Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skattebrottslag, m.m.
1971 · 510 sidor, varav 332 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 332 av 510 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:10, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skattebrottslag, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Majrts proposition nr 10 år 1971 Prop. 1971r 10
Nr 10
Kungl.
Majrts proposition till riksdagen med förslag till skattebrottslag, m. m.:
given Stockholms slott den 4 januari 1971.
Kungl.
Maj:l vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av slalsrådsprolokollet
över finansärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen all bifalla de
förslag om vars avlålande lill riksdagen föredragande departemenlschefen
hemslälll.
GUSTAF ADOLF
G.
E. STRÄNG
1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:10
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en reform av påföljdssyslemel i fråga om överträdelse
mot skatte- och avgiflsförfallningar. Syftet är bl. a. atl åstadkomma en
effektivare och jämnare rättstillämpning. Detta avses ske genom all avgifter av
ny typ införs, s. k. skalle- eller avgiftstillägg och förseningsavgift, som
beslutas i administrativ ordning. Allvarligare fall av överträdelser skall
emellertid bestraffas i vanlig ordning och således komma under allmän domslois
prövning. För sådana fall föreslås också en väsenUig slraffskärpning. Reformen
omfattar flertalet skaller och allmänna avgifter i egentlig mening saml arbetsgivaravgifterna
lill socialförsäkringens finansiering. Tullar saml skal-ter och avgifter som
tas ut vid import berörs emellertid inte av reformen.
Skalletillägg eller
avgiftstillägg påförs enligt förslaget när någon lämnat oriktigt skriftligt
meddelande till myndighet och delta skulle kunna leda lill för lågt
beskatlningsresultal resp. för låg arbetsgivaravgift. Förseningsavgift tas ut
vid försummelse att i rätt tid avge deklaration eller arbelsgivaruppgift.
Skalletilläggels storlek
är i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten 50 "/o samt i fråga om de
indirekta skatterna och arbetsgivaravgifterna 20 "/o av det skalle- eller
avgiftsbelopp som skulle ha undandragits om del orikliga meddelandet följts.
Förseningsavgiften är i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten 1 »/o av den
högsta beskattningsbara inkomsten och 0,3 o/o av den beskattningsbara
förmögenheten lill den del den överstiger skattefritt belopp samt i fråga om
arbetsgivaravgifterna 5 »/o av den fastställda slutliga avgiften. Avgiften är
maximerad lill 300 kr. eller i de fall då deklaration eller arbelsgivaruppgift
inle avgelts Irols anmaning 600 kr. Förseningsavgiften i fråga om de indirekta
skatterna är enligt förslaget 100 kr., i vissa fall 200 kr.
Det
föreslås möjligheter till befrielse från avgifter av nämnda slag under vissa
omständigheter, t. ex. vid ursäkllighet på grund av ålder, sjukdom eller
bristande erfarenhet. Närmare anvisningar för tillämpning av de nya
administrativa sanktionsformerna i vad de gäller skall avses skola meddelas av
riksskatteverket.
I fråga om de
straffrättsliga påföljderna är de centrala straffbestämmelserna samlade i en
särskild lag, skatlebroHslagen, som föreslås skola ersätta den nuvarande
skatleslrafflagen.
Huvudbroltet
kallas skallebedrägeri. Detta motsvarar närmast del nu-
Prop. 1971:10 3
varande
falskdeklaralionsbroltet. Även underlåtenhet att lämna deklaration eller
därmed jämförlig handling kan under vissa omständigheter föranleda ansvar för
skattebedrägeri.
Straffet
vid skattebedrägeri föreslås bli fängelse i högst två år. Vid grovt brott är
maximum sex års fängelse. I ringa fall skall endast utgå böter. Böter utdöms
som dagsböter och inte som nu i normerade böter. Ringa brott skall åtalas
endast om särskilda omständigheter föreligger.
Det
nuvarande brottet vårdslös deklaration motsvaras i förslaget av brollel
vårdslös skatleuppgifl. Vårdslöshetsbroltel avser endast fall då gärningen rör
betydande belopp. Deklaralionsförsummelse på grund av vårdslöshet skall inte
leda till påföljd enligt skatlebroHslagen.
Arbetsgivare
som lämnar oriklig uppgift om innehållen källskatt till uppbördsmyndighel eller
underlåter att lämna uppgift om innehållen skatt skall under vissa
förutsättningar enligt förslaget bestraffas för upp-bördsbrotl. Straffet för
del uppsåtliga brottet, som kallas oredlig uppbördsredovisning, är fängelse i
högst ell år. Vid grov oaktsamhet från gärningsmannens sida blir straffet böter
eller fängelse i högst sex månader. Övriga brott mol uppbördssyslemet skall
liksom hittills bestraffas enligt särskilda bestämmelser i uppbördsförordningen
m. fl. författningar.
Slutligen innehåller
förslaget till skattebrottslag en straffbestämmelse för det fall att någon
åsidosätter bokföringsskyldighet eller annan särskild föreskriven
räkenskapsskyldighet och därigenom föranleder att myndighets
kontrollverksamhet beträffande skatt eller avgift allvarligt försvåras. Brottet
kallas försvårande av skattekontroll och bestraffas med böter eller fängelse i
högst två år.
De
nya bestämmelserna är avsedda all träda i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
1) Förslag
till
Skattebrottglag
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Danna
lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt
1. förordningen (1908: 128) angåande
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen
(1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar,
kommunalskattelagen (1928:370), förordningen (1933:395) om ersättningsskatt,
förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, förordningen (1946:324) om
skogsvårdsavgift, förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt, förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, förordningen (1958:295) om
sjömansskatt, förordning-an (1970: 99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,
2. förordningen (1941:251) om särskild varuskatt,
förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror, förordningen (1948: 85) om
försäljningsskatt, förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m.,
förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror som användas för
framställning av fettamulsion m. m., förordningen (1956:545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957:262) om allmän
energiskalt, förordningen (1960: 253) om tillverkning och baskattning av malt-
och läskedrycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor,
förordningen (1961:372) om bensinskatt, förordningen (1961:394) om tobaksskatt,
förordningen (1961:653) om brännoljeskatt, stämpelskalteförord-ningen
(1964:308), förordningen (1964:352) om gasolskatt, förordningen (1966: 21) om
särskild skatt på motorbränslen, förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt,
3. lagan (1954:243) om yrkesskadeförsäkring i vad
avsar obligatorisk försäkring, lagen (1955: 469) angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbeta m. m., förordningen (1960: 77) angående
byggnadsforskningsavgift, lagan (1961:300) om radareavgift för sjöfolks
pensionering, lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagan (1962: 398) orn
finansiering av folkpensioneringen, förordningen (1968: 419) om allmän
arbetsgivaravgift.
Lagen
gäller även praliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt som
avses i nppbördsförordningen (1953: 272).
Lagen
tillämpas ej om skatten eller avgiften fastställes eller uppbäras i den ordning
som gäller för tull och ej heller beträffande restavgift, skattetillägg eller
liknande avgift.
2 §
Dan som till ledning för
myndighets beslut i fråga om skatt allar avgift uppsåtligan avger handling med
oriktig uppgift och däriganom föranleder att skatt eller avgift påföres med för
lågt belopp ellar tillgodoräknas mad för högt belopp dömes för skattebedrägeri
till fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Detsamma
gäller den som med avsikt att skatt ellar avgift skall påföras mad för lågt
belopp underlåter att avge deklaration eller därinad jämförlig handling och
därigenom föranleder att för lågt belopp påföres honom eller den han
företräder.
3 §
Om
brott som avses i 2 § är att anse som ringa, dömes för skatteförseelse till
böter.
4 §
Om
brott som avses i 2 § är att anse som grovt, dömas för grovt skattebedrägeri
till fängelse, lägst sex månader och högst sax år.
Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om dat rört mycket
betydande belopp allar eljest varit av synnerligen farlig art.
5 §
Den
som till ledning för myndighets baslut i fråga om skatt aller avgift av grov
oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara
för att skatt eller avgift påföres med för lågt belopp eller tillgodoräknas
med för högt belopp dömes, om gärningen rör betydanda belopp, för vårdslös
skatteuppgift till böter eller fängelse i högst två år.
6 §
För
försök till skattebedrägeri och grovt skattabedrägeri dömes till ansvar enligt
23 kap. 1 § brottsbalken.
7 §
Den
som uppsåtligen tmdarlåter att till uppbördsmyndighat avge föraskri-ven
handling avseende redovisning av skatt eller avgift, som innehållits för annan,
eller avger sådan handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara
för att innehållan skatt eller avgift med orätt balopp påföres den
uppgiftsskyldige ellar tillgodoräknas annan dömes för oredlig uppbördsredovisning
till fängelse i högst ett år.
8 §
Om
brott som avses i 7 § är att anse som ringa dömas för bristande uppbördsredovisning
till böter.
9 §
Den
som av grov oaktsamhet begår gärning som avsas i 7 § dömes för vårdslös
uppbördsredovisning till böter aller fängelse i högst sax månader. I ringa fall
dömes ej till ansvar enligt första stycket.
10 §
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet
eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som föreskrives för
vissa uppgiftsskyldiga, och däriganom allvarligt försvårar myndighets
kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift dömes för
försvårande av skattekontroll till böter eller fängelse i högst två år.
I
ringa fall dömes aj till ansvar enligt första stjcket.
Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 7
11 §
Med myndighets beslut i
fråga om skatt eller avgift förstås i denna lag även sådant preliminärt aller
slutligt beslut som på grund av särskild föreskrift skall anses meddelat.
12 §
Ansvar
enligt 29 § inträder ej för den som frivilligt vidtager åtgärd som leder till
att skatten ellar avgiften kan påföras ellar tillgodoräknas mad rätt belopp.
13 §
Ätal
för brott enligt 3 eller 8 § får väckas endast om det är påkallat av särskilda
skäl.
14 §
Utan
hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9
§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
fem år från brottet.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972, då skattestrafflagen (1943: 313) skall
upphöra att gälla. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om
gärning som begåtts före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971
2)
Förslag
till
Lag
om
ändring i taxeringsfiirordningen (1956: 623)
Härigenom
förordnas i fråga om taxeringsförordningen (1956: 623 )i,
dels
att 118, 121 och 122 §§ skall upphöra att gälla,
dels
att 21, 115, 117, 119, 120, 170, 171, 198 och 199 §§ skall ha nadan angivna
lydelse,
dels att i förordningen
skall införas tio nya paragrafer, 116 a116 j §§, samt närmast före 116 a § en
ny rubrik av nadan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har deklaration ej
avgivits ellar kan, på grund av brister i deklaration eller bristfälligt
underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss förvärvskälla icke
tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad med hänsyn till
föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning finnas
skäligt.
Har deklaration ej
avgivits eller kan, på grund av brister i eller bristfälligt underlag för
deklaration, inkomst av viss förvärvskälla eller skattepliktig förmögenhet
icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten eller förmögenheten uppskattas
efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Eftertaxering
må
115
§.
------ för registrering.
Har
skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering må, även efter
utgången av den i första stycket angivna tiden, eftertaxering ske för det år,
som åtalet avser. Eftertaxering må dock icke ske med mindre fråga därom
prövats före utgången av kalenderåret efter det då åtalet skett. Har den
skattskyldige avlidit, skall fråga om eftertaxering av dödsboet prövas inom sex
månader från dödsfallet. Bifalles åtalet ej till någon del, skall den med stöd
av detta stycke åsatta eftertaxeringen undanröjas av prövningsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse av 118 § 1965: 753 121 § 1961: 340
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 9
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall då den som liar
företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske
personens taxering.
XIV a. Om särskilda avgifter
116
a §.
Har skattskyldig i självdeklaration eller annat skriftligt meddelande,
avgivet till ledning vid den skattskyldiges taxering, lämnat oriktig uppgift,
påföres honom särskild avgift (skattetillägg) med femtio procent av den
inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som till följd av avvikelse från den
oriktiga uppgiften, utöver vad som eljest skulle ha utgått, påföres den
skattskyldige eller hans make eller, vad angår förmögenhetsskatt, annan med
honom samtaxerad person.
Skattetillägg
påföres även då avvikelse skett från självdeklaration med stöd av 21 §. I
sådant fall beräknas tillägget på den skatt som till följd av uppskattning
utgår utöver skatt på inkomsten eller förmögenheten enligt deklarationen.
Har inkomst eller förmögenhet uppskattats med stöd av 21 § på gnmd av
utebliven självdeklaration, påföres skattetillägg om den skattskyldige trots
anmaning ej avlämnat deklaration. TiUägget beräknas på den skatt som utgår på
grund av taxeringen eller, om den skattskyldige lämnat skriftlig uppgift om inkomst
eller förmögenhet till ledning för taxeringsnämnden, på den skatt som på grund
av uppskattningen utgår utöver skatt på inkomsten eller förmögenheten enligt
uppgiften. Beslut om sådant tillägg skall undanröjas av prövningsnämnden
efter anmälan av taxeringsintendenten, om deklaration inkommit inom två månader
efter det den skattskyldige fått dd av beslutet dock senast innan
It Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
prövningsnämnden
avgjort besvär över beslutet eller taxeringen.
Vid
tiUämpning av förstatredje styckena skall meddelande, som lämnats för
skattskyldig som är juridisk person, anses avlämnat av den slcatt-skyldige, om
det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörighet att företräda
den skattskyldige.
116 b §.
Skattetillägg utgår ej i den mån avvikelse innebär rättelse av uppenbar
felräkning eller misskrivning. Skattetillägg utgår ej heller i den mån
avvikelsen avser bedömning av i skriftligt meddelande framställt yrkande,
såsom fråga om yrkat avdrag eller värde av naturaförmån eller tillgång och
avvikelsen icke gäller uppgift i sak.
Har
skattskyldig friviUigt rättat oriktig uppgift utgår ej skattetill-fägg.
116 c §.
Har
skattskyldig underlåtit att avlämna självdeklaration, som skall avgivas utan
anmaning, eller avlämnas sådan deklaration först efter utgången av den i34§1
mom. eller med stöd av 34 § 2 mom. föreskrivna tiden, påföres honom särskild
avgift (f ö r-seningsavgift) med en procent av den högsta beskattningsbara inkomsten
vid taxeringen av den skattskyldige för inkomst i kommunen, samt med tre
tiondels procent av den vid taxeringen fastställda skattepliktiga förmögenheten
i den mån den överstiger skattefritt belopp som tillkommer den skattskyldige
vid förmögenhetsbeskattningen. Förseningsavgift enligt detta stycke för en
skattskyldig utgår dock med högst 300 kronor vid en och samma taxering.
Har skattskyldig trots anmaning icke avgivit självdeklaration
inom
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 11
(Nuvarande
lydelse) {Föreslagen lydelse)
föreskriven
tid, bestämmes förse ningsavgiften till två gånger det belopp som utgår
enligt första stycket, dock minst till 100 kronor.
Har skattskyldig inom föreskriven tid avlämnat deklarationshandling,
som ej är behörigen undertecknad, utgår förseningsavgift endast om handlingen
icke fullständigas med underskrift inom tid som föreskrives i anmaning. I
sådant fall beräknas avgiften enligt andra stycket.
116
d §.
Skattetillägg
må helt eftergivas,
om felaktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges
ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda
beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig,
eller
om det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller
underlåtenheten är att anse som ringa.
Första
stycket gäller i tiUämpliga delar beträffande förseningsavgift. Sådan avgift må
även nedsättas.
Vid
tiUämpning av 72 § 2 mom. kommunalskattelagen, 20 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt eller 20 § 2 mom. förordningen om statlig
förmögenhetsskatt må Kimgl. Maj:t meddela befrielse från avgift som avses i 116
a eller 116 c §.
116
e §.
Fråga om avgift som avses i 116 a eller 116 c § prövas au den lokala
skattemyndigheten, såvitt gäller taxeringsnämndens beslut.
Lokal
skattemyndighet skall pröva fråga om avgift före den 1 oktober taxeringsåret.
I särskilda fall må beslut fattas senare, dock ej efter den 15 december
taxeringsåret.
Innan
beslut fattas om påföring av avgift, skall den skattskyldige berc-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
das
tillfälle yttra sig, om ej hinder möter häremot.
Har
rättelse enligt 72 a § beslutats, skall den lokala skattemyndigheten utan
hinder av andra stycket besluta om härav föranledd avgift eller ändring av
beslut om avgift.
116 f§. Lokal skattemyndighets beslut i fråga om avgift som avses i
116 a eller 116 c § skall, med angivande av skälen för beslutet, tillställas
den skattskyldige i den ordning som föreskrives i 69 § 4 mom. andra stycket
beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration.
116
g §.
Prövningsnämnden beslutar om avgift som avses i 116 a eller 116 c §
vid eftertaxering. Talan mot lokal skattemyndighets beslut om avgift föres
genom besvär hos prövningsnämnden.
Skattskyldigs
besvär skall vara inkomna till prövningsnämndens kansli inom två månader efter
det han erhållit del av beslutet.
Taxeringsintendent äger hos prövningsnämnden yrka påföring eller
ändring av avgift. För taxeringsintendent talan i fråga om taxering eller
eftertaxering, skall talan om avgift föras i samband därmed.
116
h§.
Avgift
som avses i 116 a eller 116 c § påföres som slutlig eller tiUkommande skatt
enligt uppbördsförordningen och tillfaller statsverket.
Avgift anges i helt krontal så att öretal bortfaller. Avgift eller för
en och samma taxering utgående avgifter, som ej uppgå till 100 kronor, påföras
ej.
116
i §. Särskild talan rörande avgift som avses i 116 a eller 116 c § må komma
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 13
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
under
Kungl. Maj:ts prövning endast efter tiUstånd som avses i 98 § 2 mom. tredje
stycket.
Finnes vid prövning av besvär i taxeringsmål att taxering skall nedsättas,
skall därav föranledd ändring av avgift beslutas.
116
j§.
Om
icke annat följer av 116 d 116 i §§ gäller bestämmelserna i denna förordning i
tiUämpliga delar beträffande avgift som avses i 116 a eller 116 c §.
Närmare föreskrifter om påföring av avgift och befrielse från avgift
meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.
117
§.
Innehållet
i--------------------- i fråga.
Vad
som--------------------- avsedda ändamålet.
Ej
heller----------------------- är offentligt.
Bryter
någon mot vad ovan i den- Den som bryter mot föreskrift i
na paragraf är stadgat,
straffes med förstatredje stycket dömes till bö-
dagsböter ellar fängelse i högst sex ter eller fängelse i högst sex måna
månader, där ej gärningen är belagd der, om ej gärningen är belagd mad
med straff i strafflagen. strafi i brottsbalken.
AUmänt åtal för brott enligt denna paragraf får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal.
119 §.
Har
den, som är pliktig avgiva Den som till arbetsgivare eller an-
självdeklaration, till någon, som en- nan, som är skyldig
avge kontroU-
ligt denna förordning är skyldig uppgift angående honom, uppsåtli-
meddela kontrolluppgift angående gen lämnar oriktig uppgift om för
honom, lämnat oriktig upplysning fiållande, som har betydelse för skyl-
Törande namn eller andra förhållan- dighetens fullgörande, dömes till bo
den och har han därvid haft uppsåt ter.
att försvåra
iippgiftsskyldighetens I ringa fall dömes ej till ansvar
behöriga fullgörande, straffes med enligt första stycket,
dagsböter, lägst trettio.
120 §.
Har
någon, ehuru skyldig att utan Den som uppsåtligen eller av grov
anmaning avgiva
självdeklaration, oaktsamhet underlåter att fuUgöra
icke behörigen avlämnat
sådan de- skyldighet enligt 37 eller 38 § dömes
klaration inom föreskriven tid eller till böter,
avlämnar han självdeklaration med
14
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
så
bristfälligt innehåU att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till grund
för taxering, straffes med böter, högst trehundra kronor.
Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas
1)
den som ej fullgör skyldighet enli
3) den som ej fullgör honom en
Ugt 37 eller 38 § åliggande skyldig
het att utan anmaning avlämna upp
gifter till ledning vid annans taxe
ring,
4) den
som ej fullgör vad honom
åligger på grund av förordnande,
som i 40 § sägs,
ö)
den som ej fullgör i 42 § föreskrivan skyldighet att utan anmaning avlämna
särskilda uppgifter från bostadsförening aller bostadsaktiebolag,
6) dan som aj fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra och
tredje styckena samt 3 mom. föreskriven skyi-dighat att avlämna uppgifter om
utdelningar och räntor, samt
7) den som ej fullgör skyldighat enligt 44 § att lämna
uppgift till ledning vid beskattning utom rikat.
Vad i denna paragraf stadgas äger ej tiUämpning, där gärningen är belagd
med straff i strafflagen.
Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.
(Föreslagen
lydelse)
TiU
böter, högst femhundra kronor, dömes gt 30 § till beskattning.
3)
den som aj fullgör vad honom
åligger
pä
grund av förordnande.
som
i 40 § sägs,
4)
den som ej fullgör i 42 § föreskriven skyldighet att utan anmaning avlämna
särskilda uppgifter från bostadsförening eller bostadsaktiebolag.
5)
dan som ej fullgör i
43
§ 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena samt 3 mom. föreskriven skyldighet
att avlämna uppgifter om utdelningar och räntor, samt
6)
dan som aj fullgör skyldighat enligt 44 § att lämna uppgift till ledning vid
beskattning utom rikat.
/
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
Ansvar
enligt första eller andra stycket inträder ej, om gärningen är belagd med
straff i skattebrottslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i 117 § första, tredje
och fjärde styckena samt 122 § första stycket stadgas om tystnadsplikt och om
påföljd för brott mot sådan plikt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
allmän fastighetstaxering.
Vad i 117 § första,
tredje, fjärde och femte styckena föreskrives skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om allmän fastighetstaxering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 m o m. Den som i allmän
fastighetsdeklaration eller i uppgift enligt 136 § 2 mom. uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till för låg
Den som till ledning
vid allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger
handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att
taxeringen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
15
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
taxering,
skall, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen, dömas till
dagsböter.
2
mom. Fullgör någon ej behörigen uppgiftsskyldighet enligt 139 §, gäller vad i
120 § och 122 § andra stycket är för där avsedda fall stadgat.
(Föreslagen
lydelse)
blir
för låg dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåter att avge aUmän fastighetsdeklaration dömes
till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i 117 § första, tredje
och fjärde styckena samt i 122 § första stycket stadgas om tystnadsplikt och
om påföljd för brott mot sådan plikt skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om särskild fastighetstaxering.
Vad i 117 § första,
tredje, fjärde och femte styckena föreskrives skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om särskild fastighetstaxering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som i särskild
fastighetsdeklaration eller i uppgift som avses i 178 § 1 mom. uppsåtligan
ellar av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg
taxering, skall, där ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, dömas
till dagsböter.
Den
som till ledning vid särskild fastighetstaxering uppsåtligen aller av grov
oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för
att taxeringen blir för låg dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge särskild
fastighetsdeklaration eller uppgift enligt 178 § 2 mom. dömes till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Bestämmelserna
i 116 a116 j §§ tillämpas ej, i den mån det är fråga om förfarande eller
underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.
De
äldre bestämmelserna i 120 § första stycket och 121 § första stycket gäller
fortfarande i fråga om förfarande eller underlåtenhet som ägt rum före
ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1970: 673
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
3)
Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1968:430) om marvärde-skatti,
dels
att 6668 §§ skall upphöra att gälla,
dels
att 22, 40, 47, 65 och 76 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen
skall införas åtta nya paragrafer, 64 a64 h §§, samt närmast före 64 a § en ny
rubrik av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
{Nuvarande lydelse)
{Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kan det------- helt
kalenderår.
Deklaration skall lämnas-------- nu
nämnts.
Deklaration skall avgas------- fastställt
formulär.
är daklarationsskyldig.
--- för
mervärdeskatt.
Efter anmaning
Bastämmelsarna i
Skattskyldig som icke är
undantagen från redovisningsskyldighet enligt 6 § första stycket skall utan
anmaning lämna uppgift (deklaration) för mervärdeskatt för varje verksamhet
för vilken han blivit särsldlt registrerad. Deklaration lämnas för varje
redovisningsperiod under vilken verksamheten bedrives. Redovisningsperiod
omfattar två kalendermånader. Redovisningsperioder är januari och februari,
mars och april, maj och juni, juli och augusti, september och oktober samt
november och december.
Skattskyldig som icke är
undantagen från redovisningsskyldighet enligt 6 § första stycket skall utan
anmaning lämna uppgift (deklaration) för mervärdeskatt för varje verksamhet
för vilken särskild registrering skall ske enligt 19 §. Deklaration lämnas
för varje redovisningsperiod under vilken verksamhaten bedrives.
Redovisningsperiod omfattar två kalendermånader. Redovisningsperioder är januari
och februari, mars och april, maj och juni, juli och augusti, september och
oktober samt november och december.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Efterbeskatlning får ej
ske senare än under sjätte året efter utgången av det kalenderår undar vilket
redo-visningsparioden gått till ända och ej innan slutligt baslut om
fastställelse meddelats eller sådant beslut föreligger enligt 36 § tredja
stycket.
Efterbeskatlning får ske
först sedan slutligt beslut om fastställelse meddelats aller sådant baslut
föreligger enligt 36 § tredje stycket och endast om fråga om efterbeskatlning
prövats senast under sjätte året efter utgången av dat kalenderår under vilket
redovisningsperioden gått till ända.
opaginerad Kontrollera mot PDF
»
Förordningen omtryckt 1969: 237.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
17
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Efterbeskatlning
av dödsbo får ej ske senare än under andra året efter utgången av det
kalenderår under vilket bouppteckning eftar dan skattskyldiga lämnats in för
registrering.
{Föreslagen
lydelse)
Har
den skaltskyldige avlidit, påföres efterbeskattning hans dödsbo. Sådan
efterbeskattning får ske endast om fråga därom prövats senast under andra året
efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning eftar den
skattskyldiga lämnats in för registrering.
Har
skattskyldig åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för honom får,
även efter utgången av den i första eller andra stycket angivna tiden,
efterbeskattning ske för det år som åtalet avser. Efterbeskattning får dock ske
endast om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det under
vilket åtalet skett. Har den skattskyldige avlidit, skall fråga om
efterbeskattning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Bifalles
åtalet ej till någon del, skall den med stöd av detta styclie åsatta efterbeskattning-en
undanröjas av länsstyrelsen.
Tredje
stycket äger motsvarande tiUämpning i fall då den som har företrätt juridisk
person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för den juridiske
personen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
hala krontal. för
mervärdeskatt.
Betalas icke skatt i sin
helhet i behörig ordning senast den dag då betalning skall ske enligt 42 §
aller i enlighet med beslut om anstånd enligt 45 § utgår restavgift på icke betalat
belopp.
Restavgiften
är--
Bastämmalserna
i -
Betalas icke skatt i sin
helhet i behörig ordning senast den dag då betalning skall ske enligt 42, 43
allar 45 § utgår restavgift på icke betalat belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Särskilda avgifter
64 a §. Har skattskyldig i deklaration eller annat skriftligt
meddelande, avgivet till ledning vid fastställelse av hans mervärdeskatt,
lämnat orifdig uppgift påföres honom särskild av-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
{Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)
gift (skattetillägg) med tjugo procent av det skattebelopp, som till
följd av avvikelse från den oriktiga uppgiften utgår eller ej skall tiUgodoräknas
honom.
Skattetillägg
utgår även då mervärdeskatten uppskattats med stöd av 30 § tredje stycket
eller 38 § tredje stycket. TiUägg beräknas härvid på den skatt som på grund av
uppskattningen utgår utöver skatt enligt vad den skattskyldige uppgivit i
deklaration eller i skriftligt meddelande till ledning vid länsstyrelsens
beslut i fråga om skatten.
Skattetillägg
enligt andra stycket, som länsstyrelse påfört med anledning av att den
skattskyldige ej avlämnat deklaration, skall undanröjas av länsstyrelsen, om
deklaration avlämnas senast inom en månad från den dag då han fått del av
beslutet om skattetillägget.
Vid
tillämpning au förstatredje styckena skall meddelande, som lämnats för
skattskyldig som är juridisk person, anses avlämnat av den skattskyldige, om
det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörighet att företräda
den skattskyldige.
64 b §.
Har skattskyldig, som har att avge deklaration för mervärdeskatt utan
anmaning, underlåtit att inom föreskriven tid fullgöra denna skyldighet,
påföres honom särskild avgift (förseningsavgift) med 100 kronor.
Har i fall som avses i första stycket den skattskyldige antingen
an-manats att lämna deklaration men icke fullgjort denna skyldighet inom
föreskriven tid eller underlåtit att avge deklaration inom föreskriven tid även
för någon av de tre närmast föregående redovisningsperioderna, bestämmes
förseningsavgiften UU 200 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 19
{Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skattskyldig,
som varit skyldig avlämna deklaration endast efter anmaning, påföres
förseningsavgift, om han underlåtit att lämna deklaration inom tid som
föreskrivits i anmaning. Avgiften utgår med 200 kronor.
64
c §.
Har
skattskyldig friviUigt rättat oriktig uppgift, utgår icke skattetill-lägg.
Sådant tillägg utgår ej heller i den mån avvikelse från vad den skattskyldige
uppgivit innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning.
Skattetillägg får helt eftergivas,
om felaktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges
ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda
beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig,
eller
om det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller
underlåtenheten är att anse som ringa.
Andra stycket gäller i tiUämpliga delar beträffande förseningsavgift.
Sådan avgift får även nedsättas.
64
d §. A vgift som avses i 64 a eller 64 b § utgår icke vid mervärdeskatt
som fastställes och uppbäres vid införsel.
64 e § .
Fråga
om avgift som avses i 64 a eller 64 b § prövas av länsstyrelsen.
Har skattskyldig hemstäUt om befrielse från beslutad avgift, meddelas
nytt beslut i avgiftsfrågan även om hemstäUan icke bifallits.
64
f §. Finnes vid prövning av besvär i mål om mervärdeskatt att skatt skall
nedsättas eller återbetalas, skall därav föranledd ändring av skattetill- lägg
beslutas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
64 g §. Avgift som avses i 64 a eller 64 b § anges i helt krontal så
att öretal bortfaller. Avgift eller för en och samma redovisningsperiod
utgående avgifter, som ej uppgår till 50 kronor, påföres
ej-
64
h §.
I fråga om avgift som avses i 64 a eller 64 b § gäller i tiUämpliga
delar, om ej annat följer av 64 c64 g §§, bestämmelserna i denna förordning om
skatt.
Närmare
föreskrifter om påföring och befrielse från avgift meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.
65
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehållet i deklaration
eller an-
nan handling enligt
2224 och 26
förordning
granskat
får icke yppas för annan
än den som själv får taga del av handling en i fråga. Dan som med stöd av be
stämmelserna i denna gjort skatteravision aller handling som avses i 27 § får
aj obehörigen yppa, vad som därvid framkommit. Den som bryter häremot dömes,
om gärningen aj är belagd med straff i brottsbalken, till botar eller fängelse
i högst sex månader.
Innehållet
i deklaration eller annan handling enligt 2224 och 26 §§ får icke yppas för
annan än den som själv får taga del av handlingen i fråga. Den som mad stöd av
bastämmelsarna i denna förordnins gjort skattarevision ellar granskat handling
som avsas i 27 § får ej obehörigen yppa, vad som därvid framkommit.
Den som bryter mot första
stycket dömes till böter eller fängelse i högst sax månader, om ej gärningen är
belagd mad straff i brottsbalken.
AUmänt åtal för brott
enligt denna paragraf får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreligger synnerliga
--- från mervärdeskatt.
Medges
befrielse från eller nedsättning av mervärdeskatt får medgivandet avse även
avgift som avses i 64 a eller 64 b g.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
Bestämmelserna
i 64 a64 h §§ gäller ej i den mån det är fråga om förfarande eller
underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.
Bestämmelsen
i 67 § gäller fortfarande i fråga om förfarande eller underlåtenhet som ägt
rum före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
21
opaginerad Kontrollera mot PDF
4)
Förslag
till
Lag
om
ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsiuntionsbeskattning
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning,
dels
att 48 § skall upphöra att gälla,
dels
att 21, 46, 47 och 49 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i
förordningen skall införas sju nya paragrafer, 37 a37 g §§, samt närmast före
37 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Efterbeskattning må -
----- för registrering.
Har
skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans skatt må, även efter den i
första stycket angivna tiden, efterbeskattning ske för det år som åtalet
avser. Efterbeskattning må dock ske endast om fråga därom prövats före
utgången av kalenderåret efter det under vilket åtalet skett. Har den
skattskyldige avlidit, slcall fråga om efterbeskattning av dödsboet prövas
inom sex månader från dödsfallet. Bifalles åtalet ej till någon dd, skall den
med stöd av detta stycke åsatta efterbeskattning-en undanröjas av
beskattningsmyndigheten.
Andra
stycket äger motsvarande tiUämpning i fall då den som har företrätt juridisk
person åtalats för skattebrott som avser den juridiske personens skatt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kap. 4 a. Om särskilda avgifter
37
a §.
Har
skattskyldig i deklaration eller
annat skriftligt meddelande, avgivet
till ledning vid fastställande av hans
skatt, lämnat oriktig uppgift, påföres
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
honom
särskild avgift (skattetillägg) med tjugo procent av det skattebelopp, som
utgår till följd av avvikelse från den oriktiga uppgiften.
Skattetillägg påföres även då skatten uppskattats med stöd av 18 §.
TiUägg beräknas härvid på den skatt som på grund av uppskattning utgår utöver
skatt enligt vad den skattskyldige uppgivit i deklaration eller, såvitt avser
beskattningsmyndighetens beslut om skatt, i annat skriftligt meddelande till
ledning vid fastställande av skatten.
Skattetillägg
enligt andra stycket, som beskattningsmyndigheten påfört med anledning av att
den skattskyldige ej avlämnat deklaration, skall undanröjas av
beskattningsmyndigheten efter anmälan av aUmänna ombudet om deklaration
avlämnas inom en månad från den dag då den skattskyldige erhåUit del av beslutet
om skattetillägg.
Vid
tiUämpning av förstatredje styckena skall meddelande, som lämnats för
skattskyldig som är juridisk person, anses avlämnat av den skattskyldige, om
det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörighet att företräda
den skattskyldige.
37
b §.
Har skattskyldig, som är skyldig att avgiva deklaration utan anmaning,
underlåtit att inom föreskriven tid avgiva deklaration, påföres honom särskild
avgift (förseningsavgift) med 100 kronor.
Har
i fall som avses i första stycket skattskyldig antingen anmanats att lämna
deldaration men icke fullgjort denna skyldighet inom föreskriven tid eller
har han underlåtit att avgiva deklaration inom föreskriven tid för någon av de
tre närmast föregående beskattningsperioderna, bestämmes förseningsavgiften
till 200 kronor.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 23
{Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
37
c §.
Har sfcattskyldig frivilligt rättat oriktig uppgift, utgår icke
skattetill-lägg. Sådant tiUägg utgår ej heller i den mån avvikelse från vad den
skattskyldige uppgivit innebår rättelse av uppenbar felräkning eller missskrivning.
Skattetillägg må helt eftergivas,
om
felaktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges ålder,
sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda
beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig,
eller
om
det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten
är att anse som ringa.
Andra
stycket gäller i tillämpliga delar beträffande förseningsavgift. Sådan avgift
må även nedsättas.
37
d §.
Fråga om avgift som avses i 37 a eller 37 b § prövas av beskattningsmyndigheten.
Innan
slutligt beslut fattas om påföring av avgift, skall den skattskyldige erhålla
tillfäUe yttra sig, om ej hinder möter däremot.
37 e §. Finnes vid prövning av besvär i mål om fastställande av skatt
att skatt skall nedsättas, skall därav föranledd ändring av skattetillägg
beslutas.
37
f §. A vgift som avses i 37 a eller 37 b § angives i helt krontal så att öretal
bortfaller. Avgift eller vid en och samma beskattningsperiod utgående avgifter,
som ej uppgå till 50 kronor, påföras ej.
37
g §. I fråga om avgift som avses i 37 a eller 37 b § gälla i tillämpUga delar.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
om ej annat följer av 37 c37 f §§, bestämmelserna i denna förordning
om skatt.
Närmare
föreskrifter om påföring av avgift och om befrielse från avgift meddelas av
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
46 § .
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj :t
nu
sagts.
Medgives befrielse från
eller återbetalning, av skatt, må medgivandet avse även avgift som avses i 37
a eller 37 b §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som utan att hava
gjort anmälan, varom i 3 § sägs, bedriver verksamhet, i vilken skatt skall utgöras,
straffes med dagsböter, ej under tjugu.
Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra skyldighet enligt 3 § att
anmäla upptagande av skattepliktig verksamhet dömes till böter.
I ringa fall dömes ej
till ansvar enligt första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad
som inhämtats vid skattekontroll enligt denna förordning må aj yppas i vidare
mån än som erfordras för vinnande av dat med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter ellar fängelse i högst sax
månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.
Brott
som -----------------
Vad
som inhämtats vid skattakontroll enligt denna förordning må ej yppas i vidare
mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet.
Den som bryter mot första
stycket
dömes till böter eller fängelse i högst
sax månader, om aj gärningen är
belagd mad straff i brottsbalken.
------------ av målsägande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Bestämmelserna
i 37 a37 g §§ gäller ej, i den mån det är fråga om förfarande eller
underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 25
5)
Förslag
till
Lag
om
ändring i fiirordningea (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.i,
dels
att 33 § skall upphöra att gälla,
dels
att nuvarande 4345 §§ skall betecknas 5052 §§,
dels
att 14 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i förordningen skall införas sju nya paragrafer, 4349 §§, saml närmast
före 43 § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
{Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
14
§.
Har
arbetsgivare---------------------------------- såsom ringa.
Föreligga
sådana--------------------- 10 §.
Vad
ovan------------------------------- infordrad upplysning.
Om
riksförsäkringsverkets-------- arbetsgivaren underrättas.
Avgiftsunderlag
som------------------- för registrering.
Har arbetsgivaren åtalats för skattebrott som avser hans
arbetsgivaravgift må, även efter utgången av den i femte stycket angivna
tiden, avgiftsunderlag bestämmas för det idgifts-år, som åtalet avser.
Avgiftsunderlag må dock icke bestämmas med mindre fråga därom prövats före
utgången av kalenderåret efter det då åtalet skett. Har arbetsgivaren avlidit
skall fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex
månader från dödsfallet. Bifalles åtalet ej till någon del, skall det med stöd
av detta styclie påförda avgiftsunderlaget undanröjas av riksförsäkringsverket.
Sjätte stycket äger motsvarande tillämpning i fall då den som har företrätt
juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske personen påfört
avgiftsunderlag.
1 Förordningen omtryckt 1962: 396.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kimgl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har arbetsgivare, som
är sf-:yldig att utan anmaning avlämna arbelsgivaruppgift, icke behörigen
avlämnat sådan uppgift inom föreskriven tid eller avlämnar han arbelsgivaruppgift
med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till
grund för beräkning av avgiftsunderlag, straffes med böter, högst trehundra
kronor.
Till påföljd, som i
första stycket sägs, skall jämväl dömas arbetsgivare som ej fullgör skyldighet
alt utan anmaning vid arbetsgiuaruppgift foga sådan uppgift varom förmäles i 5
§ andra stycket.
Finnes försummelse, som
avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.
Brott, som i denna
paragraf sägs, må av åklagare åtalas endast efter anmälan av
riksförsäkringsverket.
Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra skyldighet enligt 5 § andra
stycket dömes till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
särskilda arbetsgivaravgifter
43
§.
Har
arbetsgivare i arbelsgivaruppgift eller annat skriftligt meddelande, avlämnat
till ledning vid beräkning av hans avgiftsunderlag, lämnat oriktig uppgift,
påföres honom särskild avgift (avgiftstill-lägg) med tjugo procent av slutlig
eller tillkommande arbetsgivaravgift, som genom den oriktiga uppgiften
undandragits eller, om uppgiften följts, skulle ha undandragits.
Avgiftstillägg
utgår även då avgiftsunderlag med avvikelse från arbelsgivaruppgift
uppskattats med stöd av 10 §. I sådant fall beräknas tillägget på det
avgiftsbelopp som påföres utöver avgift enligt uppgiften.
Har avgiftsunderlag uppskattats med stöd av 10 § på grund av att arbelsgivaruppgift
ej avlämnats, påföres avgiftstillägg beräknat på hela avgiftsunderlaget eller,
om arbetsgi-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 27
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
våren
lämnat skriftligt meddelande till ledning vid riksförsäkringsverkets beräkning
av avgiftsunderlaget, på det avgiftsbelopp som på grund av uppskattningen utgår
utöver avgift enligt meddelandet. Riksförsäkringsverkets beslut om sådant
avgiftstill-lägg skall undanröjas av myndigheten, om arbelsgivaruppgift
avlämnas senast inom tre veckor från den dag då arbetsgivaren fått del av
beslutet om avgiftstillägget.
Vid tillämpning av förstatredje styckena skall meddelande, som lämnats
för arbetsgivare som är juridisk person, anses avlämnat av arbetsgivaren, om
det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörighet att företräda
arbetsgivaren.
a4 § .
Underlåter
arbetsgivare, som har att avlämna arbetsgivamppgift utan anmaning, att inom
föreskriven tid avlämna sådan uppgift, påföres honom särskild avgift
(förseningsavgift) med fem procent av den faststäUda slutliga avgiften, dock
högst med 300 kronor.
Har arbetsgivare trots anmaning icke avlämnat arbelsgivaruppgift inom
den i anmaningen angivna tiden, bestämmes förseningsavgiften till två gånger
det belopp som utgår enligt första stycket, dock minst till 100 kronor.
45
§. Har arbetsgivare friviUigt rättat oriktig uppgift, utgår icke avgiftstillägg.
Sådant tiUägg utgår ej heller i den mån avvikelse från vad arbetsgivaren
uppgivit innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning.
Avgiftstillägg må helt eftergivas, om felaktigheten eller underlåtenheten
med hänsyn till arbetsgivarens ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den
oriktiga uppgiftens särskil
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
da beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som
ursäixtlig, eller
om
det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten
är att anse som ringa.
Andra
stycket gäller i tillämpliga delar beträffande förseningsavgift. Sådan avgift
må även nedsättas.
46 §.
Fråga om avgift som avses i 43 eller 44 § prövas av riksförsäkringsverket.
Innan
fråga om avgiftstillägg av-göres skall arbetsgivaren beredas tillfälle yttra
sig, om ej hinder möter däremot.
47 §.
Finner riksförsäkringsverket vid prövning av ansölcan om rättelse eller
eljest att avgiftsunderlaget eller arbetsgivaravgiften skall nedsättas, skall
därav föranledd ändring av avgift som avses i 43 eller 44 § beslutas.
Föranleder
försäkringsdomstolens prövning av besvär eller understäUt beslut ändring i
riksförsäkringsverkets beslut, skall därav föranledd ändring av avgift
beslidas.
48 §.
Avgift som avses i 43 eller 44 § anges i helt krontal så att öretal
bortfaller. A vgiftstillägg under 50 kronor påföres ej.
Avgift tillfaller statsverket.
49 §.
I fråga om avgift som avses i 43 eller 44 § gäller i tillämpliga delar,
om ej annat följer av 4548 §§, bestämmelserna i denna förordning om
arbetsgivares avgift.
Denna
lag träder i Itraft den 1 januari 1972.
Bestämmelserna
i 4349 §§ gäller ej, i dan mån det är fråga om förfarande eller underlåtenhet
som ägt rum före ikraftträdandet.
Bestämmelserna
i 33 § och de äldre bestämmelserna i 34 § första och tredje styckena gäller
fortfarande i fråga om förfarande ellar underlåtenhet som ägt rum före
ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
29
opaginerad Kontrollera mot PDF
6)
Förslag
till
Förordning
om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308)
Härigenom förordnas
i fråga om stämpelskatteförordningen (1964: 308), dels att 5254 §§ skall
upphöra att gälla, dels att 51 och 56 §§ skall ha nedan angivna lydelsa, dels
att i förordningen skall införas två nya paragrafer, 41 a och 41 b §§, samt
närmast före 41 a § an ny rubrik av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
{Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
Särskilda
avgifter
41
a §. I fråga om stämpelskatt, som fastställes av riksskatteverket, gälla bestämmelserna
om särskilda avgifter i 37 a37 f §§ och 37 g § andra stycket förordningen om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.
41
b §. Vad i denna förordning föreskrives om riksskatteverkets beslut rörande
skatt samt om erläggande och återbetalning av skatt gäller i tilllämpliga
delar beslut om särskild avgift enligt 41 a §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
TiU dagsböter dömes den
som underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar deklaration
med så bristfälligt innehåll, att dan uppenbarligan icka är ägnad att ligga
till grund för fastställande av skatt; eller
utlämnar handling, som
avses i 23 § första stycket, utan att handlingen är behörigen försedd med
stämpel eller anteckning om orsaken till att den utlämnas utan stämpel.
Dan som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet underlåtar att inom föreskriven tid avge deklaration eller
avlämnar deklaration med så bristfälligt innehåll, att dan uppenbarligen icka
är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt dömes till böter, om
ej gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Ansvar enligt detta
stycke inträder dock icke i fall då 41 a § kan tillämpas.
Den som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet utlämnar handling, som avses i 23 § första stycket, utan att
handlingen är behörigen försedd
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 Kungl. Majds proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
mad stämpel aller anteckning om orsaken till att den utlämnas utan
slämpal, dömes till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt förslå eller andra stycket.
56
§.
Kungl.
Maj :t--------------- - av stämpelskatt.
Medgives befrielse från eller återbetalning av skatt, må medgivandet
avse även särskild avgift som avses i 41 a §.
Vid
heslut------------------ fall föreskrivet.
Vad
i--------------------- första stycket.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
Bestämmelserna i 41 a och
41 b §§ gäller ej, i den mån det är fråga om förfarande eller underlåtenhet av
den skattskyldige som ägt rum före ikraftträdandet.
I
fråga om förfarande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet
gäller 53 § samt, såvitt avser fall enligt 41 a §, de äldre bestämmelserna i
51 § och 54 § första stycket.
7)
Förslag
till
Lag
om
ändring i uppbördsförordningen (1953: 272)
Härigenom
förordnas i fråga om uppbördsförordningen (1953: 272)', dels att 1 §, 2 § 3
mom., 13 §, 27 § 3 mom., 53 § 1 mom., 56 § 24 mom.,
58
§ 1 mom., 69 § 1 mom. och 7982 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i
förordningen skall införas nya bestämmelser, 49 § 5 mom. och
55
§, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §.-
Med skatt förstås i danna förord- Mad skatt förstås i denna förord
ning, där icka annat angivas, statlig ning, där icka annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhets- inkomstskatt, statlig förmögenhets
skatt, utskiftningsskatt, ersättnings- skatt, utskiftningsskatt, ersättnings-
' Förordningen omtryckt 1967: 625. Senaste lydelse 1969:
238.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
31
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
skatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmadel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter,
folkpensionsavgifter enligt lagen om finansiering av folkpensioneringen,
tilläggspensions-avgiftar enligt 19 kap. 3 § lagen om allmän försäkring,
sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, sådana
arbetsgivaravgifter enligt förordningen angåande uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt förordningen om
allmän arbetsgivaravgift och radaraavgiftar enligt lagan om redareavgift för
sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket, ävensom
annuitetar å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälsaräntor.
Kungl.
Maj :t
(Föreslagen
lydelse)
skatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmadel,
skogsvårdsavgifter, folkpensionsav
gifter enligt lagen om finansiering
av folkpensioneringen, tilläggspen-
sionsavgiftar enligt 19 kap. 3 §
lagen om allmän försäkring, sjuk
försäkringsavgifter enligt 19 kap.
2 § sistnämnda lag, sådana ar
betsgivaravgifter anligt förordning
en angåenda uppbörd av vissa avgif
ter anligt lagen om allmän försäk
ring, m. m., avgifter enligt förord
ningen om allmän arbetsgivaravgift
och radaraavgiftar enligt lagan om
redareavgift för sjöfolks pensione
ring vilka icke uppbäras av riksför-
säkringsverkat, avgift som avses i
116 a eller 116 c § taxeringsförord
ningen, ävensom annuiteter å avdik
ningslån och å förskott för avlösning
av frälsaräntor.
-------- föreskriften avses.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För visst------------------------------- tillkommande
skatten.
3 m o m.i Kvarstående
skatt och tillkommande skatt samt obetald del av sådan skatt anses belöpa i
första hand på annuitet som avses i 1 § samt i andra hand på skogsvårdsavgift.
3 m o m. Kvarstående skatt
och tillkommande skatt samt obetald del av sådan skatt anses belöpa i första
hand på annuitet som avses i 1 §, i andra hand på avgift som avses i 116 a
eller 116 c § taxeringsförordningen samt i tredje hand på skogsvårdsavgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Preliminär B-skatt skall,
där nedan icka annorladas stadgas eller särskilda omständigheter ej till
annat föranleda, utgå med belopp motsvarande den slutliga skatt, som påförts
den skattskyldige årat näst före inkomståret, till den dal sistnämnda skatt
avsar annat än utskiftningsskatt, ersättningsskatt ellar sådan i denna
förordning icke omnämnd skatt allar avgift, vilken påförts jämlikt bestämmelse
i annan författ-
" Senaste lydelse 1969: 238. ' Senaste lydelse 1968:
722.
Preliminär B-skatt skall,
där nadan icke annorledes stadgas eller särskilda omständigheter ej till annat
föranleda, utgå mad belopp motsvarande den slutliga skatt, som påförts den
skattskyldige året näst före inkomståret, till den del sistnämnda skatt avser
annat än utskiftningsskatt, ersättningsskatt, avgift som avses i 116 a eller
116 c § taxerings-förordningen eller sådan i danna förordning icke omnämnd
skatt eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
ning.
Vid beräkning av preliminär B-skatt skall hänsjn tagas till preliminär A-skatt
som dan skattskyldige kan ha att erlägga på grund av förordnande enligt 3 § 3
mom. andra stycket.
Har
skattskyldig Praliminär B-skatt
(Föreslagen
lydelse)
avgift,
vilken påförts jämlikt bestämmelse i annan författning. Vid beräkning av
preliminär B-skatt skall hänsyn tagas till preliminär A-skatl som den
skattskyldige kan ha att erlägga på grund av förordnande enligt 3 § 3 mom.
andra stycket.
------------ sådan
taxering.
----------- slutlig
skatt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 m o ni.i överstigar
skattskyldigs slutUga skatt den preliminära skatt, som enligt 2 mom. skall
gottskrivas honom, med minst en tiondel av den slutliga skatten ellar med minst
femtusen kronor, skall den skattskyldige till statsverket erlägga ränta med
tolv procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som övarstiger att-tusen kronor; dock att det belopp vara ränta sålunda
skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid
bedömande av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den slutliga
skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt, skogsvårdsavgift,
arbetsgivaravgift, avgift enligt 2 § förordningen om allmän arbetsgivaravgift,
redaraavgift samt annuiteter, ej hallar skall i den preliminära skatten
inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter
den 30 april årat näst efter inkomståret.
Har
slutlig-------
Bestämmelserna
i
3
111 o m. Övarstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som
anligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en tiondel av den slutliga
skatten allar mad minst fam-tusen kronor, skall den skattskyldiga till statsverket
erlägga ränta med tolv procent, för an beräknad tid av ett år, å den del av dat
överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp
vara ränta sålimda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal
kronor. Vid badömanda av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den
slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
skogsvårdsavgift, arbetsgivaravgift, avgift enligt 2 § förordningen om allmän
arbetsgivaravgift, redaraavgift, avgift som avses i 116 a eller 116 c §
taxeringsförordningen samt annuiteter, ej haller skall i den preliminära
skatten inräknas sådan i 2 mom. undar 3) omförmäld preliminär skatt, som
erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.
------ första stycket.
----------------- detta
moment.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1970: 10.
49 §.
5
mom. Bestämmelserna i 14 mom. gälla i tillämpliga delar beträffande beslut om
påföring av avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxeringsförordningen.
(Se
vidare anvisningarna.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition
nr 10 år 1971
33
opaginerad Kontrollera mot PDF
{Föreslagen lydelse)
§
sägs. sista dag.
Arbetsgivare med minst
två arbetstagare så ock annan arbetsgivare, baträffanda vilken dan lokala
skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördstermin
förfallanda skatt, som innehållits å arbetstagares lön och som skall
redovisas med skatteanvisning enligt vad som föreskrives i 55 §, sålunda, att
det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller gire-ringskort
inbetalas ellar överföres till särskilt skattepostgirokonto för länsstyrelsen
i länet. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmälas, må samtidigt med
inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv
påförd praliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning skall anses
verkställd undar uppbördsterminen, skall inbetalningskortet eller
gireringskortet hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad,
under vilken terminan infaller.
Skattskyldig, som önskar
före ut-
(Nuvarande
lydelse)
53 § .
1
m o m. Debiterad skatt -
Inbetalning, som------- -
Arbetsgivare med minst två
arbatstagare så ock annan arbetsgiva re, beträffande vilken dan lokala
skattamyndighatan så förordnat, skall inbetala undar uppbördstarmin förfallande
skatt, som innehållits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda
skattebeloppet medelst inbetalningskort aller gira-ringskort inbetalas ellar
överföres till särskilt skattapostgirokonto för länsstyrelsen i länat.
Samtidigt skola skatteanvisningar insändas till länsstyrelsen. Dock äger
statlig dier kommunal myndighet samt hushållningssällskap med stadgar, som
fastställts av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, och
skogsvårdsstyrelse efter anmälan till länsstyrelsen, så ock annan arbetsgivare,
om han har minst femtio arbetstagare, efter tiUstånd av länsstyrelsen insända
skat teanvisningar avseende preliminär A-skatt allenast en gång om året i
samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen
i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare
insända allenast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet
av de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta
stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala
jämväl arbetsgivaren själv påförd praliminär och kvarstående skatt. För att
inbetalning skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall
inbetalningskortet eller gireringskortet ävensom i förekommande fall
försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad, under
vilken terminen infaller.
Vid
inbetalning av preliminär A-
2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
{Nuvarande
lydelse)
skatt
för arbetstagare skall arbetsgivaren å skatteanvisningen hava angivit
storleken av det inbetalade skattebeloppet. Skattskyldig, som önskar före
utgången av sista uppbördsterminen undar uppbördsåret erlägga preliminär skatt
mad belopp utöver vad som debiterats, må göra detta medelst skatteanvisning,
därvid beloppet antecknas å därför avsedd plats å anvisningen. Sådant belopp
skall, därest skattskyldig icke inbetalar vid senare tillfälle under
uppbördsåret förfallanda skatt, avräknas härå.
{Föreslagen
lydelse)
gången
av sista uppbördsterminen lindar uppbördsårat erlägga preliminär skatt med
belopp utöver vad som debiterats, må göra detta medelst skatteanvisning,
därvid beloppet antecknas å därför avsedd plats å anvisningen. Sådant balopp
skall, därest skattskyldig icke inbetalar vid senare tillfälle undar
uppbördsåret förfallanda skatt, avräknas härå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55
§.
Arbetsgivare, som har att inbetala innehållen skatt i den ordning som
föreskrives i 53 § 1 mom. första eller andra stycket, skall på skatteanvisning
för preliminär A-skatt, som användes för inbetalningen, ha angivit storleften
av den preliminära skatt som han har att erlägga vid betalningstillfället för
den arbetstagare, som skatteanvisningen avser. Inbetalar arbetsgivaren icice
innehållen skatt inom föreskriven tid, skall han inom tid som gäller för
inbetalningen lämna länsstyrelsen meddelande om storleken av den innehållna
skatt som han sålunda bort inbetala.
Arbetsgivare, som har att inbetala innehållen slcatt i den ordning som
föreskrives i 53 § 1 mom. tredje stycket, skall inom tid som gäller för inbetalningen
till länsstyrelsen insända de skatteanvisningar, som avse den till inbetalning
förfallna och innehållna skatten i den mån sådana anvisningar är tiUgängliga
för arbetsgivaren. På varje skatteanvisning avseende preliminär skatt skall arbetsgivaren
ha angivit storleken av den preliminära skatt som sålunda skall inbetalas för
arbetstagaren.
' Förutvarande 55 § upphävd genom 1958: 300.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 35
(Nuvarande
lydelse) {Föreslagen lydelse)
Oavsett
vad som föreslcrives i föregående stycke äger statUg eller Icominuiml
myndigliet samt hushållningssällskap med stadgar, som fastställts av Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, och skogsvårdsstijrelse
efter annmlan till länsstyrelsen, så ock annan arbetsgivare, om han har nunst
femtio arbetstagare efter tillstånd av länsstyrelsen insända skattcanvisningar
avseende preliminär A-skatt endast en gång om året inom tid som gäller för
inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i
janimri månad. Därvid skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända
endast en skatteanvisning, på vilken angivits det sammanlagda beloppet av den
preUminära Å-skatt som innehållits för arbetstagaren och som skall inbetalas i
den ordning som avses i 53 § 1 mom. tredje stycket. Arbetsgivare skall
dessutom inom tid som gäller för inbetalningen lämna länsstyrelsen skriftligt
meddelande om summan innehållen preliminär skatt som det åligger honom att
inbetala i nämnda ordning.
Då
särskilda skäl äro därtill må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, riksskatteverket lämna viss arbetsgivare eller viss grupp av
arbetsgivare tillstånd att redovisa skatt för arbetstagare i annan ordning än
i andra eller tredje stycket sägs.
56
§.
2 mom. Till särskilt----------------- under uppbördsåret;
b) annan skatt än
preliminär skatt, b) annan skatt än sådan som skall
därest inbetalning sker av allenast inbetalas enligt 53 § 1 mom. tredje
en del av dan skatt, som förfaUer stycket, därest inbetalning sker av
till betalning under uppbördstarmin; allenast en del av den skatt,
som
förfallit
till betalning under uppbördstarmin;
c) skatt,
som på grund av att de- c) skatt, som icke kan inbetalas
betsedel saknas eller av annan an- på eljest föreskrivet sätt på grund
ledning icke kan inbetalas medelst av att debetsedel eller för inbetal
skatt eanvisning; samt ningen erforderlig skatteanvisning
saknas;
samt
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
{Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
d)
skatt, som icke inbetalats inom d) annan skatt än sådan som skall
föreskriven
tid men som erläggas inbetalas enligt 53 § 1 mom. tredje
innan indrivning sker. stycket, om den icke inbetalats inom
föreskriven
tid men erläggas innan indrivning sker.
Ävan
om-------------- preliminär A-skatt.
Vid
inbetalning ------------- § förmälas.
3 m
o rn. Beträffande inbetalning 3 m o m. 7 fall som avses i 2 mom.
som i 2 mom. första styckat under första stycket b) eller c) samt andra
b) och c) samt i 2 mom. andra styc- stycket skall följande gälla.
ket
sägs skall följande gälla.
Avsar
inbetalningen - till den 18 i den månad undar vilken terminen infaller.
1
annat--------- senast den 18 i den månad under vilken tarminen in
faller.
Arbetsgivare,
som icke inbetalat skatt som nu avses inom tid sotn föreskrives i andra eller
tredje stycket, skall inom en vecka efter utgången av denna tid till
länsstyrelsen lämna skriftlig uppgift om det skattebelopp som sålunda hade
bort inbetalas till det centrala skattekontot.
4 mom.
Skatt, som-------------- till postanstalt.
Vid
inbetalningen-------------- en skattepost.
Då
arbetsgivare------------- tillhandahållen blankett.
Om
arbetsgivare inbetalar endast en del av innehållen skatt som det ålegat honom
att inbetala till centrala skattekontot vid betalningstill-fället, skall på
mottagardelen av inbetalningskort eller gireringskort som avses i första
stycket eller på förteckning eiUigt tredje stycket lämnas skriftlig uppgift om
storleken av hela skattebeloppet.
58
§.
1 m
o m. Har skattskyldig--------------- hela krontal.
Arbetsgivare,
som------------- om tilläggsavgift.
Vad
i----------------- uppbördstermin infaller.
Restavgift utgår även i fall då arbetsgivare icke behörigen lämnat
uppgift om innehållen skatt enligt 55 § eller 56 § 3 eller 4 mom. Avgiften
utgår med två öre för varje hel krona av skattebelopp, för vilket uppgift
sålunda icke lämnats, dock ej med mindre än tio kronor, öretal
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
37
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
som
uppkommer vid denna beräkning skall jämnas till närmast högre hela krontal. I
fall som avses i 56 § 3 mom. fjärde stycket utgår nu avsedda restavgift endast
om uppgiftsskyldigheten icke fullgjorts senast under den uppbördstermin som
avses i tredje stycket ovan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
69
/
mom.i Därest den preliminära sk.itt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas
skattskyldig vid debitering av slutlig skatt, till den del densamma erlagts
överstiger den slutliga skatten, ägar den skattskyldige erhålla ränta med sju
procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, vara ränta
sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor.
Räntebeloppet må icke övarstiga 100 000 kronor. Vid bedömandet av om och med
vilket belopp ränta skall idgå, skall i den preliminära skatten icke inräknas
sådan i 27 § 2 mom. undar 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den
30 april året näst efter inkomståret; vidare skall med slutlig skatt likställas
sådan tillkommande skatt, som enligt vad i 68 § 4 mom. andra stycket sägs helt
eller delvis skall gäldas med där omförmäld preliminär skatt.
liar
slutlig
/
77J o m. Därest den preliminära
skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall
gottskrivas skattskyldig vid debite
ring av slutlig skatt, till den del
densamma arlagts överstiger den
slutliga skatten, äger dan skattskyl
dige erhålla ränta med sju procent,
för en beräknad lid av ett år, å den
del av det övarskjutande beloppet,
som överstigar attusan kronor; dock
att dat balopp, vara ränta sålunda
skall beräknas, skall avrundas till
närmast lägre hundratal kronor.
Räntebeloppet må icke översliga
100 000 kronor. Vid bedömandet av
om och med vilket belopp ränta skall
utgå, skall i den preliminära skatten
icke inräknas sådan i 27 § 2 mom.
under 3) omförmäld praliminär
skatt, som erlagls efter den 30 april
året näst efter inkomståret; vidare
skall med shillig skalt likställas så
dan tillkommande skalt, som enligt
vad i 68 § 4 mom. andra stycket sägs
hall ellar delvis skall gäldas med där
omförmäld praliminär skatt, samt
som shillig skatt icke räknas avgift
som avses i 116 a eller 116 c § taxe
ringsförordningen .
---- första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
79 Har någon lämnat
oriktig uppgift till arbetsgivare om förhåUande, som har betydelse för
verkställandet av skatteavdrag, under sådana omständigheter att det kan
antagas hava skett i syfte att åstadkomma att
Senaste lydelse 1970: 10.
Skattskyldig
som uppsåtligen eller av grov oaktsamltet till myndighet eller arbetsgivare
lämnar oriktig uppgift om förhållande, som har betydelse för hans skyldighet
att erlägga skatt, eller underlåter aft läm-
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
skatteavdrag
icke verkställes eller sker med för lågt belopp, eller
har
någon i preliminär självdeklaration eller i ansökan om jämkning av preliminär
skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat
oriktig uppgift, ägnad att för liononi eller den han företräder leda till
frihet från preliminär slcatt eller till för låg sådan skatt, eller
har
någon i ansökan jämlikt 41 § 2 mom. om nedsatt skatteavdrag eller i ansökan om
anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat
oriktig uppgift angående förhåUande av betydelse för ärendets avgörande,
straffes
med dagsböter.
80
/
mom. Utbetalar arbetsgivare, som är skgldig verkställa skatteavdrag, lön utan
att denna minskats med föreskrivet belopp för gäldande av arbetstagares skatt
och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa, straffes
med dagsböter.
Fullgör
arbetsgivare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till
uppbördsmyndighet inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt, och Ugger i avseende härå uppsåt eller
grov oaktsamhet arbetsgivaren till last, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.
2
m o m. Underlåter någon att behörigen fuUgöra vad honom enligt 19 § åligger,
eller
fullgör
icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 78 § 1 mom. första eller andra
stycket åUgger,
dömes
till böter, högst femluindra kronor.
(Föreslagen
lydelse)
na
föreskriven uppgift av sådant slag, dömes till böter, om ej gärningen är
belagd med straff i skattebrottslagen.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Arbetsgivare
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet alt verkstäUa
skatteavdrag dömes till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
39
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den,
som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan uppgift eller
handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna
förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering, må ej i vidare
mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa
innehållet i sådan handling. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
82
Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin
förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är
belagd med straff enligt brottsbalken.
Arbetsgivare som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt
som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande
belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst
ett år.
I ringa fall dömes ej
till ansvar enligt första stycket.
Den,
som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan uppgift eller
handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna
förordning eller som lämnats till ledning vid årlig taxering, må ej i vidare
mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa
innehåUet i sådan handling.
Den
som bryter mot första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
8)
Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter
för
särskilda fiirmåner och rättigheter
Härigenom
förordnas, att 4 § 8 mom. förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
4
§.
8
m o m.i Deklaration, varom ------------ för denna.
Avgives
icke------------------ beräknade bruttoinkomsten.
Om
ansvar i vissa fall för den som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i
skattestrafflagen.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
9) Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
dels
att 65 och 68 §§ skall upphöra att gälla, dels att 66 § skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
66
§.
Den som underlåter att inom före- Den som uppsåtligen eller av grov
skriven
tid avgiva deklaration straf- oaktsamhet underlåter att inom fö-
fes med dagsböter. reskrivan tid avgiva deklaration dö-
mes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen.
> Senaste lydelse 1943: 315. Senaste lydelse av
65 § 1943: 330
68 § 1958: 562
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 41
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
10)
Förslag
till
Förordning
om
ändring i fiirordningen (1958: 295) om sjömansskatt
Härigenom förordnas,
att 14 § 2 mom. samt 2629 §§ förordningen (1958: 295) om sjömansskatt skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 m o m.i Inbetalas
sjömansskatt
------------ till
betalning.
Redovisas
icke sjömansskatt i behörig ordning, utgår restavgift beräknad enligt 58 § 1
mom. fjärde stycket uppbördsförordningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon lämnat
oriktig uppgift till redare om förhållande, som har betydelse för verkställande
av avdrag för sjömansskatt, och har han därvid haft uppsåt att åstadkomma att
avdrag icke verkstäUes eller sker med för lågt belopp, eller
har någon i ansökan om
jämkning av sjömansskatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder
leda till frihet från sjömansskatt eller till för låg sådan skatt, eller
har redare i uppgift
enligt 16 § uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa, lämnat
oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till annan beskattning än vederbort
för av redaren anstäUda sjömän,
straffes
med dagsböter.
» Senaste lydelse 1970: 410.
2t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
Redare
som i uppgift enligt 16 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt
meddelande, som kan medföra för tåg beskattning av sjöman, dömes till böter.
Sjöman som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet till myndighet eller redare lämnar oriktig uppgift om
förhållande, som har betydelse för hans skyldighet att erlägga sjömansskatt,
eller underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant slag, dömes till
böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
Ansvar
enligt första eller andra stycket inträder ej, om gärningen är belagd med
straff i sicattebrottslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Utbetalar
redare, som är
skyldig verkstäUa avdrag för sjö
mansskatt, lön eller annan gottgörel
se utan att denna minskats med fö
reskrivet belopp för gäldande av sjö
mansskatt och sker detta uppsåtli
gen eller av oaktsamhet, som ej är
allenast ringa, straffes med dagsbö
ter.
FuUgör redare icke sin
skyldighet att inom föreskriven tid till sjömansskattekontoret inbetala belopp
motsvarande det, varmed sjömans lön minskats för gäldande av dennes skatt, och
ligger i avseende härå uppsåt eller grov oaktsamhet redaren till last,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
2 mom. FuUgör
redaren icke be
hörigen vad honom enligt 19 § förs
ta eller andra stycket åligger, straf
fes med böter, högst 300 kronor.
Redare som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att verkställa avdrag för sjömansskatt
dömes till böter.
I ringa fall dömes ej
till ansvar enligt första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som jämUkt 25 §
tagit del av ansökan om jämkning av sjömansskatt eller annan handling, som
avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna förordning
eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering eller till ledning för
uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen, må ej i vidare mån än utövningen
av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa innehåUet i sådan
handling. Bryter någon häremot straffes med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.
Redare som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som
innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp
eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enUgt första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Straff enligt denna
förordning skall icke inträda, då gärningen är belagd med straff enligt
strafflagen.
Den som jämlikt 25 §
tagit del av ansökan om jämkning av sjömansskatt eller annan handling, som
avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna förordning
eller som avlämnats till ledning
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 43
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
vid
årlig taxering eller till ledning för uppbörd av skatt enligt nppbördsförordningen,
må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar
offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling.
Den som bryter mot föreskrift i första stycket dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
Bestämmelsen i 14 § 2 mom.
andra stycket gäller ej i fråga om förfarande eller underlåtenhet som ägt rum
före ikraftträdandet.
11)
Förslag
tUl
Fiirordning
om
ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten
Härigenom
förordnas, att 13 § förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
12) Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1941: 251) om särskild varuskatt
Härigenom
förordnas, att 11 § förordningen (1941: 251) om särskild varuskatt skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
§.
.\ngående
påföljd--------------- är stadgat.
Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
Senaste lydelse 1960: 612.
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
13)
Förslag
till
Fiirordning
om
ändring i förordningen (1943:477) om skatt å vissa pälsvaror
Härigenom
förordnas, att 12 § förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror! skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
14)
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt
Härigenom
förordnas, att 33 § förordningen (1948:85) om försäljningsskatt skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
33
§.2
Angående
påföljd------- ---------- är stadgat.
Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
Denna
förordning träder i kraft dan 1 januari 1972.
15)
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m.
Häriganom
förordnas i fråga om förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m.,
dels
att 11 § skall upphöra att gälla,
dels
att 9 § skall ha nadan angivna lydelse.
* Förordningen omtryckt 1960: 118. 8 Senaste lydelse 1960:
427.
Kungl. Maj.ts
proposition nr 10 år 1971
45
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
9
Den, som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § första
stycket avses, straffes med dagsböter, ej under tjugu.
Den,
som i strid mot förbud, varom i 7 § 4 mom. eller 8 § 2 mom. sägs, förfogar
över vara, straffes med dagsböter, ej under fyrtio, eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sax månader.
Underlåter
någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger enligt denna
förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med
böter, högst trehundra kronor.
(Föreslagen
lydelse)
Den,
som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § första stjcket
avses, dömes till böter.
Den,
som i strid mot förbud, varom i 7 § 4 mom. eller 8 § 2 mom. sägs, förfogar
över vara, dömes till böter eller fängelse i högst sax månader.
Den,
som i andra fall än nu sagts underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt
danna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, dömes till
böter, högst femhundra kronor, om ej gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enUgt förstatredje stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
16) Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror
som
användas för framställning av fettemulsion m. m.
Härigenom förordnas
i fråga om förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror som användas
för framställning av fettamulsion m. m., dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att 13 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som underlåter att
inom föreskriven tid avgiva deklaration, bote från och med tjugufem till och
med trehundra kronor; och må kontroll-styrelsen förelägga den uppgiftsskyldige
lämpligt vite.
Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåtar att inom föreskriven tid avgiva
deklaration, dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen. Be-slcattningsmyndigheten må förelägga vite.
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
15
§. Underlåter någon att ställa sig till Den som icke fullgör skyldighet
efterrättelse vad honom enligt 9 eller enligt 9 eller 10 §, dömes till botar 10
§ åligger, straffes med böter högst högst femhundra kronor. Beskatt-trehundra
kronor; och må kontroll- ningsmyndigheten må förelägga vite. styrelsen
förelägga vederbörande lämpligt vite.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
17)
Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1956: 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall
Härigenom
förordnas, att 28 § förordningen (1956:545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
28
§.1
Angående
påföljd----------------------------- är stadgat.
Om
ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.
Danna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
18)
Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt
Härigenom
förordnas, att 34 § förordningen (1957: 262) om allmän energi-skatt skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
Bestämmelsen
i 34 § andra stycket gäller fortfarande i fråga om förfarande som ägt rum före
den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1960: 433.
' Förordningen omtryckt 1964: 350.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 47
19)
Förslag
till
Lag
om ändring i
förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och
läskedrycker
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker, dels att 11 § skall upphöra att gälla, dels att 10 §
skall ha nedan angivna lydelse.
{Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
10
§.
Underlåter
någon att fuUgöra i Den som bryter mot 3 § tredje
3 § tredje stycket stadgad uppgifts- stycket, 5 ellar 6
§ eller upptager
skyldighet eller upptager någon till- tillverkning av
färskt lättöl utan att
verkning av färskt lättöl utan att göra anmälan om detta enligt 4 § 2
göra anmälan därom enligt 4 § 2 mom. dömes till böter, högst fem-
mom. eller bryter någon mot vad hundra kronor. I ringa fall dömes ej
i 5 eller 6 § stadgas, straffes med till ansvar.
böter, högst trehundra kronor. I ringa
fall må från straff frias.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
20)
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor
Härigenom
förordnas, att 11 § förordningen (1960:258) om utjämningsskatt å vissa varor
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år
1971
21) Förslag
till
Förordning om ändring i förordningen (1961: 372) omt
bensinskatt
Härigenom förordnas, att 9 § förordningen (1961:372) om
bensinskatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
22) Förslag
till
Förordning om ändring i förordningen (1961: 394) om
tobaksskatt
Härigenom förordnas, att 10 § förordningen (1961:394) om
tobaksskatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
23) Förslag
till
Förordning om ändring i förordningen (1961: 653) om
brännoljeskatt
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961: 653) om
brännoljeskatt, dels att 18 § skall upphöra att gälla, dels att 16 och 17 §§
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
16 §.1
Har någon i strid med 10 § levere- Den som uppsåtligen eller av grov
rat
eller förbrukat obeskattad bränn- oaktsamhet bryter mot 10 § dömes
olja för drift av motor i motorfordon till böter eller fängelse i högst
ett år,
dömes till dagsböter eller fängelse om ej gärningen är belagd med
straff
i högst ett år. i skattebrottslagen.
' Senaste lydelse 1966: 222.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
49
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Den
som förskyllt fängelse må, efter omständigheterna, dömas att gälda
straffskatt med högst tre gånger den skatt som belöper på den levererade eller
förbrukade brännoljan.
Brott, som i första
stycket sägs, må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av
kontrollstyrelsen. Finnes förseelsen ursäktlig eller eljest ringa, skall ej
till straff dömas.
(Föreslagen
lydelse)
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som icke behörigen
iakttager vad honom åligger enligt 11 § eller på grund av föreskrifter som
meddelats med stöd av förordnande enligt 12 § dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sax månader.
Den som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av förordnande
enligt 12 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
7 ringa fall dömes ej
till ansvar enligt första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
De
äldre bestämmelserna i 16 och 17 §§ gäller fortfarande i fråga om förfarande
eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.
24)
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen (1964; 352) om gasolskatt
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1964: 352) om gasolskatt,
dels
att 13 § skall upphöra att gälla,
dels att 12 § skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
{Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som icke behörigen
iakttager vad honom åligger enligt 8 eller 9 § eller på grund av föreskrift,
som meddelats med stöd av 10 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som icke behörigen
iakttager vad honom åligger enligt 9 § eller på grund av föreskrift, som
meddelats med stöd av 10 §, dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
50
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
25)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1961: 300) om redareavgift för sjöfolks pensionering
Härigenom förordnas,
att 3 § lagen (1961: 300) om redaraavgift för sjöfolks pensionering skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 § .
(Nuvarande
lydelse)
I
fråga om debitering och uppbörd av redareavgift enligt denna lag äger
förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m. motsvarande tillämpning. Vid
fördelning enligt 44 § första eller andra stycket förordningen skall
redareavgiften jämställas med de avgiftar som avses i 1 § förord-
(Föreslagen
lydelse)
I
fråga om debitering och uppbörd av redareavgift enligt denna lag äger
förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m. motsvarande tillämpning. Vid
fördelning enligt 51 § första eller andra styckat förordningen skall
redareavgiften jämställas med de avgifter som avses i 1 § förordningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
26) Förslag
till
Förordning
om
ändring i förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift
Härigenom förordnas,
att 5 § förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om allmän
arbetsgivaravgift enligt 2 § äger förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,
motsvarande tillämpning utom såvitt avser 3942 och 44 §§.
I fråga om allmän
arbetsgivaravgift enligt 2 § äger förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,
motsvarande tillämpning utom såvitt avser 3942 och 51 §§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
' Senaste Ivdelse 1968: 012.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kimgl. Majds
proposition nr 10 år 1971
51
opaginerad Kontrollera mot PDF
27) Förslag till
Lag
om ändring i bokföringslagen (1929:117)
Härigenom
förordnas, att 15 § bokföringslagen (1929: 117) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
15
§.1
Om ansvar för åsidosättande av Om ansvar för åsidosättande av
bokföringsskyldighet
enligt danna bokföringsskyldighet enligt denna
lag stadgas i strafflagen. lag föreskrives i brottsbalken och i
skattebrottslagen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
28)
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1967; 139) om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift
Härigenom förordnas,
att 3 och 8 §§ förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombering av
utsädesvara och om växtförädlingsavgift skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om växtförädlingsavgift
gällar i tillämpliga delar förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning. Be-skattnlngsmyndighat är statens centrala
frökontrollanstalt. Annan frökontrollanstalt, som utför plombering, skall debitera
och uppbära avgiften för centrala frökontrollan-staltens räkning. Vite
förelägges och utdömas av lantbruksstjralsen. Till
Om växtförädlingsavgift
gäller i tillämpliga dalar förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning utom såvitt avser 37 a37 g §§.
Ba-skattningsmyndighet är statens centrala frökontrollanstalt. Annan frökontrollanstalt,
som utför plombering, skall debitera och uppbära avgiften för centrala
frökontrollanstal-tens räkning. Vite förelägges och ut-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1942:387.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
allmänt ombud utsås
tjänsteman hos lantbruksstyrelsen.
dömes av lantbruksstyrelsen.
Till all
mänt ombud utses tjänsteman hos
lantbruksstyrelsan.
Varje plomberingstillfälle-------- frökontrollanstalten bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Den som i deklaration
eller annars lämnar oriktig uppgift till frökontrollanstalt om avgiftspliktig
varas slag eller sort, dömes till böter, om gärningen ej är belagd med straff i
skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313). Om uppgiftslämnaren ej insett
eller bort inse oriktigheten, skall han ej dömas till ansvar.
Den
som till frökontrollanstalt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling
med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att växtförädlingsavgift
undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år.
Den som till
frökontrollanstalt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift
om varas slag eller sort dömes till böter, om ej gärningen är belagd med
straff i första stycket.
I ringa fall dömes ej
till ansvar enligt första eller andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
29)
Förslag
till
Lag
om
ändring i förordningen (1967: 340) med vissa bestämmelser om
prisreglering
på jordbrukets område
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1967: 340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets område,
dels
att 34 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen
skall införas en ny paragraf, 34 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
{Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna i 4749 §§
förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller i tilllämpliga
delar i fråga om avgift som avses i 710 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda förordning
gäller även i fråga om sådan kontroll som avses i 33 § denna förordning.
Bestämmelserna i 47 och 49
§§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller i tilllämpliga
delar i fråga om avgift som avses i 710 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda
förordning gäller även i fråga om sådan kontroll som avses i 33 § denna
förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 10 år 1971 53
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
34
a §.
Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder
fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år,
om ej gärningen är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration
eller annan därmed jämförlig Imndling till ledning vid fastställande av
avgift eller, såvitt gäller avgift enligt 710 §§, bryter mot 4 § förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
Denna
lag träder i kraft dan 1 januari 1972.
30) Förslag
till
Förordning om ändring i kupongskatteförordningen (1970: 624)
Härigenom
förordnas i fråga om kupongskatteförordningen (1970:624), dels att 31 § skall
ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen
skall införas en ny paragraf, 32 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
31 §
Den
som underlåter att fullgöra Den som uppsåtligen bryter mot
skyldighet enligt 7 § första stycket, 7 § andra stycket
eller 14 § första
8 §, 15 §, 17 § första stycket, 18 § stycket dömes, om
åtgärden kan
eller 21 § första stycket första punk- medföra för låg
kupongskatt för ho
ten dömes till böter. nom eller den han företräder, till bö-
Den
som i fall som avses i 7 § ter eller fängelse i högst två år eller,
andra stycket eller 14
§ första styc- om brottet rör verkligt betydande be-
ket
uppsåtligen eller av grov oakt- lopp eller är av särskilt farlig art
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
samhet
lämnar oriktig uppgift eller underlåter att anmäla ändring i förhåUande som
avses med redan avlämnad uppgift, dömes, där den oriktiga uppgiften eller
underlåtenheten är ägnad att för honom eller den han företräder leda till för
låg kupongskatt, till böter eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall dömes ej
till ansvar enligt första eller andra stycket.
Ansvar enligt första
eller andra stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
(Föreslagen
lydelse)
eller
om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, till fängelse i
högst sex år.
Den som av grov
oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Ansvar
enligt första eller andra stycket inträder ej för den som frivilligt rättar
oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgiftsskyldighet.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.
32
§
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 7 § första stycket, 8 §, 15
§, 17 § första stycket, 18 § eller 21 § första stycket första punkten dömes
till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Ansvar
enligt första stycket inträder ej om gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 55
Utdrag av protokoUet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29 juni 1970.
Närvarande:
Statsministern
Palme, ministern för utrikes ärendena
Nilsson, statsråden
Str.ang, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Ebic
Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson,
Norling,
Carlsson.
Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om nya bestämmelser om skattebrott, m.
m., och anför.
Inledning
Skattestrafflagutredningen,
som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 december 1965,
har den 5 november 1969 avlämnat betänkandet "Skattebrotten" (SOU
1969: 42).
Utredningen har i sitt
betänkande lagt fram förslag till ett reformerat påföljdssystem på skatte- och
avgiftsområdet. Förslaget innebär i huvudsak följande, överträdelser av skatte-
och avgiftsförfattningar avses i princip alltid medföra sanktion av ekonomiskt
slag, som uttas i administrativ ordning. Sanktionen benämns skatte- eller
avgiftstillägg. Domstolsförfarande avsas komma till användning endast
beträffande allvarligare slag av överträdelser mot författningarna. Det
straffrättsliga påföljdssystemet reserveras därmed för brottslighet som bör
föranleda en starkare reaktion från samhällets sida än enbart skatte- eller
avgiftstillägg.
Skatte- och avgiftstillägg
föreslås skola tillämpas beträffande inkomstskattan, förmögenhetsskatten,
mervärdeskatten, punktskatter som regleras av förordningen (1959: 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, stämpelskatten på aktier och obligationer
m. m. och på lotterier samt arbetsgivaravgifter till socialförsäkringens
finansiering.
' Ledamöter lagmannen Stig Jungefors, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens första kammare, häradshövdingen Erik Alexanderson,
ledamoten av riksdagens andra kammare, metallarbetaren Valter Kristenson,
taxeringsdirektören Erik Johansson ocli professorn Hans Thornstedt. Experter
fr. o. m. den 3 december 1965 chefsåklagaren Lennart Asplund, avdelningschefen
Hans Järnbrink och avdelningsdirektören Erik Thelander, fr. o. m. den 24
ja-niiari 1966 statsrådet Carl Lidbom (t. o. m. den 6 juli 1969) och
departementssekreteraren Ingmar Fries, fr. o. m. den 1 mars 1966
kammarrättsrådet Sverker Widmark, fr. o. m. den 9 februari 1967 kanslirådet
Sven Gunnarsson, fr. o. m. den 4 april 1967 redaktören James Engman samt fr. o.
m. den 7 juli 1969 departementsrådet Olof Börjeson.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
De
centrala straffbestämmelserna inom skatte- och avgiftsområdet har förts samman
i en skattebrottslag som avses ersätta bl. a. den nu gällande skattestrafflagen
(1943: 313). Utredningen har föreslagit en vidgning av det straffbara området.
Utredningen
har också föreslagit skärpta straffskalor. Systemet med normerade böter
föreslås ersättas av dagsbotssystemet.
Efter remiss har yttranden
över betänkandet avgetts av kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten,
generaltullstyrelsen, bankinspektionen, riksrevisionsverket,
kontrollstyrelsen, riksskattenämnden, centrala folkbolifö-rings- och
uppbördsnämnden (CFU), riksåklagaren med utlåtanden från Aissa
åklagarmyndigheter, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för
Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, styrelsen för internationell utveckling
(SIDA), riksförsäkringsverket (Rfv), lantbruksstyrelsen efter hörande av
statens centrala frökontrollanstalt, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium
med utlåtande från vissa handelskammare, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvshorgs, Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län,
kupongskattenämnden, sjömansskattenämnden, exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON), utredningen om definitiv källskatt, 1968 års
brottmålsutredning. Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges
fögderichefer. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Föreningen
Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polismästare. Föreningen Sveriges
statsåklagare. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Skånes handelskammare.
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svensk industriförening. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska företagares
riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet.
Svenska revisorsamfundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). SAF, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening samt
Sveriges hantverks- och industriorganisation har dock inte avgett egna
yttranden utan i stället hänvisat till vad som anförts från Sveriges
industriförbund. Sveriges köpmannaförbund har i sitt yttrande förklarat sig i
väsentliga delar ansluta sig till industriförbundets yttrande. För RLF och Sveriges
lantbruksförbund har gemensamt yttrande avgetts genom Lantbrukets
skattedelegation.
Slutligen
har ICA Inköpscentralernas AB, Sveriges lantbruksförbund. Svenska revisor
samfundet. Sparbankernas redovisningstjänst AB, Svenska åkeriförbundet,
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges hänt-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 57
verks-
och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund samt Yrkes-revisorers och
redovisningsmäns förbund inkommit med en gemensam skrivelse, som behandlar vissa
förslag i utredningens betänkande.
Nuvarande
ordning m. m.
Inledning
I
den följande framställningen kommer vissa lagar och andra författningar att
betecknas med följande förkortningar.
AVGF förordningen
(1959: 552) angående uppbörd av vissa avgif-
ter
enligt lagan om allmän försäkring, m. m.
BrB brottsbalken
FF förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsum-
tionsbeskattning
KL kommunalskattelagen (1928:370)
MF förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt
RB rältegångsbalken
SkSL skattestrafflagen
(1943:313)
TF taxeringsförordningen (1956:623)
UF uppbördsförordningen (1953:272)
VSL lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
Vårt
nuvarande sanktionssystem på skatte- och avgiftsområdet omfattar huvudsakligen
straffrättsliga påföljder, som i princip utdöms av allmän domstol. Ett undantag
är restavgift och tilläggsavgift, som påförs av administrativ myndighet.
De
centrala skattebrotten, som f. n. finns beskrivna i SkSL och vissa andra
författningar, kan i huvudsak härledas från straffbestämmelserna i 1902 års
inkomstskattaförordning. Genom denna lagstiftning påbörjades ett genomgripande
reformarbete på beskattningsområdet. Ytterst berodde dalta på den allt snabbare
ekonomiska utvecklingen i vårt land. Det allmänna välståndet och därmed också
kapitalbildningen ökade. Delta skapade i sin tur möjlig heter att i större
omfattning än tidigare anlita direkta skatter för att täcka det allmännas ökade
medelsbehov.
1
1902 års inkomstskalleförordning föreskrevs alt den som i uppgift eller
upplysning som avgetts till ledning vid laxering mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande och därigenom föranlett att inkomst inte eller endast till
någon del blivit taxerad skulle bota från fyra till tio gångar undandraget
inkomstskattabelopp. Bötesmlnimum bestämdes till 25 kr. Straff följde således
på varje oriktigt meddelande, som medförde för låg taxering och därmed också
för låg skatt. Alla uppgifter till taxeringsmyndigheterna som
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
orsakat
ett för lågt beskattningsresultat omfattades av straffbestämmalsen. Felaktig
kontrolluppgift från en arbetsgivare behandlades med andra ord på samma sätt
som en oriktig självdeklaration.
Vid
1910 års riksdag fortsatte reformarbetet på inkomstskattens område. Bl. a.
ändrades 1902 års straffbestämmelse. 1 fortsättningen skulle straff inträda så
snart någon i deklaration eller annan uppgift till ledning vid taxering mot
bättre vetande uteslutit eller till för lågt belopp upptagit inkomst eller
förmögenhet. Straffet var böter mellan 25 och 1 000 kr. Utebliven eller för låg
taxering tillerkändes endast batydelse som straffskärpnings-grund. Straffet för
dessa fall var maximerat till böter högst fem gånger det skattebelopp, som
genom dat svikliga förfarandet undandragits det allmänna.
Är
1921 utvidgades det centrala skattebrottets tillämpningsområde. Det tidigare
kvalifikationsfallet ett för lågt taxaringsrasultat togs bort. Enligt den
nya straffbestämmelsen var i stället de objektiva brottsförutsättningarna
uppfyllda så snart ett oriktigt meddelande lämnats, som var "ägnat att
leda till frihet från taxering eller till för låg taxering". Vidare
ändrades de subjektiva brottsförutsättningarna. I fortsättningen bestraffades
inte endast uppsåtligt handlande utan ävan gärningar som förövats av grov oaktsamhet.
Straff skulle dock inte inträda om den skattskyldige innan taxeringsnämnden
avslutat arbetet för året "av egen drift beriktigade" ett förut
lämnat oriktigt meddelande.
I
samband med tillkomsten av 1928 års taxeringsförordning skedde vissa ändringar
i de centrala straffbestämmelserna på skatte- och avgiftsområdet. Bl. a. höjdes
bötesmaximum för oaktsamhatsbrottat till hälften av vad som föreskrevs för
uppsåtligt brott, dvs. till två och en halv gånger undandraget skattebelopp.
Efter
vissa ändringar i skattastrafflagstiftningen på 1930-talet bl. a. inskränktes
det centrala skattebrottet till oriktiga uppgifter till ledning för
uppgiftslämnarens egen taxering tillkallade finansministern år 1941 sakkunniga
med uppgift att utreda frågan om straffskärpning för deklarations-brottan. I
sitt betänkande (SOU 1942:31) föreslog de sakkunniga att de centrala
skattebrotten skulle samlas i en generell lag med räckvidd över större delen av
skatte- och avgiftsområdet en lagteknisk reform samt att frihetsstraff
skulle införas för både uppsåtligt och grovt oaktsamt deklarationsbrott.
Vidare förordade de sakkunniga att de normerade böterna skulle utbytas mot
dagsböter.
I
prop. 1943: 140 bestämdes området för straffbart handlande till oriktiga uppgifter
i självdeklaration eller därmed jämförlig skriftlig handling. Systemet med
normerade böter bibehölls. På förslag från lagrådet infördes möjlighet att vid
sidan av frihetsstraff påföra straffskatt med högst tre gånger undandraget
skattebelopp. I övrigt följda departementschefen da sakkunnigas betänkande.
Detta innebar bl. a. att passivitet inte skulle bestraffas som
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 59
centralt
skattabrott. Under riksdagsbehandlingan ändrades propositionen inte i något mer
betydelsefullt hänseende. SkSL trädde i kraft den 1 juli 1943.
För
de indirekta skatternas och avgifternas dal spelar lagstiftningsarbetet under
1900-taiets första årtionden en mer underordnad roll. Undantag får då göras för
tullarna. Straffbestämmelserna om tullbrott var sedan gammalt relativt väl
utarbetade. Numera finns flertalet tullbrott samlade i VSL.
F.
n. omfattar den specialstraffrättsliga lagstiftningen två lagar av mer generell
räckvidd SkSL och VSL samt dessutom ett stort antal bestämmelser, som
intagits i skilda skatte- och avgiftsförfattningar. Dessa senare
straffbestämmelser beskriver i några fall mer centrala skattabrott men flertalet
avser ordningsöverträdelsar, som medför penningböter.
Skattestrafflagen
SkSL
skiljer mellan två typer av brott, falskdeklaration och vårdslös deklaration.
Falskdeklaration
enligt 1 § första stycket föreligger om någon i deklaration aller däremot
svarande skriftlig försäkran till ledning vid fastställande av skatt eller
annan allmän avgift uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom
eller den han föraträder leda till frihat från skatt eller avgift, till för låg
skatt eller avgift eller till oriktig återbetalning av skatt eller avgift.
Gärning som förövas av
grov oaktsamhet bestraffas enligt 2 § som vårdslös deklaration.
De
allmänna bastämmelsarna i BrB om fleras madvarkan till brott gäller för SkSL:s
del. Detta innebär bl. a. att varje medverkande i ett deklarationsbrott skall
bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.
Straffbestämmelserna i
SkSL innehåller inta någon fallständig gärningsbeskrivning av
daklarationsbrottan utan måste kompletteras med föreskrifter av materiell och
processuell karaktär i da olika skatte- och avgiftsförfattningarna. Sålunda
bestäms SkSL:s tillämpningsområde i första hand av om den aktuella skatten
eller avgiften kan anses falla under begreppet "skatt eller annan allmän
avgift". Praktiskt har detta samband mellan SkSL och
baskattningsförfattningarna lösts på så sätt att ett stort antal författningar
innehåller direkt föreskrift om att SkSL är tillämplig vid deklarationsbrott.
Dessa hänvisningsbestämmelser har dock inte någon konstitutiv betydelse. För
skatternas del bereder dalta inte några svårigheter eftersom termen skatt i
regel endast används för utskylder av övervägande fiskal karaktär. När det
däremot gäller avgifter måste i varje särskilt fall prövas om avgiften
verkligen kan hänföras till begreppet "annan allmän avgift". Skul le
så inte anses vara fallet är SkSL inte tillämplig.
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Sådana
skatta- och avgiftsförfattningar, som innehåller självständiga
straffbestämmelser om deklarationsbrolt, omfattas inte av SkSL. Enligt allmänt
vedertagna principer inom straffrätten anses nämligen att specialstraffrättsliga
bestämmelser i administrativ författning tillämpas framför
specialstraffrättslig lag. En erinran om danna princip har intagits i 6 § SkSL,
som föreskriver att, om deklarationsbrott är straffbelagt i annan författning
än BrB, så är SkSL inta tillämplig.
SkSL
har sin största betydelsa för den statliga och den kommunala inkomstskatten
samt dan statliga förmöganhetsskatten. Andra direkta skatter, som skyddas av
SkSL, är arvs- och gåvoskatten, bevillningsavgiften för särskilda förmåner och
rättigheter samt skatten vid utskiftning av aktiebolags tillgångar.
Flera
direkta skatter faller emallertid helt utanför SkSL:s tillämpningsområde.
Detta beror antingen på att skatten undantagits från lagens
till-lämpningsområde eller på att dan inte fastställts med ledning av
deklaration. Den första kategorin omfattar stämpelavgiften vid köp och byte av
fondpapper. Till den andra kategorin hör sjömansskatten, kupongskatten, ersättningsskatten,
lotterivinstskatten, automobilskatten, saluvagnsskatten, traktorskatten samt
hundskatten. I rättspraxis har man undantagit folkpensionsavgiften från lagens
tillämpningsområda.
Flertalet
indirekta skatter och avgifter skyddas av SkSL. Här märks i första hand
mervärdeskatten. Vidare gäller lagan så gott som undantagslöst
deklarationsbrott inom punktskatteoinrådet.
Vissa
författningar om ragleringsavgiftar på jordbrukets och fiskets område, vilka
avgifter vanligtvis fastställs på grundval av deklarationsuppgifter, har
hänvisningsbestämmelser till SkSL. En bestämmelse av detta slag har emellertid
i och för sig inte betydelse för SkSL:s tillämpningsområda. Avgörande är i
stället om dessa ragleringsavgiftar kan hänföras under SkSL:s begrepp
"annan allmän avgift". Denna fråga har ännu inte lösts av rättspraxis.
Det finns dock underrättsavgörandan där SkSL ansetts tillämplig på vissa av
dessa avgiftar.
Ansvarsbastämmelsarna
i SkSL gäller inte på tullområdet. Oriktig uppgift i deklaration, som avges
vid import för fastställande av tull eller annan skatt eller avgift, faller
således inte inom lagens tillämpningsområde. Sådana brott bestraffas i
stället enligt VSL.
Slutligen
är SkSL inte heller tillämplig vid oriktigt meddelande i arbetsgivamppgift,
som skall avges till ledning vid fastställande av vissa socialpolitiska
arbetsgivaravgifter. Dessa avgifter skyddas av särskilda straffbe-stämmalsar i
AVGF. Straffbestämmalserna i denna förordning har utformats med SkSL:s
bestämmelser som mönster.
SkSL
innehallar i 3 § första styckat en slraffrihetsregel för deklaralions-brotteii
som innebär att den som frivilligt rättar oriktig uppgift inte döms till
ansvar.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 61
Straffat
för falskdaklaration är enligt 1 § första styckat böter ellar fängelse i högst
två år. Böterna som är normerade utgår mad högst fem gånger det belopp, som
ganom den oriktiga uppgiften undandragits aller kunnat undandras från
beskattning, dock minst 400 kr. om dat undandragna skattebeloppet uppgår till
ellar övarstigar 100 kr.
För
vårdslös deklaration är straffet anligt 2 § böter ellar vid synnarligen
försvårande omständigheter fängalse i högst sax månader. Bötesmaximum är här
två och an halv gångar undandraget skattabelopp. Minsta bötesbelopp är 200 kr.,
om den undandragna skatten uppgår till 100 kr. eller mera.
Om
den kommunala inkomstskatten kunnat påverkas av den oriktiga uppgiften, skall
det anligt 5 § vid bötasberäkningen anses att dan kommunala uttaxeringen är 15
kr. för varje skattekrona.
Den
som förskyllt fängelse för deklarationsbrott kan enligt 4 § ådömas straffskatt
med högst tre gånger det balopp, som undandragits eller oriktigt återbetalats
eller kunde ha undandragits allar oriktigt återbetalats. Straffskatten anses
inte utgöra straff i egantlig maning. Detta medför bl. a. att straffskatt inte
kan förvandlas till fängelse.
Reglerna
i BrB om preskription komplatteras för daklarationsbrottens del av en
föreskrift i 3 § andra stycket om särskild preskriptionstid för vårdslös
deklaration. Regeln innebär att brottet preskriberas eftar fem år oaktat att
straffmaximum är fängelse i högst sex månader.
Deklarationsbrott
får enligt 7 § åtalas, förutom vid laga domstol i brottmål, vid den rätt där
den skattskyldige skall svara i tvistemål i allmänhet eller, om deklarationen
avser rörelse eller annan verksamhet, även vid rätten i den ort där
verksamheten drivs.
Antalet
personer som dömts för deklarationsbrott anligt SkSL uppgick under åren
19651967 till 3 364, 3 980 rasp. 4 584. Bötesstraffen intog en helt
dominerande ställning. Annan påföljd än böter ådömdes endast i 11 fall
un-
Lagen
om straff för varusmuggling
Straffbestämmelserna
i VSL skyddar lagstiftningen om import och export av varor. De centrala
brottsbeskrivningarna innefattar dels vilseledande åtgärder i samband med
tullbehandling av gods som medför ekonomisk skada för det allmänna, dels
varusmuggling i agantlig mening. Dessutom innehallar lagan vissa subsidiära
straffbestämmelser.
De
centrala brotten i VSL har till skillnad från deklarationsbrotten utformats
som effektbrott. Fullbordat brott föreligger således först när tull eller annan
allmän avgift undandragits statsverket eller gods införts eller utförts i strid
mot förbud. I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller grov oaktsamhet från
gärningsmannens sida.
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Dat
uppsåtliga brottet varusmuggling är indelat i tre svårhatsgra-uer.
Varusmuggling av normal svårhetsgrad medför dagsböter, lägst tio, eller
fängelse i högst att år. Ringa brott bestraffas med böter om högst 300 kr. Vid
grovt brott är straffet fängalse i högst två år. Grov varusmuggling som gällt
narkotika bestraffas dock mad fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Brott som förövas av grov oaktsamhet medför dagsböter.
Försök
till uppsåtligt brott medför straff. Därvid gäller BrB:s försöksbestämmelser
till alla delar. Dat är således möjligt att vid försöksbrott gå under
straffminimum för fullbordat brott.
Vid
sidan av straff innehåller VSL bestämmelser om förverkande av gods och
hjälpmedel. Huvudprincipen är att förverkande skall inträda om det inte är
uppenbart obilligt med sådan påföljd. Finns godset eller hjälpmedlet inte i
behåll får i stället värdekonfiskation ske.
Antalet
personer, som årligen döms för brott enligt VSL och andra straffbestämmelser i
tullstadgan m. fl. liknande författningar, uppgår till omkring 10 000.
Flertalet erhåller bötesstraff. Är 1967 senaste år med offenthg-gjord
statistik dömdes 160 personer till annan påföljd än böter. Hur många fall som
gällde egentliga tullbrott framgår inte av statistiken.
Övriga
specialstraffrättsliga bestämmelser
Vid
sidan av de två generella strafflagarna SkSL och VSL finns det som
inledningsvis nämnts ett stort antal straffbestämmelser i skilda författningar
rörande skatt, tull allar annan allmän avgift, som ersätter eller kompletterar
den generella strafflagstiftningen.
Den
följande redogörelsen inskränks till. straffbastämmelser av skattebrottslig
karaktär. Bestämmelser som skyddar andra än de rent skatterättsliga intressena
behandlas således inte.
Taxeringsförordningen.
Enligt 119 § straffas deklarationsskyldig som lämnar oriktig uppgift om namn
ellar andra förhållanden till någon, som har att avge kontrolluppgift om hans
inkomstförhållanden. En ytterligare förutsättning för ansvar är att gärningsmannen
haft uppsåt att försvåra uppgiftsskyldighetens fullgörande. Ansvar utgår även
om gärningsmannen vid ett senare tillfälle avger en riktig självdeklaration.
Straffet är dagsböter. Antalet dagsböter får inte underskrida 30.
I
120 § beskrivs ett flertal ordningsförsealser. Straffet är i samtliga fall
penningböter om högst 300 kr.
Paragrafens
första stycke omfattar olika typer av s. k. deklarationsförsummelse.
Bestämmelserna riktar sig mot dem som helt underlåter att deklarera med eller
utan uppsåt att därigenom undandra skatt men
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 63
avser
också för sent inkomna deklarationer och avgivna deklarationer, som innehåller
sådana formella eller materialla brister att deklaration i skatterättslig
mening inte kan anses föreligga.
Enligt paragrafens andra
stycke bestraffas den som underlåter att vidta vissa andra
upi>giftsskyldigheter än dem som skall fullgöras i självdeklaration jämte
bilagor. Det rör sig här om gärningstyper av två skilda slag nämligen dels försummelser
att till deklaration foga visst räkenskapsmaterial, dels åsidosättande av
uppgiftsskyldighet i första hand rörande kontrolluppgifter till ledning
vid annans taxering.
Ursäktliga
eller eljest ringa fall medför inte ansvar. Ätal får väckas endast eftar
anmälan från taxeringsintendent.
Straffbestämmelserna i 120
§ är subsidiära i förhållande till SkSL:s deklarationsbrott.
Enligt 121 § första
stycket föraskrivs straff för dan som åsidosätter skyldigheten i 20 § att i
skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat sätt sörja för
och bevara underlag för deklarationsskyldighetens eller annan
uppgiftsskyldighets fullgörande. Dessutom fordras att gärningen omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörandet av uppgiftsskyldigheten eller
kontrollen av denna skyldighet. I subjektivt hänseende krävs att gärningsmannen
handlat mad uppsåt eller grov oaktsamhet. Normalstraffet är dagsböter man vid
synnerligen försvårande omständigheter kan fängelse i högst sex månader
utdömas.
1 121 § andra stycket
finns bestämmelser om bötesstraff om högst 300 kr. för den som i
självdeklaration uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om
förmögenhet. Straffbestämmelsen är subsidiär till SkSL:s deklarationsbrott och
kan således endast bli tillämplig om deklarationsuppgiften inta kunnat medföra
ekonomisk skada för det allmänna.
Ätal
enligt 121 § får väckas endast efter anmälan av taxeringsintendent.
Två i det närmaste
likalydande lagrum 171 § 1 mom. och 186 § föreskriver dagsbotsstraff för
den som i allmän eller särskild fastighets-deklaration uppsåtligen aller av
grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift, som är ägnad att lada till för låg
taxering av fastighet. Båda paragraferna är subsidiära till BrB:s
straffbestämmelser.
Slutligan
föreskrivs i 171 § 2 mom. bötesstraff om högst 300 kr. för den som underlåter
att fullgöra viss uppgiftsskyldighet vid allmän fastighetstaxering. Ätal får
ske endast after anmälan av taxeringsintendent.
Uppbördsförordningen.
Enligt 79 § straffas den som lämnar oriktig uppgift till arbetsgivare om
förhållanden, som har betydelse för verkställande av skatteavdrag, under
förutsättning att dat kan antas ha skatt i syfte att avdrag inte skulle
verkställas eller verkställas med för lågt belopp.
Straff
enligt samma paragraf utgår också om någon i preliminär deklara-
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
tion
ellar i ansökan till den lokala skattamyndighatan om jämkning av preliminär
skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig
uppgift, som är ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet
från praliminär skatt eller till för låg preliminär skatt.
Slutligen bestraffas
enligt 79 § den som i ansökan om nedsatt skatteavdrag eller om anstånd med
betalning av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift
av betydelse för ärendets avgörande.
Straffet
för samtliga gärningar enligt 79 § är dagsböter.
Enhgt 80 § 1 mom. första
styckat föreskrivs dagsbotsstraff för arbetsgivare som, trots att han är
skyldig att verkställa skatteavdrag, uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte
är ringa, utbetalar lön utan att denna minskas med föreskrivet belopp för
betalning av arbetstagares skatt.
Med dagsböter ellar
fängalse i högst sex månader straffas anligt momentets andra stycke
arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp motsvarande
det varmed arbetstagares lön minskas för betalning av dennes skatt.
Enligt
80 § 2 mom. utgår böter med högst 500 kr. för arbetsgivare som underlåter att
fullgöra vissa i UF föreskrivna skyldigheter att lämna uppgifter samt att
bokföra eller på annat sätt anteckna förhållanden om hos honom anställda till
ledning för myndigheternas kontrollverksamhat.
Straff
enligt UF inträder inte då gärningsmannan är underkastad ansvar för tjänstefel
ellar gärningen eljest är belagd mad straff anligt BrB.
Förordningen
(1958: 295) om sjömansskatt. SkSL är inte tillämplig på överträdelser av denna
förordning. Som tidigare nämnts beror detta på att sjömansskatt inte fastställs
med ledning av deklarationsuppgifter.
Enligt
26 § straffas den som lämnar oriktig uppgift till redare om förhållanden som
har batydelse för verkställande av avdrag för sjömansskatt under förutsättning
att han haft uppsåt att avdrag inte skulle verkställas eller verkställas med
för lågt belopp. Ansvar inträder vidare för den som i ansökan om jämkning av
sjömansskatt eller i annan uppgift iippsåtligan eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift, som är ägnad att för honom eller den han företräder leda till
frihet frän sjömansskatt eller till för låg sådan skatt. Slutligan bestraffas
redare som lämnar oriktig uppgift ägnad att leda till för låg beskattning av
sjöman. Straffet för samtliga gärningar är dagsböter.
I
27 § finns en straffbestämmelse för radaren/arbetsgivaren som i princip
överensstämmer med bestämmelserna i 80 § UF.
Straff
enligt sjömansskatteförordningen utgår inte om gärningen är belagd med straff
enligt BrB.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 65
Förordningen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Enligt 66 § straffas den med dagsböter
som underlåter att inom föreskrivan tid avlämna deklaration till ledning vid
fastställande av arvsskatt ellar gåvoskatt.
Förordningen
(1943: 44J om kupongskatt. Straffbestämmelser finns f. n. i 16 §. Där
föreskrivs att 120 § TF skall ha motsvarande tillämpning vid underlåtenhet av
styrelse för aktiebolag att fullgöra vissa uppräknade uppgiftsskyldigheter.
Vidare straffas mad dagsböter aller fängelse i högst sex månader den som i
föreskrivan skriftlig uppgift uppsåtligen lämnar oriktigt svar på framställda
frågor eller eljest lämnar vilseledande uppgift eller efter viss anmaning avger
oriktig försäkran.
Emellartid
bör i detta sammanhang anmärkas att i prop. 1970: 134 lagts fram förslag till
ny kupongskatteförordning. Denna proposition har ännu inte behandlats av
riksdagen. I förslaget, som är avsett att träda i kraft den 1 januari 1971, har
tagits upp straffbastämmelser i 31 §. Förutom straff för vissa
ordningsförseelser i första styckat har i andra stycket föreslagits botar
eller fängalse i högst sex månader för den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet inte fullgör viss uppgiftsskyldighet.
Förordningen
(1908: 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
Den som är skyldig att upprätta avräkningsnota övar köp och byte av fondpapper
men underlåter att göra detta eller att förse upprättad nota med föreskriven
stämpel straffas enligt 12 § första stycket med normerade böter från fem till
trettio gånger det felande stämpelbeloppet.
Den
som i upprättad avräkningsnota mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift och
därigenom föranleder att stämpelavgift inte erläggs med rätt belopp straffas
enligt 12 § andra stycket med böter från tjugo till femtio gångar undandraget
stämpelbalopp.
Förordningen
(1922:260) om automobilskatt. Enligt 11 § första stycket straffas den mad
dagsböter som brukar automobil för vilken skatt inte blivit erlagd i behörig
ordning.
Motorfordonsskatterna
i övrigt skyddas inte av skattestraffrättsliga bestämmelser. Däremot
innehåller vägtrafikförordningen (1951:648) straffbestämmelser till skydd för
registreringen av registreringspliktigt fordon. Gärningsbeskrivningarna i dessa
bestämmalser är så avfattade att de medför ett skydd ävan för det
skatterättsliga intresset.
Förordningen
(1923:116) angående skatt för hundar. Enhgt straffbestämmelsen i denna
förordning inträder ansvar för dan som genom oriktig uppgift söker undandra sig
skattskyldighet för hund ellar helt underlåter
3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
66 Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971
att
till vederbörlig kommunal myndighet anmäla innehavet av skattepliktig hund.
Straffet är penningböter. I båda fallen skall hundägaren dessutom betala dubbel
hundskatt.
Förordningen
om mervärdeskatt. Deklaralionsförsummelse underlåtenhet att lämna behörig
deklaration inom föreskrivan tid - medför enligt
67 §
första stycket böter med högst 500 kr. Ansvar inträder Inte om för
summelsen är ursäktlig eller eljest ringa.
Enligt
67 § andra stycket straffas den med dagsböter som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet inte sörjer för och bevarar deklarationsunderlag. En ytterligare
brottsförutsättning är att gärningen omöjliggör eller allvarligt försvårar
fullgörande av deklarationsskyldighet eller kontroll. Vid uppsåtligt brott
under synnerligen försvårande omständigheter är straffet fängelse i högst sex
månader.
Ätal
för brott enligt 67 § får väckas endast efter anmälan av länsstyrelsen.
Förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. FF gäller för flertalet
punktskatter. Dess närmaste motsvarighet inom den direkta beskattningens område
är TF och UF.
Enligt
47 § straffas den med dagsböter som underlåter att göra föreskriven anmälan om
upptaganda och nedläggande av skattepliktig verksamhet. Bötesmlnimum är 20
dagsböter.
Vid
deklarationsförsummelse utgår enligt 48 § penningböter med högst 300 kr. Ansvar
inträder inte för försummelse som anses ursäktlig eller eljest ringa.
Ätal
får väckas endast efter anmälan från beskattningsmyndighat.
Förordningen
(1953: 396) om accis å fettemulsion m. m. I 9 § förordningen föreskrivs
dagsbotsstraff för den som underlåter att registrera skattepliktig verksamhet
samt penningböter för dan som underlåter att fullgöra vissa andra
skyldigheter. Dessutom straffas den med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader som förfogar övar skattepliktig vara i strid mot vissa i förordningen
meddelade förbud.
Förordningen
(1953:397) angående avgift för fettvaror som användas för framställning av
fettemulsion m. m. I 13 § förordningen finns bl. a. straffbestämmelser för
deklarationsförsummelse. Straffet är penningböter med högst 300 kr.
Förordningen
(1957:262) om allmän energiskatt. I 34 § förordningen finns straffbestämmelser
för den som i deklaration rörande elektrisk kraft uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift ägnad att leda till inleverans av för låg
energiskatt. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 67
Straffbestämmelsen
som kompletterar SkSL:s deklarationsbrott har tillkommit för de fall där
deklaranten inte är skattskyldig för energiskatt. Skattskyldig är nämligen
alltid förbrukaren av elektrisk kraft medan deklarationsplikten enligt
förordningen åvilar distributör av kraft. Straffbestämmelsen blir således
tillämplig så snart distributör och förbrukare inte är samma person medan
ansvar för deklarationsbrott enligt SkSL inträder i övriga fall.
Förordningen
(1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker. Enligt
10 § straffas den som underlåter att fullgöra vissa uppgiftsskyldigheter med
böter, högst 300 kr. Ansvar inträder inte i ringa fall.
Förordningen
(1961:394) om tobaksskatt. Förordningen innehåller en straffbestämmelse av
skattebrottslig karaktär. Enligt 11 § straffas den med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader som bryter mot föreskrift att tobaksvara må förekomma till
försäljning inom riket endast i originalförpackning försedd med särskild
kontrollstämpel. Ansvar inträder inte i ringa fall.
Förordningen
(1961: 653) om brännoljeskatt. I 16 § första stycket finns en straffbestämmelse
för den som levererat eller förbrukat obeskattad brännolja för drift av motor i
motorfordon utan att ha erhållit särskilt medgivande till detta av
beskattningsmyndigheten, som är kontrollstyrelsen. Ansvar inträder inte om
förseelsen får anses ursäktlig eller eljest ringa. Straffet är dagsböter eller
fängelse i högst ett år. Brottet får inte åtalas annat än efter anmälan från
kontrollstyrelsen. Beroende på omständigheterna i det särskilda fallet skall
dessutom den som förskyllt fängelse erlägga straffskatt med högst tre gånger
den skatt som belöper på den levererade eller förbrukade brännoljan.
Enligt 17 § straffas den
som inte iakttar föreskrifter, som huvudsakligen tillkommit för att underlätta
beskattningsmyndighetens kontrollverksamhet. Straffet är dagsböter aller
fängalse i högst sex månader.
Stämpelskatteförordningen
(1964: 308). Enligt 51 § straffas den som underlåter att inom föreskriven tid
avge behörig deklaration eller som lämnar ut obligationer eller certifikat
utan att handlingen försetts med stämpel eller anteckning om orsaken till att
den utlämnats utan stämpel. Straffet är dagsböter. Ansvar inträder inte i
ringa fall. Ätal för brott får ske endast efter anmälan av
beskattningsmyndighet.
I
53 § finns en straffbestämmelse för överlåtare eller förvärvare av fast egendom
m. m. som träffar avtal om vederlag utöver vad som framgår av fångeshandlingen
eller som erlägger eller mottar sådant vederlag. För ansvar krävs dessutom att
stämpelskatt skall ha undandragits i det särskilda
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
fallet.
Straffet är normerade böter som uppgår högst till fem gånger undandraget
skattebelopp eller fängalse i högst sex månader. Bötasminimum är 200 kr.
Förordningen
(1967: 37t0) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område.
Förordningen som utformats med FF som förebild gäller för i princip alla prisreglaringsavgifter
inom jordbrukets område.
Förordningen innehåller
hänvisningsbastämmelser till 4749 §§ FF rörande de s. k. punktskatterna.
Detta innebär att dan som underlåter att anmäla sig till registrering straffas
med dagsböter, lägst 20, medan deklarationsförsummelse medför böter med högst
300 kr.
Enligt 35 § bestraffas dan
med böter som utan särskilt tillstånd av jordbruksnämnden i rikat inför vissa
i förordningen angivna varor ellar använder dessa utan tillstånd för annat än
föreskrivet ändamål. Bestämmelsen är dock tillämplig endast om gärningen inta
är belagd med straff enligt VSL. I samma lagrum finns straffbastämmelser som
rör vissa ordningsförsealser.
Kungörelsen
(1967: 525) om pristillägg för mjölk m. m. Enligt kungörelsen bestraffas
deklarationsförsummelse och vissa andra imdarlåtanhetsbrott av ordningskaraktär
mad böter, högst 500 kr. Samma straff inträder för dan som uppsåtligan ellar av
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i deklaration eller annan uppgift till
jordbruksnämnden eller dess ombud under förutsättning att gärningen inte är
belagd med straff enligt BrB.
Förordningen
(1952: 320) om prisregleringsavgift för fisk m. m. I 15 § finns
straffbestämmelser för dan som bedriver försäljningsverksamhet med svenskfångad
fisk, trots att han på grund av utebliven betalning av prisregleringsavgift
meddelats förbud att bedriva sådan verksamhet. Enhgt samma lagrum bestraffas
den som underlåter att föra vissa anteckningar till ledning för myndighats
kontrollverksamhet. Slutligen straffas den som mot bättre vetande eller av grov
vårdslöshet inför oriktig uppgift i föreskrivna anteckningar eller lämnar
oriktig uppgift vid fullgörande av viss uppgiftsskyldighet. Straffet är för
samtliga gärningar dagsböter aller fängalse i högst sex månader vid uppsåtligt
brott och i övriga fall dagsböter.
Enligt
16 § bestraffas viss ordningsförseelse med penningböter.
Förordningen
(1967:139) om obligatorisk statsplombering av utsädes-vara och om
växtförädlingsavgift. Förordningen innehallar dels en straffbestämmelse om
deklarationsbrott, dels en hänvisning till FF:s straffbestämmelser.
Enligt
8 § straffas den som i deklaration till ledning vid fastställande av
växtförädlingsavgift eller annars lämnar oriktig uppgift till frökontrollanstalt
om avgiftspliktig varas slag eller sort. En ytterligare förutsättning
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 69
för
ansvar enligt detta lagrum är att gärningsmannen insett eller bort inse
oriktigheten. Straffet är dagsböter. Straffbestämmelsen är inte tillämplig om
gärningen är belagd mad straff anligt SkSL.
Förordningen
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
AVGF reglerar debiteringen och uppbörden av de socialpolitiska
arbetsgivaravgifterna.
Enligt 33 § gör den sig
skyldig till brottslig gärning som i handling till ledning för beräkning av
avgiftsunderlag (arbatsgivaruppgift) uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda till
frihat från arbetsgivaravgift eller till för låg sådan avgift. Straffet är
böter aller fängelse i högst sex månader. Böterna är normerade. Vid uppsåtligt
brott kan de uppgå till högst fem gånger undandraget avgiftsbelopp.
Bötesmlnimum är 100 kr. Vid oaktsamhetsbrott är maximum högst hälften av vad
som gäller för uppsåtligt brott medan minimum då uppgår till 50 kr.
Den som förskyllt fängelse
kan allt aftar omständigheterna förpliktas att erlägga straffavgift med högst
tre gånger dat balopp som undandragits eller kunde ha undandragits.
1 likhet med SkSL
innehåller AVGF en bestämmelse om ansvarsfrihet för den som frivilligt rättar
oriktig uppgift.
Den som underlåter att
inge behörig arbatsgivaruppgift inom föreskriven tid straffas enligt 34 §
första stycket med böter, högst 300 kr. Samma straff gäller enligt andra
styckat för arbetsgivare som inta fullgör skyldighet att utan anmaning vid
arbetsgivaruppgiften foga sådan kontrolluppgift till ledning för annans
taxering som föraskrivs i TF. Ansvar inträder inte för brott som är ursäktligt
eller eljest ringa. Åtal får väckas endast efter anmälan av Rfv.
Straffbestämmelserna
i AVGF äger motsvarande tillämpning för sådan allmän arbetsgivaravgift, som
utgår enligt förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.
Den
officiella kriminalstatistiken gar endast knapphändiga uppgifter om antalet
dömda personer för brott mot da straffbestämmalser för vilka redogjorts i det
föregående.
För
brott anligt UF dömdes under år 1967 2 376 personer, av vilka 21 erhöll annan
påföljd än böter. Samma år straffades 8 137 personer för brott mot TF. Andra
påföljder än böter utdömdes här i två fall. Slutligen fastställdes 2 030
bötesstraff för brott mot skatteförfattningarna i övrigt.
