Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
1971 · 52 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 47 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:100, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
Dokumentets text
Kungl.
Maj:ts proposition nr 100 år 1971 Prop. 1971:100
Nr 100
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.;
given Stockholms slott den 26 mars 1971.
Kungl,
Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag ur statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoU, föreslå riksdagen alt bifalla de
förslag om vars avlålande lill riksdagen föredraganden hemstäUt.
Under
Hans Maj:ls Min allernådigsle Konungs och Herres frånvaro enligl Dess nådiga
beslut:
BERTIL
LENNART
GEIJER
Propositionens
huvudsakliga Innehåll
I
propositionen föreslås atl åklagares möjligheter all besluta om åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rältegångsbalken och enligt 1 § lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare vidgas något. Vidare föreslås,
alt vårdnadshavare som hörs i rättegång i brottmål skall få rätt till ersältning
enligl de bestämmelser som gäller för vittne.
De
nya bestämmelserna är avsedda atl träda i kraft den 1 juli 1971.
1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100
Prop.
1971:100
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om rältegångsbalken dels alt
20 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse, dels all i balken skall införas en
ny paragraf, 21 kap. 11 §, av nedan angivna lydelse.
20 kap.
7 §1
Åklagare må besluta alt icke tala å brott:
1.
om del är
uppenbart, atl i 1. om det kan antagas, att ihän-händelse
av lagföring annan på- delse av lagföring annan påföljd än
följd än böter icke skulle komma böter
icke skulle komma alt ådö-atl ådömas och alt den misslänk- mas och den misstänktes lagfö-tes lagföring
ej är påkallad ur all- ring ej finnes påkallad ur allmän
män synpunkt; eller synpunkt; eller
2.
om brollel
förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller lill
fullo undergått straff eller annan påföljd för sådani brott, och det är
uppenbart, atl brottet i jämförelse med del andra brollel är med hänsyn till
påföljden utan nämnvärd betydelse; eller
3.
om del i annat
fall av särskilda skäl är uppenbart, atl påföljd ej erfordras för alt avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och alt det med hänsyn till
omständigheterna ej heller eljest är påkallat, atl åtal väckes; eller
4.
om brollel
uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses
i 33 kap. 2 § brottsbalken, saml sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd ulan lagföring
och åtal ej är påkallat av särskUda skäl.
Beslut jämlikt första styckel 3 må meddelas endasl av
riksåklagaren.
Beslut all ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga
skäl för beslutet ej längre finnas föreligga.
Närmare föreskrifter om beslut alt ej tala å brott
meddelas av Konungen.
21 kap.
11 § Vårdnadshavare som höres enligt 1 § äger rält Ull ersältning
och förskott enligt vad om vittne är stadgal. Ersättningen skall gäldas av
statsverket.
Denna lag träder i krafl den 1 juU 1971. ' Senaste lydelse
av 20 kap, 7 § 1967:943.
Prop.1971:100
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom förordnas, atl 1 och 9 §§ lagen (1964: 167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.
1 §
Har brott begåtts av någon som Har brott begåtts av någon som
vid tiden för brottet ej fyllt åder- vid
tiden för brottet ej fyllt ader
ton år, må, utöver vad som följer ton
år, må, utöver vad som följer
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, av 20 kap. 7
§ rättegångsbalken,
åklagare besluta atl ej tala å brol- åklagare
besluta atl ej tala å brot
tet, tet,
om den underårige ställes under om den underårige ställes under
övervakning jämlikt 26 § barna- övervakning
jämlikt 26 § barna
vårdslagen, omhändertages för vårdslagen, omhändertages
för
samhällsvård enligl 29 § sagda lag samhällsvård
enUgl 29 § sagda lag
eller blir föremål för annan där- eller
blir föremål för annan där
med jämförlig åtgärd eller ulan dy- med
jämförlig åtgärd eller utan
lik åtgärd erhåller särskild tillsyn dylik
åtgärd blir föremål för an-
eller lämplig sysselsättning samt nan
hjälp- och stödåtgärd saml del
det med skäl kan antagas alt häri- med
skäl kan antagas atl härige-
genom vidtages vad som är lämpli- nom
vidtages vad som är lämpli
gast för hans lUlrältaförande, el- gast
för hans lUlrältaförande, el
ler ler
om brottet uppenbarligen skell om brollel uppenbarligen skett
av okynne eller förhastande. av okynne eller förhastande.
Ätal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt.
9 §1
Ej må den som icke fyllt tjugo år dömas lill fängelse, skyddstiUsyn
eUer ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så
lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.
Innan någon som är under tjugoett år dömes till påföljd
som avses i första stycket skall den som utfört personundersökning i målet
höras, om skäl äro därtill.
Vårdnadshavare som höres enligl första stycket äger rätt
till ersältning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen
skall gäldas av statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971. 'Senaste lydelse
1969:163.
Prop. 1971:100
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 12 mars 1971.
Närvarande:
statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efler gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i rättegångsbalkens bestämmeber
om åtalsunderlåtelse m. m. och anför.
1.
Inledning
Bestämmelser
om åtalsunderlåtelse fitms bl. a. i 20 kap. 7 § RB och i 1 § lagen (1964: 167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964 ärs lag). Enligt 20
kap. 7 § första stycket 1 kan åklagare besluta alt inle väcka åtal i fråga om
mindre allvarliga brott. Vidare har åklagare möjlighet att vid brottskonkurrens
underlåta åtal för något eller några brolt (p. 2). Atal får även underlåtas
oavsett brottets svårighetsgrad i vissa undantagsfall som har samband med
bestämmelserna om påföljdseflergift (p. 3). Vidare finns det möjligheter alt
undvika åtal mot psykiskt abnorma gärningsmän (p. 4).
Reglerna om åtalsunderlåtelse
i 1964 års lag ger möjlighet att utöver vad som följer av RB underlåta
åtal för brott som begåtts av den som fyllt 15 men inle 18 år. Det förutsätts
antingen alt brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande eller
all den underårige ulan lagföring erhåller sådan vård som är lämpligast för
hans lillrällaförande. I lagen nämns bl. a. övervakning eller samhällsvård enUgl
barnavårdslagen. Även mindre ingripande åtgärder än de nu nämnda kan vara tillräckliga
för atl åtalsunderlåtelse skall få beslutas. Lagen innehåller ingen begränsning
i fråga om kretsen av brott men det föreskrivs, att åtal skall väckas om det
finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Under senare tid har vissa
förslag väckts som gäller åtalsreglerna och därmed sammanhängande frågor.
Sålunda har riksåklagaren (RÄ)
Prop. 1971:100 5
genom
skrivelse den 24 februari 1969 föreslagit ändringar i reglerna om åtalsunderlåtelse
i 20 kap. 7 § RB i syfte alt vidga möjligheterna alt underlåta åtal vid mindre
allvarlig brottslighet och vid brott som begåtts av psykiskt abnorma. Svenska
kommunförbundet och RA har i skrivelse den 20 febmari 1969 hemställt om en
allmän översyn av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 1964 års lag. Vidare
har justitieombudsmannen (JO) i skrivelse den 9 maj 1969 anhållit alt frågan om
vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol i vissa fall
tas upp till prövning.
Genom beslut den 27
november 1970 har chefen för justiliedeparlemenlet bemyndigats tillkalla
sakkunniga för utredning av frågan om underlåtande av åtal m. m. (Ju 1970:
63). Vissa frågor har dock ansetts vara så angelägna alt de redan nu bör las
upp till behandling. Hit hör frågan om åtalsunderlåtelse mol unga
lagöverträdare vid mindre aUvarlig brottslighet. Dessa frågor har tagils upp i
en departementspromemoria (Ju 1970: 26). I promemorian behandlas även frågan
om ersättning till vårdnadshavare och personundersökare för inställelse vid
domstol. Lagförslagen i promemorian torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detla ärende som iZ/aa i.
Yttranden över promemorian
har efter remiss avgetls av justitiekanslern (JK), RA, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus och Örebro län, JO, samarbetsorganel för åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten, socialutredningen. Föreningen Sveriges tingsrällsdomare.
Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen
Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund
och Svenska kommunförbundet.
Yttranden har överlämnats
av RA från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt
från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Uppsala, Östergötlands, Värmlands
och Kopparbergs län, samt av länsstyrelsen i Malmöhus län från polismyndigheterna
i Malmö och Helsingborg.
2.
GäUande ordning m. m.
2.1
Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarliga brott
Enligl
20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan åklagaren underlåta åtal om det är
uppenbart, alt i händelse av lagföring annan påföljd än böter inle skulle komma
att ådömas och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän
synpunkt
Prop. 1971:100 6
Före
1965 gällde som fömtsättning för beslut att inte åtala enligt denna punkt all
på brottet inte kunde följa svårare straff än böter och att lagföring inte var
påkallad ur allmän synpunkt. Syftet med bestämmelsen har av
processlagberedningen angetts vara all skapa möjlighet att efterge åtal vid
ringare brott, särskilt vid smärre förseelser mot ordnings-bestämmelser o. d.
Ett undantagslöst beivrande av varje sådant brott har inte ansetts betingat av
straff rättsskipningens ändamål (SOU 1938: 44 s. 257).
I sin nuvarande lydelse
ger bestämmelsen åklagaren räll alt underlåta åtal även om fängelse ingår i
straffskalan. Enligl föredragande departementschefen (prop. 1964: 10 s. 131)
borde i alUnänhel krävas, utöver att brottet skall synas ringa, alt
omständigheter föreligger, som kommer den aktuella gärningen all le sig mindre
straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som faller under slraffbudel.
Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kunde förekomma inte blott då enbart
böter ingår i straffskalan ulan även då jämte böter är stadgat frihetsstraff.
Departementschefen anförde vidare atl del även efler utvidgningen endast skulle
kunna komma i fråga all tillämpa bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av
föga allvarlig beskaffenhet. Kravet all del skall vara uppenbart alt i händelse
av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådö- mas, innebar atl
del skulle vara helt klart atl endast böter kan komma i fråga. Förelåg någon
tvekan om atl annat än böter skulle ådömas, fanns inte förutsättning för
tillämpning av regeln. En så begränsad utvidgning som det här var fråga om
skulle enligl departementschefens mening innebära väsentliga kriminalpoliliska
fördelar.
I
ullålande över förslagel underströk lagrådet, all underlåtenhet att åtala borde
vara utesluten, då del kunde antas alt vid lagföring skulle ådömas visserligen
endast böter men höga böter. I sådant fall kunde del inle som förutsatts i
motiven sägas vara fråga om ringa brott eller lagöverträdelser av föga
allvarlig beskaffenhet och lagföring måste alltså te sig påkallad ur allmän
synpunkt.
Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om åklagares behörighet alt meddela åtalsunderlåtelse
enligl punkten 1. Enligl 21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen (1964: 739)
ankommer del i princip på slatsåklagare atl besluta all inte åtala, om svårare
straff än böter är föreskrivet för brottet.
Totalt
meddelades under 1965 8 254 personer åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §
första stycket 1 RB. Motsvarande siffror 1966 var 9 784, 1967 9 680 och 1968 6
572.
Åklagarnas
praxis beträffande vissa lindrigare brott framgår av följande siffror från
1967 och 1968.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1971:100
Brott
Dömda
till böter
. Åtalsunderlåtelse
1967
1968
1967
1968
Misshandel
(ringa faU, 3: 5 BrB)
2 041
1987
4
28
Hemfridsbrotl
och olaga intrång
(4: 6 BrB)
280
319
1
23
Ofredande
(4: 7 BrB)
734
781
7
7
Snatteri
(8: 2 BrB)
7 214
6 691
96
61
Egenmäktigt
förfarande (8: 8 BrB)
1328
1 552
35
35
Bedrägligt
beteende (9: 2 BrB)
1246
1287
6
12
Häleri
(ringa fall, 9: 6 BrB)
364
381
17
8
Häleriförseelse
(9: 7 BrB)
252
239
1
Undandräkt
(10: 2 BrB)
67
59
2
Olovligt
brukande (10: 7 BrB)
145
136
2
Fyndförseelse
(10: 8 BrB)
21
15
4
Skadegörelse
(12:1 BrB)
800
944
5
9
Åverkan
(12: 2 BrB)
370
347
6
11
Allmänfarlig
vårdslöshet (13: 6
BrB)
227
240
5
8
Förseelse
mot vägtrafikförord-
ningen m. m.
225 060
161 145
6 690
3 987
En jämförelse för åren 1967 och 1968 mellan antalet
personer som dömts till böter och antalet som meddelats åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB visar följande:
Böter 20: 7 p. 1
1967 1968 1967 1968
opaginerad Kontrollera mot PDF
Totalt: 395 316 332 826 9
680 6 572
Därav:
20 237
19 583
239
252
71000
71016
1427
1086
6
19
--
104 073
242 208
8 014
5 234
BrB (utom 16: 15 och 16: 16) BrB 16:15 och 16: 16 Tryckfrihetsförordningen
Andra lagar och författningar
Vissa uppgifter föreligger även om åklagarpraxis i fråga
om åtalsunderlåtelse för narkotikabrott. Enligl en undersökning av praxis i
Stockholm under åren 1964 och 1965 (redovisad i narkomanvårdskommitléns
betänkande Narkotikaproblemet del II, SOU 1967: 41 s. 12 och 71) erhöll 77 personer åtalsunderlåtelse. Av
besluten meddelades 39 enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Av återstående
fall grundades det övervägande flertalet på 20 kap. 7 § första stycket 2 RB.
I. 69 fall utgjorde brottet olaga innehav av narkotika, ensamt eller i förening
med annat brott. Olaga överlåtelse förekom i sex fall. Det olaga innehavet
avsåg med få undantag relativt små tabletlmängder, högst 100 tabletter. Som
jämförelse kan nämnas att under samma lid 412 personer dömts för olaga innehav.
Prop.
1971:100 8
RÄ
har genom cirkulär C 56 (den 18 juni 1969) anmodat åklagarna all fr. o. m. den
1 juli 1969 tills vidare lill RÄ lämna uppgift om bl. a. antalet fall av åtalsunderlåtelse
enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB för narkotikabrottslighet. Under Iredje
kvartalet 1969 förekom enligl denna undersökning 230 fall av åtalsunderlåtelse
för lindrigare narkolikabrollslig-hel med stöd av del angivna lagrummet. Under
samma kvartal dömdes (inräknat strafförelägganden) 172 personer tiU böter för
narkotikabrott eller för narkotikabrott i förening med andra brott. Motsvarande
siffror för fjärde kvartalet 1969 var 206 åtalsunderlåtelser och 171 bötesdomar.
2.2
Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare
1964
års lag ger åklagare möjlighet att utöver vad som följer av RB 20 kap. 7 §
underlåta åtal för brolt som begåtts av den som fyllt 15 år men inte 18 år. En föratsättning
för beslut om åtalsunderlåtelse är an-lingen att brottet uppenbarligen skett av
okynne eller förhastande eller att den underårige ulan lagföring erhåller sådan
vård som är lämpligast för hans lUlrältaförande. I lagen nämns övervakning
enligt 26 § bamavårdslagen (1960: 97), omhändertagande för samhällsvård enligt
29 § samma lag eller annan därmed jämförlig åtgärd. Av lagtexten framgår, atl åtalsunderlåtelse
kan ske även utan sådana åtgärder, om den underårige erhåller särskUd tillsyn
eller lämplig sysselsättning.
Lagen
innehåller ingen begränsning i fråga om kretsen av brolt vid vilka åtalsunderlåtelse
kan ske. Det föreskrivs emellerlid alt åtal skall väckas, om del är påkallat ur
allmän synpunkt.
