Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m.m.
1971 · 164 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 106 av 164 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:114, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1971 Prop. 1971:114
Nr 114
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straif
för trafikbrott som begåtts utomlands, m.m.; given Stockholms slott den 30 aprU
1971.
Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådels protokoll,
föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars avlåtande lill riksdagen föredragande
departementschefen hemslälll.
GUSTAF ADOLF
LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en särskild lag om straff för
trafikbrott som har begåtts utomlands. Den är föranledd av en inom Europarådet
utarbetad konvention om straff för vägtrafikbroll. I propositionen förordas
även alt Sverige tillträder konventionen med vissa förbehåll.
Lagförslaget innebär att tillämpningsområdet för vissa
straffbestämmelser i svensk trafikräll utvidgas atl omfatta också förseelser
som har begåtts utom Sverige. Sålunda föreslås lagen om straff för vissa trafikbrott
bli generellt tillämplig på utomlands begångna gärningar. Vidare skall
straffbestämmelserna för överträdelse av föreskrifter i vissa andra
Irafikförfaltningar, bl. a. vägtrafikförordningen, kunna tillämpas också vid
överträdelser utomlands av föreskrift som gäller på gärningsorlen och har sin
motsvarighet i de svenska trafikförfatlningarna. Slutligen skall man i Sverige
kunna straffa den som i annat nordiskt land har överträtt vissa där gällande
föreskrifter som saknar motsvarighet i svenska Irafikförfaltningar. Efter överenskommelse
med utomnordisk stal skall Kungl. Maj:t kunna förordna att sistnämnda
bestämmelser skall gälla även gäming som har begåtts i den staten. En
förutsättning för atl ansvar skall kunna ådömas enligl den föreslagna lagen är
dock atl gärningen var straffbar också på gämingsorten,
I propositionen föreslås vidare alt kravet i brottsbalken
på särskild åtaisprövning i fråga om brott som har begåtts utomlands skall
upphöra att gälla gärning som har förövats i Norden,
Slutligen föreslås all brottsbalkens regler om
preskription ändras så att bl, a, preskriptionstiderna för ådömt straff i vissa
fall förkortas,
1 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1971:114
1
Förslag till
Lag
om straff för trafikbrott som begåtts utomlands
Härigenom
förordnas som följer.
1 § Lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott
gäller även i fråga om gärning som begåtts utomlands.
2 § Bestämmelse om straff för överträdelse av
1. sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om
trafikförsäkring å motorfordon som avser förbud mot brakande av motorfordon
utan föreskriven försäkring,
2. föreskrift i vägtrafikförordningen (1951: 648)
eller med stöd av förordningen meddelad föreskrift eller
3. föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder
tillämpas
även i fråga om gärning varigenom någon utomlands överträtt motsvarande
föreskrift som gällde på gärningsorlen.
3 §
Till böter högst femhundra kronor dömes, om ansvar ej kan föl
ja enligt 1 eller 2 §, den som i Danmark, Finland, Island eller Norge
överträder där gällande föreskrift angående
1. förbud mot framförande av motorfordon ulan
föreskriven trafikförsäkring,
2. skyldighet all följa polismans anvisningar i
trafiken,
3. fordons hastighet,
4. fordons plats på vägen under färd, fordons
färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning
eller passerande av järnvägskorsning,
5. förkörsrätl,
6. skyldighet all bereda fri väg för
utryckningsfordon,
7. skyldighet atl följa anvisning som ges genom
vägmärke, signal eller körbanemarkering,
8. förbud mol parkering eller stannande av fordon,
9. förbud mol användning av fordon eller särskUd
fordonslyp på vissa vägar,
10. säkerhetsanordningar för fordon eller last,
11. märkning av fordon eller last,
12. fordonsbelysning och dess användning,
13. fordons last eller lastförmåga eller
14. fordons registrering, registreringsskyltar eller
nalionalilelsbeteck-ning.
4 §
I den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser
enligl avtal med annan främmande stat än som anges i 3 §, kan Konung-
Prop.
1971:114 3
en förordna all nämnda paragraf skall äga tillämpning i fråga
om gärning som begås i den staten.
5 § Till ansvar för gärning som avses i denna lag får ej
dömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorlen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas i fråga om brollsbalken, dels all 35
kap. 5 § skall upphöra att gälla,
dels all 2
kap, 5 § samt 35 kap. 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse 2 KAP.
5 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åtal
för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av
utlänning som var befälhavare eller tUlhörde besättningen å fartyget eUer
eljest medföljde delsamma mol sådan utiänning eller mol utländskt intresse, må
ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Atal för
brolt, som förövats utom riket, må väckas aUenasl efter förordnande som i
första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet
förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren
eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller av krigsman å
område där avdelning av krigsmaklen befann sig eller ock av svensk, dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
Atal för brott, soin förövats utom riket, må väckas
allenast efter förordnande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande
må dock åtal väckas, om brottet förövats
1. å svenskt fartyg eller luflfar
tyg eller i tjänsten av befälhavaren
eller någon som tillhörde besätt
ningen å sådani fartyg,
2.
av krigsman å
område där avdelning av krigsmakten befann sig,
3.
i
Danmark, Finland, Island eller Norge eller å fartyg eller luflfartyg i reguljär
trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
4.
av svensk,
dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse 35 KAP.
I intet
fall må påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke kan följa
fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 § sägs.
I intet
fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har förflutit
f. fem
år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för ådömande av
påföljd för brottet bestämmes enligl 1 § 1,
2.
femton
år, om i annat fall än i 1 sägs å brottet ej kan följa fängelse över två år,
3.
trettio
år i övriga fall.
Ädöml
fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan lid som nedan sägs
förflutit från del domen vann laga krafl:
1.
fem år, om
fängelse på kortare lid än sex månader ådömts,
2.
tio år, om
fängelse i sex månader eller på längre tid men icke över Ivå år ådömts,
3.
femlon år, om
fängelse på längre lid än två år men icke över åtta år ådömts.
Adöml
fängelse bortfaUer, om domen ej börjat verkstäUas innan lid som nedan sägs
förflutit från det domen vann laga kraft:
1.
fem år, om
fängelse ej över ett år ådömts,
2.
tio år, om
fängelse på längre tid än elt år men icke över fyra år ådömts,
3. femlon
år, om fängelse på
längre lid än fyra år men icke
över åtla år ådömts.
4.
tjugo år, om
fängelse på viss lid över åtla år ådömts,
5.
trettio år, om
fängelse på livstid ådömts.
Denna lag träder i krafl, såvitt avser 2 kap. 5 § den dag
Konungen bestämmer och i övrigl den 1 januari 1972.
Prop.
1971:114
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms
slott den 16 april 1971.
Närvarande: statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, WICKMAN, MOBERG, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
angående lagstiftning om beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands, m. m.
och anför.
1. Inledning
Inom Europarådet har utarbetats en konvention om straff
för vägtrafikbroll, som lades fram för undertecknande den 30 november 1964.
Konventionen har undertecknats av Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike,
Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet, Förbundsrepubliken
Tyskland och Österrike. Europarådets medlemsstater kan tillträda konventionen
genom ratifikation eller godkännande. Konventionen träder i krafl tre månader
efler del all den har ratificerats eller godkänts av tre stater. Hittills har
konventionen ratificerats endast av Cypern och Frankrike.
Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte
översättning till svenska torde få fogas lill statsrådsprolokollel i delta
ärende som bilaga 1.
Vid flera tillfällen under senare år har företrädare för
berörda departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige hållit
överläggningar i frågan om ländernas tillträde lill konventionen och om
enhetiig nordisk strafflagstiftning angående utomlands begångna trafikbrott.
Vid överläggningarna uppnåddes enighet om atl ländema borde ansluta sig lUl
europarådskonventionen. Efler överläggningarnas avslutande upprättades inom
justitiedepartementet i november 1970 en promemoria (Ds Ju 1970: 28) angående
beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m, m. I promemorian föreslås
bl. a. en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket.
Förslagel lorde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 2.
Prop.1971:114 6
I skrivelse den 29 oktober 1968 till Kungl. Maj:l
hemställde riksåklagaren (RÄ) om ändring i reglerna om särskild åtalsprövning
för brott som har begåtts i annat nordiskt land. Även denna fråga har
behandlats i den nyss nämnda departementspromemorian. 1 denna del innehåller
promemorian förslag till ändring i reglerna i 2 kap. brottsbalken (BrB) om åtal
för brolt som har förövats utom riket.
I januari 1964 uppdrog kontaktmannen för nordiskt
lagslifiningssam-arbele ål nordiska slraffrätlskommiltén, som beslår av
representanter föi Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, att behandla
frågan om straffrättslig preskription. Kommittén redovisade resultatet av sina
överläggningar i ämnet i ell särskilt betänkande den 18 juni 1966. Betänkandet
är tryckt i Nordisk udredningsserie (NU 1967: 15). Kommitténs uttalanden i
denna fråga har övervägts inom justitiedeparlemenlet. Övervägandena har
utmynnat i ett förslag till ändring i 35 kap. BrB, som innehåller regler om
preskription. Även della förslag har lagils upp i den tidigare nämnda
departementspromemorian.
Nu angivna förslag om ändring i BrB lorde få fogas tUl
statsrådsprolokollel i della ärende som bilaga 3.
Efler remiss har yttranden över departementspromemorian
avgelts av RA, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisslyrelsen, statens Irafiksäkerhetsverk,
länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län,
irafikmålskommU-tén (JU 1962: 46), utredningen (JU 1956: 42) rörande
specialstraffrätten, svenska ledamöterna av Nordisk väglrafikkommitté (K 1961:
24), Sveriges advokatsamfund. Föreningarna Sveriges tingsrällsdomare (domareföreningen),
Sveriges statsåklagare och Sveriges länspolischefer, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation och Molororganisationernas samarbetsdelegation (MSD). RÄ har
bifogat yttranden från överåklagaren i Stockholm samt cheferna för
länsåklagarmyndighelerna i Malmöhus, Hallands, Värmlands och Norrbottens län.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län har överlämnat
yttranden från myndigheter inom polis- och åklagarväsendet.