Antalet
personer, som år 1967 dömdes för brott enligt SkSL, VSL och övriga skatta- och
tullförfattningar, utgjorda således omkring 27 000. Alla dessa dömdes dock inte
för skattebrott. 1 summan ingår nämligen också överträdelser av import- eller
exportförbud.
70 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Brottsbalkeir
Enligt
vedertagna grundsatser gäller straffbestämmelserna i BrB om inte gärningen
straffbelagts i en specialstraffrättslig bestämmelse. Det reformarbete på den
allmänna straffrättens område som inleddes genom 1942 års lagstiftning har
medfört att den nuvarande BrB:s bestämmelser om de särskilda brotten i och för
sig kunde vara tillämphga på flertalet skattebrottsliga förfaranden.
De
gärningsbeskrivningar i BrB som i första hand täcker skattebrottsliga
förfaranden är bedrägeri samt osann och vårdslös försäkran.
I
9 kap. finns straffbestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet. Enligt 1 §
begår den bedrägeri som uppsåtligen medelst vilseledande förmår någon till
handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada
för den vilseledda allar någon i vars ställe denne är. Straffet är fängelse i
högst två år.
I
ringa fall utgår enligt 2 § böter allar fängelse i högst sex månader. Grovt
bedrägeri bestraffas i 3 § med fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Vid
försök till bedrägeri och till grovt bedrägeri inträder ansvar enligt
försöksbestämmelserna i 23 kap. Detta innebär för bedrägeribrottens del att
straffminimum vid försök är allmänt bötesmlnimum trots att böter inte finns i
straffskalan för fullbordat brott. Vissa typer av förberedelsehandlingar till
bedrägeri är också kriminaliserade.
Enligt
praxis kan bedrägeribrott föreligga om gärningen riktar sig mot en obestämd
personkrets. Bedrägaribestämmelserna blir emellertid endast i undantagsfall
tillämpliga på skatte- och avgiftsområdet med hänsyn till den specialstraffrättsliga
regleringan. Vissa gärningar av skattebrottslig karaktär faller dock under
bedrägeribestämmelsernas tillämpningsområde. Exempelvis bestraffas den för
bedrägeri som genom svikliga uppgifter får skatterestitution eller
offentligrättslig förmån i form av socialvård eller sjukersättning.
Gärningsbeskrivningen
i 15 kap. 10 § BrB, som handlar om osann eller vårdslös försäkran, innehåller i
huvudsak samma brottsförutsättningar som deklarationsbrottan. Enligt lagrummet
bagår den brott som i skriftlig utsaga, vilken enligt lag eller författning
avges under adlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan
dylik försäkran, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift
eller förtiger sanningen. Ytterligare krävs att det brottsliga handlandet
innebär fara i bevishänseende. Straffet är för normalfall dagsböter ellar
fängalse i högst sex månader. Grovt uppsåtligt brott bestraffas med fängalse i
högst två år.
Gärningar
av typen osann eller vårdslös försäkran kriminaliserades i den allmänna
straffrätten först genom 1948 års strafflagsreform. Vid tiden för SkSL:s
tillkomst saknade således svensk rätt generell reglering av dessa brott.
Straffbestämmelsen
i 15 kap. 10 § har i praktiken fått ett mycket begrän-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 71
sat
tillämpningsområde. Gärningar av danna typ har nämligen i allmänhet
kriminaliserats inom specialstraffrätten.
Utländska
sanktionssystem
Skattestrafflagutredningen
har i sitt betänkande Skattebrotten lämnat en redogörelse för utländsk rätt och
rättstillämpning (s. 100 ff). Här lämnas på grundval av denna redogörelse an
kortfattad redovisning för de skatterättsliga sanktionerna i några länder,
vilkas beskattningssystem i sina huvuddrag liknar det vi har i vårt land.
Finland. Ett utmärkande
drag för det finländska sanktionssystemat är att vanliga straff kan utgå
jämsides med administrativ påföljd av ekonomiskt slag. Systemet har i huvudsak
haft samma utformning sedan början av 1920-talet.
Dat centrala skattebrottet
kallas skattaförsnillning. Straffbestämmelsen är tillämplig på så gott som alla
skatter och avgifter. Även tullarna omfattas av brottsbeskrivningen.
Skatteförsnillning är ett effektbrott av vinningstyp och har i huvudsak
konstruerats på samma sätt som det allmänna bedrägeribrottet. Försök till
skatteförsnillning är straffbart. Endast aktivt handlande har kriminaliserats.
Passivitet omfattas däremot inte av lagrummet. Motsvarighet till det svenska
brottet vårdslös deklaration saknas.
Straffet
för skatteförsnillning är dagsböter ellar, där omständigheterna är synnerligen
försvårande, minst 30 dagsböter eller fängelse från två månader till två år.
Även
specialstraffrättsliga bestämmelser finns. Dessa gäller i regel sub-sidiärt i
förhållande till strafflagans centrala skattebrott. Den viktigaste bestämmelsen
har sin plats i lagen om förskottsuppbörd där arbetsgivare som försummar att
inom fastställd tid erlägga arbetstagares förskottsskatt straffas mad
dagsböter eller fängelse i högst två år. övriga fall bestraffas med dagsböter.
Detta gäller bl. a. den som inte fullgör skyldighat att avge kontrollmeddelanden
rörande annans skatt.
Till
det skatterättsliga sanktionssystemet hör också möjligheten att mad stöd av
skadeståndslagstiftningen i strafflagen utkräva skatt som på grund av de
skatterättsliga preskriptionsreglerna inte längre kan erhållas
efter-beskattningsvägen.
De
nu berörda sanktionsformerna handhas av de judiciella myndigheterna.
De
administrativa sanktionerna i första hand skatteförhöjning beslutas av
beskattningsmyndigheterna i första instans. Tillämpningsområdet är begränsat
till inkomst- och förmögenhetsskatterna samt omsättningsskatten.
Skatteförhöjning
påförs i en skriftlig process skattskyldig som lämnat osann eller ofullständig
uppgift i deklaration eller annan handling ellar underlåtit att fullgöra
föreskriven uppgiftsskyldighet. Förhöjningens storlek.
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
som
i regal bestäms till viss procent av det undanhållna skattabeloppet, är
baroenda av den skattskyldiges subjektiva skuld. Procentsatsen är i fall av
uppsåt eller grov vårdslöshet maximarad till 100 %, för omsättningsskattans del
200 %. I övriga fall, dvs. närmast sådana där dan skattskyldiga förfarit
vårdslöst, är maximisatsen betydligt lägre. Det kan här tilläggas att förhöjningen
i praktiken brukar stanna vid 1020 % av undanhållet skattebelopp.
Ärenden
om skattaförhöjning beträffande de direkta skatterna avgörs av skattanämnden
motsvarigheten till vår taxeringsnämnd sådan tjänstamän vid den lokala
skattebyrån lämnat förslag i ärandet. När dat gäller omsättningsskatten är
omsättningsskattabyrån, en i värja län, första instans.
Det
administrativa sanktionssystemet dominerar inom rättstillämpningen. Datta anses
bero på att systemet är relativt enkelt och billigt. Antalet ärenden rörande
skatteförhöjning på den direkta beskattningans område uppgår till omkring 100
000 om året. En del av dessa fall rör personår som underlåtit att deklarera.
Det straffrättsliga påföljdssystemet tillämpas förhållandevis sällan. Antalet
åtal värja år varierar men håller sig genomsnittligan omkring 500.
Straffmätningspraxis är ganska mild. Ovillkorliga frihetsstraff förekommer mera
sällan.
Norge.
Dat norska sanktionssystemet innehåller liksom dat finländska judiciella och
administrativa påföljder. Systemat har i sin nuvarande utformning tillämpats i
övar 30 års tid.
Straffbestämmelserna,
som är av specialstraffrättslig natur, finns intagna i skilda centrala
baskattningsförfattningar.
Huvudbrottat
när dat gäller de direkta inkomst- och förmögenhetsskatterna kallas
"skattesvik". Brottet är konstruerat så att endast den skattskyldiga
ellar legal ställföreträdare för denne kan dömas som gärningsman. Andra
medverkande bestraffas anligt särskilda bastämmelser.
Dat
brottsliga handlandet bastår i lämnande av osanna allar ofullständiga
upplysningar. Upplysningarna kan vara såväl skriftliga som muntliga. För ansvar
krävs vidare att det föraligger en fara för att skatt undandras dat allmänna.
Subjektivt fordras att gärningen begås uppsåtligen allar av grov oaktsamhet.
Straffet
är böter och/aller fängelse i högst två år. Vid återfall är frihats-straffet
maximerat till tre år. Gärning som förövas av grov oaktsamhet bestraffas
enbart mad böter. Bötesstraffen utgår i form av penningböter. Dessa skall
bestämmas med hänsyn till dan dömdes förmöganhetsförhållandan och till vad han
eftar sitt levnadssätt antas kunna erlägga. Maximibelopp saknas.
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar betalningsskyldigheten
röranda anställdas skattamedel straffas mad böter eller fängelse i högst sex
månader. Samma straff gäller den som underlåter att insända föreskriven
anmälan aller lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter mad uppsåt att
hindra eller väsentligen försvåra bl. a. skatteindrivningen.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 73
För
mervärdeskattens del föreskrivs att den som med uppsåt att skaffa sig eller
annan oberättigad vinning underlåter att erlägga mervärdeskatt skatten är
direktdebiterad straffas som för förskingring enligt den norska strafflagen.
Till
det straffrättsliga systemet hör också en del bestämmelser som har karaktären
av ordningsstraff.
De
administrativa sanktionerna utgörs av tilleggsskatt, straffetillegg och
procenttillegg.
Tilläggsskatten
är i stort sett konstruerad efter samma grundprinciper som den finländska
skatteförhöjningen. Tillägg kan dock endast påföras skattskyldig som lämnat
oriktiga eller ofullständiga upplysningar skriftliga eller muntliga som
kan leda till för låg skatt. Vid underlåtenhet att avge deklaration används i
stället s. k. procenttillegg, dvs. dan skaltskyldige påförs ett tillägg utöver
det faställda beskattningsunderlaget.
Tilläggsskattens
storlek utgår med vissa procent av undanhållet skattebelopp. Procentsatsen är
i fall av uppsåt eller grov oaktsamhet maximerad till 100 %. I övriga fall är
maximum 50 %. Procenttillägget vid deklarations-försummelse ligger mellan 10
och 20 % av den fastställda förmögenheten eller inkomsten.
För
mervärdeskattens del är de administrativa tilläggen straffetilleggen
konstruerade
efter i huvudsak samma principer som gäller på den direkta
beskattningens område. Procentsatserna är dock genomgående högra.
De
administrativa påföljderna beslutas i första instans. Ligningsnemnda
motsvarigheten
till vår taxeringsnämnd avgör tilläggsärendena på den
direkta beskattningens område sedan ärendena först beretts av tjänstemän
vid det lokala ligningskontoret. När det gäller mervärdeskatten handläggs
ärendena av den regionala beskattningsmyndigheten i varje fylke. Besvär
får anföras i samma ordning som gäller för den egentliga beskattningspro
cessen.
Det
administrativa sanktionssystemet intar i dat praktiska rättslivet en helt
dominerande ställning. Antalet ärenden rörande tilläggsskatt på den direkta
beskattningans område uppgår dock årligen till mindre än 10 000. Detta beror på
flera omständigheter. För det första brukar förstagångsför-saelser i allmänhat
inte medföra annat än skriftlig varning. Danna utfärdas av ligningsnemnda.
Vidare använder man sig av en lägsta beloppsgräns för påföranda av
tilläggsskatt. Denna har av riksskattestyret, som utfärdar anvisningar rörande
det administrativa sanktionssystemets tillämpning, satts till 1 000 kr. i
undanhållen inkomst. En annan omständighet som anses påverka
sanktionsfrekvensen är att man på ett påtagligare sätt än i Finland graderar
tilläggen efter gärningens objektiva farlighet och dan skattskyldiges
subjektiva skuld. Här skall slutligen påpekas att de i författningarna upptagna
maximibeloppen sällan utnyttjas men att procentsatserna i regel ligger högre
än i den finländska rättstillämpningen.
3t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Det
straffrättsliga påföljdssystamet används ytterst sällan. Deklarationsbrott på
den direkta baskattningans område leder så gott som aldrig till åtal. Det
förekommar dock att s. k. deklarationsförsummelse bestraffas mad böter vid
sidan av det administrativa procenttillägget. För marvärdaskattens del är läget
något annorlunda. Här åtalas i allmänhat undanhållna skattebelopp på omkring
10 000 kr. och däröver. Eftersom brott avseenda danna skatt jämställs med
strafflagans förskingringsbrott är det inte ovanligt mad ovillkorliga
frihetsstraff på datta område.
Danmark.
Det skatterättsliga sanktionssystemat omfattar både judiciella och
administrativa påföljder, dvs. baskattningsmyndighatarna ägar utdöma vanliga
bötesstraff i administrativ ordning. Frihetsstraffen ligger under de allmänna
domstolarnas exklusiva kompetens.
De
centrala straffbestämmelserna är i ragel utformade som deklarationsbrott. Vid
uppsåtligt brott utgår normerade böter om högst fem gånger im-danhållet
skattabelopp. Vid synnarligen försvårande omständighatar kan straffet bli s. k.
hsefte ett kortvarigt frihetsstraff eller fängelse i högst två år. 1 dessa
senare fall utgår det också straffskatt. Vid grovt oaktsamt brott är straffet
botar om högst tre gånger undanhållet skattabalopp.
Särskilda
straffbastämmelser finns för anstiftare och medhjälpare. Sådana personer kan
endast dömas av allmän domstol.
Ett
utmärkande drag för det danska sanktionssystemet är att dan skattskyldiga kan
välja om hans brott skall bedömas av allmän domstol ellar
ba-skattningsmyndighat, dvs. om gärningen endast anses böra förskylla böter. Frihetsstraff
kan som tidigare nämnts bara utdömas av allmän domstol.
Omkring 10 000
bötasäranden på dan direkta beskattningans område avgörs årligen av
beskattningsmyndighatarna. Färre än 100 mål behandlas av allmän domstol. 1
dessa fall är kortvariga frihetsstraff inte ovanliga.
En rent administrativ
sanktion finns baträffanda den som underlåter att inge självdeklaration. Han
kan då få ett skattetillägg eftar vissa procentsatser beroende på
dröjsmålstiden, vilket tillägg dock är maximerat till 10 000 kr.
Förbundsrepubliken
Tyskland. Det skatterättsliga sanktionssystemat innehåller båda judiciella och
administrativa sanktioner. De båda sanktionsformarna kan emellertid inte utgå
jämsides.
De
judiciella sanktionerna har reserverats för uppsåtliga överträdeisar av mer
allvarlig karaktär. I sådana fall utgår böter och/eller fängalse, som utdöms
av allmän domstol.
Huvudbrottet
kallas Steuerhintarziahung (skattaundandrägande). För datta brott bestraffas
dan som mad uppsåt att bereda sig eller annan nytta skaffar sig otillbörlig
skatteförmån allar uppsåtligen orsakar att skatteinkomstar undandras det
allmänna. Försök är straffbart anligt de allmänna försöks-bestämmelserna.
Förbaredelsehandlingar t. ex. vilseledande bokföring
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 75
har
däremot inta kriminaliserats men kan å andra sidan leda till administrativ
sanktion.
Också
muntliga uppgifter som är oriktiga är straffbelagda. Passivitet t. ex.
underlåtenhet att deklarera innefattas i brottsbeskrivningen men endast
"om det förelegat en rättsplikt att handla".
Straffet
för Steuarhinterziehung är böter om högst fem milj. DM och/eller fängelse i
högst fem år. Detta innebär att frihetsstraffets maximum är detsamma som för
vanligt bedrägeri. Bötesstraffets storlek bestäms i förhållande till brottats
grovhet och dan dömdas betalningsförmåga men skall anligt allmänna reglar
uppgå minst till det belopp, som gärningsmannan tillskansat sig genom det
brottsliga handlandet.
De
administrativa sanktionerna regiaras i första hand av an generell lag om
ordningsöverträdelsar (Ordnungswidrigkeiten), som gäller för an stor mängd
lindrigare överträdaisar inom hala samhällsområdet.
Ordningsöverträdelser
medför anligt den generella lagstiftningen penningbot (Galdbussa) mellan 5 och
1 000 DM. Boten kan föraläggas såväl fysisk som juridisk person. På
beskattnlngsområdat gäller särskilda högre maximibelopp.
Da överträdelser av
beskattningsförfattningarna som skall ansas som ordningsöverträdelsar är
främst oaktsamt undandragande av skatt (laichtfer-tige Steuervarkurzung), en
dal förfaranden bl. a. vilseledande bokföring som innebär risk för
skatteundandraganda samt vissa andra gärningar, som också kan betraktas som
förberedalsehandlingar för ett framtida skattebrott.
De
objektiva förutsättningarna för Stauerverkiirzung överensstämmer mad
motsvarande rekvisit för brottet Steuarhintarziehung men gärningsmanna-kretsen
är begränsad till skattskyldig och dan som handlar på uppdrag av skattskyldig.
1 subjektivt hänseende fordras att handlingen förövas
"leicht-fertig", vilket närmast torde motsvara begreppet grov
vårdslöshet. Panning-botan kan uppgå till högst 100 000 DM.
För
övriga ordningsöverträdelsar är boten begränsad till 10 000 DM.
Finner
skattemyndigheten att an gärning är att bedöma som ordningsöverträdelse
utfärdas ett panningbotbesked (Bussgeldbescheid), som dalges dan misstänkta med
uppmaning att inom en vecka inkomma mad invändning om beskådat inta godkänns.
Sker detta inte ägar beskedet rättskraft. Gör den misstänkte invändning prövas
saken av allmän domstol. Åklagaren för då det allmännas talan.
Skattemyndigheterna har möjlighet att i stället för penningbot tilldela den
misstänkte varning vilken kan förenas med s. k. varningsbot (Varwarnungsgeld)
på minst 5 och högst 20 DM. Varningsförfarandet skall tillgripas vid
lindrigare överträdelser. Om den misstänkte inom en vecka betalar boten kan
ärendet därefter inte medföra penningbot för ordningsöverträdelse.
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Storbritannien,
överträdelser av beskattningssystemet beivras med judiciella och/eller
administrativa sanktioner. Endast mer allvarliga beteenden uppsåtliga eller
vårdslösa (fraudently or negligently) uppgifter leder till egentliga straff i
form av böter eller fängalse. Därvid kommer i allmänhet straffbestämmelserna om
mened (perjury) eller förfalskning (forgery) till användning. I sådana fall
debiteras också viss ränta på undandraget belopp. Lindrigare överträdelser
avgörs vanligtvis genom överenskommelse (agreement) mellan den skattskyldige
och myndigheterna, överenskommelsen förenas ibland med vite. Ränta kan också
påföras. Vite får inte utdömas vid sidan av straff.
Skattestrafflagutredningens
förslag och remissyttrandena över det
Allmänna synpunkter på en reform
Utredningen
Utredningen
konstaterar, att en ökad informations- och upplysningsverksamhet inom skatte-
och avgiftsområdet framstår som ett angeläget behov. Detsamma sägs gälla
förbättrade serviceåtgärder från det allmännas sida gentemot de skattskyldiga
eller avgiftspliktiga. Vidare understryks behovet av utökad taxeringskontroll
som ett led i strävandena att åstadkomma en jämnare och enlietligare taxering.
I fråga om
påföljdssystemet framhåller utredningen att det framförts krav på snabbare och
enklare handläggningsformer för bagatellförseelser av olika slag. För mer
allvarlig brottslighet finner utredningen att straffskalorna bör skärpas och
lämpliga brottsrubriceringar införas. Det i rättstillämpningen upprätthållna
kravet på s. k. behörig deklaration såsom förutsättning för straffbarhet anser
utredningen böra omprövas. Detsamma gäller påföljderna för underlåtenhet att
avge deklaration och att föra och bevara underlag för deklaration.
Utredningen
anser att systemet mad normerade böter bör frångås och ersättas med
dagsbotssystemet. Det besvärliga problemet om gränsdragning mellan grov
oaktsamhet, som är straffbelagd, och lindrigare oaktsamhet, som är straffri,
har utredningen anatyserat.
Utredningen
understryker det i olika sammanhang framförda önskemålet 0111 effektivisering
av förundersöknings- och åtalsförfarandet rörande skattebrott samt behovet av
ökad utbildning av polismän och åklagare i gällande skatterätt.
Information m. m.
Mot
bakgrunden av de sålunda konstaterade reformbehoven redovisar utredningen i
kapitel 6 (s. 132133) sina synpunkter på en breddad infor-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 77
mations-
och upplysningsverksamhet samt förbättrade service- och rådgivningsåtgärder.
Utredningen anser att
många av de fel, missförstånd och bristfälligheter i övrigt som kommer till
synes i samband med baskattningan över huvud och i deklarationssammanhang i
synnerhet har sin grund i okunnighet både om beskattningens allmänna funktion i
samhällslivet och om innehållet i gällande beskattningsregler. I vanliga fall
bedrivs mycket liten upplysningsverksamhet som riktar sig till den aj
sakkunnige på detta område. Möjligheterna att på ett rationellt och
tidsbasparanda sätt kunna ta del av författningsbestämmalserna är
förhållandevis små. Blankattar, anvisningar och vägledningar med sina rutor,
kolumner och ofta finstilta text synes ofta inte tillrättalagda för en bred
allmänhets behov. Det ligger lika mycket i myndigheternas som i da
skattskyldigas intresse att informationen får en sådan utformning att den mad
säkerhet når fram till alla. Utredningen anser det därför vara av vikt att
samhället genom sina organ och befattningshavare vidtar och kontinuerligt
upprätthåller en på bred front upplagd informations- och
upplysningsverksamhet, service- och rådgivningsaktivitet.
Målet
för informations- och upplysningsverksamheten på skatte- och avgiftsområdet
bör enligt utredningens mening vara att ge en allmän insikt om beskattningans
funktion, ändamål och fördelning. I anslutning härtill bör man presentera den verksamhet
inom den offentliga sektorn som beskattningen möjliggör. Härigenom erhåller
informationen och upplysningen en positiv inriktning. Metoderna för sådan
information och upplysning måste, för att följa med i den snabba utveckling som
äger rum, omprövas tid efter annan. Effekten blir menar utredningen
beroende av att man uppställer lämpliga mål för verksamheten och väljer de
riktiga arbetssätten.
Utredningen
anser att det finns goda skäl att överväga ytterhgare utrymme i
skolundervisningen för att ge kunskaper om skatte- och avgiftsområdet.
Informations- och upplysningsverksamhet till vuxna medborgare är i särskild
grad angelägen inför viktigare och mer genomgripande ändringar i systemet.
Dan typografiska
utformningen i broschyrer och andra trycksaker bör varieras och anpassas till
mottagarens bekvämlighet och dagens standard. Illustrationer och praktiska
åskådningsexempel kan fylla en väsentlig uppgift. Även om det är an lovvärd
ambition att kostnaderna hålls nere måste produktens praktiska användbarhet och
läsvänlighet enligt utredningans uppfattning ges en viss prioritet.
En
riktig utformning av blanketter och formulär anser utredningen vara av
utomordentligt stor betydelse. Denna bör ske i nära samarbete mellan
skatterättslig sakkunskap och fackmän på det psykologiska och pedagogiska
planet. En praktisk åtgärd som här kan komma i fråga är att förhandstesta
blanketter och anvisningar på ett representativt urval personer före den
slutliga utformningen.
78 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Det
bör även undersökas om inte nya hjälpmedel för allmänhaten kan införas.
Utredningen nämner som exempel en "deklarationskalender" i vilken
dan skattskyldiga under hela året kan samla alla de uppgifter om inkomster och
kostnader m. m., som han behöver ha till hands vid daklara-tionstillfället. En
sådan kalender kan lämpligen distribueras tillsammans mad
praliminärskattesedeln. Dan kunde kombineras med lättfattlig information som
den enskilda kan ha praktisk nytta av, exempelvis om möjligheterna att
frivilligt rätta en felaktig uppgift eller att fyllnadsinbetala preliminär
skatt.
Den talrika förekomsten av
tillfälliga privata daklarationsbyråar veckorna före den 15 februari är enligt
utredningens mening att bevis på att allmänheten behöver hjälp med
upprättandet av deklarationer. En förstärkt rådgivningsverksamhet från
skattamyndighaternas sida skulle minska behovet av sådana byråer och på så sätt
bespara deklaranterna axtra kostnader. Få skattskyldiga torde känna till att
man författningsenligt kan vända sig till taxeringsnämndsordförandan i
distriktet för att få hjälp med deklaration. Information om detta bör ges.
Utredningen
anser avslutningsvis att upplysnings- och informationsverk-samhat samt
förbättrade service- och rådgivningsåtgärdar på skatte- och avgiftsområdet bör
ingå som ett lad i an allmän informationsverksamhet från samhällets sida.
Utredningen
konstaterar att behovet av information och upplysning inte är begränsat enbart
till de skattskyldiga. I ett annat sammanhang (kapitel 12 s. 222) betonar
utredningen att även befattningshavare inom polis- och åklagarmyndigheten, som
i sin verksamhet sysslar mad skattabrottmål, i ökad omfattning bör informeras
om skattelagstiftningen och dass tillämpning.
Utredningen
finner vidare att befattningshavare vid skattamyndighetarna bör beradas
tillfälle att genomgå kurser angåanda skatterätt och skattabrott som enligt
utredningen bör anordnas för polismän och åklagare. Det synes vara av stort
värde att samtliga utredare av skattebrott undervisas gemensamt och däriganom
får tillfälla att tillsammans diskutera frågor som är aktuella från olika
synpunkter.
Utredningen
förordar således att kurser anordnas gemensamt av rikspolisstyrelsen,
riksåklagaren och riksskattenämnden för de polismän, åklagare och taxeringstjänstemän
som i sin verksamhet sysslar med skattebrottmål. Det nämns vidare att dat
säkarligan skulle vara värdefullt, om även domarna vid da allmänna domstolarna
kunde dalta i sådana kurser.
Administrativa
påföljder
Mot
bakgrundan av de konstaterade reformbehoven radovisas vidare i ha-tänkandat i
kapital 6 (s. 130135) och i kapitel 7 (s. 139140) vissa allmänna synpunkter
på ett reformerat påföljdssystem. Enligt utredningen
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 79
finns
mycket som ger stöd för antagandet att en tämligen omfattande underdeklaration
föreligger inom hela skatta- och avgiftsområdet. Dat anges att flera faktorer
samverkar härtill. En sådan av stor betydalsa ligger i själva konstruktionen av
skatte- och avgiftssystemet. Sålunda görs gällanda att ba-skattningsraglerna
har luckor, bristfälligheter och andra svagheter. En annan batydelsefull
faktor är enligt utredningen, att da kontrollerande organen inte är
tillräckligt rustade att fylla sina uppgifter effektivt. Dessa faktorer ligger
emellertid utanför onirådet för kriminalpolitiska åtgärder och utredningen vill
med dessa exempel endast understryka, att man inte löser alla mad
skatteundandraganda sammanhängande problem enbart ganom att reformera påfölj
dssystamet eller genom att konstruera enklare former för handläggning av
daklarationsbrottmål. Med hänsyn till att det råder att direkt samband mellan
deklarationernas riktighet och möjligheterna till kontroll, understryker
utredningen därför bl. a. att en effektiv kontroll är ett viktigt led i
uppdagandet av grövre och mar omfattande skattebrottslighet.
Med
hänvisning till resultaten av undersökningar som utredningen verkställt
konstateras att avvikelser från uppgifter i deklarationer liksom underlåtenhet
att avge deklarationer förekommar i mycket stor omfattning. Brister och
felaktigheter i daklarationsmatarialet kan enligt utradningan vissarligan många
gångar förklaras av misstag, okunnighat aller andra liknande omständigheter
man i många fall bastår felen däri, att direkt oriktiga uppgifter lämnats, att
uppgift utelämnats utan att detta skatt av misstag ellar dylikt aller att
deklaration helt enkelt inte har avgetts. Utredningen har med utgångspunkt
från dessa undersökningar sökt klarlägga artan och omfattningen av oriktigheter
och försummelser och därvid funnit bl. a. följande.
Sedan
de många fall bortsållats som är an följd av falräkningar aller felöverföringar
i deklarationsblankattan eller kan antas bero på missuppfattning av
beskattningsreglarna eller liknande, återstår anligt verkställd undersökning
ca 360 000 fall i vilka objektivt sett oriktig uppgift avseanda balopp över 100
kr. förelegat. Oriktig uppgift av sådant slag har ansetts föreligga när inkomst
allar naturaförmån inte alls deklarerats samt då yrkade avdrag upptagits
felaktigt med för höga belopp. Dan oriktiga uppgiften avsåg balopp ej
överstigande 500 kr. i 196 000 fall, dvs. drygt 50 %. I 67 000 fall (ca 18 %)
avsåg den oriktiga uppgiften balopp mellan 500 och 1 000 kr., i 53 000 fall (ca
14 %) mellan 1 000 och 2 000 kr., i 41 000 fall (ca 11 %) mellan 2 000 och 5
000 kr. och i 9 000 fall (ca 3 %) överstag dan oriktiga uppgiften 5 000 kr.
Mer än hälften (ca 55 %) av alla fall av oriktig uppgift avsåg undanhållen
inkomst allar ej deklarerad naturaförmån, däri inbegripet skönsmässiga
höjningar av deklarerad inkomst.
Antalet
fall av underlåtenhat att i rätt tid avlämna deklaration
daklara-tionsförsummelsa har utredningen inte kunnat beräkna, eftersom
särskild registrering inte sker av för sant inkomna deklarationer. Emellartid
har dat vid deklarationsundersökningen kunnat konstataras, att ca 70 000
fysiska
80 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
personer
åsatts taxering i hemortskommunen utan att deklaration avgetts. Taxering av
aktiebolag och av fysisk person i annan kommun ingår inte i denna summa.
Utredningen
anser sig vidare kunna konstatera att brister av den art som nu angetts kan
förutsättas föreligga i avsevärd utsträckning också beträffande
arbatsgivaruppgifterna.
Utradningan
har vid sin analys av en undersökning (den s. k. domsundersökningen) funnit
att åtalen för brott enligt SkSL till ungefär två tredjedelar avsåg löntagare
med relativt okomplicerade och därmed lätt kontrollerbara inkomstförhållanden
och att åtalen till övervägande del avsåg vårdslös deklaration. Ätalen för
falskdeklaration var däremot i markant minoritet. Dat undandragna
skattebeloppet var i flertalet fall av vårdslös deklaration relativt ringa.
Även i fall som avsåg falskdeklaration ellar medverkan till sådant brott har
befunnits att de undandragna skattebeloppen vanligen var relativt låga.
Beträffande
deklarationsförsummelsa på inkomst- och förmögenhetsbeskattningens område
konstateras att år 1967 ca 8 000 personer dömdas med tillämpning av 120 §
första stycket TF. På arbetsgivaravgifternas område föreligger inte någon
statistik som direkt utvisar antalet åtal. Utredningen har emellertid inhämtat
att antalet sedan tilläggspensionaringens tillkomst varit ringa.
På
skatte- och avgiftsområdet är förutom vitesinstitutet ett judiciellt
förfarande i form av åtal och lagföring eller i vissa fall strafföreläggande de
enda medel som f. n. står till buds för att ge eftertryck åt skyldigheten att
avge deklaration eller annan motsvarande handling och skyldighatan att lämna korrekta
och sanningsenliga uppgifter. Utredningen framhåller med hänvisning till de
nyss redovisade undersökningsresultaten att detta påföljdssystem f. n.
fungerar mindre väl. Samtidigt som, å ena sidan, de rättsvårdande organen tas
i anspråk för utredning och avgörande av bagatellartad brottslighet och
förseelser av ordningsmässig art, är det å andra sidan tydligt att sådana
brott och förseelser inte blir föremål för påföljd i den utsträckning som
meddelade bestämmelser i och för sig ger möjlighet till. Genom den sovring av
ifrågasatta åtalsanmälningar, som förste taxerings-intendenten av praktiska
skäl är tvingad att göra, uteblir i åtskilliga fall en reaktion på gämingen.
Den
påtagligt bristande överensstämmelsen mellan antalet fall av konstaterade oriktiga
uppgifter i deklarationerna och antalet lagförda brott och förseelser anser
utredningen alldeles klart visa, att det nu gällande påföljdssystemet drabbar
ojämnt och slumpvis. Utredningen finner att detta system måste ersättas med ett
effektivare och jämnare system som samtidigt bör öppna möjlighet till en ökad
differentiering med hänsyn till gärningarnas olika art och svårhetsgrad.
En
väg kunde enligt utredningen i och för sig vara att skärpa det nuva-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 81
rande
reaktionssystemet som bygger på åtal och lagföring och sanktioner av ekonomisk
art och något som är än viktigare verkligen tillämpa det i den utsträckning
som bestämmelserna ger möjlighet till. Detta skulle emellertid, uttalar
utredningen, medföra en avsevärt ökad belastning på polis, åklagarmyndigheter
och domstolar.
Utredningen
ställer frågan om det är ändamålsenligt att alla förseelser mot
skattelagstiftningen handläggs av rättsvårdande organ och, i princip,
föranleder påföljder av straffrättslig karaktär. Denna fråga anses befogad även
med hänsyn till att såväl upptäckten av brott och förseelser på skatteområdet
som i väsentlig del undersökningen av misstänkta ärenden sker hos
skattemyndigheterna själva. Dessa myndigheters insyn i ärendena blir därigenom
så avgörande, att det kan ifrågasättas om det inte skulle vara mest rationellt
att också fastställandet av någon form av sanktion överlämnas till dam.
Utredningen påpekar att
det i övriga nordiska länder finns system med bl. a. administrativt utdömda
påföljder vid olika former av försummelser på skatteområdet. Dessa system, som
tillämpats under lång tid, visar enligt utredningen att det är möjligt att
konstruera förfaranden med påföljder av ekonomiskt slag i form av en
administrativ avgift för att främja främst det riktiga fullgörandet av
deklarationsplikten och likartad uppgiftsskyldighel.
Utredningen anser att det
värdefulla med en sådan ordning bl. a. är att man får en ekonomisk sanktion som
utan att vara av straffrättslig karaktär dock innebär ett tryck på de
skattskyldiga att iaktta de åligganden som föreskrivs i skatte- och
avgiftsförfattningar. Ett sådant administrativt system skulle, påpekar
utredningen, öppna möjlighet att från handläggning i judiciell ordning undanta
vissa som lindrigare ansedda skattebrott, vilka f. n. handläggs av domstol,
utan att sådana gärningar för den skull undgår reaktion. Utredningen anser
nämligen, att systemet bör kunna utformas så att det blir tillräckligt som enda
korraktionsmedel mot fel och försummelser av ordningsmässig eller
bagatellartad natur. Underlåtenhet att lämna deklaration eller annan för
beskattning avsedd uppgift inom föreskriven tid eller att i sådana handlingar
lämna felaktiga uppgifter av mindre allvarlig art nämns som exempel.
Ett administrativt
förfarande kunde enligt utredningen bli snabbare, enklare och mindre
kostnadskrävande för det allmänna än handläggning hos judiciella myndigheter.
Den enskilde medborgaren skulle slutligen kunna besparas kostnader och besvär.
Det judiciella förfarandet med åtal och lagföring kunde reserveras
huvudsakligen för medelsvåra och grova fall av skatteundandraganda. Även i
dessa fall anses dock att den administrativa ekonomiska sanktionen bör
tillämpas.
Utredningen
framhåller att ett skatte- och avgiftstillägg måste uttas efter enkla och
schabloniserade regler. Det föreslås att tillägg som regel skall utgå
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
när
vissa yttre konstaterbara fakta föreligger, oberoende av subjektiva förutsättningar
i form av uppsåt eller oaktsamhet.
Dan
förenklade handläggningsforman sägs kunna komma i fråga endast om det kan
skapas tillräckliga garantier för att materiellt riktiga avgöranden träffas.
Skatte- och avgiftstillägget bör följaktligen omgärdas med föreskrifter som
tillgodoser datta krav. En fördel från rättssäkerhetssynpunkt föraligger enligt
utredningen om skatte- och avgiftstillägget kan gas en så enkel utformning, att
dat i dat särskilda fallet kan avläsas i en tabell allar på annat jämförligt
sätt. Möjlighat erna att tillämpa bestämmelserna på ett rätt sätt underlättas
däriganom. Vidare bör anvisningar för bastämmalsar-nas tillämpning meddelas
centralt. Innan påföring av tillägg beslutas bör vidare enligt iitradningens
mening om möjligt kommunikation ske med dan skatt- eller avgiftsskyldige, som
givetvis också skall ha besvärsrätt övar beslutat.
Straffrättsliga påföljder
Utredningen
har i princip reserverat de straffrättsliga påföljderna för allvarligare
överträdelser av skatte- och avgiftslagstiftningen. Straffbestämmalserna för
dessa gärningar har så gott som undantagslöst samlats i en ny
specialstraffrättslig lag skattabrottslagen som avsas ersätta dan nuvarande
SkSL från är 1943.
Förslaget
till skattebrottslag berör flertalet skattar och allmänna avgifter samt
dessutom de obligatoriska arbatsgivaravgifterna till socialförsäkringens
finansiering. Undantag görs för tullar samt andra skattar och avgiftar när da
tas ut vid import. Inte haller prisraglaringsavgifterna på jordbrukets och
fiskets område omfattas av lagförslaget.
Förslagets
straffbestämmalser avser att skydda myndigheternas verksamhat vid taxering,
fastställande och uppbörd av skatt allar avgift. Två htivud-griipper av brott
kan särskiljas.
Den
första gruppen innehallar oredlighatsangrepp mot taxarings- och
fast-ställelsebeslut. Straffbestämmelserna i denna grujjp skall ersätta deklarationsbrotten
i SkSL. Brottskonstruktionerna innebär väsentliga ändringar i förhållande till
gällande rätt. En viktig nyhet är att det brottsliga handlandet inte begränsas
till lämnande av oriktiga uppgifter i deklaration aller annan formbunden
skriftlig handling. Alla osanna aller ofullständiga uppgifter skriftliga och
muntliga som avges uppsåtligen ellar av grov oaktsamhet till ledning vid
fastställande av skatt eller avgift och innebär fara för förmöganhetsförlust
för dat allmänna skall i princip medföra ansvar. Dessutom skall vissa fall av
uppsåtlig passivitet bestraffas som centralt skattebrott. Vidare föreslår
utredningen väsenlliga straffskärpningar. Straffarterna skall i framtiden vara
dagsböter och fängelse. Da normerade böterna och straffskattan skall utmönstras
ur lagstiftningen. Ringa brott skall i regal inte
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 83
medföra
straffansvar. Utredningen avsar att ringa fall skall träffas endast av
administrativt skatte- ellar avgiftstillägg.
Till
dan andra brottsgruppan har hänförts gärningar som riktar sig mot
uppbördsförfarandet. Gärningsbeskrivningarna för dessa brott har ined vissa
redaktionella ändringar överförts från nuvarande 79 och 80 §§ UF. Bestämmaisarna
har uppdelats på tre paragrafer och galts särskilda brottsbeteckningar. Ävan
här föreslår utredningen straffskärpningar. Ringa fall har genomgåande
avkriminaliserats. Någon ny administrativ sanktionsform föraslås inte för
uppbördsvarksamhatens dal. Här får man liksom hittills lita till restavgiften
och tilläggsavgiften enligt UF.
Slutligen
innehåller skattebrottslagan an straffbastämmalse för den som åsidosätter
skyldighet att föra aller bevara räkenskaper ellar anteckningar.
Gärningsbaskrivningan är i huvudsak densamma som i nuvarande 121 § TF. Straffet
har dock skärpts.
Utredningen
har j-ttarligare föreslagit att man vid sidan av skattebrottslagen alltjämt
skall behålla flertalet straffbestämmelser av ordningskaraktär som f. n. finns
i olika skatte- och avgiftsförfattningar. Gärningsbeskrivningarna och
straffsatserna har dock moderniserats.
Remissyttrandena
De
undersökningar, som utredningen låtit verkställa och som bl. a. legat till
grund för de olika förslagan i betänkandet, har uttryckligen aller utan erinran
godtagits av flertalet ramissinstansar. Riksskattenämnden framhåller sålunda
att dat i betänkandet utförligt radogjorts för de omständig-hafer som legat
till grund för utradningens förslag. Särskilt hänvisas till de omfattande
statistiska och sociologiska imdersökningar som utredningen låtit företa.
Nämnden understryker att resultaten av dessa undersökningar förafallar väl
underbyggda. Några remissinstansar, bl. a. Sveriges industriförbund, har vid
behandling av enskilda frågor i förslaget framfört anmärkningen att
utredningen inta tillräckligt undersökt nuvarande förhållanden, exampalvis
vilken omfattning försummelsen att avge självdeklaration i rätt tid har och
vilken kategori skattskyldiga som gör sig skyldig lill denna form av
försummelse.
Flertalet
remissinstanser som behandlar utradningens förslag mer fullständigt är eniga
mad utradningan om att det föreligger haliov av ganom-gripande reformer på
skattastraffrättens område. Särskilt har man fäst sig vid resultaten av da
olika statistiska och sociologiska undarsökningarna, som redovisats i
betänkandet. Man menar allmänt att det nuvarande sanktionssystemat träffar
ojämnt och slumpvis samt att antalet reaktioner är alltför lågt och instämmer i
utredningens uttalande, att en bättre efterlevnad av lagstiftningen på skatte-
och avgiftsområdet är ett viktigt samhällsintrasse. Sveriges industriförbund
framhåller att förbundet helt delar utredningans upp-
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
fattning
att det är ägnat att inge allvarliga betänkligheter att oriktiga deklarationer
förekommer i en sådan omfattning som utredningens undersökningar ger vid
handen. Sfcdnes handelskammare vitsordar att det nuvarande åtals-och
bestraffningssystemet inte är tillfredsställande. Hovrätten för övre Norrland
påpekar att det utan tvivel är avsevärda belopp som årligen undandras
statskassan genom att oriktiga uppgifter lämnas i deklaration eller annan
handling till ledning vid fastställande av skatt eller avgift och att det
framstår som i hög grad angeläget att åstadkomma en bättre efterlevnad av
lagstiftningen på skatte- och avgiftsområdet.
Information
m. m.
Flertalet
remissinstanser har uppehållit sig vid informationens betydelse för såväl
deklarationsskyldighetens riktiga fullgörande som skattemoralen i stort.
Utredningens förslag och påpekanden i fråga om information och service på
berörda områden mottas synnerligen positivt av remissinstanserna överlag.
Hovrätten för övre Norrland framhåller, att enligt dess erfarenhet många
deklarationsmål handlar om felaktigheter, som tillkommit på grund av
bristfälliga kunskaper om gällande skattaragler eller misstolkning av deklarationsblanketten.
Hovrätten instämmer därför halt i vad utredningen uttalat om behovet av
information. Liknande synpunkter framförs av statskontoret, riksskattenämnden,
Rfv, hörda länsstyrelser, 1968 års brottmålsutredning. Föreningen Sveriges
fögderichefer, KF, LO, Skånes handelskammare, SR, Svensk industriförening.
Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska revisorsamfundet, SACO, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, TCO m. fl.
Flera
remissinstanser såsom statskontoret, riksåklagaren, länsstyrelsen i
Södermanlands län. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges
polismästare. Föreningen Sveriges statsåklagare och 1968 års brottmålsutredning
uppehåller sig även vid dat av utredningen berörda problemet med utbildning och
specialisering av polis och åklagare för handläggning av beskattningsmål och
behovet av ökad kontakt mellan dessa befattningshavare och
taxeringstjänstemännen.
Administrativa
påföljder
Remissinstanserna
delar uppfattningen att påföljdssystemet inom skatte-och avgiftsområdet behöver
reformeras. Meningarna går däremot isär när det gäller metoderna för att komma
tillrätta med problemen. Flertalet remissinstanser anser sig i princip kunna
godta eller har inte något att erinra mot en lösning i enlighet med
huvudlinjerna i utredningans förslag att införa ett administrativt
påföljdssystem vid sidan av det judiciella påföljdssystemet. Åtskilliga
remissinstanser anser sig kunna godta att ett administra-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 85
tivt
system införs men anser att detta skall utformas efter något andra linjer än
vad utredningen föreslagit. Även den synpunkten framförs att det bör anstå med
genomförandet av förslaget i denna del tills en ytterligare effektivisering av
beskattningsväsendet genomförts. Ett mindre antal remissinstanser motsätter
sig ett administrativt påföljdssystem.
Flertalet av de statliga
remissinstanserna godtar i stort sett utredningens förslag till skatte- och
avgiftstillägg. Kompletteringar ellar övararbetningar föreslås emellertid.
Sålunda tillstyrks förslaget i princip av bl. a. statskontoret,
generaltuUstyrelsen, riksrevisionsverket, kontroUstyrelsen, riksskattenämnden,
CFU, riksåklagaren, hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen, Rfv,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Örebro och Norrbottens län samt EON. Statskontoret har inta något att
erinra mot huvudlinjerna i de av utredningen framlagda förslagen. Sålunda
framstår enligt statskontoret behovet av en lättadmini-strerad påföljdsform för
mindre allvarliga förseelser på skatte- och avgiftsområdet som uppenbart, om
möjlighet skall skapas för en praktisk tillämpning i den omfattning som
omständigheterna ger anledning till. Även ur den skattskyldigas synvinkal
innebär förslaget i denna del en aj oväsentlig förbättring genom att han vid
smärre förseelser inte utsätts för det obehag som polisutredning och
domstolsförhandling kan innebära. Riksskattenämnden godtar utredningens förslag
om ett blandat judiciellt och administrativt sanktionssystem på skatte- och
avgiftsområdet och erinrar om att motsvarigheter till detta system finns både i
våra nordiska grannländer och flera västeuropeiska länder. Detta är en
omständighet som med viss styrka talar för utredningens förslag.
Riksrevisionsverket framhåller att avvikelserna vid taxeringen som är att
hänföra till oriktiga eller ofullständiga uppgifter från de skattskyldiga f. n.
uppgår till mycket stort antal medan de genom åtal och dom beivrade fallen är
ringa. Det finns sålunda enhgt gällande straffbastämmelser formellt underlag
för mångdubbelt fler åtal och ådömande av straff. De resurser som rimligtvis
kan ställas till rättsväsendets förfogande förslår emellertid inte för någon
mer betydande utvidgning av handläggningen i judiciell ordning av skattebrotten.
Utredningans förslag om införande av att administrativt sanktionssystem och om
skärpning av straffen för brott som begås i uppsåt eller av grov oaktsamhet ger
enligt verkets mening en god grundval för den differentiering och nyansering av
samhällets reaktion mot skattebrotten som utredningen eftersträvat. Hovrätten
för övre Norrland erinrar om att ända sedan straff för oriktig uppgift till
ledning för taxering infördes i svensk rätt straffet har stått i relation till
det belopp som genom den oriktiga uppgiften undandras baskattning. Motiveringen
härtill har varit att deklarationsbrotten i särskild grad karakteriseras av ett
vinningssyfte och att det därför kan vara angeläget att samhället reagerar mot
denna brottslighet på sådant sätt att den brottslige inte endast går miste om
vinsten av sitt brott utan därutöver tillfogas an kännbar ekonomisk förlust.
Liknande
86 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
synpunkter
torda emellertid kunna läggas på andra brott, t. ex. narkotikalangning, utan
att därför röster höjts för att införa någon speciell ekonomisk sanktion mot
dessa brott. Även om skälen härför således inta i och för sig är särskilt
övertyganda, har dock inom skattastraffrätten ett system mad särskilda
ekonomiska sanktioner vunnit en så fast förankring i dat allmänna
rättsmadvatandet, att det masta betraktas som oklokt att gå ifrån att dylikt
systain. Hovrätten ansar därför, att systemet mad särskild ekonomisk påföljd
bör bibehållas inom skattastraffrälten. Dat av utredningen föreslagna
administrativa sanktionssystamet innebär, att danna princip bibahålls man att
åläggandet av dan ekonomiska sanktionen överflyttas från judiciella till
administrativa myndigheter. Hovrätten har inte någon erinran mot att det
ekonomiska sanktionssystemat i huvuddrag utformas på sätt utredningen föreslår.
Vissarligan kommer, framhåller hovrätten, härigenom vissa avgöranden, som
kanske helst bort ankomma på allmän domstol, att övarlämnas till
skattamyndighatarna. Utan tvekan uppnås emellertid an ankel, snabb och praktisk
handläggningsform. Vidare öppnas genom ett sådant system, såsom utredningen
anfört, möjlighat att undanta bagatellartad skattabrottslighet och försaalsar
av ordningsmässig natur från handläggning av åklagare och domstolar utan att
fördenskull an reaktion mot överträdelse av skattereglerna uteblir. Halt
tillfradsställande finnar hovrätten dat emellertid inta vara att skattabrott
som föranleder lagföring skall följas av påföljder, som åläggs i olika
sammanhang. Att i vissa fall överföra fastställandet av skattatilläggat till
domstol torde å andra sidan medföra ett så svårlöst tekniskt problem, att
hovrätten anser sig böra godta dan angivna oläganhetan. Riksåklagaren anser att
en administrativ sanktionsform för mera bagatall-artade fel är förenad med
åtskilliga fördalar. Ett sådant förfarande blir mad rätt utformning enkelt och
snabbt och medför att rättsorganen befrias från att handlägga an mängd
bagatallmål. Enligt utradningens förslag skall skatta- och
avgiftstillägget tas ut aftar enkla och schabloniserade regler. Uppsåt ellar
oaktsamhet i förhållanda till den oriktiga uppgiften skall i princip inta
behöva föreligga. Som utredningen framhåller kommer förslaget att därigenom
medföra an avsevärd ökning av antalet reaktioner för oriktiga deklarationsuppgifter.
Det har beräknats att det i ca 360 000 fall föraliggar en objektivt oriktig
uppgift avsaanda balopp över 100 kr. Dassa siffror sammanställda med att dan
föreslagna sanktionen skall gripa över ett vidsträckt område, innafattanda
skilda försnmmalsar, gar anvisning om att den administrativa reaktionsformen
kommer att träffa ett stort antal personer. Den torda därigenom få en
väsentligt större pravantiv effekt än dat nuvarande straffsystemet för
motsvarande fall. Länsstyralsan i Stockholms län framhåller att skatterna
liksom da allmänna avgifterna har fått allt större betydelse såväl för det
allmänna som för de enskilda medborgarna. Skatteundandraganda åtgärdar ökar
naturligan med ökat skattatryck samtidigt som det framstår som alltmer angeläget
att envar förmås att lojalt bära sin
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 87
del
av skattabördan. Det är uppenbart att verkligt kraftfulla och effektiva
åtgärder måste vidtas framför allt för att stävja kvalificerade skattebrott men
även för att motverka förfaranden i allmänhet, som kan medföra risk för
undandragande av skatt allar allmän avgift. Länsstyrelsen tillstyrkar därför
att utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning.
Kommerskollegium sägar sig
dala utredningens uppfattning att dat nuvarande påföljdssystamat aj gar
möjligheter att på att enkelt och enhetligt sätt beivra överträdelser. Det
synes kollegium riktigt att de alhnänna domstolarna avlastas da enklare målen
och att dat judiciella förfarandet begränsas till da allvarligare brotten.
Länsstyrelsen i Malmöhus län manar att utredningen synes ha anfört bärande
skäl till stöd för sitt förslag att inskränka dat nuvarande judiciella
förfarandet till att i fortsättningen tillgripas vid skattabrottslighet av
allvarligare slag och att komplettera det judiciella förfarandet med
sanktioner av typen skatte- eller avgiftstillägg.
1968 års
brottmålsutredning ansluter sig till grundtanken i betänkandet att mindre
skatte- och avgiftsöverträdalsar bör avföras från dat straffbara området och ej
vidare ta de rättsvårdanda myndighaternas resurser i anspråk. En sådan reform
synas anligt brottmålsutradningan väl kunna förenas med införandet av ett
system med skatta- och avgiftstillägg, som uttas i administrativ ordning vid
överträdelser mot gällande regler för deklarations- och uppgiftslämnandet.
Detta förutsätter dock att särskilda åtgärder vidtas för att öka den enskildes
möjligheter att rätt kunna fullgöra sin deklarations- och uppgiftsskyldighet.
Ökada insatser bör göras på den förebygganda sidan för att förhindra
uppkomsten av felaktigheter på detta område.
Länsstyrelsen i Älvsborgs
län tillstyrkar i princip förslaget om ett administrativt sanktionssystem, men
menar att utredningens motivering inte är tillfredsställande. Enligt danna motivering
framstår dan föreslagna sanktionen som ett led i att system där på
administrativ väg utmäts an påföljd för brott. Detta ter sig stötande särskilt
i de fall där det administrativa sanktionsförfarandet kommer till användning
men åtal ogillas. Utredningen synas inte i tillräckhg grad ha uppmärksammat
växelspelet mellan da båda formarna för repression mot skattefusk. Annorlunda
hade det ställt sig om utradningan i stället för att låta praktiska synpunkter
bli avgörande mera uttryckligt bada förklarat att skattetillägget ej avser vara
en påföljd för brott och att detta gäller även da fall, som går till åtal. I
utredningens värderingar saknas alltså motiv för att dat administrativa
sanktionssystemat skall tillåtas i vissa fall helt ersätta straff rättslig
påföljd och i andra fall komma till användning vid sidan av sådan påföljd. Ett
sådant motiv kan emellertid återfinnas i "Förslag till effektivare
taxering" (SOU 1954: 24 s. 130).
Länsstyralsan
ansluter sig till vad 1950 års skattalagsakkunniga uttalat och anser därför ett
administrativt system i princip kunna godtas om det uttagna beloppet framstår
som en avgift för vållade kostnader. Härav föl-
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
jer,
att det är viktigt att de skattskyldiga ej bibringas uppfattningen att fråga
är om en form av straff eller någon slags skatt. Det uttagna beloppet bör
därför aj kallas skattetillägg utan hellre förslagsvis taxeringsavgift (jämför
indrivningsavgift).
En
del verk och myndigheter intar en försiktigare hållning till förslaget i denna
del. Till denna grupp hör bl. a. kammarrätten och utredningen om definitiv
källskatt. Kammarrätten anknyter i sitt remissvar inledningsvis till
utredningens påpekande, att man inte endast genom skärpningar av
strafflagstiftningen kan komma till rätta med skattefusket, och anser att den
grundläggande frågan i dag är en effektivare ordning i avseende på
da-klarationsgranskningen och arbetet i första instans. Det kan enligt domstolens
mening visa sig betydligt mer angeläget att ta de lokala skattemyndigheterna i
anspråk för dessa uppgifter än för ett administrativt sanktionssystem.
Utredningens förslag sägs emellertid vara intresseväckande och väl förtjänta
att övervägas mot bakgrunden av den gällande ordningen. Kammarrätten
understryker att dess invändningar hänför sig till att sanktionssystemet
säkerligen kommer att visa sig synnerligen tyngande i tillämpningen, särskilt
för de lokala skattemyndigheterna, som i första hand bör engageras i
taxeringskontrollen. Domstolen har dock ingalunda den uppfattningen att en
effektiviserad kontrollapparat skulle onödiggöra straft eller andra sanktioner
när någon lämnar oriktiga uppgifter eller nonchalerar givna
ordningsföreskrifter. Frågan om det administrativa sanktionssystemet bör
slutligt prövas framdeles mot bakgrunden av genomförda reformer på området för
taxeringskontrollen.
Kammarrättans
åsikt att en effektivare taxaringskontroll bör införas innan ändring av
sanktionssystemet genomförs delas av andra remissinstansar, bl. a. utredningen
om definitiv källskatt och 1968 års brottmålsutredning.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län vitsordar att det finns behov av ett enklare
administrativt förfarande, som ger möjlighet till en jämn och rättvis reaktion
mot mera bagatellartade åtgärder eller underlåtna åtgärder, som innebär fara
för att skatten eller avgiften undandras det allmänna. Länsstyrelsen föreslår
emellertid att skattetillägg i enlighet med utredningens förslag skall införas
endast på mervärdeskattans område. Vad avser taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt förordas däremot en upptaxerings-metod som bygger på att
taxeringarna skall höjas mad vissa procentuella tillägg, uträknade på belopp
som undanhållits.
Några
statliga remissinstanser ställer sig helt avvisande till förslaget om skatte-
och avgiftstillägg. Detta är fallet med Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige samt länsstyrelserna i HaUands och Västerbottens län. Svea hovrätt
anför att en reform är påkallad och finner att en administrativ sanktionsform
som den föreslagna innefattar åtskilliga fördelar och bl. a. innebär ett enkelt
och snabbt sätt att beivra den lindrigare skattebrotts-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 89
ligbatan.
Hovrätten ansar emellartid att fördelarna med systemat inte uppväger nackdelarna.
Enligt förslaget skall tillägg i princip utgå så snart objektiva
förutsättningar är för handan. Det kan ifrågasättas, menar hovrätten, om ett
sådant i stort sett automatiskt verkande system är lämpligt för alla de
gärningstyper som det här är fråga om. Ej heller synes den administrativa
processen, som bygger på skriftlighat, vara lämpad för handläggning av mara
tveksamma påföljdsfrågor. För övrigt skulle enligt hovrättens mening
åtskilligt av den med förslaget åsyftade enkelheten förloras vid en mer
ingående och differentierad bedömning. Ho\Tätten ansar att dassa anmärkningar
inte utan vidare synas kunna avhjälpas inom raman för det föreslagna systemet.
Till det sagda kommer att i de fall då brottsligheten ej är ringa även straff
enligt skattebrottslagen kan komma i fråga vid sidan av skatte- aller
avgiftstillägg. Även i dessa fall ankommer uttagandet av till-lägg på
skattamyndighetarna medan frågan om straff enligt skattabrotts-lagan är en
domstolsfråga. Hovrätten ansar att man genom att på datta sätt splittra frågan
om påföljden för ett och samma förfarande på skilda myndigheter skapar en
avsevärd risk för motstridiga avgöranden. Denna risk är desto störra som de
administrativa organen skall bedöma gärningarna eftar delvis andra grunder än
de allmänna domstolarna. Det ifrågasätts om de praktiska fördelarna med
förslaget är så betydande att de uppväger de nackdelar som från
rättssäkerhetssynpunkt och av andra skäl är förenade med datta. I vart fall
anser hovrätten att innan slutlig ställning tas till förslaget det bör närmare
undersökas om inte åtskilliga av dessa fördalar kan vinnas på annat sätt. Att
utan alltför tyngande former beivra skattabrottslighet av lindrigare art är,
framhåller hovrätten, endast en del av det större problemet att finna smidiga
handläggningsformar för enklare brott över huvud. Att så kan ska inom
domstolsorganisationans ram visar förutom systemet med strafföreläggande
reformerna om parkaringsbot och ordningsbot. Det förtjänar undersökas om inta
även den enklare skattebrottslighetan kan behandlas i likartade former.
Hovrätten säger sig åtminstone f. n. inte beredd att tillstyrka skatte- eller
avgiftstillägg i den föreslagna forman.
Brister
i det föreslagna administrativa systemet föreligger även anligt hovrätten för Västra
Sverige, som avstyrker att förslaget i danna del läggs till grund för
lagstiftning. De föreslagna reglerna är enligt hovrättens mening inte endast
otillräckliga som garanti för den enskildes rättssäkerhet utan skulle, om da
lagfästas, fastmer utgöra ett markant avsteg från vad som med hänsyn till
rättssäkerheten ansetts självklart vid tidigare genomförda förenklingar av
handläggningsformerna på det straffrättsliga området. Hovrätten anser att dat
naturliga remediet mot den otillräckliga reaktionen mol skattebrott i själva
verket torde vara en ökning av resurserna hos de organ som har att handlägga
ärenden om skattebrott och en översyn av deras arbetsformer.
Länsstyrelsen
i HaUands län anser det inte vara en lycklig lösning att på
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
sätt
som föreslagits belasta administrativa myndigheter och skattedomstolar, vilkas
huvuduppgifter är av halt annan karaktär, med fastställande av sanktioner av
denna art. Den eljest allmänt upprätthållna skiljelinjen mellan förvaltande
och dömande verksamhet som regeringsformen bygger på kommer härigenom att
genombrytas i allt fall i första och andra instans. Om denna skiljelinje skall
upprätthållas är dat nödvändigt att samtliga förseelser och brott mot
skattelagstiftningen handläggs av rättsvårdanda organ. Genom utvidgning av
området för strafföreläggande synes de påtalade svårigheterna med en alltför
hård belastning av domstolarna och åklagarorganisationen i väsentlig mån kunna
undvikas. Sådana förelägganden begagnas redan nu i stor utsträckning i vad
avser förseelser mot ordningsföreskrifter av typen deklarationsförsummelse m.
m. I fråga om de grövre brotten, som under alla förhållanden blir föremål för
domstols prövning, synes eventuellt beräknande och fastställande av straffskatt
inte medföra någon väsentlig ökad arbetsbörda för domstolen. Länsstyrelsen är
med hänsyn härtill tveksam om vad utredningen anfört kan anses utgöra
tillräckliga skäl att införa det föreslagna administrativa sanktionssystemet.
Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens lån, som
menar att baskattning och straff skall hållas isär. Länsstyrelsen framhåller
att man inte kommer ifrån problemet genoin att kalla sanktioner för
skattetillägg, och att skattamyndigheternas ställning kommer att försämras, om
förslaget genomförs.
Utredningens förslag till
skatte- och avgiftstillägg godtas i princip av även bl. a. följande
icke-statliga remissinstanser, nämligen LO, Föreningen Sveriges fögderichefer,
Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges statsåklagare,
Sveriges advokatsamfund. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och TCO.
Vissa av dessa organisationer ansar dock att förslaget bör kompletteras aller
överarbetas.
LO uttalar att
organisationen i princip delar utredningans överväganden beträffande
riktlinjerna för en reform på skattestrafflagstiftningens område.
Skattabrottslighet av allvarligare natur skall anligt LO naturligtvis beivras i
domstolsväg undar det att förseelser av lindrigare art lämpligen kan behandlas
i administrativ ordning. Förslaget om skatte- och avgiftstill-lägg som
sanktionsmedel för sistnämnda fall utgör därför en lämplig lösning. Denna
sanktionsform bör även i likhat med vad utredningen föreslår komma till
användning jämsides med straff för skattebrottslighet av normal och grov natur.
Även om vissa befrielsegrundar införs såsom frivillig rättelse och
ringa försummelse framstår emellertid enligt LO:s mening systemet som alltför
stelt. Ett inte obetydligt antal förseelser som enligt gällande rätt alls inte
drabbas av några sanktioner skulle nu komma att göra det. Visserligen torde en
bättre efterlevnad av lagstiftningen på skatteområdet vara i högsta grad
eftersträvansvärd, men en utvidgning av det sanktionsbelagda området i den
omfattning förslaget leder till synes
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 91
knappast
angelägen eller sakligt grundad. LO förordar därför att systemet med
skattetillägg kompletteras med ett system mad skriftlig varning, vilket skulle
komma till användning i sådana fall där tillägg vore an för stark reaktion,
men där förseelsen inte framstår som så ringa att åtgärd över huvud kan
underlåtas.
TCO tillstyrker att
utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning. Även om det kan sägas
vara ett behov att avlasta domstolarna enklare mål får detta inte leda till en
alltför summarisk behandling. Prövningen av de olika omständigheter som kan
medföra att t. ax. skattetillägg skall få eftergivas är en typisk domstolssak
som bör behandlas i ett domstolsförfarande. F. n. tar mål i kammarrätten, som i
normalfallet blir sista instans, åtskilliga år innan dom föreligger. TCO vill
starkt betona vikten av att da mera bagatellartade brotten får en
handläggningsform som innebär att de kan avgöras utan alltför stor
tidsutdräkt.
Föreningen Sveriges
statsåklagare uttalar att straffsanktion inte bör förekomma där det önskade
resultatet lika väl eller bättre kan nås med andra sanktionsformer och finner
det ställt utom allt tvivel, att en bättre efterlevnad av skattelagstiftningen
bäst kan erhållas genom en kombination av administrativa och straffrättsliga sanktioner
i huvudsaklig överensstämmelse med utradningens förslag. Genom den föreslagna
anordningen, som föreningen anser tilltalanda även från kostnadssynpunkt,
uppnås en klarare åtskillnad än f. n. mellan allvarliga och mindre allvarliga
överträdelser på skattalagstiftningans område.
Sveriges advokatsamfund
tillstyrker dat föreslagna administrativa systemet under uttrycklig
förutsättning att förslaget kompletteras i vissa angivna hänseenden varigenom
dan enskildes rättssäkerhet bättre kan tillgodoses än enligt förslaget.
Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare, KF, SR och SACO har i mer eller mindre positiv
anda uttalat sig om utredningens huvudprincip. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare delar utredningens uppfattning att mindre
allvarliga förseeisar bör medföra en administrativ påföljd i stället för att
leda till åtal. Vid dessa bedömningar utgår föraningen från att an lag om det
administrativa förfarandet kommer att beslutas och att särskilda
länsskattadomstolar inrättas. KF ställer sig i princip inte avvisande till
förslaget. Förbundet ifrågasätter emellertid starkt, om ett sådant system som
det föreslagna är möjligt att genomföra på ett tillfredsställande sätt med
nuvarande organisation inom taxeringsväsendet. Förbundet anser därför att ett
genomförande av förslaget bör anstå till dess nuvarande taxeringsorganisation
fått en härför mer lämplig utformning. SACO framhåller att inom andra
rättsområden under senaste tid vidtagits åtgärder i syfte att avlasta
domstolarna och åklagarmyndigheterna från handläggning av bagatellbrott och
menar att förslaget ligger väl i linje med denna utveckling. En given
förutsättning för en övergång till ett admi-
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
nistrativt
förfarande måste enligt SACO vara att rättssäkarhetan inte eftersatts. SR
anför liknande synpunkter angående skattesystemets utformning och framhåller,
att administrativa sanktioner synes ägnade att avlasta oväsentliga uppgifter
från rättsväsendet och ändå bli tillräckliga i avsedda fall. I själva
smidigheten och snabbheten hos detta instrument kan dock ligga vissa
riskmomant, som måste föranleda särskilda åtgärder för att öka rättssäkerheten
för dan skattskyldiga. En ekonomisk sanktion mot en medborgare masta anses
vara att allvarligare steg än påföring av skatt.
Föreningen
Sveriges polismästare är kritisk till förslaget, som enligt föraningens maning
innebär påföljd för objektivt felaktiga uppgifter oavsatt om den skattskyldige
handlat av uppsåt, oaktsamhet eller ren okunnighat. Detta anser föreningen inte
vara rimligt med hänsyn till gällanda minst sagt inte lätta skattelagstiftning.
Skånes
handelskammare framhåller att dan inta motsätter sig ett modifierat
sanktionssystam med skattetillägg after norskt mönster undar förutsättning att
tillfredsställande garantier för rättssäkarhetens iakttagande uttryckligan
stadgas. Såsom sådana garantier synas kunna övarvägas att sanktionsförfarandat
förläggs till prövningsnämnden i stället för till lokala skattemyndighetan, att
det i allt fall äger rum under sådana former som tillämpas vid en
kontradiktorisk skatteprocess, att tilläggen må anpassas efter gradan av
vadarbörandes skuld samt att tilläggsskatt inte utdöms vid ursäktligt misstag.
Såsom
tidigare nämnts är näringslivets organisationer kritiska till förslaget.
Sveriges industriförbund har i sitt yttrande, som åberopas av SAF, Svenska
bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund m.
fl. organisationer inom näringslivet, framhållit att betänkandet har vissa
principiella brister samtidigt som det i många hänseenden är uppenbart
olämpligt utformat och inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till
förhållandena i det praktiska livet. Förbundet anför bl. a. att skattetillägg
anligt förslaget skulle komina att uttas i en rad fall där i dag någon påföljd
inta förekommer. Följden av utredningans förslag på detta område skiilla bli
att skattetillägg kommer att utgå såväl när straffrättsliga sanktioner kan
förakomma som när någon grad av vårdslöshet övar huvud taget inta kan läggas
den försumliga till last. Förbundet manar att diskussionen hade vunnit på om
utredningen skilt på olika typer av försaalsar. Vissa av de fall där
skattetillägg skall utgå är rena ordningsförsealser. Så är fallet med för sent
avgiven deklaration. Denna typ av försaalsa bör inte sammanblandas mad oriktigt
lämnande av uppgifter o. d. Förbundet menar att ett liknande avgiftstillägg
vid oriktig deklaration föreslogs av 1950 års skattalagssakkunniga i deras i
dat föregående nämnda batänkande. Datta tillägg skulle utgå utan prövning av
dan skattskyldiges störra eller mindre skuld till dan oriktiga deklarationen.
Detta förslag avstyrktas av praktiskt taget alla remissinstanser. Förbundet
framhåller att de skäl som åberopades
Kungl.
Maj:fs proposition nr 10 år 1971 93
mot
skattelagssakkunnigas förslag i allt väsentligt fortfaranda gäller och inskränker
sig till att i principiellt hänseende hänvisa till de remissyttranden, som
redovisades i prop. 1955: 160 s. 168178.
Sveriges
lantbruksförbund och RLF hänvisar i yttrande till utlåtande av Lantbrukets
skattedelegation. Dalagationan ansar att utredningen i betänkandet ingående
analyserat de straffrättsliga sanktionerna under dat att de administrativa
sanktionerna inte ägnats motsvarande omsorg, trots att de sistnämnda berör det
stora flertalet deklarations- och uppgiftsskyldiga. Framlagda förslag om
skatta- och avgiftstillägg är så onyanserade och bristfälliga att de i
nuvarande utformning inte kan läggas till grund för lagstiftning. Delegationen
har därför den bestämda uppfattningen att utredningsförslaget inte bör
föranlada lagstiftning vid datta års riksdag utan att reformen i stället
föreläggs nästa års riksdag så att under mellantiden kompletterande utredning
kan göras och följas av ett förnyat remissförfarande. Det väsentliga måste vara
att rättssäkarhetskravan blir tillgodosedda.
Straffrättsliga påföljder
Dat
stora flartalat ramissinstansar dalar utradningens uppfattning att de
straffrättsliga påföljderna i princip bör reserveras för mer allvarlig brottslighat.
Denna inställning har också an del av de instansar, som är direkt avvisande
allar tveksamma till det administrativa sanktionssystemat.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser dock att åtal och lagföring bör få något
störra omfattning än utredningen tänkt sig. De administrativa tilläggen har
nämligen inte differentiarats eftar gärningsmannens subjektiva skuld och
framstår dessutom som förhållandevis låga. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelsen i Kalmar län, som menar att utredningen i stort satt underskattat
batydelsen av sådana skattabrott som avser inkomst av tjänst. Eftarsom
tillägget endast uppgår till ca en fjärdadal av nuvarande bötesstraff bör även
måttliga undanhållna belopp, 1 000 2 000 kr., medföra åtal och lagföring om
verkligt grov vårdslöshet eller sannolikt uppsåt föreligger.
Bland
de remissinstanser som motsätter sig införandet av ett administrativt
sanktionssystem finns några länsstyrelserna i HaUands, Västernorrlands och
Västerbottens län. Föreningen auktoriserade revisorer samt Svens-l:a
företagares riksförbund som ansar att dan centrala
skattastrafflag-stiftningan också i framtiden bör omfatta båda allvarligare och
lindrigare brott i ungefär samma utsträckning som gäller enligt nuvarande SkSL.
Hovrätten för Västra Sverige föreslår att den subjektiva brottsförutsättningen
vid en reform av skattastraffrätten även skall omfatta s. k. enkel oaktsamhet.
Praktiskt
taget alla de instansar som yttrar sig över förslaget till skattebrottslag delar
utredningens mening att gärningsbeskrivningarna för de centrala skattebrotten
bör omkonstrueras och straffen skärpas. Man har vi-
94 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
dåre
inget att erinra mot att lagen skall gälla skatter och avgiftar i den omfattning
som utredningen föreslår. Det riktas inte heller några egentliga anmärkningar
mot den föreslagna uppdelningen av straffbastämmalserna mellan centrala
skattebrott dvs. brott som riktar sig mot myndigheternas taxerings- och
fastställelsebeslut och brott mot uppbördsverksamheten. Däremot har olika
meningar framförts om gärningsbeskrivningarnas närmare utformning och om hur
långt straffskärpningarna bör drivas.
Skatte-
och avgiftstillägg
Utredningen
Utredningen
uttalar att att skatte- och avgiftstillägg i och för sig kan göras tillämpligt
på hela skatte- och avgiftsområdet. Den ledanda principen bör enligt
utredningans mening vara att sanktionsformen får att dsträckt
tillämpningsområda. Det bör emellertid föreligga ett praktiskt behov av en sådan
sanktionsform på ett visst område för att den skall införas där.
Utredningen
konstaterar att behovet av skatte- och avgiftstillägg främst föreligger inom de
delar av skatte- och avgiftsområdet, där antalet skattskyldiga eller
avgiftspliktiga är mycket stort och kontrollintensitaten låg samt
uppgiftsskyldigheten omfattande. Detta är i första hand fallat beträffande
inkomstskatt och förmögenhetsskatt liksom för arbetsgivaravgifterna till
socialförsäkringens finansiering. Likartade förhållanden kan anligt utredningen
också sägas ha gällt den förutvarande allmänna varuskatten och kan helt säkert
antas vara fallet beträffande mervärdeskatten. Även inom kontrollstyrelsens
verksamhatsområda föreligger enligt utredningens mening i viss utsträckning
behov av denna administrativa sanktionsform. Vad gäller exempelvis arvs- och
gåvoskatteförordningen, stämpelskatteförordningen och vissa författningar av
mera begränsat tillämpningsområde finner däremot utredningen behovet av att
skatte- och avgiftstillägg vara mindre påtagligt.
Utredningen
anser att regler om skattetillägg bör gälla på inkomst-och
förmögenhetsskattaområdet, på marvärdaskattaområdet och på punktskatteområdet
samt avgiftstillägg på området för arbetsgivaravgifter. Utredningen framhåller
att dat på grund av föreliggande skiljaktigheter de olika baskattningsområdena
emellan inte är lämpligt och knappast ens möjligt att reglera skatte- och
avgiftstilläggat i en enda författning. Bestämmelser i ämnet måste därför
utformas för vart och ett av da angivna områdena.
Utredningen
framhåller att schablonartade och lättillämpade regler om skatte- eller
avgiftstillägg kommer att medföra att antalet reaktioner i fråga om
försummelser från de skattskyldigas med fleras sida kommer att öka, vilket
även är avsikten. Detta kommer emellertid att medföra påfrest-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 95
ningar
på skatteadministrationen m. m., som måste mötas med investeringar i personal
och kontorsteknisk utrustning. Delvis torde dassa problem enligt utredningen
kunna lösas mad hjälp av ADB-system men det betonas även att de
personalbesparingar som detta system kan medföra inte får överskattas.
Skattetillägg
enligt TF
Oriktigt
meddelande. Syftet med skattetillägget på den direkta skattens område är anligt
utredningen att ganom ett ekonomiskt tryck förmå de skattskyldiga att fullgöra
föreskriven uppgiftsskyldighet. Tillägget bör därför utgå när oriktiga eller
bristfälliga uppgifter konstaterats eller uppgifter för taxering avgetts för
sant aller helt underlåtits. Bestämmelser om skattetillägg vid oriktiga
uppgifter kan enligt utredningen lämpligen byggas upp med
eftertaxeringsrekvisiten som förebild, givetvis dock utan att bevisbörderegeln
vid sådan taxering blir tillämplig. De objektiva förutsättningarna för tillägg
bör således vara, att det skall föreligga an oriktig uppgift av den
skattskyldige, att den oriktiga uppgiften skall ha lämnats av den skattskyldiga
själv i deklaration eller eljest i upplysning avgiven till ledning för taxering
samt att den skattskyldige eller maken skulle ha undgått taxering eller skulle
ha åsatts för låg taxering om den oriktiga uppgiften hade följts.
Den första förutsättningen
för skattetillägg är sålunda att den skattskyldige inte behörigen fullgjort
sin uppgiftsplikt. Utredningen framhåller att ett oriktigt fullgörande av
uppgiftspliktan inte enbart består i lämnande av positivt oriktig uppgift utan
även i förtigande av sakuppgift. Det bör således vara fråga om en oriktig
ellar utebliven information om ett faktiskt förhållande av betydelsa för
fastställande av en riktig taxering.
Oriktig
sakuppgift i här avsedd bemärkelse måste strängt hållas isär från oriktigt
yrkande, som självfallet inte skall medföra skattetillägg. Utredningen
understryker att dat i vissa fall kan vara svårt att avgöra om en oriktig
uppgift i här avsedd bemärkelse ellar ett yrkande föreligger. Det framhålls
emellertid att baskattningsmyndighatarna har att ta ställning till sådana
frågor även vid avgörande om aftertaxeringsgrund föreligger. Utredningen anser
det vara an betydelsefull fördal mad det nya institutet att de rättsgrundsatser
och dan rättstillämpning som utbildat sig beträffande aftertaxeringsinstjtutet
kan utgöra vägledning när det gäller att ta ställning till om dat föreligger
en oriktig uppgift ellar ett yrkande.
Villkoret
att den skattskyldige själv i deklaration eller eljest i upplysning avgiven
till ledning för taxering skall ha lämnat den oriktiga uppgiften, framhåller
utredningen vidare, överensstämmer nämligen med vad som gäller beträffande
eftertaxering. För t. ex. ett bolag aller annan juridisk person innebär detta
att skattetillägget åsätts och i förekommande fall uttas av den juridiska
personen.
Det
praktiskt viktigaste fallet, påpekar utredningen, torde vara det när
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
oriktig
uppgift har lämnats i deklaration aller i bilaga till danna. Också oriktiga
uppgifter i andra handlingar eller i särskilda upplysningar som den
skattskyldige lämnat till ledning för taxering skall emellartid anligt
förslaget föranleda åsättande av skattatillägg vare sig uppgifterna lämnats
muntligen ellar skriftligen, eftar anmaning aller utan att sådan föregått.
Slutligen
framhåller utradningan att dat i övarensstämmalse med vad som gäller i fråga
om eftertaxering skall föreligga orsakssammanhang mellan den oriktiga
uppgiften och taxeringen på så sätt, att taxeringan sktilla ha blivit för låg
för den skattskyldiga själv aller för någon med vilken den skattskyldige skall
samtaxaras om den oriktiga uppgiften godtagits. Den närmare innebörden härav
illustreras mad några exempel.
Om
en skattskyldig i sin deklaration redovisat en villafastighat enligt
beskattningsreglerna för flarfamiljsfastighat och därvid upptagit hyresintäkterna
till för lågt balopp skall han enligt förslaget inte åsättas tillägg för danna
oriktiga uppgift. Dat är här fråga om en fastighet som skall redovisas anligt
den s. k. schablonmetoden och den oriktiga uppgiften har ingen betydalsa för
taxeringan eftersom hyresintäktarna i datta fall inta är skattepliktig
inkomst.
Vidara
nämns det fallet, att en gift skattskyldig i förvärvskällan kapital redovisar
ränteintäkter eftar avdrag för kostnader med 350 kr. i stället för rätteligan
750 kr. Med hänsyn till att det axtra avdraget i förvärvskällan kapital utgör
högst 800 kr. påverkar den felaktiga uppgiften inta taxerings-resultatet och
skattetillägg skall därför inta utgå. Detta blir däremot enligt förslaget
fallet om räntaintäktan after avdrag för kostnader i stället rätteligen
uppgått till 2 000 kr. Skattatillägg skall då i princip åsättas, dock endast
för dat belopp som påverkat taxeringan, alltså (2 000800 =) 1 200 kr. En
konsekvens av nu berörda princip är den, att det balopp, som kunde ha
undandragits taxering om den oriktiga uppgiften godtagits aldrig kan vara
större än den beskattningsbara inkoinstan resp. förmögenheten.
Försummelse
att avge deklaration. Utredningen ansar, att dat nuvarande bötesstraffet, högst
300 kr., för försnmmalse att avge självdeklaration visat sig vara ett otillräckligt
medel för att ge eftertryck åt deklarationsskyldig-haten. Det framhålls att
inte hallar vitasinstitutet, bl. a. av praktiska skäl, kunnat fullgöra en sådan
funktion och att det år after år skatt en fortlöpanda ökning av antalet
skattskyldiga som helt underlåter att fullgöra sin deklarationsskyldighet
ellar avger deklaration för sent.
Utradningan
föreslår därför att skattatillägg skall utgå såväl vid underlåtenhat att
deklarera som vid försummelse att i rätt tid avgå deklaration. Den taxering som
åsätts den skattskyldige bör därvid utgöra underlag för fastställandet av
skattetillägg. Härigenom tillskapas enligt utradningens mening ett
påtryckningsmedal som är betydligt effektivare än det nuvarande bötesstraffet
för underlåtenhet att fullgöra deklarationspliktan.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 97
Skattetilläggens
storlek m. m. Utredningen föreslår, att skattetilläggen utformas mad hänsyn
till progressiviteten i beskattningen. Tilläggens storlek bör således ställas i
viss relation till den skattelättnad, som den oriktiga uppgiften skulle ha
medfört för den skattskyldiga om felaktighaten inte hade upptäckts.
En från många synpuiikter
enkel metod är att utta en bestämd procent av den skatt, som skulle ha
undandragits om den oriktiga uppgiften följts. En sådan lösning har utredningen
funnit lämplig på vissa områden där institutet ansetts böra införas. Såvitt
avser inkomst- och förmögenhetsskatten skulle emellertid detta medföra, att den
beslutande myndigheten måste vänta med påföring av skattetillägg till dass
debitaringan av den slutliga skatten blir klar vid slutet av taxeringsåret.
Arbetet hos beslutsmyndigheten skulle då i stor utsträckning komma att bli
förlagt till årat eftar taxeringsåret och avslutas först långt in på detta.
Utredningen anser det vara angeläget att beslut om tillägg fattas i nära
anslutning till taxeringen och debiteringen och att sådant beslut om möjligt
tillställs de skattskyldiga innan ny deklaration skall upprättas. En inte
oväsentlig nackdel mad att anknyta skattetillägget direkt till skatten är
enligt utredningen att besvärsinstanserna i så fall inte direkt skulle kunna
ange skattatilläggats storlek i sina beslut om ändring av tillägget.
Med
hänsyn till dessa förhållanden föreslår utredningen att skattetillägget vid
oriktig uppgift bör utgå after en med hänsyn till progressiviteten bestämd
procentsats av det ej upptagna beloppet till den del detta påverkat eller kunde
ha påverkat taxeringen. Vad nu sagts om skattetillägg vid oriktig uppgift bör
enligt utredningen gälla ävan i fall taxeringen bestämts skönsmässigt på grund
av att deklarationen är så bristfällig att den uppenbarligen inte är ägnad att
ligga till grund för taxeringen.
Tillägget
vid oriktig uppgift skall beräknas mad ledning av den felaktiga uppgiftens
belopp. Vid skönstaxering skall den oriktiga uppgiften anses utgöra skillnaden
mellan den fastställda beskattningsbara inkomsten och de eventuella uppgifter,
som dan skattskyldige lämnat till taxeringsnämnden i deklaration eller på annat
sätt.
Tillägget
skall beräknas särskilt för statlig inkomstskatt, för kommunal inkomstskatt och
för statlig förmögenhetsskatt. Det föraslås utgå med viss procent av dat belopp
som skulle ha undandragits genom det oriktiga meddelandet. Då tillägget bör
stå i viss relation till den skattalättnad, som det oriktiga meddelandet skulle
ha medfört för den skattskyldige om felaktigheten inta upptäckts, har
utredningen föreslagit olika procentsatser i de fall där skatteskalan är
progressiv. Procentsatsen vid den statliga inkomstbeskattningen föreslås
sålunda variera för fysiska personer och dödsbon från 3 till 20 % beroende på
den beskattningsbara inkomstens storlek medan procentsatsen vid den kommunala
beskattningen föreslås till 5 %. Samma reaktion föreslås för de fall då
deklaration inte lämnas trots anmaning.
4 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Vid
försuinmelse att avge deklaration inom föreskriven tid skall tillägget beräknas
på grundval av den beskattningsbara inkomsten eller förmögenheten och utgå med
en fast procentsats. Härigenom åstadkommes en reaktion som i viss mån är
differentierad med hänsyn till den skattskyldiges skatteförmåga. Underlåter
skattskyldig att över huvud avge deklaration till taxeringsnämnden bör enligt
utredningens förslag reaktionen i vissa fall bli kraftigare, nämligen om den
skattskyldige anmanats att lämna deklaration men underlåtit detta.
Tillägg vid försummelse
att inom föreskriven tid avlämna deklaration eller att avlämna behörigen
undertecknad deklaration skall enligt förslaget beräknas på grundval av den
högsta baskattningsbara inkomst, som fastställs för den skattskyldige vid
taxering för inkomstskatt i kommunen, resp. den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som övarstiger skattefritt belopp. Tillägget föreslås i dessa
fall utgå med 1 % rasp. 0,3 % av nämnda belopp. Har taxering påförts trots att
deklaration inte avgetts efter anmaning, skall dessutom tillägg påföras enligt
vad som ovan sägs beträffande oriktig uppgift.
Befrielsegrunder.
Som framgått av det föregående ansar utredningen att skattetillägg bör utgå
generellt, då en objektivt oriktig uppgift lämnats allar en uppgiftsskyldighet
försummats. Utredningen framhåller emellertid att dat av olika anledningar
bl. a. med hänsyn till skattesystemets komplicerade natur är nödvändigt att
denna regel nyanseras genom möjlighet att åberopa vissa befrielsegrunder.
Sålunda föreslås att befrielse från skattatillägg skall medges när särskilda
omständigheter föreligger, t. ex. frivillig rättelsa, ringa fall av försummelse
samt om det i övrigt får anses uppenbart obilligt att påföra skattetillägg.
Beslutande
myndighet. När det gäller val av den myndighet, som i första hand skall besluta
om skattetillägg, framhåller utredningen att de myndigheter inom den nuvarande
organisationens ram som skulle kunna komma i fråga är taxeringsnämnd,
länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.
Vad
först beträffar taxeringsnämnden finner utredningen att många skäl talar för
att nämnden jämsides med beslut om taxering även bör besluta om skattetillägg.
Nämnden och särskilt dess ordförande bör bäst känna till alla omständigheter,
som föranlett nämndens beslut i taxaringsfrågan. Nämnden skulle därför kunna
direkt fatta beslut om tillägg i samband med baslutet om taxaringen. Den
skattskyldige skulle då i samband mad ifrågasatt avvikelse från deklaration
även få del av ifrågasatt åsättande av tillägg. Ett sådant förfarande skulle
enligt utredningen innebära dan från praktisk synpunkt bästa lösningen. Den
skattskyldige skulle på ett tidigt stadium informeras om det skattetillägg som
fel och brister i avgiven deklaration eller underlåtenhet att avge deklaration
i behörig ordning har föranlett.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 99
Enligt
utredningen kan emellartid flera omständigheter anföras mot en dylik lösning.
Radan den korta tid som står nämnderna till förfoganda för taxaringsarbetats
bedrivande ansas vara en faktor som starkt talar emot en ordning, som innebär
ytterligare arbetsuppgifter, kanske till man för själva taxeringsarbetet. Även
principiella skäl anförs mot den diskuterade lösningen.
Det
synes nämligen utredningen värdefullt om taxeringsnämndens karaktär av enbart
beskattningsnämnd kan upprätthållas gentemot allmänheten. Erfarenheterna med nuvarande
ordning, enligt vilken det åligger taxeringsnämndans ordförande att till
förste taxeringsintendanten anmäla misstänkta fall av brott enligt SkSL,
utvisar otvetydigt en mycket ojämn anmälningsfrekvens, som måste tillskrivas
den olika bedömningsgrund som ordförandena tillämpar. Utredningen anser det
inte vara acceptabelt om en liknande ojämnhat i tillämpningen skulle vidlåda
det nya sanktionssystemat.
Utredningen
ansar att vissa skäl talar för att uppgiften att besluta om skattetillägg bör
anförtros länsstyrelsen. Därigenom skulle enligt utredningen vinnas den
största möjliga garantin för en enhetlig tillämpning av bestämmelser om
skattetillägg, då där finns tillgång till personal med mångårig skatterättslig
erfarenhet, för vilken tillämpningen av bestämmelserna i regel inte torde
medföra några större problem. Många nackdelar av praktisk art är emellertid
enligt utradningens maning föranade med an sådan ordning.
Redan
det stora antal ärenden som varje länsstyrelse skulle få att handlägga inger farhågor
för att förfarandet skulle bli tungrott och kräva en utbyggnad av
administrationen. Länen skulle i medeltal komma att få mer än 5 000
skattetilläggsärenden. Det erinras om att deklarationarna normalt förvaras hos
lokal skattemyndighet after taxeringsarbetets avslutande i första instans. I de
fall deklaration erfordras för handläggning av besvär eller för speciell
undersökning på taxeringssektionen hos länsstyrelsen rekvireras deklarationen
från lokal skattemyndighet av prövningsnämndens kansli resp.
taxeringssektionan. Om länsstyrelsen ålades uppgiften att besluta om tillägg
såsom första instans i samtliga ärenden, skulle länsstyrelsen behöva ha
tillgång till samtliga deklarationer taxeringsdistriktsvis. Under tiden fram
till den 1 oktober behöver dock lokal skattamyndighet i största möjliga
utsträckning ha deklarationsmaterialet tillgängligt för att fullgöra bestyret
med påförande av pensionsgrundande inkomst. Utredningen understryker att en
besvärande konkurrens om deklarationsmaterialet därför kan beräknas uppkomma
under större delen av dan tid då flertalet frågor om skattetillägg bör prövas.
Om
den lokala skattemyndigheten blir dan i första hand beslutande myndigheten i
flertalet skattetilläggsärenden kan det antas att några svårigheter med hänsyn
till behovet av tillgång till deklarationsmaterialet inte behöver
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
uppkomma.
Lokal skattemyndighet har nämligen tillgång till deklarationsmaterialet, sedan
taxeringsnämnden på våren och försommaren lämnat ifrån sig detta, med undantag
av aktiebolagens och föreningarnas deklarationer, som finns på länsstyrelsen.
Utredningen bedömer
situationen så alt lokal skattemyndighet i övervägande antalet fall torde
kunna fatta baslut om skattatillägg så tidigt, att debiteringen kan ske på
skattsedeln för slutlig skatt. Det understryks att det är mycket angeläget att
så sker såväl från arbetssynpunkt som med hänsyn till uppbörden av tillägg. Det
pekas vidare på den fördel som bastår i att lokal skattamyndighet regelmässigt
har god kontakt med taxeringsfunktionärerna i fögderiet och därigenom under
hand lätt kan erhålla kompletterande uppgifter till ledning för sin bedömning.
Någon väsentlig skillnad vad beträffar likformigheten i fråga om påföring av
skattetillägg mellan handläggning hos lokal skattemyndighet och handläggning
hos länsstyrelse torde anligt utredningens mening inte behöva befaras.
Utredningen sammanfattar
sitt ställningstagande så, att valet av myndighet i första hand synes böra stå
mellan lokal skattemyndighet och taxeringsnämnd. Med hänsyn till bl. a. dan
utformning som taxeringsnämndsarbetet f. n. har och den otvivelaktiga risk som
föreligger för en mindre tillfredsställande tillämpning av. bestämmelserna om
nämnderna skulle åläggas uppgiften med skattetillläggat, har utradningan
stannat för den lösningen att de lokala skattamyndigheterna som första instans
bör fatta beslut om skattetillägg i anledning av taxeringsnämndens baslut om
taxering. Det föreslås emellertid att dat bör finnas möjlighet för lokal
skattamyndighet att i vissa fall, exempelvis då besvär anförts över en
taxering, överlämna avgörandet till prövningsnämnd. Sistnämnda myndighet anses
vidare alltid böra vara första instans beträffande skattetillägg vid
eftertaxering. Utredningen framhåller att genom ett sådant arrangemang de
olika myndigheternas speciella kunskaper torde kunna utnyttjas och en praktisk
och ändamålsenlig lösning kunna erhållas i stort satt inom ramen för den nu
befintliga organisationen.
Beslut
och delgivning m. m. Arbetet mad skattetillägg hos lokal skattemyndighet bör
enligt utredningen kunna vara avslutat så tidigt att beslut i regal kan
tillställas de skattskyldiga genom debetsedeln på slutlig skatt. De
skattskyldiga skall kunna räkna med att frågan om skattetillägg på grund av
tidigare års taxering i normalfallet skall vara prövad innan den nya
deklarationen upprättas och avges. Detta anser utredningen vara väsentligt och
framhåller att tillägget då även skulle fungera som an varning.
Det
bör vidare enligt förslaget åligga taxeringsintendanten att i ärenden som
överlämnats till prövningsnämndan verkställa dan utredning som behövs för en
bedömning av fråga om skattetillägg samt att hos nämnden
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 101
framställa
yrkande om åsättande av tillägg. Detsamma gäller vid eftertaxering där
prövningsnämndan är första instans ävan i beskattningsfrågan.
För att kravet på
rättssäkerhet skall tillgodoses bör den skattskyldige i likhet med vad som
gäller vid taxering regelmässigt beredas tillfälle att avge yttrande innan
baslut om skattatillägg fattas. Detta kommunikationsförfarande, framhåUer
utredningen, kommer i viss mening att ersätta nuvarande ordning, där
förundersökning sker i samtliga fall då misstanka ora brott anligt SkSL eller
förseelse mot TF föraliggar. Vid förundersökning anligt nuvarande ordning
sisar sig inte sällan att anledning till åtal inte föraliggar. Skälen
härför växlar. Ofta förekommer att åtalsanmälningar avskrivs sedan dal
konstaterats att den skattskyldiga på grund av sjukdom inte kunnat fullgöra sin
deklarationsskyldighet aller att sjukdomen utgör en förklaring till att
uppgiftsskyldigheten fullgjorts på ett undermåligt sätt. Utredningen anser att
man bör kunna räkna med att dylika fall skall kunna avskiljas after lokal
skattemyndighets kommunikation.
Det kan inte förnekas att
kommunikationsförfarandet medför ett betydande arbete för lokal
skattemyndighet. Inom utredningen har därför diskuterats om inte redan i
taxeringsnämndens baslut bör kunna anges att dan skattskyldige riskarar
skattetillägg mad anledning av nämndens baslut beträffande hans taxering. Den
skattskyldige skulle då samtidigt underrättas om sin rätt att till lokal
skattemyndighet inkomma med förklaring inom viss tid.
En dylik ordning ansar
utredningen emallertid inger betänklighatar av flera skäl och anför att det
inta kan ansas lämpligt att da skattskyldiga under längre tid hålls i ovisshat
om den sanktion som deras sätt att fullgöra eller underlåta att fullgöra
deklarationsskyldigheten kan medföra. Tillagget kan väntas ej sällan uppgå till
relativt höga belopp. Dat kan befaras att de skattskyldiga inta förmår hålla
isär de olika momenten. Besvär över taxeringsnämndens beslut om taxeringan kan
komma att tolkas som erinran mot att skattetillägg aktualisarats och vice
varsa. En dylik ovisshat baträffanda karaktären av till myndigheterna ingivna
skrivalsar skulle vara olycklig.
Utredningen
har därför anselt att elt kommunikationsförfaranda genoin lokal
skattemyndighets försorg inte kan undvaras.
Besvärsrätt
m. m. Utredningen föreslår, att besvär över beslut om skattetillägg bör få
anföras i samma ordning som gäller för besvär över taxering. Sålunda bör även
reglerna i 99104 §§ TF om besvär i särskild ordning gälla i tillämpliga delar.
Att lokal skattemyndighet är första instans i fråga om skattetillägg medför
emellertid att särskilda regler måste införas för besvär över skattetillägg på
grund av sistnämnda myndighets baslut.
Taxaringsintendent skall
vidare enligt förslaget ha samma möjlighet att framställa yrkande om påföring
av tillägg hos prövningsnämnd som han
102 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
har
beträffande taxering. Detta bör gälla såväl då skattetilläggsfrågan prövats av
lokal skattemyndighet som när detta inta har skett. Givetvis bör
taxeringsintendent även kunna yrka skattetillägg i samband med yrkande om
eftertaxering.
Det
för taxering gällande basvärsförfarandet innebär bl. a. att frågan om
skattetillägg kan bli föremål för prövning i kammarrätten och i sista hand i
regeringsrätten. Utredningen antar att frågan om skattetillägg i regel blir
föremål för gemensam handläggning mad själva taxeringsfrågan i kammarrätten om
denna överklagats dit. Besvär över kammarrättens utslag om skattetillägg
föreslås kunna komma undar regeringsrättens prövning endast efter meddelad
prejudikatsdispens om taxeringsmålat inte får överklagas dit. Utredningen
föreslår slutligan att det bör åligga prövningsnämnden, kammarrätten och
regeringsrätten att under vissa omständigheter självmant rätta påfört
skattatillägg.
Debitering
m. m. Skattetillägg skall enligt förslaget helt tillfalla statsverket.
Utredningen beräknar att de belopp som genoin skattetillägg kommer att inflyta
till dat allmänna blir av en storlek som mer än väl täcker kostnaderna för den
ökade administration som kan bli följden av systemet.
Skattetillägg
enligt MF
Förslaget
om skattatillägg i MF överensstämmer i stort med föreslagna bestämmelser i TF.
Det föraligger dock vissa principiella skillnader.
För
det första föraslås att tillägget beräknas på grundval av det skattebelopp,
som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde ha undandragits.
Beräkningen av tillägget skall sålunda inte ske på grundval av
skatteunderlagets storlek utan direkt mad ledning av skatten.
Procentsatsen
har inte varierats eftar någon progressiv skala. Det har i stället föreslagits
att tillägget vid oriktig uppgift alltid skall utgå med 20 % av skatten på det
oriktiga meddelandet. Vid underlåtenhet att avge deklaration föreslås att
tillägget skall utgå med likaledas 20 % men beräknat på hela skattabeloppat för
redovisningsperioden. Inlämnas deklaration inom att år efter föreskriven tid,
skall tillägget i sistnämnda fall emallertid sänkas till 2 % av dan fastställda
skatten. I dassa underlåtanhetsfall har tillägget maximerats till 5 000 kr. för
varje redovisningsperiod.
Slutligan
föreslås att beskattningsmyndigheten, mervärdaskattekontoret, i första hand
även skall handlägga frågan om skattetillägg.
Skattetillägg
enligt FF och avgiftstillägg enligt AVGF
Förfarandet
beträffande tillägg enligt FF och AVGF föresläs få i stort sett samma
utformning som förfarandena rörande skattetillägg enligt MF. Förslaget om
tillägg i dessa författningar övarensstämmar i huvudsak
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 103
med
förslaget beträffande MF. Vissa smärre avvikeisar föreligger som är betingade
av da speciella arbetsrutinerna hos kontrollstyrelsen resp. Rfv vilka
myndigheter anligt förslaget skall besluta om tillägget var och en på sitt
område.
Remissyttrandena
Utredningens
förslag att skattetillägg bör införas för inkomst- och förmögenhetsskatt,
mervärdeskatt och på punktskatteområdet samt avgiftstill-lägg på området för
arbetsgivaravgifter dock inte för skatt av ifrågavarande slag som uppbärs av
tullverket har direkt barörts av några remissinstanser. Hovrätten för övre
Norrland finner gränsdragningen väl avvägd. GeneraltuUstyrelsen anknyter i
sitt yttrande till utradningens ståndpunkt, att behovet av skatta- och
avgiftstillägg främst föreligger inom de delar av skatta- och avgiftsområdet,
där antalet skatt- eller avgiftsskyldiga är mycket stort och
kontrollintansitatan låg samt uppgiftsskyldigheten omfattande. Styrelsen menar,
att denna beskrivning tämligen väl passar in på tullverkets verksamhet beträffande
debitering och uppbörd av tull samt vissa andra skattar och avgifter och att
det utan tvivel i många fall torde föreligga behov av någon form av ekonomisk
sanktion vid lämnande av bristfälliga uppgifter i samband mad tullbehandling.
Införandet på detta verksamhetsområde av att dylikt tillägg skulle säkerligen
i viss utsträckning minska antalet felaktigheter på grund av oaktsamhet. För
att nå viss överensstämmelse med de föreslagna förfarandereglerna vid inhemsk
beskattning kan enligt styreisan ifrågasättas om inte ett administrativt
sanktionsförfaranda mad någon form av skattetillägg borde införas ävan på
tullverkets verksamhats-område. Styreisan förutsätter emellertid att denna
fråga kommer att behandlas i tullagstiftningskommittén och framför därför inte
något yrkande i detta sammanhang. Kontrollstyrelsen framhåller att utredningens
förslag på punktskattaområdat innebär, att skattetillägg kommer i fråga endast
beträffande skatt på vilken FF är allar blir tillämplig, således samtliga av
styrelsen nu administrerade skatter utom lotterivinstskatten, de s. k.
fettavgifterna samt skatterna på vin och sprit. Styrelsen förklarar sig inte ha
något att invända mot denna avgränsning av tillämpningsområdet. Kammarkollegiet
instämmer i utredningens uppfattning att systemet mad skattetillägg inte kan
anses påkallat för arvs- och gåvoskattans dal. Bankinspektionen intar såvitt
avser fondstämpel vid köp och byta av fondpapper liknande ståndpunkt och anser
sålunda att skäl inte föreligger för införande av administrativt tillägg vid
försummelser på nämnda område. Rfv framhåller, att den risk för
skatteundandraganda åtgärder som enligt utredningens påpekanden föreligger vid
en baskattning på en genomsnittligt hög nivå grundad på den skattskyldiges egna
uppgifter, kan antas ha en viss motsvarighet i fråga om arbetsgivaravgifterna
till socialförsäkringen. För ett sådant antagande talar
104 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
den
omständighetan att Rfv:s avgiftsrevision under åren 19611969 tillfört verkat
ytterligare slutliga arbetsgivaravgifter mad drygt 23 milj. kr., trots att
verket under nämnda år endast disponerat fyra ä fem revisorer.
Några remissinstanser
förordar att utredningens förslag endast delvis genomförs. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, som beträffande inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen föreslagit ett system mad upptaxe-ring i stället för
skattetillägg, anser sig kunna godta utredningens förslag såvitt avser
mervärdeskatten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig inte
kunna biträda förslaget om ett administrativt sanktionsförfarande för oriktig
uppgift i deklaration man ställer sig inte avvisande till tanken att införa
någon form av tillägg vid försummelse att avge deklaration. Såsom utredningen
anfört, framhåller länsstyrelsen, har dat visat sig, att det nuvarande
bötesstraffet för försummelse att avge självdeklaration inte är tillräckligt
för att ge eftertryck åt deklarationsskyldigheten. Förseelser av denna art är
vida mindre komplicerade än de vanliga dakla-rationsbrotten. Mot att införa
administrativt sanktionsförfarande beträffande dessa förseeisar kan enligt
länsstyrelsens maning inte resas invändningar av samma styrka som när dat
gäller sanktionen mot oriktig eller bristfällig uppgift i deklaration. Skånes
handelskammare, som förordat ett modifierat administrativt sanktionssystem i
viss mån eftar norskt mönster, anser systemets tillämpning böra inskränkas till
taxeringen för inkomst- aller förmöganhetsskatt och av arbetsgivaravgifter.
Däremot synas systemet enligt handelskammarens mening mindre väl låta sig
förana med mervärdeskatten, i fråga om vilken ingående och utgående skatt
baseras på bokföringen. Skattetillägg torde på grund därav inte rimligen böra
utdömas utan föragående bokföringsgranskning. Detsamma gällar punktskatterna.
Den skattskyldige intar ofta en mellanställning och kan på grund av felaktig
tolkning av bestämmaisan ha underlåtit att själv ta ut skatt av sina kunder,
påpekar handelskammaren.
Utradningens
uppfattning, att dat varken är lämpligt eller ens möjligt att i en enda
författning reglera skatta- och avgiftstilläggat utan att bestämmelserna bör
införas i resp. författningar, berörs av några remissinstanser.
Riksskattenämnden och CFU delar denna uppfattning. Riksskattenämnden anser det
aniellertid vara en för svensk lagstiftning främmanda teknik, att
skattetilläggets storlek skall beräknas med ledning av särskilda bestämmelser
placerade i en bilaga till TF. Nämnden anser sig dock inte vilja motsätta sig
förslaget i denna del. CFU anför som eventuallt tänkbart alternativ att i
stället för att placera bestämmelserna i TF, som utredningen föreslagit, inta
dessa i UF.
De
flesta remissinstansar, som i sina yttranden behandlat betänkandet i sin
helhet, har berört skatte- och avgiftstilläggets administration. Remissinstanserna
intar överlag den ståndpunkten att införandet av det administrativa systamet
kommer att medföra påfrestningar på skattaadministratio-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 105
nen.
Alla synas vara överens om att detta kommer att kräva betydande personell
förstärkning hos da myndigheter, som kommer att handlägga dessa frågor. Många
anser att handläggning av tilläggsfrågorna blir an svår uppgift och att
förstärkningen till största delen måste komma att bestå i en ökning av den
kvalificerade personalen. Det sistnämnda sammanhänger intimt med frågan om
vilken myndighet, som i första hand kommer att handlägga tilläggen.
Remissinstansarnas uppfattning om den organisatoriska sidan kommer därför att
behandlas utförligare i ett senare avsnitt. Här skall endast tilläggas att ett
av huvudskälen till den negativa inställning till det administrativa
avgiftssystemet, som flera remissinstanser intagit, är att de administrativa
myndigheterna inte anses ha en sådan uppbyggnad och erfarenhet att de med
hänsyn till bl. a. rättssäkarhetskrav kan anförtros uppgiften.
Skattetillägg enligt TF
Skattetillägg
på inkomst- och förmögenhetsskattaområdet skall enligt utredningens förslag
utgå vid oriktigt meddelande, bristfälliga uppgifter, som föranlett
skönstaxering, och deklarationsförsummelse.
Oriktigt
meddelande. Flertalet av de remissinstansar, som tillstyrkt eller uttalat sig i
positiv anda om förslaget till skatta- ellar avgiftstillägg har varken haft
något att invända eller framfört några principiella anmärkningar mot
utredningens förslag, att tillägg bör komma i fråga då den skattskyldige
lämnat oriktigt meddelande och detta föranlett eller, om det följts, skulle ha
föranlett för låg taxering. Många av da remissinstanser, som intagit en
försiktig eller negativ hållning, har däremot framfört mer ellar mindre omfattande
anmärkningar och invändningar mot utredningens förslag i denna del.
En
central fråga har berörts av flera remissinstansar, bl. a. kammarrätten,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Hallands samt Norrbottens
län, KF, Svenska revisorsamfundet och Lantbrukets skattedelegation, nämligen
att bestämmelserna om skattetillägg vid oriktigt meddelande enligt utredningens
mening lämpligen kan byggas upp raed eftertaxeringsinstitutet som förebild,
dock utan att bevisbörderegeln vid sådan taxering blir tillämplig.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län uttalar sig positivt om tilläggets uppbyggnad med
eftertaxeringsinstitutet som förebild och anser ett sådant grepp lämpligt.
Länsstyrelsen konstaterar att man härigenom vinner den fördelen, att sanktionen
inte kommer att bli beroende av om den försumlige handlat uppsåtligt eller
vårdslöst. Sanktionen skall enligt länsstyrelsens mening inträffa även när
åtgärden resp. underlåtenheten
4t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10
106 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
grundas
på något kanske ganska ursäktligt misstag. Det är en klar fördal att man på
datta sätt i en del bagatallfall kan så att säga avkriminalisara åtgärd och
underlåtenhet som innebär fara för skattebortfall. Repressalier kommer till
stånd inte därför att samhället önskar utdöma straff utan därför att man vill
pressa fram en noggrannhet vid lämnandet av uppgifter.
Övriga nyss nämnda
remissinstanser har emellartid ställt sig skeptiska till att
aftartaxeringsinstitutet skall stå som förebild för utformningen av
skattetillägg. Kammarrätten ansar att uttalandet om skattetilläggets uppbyggnad
är dunkelt. Om därmed menas att skattetillägg skall kunna utgå även ora det
inte är utrett att oriktigt meddelande lämnats, synes datta strida inta blott
mot det förslag till författningstext som utredningen framlagt utan ävan mot
vad som med skälig hänsyn till rättssäkerhetssynpunkter kan påfordras vid en
reglering som den föreslagna. Kammarrätten anser vidara att utredningen endast
helt kort berört innebörden av begreppet oriktigt meddelande vid eftertaxering
och att en närmare belysning av detta är nödvändigt för att man skall kunna
bedöma det framlagda förslaget. Domstolen utvecklar utförligt detta begrepp och
konstaterar bl. a., att vad som i det enskilda fallet är oriktigt meddelande
ytterst är beroende av den tolkning bestämmelserna i skatteförfattningarna har
fått i rättspraxis och påvisar genom hänvisning till att flertal utslag i
skattemål i regeringsrätten, att eftertaxeringsgrunden "oriktigt
meddelande" i många fall innebär svåra rättsliga avgöranden som ofta
bedöms olika i skilda instanser. När det gäller de formalla förutsättningarna
för eftertaxering är delade meningar inte något ovanligt ens bland
regeringsrättens ledamöter. Kammarrätten redovisar därefter olika exempel på
eftertaxeringssituationer, där det skulle framstå såsom obilligt att ta ut
skattetillägg. Kammarrätten menar att anknytningen av förutsättningarna för
skattetillägg till begreppet oriktigt meddelande gör de föreslagna
bestämmelserna i många situationer syn-nerligan svårtillämpade och i det
enskilda fallet kan få obilliga konsekvenser. Det kan förutsättas att
processer angåande skattetillägg därför kommer att bli ofta förakommande
ärenden. Domstolen ifrågasätter möjligheten att genom generella
tillämpningsföreskrifter begränsa den föreslagna lagstiftningans faktiska
tillämpningsområde. Slutligen anmärks, att utredningens förslag innebär att
frågan om oriktigt meddelande kan ansas föreligga eller ej i det enskilda
fallet kan komma att mot bakgrunden av samma sakförhållanden prövas såväl
administrativt som av allmän domstol. Det torde inte kunna uteslutas att de
administrativa myndigheterna och domstolarna i vissa fall har en annan syn på
begreppet oriktigt meddelande än de allmänna domstolarna. Det måste från
rättssäkerhetssynpunkt te sig anmärkningsvärt, menar kammarrätten, om olika
domstolar skulle fatta olika baslut i samma rättsfråga gällande samma
skattskyldig.
Länsstyrelserna
i Malmöhus, HaUands och Norrbottens län, KF, Sveriges advokatsamfund. Svenska
revisorsamfundet och Lantbrukets skattedelega-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 107
tion
har ävan påtalat svårighatan att tillämpa begreppet oriktigt meddelande med
ledning av de rättsgrundsatser och den rättstillämpning som utbildat sig
beträffande eftertaxeringsinstitutet. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser,
att andra och enklare grunder än de som gäller för eftertaxering bör vara
förutsättningen för dan administrativa påföljden, eftersom förslaget kominer
att barada svårigliater bl. a. vid gränsdragningen mellan oriktig uppgift och
oriktigt yrkande samt vid frågor ora frivillig rättelse. Länsstyrelsen i
HaUands län anför att skattetillägg anligt utredningens uttalande skall utgå
efter enkla och schabloniserade regler för att lätt kunna tillämpas. Det är
åtminstone på att par punkter mycket tvivelaktigt om denna ankeihet uppnåtts.
Utredningen har medgett att dat kan vara svårt att skilja på oriktigt yrkande
och oriktig uppgift man finnar att beskattnings-myndighaterna vid
eftertaxeringar har att träffa liknande avgöranden. Länsstyrelsen menar, att
detta kan vara riktigt såvitt gäller prövningsnämnd och skattedomstolar. Den
lokala skattemyndigheten, som i första hand mast kommer att syssla med
skattetilläggen, saknar amellertid i regel erfaranhet av handläggning av
eftertaxeringar. Det må i datta sammanhang påpekas att handläggningen av
aftartaxeiingar år 1956 övarflyttadas från taxarings-nämndema till
prövningsnämnderna bl. a. därför att de därmed förknippade avgörandena ansågs
vara av för hög svårighetsgrad för att kunna upptas i första instans.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finnar att skönsmässiga värderingar i högre grad
kommer att utmärka dat nya sanktionssystamet än eftertaxeringsinstitutet.
Svenska revisorsamfundet menar att praxis är mycket vacklande. Gränsen mellan
oriktigt yrkande och oriktig uppgift är således ej klar. Ingen skall kunna
straffas för framfört yrkande. Det har dock visat sig, att eftertaxering ej
sällan skett såsom för oriktig uppgift, oaktat att man lika gott kunnat hävda
motsatsen, dvs. att oriktigt yrkande förelegat. Om grundan oriktig uppgift
skall behållas, uttalar samfundet, bör typfallet begränsas till vissa
uppräknade fall.
Lantbrukets
skattedelegation understryker svårigheten att tillämpa eftertaxeringsinstitutet
mot bakgrunden av att nuvarande skattelagstiftning i sin utformning ofta är så
oklar att gränsdragningsproblam ideligen upp-komniar. Delegationen framför
betänklighater mot det föreslagna administrativa systemets utformning med
hänsyn till att rättssäkerhaten masta kunna tillgodoses och hänvisar till bl.
a. svårigheten att i vissa fall skilja mellan oriktiga uppgifter och oriktigt
yrkande. Delegationen anser sig kunna godta förslaget skattetillägg vid
oriktigt meddelande endast om detta omarbetas så att det kommer att avse
klart avgränsade fall, vilka närmare bör precisaras i den omarbetade
bcstäinmalseii.
Även
Sveriges advokatsamfund framhåller svårigheten vid anknytning till
eftertaxeringsinstitutet och uttalar vidare att hänsyn måste tas till subjektiva
rakvisit. Samfundet menar, att oriktiga uppgifter resp. iitelämnada uppgifter i
många fall är ursäktliga och att tillägg inte bör utdömas i sådana
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
fall.
Samfundet föreslår därför att regeln bör utformas sä att skattetillägg endast
skall påföras när den skattskyldiges försummelse ej är ursäktlig.
Några
remissinstanser, såsom riksskattenämnden, Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, länsstyrelsen i Södermanlands län. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare, har anmärkt på utredningens förslag att
skattetillägg för oriktigt meddelande skall utgå även när meddelandet lämnas
muntligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare framhåller
sålunda att tillämpningssvärigheterna torde bli särskilt stora om muntliga
oriktiga uppgifter skall föranleda skattetillägg. Den som uttalar sig muntligen
är ofta mindre noggrann och möjligheterna till missförstånd är mycket stora.
Det måste ofta vara omöjligt att objektivt konstatara vilken uppgift som
lämnats. De muntliga uppgifter som lämnas inför domstol under straffansvar
upptas antingen fonogi'afiskt eller genom anteckningar. I senare fallet skall
uppgiftslämnaren få tillfälle att kontrollera att utsagan är rätt antecknad.
Någon motsvarighet härtill finns inte inom skatteprocessen. Med hänsyn till de
stora riskerna att muntliga uppgifter missförstås och anteckningar om dessa
missuppfattas är muntliga uppgifter i allmänhet mindre väl lämpade att läggas
till grund för beslut om skattetillägg. Osäkerheten måste enligt föreningens
uppfattning leda till att man får godta den skattskyldiges påstående, att en muntlig
uppgift har missuppfattats, om annat inte bevisas. Liknande synpunkter anförs
av övriga nämnda instanser.
Hovrätten
för övre Norrland, som förklarat sig inte ha någon erinran mot att det
ekonomiska sanktionssystemat i huvudsak utformas på sätt utredningen föreslår,
påtalar att villkoret att den skattskyldige själv lämnat det oriktiga
meddelandet kan medföra vissa olägenheter när det gäller juridisk person.
Hovrätten erinrar om bestämmelsen i 47 § TF, att upp-giftsskyldighaten för
juridisk person skall ombesörjas av behörig ställföreträdare för den juridiska
personen. För att skattetillägg skall kunna påföras juridisk person, menar
hovrätten, erfordras således, att den oriktiga uppgiften lämnas av någon som
äger rätt att företräda dan juridiska personen. Hovrätten påpekar att
utradningan i annat sammanhang föreslagit borttagande av kravet på s. k.
behörig deklaration som förutsättning för straffbarhet vid oriktig deklaration.
Ett av skälen härtill är att möjlighet skall öppnas att ingripa med straff, när
oriktig deklaration avges för juridisk person utan att den som undertecknat
deklarationen ägt behörighet därtill. Meningen är givetvis också, att
skattetillägg i sådant fall skall påföras den juridiska personen. Hovrätten,
som uttalar att kravet på att den skattskyldige själv skall ha lämnat den
oriktiga uppgiften kommer att omöjliggöra åsättande av tillägg, anser att den
påtalade "luckan" skulle kunna täppas till på så sätt, att till 47 §
TF fogas ett nytt stycke av innehåll, att då skyldighet att avge deklaration
ellar annan uppgift, varom i TF sägs.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 100
fullgörs
av annan än dan som enligt vad nyss sagts är behörig därtill, skyldigheten
ändock skall anses vara fullgjord i laga ordning, om det ej framstår som
uppenbart att uppgiftslämnaren inta varit behörig.
Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser dat som an brist att utredningen redovisat endast ett
alternativ till administrativt sanktionssystam. Detta ger länsstyrelsen
anledning att erinra om de tankegångar som framfördes i att betänkande av 1950
års skattalagssakkunniga (SOU 1954: 24). Dessa sakkunniga föreslog att de
försumhga deklaranterna själva skulle få bära de kostnader samhället får
vidkännas på grund av deklaranternas oriktiga förfaranden. Skattskyldig, som i
deklaration utelämnat skattepliktig inkomst, borde redan i samband ined
taxeringen påföras en särskild avgift, beräknad after an fast procent av den aj
deklarerade inkomsten. Länsstyrelsen anser datta äldre förslag utgöra an bättre
och bekvämare lösning av sanktionsfrågan än dat nu framlagda förslaget. Den av
1950 års skattelagssakkunniga föreslagna metoden är avgjort lättare att
tillämpa än utredningens system med avgiftar diffarentiarade efter inkomst och
förmögenhet. Länsstyrelsen vill föreslå att det administrativa
sanktionssystemat utformas anligt systemat taxaringstillägg. Till deklarerad
inkomst bör läggas vid inkomsttaxeringarna ett balopp, som skäligen kan sättas
till 20 % av genom oriktig uppgift undanhållet belopp. Vid
förmöganhetstaxeringen synes motsvarande tillägg för att få rimlig effekt
böra sättas till 50 %. De tillägg som nu angetts bör vara de som normalt skall
utgå. Om särskilda omständigheter föreligger bör taxaringstillägg kunna
nedsättas eller efterges.
Sveriges
industriförbund, som direkt avstyrker en administrativ sanktion, föreslår ett
annat tillvägagångssätt för att komma till rätta mad de lindrigare formerna av
förseeisar. Om man inte inför skatlatilläggan och samtidigt inskränker dat
straffbara området till deklarationsbrott som begåtts uppsåtligt ellar av grov
vårdslöshet, kommer vissa fall av vårdslös deklaration, vilka i dag kunna
bestraffas raed normerade böter, att inte drabbas av någon ekonomisk sanktion.
I dan mån vårdslösheten befinner sig inom den saktor, där bokföringsskyldighet
föreligger, bör enligt förbundet i första hand i saraband raed den pågåande
översynen av dan nuvarande bokföringslagen övervägas i vad mån vårdslöst förda
räkenskaper skall föranleda straffrättsligt ansvar. Det bästa allmänpraventiva
medlat mot denna typ av vårdslöshet ligger däri att föratagen utsätts för
särskild taxaringskontroll. Vårdslöshet av löntagare och andra med enklare
deklarationer bör naturligtvis inte heller, manar industriförbundat, bestraffas
om den inte är grov. I dessa fall skulle det vara motiverat att i stället för
att påföra tillägg \idta andra speciella
åtgärder för att förhindra fortsatt vårdslöshet. Man kan axempelvis tänka sig
att i sådana fall utsända en redogörelse för vad som krävs i fråga om att föra
anteckningar om inkomster och utgifter. Vid
110 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
mera
uppseendeväckande fall bör taxeringsmyndigheterna också utnyttja sina radan nu
befintliga möjligheter att bagära att få ta del av sådana anteckningar.