I
princip ankommer det på högre åklagare att fatta beslut om åtalsunderlåtelse,
om svårare straff än böter är föreskrivet för brottet. Enligt 21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen
innebär detta, atl statsåklagare, dvs. länsåklagare eller överåklagare, skall
meddela beslutet. I Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt får
prövningen även ske av chefsåklagare. I övriga åklagardistrikt får chefsåklagare
falla beslut om åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag endast beträffande brott
mol 3 § första stycket andra punklen och 5 § Irafikbroltslagen (1951: 649).
I
samband med införandel av 1964 års lag uttalade föredragande departemenlschefen,
atl förutsättningarna för åtalsunderlåtelse borde nära överensstämma med dem
som gällde enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mol vissa underåriga (prop.
1964: 10 s. 158). Den grundläggande tankegången för lagstiftningen på detla
område skulle enligt departementschefen alltjämt vara, all åtal borde kunna
underlåtas, om man härigenom åstadkom lika goda eller bättre
behandlingsåtgärder än om åtal väcktes. Den framskjutna plats överlämnande till
vård enligl bamavårdslagen intar i BrB:s påföljdssystem ledde enligt
departementschefen till alt området för underlåtenhet all åtala vidgades.
I
propositionen berörde departementschefen även den från barna-
Prop. 1971:100 9
vårdshåll
framförda tanken, att åtal mol unga lagöverträdare borde underlåtas även av
det skälet, atl domstolsförhandlingen kunde ha ogynnsam verkan på den unge.
Han fann det emellerlid inle befogal alt generellt uttala, att åtal borde
undvikas av della skäl. Vid riksdagsbehandlingen riktades i motioner kritik
mot den åtstramning i ålalspoliliken som hade skett under de senaste åren.
Kritiken grundades i huvudsak på den uppfattningen att själva rättegången kunde
förmodas vara mer eller mindre skadlig för den unge. I motionerna föreslogs bl.
a. att riksdagen skulle allmänt rekommendera en generös tiUämpning av
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse, så atl beslut att inle åtala skulle kunna
fattas i huvuddelen av antalet prövade fall.
Första
lagutskottet (ILU 1964: 3 s. 111) uttalade bl. a. att dé nya bestänunelserna
kom atl fungera i förhållande tUl ell nytt påföljdssystem. 1 della hade
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen erhållit en mera framskjuten
plats än motsvarande åtgärd enligt gällande räll. Delta medförde all utrymmet
för beslut all inte åtala vidgades. Vidare fann utskottet del uppenbart atl
huvudsyftet med de nya bestämmelserna, liksom vid tillkomsten av 1944 års lag,
måste anses vara all bereda möjlighet alt skydda de unga för eventuella
menliga verkningar av lagföring och dom. Enligl utskottets mening lorde dock
sådana verkningar inle numera vara all befara i så stor utsträckning att detla
gav en bärande motivering för en allmän rekommendation om större
återhållsamhet med väckande av åtal. Utskottet ville däremot understryka
betydelsen av en nyanserad bedömning i detla hänseende.
Under
förarbetena till 1944 års lag uttalades, atl de allmänpreventiva skälen för
åtal i allmänhet överväger, om den unge tidigare förövat brott (SOU 1942: 28 s.
40).
I
RÄ-cirkulär nr 92 (den 28.9.1959) uttalades, att en förnyad åtalseftergift
inte var utesluten. Härför borde regelmässigt krävas, alt en skärpt reaktion
inträdde mol lagöverträdaren. Om han inte blivit föremål för någon åtgärd i
samband med den tidigare åtalseftergiften eller om barnavårdsnämnden då låtit
det stanna vid en varning, borde åtalseftergift kunna förekomma på nytt under
förutsättning att barnavårdsnämnden anordnade övervakning och det med skäl
kunde antas, alt härigenom vidtogs vad som var lämpligast för den unges tillrällaförande.
Hade bar-navårdsnänmden ställt honom under övervakning redan i samband med det
tidigare beslutet om åtalseftergift ansåg riksåklagarämbetet atl åtalseftergift
för brott begångna under övervakningstiden kunde ske endasl om nämnden
beslutade om omhändertagande för skyddsuppfostran (numera samhällsvård) eller
om det eljest förelåg särskilda skäl för en åtals-eflergift. Riksåklagarämbetet
bortsåg då från enstaka bagatellartade förseelser. En ytterligare förutsättning
för åtalseftergift i dessa fall ansågs vara, all barnavårdsnämndens ingripande
kom snabbt efter del nya brottet, så alt den unge inte fick en känsla av att
ingenting hände på
Prop.
1971:100 10
grund
av hans förnyade kriminalitet. Genom att han vid återfall i brolt ställdes
inför domstol markerades bättre än genom en ny åtalseftergift att han vid
fortsatta brott riskerade frihetsberövande i ungdomsvårdsskola eller fångvårdsanstall.
I
RÄ-cirkulär nr 141 (den 12.11.1964) lämnade RÄ en redogörelse för olika motivutlalanden
i samband med antagandel av bl. a. 1964 års lag. Han framhöll, all åklagaren
måste se till atl det blev en skärpning i de fall där den unge tidigare fått
åtalseftergift. Det kunde som regel inte komma i fråga atl meddela åtalsunderlåtelse,
om barnavårdsnämnden inle med anledning av återfallet ingripit med strängare
åtgärd än varning. I sådana fall kunde mera sällan det nya brottet anses
uppenbarligen begånget av okynne eller förhastande.
Under
femårsperioden 19541958 beviljades åtalseftergift enligt 1944 års lag i 72,6 %
av antalet prövade fall.
Frågan
om en begränsning av tillämpningen av åtalseftergift behandlades vid 1958 års
riksdag. Motioner i della ämne (I:B 193 och II:B 250) föranledde inle annan
åtgärd från riksdagens sida än alt riksdagen på hemställan av allmänna
beredningsutskottet (nr B 4) i skrivelse lill Kungl. Maj:t gav tillkänna vissa
synpunkter som anfördes i utlåtandet.
I cirkulär nr 88 (den
24.2.1959) liU åklagarna uppmanade riksåklagarämbetet dessa all vid prövning
av åtalseftergift noga överväga om barnavårdsnämndens åtgärder kunde anses
tillräckliga för den unges lillrällaförande. Tillgängliga siffror visade nämUgen
enligl RÄ att på sina håll barnavårdsnämnderna inte vidtog tillräckliga
åtgärder. Fömlsällning för åtalseftergift var enligl riksåklagarämbetet om
del inte var fråga om ringa brott av tillfällighelskaraklär att till
förhindrande av fortsatt utveckling lill asocialitet andra ålgärder än enbart
varning vidtogs mot den unge, genom ingripande från barnavårdsnämnd eller i
annan ordning.
I två likalydande motioner
lill 1959 års riksdag (I: 36 och II: 49) begärdes alt
riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om erforderliga ålgärder för alt
begränsa inslilulel åtalseftergift till fall där en betryggande tillsyn i form
av skyddsuppfostran eller på annat sätt kunde beredas den brottslige.
I sitt utiåtande (ILU
1959: 25) uttalade första lagutskottet bl. a. all det syntes finnas visst fog
för den uppfattningen atl de åtgärder som av lagstiftaren vid åtalseftergift avselts
träda i stället för lagföring och straff i vissa fall inte blivit tillräckligt
ingripande. Det fick givetvis inte förekomma all åtalseftergift meddelades vid
allvarligare brottslighet utan att vederbörande blev föremål för en reaktion
som var avpassad efter kriminaliteten och vårdbehovet. Utskottet underströk
att kontroUen över att åklagarna och barnavårdsnämnderna tillfredsställande
fullgör sina uppgifter måste för atl bli effektiv ytterligare intensifieras
genom en fortlöpande och ingående granskning av lagtillämpningen. Utskottet
förväntade atl dessa synpunkter skulle vinna beaktande och fann alt motio-
Prop.
1971:100 11
nema
i denna del borde föranleda att synpunktema delgavs Kungl. Maj:t för kännedom.
Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Den
ändring av praxis i fråga om beviljade åtalseftergifter som riksåklagarämbetet
förordade i cirkulär nr 88 ledde till all den procentuella andelen
åtalseftergifter successivt sjönk. Siffran var år 1960 57,3 %, 1961 48,2 % och
1962 45,9 %. Därefter steg antalet åtalseftergifter så att de 1963 utgjorde
47,4 % och 1964 51,6 % av antalet prövade fall.
Sedan
1964 års lag trätt i kraft ökade åter den procentuella andelen beslut om åtalsunderlåtelser.
Siffrorna var följande:
1965
54,6 o/o
1966
58,3 %
1967
57,3 %
1968
59,6 %
1969
60,2 %
2.3
Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol
I 21
kap. 1 § RB föreskrivs att rätlen, om den misstänkte är omyndig, skall höra den
som har vårdnaden om honom om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller
eljest finnes erforderligt.
I
9 § i 1964 års lag finns en bestämmelse om alt den som inle fyllt tjugo år inte
får dömas lill fängelse, skyddstiUsyn eller ungdomsfängelse, om inle den som
har vårdnaden om honom, där så lämpUgen kunnat ske, blivit hörd i målet.
Föreskriften
i 21 kap. 1 § RB gäller både underårig och den som på annan grund är omyndig.
Hörandet av vårdnadshavaren är inle obligatoriskt. I fråga om lindrigare brolt
eller då den misstänkte nått viss mognad har man ansett att han i många fall
själv bör kunna ta tillvara sin rätt. Om rätten finner alt vårdnadshavaren bör
höras, skall denne kallas lill inställelse vid rätten. Enligt 9 kap. 7 § RB kan
rätten därvid förelägga vite.
I förarbetena lill 9 § i
1964 års lag underströk föredragande departementschefen det angelägna i att
domstolen vid valet av brottspåföljd hade tillgång lill en utförlig och
tillförlitlig personutredning (prop. 1964: 10 s. 164). Den skriftliga
berättelsen över personundersökningen var av central betydelse. Då det gällde
unga lagöverträdare ansågs det värdefullt att muntliga upplysningar i viss
utsträckning inhämtades av vårdnadshavare och personundersökare.
Departementschefen ansåg alt hörande av vårdnadshavaren var så värdefullt, alt
föreskrift borde införas härom, utöver vad som gällde när ungdomsfängelse var
aktuellt, även när det var fråga om alt döma till fängelse och skyddstillsyn. Della
gällde särskilt tilltalade under 18 år men också beträffande den som är mellan
18 och 21 år förmodades vårdnadshavares upplysningar ha sådan betydelse, atl
det fanns skäl för att föreskriva sådant hörande.
Prop. 1971:100 12
I
propositionen om sänkning av myndighetsåldern lill 20 år (prop. 1969: 25)
föreslogs atl 21-årsgränsen i 9 § skulle ändras lill 20 år. Föreskriften om
hörande av vårdnadshavare kunde nämligen inte tiUämpas efter det alt vårdnaden
upphört, vUkel enligt förslaget skulle ske vid 20 års ålder. Förslagel antogs
av riksdagen (SFS 1969: 163).
Varken
enligt 20 kap. 1 § RB eller enligt 9 § i 1964 års lag finns någon rätt för vårdnadshavaren
all erhålla ersältning för inställelsen.
Enligt
11 § kungörelsen (1964: 567) med vissa bestämmelser ang. tUl-lämpningen av
lagen om personundersökning i brottmål är personundersökare bl. a. skyldig all
på kallelse inställa sig vid rätten för atl i fall av behov lämna upplysningar.
Enligt 9 § i 1964 års lag gäller vidare atl personundersökaren skall höras, om
skäl är därtill. Någon rält till ersättning för sådan inställelse föreligger inle
för personundersökare.
3.
Framställningar om lagändringar
3.1
Riksåklagarens framställning
RÅ
framhåller alt utvecklingen av kriminaliteten en oavbruten ökning av antalet
begångna brott och en tendens mol svårare och mera komplicerad brottslighet
gör del nödvändigt att utnyttja tillgängliga resurser för brottsbekämpning på
bästa möjliga sätt. För detta ändamål bör i första hand olika ralionaliseringsålgärder
vidtas i syfte alt såvitt möjligt förenkla handläggningsformerna utan alt
eftersätta säkerheten. Det kan också finnas anledning alt av processekonomiska
skäl underlåta lagföring i större omfattning än som f. n. är möjUgl. Också kriminalpoliliska
skäl kan anföras till stöd för ytterligare begränsningar av åtalsplikten. Lagföring
framstår ulan tvivel stundom som meningslös eller rent av skadlig från kriminalpolitisk
synpunkt. Samtidigt är del tydligt all åtalsunderlåtelse bör framstå som etl
undantag för atl inte respekten för laglydnad skall äventyras och all
garantier måste finnas för en så enhetiig rätlstiUämpning som möjligt.
Enligt
RÅ bör möjligheterna atl underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB
något vidgas. Bestämmelsen förefaller vara alltför restriktiv i sin nuvarande
lydelse. En lagändring har aktualiserats av de ökade insatserna för bekämpande
av narkotikabrottslighet men anses önskvärd även med tanke på andra former av
kriminalitet.
RA
nämner atl praxis under inflytande av motivultalanden kommit att präglas av
sträng återhållsamhet. Beslut alt underlåta åtal meddelas i mindre än 10 000
fall om året. Instilulel har därför inle någon större betydelse från kriminalpolitisk
eller processekonomisk synpunkt. Även om nuvarande lydelse av bestämmelsen
knappast tvingar till så stor restriktivitet som tillämpas i praxis, är det
inte lämpligt att i
Prop.
1971:100 13
avsevärd
mån vidga tillämpningen utan alt detta sanktioneras av lagstiftaren.
Enligt
RÅ:s mening bör åklagaren kunna besluta att inte väcka åtal så snart åtalsunderlåtelse
framstår som lämplig med beaktande av såväl vad som krävs för den misstänktes tillrällaförande
som hänsyn till allmän laglydnad. En mindre restriktiv tillämpning bör
möjliggöras genom atl del nuvarande kravet, alt det skaU vara uppenbart atl
annan påföljd än böter inte skulle komma all ådömas, tas bort. Bestämmelsen
skulle förslagsvis kunna erhålla den lydelsen att åklagaren kan underlåta åtal
om del kan antas, all i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte
skulle komma alt ådömas, och den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt.
Särskilt
när det gäller förhållandevis unga personer bör enligt RÄ åtal i stor omfallning
kunna underlåtas för narkotikabrottslighet, som inskränker sig lill alt den
misstänkte innehaft narkotika för egen förbrukning.
Åtal
bör kunna underlåtas även för överlåtelse av narkotika, om det gällt en
obetydlig kvantitet och skett i samband med konsumtion av narkotikan. En lagföring
i sådana fall kan nämligen ha direkt skadliga verkningar från
individualpreventiv synpunkt. Om åtal kan underlåtas i dessa fall, torde vidare
polisen lättare få fram sådana uppgifter som behövs för att spåra langarna.
Beslutanderätten
bör enligl RÄ liksom hittills förbehållas vissa åklagare och tillsyn utövas av
statsåklagarna och RÄ.
3.2
Kommunförbundets och riksåklagarens framställning
Svenska
kommunförbundet och RÄ hemställer om en allmän översyn av gällande bestämmelser
om åklagares rätt lill åtalsunderlåtelse beträffande lagöverträdare i åldern
1517 år. I skrivelsen anförs bl. a. atl reglema om åtalsunderlåtelse mol unga
lagöverträdare i stort sett har varit oförändrade sedan tUlkomsten av 1944 års
lag om eftergift av åtal mol vissa underåriga. Under årens lopp och i synnerhet
under senare år har de förutsättningar, på vilka nämnda regler har utformats, i
flera hänseenden förändrats. Samhällets sociala barna- och ungdomsvård har undergått
en stark utveckling, såväl i materiellt som i personellt avseende. I synnerhet
i de medelstora och större kommunerna görs betydande insatser av såväl
förebyggande som rehabiliterande natur, ofta i nära samverkan med skolan, den
psykiska barna- och ungdomsvården, polis och åklagare. En allmän målsättning i
fråga om rehabiliteringen är atl såvitt möjligt undvika institutionsplacering
av ungdomar. I stället satsar kommunerna i starkt ökande omfattning på vård
och behandling i öppna former, fosterhem, ungdomshem, skolplaceringar och
liknande.
