förtänksam blir

tvungen kvittning utesluten. Det angivna villkoret torde vidare kunna bereda

vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen, i synnerhet när kreditavtal

mellan arbetsgivare och arbetstagare ingåtts muntligen.

Enligt lagrådets mening erhålles en lämpligare begränsning av den tvungna

kvittningen i nu avsedda fall om såsom villkor för arbetsgivares rätt att

kvitta föreskrives endast att fordringen skall vara grundad på avtal som har

samband med tjänsteförhållandet. Till ledning för rättstillämpningen bör då

i lagtexten som exempel anges vissa av de vanligaste skuldförhållanden där

den tvungna kvittningen är avsedd att tillämpas.

Tvungen kvittning skall enligt förslaget vidare kunna ske med fordran

avseende ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.

För att kvittningsrätt skall föreligga torde enligt den föreslagna regeln

krävas icke blott att arbetstagaren vållat skadan genom en uppsåtlig gärning

eller underlåtenhet utan även att han haft uppsåt — direkt, indirekt eller

eventuellt — att åstadkomma den skada som inträffat. Har han handlat blott

oaktsamt har arbetsgivaren inte rätt att mot arbetstagarens lön kvitta med sin

fordran på ersättning för skadan. Detsamma gäller i den mån hans uppsåtliga

handling eller underlåtenhet fått en skadeeffekt som ej var omfattad av

hans uppsåt. Enligt remissprotokollet är grunden för den föreslagna regeln

att arbetstagare, som uppsåtligen tillfogar sin arbetsgivare skada, regelmässigt

blir omedelbart avskedad och att det i sådant fall framstår som uppenbart

stötande att arbetsgivaren, om han inte kunde tillgripa kvittning, skulle

vara nödsakad att betala ut innestående lön ograverad eller behålla arbetstagaren

i anställningen till dess han kunnat anskaffa en exekutionstitel för

sin skadeståndsfordran. Möjligheten att omedelbart skilja arbetstagare från

tjänsten lärer emellertid i många fall föreligga även då denne vållat arbetsgivaren

skada genom vårdslöshet av grov beskaffenhet. De åberopade skälen

för att tillåta kvittning vid uppsåtligt vållande av skada talar för att kvittningsmöjlighet

bör beredas arbetsgivaren även när skada vållats genom grov

vårdslöshet i tjänsten. Inom skadeståndsrätten har också när det gäller

regressrätt och liknande förhållanden grov oaktsamhet i allmänhet jämställts

med uppsåt. Lagrådet förordar därför att arbetsgivare medges rätt till

kvittning med fordran på skadestånd även i fall då arbetstagaren vållat ska
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 94- år 1970

dan genom grov vårdslöshet i sin tjänst. En sådan utvidgning av kvittningsrätten

i förhållande till vad som föreslagits torde knappast kunna föranleda

missbruk. Redan det förut nämnda villkoret att motfordringen skall vara

klar är ägnat att motverka eller hindra sådana missbruk av arbetsgivarens

kvittningsrätt som omnämnes i remissprotokollet.

Med beaktande av det anförda förordar lagrådet att första stycket i paragrafen

ges följande lydelse:

Kvittning mot lönefordran får ske med motfordran som är klar och förfallen

till betalning

1) om motfordringen avser vederlag för bostad eller annat som arbetsgivaren

tillhandahållit med anledning av anställningen eller grundas på försträckning

eller borgen som han lämnat av sådan anledning eller på annat

avtal som har samband med tjänsteförhållandet eller

2) om motfordringen avser ersättning för skada som arbetstagaren uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet vållat i tjänsten.

I tredje stycket första punkten synes orden ”i vidare mån än” böra utbytas

mot ”utöver vad”.

4§

Såsom förut anförts bör bestämmelserna om beneficium överföras till 3 §.

I den föreslagna lydelsen är ett par förtydliganden önskvärda. Avsikten

torde vara att arbetstagaren skall åtnjuta beneficium inte bara i fråga om sådana

fordringar som omedelbart enligt lag får användas till tvungen kvittning

utan även för sådana fordringar som med stöd av kollektivavtal i kvittningshänseende

jämställs med sådana fordringar. Förhållandet är av sådan

praktisk betydelse att det synes böra anges i lagtexten. Vidare är avsett att

endast utmätningsman skall kunna bestämma beneficium, jfr 6 § i det remitterade

förslaget. Det är sålunda inte meningen att t. ex. domstol skall

kunna göra detta. Denna begränsning bör anges redan i förevarande paragraf.