Utredningans
avsikt att med oriktigt meddelande skall avses inte endast ett positivt
oriktigt meddelande utan även ett förtiganda av an uppgift framgår inte klart
av författningstextan menar bl. a. riksskattenämnden. Danna brist anses kunna
avhjälpas genom att uttrycket "oriktigt niaddelan-de" efter förabild
av motsvarande bestämraelser i förslaget till skattebrottslag utbyts mot orden
"lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen". Liknande synpunkter
framförs av CFU.
Skattetillägg
vid skönstaxering. Kammarrätten framhåller, att innebörden av da föreslagna
bastämmalserna om skattetillägg vid skönstaxaring inte närmare utvecklats i
betänkandet. En skönstaxering är ofta en korabination av flera föraligganda
omständigheter såsom rättsfrågor, bevisfrågor röranda avdragsposter,
skälighetsbedömningar av yrkade avdrag, missuppfattningar från dan
skattskyldiges sida av gällanda bestämmelsar, direkt påvisbara iitelämnada
intäkter samt att mer skönsmässigt påslag med hänsyn till bristfälligt
underlag för deklarationen efter vad med hänsyn till föreliggande omständighatar
finnas skäligt. Kammarrätten förutsätter att utredningen mad uttryckssättat
"den genom uppskattning beräknade inkomsten" avsett hela inkomsten av
förvärvskällan och menar att ett på dylikt underlag beräknat skattetillägg vid
skönstaxering i vissa fall kan komma att innebära en orimligt sträng påföljd.
Det skönsmässiga påslaget kan i och för sig vara en liten dal av den totalt
uppskattade inkomsten där sålunda ändringar av taxeringen på grund av
"ursäktliga" omständighatar övarväger. En rättvis och likformig
bedömning i nu berörda hänseenden måste anligt kammarrätten innebära att vid
skönstaxaring skattetillägg skall utgå endast till dan del den för förvärvskällan
uppskattade inkomsten innefattar oriktigt raaddelanda och skönsmässigt påslag.
Att i praktiken tillämpa en sådan princip lär å andra sidan mången gång bli
ganska svårt. Liknande synpunkter på raöjligheten att tillämpa förslaget i
danna dal framförs ävan av bl. a. Lantbrukets slcatte-delegation. Delegationen
framhåller sålunda att an skönstaxering, hur välmotiverad dan än kan synas,
ändå alltid lämnar utrymme för tvekan huruvida den utgör ett riktigt underlag
för det allmännas skattekrav. Endast den skattskyldige själv kan med någon grad
av säkerhet avgöra om så är fallat. Om en skönstaxering blivit för hög, torda
den undantagslöst i sig själv uppfattas som an sanktion av den drabbade. Att
därtill använda den som underlag för en grovt schabloniserad administrativ
sanktion torde strida mot alementära rättssäkerhetskrav. Delegationen menar
därför att om ett skattetillägg vid skönsmässig taxering skall kunna
accepteras, författningsbestämmelsen bör utformas så att tillägget begränsas
enbart till vissa klart avgränsade fall. Mot bakgrunden av liknande synpunkter
rakommanderar
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 111
bl.
a. länsstyrelsen i Södermanlands län att försiktighat bör iakttas särskilt vid
påförande av skattetillägg i de fall, då felaktiga uppgifter inte direkt kunnat
påvisas men tillräckliga skäl likväl ansetts förehgga för antaganda, att
deklarationen innehallar felaktiga uppgifter.
En ökning av antalet
besvär till prövningsnäranden blir en konsekvens av förslaget anser
länsstyrelsen i Kalmar län. En undersökning, som omfattade ca 80 % av
deklarationsmaterialet i rörelsedistrikten, utförd inom länet i samband mad
1967 års taxering angående förekomsten av skönsmässiga höjningar i dessa
distrikt, gav enligt länsstyralsan till resultat, att taxeringsnämnderna
beslutat 1 050 skönsmässiga höjningar med tillhopa omkring 7 500 000 kr. och
att endast 160180 av dessa skattskyldiga överklagat taxeringsnämndens beslut.
Flertalet av dessa besvär blav helt eller i huvudsak avslagna. Därest
skattetillägg skulle ha påförts på grund av skönsmässiga höjningar och i den
ordning utredningen föreslagit, befarar länsstyrelsen att besvärsfrakvensen
över sådana beslut skulle ha ökat väsentligt. Följden härav, manar
länsstjTelsen, skulle bli att större dal än f. n. av taxerings-rerisionens
kapacitet skulle behöva tas i anspråk för defensiva revisioner. Länsstyralsan
framhåller därför att om skattetillägg i stället beslutas av taxeringsnämnderna
och tekniskt utförs som ett tillägg till höjningen i samma förvärvskälla som
höjningen avser, sannolikheten för ökning av besvärsfrekvensen skulle vara
betydligt mindre.
Några reraissinstanser
berör utredningans förslag, att skattetillägg vid försummalse att avge
självdeklaration trots anmaning skall undanröjas av prövningsnämnden om den
skattskyldige avger behörig deklaration inom ett år after taxeringsåret.
Kammarrätten menar att ett så konstruerat skattetillägg kan vara ett lämpligt
kompleinant till möjlighaten enligt 53 § TF att i anmaning förelägga vite.
Liknande synpunkt framförs av Föreningen Sveriges häradshövdingar och
stadsdomare. Några instanser framför däremot anmärkningar mot förslaget.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Hallands län, att skattetilläggen varken är
botar allar vitan men att det väl kan hävdas att vissa tillägg verkar som
böter och andra sora viten. Till den senare gruppen hör tilläggen under 116 a §
3 och 5. Skattskyldig, som påförts sådant tillägg vid 1971 års taxering, har
således hela år 1972 på sig att inkomma mad deklaration. Eftersom slutskattan
uppbärs undar första halvåret 1972 kommer det i många fall att bli fråga om
restitution, att ganska omständligt och arbetskrävande förfarande. Som \ite
betraktade är därför dassa skattetillägg ganska otillfradsställande, uttalar
länsstyrelsen, som därför förordar an omarbetning.
Statskontoret erinrar om
att utradningan funnit anledning anta, att det i ej ringa omfattning
förekommer, att den skattskyldige underlåter att avlämna självdeklaration och
i vissa fall "spekulerar" i storleken av den skönsmässiga taxering
som taxeringsnämnden beslutar. Statskontoret finner att underlåtenhet att
trots särskild anmaning avlämna självdeklara-
112 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
tion
bör betraktas som en förhållandevis allvarlig företeelse. Mot bakgrund härav
anser statskontoret att den föreslagna bestämmelsen i 116 a § sista stycket TF
ytterligare bör övervägas, emedan den torde förta effekten av den föreslagna
påföljden. En skattskyldig, som "spekulerar" i taxeringsnämndens
skönstaxering och sedermera finner denna för hög och i anledning härav
avlämnar självdeklaration kommer enligt förslaget att bli befriad från avgift,
förutsatt att avlämnandet sker inom ett år after taxeringsåret. Enligt
statskontorets mening kan det ifrågasättas om aj befrielse-grunderna enligt den
föreslagna 116 c § TF i förevarande fall är tillfyllest, vilket även torde
gälla föraslagen påföljd enligt 116 a § första stycket 5 TF. Länsstyrelsen i
Stockholms län framhåller, att det framför allt bör framtvingas att fullgörande
av deklarationsplikten redan i första instans. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför om inte skattatillägg enligt 116 a § 3 eller 5 TF borde undanröjas
endast om deklaration inkommer inom sådan tid att taxeringsnämnden hinner
behandla dan. Under alla omständigheter synas utredningen ha utsträckt tiden
för långt då man föreslagit, att skattatillägg skall undanröjas därest behörig
deklaration inkommer inora ett år efter taxeringsåret. Liknande synpunkter
framförs av länsstyrelsen i Jönköpings län. Sveriges lantbruksförbund finner
den föreslagna formuleringen i 116 a § sista stycket TF direkt kunna stimulera
skattskyldiga, som \ill ha extra rådrum, att "riskera" ett
skattetillägg, som senare kan undanröjas. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att
förslagets utformning medger möjlighat till inte önskvärd spekulation från dan
skattskyldiges sida. Såsom de föreslagna bestämraelserna har utformats kan
skattskyldig undgå ansvar enligt 2 § andra stycket skattebrottslagan och
dessutom skattetillägg enligt 116 a § 3 TF. Länsstyrelsen framhåller vidara att
en avsevärd del av de skattskyldiga, som trots anmaning ej avlämnar
deklaration, torde utgöras av psykiskt eller fysiskt defekta personer eller s.
k. socialfall. Beträffande nu nämnda kategorier fyller en förhållandevis sträng
sanktion ingen funktion. Länsstyrelsen anser vidare, att sådana skattskyldiga
som underlåter att deklarera i hopp om att taxeringsnämnden skall uppskatta
inkomsten till för lågt belopp i stor utsträckning underlåter att lösa ut
anmaningen på posten eller låter annan person lösa ut försändelsen. I sådana
fall torde en till-lämpning av vitesinstitutat vara ett betydligt mera
affektivt påtryckningsmedel än den föreslagna metoden mad skattetillägg.
Länsstyrelsen anser på grund av det anförda, att skattetillägg i normalfallet
ej bör beräknas enligt hårdare skala om deklaration trots anmaning ej
avlämnats än i fall då deklaration lämnats avsevärt för sent. Enligt
länsstyrelsen i Norrbottens län medför utredningens förslag att
"vite" påförs i en helt annan utsträckning och utan den noggranna
prövning som f. n. ägar rum. Sannolika skäl talar för att löneanställda
merendels kan undvika att det preliminära avgiftstilläggat blir definitivt.
Smärre rörelseidkare och jordbrukare, tillfällighatsarbetare samt utlänningar
kan av skilda anledningar.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 113
såsora
avsides bosättning, språksvårigheter m. m., antas ha betydligt svårare att
upprätta en någorlunda riktig deklaration. Mödan med att göra en deklaration
medför för dessa skattskyldiga sannolikt endast att den preliminära avgiften
utbyts mot en annan typ av avgift för bristfälligt fullgörande av
deklarationsplikten etc. Skönstaxaringarna vilar ofta även om vissa
undersökningar skall göras hos kronofogden innan taxering åsattes på
förhållandevis svag materiell grund. En avgiftspåföring med utgångspunkt
enbart från skönstaxerat belopp inger därför vissa betänkligheter. Formellt
bör lagtexten utformas så att tillägg kan påföras även om taxeringsnämnden
förbisett att utfärda anmaning.
Försummelse
att avge deklaration. Det principiella i utredningens förslag att det nuvarande
bötesstraffet vid underlåtenhet att lämna deklaration skall ersättas med ett i
administrativ ordning bestämt skattetillägg har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet av de remissinstanser, som haft en positiv inställning
till det föreslagna administrativa systemat.
Beträffande utformningen
av utredningens förslag i sak är meningarna däremot mycket delade. Flera
remissinstansar, bl. a. hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland,
länsstyrelsen i HaUands län, Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund.
Lantbrukets skattedelegation, avstyrker eller intar en negativ hållning till
förslaget. Dat uttalas att förslaget ger en onyanserad och många gånger hård
reaktion, som inte står i rimlig relation till gärningens art. Länsstyrelsen i
Hallands län framhåller att det föreslagna systemet innebär att varje
försummelse att deklarera i tid som inte avser försening endast en eller annan
dag skulle komma att beivras eller i vart fall föranleda utredning.
Länsstyrelsen erinrar om, att då bötesstraffet för underlåten deklaration år
1956 ersatte den tidigare sanktionen, som utgjorda förlust av besvärsrätt i
kammarrättan, detta ansågs böra ses mot bakgrunden av att antalet försummelser
var mycket stort och att dat då inte ansågs böra ifrågakomma att utkräva straff
ens för huvuddelen av dessa försummelser (jfr prop. 1956: 150 s. 313).
Normalstraffet i Hallands län för enkel deklarationsförsummelse har rört sig om
50 kr. Länsstyrelsen har i tre taxeringsdistrikt låtit utföra provpåföring av
skattetillägg för sådan försummelse, varvid det visat sig att medelhaloppen av
tilläggen blivit 118 kr. (landsbygdsdistrikt), 193 kr. (stadsdistrikt) och 195
kr. (rörelsedistrikt i stad). De högsta skattetilläggsbeloppen för försenad
deklaration utgjorde respektive 244, 669 och 1 103 kr. Det kan ifrågasättas om
inte balopp som de båda sistnämnda innebär en väl kraftig reaktion från samhällets
sida i all synnerhet om förseelsen är en engångsförateelsa och förseningen
endast rör sig om någon vecka.
Hovrätten för Västra
Sverige framhåller att det föreslagna skattetillägget för försenad deklaration
oftast kommer att utgå med högre belopp än an ordningsbot och ofta bli högra
än ett genom strafföreläggande bestämt
114 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
bötesstraff.
Det skall ändock låt vara i undantagsfall kunna åläggas den enskilde utan
att han ens blivit hörd. Han har inte såsom vid en parke-ringsförsaelse rätt
att få saken prövad inför domstol. Det som står honom till buds är möjlighet
att genom besvär i administrativ instans få till stånd an skriftlig process,
där han har bevisbördan. Hovrätten för Övre Norrland menar, att om den
skattskyldige med nuvarande bestämmalser endast riskerar ett ganska obetydligt
och dessutom ovisst bötesstraff genom att komma något för sent med sin
deklaration, han enligt förslaget löper faran att ådraga sig ett skattatillägg
som i många fall måste anses utgöra en orimligt hård påföljd för den
ordningsförsealse av måttlig natur, som det dock innebär att låta en
deklaration bli något försenad. Det torde ej vara tillräckligt från
rättssäkerhetssynpunkt, att det i allmänna anvisningen anbefalls att i fall som
de nu ifrågavarande efterge skattetillägget. Skånes handelskammare finnar det
orimligt att den baskattningsbara inkomsten skall utgöra underlag för
beräkningen av skattetillägget. Ett på detta sätt beräknat skattetill-lägg
skulle inte stå i någon proportion till förseelsens art, i de fall när det
endast är fråga om kortare tids försening. Sveriges industriförbund, som ställt
sig helt negativt till det föreslagna administrativa påfölj dssystamet,
framhåller, att det i och för sig inte finns så mycket att erinra mot tanken
att förseelser bestående i för sent avlämnande av självdeklarationer skall
kunna bestraffas i administrativ ordning. Förbundet erinrar emellertid om vad
som nyss återgetts av uttalanden vid tillkomsten av de nuvarande
straffbestämmelserna i TF och konstaterar, att förslaget står i skarp kontrast
häremot. Förbundet anser att utredningen inta övertygande visat att det
verkligen är nödvändigt att utdöma straff för denna förseelse i så stor
omfattning som föreslagits. Man måste ha i minnet att straffet kommer att
drabba sådana ungdomar som trätt ut i förvärvsarbete och ännu inte har blivit
vana vid att deklarera. Det måste betecknas som olyckligt att deras första
kontakt med taxeringsmyndigheterna skall resultera i en bestraffningsåtgärd.
Samma förhållande gäller hit inflyttade utlänningar. I en rad fall finns det
fullt rimliga ursäkter för försumligheten, framhåller förbundet. Till detta
kommer att anligt hittillsvarande erfarenheter fullständig säkerhat aldrig kan
ansas föreligga för att deklarationen inta försvunnit i hanteringen hos
taxaringsmyndighaterna. Lantbrukets skattedelegation framhåller att
utredningens förslag inte kan godtas. Dan för de flesta skattskyldiga oerhört
knappt tillmätta tiden för avgivande av deklaration talar snarare för ett mera
tolerant betraktelsesätt. Dalagationan menar att nuvarande ordning vid
deklarationsförsummelse bör bibehållas. Ringa ellar ursäktliga dröjsmål bör
därvid liksom nu inte beivras.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län m. fl. remissrayndigheter påpekar att att
genomförande av utredningsförslaget i denna del kan komma att medföra att varje
försiktig deklarant begär bevis om att han lämnat sin deklaration i rätt tid
för att på så sätt gardera sig mot skattetillägg. Vara
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 115
sig
deklaranten väljer att insända deklarationen i rekommenderat brev med
mottagningsbevis eller begär diariebavis vid avlämnande av deklarationen
uppstår ökat arbete för deklaranten och ökat administrativt besvär för myndigheterna.
Utredning saknas för övrigt, menar länsstyrelsen, om vilka personer som
företrädesvis underlåter att självmant avge deklaration. Erfaren-haterna från
taxeringsarbetet visar att många deklarationsförsummelser sammanhänger med
personliga svårigheter av social, medicinsk ellar ekonomisk art. En sanktion
av skattetilläggsnatur kan i sådana fall komma att framstå såsom ganska olustig
och meningslös. Om man bortser från dessa fall torde antalet
deklarationsförsummelser inta vara så omfattande, att ett sanktionsförfarande i
den form utredningen tänkt sig framstår som en angelägenhet.
Flera remissinstanser
berör möjligheten att få anstånd med avgivandet av deklaration. Länsstyrelsen i
Örebro län framhåller att danna fråga i fortsättningen kommer att få en större
betydelse än den f. n. har. Nu vet många deklarationsskyldiga och i synnerhet
deras medhjälpare att som regel endast de som kommit flera veckor för sant mad
deklarationerna blir anmälda till åklagarmyndigheten och att ev. bötesstraff
för sådan förseelse blir obetydligt. Det lär förekomma olika bedömningar av
grunderna för anstånd. Sålunda medges inom vissa län anstånd ytterst generöst
medan man i andra län tillämpar bestämmelserna mera restriktivt. Länsstyrelsen
anser det därför önskvärt att i samband med tillskapandet av bestämmalser om
skattetillägg en översyn göres av bestämmelserna om anstånd mad deklaration
eller att i vart fall centrala anvisningar utfärdas så att det kan åstadkommas
an likformig tillämpning av de gällande bestämmelserna. Eftersom lokal
skattamyndighet kommit att bli dan myndighet som tidsmässigt ledar och
övervakar taxeringsarbetet i första instans kan enligt länsstyrelsen ifrågasättas
om inte beslut om anstånd med deklaration bör överflyttas till denna myndighet.
Länsstyrelsen i
Södermanlands län. Svensk industriförening, SvensJca revisorsamfundet.
Lantbrukets skattedelegation, ICA Inköpscentralernas .47J m. fl. framhåller
svårigheterna för olika grupper av deklarationsmedhjälpare att inom
föreskrivan tid kunna biträda alla de skattskyldiga som ansar sig behöva hjälp
med deklarationerna. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att
tillämpningen av den nu avsedda bestämmelsen i den föreslagna formen
säkerligen kommer att vålla stora svårigheter och medföra påföljder för de skattskyldiga
som framstår som obilliga. Genom de invecklade skattebestämmelserna blir de
skattskyldiga alltmer beroende av hjälp med upprättande av sina deklarationer.
Deklarationsmedhjälparna har härigenom blivit så överhopade med arbete, att de
som regel inte hinner färdigställa på långt när alla deklarationer i tid.
Svenska revisorsamfundet manar att det inte är befogat att inbegripa
försummelsen att deklarera rättidigt
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
bland
tilläggsgrunderna utan att påföljden först bör inträda efter det vederbörlig
anmaning skett.
Svensk
industriförening föreslår, för att man skall komma tillrätta raed problemet med
de sena deklarationerna, att de nuvarande tidpunkterna för inlämnande av
självdeklaration ändras till den sista februari rasp. den 15 april. Genom en
sådan ändring skulle enligt föreningen deklarationsarbetet kunna ske med mindre
hets och framför allt skulle de rcAisions- och bokfö-ringsbjTåer som betjänar
näringslivet få bättre spridning av sin arbetsbörda. Deklarationsblanketter
och annat material bör också tillhandahållas betydligt tidigare än vad som nu
sker så att deklarationsarbetet kan påbörjas redan kort efter årsskiftet.
Flera remissinstanser har
i anslutning till utredningsförslaget framlagt förslag i olika frågor.
Hovrätten för Övre Norrland föreslår sålunda, att påföljden för en kortare
tids försening inte skall vara skattetillägg utan böter högst 500 kr. 120 § TF
synes vara en lämplig plats för en sådan bötasföre-skrift. Länsstyrelsen i
HaUands län anser att möjlighet borde finnas att delvis efterge skattetillägg
för deklarationsförsummelse. Därigenom skiilla reaktionen kunna nyanseras med
hänsjn till de särskilda omständigheterna. Eventuellt kunde sådan befogenhet
tilldelas prövningsnämndan. Skånes handelskammare föreslär, att taxeringsnämnd
vid deklarants försummelse att inkomma med självdeklaration inom föreskriven
tid skall äga på samma sätt som förekommer vid parkeringsförsummelser
utdöma en deklarationsbot på högst 50 kr. Därest deklaration trots detta eftar
anmaning inte inkommit, bör domstol kunna döma till böter. Då det ej sällan
händer att avlämnade deklarationer blir förlagda eller kommer bort hos
skattamyndigheterna, förutsätter systemet att åtgärder av myndigheterna vidtas
för att ge deklaranten kvittens rörande deklarationens mottagande. Sveriges
industriförbund anser det tillräckligt att straff påläggs den som trots
anmaning inte avgett deklaration eller tidigare år gjort sig skyldig till mara
avsevärd försening vid avlämnandet av det aktuella taxeringsårets deklaration
aller under året erhållit anmaning att lämna deklaration. I övriga fall bör
någon påföljd inte förekomma. Vidare föreslår förbundet att straffet för
första-gångsförseelse fixeras till ett visst belopp av ungefär samma
storleksordning som parkeringsförseelse, dvs. f. n. 50 kr.
Bl.
a. Lantbrukets skattedelegation framhåller att enligt förslaget till skattebrottslag
även en ej underskriven deklaration skall kunna vara underlag för ådömandet av
såväl bedrägeristraff som straff för vårdslös skatteutsaga. Underskriften
kommer därför uppenbarligen att sakna självständig betydelse, varför skäl att
utta skattetillägg för ej undertecknad deklaration inte föreligger.
Delegationen, som i annat sammanhang föreslagit att det skall krävas
underskriven deklaration för att straffrättsliga sanktioner skall kunna
tillgripas, framhåller att om så blir fallat skattetillägg bör utgå om dan
skattskyldige vägrar att underskriva ingiven deklaration sedan han beretts
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 117
tillfälle
komplettera handlingen med namnunderskrift. Kammarrätten understryker att en
ej undertecknad deklaration inte är en självdeklaration i skatteförfattningarnas
mening. Har en sådan deklaration avgetts efter utgången av föreskriven tid
måste, om undertecknandet därefter skett efter anmaning, deklarationen formellt
anses ha lämnats för sent. I betänkandet har utredningen uttalat att en ej
undertecknad deklaration i fråga om skattetillägg i första hand skall bedömas
på samma sätt som en undertecknad. Vad utredningen sålunda uttalat har inte
kommit till uttryck i författningstexten, som därför bör korrigeras.
Befrielsegrunder.
I remissyttrandena vitsordas allmänt utredningens uppfattning, att ett
administrativt sanktionssystem mad skattetillägg vid objektivt oriktig uppgift
eller vid deklarationsförsummelse bör nyanseras genom möjlighet till befrielse
från tillägg i vissa fall. Utredningens utformning av bestämmelserna härom
kritiseras däremot av många remissinstanser.
Kammarrätten,
riksåklagaren, Svea hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län,
Föreningen Sveriges statsåklagare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund m.
fl. framför den synpunkten, att befrielse-grunderna närmare än som skett bör
anges i själva författningstexten. Kammarrätten finner det sålunda uppenbart,
att undantagsregeln måste ges en vidsträckt innebörd. De frågor som här
uppkommer torde få lösas genom avgöranden från fall till fall och lämpar sig
knappast enligt domstolen för allmänna tillämpningsföreskrifter eller
schablonartade anvisningar, allrahelst som det för dan enskilda är fråga om
kännbara påföljder. Kammarrätten anser därför att det behövs mer preciserade
jämkningsregler än förslaget innehåller. Med hänsyn till de allvarliga
konsekvenser ett beslut om skattetillägg skulle komma att medföra för den
enskilde måste övervägas, om inte i många fall även subjektiva omständigheter
och värderingar bör få påverka badömningen av frågan om skattetillägg.
Skattetillägget skulle i till-lämpningen annars komma att uppfattas som en i
många fall ytterst orättvis sanktionsform. Kammarrätten erinrar om att
skattetillägget enligt utredningens förslag skall beräknas på skillnaden
mellan den uppskattade inkomsten och inkomsten enligt deklaration eller annat
meddelande, som den skattskyldige lämnat taxeringsnämnden. Det är oklart, menar
domstolen, om därmed avses att av den skattskyldige efter anmaning lämnat
meddelande med rättelse av felaktig deklaration automatiskt utgör
befrielsegrund från skattetillägget på grund av skönstaxering. Bestämmelsen
sådan den utformats synes i allt fall kunna tolkas på sådant sätt.
Riksåklagaren
framhåller att för många ter sig uppgiften att avge deklaration som alltför
svår. Deklarationsblanketterna är förhållandevis komplicerade och kännedomen
om gällande skatteregler o. dyl. bristfällig. De personliga förutsättningarna
för att fullgöra deklarationsplikten på ett korrekt sätt varierar i hög grad.
Av dessa och andra liknande skäl torde möjligheten
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
att
efterge skatte- eller avgiftstillägg böra utnyttjas tämligen generöst. Detta
synes också ha varit utredningens avsikt. I den föreslagna lagtextan har
emellertid som förutsättning för eftergift uppställts, att särskilda omständigheter
föreligger. Det kan ifrågasättas om inte en sådan föreskrift koramer att leda
till en alltför restriktiv praxis, och riksåklagaren vill därför förorda en
utformning som bättre uttrycker vad som åsyftats. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser
att det av utredningens förslag till 116 c § TF inte klart framgår hur
eftergift av tillägg skall ske i praktiken. Risk finns menar länsstyrelsen för
alltför skönsmässiga bedömningar och olika praxis, vilket synes stötande och
från rättssynpunkt allvarligt. Föreningen Sveriges statsåklagare framhåller
att en föreskrift om möjlighet till eftergift då särskilda omständigheter
föreligger framstår såsom oumbärlig. En sådan kan emellertid bli svårtillämpad.
Det är därför önskvärt att motiven till stadgandet görs utförliga. Viss ledning
torde kunna erhållas från förarbetena till 33 kap. 4 § BrB. Den av utredningen
föreslagna bestämmelsen bör dock inta tillämpas med den restriktivitet som
gäller vid tillämpningen av sistnämnda lagrum. Bestämmelsen bör tvärtom
tillämpas med viss generositet, anser föreningen. Några remissinstanser, såsom
kommerskoUegium, utredningen om definitiv källskatt. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare, SACO och Sveriges industriförbund, menar att
befrielsegrunderna bör utformas så att dessa skall kunna utnyttjas betydligt
generösare än utradningan synes ha avsett. Kommerskollegium framhåller
sålunda, att dat raot bakgrunden av skattaområdets svårtillgänglighet och
risken att den enskilde gör sig skyldig till fel och försummelser är nödvändigt
att möjlighaten att efterge skattetillägg görs betydligt vidsträcktare än som
föreslagits av utredningen. Om så inte sker kan befaras att dat föreslagna
systemet kom-mar att i stort antal fall leda till orättfärdiga och stötande
resultat. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare erinrar om att
enligt utredningens förslag uppgiftslämnaren skall kunna befrias från
skattetill-lägg, "då s"ärskilda omständigheter föreligga",
vilket enligt motiven avser frivillig rättelse, ringa fall och om dat i övrigt
får anses uppenbart obilligt att påföra tillägget. Föreningen finnar inta
anledning till anmärkning mot de två förstnämnda fällan. Som exampal på
tillfällan då det kan vara uppenbart obilligt att påföra skattetillägg nämner utredningen
hög ålder, sjukdom eller därmed jämförlig omständighet samt bristande
erfarenhet. Föraningen anser att de sist nämnda befrielsagnmderna är för snäva
och att möjligheterna att efterge skattetillägg bör vidgas. Detta kan ska,
manar föreningen, ganom att 116 c § TF ändras så att skattetillägg ej skall
utgå, om det skulle framstå som obilligt att påföra skattetillägg. Det
framhålls vidare att det av utredningens uttalande ej klart framgår, om det för
bafrialsa skall räcka med påståenden som ej är osannolika vilkat förefaller
naturligt eller om den skattskyldige måste bevisa att en viss befrielsegrund,
t. ex. sjukdom, har förelegat. Denna oklarhet bör undanröjas, helst genom en
bestäm-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 är 1971 119
melse
i författningen. SACO, som i princip intar en kritisk hållning till det
föreslagna sanktionssystemet, anför att det inte är ovanligt att en skattskyldig
på grund av ålder, sjukdom, bristande fattningsförmåga etc. deklarerar fel. I
sådana fall skulle det te sig mycket stötande att påföra den ekonomiska
sanktionen till det efter skön tillagda inkomstbeloppet. SACO menar vidare att
bevisunderlaget knappast är starkt nog för att ligga till grund för en
sanktion. Att utmäta sanktioner efter skön ter sig stötande för rättskänslan.
Organisationen anser därför att en ordning, som bygger på att värj e objektivi;
sett felaktig uppgift skall medföra ekonomisk påföljd, måste förses med en
tämligen vid säkerhetsventil för att inte komma i konflikt med vad som
uppfattas som billigt och rättvist.
Riksskattenämnden
anser att eftergift av skattetillägg bör få förekomma i större omfattning och
enligt en friare bedömning än vad utredningen synes ha tänkt sig. Vad särskilt
angår försummelse att i rätt tid avge deklaration bör anligt nämnden även
sådana tidsöverdrag kunna accepteras, som inte kan betecknas som helt
obetydliga. Man får i detta sammanhang inte bortse från att åtskilliga
deklarationsförsummelser helt enkelt beror på att den skattskyldige inte
kunnat erhålla sakkunnig hjälp inom deklarationsfristen. Även rent subjektiva
befrielsegrunder bör kunna komma till användning i större utsträckning än vad
utredningens uttalanden ger vid handen manar nämnden. Särskilt gäller datta
fall där det finns skäl att anta, att den skattskjI-dige saknar förmåga att
sätta sig in i bestämmelserna i skatteförfattningarna. Däremot ifrågasätts
lämpligheten av en så generös tillämpning av befrielsegrundan frivillig
rättelse som föreslagits. Riksskattenämnden anser att mycket talar för att detta
institut bör användas på samma sätt som föreslagits i motiven till förslaget
om skattebrottslag. Riksskattenämnden framhåller att den föreslagna, mindre
stränga tillämpningen beträffande skattetillägget skulle kunna medföra att
sanktionsformens preventiva effekt minskar.
Några
remissinstanser har frågat sig om befrielse delvis från tillägg skall kunna
förekomma. CFU anser att detta inte helt klart framgår av föreslagen
författningstext (116 c § TF). Enligt nämndens mening bör eftergift med hänsyn
till förhållandena i det enskilda fallat kunna medges till en del. Datta bör
komma till uttryck i författningstexten. Länsstyrelsen i Hallands län anser att
delbefrielse bör kunna komma i fråga vid exempelvis för sent avgiven
deklaration.
För
att det föreslagna systemet med skatte- och avgiftstillägg ytterligare skall
kunna nyanseras föreslår några remissinstanser införandet av ett sj'-stem med
"varning" av liknande slag som föreligger i Norge och i viss mån
Västtyskland. Riksskattenämnden anser sålunda, att i fall som inte är så
bagatellartade att reaktion helt kan undvikas men där omständigheterna talar
för att skattetillägg inte bör utgå vederbörlig myndighet skall äga tilldela
den skattskyldige en skriftlig varning, som översänds till
120 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
honom
i rekommenderat brev. Kommunikation med den skattskyldige torde inte behöva ske
dessförinnan. Inte heller finner nämnden att den skattskyldige skall ha rätt
att besvära sig mot varningen, eftersom han inte lider någon rättsförlust genom
denna. Ett varningssystem av nu skisserat slag kommer enligt nämndens
uppfattning att få en betydande effekt. De skattskyldiga blir uppmärksammade
på att fel och försummelser inte tolereras och detta kan ske utan att
myndigheterna behöver inskrida med skattetill-lägg. Länsstyrelsen i
Södermanlands län och LO framför liknande synpunkter som riksskattenämnden.
Även Skånes handelskammare är i sitt yttrande inna på tanken med varning enligt
norskt mönster.
Skattetilläggens
storlek m. m. De grunder för beräkning av skattetilläggens storlek som
utredningen föreslagit lämnas av flertalet remissinstanser utan erinran. Några
få instanser tillstyrker uttryckligen förslaget i denna del. Hovrätten för övre
Norrland framhåller sålunda att den inte funnit skäl göra anmärkning mot
utredningens förslag om grunderna för skattetilläggets beräkning. Det får
särskilt anses tillfredsställande, anser hovrätten, att den ekonomiska
reaktionen vid enklare fall av vårdslös deklaration blir lindrigare anligt förslaget
än enligt gällande rätt, då nuvarande bestämmelser i sådana fall inte sällan
verkar alltför strängt.
Några
remissinstanser föreslår att procentsatserna sätts högre än vad utredningen
föreslagit. Riksskattenämnden och LO, som enligt vad som tidigare nämnts
föreslagit införande av ett varningssystem för försummelser av mindre allvarlig
beskaffenhet, menar att de föreslagna procentsatserna är väl låga i de lägre
skikten. Riksskattenämnden anser vidare, att tillägget vid sådan oriktig
uppgift som påverkar taxeringen till statlig inkomstskatt inte behöver varieras
i så hög grad som utredningen föreslagit och att det torde vara tillräckligt
med tillägg om 10, 15 eller 20 %. Det lägsta procenttillägget kan lämpligen
påföras vid beskattningsbar inkomst av högst 69 900 kr. För de två högre
procenttilläggen godtar nämnden utredningens uppdelning. Under alla
förhållanden finner nämnden ett minsta tillägg om 3 % alltför lågt. Det
framhålls att, även med ett lägsta tillägg av 10 %, påföljden regelmässigt
blir lindrigare än nuvarande bötespåföljd. Skälen att höja procenttalet ökar i
styrka om det föreslagna varningssystemet införs. Liknande synpunkter framförs
av länsstyrelsen i Södermanlands län, som även föreslår ett belopp av 1 500 kr.
som lägsta gräns för påföring av skattetillägg vid oriktigt meddelande.
Andra
remissinstanser anser att skattetilläggen enligt förslaget blir för höga.
Svenska revisorsamfundet anser, att skalorna för såväl fysiska som juridiska
personer framstår som oskäligt höga. Svensk industriförening noterar en
skillnad vad procentsatsen beträffar mellan fysiska personer och bl. a.
aktiebolag. Föreningen framhåller, att det för de senare vid statlig inkomstskatt
föreslås 20 % oberoende av belopp medan procentsatsen för fy-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 121
siska
personer föreslås variera från 3 till 20 % beroende på den beskattningsbara
inkomstens storlek. Föreningen anser att denna åtskillnad inte kan motiveras
och föreslår i stället att procentsatsen för aktiebolag m. fl. sänks till 10 %.
Därigenom skulle, menar föreningen, de sistnämnda jämställas med fysiska
personer vars inkomst i fråga om statlig inkomstskatt baskattas med ungefär
samma procentsats som aktiebolagsvinster.
Svea hovrätt anser att de
föreslagna skalorna och procentsatserna inte möjliggör en tillräcklig
nyansering i det enskilda fallet. Hovrätten erinrar om att skattetilläggen
enligt förslaget är avsedda att vara schablonbelopp, vilka skall debiteras den
skattskyldige oavsett om hans oriktiga meddelande är uppsåtligt och grundas på
vinningssyfte eller enbart beror på rent förbiseende. Hovrätten anser att i
förra fallet den felande bör tillfogas en kännbar ekonomisk förlust. I senare
fallet däremot skulle det kunna framstå som högst otillfredsställande om försummelsen
fick annat än en mycket ringa ekonomisk påföljd. Att helt schablonmässigt till
beloppen fastställa skattetillägg som samtidigt tillgodoser båda dassa
intressen är enligt hovrätten inte möjligt. Med hänsyn till att slarv och rena
misstag säkerligen överväger bland de oriktiga meddelanden det här är fråga om
synes det vara riktigast att sätta beloppen för skattetilläggen relativt lågt
och i varje fall lägre än vad utredningen föreslagit. Ätminstone vad gäller
felsummeringar och misstag kan en progressiv beräkning av skattetilläggen
synas mindre tillfredsställande. För de allvarligare fallen torde de
föreslagna tilläggen däremot inte utgöra en tillräckligt kännbar ekonomisk
reaktion, inte ans i föraning med dagsböter. Hovrätten föreslår därför att en
särskild ekonomisk sanktionsform liknande den nuvarande straffskatten
tillskapas för sådana fall. Hovrätten ifrågasätter vidare om inte
skattetillägget enligt TF bör utgå med viss andel av skatten på den undanhållna
inkomsten eller förmöganheten.
Några remissinstansar
framför anmärkningar mot detaljer i förslaget. Sålunda erinrar statskontoret
att den föreslagna skalan för skattetillägg avseende statlig inkomstskatt
innebär en stegvis höjning av uttagsprocan-ten. Statskontoret anser, särskilt
mot bakgrunden av att det i många fall rör sig om skönsmässigt fastställda
taxaringar, att en skala med mindre påtagliga gränser bör övervägas. Såsom
exempel nämns, att enligt förslaget en skönsmässig höjning med 10 000 kr. till
34 900 resp. 35 000 kr. medför en avgiftsskillnad på 400 kr. (600 resp. 1 000
kr.).
Länsstyrelsen i Malmöhus
län föreslår för att bl. a. begränsa antalet skattetillägg att den undre
gränsen för att tillägg skall påföras höjs från 50 kr. till 100 kr. Föreningen
Sveriges statsåklagare föreslår av liknande skäl höjning från 50 till 100 kr.
En sådan höjning skulle klart visa, menar föreningen, att skattamyndigheterna
vill överse med mera bagatellartade förbiseenden. Föreningen erinrar om att
förfarandet vid åläggande av skattetillägg är avsett att vara summariskt. Någon
mera ingående materiell prövning av de enskilda fallen kan det inte bli fråga
om eftersom detta skulle medföra en allt-
122 KungL Maj.ts proposition nr 10 år 1971
för
tung administration av skattetilläggsinstitutet. Av denna anledning kan dat
möjligen finnas skäl att överväga huruvida inte skattetillägget bör begränsas
även uppåt, framhåller föreningen. En begränsning såväl uppåt som nedåt av
skattetilläggets storlek kräver enligt föreningen omarbetning av de föreslagna
procentsatserna.
KF
och SACO m. fl. remissinstanser uttalar sig om den föreslagna procentsatsen
vid försummelse att avge självdeklaration inom föreskriven tid, 1 % av den
högsta beskattningsbara inkomsten. KF anser, att tillägget inte står i rimlig
proportion till förseelsens art. Förbundet erinrar om att det nuvarande
bötesstraffet, högst 300 kr., inte visat sig vara ett tillräckligt verksamt
medel för att ge eftertryck åt deklarationsskyldigheten och menar att förklaringen
härtill främst torde vara att så få fall anmälts till åtal för dylik förseelse.
Skattetillägget bör begränsas till visst maximerat belopp, möjligen något högre
än nuvarande högsta bötesstraff. SACO anser att tillägget bör rubriceras såsom
bot och anför vidare att det knappast förefaller tillräckligt motiverat att
låta den som deklarerar för sent få sona detta med 1 % av den beskattningsbara
inkomsten. En sådan bot anser SACO inte stå i rimlig proportion till
försummelsen och inte heller till de bottaxor som gäller på andra områden. Vid
smärre förseningar finner SACO skäligt att den ekonomiska sanktionen bestäms
till ett avsevärt lägre belopp än som föreslagits. Det problem som man i första
hand vill komma till rätta med i detta sammanhang är enligt organisationens
mening att få in deklarationer från sådana deklarationspliktiga som av olika
anledningar underlåter att deklarera. Det kan inta vara rimligt att samma
sanktion bestäms för den som låt vara av slarv inkommer med sin deklaration
någon vecka för sent som för den som försöker undandra sig
deklarationsskyldigheten. Botsystemet bör därför enligt SACO:s mening omarbetas
på denna punkt.
Riksrevisionsverket
framhåller att ett administrativt sanktionssystem inte torde ha samma
allmänpreventiva verkan som bestämmelser av straff-rättslig natur. Vetskapen om
att samhällets reaktion vid uppdagandet av skattefusk inskränker sig till
uttaganda av ett särskilt tillägg kan tänkas avtrubba känslan hos vissa
skattskyldiga för att rätt fullgörande av deklarationsskyldigheten. Det har
därför enligt riksravisionsverkets bedömning sin betydelse att upprepad
förseelsa avses medföra straffrättsligt ansvar. Men även skatte- och
avgiftstilläggets storlek spelar enligt verkets uppfattning en väsentlig roll.
Skalan för skatte- och avgiftstillägget bör därför omprövas på grundval av
erfarenheterna från en viss tids tillämpning.
Beslutande
myndighet. Utredningens förslag att lokal skattamyndighet bör vara första
instans i frågor som rör skattetillägg vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
godtas i princip uttryckligen av bl. a. statskontoret, riksskattenämnden, CFU,
hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Älvsborgs, Örebro och Norrbottens
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 123
län.
Föreningen Sveriges fögderichefer samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Flera av de nämnda
ramissinstanserna anser att avsteg från huvudprincipen med lokal
skattemyndighet som första instans bör göras beträffande skattetillägg för
vissa juridiska personer. CFU anför att deklarationer och därtill hörande
handlingar måste utgöra grundmaterialet för fastställande av skattetillägg.
Under den tid skattetillägg enligt förslaget skall fastställas förvaras
huvuddelen av detta material hos lokala skattemyndigheten. Nämnden finner
därför från administrativ och praktisk synpunkt någon annan myndighet än de
lokala skattemyndigheterna inte kunna komma i fråga för fastställande av
skattetillägg för de skattskyldiga vars handlingar förvaras hos myndigheten och
erinrar om, att deklarationer för andra skattskyldiga än fysiska parsöner,
dödsbon och familjestiftelser förvaras hos länsstyrelsen. Det synes därför,
menar CFU, följdriktigt att länsstyrelsen i likhet med vad som gäller om
taxeringsrättelse anligt 72 a § TF blir beslutande myndighet i vad gäller
skattetillägg för juridiska personer av nämnda slag. Bl. a. statskontoret
anser, att ordförandena i de taxeringsnämnder som taxerar juridiska personer
bör kunna anförtros uppgiften att även besluta om skattetillägg för dassa.
Några
remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län
och 1968 års brottmålsutredning, förordar taxeringsnämnden i stället för lokal
skattemyndighet såsom första instans beträffande skattetilläggsärenden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att lokal skattemyndighet kan
godtas som lämpligt organ men att myndigheten saknar erforderliga personella
resurser. Enligt länsstyrelsens uppfattning är därför taxeringsnämnd dan
instans som i samband mad detalj granskning vid taxering har de bästa
förutsättningarna att fatta avgörande om skattetillägg. Genom att
tjänstamannaberedningan av deklarationerna i framtiden ökar stärks garantierna
för enhetlighat och jämn tillämpning av det föreslagna administrativa
sanktionsinstitutet. Da skäl, som utredningen anfört mot att lägga detta arbete
på taxeringsnämnden, bör vika för den betydanda administrativa fördel som
ligger i att frågan om tillägg kan prövas i omedelbart samband med själva
taxeringen.
Enligt
1968 års brottmålsutredning verkar förslaget, att prövningen av
skattetilläggsärenden skall läggas på de lokala skattemyndighatarna, inte
övertygande. Dessa ärenden bör i stället anförtros åt taxeringsnämnderna. En
förutsättning härför är emellertid enligt utredningen att taxeringsnämnderna
väsentligen upprustas. Uttagandet av skattetillägg skulle ingå som ett
naturligt led i nämndernas allmänna granskning av avgivna deklarationer. Genoin
en sådan ordning tillgodoses också kravet på lekmannainslag vid de
skälighatsprövningar det här i stor utsträckning blir fråga om, framhåller
utredningen. Länsstyrelsen i Kalmar län anser taxaringsnämnden även om
taxeringsnämndsordföranden är mindre kvalificerad än vederbörande be-
124 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
fattningshavare
hos lokala skattemyndighetan i regal har betydligt bättre förutsättningar
att bedöma i vilka fall skattetillägg bör påföras vid da-klarationsförsummelse.
Kammarätten,
Svea hovrätt och Lantbrukets skattedelegation anser att prövningsnämnden bör
handlägga samtliga frågor om skattetillägg.
Kammarrätten framhåller
att det vid tillämpningen av det föreslagna sanktionssystemet måste uppkomma
ett betydande antal raycket svårbedömda ärenden, som ställer stora krav på
såväl utredning som prövning av den beslutande myndigheten. Åtskilliga
omständigheter gör att kammarrätten är tveksam om lämpligheten att pålägga
lokala skattemyndigheten uppgiften att besluta i skattetilläggsärendena. En
sådan är att utradningan i sin motivering anknyter sina överväganden till
taxaringsmyndigheternas förtrogenhet med tillämpningen av
eftertaxeringsinstitutet utan att till synes beakta att tillämpningen av detta
institut i gällande lagstiftning inte ansatts kunna ankomma på
taxeringsnämnderna och inte heller på da lokala skattemyndigheterna. En annan
omständighet är att sistnämnda myndigheter, om det bortses från dem tillagd
befogenhet att korrigera vissa enkla och uppenbara fel i taxeringsnämndsbeslut,
f. n. inte har till uppgift att ingå på någon prövning av avgivna deklarationer
och fastställda taxeringar. De skulle likväl enligt förslaget ha att besluta
om sanktioner av för den enskilde medborgaren djupt ingripande innebörd.
Slutligen framhåller domstolen att antalet lokala skattemyndigheter är mycket
stort och att förslaget därför uppenbarligen innebär risker för en olikartad
behandling och bedömning av likartade spörsmål. Kammarrätten anser att beslut
om skattetillägg bör ankomma på prövningsnämnd, som har en betydligt större erfaranhet
i bedömningsfrågor av jämförlig art än lokal skattemyndighat och även en helt
annan juridisk och förvaltningsrättslig kunskap. Med prövningsnämnden som
beslutande organ erhålls, påpekar kammarrättan vidare, en vida mer enhetlig
tillämpning. Domstolen framhåller att härigenom även vissa andra fördelar
skulle ernås bl. a. att dat skulle åligga taxaringsinten-denten att framställa
j'rkande om påförande av skattetillägg. Det kan antagas att en önskvärd
sovring i sådant laga kan komma till stånd på ett tidigare stadium än som i
det hela blir resultatet av utradningens förslag. I sammanhanget erinrar
kammarrätten om att även om sistnämnda förslag godtas, taxeringsintendanten
måste informera sig om de lokala skattamyndigheternas beslut om skattetillägg
och i förekommande fall hos prövningsnämnden yrka den ändring ävan till da
skattskyldigas förmån, som hans granskning gar anledning till. Lantbrukets
skattedelegation framför i stort samma synpunkter som kammarrätten som skäl
för prövningsnämnden såsom första instans beträffande skattetillägg.
Svea hovrätt anser att om
en administrativ sanktionsform skall genomföras, det ytterligare bör övarvägas
om inte prövningsnämnd borde besluta i tilläggsfrågan, eventuallt på förslag
från lokal skattamyndighet. Särskilt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 125
med
en reviderad organisation av prövningsnämnderna synas en sådan anordning vara
att föredra framför dan av utredningen föreslagna.
Länsstyrelsen i
Södermanlands län, som i princip godtagit lokal skattemyndighet som beslutande
myndighet beträffande oriktiga uppgifter, anmärker att beslut om påföljd vid
deklarationsförsummelse bör meddelas av länsstyrelsen efter anmälan av lokal
skattemyndighet.
Även vissa andra
remissinstanser, såsom utredningen om definitiv käll skatt, KF, Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Svenska revisorsamfundet ifrågasätter
lämpligheten av att anförtro uppgiften att påföra skattetillägg åt lokal
skattamyndighet. Utredningen om definitiv källskatt framhåller sålunda att
förklaringen till att oriktiga uppgifter ofta förekommer i deklarationer inta
sällan är att de skattskyldiga saknar insikt om skattereglernas rätta
innebörd. Felaktigheter får i sådana fall anses ursäktliga och det torde bli
ofrånkomligt att i vid omfattning medge befrielse från skattetillägg.
Bedömningen blir däriganom och med hänsyn till omständigheterna i övrigt en
kvalificerad uppgift av domstolsmässig karaktär. För de lokala
skattemyndigheterna skulle dan innebära ett helt nytt och svårt arbetsfält, som
i varje fall inte torda kunna bemästras mad nuvarande organisation. KF, som
hyser förståelse för utredningens förslag, ställer frågan om det inom
skatteväsendets nuvarande organisation finns någon instans, som kan vara
lämplig som beslutande organ i dessa frågor, och befarar att ojämnheter vid
tillämpningen kommer att uppstå, om de lokala skattemyndigheterna skall avgöra
när exempelvis "särskilda omständigheter" föreligger. Svenska
försäkringsbolags riksförbund tvekar om det lämpliga i att arrangemang, där
frågor om skattetillägg i första hand skall prövas av lokal skattemyndighet.
Förbundet finner, att det administrativa systemet anligt utredningens förslag
kan ge upphov till utredningsfrågor av delvis intrikat natur, som inte kan
anses lämpliga att lägga på administrativ myndighet och under alla
förhållandan inte på lokala skattemyndigheten. Svenska ravisorsamfundet anser
att varken lokal skattemyndighat eller prövningsnämnd bör fastställa, om grund
föreligger för skattetillägg. Bedömningen bör ske i judiciell ordning och
efter noggrann utredning.
Vissa
ramissinstansar framlägger förslag som faller utanför ramen för den nuvarande
organisationen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det skulle vara önskvärt
om lokal skattemyndighets funktionär i den första instansen konstruerades efter
principen delegation från taxaringsintendent. Beslutande myndighat bör i lokal
skattamyndighats ställe vara en fögderinämnd med förslagsvis tre ledamöter.
FÖgdarichafen ellar av denne förordnad befattningshavare hos lokal
skattemyndighet skulle vara föredragande i nämnden med yrkanderätt utan att
själv delta i besluten. Endast ganom en sådan samordning erhålls en direkt
parallell med prövningsnämndsförfarandet i motsvarande ärenden. De olika
beskattningsmyndigheternas roll skulle således inskränkas till att de överlämnade
de skattskyldigas deklarationer till
126 KungL Maj:ts proposition hr 10 år 1971
nämnden,
där frågan om påföring av skattetillägg kunde komma i fråga utan att ställning
togs i själva sakfrågan. Sveriges industriförbund föreslår att åt en särskild
tjänsteman i länsstyrelsen (allmänt ombud) uppdras att handlägga ärenden om
deklarationsförsummelse. Möjlighet att få ärendet överprövat av länsstyrelsen
bör finnas.
I
samband med frågan om kompetens för handläggning av skattetillägg i första
instans berör många remissinstanser även frågan om arbetats organiserande och
då främst personalfrågor. Allmänt framhålls så som även framgår av vad
tidigare sagts att lokal skattemjndighet f. n. saknar tillräckliga personella
resurser för att klara uppgiften.
Flertalet
remissinstansar förklarar att en upprustning av bl. a. de personella
resurserna är an nödvändig förutsättning för reformen. Föreningen Sveriges
fögderichefer uttalar sålunda, att om lokal skattemyndighet skall kunna
handlägga de nya arbetsuppgifterna en inte oväsentlig personalförstärkning
erfordras. Detta gällar framför allt beträffande de kvalificerade tjänsterna.
Föreningen konstaterar att redan i nuläget bristen på sådana befattningshavare
är utomordentligt allvarlig och sjnnarligen besvärande för berörda fögderier.
Föreningen anger sålunda att en undar fjolåret gjord undersökning utvisade att
större delen av inom fögderiernas personalramar upptagna
fögderiassistenttjänster i A 17 inte kunnat besättas mad kompetenta
innehavare. I ett stort antal fögderier (enligt fjolårets undersökning 52 st.)
saknar fögderichefen på grund härav kvalificerad medarbatara i
lands-kanslistkarriären och anligt föreningen har därför åtskilliga viktiga
arbetsuppgifter måst eftersättas. Föreningen anser att det föreligger ett
behov av att i första hand täcka de lokala skattemyndigheternas brist på
kvalificerad arbetskraft så att nuvarande arbetsuppgifter kan lösas på ett
tillfredsställande sätt. Innan så skett, uttalar föreningen, saknas det reella
förutsättningar att tillföra dessa niyndighatar nya, betydanda
arbetsuppgifter. Föraningen konstaterar att den nya reformen över huvud inta
kan genomföras mad de personalresurser, som f. n. står till de lokala
skattemyndigheternas förfogande och att den förstärkning, som oundgängligen
fordras, måste ska i så god tid att tillräckligt med kvalificerad och för
arbetat utbildad personal finns att tillgå i varje fögderi när arbetet skall
påbörjas. Kan detta krav ej uppfyllas, är dat enligt föreningens bestämda
uppfattning nödvändigt att uppskjuta reformens ikraftträdande. Liknande synpunkter
framförs av bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län.
CFU
understrykar att lokal skattemyndighat f.n. inte har någon möjlighet att utan
personalförstärkning påtaga sig ytterligare arbetsuppgifter. Arbetet med
skattetillägg är av kvalificerad art och det krävs därför kvalificerad
personal till denna uppgift. En förutsättning för att arbetsuppgiften skall
kunna läggas på da lokala skattemyndighatarna är därför an kraftig
förstärkning av deras personalresurser såväl i kvantitativt som, och detta
framför allt, i kvalitati\i: hänseende. Under den tid av året då ar-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 127
betet
med skattatillägg inte pågår bör ifrågavarande personal användas i taxeringsarbetet,
för kontroll av arbetsgivares skatteavdrag och skatteredovisning samt
uppgifter för påföring av arbetsgivaravgift och allmän arbetsgivaravgift.
Bl.
a. riksskattenämnden, statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, HaUands
och Norrbottens län. Föreningen Sveriges fögderichefer och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund understryker lämpligheten av medverkan i olika former från
länsstyrelsens och taxeringsnämndsordföranda-nas sida vid arbetet med
skattetilläggen hos lokal skattemyndighet.
Statskontoret, som f. n.
utreder organisationsfrågor inom länsstyrelsen och lokal skattemyndighet, delar
utredningens uppfattning att frågan om första instans för beslut om
skattetillägg kan komma i ett annat läge, om granskningen av
självdaklarationerna i framtiden utförs av tjänstemän. Härigenom skulle
möjlighet skapas för an parallell handläggning av taxeringsfrågan och
skattetilläggen, vilket såväl ur den enskildes som myndigheternas synvinkel
torda vara att föredra. Redan i dag granskas vissa kompUcerade deklarationer
(rörelseidkare och därmed jämställda) av tjänstemän (taxeringsassistenter).
Statskontoret anser att dessa tjänstemän bör medverka vid handläggningen av
skattetilläggen för nämnda skattskyldiga. Därigenom torde visst dubbelarbete
kunna undvikas samt vinns den fördelen att taxeringsutredning och utredning av
skattetillägg i dessa ofta komplicerade frågor kan göras jämsides. För att ej
onödigtvis betunga mjndighetens arbete mad att lokalisera de fall där avgift
kan komma i fråga synes någon form av rapportering från taxeringsfunktionärerna
böra ske. Taxeringsfunktionär erna bör sålunda så långt som möjhgt utreda huruvida
förutsättningar för påförande av skattetillägg föreligger. Hur resurskrävande
reformen blir för lokal skattemyndighet är f. n. svårt att bedöma. Frågan
sammanhänger i hög grad med utformningen av rutinerna för handläggningen av
tillägget. Med hänsyn till statskontorets pågående undersökningar vid
länsstyrelsen och lokal skattemyndighet synes utarbetandet av rutiner och
utredning om eventuella resursökningar böra ske i samråd med ämbetsverket.
Därvid bör även uppmärksammas de följder skattetillägget får på arbetet i
första instans.
Länsstyrelsen i
Södermanlands län framhåller att för granskningen av deklarationsmaterialet
före beslut om skattetillägg krävs taxeringskunnig personal, som lokala
skattemyndigheterna inte nu förfogar över i tillräcklig omfattning. Intill dess
personalsituationen blir bättre, synes den bästa lösningen vara att låta
taxeringsassistenter på länsstyrelsen under ett par månader biträda lokala
skattamyndighatan med genomgången av de vid denna tidpunkt hos myndigheten
förvarade deklarationerna samt med upprättande av förslag till skattetillägg.
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Norrbottens län.
Länsstyrelsen
i Hallands län finner det inte vara en rationell lösning att
128 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
helt
avstå från dan anmälningsskyldighet, som nu åvilar taxeringsnämndens
ordförande. Anmälan för uttagande av skattetillägg och eventuellt åtal för
skattebrott synes för ordföranden i taxeringsnämnden kräva relativt ringa
arbetsinsats, då han väl känner förutsättningarna. Det kan förutsättas att
anmälningsfallen successivt uppförs på förteckning allteftersom taxeringsarbetet
fortskrider. En i efterhand gjord genomgång av deklarationsmaterialet utan
ledning av uppgifter från ordföranden synes däremot kräva väsentligt större
arbetsinsats och risk för överhoppningar särskilt om arbetet görs av någon
som inte deltagit i taxeringsnämndens arbeta.
Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund förklarar att ordförandena bör kunna vara behjälpliga med uppgifter
till lokal skattemyndighet för att därigenom underlätta arbetet.
Några remissinstanser,
såsom kammarrätten samt länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län, anser
att reformen bör anstå med hänsyn till personalsituationen till dess att en
ökad tjänstemannamedvarkan i första instans har genomförts.
Några länsstyrelser lämnar
vissa uppgifter om hur stort personalbehovet kan bli. Länsstyrelsen i
Stockholms län framhåller sålunda, att den lokala skattemj'ndighetan inom länet
preliminärt uppskattat behovet av personal till sammanlagt i runt tal 30
kvalificerade kanslister och ungefär lika många kvalificerade biträden.
Länsstyrelsen anser vidare att skattatilläggen för dess egen del skulle kräva
viss förstärkning i första hand på taxerings-och prövningsnämndsavdelningarna.
Länsstyrelsen i HaUands län upplyser om att dan sökt få en uppfattning om den
arbetsinsats, sora krävs för genomgång och skattetilläggsdebitering enligt
utredningens förslag. På taxeringssektionen har genomgång därför skett av tre
taxaringsdistrikt inom länet, varav två lokala distrikt och ett
rörelsedistrikt. Trots att granskaren själv varit taxeringsassistent i
röralsedistriktet samt att grovsortering gjordes av två biträden tog arbetet
sammanlagt fyra dagar i anspråk. Det må anmärkas att i de berörda
lokaldistrikten skattetillägg av annan orsak än försenad deklaration endast
förekom i ringa omfattning (23 per distrikt) medan dat däremot i
rörelsedistriktet förekom skattetillägg i betydande omfattning på grund av
såväl för lågt deklarerade inkomster som skönstaxaringar. Ett genomförande av
systemet skulle, menar länsstyrelsen, för varje lokal skattamyndighet krävas
en personalförstärkning av en befattningshavare med minst fögderiassistents
kvalifikationer. Därutöver torde behövas utökad biträdeshjälp.
Beslut
och delgivning m. m. Svea hovrätt, hovrätten för övre Norrland, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, SR och Sveriges advokatsamfund
anmärker mot formuleringen av 116 e § tredje stycket TF i förslaget, att
skattskyldig "där hinder ej möter" skall erhålla tillfälle yttra sig
övar ifrågasatt skattetillägg. Svea hovrätt framhåller att av rättssaker-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 129
hetsskäl
dan skattskyldige alltid bör beredas tillfälle att yttra sig innan
till-läggsfrågan avgörs, särskilt som skyldighet inte ålagts skattemyndigheten
att självmant undersöka om befrielsegrund föreligger. SR menar att den
skattskyldiges rätt att yttra sig före beslut om skatte- eller avgiftstillägg
måste fastslås mera kategoriskt. Enligt Sveriges advokatsamfund bör den
skattskyldige i de fall då skattetillägg kan komma i fråga alltid beredas
tillfälle yttra sig. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
framför liknande synpunkter.
Några
remissinstansar framför erinringar mot utredningens förslag om senaste tidpunkt
för fattande av beslut i skattetilläggsfrågan. CFU hänvisar till att det i 116
e § andra stycket TF föreslås att fråga om skattetillägg skall avgöras före den
15 december taxeringsåret och att utredningen som motiv härför uttalat dels att
arbetet med skattetillägg bör vara avslutat så tidigt att beslut i regel bör
kunna tillställas de skattskyldiga genom debetsedeln på slutlig skatt dels att
en skattskyldig skall kunna räkna med att fråga om skattetillägg på grund av
tidigare års taxering i princip skall vara avslutad innan dan nya deklarationen
upprättas och avges och att tillägget då också kan fungera som en varning. CFU
anser det angeläget att de lokala skattemyndigheternas arbete med
skattetillägg sker tidigare än vad den föreslagna lagtexten ger uttryck för.
Arbetet med påföringen av beslutade skattetillägg blir enligt nämnden inte
särskilt betungande om tilläggen kan påföras debetsedeln på slutlig skatt. För
att detta skall kunna ske krävs emellertid att lokala skattemyndigheten
underrättar länsstyrelsen om beslutet före den 1 oktober under taxeringsåret.
Om fastställelse sker senare får påföring av skattetillägg ske manuellt genom
debitering av tillkommande skatt. Uppbörd av tillkommande skatt är från
administrativ synpunkt mera betungande än uppbörd av skatt enligt debetsedel
på slutlig skatt. Då tillkommande skatt inte innehålls av arbetsgivaren finns
risk för att skatten blir rest-förd och måste avskrivas. CFU föreslår därför en
omformulering av 116 e § andra stycket TF så att fråga om skattetillägg i
princip avgörs av lokal skattemyndighet före den 1 oktober taxeringsåret. Om
särskilda skäl föreligger bör dock ärendet få avgöras senare, dock inte efter
den 15 december taxeringsåret. Statskontoret framför liknande synpunkter.
Länsstyrelsen
i Stockholms län menar i motsats till nyss redovisade synpunkter att lokal
skattemyndighets möjlighet att besluta i dessa fall synes böra utsträckas till
att omfatta januari månad året eftar taxeringsåret. Häriganom kan undvikas att
arbetet utförs under tidsnöd. Länsstyrelsen i Södermanlands län, som anser att
lokal skattemyndighet inte hinner genomföra huvuddelen av arbetsuppgiften med
skattetilläggen före den 1 oktober taxeringsåret, föreslår en inskränkning och
förenkling av arbatet på så sätt, att nedre gränsen för påförande av
skattetillägg beträffande det beskattningsunderlag, som skattskyldig
undandragit eller sökt undandra det allmänna, sätts vid 1 500 kr., samt att
tillägg får påföras skattskyldig till och med mars månad året efter
taxeringsåret.
5 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
130 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Bl.
a. länsstyrelsen i Örebro län uppmärksammar att utredningen inte föreslagit
någon möjlighet för lokal skattemyndighet att rätta agna beslut rörande
skattetillägg. Då det emellertid knappast kan undvikas att uppenbara fel
uppkommer vid beslut om skattetillägg, bör enligt länsstyrelsen bestämmelserna
i 72 a § TF lämpligen utvidgas att omfatta även skattetill-läggen.
Besvärsrätt
m. m. Utredningens förslag i fråga om besvär över baslut om skattetillägg har
föranlett erinringar från endast ett fåtal remissinstanser.
Riksrevisionsverket
framför vissa farhågor för en hög besvärsfrekvens. En alltför långt driven
schablonisering i första instans kan genom ett flitigt utnyttjande av
besvärsvägen få betydande återverkningar i senare lad av skatteärendenas handläggning.
Några remissinstanser, bl.
a. länsstyrelsen i Södermanlands län, framhåller att de föreslagna reglerna om
skattetillägg kommer att komplicera besvärsförfarandet i såväl prövningsnämnd
som kammarrätten och regeringsrätten. Skattskyldig har möjlighet att samtidigt
anföra besvär över taxering och skattetillägg, och även taxeringsinlendent äger
rätt att anföra besvär över samme skattskyldigs taxering och skattetillägg.
Länsstyrelsen menar att sådana och liknande fall kommer att vålla taxeringsmyndigheterna
åtskilligt merarbete. Kommerskollegium understryker att även de skattskyldiga
kommer att få vissa problem som en följd av skattetilläggsinstitutet. För att
tillgodose den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet bör man enligt
kollegiets mening därför söka göra det så lätt som möjligt för den enskilde att
besvära sig över beslut av den lokala skattemyndigheten. Detta skulle, menar
kollegiet, förslagsvis kunna ske på så sätt att, förutom besvärshänvisning, en
besvärsblankett med för besväret erforderliga grunduppgifter ifyllda
tillställs den skattskyldige i samband med beslutet från den lokala
skattemyndigheten.
Kammarrätten framhåller
att utredningens förslag innebär att frågan huruvida skattetillägg skall utgå i
många fall kominer att upptas till utredning och bedömning sedan taxeringen
vunnit laga kraft. Det kan förutsättas att den skattskyldige vid besvär över
påfört skattetillägg ofta finner det naturligt att söka bryta upp även
taxeringsbeslutet. Vid sidan av en process om skattetillägg uppkommer då en
process i taxeringsfrågan i extraordinär ordning. Åtskilliga besvärligheter
kan här även uppkomma vid bedömningen av frågan om tvisten verkligen gäller
såväl skattetillägget som taxeringen. Särskilda komplikationer kan uppkomma om
den skattskyldige ej anför besvär över taxeringen men väl över skattetillägget
och den prövande myndigheten kommer till resultatet att skattetillägget bör
nedsättas på grund av att taxeringen blivit för hög. Kammarrätten menar att
reglerna för extraordinär besvärsrätt torde behöva överses vid ett genomförande
av förslaget till skattetillägg. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen
i HaUands län.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 131
Utredningens
förslag om rättelse i vissa fall ax officio av skattetillägg har föranlett
vissa erinringar. Det synes i och för sig självklart, framhåller sålunda
kammarrätten, att om skattadomstol vid prövning av anförda besvär nedsätter en
taxering på grund av vilken skattetillägg utgått, därav föranledd ändring av skattetillägget
skall ske ex officio på sätt utredningen föreslagit. Det synes däremot
kammarrätten i hög grad tveksamt om, såsom ifrågasatts, i fall då varken
yrkanden eller argumentering i besvärsmålet berör frågan om skattetillägget,
domstolen ex officio skall kontrollera själva uträkningen av tillägget. Några
bärande skäl för en sådan ordning anser kammarrätten ej föreligga. Om likväl en
sådan uträkningskontroll av besluten om skattetillägg anses nödvändig från
domstolarnas sida, synas frågan om skattetillägget böra kunna få i samband
därmed prövas i dess helhet av domstolen. Det kan inte anses
tillfredsställande, menar kammarrätten, att domstolarna väl skall ex officio
åläggas kontrollräkning i ett av parterna inte aktualiserat hänseende men
samtidigt sakna befogenhet att ingripa när andra uppenbara tillämpningsfel är
för handen.
Debitering
m. m. Flera remissinstanser, bl. a. kammarrätten, riksskattenämnden och CFU,
framhåller att frågan om skattetillägg kräver vissa ändringar i UF, som inte
finns med bland utredningens författningsförslag. CFU lämnar i sitt yttrande en
utförlig redogörelse för de paragrafer i förordningen, som är berörda, och
framlägger även förslag till författningstext.
SR
och Sveriges advokatsamfund vänder sig mot utredningens förslag, att debitering
av skattetillägg skall ske oberoende av om beslutet vunnit laga kraft. SR
ansar sålunda, att en ekonomisk sanktion mot en medborgare måste anses vara ett
allvarligare steg än påföranda av skatt. Erfarenheten visar att kammarrättsutslag
kan låta vänta på sig i ett par år efter det omtvistade beslutat. Det synes
förbundet otillfredsställande att en skattskyldig skulle kunna tvingas avstå
från relativt höga belopp så länge prövningen av beslutet om skattetillägg inte
är avslutad. Därför anser förbundet det vara rimligt att ett sådant beslut inte
träder i verkställighet förrän det slutgiltigt fastställts eller visshet
vunnits om att prövning inte kommer att begäras. I vart fall bör ett dylikt
förfaringssätt användas då fråga är om väsentligt belopp för den berörde.
Liknande synpunkter framförs av advokatsamfundet, som föreslår att
skattetillägget om frågan om tillägget hänskjuts till prövningsnämnd inte
skall förfalla till betalning förrän lagakraftägande beslut föreligger.
Härigenom skulle enligt samfundet erhållas en ordning lik den som gäller fÖr
bötesmål. För att hindra eventuellt missbruk föreslås att ränta å slutligt
utdömt tillägg skall utgå från förslagsvis dagen för ärendets hänskjutande
till prövningsnämnden.
Flera
remissinstanser uttalar sig om utredningens förslag att skattetill-lägg skall
upptas på debetsedel. Riksskattenämnden framhåller att tilläggen som regel bör
kunna debiteras på slutskattesedlarna. I de fall detta inte kan
132 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
ske
bör skattetilläggen uppbäras medelst inbetalningskort, som utan dröjsmål
tillställs de skattskyldiga. Länsstyrelsen i Södermanlands län, som framfört
förslag om längre tid än utredningen för handläggningen av skattetillägget i
första instans, föreslår att särskild debetsedel på tillkommande skatt för
tillägget inte skall behöva utfärdas, utan att den skattskyldige sedan han fått
tillfälle att yttra sig över skattetilläggsförslaget, skall tillställas
beslutet jämte inbetalningskort på det fastställda beloppet. Länsstyrelsen i
HaUands län är övertygad om att det som utredningen menar skall bli möjligt
att till den 1 oktober fastställa huvudparten av skattetill-läggen. Lyckas inte
detta måste de då inte fastställda tilläggen påföras som tilläggsskatt. Rutinen
med tilläggsskatt är manuell, tidsödande och fordrar betydligt större
arbetsinsats än slutskatterutinan. Det bör enligt länsstyrelsen framhållas att
det föreslagna systemet direkt förutsätter debitering av tilläggsskatt,
nämligen i huvuddelen av de fall, då den lokala skattemyndigheten på grund av
anförda besvär hänskjutit frågan om skattetill-lägg till taxeringsintendent.
Endast ett relativt fåtal av dessa besvär brukar kunna avgöras i sådan tid att
hänsyn till beslutet kan tas vid slutskatte-debiteringen. Även EON uttalar att
skattetillägg bör beslutas så tidigt att det kan debiteras på debetsedel för
slutlig skatt. I annat fall måste det ske som tilläggsskatt, vilken sannolikt
kommer att restföras och orsaka merarbete för kronofogdemyndigheten.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att om avgiften tas upp på debetsedel,
den kommer att framstå som en skatt. Avgiften synes därför böra uttagas för
sig utan sammanblandning med debitering av skatter.
Utredningens
förslag att lokal skattemyndighets beslut om skattetillägg i princip bör
meddelas på debetsedeln på slutlig skatt bör enligt kammarrättens mening inte
ges annan innebörd än att det debiterade tillägget kan upptas i därför avsedd
kolumn på debetsedeln. Domstolen framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt
är angeläget att vid debetsedeln fogas den lokala skattemyndighetens särskilda
beslut i frågan med angivande av skälen för beslutet och besvärshänvisning.
För en sådan ordning talar även den omständigheten att fatalietiden vid besvär
över beslutat föreslås bli en annan än den som gäller för resp.
taxaringsbaslutet och debiteringsbeslutat.
Några
remissinstansar berör frågan om förmånsrätt för skattetillägg. Svea hovrätt
framhåller att utredningens förslag att i debiterings- och uppbördshänseende
jämställa skattetillägg med skatt är mindre tillfredsställande. Detta torde
innebära, framhåller hovrätten, att tillägget skall åtnjuta samma förmånsrätt i
konkurs som skatten. Hovrätten menar att skattetillläggat liksom böter och viten
kommer att träffa den försumlige personligen och därför lika litet som böter
och vitan bör gå ut övar dennes övriga borgenärer. Riksskattenämnden och CFU
intar en motsatt ståndpunkt. Riksskattenämnden framhåller att tilläggen bör
likställas med skatt och detta även i förmånsrättshänseende. CFU erinrar om att
lagberedningen i betänkandet
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 133
"Utsökningsrätt
IX" (SOU 1969:5) föreslagit att förmånsrätten för skatt
bör avskaffas. Om detta förslag inte föranleder lagstiftning bör enligt nämnden
förmånsrätten enligt 17 kap. 12 § handelsbalken utvidgas att gälla även
skattetillägg. I annat fall uppkommer administrativa svårigheter genom att
skattetillägg måste redovisas separat i restlängder och andra indrivningshandlingar.
EON erinrar om förslagets
utformning när det gäller bestämmelser angående indrivning m. m. EON påpekar
att bestämmelser härom saknas i bl. a. utredningens förslag till ändring av UF
och framhåller, att det av författningstexten klart bör framgå vilka
bestämmelser om indrivning, preskription, redovisning, avkortning och
avskrivning, antagande av ackords-förslag samt upprättande av balanslängd som
skall tillämpas beträffande tillägget. Mest praktiskt vore, menar EON, att en
generell bestämmelse infördes av innebörd att i fråga om utmätningsmans
befattning samma regler gäller för skatte- och avgiftstilläggen som för den
skatt eller avgift som de utgår på. Skattetillägget bör, understryker EON
vidare, komma så tidigt att det påförs som slutlig skatt. I annat fall sker
debitering som tilläggsskatt, vilken sannolikt kommer att restföras och orsaka
merarbete för kronofogdemyndigheterna.
Skattetillägg
enligt MF och FF samt avgiftstillägg enligt AVGF
Flertalet
remissinstanser lämnar frågan om tilläggens utformning utanför TF utan
erinran. Några förklarar uttryckligen att vad som framförts angående
skattetillägg vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i princip även gäller
dessa.
Mervärdeskatten.
Några av de remissinstanser som är kritiska mot principen med skattetillägg
framför vissa synpunkter på det föreslagna skattetillägget enligt MF. Sveriges
industriförbund framhåller att utredningen inte ens har gjort gällande att
några mar allvarliga försummelser förekommer från de skattskyldigas sida beträffande
mervärdeskatten. I många fall är utredningens förslag helt
verklighetsfrämmande. Så t. ex. kan restavgift med 4 % på det ej inbetalda
beloppet åsättas den som för sent inbetalar mervärdeskatt. Normalt sker detta
samtidigt som deklaration avlämnas. Något behov att utöver detta
påtryckningsmedel ta ut ytterligare 2 % av den fastställda skatten för att få
in deklarationen i rätt tid kan omöjligen föreligga, uttalar förbundet. Den
enda situation i vilken en sanktion behövs föreligger när den skattskyldige
inbetalar skatt utan att samtidigt lämna deklarationsuppgifter. De nu
förefintliga möjligheterna att framtvinga deklaration är emellertid fullt
tillräckliga för detta fåtal. För Lantbrukets skattedelegation förefaller det
som om utredningen inte alls satt sig in i hur mervärdeskattesystemet
fungerar. Samtliga redovisningsskyldiga till mervärdeskatt är
134 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
egentligen
uppbördsmän åt staten, eftersom hela skattebördan bärs av konsumenterna. Det
som skall redovisas är skillnaden mellan utgående och ingående mervärdeskatt.
Blir skillnaden positiv inbetalas beloppet till staten, blir skillnaden negativ
sker återbetalning från staten. I samband med genomförandet av mervärdeskatt
har konstaterats att MF:s bestämmelser är utformade på ett sådant sätt att det
i många fall är oklart om t. ex. viss tjänst är skattepliktig.
Riksskattenämnden har fått utfärda kompletterande an-visningai- i mycket stor
utsträckning och detta arbete pågår fortfarande mer än ett år efter det att
mervärdeskatten införts. Detta innebär att det för de redovisningsskyldiga
under en lång period har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra om
mervärdeskatt skulle tas ut i en viss situation och om avdragsrätt för ingående
skatt har förelegat i vissa fall. Att i fråga om en skatt av denna typ över
huvud taget kunna tänka sig att skattetillägg skall uttas är anligt
delegationens mening orealistiskt. Normalt avger redovisningsskyldiga
deklaration till mervärdeskatt sex gångar per år. Varje redovisningsperiod är
en avslutad beskattningsperiod. Det är självklart att systemets konstruktion
lätt leder till att något utgående allar ingåenda skattebelopp som mad formell
syn hade bort redovisas för en period kommer att ingå i annan period. Någon
förlust för staten uppstår amellertid inte. Att i en sådan situation ta ut
skattetillägg rimmar illa med allmän rättsuppfattning, framhåller
delegationen.
Riksskattenämnden berör
flera frågor i sitt remissvar. Först anmärker nämnden att det inte heller för
mervärdeskattens del bör påföras tillägg vid muntligt meddelande av osant eller
ofullständigt innehåll. Härjämte framhåller nämnden att det i MF bör införas
bestämmelse att länsstyrelse ägar ändra beslut om skattetillägg, om
länsstyrelsen meddelar nytt preliminärt beslut om fastställelse av skatten. För
tydlighetens skull anses dat lämpligt att i förordningen uttryckligen ange att
skattetillägget tillfaller statsverket. Nämnden föreslår vidare, att liksom
inom inkomst- och förmögenhetsskatteområdet bestämmelser om varning bör
införas även i MF. Dessa kan få sin plats i ett andra stycke till 64 d §.
Varningsinstitutet skulle möjliggöra att skattetillägg kan efterges i större
omfattning än utredningen tänkt sig. Nämnden vill i detta sammanhang understryka
att skattetillägg inte bör komma till användning vid ursäktlig försening av
deklaration. Den föreslagna storleken av skattetillägget finner
riksskattenämnden kunna godtas under den uttryckliga förutsättningen att
varningsinstitutet införs. I detta sammanhang vill nämnden understryka att
mervärdeskatten genom utredningens förslag kommer att skyddas av två
administrativa sanktionsformer, skattetillägg och restavgift. Båda dessa
sanktioner utgår vid deklarationsförsummelse. Redan i normalfallen skulle
således den skattskyldige ådra sig en dröjsmålsränta på 4-f 2 %. Det kan enligt
nämnden ifrågasättas om detta är motiverat, allrahelst som det på grund av
skattens storlek många gånger skulle bli fråga om avsevärda belopp. Dessutom
bör uppmärksam-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 135
mas
att den skattepliktiga omsättningen inte alltid ger något uttryck för den
skattskyldigas betalningsförmåga. Det finns därför enligt nämndens mening goda
skäl för att vid deklarationsförsummelse på mervärdeskattens område påföra
skattetillägg endast om anmaning att deklarera inte efterföljts. Nämnden räknar
emellertid med att varningsinstitutet i regel skall användas för normalfallen
och anser sig av den anledningen kunna godta den av utredningen förordade konstruktionen
också i denna del.
En
ledamot i riksskattenämnden, som anser att skattatillägg bör få efterges helt
eller delvis, reserverar sig mot förslaget att införa institutet varning.
Några remissinstanser
framför anmärkningar mot vissa detaljer i förslaget. Generaltullstyrelsen
ansar sålunda att avdragsrätt som avses i 17 § MF självfallet ej skall avse
skattetillägg. För tydlighetens skull torde detta på lämpligt sätt böra anges i
förordningen. Hovrätten för Övre Norrland erinrar om utredningens förslag i 116
a § TF, att en ej undertecknad deklaration i fråga om påföring av
skattetillägg i första hand skall bedömas på samma sätt som en undertecknad.
Något skattetillägg skall därför inte utgå i fall, där underskrift sedermera
sker. Hur en ej undertecknad deklaration enhgt MF skall bedömas, framgår
emellertid inte av betänkandet. Något skäl att göra skillnad i detta hänseende
mellan deklaration enligt TF och deklaration enligt MF torde inte finnas,
framhåller hovrätten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län slutligen anser att
det av betänkandet inte framgår, hur besvär skall anföras över
beskattningsmyndighetens beslut om skattetillägg enligt MF. I fråga om
skattetillägg vid försummelse att i rätt tid avge deklaration till
mervärdeskatt framhåller länsstyrelsen följande. Enligt förslaget skall
skattetillägg utgå med 20 % av den efter skälig grund fastställda skatten, ora
skattskyldig underlåter att avgå deklaration. Länsstyrelsen skall emellertid
undanröja påfört skattetillägg, om deklaration inkommer inom ett år därefter.
Tillägget skall då utgå med 2 % av skatten. Det kan befaras, att bestämmelserna
kan komma att medföra att många skattskyldiga dröjer ett år med att avge
deklaration för att få skattekredit. Enligt länsstyrelsens mening bör tiden
sättas till högst två månader och tillägget bör, om deklaration inkommer inom
denna tid, sättas till förslagsvis 5 %.
Punktskatteområdet.
Kontrollstyrelsen framhåller följande angående utredningens förslag till 37
a37 d §§ FF.
I
3 7 § avhandlas skattetillägg vid oriktig eller ofullständig deklaration.
Skattetillägget föreslås skola utgå med 20 % på skillnaden mellan påförd och
deklarerad skatt. Enligt 37 c § första meningen avses tillägg enligt 37 a § som
inte uppgår till 50 kr. inte skola påföras. Avsikten torde vara att hänsyn
därvid skall tas till varje beskattningsperiod för sig. Denna regel, mot vilken
i och för sig intet är att erinra, torde i vissa fall kunna komma att
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
vålla
svårigheter vid tillämpningen. I skattekontrollarbetet används nämligen ofta
s. k. utbytesberäkningar rasp. årsavstämningar som kontrollmetoder antingen
enbart eller i kombination med annan granskning. Den differens som därvid
eventuellt framkommer avser då regelmässigt en längre tid omfattande flara
beskattningsperioder, för vilka separata deklarationer avgetts. Dat är då i
regal inte möjligt att hänföra differensen till viss eller vissa av de av
granskningen omfattade beskattningsperioderna. Om det t. ex. vid en
årsavstämning hos en skattskyldig med månadsredovisning skulle framkomma en
differens på 2 400 kr., skulle den skattskyldige med hänvisning till förenämnda
regel kunna undgå skattetillägg, eftersom differensen in dubio skulle kunna
påstås böra fördelas lika på de tolv månaderna med 200 kr. på varje. Enligt
styrelsens mening är detta inte tillfredsställande. En kompletterande regel av
innebörd att skattetillägget i dylika fall skall beräknas på differensens hela
belopp synes därför böra införas i paragrafen.
Skattetillägg
föraslås anligt 3 7 b § skola utgå vid deklarationsförsummelse antingen med 20
%, om deklaration över huvud taget inte avgetts (första stycket), eller med 2
%, om deklaration inkommit för sent men inom tre månader efter den dag då den
senast bort avlämnas (andra stycket). Det saknas emallertid bestämmelser för
det fall att deklaration inkommer efter tremånadersfristen. Om en dylik
deklaration i och för sig är riktig och fullständig, synes nämligen
skattetillägg inte kunna påföras enligt den föreslagna författningstexten.
Rimhgan torde i sådant fall tillägg böra utgå efter samma procentsats som
enligt första stycket. Bestämmelse härom bör införas i paragrafen.
I
paragrafens andra stycke bör ordet "fastställda" utbytas mot
"deklarerade", eftersom fastställalsebeslutet av praktiska skäl ofta
inte meddelas på detta stadium. Väsentligare är dock, att i de fall skatt
befinnes böra fastställas till högre belopp än som upptagits i deklaration,
inkommen inom tremånadersfristen, tillägget på mellanskillnaden bör utgå med
20 % och inte med 2 %, eftersom det då rör sig om ett oriktigt meddelande i
deklaration och frågan om skattetillägg alltså till dan delen bör bedömas
enligt 37 a §.
De 137 c § första stycket
intagna begränsningsreglerna och regeln om minsta belopp för tillägg i vissa
fall synes böra överföras till rasp. 37 a § och 37 b §. Förutom ökad klarhet
vinnes därigenom att man i på-föringsbesluten i förekommande fall slipper
åberopa dubbla författnings-rum. Vad angår 3 7 b § synas minimiregeln böra
gälla tillägg såväl anligt de i författningsförslaget upptagna första och andra
styckena som enligt den av styrelsen ovan förordade bestämmelsen i 37 b §.
Däremot torde maximerings-regeln endast böra gälla 2-procentstillägget enligt
andra stycket. Vid en omredigering i enlighet med vad sålunda föreslagits
skulle 37 c § endast komma att omfatta det i författningsförslaget upptagna
andra stycket.
Beträffande
3 7 d § uttalar styrelsen följande. Av specialmotiveringen
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 137
framgår
att utredningen tänkt sig att centrala anvisningar skall utfärdas angående
förutsättningarna för eftergift beträffande skattetillägg och att utformningen
av sådana anvisningar i viss mån får bli beroende av de praktiska erfarenheter
tillämpningen ger. Kontrollstyrelsen vill peka på några speciella förhållanden
på punktskatteområdet som torde böra beaktas i detta sammanhang. När det gäller
deklarationer till allmän energiskatt på elektrisk kraft är det ofta inte
möjligt för den skattskyldige eller den skatte-redovisande distributören att
under löpande år avge exakt riktiga kvartals-eller tertialdeklarationer. Först
efter årets utgång kan skatten riktigt anges. Praktiskt har detta lösts så, att
under året avgivna deklarationer betraktas som "preliminära" och att
slutgiltig reglering regelmässigt sker i deklarationen för sista kvartalet
eller tertialet. Kontrollstyrelsen utgår ifrån att skattatillägg inte skall
ifrågakomma i här avsedda fall, om det senare visar sig att skatten i någon
eller några av de "preliminära" deklarationerna kommit att upptas
till för lågt belopp. Detsamma gäller vid den situation som ibland inträffar,
särskilt beträffande månadsdeklaranter, nämligen att vederbörande vid
deklarationstidens utgång saknar möjlighet att insända en giltig deklaration t.
ex. på grund av att firmatecknaren eller annan ansvarig person befinner sig
utomlands. Om skattebeloppet då inbetalas i rätt tid, synes det styrelsen
obilligt att, när den försenade deklarationen inkommit, påföra minimitillägget
på 100 kr.
Vidare
finns ett antal skattskyldiga, främst på energiskattens område, vilkas
deklarationer regelmässigt är negativa, dvs. slutar på belopp de skattskyldiga
till godo. För det fall sådan deklaration skulle inkomma för sent, finner
styraisen det likaledes obilligt att utta minimitillägget. En annan sak är att
tillägg enligt 37 a § givetvis bör utgå, om i sådan deklaration lämnats
oriktigt meddelande som föranlett eller skulle, om dat följts, ha föranlett
återbetalning med för högt balopp.
Arbetsgivaravgifterna.
Rfv förklarar att verket godtar den föreslagna procentsatsen, 20, vid oriktig
uppgift även om dan förefaller väl hög. Mot övriga förslag angående detta
avgiftstillägg har Rfv ingen erinran. I syfte att dels effektivisera verkan av
de föreslagna avgiftstilläggen vid för sent eller uteblivet uppgiftslämnande,
dels underlätta det administrativa förfarandet föreslår Rfv, att dessa
avgiftstillägg skall utgå "från botten". Verket anser att
avgiftstillägget skall utgå med 5 %, då arbetsgivaruppgiften lämnas efter
föreskrivan tid men inom sex månader därefter och anser vidare, att en begränsning
uppåt inte är påkallad, när arbetsgivaruppgiften lämnas mer än sex månader för
sent eller helt uteblir. Vidare föreslår Rfv, att avgiftstillägget vid för sent
eller uteblivet uppgiftslämnande konstrueras som ett påslag på
arbetsgivaravgiften och debiteras samtidigt med denna utan föregående
5t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10
138 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
kommunicering
och underrättelse. Verket föreslår dessutom viss komplettering av 12 § AVGF.
Det ifrågasätts om inte offentlig myndighet borde undantas från
bestämmelserna. Vad gäller personalbehovet kan verket redan i nuläget antas
vara i behov av en viss personalförstärkning för debiteringen av
arbetsgivaravgifterna. För de nya arbetsuppgifterna behöver verket ytterligare
personalförstärkning, överslagsvis beräknas den erforderliga personalökningen
till 30 alternativt 20 tjänstemän, beroende på utformningen av bestämmelserna
om kommunicering och underrättelsa om avgiftstillägg. Ikraftträdandet av
utradningens förslag bör enligt Rfv:s åsikt bli beroende av den tidpunkt, då
verket och de lokala skattamyndighetarna är rustade att sköta både nuvarande
och tillkommande arbetsuppgifter inom avgiftsdebiteringen.
Föreningen Sveriges
fögderichefer uttalar att det av författningstexten inte framgår hur frågan om
avgiftstillägg avseende allmän arbetsgivaravgift skall behandlas. När dat
gäller egenavgiften, som kommer att direktdebiteras på skattsedeln efter beslut
av lokal skattemyndighet, torde det vara omöjligt för Rfv att aA'göra frågan om
sådant tillägg. Om avsikten är att denna avgift skall omfattas av den nya
lagstiftningen, masta författningstexten komplettaras.
Straffrättsliga
påföljder Utredningen
Utredningens
förslag till straffrättsligt påföljdssystem motiveras i betänkandets kap.
813. I huvudsak framläggs följande synpunkter på utformningen av framtida
straffbestämmelser.
Brottssystematiken
Utredningen
erinrar om att man i den straffrättsliga litteraturen under början av
1900-talet framhöll att det uppsåtliga skattebrottet hade stora likheter med
badrägeribrottet men att detta senare brott dock ansågs böra inskränkas till
den privaträttsliga sektorn. Danna åsikt betingades av att det allmänna
rättsmedvetandet på den tiden bedömde skattebrottet väsentligt mildare än
vanligt bedrägeri. Liknande synpunkter framfördes i förarbetena till SkSL. Vid
tillkomsten av BrB synes man överhuvud inte ha berört skatte-tebrottén. På
sanaste tid har däremot i den allmänna debatten uttalats att skattebrott borde
bestraffas som bedrägeri eller i vart fall införas som en självständig
brottstyp i BrB:s badrägerikapitel. Utredningen anser att denna omsvängning i
uppfattningen beror på att beskattningen och de sociala förmåner, som erbjuds
genom skatter och avgifter, ökat i väsentlig mån. Därmed har också de
ekonomiska fördelar som skattebrottslingan får på det allmännas och övriga
medborgares bekostnad blivit mer iögonfallande.
Kungl.
Majds proposition nr 10 år 1971 139
För
egen dal finnar utredningen att skillnaden mellan bedrägeri och skattebrott
enligt SkSL inte är särskilt stor i praktiken, men att åtskilliga
omständigheter talar mot att från brottssystematisk synpunkt jämställa dessa
båda brottstyper.
Ett gemensamt drag för de
båda brottstyperna är enligt utradningan sättet för brottets förövande. På
samma sätt som vid bedrägeri begår man skattabrott genom vilseledande. Den
brottsliga gärningen består i att gärningsmannen vilseleder beskattningsmyndigheten
om förhållanden som är av betydelse för hans beskattning. Regelmässigt sker
detta genom att oriktig uppgift lämnas i deklaration ellar annan handling som
skall ligga till grund för beskattningsmyndighetens fastställelsebeslut. Därmed
är inte sagt att det brottsliga handlandet för skattebrottens del måste
beskrivas med uttrycket "medelst vilseledande". En så vid
gärningsbeskrivning är enligt utredningens mening visserligen nödvändig vid det
allmänna bedrägeriet för att täcka både faktiskt vilseledande åtgärder
exempelvis övertäckande av fel i vara till försäljning så att den framstår som
felfri och oriktiga muntliga eller skriftliga uppgifter ägnade att bibringa
eller vidmakthålla en felaktig föraställning hos den vilseledde. Detsamma gäller
f. ö. vid tullbedrägeri, där vilseledande åtgärdar av faktisk natur har stor
praktisk betydelse. När det gäller de centrala skattebrotten förekommer det
däremot knappast att de fakta som skall göras till föremål för myndighetens
iakttagelser kan döljas bakom vilseledande åtgärder av faktisk natur. Utredningen
finner det därför vara bättre med en mer preciserad beskrivning av dat
brottsliga handlandet vid de centrala skattebrotten.
Den
disposition från den vilseleddes sida som är att ytterligare nioinent vid
bedrägeribrottet motsvaras vid skattabrotten av att myndigheten bestämmer den
skattskyldiges taxering eller skatt på ett felaktigt sätt.
För
bedrägeri fordras vidare förmögenhetsöverföring i form av vinning för
gärningsmannan och skada för den vilseledde. Enligt utredningans uppfattning
skulle att strikt upprätthållande av detta krav för det centrala skattebrottets
del medföra att brottet inte kunde ansas fullbordat förrän skatt aller avgift
slutligt undandragits det allmänna. Ett så långtgående krav på vinning för dan
brottslige och motsvarande skada för dat allmänna har inte upprätthållits ans i
sådan utländsk lagstiftning som i övrigt utformats med det allmänna
bedrägaribrottat som mönster, t. ex. i västtysk rätt. Förmö-ganhatsöverföring
som ett konstitutivt moment i gärningsbeskrivningen finns inte heller i SkSL.
Deklarationsbrottan är fullbordade radan innan vinning eller skada uppstått. Å
andra sidan har kravet på förmögenhatsövar-föring inte heller upprätthållits
vid allmänt bedrägeri. Datta brott anses nämligen fullbordat så snart gärningen
innebär baaktansvärd fara för slutlig förlust för dan vilseledde. I
badrägeribrottet finns det därför enligt utredningens maning ett inbyggt
"dolt" farerekvisit.
Ett
annat skäl som talar för att skattebrotten bör ses som artskilda från
140 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
bedrägeribrotten
anser utredningen vara att skattebrotten för det allmänna rättsmedvetandet
torda framstå som en särskild brottstyp, bestämd främst av det allmännas
fiskaliska intresse. Dan enskilde åläggs en plikt att redovisa sina inkomster
och staten kontrollerar att så skar. Dat tillitsförhållande i handel och
vandel som bedrägeristraffet i typiska fall avser att garantera har enligt
utredningens raening inte någon raotsvarighet vid skattabrotten. I fråga om
beskattning åläggs alla medborgare en uppgiftsskyldighet mot det allmänna
oberoende av den enskildes kvalifikationer. Förmodligen har synpunkter av denna
innebörd medfört att man i dan allmänna iippfattningan varit mindre banägan att
jämställa skattabrott mad bedrägeri.
Utredningen ställer sig
därefter frågan om de centrala skattebrotten inte i stället för att hänföras
till bedrägeri bör jämställas med brott mot sanningsplikt. I sådant fall
skjuts den förmögenhetsrättsliga aspekten i bakgrunden och i stället framstår
sanningsmomentet som dat väsentliga i gärningen.
SkSL:s deklarationsbrott
företer enligt utradningan den likheten med brott mot sanningsplikten t. ex.
mened, falskt åtal och annan osann utsaga att det konstitutiva momentet i
brottsbeskrivningen är avgivandet av an osann berättelse eller uppgift. I
likhet mad brotten mot sanningsplikten är deklarationsbrottan fullbordade
radan innan någon förraögenhats-överföring ägt rum eller någon skada inträffat.
Ett vårdslöshetsbrott kompletterar det uppsåtliga brottet. Deklarationsbrotten
uppvisar således en nära nog fullständig likhet med brott mot sanningsplikten.
Utredningen
anser emellertid att teoretiska synpunkter på frågan om skattebrottens
systematiska ställning inte bör tillerkännas någon avgörande betydelse för
gärningsbeskrivningarnas utformning. I stället bör det utslagsgivande vara
vilka praktiska konsekvenser som den ena ellar andra konstruktionen kan föra
med sig.
Ett
skattebrott av badrägerityp kan anligt utredningen ansas fullbordat tidigast
när baskattningsmyndighatan blivit vilseledd. Denna tidpunkt varierar. En
oriktig uppgift sora inte upptäcks under taxeringsnämndans granskningsarbete
utan först vid en taxeringsrevision blir att bedöma som fullbordat brott.
Försök till brott får däremot anses föreligga så snart en uppgift som skall
ligga till grund för taxeringen eller fastställandet av skatt eller avgift
avges till beskattningsmyndigheten. Genom en sådan brottskonstruktion uppstår
gränsdragningsproblem mellan försök och fullbordat brott. Detta medför att
brottsrubriceringen i det enskilda fallet många gånger blir beroende av
noggrannheten och skickligheten hos granskningsmyndigheterna i första instans.
En oriktighet i en deklaration som en taxeringsnämnd förbigår kanske utan
vidare upptäcks av en annan. En sådan följd av en brottskonstruktion finner
utredningen inte kunna godtas.
Utredningen
framhåller vidare att det på skattebrottens område uppen-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 141
bart
finns ett behov att bestraffa inte endast uppsåtliga gärningar utan även vissa
vårdslöshetsbrott. Vid en brottskonstruktion av typen bedrägeri masta
vårdslöshetsbrottet utformas mad en särskild brottsbaskrivning och med andra
objektiva rekvisit än de som ingår i det uppsåtliga brottet. I annat fall kan
inte oriktiga, av oaktsamhet lämnade uppgifter som upptäcks i samband med det
ordinarie granskningsarbetet över huvud taget bestraffas, eftarsom försök till
oaktsamhetsbrott synes vara logiskt otänkbart. Det skulle alltså bli
nödvändigt att utforma en särskild brottsbeskrivning för oaktsamhetsbrottets
del. Detta synes utredningen mindre lyckat med hänsyn till önskemålet om
enhetliga och enkla brottsbeskrivningar. Är man inte beredd att ta denna konsekvens
av brottskonstruktionen, kommer man enligt utredningens uppfattning i det
läget, att endast sådana oaktsamhetsbrott kan bestraffas som upptäcks efter
det att det ordinarie taxerings- eller granskningsarbetet har avslutats. Detta
medför i sin tur en inte önskvärd ojämnhet i rättstillämpningen.
Konstrueras
däremot de centrala skattebrotten som brott mot sannings-plikt får man anligt
utredningens mening en enhetlig tidpunkt för brottets fullbordan, nämligen det
tillfälle då den oriktiga uppgiften läranats i vederbörlig ordning. Detta
måste vara en fördel från tillämpningssynpunkt. Dessutom kan vid en sådan
konstruktion samma objektiva rekvisit användas vid uppsåtligt och grovt
oaktsamma handlingar. Ytterligare en fördel anser utradningan vara att vinna
med denna brottskonstruktion. Preskriptionstiden kan alltid räknas från dagen
för dan oriktiga uppgiftens avgivande. Alternativet med ett skattebrott av
effekttyp medför däremot att denna tid blir varierande. Den blir nämligen
beroende av det tillfälla vid vilket myndigheten skall anses ha blivit
vilseledd.
Utredningen
uttalar, att de centrala skattebrotten enligt dess mening bör konstrueras som
brott mot sanningsplikt i huvudsaklig överensstäminelse med de principer efter
vilka brottsbaskrivningarna i SkSL utforraats. Detta hindrar inte att raan från
påföljdssynpunkt jämställer uppsåtliga skattebrott av allvarligare slag mad
bedrägeri och andra centrala förmögenhetsbrott. Skattebrott av denna typ torde
utan tvivel uppfattas som klart moraliskt förkastliga. Inom den allmänna
rättsuppfattningen har det enligt utredningans raening helt visst inträtt
ändrade värderingar i detta hänseende i förhållande till vad som tidigare kan
anses ha gällt.
Lagsystematiken
Utredningen
behandlar på s. 136137 i betänkandet vissa lagtekniska frågor rörande de
allvarligare skattebrotten. Bl. a. diskuteras om dessa brott skall inordnas i
BrB eller liksom hittUls vara av specialstraffrättslig natur.
Till
en början erinrar utredningen om att det i svensk rätt saknas bestämda
principer om när en straffbestämmelse skall ha sin plats i BrB. Från vissa
synpunkter skulle det vara ändamålsenligt att infoga skattebrot-
142 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
ten
i den allmänna straffrätten. De skärpta straffskalorna kan anföras som ett skäl
för en sådan lösning. Utredningen anser att skattebrotten härigenom får en
aUvarligare prägel och att det är möjligt att detta kan medverka till att hos
allmänheten skapa en annan syn på denna brottslighet än den nuvarande. Vidare
skulle genom denna lagteknik skattebrottens beivrande framstå som en mer
angelägen uppgift för de rättsvårdande myndigheterna. Det är enligt
utredningen emellertid inte utan vidare klart var i BrB skattebrotten i så fall
skulle placeras. De tillhör systematiskt sett ett gränsområde som har
beröringspunkter med flera brottstyper. Dan lämpligaste lösningen torde vara
att införa dem i ett särskilt kapitel i BrB men detta skulle enligt
utredningens mening dock utgöra ett ingrepp i den nyligen fastlagda
kapitelindelningen.
Utredningen
föreslår med hänsyn till dessa synpunkter att skattebrotten åtminstone
tillsvidare inte tas in i BrB utan liksom hittills får sin plats i en
specialstraffrättslig lag. En samordning med BrB:s principer om brott och
brottspåföljder bör ändå eftersträvas, vilket kan ske genom lämpligt avpassade
straffskalor och träffande brottsrubriceringar. Redan på detta sätt torde man
i tillräcklig grad inskärpa en allvarligare syn på skattebrotten hos
allmänheten.
Utredningen
framhåller i detta sammanhang att dan specialstraffrättsliga lagens
tillämpningsområde måste bestämmas på ett tydligare sätt än vad som är fallet
med SkSL. Detta anser utredningen bäst ske ganom att en särskild bestämmelse
om lagens tillämplighet tas in i de skatte- och avgiftsförfattningar, som
skall skyddas av lagens straffbestämmelser.
Förslaget till skattebrottslag
Utredningens
förslag till skattebrottslag har uppdalats på tio paragrafer. Den inledande
paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Därefter
följer de skilda straffbestämmelserna i 28 §§. 9 § innehåller en bestämmelse
om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från brott. Slutligen finns i
10 § en särskild åtalsbegränsningsregel för ett visst fall av ringa brott.
Tillämpningsområdet.
På den direkta beskattningens område skall lagförslaget enligt utredningen
gälla för statlig inkomstskatt, allmän kommunalskatt, statlig
förmögenhetsskatt, sjömansskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättigheter, arvs-och gåvoskatt,
kupongskatt samt stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. När det gäller
sistnämnda avgift föreslås emellertid ingen ändring i förordningen (1908: 129)
ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Detta beror på
att denna beskattningsform behandlats i ett av en annan kommitté samtidigt
avgivet betänkande (SOU 1969: 16). Ut-
Kungl.
Maj.ts proposition nr 10 år 1971 143
redningen
nöjer sig därför med att uttala att förslaget till skattebrottslag i princip
bör omfatta skatt vid handel med fondpapper.
Utredningen anser att
motorfordonsskattarna inte bör falla under lagförslagets tillämpningsområde.
Vägtrafikförordningans straffbestämmelser, som också skyddar det
skatterättsliga intresset, är enligt utredningens mening fullt tillräckliga.
Detsamma gäller hundskatten. Straffbestämmelserna i förordningen om hundskatt
föreslås få kvarstå oförändrade.
När
det gäller de indirekta skatterna och avgifterna anser utredningen att
förslaget till skattebrottslag skall gälla beträffande mervärdeskatt som utgår
vid handel inom riket. Detsamma föreslår utredningen för följande skatter och
avgifter inom punktskatternas område, nämligen särskild varuskatt, skatter å
vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis å fettemulsion m. m., avgift för
fettvaror som används för framställning av fettemulsion m. m.,
omsättningsskatt på motorfordon i vissa fall, allmän energiskatt, skatt på
malt- och läskedrycker, utjämningsskatt på vissa varor, bensinskatt,
tobaksskatt, brännoljeskatt, stämpelskatt, gasolskatt samt särskild skatt på
motorbränslen.
Särskild
skatt på lotterivinster samt skatt på sprit och vin föreslås däremot inte
komma under skattebrottslagen. Detta motiveras med att det för dessa skatter
inte finns behov av särskilda ansvarsbestämmelser.
Vidare föreslår
utredningen att undandragande av tull samt andra skatter och avgiftar som tas
ut vid import eller export av varor liksom hittills skall bestraffas enligt
VSL. Anledningen till detta stäUningstagande sägs i första hand vara att det i
utredningens direktiv torde ha förutsatts att smugglingslagstiftningen inte
skulle omprövas i förevarande sammanhang. Till datta konimar att tullområdet f.
n. överses av tullagstiftningskommittén. Utredningen förklarar sig visserligen
vara medveten om att skattebrottsliga förfaranden härigenom kan bli
bestraffade på olika sätt beroende på om gärningen förövats i samband med
utrikeshandel eller inte. Straffskalorna i förslaget till skattebrottslag är
nämligen betydligt strängare än straffen för jämförbara brott i VSL. Detta
anser emellertid utredningen inte behöva medföra några nämnvärda praktiska
olägenheter.
Utredningen
föreslår slutligen att de socialpolitiska arbetsgivaravgifterna skall skyddas
av skattebrottslagen. Detsamma skall enligt utredningen gälla den allmänna
arbetsgivaravgiften. Enligt utredningens mening bör nämligen lagförslaget
omfatta inte endast skatter och allmänna avgifter i vedertagen mening utan
även andra obligatoriska avgifter om det kan anses naturligt och angeläget att
i straffrättsligt hänseende jämställa dem med skatter. Utredningen menar att
dessa krav är uppfyllda för de centrala socialförsäkringsavgifternas del.
Däremot är till-läggspensionsavgiften av underordnad batydelse från
brottssynpunkt. Skatte-
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
brottslagen
föreslås därför inte bli tillämplig på denna avgift. Detsamma gäller i princip
de avgifter som utgår för sjukvårdsersättning, grimdsjuk-penning och
tilläggssjukpenning (sjukförsäkringsavgifter).
Utanför
lagförslagets tillämpningsområde faller slutligen prisregleringsavgifterna på
jordbrukets och fiskets område. Det är enligt utredningans uppfattning
tillräckligt att dessa avgifter som avser att stödja den inhamska
prissättningen och täcka exportförluster skyddas av lindrigare
straffbestämmelser än dem sora finns i förslaget till skattebrottslag.
Utredningen föreslår i stället att särskilda straffbestämmelser införs i författningarna
rörande dessa avgifter.
Brottsbeskrivningarna.
Utredningen har som tidigare nämnts indelat straffbestämmelserna i två
huvudgrupper. Brotten i den första gruppen skatte- eller avgiftsbedrägeri
samt vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga avser gärningar som riktar sig mot
myndigheternas taxerings- eller fastställelsebeslut. Straffbestämmelserna i
den andra gruppen osann uppbörds-utsäga, underlåtenhet att innehålla skatt
samt uppbördsbrott skyddar myndigheternas uppbördsverksamhet. Slutligen har i
lagförslaget införts en straffbestämmelse för den som åsidosätter skyldighet
att föra och bevara räkenskaper eller andra anteckningar för
uppgiftsskyldighetens fullgörande. Detta brott har kallats
räkenskapsförsummelse.
Det
centrala uppsåtliga skattebrottet skatte- eller avgiftsbedrägeri beskrivs
i 2 § av lagförslaget. Straffbestämmelsen avses ersätta bl. a. SkSL:s
falskdeklaration. Lagrummet har uppdelats i två stycken. I det första stycket
straffas aktivt handlande medan det andra stycket kriminaliserar vissa former
av passivitet.
För
att aktivt brott skall föreligga krävs att någon i deklaration, arbetsgivar
uppgif t eller annan utsaga till ledning vid fastställande av skatt eller
avgift uppsåtligen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen samt att denna
gärning innebär fara för att skatt eller avgift undandras det allmänna.
Utredningen
framhåller att denna gärningsbeskrivning objektivt sett medför en betydlig
utvidgning av det straffbara orarådet i förhållande till gällande
skattestraffrätt. Den snäva avgränsningen av straff för handlingar som kan vara
objekt för brott enligt SkSL kan enligt utredningens mening inte bahållas i
reformerad lagstiftning. Principen att endast behörigen undertecknade
deklarationer skall medföra straffansvar har nämligen i vissa fall lett till en
minskad effektivitet i rättstillämpningen och ibland inneburit för rättskänslan
stötande resultat. Utredningen har därför föreslagit att ordet utsaga skall
ange den yttre ramen för det brottsliga handlandet. Deklaration och
arbelsgivaruppgift har medtagits endast i exemplifierande syfte.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 145
Utredningen
understryker att genom ordet utsaga avses att klargöra, att gärningsmannen
skall ha gjort ett uttalande eller påstående, som riktats till viss adressat.
Såtillvida skiljer sig brottet inte från SkSL:s daklarationsbrott. Brottet är
fullbordat först när den osanna eller ofullständiga uppgiften kommit
vederbörlig myndighet tillhanda.
Det
framhålls vidare i motiven till lagförslaget att de osanna eller ofullständiga
uppgifterna avses kunna lämnas såväl skriftligt som muntligt. Några särskilda
formkrav föreslås inte även om detta i vissa sammanhang fordras i
beskattningsförfarandet, t. ex. för deklaration. En deklaration, som brister i
form från skatterättslig synpunkt, kan alltså medföra ansvar om inte bristen är
sådan att utsagan för myndigheten i fråga framstår som ett otjänligt
bevismedel. Det avgörande skall vara om utsagan innebär fara för att skatt
eller avgift undandras eller ej.
Vidare
framhåller utredningen att det måste vara fråga om en utsaga till ledning vid
fastställande av skatt eller avgift. Härmed avses en till vederbörande
myndighat avgiven utsaga som har betydelse för myndighetens taxarings- ellar
fastställelsebeslut rörande definitiv skatt eller avgift. Utanför det
straffbara området faller därför oriktiga uppgifter till ledning vid
bestämmande av preliminär skatt aller avgift. Det har inte ansetts nödvändigt
att införa denna begränsning i lagtexten. Enligt utredningens mening är det
tiUräckligt att förhåUandet indirekt framgår genom lagförslagets
straffbestämmelser om brott mot uppbördssystemet som bl. a. skyddar de
preliminära skatterna.
Det
ligger enligt utredningen i sakens natur att utsagan raåste ha kommit
myndigheten tillhanda vid sådan tidpunkt att den i och för sig kan påverka ett
kommande fastställelsebeslut eller medföra ändring av ett tidigare fattat
beslut. I annat fall inträder inte något ansvar. Utredningen anser således att
brott kan förövas så länge som det är möjligt att angripa ett beslut sora rör
fastställande av skatt eller avgift. Att lämna oriktiga uppgifter under
taxeringsrevision eller liknande granskningsarbete är i princip straffbart.
Utredningen understryker att gärningsbeskrivningen inte heller utesluter ansvar
för osanna uppgifter muntliga eller skriftliga under processen vid
skattedomstol. Om exempelvis en skattskyldig i saraband med besvär hos
prövningsnämnden lämnat osann uppgift i besvärsskriftan eller i en till denna
fogad deklaration, kan han göra sig skyldig till skattebedrägeri. Av samma skäl,
fortsätter utredningen, kan osanna meddelanden som lämnats under processen i
kammarrätten eller regeringsrätten eller om det rör arbetsgivaravgifterna
försäkringsdomstolen medföra ansvar.
Vidare
krävs enligt förslaget att utsagan skall innehålla en osann eller ofuUständig
uppgift om någon omständighet, som kan medföra att skatt eller avgift
undandras. Detta uttrycks i lagtexten med att någon "lämnar osann uppgift
eller förtiger sanningen". Utredningen framhåller att man genom detta uttryckssätt
velat anpassa gärningsbeskrivningen till BrB:s
14 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
terminologi.
Uttrycket skall således tolkas på samma sätt som "oriktig uppgift"
eller "oriktigt meddelande" i SkSL resp. flertalet skatte- och
avgifts-författningar, t. ex. TF och MF. Sistnämnda uttryck anses nämligen även
innefatta s. k. partiellt förtigande.
I fortsättningen redogör
utredningen för de gränsdragningsproblem som kan uppstå vid tolkningen av vad
som är osant eller ofullständigt. Av redogörelsen framgår att denna tolkning
enligt utredningens mening i princip bör ske efter de grundsatser som gäller i
beskattningsprocessen. Yrkanden eller värdeuppskattningar som inte vilar på
felaktiga eller bristfälliga sakuppgifter skall exempelvis i regel inte
medföra straffansvar.
För att ansvar för aktivt
skattebedrägeri skall föreligga måste utsagan dessutom innebära fara för att
skatt eller avgift undandras det allmänna. Utredningen har således också i
denna del av brottsbeskrivningen frångått SkSL:s formulering av motsvarande
rekvisit. I stället anknyts beskrivningen även här till BrB:s terminologi.
Enligt utredningen erhåller brottet därigenom en närmare bestämning, som i
flera hänseenden innebär en begränsning av det straffbara området.
I rättstillämpningen har SkSL:s
s. k. ägnadrekvisit enligt utredningens uppfattning tolkats mycket vidsträckt
och ansetts föreligga så snart det inte kunnat uteslutas att ett fel skulle ha
undgått upptäckt under myndigheternas granskningsarbete. Detta anser
utredningen inte vara tillfredsställande. Av bl. a. den anledningen föreslås
att beskrivningen av faregraden i stället skall ske efter förebild av de
allmänna förfalsknings- och sanningsbrotten i 14 och 15 kap. BrB. Det skall
alltså enligt förslaget finnas en beaktansvärd risk för att vederbörlig
myndighet kan komma att godta en osann eller ofullständig uppgift.
Farabedömningan skall göras vid den tidpunkt då brottet anses fullbordat, dvs.
när utsagan mottagits av myndigheten. Utredningen framhåller att det för
ansvaret är tillräckUgt att felet inte skulle upptäckas vid en rutinmässig
granskning hos den myndighet som företar denna. Vid bedömningen av om
faregraden är uppfylld eller ej spelar enligt utradningens mening den
redovisningsmetod, som skall användas av den uppgiftsskyldige,
kontrollapparatens utformning, granskningstidens längd och andra liknande
objektiva faktorer en avgörande roll.
Liksom
i SkSL rör det sig enligt utredningens förslag ora en fara för
förmögenhetsskada för det allmänna. Med uttrycket "skatt eller avgift undandrages"
menar utredningen inte endast sådana fall där uppgifterna i utsagan kan leda
till frihet från skatt eller avgift eller till att någon påförs för låg skatt
eller avgift utan också sådana fall där uppgifterna kan medföra att återbetalning
sker med för högt belopp genom ett av myndighet fattat fastställelsebeslut.
Härigenom faller även sådana mervärdeskattedeklarationer, som kan medföra en
oriktig återbetalning av mervärdeskatt, under lagens tillämpningsområde.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 147
Förmögenhetsskadan
måste kunna bestämmas med visshet eller åtminstone med en till visshet
gränsande sannolikhet. Det framhålls särskilt att detta krav får betydelse i
mål som rör skönsmässigt bestämda höjningar av uppgivet beskattningsunderlag.
Enligt utredningen måste åklagaren och den allmänna domstolen i sådana fall
göra en egen uppskattning, vilken inte så sällan får grunda sig på fri
bevisprövning av alla de fakta som framkommer i ärendet.
Utredningen
understryker vidare att varje beskattningsperiod vid an-svarsbedömningen i
princip skall behandlas för sig. Om exempelvis en skattskyldig till
inkomstskatt undanhåller en viss intäkt under ett år men ett senare år
redovisar riktiga inkomster med tillägg av tidigare undanhållet intäktsbelopp,
utesluter detta inte ansvar för det första året om förfarandet inte kan
betraktas som friviUig rättelse. Oavsett om gärningsmannen endast menat att
åstadkomma en temporär förmögenhetsskada inträder alltså ansvar enligt
lagförslaget.
I
subjektivt hänseende skall det föreligga uppsåt från gärningsmannens sida.
Uppsåtet raåste täcka saratliga objektiva förutsättningar. Eventuellt uppsåt är
tillräckligt.
Brister uppsåtet i något
avseende kan det inte bli fråga om ansvar för skattebedrägeri. I stäUet torde
det många gånger bli möjligt att döma för vårdslös skatteutsaga, vilket brott
avses komplettera det aktiva skattebedrägeriet.
Enligt
utredningens förslag skall också vissa former av passivitet bestraffas som
skatte- eller avgiftsbedrägeri. I huvudsak är brottskonstruktionen densamma
sora vid det aktiva brottet.
Passivt brott skall enligt
utredningen föreligga om skatt- eller avgiftsskyldig underlåter att avge i lag
eller annan författning föreskriven utsaga till ledning vid fastställande av
skatt eller avgift med uppsåt att därigenom undandra det allmänna skatt eller
avgift. Dessutom krävs liksom vid det aktiva brottet att gärningsmannens
beteende innebär fara för förmögen-hetsskada.
I
raotsats till straffbestämmelsen för aktivt brott har utredningen begränsat
underlåtenhetsbrottet till sådan passivitet som kan leda till att uppgiftslämnaren
eller den han enligt lag eller författning äger företräda påförs för låg skatt
eller avgift. Underlåtenhet att avge föreskriven utsaga till ledning vid fastställandet
av annans skatt eller avgift t. ex. kontrolluppgift kan således inte
medföra ansvar för passivt skattebedrägeri.
Den
straffbara underlåtenheten föreslås vidare begränsad till fall, där det finns
en författningsenlig plikt för den skatt- eller avgiftsskyldige att meddela sig
med myndighet i anledning av ett fastställelsebeslut. I första hand rör det sig
här om utsaga som den uppgiftsskyldige har att avge på
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
eget
initiativ men i gärningsbeskrivningen ingår också underlåtenhet att efterkomma
anmaning att inge utsaga. Brottet är fullbordat så snart tiden för
uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande löpt ut.
Utredningen
understryker att straffbestämmelsen i första hand avses skola träffa s. k. deklarationsförsummelser.
I princip inträder ansvar då den skattskyldige inte alls deklarerat eller
visserligen gjort detta men efter föreskriven tidpunkt. Bestämmelsen skall
emellertid enligt utredningens mening i regel bli tiUämplig endast vid total
passivitet från den skattskyldiges sida.
Liksom vid aktivt brott
innehåUer passivitetsbrottet ett s. k. inbyggt farerekvisit. Detta har
utformats på samma sätt som vid det aktiva brottet. Bedömningen av den grad av
fara som krävs för ansvar bör enligt utredningens mening lämpligen ske i två
moment. Först har man att söka värdera risken för att myndigheten genom den
uppgiftsskyldiges passivitet förbigår hans existens. Nästa moment i
farebedömningen blir att uppskatta sannolikheten av att den uppgiftsskyldige
på grund av passiviteten påförs för låg skatt eller avgift. Utredningen
förklarar sig medveten om att det vid denna uppskattning kan uppstå åtskilliga
problem för rättstillämpningen. En del av dessa analyseras relativt ingående i
utredningens specialmotivering (s. 229).
Vid passivt
skattebedrägeri skall till en början underlåtenheten att avge utsagan och
faremomentet subjektivt vara täckta av vanligt uppsåt. Härutöver har
utredningen ansett det lämpligt att kräva att gärningsmannen underlåtit avge
utsagan med uppsåt att på så sätt undandra det allmänna skatt eller avgift.
Utredningen har diskuterat
att i stället kräva avsikt (direkt uppsåt) hos gärningsmannen. En sådan
begränsning skulle emellertid enligt utredningens uppfattning i alltför hög
grad minska de praktiska möjligheterna att tiUämpa lagrummet.
Bevissvårigheterna skulle nämligen bli avsevärda i de fall där gärningsmannen
förnekar att han haft avsikt att åstadkomraa ett felaktigt
beskattningsresultat. Enligt utredningens uppfattning måste dock passivitetsbrottets
tillämpningsområde i viss mån inskränkas subjektivt sett. Detta föreslås ske
genom uttrycket "med uppsåt". Härigenom krävs uppsåt att åstadkomma
ett felaktigt beskattningsresultat. Utredningen framhåller att denna
konstruktion leder till en lämpligare avgränsning av det kriminaliserade
området än vad enbart vanligt uppsåt i förhållande till faran skulle göra.