Prop.
1971:100 14
Också
inom skolans ram har möjligheterna all komma till rätta med barns och ungdoms
anpassningssvårigheter vidgats avsevärt under senare år, bl. a. genom
tillkomsten av skolpsykologer och skolkuratorer. Genom de ökade
behandlingsresurserna har åtgärder som bygger helt på frivillig medverkan från
den unge och dennes anförvanter kunnat ges allt större utrymme. Som exempel
nämns placering på ungdomshem eller i folkhögskolor, liksom ekonomiska slöd-
och saneringsåtgärder av olika slag. Det blir också allt vanligare atl
ungdomar, som är föremål för barnavårdsnämndens uppmärksamhet, ulan formellt
åläggande förmås upprätthålla kontakt med nämndens tjänstemän för att få hjälp
med olika praktiska problem. I många fall kan hjälp- och stödåtgärder av berört
slag i rehabiliteringshänseende anses väl motsvara såväl formell övervakning
som omhändertagande för samhällsvård. Rehabiliteringsålgärder, som utformas
under medverkan av den unge själv och med hans samtycke, lorde vara ett bättre
medel alt få den unge all i fortsättningen föra elt laglydigt leverne än ålgärder
som inrymmer moment av tvång.
Mot
bakgrund av det anförda föreligger anledning atl överväga en vidgning av
området för åklagares rätt till åtalsunderlåtelse beträffande unga
lagöverträdare. SärskUt bör övervägas sådan ändring av dessa regler alt
informella praktiska hjälp- och stödåtgärder av den karaktär som har antytts,
liksom varning och samtal med den unge, kan bedömas som sådan uppfostringsåtgärd,
som berättigar åklagaren all underlåta åtal.
Vid
återfall efter beslut om åtalsunderlåtelse sker f. n. vanligen åtal, om inte barnvårdsnämnden
skärper sitt ingripande mot den unge. I en sådan situation kan lagföring och
skärpning av ingripandet stundom försvåra eller motverka vårdorganels
möjligheter atl rehabilitera den unge. Nuvarande praxis får anses slå i överensstänunelse
med lagstiftarens intentioner sådana dessa har kommit tUl uttryck i
förarbetena. Även frågan om ny åtalsunderlåtelse vid återfall av den som är
föremål för rehabiliterande åtgärder inom barnavårdens ram bör därför
övervägas vid en revision av lagstiftningen. Samtidigt bör beaktas nyligen
företagna undersökningar av barna- och ungdomskriminaliteten samt den negativa
påverkan en lagföring av de unga eventuellt kan få.
3.3
Justitieombudsmannens framställnuig
JO
anhåller atl till prövning tas upp frågan atl införa rält för vårdnadshavare
all få ersättning för inställelse vid domstol för sådant hörande som avses i 9
§ 1964 års lag och 21 kap. 1 § RB. JO hade vid inspektion av en rådhusrätt
uppmärksammat tillämpningen av bestämmelsen i 9 § 1964 års lag all den som inle
fyllt 21 år inle må dömas till fängelse, skyddstiUsyn eller ungdomsfängelse, om
inle den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd
i målet.
Prop.
1971:100 15
Vid
domstolen användes formulär varigenom vårdnadshavare under
rättades om tidpunkten för huvudförhandlingen mot den unge. Det före
kom också alt ordet underrättas byttes ut mot kallas. Sådan kallelse till
vårdnadshavare förekom inte sällan om de var bosatta i staden eller dess
närhet. I många fall underrättades emeUertid vårdnadshavarna endast
om målels förekomst och fängelse, skyddstillsyn etc. utdömdes utan att
vårdnadshavaren blivit hörd av rätten. I sådana fall hade vårdnadshava
ren dock hörts av personundersökaren eller på annat sätt. Som skäl
för all inle kalla vårdnadshavare i vissa fall anfördes atl de inte ge
nom att kallas borde föranledas lill dryga kostnader, som de inte kunde
få ersatta av statsverket. De hade i sådana fall fri valrätt att komma
eller inte. Utsagan i personundersökningen var kanske tillräckUg. Del
förekom också atl vårdnadshavare i brev lill rälten meddelade vad de
ville säga. Från domstolens sida framhöUs, atl den praxis som tUlämpa
des hade visst stöd i lagtextens ord om hörande där så lämpligen kunnat
ske. '
JO framhåller, alt
föreskriften om vårdnadshavarens hörande huvudsakligen tjänar intresset all
underlaget för bedömande av påföljdsfrågan skall bli så fullständigt som
möjligt. Det är därför ur principiell synvinkel inle tillfredsställande, all
domstol kan kaUa eventuellt med vitesföreläggande enligt 9 kap. 7 § RB
föräldrar eller andra vårdnadshavare alt komma tillstädes, utan att dessa får
rätt till gottgörelse för ekonomiska uppoffringar på grund av Inställelsen.
Med den självständiga ställning i förhållande lill vårdnadshavare som
ungdomarna i regel intar vårdnadshavare torde exempelvis endasl i
undantagsfall begagna sig av sin rätt enligl 21 kap. 1 § RB all föra lalan för
den omyndige lär inte heller de faktiska processuella förhållandena motivera
alt vårdnadshavare inte har rält till ersättning för sådan instäUelse. Enligl JO:s
uppfattning talar övervägande skäl för att vårdnadshavare tiUerkänns sådan räll.
Beträffande omfattningen av rätlen lill ersältning lorde en jämförelse med vad
som gäller för vittnen ligga närmast till hands. Målsägande som hörs i
anledning av åklagarens lalan äger nämligen enligt 20 kap. 15 § RB rätt till
ersättning enligl vad om vittne är föreskrivet.
4.
Departementspromemorian
4.1
Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarliga brott
I
promemorian föreslås en viss utvidgning av åklagarens räll alt underlåta åtal
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Liksom hittills bör som förutsättning
för åtalsunderlåtelse gäUa att påföljden skulle ha stannat vid böter, om åtal skell.
Den begränsnmg som ligger i alt del skall vara uppenbart all annan påföljd än
böter inle skuUe komma all ådömas föreslås däremot utgå. Åklagaren bör få rätt
att underlåta åtal, om han
Prop. 1971:100 16
med
skäl kan anta alt påföljden inle skulle bli annat än böter. Det sagda innebär
att om omständigheterna motiverar det åtal kan underlåtas också där
straffet skulle bli höga böter. FöreUgger någon tvekan om att annat än böter
skulle ådömas finns å andra sidan inte fömtsättning för tillämpning av regeln.
Under
angivna förutsättningar föreslås åklagaren kunna besluta att inte väcka åtal så
snart åtalsunderlåtelse framstår som lämplig med beaktande av såväl vad som
krävs för den misstänktes tillrättaförande som hänsyn tUl allmän laglydnad. I
lagtexten bör anges alt åklagaren äger besluta atl inte tala å brottet om det
med skäl kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skuUe
komma all ådömas och den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt.
I
promemorian framhålls i fortsättningen atl det av naturliga skäl är svårt alt
närmare ange de omständigheter under vUka åtal bör kunna underlåtas.
Innebörden av uttrycket ur allmän synpunkt behandlades under förarbetena till BrB
(prop. 1962: 10 del C s. 153). Härvid angavs att bedömningen får ske raed
hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna
vid brottets begående. Det framhölls också att sociala hänsyn, exempelvis lUl målsäganden,
bör tas. Om åklagaren överväger alt väcka åtal för angivelsebrott utan att
angivelse skett, bör uppenbarligen skälen för att målsäganden inte angett
brottet till åtal beaktas.
När
det gäller möjligheterna alt underlåta åtal för narkotikabrott har i
förarbetena lill narkotikastrafflagstiflningen underslrukits att samhäUets
ingripanden måste anpassas så att de inle motverkar ulan understöder ansträngningama
att erbjuda vård ål vårdbehövande missbrukare (prop. 1968: 7 s. 107, 112, 118).
En missbrukare kan dra sig för att söka vård av rädsla för påföljd för
narkotikabrott, även om påföljden endasl skulle bli böter. För den som
underkastat sig vård för sitt missbruk kan lagföring och dom få negativa
effekter på hans inställning till vården. Samhällets ansträngningar atl ge
erforderlig vård kan på delta sätt komma alt kollidera med samhällets
ingripanden på slraffprocessuell väg. En utvidgning av rälten alt underlåta åtal
enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB i enlighet med RÅ:s framställning lorde
kunna bidra till alt vårdbehövande narkotikamissbrukare får erforderlig vård.
Även
om vårdbehov inle föreligger, kan del ibland finnas skäl all underlåta åtal
för narkotikabrottslighet. I narkotikastrafflagen är aUt innehav av narkotika
straffbelagt. Syftet härmed är inte alt straffbestämmelserna skall tillämpas
på alla fall av otillåtet innehav. Etl väsentligt skäl för kriminaliseringen av
innehav är alt polisen för alt kunna komma ål den grövsta
narkotikabrottsligheten, de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden
mot allt olovligt innehav. I många fall är narkotikainnehavet enbart av
tillfällig karaktär. Av den som tillhör denna kategori kan emellertid åtal och
dom psykologiskt komma alt uppfattas
Prop.
1971:100 17
som
etl tecken på att han tillhör gruppen narkomaner. En sådan uppfattning kan ge
upphov lill fortsall narkotikabruk. Förutom dessa från individualpreventiv
synpunkt direkt skadliga verkningar kan lagföring även dra med sig andra
negativa verkningar. Den dömde kan bli mindre villig än eljest alt lämna
polisen sådana uppgifter all langaren kan spåras.
Mot
bakgrund av det anförda förordas i promemorian att åtal, särskilt när del
gäller förhållandevis unga personer, i betydande omfattning bör kunna
underlåtas för narkotikabrottslighet som inskränker sig till atl den misstänkte
innehaft narkotika för egen förbrukning. I viss utsträckning bör åtal kunna
underlåtas även för överlålelsebrotl. Som exempel nämns i promemorian alt den
som tillfälligt fått befattning med narkotika bjuder en kamrat all smaka på
narkotikan. I sådana och liknande lindrigare fall av överlåtelse bör åklagaren
kunna besluta all inle tala å brottet. För all åtal skall kunna underlåtas
måste dock krävas alt överlåtelsen gällt en obetydlig mängd och skett i samband
med konsumtion av narkotikan.
Någon
ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om åklagares behörighet all meddela
åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB anses inle påkallad.
Beslutanderätten bör liksom hittills förbehållas vissa åklagare och tillsyn
utövas av stalsåklagarna och RÅ. I sammanhanget betonas viklen av alt reglerna
om åtalsunderlåtelse tillämpas på sådant sätt som garanterar en så enhetlig
rättstillämpning som möjligt.
4.2
Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare
I
promemorian föreslås atl 1 § i 1964 års lag ändras så, atl det klart framgår,
all förutsättningar för beslut om åtalsunderlåtelse föreligger, förutom när
övervakning eller omhändertagande och därmed jämförliga åtgärder kommer tUl slånd,
även dä den unge blir föremål för andra hjälpålgärder, innefattande råd och
stöd, förmaning och varning eller föreskrifter rörande sina
levnadsförhållanden. Även samtal med den unge och frivillig kontakt från hans
sida med nämnden bör anses vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse.
Den
föreslagna ändringen i 1964 års lag innebär alt det i fortsättningen inte
kommer all föreligga någon skillnad mellan de åtgärder som barnavårdsnämnden
har alt välja mellan och de åtgärder som enligt 1964 års lag är förutsättning
för beslut om åtalsunderlåtelse. Därmed försvinner den olyckliga situation som
kan leda lill antingen all barnavårdsnämnden, för all förhindra ell åtal,
vidtar en åtgärd som inle i och för sig kan anses motiverad ur
behandlingssynpunkt eller alt åklagaren känner sig tvingad all åtala, därför
alt barnavårdsnämndens åtgärd enligt barnavårdslagen inte anses som åtgärd
enligt 1964 års lag.
Självfallet
måste även i fortsättningen fall förekomma, där åklagaren beslutar om åtal,
därför atl han inte är övertygad om att de åtgärder, som barnavårdsnämnden
vidtar, är tillräckliga från individual- och all-
2
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100
Prop.
1971:100 18
mänpreventiv
synpunkt. En olikhet kommer nämligen alt bestå såtillvida som barnavårdsnämnden
enbart har atl rätta sig efter barnavårdslagens bestämmelser medan åklagaren
alltjämt skall väcka åtal, om det är påkallat ur allmän synpunkt. Någon
ändring anses inte påkallad i detta avseende. Vad som anförts i tidigare
lagstiftningsärenden angående innebörden av begreppet "allmän
synpunkt" bör alltjämt gäUa (prop. 1944: 8, 1962: 10, del C s. 153, prop.
1964: 10 s. 161). Bedömningen får ske med hänsyn såväl lill brottets arl och
straffets syfte som lill omständigheterna vid brottets begående.
I princip ankommer del på slatsåklagare
atl fatta beslut om åtalsunderlåtelse, om svårare straff än böter är
föreskrivet för brollel. Del kunde övervägas om kretsen av åklagare som är
behöriga alt falla beslut i dessa fall borde vidgas. En viss tidsvinst i
handläggningen skulle måhända göras, om ärendena kunde avgöras i de lokala åklagardistrikten
ulan all behöva gå vidare till länsåklagaren. Främst med hänsyn lill intresset av
en enhetiig rättstillämpning måste det emellerlid anses vara en avgjord fördel
alt beslut enligl 1964 års lag fallas av ell begränsat anlal åklagare. Denna
ordning bör därför bestå. Om särskilda skäl föreligger, har RÅ dessutom
möjlighet all förordna viss chefsåklagare all pröva frågor enligl 1964 års
lag.
Beträffande
frägan om ny åtalsunderlåtelse vid återfall i brott framhålls i promemorian
all 1964 års lag, liksom dess föregångare, inle innehåller något direkt hinder
mol en upprepad åtalsunderlåtelse. I allmänhet väcker emellertid åklagarna
åtal, om någon begår nytt brott efler en åtalsunderlåtelse och
barnavårdsnämnden inte vidtar en åtgärd som innebär en skärpning. Åklagarnas
praxis i detla avseende lorde slå i överensstämmelse med lagstiftarens
intentioner.
Med
hänsyn till barnavårdens ökande resurser finns del skäl att i större
utsträckning än f. n. låta de barna- och ungdomsvårdande organen svara for unga
lagöverträdares lillrällaförande. För atl undvika skadliga psykologiska och
sociala verkningar bör åtal i viss utsträckning kunna undvikas. Della är
särskilt fallet när åtal inle leder till andra åtgärder än sådana som kan
anordnas i samband med åtalsunderlåtelse.
Åtalsunderlåtelse
vid återfall bör kunna komma i fråga i flera olika situationer. Om den unge
ställts under övervakning efler del första brollel, behöver ett nytt brott inte
betyda att övervakningen misslyckats. Man får räkna med all del kan dröja en
tid innan övervakningen ger fullt resultat. I sådana fall bör enligl
promemorian en förnyad åtalsunderlåtelse inle vara utesluten, under
förutsättning alt den åtgärd som vidtagits alltjämt är lämpligast för hans tiUrältaförande.
Även
om nytt brott begås efter så lång tid efler den första åtalsunder-låtelsen atl
man normall bör räkna med alt vidtagen åtgärd bort ge resultat, bör åtalsunderlåtelse
i undanlagsfall kunna komma i fråga. Del nya brottet kan vara en tillfälUghelshandling,
som inle bör utesluta ålalsun-
Prop.
1971:100 19
derlåtelse.