Nu berörda förhållanden synes komma till uttryck om man låter paragrafen

inledas med orden: Kvittning enligt 2 § första stycket eller med stöd

av kollektivavtal får ske endast mot den del av lönefordringen som utmätningsman

enligt lämnat besked funnit uppenbart överstiga vad etc.

5 §

Bestämmelserna om kvittnings förhållande till skatteavdrag m. in. bör som

förut anmärkts intagas i 7 §.

I andra stycket ges regler om kvittnings förhållande till löneutmätning,

varvid i första punkten behandlas frivillig kvittning och i andra punkten

tvungen kvittning. Bestämmelserna om tvungen kvittning innebär att, om

arbetsgivaren ålagts att innehålla visst belopp genom beslut om löneutmätning,

kvittningsgill motfordran får konkurrera med utmätningssökandens

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

fordran endast om motfordringen är av det slag som anges i 3 § i det remitterade

förslaget. Härvid torde åsyftas inte bara motfordringar enligt första

stycket i paragrafen utan även sådana fordringar som enligt kollektivavtal

i kvittningshänseende jämställs med dylika fordringar. Motsvarande bör

gälla även om man genomför lagrådets förslag beträffande avgränsningen av

de grupper av fordringar som kan åberopas för tvungen kvittning.

Innebörden av bestämmelserna i andra stycket torde bli tydligare om ordningsföljden

mellan första och andra punkterna kastas om och bestämmelserna

placeras i var sitt stycke.

Med beaktande av det anförda och med visst förtydligande av den nuvarande

första punkten föreslås att andra stycket ersätts med följande bestämmelser:
Vill

arbetsgivaren kvitta med fordran som avses i 2 § första stycket eller

med stöd av kollektivavtal mot belopp etc.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

6 §

I 5 § bör enligt lagrådets förslag xipptagas bestämmelser om arbetsgivares

rätt att i vissa fall innehålla lön, motsvarande bestämmelserna i 6 § andra

och tredje punkterna i det remitterade förslaget. Slutorden i stadgandet synes

kunna ändras till ”sådant besked”. Bestämmelsen i första punkten blir överflödig

om man, såsom lagrådet förordar, redan i de materiella reglerna om

beneficium inför att sådant bestämmes av utmätningsmannen, jfr ovan vid

4 §•

7 §

I 4 § bör meddelas bestämmelser om utmätningsmans besked om beneficium,

motsvarande föreskrifterna i förevarande paragraf i det remitterade

förslaget. Hänvisningen till 6 § skall därvid avse 3 §.

Den föreslagna bestämmelsen innehåller bl. a. motsvarighet till bestämmelsen

i 9 § första punkten införsellagen att utmätningsmannen skall bereda

arbetstagaren tillfälle att yttra sig om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

I 41 § utsökningskungörelsen har meddelats viss föreskrift om underrättelse

enligt den nämnda bestämmelsen i införsellagen. Lagrådet förutsätter

att en föreskrift av motsvarande slag meddelas beträffande den nu

föreslagna bestämmelsen. Det kan framhållas att de allmänna bestämmelserna

i 50 § utsökningskungörelsen om sättet för utmätningsmans underrättelse

blir tillämpliga på underrättelse enligt förevarande bestämmelse utan att särskild

föreskrift behöver meddelas därom.

8 §

Enligt den föreslagna lagen skall en arbetstagare alltid äga rätt att återkalla

ett lämnat kvittningsmedgivande ända intill den tidpunkt, när löne
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

fordringen förfaller till betalning. Genom att en arbetstagare, som tidigare

medgett arbetsgivaren kvittningsrätt, återkallar medgivandet, kan arbetsgivaren

hindras att genomföra en tilltänkt frivillig kvittning. Endast om motfordringen

är av sådan beskaffenhet, att tvungen kvittning är tillåten, kan

arbetsgivaren i sådant fall föranstalta om kvittning och arbetstagaren äger

därvid alltid rätt att tillgodonjuta beneficium. Sker ett sådant återkallande

av ett tidigare lämnat kvittningsmedgivande kort före löneutbetalningen är

det uppenbart att det ofta kan vara svårt eller omöjligt för arbetsgivaren att

på förfallodagen tillhandahålla arbetstagaren hela lönefordringen eller, då

tvungen kvittning är tillåten, ha hunnit få besked från utmätningsmannen

om arbetstagaren tillkommande beneficium. Om arbetsgivaren i ett dylikt

fall gör vad han kan för att åstadkomma rättelse, torde det vara uppenbart

att arbetsgivaren genom dröjsmål med löneutbetalningen icke kan anses ha

gjort sig skyldig till avtalsbrott som kan ge anledning till skadestånd.