Utredningen
föreslår att brottet skatte- eller avgiftsbedrägeri skall indelas i tre
svårhetsgrader på liknande sätt som skett med förmögenhetsbrotten i BrB.
Till
ringa fall hänför utredningen i första hand gärningar som rör mindre belopp.
Någon bestämd gräns mot brott av normal svårhetsgrad anser ut-
Kungl.Maj:ts
proposition nr 10 år 1971 149
redningen
inte kunna anges. Beloppsgränsen måste bli beroende av omständigheterna i det
särskilda fallet. En viss ledning bör dock kunna erhållas av den
rättstillämpning som finns rörande förmögenhetsbrott av typen bedrägligt
beteende och undandräkt. För de skattskyldigas del finns det emellertid skäl
att sätta beloppsgränsen högre än för andra uppgiftsskyldiga beroende på att
de förra i aUmänhet skall påföras skatte- eller avgiftstillägg. Av bl. a. den
anledningen anser utredningen att ansvarsbestämmelsen för skattebedrägeri som
är ringa vanligtvis skall användas enbart vid ett bristfälligt fullgörande av
kontrolluppgiftsskyldighet och andra liknande skyldigheter, som inte kan
medföra administrativt tillägg.
Utredningen föreslår
därför en åtalsbegränsningsregel för ringa fall av skatte- eller avgiftsbedrägeri
som innebär att åtal för sådant brott endast må väckas, om åklagaren finner det
vara av särskilda skäl påkallat ur allmän synpunkt.
Utredningen
uttalar vidare att det brottsliga handlandets mer eller mindre farliga karaktär
har betydelse vid bedömningen av om brottet är ringa. Ibland utgör en tidig
brottsupptäckt exempelvis vid en tidpunkt då ekonomisk skada ännu inte
uppstått för det aUmänna en omständighet som kan visa att brottet är av
mindre farlig art. Det understryks att detta i regel kan anses gälla vid
felaktiga löntagardeklarationer av okomplicerat slag. Löneintäkter avstäms
nämligen rutinmässigt mot arbetsgivarnas kontroll-upijgifter och oriktiga
uppgifter torde därför åtminstone när det gäller mer stadigvarande avlöningsförmåner
inte undgå upptäckt. För dessa sistnämnda fall kan t. o. m. ifrågasättas om
farerekvisitet objektivt sett är uppfyllt.
Deklarationsförsummelser
när det gäller skatter och avgifter som debiteras med ledning av
taxeringsbeslut är enligt utredningens mening i det stora flertalet fall att
betrakta som ringa när de hänför sig till början av taxeringsperioden.
Tidsförsummelsen kan t. o. m. vara så obetydlig att ansvar inte bör komraa i
fråga.
Enligt utredningens mening
kan subjektiva omständigheter också få betydelse vid avgörandet om ringa brott
föreligger eller ej. Som förmildrande omständigheter nämns bristande
erfarenhet, hög ålder, sjukdom och liknande personliga förhållanden vid den
tidpunkt då uppgiften lämnas eller skulle ha lämnats. Vidare anser utredningen
att det finns skäl att i detta sammanhang beäkta om gärningsmannen avsett att
endast temporärt undandra skatt eller avgift på grund av en ekonomisk
nödsituation och detta särskilt om han så snart som möjligt söker göra rätt
för sig.
I förslaget till
skattebrottslag har utredningen i 3 § upptagit straffbestämmelser för grovt
skatte- eller avgiftsbedrägeri. Lagrummet anger exempel på omständigheter, som
kan men inte nödvändigtvis måste medföra att brottet skall anses som grovt.
Exemplifieringen är i huvudsak densamma som i straffbestämmelserna på
förmögenhetsbrottens område.
Grovt
brott skall enligt motiven i regel anses föreligga vid större belopp
150 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
i
undandragen skatt eller avgift. Även här hänvisar utredningen till rättspraxis
beträffande grova förmögenhetsbrott. I detta sammanhang påpekas särskilt att
den omständigheten att brottet förövats genom ingivandet av en deklaration
eller annan skriftlig handling med osant eller ofullständigt innehåll i och för
sig inte bör leda till att brottet betraktas som grovt. Utredningen uttalar
att det dock kan falla sig naturligt att betrakta brottet som grovt om
gärningsmannen i efterhand, sedan deklarationen avgetts, försöker förstärka
eller vidmakthålla myndighetens villfarelse om sanningsvärdet i en tidigare
avgiven utsaga genom att förete oriktig bokföring eller inge oriktiga
verifikationer eller andra liknande bevismedel av osant innehåU.
Det
centrala vårdslöshetsbrottet vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga avses
skola komplettera det uppsåtliga brottet, skatte-eller avgiftsbedrägeri.
De objektiva
brottsförutsättningarna är desamma som gäller för aktivt skatte- eller
avgiftsbedrägeri. Någon motsvarighet till det uppsåtliga passivitetsbrottet
har inte föreslagits. Uppgiftsskyldig som av grov oaktsamhet underlåter att
avge föreskriven utsaga till ledning vid fastställande av egen skatt eller
avgift skall enbart kunna påföras administrativt skatte- eller avgiftstillägg.
Annan passivitet t. ex. försummelse att avge kontrolluppgift till ledning vid
fastställande av annans skatt eller avgift föreslår utredningen dock kunna
bestraffas med böter enligt särskilda straffbestämmelser utanför
skattebrottslagen.
Utredningen
har vidare föreslagit att till skillnad från vad som gäller för uppsåtsbrottet,
ringa fall av vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga inte skall kunna medföra
straffansvar. Vid avgörandet om gärningen är ringa bör man enligt utredningen
använda samma bedömningsgrunder som vid gränsdragningen mellan ringa och
normalt skatte- eller avgiftsbedrägeri.
I
subjektiAd hänseende krävs enligt förslaget att den brottsliga gärningen
förövats av grov oaktsamhet. Samtliga objektiva moment skall omfattas av denna
brottsförutsättning. Utredningen understryker därvid särskilt att avgivandet av
utsagan inte behöver vara täckt av uppsåt eller således utgöra en uttrycklig
viljeförklaring från gärningsmannens sida. Det skall för ansvar vara
tiUräckligt att avgivandet av utsagan skett på grund av grov oaktsamhet.
På
s. 181187 gör utredningen en utförlig analys av begreppet grov oaktsamhet och
uttalar därefter hur detta begrepp bör tolkas enligt lagförslaget.
Vid gränsdragningen mellan
grov och enkel oaktsamhet menar utredningen att det straffbara området bör
göras snävare än det som f. n. tillämpas. Det understryks att detta i
väsentlig utsträckning kommer att ske automatiskt genom förslaget att ringa
fall av vårdslöshetsbrott skall lämnas
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 151
straffria
och således i princip endast träffas av skatte- eller avgiftstillägg. Det bör
krävas en högre grad av vårdslöshet än den som i nuvarande rättspraxis anses
tillräcklig för att grunda ansvar för vårdslös deklaration enligt SkSL. Gränsen
för grov oaktsamhet bör förskjutas i riktning mot mer klandervärda utslag av
försummelse eller nonchalans hos den enskilde. Utredningen anser att begreppet
grov oaktsamhet på skattestrafflagstiftningens område sett i sin helhet skall
återföras till att bättre svara mot innebörden av detta begrepp såväl på andra
rättsområden som i det allmänna språkbruket.
Gärningsbeskrivningen
för brottet osann uppbördsutsaga har, frånsett vissa sakliga och redaktionella
ändringar, överförts från nuvarande 79 § UF. Paragrafen har uppdelats i två
stycken.
Paragrafens första stycke
motsvarar i huvudsak 79 § andra stycket. De sakliga ändringarna består i att
brottsförutsättningarna utformats med bestämmelserna om aktivt skattebedrägeri
och vårdslös skatteutsaga som mönster. Härigenom faller enligt utredningens
uppfattning främst preliminära B-skattedeklarationer samt ansökningar om
jämkning av skatt eller avgift inom det straffbara området.
Enligt
andra stycket är den avsedd att straffas som lämnar osann uppgift eller
förtiger sanningen om förhållanden som har betydelse för verkställande av
skatteavdrag eller för prövning av fråga om anstånd med inbetalning av skatt
eller avgift. Det gäller här i huvudsak samma bestämmelser som finns i första
och tredje styckena i nuvarande 79 § UF. Därmed skyddas också ansökningar om
nedsättning av skatteavdrag enligt 41 § 2 mom. UF.
Ringa
brott föresläs undantagna från det straffbara området.
I
subjektivt hänseende fordras att gärningsmannen handlat uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet. Vad utredningen i annat sammanhang anfört om
brottsförutsättningen grov oaktsamhet sägs böra gälla även vid vårdslös
uppbördsutsaga.
Gärningsbeskrivningen
för brottet underlåtenhet att innehålla skatt överensstämmer frånsett vissa
sakliga och redalitionella ändringar med det nuvarande brottet i 80 § 1 mom.
första stycket UF. Den brottsliga gärningen består således i att arbetsgivare
åsidosätter skyldighet att verkställa skatteavdrag för betalning av annans
skatt.
Enligt
utredningens förslag straffas underlåtenhet att innehåUa skatt som sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet. Däremot undantas från straffbarhet i raotsats till
vad som f. n. gäller all oaktsamhet som inte bedöms vara grov. Utredningen
anser, att det vid just detta brott mot skattelagstiftningen inte finns
anledning att kriminalisera enkel oaktsamhet. Vad som i annat sammanhang
anförts om olika omständigheter som kan inverka på bedömningen av om en
oaktsamhet är grov bör enligt utredningen i tillämpliga delar även gälla för
underlåtenhet att verkställa skatteavdrag.
152 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Ringa
fall föreslås undantagna från det straffbara området.
Den
brottsliga gärningen vid uppbördsbrott består i att arbetsgivare inte fullgör
sin betalningsskyldighet i fråga om sådana skattemedel som han haft att innehålla
vid utbetalning av lön till anställd. Paragrafen i förslaget har uppdelats i
två stycken.
Straffbestämmelsens
första stycke har frånsett höjt straffmaximum och vissa redaktionella
ändringar erhållit samma lydelse som bestämmelsen i nuvarande 80 § 1 mom.
andra stycket UF. Arbetsgivaren avses skola straffas om han handlar
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Samma bedömning skall användas på
begreppet grov oaktsamhet som vid övriga oaktsamhetsbrott enligt utredningens
förslag.
En
nyhet är att utredningen i straffbestämmelsens andra stycke föreslår, att den
som underlåter att betala innehållen skatt och därvid uppsåtligen lämnar osann
uppgift om storleken av verkställt skatteavdrag skall dömas efter en särskild
strängare straffskala.
Bakgrunden
till den föreslagna nya straffbestämmelsen är följande. Det finns enligt
utredningen ett stort intresse hos uppbördsmyndigheterna att få uppgift ora
storleken av verkställda skatteavdrag även i de fall då arbetsgivaren av en
eller annan anledning inte inbetalar beloppet eller endast inbetalar en del av
det innehållna beloppet. Det förekommer f. n. att arbetsgivare under en följd
av år kan betala in mindre belopp än som innehållits som preliminär skatt utan
att detta kommer till myndigheternas kännedom. När förfarandet upptäcks kan
åtgärder för att få skatten betald bli resultatlösa på grund av exempelvis
konkurs. Utredningen anser därför, att en strängare straffbestämmelse kan vara
motiverad i sådana fall då arbetsgivare lämnar osanna uppgifter om verkställda
skatteavdrag. Arbetsgivare bör i större utsträckning än som sker f. n. förmås
lämna sanna uppgifter även om de saknar möjlighet att inbetala skatten. Detta
skulle medföra fördelar såväl för skattedebiteringen och skatteindrivningen som
för arbetstagarna. Arbetsgivarens uppgifter om innehållen skatt ligger
nämligen till grund för leredite-ringen av preliminärskatt för arbetstagaren.
Denne tillgodoräknas således innehållen skatt även om arbetsgivaren inte
betalat in den.
Den som genom skatteanvisning
eller på annat sätt inbetalar innehållen skatt kan i samband med betalningen
ange storleken av det innehållna skattebeloppet. Att så bör ske framgår
emeUertid inte med tillräcklig tydlighet av UF:s bestämmelser. Utredningen har
inte ansett sig i detta sammanhang kunna föreslå de ändringar i UF som blir
erforderliga. Att sådana ändringar företas menar utredningen emellertid vara en
förutsättning för den kvalificerande straffbestämmelsen.
I detta sammanhang
diskuterar utredningen om man inte helt kunde slopa straff för den som inte
inbetalar innehållen skatt och endast straffa den osanna uppgiften. Utredningen
har emellertid funnit, att nuvarande brotts-beskrivning alltjämt bör
bibehållas.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 153
Utredningen
tar därefter upp frågan om den intressekollision som kan uppslå med hänsyn till
förekomsten av brottet mannamån mot borgenär enligt 11 kap. 4 § BrB.
Utredningen anser att det numera, efter Kungl. Maj:ts dom B 26 den 24 juli
1969, inte föreligger behov att lagstiftningsvägen söka lösa kollisionen mellan
brottet mannamån mot borgenärer och uppbördsbrottet. Frågan bör liksom tidigare
överlämnas åt rättspraxis.
Som exempel på
omständigheter som skall beaktas vid bedömande huruvida uppbördsbrott skall
anses som grovt nämns i första hand det fallet att osann uppgift lämnats om
storleken av verkställt skatteavdrag. Även andra omständigheter bör enligt
utredningen kunna föranleda att brottet bedöms som grovt. Utredningen anför som
exempel att arbetsgivaren under en följd av uppbördsterminer uppsåtligen
underlåter att inbetala skatten eller att brottet avser medel till betydande
belopp.
Gärningsbeskrivningen
för räkenskapsförsummelse bygger i huvudsak på brottskonstruktionen i nuvarande
121 § första stycket TF. Straffbestämmelsen, som riktar sig mot den som
åsidosätter skyldigheten att föra och bevara räkenskaper och andra anteckningar
till ledning för uppgiftsskyldighetens fullgörande och myndighets kontroll av
denna skyldighet, gör det möjligt att bestraffa sådana brott inom hela skatte-
och avgiftsområdet. Brottet har gjorts subsidiärt till BrB:s bestämmelser om
bokföringsbrott och undertryckande av urkund.
Med räkenskaper avses dels
bokföring enligt bokföringslagen (1929: 117), dels andra räkenskaper eller
enklare anteckningar, som skall föras enligt bestämmelser i olika skatte- och
avgiftsförfattningar och som tillkommit av rent skattetekniska skäl.
Straffbestämmelsen avser i
första hand att träffa den som inte fört några räkenskaper eller som fört dem
på ett ofullständigt sätt. Under tillämpningsområdet faller vidare
vilseledande bokföringsåtgärder med eller utan stöd av falska eller osanna
verifikationer. Slutligen avses också den skola bestraffas som förstör eller
undanskaffar räkenskapsmaterial under sådan tid då han haft skyldighet att
bevara det.
Ringa fall skall inte
föranleda ansvar. Straffmaximum för räkenskapsförsummelse föreslås bli
fängelse i högst två år. Utredningen uttalar, att den som begår
skattebedrägeri, som inte är att anse som ringa, eller vårdslös skatteutsaga
med användande av vilseledande räkenskaper i regel endast skall dömas för det
centrala skattebrottet. Däremot bör ansvar för såväl osann uppbördsutsaga
maximum sex månaders fängelse som räkenskapsförsummelse kunna utdömas. Har
någon gjort sig skyldig till räkenskapsförsummelse utan att detta brott har
något samband med ett av honom förövat centralt skattebrott föreligger enligt
utredningen verklig brottskonkurrens mellan de två brotten.
154 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
I
anslutning till redogörelsen för brottsbeskrivningarna i förslaget till
skattebrottslag behandlar utredningen olika frågor som uppstår vid fleras
medverkan till brott. Särskilt intresse ägnas därvid gränsdragningen mellan
gärningsmannaskap och annan medverkan vid de två huvudbrotten skatte- eller
avgiftsbedrägeri samt vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga. Utredningen
redovisar sin uppfattning på s. 190194 av betänkandet.
Utredningen erinrar till
en början om att medverkansbestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB anses analogiskl
tUlämpliga på deklarationsbrotten enligt SkSL med den begränsningen att i
princip endast den deklarationsskyldige kan dömas som gärningsman.
Deklarationsbrotten är således brott med specialsubjekt. Andra medverkande kan
dömas endast som anstiftare eller medhjälpare.
Utredningen anser att
medverkansbestämmelserna i framtiden bör kunna tillämpas i full utsträckning.
Av bl. a. den anledningen har man föreslagit att behörigen avgiven deklaration
inte längre skall vara objekt för det brottsliga handlandet utan att detta
skall omfatta alla typer av utsagor som avges till ledning vid fastställande av
egen eller annans skatt eller avgift.
Den mest markanta
skiUnaden mellan SkSL och förslaget till skattebrottslag uppstår enligt
utredningen vid den straffrättsliga bedömningen av oriktiga uppgifter som
lämnas till ledning vid annans beskattning. Förslaget utgår från att sådan
uppgiftsläranare skall kunna straffas som gärningsman. Utredningen erinrar dock
om att denna skillnad mellan de nuvarande bestämraelserna och förslaget med all
sannolikhet inte blir så stor i praktiken. Om någon som är skyldig att lämna
kontrolluppgift avger sådan uppgift med osant eller ofullständigt innehåll för
att främja ett skattebrott, exempelvis av någon anställd, synes nämligen denna
gärning böra betraktas som medhjälp till skattebrott trots att uppgiftslämnaren
teoretiskt sett skulle kunna dömas som gärningsman.
I fortsättningen
framhåller utredningen att man på den allmänna straffrättens område överlämnat
åt rättstillämpningen att i varje särskilt fall avgöra om en medverkande
handlat på sådant sätt att han bör dömas som gärningsman. Enligt förarbetena
till BrB kan en medverkande som inte deltagit i själva utförandet av en
brottslig gärning betraktas som gärningsman om "detta ter sig
naturligt" (SOU 1944: 69 s. 93). Utredningen anser det vara en fördel att
samma bedömningsgrunder blir tillämpliga även på det stora flertalet
skattebrott. För det allmänna rättsmedvetandet torde det framstå som naturligt
att den som varit aktiv vid brottet t. ex. sköter bokföringen och faktiskt
lämnar de osanna utsagorna betecknas som gärningsman även om han inte är
uppgiftsskyldig i egentlig mening.
Gränsdragningen mellan
gärningsmannaskap, anstiftan och medhjälp koraraer således raed utredningens
lagförslag att följa BrB:s regler. Har exempelvis en från skatterättslig
synpunkt obehörig person avgett en viss uppgift skall han enligt utredningen
dömas som gärningsman om omstän-
KungL
Maj :ts proposition nr 10 år 1971 155
digheterna
talar för att beskattningsmyndigheten kan komma att godta uppgiften.
Föreligger i en sådan situation uppdrag från den uppgiftsskyldiges sida bör
dock den verklige uppgiftslämnarens medverkan i regel bedömas sora
medhjälpsbrott. Enligt utredningens uppfattning finns det emellertid inget
hinder för att i detta läge betrakta både den uppgiftsskyldige och den faktiske
uppgiftslämnaren som gärningsmän. Beroende på det personliga förhåUandet mellan
de i brottet inblandade och andra omständigheter i det enskilda fallet kan
givetvis även andra lösningar vara tänkbara.
Enligt
utredningens mening är BrB:s medverkansregler analogt tillämpliga på samtliga
brott i förslaget till skattebrottslag. Därvid bör emellertid uppmärksammas att
straffbestämmelserna om passivt skattebedrägeri, underlåtenhet att innehålla
skatt, uppbördsbrott samt räkenskapsförsimimelse har konstruerats som brott med
specialsubjekt. Detta innebär att enbart den som enligt lag eller författning
är skyldig att lämna uppgift, verkställa skatteavdrag eller inbetala skatt för
annans räkning kan dömas som gärningsman. Övriga medverkande i brott av detta
slag kan endast vara anstiftare eller medhjälpare även om de i realiteten varit
ansvariga för att skyldigheten inte fullgjorts.
Straffpåföljder
m. m. Straffpåföljderna i förslaget till skattebrottslag behandlas på s.
163166 och s. 195196 i betänkandet.
Utredningen
framhåller inledningsvis att skattestrafflagstiftningen f. n. saknar ett
enhetligt bötessystem. Normerade böter förekommer i SkSL och några andra
författningar, medan bötessystemet i övrigt innehåller dagsböter och ibland
penningböter. Den allmänna strafflagstiftningen har däremot sedan länge inte
några normerade böter. Även inom specialstraffrätten har användningen av denna
bötesform efter hand minskat i omfattning. Bl. a. har man år 1960 vid
antagandet av VSL infört dagsbotssystemet på ett viktigt område av
specialstraffrätten, där den förhärskande strafformen tidigare var normerade
böter.
I fortsättningen
understryker utredningen att avvikelser från allmänna utvecklingslinjer och de
grundprinciper, som finns i BrB, endast bör ske om vägande skäl kan anföras för
detta. Redan dessa förhållanden talar alltså för en övergång till
dagsbotssystemet inom skattestrafflagstiftningen.
Till förmån för
dagsböterna talar vidare enligt utredningens mening att denna bötesform visat
sig fungera väl och att någon vägande kritik inte framförts under den långa tid
dagsbotssystemet varit i bruk. De normerade böterna kan däremot inte i samma
grad tillgodose det av sociala rättvisehänsyn betingade önskemålet att
bötesstraffet skall anpassas efter den dömdes betalningsförmåga. Genom
dagsbotssystemet är det dessutom möjligt att ge uttryck för brottets
svårhetsgrad vid straff mätningen.
Utredningen
påpekar att införandet av dagsböter skulle medföra att ett
156 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
arbetsmoment
bortfaller för polis och åklagarmyndighet. Uträkningen av undandragen skatt
sker hos länsstyrelse eller lokal skattemyndighet och redovisas därefter till
åklagaren. Ibland kan alternativa uträkningar vara nödvändiga. Framkommer nya
omständigheter vid huvudförhandlingen i ett skattebrottmål kan domstolen ibland
bli tvingad att begära nya uträkningar, vilket gör att förhandlingen måste
uppskjutas.
En övergång till dagsböter
skulle vidare göra det möjligt att använda strafföreläggande för vissa
skattebrott, sora f. n. bestraffas med normerade böter.
Vid medhjälpsbrott synes
det utredningen ställt utom allt tvivel att dagsbotssystemet är att föredra.
Medhjälparens ansvar i straff hänseende bör inte vara beroende av den
undandragna skattens storlek utan i stället bedömas efter allmänna
straffrättsliga grundsatser. Detsamma gäller skattebrott, som begåtts av
företrädare för juridiska personer. Den undandragna skattens storlek står då i
många fall inte i ett sådant förhållande till gärningsmannens ekonomiska
situation att den bör normera böternas storlek.
Utredningen framhåller
ytterligare en fördel med dagsbotssystemet. Konkurrensreglerna vid flerfaldig
brottslighet kan nämligen inte tiUämpas för normerade böter. Olägenheterna av
detta är särskilt framträdande i sådana fall där brotten till sin natur är
likartade eller ligger nära varandra i tiden. En övergång till dagsböter
undanröjer denna olägenhet.
Vidare erinras om att den
föreslagna skattebrottslagen också omfattar brott mot uppbördsförfarandet. För
dessa brott tillämpas redan dagsbotssystemet. Skäl saknas att använda ett
annat bötessystem för dessa brott. Det skulle enligt utredningens mening te sig
mindre följdriktigt att inom ramen för en och samma lagstiftning tillämpa både
dagsböter och normerade böter.
Utredningen
påpekar att det ibland anförts att en övergång till dagsböter skulle medföra
en strafflindring för skattebrotten. I den mån fog över huvud kan ha förelegat
för en sådan mening torde denna enligt utredningen inte äga giltighet vid
genomförandet av förslaget om ett nytt sanktionssystem. Som en följd av den
föreslagna skärpningen av straffskalorna skall nämligen frihetsstraff regelmässigt
utdömas vid mer allvarlig brottslighet. Det kan då inte riktas invändning mot
att skattebrott av mindre allvarlig beskaffenhet i den mån de blir föremål
för judiciell prövning kan komma att bestraffas med dagsböter. Till detta
kommer att förslaget om skatte- och avgiftstillägg innebär en sanktion av ekonomiskt
kännbart slag. Synpunkten att den brottslige vid gärningar som karakteriseras
av ett vinningssyfte bör tillfogas en kännbar ekonomisk förlust anser
utredningen härigenom bli tillräckligt tillgodosedd.
Utredningen
föreslår väsentliga straffskärpningar för såväl de centrala skattebrotten som
brotten mot uppbördsförfarandet.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 157
Det
centrala uppsåtliga skattebrottet skatte- eller avgiftsbedrägeri har
indelats i tre svårhetsgrader. För normalfallet är straffet fängelse i högst
två år. Ringa fall som i praktiken främst skall avse försummelser rörande
uppgiftsskyldigheten till ledning vid fastställande av annans skatt eller
avgift bestraffas enbart med dagsböter. Vid grovt brott är straffet fängelse
i lägst sex månader och högst sex år.
De föreslagna straff
skalorna innebär en avsevärd straff skärpning i jämförelse med SkSL:s
påföljdssystem. Såvitt utredningen kunnat bedöma bl. a. av resultaten från
den sociologiska undersökningen har emellertid denna skärpning gensvar i det
allmänna rättsmedvetandet. I skilda sammanhang har sedan länge krävts en
aUvarligare samhäUelig reaktion mot uppsåtliga skattebrott. Enligt utredningens
uppfattning har otvivelaktigt en annan och skärpt inställning till
skattebrotten vuxit fram på senare tid. Även om straff skärpningar inte innebär
någon definitiv lösning av problemet med skattebrott är det dock ett viktigt
led, som i förening med andra åtgärder har sin funktion att fylla, när det
gäller att ge eftertryck åt kravet på ärlighet.
Förslagets straffmaximum
för grovt brott, sex år, innebär enligt allmänna regler för sammanträffande av
brott att detta maximum vid flerfaldig brottslighet kan överskridas med högst
två år. Genom att straffminimum för det grova brottet samtidigt satts till
fängelse i lägst sex månader har utredningen velat markera, att en prövning
skall göras från fall till fall om brottet är grovt eller inte. TiU ledning för
bedömningen anges i lagtexten exempel på omständigheter som därvid bör
beaktas.
För
ringa uppsåtligt brott upptar straffskalan böter. Tidigare har rått tvekan om
domstolarna i sina domslut skulle beteckna en gärning som ringa även om någon
särskild brottsbeteckning för det ringa fallet inte angetts i lagtexten.
Utredningen erinrar om att lagrådet i samband med behandlingen av BrB uttalade
att man inte bör foga ordet ringa till brottsbeteckningen därför att skalan
för ringa brott funnits tillämplig.
Straffet
för vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga har utredningen bestämt till dagsböter
eller fängelse i högst två år.
Utredningen framhåller att
straffskärpningen för oaktsamhetsbrottet i förhållande till SkSL:s vårdslös
deklaration i viss mån är en följd av de föreslagna straffhöjningarna för det
uppsåtliga brottet. Ett par andra omständigheter har emellertid också haft
betydelse för utredningens stäUningstagande. Som framgått i andra sammanhang
föreslås nämligen att ringa fall av brott inte längre skall vara straffbara.
Vidare avses begreppet grov oaktsamhet skola ges en i viss mån annan och
mindre vidsträckt tolkning än den sora kommit till uttryck i
rättstillämpningen enligt SkSL. Detta i sin tur medför, att många förfaranden
som nu bedöms som grovt oaktsamma i fortsättningen faller utanför det
straffbara området. Med hänsyn härtill kommer de oaktsamhetsfall som blir
föremål för åtal
158 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
att
vara allvarligare till sin karaktär än många av de fall som förekommer i den
nuvarande rättstillämpningen. Utredningen finner det naturligt att en möjlighet
då skapas att ådöma kännbara straff också för oaktsamma brott. Detta är
nödvändigt inte minst av den anledningen att lagrummet kan bli tillämpligt på
sådana skattebrott, där bevissvårigheter omöjliggör åtal eller dom för
uppsåtligt brott. Den föreslagna straffskalan medför även att sådana
tvångsmedel, sora för sin tillämpning kräver att fängelse i ett år eller mer
ingår i straffskalan, kan användas. Detta kan inte ske enligt gällande rätt.
Utredningen
påpekar att de skärpta straffskalorna kommer att medföra att villkorlig dom
och skyddstillsyn blir aktuella som aller-' nativa påföljder till fängelse.
Enligt
utredningens mening kommer troligen påföljden skyddstillsyn inte att tillämpas
annat än i undantagsfall. SkyddstiUsyn förutsätter nämligen att det är
erforderligt alt den dömde ställs under övervakning. I skattebrottmål torde
endast undantagsvis den dömde vara i behov av övervakning, särskilda
föreskrifter beträffande sin livsföring eller vård och behandling.
Däremot
lorde förhåUandet bli ett annat när domstolen skall pröva om viUkorlig dom kan
komma i fråga. Villkorlig dom tillämpas om det med hänsyn till den tilltalades
karaktär och personliga förhållanden i övrigt finns grundad anledning anta att
övervakning eller annan mer ingripande åtgärd inte krävs för att avhålla honom
från vidare brottslighet. Övervakning eller andra sådana åtgärder torde i
regel inte behövas mot den tilltalade i skattebrottmål. Den åtalades
personliga förhållanden är i de flesta fall välordnade och han befinner sig
ekonomiskt och socialt ofta i en god situation. Det kan därför enligt
utredningens mening inte uteslutas att viUkorlig dom i och för sig i stor
utsträckning skulle kunna komma till användning. BrB innehåUer emeUertid
bestämmelser om att sådan påföljd inte får användas om på grund av brottets
svårhetsgrad eller eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. Delvis
sammanfaUer synpunkterna, eftersom en brottstyps svårhetsgrad till viss del är
bestämd av allmänpreventiva skäl, men bestämmelsen i BrB innebär också att
hänsyn till allmän-preventionen bör tillmätas självständig betydelse.
I
detta sammanhang framhåller utredningen att rättspraxis uppvisar exempel på
olika brottstyper vid vilka villkorlig dom är sällsynt och frihetsberövande
närmast regel. Som exempel nämns rattfylleri, grövre ligabrottslighet, våld
mot tjänsteman, brott som förövas mot gamla personer och grövre trafikbrott.
Vidare har straffskärpning för misshandelsbrottens del genomförts i samband med
BrB:s införande.
Avslutningsvis
understryker utredningen att uppsåtliga skattebrott av normal och grov
svårhetsgrad på grund av den samhällsfara de innebär
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 159
i
regel bör medföra ovillkorliga frihetsstraff. Skattebrottsligheten tillhör ett
brottsoinråde där de allmänpreventiva hänsynen måste framhävas med särskild
styrka. Ett ovillkorligt frihetsstraff kan dock i undantagsfall framstå som
mindre välgrundat med hänsyn till olika förmildrande omständigheter som kan
föreligga, exempelvis hög ålder eller svår sjukdom hos gärningsmannen. Trots
att nådeinstitutet kan användas i dylika fall bör villkorlig dom inte vara
utesluten, även om användningen bör vara restriktiv och begränsas lill
sällsynta och väl motiverade undantag. I dessa senare fall är det eraeUertid
raöjligl att förena den villkorliga domen raed dagsböter.
Institutet
straffskatt bör enligt förslaget utmönstras ur skattestrafflagstiftningen.
Skälen till det är desamma som anförts för borttagandet av de normerade
böterna.
Som
nämnts i det föregående föreslås straffskärpningar även för de i lagförslaget
upptagna straffbestämmelserna om brott mot uppbördsförfarandet. De höjda
straffskalorna motiveras med den allvarligare syn på skattebrottsligheten över
huvud taget som enligt utredningens mening bör eftersträvas (s. 204).
Brottet
osann uppbördsutsaga, som motsvarar straffbestämraelsen i 79 § UF, skall enligt
förslaget bestraffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Detta innebär
den nyheten att fängelse införs i straffskalan för detta brott.
För brottet underlåtenhet
att innehålla skatt föreslås dagsböter eller fängelse i högst ett år. Även här
medför utredningens förslag att fängelse införs i straffskalan.
Uppbördsbrottet har som
tidigare närants indelats i två svårhetsgrader. För normalfallet skall straffet
enligt utredningens förslag vara dagsböter eller fängelse i högst ett år. Har
gärningsmannen i samband med betalningsförsummelse uppsåtligen lämnat osann
uppgift ora storleken av verkställt skatteavdrag blir straffet dock fängelse i
högst två år. Förslaget innebär väsentliga straffskärpningar i förhållande
till gällande rätt.
Räkenskapsförsumnielse
skall bestraffas med dagsböter eller fängelse i högst två år. Även här är det
fråga ora en höjning av maximum för frihetsstraffet.
För
samtliga nu behandlade brott föreslår utredningen att ringa fall inte skall
medföra ansvar.
Utredningen
framhåller att förslaget om skärpta stratfskalor för skattebrotten medför
ökade möjligheter för åklagaren att använda processuella tvångsmedel. Häktning
och anhållande kommer i framtiden kunna ske under samma förutsättning som vid
övriga förmögenhetsbrott.
160 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
De
grunder för häktning som närraast blir aktuella är att det skäligen kan
befaras, att den misstänkte avviker eller eljest undandrar sig lagföring och
straff eller att han genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar
utredningen.
Det förekommer inte sällan
att den misstänkte håller sig undan tills preskription inträtt för ett eller
flera brott, t. ex. genom att bege sig till en stat från vilken han inte kan
utlämnas för skattebrott. De ökade möjligheterna att anhålla och häkta
misstänkta personer synes kunna bidra till att minska riskerna för sådana
avvikanden.
Faran för att den
misstänkte skall undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen måste
åtminstone vid de grova uppsåtliga brotten bedömas som påtaglig. Vid dessa
brott är ofta mer än en person inblandad i gärningen. Det kan därför vara
angeläget att genom ett anhållningsbeslut snabbt förhindra inblandade personer
att sararåda eller att undanskaffa bevismaterial.
När det gäller övriga
tvångsmedel dvs. reseförbud, kvarstad, skingringsförbud, beslag och
husrannsakan är de föreslagna straffskärpningarna inte av avgörande
betydelse, eftersom dessa kan användas redan med nuvarande strafframar.
Utredningen påpekar emellertid att ett tidigt ingripande från myndigheternas
sida med processuella tvångsmedel av detta slag i flera fall skulle göra det
möjligt att påträffa ett värdefullt om än ofullständigt material som den
skattskyldige i annat fall hinner att undanskaffa. Det är därför enligt
utredningen av största vikt för ett gott utredningsresultat att åklagaren kontaktas
på ett tidigt stadium och därefter aktivt fungerar som undersökningsledare.
Frivillig
rättelse. I kapitel 11 behandlar utredningen på s. 196200 lagförslagets
bestämmelse om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från brott.
Det är enligt utredningens
mening värdefullt med en regel, som gör det möjligt för den som lämnat en
oriktig uppgift att gå fri från straff ora han frivilligt rättat uppgiften. I
annat fall kunde följden exempelvis bli, att den sora en gäng lämnat en oriktig
utsaga tvingades fortsätta därmed år efter år för att inte bli upptäckt. I
förslaget till skattebrottslag intas därför en bestämmelse om ansvarsfrihet
för den som gjort sig skyldig till skatte- eller avgiftsbedrägeri, vårdslös
skatte- eller avgiftsutsaga och osann uppbördsutsaga och frivilligt rättar en
osann uppgift. Någon ändring i förhållande till nuvarande rättstillämpning
åsyftas inte.
Utredningen har övervägt
om konstruktionen i 15 kap. 14 § BrB kunde tjäna som förebild och att
straffrihet alltså skulle inträda om rättelse skedde innan avsevärd olägenhet
uppkommit. Utredningen finner emellertid, att raan inte vinner några fördelar
genom att använda en sådan konstruktion.
Kimgl.
Maj.ds proposition nr 10 år 1971 161
I
likhet med nu gällande bestämmelse krävs för straffrihet att tillhaka-trädandet
skett frivilligt. En omständighet som oftast betar en rättelse karaktären av
frivillighet är att beskattningsmyndigheten på ett eller annat sätt visat
intresse för den uppgiftsskyldiges utsaga. Så länge den uppgiftsskyldige har
anledning tro att den oriktiga uppgiften inte är upptäckt eller kommer att
upptäckas av beskattningsmyndigheten, bör han ännu ha möjlighet att träda
tillbaka.
En
rättelse som sker efter det att den uppgiftsskyldige fått kännedom om att
beskattningsmyndigheten avser att göra en taxeringsrevision hos honom kan inte
anses ha skett frivilligt. Sådana rättelser som skett exempelvis efter det att
man offentliggjort att bankkontroll skall äga rum kan heller inte anses ha
gjorts frivilligt. Frivillig rättelse är oftast utesluten när uppgiftslämnaren
fått reda på att taxeringsrevision beslutats hos någon med vilken han haft
affärer.
Utredningen
påpekar, att det varken i den nuvarande eller föreslagna lagtexten närmare
anges hur en rättelse skall ske för att vara frivillig. Det vanligaste torde
vara att den som vill rätta en uppgift skriftligen anger i vilka hänseenden en
uppgift är oriktig. Även en muntlig rättelse måste godtas. Såväl vid skriftlig
som vid muntlig rättelse gäller att den sker på den rättandes egen risk, dvs.
han har själv ansvaret för att brevet kommer beskattningsmyndigheten tillhanda
eller att en muntlig utsaga uppfattas som ett berikligande.
En
frivillig rättelse behöver enligt utredningens mening inte göras av den
skattskyldige personligen. Den kan även ske genom ett ombud, exempelvis
kamrer, skattejurist eller anhörig.
En
skattskyldig som betalar mervärdeskatt eller punktskatt och som i deklaration
för viss beskattningsperiod uppgett för låg skattepliktig omsättning kan
enligt utredningen inte göra anspråk på straffrihet för frivillig rättelse om
han en senare beskattningsperiod ökar den skattepliktiga omsättningen med de
belopp som han oriktigt undandragit under en tidigare period. Varje
beskattningsperiod ses som en enhet. En rättelse kan ske endast genom att den
skattskyldige lämnar riktiga uppgifter för den period under vilken han uppgett
för låg omsättning.
Den
som endast inbetalar den skatt som han dragit undan kanske med angivande av
skattens art och till vilken beskattningsperiod den är att hänföra men inte
lämnar några upplysningar om vilka oriktiga uppgifter som tidigare lämnats kan
inte heller göra anspråk på straffrihet. I ett sådant fall saknar nämligen
beskattningsrayndigheten möjligheter att kontrollera om den skattskyldiges
inbetalning är riktig. För straffrihet krävs med andra ord att den
skattskyldige vid rättelse lämnar så fullständiga uppgifter att
beskattningsrayndigheten utan att vara hänvisad till den rättandes egen
bedömning själv kan pröva uppgifterna och fastställa skatten på grundval av
sakuppgifter eller vidta åtgärder för att få ett tidigare beslut om skatt
ändrat.
6 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
162 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Utredningen
understryker emellertid, att alltför höga krav inte bör ställas på den
rättandes uppgifter. Det raåste räcka, att han i väsentliga delar lämnar
riktiga uppgifter, även om de efter granskning måste korrigeras på vissa
punkter. Det kan t. ex. vara svårt för en skattskyldig att lämna exakta siffror
på de belopp han undanhållit beskattning, om rättelsen avser oriktiga
uppgifter som lämnats under en följd av år och underlaget av bokföring eller
anteckningar är bristfälligt. I sådana fall bör det vara tillräckligt, om han
uppger de belopp som uppskattningsvis kan beräknas ha undanhållits från
beskattning. Visar det sig senare att de belopp han uppgett är alltför små i
förhållande till de verkliga beloppen kan det dock bli fråga om att anse
frivillig rättelse föreligga endast intill de belopp den skattskyldige själv
uppgett. Enligt utredningens mening får sådana fall lösas av rättspraxis från
fall till fall.
Preskription.
Utredningen erinrar om att det i 35 kap. BrB finns regler om bortfallande av
påföljd för brott. Dessa är tillämpliga också inom specialstraffrätten. Om
annan preskriptionstid föreskrivits i en särskild författning gäller den
bestämmelsen. I SkSL finns en särskild regel om en preskriptionstid av fem år
för vårdslös deklaration i stället för två år som skulle ha gällt enligt de
allmänna bestämmelserna.
Utredningen föreslår inte
några särskilda bestämmelser om preskription för de i förslaget till
skattebrottslag upptagna gärningarna. Straffen är nämligen genomgående med
undantag av straff för ringa fall av skattebedrägeri av sådan längd, att
preskriptionstiden blir densamma eller längre än den nuvarande. Den tid inom
vilken en misstänkt måste ha häktats eller blivit delgiven stämningsansökan
för att påföljd skall kunna ådömas blir vid skatte- eller avgiftsbedrägeri av
normal svårhetsgrad samt vid vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga fem år. Vid
grovt uppsåtligt brott blir preskriptionstiden tio år. Detta anser utredningen
vara en fördel med hänsyn till den i regel mycket vidlyftiga och tidsödande
förundersökningen i dessa mål. Försök från den misstänktes sida att hålla sig
undan genom att resa utomlands eller på annat sätt göra sig oanträffbar till
dess preskriptionstiden gått ut torde med den föreslagna längre preskriptionstiden
avsevärt motverkas.
Eftersom
endast böter ingår i skalan för ringa fall av skattebedrägeri blir
preskriptionstiden två år. De olägenheter som i praktiken kan uppstå genom en
så relativt kort preskriptionstid anser utredningen inte vara av den
omfattningen eller så ofta förekommande, att de bör beaktas genom en särskild
preskriptionsregel.
Enligt
SkSL gäller att preskriptionstiden räknas från den dag, då den oriktiga
deklarationen inkom till beskattningsmyndigheten. Utredningens förslag raedför
inte någon ändring i detta hänseende. Preskriptionstiden börjar alltså att löpa
den dag beskattningsmyndigheten erhöll utsagan.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 163
Preskriptionstiden
för en muntlig utsaga kommer i konsekvens härmed att räknas från den dag det
muntliga meddelandet lämnades till beskattningsmyndigheten eller till behörig
företrädare för denna.
Utredningen
behandlar i fortsättningen de problem som kan uppkomma genoin att deklarationer
inle stämplas med ankomstdag. Det har inträffat då åtal väckts omedelbart
före den vanliga preskriptionstidens utgång den 15 februari att den
tilltalade invänt att deklarationen ingetts av honom den dag som deklarationen
är dagtecknad och att eventueUt brott följaktligen är preskriberat. Enklast
torde problemet kunna lösas genom någon form äv ankomststämpling. Utredningen
anser att detta skulle medföra betydande merarbete och att problemet inte har
den praktiska betydelse att en sådan åtgärd bör övervägas.
Preskriptionstidens
beräkning vid underlåtenhetsbrottet torde enligt utredningens mening inte
vålla några särskilda svårigheter. Denna tid får anses börja löpa med
deklarationsfristens utgång. Utredningen är medveten om att frågan kan vara
tveksam. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att preskriptionstiden räknades
först från den tidpunkt taxeringsarbetet avslutats. Enligt fast praxis
förläggs preskriptionstidens början generellt till tiden för brottets
fullbordan, dvs. när handlingen inkom. I enhetlighetens intresse anser
utredningen att tiden bör beräknas på likartat sätt för såväl positivt
handlande som för underlåtenhet.
Bestämmelserna
i 35 kap. 5 § BrB blir tillämpliga på grovt skattebedrägeri och grovt
avgiftsbedrägeri. Detta innebär, att utgångspunkten för beräkning av
preskriptionstiden för det grova skattebrottet kan framflyttas till en senare
tidpunkt. Om nämligen någon begått ett grovt skatte- eller avgiftsbedrägeri och
han, innan detta är preskriberat, begår ett nytt brott, vara kan följa fängelse
över två år, framflyttas preskriptionstiden för det första brottet så att den
börjar löpa vid den tidpunkt som bildar utgångspunkt för preskriptionstiden
för det senare brottet. Med BrB:s terminologi innebär denna regel, att 35 kap.
5 § träder i funktion även om fängelse i raer än två år endast kan följa med
tillämpning av återfallsbestämmelsen i 26 kap. 3 § BrB.
Preskription
av ådömt straff följer reglerna i 35 kap. 7 och 8 §§ BrB. Detta innebär
exempelvis, att den som dömts till fängelse i raer än sex månader raen inte
över två år och sedan beger sig utomlands måste hålla sig undan i tio år för
att fängelsestraffet skall bortfalla. Motsvarande tid är femton år om fängelse
i mer än två år utdömts.
Övrig
specialstraffrättslig lagstiftning
Utredningen
föreslår att det vid sidan av skattebrottslagen aUtjämt skall finnas
straffbestämmelser i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna. Liksom
enligt gällande rätt rör det sig här om förseelser av ordningskaraktär, som
inte täcks av den generella lagens gärningsbeskrivningar. I några fall
164 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
är
det dock fråga ora straffbestäramelser som kompletterar eller ersätter denna
lag.
Bortsett
från ändringar av främst redaktionell art övertas flertalet av de nu nämnda
straffbestämmelserna från gällande rätt. Bötesmaximum för de s. k.
penningböterna har dock genomgående föreslagits skola höjas från 300 till 500
kr. Dessutom har de nuvarande straffrihetsreglerna för ringa fall
omkonstruerats för att stämma överens med skattebrottslagen. I övrigt föreslår
utredningen följande ändringar av gällande rätt.
Taxeringsförordningen.
Straffbestämmelsen i 119 § föreslås bli subsidiär till skattebrottslagen.
Dessutom föreslås att föreskriften om bötesminimum utgår. Därmed avses inte att
åstadkomma en lindrigare bedömning av brottet utan utredningen anser att
minimigränser av detta slag i och för sig är onödiga.
Bestämmelsen
i 120 § första stycket föreslås upphävd. Deklarationsförsummelse av mer
allvarlig art täcks nämligen av brottsbeskrivningen för passivt
skattebedrägeri. Dessutom träffas deklarationsförsummelserna i princip av
skattetillägg.
Vidare
vill utredningen ändra straffpåföljden i nuvarande 120 § andra stycket från
penningböter till dagsböter. Man framhåller att gärningarna i detta lagrum ofta
är så allvarliga att de inte bör bestraffas med enbart ett lågt bötesstraff.
När
det gäller 171 och 186 §§ föreslår utredningen att farerekvisitet utformas i
överensstämmelse med skattebrottslagens gärningsbeskrivningar. Båda lagrummen
har dessutom föreslagits bli subsidiära till BrB.
Uppbördsförordningen.
Bestämmelserna i 79 § och 80 § 1 mom. har med i sak oförändrade
brottsbeskrivningar överförts till 57 §§ i förslaget till skattebrottslag.
Förordningen
om sjömansskatt. Straffbestämmelserna i 26 § och 27 g 1 mom. föreslås upphävda,
eftersom gärningarna täcks av skattebrottslagens brottsbeskrivningar.
Bestämmelsen
i nuvarande 27 § 2 mom. har gjorts subsidiär till 8 § skattebrottslagen.
Förordningen
om kupongskatt. Straffbestämmelsen i nuvarande 16 § första stycket hänvisar i
påföljdsfrågan till 120 § TF. Första stycket i denna paragraf föreslås
emeUertid bli upphävd. Av den anledningen har straffpåföljden måst tillfogas.
Utredningen
föreslår vidare att bestämmelsen om straffrihet för bulvan i vissa fall skall
upphävas. Det anses inte finnas någon anledning att privilegiera denna form av
medverkan till skattebrott.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 165
Förordningen
om mervärdeskatt. Straffbestämmelserna i 67 § föreslås upphävda. Paragrafen
ersätts av bestämmelserna ora skattebedrägeri och räkenskapsförsumraelse.
Deklarationsförsummelse skall dessutom i princip träffas av skattetillägg.
Förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattiung. Straffbestämmelsen för
deklarationsförsummelse i 48 § föreslås utgå. Paragrafen ersätts av
bestämmelsen om skattebedrägeri. Dessutom träffas deklarationsförsummelse i
princip av skattetillägg.
Förordningen
om accis å fettemulsion m. m. Föreskrifterna om bötesminimum i nuvarande 9 §
föreslås utgå. I andra stycket anser utredningen att uttrycket "där
omständigheterna är synnerligen försvårande" bör tas bort. Ändringarna bör
vidtas för att skapa överensstämmelse med modern strafflagstiftning.
Förordningen
om allmän energiskatt. Straffbestämmelsen i 34 § andra stycket föreslås utgå.
Gärningsbeskrivningen i detta lagrum täcks nämligen av skattebrottslagens
straffbestäraraelser.
Förordningen
om brännoljeskatt. Straffbestämmelsen i nuvarande 16 § första stycket flyttas
till 18 § i utredningens förslag. Brottet läggs under aUmänt åtal.
Straffmaxirauin höjs till fängelse i högst två år.
Som
motiv för straffskärpningen anför utredningen att brottet enligt detta lagrum
är jämförbart med skattebedrägeri. Även om gärningar av detta slag på grund av
den materiella skattebestäramelsens utformning inte faller under
skattebrottslagen bör de bestraffas hårdare än vad som f. n. sker. I linje med
principerna i utredningens förslag bör dessutom bestämmelserna om straffskatt
utgå.
Stämpelskatteförordiungen.
Straffbestämmelsen om deklarationsförsummelse i 51 § första stycket utgår och
ersätts av skattebrottslagens bestämmelser.
Bestämmelsen i nuvarande
53 § om straff för överlåtare och förvärvare av fast egendom, tomträtt eller
fartyg sora träffar avtal om vederlag utöver vad som framgår av
köpehandlingarna föreslås upphävd. Detta beror på att de centrala skattebrotten
i skattebrottslagen inte begränsats till deklarationshandlingar. Ansvar enligt
lagen skall alltså kunna ådömas både överlåtare och förvärvare.
Förordningen
med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område.
Prisregleringsavgifterna på jordbrukets och fiskets område har lämnats utanför
skattebrottslagens tillämpningsoraråde. Inte heller skall
166 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
enligt
utredningens förslag administrativt tillägg tiUämpas för dessa avgifter.
Utredningen föreslår därför att särskilda straffbestämmelser införs i
förordningen. Dessa har fått sin plats i 34 a § i utredningens förslag.
1
paragrafens första stycke föreslås en straffbestämmelse som konstruerats med
skattebrottslagens bestämmelser om skatte- eller avgiftsbedrägeri och vårdslös
skatte- eller avgiftsutsaga som förebilder. Straffet för uppsåtlig gärning har
bestämts till böter eller fängelse i högst två år samt för grov oaktsam gärning
till böter. Ringa fall skall inte medföra ansvar. I lagrummets andra stycke
har införts en l)estämnielse om bötesstraff för vissa underlåtenhetsbrott.
Förordningen
om obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift.
Den nuvarande straffbestämmelsen i 8 § som är subsidiär till SkSL, har ändrats
så att den enligt förslaget utgör ett självständigt brott. Straffet är böter
eller \id uppsåtlig gärning - fängelse i högst två år.
Förordningen
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Straffbestämmelsen i 33 § föreslås upphävd. Den ersätts av skattebrottslagens
bestämmelser.
Förundersökning tn. m.
I
kapitel 12 har utredningen på s. 207222 behandlat uppdagandet och
förundersökningen av skattebrott.
Utredningen
framhåller till en början att polisen inte bedriver någon egentlig
spaningsverksamhet på skattebrottsområdet. Denna utförs i stället av
beskattningsmyndigheterna.
När det gäller inkomst-
och förmögenhetsskatterna framgår av utredningens undersökningar främst den
s. k. länsstyrelseenkäten att taxeringsnämndsordförandena åren 19641965
till taxeringsintendenterna anmält 9 341 resp. 10 641 fall av misstänkta
deklarationsbrott. Stora variationer kan påvisas i de olika länen.
Av flera skäl anser
utredningen att taxeringsnämndens ordförande bör frikopplas från skyldigheten
att anmäla misstänkta skattebrott. I stället föreslås att denna skyldighet
läggs på lokal skattemyndighet, som har tjänstemän med särskild utbildning i
skattefrågor. För att ge myndigheten möjlighet att fuUgöra skyldigheten på
bästa sätt bör det införas en föreskrift att taxeringsnämndens ordförande
skall lämna lokal myndighet upplysningar om misstänkta fall. Härigenom slipper
ordföranden att utåt stå som anmälare av brott.
En annan anledning att
låta anmälningsskyldigheten fullgöras av lokal skattemyndighet framhålls vara
att denna myndighet skall besluta om administrativt tiUägg. Avsikten är att
den skattskyldige i regel skall få till-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 167
fälle
att yttra sig innan fråga om tillägg avgörs. Man kan därför räkna med att den
lokala skattemyndigheten genom denna kontakt med den skattskyldige kommer att
erhålla upplysningar som kan vara av betydelse även för en brottsanmälan.
Vidare
har utredningen inhämtat uppgifter om antalet åtalsanmälningar för
deklarationsbrott på inkomstskatternas och förmögenhetsskattens område, som
förste taxeringsintendenten eller annan behörig tjänsteman gjort åren
19641965. Antalet var 5 365 resp. 5 071. Även vid dessa anmälningar förekom
stora variationer från län till län.
Variationen
i anmälningsfrekvensen kan enligt utredningens uppfattning tyda på att olika
krav ställs på graden av misstanke. Länsstyrelseenkäten pekar på att
taxeringsintendenten vanligtvis anmäler endast de klara fallen.
Utredningen
understryker att intendenternas anmälningsskyldighet genom förslaget till
skattebrottslag får särskild betydelse därför att enligt förslaget endast de
mer kvalificerade skattebrotten skall bli föremål för domstolsbehandling.
När
det gäller anmälningar om skattebrott i övrigt föreslår utredningen att det i
resp. författningar inskrivs skyldighet för vederbörande myndigheter
länsstyrelse, kontrollstyrelsen, Rfv samt lokal skattemyndighet att anmäla
misstänkta fall till åklagare.
I
ärenden angående arbetsgivaravgift bör enligt utredningen lokal skattemyndighet
och i förekommande fall sjömansskattekontoret underrätta Rfv som i enlighet med
vad nyss sagts har att ta slutlig ställning till åtalsfrågan.
Vid
misstanke om brott mot uppbördsförfarandet finns enligt utredningen föreskrifter
för lokal skattemyndighet att göra anmälan härom till länsstyrelsen.
Utredningen
erinrar i fortsättningen om att taxeringsrevisionerna på den direkta
beskattningens område spelar en förhållandevis viktig roll vid avslöjandet av
deklarationsbrott. Sålunda härrör omkring en tredjedel av hela antalet
misstänkta fall från revisionsverksamhet eller andra granskningar vid
länsstyrelsernas taxeringsrevisioner.
Det
är enligt utredningens uppfattning av största vikt att man ökar antalet
offensiva taxeringsrevisioner, eftersom grövre skattebrottslighet oftast
uppdagas vid dessa. I dagens läge genomförs årligen omkring 10 000 revisioner
på inkomst- och förmögenhetsskatternas område. Det har från riksskattenämnden
sagts att man kan vänta en ökad revisionsverksamhet under de närmaste åren.
Även
för de socialpolitiska arbetsgivaravgifternas del är det enligt utredningen
nödvändigt att förstärka personalresurserna för revisionsarbete såväl hos Rfv
som hos lokal skattemyndighet. F. n. är dessa resurser mycket knappa. Verket
har möjlighet att avdela endast högst 56 tjänstemän som är kvalificerade för
granskningsarbete av detta slag.
168 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Enligt
utredningens uppfattning anmäls många gånger de kvalificerade skattebrotten
alltför sent till åklagaren. Det förekomraer t. ex. ofta att taxeringsrevision
gjorts eller att ärendet behandlats i prövningsnämnden innan brottsanmälan
sker. I de fall där anmälan görs på ett så sent stadium att
beskattningsmyndighetens handläggning är avslutad, återstår oftast inte annat
för polisen än att hålla förhör, undersöka om straffbar medverkan föreligger,
införskaffa eller kopiera bevismaterial samt slutligen sammanställa
utredningsmaterialet till ett förundersökningsprotokoll.
Utredningen
framhåller att om anmälan görs på ett tidigare stadium, polis och åklagare får
möjlighet att agera på ett annat och ofta effektivare sätt. Särskilt gäller
detta ärenden med komplicerade affärstransaktioner. Det är här av största vikt
att ett nära samarbete kommer till stånd mellan skattesidans och polisens
utredare så snart som möjligt. Dessutom kan åklagaren på ett effektivare sätt
använda processuella tvångsmedel för att säkra bevisning eller hindra den
misstänkte från att avvika.
I
fortsättningen understryks att det inte ligger inom ramen för utredningens
uppdrag att föreslå organisatoriska förändringar inom polis- och
åklagarväsendet. Utredningen anser emellertid att det finns möjligheter att
tillskapa eller utveckla bättre resurser för förundersökning av skattebrottmålen,
vilka enligt förslaget i framtiden till övervägande del blir av kvalificerad
art.
Utredningen
diskuterar därefter olika möjligheter att inom polisväsendet specialisera
förundersökningsarbetet beträffande skattebrott. Därvid förordas sedan andra
alternativ avvisats att specialisttjänster inrättas vid vissa av de lokala
polisenheterna för stödjande verksamhet och att den regionale polischefen avgör
var och när specialistgruppens personal skall sättas in för utredning av
skattebrott. Skyldigheten att svara för utredningarna skulle kunna omfatta ett
eller flera län. Genom att specialisterna inordnas i den lokala organisationen
kan de för att erhålla en jämn arbetsbelastning tilldelas andra mål,
exempelvis kvalificerade förmögenhetsbrott. Grupperna kan då dimensioneras så
att de räcker till vid hård belastning.
Därefter
analyserar utredningen ingående olika möjligheter att tillföra åklagarsidan
specialkunskaper på skattebrottens område. Det föreslås att dessa mål skall
underställas åklagare på regionalplanet för att denne sedan skall avgöra vem
som skall handlägga målet. Underställning i önskad utsträckning kan utan
ändring i åklagarinstruktionen åstadkommas genom att riksåklagaren utfärdar
anvisningar med stöd av 39 § instruktionen. Därmed vinner man den av
utredningen förordade koncentrationen av komplicerade skattebrottmål till ett
relativt fåtal kvalificerade åklagare.
Utredningen
tar i detta sammanhang även upp frågor rörande specialutbildning av polis och
åklagare på skattelagstiftningens område. Synpunkterna i dessa frågor har
tidigare redovisats.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 169
Remissyttrandena
Brottssystematiken
Det
övervägande antalet reraissinstanser godtar mer eller mindre uttryckligt att
de centrala skattebrotten utformas som brott mot sanningsplikt, dvs. som
handlingsbrott med inbyggt farerekvisit. Från några håll ifrågasätter man dock
främst på grund av straffskalornas utformning om inte alternativet
effektbrott med straffbart försök är att föredra när det gäller det uppsåtliga
brottet, men ingen ställer sig direkt av\isande till den av utredningen
förordade lösningen.
Hovrätten
för övre Norrland menar att utredningens motivering för att utforma de centrala
skattebrotten som brott mot sanningsplikt förefaUer övertygande. Genom en sådan
konstruktion vinner man också att brottens utformning i princip blir densamma
som i SkSL. SACO anser att förslaget till skattebrottslag bör läggas till grund
för lagstiftning med hänsyn till dess systematiska uppbyggnad och väl avvägda
utformning av gärningstypen, straffsatser etc. Riksåklagaren och Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare säger uttryckligen att man inte har
något att erinra mot den föreslagna konstruktionen av det centrala
skattebrottet.
Några
av de instanser, som mer reservationslöst godtar att de centrala skattebrotten
jämställs med brott mot sanningsplikt, framhåUer att brottskonstruktionen inte
medger så stränga straffskalor som utredningen föreslagit. Sålunda påpekar
exempelvis Svea hovrätt att förslaget hämtar sina straffsatser från
bedrägeribrottet och inte från de brott i 15 kap. BrB som konstruktionsmässigt
mera liknar det föreslagna centrala skattebrottet men att straffskärpningar
dock synes påkallade. Liknande synpunkter anförs av hovrätten för Västra
Sverige. Svenska företagares riksförbund framhåller att det föreligger skillnad
mellan det centrala skattebrottet och bedrägeribrottet. Ett positivt
handlande, som därtill förutsätter ekonomisk noggrannhet samt särskilda
kunskaper, påbjuds för att ansvar inte skall inträda för skattebrott raedan
passivitet och underlåtenhet i regel är tillräckligt för att skydda medborgare
från ansvar för bedrägeri. Därtill kommer enligt förbundets uppfattning att
provocerande faktorer vid bedrägeribrott, t. ex svag ekonomisk ställning, inte
sällan beror av bedragarens dispositioner medan skattebrottslingen provoceras
av ett skattetryck varöver han inte själv råder. En del remissinstanser intar
en mer tveksam hållning till utredningens motiv att jämställa de centrala
skattebrotten med brott mot sanningsplikt.
Kammarrätten
förklarar sig avstå från att gå in på frågan om den brottstyp i BrB, med
vilken skattebrotten närmast kan anses besläktade men
6t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
170 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
framhåller
att sanningsbrottet enligt förslaget har fått en väsentligt vidsträcktare
innebörd än deklarationsbrotten enligt SkSL. Det måste därför från den
enskildes rättssäkerhetssynpunkt vara angeläget att han i före-koraraande fall
får klart för sig att sådan sanningsplikt föreligger och att brott mot
sanningsplikten kan medföra de allvarliga påföljder som utredningen
föreslagit.
Riksskattenämnden påpekar
att framställningen i kapitel 9 av betänkandet behandlar problem kring deklarationsförfarandet
på de direkta inkomst- och förmögenhetsskatternas område, medan angrepp mot
faststäl-lelseförfarandet vid direktdebiterade skatter och avgifter t. ex.
mervärdeskatten - inte diskuteras från systematisk synpunkt. Detsamma gäller
brott mot uppbördsverksamheten. På grund härav menar riksskattenämnden att man
inte erhåller en mer allmän överblick av lagstiftningsproblemen på
skattestraffrättens område. Detta försvårar i sin tur bedömningen av de föreslagna
gärningsbeskrivningarna. Skälen för att välja konstruktionen sanningsbrott av
typen handlingsbrott med inbyggt farerekvisit förefaller enligt nämndens
uppfattning inte övertygande, och detta särskilt mot bakgrund av att man
samtidigt föreslår högst väsentliga straffskärpningar. Skatte-eller
avgiftsbedrägeri anses nämligen fullbordat så snart som gärningsmannen genom
aktivt handlande eller genom förtigande av sanningen söker undandra skatt eller
avgift under förutsättning att beteendet innebär fara för att ekonomisk skada
uppstår för det allmänna. Samma straffraniar måste således användas för
gärningar av högst olika farlighetsgrad. Detta gäller inte för BrB:s
förmögenhetsbrott. FuUt straff inträder här först när förmögenhetsöverföring
ägt rum. Vid tidigare brottsupptäckt är straff-minimura om man bortser från
vissa mycket grova brott lika med bötesminimum fastän böter inte ingår i
skalan för fullbordat brott. Den av utredningen förordade brottskonstruktionen
medger inte denna nyansering av påföljderna, om man inte inför böter i skalan
för fullbordat brott. En sådan lösning skulle dock motverka utredningens
strävan att ingripa med stränghet mot verkligt grova skattebrott. Alternativet
skulle enligt riksskattenämnden vara att konstruera det centrala uppsåtliga
skattebrottet som ett förmögenhetsrättsligt effektbrott med straffbart försök.
Nämnden framställer dock inte några önskemål att lagstiftningen bör utformas
efter de sistnämnda linjerna.
Även LO ifrågasätter om
inte skattebrotten kunde konstrueras som effektbrott av förmögenhetsrättslig
typ men säger sig godta den lösning som utredningen stannat för, dvs. brott
mot sanningsplikt konstruerade efter i huvudsak samma principer som i den
nuvarande skattestrafflagen.
Föreningen Sveriges
statsåklagare anför att det inom föreningen finns förespråkare för att
skattebrottet bör konstrueras som ett förmögenhets-brott. Förutom systematiska
fördelar har som skäl härför bl. a. anförts att det därigenom på grund av
försöksbestämmelserna skulle vara möjligt att
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 171
även
i normalfallet av uppsåtligt brott utdöma böter. Det väsentliga förefaller
emellertid enligt föreningens uppfattning vara att det centrala skattebrottet
får en från kriminaliseringssynpunkt lämplig omfattning samt att det blir så lättillämpligt
som omständigheterna medger. I detta hänseende fyller utredningens utförligt
motiverade förslag enligt föreningens uppfattning högt ställda anspråk. Det
understryks att man därvid särskilt beaktat det i tillämpningshänseende
fördelaktiga förhåUandet att förslaget till sin konstruktion nära ansluter
till förefintliga brottskonstruktioner i BrB.
Lagsystematiken
Flertalet
reraissinstanser uttalar sig inte ora den lagtekniska utformningen men av
innehållet i yttrandena framgår att man allmänt godtar utredningens förslag
att de centrala skattebrotten även i framtiden bör samlas i en
specialstraffrättslig lag.
Hovrätten för övre
Norrland erinrar om att utredningen övervägt möjligheten att inordna
skattebrotten i något kapitel i BrB raen stannat för att låta dem få sin plats
i en specialstraffrättslig författning. De skäl som utredningen anför för denna
lösning föranleder hovrätten att tillstyrka att straffbestämmelserna samlas i
en specialstraffrättslig lag. Riksskattenämnden och Svea hovrätt förklarar
också uttryckligen att de godtar den av utredningen förordade lagtekniska
utformningen av de centrala skattebrotten.
Några
remissinstanser har en motsatt uppfattning.
Riksåklagaren anser att
skattebrottens aUvarliga natur skulle markeras mera påtagligt, om de inordnades
i BrB. Fördelarna av en sådan ordning är så stora att de svårigheter av
systematisk och lagteknisk natur, som utredningen redovisat mot en sådan
lösning, inte är tillräckligt bärande. Skattebrotten bör således införas som
ett särskilt kapitel i BrB, förslagsvis närmast efter 9 kap. Om bedrägeri och
annan oredlighet. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Stockholms
och Västerbottens län samt 1968 års brottmålsutredning.
Förslaget
till skattebrottslag
Praktiskt
taget alla remissinstanser, som yttrar sig över förslaget till skattebrottslag,
delar utredningens uppfattning att gärningsbeskrivningarna för de centrala
skattebrotten bör omkonstrueras och straffen skärpas. Man har vidare i regel
inget att erinra mot det föreslagna tillämpningsområdet för skattebrottslagen
både vad avser de skatter och allmänna avgifter, som skall skyddas av lagen,
och de gärningstyper, som föreslås ingå i lagen. Det riktas heller inte några
egentliga anmärkningar mot den föreslagna uppdelningen mellan centrala
skattebrott dvs. brott som riktar sig mot myndigheternas taxerings- eller
fastställelsebeslut och brott mot uppbördsverksamheten. Däremot råder det
olika meningar om brottsförutsätt-
172 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
ningarnas
närmare utformning och om hur långt straffskärpningarna bör drivas.
Tillämpiungsområdet.
Remissinstanserna uttalar sig i allmänhet inte om det föreslagna
tillämpningsområdet för skattebrottslagen eller den lagstiftningsteknik med
hänvisniugsbestämmelse i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna, som
utredningen använt för att avgränsa detta område. Av yttrandena får ändå anses
framgå att man godtar utredningens förslag i denna del.
Hovrätten för övre
Norrland anser att den av utredningen använda tekniken med
hänvisningsbestämmelse i de särskilda författningarna är väl funnen. Den
undanröjer den osäkerhet som vidlåder SkSL i vad gäller till-lämpningsområdet.
Hovrätten förklarar vidare att man inte har något att erinra mot utredningens
avgränsning av tillämpningsområdet för den föreslagna lagstiftningen. Liknande
allmänna synpunkter anförs av rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i
Jönköpings län.
När det gäller
punktskatterna uttalar kontroUstyrelsen att det föreslagna tillämpningsområdet
synes lämpligt avgränsat. Samma uppfattning har sjömansskattenämnden,
bankinspektionen och kupongskattenämnden när det gäller skatter och avgifter
inom dessa instansers verksamhetsområde. Rfv har ingen erinran mot att
arbetsgivaravgifterna i straffrättsligt hänseende likställs med skatter och
tillstyrker att en enhetlig straffrättslig reglering omfattande såväl skatter
som bl. a. socialförsäkringsavgifter kommer till stånd.
GeneraltuUstyrelsen
framhåller att ändringarna i tulltaxeringsförfarandet har medfört att detta
till sin karaktär närmat sig förfarandet vid inrikes varubeskattning. Anledning
skulle därför kunna föreligga att utesluta vilseledande vid tullbehandling
från VSL och låta det falla under den nya skattebrottslagen. Härigenom skulle
man även undgå att brott avseende samraa slag av skatt faller under olika
straffbestämmelser beroende på om det gäller import eller inrikes beskattning.
Mot en sådan överföring av vilseledande vid tullbehandling talar emellertid bl.
a. önskvärdheten av att behandla alla brott mot bestämraelser mot varors in-
och utförsel i en och samma författning samt svårigheten att åstadkomraa en
klar gränsdragning raellan ä ena sidan vilseledande vid tullbehandling och å
andra sidan varusmuggling i egentlig bemärkelse. Enligt styrelsens uppfattning
väger dessa skäl tungt. Styrelsen ansluter sig därför till utredningens
ståndpunkt att någon ändring inte bör göras i VSL:s omfattning.
Statens jordbruksnämnd har
inte något att erinra mot att prisregleringsavgifterna på jordbrukets område lämnas
utanför skattebrottslagen. Samma uppfattning har lantbruksstyrelsen när det
gäller växtförädlingsavgifterna.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 173
Brottsbeskrivningama.
Remissinstanserna har främst intresserat sig för de objektiva och subjektiva
brottsförutsättningarna vid de s. k. centrala skattebrotten, skatte- eller
avgiftsbedrägeri samt vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga.
Gärningsbeskrivningarna för brotten mot uppbördsverksamheten och brottet
räkenskapsförsummelse har endast föranlett några få särskilda yttranden.
Riksåklagaren
förklarar sig biträda utredningens förslag till brottskonstruktioner. Även
Föreningen Sveriges fögderichefer samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och
stadsdoinare anför uttryckligen att de godtar brottsbeskrivningarna. SACO anser
att lagförslaget bör läggas till grund för lagstiftning med hänsyn till dess
systematiska uppbyggnad och väl avvägda utformning av gärningstyper m. m.
1968 års
brottmålsutredning menar att kriminaliseringen av oaktsamhetsbrott bör
begränsas. För detta talar bl. a. internationeUa jämförelser. I stäUet för
straffrättsligt ingripande kan man enligt brottmälsutredningens uppfattning i
stor utsträckning nöja sig med att ta ut administrativt till-lägg. I den mån
det likväl anses nödvändigt att fasthålla vid kriminalisering av
värdslöshetshandlingar härför talar bl. a. svårigheten att styrka uppsåtligt
skattebrott synes oaktsamhetsbrotten böra få en annan och mer preciserad
utformning än vad utredningen föreslagit. Liknande synpunkter anförs av
Sveriges industriförbund. Svenska revisorsamfundet anser det vara viktigt att
avskilja fusk, dvs. uppsåt, från oaktsamhet. Endast avsiktliga förfaranden bör
enligt samfundets mening betecknas som brott.
Flera
remissinstanser Föreningen auktoriserade revisorer, KF, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund m.fl.
stäUer frågan om inte det straffbara handlandet vid de centrala skattebrotten
bör vara begränsat till oriktiga uppgifter i deklaration eller annan skriftlig
försäkran, som avgetts av den skatt- eller avgiftsskyldige, eller med andra
ord att de centrala brottsbeskrivningarna liksom f. n. endast bör omfatta
deklarationsbrott.
Länsstyrelsen i Jönköpings
län menar att brottsbeskrivningarna och dä särskilt vad galler
passivitetsbrottet inte fått så distinkta och precisa utformningar att de kan
ligga till grund för en kriminalisering av så allvarlig art.
Hovrätten för Västra
Sverige framhåUer att de av utredningen föreslagna brottsbeskrivningarna för de
centrala skattebrotten innebär att för en administrativ processform
taxeringsprocessen skulle införas en allmän straffsanktion av sanningsplikten
för den som har att lämna uppgifter i processen. Förslaget går vida längre än
vad som ansetts rimligt och möjligt på RB:s område. RB skulle förvisso ha
utformats annorlunda om det varit möjligt att genom straffhot mot varje oriktig
utsaga i en process åstadkomma garantier för materieUt riktiga avgöranden. I
brottmål har det emel-
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
lertid
inte ansetts böra komma i fråga att genom straffhot söka förmå den tilltalade
att i sina utsagor hålla sig till sanningen. I tvistemål drabbar straffhot
endast den utsaga, som avges i särskild form under sanningsförsäkran efter
klargörande för parten att hans utsaga sker under ansvar. Ett allmänt stadgande
om straff för osann utsaga ansågs under förarbetena till RB (SOU 1938: 44 s.
407) ställa parterna under ett tryck som skulle komma att försvåra en ordentlig
utredning. Det antogs för övrigt med säkerhet skola visa sig ineffektivt. Att
utredningens förslag står i strid mot de principer som legat till grund för RB
är därför enligt hovrättens mening uppenbart. Den intressekollision som i
skatteraålen föreligger för den enskilde synes inte vara mindre än i tvistemål
och torde i vart fall böra beaktas med hänsyn till att den medför risk för
omedvetet oriktiga uppgifter. Visserligen förutsätter utredningen att muntligen
lämnade uppgifter endast undantagsvis kommer att läggas till grund för
taxering och utkrävande av straffansvar. Utformningen av straffbestämmelserna
ger inga garantier härför och inte heller för att uppgiftslämnaren i det
enskilda fallet blir tillbörligt uppmärksammad på de risker det kan innebära
att utan ingående undersökning lärana begärda upplysningar. I den mån åter
dessa risker skulle bli mer aUmänt kända torde därigenom komma att skapas en
osäkerhet och misstro, som kan försvåra klarläggandet av de mest oskyldiga
sammanhang och ogynnsamt påverka allmänhetens inställning till myndigheter över
huvud taget. Att utsagan i motsats till vad som gäller osann försäkran enligt
15 kap. 10 § BrB inte behöver ha avgetts på heder och samvete eller under annan
dylik försäkran framställs av utredningen som självfallet. Vid tillkomsten av
nämnda bestämmelse ifrågasattes i ett remissyttrande om inte behov förelåg av
längre gående straffbestämmelser till skydd för tilltron till ansökningar och
andra handlingar i förvaltningsärenden. Vederbörande departementschef ansåg
emellertid i likhet med straffrättskommittén, att straffbudet inte borde drabba
utsagor i andra fall än då de avgetts i särskilt förpliktande form. Hovrätten
kan inte finna annat än att de vid SkSL:s tillkomst av lagrådet anförda
liknande synpunkterna i betänkandet redovisade i den historiska översikten
alltjämt har aktualitet och detta särskilt sedan allmänna straffbestämmelser om
brott mot sanningsplikt införts till skydd för bevismedel, vilka bestämmelsers
tillämplighet anknutits till bevismedlets form. Hovrätten anser att de anförda
synpunkterna med viss styrka talar för att ansvaret när det gäller oriktiga
uppgifter vid taxering i princip bör begränsas i huvudsak på samma sätt som
skett i SkSL och således komma i fråga endast i fall då en utsaga avgetts i
mera förpUktande form. Man motsätter sig dock inte att straffansvaret utsträcks
till skriftliga meddelanden.
Även kammarrätten påpekar
att sanningsbrottskonstruktionen vid de centrala skattebrotten fått en
väsentligt vidsträcktare innebörd än vad som gäller för deklarationsbrotten
enligt SkSL. Varje uppgift i taxerings- och
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 175
avgiftssanimanhang
skall avges under samma straffansvar, som gäller för oriktig självdeklaration.
Denna brottskonstruktion fordrar att den enskilde i varje särskilt fall erinras
om sanningsplikten. Att erinran om sanningsplikten och om påföljderna vid
brott mot densamma bör ske synes vara av sådan vikt att särskilda föreskrifter
bör intas i resp. författning. Detta är enligt kammarrättens uppfattning ett
rättssäkerhetskrav. I sammanhanget erinrar kammarrätten vidare om att vissa
komplikationer kan uppkomma om taxeringsrevision och förundersökning sker genom
samarbete mellan taxerings- och åklagarmyndigheterna. Den skattskyldige har
skäl att få veta när misstanke om brott uppstår. Detta är inte alltid fallet
enligt nuvarande ordning. Mot en sådan förtäckt form av förundersökning kan
kritik riktas.
Flera
remissinstanser Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för
övre Norrland, länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus och
Älvsborgs län samt sjömansskattenämnden avstyrker att det brottsliga
handlandet vid aktivt skatte- eller avgiftsbedrägeri skall omfatta muntligt
lämnade uppgifter. Man framhåller därvid bl. a. att det måste uppstå
svårigheter att bevisa innehållet i lämnade muntliga uppgifter och att det
knappast finns något praktiskt behov av att kriminalisera muntliga uttalanden.
Hovrätten för övre
Norrland erinrar i detta sammanhang om att lagrådet i sitt yttrande över det
betänkande som låg till grund för SkSL framhöll att det för straffbarhet borde
krävas att den som hade att svara för den skriftliga handlingens innehåll även
undertecknade den med sitt namn samt att innehållet hade karaktären av en
försäkran. Därmed menade lagrådet att man uppnådde en från systematisk
synpunkt önskvärd inramning av brottsområdet. Man skulle inte heller bortse
från att den skattskyldige många gånger först i och med att han tecknade sitt
namn under handlingen kunde sägas på ett otvetydigt sätt ha ådagalagt sin vilja
att ge handlingen ett oriktigt innehåll. Dessa uttalanden torde enligt
hovrättens uppfattning i princip alltjämt vara giltiga. Ä andra sidan säger sig
hovrätten dela utredningens uppfattning att det stränga upprätthållande av
principen att endast behörigen undertecknade deklarationer kan medföra
straffansvar innebär en minskad effektivitet i rättstillämpningen och ibland
leder till resultat som är stötande för rättskänslan. Det kan dock enligt
hovrättens mening ifrågasättas om inte dessa brister i lagstiftningen skulle
kunna undvikas om man gav det skatterättsliga begreppet "deklaration"
ett annat innehåll. I likhet med utredningen anser emellertid hovrätten det
vara behövligt att också andra utsagor än deklarationer och därmed jämställda
handlingar kan utgöra straffbara objekt. Ansvaret bör dock begränsas till
utsagor, som läranas i skriftlig form. Härigenom får man större överensstämmelse
med straffbestämmelsen om osann försäkran i 15 kap. 10 § BrB och kan
tiUgodogöra sig de erfarenheter som redan vunnits i rättstillämp-
176 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
ningen
beträffande tolkningen av uttrycket "skriftlig utsaga". Enligt kommentaren
till BrB menas därmed inte annat än att utsagan skall vara försedd med
namnstämpel eller bomärke eller eljest vara av sådan beskaffenhet, att den
framstår som egenhändigt utställd av uppgiftslämnaren. Med denna beskrivning
torde det straffbara området bli tiUräckligt vidsträckt samtidigt som en
önskvärd begränsning erhålles.
En del remissinstanser
- Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund m. fl. vill
ytterligare begränsa området för det brottsliga handlandet genom att liksom
hittiUs inskränka straffbestämmelsen till oriktiga uppgifter, som den skatt-
eller avgiftsskyldige lämnat i deklaration eller därmed jämförlig försäkran.
Man stöder sig därvid i huvudsak på de skäl som lagrådet anförde vid
tillkomsten av SkSL.
Remissinstanserna har
endast några få erinringar mot det av utredningen föreslagna farerekvisitet,
som avses skola ersätta SkSL:s s. k. ägnadrekvisit.
Hovrätten för övre
Norrland menar att utredningens förslag i denna del inte betyder något nytt i
sak. Även i rekvisitet "ägnat att... leda till frihet från skatt eller
till för låg sådan" ligger nämligen att det måste vara fråga om en
objektiv fara för att beskattningsrayndigheten vid sin granskning skall förbise
felaktigheterna. I senare rättspraxis har dock begreppet objektiv fara getts
den vidsträckta innebörden, att fara är för handen så snart det inte är
uteslutet att den oriktiga uppgiften skulle ha undgått upptäckt. Hovrätten
säger sig dela utredningens uppfattning att felaktiga uppgifter, som vid en med
normal omsorg och noggrannhet företagen granskning bort upptäckas av vederbörande
myndighet, bör uteslutas från det straffbara området. För att åstadkomma detta
fordras nog mindre en omskrivning av lagtexten än en ändrad rättstillämpning
men hovrätten har inget att anföra mot att farerekvisitet får den av
utredningen angivna utformningen.
Svenska företagares
riksförbund anmärker att utredningen inte ens diskuterat eventuellt
förefintliga möjligheter till kvittning utöver vad hittillsvarande praxis
tillåter. Även om medborgarna numera har en strängare syn på skattebrotten,
torde det likväl för dem framstå som obegripligt att straffbarhet kan inträda
för lämnande av oriktig uppgift, oaktat det allmänna erhållit mera i skatt än
vad det vore berättigat till om en objektivt riktig deklaration legat till
grund för skattepåföringen. Om hinder möter att utveckla möjligheten till
kvittning mellan olika poster avseende beskattningsåret därför att utrymme
skulle skapas för spekulation i brott, torde enligt förbundet likväl den
möjlighet kvarstå att man ur straffrättslig synvinkel inte betraktar
beskattningsåret som slutet utan prövar förutsättningarna för kvittning mellan
olika år. En sådan lösning synes inte komma i konflikt med skattebrottens
konstruktion som brott mot sanningsplikt.
Länsstyrelsen i
Västernorrlands län påpekar att den nuvarande restriktiva inställningen till
s. k. kvittning i skattebrottmål inte har någon mot-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 177
svårighet
i cftertaxeringsprocessen, vilket kan komplicera prövningen av frågan om
administrativt tiUägg skall påföras.
Den
föreslagna straffbestämmelsen om passivt skatte- eller avgiftsbedrägeri har
från flertalet remissinstansers sida inte föranlett några erinringar.
Föreningen Sveriges
polismästare anser att varken lagtexten eller kommentaren till denna torde
lösa det praktiska problemet när det gäller att komma åt den som i
spekulationssyfte underlåter att avge deklaration. Straffbestämmelsen kräver
nämligen skattesvindeluppsåt. I praktiken måste detta medföra stora svårigheter
i fråga om bevisningen och detta inte minst under polisutredningarna.
Bestämmelsen kommer därför knappast att lösa nuvarande problem om inte
bevisbördan omkastas, vilket å andra sidan är ett komplicerat juridiskt
avgörande.
Hovrätten för övre
Norrland menar att det inte är mer än rimligt att underlåtenhetsbrott i syfte
att undandra skatt likställs med aktivt handlande. Däremot kan hovrätten inte
dela utredningens skäl mot att begränsa det subjektiva rekvisitet till direkt
uppsåt att undandra det allmänna skatt eller avgift. Det torde av rättssäkerhetsskäl
inte böra komma i fråga att låta enbart en underlåtenhet att handla få så
allvarliga konsekvenser som fallet blir enligt lagrummet, om det inte framstår
som uppenbart att underlåtenheten syftat just till att undandra skatt eller
avgift. Hovrätten föreslår därför, i nära överensstämmelse med lagrådets
uttalande om passivitetsbrott vid tillkomsten av SkSL, att ett krav på direkt
uppsåt uppställs, exempelvis genom att ordet uppsåt ersätts med avsikt. Samma
ändringsförslag framförs av hovrätten för Västra Sverige.
Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser att utredningen anfört vissa bärande skäl för att kriminalisera
underlåtenhet som ett centralt skattebrott. Enligt länsstyrelsens uppfattning
bör dock brottet konstrueras som ett särskilt brott med en från principiell
synpunkt bättre avpassad utformning av rekvisiten än vad utredningen
föreslagit.
Länsstyrelsen i
Södermanlands län understryker att stor försiktighet bör iakttas vid
tillämpningen av straffbestämmelsen om passivt skatte- eller avgiftsbedrägeri.
Bestämmelsen bör företrädesvis göras gällande mot sådana skattskyldiga som
konsekvent underlåter att avlämna självdeklaration i förhoppning om att
taxeringarna därigenom skall bli lägre än som motsvarar de verkliga
inkomsterna. Mot skattskyldiga, som avlämnat deklaration för sent, torde
däremot bestämmelsen endast komma till användning i de verkligt kvalificerade
fallen.
En
del remissinstanser stäUer sig avvisande till den föreslagna kriminaliseringen
av passivitet.
Sveriges
industriförbund finner det helt orimligt att bestraffa den som underlåter att
avge deklaration med fängelse och framhåller att det torde
178 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
inte
på något annat håll inom straffrätten förekomma så hård bestraffning under
motsvarande förutsättningar. Sådana förseelser måste enligt förbundet
betraktas som ordningsförseelser, och samhället har andra tvångsmedel till
hjälp för att framtvinga deklaration av den tredskande. Liknande synpunkter
framförs av bl. a. Svenska revisorsamfundet och Sveriges lantbruksförbund.
Den av utredningen
föreslagna brottsbeteckningen skatte- eller avgifts-bedrägeri har gett
anledning till vissa erinringar.
Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige och hovrätten för övre Norrland finner att den valda brottsbeteckningen
från systematisk synpunkt är mindre tillfredsställande. Man föreslår i stället
att brottet rubriceras som "skattesvek". Sistnämnda hovrätt erinrar
om utredningens uttalande att mot den föreslagna rubriceringen kan invändas att
den skulle vara mindre lämplig med hänsyn till att brottet konstrueras på ett i
viss mån annat sätt än det allmänna bedrägeribrottet. Enligt hovrättens mening
underskattar utredningen styrkan i denna invändning. Det föreslås därför att
brottet i stäUet som det allmänt kallas i Norge och Danmark betecknas
skattesvek eller avgiftssvek om det är fråga om avgift. Utredningen har som
skäl för sitt val av rubriceringen åberopat att bedrägeri är ett allmänt känt
begrepp och att uppsåtligt skattebrott för den stora allmänheten torde framstå
som ett brott, där någon genom osanna eller falska uppgifter vilseleder
beskattningsmyndigheten och därigenom själv erhåller en vinst genom att
gärningsmannen undandrar eller kunnat undandra skatt eller allmän avgift. För
sin del håller hovrätten före att allmänheten lika ofta betraktar skattefusk
som ett svikande av en medborgerlig plikt. Från aUmänhetens synpunkt torde
därför den av hovrätten föreslagna rubriceringen framstå som minst lika väl
vald som utredningens. Förslaget kan dessutom bli ett bidrag till pågående
strävanden att öka rättsgemenskapen mellan de nordiska länderna.
Inte heller Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Föreningen Sveriges statsåklagare
finner att den föreslagna brottsbeteckningen är väl vald. Man föreslår i
stäUet att brottet rubriceras som "osann skatte- eller
avgiftsutsaga".
Riksåklagaren och
hovrätten för övre Norrland förklarar båda att de biträder utredningens
förslag om gradindelning av det uppsåtliga centrala skattebrottet.
KF
och Sveriges lantbruksförbund understryker särskilt att begreppet ringa brott
inte bör ges en för restriktiv tolkning.
Länsstyrelsen i Stockholms
län framhåUer att ringa skatte- eller avgiftsbedrägeri är ett uppsåtligt
brott. Enligt länsstyrelsens mening saknas det anledning att se mildare på
dessa brott än på centrala förraögenhetsbrott som anses som ringa.
Länsstyrelsen befarar att förslaget i denna del kan få inte avsedda verkningar
ur allmänpreventiv synvinkel. Enligt utred-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 179
ningen
skulle nämligen åtal och lagföring i princip vara reserverade för medelsvåra
och grova fall av skatteundandragande. Utredningens förslag att skattetUläggen
inte skall differentieras vid uppsåt eller större eller mindre vårdslöshet och
den omständigheten att de framstår som förhållandevis låga synes påkalla att
åtal och lagföring får något större omfattning än utredningen tänkt sig.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kalmar län, som menar att
undanhållen inkomst på 1 0002 000 kr. i regel bör leda tUl åtal.
1968
års brottmålsutredning efterlyser en bestämd definition på vad som skall
förstås med ringa brott. Det framhålls i betänkandet att samma synpunkter bör
gälla som vid gränsdragningen mellan bedrägeri och bedrägligt beteende. Värdet
av det undandragna beloppet skall sålunda främst vara utslagsgivande, vilket i
praktiken kommer medföra att flertalet fall av skattebedrägeri hänförs till
"normalfallen" och alltså enligt förslaget blir att bestraffa med fängelse.
Även
Föreningen Sveriges polismästare kritiserar utredningens definition av
begreppet ringa skatte- eller avgiftsbedrägeri. Motiven på s. 231 i betänkandet
är enligt föreningens åsikt anmärkningsvärda som straffrättskommentar om man
driver tesen att skattebrotten skall jämställas med de centrala
förraögenhetsbrotten. Att gärningsmannen var sjuk eller befann sig i en
temporär nödsituation eller så snart som möjligt sökt göra rätt för sig, gör
inte i och för sig ett bedrägeribrott ringa. De rättsvårdande myndigheternas
arbete blir i vart fall inte lätt med en sådan skrivning. Detsamma gäller
enligt föreningen de uttalanden utredningen gjort på s. 162 och 166 i
betänkandet om allvarlig brottslighet och mindre allvarlig brottslighet. Dessa
uttalanden borde ha följts av en komparativ analys eller beskrivning av vad som
kan hänföras till den ena eller andra brottsgruppen.
Gärningsbeskrivningen
för det centrala oaktsamhetsbrottet vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga
har från flertalet remissinstansers sida inte gett anledning till särskilda
yttranden. I allmänhet framgår det dock att man godtar utredningens förslag i
denna del.
De
remissinstanser, sora anser att det brottsliga handlandet vid uppsåtligt brott
bör inskränkas till skriftliga uppgifter, vill emellertid att muntlig uppgift
inte heller skall medföra straffansvar vid oaktsamhetsbrottet. Även
riksskattenämnden, som godtar utredningens brottsbeskrivning för skatte-och
avgiftsbedrägeri, vill inskränka gärningsbeskrivningen vid oaktsamhetsbrottet
till att omfatta endast skriftliga utsagor.
1968
års brottmålsutredning förklarar sig ha den principiella inställningen att
straffrätten i det sociala kontrollsystemet skall begränsas till de allvarliga
beteendeavvikelserna, medan däremot andra metoder måste tas till för att
förhindra mindre avvikelser i systemet. Även om det av bl. a. bevistekniska
skäl får anses nödvändigt att fasthålla vid kriminalisering av
180 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
vårdslösa
skattebrott synes det centrala oaktsamhetsbrottets objektiva sida böra få en
annan och mer preciserad utformning än den utredningen föreslagit. I
gärningsbeskrivningen bör enligt brottmålsutredningen uttalas att det vid
bedömandet om gärningen skall vara straffbar särskilt skall beaktas om den
avsett ett betydande värde eller det undandragna beloppet eljest varit av stor
omfattning i förhållande till den deklarerade inkomsten.
Föreningen Sveriges
statsåklagare ifrågasätter om straffrihetsregeln för ringa fall är behövlig. En
jämförelse raed BrB:s inställning i liknande situationer torde närmast ge vid
handen att så inte är fallet. Det torde nämligen vara möjligt att i dessa fall
tiUämpa åtalsunderlåtenhetsregeln i 20 kap. 7 § första punkten RB, vilken
bestämmelse riksåklagaren föreslår modifierad. Föreningen erinrar vidare om att
man under förarbetena till BrB föreslog en generell bestämmelse såvitt avser
oaktsamhetsbrotten av innebörd att straff inte skulle ådömas för oaktsamhet som
var ringa. Bestämmelsen fick dock efter erinran av lagrådet utgå ur förslaget.
De av lagrådet då anförda skälen torde även gälla utredningens
straffrihetsregler för ringa fall i förslaget till skattebrottslag.
När det gäller
oaktsamhetsbrottets subjektiva sida förklarar ett stort antal remissinstanser
att de delar utredningens uppfattning att begreppet grov oaktsamhet bör
återföras till att bättre svara mot innebörden av detta begrepp såväl på andra
rättsområden som i det allmänna språkbruket.
Föreningen
auktoriserade revisorer, som biträder utredningens uttalande om tolkningen av
begreppet grov oaktsamhet, ifrågasätter om inte detta uttalande måste komina
till direkt uttryck i lagtexten, eventueUt genom exemplifiering. I annat fall
föreligger risk att den nuvarande rättstillämpningen, som på SkSL:s område
gett grov oaktsamhet ett vidare innehåll än på andra brottsområden, fortsätter
att ge begreppet en alltför vid tillämpning. Liknande synpunkter anförs av KF
och Sveriges lantbruksförbund.
Hovrätten för Västra
Sverige, som avstyrker införandet av ett administrativt sanktionssystem och
anser att alla straffvärda brott bör behandlas av rättsvårdande domstolar eller
myndigheter, framkastar tanken att till det straffbara området bör hänföras
även oaktsamhet som enligt det aUmänna språkbruket inte är grov. Ord som
"vårdslös" eller "grovt oaktsam" i gärningsbeskrivningar
och brottsrubriceringar är utmanande och gör det i onödan svårare för den
enskilde att inse att den talan som förs mot honom är befogad. Detta talar
enligt hovrättens mening för att lagtexten bör anpassas efter nuvarande
rättspraxis och att endast "oaktsamhet" bör krävas för straffbarhet.
En regel om straffrihet i "ringa fall" får då även funktionen att
göra ringa oaktsamhet straffri. Samtidigt undanröjs den mindre lyckade
sammanställningen "grov oaktsamhet" och "ringa fall".
Ett par reraissinstanser
vill ha en annan brottsbeteckning för oaktsamhetsbrotten. Riksåklagaren, som
anser att uttrycket "utsaga" har en något
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 181
ålderdomlig
prägel, ifrågasätter om inte beteckningen vårdslös skatte- eller avgiftsuppgift
är att föredra. Hovrätten för Västra Sverige menar att oaktsamhetsbrottet bör
rubriceras som "ovarsam skatteutsaga". Man hänvisar till
brottsbeteckningen i 15 kap. 3 § BrB och tillägger att den föreslagna
rubriceringen torde vara att föredra om man vill göra brottstypen till föremål
för ett förenklat förfarande genom strafföreläggande.
De
flesta remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt om
gärningsbeskriv-ningarna för de straffbestämmelser som rör brott mot uppbördssystemet.
Sveriges
lantbruksförbund förklarar att man inte har något att erinra mot de föreslagna
bestämmelserna rörande osann uppbördsutsaga, underlåtenhet att innehålla skatt
och uppbördsbrott.
Sveriges industriförbund
anmärker att en utredning tillsatts med uppgift att överse bestämmelserna ora
företagares och andra arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet. Innan
resultatet av denna utredning föreligger finner förbundet det föga lämpligt
att göra ändringar i straffreglerna för underlåtenhet att lämna uppgifter i
taxerings- och uppbördssammanhang. Föreningen anser det dock vara en riktig
begränsning att underlåtenhet att innehålla skatt skall bestraffas endast om
beteendet sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Straff för uppbördsbrott
bör komma i fråga endast om arbetsgivaren visat tredska. Förbundet förklarar
sig reagera mot den nuvarande brottskonstruktionen, vilken utgör ett försök att
på en omväg ge staten som borgenär en bättre ställning än andra borgenärer. I
viss mån liknande synpunkter anförs av Sveriges köpmannaförbund m. fl.
intresseorganisationer på handelns och industrins område.
Föreningen Sveriges
fögderichefer hälsar med tillfredsställelse den föreslagna straffskärpningen
för den som lämnar oriktiga uppgifter om storleken av innehållen skatt.
Skattebrott av denna art upptäcks ofta först i ett sent skede, vilket medför
komplikationer för berörda arbetstagare och inblandade myndigheter och vållar
dessutom skatteförluster för det allmänna då indrivningsåtgärder inte kan
sättas in tillräckligt tidigt. Även Föreningen Sveriges statsåklagare anser
den föreslagna straffskärpningen vara synnerligen välbehövlig.
Riksskattenämnden
framhåller att gärningsbeskrivningarna för osann uppbördsutsaga i och för sig
kan infogas i straffbestäramelserna rörande skatte- eller avgiftsbedrägeri samt
vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga. Det rör sig här om brott mot
sanningsplikt sora innebär fara för förmögenhetsskada för det allmänna.
Nämnden anser emellertid att författningstexten bör utformas så, att det av
farerekvisitet klart framgår att det handlar om preliminär skatt eller avgift.
Dessutom måste farerekvisitet uttryckligen anges även i lagrummets andra
stycke. Vidare finner nämnden brottskonstruktionen i 7 §, som beskriver
uppbördsbrottet, diskutabel. Nämnden
182 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
ifrågasätter
lämpligheten av den föreslagna konstruktionen enligt vilken den, som lämnar
sanningsenliga uppgifter i samband med för liten inbetalning av skatt för
anstäUda, automatiskt anmäler sig själv för brott enligt 7 § första stycket.
CFU
menar att straffbestämmelsen i 5 § andra stycket om osann uppbördsutsaga inte
bör kunna åberopas i de fall arbetstagare underlåter att till arbetsgivare
överlämna debetsedel eller jämkningsbeslut. Författningstexten synes på denna
punkt något oklar. Ett förtydligande bör göras.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhåller att man ser en ökad tendens hos företagen
att inte inbetala källskatt i vederbörlig ordning. De böter som domstolarna
brukar utdöma vid förseelser av detta slag är låga. Enligt länsstyrelsens
mening saknas skäl betrakta uppbördsbrotten mildare än övriga skattebrott.
Liknande synpunkter anförs av LO, som förordar en straffbestämmelse för
uppbördsbrottet motsvarande den som i övrigt gäller för handhavande .av annans
medel.
Slutligen
erinrar Svea hovrätt om att utredningen i motiven (s. 206) uttalat att det
efter högsta domstolens dom B 26/1969 inte föreligger behov av att
lagstiftningsvägen söka lösa den intressekollision, som ansetts föreligga
mellan brottet mannamån mot borgenärer enligt 11 kap. 4 § BrB och
uppbördsbrottet enligt 80 § 1 mom. andra stycket UF. Referatet av domen (NJA
1969 s. 326) visar emellertid enligt hovrätten att olika meningar framkommit
angående frågan när uppbördsbrott skall anses fullbordat. Behov att
lagstiftningsvägen lösa den angivna intressekonflikten torde därför alltjämt
finnas.
Den
föreslagna gärningsbeskrivningen för brottet räkenskapsförsummelse har endast
gett anledning till några få särskilda yttranden.
Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser att straffbestämmelsen om räkenskapsförsummelse
försvarar sin plats i en skattebrottslag med hänsyn till brottets raånga gånger
svåra natur. Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaterar att den
föreslagna straffbestämmelsen innebär en väsentlig skärpning i förhållande
till nuläget men förutsätter att straffeftergiften för ringa fall får en ganska
vid tillämpning. Detta bör i vart fall gälla så länge upplysning, information
och service inte befinner sig på en högre nivå än f, n.
Några
remissinstanser ställer sig mer eller mindre avvisande till straffbestämmelsen
om räkenskapsförsumraelse.
Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller att den av utredningen föreslagna brottskonstruktionen
i huvudsak är densamma som i 121 § första stycket TF. Erfarenheten visar att
skattskyldiga, som har bristfäUig bokföring eller som mer eller mindre
avsiktligt förstör bokföringsunderlaget, ofta kommer i bättre läge än de som
har bokföringen i mer ordnat skick. I sådana fall då bokföringsunderlaget är så
ofullständigt eller bristfälligt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 183
att
det inte kan läggas till grund för taxering, förekommer nämligen sällan åtal
beroende på bevissvårigheter medan de straff, som utdöms för brott mot 121 §
första stycket TF, ofta är lindriga. Det synes enligt länsstyrelsen ovisst om
de ändringar som utredningen föreslagit beträffande detta brott är sådana att
man erhåUer ett verksamt korrektiv mot gärningar av denna art.
1968
års brottmålsutredning anser det vara ett intresse att så långt som möjligt
begränsa den rent straffrättsliga behandlingen av skattebrott och även de
gärningar, som kan anses straffbara. Brottmålsutredningen finner att
skattestrafflagutredningen synes dela denna uppfattning men att den likväl inte
gått tillräckligt långt. Det kan t. ex. med skäl ifrågasättas om
kriminaliseringen av vissa beteenden bl. a. räkenskapsförsummelse enligt 8 §
förslaget till skattebrottslag är motiverad.
Sveriges industriförbund
finner att det saknas anledning att göra ändring i skärpande riktning innan
övervägandena om bokföringsskyldighetens framtida omfattning lett till
resultat. Inte heller behövs någon straffskärpning för övriga skattskyldiga,
dvs. huvudsakligen löntagare med enkla in-komstförhållanden. Rimligen borde
straffbestämmelsen inte tillämpas på andra icke-bokföringsskyldiga än sådan som
särskilt anmodas att för framtiden föra anteckningar. Även Sveriges
lantbruksförbund anser att den föreslagna straffbestämmelsen bör utgå. Straff
för räkenskapsförsummelse bör i stället regleras i den nya bokföringslagen.
Utredningens
uttalanden på s. 190194 i betänkandet om medverkan vid skattebrotten har gett
anledning till kritiska uttalanden från vissa intresseorganisationer.
Föreningen
auktoriserade revisorer erinrar om att utredningen på s. 194 uttalat att
särskilt stora krav bör ställas på auktoriserade revisorer och advokater som
yrkesmässigt biträder allmänheten i skattefrågor. Föreningen kan helt instämma
i detta, om därmed avses att dessa kategorier bör söka medverka till så
sanningsenliga och riktiga deklarationer och uppgifter som möjligt. Däremot är
det meningslöst att ställa större utrednings- och kontrollkrav på revisorer
och advokater än på andra deklarationsmedhjälpare. Hävdar man att en revisor
inte bör hjälpa en klient med upprättandet av hans deklaration utan att
personligen kontrollera klientens uppgifter i detalj, skulle detta endast
medföra att revisorerna inte åtar sig deklarations-hjälp annat än i rena
undantagsfall. Följden kan bli en större frekvens av felaktiga deklarationer,
en inte önskvärd utveckling.
Liknande
synpunkter anförs av Svenska revisorsamfundet, som finner det ytterst angeläget
att förslaget i fråga om gärningsmannaskap och medhjälp omprövas. Samfundet
uppfattar förslagen som en klar utvidgning av biträdets personliga ansvar och
hans skadeståndsrättsliga situation i förhåUande till sin klient. Efter vissa
synpunkter på de seriösa skatte- och
184 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
redovisningsbyråernas
arbetsrutiner avslutar samfundet med att understryka att hänsyn måste tas till
den mänskliga faktorn på samma sätt som under senare tid skett inom den aUmänna
sektorn. Eftersom man visat en i hög grad tolerant bedömning av ansvaret för
vederbörande tjänsteman exempelvis i fråga om felaktigheter i databehandlat
material bör samma tolerans visas gentemot revisorerna och hos dem anstäUda
medhjälpare. Svårigheten att anställa revisionsbyråpersonal, om den på grund av
påstådd bristande granskning kunde dömas för gärningsmannaskap vid skattebrott,
är enligt samfundet fullkomligt tydlig. Detta kan inte vara önskvärt varken
från fiskal eller arbetsmarknadspolitisk synpunkt. För samfundet är det därför
ett oavvisligt krav, att medverkan vare sig den bedöms som gärningsmannaskap
eller som medhjälp inte skall medföra straffansvar i annat fall än då mycket
grava anmärkningar kan riktas mot fullgörandet av uppdraget att hjälpa den
skattskyldige. Syftet med lagförslagen är ju att åstadkomma ett så riktigt
deklarationsförfarande som möjligt. Bristande information inora området, en
invecklad skattelagstiftning och inte minst en vacklande praxis tvingar
skattskjidiga med mera kvalificerade skatteproblem att för deklaration och även
för iordningsställande av det grundläggande materialet utnjdtja kvalificerad
hjälp. En ny lagstiftning får inte motverka detta syfte genoin en orimlig
omfördelning av ansvaret.
I huvudsak samma
åsikter om vad utredningen anfört om medverkansbestämmelsernas tillärapning
hyser Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund samt Sveriges
köpmannaförbund. I en särskild till departementet inkommen skrift intas samma
ståndpunkt av bl. a. 7CA Inköpscentralernas AB, Svenska åkeriförbundet,
Sveriges hantverks- och industriorganisation. Sparbankernas redovisningstjänst
AB, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund samt Yrkesrevisorers och
redovisningsmäns förbund.
Straffpåföljder.
De föreslagna straffarterna dagsböter och fängelse föranleder inte några
egentliga invändningar även om vissa instanser ställer sig tveksamma till en
fullständig övergång från normerade böter till dagsböter. Detsamma gäller
utredningens förslag att mönstra ut institutet straffskatt ur
skattestrafflagstiftningen.
Bland dem som klart tar
stäUning för dagsbotssystemet märks riksåklagaren, länsstyrelserna i Malmöhus,
Västerbottens, Kalmar och Norrbottens län, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare, Skånes handelskammare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
industriförbund samt Sveriges lantbruks förbund.
Hovrätten för övre
Norrland framhåller att enda skälet för systemet med normerade böter, nämligen
det att den brottslige skall drabbas av en kännbar ekonomisk påföljd, koraraer
att bortfalla om utredningens förslag om administrativt tiUägg genomförs. Av
den anledningen tiUstyrks en över-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 185
gång
till dagsbotssystemet. Liknande synpunkter anförs också av en del andra
reraissinstanser.
1968 års
brottmålsutredning, som förordar att fängelsestraffet reserveras för de grova
skattebrotten och att övriga brott bör träffas av kraftiga bötesstraff,
framhåller att det från denna utgångspunkt inte ter sig lika naturligt att för
skattebrottens del ersätta de normerade böterna med dagsböter. Man kan nämligen
inte bortse från den möjligheten att dagsböter för stora grupper innebär en
strafflindring jämfört med normerade böter. Brottmålsutredningen anser dock
att de skäl som skattestrafflagutredningen åberopat till stöd för en övergång till
dagsbotssystemet är beaktansvärda och vill inte motsätta sig denna del av
reformen. Det torde emellertid finnas anledning att överväga, om inte tiden är
mogen för en allmän översyn av dagsbotssystemet i syfte att göra bötesstraffet
till ett än mera användbart alternativ till frihetsstraffet. Även Föreningen
Sveriges polismästare anser att frihetsstraffet bör reserveras för de grova
fallen. Den ekonomiska reaktionen måste under sådana förutsättningar bli
kännbar. Detta åstadkommes antingen genom att man bibehåller normerade böter
eller tar ut högre skattetillägg än vad utredningen föreslagit järate
dagsböter.
Svea hovrätt anser att
flera skäl i och för sig talar för en övergång från norraerade böter till
dagsböter raen ifrågasätter om inte en sådan reform skulle medföra en aUtför
ringa ekonomisk reaktion. Om förslaget att införa en administrativ
sanktionsform inte f. n. genoraförs blir behovet av en ytterligare ekonomisk
sanktion ännu större. Hovrätten föreslår därför att frågan om en särskild
rättsverkan av typen straffskatt närmare utreds. Man bör därvid undersöka om
inte denna rättsverkan i vissa fall lämpligen kan åläggas även juridisk person.
Liknande synpunkter anförs av hovrätten för Västra Sverige.
Länsstyrelsen i Jönköpings
län ställer sig något tveksam till att det nuvarande normerade bötesstraffet
slopas totalt. Utredningens förslag till nytt sanktionssystem torde nämligen i
vissa fall leda till en omotiverat lindrigare bedömning än f, n. Om normerade
böter och skattetillägg inte anses kunna förekomma samtidigt får likväl värdet
av det senare institutet anses så betydande att avskaffandet av det normerade
bötesstraffet ändå får godtas.
Kammarrätten
medger att de synpunkter utredningen anlagt för en övergång från normerade
böter till dagsböter inte kan bestridas. Slutsatserna för kammarrättens
vidkommande blir emellertid att man kan ifrågasätta lämpligheten av en vid
sidan av dagsbotssystemet utgående sanktion i form av straffskatt. Detta gäller
särskilt med hänsyn till att utredningens förslag i övrigt, åtminstone i flera
hänseenden, tillika innebär en skärpning av straffen för ifrågavarande brott.
Därmed blir den allmänpreventiva effekten i väsentlig del tillgodosedd. Det
torde dock inte vara möjligt att slopa skattetillägget i fall då skattebrottslagen
blir tillämpUg utan en mer genomgripande omprövning av det föreslagna
sanktionssystemet i dess helhet.
186 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Slutligen
anser Föreningen auktoriserade revisorer att betänkandet bör omarbetas, i
synnerhet vad gäller de ekonomiska sanktionerna och rättssäkerhetskraven vid
administrativa påföljder. Mycket talar emellertid för att goda resultat kan
uppnås inom ramen för nu gällande lagstiftning efter vissa mindre ändringar.
De
av utredningen föreslagna straffsatserna godtas uttryckligen av ett stort antal
remissinstanser, kontrollstyrelsen, CFU, riksåklagaren, hovrätten för Övre
Norrland, Rfv, flera länsstyrelser, KF, SACO samt Sveriges lantbruks förbund.
Andra instanser ställer
sig mer eller mindre tveksamma till de höjningar av straffsatserna som
utredningen föreslagit. Särskilt gäller detta straffmaximum för grovt skatte-
eller avgiftsbedrägeri. Å andra sidan anser man i några fall att utredningen
bedömt brotten mot uppbördsverksamheten alltför milt vid en jämförelse med de
centrala skattebrotten.
LO som finner de
betydande skärpningarna av straff skalorna för de centrala skattebrotten med
hänsyn till brottens allvarliga karaktär vara väl motiverade påpekar att
straffsatserna för brotten mot uppbördsverksara-heten trots föreslagna
höjningar förefaller låga i förhåUande till vad som föreslås för de centrala
skattebrotten. Liknande synpunkter har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
och i viss mån riksskattenämnden.
Länsstyrelserna i
Hallands, Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län godtar i princip de
föreslagna straffsatserna för de centrala skattebrotten men ifrågasätter om
dessa ändringar kommer att leda till åsyftat resultat. I ett par fall framhålls
att straffskärpningarna lätt kan leda till att alltför höga krav ställs på
bevisningen, och att därigenom svårigheterna att få fällande dom ökar.
Kammarrätten understryker
att enbart den omständigheten att skattebrotten kan antas förekomma i så
betydande omfattning att det måste ifrågasättas om de rättsvårdande
myndigheterna behärskar situationen ger anledning till att man genoin skärpta
straff ger eftertryck åt kravet på sanningsplikt i deklarationsförfarandet. I
vad mån straffen skall skärpas är en avvägningsfråga, som sammanhänger med den erfarenhetsmässiga
allmänpreventiva funktionen hos det straffrättsliga påföljdssystemet. Detta
problem har inte berörts i betänkandet, och kammarrätten anser sig sakna
förutsättning att utifrån egna erfarenheter göra något mer preciserat uttalande.
Såvitt framgår av betänkandet har dock övriga nordiska länder funnit ett
maximistraff på två års fängelse tiUräckligt. Tyskland däremot synes ha ett
maximistraff på fem års fängelse. Utredningens överväganden för förslaget om
fängelse upp till sex år framgår ej av betänkandet, men maximistraffet
framträder mot nyssnämnda bakgrund som möjligen väl strängt.
Föreningen
Sveriges slatsåklagare, som ställer sig klart avvisande till
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 187
de
föreslagna straffsatserna för de centrala skattebrotten, grundar sitt stäUningstagande
på ett aUmänt hållet resonemang. Därvid konstateras till en början att
rättstillämpningen hittills inte på långt när utnyttjat de möjligheter i
påföljdshänseenden som SkSL tillhandahåUer. En väsentlig skärpning av
påföljdspraxis vid skattebrott är av skilda skäl den bristande laglydnaden
och skattesystemets omfördelningsprincip samt andra mera allmängiltiga skäl
otvivelaktigt behövlig. Sådan skärpning kan knappast uppnäs annat än genom en
höjning av straffskalorna. Utan en sådan höjning är det nämligen svårt för
åklagarna att med någon tyngd argumentera för mer ingripande påföljder i de
enskilda fallen än de som f. n. utdöms. Någon drastisk höjning av straff
skalorna behövs enligt föreningens mening inte för att åstadkomma ett sådant
resultat, utan en relativt måttlig straffskärpning förefaller tillräcklig.
Denna har de bestämda fördelarna framför en omedelbar drastisk höjning att den
i dagsläget kan vinna allmän anslutning och att den om utvecklingen visar
det påkallat och det med hänsyn till den allmänna opinionen finnes lämpligt
medger ytterligare höjning längre fram. Dessutom underlättar en mera måttlig
skärpning av straffskalorna för skattebrott en framtida behövlig samordning
mellan skattestrafflagstiftningens och varusmugglingslagstiftningens
straffskalor. Enligt föreningen är således tiden ännu inte mogen för en
alltför stor höjning av straffskalorna. En sådan kan få
"bumerangeffekt". Andra olägenheter, såsom en alltför tillspetsad
debatt om skattepolitiken och därav föranledda onödiga politiska motsättningar
mellan medborgarna, är också tänkbara. Avslutningsvis understryks att det
sagda gäller de centrala skattebrotten, medan de föreslagna straffskärpningarna
för uppbördsbrotten sägs få anses vara synnerligen välbehövliga.
Svea
hovrätt ställer sig kritisk till de föreslagna straffskärpningarna. I yttrandet
erinras till en början om att utredningen anser sig få stöd för den föreslagna
straff skärpningen genom den intervjuundersökning som utredningen låtit
företa. Hovrätten har dock en annan uppfattning om inställningen till
skattebrotten i det allmänna rättsmedvetandet än den utredningen redovisar.
Det är hovrättens tro att flertalet medborgare inte är beredda att jämställa
de centrala skattebrotten raed stöld och bedrägeri, åtminstone inte med de
grövsta formerna av dessa brott. F. ö. kan anmärkas att förslaget hämtar sina
straffsatser från bedrägeribrottet och inte från de brott i 15 kap. BrB som
konstruktionsmässigt mera liknar de föreslagna skattebrotten. En
straffskärpning synes dock enligt hovrätten påkaUad. Var straffmaximum sedan
sätts torde endast i mindre mån påverka lagens förmåga att avhålla från brott.
Enligt hovrättens uppfattning är det nämligen här liksom på andra områden
snarare sannolikheten för upptäckt än det eventuella straffets höjd som verkar
avskräckande. En förstärkt kontrollorganisation framstår därför som mera
verkningsfullt medel raot skattebrottsligheten än överdrivet höga
straffskalor.
188 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Även
hovrätten för Västra Sverige gör liknande uttalanden som Svea hovrätt. Man
framhåller bl. a. att straffmaximum för oaktsamhetsbrott enligt 15 kap. BrB i
intet fall är högre än sex månaders fängelse. Detta gäller också fall där ett
vittne i ett mål om ansvar för brott, på vilket kan följa livstids fängelse, av
grov oaktsamhet lämnar osann uppgift i betydelse för saken. Enligt hovrättens
mening kan det starkt ifrågasättas om de föreslagna straffskärpningarna såsom
utredningen gör gällande har gensvar i det allmänna rättsmedvetandet.
Bland
de remissinstanser, som förklarar att de föreslagna straffsatserna är för höga,
märks vidare Skånes handelskammare, SR samt Svenska företagares riksförbund.
1968 års
brottmålsutredning anser att skattestrafflagutredningen i alltför hög grad
förlitat sig på frihetsstraffets preventiva effekt och att förslaget från
kriminalpolitisk synpunkt därför ger uttryck för en föga progressiv tendens. I
stället förordas ett system som i huvudsak innebär att ovillkorligt
frihetsstraff reserveras för de grova skattebrotten eventuellt även vid
återfall för medelsvåra brott men att kraftiga böter blir den normala
brottspåföljden i övriga fall. Allmänpreventiva skäl synes inte tala mot en
sådan ordning. Pågående kriminologiska undersökningar antyder snarast att
frihetsstraffets preventiva effekt överskattats. Man kan således i och för sig
förvänta att mycket kraftiga böter har en väl så avskräckande effekt och verkar
lika allmänt avhållande från skattebrott som ett presumtivt kortvarigt
frihetsstraff. Det väsentUga i detta hänseende är att upptäcktsrisken ökar,
och att man genom upplysning eller dylikt kan få stöd för en allmän omvärdering
av denna typ av brottslighet, vilket på sikt stärker skattemoralen.
Några
av de reraissinstanser, som ansett att de av utredningen föreslagna
straffsatserna är för höga, förordar själva andra latituder.
När det gäller skatte-
eller avgiftsbedrägeri föreslår hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen
i Södermanlands län att straffmaximum för grovt brott skall sättas till fyra
års fängelse samt att brott av normal svårhetsgrad också skall ha böter i
straffskalan. Även riksskattenämnden vill att straffsatsen för grovt brott
skall ligga mellan sex månader och med viss tvekan högst fyra år. I
sammanhanget erinrar nämnden om att maximistraffet för grovt narkotikabrott så
sent som förra året under intryck av de svåra lidanden och skador som genom
sådana brott tillfogades andra människor höjdes från dittUlsvarande fyra år
till sex år. Det torde inte råda något tvivel om att det grova narkotikabrottet
såväl från principiella synpunkter som enligt uppfattningen hos den breda
allmänheten är ett vida svårare och farligare brott än ett grovt skattebrott.
Avslutningsvis framhåller nämnden att man inte ens kan acceptera ett så högt
straffmaximum som sex års fängelse även om brottet konstrueras som ett
effektbrott med straffbart försök, vilket i och för sig skulle medföra att
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 189
böter
ingick i straffskalan för brott som avslöjades på försöksstadiet. Det
administrativa tillägget gör nämligen att strafframarna för allmänt bedrägeri
inte kan användas. Sveriges industriförbund menar att straffet för grovt brott
bör vara fängelse mellan sex månader och två år samt att fängelsestraffet vid
normalfall inte rimligen kan överstiga ett år. Föreningen Sveriges
statsåklagare anser att böter bör kunna utdömas i normalfall för att undvika
att lindrigare sådana fall bedöms som ringa brott. Liknande synpunkt har
Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Hovrätten för Västra
Sverige, riksskattenämnden och Sveriges industriförbund föreslår att
maximistraffet för oaktsamhetsbrottet vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga
skall vara fängelse i ett år.
Ett par remissinstanser
riksskattenämnden och hovrätten för Övre Norrland anser att straffmaximum för
brottet underlåtenhet att innehålla skatt enligt 6 § skattebrottslagen bör vara
fängelse i sex månader. Nämnden framhåller att den av utredningen förordade
straffsatsen är för hög, inte minst vid en jämförelse med sex-månadersstraffet
enligt 5 §, där det dock är fråga ora bl. a. uppsåtliga oredlighetsangrepp raot
beskattningssysteraet. Enligt hovrättens mening kan det vara lämpligt att sänka
straffmaximum för att göra det möjligt att använda strafföreläggande för detta
brott. Sveriges industriförbund finner att det liksom hittills är fullt
tillräckligt att bestraffa detta underlåtenhetsbrott med dagsböter.
Hovrätten för Övre
Norrland anser av samma skäl som anförts beträffande brottet enligt 6 § att
normalgraden för uppbördsbrottet enligt 7 § bör bestraffas med högst sex
månaders fängelse. Även Sveriges industriförbund vill sänka straffskalan för
uppbördsbrottet. Förbundet föreslår att gärningen skall bestraffas endast vid
tredska från den betalningsskyldiges sida och att straffet i detta fall skall
vara böter eller fängelse i högst sex månader.