I andra fall kan en samlad bedömning av den unges förhållanden under tiden efler
det atl åtgärden vidtogs visa, all man inle kan vänta sig resultat av den
vidtagna åtgärden. I sådana fall finns skäl för åklagaren all kräva alt
barnavårdsnämnden prövar en annan och mer ingripande åtgärd mot den unge för
alt åtalsunderlåtelse skall kunna komma i fråga. Enligt promemorian bör åtalsunderlåtelse
kunna meddelas vid återfall i brolt mindre restriktivt än som nu sker.
Självfallet skall dock åklagarna liksom hittills väcka åtal, om del är påkallat
ur allmän synpunkt.
I
promemorian föreslås den ändringen i 1964 års lag att bestämmelsen i 1 § all
den unge om inte mera ingripande ålgärder vidtas skall erhålla särskild
tillsyn eller sysselsättning ersätts med en mera allmänt hållen förutsättning
att den unge blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd.
4.3
Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol
I
promemorian konstaleras, alt det är av storl intresse för domstolarna alt ha ell
så fullständigt underlag för bedömande av påföljdsfrågan som möjligt. Inle
minst upplysningar från vårdnadshavarna kan vara av stor betydelse i della
hänseende. Som JO framhåller i sin framställning är del ur principiell synpunkt
otillfredsställande alt vårdnadshavarna saknar rätt atl få ersättning för Inställelse.
Vårdnadshavare, som kallas eller efter underrättelse infinner sig till
huvudförhandling och lämnar uppgifter om den unges förhållanden, bör därför få
rätt till gottgörelse för ekonomiska uppoffringar på grund av inställelsen. I
promemorian föreslås all ersättningen bör beslämmas enligt vad som gäller för
vittne. Bestämmelsen bör las upp i en ny paragraf, 21 kap. 11 § RB, saml som ell
Iredje stycke i 9 § i 1964 års lag.
Promemorian
behandlar även persohundersökares rält till ersättning. Det förekommer ibland
alt rätlen kallar personundersökaren till huvudförhandlingen. Särskilt när det
rör unga lagöverträdare kan det finnas skäl för rätten att med stöd av 9 § i
1964 års lag höra personundersökaren. Personundersökaren har i sådana fall inte
någon räll till ersättning för sin inställelse.
I
promemorian anförs atl rält lill ersättning inle är av någon självständig
betydelse i de fall där personundersökningen ulförts av skyddskonsulenl,
skyddsassistent eller annan som kan inställa sig lill huvudförhandlingen i
tjänsten eller då personundersökningen utförts av notarie vid domstolen.
Personundersökningar utförs emellerlid även av andra. Det anses inle rimligt
alt kräva personlig inställelse av dessa, om de inte kan få ersättning för
inställelsen. I promemorian föreslås därför, att personundersökare som på
kallelse infinner sig vid rätten skall äga samma rätt lill ersättning och
förskott som gäller för vittne. Ändringen åstadkoms
2t
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100
Prop.
1971:100 20
genom
all en ny bestämmelse härom införs i kungörelsen (1964: 567) med vissa
bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål.
5.
Remissyttrandena
5.1
Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet
Remissinstanserna
har i allmänhet tillstyrkt den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet
för åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet. Elt par
remissinstanser har dock avstyrkt förslaget.
JK framhåller, alt man
givetvis kan sätta i fråga lämpligheten av all införa elt omfattande undantag
från huvudregeln om åklagarens absoluta åtalsplikt samtidigt med all en större
utredning angående reglerna om åtalsunderlåtelse påbörjas. En bestämmelse som
öppnar möjlighet all i stor utsträckning underlåta åtal kan få konsekvenser som
inle är önskvärda. Sålunda kan den uppfattningen vinna utbredning all
grundsatsen om allas likhet inför lagen inte längre slår orubbad. Respekten för
en lagbestämmelse kan vidare lätt avtrubbas, om överträdelse av bestämmelsen
ofta följs av åtalsunderlåtelse. Åklagarna ställs inför svåra avgöranden, som
måste grundas på ell material som är skriftligt och mindre fullständigt än det
som ligger till grund för domstolsavgörande. En omedelbar ändring av 20 kap. 7
§ första stycket 1 RB kan anses motiverad, endasl om det föreligger ett
påtagligt behov att genast vidga åklagarens befogenhet alt underlåta åtal. RÅ:s
hänvisning till ökningen av antalet brott, tendensen lill mera komplicerad
brottslighet och nödvändigheten av atl tillgängliga resurser för
brottsbekämpning utnyttjas på bästa möjliga sätt är värd allt beaktande. Det
kan inle anses rationellt eller lämpligl all rättsväsendet under en lid med
knappa resurser i stor omfallning nödgas ägna sig ål all beivra brott, för
vilka behovet av lagföring kan anses ringa.
RÅ understryker all
ändringen möjliggör en mera nyanserad bedömning och etl bättre tillvaratagande
av tillgängliga resurser för slraffrälls-skipning. Även JO finner förslagel väl
motiverat och tillstyrker dess genomförande.
Samarbetsorganet för
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten anser atl lagföring i många fall ter sig
opåkallad från både allmän- och individualpreventiv synpunkt. Själva upptäckten
av brollel och den därav följande polisanmälan kan innebära en tillräcklig
reaktion. Mol bakgrund av ökningen och slruklurförskjulningarna i den
brottslighet som myndigheterna har all hantera framstår det som orationellt
att använda rälls-vårdsresurser till atl beivra en stor mängd mindre
brottslighet, framför allt mindre egendomsbrott, troligen utan att respekten
för rättsordningen därigenom påtagligt främjas.
Prop. 1971:100 21
Föreningen
Sveriges slatsåklagare ser RÄ:s ändringsförslag närmast som en framställning om
ändring av stadgandets motiv. Departementspromemorian tillgodoser väl delta
önskemål såvitt avser svårighetsgraden av den brottslighet som föreslås kunna
komma i fråga för åtalsunderlåtelse. I detla hänseende uttalas bl. a. atl
åklagare bör få rätt alt underlåta åtal även där straffet vid lagföring skulle
bli höga böter. Därigenom och genom uttalandet atl åtalsunderlåtelse måste
framstå som elt undantag från regeln om att kriminaliserad gärning regelmässigt
skall följas av påföljd anges den yttre ramen för den föreslagna modifierade ålalsunderlåtelseregelns
tillämpningsområde. Avsaknaden av mera preciserade synpunkter lill ledning vid
bedömningen ger RÅ ganska fria händer all med utnyttjande av sin anvisningsrätl
reglera tillämpningen av ålalsregeln på sätt som han med hänsyn till
utvecklingen finner lämpligl.
Några remissinstanser, som
tillstyrker ändringen, ullalar viss tvekan om reformens effekt. Överåklagaren i
Malmö åklagardistrikt tror inle all lagändringen kommer all medföra särskilt
stor förändring utom hos de åklagarmyndigheter där lagrummet hittills lillämpals
mycket restriktivt. Länsåklagaren i Östergötlands län framhåller all den
praktiska tillämpningen av bestämmelsen i dess nya form kan vålla problem,
särskilt om det föreligger tvekan om alt annat än böter skulle ådömas. Likaså
måste avgörandet om åtalsunderlåtelse skall ske eller inle bli svårbemästrat i
den mån åklagaren kan räkna med etl högt bötesstraff och han samtidigt har all
ta hänsyn till om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Länsåklagaren
ifrågasätter om den föreslagna ändringen leder lill den utökade tillämpning av
bestämmelsen som ansetts önskvärd. Inle heller länsåklagaren i Uppsala län
anser alt den föreslagna ändringen i lagtexten kommer all medföra någon större
ökning av antalet åtalsunderlåtelser.
Hovrätten över Skåne och
Blekinge framhåller att de i promemorian angivna skälen för åtgärder är i hög
grad angelägna. Del är en samhällsfråga av största vikt all de rällsvårdande
organen används effektivt för all bekämpa den allvarligare brottsligheten och
inte öder bort sin tid på en överväldigande anhopning av bagatellartade
förseelser som med fördel kan lämnas obeivrade. De önskemål som sålunda kan
resas på en ur processekonomiska och kriminalpolitiska synpunkter bättre
avvägning av vad som är viktigt och vad som är oviktigt när det gäller att
beivra brott, tUlgodoses emellerlid inte i nämnvärd grad genom del i promemorian
framförda förslagel lill lagändring. Enligl hovrättens mening är det högst tvivelaktigt
om det är möjligt och lämpUgl all åstadkomma en sådan vidgad tillämpning av åtalsunderlåtelse
som promemorian åsyftar. Del ligger i sakens natur atl en någorlunda invändningsfri
tiUämpning kan åstadkommas endasl så länge denna håller sig lill vad som
framstår som undantagsfall. Söker man vidga den med stöd av en mera allmän lämp-lighetsregel
och tillämpa den också på fall som inle är ringa, blir del avsevärt svårare
för åklagarna alt hålla en enhetlig praxis. Besluten kan lätt
Prop.
1971:100 22
framkalla
ett intryck av godtycke och tillämpningen kommer alt skifta starkt från ort
till ort. EnUgt hovrättens mening finns del behov av lagändringar i en helt
annan riktning. Del ter sig synnerligen betänkligt alt vidmakthålla ett system
som utmärks av alllför omfattande och vagt utformade straffbestämmelser,
kompenserade och korrigerade genom en vidsträckt underlåtenhet alt åtala. De
viktigaste processekonomiska vinsterna kan göras på utredningssladiel.
Beslutet all underlåta åtal kommer på elt för sent stadium, Bedömandet bör
komma så tidigt all förundersökningen kan underlåtas. Hovrätten avstyrker den
föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB och föreslår i stället
en allmän genomgång och granskning av straffbestänmielser vilkas betydelse kan
anses ringa och som därför kan antingen helt upphävas eller preciseras noggrannare.
Föreningen
Sveriges tingsrällsdomare anser alt del i och för sig kan finnas visst utrymme
för en ändrad praxis i den riktning som föreslagils. Med hänsyn lill frågans
principiella vikt hade det dock, när man avser att frångå hittUlsvarande
stränga restriktivitet, varit motiverat alt i lagstiftningsärendet få närmare
belyst vilka slags omständigheter som vid prövning av det enskUda fallet kan
länkas medföra all åtal inle väcks. Särskilt gäUer detla där vid lagföring
straffet skulle bli höga böter. För alt möjliggöra en någorlunda enhetlig
tillämpning är del i varje fall av betydelse om anvisningar med närmare
riktlinjer för tillämpningen kan utfärdas. I och med alt området för
tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelse vidgas kan gränsen mot de fall som
avses i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB bli oklar. Det har enligl föreningens
mening inle påvisats vägande skäl for att på denna punkt genomföra en separat
reform ulan att avvakta den blivande utredningen av hela frågekomplexet.
Beträffande innebörden av
bestämmelsen all åtal skall väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt anför
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt alt en återhållande faktor vid
beslut om åtalsunderlåtelse lorde vara tveksamheten, hur man skall tolka
begreppet ur aUmän synpunkt. Man får knappast någon vägledning av de uttalanden
departementschefen gjort i olika sammanhang, t. ex. i 1962 års brollsbalksproposilion.
För all nå syftet med den föreslagna ändringen lorde centralt utfärdade tUlämpningsföreskrifter
vara önskvärda. Eftersom endasl statsåklagare och chefsåklagare är behöriga att
meddela åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB, skulle sådana
tillämpningsföreskrifter kunna aktivera övriga åklagare alt i större
utsträckning än hittUls skett ta initiativ till beslut om åtalsunderlåtelse.
Länsåklagaren i Värmlands
län anser alt processekonomiska och kriminalpoliliska skäl talar för att en
verklig förändring i ålalspoliliken bör beredas. Della kan ske bl. a. genom att
ytterligare inskränka kravet på lagföring i de fall sådan må anses påkallad ur
allmän synpunkt. Begreppet alUnän synpunkt och särskilt i detla begrepp
inneslutna hänsyn till
Prop.
1971:100 23
den
allmänna laglydnaden är alllför obestämt med hänsyn lill den betydelse
begreppet får i rätlsliUämpningen. En praktisk begränsning bör kunna ges genom
vägledande uttalanden och bedömning av vissa typfall. Enligl länsåklagarens
mening är åtal oftast inte påkaUat t. ex. vid ringa misshandel som provocerats
av annan eUer som tillkommit av förhastande eller där den kroppsliga
störningen blivit ringa, vid ofredande där störningen av annans frihet eller
frid är ringa, vid snatleri, där gärningsmannen drivits av en plötslig impuls
eller där del tillgripnas värde understiger 10 kronor, vid egenmäktigt
förfarande bestående i enstaka be-sillningsrubbning, exempelvis beträffande
annans parkeringsplats, tiUfälligt lån av roddbåt, vistelse i olåst byggnad m.
m., vid bedrägligt beteende och undandräkt avseende värden under 10 kronor
eller beslående i att någon berett sig tillträde lill föreställning ulan all
erlägga föratsatt kontant belalning, vid olovligt förfogande genom lån vid
enstaka tillfälle och där fråga är om ringa värde, samt vid ringa brott där
preskription är omedelbart föreslående. Vägledande föreskrifter, som kan
meddelas av RÅ, torde vara nödvändiga för atl nå enhetiighet i bedömandet.
Samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten har den uppfattningen atl det förhållandevis
ringa antalet åtalsunderlåtelser enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB inle
enbart beror på det stränga rekvisitet beträffande den väntade påföljden ulan
också på all åklagaren ofta anser åtal påkallat ur allmän synpunkt. Enligl samarbelsorganels
mening är en något mindre restriktiv tillämpning härav önskvärd. Samarbetsorganet
understryker betydelsen av den föreslagna utvidgningen av åklagarens rält alt
underlåta åtal men anser att en sådan ändring torde kunna genomföras utan lagändring.
Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges polismästare.
RÅ
framhåller, atl han avser all i cirkulärskrivelse till de allmänna åklagama dra
upp riktlinjer för tillämpningen av stadgandet. Därvid finns anledning att
belysa bl. a. innebörden av den förutsättning för åtalsunderlåtelse som i
lagtexten uttrycks med alt lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Det kan
antas att delta rekvisit på sina håll tolkas på etl sätt som leder lill en alllför
restriktiv tillämpning av åtalsunderlåtelse. Genom vägledande anvisningar i en
cirkulärskrivelse och särskild uppmärksamhet på dessa åtalsprövningar vid
inspektionsverksamheten lorde rimliga garantier skapas för all enhetliga
principer kommer all tiUämpas i praxis.
Flertalet
remissinstanser lämnar utan erinran uttalandena i promemorian atl åtal i
betydande omfattning bör kunna underlåtas för narkotika-brotlslighet som
inskränker sig lill atl den misstänkte innehaft narkotika för egen förbrukning
och i viss utsträckning även vid överlålelsebrotl. Samarbetsorganet för
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten anser atl en utvidgad rält alt underlåta
åtal vid narkotikainnehav för eget bruk är motiverad. Ändringen står i
överensstämmelse med samhällets strävan-
Prop. 1971:100 24
den
att erbjuda hjälp tUl narkotikamissbrukare och att söka motverka stigmatiseringseffekter
och fortsalt fixering vid missbruket. Socialutredningen uttalar alt starka
sociala individualpreventiva skäl lalar för vidgade möjligheter all underlåta
åtal vid vissa mindre grova narkotikabrott.
Även
JK lar upp angelägenheten av alt inte genom ingripande med åtal spoliera de
möjligheter samhället har alt ge vårdbehövande narkotikamissbrukare
erforderlig vård. JK anser emellertid att man skulle kunna nå den effekt som
man eftersträvar på detla specieUa område på annat sätt än genom den föreslagna
ändringen i 20 kap. 7 § RB, exempelvis genom atl i narkotikastrafflagen införa
en regel om särskild åtalsprövning. När det gäUer narkotikabrottsligheten
torde vidare de ökade möjligheter liU åtalsunderlåtelse som uppnås genom den
föreslagna ändringen i 1964 års lag få stor betydelse.