Trafikmålskommittén avlämnade i november 1967
delbelänkandet (SOU 1967: 59) Förundersökning. Betänkandet innehåller främst
förslag till ändrade bestämmelser om förundersökning i brottmål men även vissa
andra förslag rörande brottmålsförfarandel. Bl, a, föreslås ändring i
bestämmelsen i 35 kap. 6 § BrB om absolut preskriptionslid vid ådömande av
påföljd. Förslagel torde få fogas lill statsrådsprotokoUet som bilaga 4.
Efler remissbehandling (ang, remissinstanser, se prop.
1969: 114) lades betänkandet till grund för vissa ändringar i rättegångsbalken,
vilka syftar
' F. d. borgmästaren Yngve Kristensson, ordf,, advokaten
Sten Agvald, överåklagaren Bemt-Erik Berntsson, numera avlidne lagmannen Nils
G, Fröding, rättschefen Bertil Holmquist, poUsmästaren Kurt Lindroth och
försäkringsdirektören Lennart Lindstrand.
Prop. 1971:114 7
till
atl rationalisera utredningsförfarandel i brottmål (prop. 1969: 114, ILU 1969:
48, rskr 1969: 326). Förslagel lill ändring i BrB:s bestämmelse om absolut
preskriptionstid logs inle upp till behandling i del sammanhanget. Föredragande
departementschefen ansåg det lämpligare att kommiltéförslaget i den delen
prövades i samband med andra ändringar i preskriptionsbestämmelserna. Jag
ämnar la upp frågan i förevarande sammanhang.
2.
Konventionens huvudsakliga innehåll
Artiklarna
i Irafikmålskonvenlionen är uppdelade på fem avdelningar. I del I (art. 1 och
2) med rubriken "Grundläggande principer" anges ramen för konventionens
tillämpningsområde. Del II (art. 37) upptar huvudsakligen regler om
konvenlionsslals skyldigheter i samband med begäran om lagföring av en person i
hans hemvislslat för vägtrafik-brott som han har begått i annan
konvenlionsstat. I del III (art. 813) finns regler beträffande framställning
från konventionsslat om verkställighet i hemvisllandel av dom som har
meddelats i mål om ansvar för vägtrafikbroll. Del IV (arl.
1423) innehåller regler om vilka handlingar som skall bifogas framställningar
om lagföring och verkställighet samt om kommunikationsvägar, underrättelser,
översättning m. m. I del V (arl. 2435) upptas förutom sedvanUga
slutbestämmelser om undertecknande, ratifikation, godkännande och
ikraftträdande bl. a. vissa definitioner samt regler om alternativ
likformig lagstiftning.
Till
konventionen har fogals två bilagor. I bilaga I finns en förteckning över
vägtrafikbroll, som omfalla:s av konventionen, och i bilaga II anges
vilka förbehåll som får göras beträffande konventionens bestämmelser.
I
art. 1 anges som grundläggande princip all konventionsslat, inom vars område en
person med hemvist i annan konventionsslat har begått vägtrafikbroll, kan
antingen göra framställning om lagföring i hemvist-staten eller begära alt
redan meddelad dom skall verkställas där. I princip får framställning om
lagföring inte göras, om gärningsstalen redan har vidtagit åtgärd för lagföring
i den egna staten. Även om sådan åtgärd har vidlagils, får begäran om lagföring
i hemviststalen dock göras, om gärningsstalen anser del omöjligt all fullfölja
förfarandet eller att verkställa straffet i dess helhet. Verkställighet av dom
kan inte begäras, förrän domen har blivit verkställbar i gärningsstalen. I
artikeln fastslås också hemvislslatens skyldighet all behandla framställning
om lagföring och verkställighet enligl konventionens bestämmelser. Som ell
generellt undanlag anges, atl hemviststalen kan vägra verkställa dom som har
meddelats i den tilltalades utevaro.
Prop. 1971:114 8
I
arl. 1 likställs "administrativt beslut" med dom. Frågan vilka avgöranden
som avses med sådani beslut berörs i det följande.
Med
"vägtrafikbrott" förstås i konventionen enligl definition i art. 24
varje brott som är upptaget i den förteckning som bilaga I till konventionen
innehåller. I punkterna 13 i förteckningen anges brotten vållande till annans
död eller till kroppsskada i samband med vägtrafik, smilning från
Irafikolycksplals, framförande av fordon under påverkan av alkohol, narkotika
eller andra ämnen med liknande verkningar saml framförande av fordon i svårt
trölthelslUlslånd. I punkterna 47 räknas upp sådana trafikförseelser som
framförande av motorfordon för vUkel inle finns trafikförsäkring, underlåtenhet
all följa polismans anvisningar i trafiken saml överträdelse av bestämmelse om
fordons hastighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning,
förkörsrält, parkering, fordonsbelysning, registrering och körkortsinnehav.
Bland
övriga definitioner i arlikel 24 av begrepp som används i art. 1 kan nämnas,
all med "dom" avses avgörande som har meddelats av judiciell
myndighet och med "administrativt beslut" beslut som i en del stater,
t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland, meddelas av administrativ myndighet som är
behörig alt ålägga i lag föreskrivna påföljder för vissa typer av
väglrafikbrolt. För Sveriges dd får godkända strafförelägganden och
ordningsbotsförelägganden anses falla under begreppet dom.
Art.
2 innehåller krav på dubbel straffbarhel för tillämpning av konventionens
bestämmelser om lagföring och straffverkställighet. Vägtrafikbroll skall
således, för alt kunna föranleda framställning om lagföring eller
verkställighet, vara straffbart enligl både gärningsstatens och hemvislslatens
lagstiftning. Vidare föreskrivs, all hemvislslatens egen lagstiftning skall
vara tillämplig i fråga om lagföringen eller verkställigheten. Vid sitt
avgörande skall hemvislslaten dock beakta de "trafikregler" som
gäller på den ort där gärningen har begåtts. Med "trafikregler" avses
i konventionen enligt art. 24 bestämmelser som reglerar de ämnen vilka anges i
punkterna 47 i förteckningen över vägtrafikbroll i bilaga I.
Del II
med rubriken
"Lagföring i hemvislslaten" inleds med en förklaring i art. 3 atl
hemvislslatens myndigheter är behöriga alt vidta åtgärder för lagföring av
trafikbrott, som har begåtts i annan fördragsslulande stat, när denna stat
gärningsstalen har gjorl framställning därom. Bestämmelsen innebär inte
någon förpliktelse all avvakta framställning om lagföring. Kan en stat på grund
av sina straffrättsliga domförhetsregler utan särskild begäran beivra
trafikbrott, som har förövats utomlands, behåller staten denna rält. Della
följer av innehållet i art. 26.
Enligl
art. 4 skall den stat som har mottagit framställning om lagföring granska
framstäUningen och besluta i enlighet med sin egen lag vUka åtgärder
framställningen skall föranleda.
Prop.
1971:114 9
Sedan
framställning om lagföring har skett, får gärningsstalen enligl art. 5 inte
vidta ålgärder mot gärningsmannen för alt beivra brottet, vare sig lagföring
eller verkställighet av ådömd påföljd. Gärningsstalen får tillbaka sin
behörighet i della hänseende, om hemviststalen meddelar all framställningen om
lagföring inte kommer atl leda tiU någon åtgärd. Delsamma gäller, om
gärningsstalen återkallar framställningen, innan förhandling i målet inleds vid
domstol i första instans i hemvislslaten eller innan "administrativt
beslut" meddelas där. Återkallelse kan dock ske endast på grund av någon
ny omständighet som har blivit känd för gärningsstalen efler del att begäran om
lagföring har sänts till den andra staten.
Art. 6 innehåller
särskilda regler om åtalspreskription. Framställning om lagföring ges den
verkan i gärningsstalen all preskriptionstiden avbryts. I hemvislslaten skall
preskriptionstiden normall räknas från den dag då framstäUningen om lagföring
las emot. I bilaga II ges konventionsslat möjUghet all förbehålla sig
rätten all inle godla art. 6 eller att endasl godla den i viss del.
I
art. 7 föreskrivs, att handlingar som upprättas av judiciella och administrativa
myndigheter i endera av gärningsstalen och hemvislslaten skall ha samma
rättsliga verkan i den andra staten som om de hade upprättats av dess
myndigheter.
Del
III, som har rubriken "VerkstäUighet i hemvislslaten" inleds med en
bestämmelse i art. 8 om behörighet för hemvislslaten atl verkställa utländsk
dom eUer utiändskt administrativt beslut i mål om ansvar för vägtrafikbroll.
Verkställigheten skall ske i enlighet med hemvislslatens lag. Del föreskrivs
särskilt, all hemvislslaten är behörig atl besluta om villkorlig frigivning.
Nåd kan enligt artikeln beviljas av antingen hem-vistslalen eUer
gärningsstalen.
I
art. 9 anges dels de fall då verkställighet i hemvislslaten inte får ske och
dels de fall då hemvislslaten kan vägra verkställighet. Verkställighet får
inle äga rum bl. a. om gärningsmannen redan har slutgiltigt dömts i
hemvislslaten för samma gärning eller om den ådömda påföljden är preskriberad
enligl lagen i gärningsstalen eller hemvislslaten. VerkstäUighet kan vägras, om
hemvislslaten har beslutat all inle vidta ålgärder eller alt avbryta redan
påbörjade ålgärder för all beivra de brolt som avses i gärningsstatens
framställning. Detsamma gäller om den aktuella gärningen är föremål för
domstols prövning i hemviststaten. SlutUgen kan hemvislslaten vägra verkställa
utiändsk dom, om staten anser att verkställighet skulle strida mol grunderna
för dess rättsordning eller inle kan förenas med de straffrättsliga principer
som till-lämpas av denna stal.