Slutligen
riktar riksskattenämnden, länsstyrelsen i Södermanlands län, LO och Sveriges
industriförbund kritik mot utredningens förslag att bestraffa löntagare och
andra skattskyldiga med enkla ekonomiska förhållanden med dagsböter eller
fängelse i högst två år för räkenskaps-försummelse enligt 8 §. Frihetsstraffet
bör reserveras för bokföringsskyldiga och andra särskilt räkenskapsskyldiga,
medan dagsböter sägs vara fullt tillräckligt för dem med vanlig
anteckningsskyldighet. Industriförbundet tillägger att straffskärpning inte
ens bör komma i fråga för bokföringsskyldiga och därmed jämställda i avvaktan på
ny lagstiftning om bokföringsskyldighetens omfattning.
Utredningens
uppfattning att påföljden villkorlig dom i regel inte bör användas vid
uppsåtliga skattebrott av normal och grov svårhetsgrad har gett anledning till
en del uttalanden.
Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare instämraer i utredningens uttalande
att skattebrotlsligheten är ett brottsoraråde där all-
190 KungL Maj:ls proposition nr 10 år 1971
mänpreventiva
hänsyn måste framhävas med särskild styrka. En förutsättning för att
villkorlig dom skall få användas endast i sådana undantagsfall som utredningen
exemplifierar hög ålder eller svår sjukdora torde dock vara att åtal kan
följa mycket snabbt på gärningen. Om åklagare eller domstolar måste avvakta
utgången i skattemålet, eller om förundersökningen drar ut under lång tid,
kommer det sannolikt att bli mera vanligt med villkorlig dom än vad
utredningen har förutsatt.
Riksåldagaren delar
uppfattningen att hänsyn lill den allmänna laglydnaden måste väga särskilt
tungt vid uppsåtliga skattebrott. Vid val av påföljd måste dock beaktas att
individualpreventiva skäl i det särskilda fallet kan tala starkt mot ett
frihetsberövande. För skyddstillsyn torde något större utryrame inte finnas vid
rena skattebrott. Däremot bör det i åtskilliga fall vara möjligt att använda
villkorlig dom i kombination med ett kännbart bötesstraff. Även hovrätten för
Övre Norrland anser att utredningen förordat en väl restriktiv tiUämpning av
den villkorliga domen.
SR,
Svenska företagares riksförbund samt Sveriges industriförbund menar samtliga
att villkorlig dom måste få komma till användning i betydligt större
utsträckning än utredningen tänkt sig.
Enligt riksskattenämnden
och Sveriges lantbruksförbund bör brott mot skattebrottslagen inte behandlas strängare
än förmögenhetsbrott i allmänhet. Nämnden tillägger att det med hänsyn till
rådande rättspraxis på förmögenhetsbrottens område inte finns någon anledning
befara att villkorlig dom eller skyddstillsyn skulle komma att utdömas vid
verkligt grova skattebrott.
1968 års
brottmålsutredning framhåller att ovillkorliga frihetsstraff bör reserveras för
grova skattebrott eventuellt även vid återfall för medelsvåra brott samt
att kraftiga böter bör vara den normala brottspåföljden i övriga fall. Liknande
synpunkter omfattas av Föreningen Sveriges polismästare.
Frivillig
rättelse. Bestämmelsen om frivillig rättelse i 9 § förslaget till
skattebrottslag har föranlett endast några få uttalanden från remissinstansernas
sida.
Hovrätten för Övre
Norrland framhåller att frivilligt tillbakaträdande enligt utredningens raening
blott kan ske vid brott i vilka läranande av osann uppgift ingår i
gärningsbeskrivningen. Även vid passivt skattebedrägeri torde dock frivilligt
tillbakaträdande vara möjligt, nämligen genom att deklaration inges. Den som
inger sin deklaration får väl anses ha vidtagit åtgärd sora raedför att skatt
inte undandras det allmänna.
Länsstyrelsen
i Älvsborgs län menar att tillbakaträdandet från fullbordat skattebrott skall
ske skriftligen. Man föreslår därför uttrycklig föreskrift om att frivillig
självrättelse skall ske genom skriftligt meddelande.
Riksskattenämnden
framhåller att bestämmelsen om frivillig rättelse
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 191
måste
utsträckas att gälla vid kvalificerat uppbördsbrotl enligt 7 § andra stycket
lagförslaget.
Preskription.
De förlängningar av preskriptionstiderna, som blir följden om utredningens
förslag till straffskärpningar godtas, har i aUmänhet inte gett anledning till
några särskilda kommentarer.
Riksåklagaren
och Rfv erinrar emellertid om att den tioåriga preskriptionstiden för grovt
skatte- eller avgiftsbedrägeri gör det möjligt att beivra grövre brott med mer
komplicerade utredningar på ett annat sätt än f. n. Även om preskriptionstiden
förlängs bör det enligt riksåklagarens uppfattning vara en strävan att
nedbringa utredningstiderna.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län har uppmärksammat att preskriptionstiden för ringa fall av
skattebedrägeri blir två år mot nuvarande fem år. Med hänsyn till de
olägenheter som i praktiken kan uppstå genom en så relativt kort
preskriptionstid som två år föreslår länsstyrelsen att nuvarande särskilda
preskriptionstid om fem år bibehålls. Samraa uppfattning har hovrätten för
Västra Sverige.
Övrig
specialstraffrättslig lagstiftning
Riksskattenämnden
framhåller att det kan råda delade meningar om kriminaliseringens omfattning
särskilt med hänsyn till att den nya administrativa sanktionsformen till stor
del är avsedd att ersätta ordningsstraffen samt om uppdelningen i centrala
skattebrott och förseelser men tillägger att man inte anser sig böra ta upp
dessa frågor till närmare diskussion. Däremot finner nämnden det
anmärkningsvärt att utredningen inte diskuterat vitesinstitutets utformning och
användning. Det administrativa tillägget kommer nämligen i stor utsträckning
att ersätta vitet i det praktiska rättslivet. Även om vitet inte helt kan
undvaras finns det enligt nämndens uppfattning skäl att i viss mån inskränka
vitesbestämmelsernas till-lämpningsområde.
Föreningen
Sveriges statsåldagare erinrar om att bagatellförseelser enligt
utredningsförslaget alltjämt är kriminaliserade i betydande omfattning. Om en
administrativ sanktionsform införs bör det enligt föreningens uppfattning vara
möjligt att på bagatellförseelsernas område ytterligare begränsa
kriminaliseringen.
1968
års brottmålsutredning och riksåklagaren har i allmänt hållna uttalanden
understrukit vikten av att kriminaliseringen begränsas och detta särskilt när
det gäller gärningar förövade av oaktsamhet.
GeneraltuUstyrelsen,
som delar utredningens uppfattning att VSL:s till-lämpningsområde och
straffsatser åtminstone f. n. inte bör ändras, anser att det straffbara området
för grovt oaktsam varusmuggling enhgt 5 § VSL bör utvidgas. Vid grov oaktsamhet
krävs nämligen för ansvar enligt gällande rätt att tull eller annan avgift
undandragits statsverket eller att gods
192 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
införts
eller utförts i strid mot förbud. Den som lämnar felaktig uppgift om varas beskaffenhet
eller värde i samband med tullbehandling kan inte bestraffas, om förhållandet
upptäcks vid tulltaxeringen eller eljest innan godset utlämnats från
tullverket. Detta förhållande har i praktiken visat sig vara en allvarlig
brist, särskilt som det ofta är fråga om fall, där det kan misstänkas att
oriktig uppgift lämnats uppsåtligen fastän detta inte kan bevisas. Ännu
tydligare kommer bristen att framstå, om i en kommande tullprocedur
tulltaxeringen principiellt skall grundas på lämnade uppgifter. I betänkandet
har denna fråga inte blivit berörd trots att det av prop. 1966: 79 indirekt
framgår att detta varit avsikten. Styrelsen hemställer därför att ändring
vidtas i VSL på sådant sätt att grov oaktsamhet vid lämnande av uppgifter i
samband med tullbehandling blir straffbar även om gärningen upptäcks innan
tulltaxeringen avslutats och godset utlämnats frän tullverket,
SR
finner det otillfredsställande att den allmänna straffskärpningen för
skattefusk inte föreslås bli uppföljd på varuinförselns område. Enligt förbundet
bör påföljderna för skattebedrägeri i samband med införsel och utförsel av
varor skärpas och dessutom effektivare åtgärder för uppdagande och lagföring av
brott genomföras även inom denna del av skatteområdet.
Slutligen
har några remissinstanser yttrat sig över vissa av utredningen föreslagna
straffbestämmelser vid sidan av skattebrottslagen.
Sålunda
har kontroUstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd förklarat
att de godtar de av utredningen föreslagna straffbestämmelserna, som berör
deras verksamhetsområden.
CFU
ifrågasätter om den föreslagna straffbestämmelsen i 80 § UF behöver stå kvar.
Till en början framhålls att brott mot föreskrifterna i 78 § 1 mom. första och
andra styckena torde kunna bestraffas som räkenskapsförsumraelse enligt 8 §
förslaget till skattebrottslag efter vissa justeringar av
författningstexterna. Underlåter arbetsgivare, försäkringsbolag eller
understödsförening att enligt 19 § UF lämna infordrade uppgifter kan dels vite
föreläggas enligt 83 § UF, dels böter utdömas enligt 80 § UF. Sedan gammalt har
gällt den principen att vite inte får föreläggas då straff är utsatt. Viteshot
och straffhot ter sig nämligen som alternativa påtryckningsmedel. Vissa
författningar ger uttryck för denna gamla princip, men den har dock
genombrutits i nyare författningar, CFU anser dock att det inte är nödvändigt
med dubbla påtryckningsmedel i det aktuella fallet. Antalet amiianingar enligt
19 § UF är ringa, och om någon underlåter att efterkomma anmaningen får
vitesföreläggande anses vara ett tillräckligt effektivt instrument. Berörda
uppgifter kan eventuellt införskaffas genom räkenskapsgranskning.
Rfv,
CFU och Skånes handelskammare har uppmärksammat att underlåtenhet att inkomma
med kontrolluppgift bestraffas med dagsböter enligt 120 § TF men med vanUga
böter, högst 500 kr., enligt 34 § AVGF, Man
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 193
föreslår
därför att dagsböter införs som straff även enligt 34 § AVGF för att undvika
besvärande konkurrenssituationer om arbetsgivaren endast inger
kontrolluppgifterna i ett exemplar.
Förundersökning
m. m.
Flera
remissinstanser delar utredningens uppfattning att revisionsverksamheten har
stor betydelse för uppdagandet av allvarligare skattebrott och att den måste
utbyggas i väsentlig mån.
Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund finner inte någon väsentlig skillnad mellan den
underrättelseskyldighet om misstänkta brott, som enligt nuvarande ordning
åvilar taxeringsnämndens ordförande, och utredningens förslag att överflytta
denna skyldighet till lokal skattemyndighet. Denna måste få svårigheter att
granska hela materialet varför ojämnheten i anmälningsfrekvensen sannolikt
kommer att bestå även om utredningens förslag genomförs.
Ett
stort antal reraissinstanser understryker vikten av samarbete mellan
beskattningsmyndigheternä och polis/åklagare vid misstanke om skattebrott.
Därvid framhålls särskilt att det samordnade utredningsarbetet måste komraa
till stånd på ett så tidigt stadiura som möjUgt.
Rikspolisslyrelsen,
som erinrar om utredningens uttalande att specialisttjänster bör inrättas för
utredning av skattebrott, anser att det bör ankomma på styrelsen att lösa de
organisatoriska frågor som kan bli en följd av en långt driven specialisering
på skattebrottens område.
Föreningen
Sveriges länspolischefer delar utredningens uppfattning att de för utredning av
skattebrott särskilt utbildade och avdelade utredningsmännen bör disponeras
regionalt oavsett om den regionala polisverksamheten i framtiden kommer att
omfatta ett län eller ett större verksamhetsområde. Vidare framhåller
föreningen att rekryteringen av polispersonal, som skall sysselsättas med
ekonomiska utredningar av kvalificerad natur, måste förbättras och förstärkas.
Då denna typ av utredningar ställer särskilt stora krav på utredningsmännens
kvalifikationer bör tjänsterna lönemässigt placeras så förmånligt som möjligt
för att befattningarna skall kunna locka väl kvalificerade polismän och alltför
täta personalbyten skall kunna undvikas. Den hittillsvarande rekryteringen har
varit inriktad på anställning av personal för ordningspolistjänst. Det kan
därför enligt föreningen ifrågasättas om tiden inte får anses vara inne att
överväga möjligheten av direkt rekrytering till utredningsverksamhet, t. ex.
för kvalificerade ekonomiska brott. Det bör inte stäUas lägre krav på
grundutbildningen av dylika polismän än som gäller för taxeringsassistenterna.
En
annan mening om polisutredningen av skattebrott har Föreningen Sveriges
polismästare. Man avråder bestämt, ifrån att centrala eller regio-
7 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
194 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
nala
specialenheter tillskapas för att regelmässigt syssla med ekonomiska brott.
Särskilda polisenheter vid sidan av de ordinarie bör undvikas. Till detta
kommer att personalen inom taxeringssektorn måste erhålla utbildning i
förundersökningsteknik och taktik för att polisutredningarna skall kunna
fullföljas snabbt med erforderligt och korrekt grundmaterial från
taxeringsmyndigheterna. F. n. förekommer det ofta brister i detta hänseende.
1968
års brottmålsutredning anser att det från skilda synpunkter inte minst
effektivitetsskäl finns anledning överväga om man inte ytterligare bör
integrera skatteprocessen och straffprocessen. Enligt nuvarande system utförs
inte skatteutredningen i taxeringsraål på sådant sätt att den direkt kan tjäna
sora förundersökning i brottmål. Det torde dock vara möjligt att efter viss
utbildning låta taxeringstjänstemännen fullgöra åtskilliga funktioner inom
ramen för förundersökningsförfarande.
Detta
kan medföra att reglerna om förundersökning i brottmål måste tillämpas även
inom skatteprocessen. Rationaliseringsåtgärder i denna riktning synes vara
nödvändiga för att man skall uppnå en effektiv process och därigenom också ett
effektivt sanktionssystem.
Kammarrätten
anser att revisionsverksamheten i vissa fall kan ingå som ett direkt led i
förundersökningen. Detta kräver att åklagarmyndigheterna till sitt förfogande
får erforderlig fackkunskap. I sammanhanget påpekar kammarrätten, att
taxeringsrevisionen f. n. många gånger har en förtäckt form av förundersökning.
Mot detta kan kritik riktas. Vid en skärpning av det straffrättsliga
påföljdssystemet och inte minst vid införande av det föreslagna dubbla
sanktionssystemet framstår en ändring av denna praxis som angelägen.
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Den
mångskiftande verksamhet som i det nutida samhället bedrivs av det allmänna
stat eller kommun finansieras till övervägande del genom skatter och
allmänna avgifter. Av statsverkets beräknade inkomster för budgetåret 1970/71,
ca 44 miljarder kr., svarar skatterna och avgifterna för ca 40 miljarder kr.,
dvs. ca 91 %. Av kommunernas beräknade inkomster för år 1970, nära 36 miljarder
kr., svarar skatterna för drygt 18 miljarder kr., dvs. något mer än 50 %.
Skatter
och allmänna avgifter tas ut i olika former. Gemensamt för ett flertal av dessa
är emellertid att de förutsätter kännedom från beskattningsmyndighetens sida
om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden i vissa avseenden. Denna kännedom
grundas i princip på uppgifter som den skattskyldige själv är skyldig att
lämna. Beskattningsmyndigheten
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 195
har
visserligen möjlighet till kontroll av olika slag, men även kontrollen bygger
på skyldighet från medborgarnas sida att lämna upplysning om ekonomiska
transaktioner.
Skyldigheten
att gå beskattningsmyndigheterna till hända genom att lämna uppgifter i
ekonomiska avseenden vare sig det gäller egna eller andras förhållanden
upprätthålls främst genom kontroll och sanktioner, dvs. påföljder vid
skyldighetens åsidosättande. Förutom möjligheten att förelägga vite för den som
försummat sin uppgiftsskyldighet finns straffsanktioner, som omhänderhas av de
judiciella myndigheterna, dvs. åklagarmyndigheterna och de allraänna
domstolarna.
Skatteväsendet
har utöver funktionen att tiUgodose det allmännas utgiftsbehov andra viktiga
uppgifter. Jag kan här nämna beskattningsinstrumentets roll vid konjunktur
styrningen och i fördelningspolitiken. Ett väl fungerande skatteväsen är
således en av huvudförutsättningarna för vårt moderna samhälles bestånd och
utvecklingsmöjligheter.
Som
jag nyss påpekade bygger beskattningen i många fall på uppgifter från
medborgarna i fråga om såväl egna som andras ekonomiska förhållanden. Skatte-
och avgiftsväsendets centrala roll för det allmännas finansiering återspeglas
för den enskilde i den stigande andel som skatte- och avgiftsbetalning tar i
anspråk av den privata ekonomin. Den enskilde individen får härigenom ett ökat
ansvar för det allmännas utgifter. Inom kollektivet finns emellertid alltid de
som på olika sätt försöker dra sig undan sina skattemässiga förpliktelser.
Någon
exakt uppgift på storleken av det skatteundandragande som förekommer i vårt
land finns inte tillgänglig. Inte heller anses någon tillförlitlig direkt metod
föreligga för att mäta omfattningen av detta undandragande. Det finns
emellertid starka skäl att anta att skatteundandragandet i Sverige årligen
uppgår till avsevärda belopp. Skattestrafflagutredningen har i sitt betänkande
Skattebrotten (SOU 1969:42) angett att enligt en beräkningsmetod den inkomst
som år 1966 undanhållits från taxering av fysiska personer skulle ha nått en
storlek av 34 miljarder kr., vilket skulle motsvara en undandragen skatt av
uppskattningsvis 1,5 miljarder kr. Med hänsyn till vissa andra beräkningar är
det sannolikt att denna siffra är för lågt tilltagen.
Redan
förmodandet om ett skattesvinn av denna storleksordning ger en antydan om de
problem som skattelagstiftaren har att räkna med. Medborgarnas känsla av
ansvar inför fullgörandet av sina skyldigheter mot samhället är i hög grad
beroende av det förtroende de kan känna för samhällets förmåga att befordra
rättvisa och jämlikhet. Detta gäller inte minst fullgörandet av
skattskyldigheten. Alldeles bortsett från politisk inriktning och olikheterna i
åsikter om de ändamål beskattningen bör tillgodose gäller i ett demokratiskt
samhälle att de utgifter som beslutats skall bestridas av medborgarna i den
ordning författningarna föreskriver. Förväntningen att
196 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
denna
princip kan upprätthållas i praktiken är en grundförutsättning för all
skattemoral och ansvarskänsla inför skattesystemet.
De medel som samhället har
till sitt förfogande för att åstadkomma efterlevnad av skattereglerna och
sålunda stärka skattemoralen är av olika slag. En viktig förutsättning är
givetvis att skattelagstiftningen utformas så att medborgarna i gemen kan
tillgodogöra sig dess innehåll. Med hänsyn till den komplicerade strukturen av
vårt samhälle är detta emellertid ingen lätt uppgift. Det är därför desto
angelägnare att medborgarna får erforderlig service genom anvisningar och
blanketter samt genom upplysningsbroschyrer, möjligheter till rådfrågning hos
skattemyndigheterna etc. På detta område sker en kontinuerlig
reformverksamhet. Jag vill peka på statsmakternas beslut att inrätta
riksskatteverket, som skall träda i funktion vid årsskiftet 1970/71. Bland
verkets huvuduppgifter kan nämnas skyldigheten att följa skattelagstiftningen
och dess tillämpning samt att få till stånd åtgärder för att på olika sätt
underlätta för de skattskyldiga att fullgöra sina skyldigheter.
En annan viktig
förutsättning är att skatte- och taxeringsadministrationen är utrustad med
sådana resurser att den kan fungera väl. På inkomsttaxeringens område har
sedan länge rått överbelastning. Taxeringsnämnderna har att under en mycket
kort tidsperiod utföra stora mängder av arbete. Med hänsyn till den snabba
förändringen av lagstiftningen, tillkomsten av nya problem på skatteområdet m.
m. kan det övervägas att grundligt reformera det nuvarande
taxeringsförfarandet. Jag är dock inte beredd att i detta sammanhang närmare
gå in på denna fråga. En förstärkning av de lokala skattemyndigheternas
personalresurser har emellertid redan beslutats som ett led i förbättringen av
taxeringsorganisationen. Vi är inne i ett skede när tidigare använda
arbetsrutiner byts ut mot tidsenligare och rationellare metoder under utnyttjande
av den moderna kontorsraaskintek-niken. Sådana rationaliseringar kan således
väntas komma skatte- och taxeringsorganisationen och därmed också de
skattskyldiga till godo.
Skatte- och
taxeringskontrollen är ett betydelsefullt medel att stärka skattemoralen. De på
senare tid genomförda landsomfattande taxeringsrevisionerna har ådagalagt
betydande skattefusk. Även på mervärdeskattesidan har utvecklingen påvisat
behovet och värdet av revisioner. Med hänsyn till det ansträngda läget på
personalsidan inom skatteförvaltningen har skatte- och taxeringskontrollen inte
kunnat genomföras i den omfattning som varit önskvärd. Genom inrättandet av
riksskatteverket, som avses få en avdelning för kontroll och revision, bör en
behövlig förstärkning komma till stånd också på detta område.
Vid
sidan av kontrollen ingår sanktioner som det viktigaste medlet för att
åstadkomma efterlevnad av reglerna på skatte- och avgiftsområdet. Det är min
avsikt att i förevar ande sammanhang närmare ta upp hela detta fält till skärskådande.
Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 197
finns
på detta område en mängd olika bestämmelser om påföljd vid åsidosättande av
föreskrivna skyldigheter. För de svåraste och mest typiska försummelserna finns
dock bestämmelser samlade i en särskild författning, skattestrafflagen (SkSL).
Denna lag är tillämplig för flertalet av de vanligast förekommafide skatte- och
avgiftsformerna. Vissa skatteområden ligger emellertid utanför. Bl. a. gäller detta
de skatter och avgifter som tas ut vid import. Även brott mot författningar på
socialförsäkringsområdet regleras i bestämmelser som ligger utanför SkSL liksom
förseelser i fråga om käll-skatteuppbörden. Gemensamt för alla här åsyftade
sanktionsbestämmelser är emellertid att de, som jag i korthet redan har antytt,
är avsedda att till-lämpas av åklagarmyndigheterna och de allmänna domstolarna.
Kravet på en översyn av
sanktionssystemet på skatte- och avgiftsområdet i dess helhet har så småningom
blivit aktuellt. Nuvarande ordning har kritiserats från skilda utgångspunkter,
inte minst under framhållande av bristen i systematik och likformighet. Man har
även ifrågasatt sanktionssystemets effektivitet. Ett flertal uppmärksammade
fall av skatteundandragande till avsevärda belopp har riktat allmänhetens
intresse på frågan om samhällets möjligheter att komma till rätta med
skattebrotten, Skattestrafflagutredningen har undersökt åtalsfrekvensen och
antalet fällande domar i förhållande till antalet avvikelser som gjorts vid
taxering till inkomstskatt. Resultatet av denna undersökning, för vilket jag
redogjort i det föregående, tyder på att det föreligger stora svårigheter att
tillämpa det nuvarande sanktionssystemet. Orsakerna till det torde vara många.
Den kanske främsta orsaken torde vara att söka i bristen på personella
resurser. Men även utformningen av sanktionssystemet måste sägas vara mindre
ändamålsenlig när det gäller att komma till rätta med såväl allvarliga fall av
skattebrott som de ofta förekommande bagatellförseelserna. Jag kommer i det
följande att utförligt gå in på svagheterna i det nuvarande sanktionssystemet.
Här kan jag, för att belysa min inställning i stort, lägga fram två exempel på
vad jag har i tankarna. Det första gäller den omständigheten att de centrala
skattebrotten falskdeklaration och vårdslös deklaration förutsätter att
behörig deklaration avlämnats. Därmed uppkommer svårigheter att effektivt
komma åt sådant skattefusk som skett på basis av underlåtenhet att avge
deklaration eller genom deklaration som inte undertecknats eller som
undertecknats av obehörig person vilken således inte kan göras ansvarig för
deklarationens innehåll. Det andra exemplet gäller begreppet grov oaktsamhet
och den nuvarande vida tolkningen därav i praxis. Det är lätt att se den
konflikt som måste uppstå i tillämpningen då det gäller att å ena sidan
utnyttja sanktionsformerna så effektivt som möjligt, å andra sidan finna en
möjlighet att i mer bagatellartade fall få en sanktion som inte medför den
chikan för den enskilde som ett åtalsförfarande och i synnerhet en fällande dom
innebär.
Skattestrafflagutredningen
har i det betänkande jag nyss berört. Skatte-
198 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
brotten,
lagt fram ett förslag till ett reformerat påföljdssystem på skatte- och
avgiftsområdet. En strävan har varit att effektivisera påföljdssystemet och
göra det mer differentierat och nyanserat. Enligt utredningen bör detta ske bl.
a. genom tillskapandet av en ny påföljdsform, ett s, k. skatte- eller avgiftstillägg.
Denna sanktion är avsedd att användas av skattemyndigheterna och således inte
handläggas i vanlig judiciell ordning. Därmed kan man få en förenklad
handläggningsform främst för de många fallen av bagatell karaktär. Men
tillkomsten av ett sådant administrativt påföljdssystem skulle innebära även
att åtals- och domstolsförfarandet kunde i huvudsak begränsas för den
allvarligare skattebrottsligheten.
Den
närmare innebörden av utredningens förslag har jag redovisat i det föregående.
Jag avser att diskutera det mer i detalj i det följande. I detta sammanhang
vill jag endast beröra det allmänna omdömet om utredningens förslag och min
egen inställning till det.
Remissinstanserna
har i mycket stor utsträckning varit överens om att åtgärder behövs för att
effektivisera skattekontrollen och beivrandet av skattefusket. Man har allmänt
ansett att ett administrativt påföljdssystem av i princip den karaktär
utredningen föreslagit är ett praktiskt instrument för uppnåendet av detta
syfte. Invändningar av olika slag har dock framförts. Vissa farhågor för
rättssäkerheten har uttryckts. Även den frågan har ställts huruvida
skattemyndigheterna vid sidan av sina egentliga uppgifter bör betros med en
uppgift av den art som nu avses. Detta spörsmål sammanhänger i viss mån med
resurserna i personellt hänseende. Vissa tvivel har sålunda uttryckts i fråga
om möjligheterna att inom ramen för den nuvarande organisationen på
skatteområdet kunna bemästra de tilltänkta uppgifterna.
För
egen del vill jag framhålla följande, Skattestrafflagutredningens förslag
innebär såvitt avser skatte- och avgiftstillägget en betydande nyhet för
svenskt rättsväsen. Ett påföljdssystem av denna art är emallertid inte oprövat.
Liknande system finns sålunda i åtskilliga andra länder. Särskilt kan här
nämnas förhållandena i våra nordiska grannländer, där det helt övervägande
antalet fall av skattefusk föranleder enbart administrativ påföljd, I Danmark
har den administrativa påföljden karaktär av böter, I Finland påförs
administrativa tillägg av beskattningsmyndigheterna jämsides med straff för
skatteförsnillning, som utdöms av allmän domstol. Norge har ett sanktionssystem
som liknar det finländska, dvs, det stora antalet fall av försummelser på
skatteområdet föranleder endast administrativ sanktion. De finländska och
norska systemen har tillämpats i åtskilliga decennier och synes fungera
tillfredsställande.
Även
om det enligt sakens natur vid införandet av ett nytt system måste uppkomma
frågor av principiell natur jag avser att diskutera dem ytterligare i det
följande har ingen remissinstans framfört så allvarliga betänkligheter eller
så grava invändningar mot systemet i princip att jag hy-
Kimgl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 199
ser
tveksamhet mot att föreslå dess införande även här i landet. Otvivelaktiga
fördelar står nämligen att vinna. För det första kan de redan nu hårt
ansträngda åklagar- och domstolsorganen befrias från en mängd ärenden, som är
av mindre betydelsefull art från kriminalpolitisk synpunkt sett, och tas i anspråk
för viktigare uppgifter. Dessutom vinner man den fördelen att myndigheter med
speciell kännedom om de ofta komplicerade skatte-och taxeringsreglerna får hand
om bedömningen även i påföljdshänseende. Den sakkunskap som finns inom skatte-
och taxeringsorganisationen blir således utnyttjad i bästa niöjHga mån. Jag är
medveten om att kritiska röster kan höjas inför detta resonemang och göra
gällande att just häri skulle ligga faror för rättssäkerheten. Man står här
emellertid inför alternativet att vissa delar av skattebrottsligheten helt
undgår påföljd till följd av det nuvarande systemets brist på effektivitet.
Som jag utvecklat i det föregående inverkar detta förhållande negativt på
skattemoralen, och det kan raed fog hävdas att ett ineffektivt påföljdssystem
innebär större faror i rättssäkerhetsavseende än det hot mot rättssäkerheten
som skulle ligga i risken för felaktiga beslut om skatte- och avgiftstillägg.
Felaktigheter av sistnämnda art kan rättas till i ett besvärsförfarande.
Som ytterligare en fördel
av ett administrativt påföljdssystem kan nämnas att den chikan som många
upplever vid ingripande från åklagarmyndigheternas sida försvinner i fall där
det kriminalpoUtiskt är meningslöst att ingripa med straffåtgärder. Därmed kan
man åstadkomraa större differentiering vid bedömningen av de olika typer av
förseelser som förekommer på onirådet. Vissa förfaranden, som nu inte omfattas
av det allmänna rättsmedvetandet som brott i egentlig mening, kan
avkriminaliseras, Å andra sidan brännmärks i högre grad svårare brottslighet.
Man får på så sätt bättre relief på skattebrotten.
Ett
praktiskt resultat av påföljdsreformen i dess helhet skulle bli att smärre
övertramp inte kominer att leda till några påföljder alls. Vidare kommer
sanktionerna i de fall där försummelsen inte kan tolereras att träffa jämnare
och rättvisare än f. n. Dessutom koramer den verkligt grova brottsligheten att
kunna beivras effektivare än vad som kan ske i dagens läge. Jag är emellertid
medveten om att systemet med ett mer eller mindre automatiskt skattetillägg är
en nyhet för vårt land och innebär en radikal omläggning av vad som hittills
gällt. Detta manar till försiktighet både såtillvida att bestämraelserna bör
ges en utformning som ger möjlighet att befria från avgift vid ursäktlig
försummelse men också så att introduktionen av lagstiftningen i praktiska
livet görs så mjuk som möjligt.
Jag
vill erinra om att det här förda resonemanget gäller inte bara skatterna utan
även avgiftsområdet. Det är en påtaglig fördel att detta område, som vuxit i
omfattning och betydelse under den senaste tiden, blir föremål för ökad
uppmärksamhet vad beträffar garantierna för att skyldigheterna fullgörs på
behörigt sätt.
200 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Det
anförda föranleder mig till det övervägandet att skattestrafflagutredningens
förslag bör läggas till grund för en reform av det skatterättsliga
sanktionssystemet. Jag avser i det följande att diskutera de olika delarna i
förslaget var för sig.
Det
administrativa sanktionssystemet
Innan
jag går in på detaljerna i utredningens förslag om skatte- och avgiftstillägg
vill jag närmare uppehålla mig något ytterligare vid de allmänna synpunkter som
enUgt utredningens mening motiverar införandet av dessa särskilda avgifter.
Utredningen
har låtit verkställa en undersökning av de ändringar som taxeringsnämnderna
gjort i deklarationerna för inkomst- och förmögenhetsskatt år 1966,
Felaktigheter till de skattskyldigas förmån som kan antas bero på felräkningar
eller missuppfattningar av beskattningsreglerna o, d, har uteslutits ur
materialet. En genomgång av materialet därefter visar bl. a., att 196 000 fall
förelåg där felaktigheten avsåg belopp under 500 kr., i 67 000 fall avsåg felen
belopp mellan 500 och 1 000 kr., i 53 000 fall mellan 1 000 och 2 000 kr. och i
41 000 fall belopp mellan 2 000 och 5 000 kr. I 9 000 fall översteg den
orildiga uppgiften 5 000 kr. Till de angivna siffrorna koraraer 70 000 fall där
fysiska personer har åsatts taxering i hemortskommunen utan att de avgett deklaration.
Dessa fakta skall ses mot bakgrunden av att t, ex. år 1964 ca 5 000
skattskyldiga fälldes för brott enligt SkSL och i dessa var det undandragna
beskattningsunderlaget högst 2 000 kr. i ungefär hälften av fallen, samtidigt
som det visat sig att ungefär två tredjedelar av dessa avsåg löntagare med
relativt okomplicerade och lätt kontrollerbara inkomstförhållanden. Det
uppgivna antalet fall av skönstaxeringar på grund av underlåtenhet att lämna
deklaration är inånga gånger större än åtal för motsvarande försummelse.
Vad
utredningen sålunda visat ger mig anledning att instämma i dess påstående, att
det nuvarande påföljdssystemet för skattebrott beträffande inkomst- och
förmögenhetsskatt drabbar ojämnt och slumpvis. Det finns tillräckliga skäl för
antagandet att missförhållanden av liknande slag gäller beträffande vissa
indirekta skatter och åtskilliga avgifter. Remissinstanserna har inte haft
något att invända mot det siffermaterial som utredningen har lagt fram.
Utgångspunkten
för reformförslaget har varit, att det nuvarande systemet på området bör
ersättas med ett system som är mer effektivt och jämnare i tillämpningen
samtidigt som det öppnar möjlighet till en ökad differentiering av sanktioner.
Utredningen har sedan den övervägt olika lösningar stannat för, att ett.
skatte- eller avgiftstillägg som bestäms i administrativ ordning bör vara det
lämpligaste medlet för att ge eftertryck åt föreskrifter om
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 201
åligganden
på skatte- och avgiftsområdet. Straffrättsliga påföljder föreslås gälla endast
för allvarligare överträdelser av de ifrågavarande författningarna. Det helt
övervägande antalet remissinstanser har godtagit den föreslagna lösningen i
princip. Dock betonar många av dem liksom utredningen vikten av att i det
administrativa avgiftssystemet skapas garantier som tillgodoser
rättssäkerheten.
Som framgått av vad jag
tidigare uttalat anser jag att den principiella lösning som utredningen har
förordat för de problem som föreligger här är i princip godtagbar. Det är f. n.
en allmän strävan att förenkla det judiciella förfarandet. Sålunda har ådömande
av straff i stor utsträckning ersatts av föreläggande av bot och av
strafföreläggande, vilket innebär att domstolarna avlastas åtskilligt arbete med
bagatellfall. Vad utredningen föreslagit om skatte- och avgiftstillägg innebär
en ytterligare förenkling av sanktionsformerna. Detta är möjligt genom att
beträffande skatter och avgifter det finns myndigheter och administrativa
domstolar som är väl förtrogna med de materiella bestämmelserna på området. Den
föreslagna ordningen torde få anses vara betydligt snabbare och billigare
även för den enskilde än något annat system för förenkling av sanktionerna
mot försummelser och förseelser på skatte- och avgiftsområdet. Det blir möjligt
att bestämma avgiften i nära anslutning till taxering eller debitering, och
systemet ger möjlighet att genomföra sanktioner i det stora antalet fall som
det här är fråga om, dvs. att åstadkomma en önskvärd jämnhet i tillämpningen. I
den utsträckning det rör sig om fel av ordningsmässig eller eljest
bagatellartad natur bör som utredningen har förutsatt saken få ett slut genom
uttagande av administrativ avgift och således domstolsförfarande helt kunna
underlåtas.
Enligt
min mening är det från flera synpunkter en väsentlig fördel att man kan avstå
från domstolsförfarande för att komma till rätta med enklare förseelser av
ifrågavarande slag. Inte minst den skattskyldige måste ofta uppleva det
nuvarande förfarandet som alltför omständligt och besvärande vidlyftigt i
bagatellfall. Var gränsen skall gå mellan fall som bör föranleda endast skatte-
eller avgiftstillägg och fall som dessutom bör gå till lagföring har närmast
samband med utformningen av straffbestämmelserna, som jag skall gå in på i det
följande.
Liksom
utredningen anser jag att den administrativa sanktionsformen bör tillämpas även
i det fallet att gärningen föranleder åtal. Frånsett att en annan ordning
skulle bli administrativt otymplig får redan de väsentliga skillnaderna mellan
sanktionsformerna avgift och straff anses utesluta möjligheten att införa ett
system där utdömande av straffpåföljd skulle utesluta påföring av skatte- eller
avgiftstillägg. Jag vill erinra om att denna konsekvens inte är okänd inom den
nuvarande lagstiftningen. Sålunda påförs restavgift och tilläggsavgift enligt
58 § 1 mom. uppbördsförordningen (UF) bl, a, på grund av försening med
inbetalning av källskatt där dock viss möjlig-
7t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
202 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
het
till befrielse eller nedsättning av avgifterna föreligger oavsett om
för-suraraelsen medför åtal och dom enligt 80 § 1 mom. andra stycket förordningen.
För fällande dom fordras helt naturligt att uppsåt eller grov oaktsamhet
ligger arbetsgivaren till last, vilket givetvis inte gäller som villkor för
påföring av avgift. Även om rekvisiten för påföring av skattetillägg måste få
en mer komplicerad karaktär än villkoren för uttagande av restavgift kan en
viss parallellitet anses föreligga.
I
detta sammanhang vill jag erinra om att frågan om en särskild avgift vid
oriktig uppgift som bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen diskuterats
tidigare men avvisats. Detta har uppmärksammats av några remissinstanser. Jag
vill till detta framhålla att förhållandena nu är annorlunda. De argument som
då anfördes mot ett administrativt sanktionssystem har inte bärkraft
beträffande det föreliggande förslaget, som bygger på en samlad översyn av
sanktionssystemet i dess helhet. Vidare har skett och kommer att ske en
fortgående upprustning av de personella resurserna hos de myndigheter, de
lokala skattemyndigheterna, som avses i första hand skola tillämpa det
administrativa sanktionssystemet. Dessutom innebär systemet möjligheter till
befrielse i ursäktliga fall. Det här aktuella systemet är således betydligt mer
nyanserat än det som tidigare har varit på tal.
Jag
framhöll nyss fördelen med att skatte- och avgiftstillägg enligt förslaget
skall bestämmas av de myndigheter som har bäst kännedom om själva de materiella
bestämmelserna för skatterna eller avgifterna. Förhållandet kommer in i bilden
när det gäller att bedöma frågan om vilka garantier som kan skapas för en
riktig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. Förslaget har, som jag
redan i korthet berört, kritiserats från synpunkten av rättssäkerhet. För egen
del vill jag understryka att enligt min mening de myndigheter och domstolar som
i sin dagliga gärning har att tillämpa de materiella bestämmelserna får anses
besitta den bästa sakkunskapen för att avgöra frågor om
"ursäkllighet" vid oriktiga uppgifter från skattskyldigs eller andra
uppgiftslämnares sida. Bl. a. kommer ju här i fråga att bedöma i vad mån felet
hänför sig till en mer eller mindre känd eller svårtolkad författningsbestämmelse.
Jag vill alltså göra gällande att en god kännedom om de materiella reglerna
måste ge en god rättssäkerhet i fråga om avgiftspåföring. Vad jag nu sagt gör
det givetvis inte mindre angeläget att bestäraraelserna utforraas med särskild
vikt på att skapa tydliga gränser mellan fall där avgift skall utgå och sådana
där avgiftsplikt inte skall föreligga.
Beträffande
området för avgifter av nämnda slag har utredningen utgått från att
sanktionsformen bör få ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt men å
andra sidan framhållit att avgifter bör införas endast där ett praktiskt behov
härav föreligger, t. ex. inom de delar av skatte- eller avgiftsområdet där
antalet uppgiftsläranare är mycket stort, kontrollintensiteten låg samt
uppgiftsskyldigheten omfattande. Så är enligt utredningens mening
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 203
fallet
beträffande inkomstskatt och förmögenhetsskatt, åtskilliga indirekta skatter
samt arbetsgivaravgifterna på socialförsäkringens område. Skattetillägg föreslås
sålunda inte beträffande t. ex. arvs- och gåvoskatt samt sådan stämpelskatt,
som fastställs av annan myndighet än kontrollstyrelsen, liksom inte heller när
det gäller skatter och avgifter vid import, vilkat område utredningen i
princip inte har haft att behandla. Den föreslagna avgränsningen har i
allmänhet godtagits av remissinstanserna och även jag ansluter mig till
förslaget i denna del,
Bestämraelser
oni de särskilda avgifterna föreslås skola införas i taxeringsförordningen
(TF), förordningen om mervärdeskatt (MF), förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning (FF), stämpelskatteförordningen och förordningen
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m,
(AVGF), Jag ämnar nu ta upp de grundläggande principerna i de föreslagna
bestämmelserna. Detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, skall jag
återkomma till i en specialmotivering till de författningsförslag som har
utarbetats inom finansdepartementet.
Särskilda
avgifter enligt TF
Skattetillägg
Skattetillägg
skall enligt utredningens förslag utgå i fem fall, nämligen
vid
oriktigt meddelande i uppgift eller annan upplysning avgiven till ledning vid
taxering,
då
självdeklaration frångås med stöd av 21 § TF,
då
självdeklaration inte avgetts trots anmaning och inkomsten därför uppskattats
med stöd av 21 § TF,
vid
försummelse att avge självdeklaration inom den i 34 § 1 eller 2 mom. TF
föreskrivna tiden,
då
skattskyldig trots anmaning inte med underskrift fullständigat avlämnad
självdeklaration.
I
en föreslagen bilaga till TF har upptagits närmare grunder för beräkningen av
tilläggen i de olika fallen.
Termen
skattetillägg bör enligt min mening användas endast för avgifter som utgår på
grund av oriktiga eller ofullständiga uppgifter. Avgifter vid de olika formerna
av deklarationsförsummelse bör benämnas "förseningsavgift". Till att
börja med ämnar jag gå in på villkoren för påföring av skattetillägg.
Skattetillägg
vid oriktigt meddelande. Utredningen har föreslagit att skattetillägg skall
utgå vid inkomsttaxering och förmögenhetstaxering, när skattskyldig i uppgift
eller annan upplysning avgiven vid taxeringen lämnat oriktigt meddelande och
detta föranlett eller, om det följts, skulle ha föranlett
204 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
att
den skattskyldige eller med honom samtaxerad person inte blivit taxerad eller
blivit för lågt taxerad.
Felet
kan bestå däri att en intäkt inte redovisats eller redovisats med för lågt
belopp. Det kan vidare vara fråga om en avdragspost som inte motsvaras av
kostnad som den skattskyldige har haft. Det betonas att bestämmelsen utformats
med eftertaxeringsrekvisiten som förebild.
För
tiUägg fordras enligt utredningen följande förutsättningar. Det första
villkoret är att ett oriktigt meddelande lämnats. Därmed avser utredningen
inte enbart ett positivt oriktigt meddelande utan även ett förtigande av en
uppgift, t. ex. i deklaration. Felräkning, misskrivning eller annan uppenbar
felaktighet, som direkt framgår av de lämnade uppgifterna, bör enligt utredningens
mening dock inte föranleda tillägg.
För
att oriktigt meddelande skall föreligga skall det enligt utredningen vara fråga
om en oriktig eller utebliven information. Oriktiga yrkanden skall däremot inte
medföra skattetillägg. Det understryks att det i vissa fall kan vara svårt att
avgöra om ett oriktigt meddelande eller ett yrkande föreligger. Utredningen
anser emellertid att sådana fall även förekommer vid eftertaxering och att
tveksamma skattetilläggsfrågor bör kunna avgöras med ledning av de rättsgrundsatser
och den rättstillämpning som utbildat sig vid tillämpningen av
eftertaxeringsinstitutet.
Utredningen framhåller
vidare att det oriktiga meddelandet skall ha lämnats i uppgift eller annan
upplysning. Det är enligt utredningen inte något krav att det skett i
deklaration eller i bilaga till denna. Varje oriktigt meddelande såväl
skriftligt som muntligt skall i princip föranleda skattetillägg. Det betonas
dock att då taxering huvudsakligen sker med ledning av skriftliga uppgifter,
det i praktiken torde bli sällsynt med muntliga oriktiga meddelanden såsom
grund för tillägg.
Den
skattskyldige skall enligt utredningen ha lämnat den oriktiga uppgiften själv.
En person, som lämnat oriktigt meddelande om någon annans ekonomiska
förhållanden till beskattningsmyndigheten, t. ex. i kontrolluppgift, skall
således inte kunna påföras tiUägg för denna felaktighet. Han skall emellertid
kunna straffas för oriktigheten.
Det
oriktiga meddelandet skall dessutom ha avgetts till ledning vid taxering. Det
spelar därvid, framhåller utredningen, inte någon roll om fråga är om uppsåt
eller vårdslöshet vid lämnandet av meddelandet. Tillägg skall i princip utgå
oberoende av de subjektiva grunderna för försummelsen.
Det
krävs slutligen enligt utredningens förslag att det skall föreligga ett direkt
samband mellan den oriktiga uppgiften och det oriktiga taxeringsresultatet på
så sätt, att skatteuttaget blivit eller, om meddelandet följts, skulle ha
blivit för lågt för den skattskyldige eller med honom samtaxerad person.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 205
Jag
har i det föregående uppehållit mig vid de principiella skäl som föranlett mig
att godta utredningens förslag om ett administrativt sanktionssystem. I fråga
om utformningen har jag den uppfattningen att utredningens lösning på det stora
hela taget är väl funnen. I några hänseenden finns det dock anledning att
närmare diskutera utredningsförslaget, särskilt med anledning av påpekanden
från remissinstansernas sida. Sålunda har förslaget att oriktiga muntliga
uppgifter skall kunna föranleda skattetillägg väckt kritik.
Jag delar inställningen
hos de remissinstanser som anfört att sanktioner för oriktiga muntliga
uppgifter skulle komplicera systemet i hög grad. Skattetillägg bör således
komma i fråga endast vid skriftliga uppgifter.
En remissinstans har
berört problemet att någon, sora formellt sett är obehörig därtill, lämnar en
felaktig uppgift, som avser en juridisk person, Uppgiftslämnaren skall
visserligen kunna fällas till ansvar för sådan gärning. Skattetillägg skall
emellertid inte kunna tas ut, eftersom det enligt förslaget fordras att den
skattskyldige lämnat den oriktiga uppgiften själv. En bestämmelse bör enligt
min mening införas om att den som lämnat skriftligt meddelande för juridisk
persons räkning skall anses äga behörighet härtill om det inte är uppenbart
att uppgiftslämnaren saknat behörighet.
Skattetillägg
vid skönstaxering. Utredningen har föreslagit att skattetill-lägg skall utgå
även när självdeklaration frångås med stöd av 21 § TF eller när deklaration
inte avgetts trots anmaning och inkomsten därför uppskattats med stöd a,'
nämnda paragraf. Skattetillägget skall därvid enligt utredningen beräknas på
det belopp, som utgör skillnaden mellan den genom uppskattning beräknade
inkomsten och inkomsten enligt självdeklaration eller annat meddelande som den
skattskyldige lämnat till taxeringsnämnden.
Kammarrätten har
framhållit, att skönstaxering ofta är en kombination av flera föreliggande
omständigheter såsom rättsfrågor, bevisfrågor, skälighetsbedömningar av yrkade
avdrag, missuppfattningar från den skattskyldiges sida av gällande
bestämmelser, direkt påvisbara utelämnade intäkter samt ett mer skönsmässigt
påslag med hänsyn till bristande underlag för deklarationen. Domstolen anser
att "den genom uppskattning beräknade inkomsten" som underlag för
bestämmande av tillägget i vissa fall kan komma att innebära en orimligt sträng
påföljd. En rättvis och likformig bedömning i nu berörda hänseenden måste
enligt kammarrätten innebära att vid skönstaxering skattetillägg skall utgå
endast till den del den för förvärvskällan uppskattade inkomsten innefattar
oriktigt meddelande och skönsmässigt påslag. Andra remissinstanser vänder sig
mot principen att skönstaxeringarna skall ligga till grund för skattetillägg,
därför att de anser att sådana taxeringar inte är ett riktigt underlag ens för
skattekrav. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att besvären vid skönstaxeringar
206 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
avsevärt
skulle öka om förslaget genomfördes. Följden härav skulle bl. a. bli att en
större del än f. n. av taxeringsrevisionens kapacitet skulle behöva tas i
anspråk för defensiva revisioner.
För egen del vill jag
anföra följande. En skönstaxering återspeglar enligt sakens natur inte den
skattskyldiges exakta inkomstförhållanden. Är skönstaxeringen för hög kan han
besvära sig. Är den för låg föreligger däremot knappast något skäl från den
skattskyldiges sida att ta initiativ till ändring. Vid skönstaxering är det
vanligen fråga om fall, där den skattskyldige i avsevärd mån åsidosatt sin
uppgiftsskyldighel eller skyldigheten enligt 20 § TF att i skälig omfattning
genom räkenskaper, anteckningar eller på annat sätt sörja för att underlag
finns för deklarationsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav.
Utredningens avsikt med skattetillägg vid skönstaxeringar har varit att få en
sanktion mot dessa slags försummelser. Skattetillägget skulle således bidra
till att minska behovet av skönstaxeringar.
Den skaltskyldige har
således oftast genom eget förvållande - bristfäUigt redovisat underlag för
deklarationen eller underlåtenhet att avge deklaration försatt sig i den
situation som föranlett skönstaxeringen. Nu nämnda former av försummelser
måste enligt min mening anses vara lika allvarliga som att lämna en oriktig
uppgift. Det finns därför inte skäl att låta sådana fall som föranlett
skönstaxering passera utan sanktion. Jag anser således liksom utredningen att
skattetillägg i princip bör utgå, när skattskyldigs inkomst på grund av brister
i självdeklaration eller bristfälligt underlag för deklarationen inte
tillförlitligen kan beräknas. Samma princip bör gälla vid skönsmässig
uppskattning av förmögenhet och när den skattskyldiges inkomst eller
förmögenhet i avsaknad av deklaration måste uppskattas. En förutsättning för
att skattetillägg skall utgå vid skönstaxering på grund av utebliven
deklaration är emellertid enligt förslaget att dan försumlige anmanats att
avge deklaration men inte efterkommit anmaningen. Skattetill-lägget skall vidare
undanröjas om den skattskyldige fullgör sin deklarationsskyldighet inom ett år
efter taxeringsåret. Den enda reaktion för försummelsen som sedan kvarstår är
förseningsavgiften.
Farhågorna
för en ökning av antalet besvär över skönstaxering som en remissinstans har
yppat är inte något avgörande skäl mot förslaget i denna del. Det ligger inte
något onormalt i att besvärsfrekveiisen vid skönstaxeringar överstiger
besvärsfrekvensen i övrigt i taxeringsmål. Ett motsatt förhållande skulle
snarare vara ägnat att förvåna, eftersom det kunde tydas som att
skönstaxeringarna vanligen leder till för låga resultat. Dock är det långt
ifrån regel att skönstaxering föranleder besvär.
Jag
delar kammarrättens uppfattning att skattetillägg skall utgå endast på den del av
den uppskattade inkomsten eller förmögenheten, som kan härledas från en
oriktig uppgift eller sora utgör skönsmässigt påslag. Tillägg vid
skönstaxaringar bör alltså beräknas på den skatt som avser sådan inkomst
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 207
eller
förmögenhet som tillagts utöver vad den skattskyldige uppgått i deklaration
eller skriftlig uppgift till ledning för taxeringsnämnden. Dessutom bör, liksom
eljest, från skattetillägg undantas uppenbara felräkningar och misskrivningar
samt avvikelser som innebär bedömning av yrkande, såvitt avvikelsen inte
föranletts av en oriktig uppgift i sak.
Jag vill i detta
sammanhang något beröra den kritik som vissa remissinstanser framfört mot
förslaget om skattetillägg vid skönstaxering och som går ut på att förslaget
lämnar möjlighet för den skattskyldige att spekulera i skönstaxering och befria
sig från skattetillägget genom att lämna deklaration om taxeringen blivit för
hög. Kritiken kan synas bestickande men träffar inte någon avgörande punkt.
Skönstaxeringar är som jag tidigare framhållit mindre exakta. All taxering bör
emellertid utmynna i ett så riktigt och rättvist resultat som möjligt. En
deklaration som avlämnas under trycket av skattetillägg ger som regel
myndigheterna tillgång till riktigare uppgifter. Därmed har enligt min mening
det väsentligaste åstadkommits. Skattetill-lägget kan således vid skönstaxering
på grund av deklarationsförsummelse sägas fungera som ett vite.
Även
de som fått för låg taxering kan i det föreslagna systemet ha intresse av att
avge deklaration. Detta är fallet när skatten tillsammans med skattetillägget
överstiger vad han rätteligen skulle ha betalat i enbart skatt.
Sanktionsformen
är dessutom ett verksamt medel när det gäller att upptäcka skönstaxeringar som
blivit för låga. Det finns nämligen anledning anta att en skattskyldig som inte
avger deklaration trots skattetillägg fått för låg taxering. I sådant fall bör
enligt min mening taxeringsrevision övervägas.
Länsstyrelsen
i Kalmar län har framhållit att av de skattskyldiga som trots anmaning ej
avlämnar deklaration många är psykiskt eller fysiskt defekta eller s. k.
socialfall och att en sanktion som skattetillägg i dessa fall inte fyller någon
funktion. Jag anser för min del det inte betydelselöst att även denna grupp av
människor kan bli föremål för taxeringskontroll, inte minst för att de skall få
hjälp med rättelse av felaktiga skönstaxeringar.
Möjligheten
att bli fri från skattetillägg som utgår vid skönstaxering på grund av
utebliven deklaration skall enligt utredningen föreligga om behörig
deklaration inges inom ett år efter taxeringsåret. Några remissinstanser har
ansatt denna tid vara för lång. Bl. a. har föreslagits att tiden bör bestämmas
så, att inlämnad deklaration hinner prövas av taxeringsnämnden.
Enligt
min mening bör respittiden i princip vara densamraa, soiii skall gälla för
besvär över den lokala skattemyndighetens beslut om skattetillägg. Härigenom
får den skattskyldige skälig tid för sitt handlande sedan han sett att
deklarationsförsummelsen kommer att raedföra avgift.
208 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
SkattetUläggens
storlek. Som jag redan nämnt har utredningen tagit in de föreslagna
bestämmelserna om beräkning av skattetillägget i en särskild bilaga till TF,
Utredningen föreslår att skattetillägget skall beräknas på grundval av det
belopp, som undgått eller kunde ha undgått beskattning till statlig
inkomstskatt, komraunal inkomstskatt eller stathg förmögenhetsskatt. Tillägget
avses således skola utgå med en viss procent av det belopp som skulle ha
undandragits genom den oriktiga uppgiften eftersom det har ansetts böra stå i
relation till den skattelättnad som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört
för den skattskyldige om felaktigheten inte upptäckts. De föreslagna procentsatserna
varierar mellan 3 och 20 % av det inkomstbelopp som inte skulle ha blivit
beskattat om den oriktiga uppgiften följts. Nämnda procentsatser som varierar
vid olika inkomstnivåer är avsedda för fysiska personer och dödsbon såvitt
gäller taxeringen till statlig inkomstskatt. Liknande variationer föreslås
även för den statliga förmögenhetsskattens del, medan det vid kommunal
beskattning föreslås en fast procentsats av 5 %. För juridiska personer är
procentsatsen vid den statliga taxeringen enligt förslaget antingen 20 eller 5
%, beroende på skatteuttaget.
Utredningen
har också diskuterat andra metoder för beräkning av skattetillägget. Det
framhålls således att en från många synpunkter enkel metod vore att ta ut
skattetillägg efter en bestämd procent av den skatt som skulle ha undandragits
om den oriktiga uppgiften följts. Ett av de skäl som talar mot en sådan lösning
är enligt utredningens mening att den beslutande myndigheten i så fall måste
vänta med påföring av skattetillägg till dess debiteringen av den slutliga
skatten blivit klar vid slutet av taxeringsåret, och att arbetet raed tilläggen
därför kommer att sträcka sig in på det nya taxeringsåret.
Remissinstanserna
har inte uppehållit sig mycket vid utredningens förslag i denna del. Några
framhåller dock att förslaget inte möjliggör en tillräcklig nyansering i det
enskilda fallet. Statskontoret påpekar att förslaget får vissa olyckliga
tröskeleffekter med hänsyn till den föreslagna procentskalan vid statlig
inkomstskatt. Bl. a. riksskattenämnden, som föreslagit införande av ett
varningssystem för försummelser av mindre allvarlig beskaffenhet, anser att de
föreslagna procentsatserna är väl låga i de lägre inkomst-skikten.
Jag
delar utredningens uppfattning att skattetillägget bör stå i relation till den
skattelättnad som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört för den
skattskyldige om den följts. Utredningens beräkningsmetod, sora otvivelaktigt
har vissa fördelar, synes dock i vissa lägen vara förenad raed avsevärda
olägenheter, bl. a. de tröskeleffekter som statskontoret påpekat. Jag har därför
funnit övervägande skäl tala för att skattetillägget bör utgå, inte med viss
procent av det belopp som skulle ha undandragits om den oriktiga uppgiften
hade följts, utan med viss procent av det skattebelopp som påförs till
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 209
följd
av att uppgiften frångåtts. Denna metod är från många synpunkter enklare än
utredningens. Tillägget kommer då att i varje läge stå i direkt förhållande
till den skattelättnad, som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört.
Sanktionen blir härigenom mer nyanserad och några tröskeleffekter av det slag
statskontoret påtalat uppstår inte. Debiteringen av skattetillägg torde kunna
ske inom ADB-systemet. Den helt övervägande delen av tilläggen kan då påföras
debetsedel på slutlig skatt, vilket har varit en lovvärd målsättning från
utredningens sida.
Den metod som jag förordar
har emellertid den nackdelen att de myndigheter och domstolar som beslutar om
skattetillägg av praktiska skäl inte direkt kan ange tillägget i kronor,
eftersom det blir beroende av skattedebiteringen. I stället får anges
storleken av det belopp på vilket tillägget skall beräknas. Uträkningen av
skattetillägget får sedan ankomma på den lokala skattemyndigheten.
Procentsatsen bör vara så
hög att skattetillägget blir kännbart. Samtidigt måste emellertid hänsyn tas
till att avgiften i princip skall utgå vid alla konstaterade oriktigheter,
oberoende av s. k. subjektiva rekvisit, dvs. oberoende av om uppsåt eller
slarv förelegat. Utredningens förslag innebär också att den administrativa
avgiften i flertalet fall skulle bli den enda sanktionen.
Vid bestämmandet av
procentsatsen måste hänsyn tas till den nuvarande reaktionen mot skattebrott
enligt SkSL. Viss ledning bör kunna hämtas från den praxis som i dag tillämpas
av domstolarna vid utdömandet av böter för falskdeklaration och vårdslös
deklaration. Vid falskdeklaration torde genoin-snittsbeloppet vara 1,5 gånger
den undandragna skatten och vid vårdslös deklaration ca 0,8. Med beaktande
sålunda av den praktiska tillämpningen av det nu gällande systemet har jag
funnit, att avgiften bör tas ut med 50 % av den skatt som utöver vad som eljest
skulle ha utgått påförs i följd av avvikelsen från den oriktiga uppgiften.
Denna procentsats bör gälla såväl inkomstskatt som förmögenhetsskatt.
I jämförelse med
utredningens förslag innebär mitt förslag en inte oväsentlig höjning. Några
exempel skall lämnas beträffande förhållandet mellan skattetillägg enligt
beräkningsgrunden i utredningens förslag och den jag förordat. Vid en
beskattningsbar inkomst av 16 000 kr. är tillägget, om 1 000 kr. undanhållits,
110 kr. enligt utredningens förslag och 185 kr. enligt mitt eget. Vid en
beskattningsbar inkomst av 36 200 kr. blir motsvarande siffror 180 och 294 kr.,
vid 71 000 kr. beskattningsbar inkomst 200 och 325 kr, och vid 141 000 kr.
beskattningsbar inkomst 250 och 350 kr. Denna differens blir i viss mån
mildrad genom att gränsen för åtal för skattebrott med hänsyn till beloppets
storlek får anses böra, som jag kommer att beröra i det följande, i väsentlig
män flyttas uppåt.
Det
bör redan i detta sammanhang även påpekas att svårare fall av försummelse
skall kunna beivras med åtal och dom på samma sätt som sker
210 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
f.
n. och detta oaktat att skattetillägg utgår. Det är min avsikt att i det följande
uppehålla mig vid förhållandet mellan de olika sanktionsformerna skattetillägg
och straff.
Ett
par remissinstanser har föreslagit ett särskilt varningsinstitut, som skulle
kunna användas i fall där skattetillägg skulle vara en alltför hård reaktion.
Även jag hyser sympati för
detta uppslag. Varningsinstitutet förekommer i vissa länder, som nu har ett
administrativt sanktionssystem. Man bör emellertid ha klart för sig att ett
varningsinstitut medför åtskilligt administrativt arbete. För att det skall bli
effektivt bör det byggas ut med en tillfredsställande "uppfölj
ningskontroll" dvs, ett slags register över varnade, vilket kan bli
administrativt rätt krävande. De fördelar som finns i ett varningsinstitut kan
dessutom i hög grad nås också utan ett sådant, nämligen genom konstruktioner
av reglerna om befrielse från skattetillägg. Jag återkommer till dessa regler i
det följande.
De
skäl jag nu anfört leder således till att jag inte är benägen att föreslå något
särskilt varningsinstitut.
När jag i det föregående
redoAisade mina allmänna synpunkter på reformer av sanktionssystemet i dess
helhet framhöll jag som angeläget att sanktioner inte skulle förekomma i
bagatellfallen. Det saknas all anledning att ta samhällets resurser i anspråk
för sådana fall. Från den synpunkten att sanktionerna stärker skattemoralen
synes inte kunna hävdas något intresse av att ingripa mot bagatellförseelser.
Inte heller är det samhällsekonomiskt tiUfredsställande med sådana
ingripanden. Avgifter som inte uppgår till 100 kr. bör således inte påföras.
Härigenom kommer försummelser som rör smärre belopp inte att föranleda några
påföljder vilket bör ses som ett synnerligen positivt resultat av reformen.
Förseningsavgift
F.
n. föreskrivs bötesstraff när självdeklaration, som skall avges utan anmaning,
inte avlämnats eller avlämnas efter utgången av den i 34 § 1 eller 2 mom. TF
bestämda tiden. Enligt utredningens mening bör detta bötesstraff anskaffas och
ersättas med en särskild avgift som utgår i administrativ ordning. Avgiften
föreslås utgå med 1 % av den högsta beskattningsbara inkomst som för den
skattskyldige fastställts till taxering för inkomst i komraunen och med 0,3 %
av den del av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger skattefritt
belopp.
Flertalet remissinstanser
har godtagit idén att ersätta det nuvarande bötesstraffet vid försummelse att
lämna deklaration inom föreskriven tid med en administrativ avgift. Många är
dock kritiska mot förslagets utformning och anser att det ger en onyanserad
och många gånger hård reaktion, sora inte står i rimlig relation till
förseelsens art. Det anses orimligt att den beskattningsbara inkomsten skall
utgöra underlag för beräkningen av
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 211
avgifter.
Man påpekar också svårigheterna för många att i tid få hjälp med upprättandet
av deklarationen. Utredningens förslag kan således ställa en skattskyldig inför
valet att antingen betala avgift eller att lämna en oriktig deklaration.
Förslag har därför förts, fram från remisshåll att reglerna om anstånd med
avgivandet av deklaration skall ändras och att anståndsbesluten skall få
meddelas av lokal skattemyndighet, om antalet ansökningar kan antas komma att
öka kraftigt. Vidare föreslås att tiden för deklarationens avgivande skall
flyttas fram och de skattskyldiga därigenom få längre tid för upprättande av
sina deklarationer.
Det
har kunnat konstateras en fortlöpande ökning år efter år av antalet
skattskyldiga som avger sina deklarationer för sent eller som helt underlåter
att fuUgöra sin deklarationsskyldighet. Orsakerna härtill kan vara flera.
Enligt gällande regler kan anstånd meddelas när vissa i TF närmare angivna
omständigheter föreligger. Det ligger i sakens natur att anstånd inte bör
meddelas annat än när det verkligen är av behovet påkallat. En allmän
förskjutning av tidpunkten för deklarationens avlämnande skulle ytterligare
försvåra taxeringsnämndens arbete och förskjuta även tidpunkterna för
debitering och uppbörd. Att överväga en allmän framflytt-ning av denna tidpunkt
kan således inte komma i fråga inom ramen för det nuvarande
taxeringsförfarandet. Jag är i detta sammanhang inte beredd att ta upp frågan
om en ändring av taxeringsförfarandet. Ä andra sidan vill jag klart framhålla
att någon påföljd inte bör inträffa när skäl för anstånd är för handen. Ett
krav som bör kunna upprätthållas är emellertid att den som anser sig behöva
anstånd ger sig till känna före den tidpunkt då deklarationen senast skall
vara avlämnad.
Det
nuvarande bötesstraffet för försummelse att avge självdeklaration inom
föreskriven tid har visat sig inte vara ett tillräckUgt praktiskt och verksamt
medel för att ge eftertryck åt skyldigheten att avge deklarationen i rätt tid
eller åtminstone begära anstånd. Utredningens förslag om administrativa
avgifter vid deklarationsförsummelse förefaller att vara en lämplig lösning. Om
förslaget genomförs, kommer det enligt min mening att få en central betydelse
inom taxeringsområdet och torde säkert nå åsyftat resultat.
Det
här aktuella slaget av administrativ avgift är avsett att utgå vid sidan av
det slag av skattetillägg som jag nyss beskrivit. Eftersom förseningsavgiften
är en sanktion för en försummelse av ordningsförseelsekaraktär kan jag instämma
i vissa remissinstansers uppfattning att utredningens förslag kan leda till en
för hård reaktion. En försening på en eller annan dag kan givetvis inle
jämställas med en avsiktlig underlåtenhet att lämna deklaration. Dessa och
liknande synpunkter bör få inverka på utformningen av förseningsavgiften.
Detta kan ske genom en maximering. Det högsta bötesstraff som nu kan utdömas
för deklarationsförsummelse är 300 kr. Det torde vara lämpligt att sätta
maximum för förseningsavgiften vid en-
212 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
kel
försummelse till samma belopp. Där speciella skäl för försening av deklaration
kan anföras bör förseningsavgiften kunna nedsättas för att, där uttagandet
skulle framstå som orimligt, helt bortfalla.
Förseningsavgiften har
föreslagits böra utgå med viss procent av den högsta beskattningsbara inkomst
som åsatts den skattskyldige vid taxeringen i kommunen. Detta medför att en
skattskyldig, som inte åsätts någon beskattningsbar inkomst, inte heller påförs
förseningsavgift.
Förseningsavgiften skall
enligt utredningens förslag utgå med 1 % vid inkomsttaxeringen och 0,3 % vid
förmögenhetstaxeringen. Jag kan godta denna beräkningsgrund. Vid
förmögenhetstaxering skall avgift komma i fråga endast på den del av
förmögenheten som överstiger skattefritt belopp.
Den utformning av
förseningsavgiften som jag nu föreslagit är mer nyanserad än motsvarande
avgift enligt utredningens förslag. Därigenom torde remissinstansernas kritik
ha beaktats i tillräcklig mån.
Utredningens förslag
innehåller inte något särskilt påtryckningsmedel för att förmå den som anmanats
att avlämna deklaration att göra detta inom den i anmaningen föreskrivna
tiden. Beskattningsmyndigheten skulle på grund härav bli nödsakad att använda
vitesinstitutet som påtryckningsmedel i lika stor omfattning som f. n. Detta
måste anses opraktiskt. Med hänsyn härtill är det påkallat att en strängare
form av förseningsavgift får utgå vid försummelse att inte i tid efterkomma en
anmaning att avge deklaration. Härigenom erhåUs ett extra tryck på
skattskyldiga, som redan försummat den ordinarie deklarationstiden. Dessutom
utgör en sådan bestämmelse ett påtryckningsmedel även för den som är skyldig
avge deklaration endast efter anmaning. Jag föreslår att förseningsavgiften i
nämnda fall skall bestämmas till två gånger det belopp som utgår %id enkel
försummelse. Den högsta avgift, som enligt mitt förslag kan utgå vid en och
samma taxering blir således 600 kr. Ohörsamhet att efterkomma anmaning bör
vidare alltid medföra en viss minimiavgift oavsett beskattningsresultatet.
Denna kan lämpligen bestämmas till 100 kr. Förslaget torde leda till en
effektivare påtryckning på aktiebolag, som inte påförs beskattningsbar inkomst
men som trots detta är skyldiga att avlämna deklaration, i fall av försummelse
att deklarera. F. n. har skattemyndigheterna svårigheter i kontrollhänseende
med dessa bolag.
Utredningen
har föreslagit en sanktion i form av avgift även för det fall att skattskyldig
trots anmaning inte fullständigar deklarationshandling med sin underskrift.
Därigenom avses att framtvinga ett undertecknande av en deklarationshandling.
Skatterättsligt anses
skattskyldig inte ha fullgjort föreskriven deklara-tionsskjddighet, om han inte
undertecknat handlingen, även om han lämnat en deklarationsblankett med alla
sakuppgifter. Formellt föreligger således inte någon deklaration i ett sådant
fall.
I
det praktiska taxeringsarbetet förekommer det ofta att avlämnade de-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 213
klarationer
inte är undertecknade. Ofta begär beskattningsmyndigheten inte någon
underskrift, därför att myndigheten anser sig kiinna konstatera att
uppgifterna är riktiga. Försummelsen kan också förbises, nämligen i det fall
deklarationen undertecknats av person som saknat behörighet. Har blanketten
inkommit inom tid som föreskrivs för avgivande av deklaration och fastställs
en taxering utan avvikelse från deklarationen, finns det enligt min mening
från beskattningssynpunkt inte något bärande skäl att påföra avgift. Den
skattskyldige har ju i rätt tid avlämnat riktiga och fullständiga uppgifter.
Jag
föreslår därför att sanktionsbestämmelsen utformas så att en inte undertecknad
eller inte behörigen undertecknad deklaration i fråga om förseningsavgift skall
bedömas på samma sätt som en undertecknad, om den skattskyldige inte har
anmanats att fullständiga handlingen.
Befrielse från avgift
Bet
föreslagna avgiftssystemet innebär att schablonregler skall tillämpas och att
avgifterna skall utgå utan hänsyn till uppsåt eller oaktsamhet från den
skattskyldiges sida. Systemet skulle därför leda till klart obilliga resultat
0111 inte möjlighet lämnades för de tillämpande myndigheterna att ta hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet. Som framgått av det föregående
föreslås en möjlighet att bli helt befriad från skattetillägg vid skönstaxering
på grund av deklarationsförsummelse, nämligen i princip om deklarationen kommer
in inom tiden för besvär över lokal skattemyndighets beslut om skattetillägg.
Utredningen har emellertid dessutom tänkt sig en ordning sora innebär att
befrielse från avgift skall kunna ges vid ringa fall av försummelse eller om
det i övrigt får anses obilligt att påföra skattetill-lägg. Förslaget till
författningstext innehåller bestämmelse om att skattetill-lägg får efterges då
särskilda omständigheter föreligger samt att närmare föreskrifter om befrielse
från skattetillägg meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
bestämmer.
I
likhet med några remissinstanser anser jag att befrielsegrunderna i möjligaste
mån bör preciseras i lagtexten. Sålunda bör utsägas att skattetillägg får
efterges om felaktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till den
skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga
uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att
anse som ursäktlig eller om det belopp som kunde ha undandragits genom
felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa. Den närmare
innebörden av de föreslagna bestämmelserna avser jag att gå in på i specialmotiveringen.
Jag vill dock betona att det trots den av mig förordade preciseringen av
befrielsegrunderna får anses lämpligt att närmare anvisningar för tillämpning
av befrielsegrunderna meddelas av riksskatteverket. Detta gäller särskilt för
tillämpning av "ringaregeln", som bör medföra generell
214 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
anvisning
om den beloppsstorlek som normalt får anses vara gräns för skattetillägg. Att
en försening på en eller annan dag inte skall medföra förseningsavgift torde
följa av att en sådan försummelse normalt måste anses ursäktlig.
Fråga
om befrielse från avgift skall behandlas i avgiftsprocessen. Det får alltså
anses att yrkande om befrielse från påförd avgift kan prövas endast som besvär
över avgiftsbeslutet.
Det
förordade avgiftssystemet innebär an nyhet för svenska förhållanden och avser
ett område där det i och för sig ligger nära till hands att de enskilda gör sig
skyldiga till försummelser av slarv eller brist på noggrannhet. Från flera
remissinstansers sida betonas att befrielsegrunderna bör till-lämpas generöst.
Jag vill helt allmänt instämma i dessa uttalanden, åtminstone såvitt gäller
inledningsskedet. Det gäller särskilt att ta hänsyn till vad som rimligen kan
begäras av den skattskyldige i fråga om noggrannhet och förmåga att
tillgodogöra sig skattereglerna. Skattetillägget synes få sin största betydelse
genom att det ger eftertryck åt kravet på att inkomster skall redovisas till
fulla belopp i deklarationen och att avdrag skall avse faktiskt havda kostnader
av den natur som angetts i den skattskyldiges deklaration. Vid åsidosättande
av dessa båda elementära krav på sanningsplikt torde skattetillägg kunna
påföras i alla fall där inte de subjektiva omständigheterna för befrielse är
särskilt framträdande.
Bestämmelserna
om skattetillägg skall givetvis tillämpas i fråga om alla sädana beslut som
direkt avser taxering men bör även ha avseende på andra avgöranden som fattas
inom taxeringsprocessens ram såvitt de inverkar på skattedebiteringen. Jag
syftar bl. a. på beslut som avser tillämpning av avtal för undvikande av
dubbelbeskattning. Sådana avgöranden kan innebära att inkomst av visst slag
inte skall beskattas här i landet eller endast delvis skall beskattas här men
beslutet kan också avse till-godoräkning av skatt som erlagts i annat land.
Avgörande av sistnämnda slag ingår i taxeringsprocessen. En oriktig uppgift kan
föreligga beträffande storleken av den inkomst eller den skatt som
dubbelbeskattningsavtalet enligt den skattskyldiges mening reglerar i det
aktuella fallet. Bl. a. i sådant fall bör skattetillägg kunna påföras. Det nu
sagda gäller även vid tillämpningen av överenskommelser som Konungen äger
träffa med annan stats regering enligt 72 § 2 mom. kommunalskattelagen (KL), 20
§ 2 mom. förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt och 20 § 2 mom.
förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.
Enligt
riksdagens bemyndiganden i ett flertal fall (se t, ex, prop. 1968: 133, BeU 59,
rskr 328, SFS 1968:771) äger Kungl. Maj:t efterge skatt som avser inkomst
eller förmögenhet vilken enligt avtal för undvikande av dubbelbeskattning
skall vara föremål för skattelindring i Sverige. Sådana bemyndiganden har
lämnats i samband med riksdagens behandling av dessa
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 215
avtal.
Enligt min mening bör Kungl. Maj :t tilläggas rätt att efterge även
skattetillägg som kan ha påförts den skattskyldige och som avser skatt som
Kungl. Maj :t efterger med stöd av sådant bemyndigande. Beträffande gällanda
avtal, där bemyndiganden om befrielse från skatt redan har lämnats, bör nu
avsett bemyndigande utverkas i detta sammanhang. Det sagda bör gälla även den
förseningsavgift som jag föreslagit i det föregående. Jag hemställer därför
att Kungl. Maj :t hos riksdagen begär fullmakt att kunna befria från särskilda
avgifter enligt TF i de fall då Kungl. Maj :t med stöd av tidigare lämnat
bemyndigande efterger skatt som avses i avtal för undvikande av
dubbelbeskattning.
Befrielsemöjlighet
bör enligt min mening föreligga även i fall som avses i de nyss nämnda
bestämmelserna i KL, förordningen om statlig inkomstskatt och förordningen om
statlig förmögenhetsskatt. Bestämmelse härom bör lämpligen införas i TF.
Beslutande
myndighet m. m.
Enligt
utredningens förslag skall med ett undantag, som jag strax skall beröra, den
lokala skattemyndigheten vara beslutande myndighet i det administrativa
sanktionssystemet när det gäller avgifter med anledning av taxeringsarbetet i
första instans. Detta förslag har stötts av flertalet remissinstanser som
yttrat sig i frågan.
Det
är angeläget att besluten om avgifter sker i nära anslutning till taxeringsbeslutet,
bl. a. för att sanktionssystemet skall bli så effektivt som möjligt. En lösning
kunde därför i och för sig vara att avgiftsfrågor prövas av taxeringsnämnden i
samband med taxeringsarbetet. Jag delar dock inte denna uppfattning. Antalet
taxeringsnämnder är mycket stort och kvaliteten på nämnderna är ojämn.
Systemet förutsätter enhetlighet. Det är bättre ju färre till antalet de
beslutande myndigheterna är. Från denna synpunkt kan diskuteras att lägga
uppgiften på prövningsnämnderna eller på länsstyrelserna, en tanke som också
framförts i sammanhanget. Utredningen och flertalet remissinstanser har
emellertid ansett att taxeringsnämnderna inte bör besluta om avgifterna.
Frågan om beslutande organ i första instans bör emellertid enligt utredningen
omprövas om taxeringsnämndsorganisationen blir föremål för översyn.
Arbetet
med skattetillägg och förseningsavgifter kommer att bli rätt omfattande. Med
nuvarande organisation och arbetsuppgifter är det inte realistiskt att
föreställa sig att prövningsnämnderna skulle kunna klara uppgiften. Att lägga
uppgiften på länsstjTeiserna synes inte heller genomförbart, även om
länsstyrelserna bör kunna utföra visst förarbete i de fall där länsstyrelsen är
längdförande myndighet. Det för dagen bästa alternativet synes vara att följa
utredningens förslag.
216 KungL Maj.-ts proposition nr 10 år 1971
De
lokala skattemyndigheternas arbete med avgifterna skall enligt förslaget vara
avslutat före den 15 december taxeringsåret. Som jag tidigare har nämnt bör
huvuddelen av avgiftsärendena vara avgjorda i sådan tid att besluten kan
debiteras på debetsedeln för slutlig skatt. Därigenom kommer administrativt
mycket att vinnas. Mot denna bakgrund torde ett tidigare datum än den 15
december vara motiverat. Jag föreslår därför att arbetet med avgifterna i
princip skall vara avslutat senast den 1 oktober taxeringsåret. Det kommer
otvivelaktigt dock att förekomma vissa mera tidskrävande ärenden, sora inte
hinner slutbehandlas före detta datum. För dessa fordras att beslutstiden kan
förlängas, förslagsvis till den 15 december taxeringsåret. Det är som jag nyss
påpekat önskvärt att så många som möjligt får underrättelse om avgifterna i
god tid innan den nya deklarationen skall avlämnas.
Jag nämnde nyss att
utredningen i ett fall gjort undantag i fråga om lokal skattemyndighet som
beslutande organ. Undantaget avser fall då besvär anförs över taxeringsnämndens
beslut. Det föreslås att taxeringsintendenten i samband med taxeringsfrågan
får ta ställning i avgiftsärendet.
Det är som jag nämnt
angeläget att beslut i avgiftsfrågan fattas så tidigt som möjligt och helst
innan ny deklaration skall avlämnas. I den konstruktion som utredningen
föreslagit i detta fall ligger risken att frekvensen av besvär över
taxeringarna kominer att öka utan sakUg grund och med det enda motivet att den
lokala skattemyndigheten skall överlämna avgiftsfrågan till taxeringsintendenten
varvid påföringen av avgiften uppskjuts. Jag biträder således inte
utredningsförslaget i denna del. I besvärsfallen bör anstånd med betalning av
avgift kunna medges i likhet med vad som nu gäller för betalning av skatt.
Debitering och besvär m, m.
Förfarandet
vid påförande av avgifter i samband med taxering enligt TF ansluter sig enligt
utredningsförslaget nära till bestämmelserna om taxeringsförfarandet.
Särskilda bestämmelser föreslås dock om beslut och delgivning m. m. Det
förutsätts att skattskyldig skall få tillfälle att yttra sig i avgiftsärende
innan beslut fattas. Skattskyldigs besvär över lokal skattemyndighets beslut
skall ha kommit in senast den 1 mars året efter taxeringsåret, om beslutet
meddelats i debetsedel på slutlig skatt som den skattskyldige fått före
taxeringsårets utgång och eljest inom två månader efter det han fått beslutet.
För egen del anser jag att
tiden för besvär över lokal skattemyndighets beslut skall börja löpa vid
delgivning av beslutet och omfatta två månader. I princip kan jag godta
förslaget om delgivning liksom förslaget om besvärsrätt för
taxeringsintendenten samt om besvär till kammarrätten och Kungl. Maj:t, som i
stort anknyter till TF:s nuvarande besvärsregler. I ett par detaljer vill jag
dock anmäla avvikande mening. Den ena avser den före-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 217
slagna
bestämmelsen om att kammarrätten och Kungl, Maj :t ex officio skall granska
storleken av påförd avgift, alltså oavsett om ändring görs i taxeringen.
Förslaget har mött erinran från en remissinstans. Rent praktiskt kan en sådan
granskning av skattetillägg av den typ som jag föreslagit inte genomföras utan
avsevärt arbete, som skulle innebära kontroll av debiteringen i dess helhet.
Bl. a, därför kan jag inte förorda att förslaget om obligatorisk
granskningsskyldighet genomförs.
Vad
som föreslagits om debitering av avgifterna föranleder som framhållits vid
remissbehandlingen åtskilliga ändringar i UF. Jag kommer att lägga fram förslag
till sådana ändringar i det följande. Spörsmålet om förmånsrätt för dessa
avgifter i konkurs, vilket en remissinstans särskilt uppehållit sig vid, får
lämpligen tas upp i sammanhang med frågan om förmånsrättsordningen i stort.
Särskilda
avgifter enligt MF, FF och AVGF
De
bestämmelser om särskilda avgifter som utredningen har föreslagit skall införas
i MF, FF och AVGF har i stora drag utformats enligt samma mönster som de i TF.
Avgifter skall sålunda enligt utredningens förslag påföras såväl vid oriktiga
uppgifter och uppskattning i anledning av ofullständiga uppgifter som vid
försening med deklaration eller arbetsgivaravgift eller underlåtenhet att avge
dessa slag av handlingar. Bl. a. de olikheter i fråga om förfarandet vid
uttagande av mervärdeskatten, punktskatterna och arbetsgivaravgifterna
sinsemellan och i förhållande till inkomstskatterna och förmögenhetsskatten
har dock lett till att utredningen på vart och ett av dessa områden föreslagit
skilda bestämmelser i TF, MF, FF och AVGF. Beräffande samtliga indirekta
skatter och arbetsgivaravgiften har utredningen föreslagit att skattetillägg
och avgiftstillägg skall beräknas på den skatt eller arbetsgivaravgift, som
kunde ha undandragits, i stäUet för på underlaget för skatten eller avgiften.
Ett
par remissinstanser har uttalat tveksamhet inför att skattetillägg över huvud
taget införs på mervärdeskatteområdet. Bl. a. åberopas att skattepliktsbestämmelserna
många gånger är svårtolkade.
Det
administrativa sanktionssystemet bör enligt min mening på de indirekta
skatternas och avgifternas område lika väl som fallet är beträffande de
skatter som omfattas av TF ses som ett medel att få fram riktiga uppgifter om
det underlag som beskattningen skall grundas på. I den mån uppgifterna avser
faktiska förhållanden, som den uppgiftsskyldige själv kan förvissa sig om,
föreligger i de flesta fall inte några svårigheter för honom att ställa sig
uppgiftsskyldigheten till efterrättelse. Det kan emeUertid som jag
redan framhållit på tal om förhållandena på det direkta skatteområdet
föreligga fall av tolkning av skatteregler. En uppgift har i detta fall också
karaktären av yrkande. På mervärdeskattens område, där yrkanden inte framgår
annat än i form av redovisade skattebelopp, blir detta
218 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
problem
måhända än mer accentuerat. Huvudsyftet med införandet av skattetillägget är
att garantera uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande. Då mervärdeskatten
otvivelaktigt är en beskattningsform av sådan betydelse att en garanti av
detta slag inte kan undvaras, kan jag inte ansluta mig till dem som anser att
sanktionsformen inte bör införas på mervärdeskattens område. Däremot bör man
sträva efter att undvika konsekvenser av det slag som nyss berörts, nämligen
att skattetillägg drabbar yrkanden som föranletts av ursäktlig obekantskap med
tillämpningen av skattereglerna. Detta kan ske genom en lämplig utformning om
tiUämpning av befrielsereglerna.
Beträffande mervärdeskatten
har utredningen som nyss berörts föreslagit att avgift skall utgå såväl vid
oriktig eller bristfällig uppgift i avgiven deklaration som vid
deklarationsförsummelse. Avgiften vid oriktig eller bristfällig uppgift skall
enligt utredningen vara 20 % av det skattebelopp, som genom den oriktiga eller
bristfälliga uppgiften kunde ha undandragits. Utredningen föreslår vidare att
vid underlåtenhet att avge deklaration avgiften skall vara 20 % av den efter
skälig grund fastställda skatten. Enligt utredningens förslag skall avgift för
deklarationsförsummelse nedsättas till 2 % av den fastställda skatten, om
deklaration som inkommer för sent dock avlämnas inom ett år efter den
föreskrivna tiden. Nämnda avgifter vid deklarationsförsummelse skall dock
enligt utredningen utgå med högst 5 000 kr. och, oavsett om någon skatt
fastställs, med lägst 100 kr.
I
likhet med utredningen föreslår jag att skattetillägg skall utgå med 20 % av
skatten. Den föreslagna procentsatsen är betydligt lägre än den som föreslagits
på inkomstskatteområdet. I och för sig kan 20 % tyckas vara en låg sanktion vid
oriktig uppgift. Procentsatsen framstår däremot väl avvägd vad beträffar
uppskattningar, med hänsyn till att det på mervär-deskatteonirådet ofta är
fråga om höga beskattningsvärden, som inte direkt återspeglar den
skattskyldiges vinst av verksamheten och således hans skatteförmåga. Detta
skulle motivera olika procentsatser vid olika former av oriktiga och
ofullständiga uppgifter. En sådan ordning kan emellertid anses opraktisk och är
i vissa fall svår att tillämpa. Därför bör godtas den av utredningen föreslagna
procentsatsen för alla fall av oriktiga och ofullständiga uppgifter.
Skattetillägg med 20 % bör sålunda utgå även vid underlåten deklaration, där
skatten fastställts efter uppskattning.
En
remissinstans har anmärkt på utredningens förslag att avgiften vid uppskattning
i avsaknad av deklaration skall nedsättas och endast avgift för förseningen
utgå om deklarationen lämnas inom ett år efter föreskriven tid. Tidrymden ett
år har myndigheten fimnit vara för lång då den bl. a, ger den skattskyldige en
oberättigad möjlighet att vänta med avlämnande av deklaration. Enligt min
mening når man bättre effekt om tidrymden bestäms till en månad efter det att
beslutet om skattetillägg delgetts. Läm-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 219
nas
deklaration inom denna tidrymd bör skattetillägget få bortfalla helt. Jag
föreslår bestämmelse härom i stället för den som utredningen lagt fram.
Avgiften vid underlåten
deklaration, där skatten fastställts efter uppskattning, har tilredningen
vidare föreslagit skola utgå med högst 5 000 kr. Eftersom avsikten med
tillägget i detta fall endast är att få frara en deklaration och beslutat
tillägg skall undanröjas, om deklaration inkommer inom en månad efter det
beslutet delgetts, anser jag en maximiregel inte vara påfordrad.
Enligt utredningens
förslag skulle en försummelse att avge deklaration alltid medföra en avgift på
minst 2 % av skatten dock högst 5 000 kr. Detta skulle emellertid i många fall
medföra en avgift som inte kan anses stå i rimlig relation till förseelsens
art. En skälig förseningsavgift för en enstaka försummelse att inte lämna
deklaration inom föreskrivan tid torde vara en fast avgift av 100 kr. Vid denna
bedömning har även beaktats möjligheten att påföra skattetillägg enligt vad
som nyss föreslagits. En fast förseningsavgift är motiverad även av att
deklarationen kan avse negativa belopp.
Vid upprepning av
deklarationsförsummelse anser jag att det föreligger anledning att förseningsavgiften
skall utgå med förhöjt belopp. Sålunda bör avgiften utgå med 200 kr. om
skattskyldig inte heller lämnat deklaration inom föreskriven tid för någon av
de tre närmast föregående redovisningsperioderna. En avgift på 200 kr,
föreslås vidare skola utgå om skattskyldig trots anmaning inte avger
deklaration inom den i anmaningen föreskrivna tiden.
I
konsekvens med vad jag föreslagit beträffande avgifter enligt TF bör även i MF
införas föreskrifter om befrielsegrunder. Dessa torde utformas på samma sätt
som föreslagits beträffande TF.
En remissinstans menar att
restavgiften, 4 % på skattebeloppet, skulle vara tillräckligt påtryckningsmedel
för iakttagande av redovisningsföreskrifterna. Från annat håll betonas att
redan deklarationsförsening medför restavgift och härtill skulle enligt
utredningens förslag komma avgift med 2 % på skattebeloppet. Det föreslås
därför av remissinstansen att avgift skall utgå vid försenad deklaration
endast om den skattskyldige har anmanats att lämna sådan utan att iaktta
anmaningen. Enligt min mening bör bestämmelserna tillämpas så, att restavgift
skall utgå enbart vid inbetalning som har gjorts för sent och således
skattetillägg och förseningsavgift utgöra påtryckningsmedlet för att
deklaration skall lämnas i rätt tid. Det är nämligen särskilt med hänsyn till
de korta redovisningsperioderna och den därav föranledda arbetsrutinen av
största vikt att deklarationerna på detta skatteområde kommer in regelmässigt.
De föreslagna avgifterna torde för detta ändamål vara väsentligt effektivare
och även mer nyanserade än restavgiften.
220 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Utredningens
förslag om skattetillägg beträffande området för vissa punktskatter ansluter
sig nära till utformningen av avgiftssystemet vad angår mervärdeskatten.
Förslaget har mött erinringar endast i detaljfrågor. För egen del anser jag
att alla skäl talar för att samstämmighet bör gälla beträffande föreskrifterna
om avgifterna på mervärdeskatte- och punktskatteområdena. De förslag som jag
har lagt fram om avgifterna för mervärdeskatt bör i princip gälla även för
punktskatternas del.
Föreskrifter
om avgifter beträffande arbetsgivaravgifterna kan, som redan utredningen utgått
från, i stort sett utformas enligt vad som föreslagits för de indirekta skatternas
områden. I vissa fall är det dock lämpligare att anknyta till de föreslagna
bestämmelserna i TF. Detta sammanhänger med att
"redovisningsperioden" för arbetsgivaravgift är utgiftsår,
motsvarande den tidrymd som i princip gäller vid taxering. Skyldigheten att
lämna arbetsgivamppgift är också vidare än avgiftsplikten, vilket har likhet
med taxeringsbestämmelserna. Det finns därför anledning att bestämma
förseningsavgiftens storlek i relation till den fastställda arbetsgivaravgiften.
Förseningsavgift bör förslagsvis utgå med 5% av arbetsgivaravgiften, dock
högst med 300 kr. I analogi med vad som föreslagits för inkomst- och
förmögenhetsskatten bör förseningsavgiften fördubblas om arbetsgivamppgift
efter anmaning inte lämnas inom föreskriven tid och i sådant fall utgå med
minst 100 kr.
Med
anledning av påpekande från en remissinstans vill jag framhålla att avgifter av
nu ifrågavarande slag inte är påfordrade beträffande s. k. egenavgift till
socialförsäkringen. Skälet härför är bl. a. att egenavgiften bestäms på
grundval av inkomsttaxeringen.
Det
straffrättsliga sanktionssystemet
Jag
har tidigare lämnat en utförlig redogörelse för vårt nuvarande sanktionssystem
på beskattningsområdet. Sanktionssystemet omfattar i princip enbart
straffrättsliga påföljder, som utdöms av allmän domstol eller åklagarmyndighet.
De viktigare straffbestämmelserna finns samlade i två lagar med generell
räckvidd, SkSL och lagen om straff för varusmuggling (VSL). Dessutom har ett
stort antal straffbestämmelser intagits i skilda skatte-och
avgiftsförfattningar. Dessa ersätter eller kompletterar den generella
lagstiftningen men avser i allmänhet endast bagatellartade förseelser.
Straffbestämmelserna
i SkSL tillämpas i fråga om det stora flertalet skatter och allmänna avgifter.
Till de viktigaste undantagen hör tullarna och de obligatoriska
socialförsäkringsavgifterna. Gärningsbeskrivningarna för de centrala brotten i
SkSL falskdeklaration och vårdslös deklaration har utformats efter samma
principer som sanningsbrotten osann och vårdslös försäkran i 15 kap. 10 §
brottsbalken (BrB). Detta innebär bl.a, att dekla-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 221
rationsbrott
kan föreligga endast om någon lämnar en oriktig uppgift i en formbunden
skriftlig handling, en deklaration. Deklarationsbrottet anses fullbordat så
snart deklarationen inkommit till myndighet och således innan uppgiften medfört
ett felaktigt beslut. Straffpåföljderna är böter och fängelse. Böterna är
normerade, varmed i detta sammanhang förstås att de står i relation till det
skattebelopp som skulle ha undandragits om brottet inte upptäckts. Bötesmaximum
är för det uppsåtliga brottet fem och för oaktsamhetsbrottet två och en halv
gånger den skatt eller avgift som undandragits eller kunde ha undandragits
genom brottet. Fängelsestraffet är maximerat till två år. Jämsides med
fängelsestraff har domstolen möjlighet att döma till särskild rättsverkan i
form av straffskatt. Straffskatten får sättas till högst tre gånger det
undandragna skattebeloppet.
VSL
innehåller straffbestämmelser till skydd för bestämmelserna om uppbörd av tull
samt om import- och exportförbud. Lagen gäller inte endast i fråga om tullar
utan även skatter och avgifter, som fastställs eller uppbärs i den ordning som
gäller för tull. Det centrala uppsåtliga brottet, som kallas varusmuggling,
har konstruerats med de allmänna förmögenhetsbrotten som förebild. Ansvar för
fullbordat brott inträder således först sedan tull undandragits eller vara
införts eller utförts i strid mot förbud. Tidigare brottsupptäckt leder till
straff för försök till varusmuggling. Därvid gäller de allmänna
försöksbestämmelserna i 23 kap. BrB, enligt vilka lägre straff kan utmätas för
försöksbrott än vad som gäller för fullbordat brott. Straffpåföljderna är
dagsböter och fängelse. Fängelsestraffet är maximerat till två år utom då
brottet avser smuggling av narkotika, I sistnämnda fall kan domstolen döma upp
till sex års fängelse. Vid sidan av straff finns det möjlighet att döma till
förverkande av insmugglat gods m. m.
Straffbestämmelserna
i de skilda skatte- och avgiftsförfattningarna beskriver i regel s, k, rena
handlingsbrott. Detta innebär att straff utdöms för den som bryter mot viss
föreskrift oavsett om någon effekt eller fara för effekt uppstått genom
gärningen. Straffet är vanligtvis penningböter eller dagsböter. Undantagsvis
förekommer även här normerade böter. Detta är t, ex. fallet med brotten enligt
33 § AVGF. Slutligen finns några straffbestämmelser där fängelse i högst sex
månader utgör maximistraff.
Av
min redogörelse i det föregående framgår att skattestrafflagutredningen
föreslagit väsentliga ändringar i sanktionssystemet på det nu aktuella området.
Det föreslagna nya administrativa sanktionssystemet är avsett att få till följd
att de judiciella organen åklagarmyndigheterna och de allmänna domstolarna
skall befatta sig med huvudsakligen allvarligare fall av överträdelser mot
skattelagstiftningen. En av utredningens huvudtankar har således varit att
avkriminalisera en stor del av de gärningar, som f, n. kan medföra lagföring
och straff, I stället skall förseelser av detta slag mötas med administrativa
sanktioner.
Utredningen
har samlat bestämmelserna om de brott, som anses vara av
222 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
mer
allvarlig natur, i en ny lag, skattebrottslagen. Denna lag avses skola ersätta
den nuvarande SkSL men också vissa straffbestämmelser i andra skatte- och
avgiftsförfattningar.
Gärningsbeskrivningarna
i förslaget till skattebrottslag har genomgående utformats med BrB:s sanningsbrott
som förebilder. Detta innebär emellertid inte att utredningen helt anslutit sig
till de tankegångar som låg till grund för lagstiftningen om de allmänna
sanningsbrotten och SkSL:s deklarationsbrott. Det brottsliga handlandet har
nämligen inte begränsats till lämnandet av osann eller ofullständig uppgift i
en skriftlig formbunden handling. Alla oriktiga uppgifter skriftliga eller
muntliga som lämnats till myndighet och innebär fara för att skatt eller
avgift undandras det allmänna föreslås i princip kunna medföra straffansvar.
Dessutom vill utredningen att vissa former av passivitet s. k.
deklarationsförsummelser skall bestraffas som centrala skattebrott. Vidare
har utredningen i lagförslaget intagit straffbestämmelser för brott mot
uppbördssystemet, som f. n. har sin plats i UF. Förslaget innehåller också en
straffbestämmelse avseende åsidosättande av skyldighet att bevara underlag för
taxering m. ra.
Utredningen
föreslår i fortsättningen att straffen skall anpassas till dem som gäller för
de allmänna förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring.
Strafflatituderna har därför i allmänhet satts väsentligt högre än i SkSL. Jag
kan här nämna att straffmaximum för grovt uppsåtligt brott skatte- eller
avgiftsbedrägeri ansetts böra vara fängelse i högst sex år. Anpassningen till
den allmänna straffrätten kommer också till uttryck genom utredningens förslag
att norraerade böter och straffskatt inte längre skall kunna utdömas för
skattebrott. Dessa sanktionsformer avses i viss mån bli ersatta av de
administrativa skatte- eller avgiftstilläggen, som enligt förslaget skall
kunna påföras vid sidan av straff.
Utredningen
har inte behandlat sanktionssystemet på tullområdet då detta är föremål för
översyn av tullagstiftningskommittén.
I
detta sammanhang bör påpekas att det enligt utredningens förslag alltjämt skall
finnas åtskilliga straffbestämmelser av ordningskaraktär i de olika skatte- och
avgiftsförfattningarna. I sådana fall där administrativ sanktion i form av
skatte- eller avgiftstillägg inte kan komma i fråga anser nämligen utredningen
det vara nödvändigt att behålla en straffrättslig reaktionsform för
ordningsförseelser.
Praktiskt
taget alla remissinstanser, som yttrat sig över förslaget till skattebrottslag,
delar utredningens uppfattning att gärningsbeskrivningarna för de allvarligare
skattebrotten bör omkonstrueras och straffen skärpas. Man har vidare i
allmänhet inget att erinra mot det föreslagna tillämpningsområdet för
skattebrottslagen. Det riktas heller inte några egentUga anmärkningar mot den
föreslagna uppdelningen mellan skattebrott dvs, brott som riktar sig mot
myndigheternas taxerings- eUer fastställelsebeslut och brott mot
uppbördsverksamheten.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 223
Från
en del håll har dock gjorts principiella invändningar. Man har sålunda
uppmärksammat att den allmänna straffskärpningen för de egentliga skattebrotten
inte följs upp på tullområdet. Vidare hyser vissa reraissinstanser tveksamhet
huruvida avkriminaliseringen blir tillräckligt långt driven om utredningens
förslag följs. Härutöver har framkommit olika meningar om den närmare
utformningen av brottsförutsättningarna och maximum för de olika
fängelsestraffen.
För egen del vill jag till
en början anföra följande. Jag har tidigare förklarat att utredningens förslag
bör kunna läggas till grund för en reform av skattebrottslagstiftningen. Genom
införandet av det administrativa påföljdssystemet skatte- och avgiftstillägg
kan man, som jag framhållit i det föregående, åstadkomma en avlastning från de
judiciella myndigheterna när det gäller förseelser där egentligt
kriminalpolitiskt intresse av straffpåfö-ring saknas raen där någon form av
samhällssanktion ändå bör finnas. Det förändrade läge som uppstår i och med
systemet med administrativa avgifter föranleder givetvis att den nuvarande
skattestrafflagstiftningen måste omprövas. Utredningens förslag innebär en
sådan omprövning.
Även
enligt min mening bör man i systematiskt avseende samla i en enda författning
de brottsliga förfaranden som måste sägas innebära aUvarliga angrepp mot
skatte- och avgiftslagstiftningen. Hur dessa förfaranden bör beskrivas
återkommer jag till närmare i det följande. Jag har tidigare framhållit att
samhällets möjligheter att beivra överträdelser mot skattelagstiftningen är av
avgörande betydelse för det allmänna förtroendet och ansvarskänslan hos
medborgarna gentemot skattesystemet. Lika angeläget är att medborgarna kommer
till insikt om dessa samhällets möjligheter och att det slås fast att
överträdelser av den typ som här är i fråga olika former av skattefusk
bedöms som allvarliga brott och föranleder kännbara påföljder. Att det
svåraste brottet falskdeklaration är allvarligt, väl jämförbart med
bedrägeri, torde redan ha förankring i det aUmänna rättsmedvetandet. Även
oaktsamhetsbrottet, vårdslös deklaration, är i flera fall en allvarlig
förseelse.
För
att markera de centrala skattebrottens allvarliga karaktär kunde det från vissa
synpunkter vara lämpligt att bereda dem plats i BrB. En sådan lösning har också
diskuterats av utredningen och fått stöd av några remissinstanser. Utredningen
själv har dock av flera skäl inte stannat för denna lösning. Jag skulle finna
det principiellt mycket tilltalande om den allmänna straffrätten fick omfatta
även skattebrotten. Man kan emellertid inte bortse från de svårigheter som
därigenom skulle uppstå. Vissa av dessa svårigheter sammanhänger med den
samordning som bör ske av sanktionerna på skatteområdet och på tullområdet.
Som nämnts pågår f. n, en översyn av sistnämnda område. Dessutom finns
otvivelaktigt vissa speciella förhållanden på skattebrottens område som gör det
systematiskt besvärligt att inordna dem i BrB utan att dela upp dem på flera
kapitel, vilket skulle ge ett splittrat
224 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1971
intryck.
Vid dessa överväganden har jag kommit till den slutsatsen att skattebrotten
även i fortsättningen tills vidare bör behandlas inom specialstraffrätten.
Tidigare har jag antytt
att det nuvarande sanktionssystemet uppvisar vissa svagheter. Jag åsyftar nu
utformningen av gärningsbeskrivningarna. Det har visat sig finnas behov av en
utvidgning av det straffbara området för såväl falskdeklaration som vårdslös
deklaration. Ä andra sidan bör inte varje fall av oaktsamhet leda till straffpåföljd.
Utredningen har som nyss antytts uppmärksammat dessa frågor och föreslagit en
ny utformning av gärningsbeskrivningen för de centrala skattebrotten. Jag
återkommer härtill i det följande men vill redan nu framhålla att jag i stort
sett kan ansluta mig till de tankegångar som väglett utredningen.
Förslaget
till skattebrottslag
Tillämpningsområdet.
Som tidigare nämnts delar jag utredningens uppfattning att de allvarligaste
brotten mot beskattningssysteraet bör samlas i en specialstraffrättslig lag,
som lämpligen kan ges benämningen skattebrottslag. Utredningen har föreslagit
att det genom bestämmelser i resp. skatte- eller avgiftsförfattning skulle
anges huruvida skatten eller avgiften skall falla under lagen.
En
sådan metod är i och för sig fullt tänkbar, men jag anser det från systematisk
synpunkt bättre att i själva skattebrottslagen ange på vilka skatter och
avgifter lagen är tillämplig. Detta torde erbjuda fördelar inte minst för den
praktiska tillämpningen.
Enligt utredningen bör
skattebrottslagen gälla för flertalet skatter och allmänna avgifter i
traditionell mening utom motorfordonsskatterna och hundskatten. Dessutom avses
arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens finansiering skola omfattas av
lagen. Undantag har gjorts för bl. a. tullar, skatter och andra avgifter som
tas ut vid import samt för prisregleringsavgifter på jordbrukets och fiskets
område..
Remissinstanserna har inte
haft något att invända mot utredningens förslag i denna del.
Jag kan på det stora hela
ansluta mig till utredningens avgränsning mellan de skatter och avgifter, som
bör omfattas av skattebrottslagen, och dem som lämpligen inte bör falla under
lagens tillämpningsområde. Enligt min mening kan emellertid ytterligare några
skatter och avgifter lämpligen tas in under skattebrottslagens
tillämpningsområde. Som exempel kan nämnas folkpensionsavgiften, den
obligatoriska sjukförsäkringsavgiften och skogsvårdsavgiften. Storleken av
dessa avgifter är nämligen beroende av uppgifter, som den skattskyldige har
att lämna i sin allmänna självdeklaration. Det är inte praktiskt att i ett mål
om ansvar för skattebrott behöva bortse från avgifter av datta slag.
Skattebrottslagen bör sålunda få gälla i
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 225
fråga
om alla skatter och avgifter, vilkas debitering kan påverkas av felaktiga
uppgifter till myndigheterna. I övrigt får jag i detta hänseende hänvisa till
författningsförslaget och specialmotiveringen till detta.
Brottsbeskrivningarna.
Enligt utredningens förslag till skattebrottslag skall straffbestämmelserna
omfatta förfaranden som riktar sig mot myndigheternas verksamhet vid taxering,
fastställande och uppbörd av skatt eller avgift. Bestämmelserna har indelats i
två huvudgrupper. Den första gruppen omfattar angrepp mot taxerings- eller
fastställelsebeslut medan till den andra gruppen hänförts gärningar som riktar
sig mot uppbördsförfarandet.
Det
centrala brottet mot myndigheternas taxering eller fastställande av skatt eller
avgift har utredningen kallat skatte- eller avgiftsbedrägeri. Brottet, som är
avsett att ersätta det nuvarande falskdeklarationsbrottet, har utformats med
sanningsbrotten i 15 kap. BrB som mönster. Även vissa former av passivitet har
emellertid utredningen ansett böra kriminaliseras.
Aktivt
brott begår, enligt utredningens förslag, den som i skriftlig eller muntlig
utsaga till ledning vid fastställande av skatt eller avgift egen eller annans
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Straffbar passivitet föreslås
föreligga om skatt- eller avgiftsskyldig underlåter att avge i lag eller annan
författning föreskriven utsaga till ledning vid fastställande av skatt eller
avgift. För att ansvar skall inträda skall dessutom fordras att det aktiva
handlandet eller passiviteten objektivt sett innebär fara för skatteförlust
för det allmänna. I subjektivt hänseende skall krävas uppsåt från
gärningsmannens sida. Vid aktivt brott är det fråga om vanligt uppsåt medan
passivitetsbrottet skall bestraffas endast om uppsåtet varit inriktat på att
undandra det allmänna skatt eller avgift.
Gärningsbeskrivningen
för aktivt skattebedrägeri enligt utredningens förslag har utformats på sådant
sätt att varje person som lämnat oriktig uppgift etc. kan dömas som
gärningsman. Den osanna eller ofullständiga uppgiften behöver inte såsom i
gällande SkSL ha lämnats i deklaration eller annan formbunden skriftlig
handling. 1 princip kan alltså en ej undertecknad eller av obehörig person
underskriven deklarationshandling medföra ansvar. Också den som lämnat osann
uppgift till ledning vid fastställande av annans skatt eller avgift kan
straffas som gärningsman. Således faller alla slag av kontrolluppgifter i
princip under lagens tillänipningsoriiråde.
Enligt
utredningens förslag utesluter gärningsbeskrivningen inte heller i och för sig
ansvar för felaktiga uppgifter muntliga eller skriftliga som lämnats under
en pågående skatterevision eller vid process i skattedomstol. Om t. ex. en
besvärsskrift till prövningsnämnden innehåller oriktiga uppgifter kan alltså
straffansvar komma i fråga.
Underlåtenhetsbrottet
är däremot i utredningens förslag konstruerat som ett brott med s. k.
specialsubjekt. Enbart den som författningsenligt har
8 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
226 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
att
avge utsaga till ledning vid fastställande av skatt eller avgift för honom
själv eller den han företräder avses sålunda kunna dömas som gärningsman.
Utredningen har menat att straffbestämmelsen i första hand skall träffa den som
underlåter att deklarera i den förhoppningen att en skönsuppskattning från
myndigheternas sida kommer att bli fördelaktig för honom. Utredningen har
klart understrukit att man genom denna utformning av uppsåtsrekvisitet vid
passivitetsbrott velat undanta de s. k. temporära deklarationsförsuramelserna
från straffansvar. I dessa fall anser utredningen det vara tillräckligt med
ett administrativt skatte- eller avgiftstill-lägg.
Den
fara för undandragande av skatt eller avgift som måste föreligga skall enligt
utredningsförslaget vara av konkret natur. Vid tiden för brottets fullbordan
skall det således finnas risk för att myndigheten vid en med normal omsorg
företagen granskning inte skulle upptäcka den oriktiga uppgiften. Faran vid
passivitetsbrottet består i att myndigheten inte skulle få reda på skattesubjektets
existens eller i vart fall komma att uppskatta beskattningsunderlaget eller
faststäUa skatten eller avgiften till för lågt belopp.
Här
kan tilläggas att utredningen föreslagit att skatte- eller avgiftsbedrägeriet
liksom vad som gäller vid de centrala förmögenhetsbrotten skall vara indelat i
tre svårhetsgrader.
Enligt
utredningens förslag kompletteras det aktiva skatte- eller avgifts-bedrägeriet
av en straffbestämmelse för gärning som förövats av grov oaktsamhet. Brottet,
som närmast är avsett att ersätta det nu förekommande brottet vårdslös
deklaration, har kaUats vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga. Motsvarighet till
passivt skattebedrägeri saknas för detta brott. Ringa fall avses inte skola
medföra ansvar. Meningen är att ringa fall, som f. n. kan bestraffas som
vårdslös deklaration, skall medföra endast administrativt skatte- eller
avgiftstillägg eller helt undgå påföljd. Utredningen har vidare förklarat att
för grov oaktsamhet bör krävas mer klandervärda utslag av försummelse eller nonchalans
hos den enskilde än vad som är fallet enligt den nuvarande rättstillämpningen.
Brotten
mot uppbördsverksamheten omfattar enligt utredningsförslaget tre
straffbestämmelser, nämligen osann uppbördsutsaga, underlåtenhet att innehålla
skatt samt uppbördsbrott. Gärningsbeskrivningarna i dessa bestämmelser har
efter \issa redaktionella
ändringar överförts från de nuvarande strafföreskrifterna i 79 § och 80 § 1
mom. UF. Ringa brott har även här föreslagits skola avkriminaliseras. I
subjektivt hänseende skall fordras uppsåt eller grov oaktsamhet från
gärningsmannens sida.
Uppbörds-
och indrivningsmyndigheterna har behov av att på ett tidigt stadium få kännedom
om underlåtenhet att inbetala skatt som innehållits för annan. Utredningen
föreslår därför en straffbestämmelse för kvalificerat fall av uppbördsbrott.
Sådant brott skall enligt utredningens förslag
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 227
föreligga
när den betalningsskyldige uppsåtligen lämnar osann uppgift om storleken av
verkställt skatteavdrag.
Slutligen
har utredningen i förslaget till skattebrottslag tagit in en straffbestämmelse
för en gärning, som benämnts räkenskapsförsumnielse. Ansvar enligt lagrummet
skall inträda för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
skyldighet att föra och bevara räkenskaper eller anteckningar för fullgörande
av föreskriven uppgiftsskyldighet i beskattningssammanhang. En ytterligare
brottsförutsättning är att uppgiftsskyldighetens fullgörande eller myndighels kontrollverksamhet
omöjliggörs eller försvåras genom gärningen. Ringa fall skall inte bestraffas.
Allmänt
sett får remissinstanserna anses ha godtagit utredningens förslag att indela
straffbestämmelserna i två huvudgrupper, nämligen brott mot taxerings- eller
fastställelsebeslut samt brott mot uppbördsförfarandet. Från riksskattenämndens
sida har dock gjorts gällande att brottet osann uppbördsutsaga i och för sig
bör jämställas med de centrala skattebrotten skatte- eller avgiftsbedrägeri och
vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga. Nämnden ifrågasätter därför om inte den
förra brottsbeskrivningen bör inarbetas i straffbestämmelserna för de centrala
skattebrotten, eftersom det här rör sig om brott mot sanningsplikt av
förmögenhetsrättslig karaktär. LO och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
kan anses ha framfört liknande synpunkter. Dessa instanser har nämligen funnit
att utredningen behandlat vissa av brotten mot uppbördsförfarandat alltför milt
i förhållande till de centrala skattebrotten.
Åtskilliga
av de remissinstanser som har yttrat sig över de föreslagna
brottsbeskrivningarna har ansett att det brottsliga handlandet vid aktivt
skatte- eller avgiftsbedrägeri bör inskränkas till skriftliga uppgifter. Därvid
har bl. a. framhållits att det kan uppstå svårigheter att bevisa vad som sagts
muntligen och att det knappast finns något praktiskt behov att kriminalisera
oriktiga muntliga uppgifter. I ett par uttalanden har dessutom framhållits att
straffbeläggandet av oriktiga muntliga uppgifter kan försätta den enskilde i en
intressekonflikt. Oriktiga uppgifter lämnade vid förundersökning i samband med
misstanke om brott är inte straffbara. Alltså kan en sådan konflikt inte så
sällan uppstå i fall, där revisionsarbete och förundersökning bedrivs genom
samarbete mellan skatte- och åklagarmyndigheterna. I praktiken torde för övrigt
gränsen mellan beskattningskontroll och brottsundersökning många gånger vara
flytande och den enskilde får inte alltid i tid veta när misstanke om brott
uppstår. En sådan förtäckt form av förundersökning kan enligt dessa instanser
inte godtas.
Utredningens
förslag till beskrivning av det passiva skatte- eller avgifts-bedrägeriet har i
allmänhet inte medfört några anmärkningar. Sveriges industriförbund m. fl. har
emeUertid funnit det helt orimligt att bestraffa den som underlåter att avge
deklaration med fängelse och framhåUit att det inte
228 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
på
något annat håll inom straffrätten torde förekomma så hårda straff under
motsvarande förutsättningar. Andra tvångsmedel främst vitesföreläggande
bör sålunda enhgt denna mening tillgripas för att framtvinga deklarationer
från sådana personer som underlåter att fullgöra sin deklarationsskyldighet.
Även i fråga om det
centrala oaktsamhetsbrottet vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga har flera
remissinstanser velat begränsa det straffbara området till oiiktighet i
skriftliga uppgifter. 1968 års brottraålsutredning har ansett att brottet
enligt utredningens förslag getts en alltför vid orafallning och motiverat
detta med att oaktsamhet allmänt sett bör medföra straff endast i allvarligare
fall. Enligt brottmålsutredningen bör brottsbeskrivningen utformas så att det
vid bedömandet om gärningen skall vara straffbar särskilt beaktas om den
avsett ett betydande värde eller det undandragna beloppet annars varit av stor
omfattning i förhållande till det uppgivna beskattningsunderlaget.
Gärningsbeskrivningarna
för brotten mot uppbördssystemet, dvs. osann uppbördsutsaga, underlåtenhet att
innehålla skatt och uppbördsbrott, samt gärningsbeskrivningen för brottet
räkenskapsförsummelse, har föranlett endast några få anmärkningar från
remissinstansernas sida. Riksskattenämnden har i fråga ora uppbördsbrottet
inte ansett lämpUgt med en gärningsbeskrivning, enligt vilken den som lämnar
sanningsenliga uppgifter i saraband med för liten inbetalning av skatt för
anställd, automatiskt fälls till ansvar för betalningsförsummelse rörande
annans skatt. Vidare har riksskattenämnden påpekat att brottet osann uppbördsutsaga
måste utformas så att det klart framgår att det rör sig om preliminär skatt
eller avgift. Svea hovrätt har framhållit att utredningen inte lyckats lösa den
intressekollision, som anses föreligga mellan brottet mannamån mot borgenärer
enligt 11 kap. 4 § BrB och det nuvarande uppbördsbrottet enligt 80 § 1 mom.
andra stycket UF.
En av utredningens
huvudprinciper har varit att reservera den föreslagna skattebrottslagen för mer
aUvarliga brott mot beskattningssysteraet. Detta anser jag vara riktigt. I flera
remissyttranden har man emellertid påpekat att utredningen inte helt konsekvent
följt denna princip. Kritiken har riktats i första hand mot de föreslagna
straffbestämmelserna för brott mot uppbördsförfarandet. Jag kan instämma i
denna kritik. De administrativa sanktionerna i UF i form av rest- och
tilläggsavgift samt arbetsgivarens betalningsansvar för de anställdas skatter
gör det sålunda möjligt att bestraffa vissa gärningar som riktar sig mot
uppbördsförfarandet mindre strängt än utredningen föreslagit. Jag vill dessutom
erinra om att mitt förslag i fråga om skatte- och avgiftstillägget innebär en
strängare reaktion än vad utredningen förordat. Detta medför att man kan
förskjuta gränserna för kriminalisering av även de centrala skattebrotten i
riktning uppåt. Jag återkom-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 220
mer
till dessa frågor i samband med den närmare behandlingan av de
straffbestämmelser som jag anser böra ingå i den nya skattebrottslagen.
Det
ujipsåtliga skattebrott som avser aktivt handlande bör lämpligen kallas
skattebedrägeri. Även enligt min uppfattning är brottet närmast att uppfatta
som en tj'p av förmögenhetsbrott. Straffbestämmelsen bör således i första hand
ta sikte på att skydda det allmänna mot den förmögenhetsskada som kan uppstå
om ett beslut i fråga om skatt eller avgift blir felaktigt på det sätt att
skatten eller avgiften blir för lågt beräknad och orsaken är att söka i att
någon lämnat oriktig uppgift till ledning för baslutet. Samma läge föreligger
f. ö. med den nuvarande lagstiftningen.
För min egen del anser jag
att brottskonstruktionen bör utformas främst med beaktande av praktiska
synpunkter. Utredningens förslag, som i detta avseende i princip inte avviker
från de nu gällande bestämmelserna, innebär att gärningen bör ses också som
brott mot en sanningsplikt. Denna konstruktion har säkert en del praktiska
fördelar. Med hänsyn till den utvidgning av det straffbara området som
utredningen föreslagit och som jag delvis berört och skall gå in på även i det följande
synes det mig emellertid lämpligare att gärningen konstrueras som ett
effektbrott. Därmed kan man också från straffmätningssynpunkt få en mer samlad
och nyanserad bild av brottsligheten. Straff för fullbordat brott bör således
inträda först sedan gärningen medfört att ett beslut om för låg skatt eller
avgift fattats. Innebörden av detta avser jag att belysa närmare i
specialmotiveringen.
Jag
finner det väsentligt att även preliminärskattesystemet kan skyddas av
straffbestämmelsen. Visserligen är det inte ovanligt att den som söker undandra
en preliminär skatt avser att endast skaffa sig en temporär "kredit".
Detta motiv förekommer emellertid även vid sådana beskattningsformer, där
förskottsbetalning av skatt inte sker. Kreditbehovet kan således likaväl som
vinningslystnad vara en brottsutlösande faktor. Enligt min mening finns
således ingen anledning principiellt sett att från straffrättslig synpunkt
skilja mellan preliminära och slutliga skatter. Vad jag nu sagt bör inte hindra
att ett endast temporärt skatteundandragande kan beaktas vid straffmätningen.
Ett
karakteristiskt drag vid brott av bedrägerityp utgör vilseledandet. Utredningen
har sora jag radan frandiållit föreslagit att lämnandet av osanna uppgifter
eller förtigande av sanningen skulle medföra ansvar om datta innebär fara för
undandragande av skatt eller avgift. Denna konstruktion, som leder till ansvar
för fullbordat brott även om något vilseledande inte kominer tili stånd, har
jag som framgår av det nyss sagda inte biträtt. För att straff skall inträda
för fullbordat skattebedrägeri bör således ett felaktigt påföringsbeslut ha
kommit till stånd.