Några remissinstanser
är kritiska mot de argument som i promemorian framhållits för atl motivera åtalsunderlåtelse
i större utsträckning vid vissa narkotikabrott. Sålunda anser länsstyrelsen i
Malmöhus län att erfarenheterna ger anledning till en striktare bedömning av narkolika-brollsligheten
än vad som görs i promemorian. Av samma uppfattning är polismyndigheten i Malmö
som menar, all narkolikasituationen på intet sätt är bättre än för ell par år
sedan, då den polisiära inlensivövervak-ningen saltes in. Det måste av såväl
sociala skäl som från brotlsbekämp-ningssynpunkt bedömas som olyckligt alt i
ökad utsträckning underlåta åtal för narkotikaöverlåtelse, även med del
förbehållet all del skulle gälla obetydlig mängd i samband med egen konsumtion.
Polismästaren framhåller atl det i Malmö finns ett missbrukarklienlel, som
finansierar sitt eget missbruk genom atl sälja narkotika i småportioner. Det
skulle vara betänkligt om denna överlåtelsehantering, som ofta beklagUgtvis kan
pågå lång tid före upptäckten och som vållar avsevärda skador, skulle lämnas
obeivrad. Del kan tänkas, alt storlangarna kunde använda sig av dessa småförbrukare
inför utsikten att åtalsunderlåtelse kunde påräknas. Liknande synpunkter
anförs av länsåklagaren i Malmöhus län.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge påpekar all antalet beslut att inle åtala
narkotikabrottslighet enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB överstiger
antalet domar på böter. Av delta kan inle utläsas något behov av en vidgad
användning av åtalsunderlåtelse för sådana brott. I stället visar siffrorna alt
det är något fel på den nu gällande lagstiftningen om narkotikabrott. Sker åtalsunderlåtelse
för en viss typ av brolt i större omfattning än åtal, har straffbestämmelserna
uppenbarligen erhållit en alldeles för vid omfallning. Ur principiella
synpunkter är del viktigt atl slå fast alt del är de lagstiftande organen som
skall avgöra vilka handlingar som skall vara straffbara och inle åklagarna. En
framkomlig väg synes vara att införa en bestämmelse atl i fall där innehav
avsett endasl en ringa mängd narkotika för eget bruk eller där överlåtelse
skett av en liten
Prop. 1971:100 25
mängd narkotika i samband med förbrukning skall inle dömas
lill påföljd. Härigenom skulle polisen alltjämt ha möjlighet all utreda alla
typer av innehav och överlåtelse av narkotika medan åklagarna kan avskriva
saken, om brottsligheten bedöms vara av ringa beskaffenhet.
Flera remissinstanser tar upp frågan vilka åklagare som
skall vara behöriga atl besluta om åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första
stycket 1 RB. JK understryker alt det är en garanli för rättssäkerhet och för
likformighet i tillämpningen atl beslutanderätten i fråga om åtalsunderlåtelse
förbehålls vissa åklagare och atl tillsyn utövas av stalsåklagarna och RÅ. Inte
heller Föreningen Sveriges statsåklagare anser all frågan om behörig åklagare
bör omprövas i della sammanhang. Ell eftersträvansvärt mål på sikt är en sådan
äklagarorganisalion att prövningen av ålalsunderlålelsefrågor i princip kan
läggas på den åklagare som enligl sin instruktion har att i övrigt handlägga
målet. Personliga förordnanden atl pröva ätalsunderlåtelsefrågor bör inle ifrågakomma.
Överåklagaren
i Malmö åklagardistrikt ifrågasätter om prövningen av dessa åtalsunderlåtelser
även i fortsättningen bör ligga på statsåklagarna. Förfarandet blir tungroll.
De föreslagna ändringarna motiveras delvis med all arbetet bör rationaliseras.
Därtill kommer atl stalsåklagarna får tillfälle all pröva endasl de fall där
underordnad åklagare ifrågasätter åtalsunderlåtelse, eftersom åklagarna kan
besluta om åtal. Någon enhetlig praxis blir därför inte möjlig. Även
länsåklagaren i Värmlands län och Föreningen Sveriges polismästare anser atl
sådana beslut bör kunna fallas av de lokala åklagarna. Länsåklagaren framhåller
atl nödvändig kontroll kan utövas av RÄ, slatsåklagare och chefsåklagare. En
ändring skulle underlätta en rationell fördelning av arbetsuppgifterna vid åklagarmyndigheterna,
särskilt med hänsyn till atl domstolarnas arbetsordningar nyligen ändrats i
samband med omorganisation. Föreningen Sveriges åklagare har den uppfattningen
alt mänga distriktsåklagare underlåter atl underställa länsäklagaren brott,
vari åtalsunderlåtelse är påkallad på grund av den omgång underställandet
innebär. Om i vart fall chefsåklagare får behörighet all meddela besluten, kan
praxis få den i promemorian önskade-inriktningen. Argumentet om enhetlighet i rättstUl-lämpningen
saknar enligl föreningens mening tyngd, dels därför alt endast de brott som
distriktsåklagare väljer all underställa länsåklagaren blir föremål för
prövning, dels därför alt även länsåklagarnas tillämpning av åtalsunderlåtelse
är synnerligen skiftande. Mest rationellt är därför all ge åklagarna på
lokalplanet behörighet atl meddela åtalseftergift enligl 20 kap. 7 § första
stycket 1 RB. Länsåklagaren i Uppsala län lar upp vissa fall där del kan
föreligga tvekan om all annat än böter skulle ådömas och där åtal kan vara
olämpligt eller rent av skadligt. Dessa fall går i viss utsträckning in under
20 kap. 7 § första stycket 3 RB. Länsåklagaren ifrågasätter om del inte bör
ankomma på statsåklagare i stället för på RÅ atl göra bedömningen i de fall
där påföljden be-
Prop.
1971:100 26
döms
bli böter. En annan gräns för slalsåklagarens prövning kunde vara all svårare
straff än fängelse i elt år inle stadgas för brollel.
I
några remissyttranden har framförls synpunkter på den närmare utformningen av
bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Sålunda ifrågasätter Föreningen
Sveriges polismästare öm en eventuell ändring i enlighet med förslagel i
promemorian är ägnad alt påverka praxis. Skillnaden mellan
"uppenbart" och "med skäl" är visserligen någon, rent
språkligt sett, men skillnaden är inte stor. Vid ålalsbedömningar skall alltid
skäl finnas. Inför man trots della ordet "skäl" i en lagtext kan
detta inte betyda annat än en uppmaning lill skärpning av bedömningen av
omständigheterna i det särskilda fallet. "Del kan antagas" är därför
en uppenbart annan grund än "med skäl kan antagas". Därmed blir också
dislansen mellan "uppenbart" och "med skäl" inle särsldlt
stor.
Svea
hovrätt anför all den föreslagna lagtexten möjligen kan misstolkas eftersom
del inte helt klart framgår om orden del med skäl kan antagas styr båda de
följande leden i lagrummet eller enbart det förra. Hovrätten anser för sin del
alt del angivna uttrycket bör gälla endast del förra ledet. Hovrätten
ifrågasätter vidare om inle "är" i del senare ledet bör bytas ut mot
"finnes". Härigenom skulle lydelsen i denna del komma all
överensstämma med bl. a. den som återfinns i 1 § sista stycket i 1964 års lag
och i BrB:s regler om åtaisprövning. Föreningen Sveriges åklagare har samma
uppfattning och tillägger all ordet finnes enligt föreningens mening medger en
mer subjektiv prövning från åklagarens sida än ordet är i den föreslagna
lydelsen. Behålls "är" kan en snävare tolkning än vad som avsetts,
befaras.
5.2
Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare
Förslagel
att utvidga möjligheterna lill åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare har tiUslyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
JK
anför alt de ökade möjligheter som numera står till buds för barnavårdsnämnder
m. fl. synes kunna bättre las tillvara med den föreslagna utformningen av
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare än med nuvarande
regler. Enligt förslagel kommer åtal alt kunna underlåtas så snart åklagaren
finner, all lämplig påföljd kommer till slånd även ulan åtal. Enligt RÅ
tillgodoser ändringen del primära önskemål som framförts i kommunförbundets
och RÄ:s gemensamma framställning och bör kunna godtas som elt provisorium i
avvaktan på en närmare utredning av frågan om åtal mol unga lagöverträdare.
Men den föreslagna formuleringen lorde utrymme finnas för åtalsunderlåtelse i
vid omfallning när åtgärd av något slag vidlagils.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser all del inte bör tillkomma
Prop. 1971:100 27
åklagarna
all utöva någon form av uppsikt över åtgärder inom barnavården, framför allt inle
över de beslut som fattas av den behöriga kommunala nämnden. En annan sak är
alt åklagarnas kontinuerliga befallning med de synnerligen vikliga frågorna om
åtgärder mot ungdomsbrottslig-hel bör föranleda ell samarbete med de
barnavårdande organen i principiella frågor och etl informellt samråd på elt
tidigt stadium i enskilda fall. Åtskilliga åtgärder har också vidtagits under
årens lopp för att åstadkomma ett sådani samråd och för atl åtalsfrågan och
barnavårdsnämndens ingripande kommer till stånd utan tidsutdräkt. Mot bakgrand
av den ordning som råder ter sig avfattningen av 1 § i 1964 års lag föråldrad.
En ändring är påkallad inte blott i det hänseende som anges i promemorian utan
även beträffande övriga i paragrafen angivna fömtsättningar för åtalsunderlåtelse.
Hovrätten förordar en ändring som innebär all åklagarens lämplighetsprövning
bortfaller. Kvar slår åklagarens prövning om åtal likväl finnes påkaUat ur
allmän synpunkt. Liknande synpunkter framförs av socialstyrelsen, som
konstaterar alt den föreslagna lydelsen inte medför alt åklagare får en
ovillkorlig skyldighet atl underlåta åtal i de fall som anges i 1 §. Alltjämt
ges åklagaren befogenhet all åtala även om barnavårdsnämndens ingripande är det
lämpligaste för den unges tiUrältaförande eller brottet skett av okynne eUer
förhastande. Enligl socialstyrelsens uppfattning kan del övervägas om inle
åklagaren i dessa fall skulle ha skyldighet all underlåta åtal.
Socialutredningen
betecknar ändringarna i 1964 års lag som väsentliga. Härigenom förbättras förutsältningarna
för elt ytterligare närmande mellan social- och kriminalpolitiska synsätt,
vilket från rehabiliterings-synpunkt framstår som synnerligen önskvärt. De underåriga
asociala, inklusive de som registreras för lagbrott, utgör på olika vis en
social nyckelgrupp. Flertalet av de bam och yngre tonåringar, som s. a. s.
kvantitativt sett utgör det dominerande kriminalpoliliska problemet i dagens samhälle,
torde vara att betrakta som normalasociala under ell visst tidsskede av sitt
liv. För dessa barn och ungdomar bör rimligtvis elt flexibelt ålgärdssyslem slå
till buds. En mindre del av de registrerade ungdomsbrottslingarna, en grupp
tidigt psyko/socialt skadade och på olika vis socialt underprivilegierade
ungdomar, bildar kärnan i en social problem-grupp, som tjrvärr hittills ofta
tenderat alt bli av såväl mulliproblematisk som persislenl karaktär. För denna grapp
ungdomar är del viktigt att man så tidigt som möjligt kan sätta in olika stöd-
och hjälpålgärder, av såväl socialt som psykologiskt/psykiatriskt slag.
Resultaten av ett flertal kriminologiska undersökningar gör troligt, atl
åtskilligt slår atl vinna på en minskning av kriminalpoUtiskt schabloniserade ålgärder
beträffande unga lagöverträdare, lill förmån för individuellt inriktade sädana,
styrda av sociala och psykologiska skäl.
Länsåklagarna
i Uppsala och Östergötlands lån ser med tillfredsslällelse alt den föreslagna
ändringen bl. a. medför alt skillnaden mellan dc
Prop.
1971:100 28
åtgärder som barnavårdsnämnden har alt välja mellan och de
åtgärder som enligt 1964 års lag är en förutsättning för beslut om åtalsunderlåtelse
undanröjs. Liknande uttalande gör Svenska kommunförbundet och Föreningen
Sveriges statsåklagare, som tillägger atl nuvarande förhållanden leder lill
all de mera skötsamma av de unga lagöverträdarna löper större risk för åtal än
de mera belastade.
Enligt Föreningen Sveriges tingsrällsdomare sker i
nuvarande praxis åtal mot unga lagöverträdare i åtskilliga fall, där lagföring
ulan olägen-hel synes kunna underlåtas. Föreningen tillstyrker alt utrymmet för
åtalsunderlåtelse vidgas såsom föreslagits i promemorian. Av samma uppfattning
är länsåklagaren i Värmlands län, som menar alt i de fall där åklagaren på goda
grunder kan förutse att domstolen kommer all överlämna den unge till vård enligl
barnavårdslagen lagföringen inför domstol oftast ter sig helt meningslös och
bl. a. frän processekonomisk synpunkt olämplig. Reglerna bör vara så utformade
alt lagföring av 1518-åringar kommer lill slånd endasl då brottslighetens arl
uppenbarligen kräver del med hänsyn till den allmänna laglydnaden och vidare i
de fall där det erfordras mer ingripande ålgärder än som kan företas av barnavårdsnämnd.
Barnavårdsnämndens
resurser berörs i några yttranden. Socialstyrelsen framhåller all del alltjämt
finns brister i fråga om barnavårdsnämndernas personella resurser och
möjligheter lill effektiva ålgärder. Del är emellertid inte otänkbart att de
föreslagna vidgade möjligheterna till åtalsunderlåtelse kan komma all stimulera
utvecklingen av barnavårdsnämndernas verksamhet. I varje fall får de brister
som fortfarande finns inte las som intäkt för att inte nu genomföra den
föreslagna ändringen. Det måste nämligen anses som principiellt riktigt att åtalsunderlåtelse
kan äga rum så snart vederbörande barnavårdsnämnd vidtar den för den unges lillrättaförande
lämpUgaste åtgärden oberoende av åtgärdens form. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
anser atl reformen lill fullo motiveras av den utveckling som på senare år skell
inom barna- och ungdomsvården. Samarbelsorganet för åtgärder mol
ungdomsbrottsligheten och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller atl positiva
kriminalpolitiska resultat förutsätter en fortlöpande personell och kunskapsmäs-sig
upprustning av barnavårdsnämnder och andra sociala organ.
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt är kritisk i fråga
om de resurser som slår de sociala organen lill buds. Del är i princip riktigt
alt behandlingen av kriminella ungdomar allt mer flyttas över lill barna- och
ungdomsvårdande organ. En förutsättning härför är dock atl nämnda organ
beslutar om lämpliga åtgärder för den unges lillrättaförande och all resurser
finns för atl genomföra besluten. I promemorian utgår man från all
barnavårdsnämnderna fåll ökade resurser. Della kan vara riktigt, men samtidigt
har behovet av insatser ökat, kanske i ännu högre grad. Framför allt har på
senaste liden arbetet med sociala bidrag ökat, i
Prop. 1971:100 29
vart
fall i Malmö. Situationen i Malmö bedöms därför för närvarande som inle
tillfredsställande när del gäller all snabbi la itu med kriminell ungdom. Hos
åklagarmyndigheten märks detla bl. a. genom all besvarande av remisser och
därpå följande ingripanden många gånger dröjer för länge. Det har dock skell en
ökning av resurserna när det gäller läkare och psykologer, vilket måste verka
fördelaktigt på möjligheterna alt komma fram till lämplig vård av unga
lagöverträdare.