I
arl. 10 och 11 ges närmare bestämmelser om verkställigheten. I fråga om annan
påföljd än böter har hemvislslaten enligt art. 10 möjlighet att i SläUet för
den ådömda påföljden bestämma påföljd för brol-
Prop.
1971:114 10
tel enligl sin egen lagstiftning. Därvid får maximistraffet
i hemvistlan-dets lag inte överskridas och inle heUer får påföljden göras
strängare än den som har bestämls i gärningsstalen. Den nya påföljden skall
lill sin art motsvara den tidigare ådömda så nära som möjligt. För verkställighet
av böter gäller enligl arl. 11 alt hemvislslaten inte får ta ut högre belopp än
som kan ådömas för elt motsvarande brott i den staten.
Art. 12 innehåller bestämmelser om ålgärder för de fall då
böter inte betalas frivilligt.
I art. 13, som motsvarar art. 5 i avdelningen om
lagföring, meddelas förbud för gärningsstalen att låta verkställa dom eUer
beslut, sedan framställning om verkställighet i hemvislslaten har gjorts. Efter
en sådan framställning får verkställighet ske i gärningsstalen endasl om hemvislslaten
har meddelat, atl den vägrar atl eller inte kan verkställa gärningsstatens
avgörande.
Enligl
bilaga II kan konventionsslat förbehålla sig
rätt all inle godta innehållet i del III eller atl godta denna avdelning endast
beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder.
I del IV, "Allmänna bestämmelser",
finns föreskrifter av formell art, gemensamma för framställningar om lagföring
och om verkställighet. Art. 14 innehåller regler om vilka handlingar som skall
fogas vid framstäUning lill hemvislslaten.
I arl. 15
anges som huvudregel alt framställningar, svar och andra meddelanden enligl
konventionen skall sändas genom justiliedepartemenlel i resp. stal. Genom
särskUd förklaring till Europarådets generalsekreterare kan konventionsslat
anmäla all den avser all för sin räkning välja annan kommunikationsväg. Enligt
art. 16 kan hemviststaten begära kompletterande upplysningar av den stal som
har gjort framställning.
Art. 17
reglerar i vissa avseenden förhållandet mellan konventionen och den europeiska
konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (prop, 1961: 48, ILU 1961: 29,
rskr 1961: 190). I artikeln vidgas området för inbördes rättshjälp inom
trafikbrottskonventionens tillämpningsområde lill all omfatta fler
rättshjälpsåtgärder än som följer av rältshjälpskonvenlionen. I art. 17 anges
särskilt att föreläggande atl betala böter för trafikbrott inle skall anses
som en verkslällighelsåtgärd.
I art. 18 föreskrivs viss underrättelseskyldighet för
hemvislslaten beträffande ålgärder som har vidlagils med anledning av
framställning från gärningsstalen. Sådan underrättelse skall lämnas utan
dröjsmål och vara åtföljd av handling som visar all påföljd för brottet har
verkställts. Avsåg framställningen lagföring av brolt, skall dessutom sändas
bestyrkt avskrift av det slutliga avgörandet i hemvislslaten.
Frågan om översättning av framställningar och andra
handlingar regleras i art. 19.
Prop. 1971:114 11
Enligl
art. 20 behöver handlingar som sänds föi konventionens tUl-lämpning inte vara
legaliserade. Böter, som har tagits ut på framställning om lagföring eller
verkställighet, tillfaller hemvislslaten arl. 21.
I
art. 22 och 23 finns bestämmelser om rättegångskostnader. Varje land lar i
princip ul kostnaderna för handläggningen där enligt sina egna regler. Har
hemvistslalen haft kostnader i samband med lagföring eller verkstäUighet,
skall sådana kostnader enligt uttrycklig föreskrift i arl. 23 inle ersättas av
gärningsstaten.
Den
sista avdelningen, del V med rubriken "Slutbestämmelser", inleds med
en uppräkning av definitioner i art. 24. Artikelns huvudsakliga innehåll har
redovisats i samband med den föregående redogörelsen för art. 1 och 2.
I
art. 25 förklaras all bilaga I, förteckningen över trafikbrott, utgör en
integrerande del av konventionen. Konventionsslalerna har enligl artikeln
möjlighet all som trafikbrott beteckna brott som inle finns angivet i
förteckningen eller utesluta brott som är förtecknat i den och kan på så sätt
ändra konventionens tillämpningsområde i förhållande lill övriga konventionsslater.
En sådan ändring sker genom skriftlig förklaring lUl Europarådels
generalsekreterare.
Utöver
vad som har nämnts vid art. 3 föreskrivs i arl. 26, atl konventionen ej heller
i fråga om verkställighet av dom begränsar hemviststatens behörighet enligt
dess interna lagstiftning.
De
stater som vanligen reglerar sina inbördes förhållanden genom likformig
lagstiftning eUer särskUda ömsesidiga avtal ges genom art. 27 möjlighet all
oberoende av konventionen bestämma sina inbördes förbindelser på sådani sätt,
även när del gäller frågor som faller inom konventionens tillämpningsområde.
Dessa stater kan sålunda komma överens om all inle tUlämpa konventionen på
förhållandet sig emellan. Generalsekreteraren skall underrättas om en sådan
överenskommelse.
Enligl
art. 28 skall Europarådels kommitté för brollslighetsfrågor övervaka
tillämpningen av konventionen och försöka bidraga till en vänskaplig lösning av
de svårigheter som kan uppslå.
Återstående
artiklar, art. 2935, innehåller sedvanliga slutbestämmelser om
undertecknande, ratifikation, ikraftträdande m. m.
Bilaga
II innehåller förutom de bestämmelser om möjligheter
till förbehåll som har redovisats vid art. 6 och i samband med redogörelsen
för del III en föreskrift all konvenlionsstat kan, om dess konstitution gör
del nödvändigt, förklara att den godtar framställning om lagföring endasl i de
fall som anges i dess interna lagstiftning. Föreskriften har närmast
tillkommit på begäran av den italienske delegaten för atl göra del möjligt för
Italien alt ratificera konventionen trots visst krav i den italienska
grandlagen.
Prop. 1971:114 12
3.
Gällande svensk rätt m. m.
3.1
Beivrande av brott som begåtts utomlands
Allmänna
bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas i fråga
om brott som har begåtts utom riket finns i 2 kap. BrB, som har rubriken
"Om lUlämpligheten av svensk lag". Med "svensk lag" avses
svensk strafflag i vidsträckt mening, dvs. både BrB och straffbestämmelser i
andra författningar.
Enligl
2 § första styckel är svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig alt döma
beträffande brott som svensk medborgare har begått utom riket. Detsamma gäller
beträffande brolt som utiänning med hemvist i Sverige har begått utomlands.
Del har överlämnats åt rättstillämpningen all bestämma humvida en person skall
anses ha tagit hemvist här i riket. Endasl om bosättningen har viss
stadigvarande karaktär, anses hemvist föreligga.
I
paragrafens andra stycke föreskrivs, alt vissa andra kategorier utlänningar,
som har begått brott utom riket, faller under svensk straff-rättslig domsrätl.
Efter svensk lag och vid svensk domstol kan sålunda dömas utiänning, som efler
brottets begående har blivit svensk medborgare eller har tagit hemvist här i
landet, utlänning som är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller
utiänning som över huvud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet
enligt svensk lag är fängelse i mer än sex månader. En förulsällning för all
dessa utiänningar skall faUa under den svenska jurisdiklionen är dock atl den
brottsliga gärningen inte var fri från ansvar enligl lag som gällde på
gärningsorlen. Den omständigheten atl ell brott som har begåtts utomlands är
preskriberat enligl gärningslandets lag, när lagföring för brottet är aktuell i
Sverige, utesluter emellerlid inle svensk domstols behörighet.
15
anges ell anlal specialfall, i vUka svensk domstol är behörig atl döma
utlänning även i annat fall än som anges i 2 § för brolt som har begåtts
utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efler svensk lag, om
brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av den
som var befälhavare eller tillhörde besättningen på ell sådant fartyg. Även
utlänning som har begått brott på område, där avdelning av krigsmakten befann
sig, omfattas alltid av den svenska domsrällen. Om han inle var krigsman,
gäller delta endast om avdelningen befann sig på området för annat ändamål än
övning. Har utiänning utomlands förövat brott mol Sverige, svensk medborgare
eller svensk menighet, inrättning eller sammanslutning eUer mot annan utlänning
som hade hemvist i Sverige, kan han dömas här enligt svensk lag, även om
förutsätlningarna enligt 2 § inle föreligger. Slutligen är utiänning som har
begått folkrältsbrolt helt generellt underkastad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1971:114 15
svensk
domstols straffrättsliga behörighet. I en lill riksdagen nyligen avlämnad
prop. 1971: 92 föreslås delsamma gälla utlänning som har begått sådan gärning
som i ett i samma proposition inlaget förslag lill ny straffbestämmelse föreslås
få benämningen kapning av luflfartyg.
Enligt
5 § får åtal för brott, som har förövats utom riket, i regel inte väckas annat
än efler förordnande av Kungl. Maj:l eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat
därlUl. Ulan särskUt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har
förövats 1) på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren
eller någon som tillhörde besättningen på sådani fartyg, 2) av krigsman på
område där avdelning av krigsmakten befann sig eller 3) av svensk, dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare mol svenskt intresse.