Ett
vilseledande kan ske genom lämnande av oriktiga uppgifter eller förtigande av
sanningen. Vid det vanliga bedrägeriet kan Ailseledandet ske så väl
skriftligen som muntUgen. Enligt utredningsförslaget skall osann upp-
230 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
gift
kunna bestraffas även om den lämnas muntligen. Flera remissinstanser har som
nämnts emellertid ifrågasatt behovet av att straffbelägga oriktiga muntliga
uppgifter. Man har vidare pekat på den konfliktsituation som kan uppstå i fall
där beskattningskontroll och förundersökning bedrivs samtidigt. Det utvidgade
straffansvaret enligt utredningens förslag kan nämligen omfatta även uppgifter
i skattefrågor som har lämnats efter det att deklarationen avgetts. Oriktiga
uppgifter som en misstänkt lämnar vid förundersökning i en brottmålsprocess är
emellertid straffria. Bl. a. denna synpunkt har föranlett mig att frångå
utredningens förslag i vad avser frågan om ansvar för oriktiga muntliga
uppgifter. Genom konstruktionen av skattebedrägeriet som ett effektbrott blir
dessutom behovet av att straffbelägga muntliga oriktiga uppgifter än mindre.
Staten som "motpart" till den skatt-eller uppgiftsskyldige har
betydligt större resurser än en enskild och kan med större kraft fordra
skriftligt material som grund för sitt handlande. Dessutom kommer det
passivitetsbrott sora jag skall beröra i det följande att komplettera
skattebedrägeriet när det gäller obstruktionsfall. Jag föreslår sålunda att
den brottsliga gärningen för att medföra ansvar skall ha skett i skriftlig
handling till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift.
Det
nu anförda innebär emellertid inte att jag anser att det nuvarande formkravet i
SkSL att den oriktiga uppgiften skall ha lämnats i deklaration bör
upprätthållas. Straffansvaret bör omfatta oriktig uppgift i alla sådana typer
av handlingar som kan tjäna som underlag för beräkning av skatt eller avgift
och lämnas till myndigheten i sådant sammanhang.
Den
nu föreslagna utvidgningen av det straffbara området medför, som jag tidigare
antytt, möjlighet att som gärningsman straffa inte bara den skattskyldige utan
även t. ex. arbetsgivare som avger felaktiga kontrolluppgifter. Vidare kommer
det att bli möjligt att som skattebrott beivra felaktigheter i ofullständiga,
t. ex. obehörigen undertecknade deklarationer.
I
detta samraanhang vill jag ta upp de farhågor som vissa intresseorganisationer
hyser för en utvidgning av ansvaret för skattebrott och som grundar sig på att
en sådan utvidgning skulle innebära ökat ansvar för deklarationsmedhjälpare
och därmed utgöra hinder mot den service åt allmänheten som så väl behövs på
skatteområdet. Den omständigheten att flertalet av de centrala skattebrotten
inte längre skall vara brott med s. k. specialsubjekt, dvs. kunna omfatta även
andra än den deklarationsskyldige, raedför eraeUertid inte någon ändring av det
nuvarande rättsläget i det hänseende kritiken nu åsyftar. Inget hindrar
nämligen f. n. att en medhjälpare döms enligt medverkansreglerna i BrB till
högre straff än gärningsmannen om medhjälparen varit den drivande kraften
bakom brottet. Som jag strax skall utveckla vidare är min avsikt med förslaget
till skattebrottslag bl. a., att kraven för straffbarhet i fråga om
oaktsamhetsbrotten
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 231
skall
skärpas. Självfallet bör man inte av en bokförare eller revisor som lämnar
hjälp åt deklaranter fordra ingående prövning av sanningshalten i uppgifter som
uppdragsgivaren lämnar eller av det grundmaterial som den senare ställer till
förfogande. Bedömningen av vad som i en sådan situation skall anses vara grov
oaktsamhet måste liksom övriga fall av grov oaktsamhet överlämnas åt
rättstillämpningen. Jag delar emellertid inte farhågorna för att den föreslagna
utvidgningen av det straffbara området skall medföra minskad benägenhet att
åta sig uppdrag att hjälpa till med upprättande av deklarationer.
Liksom
i fråga om bedrägeri måste de s. k. objektiva brottsrekvisiten vid
skattebedrägeri vara täckta av uppsåt från gärningsmannens sida för att ansvar
skall inträda. Det är emellertid inte nödvändigt att gärningsmannen känt till
den exakta storleken av sin "vinst". Han måste dock ha handlat med s.
k. eventuellt uppsåt, dvs. det måste kunna antas att gärningen skulle ha
begåtts även om gärningsmannen haft full insikt om att skatt eller avgift
skulle ha undandragits.
Lämnas
oriktig uppgift men upptäcks oriktigheten innan något beslut fattats i
skatteärendet bör ansvar inträda för försök till skattebedrägeri.
Utredningen
har som nämnts föreslagit straffansvar som för skatte- och avgiftsbedrägeri i
fall där skatt- eller avgiftsskyldig underlåtit att avge i lag eller annan
författning föreskriven utsaga med uppsåt att därigenom undandra det allmänna
skatt eller avgift och underlåtenheten innebär fara härför.
Det
har länge funnits krav på att passivitetsbrottet skulle jämställas med det
aktiva skattebrottet. Redan vid tillkomsten av SkSL uttalades önskemål i denna
riktning, bl. a. av lagrådet (se prop, 1943: 140 s. 115). Vid
remissbehandlingen av det nu aktueUa utredningsförslaget har i de flesta fall
någon erinran inte förts fram mot den brottskonstruktion som föreslagits.
Vissa påpekanden har dock gjorts. Bl. a. har framlagts synpunkten att
passivitetsbrottet bör förutsätta direkt uppsåt, dvs. avsikt att undandra skatt
hos den som underlåter att lämna uppgifter.
Erfarenheten
visar enligt min mening att obstruktion mot skattemyndigheterna mycket ofta är
föranledd av motivet att bereda sig vinning. Ett sådant fall bör i princip, som
lagrådet också påpekade redan i sitt yttrande över förslaget till SkSL,
jämställas med uppsåtligt skattebrott som förövas genom aktivt handlande. Eftersom
underlåtenhetsbrottet i vissa avseenden bör konstrueras annorlunda än
skattebedrägeriet finner jag i likhet med en remissinstans lämpligt att ta upp
brottet i en särskild paragraf. Brottet bör benämnas skattesvindel.
För
att ansvar skall inträda uppställs enligt utredningsförslaget som villkor i
subjektivt hänseende att den uppgiftsskyldige underlåtit att deklarera med
uppsåt att därigenom undandra skatt eller avgift. Man bör enligt min mening gå
ett steg längre och kräva direkt uppsåt, dvs. avsikt att
232 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
göra
en skattevinst. Därmed betonas ytterligare att straffbestämmelsen är avsedd
enbart för verkligt kvalificerade underlåtenhetsfall.
I
likhet med vad jag föreslagit beträffande det aktiva brottet skattebedrägeri
bör även försök till skattesvindel vara straffbart.
Utredningen
har föreslagit att skattebedrägeri skall indelas i svårhetsgrader. Detta är en
vanlig systematik i fråga om förmögenhetsbrotten i BrB, Även jag anser att en
sådan uppdelning är lämplig. Formerna bör när det gäller det aktiva brottet
kallas skattebedrägeri, ringa skattebedrägeri och grovt skattebedrägeri.
Beträffande det passiva brottet är det lämpligt med beteckningarna
skattesvindel, ringa skattesvindel och grov skattesvindel.
Som kvalifikationsgnmder
för det grova brottet har utredningen valt omständigheter som relativt nära
knyter an till kvalifikationsgrunderna för att förmögenhetsbrotten i BrB skall
anses som grova. Detta kan i förstone synas naturligt med hänsyn till den nära släktskapen
mellan skattebedrägeriet och det allmänna bedrägeribrottet. Genom det
administrativa sanktionssystemet får man emellertid i många fall en
tillfredsställande samhällsreaktion när det är fråga om uppsåtligt
undandragande och detta även om det gäller belopp som vid bedrägeri enligt BrB
utan vidare skulle föranleda straffansvar. Någon ytterligare sanktion i form av
straff behövs då inte enligt min mening. Jag skall i det följande närmare
uppehålla mig vid förhållandet mellan de administrativa sanktionsformerna och
straffen. Det sagda innebär emellertid att det administrativa sanktionssystemet
ger en möjlighet att avstå från straffpåföljder för oriktiga uppgifter som
leder till undandragande av smärre skatte- eller avgiftsbelopp. Detta bör få
genomslag även på kvalifikationsgrunderna för da grova skattebrotten. Det bör
således för att grovt brott skall ansas föreligga röra sig om verkligt
betydande skatte- ellar avgiftsbelopp som undandragits.
Utredningens
förslag till oaktsamhetsbrott bygger, som framgår av vad jag tidigare anfört,
på samma objektiva rekvisit som det aktiva skattebedrägeri utredningen
utformat. Någon motsvarighet till det passiva brottet har inle föreslagits.
Jag
har tidigare redogjort för min uppfattning om hur såväl det aktiva som det
passiva brottet bör vara konstruerat. Även enligt min åsikt saknas anledning
att bestraffa underlåtenhet som inte är avsiktlig. Man kan givetvis, mot
bakgrunden av det här föreslagna administrativa sanktionssystemet, ställa sig
frågan huruvida behov föreUgger av en straffbestämmelse för oaktsamhet,
särskilt som någon motsvarighet inte finns bland förmögenhetsbrotten i BrB.
Förhållandena på skatteområdet är emellertid rätt specieUa i vissa avseenden.
Det händer inte sällan att avsevärda bevissvårigheter uppkommer när det gäller
orsaken till oriktigheter i uppgifter till beskattningsmyndigheternä. Det görs
gällande att oriktigheten inte är uppsåt-
Kungl.
Majtts proposition nr 10 år 1971 233
lig
utan berodde på feltolkning av bestämmelser, bristfällig bokföring o, d. Mot
sådana fall, som ofta rör avsevärda skattebelopp, är det nödvändigt att kunna
ingripa med straffsanktion även om skattetillägg kan utgå. Jag vill således
hävda att det fortfarande finns behov av ett oaktsamhetsbrott vid sidan av straffbestämmelserna
för skattebedrägeri.
Oaktsamhetsbrottet, som
synes böra benämnas vårdslös skatteuppgift, bör ha samma utformning i
objektivt hänseende som uppsåtsbrottet utom vad beträffar kravet på effekt.
Det bör här räcka med fara för att skattepåföringen blir för låg. Faran bör
vara av konkret natur, dvs. det skall i det särskilda fallet finnas risk för
att myndigheten inte skulle upptäcka oriktiga uppgifter vid en granskning som
företas med normal omsorg. Det straffbara området blir genom ett sådant
farerekvisit mindre än vad det är i dag genom det s, k, ägnadrekvisitet.
Förekomsten
av det administrativa sanktionssystemet bör vidare föranleda att straffpåföljd
inte skall inträda annat än om gärningen rör betydande belopp. För det stora
flertalet fall, som i nuläget kan bestraffas som vårdslös deklaration och i
allmänhet rör undandragna skattebelopp på ca 1 000 kr., bör genom denna
inskränkning något judiciellt ingripande inte komma till stånd, om inte
upprepad brottsUghet föreligger.
I subjektivt hänseende bÖr
som hittills krävas att samtliga objektiva brottsförutsättningar skall vara
täckta av grov oaktsamhet från gärningsmannans sida.
Brottet vårdslös
deklaration är den vanligaste förseelsen när det gäller tillämpningen av SkSL.
Det subjektiva rekvisitet grov oaktsamhet, som krävs för straffbarhet, har i
rättspraxis kommit att få en vid tillämpning. Detta har i sin tur bidragit till
att många fall av bagatellartad karaktär blivit föremål för den både
omständliga och dyrbara proceduren som ett domstolsförfarande innebär. Dessutom
har ofta fallit ett sken av brottslighet över omständigheter som enligt det
allmänna rättsmedvetandet inte bör föranleda ansvar. Genom det administrativa
påföljdssystemet blir samhället i tillfälle till adekvatare reaktioner på
försummelser av den typ jag här åsyftar. Det bör således finnas utrymme för att
reservera begreppet grov oaktsamhet för mer klandervärda utslag av försummelse
eller nonchalans än vad som är fallet enligt nuvarande rättstillämpning. Som
hittills torde emellertid få överlämnas åt rättspraxis att avgöra vad som
skall anses som grov oaktsamhet.
När
det gäller uppbördsmedel har utredningen, som framgår av det tidigare anförda,
föreslagit en särskild straffbestämmelse för den som i deklaration, uppgift
eller annan utsaga till ledning vid beräkning av preliminär skatt eller avgift
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger
sanningen och detta innebär fara för att skatt eller avgift undandras det
allmänna. Denna gärningstyp bör som jag redan
8t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10
234 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
framhållit
falla in under brottet skattebedrägeri resp. vårdslös skatteuppgift.
Vidare
har utredningen föreslagit en straffbestämmelse av i huvudsak samma innehåll
som 79 § första och tredje styckena UF. Straffbestämmelsen är enligt min
mening inte av den vikt att den bör ha sin plats i skattebrottslagen. Den bör
således alltjämt finnas kvar i UF. Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om
det av utredningen föreslagna brottet underlåtenhet att innehåUa skatt.
Enligt
80 § 1 mom. andra stycket UF inträder straff för arbetsgivare som gör sig
skyldig till betalningsförsummelse i fråga om anstäUdas skattemedel. Lämnande
av felaktig uppgift beträffande storleken av innehållen skatt är däremot inte
straffbelagd. Utredningen har ansett att även detta brott som benämnts
uppbördsbrott bör föras in i skattebrottslagen. Uppbördsbrott som har begåtts
med uppsåt kan enligt utredningsförslaget vara att anse som grovt, bl. a, om
osann uppgift lämnats i fråga om storleken av verkställt skatteavdrag.
Arbetsgivare
som gör sig skyldig till betalningsförsummelse rörande anställdas skatter bör
enligt min mening liksom hittills drabbas av straffpåföljd. Vidare bör finnas
straffsanktioner när det gäller skyldigheten att för uppbördsmyndigheten uppge
det belopp som i verkligheten innehållits i form av skatteavdrag. Denna uppgift
ligger nämligen till grund för det belopp varmed den skattskyldige gottskrivs
inbetald källskatt, vilket betyder att den anställde skattskyldige
tillgodoräknas endast belopp som arbetsgivare uppgett att han innehållit. Det
ligger i sakens natur att om arbetsgivaren uppger felaktigt belopp, detta kan
leda till skada antingen för den anställde skattskyldige, såsom då för lågt
belopp redovisas som innehållet, eller för statsverket, såsora då för högt
belopp redovisas som innehållet. Dessutom är det för uppbördsmyndigheternas
agerande mycket väsentligt, att de på ett tidigt stadium får kännedom om storleken
av innehållen skatt även om skatten inte kan erläggas på grund av bristande
likviditet. Emellertid bör inte oriktiga uppgifter om innehållen skatt göra
betalningsförsummelsen till ett grovt brott. Frestelsen att vid bristande
betalningsförmåga lämna oriktiga uppgifter kan vara stor, och det förefaller
olämpligt att kvalificera betalningsförsummelsen på det sätt som utredningen
föreslagit. De båda gärningstyperna bör inte ingå i samma brottsbeskrivning.
Brottet
mot sanningsplikten bör ha sin plats i skattebrottslagen och kallas oredlighet
med uppbördsuppgift. Ansvar bör inträda redan om den oriktiga uppgiften
föranleder fara för att skatten eller avgiften gottskrivs med felaktigt belopp
i förhållande till vad som i verkligheten har innehållits. Den oriktiga
uppgiften bör, på samma sätt som i fråga om skattebedrägeri, ha lämnats i
skriftlig handling för att medföra straffpåföljd. Även passivitet bör medföra
straff.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 235
I
subjektivt hänseende bör krävas uppsåt. Emellertid bör även gärning som begås
av grov oaktsamhet bestraffas. Detta brott bör kallas vårdslöshet med
uppbördsuppgift. För att arbetsgivaren skall ådraga sig ansvar för att han
inte lämnat uppbördsmyndigheten meddelande om storleken av de skatteavdrag som
han verkställt bör fordras att en sådan skyldighet är uttryckligen föreskriven.
Någon sådan skyldighet finns emellertid f. n. inte klart uttryckt i UF. I det
följande avser jag att föreslå bestämmelser i UF av innebörd att arbetsgivaren
blir skyldig att lämna särskild uppgift om storleken av verkställda
skatteavdrag.
Straffbestämmelsen
för betalningsförsummelse bör liksom hittiUs ha sin plats i UF.
Beträffande
det av utredningen föreslagna brottet räkenskapsförsummelse hänvisar jag till
specialmotiveringen. Redan här vill jag dock uttala att jag i stort sett godtar
utredningens förslag till brottsbeskrivning men finner benämningen
räkenskapsbrott lämpligare.
Straffpåföljderna.
Utredningen har föreslagit att straffen skall vara dagsböter och fängelse.
Straffskalorna har genomgående skärpts så att de kommit i paritet med straffen
för jämförbara brott inom den allmänna straffrätten. Det år 1943 införda
institutet straffskatt skall enligt utredningsförslaget inte längre ingå i det
skattestraffrättsliga påföljdssystemet. Utredningen har i detta sammanhang
framhållit att de administrativa sanktionerna i form av skatte- eller
avgiftstillägg i viss mån är avsedda att ersätta de normerade böterna och
straff skatten. Den ofta framförda synpunkten att skattebrotten, som
karakteriseras av ett vinningssyfte, bör medföra en kännbar ekonomisk förlust
har utredningen ansett härigenom bli tillräckligt tillgodosedd.
Remissinstanserna har i
allmänhet godtagit utredningens förslag att straffpåföljderna i framtiden skall
vara dagsböter och fängelse. Några har dock ställt sig tveksamma till en
fullständig övergång från normerade böter till dagsböter. Detsamma gäller
utredningens förslag att mönstra ut institutet straffskatt från
beskattningsområdet. Delvis torde detta bero på att man har ansett att de av
utredningen föreslagna särskilda avgifterna i det administrativa systemet är
alltför låga.
Systemet
med normerade böter ger enligt min mening goda möjligheter att bestämma
straffet i förhållande till den ekonoraiska vinst som gärningsmannen avsett
att göra i uppsåtsfallet eller haft möjlighet att göra när det är fråga om
oaktsamhetsbrott. Vidare står ett normerat bötessystem på detta område i
relation till de bötfälldas allmänna ekonomiska situation, varför reaktionsformen
ger ett på det stora hela taget rättvist utslag.
I
det reformerade straffsystemet bör normerade böter emellertid inte komma till
användning. Dels är denna bötesform övergiven på de flesta
236 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
andra
områden nu för tiden. Dels, och detta är kanske mer avgörande, är det normerade
bötesstraffet inte lämpligt för andra gärningsmän än dem som själva skulle haft
vinning genom den undandragna skatten eller avgiften. Jag kommer att i den nya
lagen föreslå åtskilliga gärningsbeskrivningar som inte är sammankopplade med
undandragen skatt eller avgift för gärningsmannen. Denna svaghet vidlåder f.
ö. redan i dag straffmätningen när det gäller medverkan till falskdeklaration
eller vårdslös deklaration. Jag förordar således en övergång till dagsböter.
Utredningens förslag i
fråga om strafflatituder innebär strafflindring i vissa fall, i första hand när
det gäller uppsåtliga skattebrott sora inte är att anse som grova. I dessa fall
skulle enligt förslaget möjligen dömas till fängelse men det får antas att
straffet ofta skulle komina att stanna vid ett kortvarigt frihetsstraff. Detta
skulle minska straffets preventiva effekt. Det straffrättsliga påföljdssystemet
bör därför kompletteras med någon form av ekonomisk sanktion, F, n, finns
möjlighet att utdöma straffskatt i samband med ådömandet av frihetsstraff.
Denna möjlighet skulle kunna bibehållas. Tillsammans med den form av ekonomiska
sanktioner som jag föreslagit i det föregående i form av skatte- eller
avgiftstillägg skulle man emellertid få ett otympligt påföljdssystem. Med den
procentsats som jag enligt det föregående föreslagit för skatte- eller
avgiftstillägget får man enligt min mening ett lämpligt avvägt sanktionssystem
även för de fall som jag nyss talat om.
Utredningen har föreslagit
att fängelsestraff skall ingå i samtliga de straffbestämmelser som upptagits i
utredningens förslag till skattebrottslag. Detta har i huvudsak godtagits av
remissinstanserna. De föreslagna straffskalorna har däremot föranlett åtskilliga
erinringar. I första hand vänder man sig mot att grovt skatte- eller
avgiftsbedrägeri enligt utredningsförslaget skall bestraffas med fängelse i
högst sex år. Några instanser föreslår i stället ett straffmaximum på fyra år
med hänvisning till att det administrativa tillägget egentligen också fungerar
som ett straff. Av sarama skäl vill ett par instanser sänka maximistraffet för
vårdslös skatte-eller avgiftsutsaga till ett års fängelse. Ä andra sidan finns
det remissinstanser som anser att utredningen inte föreslagit tillräckligt
höga straff för några av brotten mot uppbördssyslemet. Man understrjker alt det
här många gånger rör sig om en allvarlig brottslighet som väl kan jämföras med
de centrala skattebrotten. Andra främst vissa intresseorganisationer inom
näringslivet vill däremot överlag sänka de föreslagna straffen för brotten
mot uppbördssystemet.
I del föregående har jag
lämnat en redogörelse för de brott som bör ingå i den nya skattebrottslagen.
När det gäller straff skalorna vill jag till en början framhålla att de
straffbestäraraelser som jag förordar tar sikte på mer allvarliga former av
skattebrottsUghet, Jag ser därför inget hinder alt straffmaximum för samtliga
medelsvåra uppsåtliga brott med undantag för
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 237
brottet
oredlighet med uppbördsuppgift sätts till fängelse i högst två år. För grovt
skattebedrägeri och grova fall av underlåtenhetsbroltet skattesvindel enligt
mitt förslag anser jag i likhet med utredningen att fängelse i högst sex år
bör kunna utdömas. Vid ringa skattebedrägeri, ringa skattesvindel och ringa
oredlighet med uppbördsuppgift finner jag det vara tillräckligt med enbart
bötesstraff, Vårdslöshelsbrotten, som enUgl mitt förslag inle skall bestraffas
i ringa fall, bör ha både böter och fängelse i straffskalan. Maximum synes för
dessa brott lämpligen kunna sättas till två år för vårdslös skatleuppgifl och
sex månader för vårdslöshet med uppbördsuppgift. Straffskalan för
räkenskapsbroll där gärningsbeskrivningen omfattar både uppsåtliga och grovt
oaktsamma fall bör innehålla böter eller fängelse i högst två år.
Som jag tidigare sagt har
utredningen föreslagit straff för arbetsgivares försummelse alt inbetala de
anställdas skaller samt atl detta brott skall kunna betraktas som grovt om
osann uppgift lämnats om storleken verkställda skatteavdrag. Straffet har
föreslagits vara fängelse i högst ett år eller böter. För de grova fallen har
föreslagits fängelse i två år. Jag har i det föregående redovisat min
inställning till konstruktionen av delta brott och funnit all det bör delas upp
i två skilda straffbestämmelser. Straffmaximum bör vara detsamma för båda
brottstyperna, nämligen fängelse i högst ett år.
Utredningen har i sitt
betänkande tagit upp frågan om påföljdsformerna villkorlig dom och
skyddstillsyn och stannat för den uppfattningen att uppsåtliga skattebrott av
normal och grov svårhetsgrad i ragel bör medföra fängelsestraff. Enligt
utredningens mening bör andra påföljder förekomma endast i undantagsfall,
exempelvis \id hög ålder eller svår sjukdom.
Flera remissinstanser har
ställt sig starkt kritiska till utredningens uppfattning i denna fråga. Man
har framhållit all villkorlig dom bör få komina till användning i betydligt
större utsträckning än utredningen tänkt sig.
Jag kan ansluta mig till
utredningens uppfattning att hänsyn lill den allmänna laglydnaden måste väga
särskilt tungt när det gäller uppsåtliga skattebrott och uppbördsbrott. Vid
sådan brottslighet bör därför frihetsstraff utdömas i större utsträckning än
som förekommer vid förmögenhetsbrott. Vid val av påföljd saknas dock anledning
att inte beakta individualpreventiva skäl när omständigheterna i det särskilda
fallet talar starkt mot ett frihetsberövande. Hög ålder och svår sjukdom är
inte de enda omständigheter som skall beaktas. Moderna krirainalpoliliska
överväganden bör här liksora på andra områden få ske.
Frivillig
rättelse. I likhet med utredningen finner jag att, som f. n. är fallet, i den
centrala skattestrafflagstiftningen en bestämmelse bör finnas om ansvarsfrihet
vid frivilligt tillbakaträdande från brott. Avsaknaden av en sådan bestämmelse
kan nämligen på grund av beskatlningssysteraets periodicitet föranleda den som
en gång lämnat en oriklig uppgift att fortsätta med
238 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
detta
under beskattningsperioder för att dölja det första brottet. När det gäller den
närmare utformningen av bestämmelsen kan jag emellertid inte helt ansluta mig
till den av utredningen förordade konstruktionen. Utredningens förslag har för
övrigl mött kritik från vissa remissinstansers sida.
En
remissinstans anser att frivilligt tillbakaträdande bör få göras inte bara vid
aktiva brott dvs. sådana gärningar där oriktig uppgift lämnats utan även
vid exempelvis passivt skattebedrägeri genoin ingivande av deklaration. På
annat håll har raan anselt att bestäramelsen om frivilligt tillbakaträdande
bör utsträckas till det kvalificerade uppbördsbrotlel.
För
min egen del ansluter jag mig till vad som sagts i de två nu redovisade remissyttrandena.
Man bör givetvis kunna göra ett frivilligt tillbakaträdande även när det
gäller ett passivt brott. Detta får emellertid sin betydelse främst på den
indirekta beskattningens område. Skatlskyldig som underlåter att registrera sig
och således blir okänd som skattesubjekt för beskattningsmyndigheternä kan
nämligen genom att i efterhand inge deklaration anses ha frivilligt
tillbakaträtt från sin passivitet. Att bestämmelsen bör få omfatta också
uppbördsbrotten finner jag självklart. Jag vill i delta sammanhang framhålla
att mitt förslag till ändrad brottskonstmklion beträffande de uppsåtliga
centrala skatlebrollen i förhållande till utredningsförslaget jag har som
tidigare nämnts föreslagit alt de skall utformas som s. k. effektbrott i och
för sig inte föranleder något ändrat slåndpunklslagande från min sida i fråga
om reglerna för frivilligt tillbakaträdande.
Något
frivilligt tillbakaträdande torde inte kunna ske vid räkenskapsbrol-tet. För
att ansvar skall inträda bör nämligen krävas all den brottsliga gärningen i
det enskilda fallet försvårat eller omöjliggjort beskallningsmyn-dighets
kontroll. Det synes vid an så sen tidpunkt inte finnas något utrymme för
frivilligt tillbakaträdande.
Preskription.
Mitt förslag i fråga om straffskalorna medför all preskriptionstiden för de
flesta brotten skulle bli fem år, räknat från den tidpunkt då gärningsmannen
begått brottet. Del viktigaste undantaget utgör de grova skattebrotten, som på
grund av att maximistraffet överstiger två års fängelse preskriberas först
efter tio år. Ringa skattebrott och uppbördsbrotl av uppsåtligt slag har å
andra sidan endast böter i straffskalan och preskriptions-liden skulle därför
bli begränsad till två år. Samma preskriptionstid gäller för de övriga
uppbördsbrotten, för vilka straffmaximum är ett år resp. sex månader.
Utredningen
har stannat vid atl låta preskriptionstiden för bölesbrolten vara två år, dvs.
enligt de allmänna bestämmelserna om preskription i BrB. Två remissinstanser
har ansett att man genom en särskild bestämmelse bör förlänga
preskriptionstiden för ringa skattebedrägeri till fem år.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 239
För
min del finner jag det vara ändamålsenligt att man i så stor utsträckning som
möjligt har samma preskriptionstider för olika typer av skattebrott. Generellt
sett kräver nämligen dessa brott även om svårhets-graden skiftar väsentligt
längre utredningstider än vad som i regel gäller för motsvarande brott inom
andra områden. I första hand beror detta givelvis på åtalsmaterialets stora
omfattning och heterogena karaktär. Av den anledningen anser jag det lämpligt
att genom en särbestämmelse om åtalspreskription för de föreslagna
bölesbrolten samt brotten oredlighet med uppbördsuppgift och vårdslöshet med
uppbördsuppgift bryta regelsystemet i BrB. Preskriptionstiderna för dessa brott
bör enligt min mening vara fem år. En bestämmelse av denna innebörd föreslås
införd i den nya skattebrottslagen.
Övrig
specialstraffrättslig lagstiftning
Jag
har framhållit att ett av syftena med reformen av skattestraffrätten bör vara
att reservera straffpåföljderna för allvarligare överträdelser mot
beskattningssyslemet. En grundtanke är därvid att samla samtliga straffbestämmelser
i en generell lag med räckvidd över hela skatte- och avgiftsområdet. Som jag
tidigare berört måste emellertid av skilda anledningar vissa centrala brott
lämnas utanför den nya skattebroltslagen. Jag tänker då främst på de egentliga
lullbrotten, som f. n. bestraffas enligt VSL. I övrigt bör endast några få brott
på skatte- och avgiftsområdet med fängelse i straffskalan lämnas utanför
skattebrottslagen. Det är här fråga om brott av så speciell natur att deras
inlemmande i skattebroltslagen inte synes lämplig. Av skäl som jag ämnar beröra
i den särskilda motiveringen gäller samma förhållande för kupongskatten. De
straffbestämmelser som finns i förordningen (1908: 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper kommer inte att behandlas i detta
sammanhang. Dessa bestämmelser bör övervägas i samband med ståndpunktstagandet
till aktie-fondsulredningens belänkande (SOU 1969: 16).
Förundersökning
m. m.
Utredningen
har i ett särskilt avsnitt behandlat frågor om förundersökning ni. ra. på
skattebrottsonirådet och ansett att det finns goda möjUgheter att utan
lagstiftning tillskapa och utveckla bättre resurser för utredningen av
skatlebrottmål. Enligt vad jag erfarit har på senare lid goda framsteg gjorts
när det gäller att lösa samordningsfrågor mellan beskattningsmyndighet å ena
sidan samt polis och åklagare å andra sidan. Det finns all anledning anta att
denna förbättrade kontakt mellan olika berörda myndigheter koramer att
ytterligare utvecklas.
240 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Förhållandet mellan de båda sanktionssystemen
Av
den i del föregående lämnade redogörelsen för det administrativa och det
straffrättsliga sanktionssystemet såsom de enligt min mening bör utformas
framgår att de är avsedda alt vara tillämpliga jämsides med varandra. Jag har
understrukit alt ett av huvudsyftena med föreliggande förslag är att från
polisingripande och domstolsprövning undanta sådana överträdelser mol
skattelagstiftningen som är av mer bagatellartad karaktär och där det varken
från kriminalpolitisk eller samhällsekonomisk synpunkt är motiverat med
judiciella åtgärder, samtidigt som sanktioner skapas för att understryka
angelägenheten av att skattelagstiftningens intentioner upprätthålls.
Reglernas efterlevnad får inte eftersättas genom av-kriminaliseringen. Det
administrativa sanktionssystemet är en nyhet för vårt rätlsliv. Man kan inte
undgå alt ställa sig frågan hur det är avsett atl verka i förhållande till det
traditionella straffsystemet.
Till en början vill jag än
en gång framhålla att vårt nuvarande beskalt-ningssyslem till mycket stor del
bygger på uppgiftsskyldighel från medborgarnas sida. Att denna
uppgiftsskyldighel fullgörs är en nödvändig förutsättning för att
beskattningssj'stemet skall kunna verka pä ett likformigt och rättvist sätt.
Det säger sig självt att ett huvudsyfte med sanktionssystemet är att del
verkar för att korrekta uppgifter lämnas i rätt tid. För delta ändamål är vitet
det mest adekvata påtryckningsmedlet. Vitet är emellertid osmidigare i
tillämpningen än skatte- och avgiftstillägget. Den sistnämnda sanktionsformen
har dock i mångt och mycket karaktären av elt vite. Således innebär påföring av
särskilda avgifter i fall av försummelse att avge deklaration ett
påtryckningsmedel som liknar ell vitesföreläggande. Även bortfallet i vissa
fall av administrativ påföljd vid fullgörande i efterhand av
uppgiftsskyldighet gör att del administrativa sanktionssystemet liknar
vitesinstitutet,
I
vissa andra avseenden avses det administrativa sanktionssystemet fä samma
verkningssätt som t, ex. restavgift och tilläggsavgift vid bristande
fullgörande av redovisningsskyldighet. Liksom de nämnda avgifterna utgår i
regel de föreslagna avgifterna vid försummelse även om skyldigheten så
småningom fullgörs. Systemet kommer härigenom också att få verkningar liknande
straffets. Vad som skiljer det administrativa sanktionssystemet från
straffsanktionen är främst det principiella bortseendet från de subjektiva
rekvisiten, låt vara att det även för de föreslagna administrativa avgifterna
finns befrielsegrunder i fall av ursäktlighet. Dessa befrielsegrunder är emellertid
inte jämförbara med de ansvarsförutsättningar som de subjektiva rekvisiten
utgör inom straffrätten. Ett liknande bortseende från subjektiva
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 241
omständigheter
finns f. ö. också på vissa områden inom specialstraffrätten när det gäller
ordningsförseelser och andra slag av bagatellöverträdelser i fall där det å ena
sidan är ett starkt önskemål att bestämmelserna efterlevs men å andra sidan en
överträdelse inte kan anses likställd med verklig brottslighet.
Det
nu anförda innebär inte alt del administrativa sanktionssysteniets verkningar i
det enskilda fallet är mindre omfattande än exempelvis ett bötesstraff. Det kan
tvärtom förhålla sig så att ell skattetillägg uppgår till högre belopp än ett
bötesstraff, när fallet är av den art alt skattebroltslagen blir tillämplig.
Det ligger inte något principiellt nytt eller egendomligt i delta. Samma
förhållande finns redan när det gäller förhållandet mellan straff och
restavgift vid underlåten inbetalning av källskattemedel. Vidare är ofta
bötessanktionen rent bagatellartad i förhållande till de skadestånd som kan
dömas ut t. ex. vid trafikbrott. Straffet måste normalt sett ses som en
särskild sanktionsform, avsedd att uttrycka sarahällets förkastande av vissa
förfaranden såsom brottsliga. Andra påföljdsformer har andra syften. En annan
sak är att man kan ta hänsyn till förekomsten av andra påföljdstyper vid
övervägandet av huruvida ett visst förfarande bör straffbeläggas eller ej.
I det föregående har jag
uttalat att det administrativa sanktionssj'ste-niet möjliggör avkriminalisering
av de mer bagatellartade överträdelserna av skatleförfattningarna. Detta bör ta
sig uttryck i att ett åtalsförfarande inte bör inledas när det är fråga om
smärre belopp i undandragen skatt eller avgift, såvida inte alldeles speciella
omständigheter föreligger, t. ex. upprepad brottslighet. I ett fall är smärre
belopp direkt undantagna, nämli-ligen i fråga om vårdslös skatteuppgift, där
det för åtal skall fordras atl gärningen rör betydande belopp. Det bör få
ankomma på de berörda myndigheterna att avgöra vilka gränser som bör gälla.
Jag har uttalat, att undandragna belopp i storleksordningen 1 000 kr. och
under i vai'je fall inle bör föranleda åtal annat än undantagsvis. Hänsyn måste
i åtalsfrågan tas till om skattetillägg kan utgå eller ej. Här vill jag erinra
om förhållandena vid ringa skattebedrägeri, som normalt inte bör leda till åtal
om skattetillägg kan utgå. Detta bedömningssätt bör få ligga till grund också
när del gäller alt avgöra om ett brott skall rubriceras som skattebedrägeri
eller grovt skattebedrägeri samt i fråga ora avgörandet huruvida de särskilda
kvalifikations-grunderna för straffskärpningen vid brottet skattesvindel
föreligger.
Däremot saknas i princip
anledning att ta hänsyn till storleken av ett utdömt skattetillägg vid
straffmätningen. Denna skall stå i relation till svår-hetsgraden av brottet i
det speciella fallet. När det gäller valet av påföljd från s. k.
individualpreventiv synpunkt kan emellertid ibland finnas anledning att beakta
förekomsten av skattetillägg.
242 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Författningsförslag
I
enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till
1) skattebrottslag,
2) lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),
3) förordning om ändring i förordningen (1968: 430) om
mervärdeskatt,
4) lag om ändring i förordningen (1959: 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
5) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,
6) förordning om ändring i stämpelskatteförordningen
(1964: 308),
7) lag om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272),
8) förordning om ändring i förordningen (1908: 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
9) förordning om ändring i förordningen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt,
10) förordning om ändring i förordningen (1958: 295) om
sjömansskatt,
11) förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om
investeringsavgifl för vissa byggnadsarbeten,
12) förordning om ändring i förordningen (1941: 251) om
särskild varuskatt,
13) förordning om ändring i förordningen (1943:477) om
skalt å vissa pälsvaror,
14) förordning om ändring i förordningen (1948:85) om
försäljningsskatt,
15) förordning om ändring i förordningen (1953:396) om
accis å fettemulsion m. m.,
16) förordning om ändring i förordningen (1953:397)
angående avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m.
m.,
17) förordning om ändring i förordningen (1956: 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall,
18) förordning om ändring i förordningen (1957: 262) om
allmän energiskatt,
19) lag om ändring i förordningen (1960:253) om
tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker,
20) förordning om ändring i förordningen (1960:258) om
utjämnings-skatt å vissa varor,
21) förordning om ändring i förordningen (1961:372) om
bensinskatt,
22) förordning om ändring i förordningen (1961: 394) om
tobaksskatt,
23) förordning om ändring i förordningen (1961:653)
om brännoljeskatt.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 243
24) förordning om ändring i förordningen (1964: 352) om
gasolskatt,
25) lag om ändring i lagen (1961: 300) om redareavgift
för sjöfolks pensionering,
26) förordning om ändring i förordningen (1968: 419) om
allmän arbetsgivaravgift,
27) lag om ändringi bokföringslagen (1929: 117),
28) lag om ändring i förordningen (1967: 139) om
obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift,
29) lag om ändring i förordningen (1967: 340) med vissa
bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område,
30) förordning om ändringi kupongskatteförordningen
(1970: ).
Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Skattestrafflagutredningens
författningsförslag torde få fogas till nämnda protokoll som bilaga 2. Förslag
som avser ändring av endast föreskrift om hänvisning till SkSL har dock inte
tagits med i bilagan.
Förslaget
till skattebrottslag
1
§.
Paragrafens första stycke
innehåller en uppräkning av de skatter och avgifter, som omfattas av
lagförslagets straffbestämmelser. En skalt eller avgift som inte omnämnts i
detta stycke faller således utanför skattebrottslagens tillämpningsområde.
Genom denna metod undviks de svårigheter som f. n. ibland uppstår i det
praktiska rättslivet när det gäller att bestämma om en viss avgift kan anses
falla under begreppet "annan allmän avgift" i 1 § andra stycket SkSL.
De
skatter och avgifter som skall omfattas av skattebrottslagen har räknats upp
under fyra särskilda punkter. De två första punkterna inbegriper skatter och
avgifter på den direkta resp. indirekta beskattningens område.
1 tredje punkten regleras skattebroltslagens tillämpning beträffande de
obligatoriska socialförsäkringsavgifterna och vissa därmed jämförliga pålagor.
Av tekniska skäl har här uppräknats även förordningen (1968: 419) om allmän
arbetsgivaravgift. Enligt fjärde punkten skall skatt som nämns i 2 §
2 mom. UF omfattas av skattebrottslagen, dvs. slutlig, preliminär,
kvarstående och tillkommande skatt. Denna bestämmelse är betingad av att uppbördsförfarandet
skall skyddas av lagen. Härigenom inbegrips även de i 1 § UF omnämnda
annuiteterna på avdikningslån och förskotten för avlösning av frälseräntor i
den mån de ingår i skall av sistnämnda slag.
Bestämmelserna
i paragrafens andra stycke löser konkurrensen mellan skattebrottslagen å ena,
samt VSL och annan specialstraffrättslig lagstiftning i vissa
tullförfattningar å andra sidan. Dessutom undantas från lagens
tillämpningsområde restavgift, skattetillägg och liknande avgifter.
' Bilagan har uteslutits här såvitt gäller de under 230
angivna förtattningsförslagen. I dessa delar är bilagan, frånsett vissa
redaktionella ändringar, likalydande med den bilaga som är fogad vid
propositionen.
244 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
2
§.
Straffbestämmelsen
i denna paragraf avser att kriminahsera vissa allvarligare överträdelser av
skatte- och avgiftslagstiftningen. Brottet, som kallas skattebedrägeri, skall
närmast ersätta falskdeklaralion enligt 1 § SkSL.
För att skattebedrägeri
skall föreligga fordras objektivt sett alt någon genom att lämna oriktig
uppgift i handling, som avges till ledning för myndighets beslut i fråga om
skatt eller avgift, föranleder att skatt eller avgift påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp. Subjektivt sett krävs uppsåt.
S. k. eventuellt uppsåt är tillräckligt.
Skattebedrägeriet
är ett effektbrott. Fullbordat brott föreligger först sedan en effekt uppstått.
Effekten består i ett felaktigt debiterings- eller kredite-ringsbeslut som
skulle leda till bortfall av skatt eller avgift för det allmänna.
Skattebedrägeriet
har likheter med del allmänna bedrägeribrottel i BrB. I motsats till sistnämnda
brott kan dock skattebedrägeri förövas endast genom att en skriftlig uppgift
lämnas. Ett muntligt yttrande kan således inte medföra ansvar. Vidare krävs
inte heller att det brottsliga handlandet föranlett förmögenhetsöverföring.
Del är för ansvar tillräckligt att myndigheten påför skatt eller avgift med
för lågt belopp eller tillgodoräknar skatt eller avgift med för högt belopp.
Ett sådant beslut leder i allmänhet till förmögenhetsskada för det allmänna.
Straffbestämmelsen om skattebedrägeri kan därför i princip sägas skydda ett
förmögenhetsrättsligt intresse på samma sätt som är fallet med det allmänna
bedrägeribrottet.
Skattebedrägeriet skiljer
sig från det nuvarande falskdeklarationsbrottet i flera hänseenden. För det
första behöver inte den oriktiga uppgiften ha lämnats i en skriftlig formbunden
handling, en deklaration eller annan skriftlig försäkran. Alla typer av
skriftliga handlingar, som kan tjäna till bevis i beskattningssammanhang,
ligger under straffansvar. Delta raedför vidare att även annan än
deklarationsskyldig kan dömas som gärningsman. Det är således inte nödvändigt
att den oriktiga uppgiften rör uppgiftslämnarens egen skatt eller avgift.
Slutligen måste den oriktiga uppgiften ha följts av myndigheten. Del är för
ansvar inte tillräckligt att uppgiften varit ägnad att vilseleda den
kontrollerande mjmdigheten. Oriktigheter som avslöjas innan myndigheten fattat
beslut i frågan kan dock bestraffas som försök till skattebedrägeri enligt 9 §
i lagförslaget. Förslaget innebär på grund härav inte någon faktisk begränsning
av det straffbara området i förhållande till gällande rätt. Dessutom har liksom
hittills vissa typer av förberedelsehandlingar kriminaliserats. Detta har
skett genom särskilda straffbestämmelser i skattebroltslagen och vissa
beskattningsförfattningar, t. ex. TF och UF.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 245
Det
brottsliga handlandet. För att straff skall inträda enligt förevarande
bestämmelse krävs aktivt handlande från gärningsmannens sida. Att under vissa
omständigheter också passivitet medför straffansvar framgår av 5 §.
Det brottsliga handlandet
skall bestå i att någon avger handling med oriktig uppgift som tjänar till
ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift.
Alla skriftliga
meddelanden omfattas av brottsbeskrivningen. Något krav på att handlingen skall
vara undertecknad av uppgiftslämnaren ställs inte. Vanligtvis torde dock
skattebedrägeri liksom falskdeklaration komma att förövas genom atl
gärningsmannen inger en deklaration eller liknande skriftlig försäkran som han
undertecknat på heder och samvete. Till skillnad från vad som är fallet med
SkSL:s straffbestämmelser medför den föreslagna brottsbeskrivningen emellertid
att ingivna deklarationshandlingar, som är behäftade med formella eller
materiella brister, ändå under vissa förhållanden kan grunda straffansvar.
Detta är en väsentlig nyhet i förhållande lill gällande rätt.
Från
formell synpunkt krävs det vanligtvis i beskattningsförfattningarna att den
handling som skall ligga till grund för myndighetens beslut är upprättad på
föreskrivet formulär och undertecknad av den skattskyldige personligen eller
av legal ställföreträdare för honom. En formell brist av detta slag avses inte
utesluta straffansvar om inte den bristfälliga handlingen för vederbörlig
myndighet framstår eller bort framstå som ett otjänligt bevismedel.
En
sådan handling, som har brister i materiellt hänseende, skall kunna leda till
ansvar även om den innehåller så ofullständiga uppgifter att sköns-taxering
eller annan skönsuppskattning måste ske helt eller delvis. En förutsättning är
givetvis alt handlingen har en oriktig uppgift. Saknar den ingivna handlingen
helt uppgifter om intäkter och avdrag eller innehåller den endast några
uppenbart orimliga påståenden synes det dock i regel inte böra bli fråga om
åtal för skattebedrägeri. I stället kan del under sådana omständigheter bli
fråga om ansvar enligt 5 §.
Allmänt sett bör således
skattebedrägeri anses föreligga om den avgivna handlingen åtminstone i något
hänseende har betydelse för myndighetens baslut. I annat fall synes ett
förfarande av detta slag böra betraktas som en s. k. underlåtenhetshandling.
Med
uttrycket "myndighels beslut i fråga om skatt eller avgift" menas ett
beslut genom vilket myndighet bestämmer storleken av en skatt eller en avgift
eller underlag för beräkning av skatt eller avgift.
För
inkomst- och förmögenhetsskatterna gäller att skattens eller avgiftens storlek
beräknas genom två beslut. Det första beslutet rör bestämmandet av underlaget
för skatteberäkningen (taxeringen) med ledning av bl. a. den skatlskyldiges och
andra personers uppgifter. Därefter följer yt-
246 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
terligare
ell beslut, nämligen lokal skattemyndighets debitering av skalt eller avgift på
grundval av taxeringsresultatel. Båda dessa beslutsformer skyddas av
straffbestämmelsen. Detsamma gäller de socialpolitiska arbetsgivaravgifterna
där riksförsäkringsverket först bestämmer avgiftsunderlaget och därefter
fastställer avgiftens storlek.
Storleken
av de indirekta skatterna mervärdeskatten och punktskatterna bestäms på
grundval av de uppgifter som de skattskyldiga lämnar i samband med eller i nära
anslutning lill betalning av skattebeloppen, I regel rör det sig här inle om
något formligt fallat beslut utan skatten anses fastställd preliminärt i
enlighet med uppgifter som den skattskyldige lämnat i sin deklaration. Enligt
den normala ordningen blir ett sådant preliminärt beslut efter en viss lid alt
anse som slutligt, Hai* deklaration inte avgetts eller framkommer senare
omständigheter som föranleder ändring av ett sådant "automatiskt"
preliminärt eller slutligt beslut meddelar dock
beskattningsmyndigheten ett faktiskt beslut om skattens eller avgiftens
storlek. Också ett beslut av detta slag kan vara preliminärt eller slutligt.
Ett faktiskt slutligt beslut kan meddelas också på den skattskyldiges
särskilda begäran. Alla de nu nämnda beslutsformerna ingår i begreppet
"beslut i fråga om skatt eller avgift".
Vid
en del beskattningsformer bestäms vanligen skattens storlek i del enskilda
fallet efter i förväg angivna schablonmässiga grunder. Här avses i första hand
den preliminära A-skatten enligt UF samt sjömansskatten. Arbetsgivarens eller
redarens inbetalning av verkställda skalleavdrag för anställd eller sjöman
vilka avdrag görs med ledning av debetsedel eller annan handling och särskilt
utfärdade tabeller för skatteavdrag medför således normalt inte något
särskilt beslut från myndighatens sida. Sådant beslut förekommer dock ibland.
Det kan vid revision eller annan undersökning av arbetsgivares lönebokföring
visa sig alt tidigare inbetalningar av anstäUdas skallemedel skett med för
låga belopp. Myndigheten bestämmer då i ett särskilt beslut om storleken av de
belopp som rätteligen skulle ha betalats. Därvid kan arbetsgivaren eller
redaren genom att lämna oriklig uppgift söka få myndigheten att beräkna
skatteskulden till ett för lågt belopp. Särskilt beslut förekommer också vid
debitering av preliminär B-skatt. Denna bestäms oftast ulan särskild prövning
med hänsyn till den skattskyldiges laxering under tidigare år men kan också
fastställas särskilt på grundval av de uppgifter som den skattskyldige lämnar i
preliminär självdeklaration. Vidare fattas ett särskilt beslut om storleken av
preliminär skatt vid ansökan om jämkning av skatt ra. m. Särskilda beslut av de
slag sora nu nämnts omfattas i princip av gärningsbeskrivningen.
Av
det sagda framgår att handlingen måste ha avgetts vid en sådan tidpunkt alt
den kan påverka ett kommande beslut i fråga om skalt eller avgift eller
medföra ändring av ett tidigare fatlat beslut av sådant slag. Straffbarheten
har således inte begränsats till skriftliga meddelanden som inges till
myndighet i första instans.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 247
Det
har tidigare framhållits att det brottsliga handlandet skall rikta sig emot ett
beslut rörande storleken av en skall eller avgift. Andra beslut t. ex.
anstånd med inbetalning av skatt m. m. omfattas inle av straffbestämmelsen.
Arbetsgivare och redare som till uppbördsmyndighet lämnar vilseledande uppgift
vid redovisning av gjorda skatteavdrag något som i regel inte medför särskilt
beslut om skattebetalningens storlek från myndighetens sida kan emellertid
under vissa omständigheter straffas för uppbördsbrott enligt lagförslagets
1012 §.
Givetvis
faller inte heller en skatteberäkning av någon som inte är myndighet men som
på grund av lag eller författning har att uppträda i myndighets ställe under
straffbestämmelsens tillämpningsområde. Det är således inte fråga om
skattebedrägeri om oriktig uppgift lämnas till arbetsgivare eller redare, som
har alt uppbära anställdas eller sjömäns skatter. Arbetstagare eller sjöman som
lämnar oriktig uppgift i sådant sammanhang föreslås i stället liksom i
gällande rätt bli bestraffade enligt särskilda föreskrifter i UF resp.
förordningen (1958: 295) om sjömansskatt.
Den
avlämnade handlingen skall innehålla en oriklig uppgift. Därmed menas detsamma
som i beskattningsförfattningarna uttrycks med "oriktig uppgift" och
"oriktigt meddelande". I dessa begrepp ingår inte endast osann utan
också ofullständig uppgift, dvs. ett partiellt förtigande av sanningen. Vad som
är oriktigt kan oftast avgöras genom en jämförelse mellan uppgiftema i
handlingen och de faktiska förhållandena. De oriktiga uppgifterna består
vanligtvis av oriktiga sifferuppgifter i kombination med felaktiga eller
bristfälliga redogörelser för sakförhållanden som har betydelse för myndighets
beslut i fråga om skalt eller avgift. Men även oriktiga sakuppgifter utan
förbindelse med sifferuppgifter omfattas av gärningsbeskrivningen, såsom oriktig
uppgift i fråga om civilstånd eller till vilket slag, t. ex. A-inkomst eller
B-inkomst, en inkomst är hänförlig.
innehåller
en ingiven handling ett yrkande eller en värdeuppskattning, som står i strid
med gällande normer, föreligger inte oriklig uppgift under förutsättning att de
objektiva omständigheterna som yrkandet eller värdeuppskattningen grundar sig
på är fullständigt eller rikligt redovisade. Anges däremot grunderna för
yrkandet eller värdeuppskattningen på ett missvisande sätt en oriktig eller
ofullständig redogörelse för bakomliggande sakförhållanden kan det bli fråga
om ansvar för skattebedrägeri.
EffektetL
Ansvar för skattebedrägeri inträder först sedan myndighet har påfört någon en
för låg skatt eller avgift eller tillgodoräknat någon en skatt eller avgift med
för högt belopp. Brottet skall således anses fullbordat vid den tidpunkt då
beslut fattats om debitering eller kreditering av skatt eller avgift till det
allmännas nackdel. Beslutet kan vara preUminärt eller slutligt. Om beslutet
vunnit laga kraft spelar i och för sig ingen roll för ansvarsbedömningen.
Eftersom skattebedrägeriet är ett effektbrott finns dock an-
248 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
ledning
att förvänta att den allmänna domstolen avvaktar lagakraftägande beslut i
beskattningsfrågan innan ansvarsmålet avgörs.
När
det gäller gämingar som riktar sig mot beslut i första instans såvitt det rör
inkomst- och förmögenhetsskatterna är brottet fullbordat när lokal
skattemyndighet underskriver stommen till debiteringslängden, eftersom längden
anses upprättad först vid detta tillfälle. Detsamma gäller övriga skatter och
avgifter som förs upp i debiteringslängden, exempelvis s, k, skattedebiterad
arbetsgivaravgift. Beträffande andra skatter och avgifter är brottet fullbordat
den dag när debitering eller kreditering skett i det enskilda fallet,
I detta sammanhang bör
uppmärksammas att den som inom behörig tid inger deklaration med oriktig
uppgift rörande mervärdeskatt eller punktskatt regelmässigt ådrar sig ansvar för
skattebedrägeri så snart som deklarationen inkommit till behörig myndighet,
eftersom preliminärt beslut vid denna tidpunkt anses fattat i enlighet med den
skattskyldiges beräkning av skattens storlek i den ingivna
deklarationshandlingen, I andra fall anses brottet fullbordat först när
beskattningsmyndigheten fatlat ett faktiskt debiterings- eller
krediteringsbeslut oavsett om detta är preliminärt eller slutligt.
När
en handling med oriktig uppgift insänds i samband med besvär över underinstans
beslut eller i anslutning till en pågående eller väntad process i överinstans
bör ansvar för skattebedrägeri inträda när debitering eller kreditering sker
hos överinstansen eller av särskild myndighet på grundval av sådan instans
beslut.
Vanligtvis
bör en persons angrepp mot ett och samma beslut ses som ett brott även om detta
sker genom avlämnande av flera skriftliga meddelanden, såvida dessa avser
oriktig uppgift rörande ett och samma förhållande. Det synes under liknande
förutsättningar kunna uppkomma situationer då avgivande av en handling lill
första instans och en senare handling till högre instans bör betraktas som ett
brott under den självklara förutsättningen att båda handlingarna rör samma
beskaltningsperiod. I annat fall torde brotts-flerliet böra anses föreligga.
Det skatte- eller
avgiftsbelopp som undandragits det allmänna genom det felaktiga debilerings-
eller krediteringsbeslutet måste kunna bestämmas med visshet eller åtminstone
med till visshet gränsande sannolikhet. Storleken av detta belopp har nämligen
avgörande betydelse vid prövningen av brottets svårhetsgrad. Varje
beskattningsperiod skall därvid behandlas för sig. Om exempelvis en
skattskyldig till inkomstskatt undanhåller en viss inläkt under elt år men ett
senare år redovisar riktiga inkomster med till-lägg av tidigare undanhållet
belopp, utesluter detta inte ansvar för det första året. Förfarandet kan i och
för sig inle betraktas som frivilligt tillbakaträdande enligt 14 § i
lagförslaget. Samma betraktelsesätt skall givetvis anläggas på bokföringsmässiga
transaktioner, som oriktigt förskjuter netto-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 249
vinst
i förvärvskällan tidsmässigt sett. Även om gärningsmannen har menat att
åstadkomma endast en temporär skattevinst inträder således ansvar för
skattebedrägeri.
I
detta sammanhang finns det anledning alt något beröra det s. k.
kvitt-ningsproblemet.
Kvittningsinvändningar
från den skattskyldiges sida godtas i regel i beskattningsprocessen. Har
exempelvis en skattskyldig i sin deklaration utelämnat en viss intäkt får han
således i efterhand avräkna tidigare inte utnyttjade avdrag mot denna intäkt
och detta oavsett om det föreligger något samband mellan intäkten och
avdragsyrkandet. Självfallet beaktas avdrags-beloppet även till den del det
överstiger den utelämnade intäkten.
Enligt
gällande praxis i skattebrottmål godtas däremot i efterhand dvs. efter
brottsuppläckten framställda kviltningsanspråk från gärningsmannens sida
endast om del finns ett nära samband mellan de belopp som han önskar få
avräknade mot varandra. Det typiska fallet när avräkning tillåts föreUgger när
den skattskyldige i sin deklaration inte redovisat en viss intäkt men inte
heller gjort avdrag för kostnader som hänför sig till denna intäkts
förvärvande. Det rör sig här inte om någon kvittning i egentlig mening utan om
beräkning av elt nettobelopp.
I
princip synes ursprungligen inte framställda invändningar, som medför ett
gynnsammare beskaltningsresullat för den skattskyldige och som godtagits eller
kan godtas i beskattningsprocessen, böra beaktas i ansvarsmålet under den
förutsättningen att gärningsmannen inte kan misstänkas för att ha haft elt
skattebedrägligt syfte genom att först efter brottsuppläckten göra invändning
av detta slag. Det sagda innebär att s. k. kvittning i skattebrottmål bör
behandlas efter i stort sett samma principer som gäller för de allmänstraffrältsliga
förmögenhetsbrotten. Därmed blir den straffrältsMga prövningen av en s. k.
kvittningsinvändning en bevisfråga och kommer i bättre överensstämmelse med de
grundsatser som gäller inom den allmänna straffrätten på liknande
brottsområden.
Orsakssammanhanget.
Från objektiv synpunkt krävs slutligen orsakssammanhang s. k. kausalitet
mellan den orikliga uppgiften och effekten. Uppgiften skall ha "föranlett"
att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för
högt belopp.
Ansvar
för skattebedrägeri kan således komma i fråga endast om dan oriktiga uppgiften
är en tillräcklig förutsättning för ett felaktigt beslut från myndighetens sida
i det aktuella fallet. Liksom vid de allmänstraffrältsliga effektbrotten saknar
därvid i princip andra faktorer, som kanske inverkat starkare på
händelseförloppet och effekten, egentlig betydelse för ansvarsfrågan. Denna
grundsats bör gälla även om effekten på grund av beskattningsförfarandets
utformning inte står i direkt tidssammanhang med det brottsliga handlandet.
Kravet att den oriktiga uppgiften skall orsaka ett fel-
250 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
aktigt
beslut, som innebär skattevinst för den enskilde, får nämligen inte fattas så
strängt att ansvar skall vara uteslutet om effekten inte inträder omedelbart.
Uppsåtet.
I subjektivt hänseende fordras att gärningsmannen har handlat uppsåtligen.
Uppsåtet skall täcka samtliga objektiva brottsförutsättningar. Eventuellt
uppsåt är tillräckligt. Här föreligger inle någon ändring i förhåUandet till
gällande rätt.
Gärningsmannen skall
således vid den tidpunkt då han avger handlingen ha vetat att den skulle
användas till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift. Han
måste också ha insett att handlingen innehöll oriktig uppgift. Det måste kunna
antas att full visshet hos gärningsmannen att uppgiften skulle kunna orsaka
ett felaktigt beslut från myndighetens sida inte skulle ha avhållit honom från
att inge handlingen i fråga. Däremot är det inte nödvändigt att han har en
exakt uppfattning om storleken av det belopp, som genom hans förfarande
undandragits det allmänna. Inte heller behöver han ha fullt klart för sig vilka
skatter eller avgifter sora kommer att påverkas genom hans handlande.
Undandragen folkpensionsavgift eller sjukförsäkringsavgift, vilka avgifter
beslutas med ledning av uppgifterna i de allmänna självdeklarationerna, skall
således inräknas i de skatte- och avgiftsbelopp, som inte påförts på grund av
det felaktiga beslutet, även om gärningsmannens uppsåt inte är inställt på
just dessa avgifter.
Om
det brister i uppsåt i något av de hänseenden som här berörts kan det inte bli
fråga om ansvar för uppsåtligt brott. Däremot kan det bli möjligt att döma för
vårdslös skatteuppgift enligt 8 § i förslaget,
3
§.
Straffbestämmelsen
behandlar skattebedrägeri, som på grund av omständigheterna får anses vara
ringa. Brottet, som kallas ringa skattebedrägeri, saknar motsvarighet i
gällande SkSL. Falskdeklarationsbrottet har nämligen inte indelats i
svårhetsgrader.
Till ringa brott hänförs
främst gärningar som rör mindre skatte- och avgiftsbelopp. Någon bestämd gräns
mot brott av s, k, normal svårhetsgrad kan inte anges. Beloppsgränsen måste bli
beroende av förhållandena i det särskilda fallet. Allmänt sett bör dock
beloppsgränsen för åtal enligt denna paragraf ligga avsevärt högre än vad som
gäller vid ringa förmögenhetsbrott enUgt BrB.
Även andra objektiva omständigheter
än beloppels storlek bör beaktas vid avgörandet om brottet är ringa. I likhet
med vad som gäller bedrägeribrott enligt BrB har ringa skattebedrägeri inte
straffbelagts på försöksstadiet. Gärningar av typen otjänliga försök, som av en
eller annan anledning "passerat" genom beskatlningskontrollen, bör
därför kunna hänföras under be-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 251
greppet
ringa brott trots att det undanhållna skatte- eller avgiftsbeloppet inte är
obetydligt.
Avsikten är att bestämmelsen
om ringa skattebedrägeri skall tillämpas endast om det är påkallat av särskilda
skäl. Detta framgår av åtalsbegräns-ningsregeln i 16 § lagförslaget. Innebörden
av denna bestämmelse behandlas närmare i specialmotiveringen till nämnda
lagrum.
4 § .
Straffbestämmelsen
i denna paragraf avser skattebedrägeri, som är att anse som grovt. Brottet
kallas grovt skattebedrägeri. Som tidigare nämnts har falskdeklarationsbrottet
i gällande SkSL inte uppdelats i olika svårhetsgrader. Såtillvida innebär denna
straffbestämmelse en nyhet.
Grovt skattebedrägeri
skall enligt de i lagrummet angivna kvalifikationsfallen i regel föreligga om
gärningen rör verkligt betydande belopp. Härmed menas den skatt eller avgift
som undandragits det allmänna. Någon beloppsgräns kan inle anges men redan
författningstexten visar att det måste röra sig om högre belopp än vad som
gäller i den praxis som utbildat sig rörande förmögenhetsbrotten i BrB.
Den
andra kvalifikationsgrunden alt gärningen är av särskilt farlig art syftar
i första hand på gärningsmannens tillvägagångssätt. Den som använt falsk
handling eller vilseledande bokföring kan ofta anses ha företagit en gärning
av särskilt farlig art. Föreligger förfalskningsbrott bör det i allmänhet inte
finnas anledning att jämsides med ett grovt skattebedrägeri också döma lill
ansvar för förfalskning. Lämpligen bör dock ett sådant brottsförfarande i
domen betecknas som grovt skattebedrägeri medelst förfalskning. Om också
förfalskningsbrottet är grovt synes det däremot föreligga en konkurrenssituation
mellan förevarande straffbestämmelse och bestämmelsen i 14 kap, 3 § BrB,
Slutligen talas i
lagrummet om att även annan synnerligen försvårande omständighet kan göra
brottet grovt. Därmed menas i första hand väl planlagd skattebrottslighet med
många personer inblandade. Det kan då finnas anledning att betrakta brottet som
grovt trots att de skatte- eller avgiftsbelopp som undanhållits i och för sig
inte behöver vara så betydande.
5 § .
Straffbestämmelsen
avser ett underlåtenhetsbrott, som är en nyhet för den centrala
skaltestrafflagstiflningen. Brottet, som kallas skalles vi n-d e 1, kan sägas
utgöra elt komplement till skattebedrägeriet. I det föregående har redogjorts
för de principiella skälen för att införa straffbestämmelser för passivitet av
del slag varom här är fråga.
Del
finns f. n. inga bestämmelser i SkSL för den som underlåter att lämna
föreskrivna uppgifter till beskatlningsmyndighet. Däremot medför sådan
underlåtenhet i allmänhet ordningsstraff, penningböter om högst
252 Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
300
kr. Bestämmelser av detta slag finns i ett flertal författningar, t. ex. TF,
MF, FF och AVGF.
För
att skattesvindel skall föreligga fordras att någon underlåter att avge
deklaration eller därmed jämförlig handling, till ledning för myndighets beslut
i fråga om skatt eller avgift för honom eller den han företräder. Underlåtenheten
skall vidare orsaka att skatten eller avgiften påförs med för lågt belopp. Som
en ytterligare brottsförutsättning krävs att den deklarationsskyldige
förhållit sig passiv med avsikt att därigenom undandra skatt eller avgift.
Till
skillnad från skattebedrägeri har straffbestäinmelsen för del passiva brottet
utformats som ett brott med s. k. specialsubjekt. Del betyder att endast den
uppgiftsskyldige kan dömas som gärningsman. Annan som medverkat till
passiviteten kan dömas enbart för anstiftan eller medhjälp.
Underlåtenheten.
Den straffbara passiviteten består i att någon underlåter att avge deklaration
eller annan därmed jämförlig handling. Med ut-lr3'cket "annan därmed
jämförlig handling" avses en handling, som skall tjäna till ledning för
myndighets beslut i fråga om uppgiftslämnarens skall eller avgift men som i den
författning som är tillämplig t. ex. AVGF inte benämns deklaration.
Underlåtenheten
tar sikte på total passivitet. Också den som lämnar enbart muntliga uppgifter
till myndigheten t. ex. vid ell telefonsamtal där han uppmanas att avge
deklaration får anses ha förhållit sig passiv i lagrummets mening. Den som
inger en deklaration eller därmed jämförlig handling
t. ex. en ej behörigen
undertecknad deklaration bör däremot anses
ha uppträtt aktivt oavsett om handlingens materiella innehåll är så bristfäl
ligt att det inte har kunnat läggas lill grund för myndighetens beslut. I så
dant fall får nämligen oriktig uppgift ha lämnats i enlighet med gärnings
beskrivningen i 2 § lagförslaget. I begreppet "oriklig uppgift" ingår
inte
bara osann uppgift utan också ofullständig uppgift, dvs. ett förtigande av
sanningen. Fall kan dock tänkas förekomma där den inkomna handlingen
getts sådan utformning att den inte går att hänföra till visst skattesubjekt
eller innehåller uppenbart orimliga påståenden. Det bör då anses att hand
lingens ingivare förhållit sig passiv i lagrummets mening.
Underlåtenhet alt
registrera sig som skattskyldig omfattas inte av gärningsbeskrivningen. En
registreringsanmälan avser visserligen bl. a. att underrätta
beskaltningsmyndighel om skattesubjektels existens och imderlå-tenheten atl
göra anmälan kan därför indirekt medföra atl skalt undandras. En anmälan av
detta slag bör dock inte betraktas som en handling, avsedd till ledning för
beräkning av skatt eller avgift. Vidare bör uppmärksammas att underlåtenhet alt
avge handling till ledning för beräkning av annans skatt
t. ex. kontrolluppgift
inte kan leda till ansvar för skattesvindel. Under-
låtenhefsbrottet är som tidigare nämnts begränsat till sådan passivitet som
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 253
medför
att uppgiftslämnaren eller den han enligt lag eller annan författning har att
företräda inte påförs någon skatt eller påförs en för låg skatt. Däremot kan
den som underlåter att avge kontrolluppgift dömas till ansvar för medhjälp till
skattebrott eller i sista hand enligt speciella straffbestämmelser i vissa
beskattningsförfattningar.
Brottet är fullbordat
först sedan myndighet fattat beslut om påföring av skatten eller avgiften eller
skulle ha fattat ett sådant beslut om uppgiftsskyldigheten fullgjorts på ett
riktigt sätt.
Den som lämnat handling av
i lagrummet avsett slag först sedan myndigheten beräknat eller bort beräkna
hans skatt eller avgift bör i princip kunna dömas för skattesvindel enligt det
här föreslagna lagrummet. En förutsättning är emellertid att hans förfarande inle
innefattar frivilligt tillbakaträdande från brott.
Effekten.
Ansvar för skattesvindel inträder först sedan skatten eller avgiften genom den
uppgiftsskyldiges passivitet påförts med för lågt belopp. Såtillvida
överensstämmer gärningsbeskrivningen med den som gäller för skattebedrägeri.
Något tillgodoräknande med för högt belopp kominer av naturliga skäl inte i
fråga i nu avsedda fall. I detta saramanhang bör nämnas att försök till
skattesvindel straffbelagts. Den som inger deklaration för .?ent men dock före
den tidpunkt då myndigheten haft alt beräkna skatten eller avgiften kan ådra
sig ansvar för försök till skattesvindel.
Om exempelvis den som
underlåtit att deklarera sina inkoraster på skönsmässiga grunder åsätts en
taxering som leder till högre skatt än som skulle ha fastställts om en riktig
deklaration hade avgetts, kan det givetvis inte anses atl skallen påförts med
för lågt belopp. Fullbordat brott kommer i praktiken att föreligga endast i
fall där man kan visa att skatten eller avgiften blivit för låg genom
underlåtenheten alt lämna föreskriven handling.
Avsikten.
Skatlesvindel har konstruerats som ett avsiktsbrott. Detta innebär alt den
uppgiftsskyldige genom sin passivitet skall ha åsyftat att undandra skallen
eller avgiften. En omständighet som talar för att sådan avsikt förelegal är t.
ex. att en skattskyldig underlåtit att deklarera för en \iss beskattningsperiod
och det senare framkommer att han just under denna period haft osedvanligt
höga inkomster. Avsikten lorde vidare vara klart uttalad om den
uppgiflsskyldige exempelvis i mervärdeskattesammanhang underlåtit att
deklarera under flera beskaltningsperioder och det vid en senare
eflergranskning visar sig att han haft omsättning till betydligt högre belopp
än vad myndigheterna fastställt genom skönsmässigt fattade beslut. Kan inte
avsikt styrkas blir underlåtenheten inte atl straffa enligt skattebroltslagen.
254 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
6 §.
Straffbestämmelsen
behandlar skatlesvindel, som på grund av omständigheterna är att anse som
ringa. Brottet, som kallas ringa skatlesvindel, är en motsvarighet till det
ringa aktiva skattebrottet, ringa skattebedrägeri.
Till ringa skattesvindel
hänförs främst mer obetydliga belopp i undanhållen skalt eller avgift. Det
belopp det här är fråga om utgörs av differensen mellan den skatt eller avgift,
som hade påförts om uppgiftsskyldigheten rätt fullgjorts och den som påförts
tidigare, I del senare inbegrips givetvis också det fallet att någon påföring
ej skett,
I huvudsak bör samma
beloppsgränser kunna tillämpas som vid avgränsningen mellan ringa
skattebedrägeri och skattebedrägeri av s. k. normal svårhetsgrad.
Liksom
ringa skattebedrägeri skall ringa skatlesvindel åtalas endast om det är
påkallat av särskilda skäl. Denna fråga behandlas närmare under 16 §, Försök
till ringa skattesvindel har inte straffbelagts.
7 § .
Straffbestämmelsen
riktar sig mot skatlesvindel, som skall anses som grov och motsvarar
bestämmelsen om grovt skattebedrägeri. Brottet kallas grov skattesvindel.
De i lagrummet beskrivna
omständigheterna, som i regel bör medföra att brottet bedöms som grovt,
överensstämmer helt med kvalifikationsexemplen i 4 § om grovt skattebedrägeri,
och torde här inte kräva någon ytterligare kommentar.
8 § .
Straffbestämmelsen
i denna paragraf avser brottet v å r d s 1 ö s skatteuppgift, som närmast
motsvarar vårdslös deklaration enligt 2 § SkSL.
För att vårdslös
skatleuppgifl skall föreligga fordras att någon i handling till ledning för
myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift lämnar oriktig uppgift och
därigenom föranleder fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp. Dessutom fordras att gärningen
rör betydande belopp. De objektiva brotlsförulsält-ningarna skall vara täckta
av grov oaktsamhet från gärningsmannens sida.
Vårdslös skatteuppgift är
ett s. k. farebrott. Det skiljer sig såtillvida från skattebedrägeriet att det
är fullbordat så snart fara uppstått för att skatteförlust skall inträda för
det allmänna. Den föreslagna brottsbeskrivningen överensstämmer i huvudsak med
den som gäller för det oaktsamma san-ningsbrottet vårdslös försäkran i 15 kap.
10 § BrB. Det brottsliga handlandet har dock inte begränsats till lämnande av
oriktig uppgift i skriftlig försäkran utan omfattar i princip alla typer av
skriftliga meddelanden med osant eller
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 255
ofullständigt
innehåll. Däremot har faremomentet begränsats i förhållande till motsvarande
moment vid vårdslös försäkran, som avser fara i bevishänseende. Det skall
nämligen här röra sig om fara för felaktigt debiterings-eller
krediteringsbeslut till det allmännas nackdel. I förhållande till det nuvarande
skattebrottet vårdslös deklaration innebär straffbestämraelsen inte endast att det
brottsliga handlandet utvidgats till oriklig uppgift i alla typer av skriftliga
meddelanden, ulan också att ansvar inträder oavsett om handlingen rör
uppgiftslämnarens egen eller annans skalt eller avgift, liksom vid
skattebedrägeri.
För
tolkningen av den objektiva brottsförutsättningen oriktig uppgift hänvisas
lill specialmotiveringen rörande skattebedrägeri. Gärningsbeskrivningarna
överensstämmer i denna del helt med varandra.
Faran.
För att ansvar skall inträda krävs som tidigare framhållits att det brottsliga
handlandet skall innebära fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp. Det måste föreligga ett
orsalissammanhang mellan den oriktiga uppgiften i handlingen och faran för
felaktig debitering eller kreditering.
För
tolkningen av vad som menas med att skatt eller avgift påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp hänvisas till vad tidigare
sagts i specialmotiveringen till 2 §. Genom det administrativa sanktionssystemet
avses åtskilliga försummelser av den typ som här är i fråga normalt sett inte
leda till judiciella påföljder. Avsikten är således all straff skall användas
endast i mer kvalificerade fall. Gärningen skall röra större belopp i
undandragen skatt eller avgift. Någon bestämd beloppsgräns kan inte anges. I
författningstexten föreskrivs all det skall vara fråga om betydande belopp.
Gärningar, som f. n. bedöms som vårdslös deklaration enligt 2 § SkSL och rör
undandragna skattebelopp upp till 2 000 kr., avses i varje fall inte skola leda
lill åtal för vårdslös skalleuppgift.
"Faran"
har beskrivits på liknande sätt som skett beträffande förfalsknings- och
sanningsbrotten i 14 och 15 kap. BrB. Del rör sig här om s. k. konkret fara.
Detta innebär att åklagaren måste göra sannolikt atl förhållandena i det
aktuella fallet varit sådana att det förelegat en beaktansvärd risk för atl
skatt eller avgift skulle ha påförts för lågt eller tillgodoräknats för högt.
Detta är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det s. k. ägnadrekvisitet
i SkSL anses nämligen uppfyllt så snart det inte är uteslutet att den oriktiga
deklarationsuppgiften skulle undgå upptäckt vid beskattningskontrollen. Fara i
lagrummets mening skall givelvis inte anses föreUgga förrän handlingen har
avgetts llll myndighet.
Farebedömningen
skall avse förhållandena vid den tidpunkt då handlingen inkommit till
myndigheten. Därvid bör det för ansvar vara tillräckligt att felet sannolikt
inte skulle upptäckas vid en rutinmässig granskning. Själv-
256 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
fallet
spelar den redovisningsmetod som skall användas av den uppgiftsskyldige,
kontrollapparalens utformning, granskningstidens längd och andra liknande
objektiva faktorer en avgörande roll vid denna farebedömning.
Det
ligger i sakens natur att en oriktig uppgift, som kan avslöjas endast vid en
genomgång av bokföring eller andra räkenskaper, så gott som undantagslöst
innebär fara i lagrummets mening. Här bör i första hand märkas oriktig uppgift
i mervärdeskattedeklaration eller annan liknande handling med summarisk
redovisning. Faran för alt det allmänna kommer alt åsamkas en slutlig
förmögeiihetsförlust är i dessa fall stor. Däremot torde oriktigheter i
löntagardeklarationer av normal typ i många fall inle innebära fara i
lagrummets mening. Om den oriktiga uppgiften rör en mer stadigvarande
avlöningsförmån och kontrolluppgift finns hos myndigheten när deklarationen
kommer in, sker nämligen rutinmässigt en avstämning mot kontrolluppgiften.
Någon fara för skatteundandragande i ett sådant fall torde åtminstone
vanligtvis inte föreligga. Delsamma gäller felaktigheter som kan avslöjas redan
vid en med normal omsorg företagen granskning av en deklarationshandling, t.
ex. felsummeringar och felöverföringar av belopp inom huvudblanketten med
bilagor. Den omständigheten att en oriktig uppgift lämnats ora elt förhållande
som kan kontrolleras mot taxeringsavi bör normalt inle heller medföra ansvar.
Den
grova oaktsamheten. För att ansvar för vårdslös skatleuppgifl skall inträda
raåste samtliga objektiva brottsförutsättningar vara täckta av grov oaktsamhet
från gärningsmannens sida. De moment som därvid skall beaktas har kommenterats
utförligt i specialmotiveringen rörande del uppsåtliga brottet
skattebedrägeri. Här skall endast understrykas att straff i regel bör inträda
om handling med oriklig uppgift kommit beskattningsmyn-dighet till hända genom
att den avgetts av grov oaktsamhet. Har en oriktig handling, som någon
framställt för beskattningsändamål, överlämnats till myndighet genom tredje
mans försorg utan att denne haft uppdrag atl göra detta, synas datta böra
medföra att den förre skall kunna dömas för vårdslös skatteuppgift. En
förutsättning är bl. a. att han exempelvis varit grovt oaktsam genom att inta
förvara handlingen på ett betryggande sätt.
Begreppet
grov oaktsamhet i lagrummets mening avses föreligga endast om gärningsmannen
genoin sitt beleende gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån. Den
nuvarande rättstillämpningens tolkning av grov oaktsamhet enligt SkSL, som
åtminstone i vissa fall getts en ganska vidsträckt innebörd och fått innefatta
olika typer av slarv eller andra försummelser av mindre allvarlig karaktär,
skall således inte vara vägledande. Först om gärningsmannen slarvat i högre grad
vid upprättandet av en deklaration eller annan handling eller visat en uppenbar
likgiltighet för att sätta sig in i de beskattningsregler som han haft att
tillämpa, bör grov oaktsamhet anses föreligga.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 257
9 § .
I
denna paragraf föreskrivs att försök till skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri,
skatlesvindel eller grov skatlesvindel skall straffbeläggas enligt
bestämmelserna i 23 kap. 1 § BrB. Någon hänvisning till 23 kap. 3 § BrB, som
behandlar bl. a. ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från försök,
har inte skett. Del har nämligen i 14 § föreslagits en ansvarsfrihetsregel för
frivilligt tillbakaträdande från fullbordat brott utom räkenskapsbrott.
Försök
lill brott föreligger enligt de allmänna bestämmelserna så snart gärningsmannen
börjat utförandet av brottet men detta ännu inte fullbordats. Utförandet måste
ha tagit sig uttryck i aktivt handlande eller underlåtenhet som har ett nära
samband med den tilltänkta effekten. Detta samband framträder bl. a. genom en
närhet i liden mellan det brottsliga beteendet och effekten. I annat fall kan
det under vissa omständigheter bli fråga om förberedelse. Frågan i vad mån
förberedelsehandlingar skall kunna medföra straffansvar skall beröras i det
följande.
Det
allmänna försöksbrottet har konstruerats som ett farebrott och överensstämmer
såtillvida med exempelvis vad som gäller för förfalskningsbrotten och
sanningsbrotten i BrB. Ansvar för försöksbrott inträder när det föreligger
fara för att gärningsmannens handlande skall leda till brottets fullbordan
eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.
Straffet
för försöksbrott får underskrida det lägsta straffet för det fullbordade
brottet. Slraffminimum för försök är en månads fängelse om lägsta straffet för
det fullbordade brottet är två år eller mer. I annat fall kan försöksbrottet i
och för sig bestraffas med böter även om böter inte ingår i straffskalan för
fullbordat brott. Straffminimum är därvid allmänt bötesminimum enligt reglerna
i BrB. Genom dessa vida strafflatituder ges således möjlighet alt anpassa
straffet till bl. a. den fara som anses föreligga för brottets fullbordan.
Här
skall i fortsättningen några synpunkter anföras på de allmänna försöksbestämmelsernas
tillämpning inom skattebrottens område.
Gränsdragningen
mellan fullbordat brott och försök torde knappast komma att medföra några
svårigheter för den praktiska rättstillämpningen. Som tidigare framhållits är
de uppsåtliga skattebrotten skattebedrägeri och skattesvindel fullbordade i
och med att myndigheten har fattat beslut om påföring av skatt eller avgift
eller skulle ha fattat sådant beslut om uppgiftsskyldigheten fullgjorts inom
rätt tid.
Däremot
synes det ibland kunna bli vanskligt alt avgöra när den s. k. försökspunkten
har uppnåtts. Enligt allmänna regler föreUgger ju försöksbrott först då
gärningsmannen påbörjat utförandet av den gärning, som omfattas av
brottsbeskrivningen rörande det fullbordade brottet.
Allmänt
sett torde försökspunkten vid brottet skattebedrägeri ha upp-
9 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
258 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
nåtts
först när handlingen med den oriktiga uppgiften insänts eller ingetts till
behörig myndighet.
Försökspunkten
vid brottet skattesvindel torde vara uppnådd när tiden för
uppgiftsskyldighelens behöriga fullgörande löpt ut.
När
det gäller alt bedöma om fara i de allmänna försöksbestämmelsernas mening kan
anses ha förelegat synes bl. a. följande synpunkter kunna ge en viss ledning.
Farebedöraningen
vid försök till skattebedrägeri bör i stort sett kunna ske efter samma
principer som redovisats i specialmotiveringen till brottet vårdslös
skatteuppgift enligt 8 § lagförslaget.
Vid
försök till skattesvindel torde fara för brottets fullbordan i allmänhet kunna
anses föreligga om risken för att myndigheten genom den skattskyldiges
passivitet förbigår hans existens är påtaglig. Har exempelvis en skattskyldig
lill mervärdeskatt eller punktskatt inle låtit registrera sig hos myndigheten
uppslår redan därigenom en uppenbar risk för alt hans försummelse att
deklarera kommer att leda till att någon skatt över huvud taget inte påförs.
Samma betraktelsesätt kan anläggas på arbetsgivare som underlåter att inge
arbelsgivaruppgift till riksförsäkringsverket, om han tidigare år inte
debiterats sådan avgift.
Är
däremot den skattskyldiges existens känd för myndigheten blir nästa moment i
farebedömningen all uppskatta sannolikheten för all skattedebitering i
avsaknad av uppgifter från den skattskyldige inte kommer att ske eller kommer
att ske med för lågt belopp genom ett på skönsmässiga grunder fattat beslut.
Denna bedömning måste bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.
Är det så all myndigheten ändå kan förväntas ha fullgoda insikter om de relevanta
ekonomiska förhållandena torde i allmänhet ansvar för försök inte böra komraa i
fråga. Ett sådant fall kan t. ex. föreligga när myndigheterna genom
kontrolluppgifter har fått erforderUg kännedom om en löntagares inkomster.
10
§.
Straffbestämmelsen
riktar sig mot den som underlåter att till uppbördsmyndighet avge föreskriven
handling avseende redovisning av skatt eller avgift, som innehållits för annan,
eller i sådan handling lämnar oriktig uppgift och därigenom föranleder fara
för att skatten eller avgiften ej tillgodoräknas eller tillgodoräknas med
orätt belopp. De nämnda brotlsförutsäll-ningarna skall vara täckta av uppsåt
från gärningsmannens sida.
Brottet,
som kallas oredlighet med uppbördsuppgift, saknar direkt motsvarighet i
gällande rätt. Skälen för denna nya straffbestämmelse har redovisats i den
allmänna motiveringen.
Med
den utformning som vårt nuvarande beskattningssystem har träffar
straffbestämmelsen arbetsgivare och redare, som är skyldiga att för det allmännas
räkning uppbära och inbetala anställdas (sjömäns) skatter. Brotts-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 259
beskrivningen
har utforraats så atl också den som handlar på den uppgiftsskyldiges vägnar
t. ex. en kamrer i ett företag eller en befälhavare på ett fartyg i princip
kan straffas som gärningsman.
Det aktiva handlandet och
passiviteten har beskrivits på liknande sätt som motsvarande moment i
straffbestämmelserna för skattebrotten. I övrigl kan hänvisas lill den
föreslagna nya lydelsen av 55 § och 56 § 34 mom. UF samt till 14 § 2 mom,
förordningen om sjömansskatt, som innehåller de grundläggande bestämmelserna
om skyldighet alt redovisa innehållen skatt.
Ansvar
inträder endast om del brottsliga beteendet föranleder fara för att skatten
eller avgiften dvs, den skatt eller avgift, som innehållils vid utbetalning
av lön lill den anställde tillgodoräknas den skattskyldige med orätt belopp.
Den fara det här är fråga om är av s. k, konkret slag. Det skall alltså i det
särskilda fallet ha förelegat en verklig risk för att uppbördsmyndigheten
skall komma alt godta den lämnade uppgiften.
Av
det i gärningsbeskrivningen ingående faremoinenlel framgår atl
straffbestämmelsen avser alt skydda tilliten lill de uppgifter som skall lämnas
vid redovisningen av skatt eller avgift, som arbetsgivaren eller redaren
innehållit vid utbetalningen av lön till anställda. Straffbestämmelsen i 10 §
avser således i princip det fallet alt uppbördsmyndigheten på grund av den
orikliga uppgiften eller passiviteten gottskriver arbetstagaren skatt lill
orätt belopp. Genom att brottsbeskrivningen innehåller uttrycket "orätt
belopp" inträder ansvar inte endast för den arbetsgivare som vid
redovisningen lämnat uppgift om elt belopp som är lägre än det faktiskt
innehållna utan också för den som påstår sig ha verkstäUt skatteavdrag med
högre belopp än som skett,
11
§.
Straffbestämmelsen
behandlar sådana fall, där brottet oredlighet med uppbördsuppgift på grund av
omständigheterna får anses vara ringa. Brottet kallas ringa oredlighet med u
p.p bördsuppgifl.
Till
ringa brott hänförs i första hand straffbar gärning eller underlåtenhet som rör
mindre skatte- och avgiftsbelopp. Särskilt gäller detta ora brottet omfattar
en enstaka uppbördstermin och någon eller några få arbetstagares skattemedel.
Även det förhållandel alt den uppgiflsskyldiges förfarande ulan vidare är
uppenbart för uppbördsmyndigheten bör kunna medföra att brottet kan anses som
ringa.
Avsikten
är att straffbestämmelsen liksom bestämmelserna om ringa skattebedrägeri och
ringa skattesvindel skall tillämpas endast om det är påkallat av särskilda
skäl. Denna fråga behandlas närmare under 16 §,
260 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
12 §.
De
objektiva brottsförutsätlningarna för delta brott, som kallas vårdslöshet med
uppbördsuppgift, överensstämmer helt med dem som gäller för det uppsåtliga
brottet enligt 10 §.
Ansvar
för vårdslöshetsbroltel inträder om gärningsmannen ådagalagt grov oaktsamhet.
Samtliga objektiva broltsförulsättningar måste således åtrainstone vara täckta
av sådan oaktsamhet. Vid tolkningen av detta begrepp gäller vad som tidigare
anförts i specialmotiveringen till brottet, vårdslös skalleuppgift.
Vårdslöshet
med uppbördsuppgift skall inte föranleda ansvar i ringa fall. Delta framgår av
15 § lagförslaget,
13 §,
Straffbestämmelsen
i denna paragraf, som är subsidiär lill BrB:s bestämmelser om bokföringsbrott
och undertryckande av urkund, ersätter de nuvarande strafföreskrifterna för
den som åsidosätter i vissa skalle- och av-giftsförfattningar 6 t, ex, TF, MF,
FF oh UF ålagd skyldighet att sörja för och bevara räkenskaper. Brottet, som
kallas räkenskapsbrott, har konstruerats som ett effektbrotl.
Med
bokföringsskyldighet avses den skyldighet att föra och bevara räkenskaper som
föreskrivs i bl. a. bokföringslagen (1929: 117). I uttrycket "skyldighet
att föra eller bevara för kontroll av skalt eller avgift särskilt föreskrivna
räkenskaper" inbegrips sådan skyldighet atl vid sidan av bokföringslagens
bestämmelser föra och bevara räkenskaper som föreligger enligt vissa
skatterättsliga författningar. På den direkta beskattningens område finns
bestämmelser av detta slag för vissa yrkeskategorier, exempelvis i förordningen
(1951: 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra
räkenskaper såsom underlag för taxering och förordningen (1966: 138) om
skyldighet för tandläkare att föra vissa räkenskaper som underlag för taxering.
Särskilda föreskrifter om räkenskapsskyldighet vid sidan av bokföringslagens
bestämmelser finns vidare i 78 § 1 mom. första och andra styckena UF och i
vissa punktskatleförfattningar, t.ex. 11 § förordningen om brännoljeskatt.
Däremot avser gärningsbeskrivningen inte den skyldighet alt "i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt"
sörja för att underlag finns för uppgiftsskyldighetens fullgörande, som
föreskrivs i exempelvis 20 § TF, 24 § MF och 4 § FF, I praktiken innebär detta
bl, a. all en löntagare eller annan skattskyldig, som inte tillhör en
yrkeskategori med speciella föreskrifter om rä-kenskapsskyldighel, inte kan
fällas till ansvar för räkenskapsbrott för att han inle har fört
minnesanteckningar om sina ekonomiska förhållanden.
Straffbestämmelsen
tar i första hand sikte på den som inte fört några räkenskaper eller som fört
dem på ett ofullständigt sätt. Under tillämp-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 261
ningsområdet
faller vidare vilseledande bokföringsåtgärder med eller utan stöd av falska
eller osanna verifikationer. Slutligen bestraffas också den som förstör eller
undanskaffar räkenskapsmaterial under sådan lid då han haft skyldighet alt
bevara detta.
För
ansvar krävs vidare att den brottsliga gärningen i det särskilda fallet
allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd
av skatt eller avgift.
I
subjektivt hänseende fordras att gärningsmannen handlat med uppsåt eller grov
oaktsamhet. Begreppet grov oaktsamhet skall givetvis ha samma innebörd som vid
övriga brott enligt lagförslaget. Ringa fall skall i enUghet med bestämmelserna
i 15 § inle medföra ansvar.
Straffmaximum
för räkenskapsbrott är fängelse i högst två år. Av detta följer att den som
medelst räkenskapsbroll begår skatte- eller uppbördsbrott, där straffmaximum
är två år eller däröver, i regel skall dömas endast för huvudbroltet.
Här
skall även framhållas att frihetsstraff i regel bör komma till användning
endast vid uppsåtligt räkenskapsbrott.
14
§.
Denna
paragraf innehåller en bestämmelse om ansvarsfrihet vid frivilligt
tillbakaträdande från brott enligt 212 §. Närmaste motsvarighet i gällande
rätt är föreskriften om straffrihet för den som frivilligt rättar oriklig
uppgift vid deklarationsbrott. Bestämmelsen finns i 3 § SkSL. Den nu föreslagna
straffrihetsregeln avser emallertid både aktiva och passiva brott.
Det
finns f. n. en omfattande rättspraxis rörande frågan när ett tillbakaträdande
skall anses ha skett frivilligt. Avsikten är atl denna praxis skall vara
vägledande också för tolkningen av den nu föreslagna bestämmelsen.
Allraänt
sett kan sägas att ett tillbakaträdande knappast är frivilligt om
beskattningsmyndigheten i det enskilda fallet påbörjat en särskild granskning
av den skattskyldiges ekonomiska förhållanden eller på något sätt meddelat
denne att granskning kommer alt ske. Vad nu sagts gäller givetvis under
förutsättning all del av omständigheterna inte framgår all den skaltskyldige
var ovetande om myndigheternas särskilda intresse för honom.
De
upplysningar eller uppgifter som den skattskyldige frivilligt meddelar
myndigheten skall principiellt sett vara så fullständiga att det blir möjligt
för myndigheten alt göra en korrekt beräkning av storleken av den skatt eller
avgift som på grund av den enskildes tidigare handlande eller passivitet blivit
felaktig. Allt för höga krav får dock inte ställas på den enskilde. Det måste
vara tillräckligt alt han i väsentliga delar lämnar riktig information som vid
en närmare granskning kanske måste korrigeras. Beroende på omständigheterna
kan dock i elt sådant läge bli fråga om att frivilligt tillbakaträdande kommer
att föreligga endast beträffande en del av det belopp som tidigare undanhållits
från beskattning.
262 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Sora
fraragår av den tidigare framställningen kan frivilligt tillbakaträdande inte
göras från räkenskapsbrott. Detta har sin grund i att brottet är fullbordat
först sedan myndigheten i del enskilda fallet konstaterat all
räkenskapsföringen varit undermålig. Något utrymme för en frivillig rättelse av
en sådan försummelse kan givetvis inte föreligga.
15 §.
Paragrafen
innehåUer bestämmelser om ansvarsfrihet för ringa fall av brotten vårdslöshet
med uppbördsuppgift och räkenskapsbrott.
För tolkningen av vad som
avses med ringa fall av vårdslöshet med uppbördsuppgift hänvisas till
specialmotiveringen beträffande ringa oredlighet med uppbördsuppgift.
Ringa
fall av räkenskapsbrott torde i allmänhet kunna anses föreligga om
gärningsmannen visserligen åsidosatt skyldighet att föra eller bevara räkenskaper
på sådant sätt all myndighetens kontrollarbete allvarligt försvårats eller
kanske rent av omöjliggjorts men där omständigheterna talar för att det kan
röra sig endast om mer obetydliga skatte- och avgiftsbelopp.
16 §.
Paragrafen
innehåller en åtalsbegränsningsregel för ringa skattebedrägeri, ringa
skallesvindel samt ringa oredlighet med uppbördsuppgift. Regeln innebär alt
åtal för dessa brott får väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.
Särskilda skäl för åtal
bör i regel anses föreligga om gärningsmannen inte kan påföras någon
administrativ sanktion för sitt förfarande. Det torde nämligen ofta te sig
stötande för den allmänna rättskänslan att en person som begår ett uppsåtligt
brott helt undgår reaktion från samhällets sida. I första hand gäller det här
ringa brott rörande skatt eller avgift, som inte omfattas av någon
administrativ sanktionsform. Som exempel kan här nämnas arvsskatten och
gåvoskatten. Ett annat fall när det kan finnas anledning alt åtala ett ringa
brott är om gärningsmannen är ställföreträdare för en juridisk person eller en
omyndig, >eftersom administrativ sanktion i form av exempelvis skattetillägg
träffar den skattskyldige och inle ställföreträdaren för denne.
Vid åtalsprövningen enligt
förevarande lagrum bör även omständigheterna vid brottets begående beaktas.
Dessa kan vara så graverande att åtal på grund av allmänpreventiva skäl inte
bör underlåtas trots atl administrativ sanktion påförts.
17 §.
Denna
paragraf innehåller bestämmelser om preskription av ringa skattebedrägeri,
ringa skattesvindel och samtliga uppbördsbrott. Det föreslås att
preskriptionstiden för dessa brott skall vara fem år i stället för två år, som
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 263
gäller
enUgt reglerna i BrB. Skälen för denna förlängning av preskriptionstiden har
redovisats i den allmänna motiveringen.
Förslaget
till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)
21
§.
I
sin nuvarande lydelse innebär paragrafen, alt skattskyldigs inkomst skall
uppskattas, när den skaltskyldige inte avgelt deklaration eller då inkomst av
iss förvärvskälla på grund av brister i avgiven deklaration eller bristfälligt
underlag för deklaration inte tillförlitligen kan beräknas. Taxering enligt
denna bestämmelse kallas skönstaxering.
Den
föreslagna ändringen i paragrafen, som avser att även skattskyldigs förmögenhet
skall kunna uppskattas, innebär inte något i sak nytt utan endast lagfästande
av praxis. Ändringen betingas av bl. a. utformningen av förslaget om särskilda
avgifter vid skönslaxeiing.
Paragrafen
ger i sin nuvarande lydelse exempel på omständigheter, som skall beaktas vid en
uppskattning "verksamhetens art och omfattning". Efter införande av
föreskrift om möjlighet att skönslaxera även förmögenhet blir detta exempel på
omständigheter inte helt adekvat, eftersom dessa omständigheter knappast kan
vara relevanta vid skönstaxering av förmögenhet. Exemplet bör därför utgå ur
författningstexten. Någon saklig ändring avses inte därmed.
115
§.
För
flertalet skattskyldiga gäller f. n. att eftertaxering skall prövas inom fem år
efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans. Har
den skattskyldige avlidit gäller särskild tid. Prövning av sådan eftertaxering
skall ske inom två år efter utgången av det kalenderår, då bouppteckning
ingetts för registrering. Mot bakgrunden härav har i 50 § 2 mom. intagils en
föreskrift som innebär, att deklarationerna skall förstöras sedan sex år
förflutit efter taxeringsårets utgång, om Kungl. Maj :l inte föreskrivit annat.
Genom
den föreslagna skärpningen av straffen för skattebrott kommer preskriptionstiden
för grövre brott alt vara tio år mot f. n. fem år. Utredningen har ansett att
eftertaxering bör kunna ske även i de fall då skattskyldig blir dömd för
skattebedrägeri efter utgången av femårsliden. Med hänsyn till alt det kan ta
lång tid innan en dom vinner laga kraft, har utredningen föreslagit att
taxeringsprocessen skall kunna inledas i och med att åtal väcks. Om åtalet
ogillas skall åsätt eftertaxering undanröjas av pröv-ningsnämnden. Fråga om
eftertaxering i dessa fall måste ha prövats före utgången av året efter det
under vilket den skattskyldige åtalats. Eftertaxeringen får endast omfatta vad
som enligt åtalet undgått taxering.
264 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Utredningens
förslag har föranlett kritiska uttalanden från remissinstansernas sida.
Kammarrätten har ansett sig inte kunna tillstyrka att en åklagarmyndighets
beslut skall utgöra formell förutsättning för eftertaxering och inte heller att
åtalets innehåll skall vara avgörande för det belopp som kan taxeras.
Taxeringsfrågan bör enligt kammarrättens mening således inte prövas förrän
lagakraftvunnen dom föreligger i brottmålet. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har vänt sig mot den föreslagna begränsningen av
eftertaxeringsmöjligheten genom att framställt yrkande skall ha prövats före
utgången av året efter det år då åtalet väckts. Det har också ifrågasatts en
generell förlängning av tiden för eftertaxering.
Bestämmelserna
om eftertaxering är resultatet av en avvägning mellan det allmännas
skatteanspråk å ena sidan och de skattskyldigas intresse alt inom rimlig tid få
ett slutligt avgörande av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen för ett visst
beskattningsår å andra sidan. Någon generell omprövning av dessa regler
förefaller inte påkallad. Däremot synes den ändring av preskriptionstiden för
de grövre skattebrotten, som blir en konsekvens av straffskärpningen enUgt
förslaget till skattebrottslag, böra medföra att tiden för eftertaxering
förlängs, I motsatt fall kan konsekvensen nämligen bli att en skattskyldig som gjort
sig skyldig lill grovt skattebrolt kommer i ett fördelaktigare läge ekonomiskt
sett efter femårstidens utgång än den som fälls för exempelvis vårdslös
skatteuppgift och gärningen upptäcks i sådan tid att eftertaxering kan ske.
Den
förordade lösningen medför alt den förlängda tiden för eftertaxering kommer alt
få sin huvudsakliga betydelse vid fall av grovt skattebedrägeri och grov
skattesvindel enligt förslaget till skattebrottslag.
Ett
villkor för att eftertaxering i förevarande fall skall bestå är att den
skattskyldige dömts för skattebrott. Om den skattskyldige avlider under
rättegången nedläggs åtalet och påförd eftertaxering skall då undanröjas.
Däremot skall eftertaxeringen inte undanröjas om dödsfallet inträffar sedan dom
fallit och domen inte ändras.
I
andra stycket har reglerats bl. a. tiden för eftertaxering i den speciella
situationen att skattskyldig, som har dömts för skattebrott, har avlidit innan
eftertaxering med stöd av andra stycket skett. I dessa fall föreslås för
eftertaxering av dödsboet en kortare tidsgräns, nämligen sex månader efter
dödsfallet.
I
tredje stycket har intagits en bestämmelse som reglerar det utvidgade
efterlaxeringsinslitulets tillämpning i fråga om juridisk person. Med uttrycket
"företrätt juridisk person" avses faktiskt ställföreträdarskap
oberoende av formell behörighet. I denna fråga hänvisas vidare till vad som
sägs i kommentaren till 116 a § fjärde stycket.
Såsom
utredningen föreslagit bör eftertaxering kunna ske så snart åtal har väckts.
Underlaget för skatteprocessen torde i det läget som regel vara fullständigt.
Emellertid bör, som också kammarrätten påpekat, eflertaxe-
Kungl.
Ma}:ts proposition nr 10 år 1971 265
ringen
inte vara begränsad till vad som omfattas av åtalet. Denna lösning kommer atl
ha den innebörden alt särskild tid gäller för eftertaxeringen i de fall då åtal
för skattebrott väcks och detta sedermera åtminstone till någon del gillas.
Enligt utredningsförslaget
bör prövningsnämnden åläggas skyldighet att undanröja åsätt eftertaxering i nu avsedda
fall om åtalet ej bifalles, dvs. ogillas eller inle tas upp till prövning.
Taxeringsintendenten, som anmält den skallskyldige för åtal, får underrättelse
om åklagarens och domstolens beslut. Del ligger därför nära till hands att han
underrättar prövningsnämnden i de fall skattskyldig inte fälls till ansvar.
Beslut om undanröjande kan på så sätt ske snabbt och debiteringsmyndighelen
omedelbart erhålla underrättelse.
Skulle taxeringsfrågan
vara föremål för skattedomstols prövning, vet man detta på prövningsnämndens
kansli och kan därför snabbt lämna domstolen meddelande.
Förste
taxeringsintendenten bör ex officio bevaka den skattskyldiges rätt att få
eftertaxering undanröjd i de fall åtalet ej bifalls. Föreskrift härom kan
meddelas av Kungl, Maj :t.
De nya bestämmelserna i
paragrafen har utformats enligt de nu angivna riktlinjerna.
116
a §,
Paragrafen
innehåller de centrala bestämmelserna om administrativ avgift vid oriktig
uppgift. Bestämmelserna motsvarar i utredningens förslag 116 a § punkterna 13
och bUaga till TF under AC, I 116 c § har intagits bestämmelser som rör de
återstående båda formerna av avgiftsfall, som i utredningens förslag motsvarar
116 a § punkterna 4 och 5 samt i bilagan under D och E,
Första stycket.
Förutsättningarna för påföring av skattetillägg enligt första stycket är,
att
den skattskyldige avlämnat deklaration eller annat skriftligt meddelande till
ledning vid sin taxering,
att
det skriftliga meddelandet innehåller oriktig uppgift,
att
avvikelse skett från meddelandet på så sätt att den oriktiga uppgiften inte
godtagits och
att
skatteuttaget skulle ha blivit för lågt om avvikelse inte skett.
Deklaration eller annat
skriftligt meddelande skall ha avlämnats av den skattskyldige själv till
ledning vid hans taxering. Sanktionsformen är således tillämplig endast på den
skattskyldiges egna meddelanden och tillägget påförs endast honom, I detta
sammanhang uppkommer frågan när en skattskyldig som är juridisk person skall
anses ha lämnat oriktig uppgift. Detta regleras i fjärde stycket och
kommenteras i det följande.
Meddelandet
skall vidare ha avlämnats till ledning för den skattskjldiges
9t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
266 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
taxering.
Det skall ha ett direkt samband med den taxering varom är fråga. Meddelanden
som läranas till myndighet för annat ändamål än taxering omfattas inte av den
aktuella bestämmelsen.
Beträffande
förutsättningen alt meddelandet skall innehålla oriklig uppgift hänvisas till
31 § 1 mom., enligt vilken skattskyldig är pliktig att utöver vad
deklaralionsformulärel föranleder lämna alla de upplysningar som kan vara av
betydelse för åsättande av riktig taxering. För att en riktig taxering skall
kunna ske krävs att beskattningsmyndigheten får kännedom om alla förhållanden
som är av betydelse för taxeringen. I viss utsträckning kan sådana
förhållanden döljas, t. ex. i bokföringen. Den skattskyldige har som nyss
påpekats skyldighet att öppet redovisa sådana tveksamma frågor som kan ha
betydelse för en riktig taxering. Sker inte detta får deklarationen i regel
anses innefatta oriktig uppgift som kan föranleda skattetillägg, liksom den
även kan föranleda eftertaxering. Även förtigande skall sålunda medföra
skattetillägg. Detta har en väsentlig betydelse, särskilt i de fall där redovisningen
i deklarationsformuläret är summarisk, såsom för rörelseidkare.
En
fråga som vid tillämpningen kan medföra vissa problem är gränsdragningen
mellan oriktig uppgift och yrkande. Denna fråga behandlas i kommentaren till
116 b § första stycket.
Den
tredje förutsättningen för skattetillägg är att beskattningsmyndigheten
frångått meddelande som lämnats vid taxeringen, Elt taxeringsbeslut måste
således alllid föreligga innan fråga om tillägg kan bli aktuell, Elt beslut om
skattetillägg grundas på själva det faktum att avvikelse skett. Däremot skall
vid prövningen av avgiflsfrågan principiellt inte ske någon materiell prövning
av avvikelsebeslutet.
Slutligen
är förutsättningen att den oriktiga uppgiften har betydelse för skatteuttaget.
Det skall föreligga ett direkt samband mellan den oriktiga uppgiften och
skatteuttaget på så sätt att skatten blivit för låg om den oriktiga uppgiften
följts.
En
konsekvens av kravet på sådant orsakssamraanhang blir, att i vissa fall endast
en del av det undanhållna beloppet skall ligga till grund för beräkning av
tillägget. I vissa lägen, såsom exempelvis då det föreligger underskott i
deklarationen som endast delvis beror på den orikliga uppgiften, påverkas
beskattningen bara till en del av det oriktiga beloppet. Vidare kan den
skallskyldige såsom bestämmelsen har utformats helt undgå tillägg för oriktig
uppgift, nämligen om han, trots att oriktig uppgift har konstaterats, inte
åsätts beskattningsbar inkomst. Felaktigheten har inte påverkat beskattningsresultatet
och tillägg skall därför inte utgå.
När
det gäller makar skall hänsyn tas till bådas skatt för inkomst och förmögenhet.
Förhållandet kan vara det att den ena maken redovisar underskott, som den
andra författningsenligt skall tillgodoräknas. Beräkningen av skattetillägget
skall därför grundas på förändringen sammanlagt av makar-
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 267
nas
skatt. Motsvarande gäller beräkning av skattetillägg vid förmögenhetstaxeringen,
där även omjndiga barns taxering för omyndigs föräldrar skall beaktas.
Om
den ena maken i sin deklaration redovisar underskott som har betydelse för den
andras beskattning, utgår skattetillägg även om rättelse av den oriktiga
uppgiften inte medför beskattningsbar inkomst för uppgiftslämnaren. Den som
lämnat den orikliga uppgiften skall påföras skattetillägget även om han inle
debiteras någon skatt. Det kan därför förekomma det fallet, att skattskyldig
som redovisat underskott i sin deklaration likväl påförs skattetillägg.
Andra
stycket. Andra stycket behandlar frågor om skattetillägg vid skönstaxering i
det fall att deklaration avlämnats. I styckels första punkt föreskrivs alt
skattetillägg skall utgå då avvikelse skett från självdeklaration med slöd av
21 §. Av föreskrifterna i kombination med 116 b § första stycket, framgår alt
tillägg i skönstaxeringsfall skall beräknas endast på summan av beloppsmässig
avvikelse från oriktig uppgift och skönsmässigt påslag. Tilllägget beräknas på
sätt framgår av första stycket.
I
andra punkten föreskrivs att vid beräkningen av tillägget hänsyn skall tas till
vad den skattskyldige uppgelt i deklarationen. Uppgifterna i den deklaration,
som inte ansetts kunna ligga till grund för taxeringen, skall således dock
beaktas vid beräkning av det belopp som skall ligga till grund för avgiften.
Tredje
stycket. Tredje stycket behandlar frågan om skattetillägg vid skönstaxering i
del fall att deklaration inle avlämnats. Har den skaltskyldige trots anmaning
inle lämnat någon deklaration eller något annat skriftligt meddelande skall
skattetillägg påföras med 50 % av hela den debiterade skatten. Har han
skriftligen uppgelt atl hans inlcomsl har uppgått till visst belopp och godtar
taxeringsnämnden denna uppgift, utgår inte något tillägg. Har däremot inkomsten
med frångående av det lämnade skriftliga meddelandet ansetts böra uppskattas
till högre belopp, påförs tillägg med 50 % av den skatt som tillkommer på grund
av uppskattningen. Hänsyn skall dock tas till skriftliga uppgifter som den
skattskyldige har lämnat till taxeringsnämnden. Uppgifter om den
skattskyldiges inkomstförhållanden, som beskattningsmyndigheten erhållit på
annat sätt, exempelvis genom kontrolluppgift, skall däremot inle påverka
beräkningen av tillägget.
Skattetillägg,
som beslutals med stöd av detta stycke skall undanröjas, om den skattskyldige
fullgör deklarationsskyldigheten inom två månader efter det han fått del av
beslutet om tillägg. Denna regel gäller dock inte om besvär i avgiftsfrågan
eller över taxeringen dessförinnan har avgjorts av prövningsnämnden. I detta
fall föreligger nämligen inte något skäl att medge undanröjande, eftersom den
skattskyldige i den process som ägt rum har fått vetskap om ifrågasatt
skattetillägg på grund av deklaralionsförsummelsen och därför haft anledning
att lämna deklaration.
268 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Fjärde
stycket. Skattetillägg skall utgå även vid oriktig uppgift i deklaration eller
annat meddelande avlämnat för juridisk person. Såsom tidigare berörts
förutsätts för tillägg att den oriktiga uppgiften lämnats av den skaltskyldige.
I delta stycke regleras frågan när meddelande skall anses ha avlämnats av
juridisk person. Bestämmelsen har utformats på så sätt att juridisk person inte
skall kunna gå fri från skattetillägg för oriktig uppgift som medvetet lämnats
av formellt obehörig person. Presumtionen skall vara att den som lämnar en
uppgift för juridisk persons räkning också skall anses ha haft behörighet att
göra detta. Undantag har gjorts för sådana fall där det är uppenbart att den
som läranal meddelandet har saknat behörighet därtill.
De
olika skattetilläggens inbördes förhållande m. m. Skattetillägg kan, som
framgår av det föregående, utgå på olika grunder. De olika slagen av
skattetillägg kan utgå jämsides vid en och samma laxering. Vid skönstaxering
utgår skalletillägg på det skönsmässigt tillagda beloppet men detta hindrar
inle att tillägg utgår också för konstaterad oriktig uppgift av specifikt slag
i den deklaration som avser samma taxering.
Det
kan teoretiskt sett uppkomma fall då skattetillägg utgår såväl enUgt 116 a §
första stycket som enligt paragrafens andra eller tredje stycke. Situationen
föreligger om en skattskyldig trots anmaning inle lämnar deklaration och
skönstaxeras. Han påförs då skattetillägg enligt 116 a § tredje stycket på
grund av skönstaxeringen. Om han därefter lämnar deklaration först efter den
tid som gäller för anförande av besvär över lokal skattemyndighets beslut om
skattetillägg, kan tillägget inte undanröjas. Det skall däremot nedsättas om
laxeringen sänks. Det kan emellertid inträffa att den avlämnade deklarationen
inte godtas ulan högre taxering fastställs. På grund av detta kan skattetillägg
utgå för oriktig uppgift enligt 116 a § första stycket eller, om deklarationen
inte kan läggas till grund för taxeringen, enligt paragrafens andra stycke
eller enligt såväl första som andra stycket i paragrafen. Del anförda exemplet
visar konsekvensen av att tilläggen avser alt tiUgodose olika syften.
Frågan
huruvida grund för tillägg föreligger kan givetvis korama under prövning i
vilken instans som helst i instansordningen. Om prövningsnämnden befriat
skatlskyldig från avgift kan sålunda kammarrätten på talan av
taxeringsintendenl dock besluta att avgift skall utgå. Dessutom är frågan om
avgift knuten till laxeringens storlek, vilket på grund av progressionen i
beskattningen medför att sänkning eller höjning av taxeringen kan medföra atl
avgiften sänks eller höjs trots att det belopp för vilket avgift skall utgå är
oförändrat.
116
b §, Första stycket. Bestämmelserna i 116 a § första stycket ger vid handen att
skattetillägg skall utgå då oriktig uppgift föreUgger i deklaration eller annan
skriftlig handling. Till ledning vid tillämpningen av denna bestämmelse har
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 269
i
förevarande stycke intagits föreskrifter som närmare reglerar vad som inte
skall anses vara oriklig uppgift.
Först anges att
skattetillägg ej skall utgå i den mån avvikelsen från den skallskyldiges
skriftliga meddelande innebär rättelse av uppenbar felräkning eller
misskrivning. Med uttrycket "uppenbar" förstås sådan felräkning eller
misskrivning som direkt framgår av deklarationen eller annat skriftligt
meddelande. Till oriktig uppgift skall däremot i princip hänföras felsummeringar
och liknande som skett i det material på vilket meddelandet grundas. Avgörande
för om felaktigheten skall anses som uppenbar är att den är så iögonfallande
att den som granskar uppgiften med normal noggrannhet inte kan undgå att
upptäcka felaktigheten.
Från oriktig uppgift i här
avsedd bemärkelse måste skiljas ej godtagna yrkanden i deklaration eller annat
skriftligt meddelande. I andra punkten föreskrivs att skattetillägg inte skall
utgå vid avvikelser som avser bedömning av yrkande, såvitt avvikelsen inte
gäller uppgift i sak. I bestämmelsen regleras enbart i deklaration
"öppet" framställt yrkande. Frågor om yrkanden som finns dolda i en
bokföring får däremot bedömas på grundval av befrielseregeln i 116 d §. Fråga
om skäligheten av yrkade avdrag eller värde av naturaförmän skall, med den nyss
angivna reservationen, anses utgöra bedömning av yrkande. Som oriktiga
uppgifter anses alltså inte oriktiga yrkanden och värderingar, som grundas på
den skattskyldiges subjektiva uppfattning. Oriktig uppgift föreligger däremot
om den skattskyldige lämnar felaktig sakuppgift som skall ligga lill grund för
bedömningen. Har den skaltskyldige upptagit värde av förmån att för privat bruk
utnyttja tjänstebil till 500 kr., men detta rätteligen bort upptas till 2 000
kr., skall han inte anses ha lämnat oriktig uppgift. Skillnaden mellan det
uppgivna värdet och det riktiga kan emellertid vara så stor att han kan sägas
ha orikligt karakteriserat förmånen i fråga, naturligtvis under förutsättning
att han inte genom noggranna uppgifter om bilens märke och körsträcka gett
myndigheterna fullgott underlag för att bedöma frågan. Anger han som grund för
det låga värdet alt han privat huvudsakligen använt annat fordon och är denna
uppgift felaktig, föreligger givetvis en oriktig uppgift.
Andra
stycket. Frivillig rättelse kan förekomma endast när det gäller oriktig uppgift
i deklaration eller annat skriftUgt meddelande (116 a § första och andra
styckena).
Skattetillägget
skall vara ett medel för att tvinga fram riktiga uppgifter för taxeringen. Det
ligger i linje härmed atl frivillig rättelse av felaktigheter bör medföra
frihet från tillägg. Någon generell regel kan inte anges för vad som är
frivilligt eller inte frivilligt, ulan frågan måste avgöras från fall till fall
med hänsynstagande till de särskilda omständigheterna. Följande synpunkter kan
vara vägledande.
En
omständighet som oftast talar mot att en rättelse kan anses vara frivillig är
att beskattningsmyndigheten särskilt agerat med anledning av den
270 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
uppgiftsskyldiges
skriftliga meddelande. Så länge den skattskyldige har anledning tro att den
oriktiga uppgiften inte är upptäckt eller koramer att upptäckas av
beskattningsmyndigheten, bör han ännu ha möjlighet alt tillbaka-träda. Om
myndigheten däremot kommit så långt i kontrollen alt man begärt upplysningar
av den skaltskyldige torde möjlighet att göra frivillig rättelse inte längre
föreligga. Skulle del emellertid förhålla sig så att den begärda upplysningen
är av rutinmässig art och inte har något samband med den orikliga uppgiften bör
även därefter företagen rättelse ofta kunna anses som frivillig.
En
rättelse, som sker efter det atl den uppgiftsskyldige fått kännedom om alt
beskattningsmyndigheten avser atl göra en taxeringsrevision hos honom, kan
däreraot inle anses ha skett frivilligt. Sådana rättelser som skett exempelvis
efter det alt man offentliggjort all bankkonlroll skall äga rum beträffande
vissa personer kan inle heller anses ha gjorts frivilligt.
En
fri\illig rättelse behöver inle göras av den skaltskyldige personligen. Den kan
även ske genom befullmäktigat ombud. Man bör kräva åtminstone någon aktivitet
av den skattskyldige själv för att han skall bli fri från skattetillägg.
Det
finns inte något författningsmässigt hinder att göra frivillig rättelse
muntligen. Med hänsyn till taxeringsförfarandets skriftliga karaktär bör dock
den som vill rätta oriktighet göra detta skriftligen. Elt ytterligare skäl
härtill är svårigheterna att i efterhand utreda vad som förekommit vid muntliga
samtal. Skaltelilläggsprocessen är en skriftlig process och det kan med hänsyn
till kostnader och andra skäl inle vara rimligt all lägga bevisbördan för att
frivillig rättelse inte skett på beskattningsmyndigheterna.
Föravarande
bestämmelse bör kunna tillämpas generöst. Beslutande myndighet och det
allmännas representant bör kunna tillämpa den på eget initiativ.
116
c g.
Uttrycket
"skattetillägg" har reserverats för avgift som utgår enligt 116 a §.
Avgiften vid deklarationsförsummelse, som behandlas i denna paragraf, kallas
"förseningsavgift".
Utredningens
förslag till bestämmelser om avgift i nu förevarande hänseende redovisas i
dess författningsförslag under 116 a § första stycket punkterna 4 och 5 samt
bilaga till förordningen under punkterna D och E. Punkterna 4 och D motsvarar i
princip första stycket samt punkterna 5 och E tredje stycket i
deparlementsförslaget.
Första
stycket. Enligt första stycket skall förseningsavgift påföras den som varit
skyldig att utan anmaning avlämna deklaration före viss föreskriven tid men
försummat delta. Den tid som här avses är dels den som
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 271
direkt
framgår av bestämmelserna i 34 § 1 mom., dels den som föreskrivs i
anståndsbeslul enUgl 34 § 2 mom.
Regeln innebär med hänsyn
till bestämmelserna i 116 h § bl. a. att förseningsavgift i fall då anmaning
inte utfärdats kommer att utgå först vid en beskattningsbar inkomst av 10 000
kr. under förutsättning att grund för skattetillägg inte samtidigt föreligger.