En
del remissinstanser behandlar närmare de ålgärder som kan ligga till grund för etl
beslut om åtalsunderlåtelse. RÅ konstaterar, att när det gäller ingripande enligl
barnavårdslagen kommer, förutom övervakning enligt 26 § och omhändertagande för
samhällsvård enligt 29 §, att kunna beaktas också de åtgärder som avses i 26 §
första styckel 1 och 3, dvs. hjälpålgärder och föreskrifter rörande den underåriges
levnadsförhållanden. Även om något formellt beslut om sådant ingripande inte
meddelats, bör åtal efter lagändringen kunna underlåtas, om den unge rent faktiskt
har blivit föremål för hjälp- eller stödåtgärd från barnavårdsnämndens sida.
Polismyndigheten
i Malmö anför atl del är angeläget att inte alllför kraftigt tunna ut kraven på
de "hjälp-, slöd- och saneringsåtgärder" från barnavårdsnämndens
sida, som skall få utgöra grund för åtalsunderlåtelse.
Länsåklagaren
i Kopparbergs län understryker viklen av atl barnavårdsnämnderna i sina
utredningar och yttranden lill åklagaren utförligt redovisar de hjälp- och
stödåtgärder som genom barnavårdsnämnden eller i annan ordning kommer att
vidtas eller redan vidlagils. Han har i likhet med socialvårdskonsulenlen i
länet i några fall kunnat konstatera, all barnavårdsnämnden redovisat endasl
tilldelad varning, trots atl därutöver relativt omfattande slöd- och hjälpålgärder
företagits.
Länsstyrelsen
i Örebro län tillstyrker i princip förslagel angående åtalsunderlåtelse mot
unga lagöverträdare men anser alt genomförandet bör anstå till dess
kartläggning verkställts av barnavårdsnämndernas verksamhet och redovisning
lämnats för de hjälp- och stödåtgärder, som hittills vidlagils. Blir en sådan
redovisning positiv, råder ingen tveksamhet all vidga åklagarens rätt lill åtalsunderlåtelse.
Socialutredningen
lar upp frågan hur samhällsvård enligl 31 § andra styckel barnavårdslagen bör
uppfattas vid prövning av om åtalsunderlåtelse skall ske. Omhändertagande för samhällsvård
enligt delta lagrum kan ske pä begäran av föräldrarna eller med deras samtycke,
då föräldrarna inle kan bereda den underårige viss erforderlig vård eller
eljest underlåter atl lillfredsslällande sörja för honom. Har den underårige
fyllt 15 år, fordras även hans samtycke lill omhändertagandet. Elt sådant omhändertagande
får ej ske, om fall som avses i 25 § barnavårdslagen föreligger. Del
förekommer emellerlid alt barnavårdsnämnder, bl. a. med motivering atl
frivillig medverkan från den ärendet rör är värdefull, nö-
Prop. 1971:100 30
jer
sig med alt tillämpa 31 § andra stycket även i fall då 25 § skulle kunna vara
tillämplig. Vidare torde det förekomma all barnavårdsnämnder, i fall där en underårig
omhändertagen jämlikt 31 § andra stycket barnavårdslagen begår brott, ej
upphäver delta omhändertagande lill förmån för ålgärder enligt 25 §
barnavårdslagen, där sådana formellt skulle kunnat tUlgripas. Ärendet kvarhålls
således i stället som elt 31 §-ärende. En åklagare kan då ha anledning all
ställa sig tveksam om barnavårdsnämndens ålgärder är av sådan natur atl
formella förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger.
Frågan vilken betydelse en
av barnavårdsnämnd tilldelad varning skall ha tas upp av bl. a. RÅ. Av ell
uttalande i promemorian framgår alt också förmaning eller varning skall kunna
läggas till grund för beslut all underlåta åtal. RÄ framhåller alt utrymmet för
förmaning som skall riktas tiU föräldrama är ringa när ingripandet är
föranlett av brottsUgt förfarande från den unges sida. Varning är däremot en
ganska ofta använd åtgärd. RÄ har i och för sig ingen erinran mot alt varning
får beaktas vid åtalsprövningen, men finner det tveksamt om en sådan ål-gärd,
liksom förmaning, kan betecknas som hjälp- eller stödåtgärd. Med den föreslagna
lagtexten synes det därför knappast bli möjligt atl underlåta åtal under
åberopande av atl barnavårdsnämnden har tilldelat den unge varning. I enlighet
med vad som uttalats under förarbetena tUl barnavårdslagen torde del emellerlid
vara vanligt atl varningar förbinds med hjälpande eller stödjande ålgärder. När
så sker kommer hinder mot åtalsunderlåtelse inle all föreligga. Anledning atl i
detta sammanhang ytterligare vidga möjligheterna alt underlåta åtal, synes
inte föreligga. Liknande synpunkter framförs av länsåklagaren i Uppsala län,
som ifrågasätter om inte lagregeln bör kompletteras så all tvekan om
innehållet inle föreligger. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt ifrågasätter
det lämpliga i all förmaning och varning jämställs med övriga exemplifierade
hjälp- och stödåtgärder. Vid barnavårdslagens tillkomst rådde delade meningar
om värdet av förmaning och varning. En ökad tillämpning av förmaning och
varning kan få den följden att antalet åtal ökar, då åklagaren alllid har atl
la hänsyn lill om vidtagen åtgärd är tillräcklig från individual- och allmänpreventiv
synpunkt. En annan sak är vidare atl ändringen kan komma all medföra större
ojämnheter i tUlämpningen hos olika åklagare.
I
ell par yttranden behandlas möjUgheten alt ulan åtgärd underlåta åtal om
brottet uppenbarligen har skell av okynne eller förhastande.
Överåklagaren
i Malmö åklagardistrikt menar alt det under senare tid har kunnat förmärkas en
viss tendens hos barnavårdsnämnden alt vid fall av ganska omfattande
kriminalitet inle vidta någon åtgärd, varvid ibland anförts alt brotten begåtts
av okynne eller förhastande. Barnavårdsnämndens mening har långt ifrån alltid
kunnat delas av åklagarmyndigheten. Efter hand har dock även hos
åklagarmyndigheten tilläm-
Prop. 1971:100 31
pats
en något liberalare tolkning av begreppet okynne eller förhastande. Många
gånger, då man ställs inför valet åtal eller ej åtal, frågar man sig vartill
ett åtal skall tjäna och meddelar åtalsunderlåtelse, även om det är diskutabelt
om "okynne eller förhastande" verkligen föreUgger. Med den nu
föreslagna lagändringen ges möjlighet atl i större utsträckning på etl formellt
riktigt sätt besluta om åtalsunderlåtelse i sådana fall. Delta är en fördel.
Den föreslagna ändringen fär givelvis inle leda därhän, att den unge uppfattar
myndigheternas agerande som en eftergivenhet och atl han hinner vänja sig vid
brottsligt handlande innan övervakning eller annan mera påtaglig åtgärd för
hans tillrällaförande vidtas. Det får inle bli så all barnavårdsnämnden
slentrianmässigt skall gå från lindriga till mera ingripande åtgärder för att
därmed kunna markera skärpning i åtgärderna. Länsåklagaren i Östergötlands län
anför atl åklagaren i de fall då barnavårdsnämnden inte vidtar någon åtgärd aUs
ställs inför stora svårigheter, särskilt om brotten inle kan anses ha skett av
okynne eller förhastande. Delta problem kommer uppenbarligen atl kvarstå även
i fortsättningen. Då det inle bör vara åklagarens sak atl frampressa ålgärder
från barnavårdsnämndens sida i sädana fall, kan del möjligen övervägas om inle
1 § även bör innehåUa en bestämmelse av innehåll att åtal kan underlåtas ulan
åtgärd från barnavårdsnämndens sida, om särskilda omständigheter föreligger.
I
promemorian föreslås att åtalsunderlåtelse bör kunna meddelas även vid återfall
i brott mindre restriktivt än som nu sker. JK har inget att erinra mot detta.
RÅ anför alt han har för avsikt all i cirkulär till åklagarna ge råd och
anvisningar för bedömningen i sådana fall där den unge efler beslut om åtalsunderlåtelse
gör sig skyldig till nytt brott. Samarbetsorganel för ålgärder mot
ungdomsbrottsligheten anser del olämpUgl ur rehabiliteringssynpunkt alt åtal
regelmässigt sker vid återfall i brolt efler en åtalsunderlåtelse såvida inte
barnavårdsnämnden skärper sitt ingripande mot den unge. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt
anför all förnyad åtalsunderlåtelse inle så sällan tillämpas mot den som redan
står under övervakning trots alt barnavårdsnämnden endast beslutat om fortsatt
övervakning. Ibland måste emellerlid barnavårdsnämndens ålgärder eller brist på
ålgärder leda till alt åtal inte kan underlåtas. Överåklagaren tror inle alt de
föreslagna ändringarna i 1964 års lag kommer all göra barnavårdsnämnderna
benägna till mera aktiva ingripanden, som kan godtas av åklagaren.
I
några yttranden berörs bestämmelsen atl åtal skall väckas, om del finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför alt
vägledande för denna prövning bör när det gäller de unga vara om etl åtal kan
leda- lill någon praktisk åtgärd, t. ex. böter, eller om handläggning vid
domstol av annan orsak är nödvändig, såsom för att saken skall bli
tillfredsställande utredd. Socialstyrelsen ifrågasätter om det för ungdomar i
åldern 1517 år är rikligt all låta allmänpreventiva
Prop.
1971:100 32
synpunkter få inverka på frågan om ätal skall väckas eller
ej. Föreningen Sveriges tingsrällsdomare framhåller all praxis i detla
avseende kan vara ganska varierande. Föreningen ifrågasätter om inle en något
liberalare bedömning är motiverad. SärskUt gäller detla lUlfällighelsbroll och
sådana fall, där mera ingripande ålgärder från barnavårdsnämndens sida
vidtagits.
Enligl Föreningen Sveriges åklagare bör del allvarligt
övervägas om inle åtalsbesluten kan fattas i de lokala åklagardistrikten.
Tidsvinsten i handläggningen skulle enligt föreningens mening bli avsevärd. Om
man inle är beredd all låta samtliga ärenden enligl 1964 års lag avgöras av
chefsåklagare, skulle en inle obetydlig lidsvinst göras, om chefsåklagare fick
behörighet all besluta om åtalsunderlåtelse och endast mål, i vilka denne ansåg
all åtal borde väckas, underställdes statsåklagares prövning. Slatsåklagare kan
nära följa chefsåklagarnas praxis genom alt protokollskopia tillställs honom.
RÅ anför, alt frågan om vUka åklagare som bör anförtros prövningen av åtalsunderlåtelser
kommer all utredas av den lillsalla utredningen. Del är RÄ:s uppfattning, alt
kretsen av behöriga åklagare lorde kunna vidgas. Della bör dock inte ske förrän
ny lagstiftning tillämpats någon lid och en någorlunda enhetlig praxis hunnit
utbilda sig. Uttalande av samma innebörd görs av Föreningen Sveriges
statsåklagare.
5.3 Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse
vid domstol
Samtliga remissinstanser utom Föreningen Sveriges
polismästare har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget i
departementspromemorian atl vårdnadshavare skall få rätt till ersättning för
inställelse vid domstol på samma sätt som gäller för vittne. Föreningen anser
det inle sakligt motiverat atl reglerna om vitlnesersällning tillämpas för en vårdnadshavare
som hörts i anledning av åklagarens lalan, även om det i vissa fall kan
förekomma alt vårdnadshavaren får vidkännas förlusler. Bakom ett vårdnadshavarskap
ligger arbete, ansträngningar och utgifter. Föreningen anser emellertid atl
det bör finnas möjligheter för vårdnadshavaren att få ersättning i sådana
fall, då han haft utgifter eller förlorat inkomster, som för honom är av
ingripande eller större betydelse med hänsyn lill hans inkomstläge.
JO ifrågasätter om inle en formell justering bör göras i
den föreslagna nya 11 § i 21 kap. RB. Enligl förslagel skall den som har
vårdnaden om omyndig äga rält lill ersältning och förskoll enligt vad om vittne
är stadgal, om han hörs i anledning av åklagarens talan. Uttrycket är detsamma
som förekommer i 20 kap. 15 § RB. Enligt denna bestämmelse äger målsägande,
som hörs i anledning av åklagarens lalan, rält till ersältning och förskott enligl
vad om vittne är stadgat. Del lorde emellerlid få anses att vårdnadshavare i
del i förslaget avsedda fallet snarare hörs i anledning
Prop. 1971:100 33
av
den misstänktes lalan. Föreskriften i 21 kap. 1 § RB om vårdnadshavares
hörande anknyter lill regeln, alt den misstänkte själv äger föra sin talan. Vad
som sägs i förarbetena om alt det ofta är av vikt att vårdnadshavaren hörs för
all den misstänktes intressen skall bli behörigen tillgodosedda, kan inle
anses ha förlorat sin betydelse, även om föreskriften om vårdnadshavarens
hörande numera främst tjänar inlresset all underlaget för bedömande av påföljdsfrågan
skall bli så fullständigt som möjligt. JO föreslår atl uttrycket i anledning
av åklagarens talan byts ut mot en enkel hänvisning till 1 § i 21 kap.
Svea
hovrätt anför atl bestämmelser om vårdnadshavares rätt lill ersättning i
förslaget har upptagils dels i 21 kap. RB dels i 1964 års lag. Del synes
hovrätten vara ur lagteknisk synpunkt mera korrekt alt bestämmelse om ersältningsrälten
endasl las upp i 21 kap. RB och alt en hänvisning lill denna bestämmelse las
in i 1964 års lag.
6.
Departementschefen
6.1
Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarliga brott
Enligt
20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan åklagaren underlåta åtal, om del är
uppenbart, alt i händelse av lagföring annan påföljd än böter inle skulle komma
atl ådömas och alt den misstänktes lagföring inle är påkallad ur allmän
synpunkt.
Under
senare år har beslut atl underlåta ätal med stöd av denna bestämmelse
meddelats i mindre än 10 000 fall om året. Samtidigt har antalet personer som
årligen dömts lill böter uppgått till närmare 400 000.
I
departementspromemorian föreslås en utvidgning av åklagares rätt alt underlåta
åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Den begränsning som ligger i alt
det skall vara uppenbart atl annan påföljd än böter skulle komma all ådömas
föreslås ulgå. Åklagaren bör i stället enligl departementspromemorian få rätt
all underlåta åtal, om han med skäl kan anta all påföljden inle skulle bli
annat än böter.
Remissinstanserna
är i allmänhet positivt inställda lill den föreslagna ändringen. I ell par
remissyttranden har riklats kritik mot den föreslagna ändringen från
principiella utgångspunkter. Del har därvid bl. a. anförts alt den åsyftade
avlastningen av arbetsuppgifter från de rällsvårdande organen inte bör ske
genom utökade möjligheter alt underlåta åtal ulan genom alt de förfaranden som
åsyftas avkriminaliseras och genom atl straffbestämmelserna preciseras.
För
egen del har jag i direktiven för ålalsrällskommillén (Ju 1970: 63) uttalat mig
för en omprövning av principen om absolut åtalspUkt och en utvidgning av
möjligheterna atl underlåta åtal bl. a. vid mindre aUvarlig brottslighet.
Enligt min mening medför utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse i fråga om
mindre allvarliga brott sådana processeko-
Prop.
1971:100 34
nomiska
fördelar alt det finns starka skäl överväga en ordning som innebär en
betydligt friare åtaisprövning än för närvarande. Även kriminalpolitiska skäl
kan anföras härför. Detta utesluter givetvis inle att frågan om avkriminalisering
av bagatellartade förfaranden ägnas uppmärksamhet. Dessa frågor bör inle las
upp i detta sammanhang ulan fär prövas bl. a. av ålalsrällskommillén, som också
har i uppdrag alt utreda frågan om vilka möjligheter som bör finnas all avbryta
brotlmålsförfarandel på förundersökningsstadiet.