Med
slöd av bl.a. 5 § har Kungl. Maj:l i Kungl. brev tUl RA (1964:892) bemyndigat
RÄ att meddela ålalsförordnande bl.a. för brott som har förövats i Danmark,
Finland, Island eller Norge eUer på fartyg eller luflfartyg, som går i reguljär
trafik mellan dessa länder, samt för brott som har förövats utomlands av svensk
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Om det finns anledning
därtiU, skall frågan om åtals väckande hänskjutas tUl Kungl. Maj:t.
I 2 kap. BrB regleras
således omfattningen av svensk domstols behörighet alt enligt svensk lag döma
för brott som har begåtts utom Sverige. Men dessa regler anger endast den yttre
ramen för den straffrättsliga jurisdiktionsrätten. En fömtsättning för
tillämpningen av 2 kap. BrB är, all det föreligger ett brott enligt syensk lag.
Det beror framför allt på innehållet i brottsbeskrivningama i de särskUda
straffbestämmelserna om sådani brolt kan anses föreligga. I allmänhet inne-,
håller slraffbeslämmdserna inle något krav på all gärningen för alt vara
straffbar skall vara begången inom landet eUer på annat sätt ha anknytning
till Sverige. I stor utsträckning måste de svenska straffbestämmelserna också
tolkas så all de gäller även brott som begås utomlands. För flertalet brott i
BrB, t. ex. brotten mot person enligl 37 kap. och förmögenhelsbrollen enligl
810 kap., finns uppenbarligen inte någon begränsning i förhållande till 2
kap. BrB. Vid andra brott Ur det tydligt att en begränsning måste göras, även
om uttrycklig föreskrift saknas. Ämbetsbrotten i 20 kap. BrB kan sålunda inle
begås av annan än den som är svensk tjänsteman, liksom endast en sådan
tjänsteman anses kunna vara föremål för brott mot tjänsteman enligt 17 kap. 15
§§ BrB. Straffbestämmelser rörande näringsrältsliga förseelser och
ordningsförseelser anses i regel inle gälla utanför Sverige. Så är fallet med
ansvarsbestämmelserna i t. ex. affärstidslagen och lotteri förordningen samt
16 kap. 14 § BrB om dobbleri.
I
många fall är det dock mera ovisst vilket geografiskt tillämpningsområde en
straffbestämmelse har. Sådan ovisshet råder bl. a. i fråga om tillämpningen av
väglrafikförfallningarna, som med något undanlag
Prop. 1971:114 14
saknar
föreskrifter i delta avseende. Straffbestämmelserna inom trafik-rätlen har
tidigare i regel ansetts gälla endast för brott som har begåtts inom Sverige.
Straffrättskommittén nämnde "de vanliga trafikförfattningarna" som
exempel på specialsttaffrällsliga bestämmelser, vilkas gUtighet var begränsad
till gärningar som har begåtts här i landet (SOU 1953: 14 s. 436). Men därefter
har utvecklingen i rättspraxis gått i sådan riktning alt de flesta
bestämmelserna i lagen (1951: 649) om straff för vissa ttafikbrott (TL) har
ansetts tillämphga på brott som har begåtts utom Sverige. Högsla domstolen (HD)
har sålunda dömt för vårdslöshet i trafik utomlands enligt 1 § första stycket
TL, rattfylleri enligt 4 § 1 mom. och s. k. smilning enligl 5 § samma lag (NJA
1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596). Däremot har åtal mot svensk medborgare
enligl 4 § 2 mom. TL för rattonykterhet vid förande av bil utom riket ogUlats.
Bestämmelsen om straff för rattonykterhet har därvid antagils vara avsedd att
gälla endasl gäming som begås inom Sverige. I domskälen har HD betonat all
bestämmelsen bär mycket av ordningsföreskriftens prägel och all motsvarighet i
allmänhet saknas i utländsk lagstiftning (NJA 1967 s. 409).
I 19
kap. 2 § rältegångsbalken (RB) finns en särskUd forumregel för brott som har
förövats utomlands. Enligt denna bestämmelse upptas åtal för brott som har
förövats bl. a. på ort utom riket av den domstol där den misstänkte skall svara
i tvistemål i allmänhet eller av domstolen i den ort, där han har gripits eller
eljest uppehåller sig. Allmänt tvistemålsfomm är enligt huvudregeln i 10 kap.
1 § RB domstolen i den ort där svaranden har sitt hemvist. Med hemvist avses
här mantalsskrivningsorten. Kungl. Maj:t kan förordna om avsleg från
forumregeln i 19 kap. 2 §.
Atal
för brott som har förövats utom Sverige kan väckas här på framställning av
myndighet i gärningslandel. Lagföring här i landet för etl utomlands begånget
brott kan ske, även när brottet har kommU till svenska myndigheters kännedom på
annat sätt. För brott som har begåtts här i landet kan det i vissa fall bli
aktuellt att begära lagföring i annat land. Så kan fallet vara 1. ex. när
gärningsmanen har hunnit lämna landet innan lagföring har skett och utlämning
för brott inle kan ske. Förfarandet vid framställning om lagföring i annat land
har inle reglerats i författning. Inom Norden förekommer i ganska stor utsträckning
att åtal för brott, som har begåtts i ett land, väcks i del land där den
misstänkte vistas. Därvid har utvecklats en praxis alt åklagarmyndigheterna
skriftväxlar direkt med varandra. De högsla åklagarmyndigheterna i de nordiska
länderna ingick den 6 februari 1970 ett samarbetsavtal om lagföring i annat
nordiskt land än del där brottet har förövats. I avtalet, som anknyter till
tidigare praxis, anges efler vilka grundel åklagare bör pröva i vilket land
lagföring bör ske saml regleras frågor om innehållet i framställning om
lagföring i annat land, vilka handlingar
Prop. 1971:114 15
som därvid skall bifogas, vUka myndigheter som sänder och
mottar sådan framställning saml om ålerkaUelse av åtagande eller
framställning. Avtalet är i sin svenska version intaget i RA:s cirkulär C 65
den 25 september 1970.
Framställning
om åtal i utomnordiskt land för brott som har begåtts här i landet görs på
diplomatisk väg via RÄ. Även åtalsframslällningar från ulom-nordisk myndighet
till svensk myndighet går över utrikesdeparlemenlel.
I cirkulär
C 34 den 25 september 1967 har RA meddelat vissa anvisningar rörande begäran
om åtal i annat land.
3.2 Preskription
35 kap. BrB innehåller regler om borlfaUande av påföljd på
grund av preskription. 16 §§ innehåller regler om åtalspreskription och 711
§§ regler om preskription av ådömd påföljd.
Enligt 1 §
förhindras åtalspreskription genom all den misstänkte häktas eller får del av
åtalet inom tid som anges i paragrafen och som varierar beroende på brottets
svårhetsgrad. Preskriptionstiderna är följande:
Preskriptionstid Svåraste
straff som kan följa på brottet
2 är fängelse i högst I år
5 » »i mer än 1 år men ej över 2 år
10 » »i mer än 2 år men ej över 8 år
15» » på viss tid över 8 år
25 » » på livstid
Med ullrycket straff som "kan följa på" brottet
avses i BrB all inle endasl straffskalan för det särskilda brottet skall
beaktas utan även allmänna bestämmelser som vidgar eller minskar skalan, t.
ex. ålerfalls-regeln i 26 kap. 3 § BrB. I paragrafen finns också en bestämmelse
om preskription vid s. k. ideell konkurrens, dvs. när en handling innefattar
flera brott. För sådant fall föreskrivs all påföljd kan ådömas för alla
brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.
12 finns en särskild preskriptionsregel för ämbetsbrotten
i 20 kap. 14 §§ BrB, Den kortaste preskriptionstiden för sådani brott är fem
år.
I 3 § finns bestämmelser om preskriptionstiden i de fall
då häktning eller åtal inle leder lUl dom. 4 § anger utgångspunkten för
beräkning av preskriptionstiden.
Enligl 5 § kan preskriptionstiden förlängas i vissa fall
när den brottslige begår nytt brott, medan preskriptionstiden för etl tidigare
brott ännu löper. Denna särreglering gäller endasl svårare brott. I paragrafen
föreskrivs alt om någon, som har begått brolt på vUkel kan följa svårare
straff än fängelse i två år, förövar nytt brolt inom preskriptionstiden för det
första brottet, preskriptionstiden för båda brotten räknas från
Prop.
1971:114 16
den
tidpunkt då del senare brollel begicks. Della gäller endasl om fängelse i över
två år kan följa även på del senare brottet. Begår den brottslige ytterligare
brolt, på vilket fängelse i mer än två år kan följa, får bestämmelsen
motsvarande tillämpning.
16
finns bestämmelser om absoluta preskriptionstider. Dessa tider kan inle
förlängas enligl 5 § och är även oberoende av om häktning har skell eller åtal
har delgetts den brottslige. Enligt paragrafen får påföljd i intet fall ådömas,
sedan trettio år har förflutit från brottet. Kan inle fängelse över två år
följa på brottet, är den absoluta preskriptionstiden dock endast femlon år.
Ådömda
böter bortfaller enligl 7 § efter tre år från del domen vann laga kraft, om
inle ansökan om böternas förvandling dessförinnan har delgetts den bötfällde.
Paragrafen reglerar också verkan av den dömdes död. I sådant fall bortfaller
böterna utom i vissa undantagsfall.
För
ådömt fängelse gäller enligt 8 § fem olika preskriptionstider i en stigande
skala som har graderats efter det ådömda straffels längd. Tiderna räknas från
dagen för lagakraftvunnen dom. Preskription hindras genom all straffet börjar
verkstäUas inom preskriptionstiden. Följande uppställning visar
preskriptionstiderna för ådömt fängelse.
Preskriptionstid Ådömt
fängelsestraflf
5 år under
6 mån.