Förseningsavgift kan utgå
i varje kommun där den skattskyldige haft att lämna deklaration raen försummat
detta. Avgiften i varje kommun skall beräknas på den högsta beskattningsbara
inkomsten vid taxeringen. Delta innebär dels att underlaget för
förseningsavften skall vara den högsta av de beskattningsbara inkomster som
ligger till grund för den statliga resp. den kommunala inkomstbeskattningen,
dels också att om någon av dessa inkomster sedermera höjs eller sänks, en
förnyad sådan jämförelse skall göras.
Andra stycket. I förevarande
sammanhang upptas en särskild sanktion för försummelsen att inte inom
föreskriven tid efterkomma en anmaning alt avge deklaration. Härigenom erhålls
ell extra tryck på de skattskyldiga, sora redan försummat den gällande
tidpunkten för lämnande av deklaration. Bestämmelsen avser även den som är
skyldig avge deklaration endast efter anmaning (22 § 2 mom.).
Förseningsavgiften skall i här avsedda fall bestämmas till två gånger det
belopp som utgår enligt första stycket. Avgiften skall inte utgå jämsides med
avgift enligt första stycket. Minimiavgiften är 100 kr. Den högsta avgift som
kan utgå vid försenad deklaration är således 600 kr. vid en och samma
taxering.
Tredje
stycket. En ej undertecknad deklaration skall i fråga om avgift bedömas på
samma sätt som en undertecknad, såvida inte den skattskyldige underlåtit att
följa anmaning att fullständiga handlingen. Efterkommer han inte anmaningen
skall handlingen såvitt nu är i fråga anses som för sent avgiven och
förseningsavgift utgå enligt andra stycket. Underskrivs en för sent avgiven
handling efter anmaning, skall avgift utgå enbart för alt handlingen avlämnats
för sent enligt första stycket. Underskrivs en i rätt tid avgiven handling
efter anmaning, skall ingen avgift utgå för försummelsen.
116
d §.
Utredningen
har i sitt författningsförslag under 116 c § en allmän föreskrift om alt
avgift får efterges då särskilda omständigheter föreligger. Motivmässigt
redovisas sedan närmare vad som avses med särskilda omständigheter. 1 denna
paragraf har införts mera preciserade bestämmelser om när befrielse från
avgifterna bör kunna komma i fråga. Avsikten är att riksskatteverket med stöd
av förordnande enligt 116 j § andra stycket skall meddela närmare föreskrifter
om paragrafens tillämpning.
272 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Första
stycket. Befrielse från skattetillägg får medges, om den felaktighet eller
underlåtenhet som har föranlett tillägget, på grund av särskilda omständigheter
är ursäktlig, eller om det belopp, som på grund av felaktigheten eller
underlåtenheten kunde ha undandragits, är ringa. Tillägg kan endast helt
efterges.
Såsom
exempel på omständigheter vilka kan innebära ursäktlighet nämns i bestämmelsen
skattskyldigs ålder, sjukdom eller bristande erfarenhet samt den oriktiga uppgiftens
särskilda beskaffenhet.
Med
ålder avses inte enbart hög ålder utan även att den skattskyldige på grund av
sin ungdom kan antas vara okunnig i deklarationsförfarandet. Med sjukdom
förstås både fysisk och psykisk sjukdora som kan antas ha menligt påverkat den
skattskyldiges förmåga att fullgöra sina skyldigheter. Utlänningar, som inle
förstår språket och bott här endast kort tid, är vidare en grupp skattskyldiga
som ofta kan förmodas ha bristande erfarenhet av deklaralionsförf ärandet.
Ursäktligheten
bör emellertid bedömas inte enbart med hänsyn lill den skattskyldiges särskilda
subjektiva förhållanden utan det raåste även beaktas vilken typ av felaktighet
eller försummelse det är fråga om. En besvärlig skatterättslig fråga om
skattskyldighet bör naturligtvis i detta saramanhang medföra en helt annan
bedömning av ursäktligheten än exempelvis ej redovisat lönebelopp.
De nu berörda
befrielsegrunderna bör kunna tillämpas generöst, särsldlt i samband med att
avgiftssystemet introduceras men även därefter då de första gången kommer i
fråga för en skattskyldig. Den myndighet som har att besluta om skattetillägg
har inte skyldighet att självmant undersöka om befrielsegrund föreligger.
Principen bör vara all den skallskyldige själv, som i princip bör beredas tillfälle
yttra sig innan beslut om avgift fattas, får anföra de omständigheter som i
hans fall kan föreligga för befrielse. Ett och annat undantag från denna regel
är emellertid motiverat, t. ex. när den skattskyldige har hög ålder, vilket
framgår direkt av antingen deklarationen eller taxeringsavin. Deklarationen
innehåller ofta även upplysning om alt den skattskyldige lider av långvarig
sjukdom.
Av
flera skäl bör tillägg inte påföras när det är fråga om ringa belopp. Vad som
får anses som ringa får närmare bestämmas av riksskatteverket. Den praxis som i
dag tillämpas beträffande gränsen för belopp som bör föranleda eftertaxering
synes kunna vara vägledande i detta sammanhang.
Andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket skall gälla även förseningsavgift. Till
skillnad från vad som gäller skattetillägg kan förseningsavgift efterges även
delvis. Närmare föreskrifter härom bör meddelas av riksskatteverket. Härvid
synes den praxis som gäller nedsättning av restavgift ge viss vägledning.
Tredje
stycket. Bestämmelsens bakgrund har redovisats i det föregående. Den avser det
fallet att Kungl. Maj :t med stöd av förut nämnt bemyn-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 273
digande
förordnar alt viss inkomst eller förmögenhet inte skall beskattas här i landet.
Skattetillägg eller förseningsavgift som avser inkomst eller förmögenhet som
sålunda har undantagils från beskattning får enligt bestämmelsen efterges av
Kungl. Maj :t.
116
e §.
I
paragrafens tre första stycken har sammanförts 116 d § första stycket saml 116
e § i utredningens förslag. Innehållet har tidigare behandlats.
Nu framlagda förslag
avviker från utredningens i ett väsentligt hänseende. Enligt utredningens
förslag skulle lokal skattemyndighet ha möjlighet att vid besvär över
taxeringsnämndens beslut överlämna fråga om avgift till taxeringsintendentens
prövning. Denne skulle sedan i samband med yttrande över taxeringen till
prövningsnämnden framställa ev. yrkande om avgift. I nu föreliggande förslag
har lokal skattemyndighet att pröva avgiftsfrågan oberoende av besvär i
taxeringsfrågan.
Fjärde
stycket innehåller bestämmelser sora reglerar fall då rättelse enligt 72 a §
skett. Bestämmelsen innebär att lokal skatlemjmdighel skall vidta även av
rättelsen föranledd påföring av avgift eller ändring av påförd avgift.
Myndigheten har däremot inte rätt alt oberoende av taxeringsändring rätta en
felaktighet i delgivet beslut om avgift, såvida felet inte är debiteringsfel.
Arbetet
med avgifterna kan ta sin början i och med alt taxeringsnämnderna sedan de
beslutat i taxeringsfrågan skickat deklarationshandlingarna till de lokala
skattemyndigheterna för databeredning. Detta börjar normalt redan på våren. Hur
arbetsrutinerna med avgifterna i detalj bör utformas, får bestämmas senare. Det
ankommer på Kungl. Maj ;t ensam att besluta härom. Här skall läggas fram endast
några allmänna synpunkter.
När
deklarationerna inkommer till lokal skattemyndighet sedan taxeringsnämnden
beslutat taxeringen, torde en grovsortering av dessa kunna ske av den, som gör
kontrollräkning eller stansningen för daladebiteringen. Preliminärt beslut om
avgift kan lämpligen i detta skede tillställas de skattskyldiga för yttrande.
Normalt torde med hänsyn lill att arbetet bör bedrivas jämsides med
debiteringsarbelet flertalet preUminära beslut kunna översändas till de
skattskyldiga redan innan besvärsliden över laxerings-beslutet utgått den 15
augusti taxeringsåret. Ev. erinringar mot dessa preliminära beslut torde
därefter i övervägande antal fall kunna behandlas av lokal skattemyndighet före
den 1 oktober taxeringsåret. I några fall kan dock inträffa att frågan om
särskilda avgifter inte hinner prövas före delta datum. Därför har föreskrivits
en möjlighet att fatta beslut om avgift även efter den 1 oktober om särskilda
skäl föreligger. Sådana särskilda skäl föreligger bl, a, om omfattande
skriftväxling har varit nödvändig.
274 Kimgl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Under
alla omständigheter måste dock beslut ha fattats före den 15 december
taxeringsåret, såvida det inte är fråga om beslut om tillägg med anledning av
rättelse enligt 72 a §, Sistnämnda fall skall strax beröras ytterligare. Genom
en sådan rutin torde flertalet beslut kunna debileras på debetsedeln för
slutlig skatt.
116
f §, I paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har införts
bestämmelser om kommunikation av beslut om särskild avgift. Beslutet skall
tillställas den skattskyldige på samma sätt som beslut om avvikelse från
självdeklaration.
116
g §.
Paragrafen
motsvarar i huvudsak 116 d § andra stycket samt 116 f § första, andra och
tredje styckena i utredningens förslag.
Frågor
om avgifter skall såsom framgår av 116 i § i princip handläggas enligt de
regler som gäller för taxering. De speciella regler om avgifternas handläggning
m. m. som införts i denna paragraf är ett nödvändigt komplement till
bestämmelserna om laxering, bl. a. med hänsyn lill att lokal skattemyndighet
och inte taxeringsnämnd skall vara första instans i avgiftsfrågor som
föranleds av nämndens taxeringsbeslut. Den särskilda bestämmelsen om att
taxeringsintendent kan yrka påföring av avgift hos prövningsnämnden innebär
sålunda i likhet med vad som gäller vid taxering att sådant yrkande kan
framställas även om lokal skattemyndighet förbisett eller inte haft skäl att gå
in på frågan om avgift.
116
h §.
Första
stycket innehåller en föreskrift om att särskild avgift skall tillfalla
statsverket, vilket motsvarar utredningens förslag. Vidare föreskrivs att
särskild avgift skall påföras sora slutlig eller tillkommande skatt enligt UF.
Detta innebär bl. a., att restavgift skall utgå på avgift som inte erläggs i
föreskriven tid.
Andra
stycket motsvarar i huvudsak vad utredningen föreslagit i bilagan till
förordningen under punkt F. I sak föreligger avvikelse från förslaget endast
däri alt den lägsta avgift, som skall uttas, höjts från 50 kr. till 100 kr.
Bestämmelsen
innebär sålunda att avgiftsbelopp som underskrider 100 kr. inte skall påföras.
Härmed avses det belopp som föreligger om de vid taxeringen i kommunen
utgående avgifterna sammanslås, sedan avjämning skett enligt första punkten.
Har en skattskyldig i en i rätt tid avgiven deklaration lämnat endast en
oriktig uppgift som skulle medföra elt skattetillägg på 70 kr. utgår ingen
avgift. Föreligger däremot samtidigt förutsättningar för förseningsavgift som
uppgår till minst 30 kr. skall enligt bestämmelsen båda avgifterna påföras.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 275
116
i §.
Första
stycket. Lydelsen av första stycket motsvarar i sak utredningens förslag till ändring
av 98 § 2 mom. De processuella reglerna som gäller för taxering skall i princip
gälla skattetillägg. När det gäller besvär till Kungl. Maj :l skall särskild
talan beträffande skattetillägg kunna komma under prövning endast om
prejudikat- ellar inlrassedispens beslutas.
Andra stycket.
Bestämmelsen har viss motsvarighet i utredningens förslag till ändring av 105
§ 2 mom. Bestämmelsen innebär att prövningsnämnd och skattedomstolarna oavsett
yrkande skall besluta om nedsättning av avgifterna, ora beslut i
laxeringsfrågan medför ändring av förutsättningarna för beräkningen av
avgifterna lill den skattskyldiges fördel, detta med hänsyn till att många
skattskyldiga måste antas ha vissa problem med de processuella reglerna. Sådant
beslut bör avse endast avgiftsunderlaget med hänsyn till att avgiflsberäkningen
blir en debiteringsåtgärd. Det får ankomma på det allmännas representant,
taxeringsinlendenlen, att vid yrkande om höjning av laxering framställa
särskilt yrkande om höjning av avgift.
Till skillnad från vad
utredningen föreslagit innebär bestämmelsen inle att prövningsnämnd eller
skaltedomslol skall ex officio yttra sig om avgiftens storlek om taxeringen
inte ändras. En grundläggande tanke är att beslut i avgiftsfrågan är elt i
förhållande till taxeringsbeslutet särskilt avgörande. Detta medför att ett
avgiftsbeslut måste särskilt överklagas för att kunna omprövas.
1
detta sammanhang får understrykas att yrkande om prövning av avgift får anses
föreligga från den skatlskyldiges sida även om del kommit till uttryck endast i
argumentationen. Härigenom kan visserligen i vissa fall uppkomma tveksamma
frågor. TiU allmän ledning kan framhållas att myndigheterna även härvidlag i
tveksamma fall bör inta en generös attityd. Dessutom finns alltid möjligheten
att höra efter hos den skattskyldige själv om han avsett atl yrka omprövning av
avgiften.
116
j §.
Första
stycliet. Reglerna ora taxering är i princip tillämpliga på frågor som rör
handläggning av de särskilda avgifterna. I första stycket har intagits en allmän
bestämmelse om att TF:s föreskrifter i tillämpliga delar gäller beträffande
avgift om inta annat följer av 116 d116 i §§. På grund av denna föreskrift
kominer bl. a. bestämmelserna om extraordinär besvärsrätt i 100 och 101 §§ atl
i viss utsträckning gallan även för avgiftsprocessen.
Talan
mot beslut om avgift skall kunna föras antingen särskilt eller i samband med
talan mol laxeringen. Genom utformningen av bestämmelserna i 116 e och 116 g
§§ har skapats vissa förutsättningar för samtidig handläggning redan hos
prövningsnämnden av frågan om laxering och om avgift trots att olika
besvärslider gäller för de olika frågorna. Som regel
276 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
bör
således vid besvär båda frågorna upptas till prövning samtidigt hos prövningsnämnden.
Hos kammarrätten och regeringsrätten bör nästan undantagslöst förutsättning
för samtidig handläggning föreligga.
Vid handläggningen av
besvär över avgiftsbeslut gäller i princip vad som i TF föreskrivs om besvär
över taxering. Såsom framgått av det föregående gäller dock det undanlaget att
sådan särskild talan inle får komma under Kungl. Maj :ts prövning annat än
efter prövningstillstånd'.
Andra
stycket. Bestämmelsen har berörts i det föregående. Avsikten är att
riksskatteverket skall meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna
om de särskilda avgifterna.
117 §.
Denna
paragraf har ändrats i redaktionellt avseende. Bl. a. har "strafflagen"
utbytts mot "brottsbalken".
118 §.
Denna
paragraf har föreslagils skola upphävas.
Del
nuvarande första stycket har ersatts med bestämmelser i 1 § skattebrottslagen
som har en något annan innebörd. I motsats lill den upphävda bestämmelsen har
skattebrottslagens föreskrift konstitutiv betydelse för lill-lämpningsområdet.
I andra stycket föreskrivs
f. n, att förste taxeringsinlendenlen skall till åklagare anmäla om anledning
förekommer att brott enligt SkSL förövats. Vidare finns en bestämmelse alt
taxeringsnämndens ordförande vid misstanke om sådant brott skall underrätta
förste taxeringsintendenten.
Bestänunelser
om skyldighet för myndighet eller viss befattningshavare hos myndighet att
anmäla misstänkta brott avses enligt förslaget i framtiden skola utfärdas av
Kungl. Maj :l. Den anmälningsskyldighet som nu åvilar taxeringsnämndens
ordförande bör därvid läggas på lokal skaltemyndighet. Självfallet skall
taxeringsnämndens ordförande i dessa frågor ändå lämna lokal skattemyndighet
nödvändiga upplysningar.
119 §.
Denna
paragraf innehåller nu en straffbestämmelse för den som till någon, som skall
meddela kontrolluppgift angående honom, lämnat oriktig upplysning om namn
eller andra förhållanden och därvid haft uppsåt att försvåra
uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande. Straffet är dagsböter, lägst trettio.
Villkoret att
gärningsmannen skall "haft uppsåt att försvåra uppgiftsskyldighetens
behöriga fullgörande" har tagits bort, Brollel har i stäUet utformats som
elt vanligt uppsåtsbrott. Dessutom har tillfogats alt den oriktiga uppgiften
skall röra förhållanden som har betydelse för uppgiftsskyldighetens
fullgörande.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 277
Straffet
skall liksom hittills vara dagsböter. Bestämmelsen om bötesminimum har
ulinönstrats.
Brottet
kan ofta vara en förberedelse lill ett centralt skattebrott, dvs, skattebedrägeri
enligt den nya skattebrottslagen. Om brottsupptäckt därför sker först sedan
gärningsmannen fullföljt sitt brottsliga uppsåt genom att avge deklaration med
oriklig uppgift i det hänseende det här är fråga om, synes åtal enligt allmänna
principer i regel böra ske endast beträffande den senare gärningen.
Ringa
brott skall inte medföra ansvar.
120
§.
Denna
paragraf omfattar i sin nuvarande lydelse ett stort antal ordningsförseelser,
som bestraffas med penningböter om högst 300 kr. Författningstexten är uppdelad
i två särskilda stycken. Andra stycket innehåller sju punkter.
Enligt
första stycket bestraffas den som underlåter att avge behörig deklaration inom
föreskriven tid.
Denna
bestämmelse har föreslagits skola upphävas. S. k. deklarationsförsummelse skall
i stället i första hand beivras med administrativ avgift. Den som underlåter
all deklarera med avsikt all undandra det allmänna skatt eller avgift skall
dessutom i vissa fall kunna bestraffas för skattesvindel enligt
skattebrottslagen.
I lagrummets nuvarande
andra stycke bestraffas den som åsidosätter vissa andra uppgiftsskyldigheter,
som skall fullgöras ulan anmaning. Det rör sig här om gärningstyper av två
skilda slag, nämligen dels försummelse att till deklaration foga visst
räkenskapsmaterial, dels åsidosättande av olika uppgiflsskyldigheler till
ledning vid annans taxering.
Den
nuvarande straffbestämmelsen för den som bryter mot 37 eller 38 § som har sin
plats i andra stycket 3 - har efter sakliga och redaktionella ändringar
överförts till elt första stycke i paragrafen. Brottsbeskrivningen gäller både
aktivt handlande och passivitet. Ansvar inträder oavsett om något
brottsresultal uppkommer i det enskilda fallet. Såtillvida överensstämmer
gärningsbeskrivningen med gällande rätt. En nyhet är att subjektiva
brotlsförutsättningar tillfogals. För straffbarhet krävs således att gärningsmannens
handlande eller passivitet berott på uppsåt eller grov oaktsamhet. Straffet
skall enligt förslaget vara dagsböter i stället för penningböter.
I
övrigt har den ändringen i det nuvarande andra stycket vidtagits att penningböternas
maximum höjts från 300 till 500 kr. Denna beloppsgräns används numera allmänt
inom nyare strafflagstiftning,
Enligi
den föreslagna bestämmelsen i paragrafens sista stycke skall straffbestämmelserna
inte tillämpas om gärningen är belagd med straff i skattebroltslagen. Någon
brottskonkurrens kan således inte uppstå mellan straffbestämmelserna i denna
paragraf och i den centrala skattestrafflagstiftningen.
278 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
121 §.
Första
stycket i denna paragraf innehåller en straffbestämmelse som delvis täcker
bestämmelsen om räkenskapsbroll enligt 13 § skattebrottslagen. Den nuvarande
straffbestämmelsen har utmönstrats, vilket innebär en viss avkriminalisering.
Andra stycket har i sin
nuvarande lydelse en straffbestämmelse för den som i självdeklaration
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förmögenhet.
Bestämmelsen är subsidiär till bestämmelserna om deklarationsbrott i SkSL och kan
således bli tillämplig endast om deklarationsuppgiften i sig inte kunnat
medföra skatleförlusl för del allmänna. Det är alltså här fråga om en ren
ordningsförseelse. Enligt förslaget skall denna straffbestämmelse utgå.
Vitesinstitutet lorde här vara tillräckligt som sanktion.
Paragrafen
har således föreslagils skola upphävas i sin helhet.
122 §.
Den
nuvarande åtalsbegränsningsregeln i första stycket har flyttals lill 117 §.
Åtalsbegränsningsregeln i andra stycket är av ringa praktisk betydelse och kan undvaras.
Paragrafen har därför föreslagits skola upphävas.
171
§.
Den
nuvarande straffbestämmelsen i 1 mom. innehåller straffbestämmelser för den
som i allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift enligt 136 § 2 mom. TF
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift ägnad atl leda
till för låg taxering. Straffet är dagsböter.
1 lagrummets 2 inom. sägs
f. n. att den som inte fullgör vissa skyldigheter att ulan anmaning lämna
uppgifter till ledning för allmän fastighetstaxering skall bestraffas med samma
påföljd som gäller enligt 120 § eller således med penningböter, högst 300 kr.
Oriktiga uppgifter i
allmän fastighetsdeklaration eller annan handling, som avges till ledning vid
allmän fastighetstaxering, skall enligt förslaget alltjämt bestraffas enligt
bestämmelse i denna paragraf. I huvudsak har den nuvarande
gärningsbeskrivningen för detta brott behållits. Det i brotlsbe-skrivningen
ingående faremomenlet har dock utformats med motsvarande moment i bestämmelsen
om vårdslös skatleuppgifl enligt 8 § skattebroltslagen som förebild. Vidare
har straffet skärpts för den som lämnar oriktig uppgift till böter eller
fängelse i högst sex månader.
I ett nyinsatt andra
stycke i denna paragraf föreskrivs att den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåter att avge allmän fastighetsdeklaia-tion skall dömas till
böter. Detta är en nyhet i förhållande till gällande rätt, där endast aktivt
handlande straffbelagts. Eftersom det administrativa sanktionssystemet inte
omfattar fastighetstaxeringen har det ansetts nödvändigt
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 279
att
vid sidan av vitesinstitutet ha en straffbestämmelse för underlåtenhet att
deklarera.
Det nuvarande 2 mom, kan
undvaras. För dessa försummelser synes möjligheten att förelägga vite utgöra
en fullt tillräcklig sanktion.
För tolkningen av
brottsrekvisiten hänvisas i övrigt till specialmotiveringen rörande förslaget
till skattebrottslag.
Den
nuvarande regeln att ansvar inte skall inträda om gärningen är belagd med
straff i strafflagen har föreslagits skola utgå. Genom de förordade
straffskärpningarna saknas det anledning att behålla en reservationsregel av
detta slag.
186
§.
Denna
paragraf innehåller f. n. straffbestämmelser för den som gör sig skyldig till
deklarationsbrott vid särskild fastighetstaxering.
Dessa
straffbestämmelser har ändrats på i huvudsak samma sätt som skett beträffande
171 § 1 mom. i dess nu gällande lydelse. Även här har således i ett särskilt
stycke lagts till en straffbestämmelse för den som underlåter att avge deklaration.
I övrigt hänvisas till specialmotiveringen rörande 171 § och förslaget till
skattebrottslag.
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt
40 § .
I
paragrafen anges när efterbeskattning enligt 38 § får ske. För flertalet
skattskyldiga gäller enligt paragrafens nuvarande lydelse, alt sådan beskattning
får ske efter det att slutUgt beslut om fastställelse meddelats men inte senare
än under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket
redovisningsperioden gått till ända. För dödsbo gäller i vissa fall, i likhet
med vad som föreskrivs i TF, en kortare tid. Den nuvarande lydelsen föreslås
ändrad i redaktionellt avseende, varigenom den blir tydligare och i visst
avseende anpassas till utformningen av motsvarande bestämmelser i TF.
I paragrafen upptas
bestämmelser som vid åtal för skattebrolt möjliggör efterbeskattning av
skattskyldig efter nu gällande senaste tidpunkt. Dessa har fått en utformning
som ansluter sig till vad som föreslagits beträffande 115 § TF. Beträffande
tillämpningen hänvisas därför till vad som sagts i motiveringen till sistnämnda
paragraf.
64
a §.
I
paragrafen har intagits de centrala bestämmelserna om administrativ avgift vid
oriktiga och ofullständiga uppgifter (skattetillägg). I följande paragraf, 64 b
§, finns intagna bestämmelserna om avgift för försummelse att inom föreskriven
tid avlämna deklaration (förseningsavgift).
280 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Bestämmelserna
om skattetillägg enligt MF har som nämnts i den allmänna motiveringen i
väsenlliga hänseenden fått en utformning som ansluter sig till vad som
föreslagils beträffande 116 a § TF. I första hand hänvisas därför till
kommentaren till nämnda paragraf. Vissa speciella omständigheter av i huvudsak
teknisk art har emellertid föranlett avvikelse från bestämmelserna i TF.
Första stycket.
Förutsättningarna för skattetillägg vid oriktig uppgift enligt MF är att den
skattskyldige i deklaration eller annat skriftligt meddelande, avgivet till
ledning vid fastställelse av mervärdeskatt, lämnat oriktig uppgift och att
avvikelse från uppgiften har medfört högre skatt eller tillgodoräkning av skatt
med lägre belopp.
Förutsättningarna är
således i stort sett desamma som i 116 a § TF. Då deklaration på
mervärdeskattens område kan utvisa underskott som medför återbetalning av
skatt till den skattskyldige, har bestämmelserna fått en särskild utformning.
Vid bestämmande av den oriktiga uppgiftens storlek skall sålunda på detta
beskattningsområde hänsyn tas även till underskottet. Som exempel kan nämnas
följande. En deklaration utvisar ett underskott på 2 000 kr., en skatt som
skall återbetalas till den skattskyldige. Framkommer det att den skattskyldige
lämnat oriktig uppgift som motsvarar en skatt på 3 000 kr., skulle
deklarationen rätteligen ha utvisat ett överskott på 1 000 kr. Det åligger
därför den skattskyldige att inbetala 1 000 kr. i skatt i stället för att
erhålla en återbetalning av 2 000 kr. Skattetillägget skaU enhgt förslaget
bestämmas med hänsyn till 3 000 (2 000 + 1 000) kr. och inte endast beloppet 1
000 kr., som skall inbetalas av den skattskyldige. Till grund för beräkning av
skattetillägget skall sålunda ligga summan av den skatt som genom den oriktiga
uppgiften inte skulle ha påförts och den skatt som felaktigt skulle ha
tillgodoräknats. Vid den praktiska till-lämpningen torde flertalet ärenden om
skattetillägg komma att avse oriktiga uppgifter som om de inte upptäcks skulle
ha medfört en för låg inbetalning.
Andra stycket. Detta
motsvarar i huvudsak 116 a § andra och tredje styckena TF. Det föreslås att
skattetillägg även på mervärdeskattens område skall beräknas på den skatt som
på grund av uppskattning utgår utöver skatt enUgt deklarationen. Hänsyn skall
dock tas till den skatt som utgår enligt skriftligt meddelande som den
skattskyldige lämnat till länsstyrelsen.
I sak avviker de
föreslagna bestämmelserna från de i TF föreslagna såtillvida att anmaning atl
lämna deklaration inte upptagits som förutsättning för tillägg vid avsaknad av
deklaration. Anledningen härtill är bl. a. att deklaration enligt 22 § om annat
inle särskilt föreskrivits skall avlämnas varannan kalendermånad, således så
ofta att ett anmaningsförfa-rande i praktiken oftast inte bUr aktuellt. Beslut
om tillägg skall enligt tredje stycket i likhet med vad som föreskrivits i TF
undanröjas om deklaration inlämnas inom viss tid. Skattetilläggsbeslutet
kommer sålunda inledningsvis att fungera som en anmaning med vite. Det har
därför inte ansetts
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 281
motiverat
att ytterligare tynga administrationen med kravet på att särskild anmaning
skett, Anmaningsinstitutet torde i fortsättningen komma till användning
huvudsakligen när deklarationsskyldighet på grund av 6 § första stycket
föreligger endast efter anmaning.
Tredje
stycket. Såsom nämnts har i detta stycke tagits in en bestämmelse om
undanröjande av beslut om skattetillägg vid temporär deklarationsförsummelse.
Bestämmelsen motsvarar i princip 116 a § tredje stycket sista punkten TF,
Fjärde
stycket. Bestämmelsen är utformad helt i överensstämmelse med 116 a § fjärde
stycket,
64
b §.
Paragrafen
innehåller bestämmelser om administrativ sanktion, förseningsavgift, avsedd
att ersätta bl. a. nuvarande bötesstraff i 67 § för underlåtenhet att utan anmaning
lämna deklaration inom föreskriven tid.
I
första stycket, som delvis motsvarar 116 c § första stycket TF, föreslås en
förseningsavgift på 100 kr, vid deklarationsförsummelse. Bestämmelsen avser
endast skattskyldiga som utan anmaning skall avge deklaration. Den gäller
således inte de enligt 6 § första stycket från redovisningsskyldighet
undantagna skattskyldiga.
I
andra stycket föreslås en skärpning av förseningsavgiften till 200 kr. vid
upprepning av försummelse att lämna deklaration inom föreskriven tid. Den
förhöjda avgiften skall utgå om den skattskyldige har varit försumlig någon av
de tre närmast föregående redovisningsperioderna. Avgiften höjs även när
deklaration inte har lämnats inom tid som föreskrivits i anmaning. Bestämmelsen
avser endast skattskyldig som skall lämna deklaration utan anmaning.
Enligt
tredje stycket skall en högre förseningsavgift utgå även när skattskyldig, som
haft att lämna deklaration endast efter anmaning, har anmanats men inte
fullgjort deklarationsskyldigheten inom i anmaningen föreskriven tid.
64
c §.
Första
stycket. I första punkten har intagits bestämmelse att skattetill-lägg inte
skall utgå vid frivillig rättelse av oriktig uppgift. Denna bestämmelse har
fått en utformning, som överensstämmer med motsvarande föreskrift i 116 b §
andra stycket TF.
I
andra punkten har intagits en bestämmelse som anger att uppenbara felräkningar
och misskrivningar i den skattskyldiges skriftliga meddelanden inte skall
medföra skattetillägg och således inle bedömas som oriktig uppgift.
Vad
som i dessa frågor sagts i kommentaren till 116 b § TF gäller i princip de nu
berörda bestämmelserna.
282 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Andra
och tredje styckena. I likhet med vad som föreskrivits i 116 d § TF har i nu
förevarande stycken närmare redovisats olika befrielsegrunder. Dessa
bestämmelser har fåll en utformning, som överensstämmer med motsvarande
föreskrifter i sistnämnda paragraf. Beträffande tillämpningen hänvisas därför
i första hand till vad som sagts i motiveringen lill denna paragraf. Här skall
endast beröras följande.
Av
116 b § första stycket TF andra punkten framgår att ett skattetillägg inte
skall utgå, i den mån avvikelsen avser bedömning av i meddelande
"öppet" framställt yrkande, såsom fråga om skälighelen av yrkade
avdrag eller värde av naturaförmån, och avvikelsen inte gäller uppgift i sak.
Någon motsvarighet till denna bestämmelse föreslås inte i MF, då
"öppet" yrkande som avses i nämnda paragraf inte förekommer
beträffande mervärdeskatt. Däremot föreligger det ofta i
mervärdeskatteredovisningen yrkanden av olika slag som inte är
"öppna". Såsom exempel kan nämnas frågor om beskattningsvärdet på
nalurauttag och fördelning av omsättning mellan skattepliktig och skattefri
del. Om i sådana fall befrielse kan medges fråii skattetillägg får bedömas på
grundval av nu förevarande befrielseregler. Den befrielsegrund som i första
hand torde komma i fråga är bristande erfarenhet, t. ex. att en för låg
redovisning av ett naturauttag på grund av den skattskyldiges bristande
erfarenhet kan anses som ursäktlig. Det bör här understrykas att avsikten med
befrielsegrunderna särskilt beträffande frågor av det slag som nu berörs är att
de skall kunna tillämpas generöst. I likhet med vad som gäller för motsvarande
bestämmelse i TF är avsikten att riksskatteverket skall meddela föreskrifter
för paragrafens tillämpning.
64
d §.
Även
mervärdeskatt vid import regleras i MF. Såsom framhållits i den allmänna
motiveringen berör de nu framlagda förslagen inte undandragande av tull eller
andra avgifter vid import. Detta undantag regleras i bestämmelsen.
64
e§.
Länsstyrelsen
(mervärdeskattekontoret) skall enligt första stycket som första myndighet
besluta om de särskilda avgifterna inom mervärdeskatteområdet. Genom denna
bestämmelse blir det samma myndighet, som fattar beslut såväl angående
mervärdeskatt som de särskilda avgifterna. Detta kan således alltid ske i ett
sammanhang, då principiellt reglerna för mervärdeskatt skall gälla även
särskild avgift (64 h §).
I
andra stycket har tagils in en speciell bestämmelse som gäller avgiftsbeslut.
I 33 § anges atl nytt preliminärt beslut om fastställelse av skatt skall
meddelas när det framkommit skäl för ändring av tidigare beslut. Har
preliminärt beslut meddelats i en avgiflsfråga och inger den skattskyldige en
framställning om befrielse, skall nytt beslut meddelas i avgiftsfrågan även
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 283
om
framställningen inte bifallits. Den skattskyldige bör genom ett nytt prelirainärt
beslut få del av skälen för avslaget på framställningen.
64
f§.
Bestämmelsen
har fått en utformning som ansluter sig till vad som föreskrivits i 116 i §
andra stycket TF. Beträffande tillämpningen hänvisas till vad som sagts i
motiveringen till sistnämnda bestämmelse.
64g§.
Bestämmelsen
motsvarar i huvudsak 116 h § andra stycket TF. Beträffande tillämpningen
hänvisas till vad som sagts i motiveringen till sistnämnda bestämmelse.
64
h§.
Paragrafen
motsvarar bestämmelserna i 116 j § TF. De i MF gällande reglerna om mervärdeskatt
skall i tillämpliga delar gälla även de särskilda avgifterna. Detta medför att
beslut om avgift skall fattas i samma ordning som beslut om fastställelse av
skatt. Beslutet om avgift är sålunda preliminärt intill dess slutligt beslut
meddelats eller sådant beslut anses föreligga enligt 36 § tredje stycket. Nytt
beslut skall meddelas bl, a, när det framkommit omständigheter som föranleder
ändring av tidigare beslut. Slutligt beslut enligt 36 § skall meddelas även i
avgiftsfrågan. Vidare innebär bestämmelsen att restavgift enligt 47 § skall
utgå vid bristande betalning av avgift.
Avsikten är att fråga om
avgift skall avgöras i samband med beskattningsfrågan. Besluten bör kunna
meddelas den skattskyldige i samma handling. Detta hindrar naturligtvis inte
att han kan begära nytt beslut enbart i avgiftsfrågan. Särskild talan över
avgiflsbeslut skall sålunda alltid kunna föras oberoende av skattefrågan.
65 §.
1
sin nuvarande lydelse innehåller paragrafen sekretessföreskrifter och
straffbestämmelser för den som bryter mot dessa föreskrifter.
Paragrafen
har ändrats såtillvida som straffbestämmelsen efter vissa redaktionella
ändringar fått sin plats i ett andra stycke. Första stycket enligt förslaget
innehåller de materiella sekretessföreskrifterna.
Till ett nyinsatt tredje
stycke har överförts åtalsbegränsningsregeln i nuvarande 68 § första stycket.
66 § .
Paragrafen,
som innehåller en hänvisningsbestämmelse till gällande SkSL, har föreslagits
skola upphävas. Den har ersatts med bestämmelser i skattebrottslagen (jfr
kommentaren tiU 118 § TF).
284 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
67 § .
Paragrafen
har f, n. straffbestämmelser, som uppdelats i två stycken.
Enligt första stycket
bestraffas den med böter, högst 500 kr., som underlåter att lämna deklaration
inom föreskriven tid eller lämnar deklaration med så bristfälligt innehåll att
den inle kan läggas till grund för fastställelse av skatt. Ansvar inträder
inte om försummelsen är ursäktlig eller eljest ringa.
Andra stycket föreskriver
dagsböter för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte sörjer för och
bevarar deklarationsunderlag. En ytterligare brottsförutsättning är att
förfarandet omöjliggör eller allvarligt försvårar fullgörande av
deklarationsskyldighet eller myndighets kontrollverksamhet. Vid uppsåtligt
brott under synnerligen försvårande omständigheter är straffet fängelse i
högst sex månader.
Paragrafen
har föreslagits skola upphävas. S. k, deklarationsförsummelse skall i första
hand beivras med administrativ avgift. Den som underlåter atl deklarera med
avsikt alt undandra skatt kan i vissa fall bestraffas för skatlesvindel enligt
skattebroltslagen. Straffbestämmelsen enligt nuvarande andra stycket täcker
delvis bestämmelsen om räkenskapsbroll enligt 13 § skattebrottslagen. I övrigt
hänvisas lill specialmotiveringen lill 121 § TF.
68 § .
Den
nuvarande åtalsbegränsningsregeln för sekrelessbrotlel i 65 § har överförts
till ett sista stycke i nämnda lagrum.
Bestämmelsen
i andra stycket som föreskriver all åtal enligt 67 § får väckas endast efter
anmälan av länsstyrelse blir obehövlig eftersom straffbestämmelserna i denna
paragraf skall ersättas av bestämraelser i skattebrottslagen, där det f. ö.
sägs att ringa fall av räkenskapsbrott inte skall medföra ansvar. Paragrafen
har därför föreslagils skola upphävas.
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning
21
§.
Paragrafen
motsvarar 115 § TF och 40 § MF. Angående tillämpningen hänvisas till
kommentaren beträffande föreslagen ändring av dessa paragrafer,
37 a
§.
I
enlighet med utredningens förslag har i paragrafen intagits de grundläggande
bestämmelserna om skattetillägg vid oriktiga och ofullständiga uppgifter.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 64 a § MF. Vid tillämpningen kan i första hand
hänvisas till kommentaren till denna paragraf. Eftersom FF inte i något fall
avser tillgodoräkning av ingående skatt såsom är fallet
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 285
enligt
MF upptas dock inte föreskrift om skattetillägg vid för hög tillgodoräkning av
skatt.
Kontrollslyrelsen
upplyser att det vid skatlekontrollarbetet ofta används s. k.
utbytesberäkningar resp. årsavstämningar som kontrollmetoder. Den differens som
därvid ev. framkommer avser regelmässigt en längre tid omfattande flera
beskaltningsperioder, för vilka separata deklarationer har avgelts. Det är
enligt kontrollstyrelsen i regel inle möjligt alt hänföra differensen lill
viss eller vissa av de av granskningen omfattade beskattnings-perioderna. Det
framförs det exemplet att vid en årsavstämning framkommer en differens på 2
400 kr. Med hänsyn till regeln i 37 f § avgift som ej uppgår lill 50 kr.
påförs ej skulle den skaltskyldige kunna undgå skattetillägg, eftersom
differensen skulle kunna påslås böra fördelas lika på de tolv månaderna med 200
kr, på varje. Enligt kontroUstyrelsen i dess remissyttrande bör den
kompletterande regeln införas, att skattetillägg i sådana fall skall beräknas
på differensernas hela belopp.
Ett
särskilt beslut bör fattas för varje redovisningsperiod. Kan det i det enskilda
fallet inle påvisas till vilka särskilda perioder en differens hänför sig,
återstår endast möjligheten att skönsmässigt göra en uppdelning. Det torde i
vissa fall anses böra ske på så sätt alt differensen delas upp på det antal
perioder varom det är fråga. Därefter får en beräkning ske av skattetillägget
med hänsyn till uppdelningen. Det kan då inte undgås att den skattskyldige i
vissa speciella lägen kan undgå ett tillägg som han skulle ha med en annan
fördelningsmelod. En generell föreskrift av del innehåll, som kontrollstyrelsen
föreslagit, skulle strida mot en av grundprinciperna i förslaget att varje
redovisningsperiod skall bedömas för sig,
37 b
§.
I
paragrafen har intagits bestämmelserna om förseningsavgift vid försummelse alt
i rätt tid avlämna deklaration. Bestämmelserna är utformade i huvudsak enligt
förslaget till 64 b § MF. Motsvarighet till 64 b § tredje stycket är inte
föreslagen då redovisningsskyldighet på nu ifrågavarande område inte i något
fall begränsats på samma sätt som i 6 § MF.
37
c §.
Paragrafen
innehåller bestämmelser som motsvarar 64 c § MF, Här skall beröras endast några
speciella lillämpningsfrågor som framställts i remisssvaren.
Det
framhålls av kontrollstyrelsen att när det gäller deklarationer till allmän
energiskatt på elektrisk kraft det ofta inte är möjligt för den skattskyldige
eller den skatteredovisande distributören att under löpande år avge exakt
riktiga kvartals- eller tertialdeklarationer. Först efter årets utgång kan
skatten riktigt anges. Detta problem har praktiskt lösts så, att under året
avgivna deklarationer betraktas som preliminära. Slutgiltig reglering skei
286 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
regelmässigt
i den under året sist avgivna deklarationen. Styrelsen anser att skattetillägg
inte skall komma i fråga i här avsedda fall, om det visar sig alt skatten i
någon eller några av de "preliminära" deklarationerna kommit att
upptas till för lågt belopp.
Avsikten
med avgifterna är att framtvinga riktiga meddelanden i rätt tid. I princip
skall det utgå avgift om det föreligger oriktiga uppgifter i deklaration. Någon
anledning att generellt frångå denna regel beträffande deklarationer till
allmän energiskall på elektrisk kraft kan inte anses föreUgga. Befrielse från
avgift måste i varje enskilt fall bedömas med hänsyn lill föreliggande
omständigheter, I det nämnda fallet får därför beaktas huruvida de senare
ingivna meddelandena kan anses vara en frivillig rättelse. Vidare lorde det
bli aktuellt all bedöma om den felaktiga uppgiften är att anse som ursäktlig.
Det synes, med hänsyn till vad som uppgetts om svårigheten att under året avge
rikliga uppgifter, i flertalet fall kunna antas atl frivillig rättelse eller
ursäktlig felaktighet föreligger. Rör det sig om mindre differenser torde
befrielse kunna ske även enligt andra stycket sista punkten.
37
d37 g §§.
Paragraferna
har fått en utformning, som ansluter sig till 64 e64 h §§ MF.
47 § .
Paragrafen
innehåller f. n, straffbestämmelser för den som underlåter att göra skriftlig
anmälan om upptagande av skattepliktig verksamhet.
Subjektiva
brottsförutsättningar i form av uppsåt och grov oaktsamhet har infogats i
gärningsbeskrivningen. Nuvarande bötesminimum, tjugo dagsböter, utgår, I
övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts.
I
ett nyinsatt andra stycke föreskrivs att ringa fall inte skall medföra ansvar.
Med ringa fall avses i första hand anmälan som inges för sent men där
tidsöverdraget är mer obetydligt. Brottet synes också kunna bedömas som ringa
om någon skattepliktig omsättning inle uppstått i det enskilda fallet. Det
torde ofta vara tillräckligt alt den skattskyldige under nu nämnda och liknande
förhållanden i stället påförs administrativ avgift. Deklarationsplikt torde
nämligen föreligga även om registrering inle skett.
48 § .
Paragrafen
föreskriver i sin gällande lydelse bötesstraff om högst 300 kr. för den som
underlåter att inge deklaration eller lämnar deklaration med så bristfälligt
innehåll att den inte kan ligga till grund för skalte>-beräkning. Ansvar
inträder inte för försummelse som anses ursäktlig eller eljest ringa, Ätal får
väckas endast efter anmälan från beskatlningsmyndighet.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 287
Paragrafen
har föreslagils skola upphävas. S, k, deklaralionsförsummelse eller bristfällig
deklaration avses i första hand föranleda administrativ förseningsavgift eller
skattetillägg. Den som underlåter atl deklarera med avsikt att undandra skatt
kan i vissa fall bestraffas för skattesvindel enligt skattebroltslagen.
49
§.
Paragrafens
första stycke innehåller sekretessföreskrifter samt straffbestämmelser för den
som bryter mot dessa föreskrifter. I elt andra stycke finns en särskild
åtalsbegränsningsregel.
Förslaget
innebär att straffbestämmelserna efter redaktionella ändringar får sin plats i
ett andra stycke. Åtalsbegränsningsregeln har av den anledningen flyttats till
ett tredje stycke.
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m, m.
14
§,
De
föreslagna bestämmelserna motsvarar i princip de föreslagna bestämmelserna om
eftertaxering i 115 § TF samt av föreskrifterna om efterbeskattning i MF och
FF, Angående tillämpningen hänvisas till vad som sagts i kommentaren till 115 §
TF.
33 § ,
Paragrafen
har f. n. i första stycket en straffbestämmelse för den som i handling till
ledning för beräkning av avgiftsunderlag uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda till
frihet från arbetsgivaravgift eller till för låg sådan avgift. Straffet är
böter, normerade i förhållande till undandraget avgiftsbelopp. Andra stycket
innehåller bestämmelser om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från
brott. I tredje stycket finns föreskrifter om straffavgift som kan påföras om
gärningen anses förskylla frihetsstraff.
Paragrafen
har föreslagits skola upphävas. Gärningar av förevarande slag avses bli
bestraffade enligt bestämmelserna om skattebedrägeri och vårdslös skatteuppgift
i skattebrottslagen. Denna lag innehåller också föreskrifter om ansvarsfrihet
vid frivilligt tillbakaträdande från brott. Instituten straffskatt och
straffavgift skall enligt förslaget inte längre ingå i den skattestraffrättsliga
lagstiftningen.
34 § .
Enligt
den nuvarande lydelsen av paragrafens första stycke bestraffas den som
underlåter att inom föreskriven tid inge arbelsgivaruppgift eller
288 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
lämnar
sådan uppgift med så bristfälligt innehåll att den inte kan läggas till grund för
beräkning av avgiftsunderlag raed böter om högst 300 kr'. Samma straff utgår
enhgt andra stycket för arbetsgivare som inte fullgör skyldighet att utan
anmaning vid arbetsgivaruppgiften foga sådan kontrolluppgift till ledning för
annans taxering som föreskrivs i TF. Ansvar inträder inte för brott som är
ursäktligt eller eljest ringa. Åtal får väckas endast efter anmälan från
riksförsäkringsverket.
Förslaget
innebär att straffbestämmelsen i nuvarande första stycket utgår. Den ersätts
av föreskrifterna om administrativ avgift samt i vissa fall även av
skattebrottslagens bestämmelse om skattesvindel.
Det
har föreslagits att lagrummet skall ha endast en straffbestämmelse som avser
det fall som regleras i nuvarande andra stycket.
Den
nya straffbestämmelsen har utformats på samma sätt som skett i fråga om 120 §
första stycket i förslaget till lag om ändring i TF. Subjektiva
brottsförutsättningar i form av uppsåt och grov oaktsamhet har sålunda
tillfogats gärningsbeskrivningen. Vidare har de nuvarande penningböterna
utbytts mot dagsböter. En regel om ansvarsfrihet vid ringa brott har intagits i
ett andra stycke.
De
nuvarande bestämmelserna om ansvarsfrihet och åtalsbegränsning föreslås
upphävda,
43 § .
I
paragrafen har intagits de centrala bestämmelserna om administrativ avgift
(avgiftstillägg) vid oriktig uppgift. Bestämmelserna är i huvudsak utformade i
enlighet med 116 a § TF. I första hand hänvisas därför tiU kommentaren till
dessa bestämmelser.
Vid
utformningen av bestämmelserna i denna förordning har det, liksom när det
gäller MF och FF, ansetts, att frågor om när yrkande skall föranleda
skattetillägg i den praktiska tillämpningen får lösas inom ramen för bestämmelserna
om befrielse från avgift i 45 §.
44 § ,
Paragrafens
bestämmelser avser förseningsavgift vid försummelse att avlämna
arbelsgivaruppgift inom föreskriven tid. Dessa bestämmelser motsvarar i
huvudsak 116 c § första och andra styckena TF.
Förseningsavgift
påförs enligt första stycket, då arbetsgivare, som har att utan anmaning avge
arbelsgivaruppgift, underlåter att lämna sådan upp gift inom föreskriven tid.
Förseningsavgiften utgår med 5 % av den fastställda slutliga avgiften, dock
med högst 300 kr. Här har sålunda använts samma teknik som i TF och inte en
fast avgift som i MF och FF. Det har ansetts att ett fast belopp för många
arbetsgivare med mycket små avgifter skulle kunna medföra en oskähgt kraftig
sanktion. I MF och FF föreskrivs som regel ett registreringsförfarande,
varigenom de skattskyldiga får veta att de har att lämna deklaration, vilket
inte är fallet vid arbetsgivaravgift.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 289
Andra
stycket behandlar försummelse att avge uppgift efter anmaning och är utformat
som motsvarande bestämmelse i TF. Regeln innebär alt om en anmaningstid försummas
förseningsavgift utgår med två gånger det belopp som skall utgå enligt första
stycket, således högst 600 kr.
För
att få elt extra tryck på alla arbetsgivare oavsett avgifternas storlek har här
föreslagits, att en försummelse att i rätt tid följa en anmaning skall medföra
en avgift om minst 100 kr.
4549
§§,
Paragraferna
har i huvudsak motsvarighet i föreslagna paragrafer i MF och FF. Beträffande
tillämpningen hänvisas därför till vad som sagts i motiveringen till dessa
paragrafer. De avvikelser som föreligger är betingade av de speciella
arbetsrutinerna hos Rfv. Möjlighet att i administrativ ordning meddela
tillämpningsföreskrifter har dock inle föreslagits, då bestämmelse härom finns
i 52 § enUgt förslaget, övriga skillnader torde inte fordra någon kommentar.
I
48 § första stycket andra punkten föreskrivs att avgiftstillägg under 50 kr.
inte skall påföras. Motsvarande minimigräns har inte föreslagits beträffande
förseningsavgift. Denna speciella regel har utformats med hänsyn till
påpekanden som Rfv framfört i sitt remissvar.
Förslaget
till förordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308)
41
a §.
Det
administrativa sanktionssystemets tillämpningsområde skall enligt förslaget
omfatta bl. a. de flesta skatter som nu administreras av kontrollstyrelsen, de
s, k, punktskatterna, såsom närmare berörts i den allmänna motiveringen.
Huvuddelen av dessa skatter omfattas av FF. De stämpelskatter, som fastställs
av kontrollstyrelsen, ligger däremot utanför förordningens tillämpningsområde
utom i vissa särskilt angivna hänseenden. I nu förevarande paragraf föreslås
en hänvisning till FF:s bestämmelser om de administrativa avgifterna.
Avgiftsbestämmelserna föreslås bli tillämpliga på skatt som uttas med stöd av
bestämmelserna i kapitlen "Aktier och obligationer m, m," och
"Lotteri", vilka skatter f, n, administreras av kontrollslyrelsen.
41
b §.
I
likhet med vad som föreslagits i TF, MF, FF och AVGF skall frågor som rör de
särskilda avgifterna i princip handläggas enligt gällande regler för skatten.
Förordningens bestämmelser om riksskatteverkets beslut rörande skatt samt om
erläggande och återbetalning av skatt skall i tillämpliga delar gälla även
särskild avgift enligt 41 a §. Detta innebär bl, a, att talan mot
riksskatteverkets beslut angående sådan avgift skall föras hos kammar-
10 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
290 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
rätlen
och alt allmänna ombudet hos kontrollslyrelsen har att tillvarata det allmännas
intressen i förevarande fall (44 §),
51 §.
Paragrafen
innehåUer i sin nuvarande lydelse straffbestämmelse för två olika
gärningstyper. Enligt den ena bestraffas den som underlåter att inom
föreskriven tid avge deklaration eller lämnar deklaration med så bristfälligt
innehåll att den inte kan läggas till grund för fastställande av skatt, och
enligt den andra den som lämnar ul obligation eller certifikat utan atl
handlingen försetts med stämpel eller anteckning om orsaken till att den
utlämnats utan stämpel. Straffet för båda gärningarna är dagsböter. Ansvar
inträder inte i ringa fall. Åtal för brott får endast väckas efter anmälan
från beskatlningsmyndighet (54 §).
Straffbestämmelsen
för deklarationsförsummelse eller bristfällig deklaration har föreslagits
skola upphävas i de fall där administrativ avgift kan utgå. Vidare avses bli
möjligt atl bestraffa den som underlåter att deklarera med avsikt att undandra
skatt för skattesvindel enligt skattebroltslagen.
Även
i övrigt har föreslagits vissa ändringar i paragrafen. Sålunda har lill
gärningsbeskrivningen fogats subjektiva brotlsförutsättningar i form av uppsåt
och grov oaktsamhet. Bestämmelsen ora ansvarsfrihet vid ringa brott har införts
i elt tredje stycke av paragrafen. Åtalsbegränsningsregeln som f. n. har sin
plats i 54 § har utmönstrats.
52 §,
Denna
paragraf har f. n. en hänvisningsbestämmelse lill SkSL för den som lämnar
oriktig uppgift i försäkran eller deklaration.
Paragrafen
har föreslagits skola upphävas. Den har ersatts med bestämmelser i
skattebrottslagen (jfr komraentaren till 118 § TF).
53 §.
Enligt
paragrafen bestraffas f. n. överlåtare och förvärvare av fast egendom m. m.
som träffar avtal om vederlag utöver vad som framgår av köpehandlingarna under
förutsättning att detta leder till alt stämpelskatt inte påförs eller påförs
med för lågt belopp. Straffet utgörs av s. k. normerade böter.
Straffbestämmelsen
har föreslagits skola upphävas. Den ersätts av bestämraelserna om
skattebedrägeri och vårdslös skatteuppgift i skattebrottslagen.
; 54 § .
Denna
paragraf har i sin nuvarande lydelse bestämmelser om ansvarsfrihet för ringa
brott enligt 51 § samt en viss åtalsbegränsning beträffande nämnda brott.
Paragrafen
har föreslagits skola upphävas. Ringaregeln har överförts till 51 §,
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 291
Förslaget
till lag om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272)
De
föreslagna ändringarna i UF är betingade av förslaget om skattetill-lägg och
förseningsavgift enligt TF samt förslaget lill skattebroltslag. En avsevärd del
av ändringsförslagen är en följd av utformningen av upp-bördsbrotten enligt
skattebroltslagen, som är en nyhet. Lämnande av oriktig uppgift om storleken
av innehållen skalt och underlåtenhet att lämna sådan uppgift kriminaliseras i
skaltebrottslagen. F. n. är sådan gärning inte straffbelagd men däremot
försummelse alt inbetala skall i rätt tid. Inledningsvis skall lämnas en
översikt över gällande ordning för inbetalning av innehållen skatt.
Enligt
52 § skall arbetsgivare för arbetstagare ombesörja inbetalning av skatt som
innehållits av dennes lön. Förfarandet vid inbetalningen, som regleras i 53, 54
och 56 §§, kan ske på olika sätt, beroende på antalet arbetstagare hos
arbetsgivaren m. fl. omständigheter. Bestämmelser om ordningen för sådan
inbetalning finns också i uppbördskungörelsen (1967: 626) (UK),
En arbetsgivare som har
endast en arbetstagare kan använda den skatle-anvisning, som finns på
debetsedel, som "inbetalningskort" på postanstalt eller hos vissa
penninginrättningar. Han kan också girera beloppet till postgirokontorels
skatteavdelning och skall då bilägga skatleanvisningen eller
skatteanvisningarna, i sistnämnda fall också summerad förteckning över de olika
skattebeloppen.
Arbetsgivare
med mer än en arbetstagare kan däremot inle använda skatleanvisningen för
skattebetalning. Han skall i stället betala eller girera det sammanlagda
skallebeloppet till särskilt skatteposlgirokonto för länsstyrelsen och
samtidigt skicka in skatteanvisningarna. Förfarandet är detsamma för var och
en av de sex uppbördslerminerna under uppbördsåret. I vissa fall är emellertid
förfarandet enklare. Arbetsgivare med minst 50 anställda kan nämligen få
tillstånd av länsstyrelsen att insända skatteanvisningar för preliminär
A-skatt endast en gång årUgen, nämligen i samband med skatteinbetalningen i
januari. Han skall då skicka in endast en skalleanvisning för varje
arbetstagare och anvisningen skall uppta det sammanlagda beloppet skatteavdrag
som gjorts under inkomståret för arbetslagaren. Denna möjlighet att insända
skatteanvisning för preliminär A-skatl endast en gång om året har också statlig
och kommunal myndighet samt skogsvårdsstyrelse och vissa hushållningssällskap.
För dessa behövs inte tillstånd av länsstyrelsen. De innehållna skattebeloppen
skall som vanligt inbetalas under resp. uppbördstermin.
Vid
inbetalning av preUminär A-skatt för arbetstagare skall arbetsgivaren ha
angett storleken av det inbetalade skattebeloppet på skatleanvisningen (53 § 1
mom. fjärde stycket).
Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer i praktiken CFU kan medge
Aiss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare
292 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
rätt
att inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än förut nämnts. Del
förekommer därför att ingivande av skatteanvisning efter sådant tillstånd har
ersatts med skyldighet att inge hålkort eller "band" som innefattar
redovisning av innehållen skatt (53 g 3 mom. UF och 41 § UK).
Arbetsgivare
med minst 25 arbetstagare får vid redovisning av skalt som inbetalas lill
länsstyrelsen i stäUel för skalteanvisning sända förteckningar, upprättade på
visst sätt (42 § UK).
I
vissa fall skall skalt inbetalas till särskilt postgirokonto (centrala
skattekontot). Såvitt rör innehållen skatt avser bestämmelserna härom, som
finns i 56 § 2 mom., dels kvarstående skatt, om inbetalning sker av endast en
del av den skall som förfaller till betalning under uppbörds-termin (2 mom. b),
dels skatt som på grund av att debetsedel saknas eller av annan anledning inte
kan inbetalas med skatteanvisning (2 mom. c) och dels skalt som inte inbetalts
inom föreskriven lid men som erläggs innan indrivning sker (2 mom, d).
Slutligen kan innehållen preliminär A-skatt vid anställning som är avsedd att
vara kortare tid än en vecka inbetalas till centrala skattekontot oavsett om
arbetstagaren överlämnat debetsedel å preliminär A-skatt (2 mom, andra
stycket).
Beträffande
senaste tidpunkten för inbetalning till kontot av bl, a. innehållen skatt
enligt 56 § 2 mom. b och c samt 2 mom. andra stycket finns föreskrifter i 56 §
3 mom. Skatt som innehållits för arbetstagare vars anställning upphört före
ingången av månad under vilken nästföljande uppbördstermin inträffar skall
inbetalas inom fjorton dagar från det anställningen upphört, dock i princip
senast under uppbördsterminen. I andra än nyss avsedda fall skall skatten
inbetalas senast under den uppbördstermin då skatten förfaller till betalning
enligt 24 § 2 mom. eller 28 § eller i vissa fall senast den 18 i
uppbördsmånaden.
Slutligen
skall här beröras bestämmelserna i 56 § 4 mom. om vissa uppgifter som skall
lämnas vid inbetalning av skatt till centrala skattekontot.
På
inbetalningskortet eller gireringskortet skall anges den skattskyldiges namn,
debetsedelnummer och postadress. Beträffande fysisk person skall anges
mantalsskrivningsadress och personnummer eller födelsetid, om debetsedelnummer
saknas. Arbetsgivare skall uppge namn och adress vid inbetalning av innehållen
skalt. VanUgen får samma inbetalnings-eller gireringskort inte avse mer än en
skattskyldig och en skattepost. Undantaget från denna regel avser del fall då
arbetsgivare har att vid samma tillfälle inbetala skalt för flera
arbetstagare. Inbetalningen kan då ske i en post, om arbetsgivaren samtidigt
sänder in förteckning över arbetstagarna, som utvisar vilket skattebelopp som
belöper på var och en av dem. Förteckningen skall också innehålla de övriga
uppgifter om de skattskyldiga som nämns i momentet.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 293
Det
ligger i uppbördssystemets utformning att skatteanvisning eller förteckning
som tjänar motsvarande ändamål skall ange storleken av det innehållna
skattebelopp, sora författningsenligt skall inbetalas under en uppbördstermin.
Att detta inte klart har sagts ul torde sammanhänga med att det åUgger
arbetsgivare att inbetala hela beloppet innehållen skatt inom viss tid.
Föreskriften i 53 § 1 mom. fjärde stycket, att arbetsgivaren vid inbetalning av
preliminär A-skatt för arbetstagare skall på skatleanvisningen ha angett
storleken av det inbetalade skattebeloppet, får därför ses enbart som en
föreskrift om att sådan anteckning skall ske. Bestämmelsens utformning kan dock
åberopas som stöd för att arbetsgivare vid inbetalning av delbelopp av
innehållen skatt skall uppge endast vad som faktiskt inbetalas. Så är också
regelmässigt förfarandet när inle hela beloppet innehållen skatt betalas i
rätt tid.
För skattedebileringen och
skalleindrivningen är det av vikt att det så fort som möjligt blir känt för de
berörda myndigheterna alt arbetsgivare på grund av obestånd eller av annan
anledning inte har i rätt tid inbetalat skalt som har innehållils. Ett tidigt
ingripande från myndigheternas sida kan ofta begränsa del allmännas förlust av
innehållen skatt med anledning av arbetsgivarens obestånd. Även den
skatlskyldiges andra kredilorer får anses ha intresse av en sådan ordning. Alt
riktiga uppgifter om innehållen skalt lämnas är av stort intresse för
löntagarna, eftersom dessa uppgifter ju ligger till grund för beräkning av den
skatt som skall tillgodoföras dem.
Skyldighet
alt lämna uppgift om storleken av innehållen skatt har i förslaget i
möjligaste mån fogals in i den gällande rutinen på området på sådant sätt, att
den i stort sett inte ökar arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet. För ändamålet
föreslås utnyttjad den skalteanvisning som f. n. används för redovisningen av
skalt, vare sig skattebetalningen sker på skalleanvisningen eller anvisningen
utgör underlag för specifikation av innehållen skatt som har inbetalts på annat
sätt. Skyldigheten alt lämna uppgift om hela den innehållna skatten framgår av
de föreslagna föreskrifterna, som har skilts från föreskrifterna om inbetalning
av innehållen skatt. Systemet medför atl skalteanvisning inte kan användas för
betalning av skalt till mindre belopp än som innehållits. I sådant fall som
kan avse endast arbetsgivare med en arbetstagare lorde inbetalning böra ske
lill centrala skattekontot. Även vid betalning till detta konto skall
emellertid lämnas särskild uppgift om den innehållna skattens storlek.
Restavgift
utgår f. n. om arbetsgivare har underlåtit alt inbetala skalt i tid och ordning
som avses i 53 eller 54 § eller 56 § 3 mom. Bestäramelsen, som finns i 58 § 1
mom., innebär atl avgift påförs ora redovisningshandlingar t, ex.
skatteanvisningar inte komrait in inom föreskriven tid, även om den
innehållna skatten har inbetalts i rätt lid, Atl restavgift
294 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
utgår
även i nämnda fall torde ha väsentlig betydelse för det behöriga fullgörandet
av redovisningsskyldigheten. Bastämmalserna om restavgift har därför beaktats i
sammanhanget.
Genom
ändringen avses alt foga in de föreslagna särskilda avgifterna enligt TF i
uppbördssyslemet. Detta medför, att UF:s bestämmelse om debitering, uppbörd,
indrivning och preskription m. m. blir tillämpliga på skattetillägg och
förseningsavgift enligt TF. Sålunda kan dessa avgifter tas ut genora införsel
enUgl införsellagen (60 § 4 mom. UF).
2
§ 3 mom.
Den
nuvarande lydelsen gör del möjUgt att bestämma i vad mån annuitet och
skogsvårdsavgift har erlagts, vilket har betydelse bl. a. vid införsel och i
fråga om förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken. Annuitet kan nämligen inte
tas ul genom införsel och sådan fordran samt skogsvärdsavgift har förinånsrält
enUgt 17 kap. 6 § handelsbalken. De särskilda avgifterna utgår inte med
förmånsrätt såsom skatter, vilket är anledningen lill den föreslagna
bestämnielsen.
13
§.
Ändringen
innebär atl skalletillägg och förseningsavgift inte skall räknas med vid
bestämmande av preliminär B-skatt.
27
§ 3 mom.
Förslaget
medför att hänsyn inte skall tas till de ifrågavarande särskilda avgifterna vid
beräkning av ränta på kvarstående skatt.
49 §
5 mom.
Föreskrifterna
om anstånd i paragrafen avser skatt enligt förordningen och kommer efter
ändringen av 1 § att omfatta även anstånd med betalning av särskilda avgifter
enligt TF vid besvär över taxering m, fl. beslut. Däremot avser
anslåndsreglerna inte det fallet att besvär anförts enbart över påföring av
avgift. Förslaget avser att komplettera bestämmelserna i nämnda hänseende.
Anstånd med betalning av avgifter skall alltså kunna meddelas även i det fall
all tvisten rör enbart avgiftspåföringen.
53
§ 1 mom.
Ändringen
avser tredje och fjärde styckena i nioraenlel. Bestämmelsen ora översändande av
skalteanvisningar lill länsstyrelsen har utmönstrats ur tredje stycket och
flyttats lill 55 §. Det föreslås i stäUet en bestämmelse att inbetalning tUl
länsstyrelsens skattepostgirokonlo skall avse sådan innehållen skatt som skall
redovisas raed skalleanvisning enligt vad sora före-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 295
skrivs
i 55 §. Delta strider mot ordalagen i gällande 56 § 2 mom. d, enligt vilken
skatt som inte inbetalas inom föreskriven lid men som erläggs innan indrivning
sker skall inbetalas till centrala skattekontot. Å andra sidan torde vad som
föreslås stämma överens med förfarandet i praxis och får anses vara praktiskt
bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att begränsa antalet inbetalningar till
centrala skattekontot.
Bestämmelserna
i tredje stycket om s. k. summarisk redovisning föreslås överflyttade till 55
§. Bestämmelsen i fjärde stycket om anteckning av storleken av inbetalt
skattebelopp på skalteanvisning föreslås skola utgå i konsekvens med alt på
skatteanvisningen jfr 55 § skall anges hela den innehållna preliminära
skatten.
55
§.
I
första stycket behandlas de relativt ovanliga fall att innehållen preUminär
skatt betalas med skalteanvisning eller lill postgirokontorels skatteavdelning,
i princip kan betalningsfonnen användas endast av arbetsgivare med en arbetstagare.
Enligt förslaget skall arbetsgivaren på skatteanvisningen ange storleken av
den preliminärskatt som han vid betalningstillfället har att inbetala i
förevarande ordning för den arbetstagare som skatteanvisningen avser.
Bestämmelsen innebär mot bakgrunden av den föreslagna nya lydelsen av 56 § 2
mora. b alt inbetalning av innehållen prelirainär skall får ske med
skalteanvisning eller lill postgirokontorets skatteavdelning endast om hela det
innehållna beloppet inbetalas. Delbelopp av innehållen preUminär skall
inbetalas i nu avsedda fall till centrala skattekontot liksom f. ö. också
delbelopp av kvarstående skatt. Förslaget betingas av bl. a. praktiska
synpunkter. Det skulle nämligen medföra vissa ölägenheter för postverket om
skatteanvisningen upptog elt större belopp än det som faktiskt inbetalades. Om
innehållen skatt, som skall inbetalas i den ordning som föreskrivs i 53 § 1 mora.
första eller andra stycket, inte betalas i rätt tid skall arbetsgivaren lämna
länsstyrelsen meddelande om storleken av den skall som bort inbetalas.
Andra
och tredje styckena motsvarar det nuvarande 53 § 1 mom. tredje stycket i vad
det avser skyldighet att insända skalteanvisningar till länsstyrelsen. Ny är
dock bestämmelsen i andra stycket att arbetsgivaren skall ange storleken av
innehållen preliminär skatt på skatteanvisning för sådan skatt om
skatteanvisningen är tillgänglig för honom. Bestämmelsen reglerar frågan jfr
53 § 1 mom. huruvida innehållen skalt skall inbetalas till länsstyrelsens
skattepostgirokonto eller llll del centrala skattekontot. Arbetsgivare som
tillämpar s. k. summarisk redovisning skall enligt tredje stycket inom
betalningstiden lärana uppgift om summan av den lill betalning förfallna
preliminära skatt som det åUgger honom att betala till skatt epostgirokontol.
296 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Enligt
53 § 3 mom, kan viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare få rätt att
inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än i förordningen sägs.
Bestämmelsen har i praktiken ansetts avse även skatteredovisningen (jfr 41 och
42 §§ UK) vilken, på grund av den föreslagna utformningen av 53 § 1 mom., har
föranlett det föreslagna fjärde stycket i 55 §.
56
§ 2 mom.
Den
föreslagna lydelsen av punkterna b och d betingas av att inbetalningen till
länsstyrelsens skattepostgirokonlo enligt det tänkta systemet alllid skall ske,
om skatteanvisning skall insändas till länsstyrelsen. Den nuvarande lydelsen av
c föreslås förtydligad och begränsad till det fall att debetsedel eller skalteanvisning
saknas, övriga fall, då inbetalning inte kan ske "på eljest föreskrivet
sätt" torde täckas av innehållet i b eller d. Som tidigare har berörts är
avsikten att delbelopp av innehållen skatt inte skall få betalas med
skatteanvisning eller till postgirokontorets skatteavdelning ulan skall
inbetalas lill del centrala skattekontot.
56
§ 3 mom.
Momentet
avser betalningstid för skalt som skall inbetalas till centrala skattekontot
enligt 56 § 2 mom, första stycket under b och c samt andra stycket i momentet.
Det föreslås alt arbetsgivare som inte har inbetalt innehållen skatt till
kontot inom föreskriven tid åläggs skyldighet att lämna uppgift till
länsstyrelsen om del skattebelopp som bort inbetalas.
56
§ 4 mom.
Gällande
föreskrifter om uppgifter som skall lämnas i samband med inbetalning av skatt
till centrala skattekontot föreslås kompletterade med bestämmelse om atl
arbetsgivare i vissa fall, nämUgen vid delbetalning av skatt som förfallit till
betalning, skall lämna uppgift om storleken av hela skattebeloppet.
58 §
1 mom.
Det
föreslås att särskild restavgift skall tas ut i fall då arbetsgivare underlåtit
att lämna uppgift om innehållen skall enligt de föreslagna bestämmelserna.
Avgiften skall utgå med 2 % av det skattebelopp, för vilket uppgift inte har
lämnats. För avgiftens påföring är del, liksom f. n. är fallet vid beräkning
av restavgift enligt första stycket när redovisningen är försenad, utan
betydelse om skatten har inbetalts till sitt fulla belopp i rätt tid.
79
§.
Paragrafen
har i sin nuvarande lydelse straffbestämmelser för flera olika gärningar.
Gärningsbeskrivningarna har uppdelats i tre särskilda stjcken. I första stycket
bestraffas den med dagsböter som lämnat oriktig uppgift
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 297
till
arbetsgivare om förhållande, som har betydelse för verkställande av skatteavdrag,
under förutsättning alt det kan antas ha skett i syfte att avdrag inle skulle
verkställas eller verkställas med för lågt belopp.
Enligt
paragrafens nuvarande andra stycke straffas den med dagsböter som i preliminär
deklaration eller i ansökan om jämkning av preUminär skatt eller i annan
uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriklig uppgift, som är
ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från preliminär
skatt eller till för låg preliminär skatt.
Det
tredje stycket har f. n. straffbestämmelser för den som i ansökan enligt 41 §
2 mom. om nedsatt skatteavdrag eller om anstånd med inbetalning av skall uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift av betydelse för ärendets
avgörande. Straffet är dagsböter.
Förslaget
innebär all de nuvarande brottsförulsältningarna ersätts med en mer allmänt
hållen gärningsbeskrivning, som i viss mån innebär en utvidgning av det
straffbara området.
Det
brottsliga handlandet enligt förslaget består i att skallskyldig -skriftligen
eller muntligen lämnar oriktig uppgift lill myndighet eller sin arbetsgivare
om förhållande, sora har betydelse för hans skyldighet alt erlägga skatt.
Dessutom bestraffas den som underlåter att lämna föreskriven uppgift av nu
nämnt slag, t, ex, den som underlåter alt till arbetsgivaren överlämna elt
jämkningsbeslut rörande preliminär A-skatt, Gärningsbeskrivningen får inle förslås
så alt effekt eller fara för effekt måste ha uppstått för all ansvar enligt
lagrummet skall följa. Också s, k. otjänliga försök kan i princip leda till
straff.
De
nu nämnda brotlsförutsättningarna skall enligt förslaget vara täckta av uppsåt
eller grov oaktsamhet från uppgiftslämnarens sida. Här föreligger en utvidgning
av straffansvaret i subjektivt hänseende för sådana gärningar, som ingår i
första stycket av paragrafens nuvarande lydelse.
Straffbestämmelsen
skall tillämpas endast om gärningen inte är straffbelagd i skattebrottslagen.
Detta innebär att oriktig uppgift i handling, som inges till myndighet och
utgör ett mer omedelbart angrepp på denna myndighets beslut i fråga om skatt
eller avgift, i vissa fall skall bestraffas inle enligt den här föreslagna
paragrafen utan som skattebedrägeri eller vårdslös skatteuppgift.
I
det praktiska rättslivet torde straffbestämmelsen komma lill användning främst
för arbetstagare som lämnar oriktig uppgift till arbetsgivare och härigenom
undgår skatteavdrag på lön eller får för lågt avdrag samt för skatlskyldig, som
söker få betalningsanstånd för skalt genora att lämna oriktig uppgift till
uppbördsmyndighet. Ingen av dessa gärningar kan bestraffas som skattebrott
eller uppbördsbrott enligt skattebrottslagen. Oriktig uppgift till
arbetsgivare kan dock ingå som ell led i ell senare förövat skattebedrägeri
eller försök lill skallebedrägeri och bör då i princip inle medföra särskilt
straffansvar enligt denna paragraf.
lOt Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
298 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
I
ett andra stycke i denna paragraf har upptagils en bestämmelse om ansvarsfrihet
för ringa brott. Här avses i första hand sådana gärningar som rör mer
obetydliga belopp. Även förfaranden som avser t. ex. anstånd med
skattebetalning under en kortare tid kan hänföras lill ringa fall, åtminstone
om det inte är fråga om större belopp. Även uppenbart orimliga påståenden eller
orikligheler, som av annat skäl lätt kan avslöjas, synes kunna hänföras lill ringa
fall.
Straffet
skall liksom hittills vara dagsböter.
80 § .
Paragrafen
har f. n, straffbestämmelser som uppdelats på två moment.
Enligt
1 mom, första stycket föreskrivs dagsböter för arbetsgivare som trots alt han
är skyldig att verkställa skatteavdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet, som
inte är ringa, utbetalar lön utan alt denna minskats raed föreskrivet belopp
för betalning av arbetstagares skalt.
Denna
straffbestämmelse skall enligt förslaget stå kvar i paragrafen efter vissa
ändringar bl. a. av redaktionell art, I sak har den ändringen vidtagits alt
ansvar skall inträda endast om gärningen begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet,
I andra fall torde det vara tillräcklig sanktion, att arbetsgivaren blir
betalningsskyldig för skalt som han utan skälig anledning un-deriåtit alt
innehålla (75 § UF).
Det
nuvarande andra stycket i 1 mom, har flyttals till 81 § enligt förslaget och
behandlas närmare i motiveringen lill nämnda paragraf.
Paragrafens
andra moment innehåller bestämmelser om böter, högst 500 kr,, för arbetsgivare
som underlåter att fullgöra vissa i UF föreskrivna skyldigheter att lämna
uppgifter samt att bokföra eller på annat sätt anteckna förhållanden om hos
honom anställda till ledning för myndighets kontrollverksamhet.
Denna
straffbestämmelse har föreslagits skola upphävas. Vissa av de i momentet
angivna fallen åsidosättande av föreskrifterna i 78 § 1 mom, första och andra
styckena kommer alt kunna bestraffas som räkenskaps-brott enligt 13 §
förslaget till skattebrottslag, I övrigt blir vitesinstitutel det aktuella
sanktionsmedlet,
I elt
andra stycke har införts en regel om ansvarsfrihet i ringa fall. Därmed menas
i första hand försummelse att dra av mindre skattebelopp. Även en sådan
omständighet som att arbetsgivaren vid ett enstaka tillfälle underlåtit alt
göra skatteavdrag eller om han senare men före brottsupptäckten rättat till en
tidigare försummelse bör medföra alt brottet kan anses som ringa,
81 §.
Denna
paragraf innehåller i sin nuvarande lydelse sekrelessföreskrifter och dessutom
straffbestämmelser för den som bryter mot dessa föreskrifter.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 299
Till
denna paragraf har flyttats straffbestämmelsen i nuvarande 80 § 1 mom. andra
stycket om ansvar för arbetsgivare som inte fullgör sin skjd-dighet att till
statsverket inbetala anställdas skatter. Bestämmelsen har genomgått vissa
ändringar.
Fängelsestraffets
maximum har enligt förslaget höjts från sex månader till elt år. I
brottsbeskrivningen har tillfogats att fängelse får ådömas endast om gärningen
rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger. I ett
andra stycke av förenämnda paragraf har införts en ansvarsfrihetsregel för
ringa fall. Med ringa fall avses i första hand betal-ningsförsummelse under
någon enstaka uppbördstermin rörande mindre skattebelopp, som rör någon eller
några arbetstagare. Sker inbetalning med några dagars försening synes också
ringa brott kunna anses föreligga så länge som det inte är fråga om mer betydande
belopp eller upprepad för-suniUghat.
82 § .
Denna
paragraf föreskriver att straff enligt UF inte inträder om gärningen är belagd
med straff för tjänstefel eller annars kan bestraffas enligt BrB.
EnUgl
förslaget skall paragrafen innehålla de sekrelessföreskrifter som nu finns i 81
§. Dessa har ändrats endast i redaktionellt avseende. Den nuvarande generella
regeln i paragrafen har utmönstrats såvitt avser annat än sekrelessbroltel.
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och
gåvoskatt
65 § ,
Denna
paragraf, som innehåller en erinran om atl SkSL kan bli tillämplig på oriktig
uppgift i bouppteckning, deklaration eller annan handling, föreslås upphävd.
Den ersätts av bestämmelse i skattebrottslagen.
66 § .
Paragrafen
har f. n, en straffbestämmelse för den som underlåter att avge deklaration inom
föreskriven tid.
Förslaget
innebär att den nuvarande straffbestämmelsen behålls med den ändringen alt till
gärningsbeskrivningen fogats subjektiva broltsförulsättningar i form av uppsåt
och grov oaktsamhet samt undantag gjorts för det fall alt skaltebrottslagen är
tillämplig. Detta innebär att straffbestämmelsen om skattesvindel kan bli
tillämplig i vissa kvalificerade fall, I ett andra stycke har införts en regel
om ansvarsfrihet i ringa fall.
I
detta sammanhang kan tilläggas att underlåtenhet alt inge bouppteckning liksom
hittills inte skall föranleda ansvar enUgt förevarande lagrum.
300 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Bouppteckning
anses inle vara deklaration enligt förordningen. F. n, finns endast
vitesinstitutet mot försummelse att inge bouppteckning. I denna del föreligger
ingen ändring. Om bouppteckning inte ingetts inom rätt tid kan det dock i vissa
fall bli fråga om ansvar för skatlesvindel.
68 § .
Den
nuvarande åtalsbegränsningsregeln i paragrafens första punkt skall enligt
förslaget upphävas. Andra punktens bestämraelse om ansvarsfrihet vid ursäktlig
eller eljest ringa förseelse har efter redaktionella ändringar överförts till
66 §. Paragrafen har föreslagits skola upphävas.
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1958: 295) om sjömansskatt
14 §
2 mom.
Paragrafens
första moment innehåller bestämmelser om dels betalning av sjömansskatt, dels
redovisning av skatten, I andra raoraentel föreslås införda bestämmelser om restavgift
vid försummelse all redovisa skalt i behörig ordning, Restavgift skall i
sådant fall utgå enligt de föreslagna bestämraelserna i 58 § 1 mom, fjärde
stycket UF.
26 § .
Paragrafen
har i sin nuvarande lydelse en straffbestämmelse för flera olika gärningstyper.
Gärningsbeskrivningarna har uppdelats i tre särskilda stycken. Straffet för
samtliga gärningar är dagsböter.
Enligt första stycket
bestraffas den som lämnat oriktig uppgift till redare om förhållande som har
betydelse för verkställande av avdrag för sjömansskatt under förutsättning att
han därvid haft uppsåt att åstadkomma att avdrag inte verkställs eller sker med
för lågt belopp. Ansvar enligt andra stycket inträder för den som i ansökan om
jämkning av sjömansskatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnat oriklig uppgift som är ägnad att för honom eller den han företräder
leda lill frihet från sjömansskatt eller till för låg sjömansskatt. I tredje
stycket bestraffas redare som i uppgift enUgl 16 § uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är ringa, lämnat oriktig uppgift som är ägnad alt leda lill oriktig
beskattning av sjöman.
Förslaget innebär atl
bestämmelserna i del nuvarande tredje stycket efter vissa ändringar har
intagits som ett första stycke. I sak föreligger den ändringen att ansvar för vårdslöshetsbroll
skall inträda endast om redare visat grov oaktsamhet.
Vidare har gärningar som
avses i nuvarande första och andra styckena inarbetats i en gemensam, mer
allmänt hållen brottsbeskrivning. Denna har
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 301
utformats
på i huvudsak samma sätt som den nya straffbestämmelsen i 79 § UF, Vad som
anförts i specialmotiveringen till denna paragraf gäller också för det här
behandlade brottet.
I
ett tredje stycke har ringa fall avkriminaliserats. Slutligen har i ett fjärde
stycke införts en regel om att ansvar enligt första eller andra stycket ej
inträder om gärningen är belagd med straff i skattebroltslagen.
27 § ,
Denna
paragraf har f, n, i första momentet straffbestämmelser för redare som i
princip överensstämmer med bestämmelserna i 80 § 1 mom, UF i dess nuvarande
lydelse. Enligt momentets första stycke bestraffas redare som underlåter att
verkställa avdrag för sjömansskatt med dagsböter. Momentets andra stycke
innehåller straffbestämmelser för redare sora inte fullgör sin
betalningsskyldighet rörande sjömansskall. Straffet är för denna gärning
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Straffbestämmelsen
i momentets första stycke står kvar i paragrafen efter vissa ändringar. Här
hänvisas lill kommentaren till 80 § UF,
Den nuvarande straffbestämraelsen
i momentets andra stycke har flyttats till 28 § enligt förslaget och behandlas
närmare i motiveringen till nämnda paragraf.
Paragrafens andra moment
innehåller f. n. straffbestämmelser för redare som underlåter alt fullgöra
vissa räkenskapsskyldigheter. Straffet är penningböter om högst 300 kr.
Denna
straffbesläminelse har föreslagils skola upphävas. I stället avses alt beslämraelsen
om räkenskapsbroll enhgt 13 § förslaget lill skaltebrottslag skall kunna
tillämpas i vissa fall.
28 §.
Denna
paragraf innehåller i sin nuvarande lydelse sekretessföreskrifter samt
straffbestämmelser för den som bryter mot dessa föraskrifter.
Till denna paragraf har
flyttats straffbestämraelsen i nuvarande 27 § 1 mom. andra stycket om ansvar
för redare som inle fullgör sin skyldighet alt till sjömansskattekontoret
inbetala sjömansskatt. Bestämmelsen har genomgått vissa ändringar. Bl. a. har
fängelsestraffets maximum höjts från sex månader till att år. I övrigt hänvisas
till vad som anförts i specialmotiveringen till 81 § UF,
29 §,
Denna
paragraf föreskriver alt straff enligt förordningen om sjömansskatt inte skall
inträda om gärningen är belagd med straff enligt strafflagen. Bestäramelsen
har föreslagits skola utgå såvitt avser annat än sekre-lessbrolt.
EnUgt
förslaget innehåller paragrafen de sekrelessföreskrifter som nu finns i 28 §.
Föreskrifterna har ändrats endast i redaktionellt avseende.
302 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m.
m.
9
§. Paragrafens nuvarande straffbestämmelser har föreslagits skola ändras i sak
endast såtillvida att dagsbotsminimum i första och andra styckena utgår samt
att bötesmaximum i tredje stycket höjs från 300 till 500 kr. Den i andra
stycket angivna grunden för att utdöma fängelsestraff skall också utgå.
Självfallet skall frihetsstraff bara användas i särskilt kvaUficerade fall.
Straffbestämmelsen i tredje stycket skall ej tillämpas om gärningen är belagd
med straff i skattebrottslagen. Ringa fall skall inte medföra ansvar enligt
förstatredje stycket.
11
§. Denna paragraf har föreslagits skola upphävas. Den har ersatts med bestämmelser
i skaltebrottslagen (jfr kommentaren till 118 § TF).
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror
som användas för framställning av fettemulsion m. m.
13 §.
Paragrafen
innehåller f. n. straff- och vitesbestämmelser för den som underlåter att avge
deklaration inom föreskriven tid. Bestämmelserna har ändrats såtillvida som
att subjektiva rekvisit har införts samt att straffet har föreslagits vara
dagsböter i stället för penningböter. Straffbestämmelserna i skattebroltslagen
skall tillämpas i första hand. SlutUgen har införts föreskrift om att ringa
fall inte skall medföra ansvar.
14 §.
Paragrafen,
som har en erinran om att SkSL kan bli tillämplig på den som lämnat oriktig
uppgift i deklaration, har ersatts av bestämmelser i skattebrottslagen (jfr
kommentaren till 118 § TF).
15 §.
Paragrafen
har straffbestämmelser av ordningskaraktär samt vitesi-föreskrifter. Innebörden
av förslaget är huvudsakligen att bötesmaximum höjts från 300 tiU 500 kr.
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt
34 §. Paragrafens första
stycke, som har en erinran om att SkSL kan bli tillämplig på oriktig uppgift i
deklaration, har ersatts med bestämmelser i skattebroltslagen (jfr kommentaren
UU 118 § TF).
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 303
Andra
styckets straffbestämmelse för distributör av elektrisk kraft som lämnar
oriktig uppgift i deklaration till ledning för annans (enskild förbrukares)
energiskatt innefattas av skattebrottslagens straffbestämmelser, nämligen dem
som gäller skattebedrägeri och vårdslös skatteuppgift.
Paragrafen
har därför föreslagits skola upphävas.
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker
10 §,
Paragrafen
innehåller straffbestämmelser av ordningskaraktär. Bötesmaximum har höjts från
300 till 500 kr,
11 §.
Denna
paragraf har ersatts med bestämmelser i skattebrottslagen (jfr kommentaren tiU
118 § TF).
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1961:653) om brännoljeskatt
16
§.
Paragrafen
har i sin nuvarande lydelse en straffbestämmelse för den som i strid mot 10 §
levererat eller förbrukat obeskattad brännolja för drift av motor i
motorfordon. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst ett år. Den som
förskyllt frihetsstraff kan också dömas till straffskatt. Förseelse som är
ursäktlig eller ringa skall inte medföra ansvar. Slutligen innehåller
paragrafen f. n. en regel om att åtal får ske endast efter anmälan av beskattningsmyndigheten.
Förslaget innebär vissa sakUga
och redaktionella ändringar av den nuvarande paragrafen. Sålunda har
subjektiva brotlsförutsättningar i form av uppsåt och grov oaktsamhet införts.
Ringa fall skall liksom hittills inle medföra ansvar. Straffet skall alltjämt
vara dagsböter eller fängelse i högst ett år, men institutet straffskatt
utmönstras.
Straffbestämmelsen skall
vara tillämplig endast om gärningen inte är belagd med straff i
skattebrottslagen. Eftersom också oregistrerad leverantör eller förbrukare av
obeskattad brännolja i princip är deklarationspliktig, blir det möjligt att
bestraffa den som med avsikt all undandra skatt underlåter alt deklarera en
obehörig leverans eller förbrukning av obeskattad brännolja för skattesvindel
enligt skattebroltslagen. Av samma skäl kan administrativ avgift påföras sådan
person.
Med ringa fall menas i
första hand leverans eller förbrukning av en mindre kvantitet. Särskilt om det
gäller ett engångstillfalle, torde åtal kunna underlåtas även om kvantiteten
inte är obetydlig. Som tidigare nämnts
304 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
avses
den administrativa sanktionen skola förskjuta ålalsgränsen för ringa fall uppåt
i jämförelse med nuvarande praxis,
17 §.
Paragrafen
innehåller f. n. straffbestämmelser för den som inte iakttar vissa
räkenskapsskyldigheter i 11 § eller andra skyldigheter som meddelas särskilt
med stöd av förordnande enligt 12 §.
Förslaget
innebär att straffbestämmelsen för den som bryter mot 11 § skall upphävas.
Förfaranden av detta slag koramer atl kunna bestraffas som räkenskapsbroll
enligt skattebroltslagen. Den som bryter mot 12 § skall alltjämt straffas
enligt detta lagrum om uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. I ringa fall
skall ej dömas lill ansvar enligt paragrafen.
18 §.
Paragrafen,
som har en erinran om alt SkSL kan bli tillämplig på oriktig uppgift i
deklaration, har föreslagils skola upphävas. Den har ersatts med bestämmelser
i skaltebrottslagen (jfr kommentaren lill 118 § TF),
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift
3 § .
Den
föreslagna ändringen i denna paragraf är betingad av atl de administrativa
avgifterna inte skall tillämpas på förevarande område,
8 § ,
Denna
paragraf har i sin nuvarande lydelse en straffbestämmelse för den som till frökontrollanstalt
lämnar oriktig uppgift om varas slag eller sorl under förutsättning att han
insett eller bort inse oriktighelen. Straffet är dagsböter.
Denna
straffbestämmelse skall efter vissa ändringar de subjektiva
brottsförutsättningarna ändras till uppsåt och grov oaktsamhet alltjämt ha
sin plats i paragrafen men i elt andra stycke.
I
första stycket av paragrafen finns en ny straffbestämmelse som avser att skydda
uttagandet av växlförädlingsavgift. Brottet har konstruerats soiii ett farebrolt.
De objektiva rekvisiten överensstäraraer i huvudsak med gärningsbeskrivningen
för vårdslös skatleuppgifl enligt 8 § förslaget till skattebroltslag.
Subjektivt krävs uppsåt eller grov oaktsamhet. Straffet skall vara dagsböter
eller fängelse i högst två år. Avsikten är all frihetsstraff skall komina i fråga
främst vid uppsåtligt brott.
I
tredje stycket föreskrivs alt ringa brott enligt första eller andra stycket inle
skall medföra ansvar.
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 305
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1967: 340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets område
34 § .
Den
föreslagna ändringen i denna paragraf beror på att nuvarande 48 § FF upphävs.
34
a §.
1
denna paragraf, som är ny, föreskrivs straffbestämmelser lill skydd för
jordbrukels prisregleringsavgifler, eftersom dessa avgifter inle skall
om-fallas av skattebrottslagen.
Paragrafens första stycke
innehåller straffbestämmelser för den som till ledning vid fastställande av
avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift
och därigenom föranleder fara för att avgift undandras. Brottskonstruklionen
överensstämmer i huvudsak med den i 8 § förslaget till skaltebrottslag.
Straffet skall vara böter eller fängelse i högst två år. Avsikten är att
frihetsstraff skall komma i fråga främst vid uppsåtligt brott. Bestämmelsen
skall ej tillämpas om gärningen är belagd med straff i VSL.
Enligt
paragrafens andra stycke straffas den med dagsböter som gör sig skyldig till
deklarationsförsummelse eller inte sörjer för eller bevarar rä-kenskapsraalerial
för uppgiftsskyldighetens fullgörande.
I
tredje stycket föreskrivs att ringa brott enligt denna paragraf inte skall
medföra ansvar. Eftersom administrativt sanktionssystem saknas på detta
avgiftsområde bör beloppsgränsen vid ringa fall allmänt sett ligga lägre än för
motsvarande fall inom den centrala skallestrafflagstiftningen.
Förslaget
till förordning om ändring i kupongskatteförordningen (1970: )
Som
nämnts i avsnittet "Nuvarande ordning m.m." har i prop. 1970: 134
lagts fram förslag till ny kupongskalteförordning, som är avsedd alt träda i
kraft den 1 januari 1971. Denna proposition har ännu inte behandlats av
riksdagen. De straffbestäramelser som föreslås i förevarande sammanhang är
emellertid avsedda att ingå i den nya kupongskatteförordningan. Det följande
utgår således från de straffbestämmelser som intagits i nämnda proposition.
Innan
straffbestämmalserna berörs är det lämpligt att i korthet redogöra för de nya
materiella regler om kupongskatt som föreslagits.
Kupongskatt
skall som hittills vara en form av statlig inkomstskatt för utdelning på aktie
i svenskt aktiebolag. Kupongskall skall betalas i huvudsak av utdelningsberältigad,
som varken är bosalt eller stadigvarande vistas här i landet. F. n. sker skatteavdrag
i saraband med all den utdelnings-berättigade lyfter utdelningen och på
grundval av uppgifter, som han lämnar
306 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
på
särskild blankett. Uppbörden av kupongskatten ombesörjs i princip av det
utdelande bolaget, som inom viss tid efter det att utdelningen blivit tUl-gänglig
för lyftning har att till statsverket inleverera dels den kupongskatt som skall
utgå enligt de blanketter som bolaget fått in till följd av redan lyfta
utdelningar, dels kupongskatt för utdelning som då ännu ej lyfts. Sedan sker
en fortlöpande avräkning mellan bolaget och staten varvid bolaget får tillbaka
vad som betalats i förskott för sådana utdelningar som inte skall beläggas med
kupongskatt. Detta system avses skola i huvudsak bibehållas för de bolag som
fortfarande betalar utdelning mot företeende av kupong.
Emellertid
avses fr. o. m. den 1 januari 1971 ett nytt system för aktiehantering skola
kunna tillämpas. Detta system innebär att utdelning kan utbetalas, inle mot
föreleende av kupong, utan på grundval av registrering av den rätt som medför uldelningsrätlen,
dvs. i huvudsak aktieinnehavet. Systemet är avsett alt tillämpas av främst
sådana aktiebolag vars aktier är spridda på många händer, dvs. i huvudsak
börsnoterade aktier och aktier som noteras på den s. k. fondhandlarlistan. De
bolag som tillämpar det nya systemet kallas i förslaget till ny
kupongskatteförordning för avstäm-ningsbolag. Det nya förenklade systemet för
aktiehantering kommer inte att kunna tillämpas på en gång av alla bolag som
skall använda systemet. Först efter en ganska lång övergångstid torde det vara
genomfört för alla bolag som nu avser att tillämpa systemet.
Registreringen
av aktieägare och andra uldelningsberättigade i avstäm-ningsbolag kommer att
ske centralt i ett särskilt för ändamålet skapat organ. Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag, som skall drivas genom samverkan mellan staten och fondkommissionärerna.
Under vissa förutsättningar kan s. k. förvaltarregislrering få ske. Delta
innebär att förvaltaren som måste ha Kungl. Maj :ts auktorisalion eller
tillstånd blir registrerad hos VPC i stället för aktieägaren. VPC och svensk
förvaltare avses skola ombesörja uppbörden av kupongskatt på grundval av de
uppgifter som lämnas av den registrerade utdelningsberättigade.
Enligt
7 § första stycket i den föreslagna kupongskalteförordningen, vilken
bestämmelse avser avslämningsbolag, skall VPC vid utbetalning av utdelning
innehålla kupongskatt där ej av tiUgänglig uppgift om den uldelningsberättigade
framgår alt denne ej är skatlskyldig. Kupongskatt skall innehållas också om
utdelning ej kunnat ske till följd av bristande uppgift av den utdelningsberättigade,
I 7 § andra stycket föreskrivs all uppgift som avses i första stycket skall
avges skriftligen och lämnas till VPC i samband med begäran om införing i
aktieboken eller viss förteckning samt i övrigt när VPC begär det. Uppgiften
skall lämnas av den som avses med införingen. Ändras förhållande varom uppgift
lämnats och som är av betydelse för bedömning av frågan om skattskyldighet
enligt kupongskalteförordningen, skall uppgiftslämnaren utan dröjsmål
skriftligen anmäla detta
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 307
till
VPC. Av 12 § framgår att vid förvaltarregistrering som avser svensk förvaltare,
uppgiftsskyldigheten skall fullgöras gentemot förvaltaren i stället för
gentemot VPC.
I 14 § första stycket i
den föreslagna kupongskatteförordningen, vilken bestämmelse avser annat
aktiebolag än avslämningsbolag, föreskrivs att när uppgift om aktieutdelning
enligt 43 § 1 mom. TF avges, uppgiftslämnaren skall på heder och samvete på
blankett enligt fastställt formulär besvara frågor till ledning för bedömande
om den utdelningsberättigade är skattskyldig. Är ej svaren sådana att därav
uppenbarligen framgår att den ut-deltiingsberättigade inte är skattskyldig för
utdelningen, skall kupongslcatt för utdelningen innehållas vid utbetalningen.
De straffbestämmelser som
föreslagits skola gälla i kupongskattehänseende fr, o. m. den 1 januari 1971
har tagits in i 31 §, Enligt 31 § första stycket skall dömas till böter för
underlåtenhet att fullgöra vissa närmare angivna skyldigheter. Det rör sig här
huvudsakligen om skyldighet att innehålla och inbetala kupongskatt samt viss
redovisnings- och uppgiftsskyldighet. Andra stycket innehåller
straffbestämmelser för den som i fall som avses i 7 § andra stycket eller 14 §
första stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift
eller underlåter att anmäla ändring i förhållande som avses med redan avlämnad
uppgift, om den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten är ägnad att leda lill
för låg kupongskatt för den försumlige eller den han företräder. Straffet är
böter eller fängelse i högst sex månader,
EnUgt
31 § tredje stycket i den genom prop, 1970: 134 föreslagna kupongskatteförordningen
föreskrivs all i ringa fall inte skall dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket, I ett fjärde stycke föreskrivs att ansvar enligt första eller
andra stycket inte inträder om gärningen är belagd med straff i BrB.
Utredningen, som inte har
haft anledning att känna till förslaget i prop. 1970:134, har föreslagit att
skattebrottslagen skall gälla i fråga om ansvar för förfaranden som avser skatt
enligt den nu gällande förordningen om kupongskatt.
Reglerna i den föreslagna kupongskalteförordningen
är sådana att skattebrottslagen svårligen låter sig anpassas för överträdelser
av reglerna. Påförande av kupongskatt genom myndighels försorg avses skola ske
endast i undantagsfall. Vidare är förfarandet vid registrering hos VPC och det uppgiftslämnande
som sker i anslutning härtill inte av samma karaktär som lämnandet av uppgifter
till skattemyndigheter. För att nämna en avgörande skillnad: någon allmän skyldighet
att registrera aktieinnehav finns inte. Den som inle registrerar sitt
aktieinnehav riskerar i stället att gå miste om utdelningen, I fall där
bristande uppgifter om aktieinnehavaren föreligger skall kupongskatt alltid
innehållas. Visar det sig att den utdelningsberättigade inte var skattskyldig
för kupongskatt återbetalas kupongskatten efter särskild utredning.
308 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Även
när det gäller utdelning i annat aktiebolag än avslämningsbolag är
skattebrottslagens regelsystem mindre lämpligt. Inte heller i dessa fall sker i
normalfallet någon skallepåföring genom myndighets försorg. Skatleupp-börden
ombesörjs vanligen av bankerna. Det kan visserligen förekomma att utdelningsuppgiflerna
innehåller oriktiga uppgifter. Detta kan då leda till att banken vilseleds.
EnUgl
min mening synes det lämpligast all i princip behålla de särskilda straffregler
i kupongskalteförordningen som tagits upp i prop. 1970: 134. Emellertid
innehåller det föreUggande förslaget viss straff skärpning för all bringa de
överträdelser, som företer paralleller till de aUmänna skattebrotten, i nivå
med dessa vad beträffar slraffraälningen.
31 §,
För
innehållet i 31 § enligt förslaget i prop 1970:134 har redogjorts i det
föregående, I det nu föreUggande förslaget innehåller 31 § första stycket de
bestämmelser om uppsåtliga förfaranden som i det förstnämnda förslaget tagits
upp i andra stycket. En straffskärpning har föreslagits, vilket är avsett atl
bringa de förfaranden som i många hänseenden är atl jämställa med skattebrott
i överensstämmelse slraffmässigt sett med dessa brott.
I
andra stycket återfinns straffbestämmelserna för vårdslöshetsbrott.
I
tredje stycket har tagits in en bestämmelse om ansvarsfrihet vid friviUigt tillbakaträdande
från brott. Bestämmelsen motsvarar 14 § förslaget till skaltebrottslag.
Fjärde
stycket irmehåller en bestämmelse om att ringa fall av vårdslöshetsbrott inte
skall föranleda ansvar enligt andra stycket. Den motsvarar bestämmelsen i
tredje stycket i förslaget i prop. 1970: 134.
32 §,
Paragrafen är ny,
I
första stycket har tagits in da bestämmelser som nu finns i 31 § första stycket
i förslaget i prop, 1970: 134. Subjektiva brotlsförutsättningar i form av
uppsåt och grov oaktsamhet har införts, vilket motsvarar vad som föreslagits
för liknande förseelser på andra områden av skatterätten.
Andra
stycket innehåller en bestämmelse om alt ringa fall inle skall föranleda ansvar
enligt första stycket. Den motsvarar bestämmelser i 31 § tredje stycket i
förslaget i prop. 1970: 134.
Tredje
stycket motsvarar 31 § fjärde stycket i förslaget i prop. 1970: 134.
övriga
förslag till författningsändringar
I ell
antal förordningar som tidigare inte behandlats i detta sammanhang finns f. n.
bestämmelser som erinrar om atl SkSL kan bli tillämplig.
Förslagen
till ändring i dessa förordningar innebär att hänvisningsbestäni-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 309
melserna
utgår. De har ersatts av bestämmelser i skattebrottslagen som direkt anger
lagens tillämpningsområde och därför har en annan betydelse än
hänvisningsbestämmelserna. Ändringar av sådant slag har föreslagits i förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, förordningen om
särskild varuskatt, förordningen om skatt å vissa pälsvaror, förordningen om
försäljningsskatt, förordningen angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, förordningen om utjämningsskatt å vissa varor, förordningen om
bensinskatt, förordningen om tobaksskatt samt förordningen om gasolskatt.
Vidare har ändringar skett, som betingals av straffbestämmelserna i förslaget
till skaltebrottslag. Här märks ändringar i förordningen om gasolskatt och i
bokföringslagen. Slutligen har redaktionella ändringar företagits i lagen om
redareavgift för sjöfolks pensionering och i förordningen om allmän
arbetsgivaravgift.
övergångsbestämmelser
Påföljdsreformen
är avsedd alt tillämpas fr. o. ni. den 1 januari 1972. Skatte- och
avgiftstillägg samt förseningsavgift skall inte påföras i den mån det är fråga
om förfarande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.
Beträffande straffbestämmelserna skall följande anföras.
De
nyss berörda förfatlningsbestäramelserna om att SkSL gäller i fråga om ansvar
för den som lämnat oriktig uppgift i självdeklaration eller till sådan
deklaration hörande handling, eller dylikt, är som tidigare antytts endast
upplysande och inle konstitutiva, dvs. frågan huruvida SkSL gäller eller inte
avgörs enbart enligt de förutsättningar som finns angivna i denna lag. I detta
hänseende sker den ändringen genom förslaget att de skatter och avgifter i
fråga om vilka skattebrottslagen gäller är direkt uppräknade i 1 §. SkSL:s tiUämpningsområde
bestäms däremot av hur begreppet "skatt eller allmän avgift" tolkas,
vilket givetvis gäller även i den mån såsom strax skall beröras SkSL skall
tillämpas efter utgången av år 1971.
En
straffrättsUg huvudprincip inom både den allmänna straffrättens och
specialstraffrättens område är att ingen får dömas för gärning, som inle var
straffbelagd när den begicks, och vidare att straff skall bestämmas efter den
lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas skall
den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare
straff. Grundsatsen har koramil till uttryck i 5 § första och andra styckena
lagen (1964: 163) om införande av BrB.
Frågan
vilka bestämmelser som skall gälla i övergångsskedet bör ses mot bakgrunden atl
påföljdssystemet även om det är uppbyggt av såväl administrativa som judiciella
komponenter är elt enhetligt instrument för samhäUets beivrande av skatte-
och avgiflsundandragande. Även i de fall således när en påtaglig skärpning
skett av förutsättningarna för straffbarhet
310 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
såsom t. ex, i fråga om det föreslagna brottet vårdslös skatteuppgift i jämförelse
med det nuvarande brottet vårdslös deklaration är det inte ett utslag av en
mildare samhällsreaktion, utan endast av synsättet att denna reaktion inte i
alla nu möjliga fall bör föranleda straffpåföljder. Det är därför inte något
avsteg från den grundtanke som ligger bakom den nyssnämnda straffrättsliga
huvudprincipen att som skett i övergångsbestämmelserna till förevarande förslag
till skattebroltslag låta SkSL gälla utan inskränkning även efter
skattebrottslagens ikraftträdande i fråga om gärning som begåtts före
ikraftträdandet, I sådant fall kan det nämligen aldrig bli fråga om
administrativa sanktioner enligt det föreliggande förslaget. Denna lösning är
också den mest praktiska. Med hänsyn till de delvis relativt omfattande omkonslruktioner
som skattebrotten undergått i förslaget skulle del i åtskilliga fall leda till
betydande svårigheter atl avgöra enligt vilken lag gärningen är att anse som
mildast bedömd. Som nyss framhållits är en sådan jämförelse inte heller
motiverad av en ändrad samhällssyn i princip vad beträffar förfaranden av det
slag som bestraffas enligt skaltebrottslagen.
Genom
påföljdsreformen har åtskilliga specialstraffrättsliga bestämmelser i de olika
skatte- och avgiflsförfattningarna kunnat upphävas. Som exempel kan nämnas
straffet för underlåtenhet att avlämna självdeklaration enligt 120 § första
stycket TF och straffet för åsidosättande av skyldighet alt sörja för och
bevara underlag för fullgörande av deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
121 § första stycket TF. Den förstnämnda straffbestämmelsen ersätts dels med
administrativ avgift, dels med straffbestämmelserna om skatlesvindel. Straffet
enligt 121 § första stycket TF ersätts med det föreslagna straffet för räkenskapsbroll
i skaltebrottslagen. Eftersom varken administrativ avgift eller straff för räkenskapsbroll
kan komma i fråga vid förfarande som hänför sig enbart till tiden för
påföljdsreformens ikraftträdande, och eftersom det inte är avsikten att
förfaranden av här avsedd art skall få passera ulan samhällsreaktion, har
föreslagits att de äldre bestämmelserna skall få gälla även efter
ikraftträdandet i fråga om förfarande eller underlätenhet som ägt rum före
ikraftträdandet. Av motsvarande skäl har i förslaget tagils upp en liknande
övergångsbestämmelse rörande följande straffbestämmelser, nämligen:
MF:
67 §,
AVGF:
33 § och 34 § första och tredje styckena,
stämpelskatteförordningen:
53 § samt beträffande fall som avses i 41 a §, 51 § och 54 § första stycket,
förordningen
om allmän energiskatt: 34 § andra stycket,
förordningen
om brännoljeskatt: 16 och 17 §§.
I
övriga fall gäller för straffbestämmelserna nyssnämnda grundprincip i 5 §
första och andra styckena lagen om införande av BrB i fråga om till-lämpningen
i övergångsskedet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971 311
HemstäUan
Jag hemställer, att lagrådels yttrande genom utdrag av
protokollet inhämtas enligt 87 § regeringsformen över de inom
finansdepartementet upprättade förslagen (se s. 188189) tiU
skattebrottslag (1),
lag om ändring i uppbördsförordningen (1953:272) (7),
såvitt avser 81 §,
lag om ändring i bokföringslagen (1929:117) (27),
lag om ändring i förordningen (1967:139) om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift (28), såvitt avser 8 §,
lag om ändring i förordningen (1967: 340) med vissa
bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område (29), såvitt avser 34 a §
första och tredje styckena.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet: Margit Edström
312 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Bilaga
1
1) Förslag
till
Skattebrottslag
Härigenom
förordnas som följer.
Inledande
bestämmelser
1
§ Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt
1. förordningen (1908:
128) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, förordningen (1927: 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, kommunalskallelagen (1928:370), förordningen
(1933: 395) om ersättningsskatt, förordningen (1941; 416) om arvsskatt och
gåvoskatt, förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift, förordningen
(1947:576) om statUg inkomstskatt, förordningen (1947:577) om statlig
förirögenhetsskatt, förordningen (1958: 295) om sjömansskatt, förordning
en (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
2, förordningen (1941:251) om särskild varuskatt,
förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror, förordningen (1948:85) om
försäljningsskatt, förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m, m,,
förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror som användas för
framställning av fettemulsion m, m,, förordningen (1956: 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957:262) om allmän
energiskatt, förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt-
och läskedrycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor,
förordningen (1961:372) om bensinskatt, förordningen (1961:394) om tobaksskatt,
förordningen (1961:653) om brännoljeskatt, stämpelskatteförordningen (1964:308),
förordningen (1964:352) om gasolskatt, förordningen (1966: 21) om särskild
skatt på motorbränslen, förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt,
3, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring i vad
avser obligatorisk försäkring, lagen (1955: 469) angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete m, m,, förordningen (1960:77) angående
byggnadsforskningsavgift, lagen (1961: 300) om redareavgifl för sjöfolks
pensionering, lagen (1962: 381) om allmän försäkring, lagen (1962:398) om
finansiering av folkpensioneringen, förordningen (1968:419) om allmän
arbetsgivaravgift,
4. 2
§ 2 mom. uppbördsförordningen (1953: 272).
Lagen
tillämpas ej om skatten eller avgiften fastställes eller uppbäres i den ordning
som gäller för tull och ej heller beträffande restavgift, skattetillägg eller
liknande avgift.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 313
Skattebrott
2 §
Den
som i handling till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift
uppsåtligen lämnar oriktig uppgift och därigenom föranleder att skalt eller
avgift påföres med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp dömes
för skattebedrägeri till fängelse i högst två år.
3 §
Om
brott som avses i 2 § med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa, dömes
för ringa skattebedrägeri till böter.
4 §
Om
brott som avses i 2 § är att anse som grovt, dömes för grovt skattebedrägeri
till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Brottet
bör anses som grovt om det rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt
farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger.
5 §
Den
som med avsikt att undandraga skalt eller avgift underlåter atl avge
deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning för myndighets
beslut i fråga om skatt eller avgift för honom eller den han företräder och
därigenom föranleder att skatten eller avgiften påföres med för lågt belopp dömes
för skattesvindel till fängelse i högst två år.
6 §
Om
brott som avses i 5 § med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa, dömes
för ringa skattesvindel till böter.
7 §
Om
brott som avses i 5 § är att anse som grovt, dömes för grov skattesvindel till
fängelse i högst sex år.
Brottet
bör anses som grovt om det rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt
farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger.
8 §
Den
som i handling till ledning för myndighels beslut i fråga om skatt eller avgift
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att
skatt eller avgift påföres med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för
högt belopp dömes, om gärningen rör betydande belopp, för vårdslös
skatteuppgift till böter eller fängelse i högst två år.
9 §
För
försök till skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri, skattesvindel eller grov
skattesvindel dömes till ansvar enligt 23 kap. 1 § brottsbalken.
Uppbördsbrott
10 §
Den
som uppsåtligen underlåter att till uppbördsmyndighel avge föreskriven
handling avseende redovisning av skatt eller avgift, som innehållits
314 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
för
annan, eller i sådan handling uppsåtligen lämnar oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för atl skatten eller avgiften ej tillgodoräknas eller tillgodoräknas
med orätt belopp dömes för oredlighet med uppbördsuppgift till fängelse i högst
ett år.
11 §
Om
brott sora avses i 10 § med hänsyn lill omständigheterna är att anse som ringa,
dömes för ringa oredlighet med uppbördsuppgift till böter.
12 §
Den
sora av grov oaklsarahel begår gärning som avses i 10 § dömes för vårdslöshet
med uppbördsuppgift till böter eller fängelse i högst sex månader.
Räkenskapsbrott
13 §
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet
eller skyldighet att föra eller bevara för kontroll av skatt eller avgift
särskilt föreskrivna räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar myndighets
kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift dömes för
räkenskapsbrott till böter eller fängelse i högst två år.
Ansvar enligt första
stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.
övriga
bestämmelser
14 §
Ansvar
enligt 212 § inträder ej för den som frivilligt vidtager åtgärd, genom vilken
skatten eller avgiften kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp.
15 §
Ansvar
enligt 12 eller 13 § inträder ej, om brottet är att anse som ringa.
16 §
Ätal
för brott enligt 3, 6 eller 11 § får väckas endast om det är påkallat av
särskilda skäl.
17 §
Ulan
hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3, 6 eller
1012 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom fem år från den dag då brottet begicks.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972, då skatleslrafflagen (1943: 313) skall
upphöra att gälla. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om
gärning som begåtts före ikraftträdandet.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 315
Bilaga
2
Skattestrafflagutredningens
förslag till skattebrottslag
Härigenom
förordnas som följer.
1 §.
Denna
lag gäller om särskild föreskrift därom meddelas i författning angående skalt
eller allmän avgift.
2 § .
Den
som i deklaration, arbetsgivamppgift eller annan utsaga till ledning vid
fastställande av skalt eller avgift uppsåtligen lämnar osann uppgift eller
förtiger sanningen dömes, om gärningen innebär fara för att skall eller avgift
undandrages det allmänna, för skatte- eller avgiftsbedrägeri till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Delsamma gäller om skatt-
eller avgiftsskyldig underlåter alt avgiva i lag eller annan författning
föreskriven utsaga som avses i första stycket med uppsåt att därigenom
undandraga det allmänna skalt eller avgift och underlåtenheten innebär fara
härför.
3 § .
Är
brott som avses i 2 § alt anse som grovt skall för grovt skatte- eller avgiftsbedrägeri
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen
begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eUer om brottet avsett
betydande värde eller eljest varit av stor omfattning.
4 § .
Den
som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 2 § första stycket dömes för
vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga lill böter eller fängelse i högst två år.
I
ringa fall dömes ej till ansvar.
5 §.
Den
som i deklaration, arbelsgivaruppgift eller annan utsaga till ledning vid
beräkning av preliminär skatt eller avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen dömes, om gärningen innebär fara
för att skatt eller avgift undandrages det allmänna, för osann uppbördsutsaga
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma
gäller den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller
förtiger sanningen om förhållande som har betydelse för skyldighet att
verkställa skatteavdrag eller för prövning av fråga om anstånd med inbetalning
av skatt eller avgift.
I
ringa fall dömes ej till ansvar.
316 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
6 § .
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att verkställa
skatteavdrag för betalning av annans skatt dömes för underlåtenhet att innehåUa
skatt till böter eller fängelse i högst ett år.
I
ringa fall dömes ej till ansvar.
7 § .
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala
skatt som innehållils för annan dömes för uppbördsbrott till böter eller
fängelse i högst ett år.
Är
uppsåtligen begånget brott med hänsyn till att osann uppgift lämnats i fråga om
storleken av verkställt skatteavdrag eller eljest att anse som grovt dömes till
fängelse i högst två år.
I
ringa fall dömes ej lill ansvar,
8 § .
Den
sora uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att föra och
bevara räkenskaper eller anteckningar för fullgörande av deklaralions-eller
annan uppgiftsskyldighet och därigenom omöjliggör eller försvårar
uppgiftsskyldighetens fullgörande eller kontrollen därav dömes för räkenskapsförsummelse
till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff
i brottsbalken.
I
ringa fall dömes ej till ansvar.
9 §.
Har
någon som ådragit sig ansvar för brott enligt 25 § frivilligt rättat osann
uppgift eller eljest frivilligt vidtagit åtgärd som medfört att skatt eller
avgift icke undandrages det alhnänna, dömes han ej till ansvar,
10 §,
Är
brott som avses i 2 § att anse som ringa må åklagare ej väcka åtal med mindre
det av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971,
2. Genom denna lag upphävs skattestrafflagen den 1
juli 1943 (nr 313).
3. Den gamla lagen tillämpas för gärning avseende
skatt eller avgift som påförts eller erlagts eller, om uppgiftsskyldigheten
rätt fullgjorts, bort påföras eller erläggas före ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens
förslag till lag om ändring i taxerings-förordningen (1956:623)
Härmed
förordnas i fråga om taxeringsförordningen (1956: 623 )i dels att 98 § 1 och 2
mom., 105 § 2 mom., 115 och 117121 §§, 171 § 1 mom. samt 186 § skall ha nedan
angivna lydelse,
' Senaste lydelse av 98 § 1 och 2 mom. se 1958: 85, av 105
§ 2 mom. se 1958: 87, av 115 och 117 §§ se 1956: 623, av 118 § se 1965: 753, av
119 och 120 §§ se 1956: 623, av 121 § se 1961:310 samt av 171 och 186 §§ se
1956:623.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 317
dels
att i förordningen skall införas nya bestämmelser, 105 § 3 mom. och 116 a116 h
§ samt närmast före 116 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse,
dels
att till förordningen skall fogas en bilaga med särskilda bestämmelser för
beräkning av skattetillägg enligt 116 a § av nedan angivna lydelse,
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
98 §.
1 mom.
Talan mot kammarrättens / mom. Talan mot kammarrättens
utslag i mål rörande taxering föres utslag i mål rörande taxering eller
hos Kungl, Maj:t genom besvär, vil- skattetillägg föres hos Kungl, Maj:t
ka skola vara inkomna till finansde- genom besvär, vilka skola vara in-
parlementel inom två månader efter komna till finansdepartementet in
del klaganden erhållit del av kam- om två månader efter det klaganden
marrältens utslag, erhållit del av kammarrättens utslag,
2 mom.
Talan rörande----------------------------- 500 kronor.
Utan
tillstånd----------------------------------- 50 000 kronor.
Prövningstillstånd
må---------------------- Kungl. Maj :ts beslut.
Talan rörande skattetillägg får särskilt komma under KungL Maj:ts
prövning endast efter tiUstånd som avses i tredje stycket.
105
§. 2 mom. Bestämmelserna i 1 mom. 2 mom. Om kammarrätten eller skola
hava motsvarande tillämpning Kungl. Maj:t vid prövning av anför-å prövningsnämnd;
dock skall, da besvär enligt denna förordning därest hos
prövningsnämnd i lån finner att skattetillägg uträknats till fråga
uppkommer om vidtagande av för högt belopp eller medför pröv-här ovan omförmäld
åtgärd beträf- ningen befrielse från eller nedsätt-fande taxering inom
annat prov- ning av taxering, skall därav föran-ningsdistrikt än det, som
besvären ledd ändring av skattetillägg ske. angå, ärendet i hela dess vidd
överlämnas till avgörande av den mellankommunala prövningsnämnden.
3 mom. Bestämmelserna i 1 och 2 mom. skola hava motsvarande till-lämpning
å prövningsnämnd; dock skall därest hos prövningsnämnd i län fråga uppkommer om
vidtagande av här ovan omförmäld åtgärd beträffande taxering inom annat prövningsdistrikt
än det, som besvären angå, ärendet i hela dess vidd överlämnas till avgörande
av den mellankommunala prövningsnämnden.
115
§.
Eftertaxering må icke ske med Eftertaxering må icke ske med
mindre
fråga därom prövats inom mindre fråga därom prövats inom fem år efter det
år, då taxeringen fem år efter det år, då taxeringen
318
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
{Nuvarande
lydelse)
rätteligen
bort verkställas i första instans. Har den skattskyldige avlidit, åsättes eftertaxering
hans dödsbo, dock att sådan eftertaxering icke må ske med mindre fråga därom
prövats inom två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning
efter honom blivit ingiven för registrering.
(Föreslagen
lydelse)
rätteligen
bort verkstäUas i första instans.
Även
efter den i första stycket angivna tiden må skattskyldig som åtalats för brott
enligt skattebrottslagen åsättas eftertaxering för vad som enligt åtalet
undgått taxering. Sådan eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom
prövats före utgången au året efter det under vilket den skattskyldige
åtalats. Ogillas åtalet skall den med stöd av detta stycke åsatta eftertaxeringen
undanröjas av prövningsnämnden.