Det
kan givetvis diskuteras om en separat reform bör genomföras i fråga om åtalsunderlåtelse
vid mindre allvarUg brottslighet ulan atl avvakta åtalsrättskommitténs ställningstagande.
Med hänsyn lill all arbetsbelastningen på de rällsvårdande organen är stor och
atl tillgängliga resurser i största möjliga utsträckning bör inriktas mot den
svåra och mera komplicerade brottsligheten anser jag, i likhet med flertalet
remissinstanser, all en begränsad reform i huvudsaklig överensstämmelse med
promemorians förslag bör genomföras redan nu.
Den
föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB innebär inle något
frångående av principen alt en kriminaliserad gärning regelmässigt skall
följas av en påföljd. Den yttre ramen för åtalsunderlåtelse vidgas emellerlid
något genom all åklagaren fär rält atl underlåta åtal, även om straffet vid lagföring
skulle bli höga böter. Finns del någon tvekan om alt annat straff än böter
skulle ådömas, finns däremot inle utrymme för åtalsunderlåtelse.
En
fråga som har uppmärksammals under remissbehandlingen är den begränsning av
institutet åtalsunderlåtelse som ligger däri atl åtal inle får underlåtas, om lagföring
är påkallad ur allmän synpunkt. Som har framhållits i promemorian är del inle
möjligt atl generellt ange vilka omständigheter som bör föranleda att åtal kan
underlåtas. Med hänsyn till all frågan om allmänna förutsättningar för åtalsunderlåtelse
är föremål för utredning anser jag inte heller, alt det finns anledning all
lagstiftningsvägen nu precisera när åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Del
får ankomma på RÄ alt genom anvisningar och vid inspektioner verka för att enhetlighet
upprätthålls i tillämpningen i della avseende.
En
typ av brottslighet som särskilt uppmärksammats i promemorian och under
remissbehandlingen är narkotikabrottsligheten. Vid sådan brottslighet
förekommer redan nu åtalsunderlåtelse i betydande omfattning. Detta hänger
samman med all del straffbara området har gjorts myckel vidsträckt på grund av
all del ansetts vara av stor betydelse för atl kunna utreda den allvarligare
brottsligheten atl även i och för sig bagatellartade förfaranden omfattas av slraffbudel.
Som jag har framhållit tidigare bör inle i delta sammanhang ske någon
omprövning av den straffrättsliga lagstiftningen. Frän denna utgångspunkt bör
det enUgt min mening finnas ökat utrymme för åtalsunderlåtelse vid
narkotikabrottslig-hel. Del är sålunda angelägel alt inle genom ingripande med
åtal spoUe-
Prop.
1971:100 35
ra
möjligheterna all ge narkotikamissbrukare nödvändig vård. Eftersom åtalsunderlåtelse
vid narkotikabrottslighet bör begränsas lill rena bagatellfallen är det enligl
min mening lämpUgare all utnyttja möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt
20 kap. 7 § första stycket 1 RB än alt införa bestämmelser om särskild
åtalsprövning i narkotikastrafflagen. När det gäller ungdomar kan åtalsunderlåtelse
för narkotikabrott dessutom komma i fråga även enligt 1964 års lag.
Som framgår av det anförda
bör åtal underlåtas endast vid mindre allvarliga narkotikabrott, t. ex.
innehav av mindre mängd narkotika för egen förbrukning eller överlåtelse av
mindre mängd i samband med konsumtion. Del missbrukarklienlel som systematiskt
finansierar sitt eget missbruk genom att sälja narkotika i små portioner bör
normalt inte komma i åtnjutande av åtalsunderlåtelse. TUlämpningen får ske med beaktande
av den allmänna inställningen atl överlåtelse av narkotika är all bedöma som en
myckel allvarlig och samhällsfarlig brottslighet.
I några remissyttranden
behandlas frågan vilka åklagare som skall vara behöriga atl besluta om åtalsunderlåtelse.
Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet bör denna fråga enligl min
mening inle omprövas i della sammanhang. Jag föreslår sålunda inte några
ändringar i de nuvarande behörighetsreglerna utan beslutanderätten skall liksom
hittills i vissa fall förbehållas statsåklagare.
Under remissbehandlingen
har framförls viss kritik beträffande den närmare utformningen av förslaget
till ändring i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB enligl promemorieförsiaget. Enligl
min mening kommer den åsyftade ändringen lill uttryck tydligare än i promemorieförsiaget,
om lagtexten utformas så att åtalsunderlåtelse får ske, om det kan antas att i
händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma atl ådömas och
den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur alUnän synpunkt. Del måste
givetvis finnas fog för antagandet all annan påföljd än böter inle kommer all ådömas.
Som jag har framhållit tidigare får åtalsunderlåtelse inle beslutas, om det
råder någon tvekan i della hänssende. Ändringen innebär, liksom promemorieförsiaget,
atl uppenbarhelsrekvi-sitet utgår även beträffande förulsällningen atl lagföring
ej är påkallad ur allmän synpunkt. Härigenom vinns överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i 1 § andra stycket i 1964 års lag. Som jag har anfört tidigare
får innebörden av denna förutsättning för åtalsunderlåtelse närmare utformas i
tillämpningen med ledning av de anvisningar som RÅ meddelar.
6.2
Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare
Enligt
1 § i 1964 års lag kan åklagare besluta all inle åtala, om den underårige
ställs under övervakning enligt 26 § barnavårdslagen, omhändertas för samhällsvård
enligl 29 § samma lag eller blir föremål för an-
Prop. 1971:100 36
nan
därmed jämförUg åtgärd. Även utan att någon av dessa ålgärder vidtas kan den
unge undgå åtal, om han erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning.
För samtliga fall gäller all det med skäl kan antas, alt man vidtagit vad som
är lämpligast för hans lillrättaförande.
Enligl
26 § barnavårdslagen skall barnavårdsnämnden försöka åstadkomma rättelse genom
en eller flera av följande förebyggande ålgärder, nämligen hjälpålgärder,
innefattande råd och slöd, förmaning (lill föräldrar eller fostrare) och
varning (till den unge), föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
samt övervakning.
Reglerna
om åtalsunderlåtelse har i stort sett varit oförändrade sedan tillkomsten av
1944 års lag om eftergift av åtal mol vissa underåriga. Den viktigaste sakliga
ändringen i samband med alt bestämmelserna överfördes till 1964 års lag var
slopandet av kravet på all brottet skulle vara ringa för all del skulle kunna
meddelas beslut om åtalsunderlåtelse oberoende av om eller på vad sätt
barnavårdsnämnden ingrep i de fall där brottet uppenbarligen skell av okynne
eller förhastande. Därigenom ökades möjligheten all bevilja åtalsunderlåtelse i
sådana fall där brollel visserligen i och för sig inle var ringa men del ändå inle
var utslag av sådan kriminalitet all etl ingripande av barnavårdsnämnd eller lagföring
ansågs nödvändigt.
Grundtankarna
i 1944 och 1964 års lagar är all lagföring och straff skall ersättas med andra
reaktionsformer, som bättre är ägnade alt lill-rättaföra den unge
lagöverträdaren. Dessa grundtankar kan inle realiseras, om del inle finns
tillräckliga resurser hos de organ som skall lämna unga lagöverträdare vård och
hjälp. En bedömning av antalet åtalsunderlåtelser i förhållande till antalet
prövade fall måste således för varje lidsperiod ses mol bakgrunden av de
möjligheter som finns hos de barnavårdande organen.
Vid
tillkomsten av 1964 års lag uttalade föredragande departementschefen (prop.
1964: 10 s. 158) all åtal borde kunna underlåtas, om man härigenom åstadkom
lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väckts. Bortsett från brolt
som uppenbarligen begåtts av okynne eller förhastande borde åtal få underlåtas
endast under förutsättning, atl någon form av uppfoslringsålgärder vidtogs.
Åtgärderna skulle vara lämpliga för den unge lagöverträdaren. Del skulle i och
för sig inle vara nödvändigt, all del var fråga om ålgärder av barnavårdsorgan.
Även ålgärder av enskild kunde vara ändamålsenliga.
I
departementspromemorian föreslås alt 1 § i 1964 års lag ändras så, alt det
klart framgår, alt förutsättningar för beslut om åtalsunderlåtelse föreligger,
förutom när övervakning eller omhändertagande och därmed jämförliga åtgärder
kommer lill stånd, även då den unge blir föremål för andra hjälpålgärder,
innefattande råd och slöd, förmaning och varning eller föreskrifter rörande
sina levnadsförhåUanden. Även samtal med den unge och frivillig kontakt från
hans sida med nämnden bör anses
Prop. 1971:100 37
vara
sådana ålgärder som möjliggör åtalsunderlåtelse.
I
ett par remissyttranden berörs den principiellt vikliga frägan huruvida
ansvaret för behandlingen och vården av de unga lagöverträdarna i princip bör övertas
av barnavårdsnämnderna. Denna fråga kan inle lösas ulan en ingående kartiäggning
av de barnavårdande organens möjligheter atl bereda unga lagöverträdare vård
och behandling. Det finns därför enligt min mening inle anledning att närmare
gå in på frågan i samband med den nu aktuella reformen. Frågan får tas upp på
grundval av åtalsrättskommitténs utredningsarbete. Dessförinnan bör endast
vidtas begränsade ändringar inom ramen för nuvarande syslem.
Mot
denna bakgrund vill jag understryka all barnavårdsnämndernas ökade möjligheter
all ingripa med olika åtgärder bättre synes kunna las tillvara med den
föreslagna utformningen av åtalsunderlåtelse mol unga lagöverträdare än
nuvarande regler. Som socialstyrelsen framhåller torde det visserligen alltjämt
finnas brister i fråga om barnavårdsnämndernas personella resurser och möjligheter
till effektiva åtgärder men dessa är inte av den art och omfattning alt de bör
få hindra genomförandet av den föreslagna ändringen. Utgångspunkten bör vara atl
åtalsunderlåtelse skall äga rum så snart vederbörande barnavårdsnämnd vidtar
den åtgärd som är lämpligast för den unge lagöverträdaren.
Hittills
har förelegat en skillnad mellan barnavårdslagens system av ålgärder och de
åtgärder som är förutsättning för åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse. I
likhet med flera remissinstanser anser jag denna skillnad numera omotiverad
och den bör som föreslagits i promemorian undanröjas. Jag ansluter mig lill
den uppfattningen all åtal bör kunna underlåtas även om något formellt beslut
om ingripande enligl barnavårdslagen inte meddelas förutsatt atl den unge rent
faktiskt har blivit föremål för hjälp- och stödåtgärd från barnavårdsnämndens
sida. Även samtal med den unge och frivillig kontakt från hans sida med nämnden
bör anses vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse, naturUglvis under
förutsättning att kontakten innebär råd och stöd. Enligt min uppfattning föreligger
inte något hinder mot åtalsunderlåtelse vid samhällsvård enligt 31 § andra
stycket barnavårdslagen under förutsättning att den unge lagöverträdaren genom
denna samhällsvård blir föremål för sådana hjälp-och stödåtgärder, att det med
skäl kan antas, all härigenom vidtas vad som är lämpligast för hans lillrällaförande.
I sammanhanget vUl jag understryka betydelsen av alt barnavårdsnämnderna
lämnar åklagaren en noggrann redogörelse för de ålgärder som nämnden har
vidtagit eller ämnar vidtaga. Endast om så sker blir åklagaren i slånd alt
tillämpa bestämmelsen om åtalsunderlåtelse på elt riktigt sätt.
Bland
förebyggande åtgärder enligt 26 § barnavårdslagen anges även förmaning och
varning. Jag delar RÅ:s uppfattning alt förmaning eller varning inte kan
betecknas som en sådan hjälp- eller stödåtgärd som bör berättiga till åtalsunderlåtelse.
I praktiken torde varningar ofta förbindas
3
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100
Prop.
1971:100 38
med
hjälpande eller stödjande ålgärder av olika slag. I sådana fall råder ingen
tvekan om alt förulsätlningar för åtalsunderlåtelse finns. Enbart en förmaning
eller varning bör emellertid inle kunna ligga lill grund för ell beslut om åtalsunderlåtelse.
Som jag har framhållit förut är det angelägel alt barnavårdsnämnderna noga
redovisar för åklagaren vUka ålgärder som har vidtagits eller kommer all
vidtas.
Vad
som hittills anförts har tagit sikte på ålgärder som vidtas av barnavårdsnämnd.
Liksom hillills skall emellertid gälla alt även åtgärd, som har vidlagils i
annan ordning, t. ex. genom enskild, skall beaktas vid ålalsprövningen.
Liksom
hillills bör åtal kunna underlåtas även ulan all särskild åtgärd vidtagits, om
brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Jag vill i detta
sammanhang understryka vikten av att barnavårdsnämnden noggrant överväger om
ett brott verkligen kan sägas ha skett uppenbarligen av okynne eller
förhastande. Är del fråga om elt stort anlal brott och har brottsligheten
varat under en längre lidrymd, kan den i allmänhet inle anses ha skett av
okynne eller förhastande. I sådana fall kommer emellertid förutsättningar för åtalsunderlåtelse
all finnas, om barnavårdsnämnden vidtar någon hjälp- och stödåtgärd.
1964 års lag, liksom dess
föregångare, innehåUer inle något hinder mot en upprepad åtalsunderlåtelse. Med
hänsyn lill barnavårdens ökande resurser finns det enligl min mening skäl all i
viss utsträckning låta de barna- och ungdomsvårdande organen svara för unga
lagöverträdares lillrättaförande även i återfallssituationer. Ätal bör därför
i allmänhet kunna underlåtas, när åtal inle skulle leda lUl andra ålgärder än
sådana som kan anordnas i samband med åtalsunderlåtelse. Utgångspunkten för
bedömningen av frågan om en förnyad åtalsunderlåtelse bör komma lill slånd bör
vara all den åtgärd som har vidtagits alltjämt är lämpligast för den unges lillrättaförande.
Självfallet kommer del även i fortsättningen all finnas fall där åklagaren har
skäl all kräva alt barnavårdsnämnden prövar en annan och mer ingripande åtgärd
mot den unge för att åtalsunderlåtelse skall komma i fråga.
När
del gäller innebörden av förutsättningarna all åtal ej får underlåtas om åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt bör della, liksom när del gäller åtalsunderlåtelse
vid mindre allvarlig brottslighet, närmare beslämmas i tillämpningen, varvid
del får ankomma på RÅ all genom anvisningar och inspektion övervaka och leda
utvecklingen i della avseende.
Enligt
nu gällande ordning är i princip endasl statsåklagare behörig att besluta om åtalsunderlåtelse
enligt 1964 års lag. Som jag har anfört i anslutning lill reglerna om åtalsunderlåtelse
enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB finns det inle anledning atl i della
sammanhang ompröva frågan om åklagarnas behörighet i detta avseende.
Prop. 1971:100 39
6.3
Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol
Enligl
21 kap. 1 § RB skall rätten, om den misstänkte är omyndig, höra den som har
vårdnaden om honom, om det med hänsyn lill brottels beskaffenhet eller eljest
finnes erforderligt. Enligl 9 kap. 7 § RB kan rätten vid vite förelägga vårdnadshavaren
atl inställa sig. I 9 § i 1964 års lag finns vidare en bestämmelse om alt den
som inle fyllt 20 år inle får dömas till fängelse, skyddstills5'n eUer
ungdomsfängelse, om inle den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen
kunnat ske, blivit hörd i målet. Någon rätt för vårdnadshavaren all erhålla
ersättning för inställelse i dessa fall finns inle.
I
departementspromemorian föreslås atl ersättning till vårdnadshavare för
inställelse i dessa faU skall utgå enligl de grunder som gäller för vittne.
Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan
erinran.