10
» 6 mån, eUer mera men inte över 2 år
15
» mer än 2 år men inte över 8 år
20 » viss
tid över 8 är
30
» livstid
I
kapitiets därpå följande två paragrafer finns bestämmelser om preskriptionstidens
beräkning vid avbraten verkställighet av fängelse på viss tid, 9 §, samt om
preskription av ungdomsfängelse och internering, 10 §. 11 § slutiigen
innehåller en hänvisning tUl lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän.
4.
Nordiskt lagstiftningssamarbete och nordisk rätt 4.1 Beivrande av trafikbrott
som begåtts utomlands
I
de övriga nordiska länderna är rättsläget på Irafikslraffrättens område i
storl sett detsamma som i Sverige, Trafikreglerna anses således i allmänhet
vara territoriellt begränsade. För vissa trafikbrott har man gjorl undantag i
rättspraxis. I Danmark, Finland och Norge har sålunda det egna landels
bestämmelser om körning i alkoholpåverkal tiUstånd till-lämpats även när
körningen har ägt mm utomlands. Den norska motsvarigheten lill den svenska
bestämmelsen om vårdslöshet i trafik har också ansetts tillämplig på körning
som har skett utom Norge.
Prop. 1971:114 17
Redan
innan Irafikbrottskonventionen öppnades för undertecknande förekom
överläggningar på deparlemenlsplanet mellan representanter från samtliga
nordiska länder utom Island i avsikt atl söka effektivisera samarbetet inom
Norden i fråga om beivrande av utomlands begångna trafikbrott och atl
harmonisera lagstiftningen på della område. Efler konventionens tillkomst har
överläggningarna också avsett de lagstiftningsåtgärder som kunde krävas för
tillträde lill konventionen.
Vid
överläggningarna har man enats om all del inom Norden bör genomföras en i sak
ensartad lagstiftning om beivrande av trafikbrott som har begåtts utomlands.
Denna lagstiftning skall lUl sitt innehåll anknyta lill konventionens
bestämmelser. På grund av väsenlliga olikheter i den laglekniska uppbyggnaden
av ländemas Irafiklagstiftning har man emellertid inle funnit del möjligt all
införa formellt likformiga regler inom Norden. De nordiska länderna bör enligt
överenskommelsen reglera sill inbördes förhållande på grundval av den
gemensamma lagstiftningen och inle med slöd av konventionen. Man bör alltså
med slöd av art. 27 avge förklaring all konventionen inle skall tillämpas inom
Norden. Vid överläggningarna har man också kommit överens om alt länderna bör
i samma utsträckning utnyttja de möjligheter all göra förbehåll mol
konventionen som anges i bilaga II till konventionen. På
denna punkt har man nått enighet om atl de nordiska länderna inte bör ansluta
sig till art. 6 om preskription och del III om verkställighet. Vid överläggningarna
har man varit ense om att den gemensamma nordiska lagstiftningen om straff för
trafikbrott utomlands om möjligt bör träda i krafl samtidigt i de olika
nordiska länderna och all dessa också bör ansluta sig till konventionen
samtidigt.
Sedan
departementsöverläggningarna avslutats, har i Danmark genomförts lagstiftning
som slår i överensstämmelse med den ståndpunkt som antogs vid överläggningarna.
Lagstiftningen gör det möjligt för Danmark all ratificera konventionen. I 69 §
fasrdselsloven finns allmänna bestämmelser om straff för den som bryter mol
lagens föreskrifter eller mot föreskrifter som här meddelats med slöd av lagen.
Genom lag den 4 juni 1969 har i en ny paragraf i faärdselsloven, 69 a §,
införts bestämmelser om ansvar för trafikförseelser som är begångna utomlands,
I 69 a § första stycket faerdselsloven har sålunda föreskrivits atl de allmänna
ansvarsbestämmelserna i 69 § samma låg äger tiUämpning också på handlingar som
har begåtts utomlands. Därvid anges dock att de begränsningar skall gälla som
följer av 7 och 10 §§ borgerliga straffeloven. Hänvisningen lill dessa
paragrafer innebär bl. a. krav på all handlingen skall ha begåtts av person
som är medborgare i nordiskt land eller är bosall i sådani land och all
handlingen skall vara straffbar också enligl gärningslandets lag. Hänvisningen
innebär också atl påföljd för brollel skall bestämmas enligl dansk lag men alt
straffet inte får bli strängare än del straff som kunnat följa enligt
gärningslandets lag.
2
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114
Prop. 1971:114 18
Vidare
får ansvar inle ådömas när åtal mot gärningsmannen för handlingen har ogillats
i gärningslandel, när ådömt straff för handlingen har verkstäUts eller när
påföljd för brottet har bortfallit enligl gärningslandets lag.
Enligl
69 a § andra stycket fserdselsloven skall bestämmelsen i första stycket äga
motsvarande tillämpning på den som, utan atl överträda någon dansk föreskrift,
i Finland, Island, Norge eller Sverige bryter mot där gällande trafikregler av
visst slag. De trafikregler som därvid anges är desamma som finns förtecknade
under punkterna 47 i konventionens bUaga I.
Tredje
styckel i samma paragraf ger justitieministern fullmakt alt förordna, alt
andra stycket skall gälla även överträdelse som har begåtts i utomnordisk stal.
Bestämmelsen gör del möjligt för Danmark att ratificera
irafikbrottskonventionen. I fjärde stycket slutiigen sägs, alt fterd-selslovens
särskUda regler om behandlingen av skadeslåndsfrågor i trafikmål inle skall
gälla brott som avses med den nya paragrafen.
Enligl
övergångsbestämmelserna träder 69 a § i kraft först efter beslut av
justitieministern.
I
Finland krävs särskild lagstiftning för tillträde av konventionen. Sådan
lagstiftning torde inle vara att vänla inom den närmasie tiden.
Den
norska veglrafikloven den 18 juni 1965 innehåller bestämmelser (32 §) som
bemyndigar regeringen atl meddela föreskrifter om atl brott mol utiändska
trafikregler kan bestraffas enligl den allmänna norska straffbestämmelsen för
trafikbrott. En förulsällning för all sådana föreskrifter skall kunna meddelas
beträffande gärningar, begångna i ulom-nordisk stal, är atl överenskommelse
därom har träffats med denna stal. Administrativa föreskrifter enligt 32 § har
ännu inte meddelats.
4.2
Preskription
Nordiska
straffrättskommittén, som har i uppdrag atl behandla frågor om enhetlig
nordisk lagstiftning på straffrättens område, log 1964 upp frågan om
preskription. Kommitténs överläggningar i ämnet har, som tidigare nämnts,
resulterat i etl år 1966 avlämnat belänkande (NU 1967: 15).
Beträffande
åtalspreskription har kommittén först behandlat frågan humvida preskription bör
ske efler gärningslypens straffmaximum eller efter det straff som gärningen
förskyUer i del särskilda fallet. KommU-tén har förordai den ordning som gäller
i Finland, Norge och Sverige, dvs. att preskriptionstiden bestäms av
straffskalans maximum. I fråga om preskriptionstiderna har man enats om all i
den nordiska lagstiftningen använda de norska och svenska fristerna som
mönster och har sålunda föreslagil all preskriptionstiderna inom Norden bör
vara, två.
Prop. 1971:114 19
fem,
tio, femlon och ljugofem år. Den sista lidsfristen bör avse brott för vilket
straffet är livstids fängelse. Kommillén har i detta sammanhang förklarat, alt
man är medveten om alt fullständig likformighet i fråga om åtalspreskription
vid likartade brott inle uppnås, även om samtliga länder i Norden lägger
straffmaximum till grund för beräkning av preskriptionstiden och inför samma
preskriptionstider. Del finns ändå skillnader mellan länderna i fråga om
straffarter och straffskalor för de olika brotten. Samma gärning kan därför
även i fortsättningen preskriberas efter viss tid i ett land men vid en annan
tidpunkt i något av de andra länderna. Dessa olikheter kan, betonar kommittén,
endast undanröjas genom en gemensam nordisk revision av straffskalorna för de
olika brotten.
Kommillén
har också övervägt frågan om åtalspreskription vid flerfaldig brottslighet.
Det har därvid rått enighet inom kommillén atl man i de nordiska länderna bör
ansluta sig liU den princip efter vUken preskriptionsreglerna är utformade i
Sverige. Om flera brolt har begåtts genom flera olika handlingar, s. k.
realkonkurrens, bör sålunda varje brott bedömas för sig i
preskriptionshänseende. Har flera brott begåtts genom en handling, ideell
konkurrens, bör den längsta preskriptionstiden gälla. Kommittén har konstaterat
i fråga om realkonkurrens atl den svenska regeln om framskjuten utgångspunkt
för preskriptionstiden vid upprepad grövre brottslighet (35 kap. 5 § BrB)
saknar motsvarighet i de andra nordiska strafflagarna.
Kommittén
har också ullalat sig om preskriptionstidens början och om
preskriptionsavbrolt. Man har varit ense om all preskriptionstiden bör räknas
från den dag då brottet begicks eller från den tidpunkt då en viss verkan
inträdde, om sådan verkan är en förutsättning för alt påföljd skaU kunna
ådömas. Vidare har kommittén konstaterat betydande rältsolikheler i fråga om
preskriptionsavbrolt mellan Danmark, Island och Norge, å ena sidan, och
Finland och Sverige, å den andra. Enligl den danska, isländska och norska
regleringen avbryts preskriptionstiden redan när fömndersökning inleds. I
finsk och svensk rält läggs preskriplionsavbroltet tUl etl senare stadium,
nämligen häktning eUer delgivning av åtal. Enligl kommitténs uppfattning går
det inle att nå en enhetlig lösning i della avseende.