Har
den skallskyldige avlidit, åsättes eftertaxering hans dödsbo, dock att sådan eftertaxering
icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två år efter utgången av det kalenderår,
under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
A'7y a. Om skattetillägg 116 a §. Skattetillägg utgår vid inkomsttaxering
eller förmögenhetstaxering,
1) då skattskyldig i uppgift eller annan upplysning,
avgiven till ledning vid taxeringen, lämnat oriktigt meddelande cch detta
föranlett eller, om det följts, skulle ha föranlett att den skattskyldige eller
med honom samtaxerad person icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad,
2) då självdeklaration frångås med stöd av 21 §,
3) då självdeklaration ej avgivits trots anmaning och
inkomsten därför uppskattats med stöd av sistnämnda paragraf,
4) då självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning,
ej avlämnats eller avlämnats efter utgången av den i 34 § 1 eller 2 mom.
föreskrivna tiden, samt
5) då skattskyldig trots anmaning icke med underskrift
fullständigat avlämnad självdeklaration.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 319
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skattetillägg enligt 3) eller 5) skall undanröjas av prövningsnämnden
därest den skattskyldige inkommer med behörig deldaration inom ett år efter
taxeringsåret.
116
b §.
Skattetillägg beräknas med ledning av de vid denna förordning som
bilaga fogade särskilda beslämmd-serna.
Skattetillägg tiUfaller
statsverket.
116
c §. Skattetillägg må eftergivas då särskilda omständigheter föreligga.
116
d§.
Den lolcala skattemyndigheten beslutar om skattetillägg vad avser
taxering som fastställts av taxeringsnämnd.
Prövningsnämnden
beslutar om skattetillägg vid eftertaxering.
116
e§.
Har besvär anförts över taxering som åsatts av taxeringsnämnd, må den
lokala skattemyndigheten överlämna frågan om skattetillägg vid taxeringen till
taxeringsintendent.
Fråga
om skattetillägg varom i 116 d § första stycket sågs skall avgöras av lokal
skattemyndighet före den 15 december taxeringsåret.
Innan
beslut fattas om påföring au skattetillägg skall den skattskyldige där hinder
ej möter erhåUa tillfälle yttra sig.
116
f§.
Talan
i fråga om beslut om skatti-tillägg, som lokal skattemyndighet påfört eller
bort påföra, föres genom besvär hos prövningsnämnden.
Skattskyldigs besvär skall vara inkomna till prövningsnämndens kansli
senast den 1 mars året efter taxeringsåret om beslut meddelas i debetsedel på
slutlig skatt som den skatt-
320 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
skyldige erhållit före taxeringsårets utgång och eljest inom två
månader efter det han fått del av beslutet.
Taxeringsintendent
äger hos prövningsnämnden yrka påföring av skattetillägg. För
taxeringsintendent talan i fråga om taxering eller eftertaxering, skall talan
om skattetillägg föras i samband därmed.
I
övrigt gäller i fråga om skattetill-lägg i tiUämpliga delar vad i denna
förordning föreskrives rörande besvär över taxeringsnämnds beslut om taxering
och handläggning hos prövningsnämnd av sådana besvär.
116 g §, Talan mot prövningsnämnds beslut och kammarrättens utslag om
skattetillägg må föras genom besvär. Därvid gäller i tillämpliga delar vad i
denna förordning föreskrives rörande besvär över prövningsnämnds beslut och
kammarrättens utslag i mål om taxering.
116 h§. Närmare föreskrifter om åsättande av skattetillägg samt om
befrielse från sådant tillägg meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet, som KungL
Maj:t bestämmer.
117 §.
Innehållet
i-------------------------------- i fråga.
Vad
som-------------------------- avsedda ändamålet.
Ej
heller----------------------------------- är offentligt.
Bryter
någon mot vad ovan i den- Den som bryter mot föreskrift i
na paragraf är stadgat, straffas med denna paragraf dömes till böter eller
dagsböter eller fängelse i högst sex fängelse i högst sex månader, om ej
månader, där ej gärningen är belagd gärningen är belagd med straff i
med straff i strafflagen. brottsbalken.
118 §.
Om
ansvar i vissa fall för den, som Skattebrottslagen gäller i fråga om
lämnat oriktig uppgift i självdekla- ansvar för
förfaranden som avser in-
ration eller till sådan deklaration hö- komsttaxering
eller förmögenhets-
rände handling eller i särskild upp- taxering enligt
denna förordning,
gift angående renskötsel eller i upp-
KungL Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
321
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
lysning,
som i 31 § avses, stadgas i skattestrafflagen.
Förekommer
anledning att brott, som avses i första stycket, förövats, skall förste
taxeringsintendenten göra anmälan till åklagare. Det åligger
taxeringsnämndens ordförande alt underrätta förste taxeringsinten-denlen om
fall, i vilka sådant brott kan misstänkas.
119
Har
den, som är pliktig avgiva självdeklaration, till någon, som enligt denna
förordning är skyldig meddela kontrolluppgift angående honom, lämnat oriktig
upplysning rörande namn eller andra förhållanden och har han därvid haft
uppsåt att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes med
dagsböter, lägst trettio.
(Föreslagen
lydelse)
Förekommer
anledning att brott enligt skattebrottslagen förövats, skall förste
taxeringsintendenten göra anmälan till åklagare. Det åligger den lokala
skattemyndigheten att underrätta förste taxeringsinlendenlen om sådan
anledning förekommer. Taxeringsnämndens ordförande lämnar på anmodan av lokal
skattemyndighet de upplysningar, som kan ha betydelse för myndighetens anmälningsskyldighet.
§.
Har den, som är pliktig
avgiva självdeklaration, till någon, som enligt denna förordning är skyldig
meddela kontrolluppgift angående honom, lämnat oriktig upplysning rörande namn
eller andra förhållanden och har han därvid haft uppsåt att försvåra
uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, dömes till böter, om ej gärningen
är belagd med straff i skattebrottslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration, icke behörigen
avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar han
självdeklaration med så bristfälligt innehåU att den uppenbarligen icke är
ägnad att ligga till grund för taxering, straffes med böter, högst trehundra
kronor.
Till
påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas
1) den
som--------------------
2) den som--------------------
3) den som ej fullgör honom enUgt 37 eller 38 §
åliggande skyldighet att utan anmaning avlämna uppgifter till ledning vid
annans taxering,
-ijden
som ej fullgör vad honom åligger på grund av förordnande, som i 40 § sägs,
11 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10
Den
som underlåter att utan anmaning avlämna uppgifter enligt 37 eller 38 § till
ledning vid annans taxering dömes till böter.
Till
böter högst femhundra kronor dömes
-- eller uppgifter,
-- till beskattning,
3)
den som ej fullgör vad honom åligger på grund av förordnande, som i 40 § sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
322
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
5) den som ej fullgör i 42 § föreskriven skyldighet
alt utan anmaning avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller
bostadsaktiebolag,
6) den som ej fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra och
tredje styckena samt 3 mom. föreskriven skyldighet att avlämna uppgifter om
utdelningar och räntor, saml
7) den som ej fullgör skyldighet enligt 44 § att lämna
uppgift till ledning vid beskattning utom riket.
Vad
i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning, där gärningen är belagd med
straff i strafflagen.
Finnes
försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från
straff frias.
(Föreslagen
lydelse)
4) den som ej fullgör i 42 § föreskriven skyldighet
att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller
bostadsaktiebolag,
5) den som ej fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra och
tredje styckena samt 3 mom. föreskriven skyldighet att avlämna uppgifter om
utdelningar och räntor, samt
6) den som ej fullgör skyldighet enUgt 44 § att lämna
uppgift till ledning vid beskattning utom riket.
7
ringa fall dömes ej till ansvar.
Vad
i denna paragraf föreskrives äger ej tillämpning, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller i skattebrottslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt 20 §
första och andra styckena att sörja för och bevara underlag och har han
därigenom omöjliggjort eller allvarligt försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller kontroll därav, dömes till dagsböter. Föreligga
vid uppsåtligt brott synnerligen försvårande omständigheter, må till fängelse i
högst sex månader dömas.
Har någon i allmän
självdeklaration eller i annan uppgift till ledning för taxering uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnat oriklig uppgift rörande förmögenhet, som skolat
upptagas i deklarationen, straffes, där ej gärningen är belagd med straff i
skattestrafflagen eller innefattar ämbetsbrott, med böter, högst trehundra
kronor.
Har
någon i allmän självdeklaration eller i annan uppgift lill ledning för
taxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriklig uppgift rörande
förmögenhet, som skolat upptagas i deklarationen, dömes, om ej gärningen är
belagd med straff i slcattebrottslagen eller innefattar ämbetsbrott, 727/ böter,
högst femhundra kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
171
§.
1
mom. Den som i allmän fastig- 1 mom. Den som i allmän fastig-
hetsdeklaration eller i
uppgift en- helsdeklaration eller i uppgift enligt ligt 136 § 2 mom. uppsåtligen
eller av 136 § 2 mom. uppsåtligen eller av
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 323
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
grov
vårdslöshet lämnat oriktig upp- grov vårdslöshet lämnat oriktig upp
gift ägnad att leda till för låg taxe- gift, som innebär
fara för att taxe
ring, skall, där ej gärningen är be- ringen blir för
låg, dömes till böter,
lagd med straff i strafflagen, dömas om ej gärningen är
belagd med straff
till dagsböter. i brottsbalken.
186 §,
Den som i särskild fastighetsde- Den som i särskild fastighetsde
klaration eller i uppgift som i 175 § klaration eller i
uppgift som i 175 §
3 mom. sägs uppsåtligen eller av 3 mom. sägs uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet lämnat oriklig upp- grov vårdslöshet
lämnat oriktig upp
gift, ägnad att leda till för låg taxe- gift, som innebär
fara för att taxe
ring, skall, där ej gärningen är be- ringen blir för
låg, dömes till böter,
lagd med straff i strafflagen, dömas om ej gärningen är
belagd med straff
till dagsböter. i brottsbalken.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1971, Äldre bestämmelser gäller vid taxering
och vid eftertaxering för år 1970 eller tidigare år.
Beträffande
gärning avseende skalt för vilken taxering skett eller bort ske före
ikraftträdandet gäller 120 § i dess äldre lydelse.
Skattestrafflagutredningens
förslag till bilaga till taxeringsförordningen (1956: 623) med särskilda
bestämmelser för beräkning av skattetillägg
enligt 116 a §
A.
Skattetillägg vid oriktigt meddelande i uppgift eller annan upplysning avgiven
till ledning vid taxering.
Skattetillägg
beräknas på grundval av det belopp, som undgått eller kunde ha undgått
beskattning till statlig inkomstskatt, kommunal inkomstskatt eller statlig
förmögenhetsskatt.
1.
Har beloppet påverkat eller skulle det, om meddelandet följts, ha påverkat den
lill statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten eller vid samtaxering
summan av de samtaxerades beskattningsbara inkomster, utgår skattetillägg med
följande procentsatser av beloppet eller den del därav som påverkat
beskattningsbar inkomst:
a)
för skatlskyldig, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
vid
beskattningsbar eller sammanlagda beskattningsbara
inkomster av
14 900 kr. 3 %
15 000 34 900 kr. 6 %
35 000 69 900 kr. 10 %
70 000 139 900 kr. 15 %
140 000 kr. 20 %
324 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
b)
för skattskyldig, som avses i 10 § 2 mom, a) och b) förordningen om statlig
inkomstskatt 20 procent och i 10 § 2 mom. c) och d) nämnda förordning 5
procent,
2, Har beloppet påverkat eller skulle det, om meddelandet
följts, ha påverkat den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten,
utgår skattetillägg med 5 procent av beloppet eller den del därav som påverkat
den beskattningsbara inkomsten,
3, Har beloppet påverkat eller skulle det, om
meddelandet följts, ha påverkat den till statlig förmögenhetsskatt
beskattningsbara förmögenheten eller vid samtaxering den sammanlagda
beskattningsbara förmögenheten, utgår skattetillägg med följande procentsatser
av beloppet eller den del därav som påverkat beskattningsbar förmögenhet och
som överstiger skattefritt förmögenhetsbelopp:
a) för
skatlskyldig, som avses i 11 § 1 mom, förordningen om statlig för
mögenhetsskatt, vid
beskattningsbar eller gemensam beskattningsbar
förmögenhet om
100
000199 900 kr, 0,5 %
200 000 kr. 1,0 %
b) för
skatlskyldig, som avses i 11 § 2 mom, förordningen om statlig för
mögenhetsskatt, 0,1 procent.
B. Skattetillägg
då självdeklaration frångåtts med stöd av 21 §.
Skattetillägget
beräknas på det belopp, som utgör skillnaden mellan den genom uppskattning
beräknade inkomsten och inkomsten enligt självdeklarationen eller annat
meddelande som den skaltskyldige lämnat till taxeringsnämnden och utgår i
övrigt med ledning av vad som angives under A,
C. Skattetillägg
då självdeklaration icke avgivits trots erhållen anmaning
och inkomst uppskattas med stöd av 21 §.
Skattetillägget
beräknas på det belopp, som utgör skillnaden mellan den genom uppskattning
beräknade beskattningsbara inkomsten och inkomsten enligt meddelande som den
skattskyldige lämnat till taxeringsnämnden och utgår i övrigt med ledning av
vad som angives under A,
D. Skattetillägg
vid försummelse att avgiva självdeklaration inom den i 34 ,?
1 eller 2 mom. föreskrivna tiden.
Skattetillägget
utgår med 1 procent av den högsta beskattningsbara inkomst som för den
skattskyldige fastställts till taxering för inkomstskatt i kommunen saml med
0,3 procent av den del av den beskattningsbara eller gemensamma
beskattningsbara förmögenheten som överstiger skattefritt belopp vid
förmögenhetsbeskattningen,
E. Skattetillägg
vid underlåtenhet att trots anmaning med underskrift full
ständiga avlämnad deklaration.
Skattetillägg
utgår med belopp beräknat enligt D.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
325
opaginerad Kontrollera mot PDF
F.
Gemensamma bestämmelser
Skattetillägg
angives i helt krontal så att öretal bortfaller. Tillägg, som beräknas enhgt
flera grunder, sammanläggs. Sålunda sammanlagt belopp som underskrider 50
kronor påföres ej.
Skattestrafflagutredningens
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1943:44)
om kupongskatt
Härmed
förordnas i fråga om förordningen (1943: 44) om kupongskatt, dels att 16 §
skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i
förordningen skall införas en ny paragraf, 16 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rörande ansvar för
underlåtenhet av styrelse för aktiebolag att fuUgöra skyldighet enligt 5, 5 a
eller 6 § eller 7 § första stycket första punkten eller 9 § 1 mom. skall 120 §
taxeringsförordningen hava motsvarande till-lämpning.
Har någon i uppgift som
avses i 4 § uppsåtligen lämnat oriktigt svar å någon av de därstädes upptagna
frågorna eller eljest lämnat vilseledande uppgift, eller har någon efter anmaning
enligt 13 § uppsåtligen avgivit oriktig försäkran, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Ej må någon dömas till
ansvar jämlikt denna förordning för det han efter anmaning enligt 13 § avgivit
oriktig försäkran, därest han eljest skulle hava röjt att han uppträdde som
bulvan i strid mot ett enligt lag gäUande förbud.
Skattebrottslagen den ...
gäller i fråga om ansvar för förfaranden som avser skatt enligt denna
förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse av 16 § se 1968: 609.
16 a §. Underlåter
styrelse för aktiebolag att fullgöra skyldighet enligt 5, 5 a eller 6 § eller 7
§ första stycket första punkten eller 9 § 1 mom., dömes till böter, högst
femhundra kronor, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller
skattebrottslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
326
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971 och
skall äga tillämpning på aktieutdelning, som blivit tillgänglig för lyftning
nämnda dag eller senare. Vid tillämpning av 16 § första stycket i dess äldre
lydelse skall hänvisningen till 120 § taxeringsförordningen avse sistnämnda
paragraf i dess lydelse intill ikraftträdandet av denna förordning.
Skattestrafflagutredningens förslag till förordnmg om
ändring i förordningen
(1958: 295) om sjömansskatt
Härmed förordnas i fråga om förordningen (1958: 295) om
sjömansskatt,
dels alt 29 § skall upphöra att gälla,
dels alt
2628 § skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
77ar någon lämnat oriktig uppgift till redare om förhåUande,
som har betydelse för verkställande av avdrag för sjömansskatt, och har han därvid
haft uppsåt att åstadkomma att avdrag icke verkställes eller sker med för lågt
belopp, eller
har någon i ansökan om jämkning av sjömansskatt eller i
annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad
att för honom eller den han företräder leda till frihet från sjömansskatt
eller till för låg sådan skatt, eller
har redare i uppgift enligt 16 § uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är allenast ringa, lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till
annan beskattning än vederbort för av redaren anställda sjömän,
straffes med böter.
Skattebrottslagen
den ... gäller i fråga om ansvar för förfaranden som avser skatt enligt denna
förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 §. 1 mom. Utbetalar redare, som är skyldig verkställa
avdrag för sjömansskatt, lön eller annan gottgörelse utan att denna minskats
med föreskrivet bdopp för gäldande av sjömansskatt och sker detta uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa, straffes med dagsböter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:is proposition nr 10 år 1971
327
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Fullgör redare icke sin skyldighet att inom föreskriven
tid till sjömcms-skattekontoret inbetala belopp motsvarande det, varmed
sjömans lön minskats för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende härå
uppsåt eller grov oaktsamhet redaren till last, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
2 mom.
Fullgör redaren icke behörigen vad honom enligt 19 § första eller andra
stycket åligger, straffes med böter, högst 300 kronor.
(Föreslagen lydelse)
Fullgör redare icke behörigen vad honom enligt 19 § första
eller andra stycket åUgger, dömes till böter, högst femhundra kronor, om ej gärningen
är belagd med straff i skattebrottslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
jämlikt 25 § tagit del av ansökan om jämkning av sjömansskatt eller annan handUng,
som avlämnats eUer tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna förordning
eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering eller till ledning för
uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen, må ej i vidare mån än utövningen
av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra eUer yppa innehållet i sådan
handling. Bryter någon häremot straffes med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.
Den
som jämUkt 25 § tagit del av ansökan om jämkning av sjömansskatt eller annan
handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna
förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering eller till
ledning för uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen, må ej i vidare mån
än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa innehållet
i sådan handling. Bryter någon häremot dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då
gärningen är belagd med straff enligt strafflagen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971, Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om sjömansskatt som erlagts eller bort
erläggas före ikraftträdandet.
328 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Skattestrafflagutredningens
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1968:430)
om mervärdeskatt
Härmed
förordnas i fråga om mervärdeskatteförordningen (1968:430), dels att 67 §,
skall upphöra att gälla,
dels att 40, 66, 68 och 76
§§ skaU ha nedan angivna lydelse: dels att i förordningen skall införas sju nya
paragrafer, 57 a och 64 a 64 f §§, samt närmast före 64 a § en ny rubrik av
nedan angivna lydelse,
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
40
§.
Efterbeskattning------------------------------ tredje
stycket.
Även efter den i första stycket angivna tiden må skattskyldig, som
åtalats för brott enligt skattebrottslagen, åsättas efterbeskattning för vad
som enligt åtalet undgått beskattning. Sådan efterbeskattning må icke ske med
mindre fråga därom prövats före utgången av året efter det under vilket den skattskyldige
åtalats. Ogillas åtalet skall den med stöd av detta stycke åsatta efterbe-skattningen
undanröjas av prövningsnämnden.
Efterbeskattning
av------------------ för registrering.
57
a §, Bestämmelserna i 5157 § gäller i tiUämpliga delar besvär över beslut och
utslag om skattetillägg.
Finner prövningsnämnd, kammarrätten eller regeringsrätten vid prövning
av besvär enligt denna förordning att skattetillägg uträknats till för högt
belopp eller medför prövningen befrielse från eller nedsättning av
mervärdeskatt, skall därav föranledd ändring av skattetillägg ske.
Skattetillägg
64 a §.
Har
skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, avgiven till ledning för fastställelse
av skatt, lämnat oriktigt meddelande och har detta föranlett eller, om det
följts, skulle
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 329
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
ha föranlett för låg skatt eller oriktig återbetalning av skatt,
utgår skattetillägg med tjugo procent av det skattebelopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller kunde ha undandragits.
Detsamma
gäller då deklaration frångås med stöd av 30 § tredje stycket eller 38 §
tredje stycket. TiUägget beräknas härvid på skiUnaden mellan den efter skälig
grund faststäUda skatten och skatten enligt de uppgifter, som den
skattskyldige lämnat.
64 b §, Underlåter skattskyldig att avge deklaration utgår
skattetillägg med tjugo procent av den efter skälig grund fastställda
skatten.
Inkommer
deklaration ej inom föreskriven tid, men inom ett år därefter, skall
skattetillägg som påförts enligt första stycket undanröjas av länsstyrelsen.
Tillägget skall i stället utgå med två procent av den fastställda skatten.
64
c §.
Skattetillägg enligt 64 a §, som ej uppgår till femtio kronor, påföres
ej. Tillägg enligt 64 b § utgår med högst femtusen och, oavsett om skatt
fastställes, med lägst etthundra kronor.
Skattetillägg
anges i helt krontal så att öretal bortfaller.
64
d §. Skattetillägg får eftergivas då särskilda omständigheter föreligga.
64
e §.
Länsstyrelsen
beslutar om skattetillägg.
Beslut om skattetillägg fattas i samma ordning som beslut om fastställelse
av skatt.
Vad i denna förordning föreskrives om länsstyrelses beslut rörande
mervärdeskatt, inbetalning, anstånd
llt Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
330
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
med
betalning och indrivning av sådan skatt samt restavgift gäller i tilllämpliga
delar skattetillägg.
64 f
§,
Närmare
föreskrifter om påföring av skattetillägg och om befrielse från sådant tillägg
meddelas av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 fråga om den som
lämnat oriktig uppgift i deklaration eller annan handling som avses i 22 och 23
§§ äger skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313) motsvarande tiUämpning.
Skattebrottslagen den ...
gäller i fråga om ansvar för förfaranden som avser skatt enligt denna
förordning, om ej gärningen är belagd med straff i lagen den 30 juni 1960 (nr
418) om straff för varusmuggling.
Förekommer
anledning att brott enligt skattebrottslagen förövats, skall länsstyrelsen göra
anmälan till åklagare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
67
§.
Den
som underlåter att fullgöra sin skyldighet att utan anmaning lämna deklaration
inom föreskriven tid eller som lämnar deklaration med så bristfäUigt innehåU
att den uppenbarligen icke kan läggas till grund för fastställelse av skatt, dömes
till böter, högst femhundra kronor. Är försummelsen ursäktlig eller eljest
ringa får frias från straff.
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet enligt 24 § att
sörja för och bevara underlag och därigenom omöjliggör eller allvarligt
försvårar fullgörande av deklarationsskyldighet eller kontroU dömes till
böter. Föreligger vid uppsåtligt brott synnerligen försvårande omständigheter,
dömes till fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
331
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Brott
som avses---------------
Ätal
för brott som avses i 67 § får väckas endast ef er anmälan av länsstyrelsen.
-av målsägande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreligger synnerliga
------ från mervärdeskatt.
Medges
befrielse från eller nedsättning av mervärdeskatt får medgivandet avse även
skattetillägg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1971, Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om mervärdeskatt som erlagts eller bort erläggas före
ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens förslag till lag om ändring i
uppbörds-förordningen (1953:272)
Härigenom
förordnas i fråga om uppbördsförordningen (1953:272),
dels
atl 82 § skall upphöra att gälla,
dels alt 7981 § skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skattebrottslagen den
... gäller i fråga om ansvar för förfaranden som avser uppbörd av skatt
enligt denna förordning.
77ar
någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som har
betydelse för verkställandet av skatteavdrag, under sådana omständigheter att
det kan antagas hava skett i syfte att åstadkomma att skatteavdrag icke verkstäUes
eller sker med för lågt belopp, eller
har någon i preliminär självdeklaration eller i ansökan om jämkning
av preliminär skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaldsamhet
lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda till
frihet från preliminär skatt eller till för låg sådan skatt, eller
har någon i ansökan jämlikt 41 § 2 mom. om nedsatt skatteavdrag eller
1 Senaste lydelse av 80 § 2 mom. och 82 § se 1964: 672.
opaginerad Kontrollera mot PDF
332 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) {Föreslagen lydelse)
i
ansökan om anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnat oriktig uppgift angående förhåUande av betydelse för ärendets
avgörande, straffes med dagsböter.
80 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Utbetalar
arbetsgivare,
som är skyldig verkstäUa skatteav
drag, lön utan att denna minskas
med föreskrivet belopp för gäldande
av arbetstagares skatt och sker det
ta uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är allenast ringa, straffes med
dagsböter.
Fullgör arbetsgivare
icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala
belopp motsvarande det varmed arbetstagares lön minskas för gäldande av dennes
skatt, och ligger i avseende härå uppsåt eller grov oaktsamhet arbetsgivaren
till last, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
2 mom. Underlåter
någon att be
hörigen fuUgöra vad honom enligt
19 § åligger, eller fullgör icke arbets
givare behörigen vad honom enligt
73 .§ 1 mom. första eller andra styc
ket åligger, dömes till böter, högst
femhundra kronor.
Underlåter
någon att behörigen fuUgöra vad honom enligt 19 § åligger, eller fullgör icke
arbetsgivare behörigen vad honom enligt 78 § 1 mom. första eller andra stycket
åligger, dömes till böter, högst femhundra kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den, som jämlikt 73 §
tagit del av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats
eller tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna förordning eller som lämnats
till ledning vid årlig taxering, må ej i vidare mån än utövningen av tjänst
eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
Den, som jämlikt 73 §
tagit del av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats
eller tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna förordning eller som lämnats
till ledning vid årlig taxering, må ej i vidare mån än utövningen av tjänst
eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling.
Bryter någon häremot, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om
ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
333
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
82
§. Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin
förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är
belagd med straff enligt brottsbalken.
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1971, Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om gärning som begåtts före ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens
förslag till lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning
Härmed
förordnas i fråga om förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning,
dels
att 48 § skall upphöra att gälla,
dels
att 21 och 46 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i
förordningen skall införas åtla nya paragrafer, 37 a37 f, 45 a och 46 a §§,
samt närmast före 37 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Efterbeskattning må icke
ske, med mindre beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inora fyra år
efter utgången av den i 19 § första stycket stadgade tiden för fastställande
av skatt. Har den skattskyldige avlidit, åsättes efterbeskattningen hans
dödsbo, dock att sådan efterbeskattning icke må ske med mindre
beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom två år efter utgången av
det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för
registrering.
Efterbeskattning må icke
ske, med mindre beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom fyra år
efter utgången av den i 19 § första stycket stadgade tiden för. fastställande
av skall.
Även efter den i första
stycket angivna tiden må skattskyldig, som åtalats för brott enligt
skattebrottslagen, åsättas efterbeskattning för vad som enligt åtalet undgått
beskattning. Sådan efterbeskattning må icke ske med mindre fråga därom prövats
inom utgången av året efter det under vilket den skattskyldige åtalats.
Ogillas åtalet skall den med stöd av detta stycke åsatta efterbeskattningen
undanröjas av beskattnings-myndiglieten.
Har den skattskyldige
avlidit, åsättes efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskattning
icke må ske med mindre beskattnings-
334 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
myndigheten
meddelat beslut därom inom två år efter utgången av det kalenderår, under
vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
Kap.
4 a. Om skattetillägg 37 a §.
Har
skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, avgiven till ledning vid
fastställande av skatt, lämnat oriktigt meddelande och har detta föranlett
eller, om det följts, skulle hava föranlett för låg skatt eller oriktig
återbetalning av skatt, utgår skattetillägg med tjugo procent av det
skattebelopp, som genom det oriktiga meddelandet undandragits eller, om
meddelandet följts, skulle hava undandragits.
Detsamma
gäller då deklaration frångås med stöd av 18 §. TiUägget beräknas härvid på
skillnaden mellan den efter skälig grund faststäUda skatten och skatten enligt
lämnade uppgifter.
37b§.
Underlåter
skattskyldig att avgiva deklaration, utgår skattetillägg med tjugo procent av
den efter skälig grund fastställda skatten.
Inkommer deklaration efter föreskriven tid men inom tre månader efter
den dag den senast bort avgivas utgår skattetillägg med två procent av den
fastställda skatten. Har beslut om skattetillägg enligt första stycket föregått
skall det undanröjas.
37c§.
Skattetillägg
enligt 37 a §, som ej uppgår till femtio kronor, påföres ej. TiUägg enligt 37 b
§ utgår med högst femtusen och, oavsett om skatt fastställes, med lägst
etthundra kronor.
Skattetillägg angives i helt krontal så att öretal bortfaller.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 335
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
37
d§. Skattetillägg må eftergivas då särskilda omständigheter föreligga.
37
e §.
Beskattningsmyndigheten
beslutar om skattetillägg.
Beslut om skattetillägg fattas i samma ordning som beslut om fastställande
av skatt.
Vad i denna förordning föreskrives om beskattningsmyndighets beslut
rörande skatt, om inbetalning och anstånd med betalning av skatt, om ränta samt
om uttagande av förfallet skattebelopp genom utmätning gäller i tillämpliga
delar skattetillägg.
37 f §. Närmare föreskrifter om påföring av skattetillägg och om
befrielse från sådant tiUägg meddelas av KungL Maj:t eller den myndighet Kungl.
Maj:t bestämmer.
45 a§.
Bestämmelserna i 3845 § gäller
i
tillämpliga delar besvär över beslut och utslag om skattetillägg.
Föranleder
prövning av besvär i mål om fastställande av skatt eller om efterbeskattning
ändring i överklagade beslutet eller utslaget skall besvärsmyndigheten göra
därav föranledd ändring av påfört skattetill-lägg.
46
§.
Kungl.
Maj :t--------------------------- nu sagts.
Medgives
befrielse från eller återbetalning av skatt må medgivandet även avse
skattetillägg som må hava påförts vid skattens fastställande.
46 a §.
Förekommer anledning att brott
enligt
skattebrottslagen förövats skall beskattningsmyndigheten göra anmälan till
åklagare.
336 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
48
§.
Underlåter
någon att avgiva deklaration enligt vad i 5 § stadgas eller avlämnar han
deklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen icke är ägnad
att ligga till grund för fastställande av skatt, straffes med böter, högst
trehundra kronor.
Finnes
försummelsen ursäktlig eller eljest ringa må från straff frias.
Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter
anmälan av beskattningsmyndigheten.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om skatt som fastställes av kontrollstyrelsen och som erlagts eller bort
erläggas före ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens
förslag till förordning om ändring i förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion
m. m.
Härmed
förordnas, att 9 och 11 §§ förordningen (1953:396) om accis å fettemulsion m. m.
skall ha nedan angivna lydelse.
{Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §.
Den,
som utan föreskriven anmä- Skattebrottslagen den ... gäller i
lan
bedriver tillverkning, som i 1 § fråga om ansvar för förfaranden som
första stycket avses, straffes med avser skatt enligt denna förordning,
dagsböter, ej under tjugo. Förekommer anledning att brott
Den,
som i strid mot förbud, var- enligt skattebrottslagen förövats, om i
7 § 4 mom. eller 8 § 2 mom. skall beskattningsmyndigheten göra sägs,
förfogar över vara, straffes med anmälan till åklagare, dagsböter, ej under
fyrtio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.
Underlåter
någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger enligt denna
förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med
böter, högst trehundra kronor.
KungL Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
337
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om ansvar i vissa fall
för den, som i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, stadgas i
skattestrafflagen.
Den, som utan
föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § första stycket avses, dömes
tiU böter.
Den, som i strid mot
förbud varom i 7 § 4 mom. eller 8 § 2 mom. sägs, förfogar över vara, dömes
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den, som i andra fall
än nu sagts underlåter att fuUgöra vad honom åligger enligt denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, dömes till böter, högst
femhundra kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1971.
Skattestrafflagutredningens
förslag tiU förordning om ändring i förordningen (1953: 397) angående avgift
för fettvaror som användas för framställning
av fettemulsion m. m.
Härmed förordnas,
att 1315 § förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror som användas
för framställning av fettemulsion m, m, skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som underlåter att
inom föreskriven tid avgiva deklaration, bote från och med tjugofem till och
med trehundra kronor och må kontroll-styrelsen förelägga den uppgiftsskyldige
lämpligt vite.
Skattebrottslagen den ...
gäller i fråga om ansvar för förfaranden som avser avgift enligt denna förordning.
Förekommer anledning
att brott enligt skattebrottslagen förövats, skall beskattningsmyndigheten göra
anmälan till åklagare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om ansvar i vissa fall
för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift stadgas i skattestrafflagen.
Den som underlåter att
inom föreskriven tid avgiva deklaration, dömes till böter, högst femhundra
kronor. KontroUstyrelsen må förelägga den uppgiftsskyldige lämpligt vite.
338 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §,
Underlåter någon att ställa sig till Den som underlåter att ställa sig
efterrättelse vad honom enligt 9 eller till efterrättelse vad honom enligt 9
10 § åligger, straffes med böter högst eller 10 § åligger, dömes till böter
trehundra kronor; ocTi må kontroll- högst femhundra kronor. Kontroll
slyrelsen förelägga vederbörande styrelsen må förelägga vederbörande
lämpligt vite, lämpligt vite.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1971,
Skattestrafflagutredningens
förslag till förordning om ändring i förordningen (1957: 262) om allmän
energiskatt
Härmed
förordnas, att 34 § förordningen (1957:262) om allmän energiskatt skall ha
nedan angivna lydelse,
{Nuvarande
lydelse) {Föreslayen lydelse)
34
§,
Om
ansvar i vissa fall för den, som Slcattebrottslagen den ... gäller i
i
deklaration lämnat oriktig uppgift, fråga om ansvar för förfaranden som
stadgas i skattestrafflagen. avser skatt enligt denna förordning.
Har
någon i annat fall än i första om ej gärningen är belagd med straff
stycket avses uppsåtliyen eller au i lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om grov oaktsamhet i deklaration röran- straff för varusmuggling, de
elektrisk kraft lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till inleverans au
för låg skatt, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande gärning som begåtts före ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens
förslag tiU förordning om ändring i förordningen
(1961:
653) om brännoljeskatt
Härmed
förordnas, att 16 och 18 §§ förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
16
§. Har någon i strid med 10 § levere- Skattebrottslagen den ... gäller i
rat eller förbrukat obeskattad bränn- fråga om ansvar för förfaranden som
olja för drift av motor i motorfordon avser skatt enligt denna förordning,
' Senaste lydelse av 16 § se 1966: 222.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 339
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
dömes
till dagsböter eller fängelse i om ej gärningen är belagd med straff
högst ett år. i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om
Den som förskyllt fängelse må, straff för varusmuggling,
efter omständigheterna, dömas att gälda straff skatt med högst tre gånger
den skatt som belöper på den levererade eller förbrukade brännoljan.
Brott, som i första stycket sägs, må av åklagare åtalas allenast efter
anmälan av kontrollstyrelsen. Finnes förseelsen ursäktlig eller eljest ringa,
skall ej till straff dömas.
18
§,
Om ansvar i vissa fall för den, som Den som i strid med 10 § levererat
i deklaration lämnat oriktig uppgift, eller förbrukat obeskattad brännolja
stadgas i skattestrafflagen. för drift av motor i motorfordon dö-
mes till böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall dömes ej
till ansvar.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1971, Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om skatt som fastställes av kontrollstyrelsen och som erlagts
eller bort erläggas före ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens
förslag till fiirordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308)
Härmed
förordnas i fråga om stämpelskatteförordningen (1964: 308), dels att 53 § skall
upphöra att gälla,
dels
att 46, 51, 52, 54 och 56 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i
förordningen skall införas två nya paragrafer, 41 a och 41 b §§, samt närmast
före 41 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse,
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skattetillägg
41
a§. I fråga om stämpelskatt, som fastställes av kontrollstyrelsen, skall vad i
37 ad §, 37 e § första stycket och 37 f § förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning gälla.
41b§,
Vad i denna förordning föreskrives om kontrollstyrelsens beslut rörande
340
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
skatt
samt om erläggande och återbetalning av skatt gäller i tillämpUga delar
skattetillägg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om besvär över sjöfarlssty-relsens
eller kontrollstyrelsens beslut enligt denna förordning skola bestämmelserna i
40-45 §§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning lända
till efterrättelse i tillämpliga delar. I fall, som avses i 30 § 1 mom. tredje
stycket andra och tredje punkterna, skall besvärsliden även för skattskyldig
räknas från där angiven dag.
I fråga om besvär över sjöfartsstyrelsens
eller kontrollslyrelsens beslut enligt denna förordning skola bestämmelserna i
4045 a §§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning lända
till efterrättelse i tillämpliga delar. I fall, som avses i 30 § 1 mom. tredje
stycket andra och tredje punkterna, skall besvärstiden även för skattskyldig
räknas från där angiven dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
dagsböter dömes den som underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration
eller avlämnar deklaration med så bristfäUigt innehåU, att den uppenbarligen
icke är ägnad att Ugga till grund för fastställande av skatt; eller
utlämnar handUng, som
avses i 23 § första stycket, utan att handlingen är behörigen försedd med
stämpel eller anteckning om orsaken till att den utlämnas utan stämpel.
Skattebrottslagen den ...
gäller i fråga om ansvar för förfaranden som avser skatt enligt denna
förordning.
Förekommer anledning
att brott enligt skattebrottslagen förövats, skall beskattningsmyndigheten göra
anmälan till åklagare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om ansvar för den, som
lämnat oriktig uppgift i försäkran eller deklaration till ledning vid
fastställande av stämpelskatt, stadgas i skattestrafflagen.
Den som utlämnar
handling som avses i 23 § första stycket, utan att handlingen är behörigen försedd
med stämpel eller anteckning om orsaken till att den utlämnas utan stämpel, dömes
till böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
53
§.
Träffa
överlåtare och förvärvare av fast egendom, tomträtt eller fartyg avtal om
vederlag utöver vad som framgår av handlingen angående förvärvet eller
erlägges eller mottages sådant vederlag och föranleder detta att stämpelskatt
icke utgår eller att sådan skatt fastställes till för lågt bdopp, dömes till
böter eller fängelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 341
(Nuvarande
lydelse) (Föreslayen lydelse)
i
högst sex månader. Böterna skola bestämmas till högst fem gånger det bdopp som undandragits,
dock minst tvåhundra kronor.
54 §.
Är
försummelse som sägs i 57 § Är försummelse som sägs i 52 §
ringa, skall ej dömas lill
ansvar. ringa, dömes ej till ansvar.
Brott, som avses i 57 §,
må av åkla- Brott, som avses i 52 § må av åkla
gare åtalas endast efter anmälan av gare åtalas endast efter anmälan av
beskattningsmyndigheten, beskattningsmyndigheten,
56 §,
Kungl,
Maj :t-------------------------------- av stämpelskatt.
Medgives befrielse från eller återbetalning av skatt må medgivandet
även avse skattetillägg som må ha påförts vid skattens fastställande.
Vid
beslut--------------------------------- fall föreskrivet.
Vad
i----------------------------------- första stycket.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om skatt som fastställes av kontrollslyrelsen och som erlagts
eller bort erläggas före ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens
förslag till lag om ändring i förordningen
(1959:
552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om
aUmän
försäkring, m. m.
Härmed
förordnas i fråga om förordningen (1959: 552)i angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m, m,, dels att 14, 33 och 34 §§
skall ha nedan angivna lydelse, dels att i förordningen skall införas åtta nya
paragrafer, 31 a31 f §, 36 a § och 38 a §, samt närmast före 31 a § ny rubrik
av nedan angivna lydelse,
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
Har
arbetsgivare----------------------- såsom ringa.
Föreligga
sådana------------------ tillämpning av 10 §.
Vad
ovan-------------------------- infordrad upplysning.
Om
riksförsäkringsverkets----------- arbetsgivaren underrättas.
Avgiftsunderlag
som avses i denna Avgiftsunderlag som avses i denna
paragraf
må icke bestämmas efter paragraf må icke bestämmas efter utgången av sjätte året
efter utgifts- utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har arbetsgivaren
avlidit, påfö- året.
» Senaste lydelse av 14 och 34 §§ se 1961: 261.
opaginerad Kontrollera mot PDF
342
KungL Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
res
avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock att sådan påföring icke må ske med mindre
fråga därora prövats inom två år efter utgången av del kalenderår, under
vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
(Föreslagen
lydelse)
Även
efter den i femte stycket angivna tiden må för arbetsgivare, som åtalats för
brott enligt skattebrottslagen, bestämmas avgif tsunderlag för vad som enligt
åtalet undgått påföring av avgift. Beräkning av avgiftsunderlag i sådant fall
må icke ske med mindre fråga därom prövats inom utgången av året efter det under
vilket arbetsgivaren åtalats. Ogillas åtalet skall det med stöd av detta
stycke påförda avgiftsunderlaget undanröjas av riksförsäkringsverket.
Har
arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock atl sådan påföring
icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två år efter utgången av det
kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
A vgiftstillägg
31a§.
77ar arbetsgivare i arbelsgivaruppgift eller annan upplysning, avlämnad
till ledning för beräkning av avgiftsunderlag, lämnat oriktigt meddelande och
har detta föranlett eller, om det följts, skulle hava föranlett för låg
arbetsgivaravgift, utgår avgiftstillägg med tjugo procent av den slutliga eller
tillkommande avgift, som genom det oriktiga meddelandet undandragits eller
kunde hava undandragits.
Detsamma
gäller då arbelsgivaruppgift frångås med stöd av 10 §. Tillägget beräknas
härvid på skillnaden mellan den efter skälig grund fastställda slutliga eller
tillkommande avgiften och avgiften enligt arbetsgivarens uppgifter.
31
b §. Underlåter arbetsgivare, som har att erlägga arbetsgivaravgift,
att inom föreskriven tid avlämna arbelsgivaruppgift, utgår avgiftstillägg med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 343
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
tjugo
procent av den efter skälig grund fastställda slutliga avgiften.
Inkommer
arbelsgivaruppgift efter föreskriven tid men inom sex månader efter det den
rätteligen skulle hava avlämnats, skall avgiftstillägg utgå med två procent av
den slutliga avgiften i stället för avgiftstillägg enligt första stycket.
31
c§.
Avgiftstillägg under femtio kronor påföres ej. Tillägg enligt 31 b §
utgår med högst femtusen kronor.
Avgiftstillägg angives i helt krontal så ait öretal bortfaUer.
Avgiftstillägg
tillfaller statsverket.
31 d§. A vgiftstillägg må eftergivas då särskilda omständigheter
föreligga.
31
e§.
Riksförsäkringsverket beslutar om avgiftstillägg.
Beslut om avgiftstillägg fattas i samband med beslut om avgiftsunderlag.
Innan fråga om avgiftstill-lägg avgöres skall, där hinder ej möter,
arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig.
Vad i denna förordning föreskrives om riksförsäkringsverkets beslut
rörande avgiftsunderlag, debitering och uppbörd av arbetsgivaravgift, inbetalning
och anstånd med betalning, indrivning av sådan avgift samt restavgift gäller i
tillämpliga delar avgiftstillägg.
31 f §. Närmare föreskrifter om påföring av avgiftstillägg och om
befrielse från sådant tillägg meddelas av Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
344
KungL Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som i handling till
ledning för beräkning av avgiftsunderlag uppsåtligen eller au grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda till
frihet från arbetsgivaravgift eller till för låg sådan, dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader. Böterna skola vid uppsåtlig gärning bestämmas
till högst fem gånger det bdopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava undandragits, dock minst ett hundra
kronor. I fråga om gärning, som begås av grov oaktsamhet, skola böterna bestämmas
till högst hälften av vad nyss sagts, men likväl ej lägre än femtio kronor.
Den som frivilligt
rättar oriktig uppgift vare fri från straff.
Den som förskyllt
fängelse må, efter omständigheterna, dömas att gälda straffavgift med högst
tre gånger det belopp, som undandragits eller kunde hava undandragits. ådömd
straffavgift tiUfaller kronan.
Skattebrottslagen den ...
gäller i fråga om ansvar för förfaranden som avser arbetsgivaravgift enligt
denna förordning.
Förekommer
anledning att brott enligt skattebrottslagen förövats, skall
riksförsäkringsverket göra anmälan till åklagare.
Den lokala
skattemyndigheten och sjömansskattekontoret skall underrätta
riksförsäkringsverket om sådan anledning förekommer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
arbetsgivare, som är skyldig att utan anmaning avlämna arbelsgivaruppgift,
icke behörigen avlämnat sådan uppgift inom föreskriven tid eller avlämnar han arbetsgivamppgift
med så bristfäUigt innehåll att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till
grund för beräkning av avgiftsunderlag, straffes med böter, högst tre hundra
kronor.
Till
påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas arbetsgivare som ej
fullgör skyldighet att utan anmaning vid arbetsgivamppgift foga sådan uppgift
varom förmäles i 5 § andra stycket.
Finnes
försummelse, som avses i denna parayraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från
straff frias.
Brott,
som---------------------
Arbetsgivare, som ej fuUgör
skyldighet att utan anmaning vid arbetsgivamppgift foga sådan uppgift varom förmäles
i 5 § andra stycket, dömes till böter, högst femhundra kronor.
I
ringa fall dömes ej till ansvar.
av
riksförsäkringsverket.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 345
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
36
a §. Finner riksförsäkringsverket vid prövning av ansökan om rättelse eller
eljest att avgiftstillägg påförts någon obehörigen eller med för högt belopp,
skall verket vidtaga rättelse av avgiftstillägget.
38
a §. Föranleder försäkringsdomstolens prövning av anförda besvär eller underställt
beslut ändring i beslutet skall domstolen göra därav föranledd ändring av
påfört avgiftstillägg.
Derma
lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om avgiftsunderlag för utgiftsåret 1969 och tidigare år.
Beträffande gärning
avseende arbetsgivaravgift för vilken avgiftsunderlag beräknats eller bort
beräknas före ikraftträdandet gäller 33 och 34 §§ i deras äldre lydelser.
Skattestrafflagutredningens
förslag till lag om ändring i förordningen
(1967: 340) med vissa
bestämmelser om prisreglering
på
jordbrukets område
Härmed
förordnas i fråga om förordningen (1967:340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets oraråde,
dels
att 34 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i förordningen skall införas en ny paragraf, 34 a §, av nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
34 §.
Bestämmelserna i 4749 §§ för- Bestämmelserna i 47 ocTi 49 §§ för
ordningen om förfarandet vid viss ordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning gäller i till- konsumtionsbeskattning gäller i till
lämpliga delar i fråga om avgift som lämpliga delar i fråga om avgift som
avses i 7-10 §, Bestämmelserna i avses i 710 §, Bestämmelserna i
49 § nämnda förordning gäller även 49 § nämnda förordning gäller även
i fråga om sådan kontroll som avses i fråga om sådan kontroll som avses
i 33 § denna förordning, i 33 § denna förordning,
34a§,
Den som i deklaration eller annan utsaga till ledning vid fastställande av
avgift uppsåtligen lämnar osann upp-
1 Senaste lydelse av 34 § se 1968: 378,
346 Kungl. Maj:ls proposition nr 10 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
gift
eller förtiger sanningen dömes, om gärningen innebär fara för att avgift
undandrages, till böter eller fängelse i högst två år. Den som begår gärningen
av grov oaktsamhet dömes till böter. I ringa fall dömes ej till ansvar.
Den som, såvitt gäller avgift enligt 710 §, underlåter att föra
anteckningar som avses i 4 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
eller att avgiva deklaration eller annan utsaga till ledning vid
fastställande av avgift dömes till böter.
Brott enligt andra stycket må av åklagare åtalas allenast efter angivelse
av jordbruksnämnden.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller i fråga om
avgift som fastställts eller bort fastställas före ikraftträdandet.
Skattestrafflagutredningens
förslag till lag om ändring i förordningen
(1967:139) om
obligatorisk statsplombering av utsädesvara
och om
växtförädlingsavgift
Härmed
förordnas, att 3 och 8 §§ förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombering
av ulsädesvara och om växtförädlingsavgift skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.
Om växlförädlingsavgift
gäller i Om växlförädlingsavgift gäller i
tillärapliga delar förordningen den 3 tillärapliga delar förordningen den 3
april 1959 (nr 92) om förfarandet april 1959 (nr 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning, vid viss konsumtionsbeskattning
Beskatlningsmyndighet är statens utom såvitt avser skattetillägg. Be-
cenlrala frökontrollanstalt. Annan skattningsmyndighet är statens cen-
frökontrollanstalt, som utför plom- trala frökontrollanstalt. Annan frö-
bering, skall debitera och uppbära kontrollanslalt, som utför plombe
avgiften för centrala frökontrollan- ring, skall debilera och uppbära av-
stallens räkning. Vite förelägges och giften för centrala frökontrollanstal-
utdömes av lantbruksslyrelsen. Till lens räkning. Vite förelägges och ut-
allmänt ombud utses tjänsteman hos dömes av lantbmksstyrelsen. Till all-
lanlbruksslyrelsen. mänt ombud utses tjänsteman hos
lantbruksstyrelsen.
Varje
plomberingstillfälle----------- frökontrollanstalten bestämmer.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 år 1971
347
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som i deklaration
eller annars lämnar oriktig uppgift till frökontroUanstalt om avgiftispliktig
varas slag eller sort, dömes till böter, om gärningen ej är belagd med straff i
skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313).
Om
uppgiftslämnaren ej insett eller bort inse oriktigheten, skall han ej dömas
till ansvar.
Den som i deklaration
eller annan utsaga till frökontrollanstalt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen dömes, om gärningen innebär
fara för att avgift undandrages, till böter eller fängelse i högst två år.
Lämnar någon till frökontrollanstalt
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig uppgift om varas slag eller sort dömes
till böter.
I
ringa fall dömes ej till ansvar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1971,
348 KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Utdrag
av protokoU, hållet i lagrådet den 10 december 1970.
Närvarande:
f, d,
justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt
lagrådet den 14 september 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 29 juni 1970,
hade Kungl, Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till skattebrottslag, lag om
ändring i uppbördsförordningen (1953: 272), såvitt avser 81 §, lag om ändring i
bokföringslagen (1929:117), lag om ändring i förordningen (1967:139) om
obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift,
såvitt avser 8 §, lag om ändring i förordningen (1967: 340) med vissa
bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område, såvitt avser 34 a §
första och tredje styckena.
Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragils av
hovrättsassessorn Anders Nordenadier,
Förslagen
föranledde följande yttrande.
Förslaget
till skattebrottslag
Lagrådet:
Enligt
förslag till lag om ändring i taxeringsförordningen vilket icke ingår bland
de till lagrådet remitterade förslagen skall vissa förfaranden som innebär
undandragande av skatt eller försök därtill medföra ekonomiska påföljder av
icke straffrättsUg natur, vilka ålägges i administrativ ordning. Förslag av
samma innebörd förekommer även i föreliggande förslag beträffande
mervärdeskatt, skatter som avses i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
samt vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring.
Det
föreslagna administrativa sanktionssystemet är avsett alt få till följd att de judiciella
organen åklagarmyndigheter och aUmänna domstolar skall befatta sig
huvudsakligen med allvarligare fall av överträdelser mot
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 349
skattelagstiftningen,
Laglekniskt kommer detta till uttryck genom all ringa brott mot den föreslagna skaltebrottslagen
skall föranleda åtal endast om särskilda skäl föreligger saml genom viss
kvalificering av skattebrott i några fall.
Såvitt gäller skatter som
avses i taxeringsförordningen innebär det administrativa sanktionssystemet
följande. Skattetillägg utgår när skatlskyldig lämnat oriktigt meddelande till
taxering och i vissa fall av s, k, skönstaxering. Tillägget är femtio procent
av det skattebelopp som påföres lill följd av att meddelandet frångåtts eller
på grund av skönstaxeringen. Förseningsavgift, högst 600 kronor, utgår när
deklaration icke avgivils inom föreskriven lid. Skattetillägg utgår icke om
den skattskyldige frivilligt rättar oriktig uppgift och kan helt eftergivas om
felaktighet eller underlåtenhet är ursäktlig eller avser ringa belopp. Fråga om
skalletillägg och förseningsavgift prövas i regel av den lokala
skattemyndigheten; den skaltskyldige skall höras och beslut meddelas under
taxeringsåret. Talan mot beslut kan fullföljas i samma ordning som mot
taxeringsbeslut.
Liknande
bestämmelser om särskilda avgifter finns i de övriga berörda
författningsförslagen; skatte- och avgiftstilläggen är dock där satta till
tjugo procent.
Av
redogörelsen i remissprolokollet framgår att sanktionssyslem av likartad
beskaffenhet sedan länge tillämpas i Finland och Norge samt Förbundsrepubliken
Tyskland.
Att
tillämpningen av straffrättsUga påföljder samt åtal och processer vid de
allmänna domstolarna begränsas till aUvarligare fall är i och för sig
fördelaktigt. Med hänsyn till ändamålet atl motverka undandragande av skatt
synes de föreslagna skatte- och avgiftstilläggen utgöra godtagbara påföljder i
stället för lagföring och straff. Ej heller från rättssäkerhetssynpunkt synes
avgörande betänkligheter böra anses föreligga mot genomförande av det
föreslagna systemet. Utan alt ingå på några detaljer vill lagrådet erinra, att
tillämpningen av de nya bestämmelserna torde komma att ställa avsevärda krav på
de lokala skattemyndigheterna, som hittills icke haft liknande uppgifter. En
förutsättning för reformen är enligt lagrådets mening att dessa myndigheter
erhåller kvalificerad personal och tillgång till biträden med juridisk
utbildning samt atl anvisningar utfärdas för åstadkommande av en likformig och
rättvis tillämpning.
Vid
bedömande av förslaget till skattebrottslag utgår lagrådet från atl det
föreslagna administrativa sanktionssystemet i huvudsak genomföres i enlighet
med vad som föreslagits i remissprolokollet. I lindrigare fall skall skattetillägg
(förseningsavgift) alltså regelmässigt vara den enda påföljden. Beträffande
allvarligare brott skall båda reaktionssyslemen vara tiUämpliga vid sidan av
varandra. En följd av den nya lagstiftningen bör bliva alt man i praxis skärper
kraven på den grad av vårdslöshet som skall kunna föranleda straff.
350 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
1
§
I
den allmänna motiveringen till förslaget framhåller departementschefen, att
han finner det väsentligt, att även preliminärskattesystemet kan skyddas av
straffbestämmelsen om skattebedrägeri. Enligt hans mening finns principiellt
sett ingen anledning att från straffrättsUga sjnpunkter skilja mellan
preliminära och slutliga skatter. Atl preUminära deklarationsuppgifter enligt
förslaget jämställes med slutliga är en betydelsefull förändring. Med hänsyn
till de skäl departementschefen anfört synes det vara befogat alt grövre brott
mot preUminärskattesystemet behandlas på detta sätt. I många fall kan brott av
ifrågavarande slag vara mindre farliga men delta kan tillräckligt beaktas vid
brottsrubriceringen och straffmätningen.
Hänvisningen
i 1 § punkt 4 till 2 § 2 mom. uppbördsförordningen lorde icke vara av betydelse
annat än beträffande preliminär, kvarstående och tillkommande skalt. Lagrådet
föreslår all punkten 4 ersattes med ett nytt stycke av följande lydelse: Lagen
gäller även preliminär skall, kvarstående skatt och tillkommande skall som
avses i uppbördsförordningen.
2 §
Huvudbestämmelsen
om ansvar för oriktiga uppgifter till ledning för taxering har utformats efter
mönster av straffbestämmelsen om bedrägeri i brottsbalken, I förhållande till raotsvarande
bestämmelse i skaltestrafflagen, som bygger på alt en oriklig uppgift är ägnad
alt medföra för låg beskattning, märkes att det nya stadgandet har fått
karaktären av ett s. k. effektbrotl: för alt fullbordat brott skall föreligga kräves
alt den orikliga uppgiften föranlett att skalt påförts med för lågt belopp.
Oriktig uppgift som föranleder fara för en för låg skallepåföring kan i stället
straffas såsom försök.
Den
omkonstruktion av det centrala skattebrottet som sålunda föreslås ger icke
anledning till erinran. Med hänsyn till likheten med bedrägeribrottet i
brottsbalken vill lagrådet ej heller rikta någon gensaga vare sig mol
brotts-beteckningen, skattebedrägeri, eller straffsatserna.
Medan
enligt skatleslrafflagen för straff kräves alt oriktig uppgift lämnats i deklaration
omfattar 2 § oriktiga uppgifter i, som departementschefen uttrycker det, alla
sådana typer av handlingar som kan tjäna som underlag för beräkning av skatt
och lämnas till myndigheter i sådant sammanhang. Lagrådet förordar atl
bestämmelsen angives gälla "den sora till ledning för myndighets beslut i
fråga om skatt eller avgift uppsåtligen avger handling med oriklig uppgift
etc". Härigenom bUr tydligare att det icke kräves att handlingen skall
vara upprättad just för fastställande av skatt; en sådan handling som
exempelvis köpekontrakt angående fast egendom, vilken avses skola omfattas av
2 § om däri lämnas oriklig uppgift angående köpeskillingens storlek, kan icke
anses vara "handling till ledning" för påföring
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 351
av
stämpelskatt. Vidare framhäves genom omformuleringen starkare alt det skall
vara fråga om handling som avges till vederbörande myndighet och ej handling
som på annat sätt tillföres elt skatteärende.
En
följd av brottskonstruklionen blir, såsom departementschefen anmärkt, att s,
k. kvittningsyrkande kan beaktas i större utsträckning än som hittills skett i
rättspraxis.
Därjämte
följer av broltskonstruktionen all, såsom ävenledes antytts i
remissprotokollet, mål om ansvar för skattebedrägeri ofta icke kan avgöras
förrän det i skatteprocess fastställts alt på grund av oriklig uppgift skatt
påförts med för lågt belopp; om talan fullföljes mot taxeringsbeslut endast i
fråga om en del av det belopp som enligt beslutet påförts, är dock icke alltid
av betydelse hur det slutliga avgörandet i taxeringsprocessen utfaller. Att de
normerade böterna borttages medför alt uppskov med brottmålet icke, såsom
ibland för närvarande, behöver ske för atl få underlag för straffets bestämmande.
På del hela tagel vill det synas som om förslaget icke skulle medföra längre
dröjsmål med brottmålens slutförande än för närvarande.
Med avseende å
förhållandet mellan det administrativa och det judiciella påföljdssyslemel har
i remissprotokollet gjorts vissa uttalanden som efter orden skulle kunna
innebära, att det förhållandet att skattetillägg kan utgå borde beaktas vid
bedömning av huruvida skattebedrägeri är grovt eller icke grovt men däremot
icke vid straffmätningen. Uttalandena förekommer i anslutning till yttrande,
alt vid bedömning huruvida elt brott är ringa och kan lämnas utan åtal skall
beaktas om skattetillägg kan utgå. Mot sistnämnda yttrande har lagrådet ingen
erinran alt göra. Vad angår gränsdragningen mellan skallebedrägeri och grovt
skallebedrägeri bör enligt lagrådets mening hänsyn i första hand tagas till
brottets beskaffenhet utan beaktande av skalletilläggen; har myckel betydande
belopp undandragits bör grovt brott anses föreUgga beträffande den skaltskyldige,
oavsett om han kan åläggas skattetillägg, liksom beträffande en medverkande som
icke drabbas av skattetillägg. Däremot kan åläggande av skattetillägg böra
medföra åtskillnad vid straffmätningen.
3 §
För
brott som är alt hänföra under denna paragraf har föreslagils brottsbeteckningen
ringa skattebedrägeri. Liknande brottsbeteckningar återfinnes i förslagets 6 §,
ringa skatlesvindel, och 11 §, ringa oredlighet med uppbördsuppgift. I
yttrande över förslaget till brottsbalk framhöll lagrådet (NJA II 1962
s. 76) att det, såvitt lagrådet kunde bedöma, i regel måste i tillämpningen
vara psykologiskt mindre lämpligt att genom brottsbeleck-ningen särskilt
understryka att brottet skulle anses som ringa. Lagrådet förordade alt ur
förslaget till brottsbalk måtte så långt möjUgt uteslutas de brotlsbeteckningar
som innehölle attributet ringa. Denna anvisning följdes och i brottsbalken
finns nu icke någon sådan brollsbeleckning. Det torde
352 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
icke
böra komma ifråga alt i en ny skattebrottslag göra avsteg från del bruk av
brottsbeteckningar som tillämpas i brottsbalken. Beteckningen ringa skattebedrägeri
bör därför ersättas med någon annan benämning, t, ex. undandragande av skall.
Beträffande lagbestämmelsens utformning i övrigt vill lagrådet anmärka, alt
orden "med hänsyn lill omständigheterna" är överflödiga och bör
kunna utgå.
4 §
I
paragrafens andra stycke anges när skattebedrägeri är att anse som grovt. Vid
prövning av frågan om skallebrott är grovt bör i likhet med vad som sker vid
bedömning av motsvarande spörsmål på brottsbalkens område hänsyn lagas till samtUga
vid brottet föreliggande omständigheter men särskild betydelse tillmätas
sådana förhållanden som i lagtexten anges som kvalificerande. Elt brott bör
således icke schablonmässigt rubriceras som grovt så snart någon av de särskilt
angivna omständigheterna föreUgger. Detta skulle komma lill klarare ullryck om
förevarande bestämmelse utformades i närmare anslutning till liknande
bestämmelser i brottsbalken. När del gäller att i lagtexten ange omständigheter
som skall anses kvalificerande bör iakttagas att de valda exemplen ges en sådan
bestämdhet att de kan vara vägledande vid tillämpningen. En så allmänt hållen kvalifikationsgrund
som atl en synnerligen försvårande omständighet förelegat är därför mindre
lämplig. Såsom framhålles i remissprolokollet bör kvalifikationsgrunderna
vidare bestämmas på sådant sätt att straff för grovt brott kommer att förbehållas
den mest allvarliga brottsligheten på skatteområdet. Med hänsyn till det
anförda vill lagrådet förorda, att paragrafens andra stycke erhåller följande
ändrade lydelse: Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas
om det rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen i stor omfattning begagnat
falska handlingar eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit
av synnerligen farlig art,
57
§§
I
5 § stadgas straffansvar för den som med avsikt alt undandraga skatt eller
avgift underlåter all avge deklaration eller därmed jämförUg handling till
ledning för myndighets beslut i skatte- eller avgiflsfråga. Meningen lorde vara
alt underlåtenheten skall föranleda straff endast i fall då uppgiftsskyldigheten
är uttryckligen föreskriven i lag eller annan författning. Begränsningen skulle
framträda tydligare om i lagtexten "deklaration" ändrades lill
"föreskriven deklaration". Mot brottsbeskrivningen i övrigl har
lagrådet icke något att erinra.
Underlätenhetsbrotlel
enligt förevarande paragraf och det brott som beskrivits i 2 § är, trots vissa
olikheter i konstruktionen, nära besläktade med varandra. Enligt brottsbalken
kan underlåtenhet alt lämna upplysning föranleda ansvar för bedrägeri, och del
synes icke strida mol bedrägeribegrep-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 353
pel
att ett avsiktligt underlålenhetsbrolt i fråga om beskattning anses såsom
skattebedrägeri. Genom att sammanföra del aktiva och det passiva brottet vinnes
även atl del i praxis icke blir lika påkallat atl göra gränsdragning mellan
ofullständighet som skall bedömas som oriktig uppgift samt sådan mera
omfattande ofullständighet som bör anses utgöra underlåtenhets-brott. Enligt
förslaget skall vidare full överensstämmelse råda i fråga om såväl straff
skalorna för de båda brottstyperna som försöksstraff och beskrivningen av
grovt brott. EnUgl lagrådets mening bör därför straffbestämmelsen angående underlåtenhetsbroltet
fogas såsom elt andra stycke lill 2 §. Detta stycke kan förslagsvis ges
följande lydelse: Delsamma gäller den som med avsikt att skatt eller avgift
skall påföras med för lågt belopp, underlåter att avge föreskriven deklaration
eller därmed jämförlig handUng och därigenom föranleder atl för lågt belopp
påföres honom eller den han företräder. Vidtages denna ändring kommer de särskilda
stadgandena angående ringa fall i 3 § och grova brott i 4 § att gälla även
underlåtenhets-brotten, till följd varav 67 §§ kan utgå.
Bibehålles
5 § synes under alla omständigheter brottsbeteckningen skatlesvindel böra
utbytas mol något annat. Svindel torde i språkbruket åsyfta förfaranden som
riktar sig mot allmänheten Uksom är fallet med det i brottsbalken som svindleri
betecknade brottet.
9
§
Beaktas
vad lagrådet anfört vid 57 §§ föranledes därav vissa ändringar i förevarande
paragraf.
10
§
EnUgl
förslaget skall underlåtenhet att till uppbördsmyndighet avge föreskriven
redovisningshandling straffas vid alla former av uppsåt (10 §) och även vid
grov oaktsamhet (12 §). Detta innebär en strängare bedömning än som enligt
förslaget gäller vid underlåtenhet att avge deklaration. Sådan underlåtenhet
skall vara straffbar endast om det förelegat avsikt att undandraga skatt, låt
vara att administrativt skattetillägg kan utgå även i andra fall. Enligt
lagrådets mening bör ifrågavarande underlåtenhetsbrott behandlas på likarlat
sätt. Skattebrottslagens straffbestämmelser för underlåtenhet att avge
redovisningshandling bör alltså begränsas till fall då underlåtenhet sker i
viss kvalificerad avsikt. En lämplig begränsning torde erhållas om man straffbelägger
fall då avsikten är att undgå att inbetala innehållen skatt och fall då
avsikten är atl denna ej skall tillgodoräknas eller tillgodoräknas med orätt
belopp, varvid för båda fallen bör gälla alt underlåtenheten innebär fara för
den angivna följden. Vid andra former av uppsåt eller vid grov oaktsamhet torde
visserUgen också vissa straffbestämmelser erfordras. Hithörande fall lorde
emellertid ofta vara av sådan art atl de bör betraktas
12 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
354 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
som
ordningsförseelser eller i varje fall som brott av lägre valör än dem som
behandlas i skattebrottslagen. Straffbestämmelserna för dessa fall synes därför
böra upptagas i uppbördsförordningen.
En
sådan utformning av underlåtenhetsbroltet som lagrådet förordar medför alt även
avfattningen av straffbestämmelsen för det aktiva brottet bör jämkas något i
redaktionellt avseende.
Som
brottsbeteckning föreslås oredlighet med uppbördsredovisning. Denna beteckning
anger något tydUgare än den i det remitterade förslaget upptagna vad det broltsUga
förfarandet avser.
På
grund av vad sålunda anförts förordar lagrådet all paragrafen erhåUer följande
lydelse:
Den
som i föreskriven handling, vilken avges lill uppbördsmyndighel för redovisning
av skatt eller avgift som innehållits för arbetstagare, uppsåtligen lämnar
oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för atl han undgår inbetalning
eller för alt skalt eller avgift ej rätteligen tillgodoräknas arbetstagaren, dömes
för oredlighet med uppbördsredovisning till fängelse i högst ett år.
Detsamma
gäller den som underlåter atl avge sådan redovisning som avses i första
stycket, om det sker med avsikt att undgå alt inbetala innehållen skalt eller
avgift eller att denna ej skall rätteligen tiUgodoräknas och underlåtenheten
innebär fara härför.
11 §
Brottsbeteckningen
synes böra ändras lill bristande uppbördsredovisning.
12 §
Förevarande
paragraf straffbelägger fall då gärning som avses i 10 § begås av grov oaktsamhet.
Med gärning avses både underlåtenhet att avge föreskriven redovisningshandling
och lämnande av oriklig uppgift i sådan handling. Av vad lagrådet anfört vid 10
§ framgår att enligt lagrådets raening straffbestämmelsen för den som av grov oaktsamhet
underlåter atl avge redovisningshandling bör upptas i uppbördsförordningen. Av
skäl motsvarande dem som åberopats för denna ståndpunkt bör även
straffbestämmelsen för den som av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i
redovisningshandling föras till uppbördsförordningen. Lagrådet förordar därför
att förevarande paragraf utgår.
13 §
Paragrafen
synes bli mera lättläst om första stycket delas i två punkter så att i första
punkten behandlas den allmänna bokföringsskyldigheten och i andra punkten
särskilt föreskriven skyldighet all föra och bevara räkenskaper. Såsom
brottsbeteckning förordas försvårande av skattekontroll.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 355
som lorde
vara lämpligare än räkenskapsbroll; delta uttryck antyder icke skaltesammanhanget
eller att kontroU verkligen har försvårats.
Utgår
hänvisningen i 15 § till 12 §, torde den bestämmelse i 15 § som avser 13 § böra
överflyttas lill förevarande paragraf.
14 §
EnUgt
den föreslagna lagtexten skall frivillig åtgärd av den skattskyldige, för atl
medföra ansvarsbefrielse, leda till att skatten eller avgiften kan påföras
eller tillgodoräknas med rätt belopp. Stadgandet lorde vara tillämpligt
oavsett när och hur det rätta påförandel eller tillgodoräknandet av skatt kan
verkställas. Har t, ex, inkomstskatt på grund av oriktig uppgift av den
skattskyldige påförts med för lågt belopp, torde stadgandet sålunda vara
tillämpligt icke blott då senare åtgärd av den skaltskyldige kan leda till rätt
debitering inom ramen för det normala taxerings- och debiterings-förfarandet
ulan även, Uksom motsvarande bestämmelse i 3 § skatleslrafflagen, om åtgärden
kan leda till eftertaxering. Det kan anmärkas alt skattesystemets konstruktion
i undantagsfall medför atl något nytt beslut om skatten inle kan meddelas. Om
t. ex, någon lämnat oriktig uppgift i preliminär självdeklaration och den
debetsedel som utfärdats på grund härav upptar för låg skalt, kan ny skallsedel
ej utfärdas efter inkomstårets utgång, I sådana och liknande fall torde dock i
regel rättelse kunna ske genom att den skattskyldige själv gör en beräkning av
felande skatt och inbetalar beloppet med angivande av anledningen till
inbetalningen.
För att här avsedda
åtgärder skall kunna godtagas såsom rättelse fordras att de leder till alt
skatten för just den beskaltningsperiod som är i fråga beräknas till rätt
belopp. Om den skaltskyldige t. ex. i självdeklaration undanhållit viss inkomst
elt år, räcker det i och för sig inte alt han tar upp inkomsten i
självdeklarationen för ett kommande inkomstår. Det måste fordras atl han lämnar
sådana uppgifter att beloppet kan hänföras till rätt beskattningsår.
15 §
Enligt
vad lagrådet tidigare anfört kan denna paragraf utgå.
16 §
Vad
lagrådet ovan föreslagit medför att paragrafhänvisningen i denna paragraf bör
ändras,
17 §
I
denna paragraf stadgas en preskriptionstid av fem år för de brott som i
förslaget upptagits i 3, 6 och 1012 §§. Det framgår av departementschefens
uttalanden i remissprolokollet att beträffande åtalspreskription i övrigl bestämmelserna
i 35 kap. brottsbalken skall gälla även beträffande
356 Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
skattebrotten.
EnUgt 4 § nämnda kapitel räknas preskriptionstiden från den dag då brottet
begicks eller, om det för ådömande av påföljd förutsattes att viss verkan av
handlingen inträtt, från den dag då sådan verkan inträdde. Förslagets
ståndpunkt att skattebedrägeri som avses -i 2 § är fullbordat först när skatt
påförts med för lågt belopp eller tillgodoräknats med för högt belopp leder till
all preskriptionstid i fråga om sådant brott skall räknas från det skalledebilering
verkställdes och icke redan från den dag då den oriktiga uppgiften lämnades.
När det gäller försök till brott som nu sagts måste emellertid
preskriptionstiden räknas från sistnämnda dag. Enligt förslagets 5 §
förutsattes för alt straff skall inträda vid underlåtenhet att avge deklaration
eller jämförlig handling bland annat alt underlåtenheten föranlett att skatt
eller avgift påförts med för lågt belopp. I fråga om detta brott synes
förslaget innebära att preskriptionstiden i princip skall räknas från den dag
då debitering skulle ha skett om uppgiftsskyldigheten fullgjorts i laga
ordning. Sannolikt kan det emellertid i praktiken komma att visa sig vara svårt
alt fastställa den tidpunkt när debitering skulle ha skett. Såsom exempel kan
nämnas det fallet alt någon i avsikt att undgå gåvoskatt underlåter atl avge
deklaration angående en skattepliktig gåva som han mottagit. I ett sådant fall
kan man i tiUämpningen finna sig nödsakad att räkna preskriptionstiden för del
begångna skattebrottet redan från utgången av den föreskrivna
deklarationsfristen. Vid försök till brott som avses i förslagets 5 § måste
preskriptionstiden räknas från den dag då uppgiftsskyldigheten enligt gällande
bestämmelser senast skolat fullgöras. Del sätt på vilket de särskilda brotten
konstruerats enligt förslaget har såsom framgår av det sagda medfört, atl
utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid inte kan bestämmas enhetligt
för hela brottsområdet. De ölägenheter som i den praktiska tillämpningen kan
följa härav lorde dock knappast vara av aUvarligare art.
Då
del inte torde vara avsett att för skattebrottens del göra avsteg från vad som
enligt 35 kap. 4 § brottsbalken gäller om beräkning av preskriptionslid, bör
slutorden "fem år från den dag då brottet begicks" ändras lill
"fem år från brottet". Om lagrådets ändringsförslag angående de
särskilda brotten genomföres, erfordras därjämte vissa jämkningar beträffande
hänvisningarna i förevarande paragraf.
I
specialmotiveringen till 2 § har departementschefen fäst uppmärksamheten vid beslutfattandet
i fråga om de indirekta skatterna, mervärdeskallen och punktskatterna. Han
framhåller därvid, alt det i fråga ora påförande av sådana skatter förekommer
såväl preUminära som slutUga beslut samt att det härvidlag i regel inte rör sig
om några formligt fattade beslut. Skatten anses fastställd preUminärt i enUghet
med uppgifter, som den skallskyldige lämnat i sin deklaration, och enligt den
normala ordningen blir ett sådant preliminärt beslut efter en viss lid atl anse
såsom slutligt. Del förekommer
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 357
dock
i vissa fall också, att beskattningsmyndigheten meddelar ett faktiskt beslut
preliminärt eller slutligt om skatten eller avgiftens storlek.
Alla
de nu nämnda beslutsformerna avses enligt departementschefen skola ingå i
begreppet "beslut i fråga om skatt eller avgift". Enligt lagrådets uppfattning
bör det angivna förhållandet komma till uttryck i lagtexten. På grund härav
förordar lagrådet att i en särskild paragraf förslagsvis närmast före
preskriptionsparagrafen upptages elt stadgande av följande innehåU: Med
myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift förstås i denna lag även sådant
preliminärt eller slutUgt beslut, som på grund av särskild föreskrift skall
anses meddelat.
Övergångsbestämmelsen
Förslaget att skattestrafflagen alltjämt skall gälla i fråga om gärning som
begåtts före skattebrottslagens ikraftträdande synes, med hänsyn till
förändringarna i påföljdssystemen, kunna godtagas såvitt gäller brott som
fortfarande skall vara straffbara även om den rent straffrättsliga påföljden
möjligen kan anses vara lindrigare. Däremot synes det stå i strid mot allmänna
principer för ny strafflags giltighet att tiUämpa äldre lag på gärning som
enligt ny lag icke längre är belagd med straff. Såvitt gäller området för
skattestrafflagen och skattebrottslagen är detta fallet med grov oaktsamhet i
fråga om deklarationsuppgift när gärningen icke rör belopp som skall anses
såsom betydande. Enligt lagrådets mening bör därför till regeln om fortsatt
tillämpning av skattestrafflagen fogas förbehåll för fall då gärningen enligt
skattebrott slagen är fri från straff.
81
§ förslaget till lag om ändring i uppbördsförordningen
Regeringsrådet
Martenius samt justitieråden Bernhard och Hesser:
Förslaget
lämnas i sak utan erinran.
Beaktas
vad lagrådet anfört vid 1012 §§ i förslaget till skattebrottslag skall i
uppbördsförordningen upptagas straffbestämmelse avseende den som lämnar oriktig
uppgift i redovisningshandling om innehållen skatt eller underlåter att avge
sådan redovisning när det sker uppsåtligen, i andra fall än som avses i skattebroltslagen,
eller av grov oaktsamhet. Lämpligt synes vara att denna straffbestämmelse
samordnas med straffbestämmelsen i 81 § för underlåtenhet att inbetala skatt.
Liksom beträffande detta brott synes nämUgen normalstraffet för sådan oriktig
eller försumlig uppbördsredovisning som här avses böra vara böter, var jämte
bör finnas möjlighet att ådöma fängelse om brottet rör betydande belopp eller
annan försvårande omständighet föreUgger, t. ex, upprepad överträdelse av
redovisningsreglerna. Under hänvisning till det anförda synes förevarande
paragraf kunna ges följande lydelse:
12t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10
358 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Arbetsgivare,
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala
skatt som innehållits för annan, dömes till böter eller, om gärningen rör
betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreUgger, lill fängelse
i högst att år.
Detsamma
gäller arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i föreskrivan handUng
avseende redovisning av skatt som avses i första styckat lämnar oriktig uppgift
av betydelse för skattens tillgodoräknande eller underlåtar att avge handling
som nu sagts.
1
ringa fall skall ej dömas till ansvar.
Ansvar
enligt andra stycket inträder ej om straff för gärningen kan ådömas enligt
skattebrottslagen.
F.
d. justitierådet Regner:
Paragrafen
motsvarar 80 § 1 mom. andra stycket i gäUande lydelse. Maximistraffet har
höjts från fängelse i sex månader till ett år. Ä andra sidan har ådömande av
fängelse begränsats till fall då gärningen avser betydande belopp eller annan
försvårande omständighet föreligger samt införts straff-frihet i ringa fall.
1 55 och 56 §§ av
förslaget har införts bestämmelser enligt vilka arbetsgivare som innehållit
skall ålägges all lämna uppgift om vad som innehållits saml lämna särskilt
meddelande då mindre balopp inbetalas. Straff för oriktigt meddelande i sådan
uppgift samt för underlåtenhet att lämna uppgift har upptagits i 1012 §§
förslaget till skattebrottslag. Såsom tidigare nämnts bör enligt lagrådets
mening dessa straffbeslämraelser i vissa delar överföras till
uppbördsförordningen. Straffet är enligt förslaget böter eller fängalse i högst
ett år.
Om enligt vad nu sagts
särskilda straffbestämmelser införes för oriktiga uppgifter angåande innehållna
belopp saml för underlåtenhet att lämna uppgift härom, synes föreligga
anledning att pröva, huruvida i förslaget ändå bör upptagas särskilt straff för
underlåtenhet att inbetala innehållen skalt. Här, Uksom i övrigt på
ifrågavarande område, bör framförallt eftersträvas att skatleniyndigheterna
erhåller riktiga uppgifter och får kännadom om förhåUandena.
Inbetalning
av innehållen skatt skall enligt 23 § uppbördsförordningen ske under den uppbördsterniin
som följer efter det att skatt innehållits. Under tiden mellan innehållandet
och inbetalningsdagen kan inträffa omständigheter som medför att medel till
inbetalningen icka finnes tillgängliga. Delta kan bero på alt förhållandena
utvecklat sig annorlunda än arbetsgivaren räknai med. Det kan också förekomma atl
arbetsgivare avsiktligen eller eljest uppsåtligen undandrager sig inbelalningsplikten
utan alt ha någon som helst ursäkt härför.
Underlåtenhet
att inbetala innehållen skatt är icke förskingring; för så dant brott förutsattes
att någon fått egendom i besittning för annan. Arbets-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 359
givare
är ej heller skyldig att vid innehållande av skatt avskilja dessa raedel från
övriga tillgångar.
Underlåtenheten
utgör ej heller brott mot de anställda; enligt 77 § uppbördsförordningen kan
innehållet belopp indrivas hos arbetsgivaren och är arbetstagaren fri från
betalningsansvar. Däremot kan oriktig uppgift om vad som innehållits medföra
olägenhet för arbetstagaren eller tili och med en viss risk för
betalningsansvar. Sådana följder motverkas genom de nu föreslagna reglerna om
uppgiftsskyldighet för arbetsgivaren och om straff för brott mot dessa regler.
Enligt
föreslagna bestämmelser kan arbetsgivare som saknar tillräckliga medel till
inbetalning av innehållen skatt och som helt riktigt uppgiver att mera
innehållits än sora inbetalas, straffas enligt 81 § i förslaget. Om han i detta
läge lämnar uppgift att endast så mycket innehållits som inbetalas eller
underlåter att lämna uppgift om innehållet belopp, blir fråga om straff såväl
för den oriktiga uppgiften eller underlåtenhatan som för bristanda betalning.
Att sålunda två straffbeslämraelser blir tillämpliga innebär i och för sig en
skärpning i förhållande till nuvarande bestämmelser. Det synes i praktiken
knappast kunna förekomma att någon som lämnar oriktig uppgift icke tillika gör
sig skyldig till ansvar för bristande inbetalning.
Bristande inbetalning av
innehållet belopp utgör elt brott mot den skyldighet att verkställa uppbörd
som ålagts arbetsgivare. En liknande uppbörds-plikt åligger handlande m. fl. i
fråga om punktskatter och mervärdeskatt; vad en handlande uppbär av en kund
omfattar skattebelopp som tillkommer det aUmänna och som han är skyldig atl
redovisa. 1 fråga ora brott häreinot finns slvaffbestäminelser som avser uppgiftsskyldighel
beträffande vad som uppburits men däremot icke någon straffbestämmelse för
underlåtenhet att inbetala uppbördsbeloppet. De belopp som genom bristande
redovisning av sådana skatter kan undandragas det allmänna kan uppgå till
mycket betydande belopp (i elt fall har över tra miljoner kronor lämnats
obetalt). Härvidlag anses tydligen dat vara tillräckligt att lita till den
kontroll som utövas av vederbörande uppbördsmyndighat samt till indrivningsförfaranda.
I fråga ora förmånsrätt gäller enligt 17 kap. handelsbalken enahanda rätt för
ifrågavarande fordringar, och häri innebär förslaget till ny förmånsrätts-lag
ej någon ändring.
Betalningsförsummelse i
och för sig är numera i princip icke straffbelagd. I vissa fall inträder
emellertid straff för gäldenär sora sviker sin plikt att tillvarataga sina
borgenärers intressen. Bastämmalserna härom i 11 kap. brottsbalken orafattar
bland annat atl gäldenär ganom gåva aller liknande åtgärd avhänder sig egendom
av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt
obestånd samt att gäldenär fortsätter rörelse undar förbrukande av avsevärda
medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter
sig på äventyrliga föratag eller vidtager annan sådan åtgärd med verkan som
nyss sagts. Vidare stadgas straff bland annat för
360 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
gäldenär
som, då konkurs är förestående, betalar borgenärs fordran och därigenom
avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. Dessa straffbestämmelser utgör även
ett skydd för det aUmännas skattefordringar mot obehöriga förfoganden av gäldenär.
Bestämmelsen
om betalning av fordran då konkurs är förestående (mannamån mot borgenärer) är
av särskilt intresse i förevarande sammanhang. Bestämmelsen innebär, att
arbetsgivare som är på obestånd genom att inbetala innehållen skatt kan
straffas för mannamån mot sina övriga borgenärer. Ett fullgörande av den inbetalningsplikt
som ålagts honom vid straffansvar enligt uppbördsförordningen kan följaktligen
medföra straff för mannamån mot borgenärer enligt brottsbalken.
Förhållandet
mellan uppbördsförordningen och brottsbalken i detta hänseende har förutom i
litteraturen (se bl. a. Svensk Juristtidning 1967 s. 273 och Svensk
Skattetidning 1970 s. 51, Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1962 s. 338;
se även Welamson: Konkurs, 2 uppl. 1907, s. 73 samt bevillningsutskottets
betänkande 1970 nr 51) varit föremål för bedömande i två domar av högsta
domstolen 1969 och 1970, båda avseende verkställande direktör i aktiebolag.
I rättsfallet 1969
(refererat i NJA I 1969 s. 326) förhöll det sig på följande sätt. Ett bolag,
som 1964 innehållit skatt med omkring 750.000 kronor och icke inbetalat
beloppet, försattes i konkurs i januari 1965. Den tilltalade L anförde atl det
ännu i slutet av december 1964 funnits så mycket medel tillgängliga att det
tillsammans med vad som kunde väntas inflyta varit tillräckligt för alt inbetala
innehållen skatt. Bolagets ställning blev alltmer undergrävd och för att hålla
driften i gång blev L nödsakad att taga i anspråk även skattemedlen. Hade L å uppbördsterminens
sista dag, som var den 18 januari 1965, betalat skatten, skulle detta inneburit
att han gjort sig skyldig till mannamån mot borgenärer av vilka några hade
bättre förmånsrätt än kronan för skattefordringen. Åklagaren anförde, atl om
L inbetalat skatteskulden dessa medel kunnat återvinnas till konkursboet, i
allt fall om L meddelat att bolaget var på sådant obestånd att
återvinningstalan kunde förväntas. L:s förfarande att fortsätta driften kunde
icke åberopas såsom ursäkt. Underrätten, som ansåg all den brydsamma
situationen borde inverka på straffmätningen, dömde L lill böter. Hovrätten,
där L åberopade tre rättsutlåtanden, fastställde domslutet. Även i högsta
domstolen, varesl justitiekanslern avgav jdtrande, fastställdes domslutet av
alla ledamöter, av vilka två även godtog hovrättens motivering. Tre ledamöter,
enligt vilkas yttrande domen avfattades, anförde i huvudsak: L måste redan i
slutet av 1964 ha haft anledning räkna med atl en fortsatt drift skulle
innebära en påtaglig risk för att skattebetalningen icke skulle kunna
fullgöras. Det finge antagas att konkurs var förestående under den tid då
uppbörden ägde rum och att en inbetalning av det innehållna beloppet icke kunde
ske utan alt andra borgenärers rätt därigenom avsevärt förringades. L vidtog emeller-
Kungl.
Mnj:ts proposition nr 10 år 1971 361
tid
icke någon åtgärd för atl bolagets egendom skulle a\'trädas lill konkurs eller
för att eljest få till stånd en samlad avveckling av skulderna under
hänsynstagande till samtliga borgenärers intressen, innan den tid gått till
ända inom vilken beloppet skulle inbetalas. Ej heller kunde vad L i övrigt
åberopat lända honom till ursäkt. Vid angivna förhållanden finge grov oaktsamhet
anses ligga L till last.
Domen 1970 (B42) visar
följande: Bolaget hade under marsapril 1967 innehållit omkring 100,000 kronor
i skalt men icke inbetalat beloppet inom föreskriven tid (613 maj 1967). Den
tilltalade T anförde: 1 mars 1967 var bolaget i likvidsvårigheter. Då banklån
icke kunde erhållas nödgades T alt den 20 april låta bolaget inställa
betalningarna och genom ackordscentralen verkställa utredning om bolagets
ekonomiska ställning. EnUgt utredningen fanns prioriterade skulder på 1 500 000
kronor, varav 1 200 000 kronor med bättre förmånsrätt än skatteskulden. Vid
betalningsinställelsen fanns bara 5 000 kronor i kassan. Förmånsberältigade
borgenärer med bättra rätt förklarade att om skatteskulden betalades bolaget
omedelbart skulle försältas i konkurs (tydligen för att återvinning skulle
kunna ske). Ackordscentralen beordrade T att icke betala skatteskulden; om
sådan betalning skedde skulle T göra sig skyldig till mannamån. Rörelsen blev
därefter såld; offentlig ackordsförhandling inleddes icke och ej heller
försattes bolaget i konkurs. Veterligen var skatteskulden icke betald. Underrätten
ogillade åtalet mot T men bovrätten dömde honom lill böter, varefter T
fullföljde talan i högsta domstolen. Domstolens majoritet, tre ledamöter vilkas
raening bestämde utgången, anförde: Vid huvudförhandlingen inför högsta
domstolen har riksåklagaren förklarat att vad som läggs T till last såsom grov
oaktsamhet är att han, trots atl bolaget hade likviditetssvårigheler under
tiden från mitten av mars till den 20 april 1967, fortsatte driften och
underlät att söka få till stånd en samlad avveckling av bolagets gäld under
hänsynstagande till samtliga borgenärers intressen. Utredningen bekräftar att likviditatssvårigheler
förelåg vid den lid riksåklagaren påstått, T har emellertid åberopat, att han
då kalkylerade med att bolaget under april skulle erhålla omkring 125 000
kronor som betalning för en planerad leverans och att delta belopp skulle
användas till skattebetalning; det visade sig dock under början av april att
beloppet till följd av leveransförsening icke skulle komraa att inflyta i tid.
På grund härav och då begärt banklån på 50 000 kronor icke beviljades, såg sig
T nödsakad att vidtaga betalningsinställelsen dan 20 april och lämna s. k. generalfullniakt
till ackordscenlralen påföljande dag. Mot vad T har uppgi\it kan icke anses styrkt,
att han tidigare än början av april fått anledning räkna med atl en forlsall
drift av företaget på samma sätt som tidigare skulle innebära en påtaglig risk
för all bolagets skyldigheter enhgt uppbördsförordningen icke skulle kunna
fullgöras. T måste vid samma lid ha haft skäl att antaga att konkurs var
föreslående. Under sådana förhållanden borde T omedelbart ha vidtagit åtgärd
för att få till stånd en samlad
382 Knngl. Maj:tr> proposition nr 10 år 1971
avveckling
av bolagets gäld under hänsynstagande till alla borgenärers intressen. Att T
dröjde härmed till den 20 april och under tiden lät driften fortsätta som förut
kan dock icke tillräknas honom som grov oaktsamhet. Åtalet skall därför
ogillas. De två andra ledamöterna yttrade: Även om T genom att låta bolaget
fortsätta driften under den av riksåklagaren angivna tiden finge anses ha
visat grov oaktsamhet beträffande betalningsskyldigheten för skattemedlen, är
att beakta, att bolagets ekonomiska ställning då måste anses ha varit sådan
att inbetalning av medlen kunde innefatta mannamån mot borgenärer. Med hänsyn
härtill och då T dan 20 april 1967 och således föra utgången av dan
uppbördstermin den 613 maj 1967 då skattemedlen skulle inlevereras inställt
bolagets betalningar saml därigenom inlett förfarande ägnat att få till stånd
en samlad avveckling av bolagets gäld under hänsjnslagande till samtliga
borgenärars intressen, är T i allt fall icka förfallen till ansvar enligt 80 g
uppbördsförordningen.
Den lämnade redogörelsen
för rättsfallen torda visa alt den bedömning en arbetsgivare måste göra i fråga
om inbetalning av skatteraedal när han eller hans företag har ekonomiska
svårigheter är vansklig och krävande i både ekonomiskt och juridiskt hänseende
samt att beslutet måste fattas utan dröjsmål. Det framgår också att en
arbetsgivare i sådana fall befinner sig i en påtaglig intressekollision: å ena
sidan önskan att driften skall fortgå, varvid även de anställdas intressen är
att beakta, samt å andra sidan risken för straff antingen för underlåten
redovisning av skattemedel eller för mannamån mot borgenärer. Ävan den
bedömning, huruvida arbetsgivaren har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet,
som åklagare och domstolar måste göra i efterhand, är förenad med svårigheter.
Om arbetsgivaren försättas i konkurs torde inbetalt skattebelopp ej sällan
kunna återvinnas till konkursboet.
Vad här ovan anförts
innefattar enligt min mening så vägande skäl att icka bibehålla straffbestäinmelsen
för underlåtenhet att inbetala innehållna skattemedel att densamma bör utgå.
Fall av upprepad underlåtenhet att betala måste vara förenad med att oriktiga
uppgifter lämnas och bör, om kontrollen är effektiv, föranleda snabbt
inskridande av uppbördsniyndighelen.
För det fall atl ifrågavarande
straffbesläminelse bibehållas instämmer jag i vad övriga ledamöter anfört i
fråga om utformningen av 81 § utom där-utinnan att straffet icke bör överstiga
böter.
Övriga
remitterade författningsförslag
Lagrådet:
Förslagen
lämnas utan erinran i vad de är föremål för lagrådets gransk-
nuiS.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 363
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 4 januari 1971.
N
ä r ' a r a n d e:
Statsministern
Palme, ministern för utrikes ärandena
Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom, Carlsson, Feldt.
Chefen
för finansdeparlementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till
skattebrottslag
(1),
lag
om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272) (7), såvitt avser 81 §,
lag
om ändring i bokföringslagen (1929: 117) (27),
lag om ändring i
förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombering av utsädesvara och ora
växtförädlingsavgift (28), såvitt avser 8 §,
lag om ändring i
förordningen (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets
område (29), såvitt avser 34 a § första och tredje styckena.
Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har inledningsvis
gjort vissa allmänna uttalanden ora det förslag till nytt sanktionssystem som
framlagts i statsrådsprotokollet den 29 juni 1970. Av uttalandena framgår att
man i och för sig finner det fördelaktigt att de straffrättsliga påföljderna
begränsas till mer allvarliga överträdelser samt att man godtar införandet av
administrativa sanktioner i form av avgifter. 1 datta sammanhang understryker
dock lagrådet att en förutsättning för en reform av detta slag är att lokala skattem5'ndigheterna
som enligt remissprolokollet skall handlägga tilläggsärendena på inkomst- och
förmögenhetsskatternas område erhåUer kvalificerad personal och tillgång
till biträden med juridisk utbildning saral att anvisningar utfärdas för
åstadkommande av en likformig och rättvis tiUämpning av de nya bestämmelserna.
Med
anledning av vad lagrådet anfört vill jag till en början erinra om mina
uttalanden i remissprotokollet rörande de administrativa myndigheternas
kompetens för de nya uppgifterna. Vad jag där sagt torde inte minst gälla
cheferna för de lokala skattemyndigheterna, som regelmässigt har
364 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
mångårig
erfarenhet av taxeringsarbetet i första och andra instans. Vidare vill jag
hänvisa till att i prop. 1971: 1 föreslås inrättande av att antal tjänster hos
de lokala skallemyndigheterna.
Vid
bedömningen av det remitterade förslaget till skattebrottslag har lagrådet
utgått från att ett administrativt sanktionssystem införs i huvudsak enligt vad
som föreslagits i statsrådsprotokoUet den 29 juni 1970. Lagförslaget godtas i
allt väsentligt. I en del fall föreslås emellertid redaktionella jämkningar saml
beträffande uppbördsbrotten och övergångsbestämmelsen också ändringar i sak.
1
fråga om 7 är jag beredd alt ansluta mig till lagrådets uppfattning. 1 slutlig
skatt ingår nämligen skatter och avgifter av endast sådant slag som räknas upp
i lagrummets tre första punkter.
Även
den redaktionella ändring av 2 § som lagrådet föreslagit kan jag biträda.
Författningstexten koraraer härigenom på ett tydligare sätt att framhäva atl
handlingen som självfaUet inte behöver vara upprättad just för beskaltningsändamål
skall ha avgetts till behörig myndighet för att ansvar skall kunna inträda.
1
anslutning till behandlingen av 2 § har lagrådet dessutom något berört
förhållandet mellan del administrativa och det judiciella påföljdssystemet i
anslutning till uttalanden som jag gjort i remissprotokollel. För undvikande av
oklarhet vill jag här anföra följande.
Det
administrativa sanktionssystemet är konstruerat så all del skall anses
innefatta den adekvata samhällsreaktionen på vissa vanligen förekommande typer
av överträdelser mot skatleförfattningarna. Detta har i sin tur påverkat
utformningen av det till lagrådet remitterade förslaget till skattebrottslag.
Emellertid kan helt självfallet varken de relativt allmänt hållna gärningsbeskrivningarna
eller åtalsprövningsbestämmelserna ge exakta besked om när i ett konkret fall samhällsreaktionen
skall anses så att säga "uttömd" i och med att administrativ avgift
har påförts. Det ligger i sakens natur att man här inte kan tillämpa samma
gränser som vid det vanliga bedrägeribrottet. Det gällar således för åklagaren
eller domstolen att i det enskilda fallet ta ställning till det samlade
behovet av en samhällsreaktion raot bakgrunden av de synpunkter som förts fram
i remissprolokollet. Jag har med dessa uttalanden endast velat fästa
uppmärksamheten på nu nämnda förhållande. Vad lagrådet anfört härutöver i
fråga om bedömningen av det enskilda fallet har naturligtvis full giltighet. Huriuida
ett brott med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är alt bedöma
som grovt skall således ske utan hänsyn till oni skattetillägg har påförts
eller kommer att påföras.
Beträffande
3 § har lagrådet föreslagit att uttrycket "med hänsyn till
omständigheterna" tas bort samt att brottet får en annan beteckning, t.
ex. undandragande av skatt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 365
Jag
kan godta lagrådets förslag utom vad beträffar namnet på det ringa brottet. Jag
föreslår att brottet i stället kallas skatteförseelse.
Lagrådets
förslag lill ändringar i 4 § kan jag delvis biträda. Kvalifika-tionsgrunden
"om synnerligen försvårande omständighet förelegat" kan, som lagrådet
påpekat, ga intryck av att även subjektiva omständigheter skall beaktas som kvalifikationsgrund.
Detta är .självfallet inte meningen. Kvalifikationsgrunden bör därför utgå.
Begagnandet
i stor omfattning av falska handlingar eller vilseledande bokföring är ett
tillvägagångssätt, som enligt min mening i många fall bör kunna innefattas i
uttrycket "synnerligen farlig art", och bör då medföra att brottet
skall bedömas som grovt. Skriftliga uppgifter som är oriktiga i ett eller annat
avseende måste emeUertid på grund av sakens natur ofta förekomma i skattesamraanhang.
Enbart mängden av exempelvis oriktiga allegat bör därför inte föranleda att ett
skattebedrägeri bedöms som grovt. Jag kan således inte biträda lagrådets
förslag att som särskild kvalifikationsgrund ange att gärningsmannen i stor
omfattning begagnat falska handlingar eller vilseledande bokföring.
Straffbestärainelserna
i 57 ,§§ för underlåtenhetsbrottet anser lagrådet böra hänföras till de
paragrafer som behandlar del aktiva brottet. Underlåtenhetsbrottet är en nyhet
i svensk skattestraffrätt, om man bortser från del bagatellartade bötesstraff
som f. n. kan utgå vid försummelse att avge deklaration. Gärningsbeskrivningen
skiljer sig från gärningsbeskrivningen för det aktiva brottet. Det oaktat finns
det, som lagrådet påpekat, en nära släktskap mellan de båda brottstyperna och
del kan inte anses strida mot bedrägeribegreppet att betrakta även
underlåtenhetsbrottet som en form av ett sådant brott. Man vinner genom ett
sammanförande av de båda brottstyperna i en enda paragraf under samraa
brottsbeteckning även att det i praxis inte blir nödvändigt att skilja mellan
sådan ofullständighet som bör hänföras till underlåtenhet och till oriktiga
uppgifter. Jag är därför beredd att biträda lagrådets mening i detta avseende.
Lagrådet
har emellertid vidare ansett att uttrjckat "deklaration" i lagtexten
borde ändras till "föreskriven deklaration". Detta kan jag inte förorda.
Uttrycket "föreskriven deklaration" kan leda tankarna lill en
formellt sett i behörig ordning upprättad deklaration, något som inte bör
krävas för uteslulande av straffansvar. Godtas en obehörigen upprättad
deklaration, som innahåller en felaktighet, bör således om det inte kan anses
tillfyllest med den administrativa sanktionen straff för aktivt
skattebedrägeri korama i fråga och inte straff för underlåtenhet att lämna
deklaration.
Med
den ståndpunkt jag nu intagit kan 57 §§ i det lill lagrådet remitterade
förslaget utgå.
Lagrådet
har inte haft någon erinran mol 8 .§ i det remitterade förslaget.
För
egen del föreslår jag alt samma redaktionella ändring vidtas i denna
bestämmelse som tidigare föreslagits i fråga om 2 §. Straffbestämmelsen bör
366 Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
emellertid
tas in i 5 §, eftersom 57 §§ i det reniitterade förslaget bör oni-radigaras i
enlighet med det föregående.
Bestäramelsen
i 9 §, som straffbelägger försök till uppsåtligt skattebrott av s. k. normal
och grov svårhetsgrad, bör som en följd av tidigare behandlade ändringar
jämkas i redaktionellt avseende och flyttas lill 6 g.
Lagrådet
har ansett att brottet i 10 § skall idformas after huvudsakligen samraa
principer som lagrådet förordat för skattebedrägeriet. Det uppbördsbrott sora
avser underlåten uppbördsskyldighel sägs således böra konstrueras som ett avsiktsbrolt.
Övriga uppsåtsformer föreslås skola överföras till UF.
Enligt
min raening är det väsentligt att brott mot sanningspUklen i upp-bördssammanhang
ges en allvarUg karaktär. Detta syfte tillgodoses bäst om straffbestämmelserna,
som också skatt i det reniitterade förslaget, får sin plats i
skattebrottslagen. Jag kan inta heller biträda lagrådets förslag atl skillnad
bör göras mellan undarlåtanhet där gärningsmannen haft avsikt att åstadkomma en
oriktig redovisning och sådan underlåtenhat där endast uppsåt kan läggas honom
till last. Den nu avsedda underlåtenheten är av annan karaktär än den som ingår
i gärningsbeskrivningen för skattebedrägeri. Det rör sig nämligen här ora
skyldighet atl lämna uppgift oin skattebelopp som innehållits för annan i nära anslulning
till radovisningslillfället.
Jag
vill i datta sanunanhang med anledning av vad som framförls av en ledaraot i
lagrådet understryka att vi åtminstone f. n. inle torde kunna undvara
särskilda straffbestämnielsar för den som underlåter att fullgöra sin
betalningsskyldighet rörande anställdas skattemedel. Åtskilliga fall har
förekommit där det skulle te sig direkt slötande för den allmänna rättskänslan
om förfarandet inte skulle kunna leda lill lagföring och straff. Däremot bör
frihetsstraff för denna brottstyp användas med försiktighet. Datta kan ansas ha
kommit till uttryck i den föreslagna författningstexten till 81 § UF.
Dan
utformning som getts straffbastäininelserna i 1012 §g förslaget till skaltebrottslag
och 81 § UF enligt det remitterade förslaget bör sålunda enligt min mening inte
frångås i sak. Vissa förtydliganden bör emellartid göras i brottsbaskrivningan
i 10 §. Brottsrakvisitet fara måste anses föreligga inte endast när skatt
eller avgift kan komma att tiUgodoräknas ined orätt belopp, utan också när
innehållen skalt eller avgift kan komma att påföras den uppgiftsskjidige nämUgen
arbetsgivaren raed orätt belopp. Detta betingas framför allt av att något
"tillgodoräknande" av skatt inte sker enligt förordningen om sjömansskall
i samma mening sora tillgodoräknande enligt UF. Termen "påföras"
avser här konstaterande av det belopp innehållen skatt eller avgift som redare
eller annan arbetsgivare har att erlägga. Jag vill i detta sammanhang
understryka atl vad jag i remissprotokollet uttalat i anslutning till
skattebedrägeriet ora att varje baskattningsparjod i straffrättsligt hänseende
skall behandlas för sig bör ha inolsvaranda till-
Knngl.
Maj:is proposition nr 10 år 1971 367
lärapning
i fråga om uppbördsbrolt och redovisningsperiod i iippbördssam-nianhang.
Brotten
bör enligt min raening betecknas oredlig uppbördsredovisning, bristande
uppbördsredovisning och vårdslös uppbördsredovisning. Straffbestämmelserna bör
få sin plats i 79 g§.
1
fråga ora 13 § kan jag ansluta mig till lagrådets förslag till brotlsbetack-ning.
Brottet bör således kallas "försvårande av skattekontroU". Bestämmelsen
bör flyttas till 10 §.
Lagrådet
har dessutom förordat införandet av en bestämraelse innehållande att med
myndighats beslut i fråga om skatt eller avgift skall i lagen förstås även
sådant i)reliminärt eller sluUigt beslut som på grund av särskild föreskrift
skall anses niaddelal.
Lagrådet
syftar på beslutsformar på dan indirekta beskattningens område. Besluten fattas
"automatiskt" helt i enlighet med de uppgifter om skattens storlek,
som anges av den skattskyldige i en särskild handUng, och blir föremål för
individuell behandling i debileringssammanhang. Jag har intet att erinra mol en
bestämmelse av den innebörd lagrådet föreslagit. Den kan lämpligen tas in som
en 11 §.
Lagrådets
förslag till ändring av övergångsbestämmelsen i det remitterade förslagel till
skattebrottslag anser jag mig inte kunna följa. De skäl som jag i
remissprotokollet angav för all denna bestämmelse i strid med de allraänna promulgationsreglerna
i BrB är enligt min uppfattning så vägande att jag inta finner anledning att gå
från den i remissprotokoUet intagna ståndpunkten i denna fråga.
Jag
godtar lagrådels förslag i fråga ora 77 ,?, som emellertid får beteck-ninsen
14 S.
Vid
sidan av de ändringar som jag föreslår raed anledning av lagrådets yttrande bör
vidtas vissa redaktionella ändringar i författningsförslagan.
Sålunda
föreslår jag utöver vad som anförts i remissprotokollet en ändring av 22 § MF.
Ändringen avser atl förtydliga det förhållandet att registreringen inte skall
vara avgörande för skyldigheten att redovisa uppburen mervärdeskatt. DaklarationspUkt
föreligger således även om registrering aj skall. Skaltebrottslagen kan därför
bli tillämplig på ett sådant fall.
Vidare
förordar jag en ändring av 47 § MF. Ändringen är avsedd att klargöra att restavgift,
såsom jag i det föregående föreslagit, skall ulgå endast då skatt, sora
redovisats i deklaration eller fastställts i särskilt beslut, inte betalas inom
föreskriven tid eller i föreskriven ordning.
Enligt
lagrådsreinissen skall påförda avgiftar av typen skattetillägg eller
förseningsavgift inte räknas med vid debitering av kvarskatteränta. Motsvarande
bör givetvis gälla i fråga om beräkning av ränta på överskjutande skatt enligt
69 g 1 mom. UF.
Övriga
förslag lill redaktionella ändringar som jag förordar i detta sammanhang torde
inte behöva några förklaringar.
368 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Jag
hemsläller att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet
granskade lagförslagen samt övriga vid statsrådsprotokollet den 29 juni 1970
fogade förslagen med vidtagna ändringar, nämligen förslagen till
skattebrottslag,
lag
om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623), förordning om ändring i
förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt, lag om ändring i förordningen (1959:
92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
lag
om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m., förordning om ändring i
stämpelskatteförordningen (1964: 308), lag om ändring i uppbörds förordningen
(1953: 272), förordning om ändring i förordningen (1908: 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
förordning
om ändring i förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
förordning
om ändring i förordningen (1958: 295) om sjömansskatt, förordning om ändring i
förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
förordning
om ändring i förordningen (1941:251) om särskild varuskatt,
förordning
om ändring i förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror,
förordning
om ändring i förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt, förordning om
ändring i förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m.,
förordning
om ändring i förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror som
användas för framställning av fettemulsion, förordning om ändring i
förordningen (1956: 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall,
förordning
om ändring i förordningen (1057: 262) om allmän energiskatt,
lag
om ändring i förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt-
och läskedrycker,
förordning
om ändring i förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor,
förordning
om ändring i förordningen (1961: 372) om bensinskatt, förordning oin ändring i
förordningen (1961: 394) om tobaksskatt, förordning om ändring i förordningen
(1961: 653) om brännoljeskatt, förordning om ändring i förordningen (1964:
352) om gasolskatt, lag om ändring i lagen (1961: 300) om redareavgift för
sjöfolks pensionering,
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 369
26) förordning om ändring i förordningen (1968: 419) om
allmän arbetsgivaravgift,
27) lag om ändring i bokföringslagen (1929:117),
28) lag om ändring i förordningen (1967: 139) om
obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift,
29) lag om ändring i förordningen (1967: 340) med vissa
bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område,
30) förordning om ändring i kupongskatteförordningen
(1970: 624).
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till delta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
370 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Innehåll
Propositionen....................................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll......................................... .... 2
Lagförslag
1 Skattebrottslag.............................................................. 5
2 Lag om ändring i taxeringsförordningen............................... 8
3 Förordning om ändring i förordningen om
mervärdeskatt......... 16
4 Lag om ändring i förordningen om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning 21
5 Lag om ändring i förordningen angående uppbörd av
vissa avgifter
enligt
lagen om allmän försäkring, m. m............................ 25
6 Förordning om ändring i stämpelskatteförordningen................ .. 29
7 Lag om ändring i uppbördsförordningen............................... 30
8 Förordning om ändring i förordningen angåande
bevillningsavgifter
för
särskilda förmåner och rättigheter.............................. .. 40
9 Förordning
om ändring i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt .... 40
10 Förordning om ändring i förordningen om
sjömansskatt........... 41
11 Förordning om ändring i förordningen om investeringsavgift
för vissa
byggnadsarbeten......................................................... 43
12 Förordning om ändring i förordningen om särskild
varuskatt..... 43
13 Förordning om ändring i förordningen om skatt å
vissa pälsvaror 44
14 Förordning om ändring i förordningen om
försäljningsskatt...... 44
15 Förordning om ändring i förordningen om accis å fettemulsion
m. m. .. 44
16 Förordning om ändring i förordningen angående
avgift för fettvaror
som
användas för framställning av fettemulsion m.m........... 45
17 Förordning
om ändring i förordningen angående omsättningsskatt å
motorfordon
i vissa fall.................................................. .. 46
18 Förordning om ändring i förordningen om allmän
energiskatt.... .. 46
19 Lag om ändring i förordningen om
tillverkning och baskattning
av
malt- och läskedrycker............................................. .. 47
20 Förordning om ändring i förordningen om
utjämningsskatt å vissa varor 47
21 Förordning om ändring i förordningen om bensinskatt............. .. 48
22 Förordning om ändring i förordningen om tobaksskatt............ .. 48
23 Forordning om ändring i förordningen om brännoljeskatt......... .. 48
24 Förordning om ändring i förordningen om gasolskatt.............. .. 49
25 Lag om ändring i lagen om redareavgift för sjöfolks
pensionering 50
26 Förordning om ändring i förordningen om allmän
arbetsgivaravgift ... 50
27 Lag om ändring i bokföringslagen....................................... 51
28 Lag om ändring i förordningen om obligatorisk statsplombering
av ut-
sädesvara
och om växtförädlingsavgift ............................ 51
29 Lag
om ändring i förordningen med vissa bestämmelser om prisreglering
på
jordbrukets område.................................................. .. 52
30 Förordning
om ändring i kupongskatteförordningen................ .. 53
Utdrag
av statsrådsprotokoUet den 29 juni 1970......................... .. 55
Inledning............................................................................. 55
Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 371
Nuvarande
ordning m. m......................................................... 57
Inledning....................................................................... 57
Skattestrafflagen............................................................ .. 59
Lagan
om straff för varusmuggling...................................... .. 61
Övriga
specialstraffrättsliga bestämmelsar............................ .. 62
Brottsbalken................................................................... .. 70
Utländska
sanktionssystem................................................ .. 71
Skattestrafflagutredningens
förslag och remissyttrandena över det 76
Allmänna
synpunkter på en reform......................................... 76
Utredningen................................................................... 76
Information
m. m.......................................................... 76
Administrativa
påföljder.................................................. 78
StraffrättsUga
påföljder................................................. 82
Remissyttrandena............................................................ 83
Information
m. m.......................................................... .. 84
Administrativa
påföljder.................................................. .. 84
Straffrättsliga
påföljder.................................................. .. 93
Skatte-
och avgiftstillägg.................................................... .. 94
Utredningen................................................................... .. 94
Skattetillägg
enligt TF................................................... .. 95
Skattetillägg
enligt MF................................................... 102
Skattetillägg
enligt FF och avgiftstillägg enligt AVGF............ 102
Remissyttrandena............................................................ 103
Skattetillägg
enligt TF................................................... 105
Skattetillägg
enligt MF och FF samt avgiftstillägg enligt AVGF 133
Straffrättsliga
påföljder....................................................... 138
Utredningen................................................................... 138
Brottssystematiken....................................................... 138
Lagsystematiken........................................................... 141
Förslaget
till skattebrottslag........................................... 142
övrig
specialstraffrättslig lagstiftning................................ 163
Förundersökning
m.m..................................................... 166
Remissyttrandena............................................................ 169
Brottssystematiken....................................................... 169
Lagsystematiken........................................................... 171
Förslaget
till skattebrottslag........................................... 171
Övrig
specialstraffrättslig lagstiftning................................ 191
Förundersökning
m.m..................................................... 193
Departementschefen............................................................. 194
Allmänna
synpunkter........................................................... 194
Det
administrativa sanktionssystemet..................................... 200
Särskilda
avgifter anligt TF................................................ 203
Skattetillägg................................................................ 203
Förseningsavgift........................................................... 210
Befrielse
från avgift....................................................... 213
Beslutande
myndighet m. m............................................ 215
Debitering
och besvär m. m............................................ . 216
Särskilda
avgifter enligt MF, FF och AVGF............................. 217
Det
straffrättsliga sanktionssystemet..................................... . 220
Förslaget
till skattebrottslag.............................................. . 224
Tillämpningsområdet...................................................... . 224
372 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
Brottsbeskrivningarna....................................................
225
Straffpåföljderna...........................................................
235
Frivillig
rättelse............................................................. 237
Preskription..................................................................
238
Övrig
specialstraffrättslig lagstiftning................................... 239
Förundersökning
m. m....................................................... 239
Förhållandet
mellan de båda sanktionssystemen....................... 240
Författningsförslag.............................................................
242
Förslaget
till skattebrottslag.............................................. 243
1
§ ............................................................................
243
2
§ ............................................................................
244
3
§ ............................................................................
250
4 § ............................................................................
251
5 § ............................................................................
251
6
§ ............................................................................ 254
7
§ ............................................................................ 254
8
§ ............................................................................ 254
9
§ ............................................................................ 257
10
§ ............................................................................ 258
11
§ ............................................................................ 259
12
§ ............................................................................ 260
13
§ ............................................................................ 260
14
§ ............................................................................ 261
15
§ ............................................................................ 262
16
§ ............................................................................ 262
17
§ ............................................................................ 262
Förslaget
till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623) 263
21
§..........................................................................
263
115 §..........................................................................
263
116 a §........................................................................
265
116
b §.......................................................................
268
116
c §.......................................................................
270
116
d §.......................................................................
271
116
e §.......................................................................
273
116
f §.......................................................................
274
116
g §.......................................................................
274
116
h §.......................................................................
274
116
i §........................................................................
275
116 j§.......................................................................... 275
117 §........................................................................... 276
118 §........................................................................... 276
119 §........................................................................... 276
120 §........................................................................... 277
121 §........................................................................... 278
122 §........................................................................... 278
171
§.......................................................................... 278
186
§.......................................................................... 279
Förslaget
till förordning om ändiing i förordningen (1968: 430) om mer
värdeskatt .................................................................. 279
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning....................................... 284
KungL
Maj:ts proposition nr 10 år 1971 373
Förslaget
till lag ""om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.... 287
Förslaget
till förordning om ändring i stämpelskatteförordningen
(1964: 308).................................................................
289
Förslaget
tUl lag om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272) 291
Förslaget
tdl förordning om ändring i förordningen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt................................................ 299
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1958: 295) om sjö
mansskatt .................................................................. 300
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1953: 396) om
accis å fettemulsion m. m.............................................. 302
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1953:397) an
gående avgift för fettvaror som användas för framställning av fett
emulsion m. m..............................................................
302
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1957: 262) om
allmän energiskatt........................................................ 302
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1960: 253) om till
verkning och beskattning av malt- och läskedrycker............ 303
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1961:653) om
brännoljeskatt..............................................................
303
Förslaget
till förordning om ändring i förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift... 304
Förslaget
till lag om ändring i förordningen (1967: 340) med vissa be
stämmelser om prisreglering på jordbrukets område.............. 305
Förslaget
till förordning om ändring i kupongskatteförordningen
(1970: 624) ................................................................ 305
Övriga
förslag till författningsändringar................................ 308
övergångsbestämmelser...................................................
309
Hemställan..........................................................................
311
BUaga
1. Till lagrådet remitterade lagförslag m. m....................... 312
Bilaga 2. Skattestrafflagutredningens
författningsförslag.............. 315
Utdrag av lagrådsprotokoUet
den 10 december 1970................... 348
Utdrag av
statsrådsprotokollet den 4 januari 1971 .................. 363
MARCUS BOKTR. STHLM Wl 690718
Doktrin (6)
- Wiweka Warnling-Nerep, Grundlagen och "extra fiskeavgift". Några reflektioner i anledning av ett JO-beslut, FT 1994 nr 1–2 s. 83, på s. 92 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Wiweka Warnling-Nerep, Är tilläggsavgiften vid olovligt byggande en vinsteliminerande sanktionsavgift? Några refexioner över problemet att fördela obefintlig vinst och behovet av jämkning som en säkerhetsventil, JT 1992/93 nr 5 s. 957, på s. 958
- Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis. Straffrätt 1984 – 1990, SvJT 1991 s. 185, på s. 215 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis Straffrätt 1975–1983, SvJT 1985 s. 337, på s. 380 · Fritt tillgänglig
- Torgny Håstad, Skall betalning av förfallen skatt aldrig kunna återvinnas?, SvJT 1975 s. 460, på s. 465 · Fritt tillgänglig
- Några tolkningsproblem rörande skattebrottslagen, SvJT 1973 s. 821, på s. 822 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
319 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (202)
202 kopplingar i 68 dokument.
- Prop. 2025/26:210 Bidragsspärr och sanktionsavgift i socialförsäkringen s. 41 i texten
- Prop. 2025/26:43 Kompletteringar och förtydliganden i fråga om sanktioner vid skatteundandragande och bedrägerier s. 18 om s. 229 · s. 23 om s. 247 · s. 25 om s. 247 i texten
- Prop. 2024/25:187 Ett effektivt straffrättsligt skydd för statliga stöd till företag s. 51 om s. 237 · s. 150 om s. 256 i texten
- SOU 2025:81 En ny organisation av ekobrottsbekämpningen s. 500 i texten
- SOU 2024:24 Ett effektivt straffrättsligt skydd för statliga stöd till företag s. 214 om s. 237 i texten
Rättsfall (55)
55 kopplingar i 43 dokument.
- HFD 2011 ref. 58 om s. 266 · om s. 269 ur registret · i texten
- RÅ 2010 ref. 104 om s. 275 ur registret
- RÅ 2009 ref. 63 om s. 205 · om s. 268 ur registret · i texten
- RÅ 2006 ref. 18 om s. 247 ur registret
- RH 2012:43 om s. 351 ur registret
- RH 2007:56 om s. 232 ur registret
- RH 2005:26 om s. 232 · om s. 261 ur registret · i texten
- RH 1993:136 om s. 256 ur registret
Doktrin (62)
62 kopplingar i 26 dokument.
- Påhlsson, Riksskatteverkets rekommendationer, 1995 s. 349 · s. 354 om s. 269 · s. 354 om s. 272 · s. 359 om s. 269 · och 7 till i texten
- Leijonhufvud, Straffrättens konkurrensproblem, 1974 s. 39 om s. 138 · s. 39 om s. 141 · s. 41 om s. 70 · s. 47 om s. 60 · och 4 till i texten
- Zila, I stället för straff, 1992 s. 111 om s. 262 · s. 121 · s. 129 om s. 241 · s. 214 om s. 241 · och 1 till i texten
- Asp, EG:s sanktionsrätt, 1998 s. 301 om s. 81 · s. 302 om s. 80 · s. 302 om s. 81 · s. 422 i texten
- Leijonhufvud, Brotten mot borgenärer, 1986 s. 250 om s. 358 · s. 339 om s. 251 · s. 339 om s. 260 · s. 363 i texten