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

69

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

13 mars 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,

Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om arbetsgivares kvittning srätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har förordat dels vissa sakliga ändringar i 3 § förslaget till lag

om arbetsgivares kvittningsrätt, dels ett antal formella jämkningar i lagförslaget,

bl. a. en omdisponering av paragrafföljden.

Enligt 3 § i det remitterade förslaget skall arbetsgivare ha rätt att mot

arbetstagares lön kvitta fordran som uppkommit under anställningen och

grundas på avtal enligt vilket fordringen får kvittas mot lönen. Lagrådet

har här förordat att kravet på kvittningsmedgivande får utgå men att kvittningsrätten

samtidigt begränsas till fordringar som har samband med anställningen.

Som lagrådet framhåller torde man visserligen kunna räkna med att

särskilt större företag ofta nog rutinmässigt tar in kvittningsmedgivande i

sådana avtal som det här gäller. Detta är emellertid enligt min mening inte

ett tillräckligt skäl för att slopa kravet på kvittningsmedgivande. En sådan

ordning skulle innebära en utvidgning av kvittningsrätten, som måste anses

oförenlig med grundtanken i lagförslaget, nämligen att kvittning i princip

får ske bara med arbetstagarens medgivande när lönen förfaller till

betalning. De skäl att göra avsteg från nämnda princip som har redovisats

i remissprotokollet och som sammanhänger med arbetsgivarens kreditgivning

till arbetstagaren motiverar inte att man vidgar kvittningsrätten

utöver vad det remitterade förslaget innebär. Genom kravet att kvittningsmedgivande

skall ha lämnats i samband med tillkomsten av arbetsgivarens

fordran vinner man dessutom den väsentliga fördelen att en arbetstagare

alltid från början har klart för sig att arbetsgivaren kan komma att driva

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

in sin fordran utan rättsligt förfarande. De lagtekniska skäl som lagrådet

åberopar för sitt förslag kan rimligtvis inte tillmätas avgörande betydelse.

Jag vidhåller därför i denna del den ståndpunkt jag har intagit i lagrådsremissen.

Formuleringen i det remitterade förslaget att motfordringen skall ha uppkommit

”under anställningen” har valts främst av praktiska skäl för att undvika

bevissvårigheter. Den av lagrådet förordade jämkningen torde i praktiken

inte innebära någon större förändring. Jag vill emellertid inte motsätta

mig förslaget att som villkor för kvittning uppställs krav på att fordringen

skall ha samband med anställningen. Sådant samband skall anses

föreligga om situationen är den att motfordringen inte skulle ha uppkommit,

ifall arbetstagaren inte hade varit anställd hos arbetsgivaren i fråga.

— Att, som lagrådet har föreslagit, i lagtexten som exempel ange vissa av de

vanligaste skuldförhållanden där tvungen kvittning är avsedd att tillämpas

anser jag inte nödvändigt.

Lagrådet har vidare förordat, att arbetsgivare skall ha rätt till tvungen

kvittning med fordran på skadestånd även i fall då arbetstagaren vållat skada

genom grov vårdslöshet i sin tjänst. Lagrådet motiverar detta bl. a. med

att det i sådana fall många gånger är möjligt att omedelbart skilja arbetstagaren

från tjänsten. Det kan emellertid ifrågasättas om inte avsked med

omedelbar verkan på grund av att arbetstagaren vållat skada genom grov

försumlighet är ganska sällsynt förekommande (jfr Bertil Bengtsson, Hävningsrätt

och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, s. 427). Något mera påtagligt

praktiskt behov av att utsträcka kvittningsrätten på sätt lagrådet

förordat torde i varje fall knappast föreligga. Härtill kommer att det, som

har påpekats under remissbehandlingen, ofta är mycket svårt att avgöra om

en oaktsamhet är grov. Det är inte lämpligt och kan ge upphov till onödiga

tvistigheter att låta arbetsgivaren göra bedömningar av det slaget. Mot bakgrund

härav anser jag, att det inte finns tillräckliga skäl att utsträcka kvittningsrätten

på sätt lagrådet har föreslagit.