I
samband med frågan om preskriptionsavbrolt har kommittén också behandlat vUken
verkan ett uppehåll eller avbrott i påbörjad handläggning av målet bör ha.
Kommittén har inle gjort någon rekommendation i denna del ulan endasl liksom
i fråga om preskriptionsavbrott konstaterat atl det råder olikheter i
ländernas lagstiftning på denna punkt.
Vidare
har kommittén undersökt reglerna om enskilt åtal och åtal efter angivelse av
målsäganden. Därvid har man konstaterat, att det i
Prop.
1971:114 20
samtiiga
nordiska länder utom Sverige finns bestämmelser med särskild preskriptionstid
för sådan lalan. I Sverige finns en sådan lidsgräns endast vid
våldtäklsbrollen. Det framgår av betänkandet att övriga länder enats om en
enhetiig tidsfrist, sex månader, för enskilt åtal.
Beträffande
preskription av ådömt straff finner kommillén del särskilt angeläget atl skapa
enhetliga regler på delta område. Likformiga regler skulle nämligen få
betydelse för det nordiska samarbetet i fråga om straffverkställighet. Inom
kommillén har man enats om elt system med differentierade preskriptionslider i
en stigande skala. Därvid har man använt de finska, norska och svenska reglerna
som förebUd. Kommillén har föreslagil följande regler för vanligt
frihetsstraff.
Preskriptionslid
Ådömt
frihetsstraff
Sår
ej över
1 är
10 »
mer än 1
är men ej över 4 är
15 »
mer än 4 år men ej över 8 år
20 »
viss lid över 8 år
30 »
livstid
Enligl
kommittén kan det i varje land finnas behov av särregler för andra typer av
frihetsberövande sanktioner.
För
ådömda böter bör enligt kommillén i princip som i Sverige gälla en treårig
preskriptionstid. Från dansk, finsk och. norsk sida har man dock ullalat sig
för en längre preskriptionstid eller möjlighet till förlängning vid större
bötesbelopp. I fråga om avbrott i preskriptionstiden för ådömda böter har man
inom kommillén, med undanlag för Finland, varit ense om alt preskription skulle
avbrytas endast genom rättslig åtgärd för indrivning eller för verkställighet
av förvandlingsstraff.
Beträffande
böter har kommittén slutligen övervägt frågan om inverkan av gärningsmannens
död. Del har varit enhällig uppfattning inom kommittén all böter inte bör kunna
ådömas eller verkställas efter dödsfallet.
Kommillén
har även behandlat frågan om preskription vid konfiskation. Denna del av
betänkandet har för svensk del legat liU gmnd för de nyligen gjorda ändringarna
i brottsbalkens förverkanderegler (prop. 1968: 79, ILU 1968: 33, rskr 1968:
229).
På
grundval av kommitténs betänkande genomfördes i Danmark 1967 ny lagstiftning om
straffrättslig preskription. Man följde därvid i huvudsak kommitténs förslag
till enhetiig reglering. De tidsfrister som kommittén rekommenderade för
preskription av åtal och ådömt straff har sålunda införts i den danska
strafflagen. Undanlag har dock gjorts för brott för vilket stadgas
livstidsstraff och för dom på sådant straff. I sådana fall kan, liksom
tidigare, preskription inte inträda enligt dansk rätt. Enligl den nya danska
lagstiftningen preskriberas ådömda böter
Prop. 1971:114 21
efler
tre år. Preskriptionstiden för böter på över 3 000 kronor är dock fem år. Del
har vidare införts en allmän regel om atl straffrättslig påföljd över huvud
taget inte kan verkställas efler den dömdes död. För ådömt ungdomsfängelse och
för "sikkerhedsforvaring" har införts samma regler som gäller i
Sverige för motsvarande påföljder, nämligen fem resp. femton år.
I Finland har frågan om
slraffrällslig preskription behandlats i den av det finska justitieminisleriet
lillsalla nordiska straffrällskommissio-nen. I mars 1968 lämnade kommissionen
ell betänkande i ämnet (kommillébelänkande 1968: Al), som innehåller förslag
lill ny lagstiftning om preskription. Denna har utformats helt i
överensstämmelse med nordiska straffrältskommilléns rekommendationer i de
frågor i vilka del har rått enighet inom kommillén. I del finska betänkandet
finns också förslag till absoluta preskriptionstider, vUka har getts samma innehåll
som den svenska regeln i 35 kap. 6 § BrB. Ådömda böter föreslås bli
preskriberade efter tre år med särregler för de fall då egendom har lagils i
mät eller avbetalning har beviljats dessförinnan. Proposition med förslag lill
ändrade regler om slraffrällslig preskription kommer sannolikt all läggas fram
under våren 1971.
I
Norge lämnade straffelovrådel i november 1969 förslag lill ändring av
bestämmelserna om straffrättslig preskription. Förslaget, som bygger på
nordiska straffrätlskommitléns belänkande, ansluter helt till de
rekommendationer som kommillén har varit enig om. I fråga om preskription av
ådömda böter föreslås samma regler som gäller i Danmark efter lagändringen
1967. I en nyligen avlämnad proposilion har den norska regeringen framlagt
förslag till ändring av preskriptionsreglerna, Förslagel är grundat på
straffelovrådets betänkande.
5.
Departementspromemorian och trafikmålskommittén
5.1
Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands
5.1.1
TUlträde lill konventionen
I
promemorian konstateras, all den starkt ökade trafiken över gränserna har
medfört alt det allt oftare förekommer alt trafikregler överträds av
trafikanter som är på endast tillfälligt besök i landet. En sådan trafikant kan
hinna lämna landet, innan han har blivit lagförd där. På del sättet kan han
helt undandra sig lagföring. Han kan nämligen i allmänhet inle dömas i
hemlandet, eftersom trafiklagstiftningen i flera länder inte är tillämplig på
utomlands begånget brott. För all lagföring skall kunna komma tUl slånd blir
det därför ofta nödvändigt att hålla kvar trafikanten i gärningslandel.
Prop.
1971:114 22
Enligl promemorian är del lämpligast atl beivra
Irafiköverträddset i gärningslandet i omedelbar eller nära anslulning lill
överträdelsen. Man hänvisar till del svenska ordningsbotssyslemet, som fr. o.
m. den 1 juli 1968 är tiUämpligt över hela landet. Genom föreläggande av ordningsbot
kan mindre, erkända trafikbrott avgöras på platsen. I promemorian framhålls
all man bör i första hand söka komma lUl rätta med problemet rörande lagföring
av tillfäUiga utiändska trafikanter genom atl öka möjligheterna lUl sådani
summariskt förfarande. Del svenska ordningsbotssyslemet har tjänat som modell
till en resolution som Europarådels ministerkommitté antog den 20 september
1968 (nr 25). I resolutionen rekommenderas medlemsstaterna all införa etl
förenklat förfarande för handläggning av mindre trafikbrott. Del anförs all de
nuvarande svårigheterna vid beivrande av utomlands begångna trafikbrott kommer
all undanröjas i den mån andra länder inför sådana förfaranden.
I promemorian uttalas också all även
straffördäggandeinstitulel i Sverige bidrar lill en smidig lösning av
lagföringsfrågan.
I många fall är del dock enligl promemorian inle möjligt
eller lämpligl att använda ell summariskt förfarande, bl. a. enär straff i
allmänhet inle kan verkställas i annat land. Del anses därför angelägel alt
trafikbrott som begås under tillfällig vistelse utomlands i större
utsträckning skall kunna beivras i gärningsmannens hemland. Därigenom kan ingripandet
bli effektivare men också smidigare. Gärningsmannen slipper att bli kvarhållen
i avvaktan på process. I promemorian framhålls atl en sådan lösning fordrar
intemationellt samarbete.
Konventionen om straff för väglrafikbrolt öppnar två vägar
all beivra trafikförseelser i annat land än där förseelsen har begåtts,
nämligen lagföring i den stal där gärningsmannen har sill hemvist eller
verkställighet i den staten av dom som har meddelats i annan stat med anledning
av förseelsen. Enligt bilaga II till
konventionen kan konventions-stal förbehålla sig att inle godta bestämmelserna
om verkställighet i hemvislslaten av Irafikmålsdom som har meddelats i
gärningsstalen. Vid överläggningar som har hållils på deparlemenlsplanet mellan
representanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige har man enats om alt de
nordiska länderna bör tillträda konventionen. Man har dock funnit del lämpligl
all utnyttja möjligheten all förklara sig inle godla konventionens
bestämmelser om verkställighet av dom.
I promemorian förklaras alt anslulning till konventionen
skulle medföra ökade möjligheter alt beivra trafikförseelser som begås av
personer på tillfälligt besök i etl land. Man skulle också vinna bl. a. den
fördelen alt den lillfällige besökaren som gör sig skyldig lill
trafikförseelse inte behöver avvakta rättegång i gärningslandel ulan kan
fortsätta sin planerade resa. Del föreslås därför all Sverige tillträder
konventionen.
Prop.
1971:114 23
TUl frågan vUka lagstiftningsåtgärder som krävs för ett
tillträde återkommer redogörelsen längre fram i promemorian.