Enligl
min mening är del otillfredsställande atl vårdnadshavare saknar rätt atl få
ersättning för inställelse i de aktueUa fallen. Del är givelvis av stor
betydelse all domstolarna har elt så fullständigt underlag för bedömande av
påföljdsfrågan som möjligt. Inte minst upplysningar från vårdnadshavarna kan
härvid vara av stor betydelse. En ulredningskoslnad i påföljdsfrågan bör i
princip betalas av del allmänna och det bör inte godtas alt en domstol för all
inte vårdnadshavaren skall drabbas av utgifter och förlora arbetsförtjänst
avstår från all höra honom. Jag biträder därför förslaget i promemorian alt vårdnadshavare
skall få rätt till ersättning för inställelse vid domstol i de nu aktuella
fallen enligl samma grunder som gäller för vittne.
När
det gäller den närmare utformningen av ersättningsregeln i 21 kap. RB biträder
jag del förslag som JO framfört under remissbehandlingen och som innebär att
som förutsättning för vårdnadshavares ersättningsrätt anges att denne hörs
enligt 21 kap. 1 § RB och inle som enligt promemorian all vårdnadshavaren hörs
i anledning av åklagarens lalan. Frånsett denna ändring, som är av redaktionell
natur, har bestämmelsen tagils upp i överensstämmelse med promemorieförslaget.
Enligl
11 § kungörelsen (1964: 567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av
lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning i brottmål är personundersökare
bl. a. skyldig all på kallelse inställa sig i rätten för atl i fall av behov
lämna upplysningar. Enligl 9 § i 1964 års lag gäller vidare alt
personundersökaren skall höras, om skäl är därtUl. Någon rält lill ersättning
för sådan inställelse föreligger inte för personundersökare.
Jag
delar den i promemorian framförda uppfattningen att även en personundersökare
bör ha räll tiU ersättning i de fall då han hörs inför rätta. Det ankommer på Kungl.
Maj:t att besluta i denna fråga.
Prop. 1971:100 40
7.
Hemställan
I
enlighet med del anförda har inom jusliliedeparlementel upprättats förslag liU
1)
lag om ändring i rältegångsbalken,
2)
lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Förslagen
lorde få fogas till statsrådsprolokollel som bilaga 2.
Jag
hemsläller, all lagrådels yttrande över lagförslagen inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1971:100 41
Bilaga 1 Departementspromemorians förslag
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas
dels att 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken
skall erhåUa ändrad lydelse på sätt nedan anges,
deb att i 21 kap. samma balk skall införas en ny paragraf,
11 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
20 kap.
7 §.
Åklagare må------------------------------ å brott:
1.
om det är
uppenbart, alt i 1. om det med skäl kan antagas,
händelse av lagföring annan på- att i
händelse av lagföring annan följd än böter icke skulle komma påföljd än böter icke skulle kom-alt ådömas och att
den misstänk- ma atl ådömas och den misstänktes lagföring
ej är påkallad ur all- les lagföring ej är påkallad ur aUmän
synpunkt; eller män synpunkt; eller
2.
om brollel------------------------ betydelse;
eller
3.
om del------------------------------- väckes;
eller
4. om brottet--------------------------- särskilda skäl.
Beslut jämlikt--------------------------- av
riksåklagaren.
Beslut alt------------------------------ finnas föreligga.
Närmare föreskrifter---------------- av Konungen.
21 kap.
11 §. Höres den som har vårdnaden om omyndig i anledning
av åklagarens talan, äge han rätt till ersättning och förskott enligt vad om
vittne är stadgat.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.
Senaste lydelse av 20 kap. 7 § se 1964: 166.
Prop. 1971:100 42
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om imga lagöverträdare
Härigenom förordnas, att 1 och 9 §§ lagen (1964: 167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverlrädarei skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §.
Har brott begåtts av någon som Har brottet begåtts av någon som
vid tiden för brottet ej fyllt åder- vid
tiden för brottet ej fyllt ader
ton år, må, utöver vad som följer lon
år, må, utöver vad som följer
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, av 20 kap. 7
§ rättegångsbalken,
åklagare besluta att ej tala å bröt- åklagare
besluta att ej tala å brot
tet, tet,
om den underårige ställes under om den underårige ställes un-
övervakning jämlikt 26 § barna- der
övervakning jämtiikt 26 § bar-
vårdslagen, omhändertages för navårdslagen,
omhändertages för
samhällsvård enligl 29 § sagda lag samhällsvård
enligt 29 § sagda lag
eller blir föremål för annan där- eller
blir föremål för annan där
med jämförlig åtgärd eller utan med
jämförlig åtgärd eller ulan dy-
dylik åtgärd erhåller särskild till- lik
åtgärd blir föremål för annan
syn eller lämplig sysselsättning hjälp- och
stödåtgärd samt det med
samt det med skäl kan antagas att skäl
kan antagas att härigenom
härigenom vidtages vad som är vidtages vad
som är lämpligast för
lämpligast för hans lillrältaföran- hans lillrällaförande, eller
de, eller
om brottet uppenbarligen skell om brottet uppenbarligen skell
av okynne eller förhastande. av okynne eller förhastande.
Ätal skall ------------------------- allmän synpunkt.
9 §.
Ej må------------------------- ---------- i målet.
Innan någon--------------------------------- äro därtill.
Höres den som har vårdnaden om den som icke fyllt tjugo
år, äge han rätt lill ersältning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971.
Senaste lydelse av 9 § se 1969: 163.
Prop. 1971:100 43
Bilaga 2 Till lagrådet remitterat förslag
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken deb all 20
kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse, dels alt i balken skall införas en ny
paragraf, 21 kap. 11 §, av nedan angivna lydelse.
20 kap.
7 §1 Åklagare
må besluta all icke tala å brott:
1.
om det är
uppenbart, att i 1. om det fcan anlagas, all i hän-händelse
av lagföring annan på- delse av lagföring annan påföljd än
följd än böter icke skuUe komma böter
icke skulle komma atl ådö-att ådömas och alt den misstänk- mas och den misstänktes lagfö-tes lagföring
ej är påkallad ur all- ring ej finnes påkallad ur allmän
män synpunkt; eller synpunkt; eller
2.
om brottet
förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brolt eller
till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är
uppenbart, alt brollel i jämförelse med del andra brottet är med hänsyn till
påföljden ulan nämnvärd betydelse; eller
3.
om del i annat
fall av särskilda skäl är uppenbart, alt påföljd ej erfordras for all avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och all det med hänsyn till
omständigheterna ej heller eljest är påkallat, alt åtal väckes; eller
4.
om brollel
uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses
i 33 kap. 2 § brollsbalken, saml sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eUer
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer lill stånd ulan lagföring
och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.
Beslut jämlikt första styckel 3 må meddelas endasl av
riksåklagaren.
Beslut alt ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga
skäl för beslutet ej längre finnas föreligga.
Närmare föreskrifter om beslut atl ej tala å brott
meddelas av Konungen.
1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 § 1967: 943.
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
kap.
11 § Vårdnadshavare som höres enligt 1 § äge rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat.
Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1971.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare
Härigenom
förordnas, all 1 och 9 §§ lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.
1 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har brott begåtts av någon
som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20
kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta alt ej tala å brottet,
om den underårige ställes
under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård
enligt 29 § sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eUer
utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning saml del
med skäl kan antagas atl härigenom vidtages vad som är lämpligast för han tiUrältaförande,
eller
om
brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
Har brott begåtts av någon
som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20
kap. 7 § rältegångsbalken, åklagare besluta alt ej tala å brottet,
om den underårige ställes
under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård
enligt 29 § sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med
skäl kan antagas all härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans lillrättaförande,
eller
om
brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åtal
skall dock väckas, om det finnes påkallat ur aUmän synpunkt.
Prop.
1971:100 45
9 §1
Ej
må den som icke fyllt tjugo år dömas lill fängelse, skyddstiUsyn eller
ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen
kunnat ske, blivit hörd i målet.
Innan
någon som är under ljugoett år dömes lill påföljd som avses i första stycket
skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.
Vårdnadshavare
som höres enligl första stycket äge rätt till ersättning och förskott enligt
vad om vittne är stadgat.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.
'
Senaste lydelse 1969:163.
Prop. 1971:100 46
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 25 mars 1971.
Närvarande: f. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Marienius,
justitierådet Bernhard, justitierådet Holmberg.
Enligl utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet
inför Hans Maj:l Konungen i statsrådet den 12 mars 1971, hade Kungl. Maj:t förordnal,
atl lagrådels utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag lill 1) lag om
ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmeber
om unga lagöverträdare.
Förslagen, som finns bilagda detla protokoU, hade inför
lagrådet föredragits av kammaråklagaren Gösta Welander.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
20 kap. 7 §
Åklagares räll all med stöd av förevarande paragraf
underlåta åtal lorde ha utnyttjats i mindre omfattning än som var avsett när
bestämmelsen i samband med BrB:s införande fick sin nu gällande lydelse. En
något vidgad tillämpning är väl förenlig med lagrummets syfte. Troligen skulle
en praxis präglad av mindre ålerhållsamhel kunna uppnås genom
tillämpningsföreskrifter eller anvisningar till åklagarmyndigheterna, och
paragrafen skulle då kunna bibehållas oförändrad. Emellertid torde up-penbarhetsrekvisilet,
som enligt den gällande lydelsen hänför sig både lill bedömningen av brottet
och till prövningen av frågan huruvida lagföring är påkallad ur allmän
synpunkt, ha utgjort grunden för den restriktiva tillämpningen av paragrafen,
och lagrådet anser sig därför böra godla att paragrafen ändras på del sätt som
föresläs.
Lagrådet
vill emellertid under hänvisning lill vad hovrätten över Skåne och Blekinge
anfört i sitt remissyttrande erinra om att en invändningsfri tillämpning av
rätten all underlåta åtal kan åstadkommas endasl så länge denna häller sig till
vad som framstår som undanlagsfall. Även ett beslut alt underlåta åtal måste
grundas på lillförUtiig utredning i del särskilda fallet både om brottet och
om den misstänktes förhållanden, och del kan därför ifrågasättas om en vidgad
tillämpning
Prop.
1971:100 47
av
förevarande paragraf medför en sådan arbetslällnad för de rällsvårdande
organen, vars uppnående är del aktuella syftet med del remitterade förslagel.
Av
motiven till bestämmelsen i dess nuvarande lydelse framgår, all möjligheten atl
underlåta åtal är avsedd all slå lill buds vid ringare brott eller
lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet och i allmänhet endast när
gärningen lUlika framstår såsom mindre straffvärd i jämförelse med de flesta
andra gärningar som faller under samma slraffbud. Departementschefens yttrande
i remissprotokollel all den yttre ramen för åtalsunderlåtelse enligt förslagel
vidgas något genom all åklagaren får räll atl underlåta åtal, även om straffet
vid lagföring skulle bU höga böter, lorde inte innebära all någon ändring av lagrummets
aUmänna syfte skulle vara avsedd. I de av departementschefen antydda fallen kan
del inle sägas vara fråga om ringa brott eller lagöverträdelse av föga
allvarlig beskaffenhet, och lagföring måste därför i praktiskt laget alla
sådana fall vara all anse som påkaUad ur allmän synpunkt (jfr lagrådets
yttrande i prop. 1964: 10 s. 326). Såsom departementschefen ullalar, finns
icke heller utrymme för alt underlåta åtal, om del föreligger tvekan om atl
annan påföljd än böter skulle ådömas.
Vad
departementschefen anför om paragrafens tUlämpning i fråga om narkotikabrott
föranleder ej erinran från lagrådets sida.
21
kap. 11 § I remissprotokollel framhåller departementschefen alt vårdnadshavares
hörande inför domstolen kan vara av stor betydelse vid bedömande av
påföljdsfrågan och all en ulredningskoslnad i denna fråga i princip bör betalas
av det allmänna. Del lorde sålunda vara avsett alt ersättning som tillerkänts vårdnadshavare
för inställelse vid domstol icke skall återgäldas till statsverket av den
tilltalade om han fälls för brottet utan all kostnaden skall stanna på
statsverket. I enlighet med vad som föreskrivits i fråga om ersältning lill
tolk (5 kap. 8 § RB) bör i den föreslagna paragrafen intagas uttrycklig
bestämmelse om atl ersättningen skall gäldas av statsverket.
Förslaget
till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
9
§ I det föreslagna nya Iredje styckel i paragrafen bör, i eiUighel med vad som
förordas i fråga om 21 kap. 11 § RB, inlagas uttrycklig föreskrift om att
ersättningen skall gäldas av statsverket.
Ur protokollet: Ingrid Hellström
Prop.
1971:100 48
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Mai:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 26 mars 1971.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
MYRDAL, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen
för justitiedeparlemenlel, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag lill lag om
ändring i rältegångsbalken m. m.
Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande.
Lagrådet
godtar den föreslagna ändringen av 20 kap. 7 § första styckel 1 RB. Lagrådet
sätter emellertid i fråga om en vidgad tillämpning av åklagares rält alt
underlåta åtal medför någon arbetslällnad, eftersom även beslut atl underlåta
åtal måste grund sig på tiUförlitiig utredning både om brottet och den
misstänktes förhållanden. Enligl min mening måste det dock otvivelaktigt
medföra en processekonomisk vinst all dessa ärenden inle förs lill domstol. Än
viktigare anser jag del vara atl den misstänkte i dessa fall undgår atl föras
inför domstol. Lagändringen har således också en kriminalpolitisk fördel.
Lagrådet
uttalar vidare, all någon ändring av lagrammels allmänna syfte inte torde vara
avsedd. Jag delar denna uppfattning såtillvida alt principen alt en
kriminaliserad gärning regelmässigt skall följas av en påföljd inte frångås
genom lagändringen. Jag vidhåller emellertid den mening jag uttalat i
lagrådsremissen, nämligen atl den yttre ramen för åtalsunderlåtelse som följd
av ändringen vidgas något genom alt åklagaren får rätt atl underlåta åtal även
om straffet vid lagföring skulle bli höga böter. Som jag anfört i remissen
saknas dock utrymme för att underlåta åtal, om del föreligger tvekan alt annan
påföljd än böter skulle ådömas. Dessutom förutsätts alt åtal inle finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
Jag
godtar lagrådels förslag om atl i 21 kap. 11 § RB och 9 § i 1964 års lag införa
en uttrycklig föreskrift om alt ersättningen skall gäldas av statsverket.
Under
åberopande av del anförda hemställer jag atl Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till
1)
lag om ändring i rältegångsbalken,
2)
lag om ändring i lagen (1964:
167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Prop. 1971:100 49
Med
bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemslälll förordnar Hans Maj:t Konungen all lill riksdagen skall avlålas
proposition av den lydelse utdraget ur detla protokoll ulvisar.
Ur
protokollet:
BrUta
Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 197] 710158
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (8)
8 kopplingar i 7 dokument.
- SOU 2017:98 Tidiga förhör - nya bevisregler i brottmål s. 65 i texten
- SOU 2017:7 Straffprocessens ramar och domstolens beslutsunderlag i brottmål - en bättre hantering av stora mål s. 28 · s. 98 om s. 33 i texten
- Bet. 1979/80:JuU25 med anledning av motioner om straffrättsliga åtgärder m. m. mot narkotikabrottslighet s. 9 i texten
- Bet. 1978/79:JuU4 med anledning av motion om ändrade lagbestämmelser rörande narkotikabrott s. 4 i texten
- Bet. 1977/78:JuU25 med anledning av propositionen 1976/77:104 om avskaffande av förvandlingsstraffet för böter m. m. jämte motioner s. 52 om s. 35 i texten
Doktrin (7)
7 kopplingar i 2 dokument.
- Hoflund, Narkotikabrotten, 1993 s. 51 · s. 63 om s. 16 · s. 83 om s. 16 · s. 152 i texten
- Zila, I stället för straff, 1992 s. 56 · s. 57 · s. 81 i texten