Den av lagrådet förordade omdisponeringen av lagförslaget går ut på att

i lagen först tas upp reglerna om tvungen kvittning, därefter bestämmelsen

om frivillig kvittning och slutligen reglerna om förhållandet mellan kvittning

samt skatteavdrag m. m. Syftet härmed är enligt lagrådet att bättre klargöra

förhållandet mellan de båda slagen av kvittning.

Som framgår av remissprotokollet är frivillig kvittning avsevärt mycket

vanligare än tvungen kvittning. Det är då naturligt att den frivilliga kvittningen

behandlas först i lagen. Även om det kan anföras skäl också för den

av lagrådet förordade dispositionen, kan jag inte finna att denna gör lagtexten

klarare eller i övrigt innebär någon förbättring. Jag är därför inte

beredd att biträda lagrådets förslag på denna punkt.

Som förutsättning för frivillig kvittning anges i 2 § i det remitterade förslaget,

att arbetstagarens medgivande föreligger, när lönefordringen för
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

faller till betalning. Härav framgår, som också anges i motiven, att kvittning

enligt paragrafen inte får ske om ett i förväg lämnat medgivande har

återkallats före förfallodagen. I tydlighetens intresse kan det emellertid

vara lämpligt att, som lagrådet har förordat, ta in en uttrycklig regel härom.

Denna bör lämpligen placeras i en andra punkt i paragrafen och utformas

på följande sätt: Återkallas ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen

förfallit till betalning, får kvittning icke ske i vidare mån än som

följer av vad nedan sägs. I anslutning härtill bör formuleringen i första punkten

jämkas något.

För att ytterligare klargöra förhållandet mellan 2 och 3 §§ bör vidare

första stycket i den senare paragrafen jämkas redaktionellt. Paragrafens

tredje stycke bör jämkas på sätt lagrådet har förordat.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid 4 § i det remitterade förslaget

vill jag först erinra om att i remissprotokollet uttryckligen har framhållits,

att kollektivavtalsparterna vid kvittning med stöd av kollektivavtal som avses

i 3 § tredje stycket inte kan disponera över beneficieskyddet för arbetstagaren.

I det remitterade förslaget återspeglas detta genom att beneficieregeln

i 4 § anges gälla vid kvittning ”enligt 3 §”. Den redaktionella jämkning

som lagrådet här har förordat kan emellertid bidra till ökad klarhet.

Jag är därför beredd att godta ändringsförslaget.

Lagrådet har vidare vid 4 § förordat en uttrycklig regel om att endast utmätningsman

får bestämma beneficiets storlek. Att så är förhållandet framgår

emellertid enligt min mening tillräckligt tydligt av 4 och 6 §§ i det

remitterade förslaget. Lagrådets förslag innebär dessutom den sakliga ändringen

att utmätningsmannen skall bestämma hur stor del av lönen som

får användas till kvittning och inte, såsom enligt det remitterade förslaget,

den del av lönen som skall vara skyddad mot kvittning. Eftersom lönens

storlek i många fall varierar, t. ex. på grund av ackords- eller övertidsarbete,

torde den senare konstruktionen vara den enda praktiskt möjliga. Lagrådets

redaktionella anmärkning kan visserligen i och för sig tillgodoses

även inom ramen för en sådan saklig lösning. Lagtexten blir emellertid då

tämligen otymplig. Jag vidhåller därför i denna del den lydelse av 4 § som

det remitterade förslaget innehåller.

Jag kan ansluta mig till lagrådets förslag till omdisponering av bestämmelserna

i 5 § andra stycket. En jämkning i formuleringen är emellertid

påkallad för att bestämmelsens sakliga innebörd skall bli klar. Avgörande

för frågan om konkurrens mellan motfordran och utmätningsfordran är

sålunda, som framgår av remissprotokollet, motfordringens art. Däremot

är det likgiltigt om kvittningen i det enskilda fallet sker med eller utan arbetsgivarens

samtycke.

Med den ståndpunkt jag intagit i fråga om 4 § finns inte anledning att,

som lagrådet förordar, låta första punkten i 6 § utgå. I övrigt kan jag biträda

lagrådets förslag till redaktionell jämkning i 6 §.

Vad lagrådet har uttalat under 8 § vill jag ansluta mig till.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Utöver vad tidigare har nämnts bör vissa redaktionella jämkningar göras

i det remitterade förslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690755

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1970:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetsgivares kvittning sr ätt, m. m. jämte motioner i ämnet. s. 1 i texten