När det
gäller konventionens bestämmelser om verkställighet av dom framhåUs, alt del
inom Norden redan bedrivs samarbete med stöd av den nordiska
verksläUighelslagstiftningen (i Sverige lagen (1963: 193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m. m.). I
förhållande liU övriga stater lorde det enligt promemorian saknas anledning att
nu göra så vidsträckta åtaganden som ell samarbete på verkslällighelssladiel
måste innebära. Del upplyses all Frankrike den enda stat jämte Cypern som
hittUls har ratificerat konventionen har förklarat all man inle godtar
konventionen i den del som gäller verkställighet. Som det främsta skälet atl
inle nu godla konventionens verkslällighetsbeslämmelser anges i promemorian att
en europarådskonvenlion om brotlmålsdoms inlernalionella rättsverkningar den
28 maj 1970 har öppnats för undertecknande. Konventionen har redan
undertecknats av bl. a. Danmark, Norge och Sverige. Den innehåller regler om
domsverkställighet som spänner över etl betydligt vidare fäll än
Irafiklagstiflningen. EnUgt promemorian lalar myckel för atl Sverige ansluter
sig till konventionen om brotlmålsdoms inlernalionella rättsverkningar. Det
föreslås att frågan om verkställighet av utländska Irafikmålsdomar las upp i
del sammanhanget. Sverige bör därför förbehålla sig alt inte godla
trafikbrotlskonventionen i den del som gäller verkställighet av dom.
I promemorian framhålls, all man vid de nordiska
departementsöverläggningama har enats om alt konventionen inte bör tUlämpas
inom Norden utan atl det inbördes förhållandet de nordiska länderna emellan i
stället i enlighet med praxis för lagstiftningsarbetet i Norden bör grundas
på enhetlig lagstiftning som uppfyller konventionens krav. I art. 27 i
konventionen föreskrivs all de konventionsslater som enligt praxis inrättar
sill inbördes förhållande med slöd av en enhetlig lagstiftning eller genom
särskilda ömsesidiga avtal med uteslutande av konventionens regler kan gå
tillväga på samma sätt i fråga om beivrande av trafikbrott. Del föreslås därför
i promemorian alt man från svensk sida avger förklaring i enlighet med arl. 27
i fråga om konventionens till-lämpning inom Norden.
5.1,2 SärskUd lagstiftning om trafikbrott som begåtts
utomlands
De trafikbrott som omfattas av europarådskonvenlionen
räknas upp i bilaga I och är fördelade på sju punkter. I konventionen skiljs i
visst hänseende mellan de brolt som anges i punkterna 13 och övriga brott.
Della innebär enligl promemorian all vid lagföring av brott som anges i
punkterna 47, t. ex. förande av bil utan trafikförsäkring eller överskridande
av hastighets- eller parkeringsbestämmelser, hemvistsla-
Prop. 1971:114 24
ten
skall tillämpa del objektiva innehållet i de trafikregler som gäller på
gärningsorten. För trafikbrott som räknas upp i punkterna 13 (vållande till
annans död eller lill kroppsskada i samband med vägtrafik, smUning från
Irafikolycksplals saml framförande av fordon under påverkan av alkohol,
narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar eller i svårt
Irölthelstillslånd) blir däremot hemviststalens inhemska lagstiftning
tUlämplig i fuU utsträckning.
Större
delen av de trafikbrott som omfattas av konventionen lorde enligl gällande rätt
inle kunna beivras här i landet, om de har begåtts utomlands. För alt
konventionens krav skall kunna uppfyllas föreslås därför i promemorian alt
tillämpningsområdet för svensk Irafiklagstiftning vidgas genom införande av en
särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket. De
bestämmelser som bör ingå i en sådan lag behandlas i promemorian med utgångspunkt
från uppräkningen av trafikbrott i bilaga I till konventionen. I punkt 1 i
bUagan upptas som vägtrafikbroll "vållande till annans död eller lill
kroppsskada i samband med vägtrafik". Dessa förfaranden är enligt svensk
lag närmast all hänföra till brottsbalksbrotten våUande till annans död (3 kap.
7 § BrB) och vållande lUl kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § BrB). Den som i
samband med vägtrafik av oaktsamhet som ej är ringa vållar annans död, sjukdom
eller kroppsskada dömes enligl såväl 1 § TL som 3 kap. 7 § resp. 8 § BrB i
enlighet med reglerna om straff vid sammanträffande av brott. I promemorian
uttalas alt nämnda paragrafer i BrB redan nu kan tillämpas på brott som har
begåtts utomlands. Man behöver därför inle lagstifta för att uppfylla konventionens
krav i della hänseende. Det uttalas också all 1 § TL i praxis har ansetts
tUlämplig på gärning som har begåtts utomlands. Enligl promemorian är det dock
i tydlighetens intresse lämpligt all införa en uttrycklig föreskrift om tilllämpligheten
utomlands av denna bestämmelse.
I
punkterna 2 och 3 anges som trafikbrott s. k. smilning och framförande av
fordon under påverkan av alkohol eller annat liknande ämne eller i svårt
Irötlhelstillstånd. I promemorian sägs all dessa förfaranden närmast faUer
under TL:s bestämmelser om rattfylleri och smitning från Irafikolycksplals (4 §
1 mom. och 5 §). Fullständig överensstämmelse föreligger emellerlid inte. I
punkt 2 talas om smilning av fordonsförare, medan 5 § TL gäller även andra
väglrafikanler. Punklen 3 däremot avser en vidare krets av trafikanter,
fordonsförare över huvud tagel, än motsvarande bestämmelse i TL som gäller
förare av motordrivna fordon. Också de nu nämnda bestämmelserna i TL anses enligt
avgöranden i högsla domstolen tillämpliga på gärningar som begås utomlands. Del
föreslås, alt även TL:s bestämmelser om rattfylleri och smitning skall omfattas
av den lagbestämmelse som har föreslagils beträffande 1 § TL. Det förhållandet
alt den personkrets som berörs av punkten 3 i bUaga I är vidare än den som
nämns i 4 § 1 mom. TL an-
Prop. 1971:114 25
ses
inle vålla problem med hänsyn till konventionens krav på dubbel straffbarhet.
I
promemorian diskuteras om också övriga straffbestämmelser i TL bör las med i en
bestämmelse om territoriell utvidgning av tillämpningsområdet för TL.
Hinder
eller störning i trafiken, som straffbeläggs i 2 § TL, betecknas som
sekundärbrolt lill vårdslöshet i trafik och anses i promemorian böra kunna
beivras här i landet även när det har begåtts utomlands.
I punkt 7 i bilaga I till
konventionen har upptagils ell brott som motsvarar olovlig köming enligl 3 §
TL. Denna gärning ingår bland de förseelser i konventionen i fråga om vilka det
materiella innehållet i gärningslandets trafikregler skall beaktas.
Tillämpningsområdet för den svenska bestämmelsen om olovlig körning kan enligl
promemorian inte anses klart. Om 3 § TL skall tiUämpas på förseelser begångna
utom Sverige, bör del ges en uttrycklig föreskrift härom. Det konstaleras att 3
§ TL innehåller en hänvisning till regler om vUka fordon som är
kör-kortsplikliga och till bestämmelserna om behörighet alt framföra sådana
fordon. För straffbarhel i fråga om utomlands begångna gärningar bör del inle
krävas annat än atl gärningen slår i strid mot de regler om körkortsplikl och
behörighet som gällde på gärningsorten. En sådan lösning ligger närmast lill
hands med hänsyn tUl den rältspolitiska grunden för bestämmelsen och stämmer
även med konventionens uppfattning alt körning utan giltigt körkorl är atl
hänföra lill de förseelser vid vilka endast "trafikreglerna" på
gärningsorlen skall beaktas. I promemorian föreslås således atl 3 § TL på detta
sätt görs tUlämplig på förseelser som begås utom Sverige. Körning utomlands
blir sålunda straffbar som olovlig körning enligl 3 § TL så snart
gärningsortens krav på lillslåndsbevis, motsvarande svenskt körkort, för
ifrågavarande slag av fordon har åsidosatts. Straffbarhel kan således enligt
promemorian föreligga, även om körningen, om den hade ägt rum i Sverige, inle
hade varit straffbar här, t. ex. därför all fordonet inle var körkortspliktigt.
enligt VTF eller föraren hade körkort som gav honom räll atl föra fordon i
Sverige men inle i gärningslandel.
I
fråga om rallonyklerhelsbeslämmelsen i 4 § 2 mom. TL framhålls i promemorian,
all HD i rättsfallet NJA 1967 s. 409 har intagit den ståndpunkten all
bestämmelsen får antas vara avsedd atl gälla endasl gärningar som har begåtts i
Sverige. Som HD uttalade i rättsfaUel har enligl promemorian rattonykterhet
visserligen i viss mån karaktär av en ordningsförseelse men det anses dock
önskvärt atl den som gör sig skyldig lill sådani brott i ell land som har
motsvarande straffbestämmelse kan straffas här i landet.
I
promemorian föreslås sålunda alt samtliga straffbestämmelser i TL görs tillämpliga
även på gämingar som har begåtts utom riket. En bestämmelse härom har tagits
upp i 1 § i den föreslagna lagen om straff
Prop. 1971:114 26
för
trafikbrott som har begåtts utom riket. Bestämmelsen har gjorts generell och
är alltså inte begränsad att gäUa endast i förhållande lill vissa stater.
Förslaget
att samtliga straffbestämmelser i TL skall gälla också gärningar som begås
utomlands innebär alt man från svensk sida går utöver konventionens
förteckning över trafikbrott i bilaga I. Enligl arl. 25.2 kan stal som önskar
alt konventionen skall tillämpas på vägtrafikbroll som inle är upptagna i
bilaga I avge skriftlig förklaring härom. En sådan, av Sverige avgiven
förklaring kan leda tiU att andra stater efler godkännande av förklaringen
förbinder sig att i sitt eget land beivra även de trafikbrott enligl TL som
inte finns förtecknade i bilaga I. I promemorian föreslås att man avvaktar
erfarenheterna av konventionens tillämpning i praktiken, innan man tar
ställning lill om sådan förklaring skall ges.
De trafikförseelser som
finns förtecknade under punkterna 47 i konventionens bUaga I och beträffande
vUka hemvislslaten skall till-lämpa det materieUa innehållet i de trafikregler
som gäller på gämingsorten har sina motsvarigheter främst i annan
Irafiklagstiftning än TL. I promemorian lämnas en redogörelse för motsvarande
svenska bestämmelser. Trafikförseelsen i punkt 4 motsvaras i svensk räll av
förseelse mol 24 § trafikförsäkringslagen i den del paragrafen straffbelägger
brukande av motorfordon ulan föreskriven försäkring. Punkt 7 avser olovlig
körning och har behandlats tidigare. De återstående trafikbrotten (punkterna 5
och 6) motsvaras i svensk rätt av olika trafiköverlrädelser som regleras i VTF
och förordningen (1960: 134) om mopeder. De bestämmelser i VTF som är av
intresse i detla sammanhang är närmast 28, 1013, 21, 4042, 4452, 5457 och
59 §§ samt de föreskrifter om hastighetsbegränsningar och parkering som har
meddelats med slöd av 56 § 4 mom. och i lokala trafikföreskrifter, utfärdade
med stöd av 61 § 1 eller 2 mom., ävensom de straffbestämmelser som hänför sig
till de nämnda paragraferna.
I
promemorian påpekas all det är främmande för svensk rätt all vid svensk domstol
tillämpa utländska straffbestämmelser. Den som har begått en förseelse
utomlands döms i stället enligl svensk straffbestämmelse i den mån denna är
tiUämplig på utomlands begångna gämingar. De nyss redovisade bestämmelserna i
Irafiklagstiflningen anses vara begränsade lill förseelser som begås inom
landet.
Om
konventionens krav i den nu behandlade delen skall kunna uppfyllas, måste
enligl promemorian straffbestämmelserna för överträdelse av svenska
trafikregler ändras så atl de kan tillämpas även när utomlands gällande
trafikregel har åsidosatts. Det framhålls emellertid atl den svenska
Irafiklagstiflningen inle alllid har någon bestämmelse som exakt överensstämmer
med den utländska föreskriften. Däremot finns det i regel en bestämmelse i
svensk rätt som kan sägas motsvara den
Prop. 1971:114 27
utländska.
Som exempel härpå anges i promemorian föreskrifter om fordons plats på vägen
och förkörsrält vid höger- resp. vänstertrafik samt hastighets- och
parkeringsbestämmelser. Del framhålles att krav på full överensstämmelse mellan
den utländska och svenska regeln för lagföring här i landet skulle leda lill
all man endasl i begränsad omfallning kunde tillämpa svensk Irafiklagstiftning
på trafiköverlrädelser utomlands. Den praktiska nyttan av en sådan reglering
skulle bli ringa och konventionens krav skulle inte vara tillgodosedda. I
promemorian föreslås därför alt den svenska Irafikslraffrällen görs tillämplig
på utomlands begångna förseelser så snart förseelsen består i brott mol en utländsk
trafikregel som reglerar ell förhållande som har sin motsvarighet i svensk
Irafikbeslämmdse. Del är enligl promemorian i viss mån oklart vilka
straffbestämmelser i svensk trafikrält som direkt motsvarar de förseelser som
räknas upp i bilaga I. Det anses all de bestämmelser som krävs för tillträde
till konventionen blir enklare och tydligare om det ges en gemensam regel för
alla "motsvarighetsfall" i VTF. Enligl promemorian kan del inle
anföras några bärande skäl mot en sådan utvidgning. Del föreslås även alt
tillämpningsområdet för föreskrifter som Kungl, Maj:l eller myndighet har
meddelat med slöd av VTF utvidgas till alt gäUa överträdelser utomlands av där
gällande bestämmelser som reglerar motsvarande förhållanden. Också
straffbestämmelserna i lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreslås bli
utvidgade på samma sätt, i den del de avser brukande av motorfordon ulan föreskriven
trafikförsäkring. Även mopedförordningens speciella straffbestämmelser bör
enligl promemorian omfattas av en sådan utvidgning,
I
promemorian har sålunda i 2 § lagförslaget tagits in en bestämmelse om
tillämpning av straffbestämmelser för överträdelse av föreskrift i nämnda
Irafikförfaltningar även i fråga om gärning varigenom någon utom riket har
åsidosatt sådan föreskrift i gärningslandet som reglerar motsvarande
förhållande,
Enligl
promemorian bör molsvarighelskriteriet inle ges en alltför snäv tolkning i
praxis. Finns t. ex. i etl land en regel om allmän hastighetsbegränsning på
landsväg får den anses motsvara de regler om generell hastighetsbegränsning som
Kungl, Maj:l har utfärdat med stöd av 56 § 4 mom, VTF, även om högsla liUåtna
hastigheten är en annan än den som gäller här i landet, I promemorian uttalas
att rättstillämpningen kommer all underlättas av all ländernas trafikregler
blir alltmer likformiga. Nordiska vägtrafikkommittén arbetar med harmonisering
av tra fikreglerna inom Norden,
Del
föreslås all 2 § liksom 1 § den föreslagna lagen skall vara generellt
tillämplig och inle begränsad lill Norden eller lill konvenlionsstaler.
Den
föreslagna bestämmelsen i 2 § lagförslaget uppfyller enligl promemorian inte
helt konventionens krav. Regeln ger visserligen svensk
Prop. 1971:114 28
Irafiklagstiftning
etl vidsträcktt.re tiUämpningsområde i straffrättsligt hänseende än som följer
av konventionens uppräkning. Men den innehåller samtidigt den begränsningen
att straff kan ådömas endasl när den utländska trafikregeln motsvaras av en
svensk bestämmelse. Trots atl man i stor utsträckning har samma eller likartade
trafikregler inom Europarådels medlemsstaler, finns del dock bestämmelser lill
vilka man inle kan finna någon motsvarighet i svensk trafikrält. I promemorian
framhålls all konventionen kräver atl överträdelse av bestämmelser i sådana
ämnen som räknas upp i punkterna 47 i konventionens bUaga I skall kunna
bestraffas även om hemviststalen inle har motsvarande regel.
Punklen
7, som gäller körning ulan giltigt körkort, kräver dock enligl promemorian
inle någon särskild bestämmelse om straff, när svensk lag saknar motsvarande
regel. Enligt vad som nämnts tidigare skall nämligen 3 § TL med stöd av 1 § den
föreslagna lagen kunna tillämpas på körning utomlands, oberoende av om
körningen hade varit olovlig om den hade företagils i Sverige.
När
det gäller punkterna 46 uttalas i promemorian, att svensk lagstiftning måste
kompletteras med en bestämmelse om straff för den som utomlands överträder en
föreskrift som reglerar något av de ämnen som räknas upp i dessa punkter.
Bestämmelsen bör vara tillämplig endast i sådana fall då förseelsen inle kan
bestraffas enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 § lagförslaget.
I
enlighet med den överenskommelse som träffades vid de nordiska
departementsöverläggningama föreslås, att straffbestämmelsen rörande
förseelserna i punkterna 46 görs generellt tillämplig på trafikbrott som begås
i Danmark, Finland, Island eUer Norge. Det föreslås också i enlighet med
överenskommelsen atl man därutöver föreskriver all Kungl. Maj:l efler
överenskommelse med annan främmande stat kan förordna all bestämmelsen skall
tillämpas i förhållande till den staten. Del blir då möjligt för Kungl. Maj:l
att låta regeln gälla i förhållande till stat som är ansluten lUl
Irafikbrottskonventionen.
I
promemorian räknar man med atl tillämpningsområdet för den bestämmelse som
föreslås för fall då svensk trafikrält saknar motsvarande bestämmelse kommer
atl bli relativt begränsat. Straffskalan i denna bestämmelse behöver därför
inle differentieras efter de normer som har varit bestämmande för utformningen
av straffbestämmelserna i de svenska trafikförfaltningarna. I promemorian uttalas,
atl man vid utformningen av straffskalan bör beakta alt gärningsmannen inte
bör bestraffas strängare än vad som skulle ha blivit fallet i gärningslandel.
Om straffet bestäms till penningböter, behöver den dömande myndigheten inte
jämföra slraffskalorna i de båda länderna för undvikande av att förseelsen blir
strängare bedömd här i landet, I promemorian anförs atl man vinner ytterligare
en fördel genom att bestämma straffet till pen-
Prop.
1971:114 29
ningböler. När del är tveksamt om ell motsvarighelsfall
enligt 2 § lagförslaget föreligger, kan den dömande myndigheten i stället
åberopa nu förevarande bestämmelse i den mån den är tillämplig ulan all
riskera att straffet blir bestämt efler en strängare slraffskala än den som
skulle ha gäUl om 2 § hade lillämpals,
I
promemorian föreslås sålunda bestämmelser i enlighet med det anförda, 15
lagförslaget har förts in de regler som skall gälla för trafikförseelser som
har begåtts i annat nordiskt land. I 4 § har lagils in bemyndigande för Kungl.
Maj:l all efler avtal med annan främmande stal förordna alt bestämmelsen i 3 §
skall äga motsvarande tillämpning på förseelse begången i den staten.
I 80 § 2
mom. väglrafikkungörelsen (1951: 743) föreskrivs atl körkorlsregistrel skall
underrättas bl. a. när körkorlsinnehavare har funnits skyldig till brolt mot TL
som har begåtts vid förande av motordrivet fordon med undanlag för överträdelse
av 49 § 2 mom. första styckel c)f) och 3 mom. VTF eller av föreskrift enligl
61 § 1 mom. b) VTF. I promemorian uttalas atl sådan underrättelseplikt också
skall föreligga när körkorlsinnehavare döms för vägtrafikbroll utomlands med
slöd av 1 eller 2 § den föreskrivna lagen. Underrättelse bör däremot inle ske
vid tillämpning av 3 § i lagförslaget, dvs. när körkorlsinnehavaren har gjort
sig skyldig till överträdelse av utiändsk föreskrift som saknar motsvarighet
här i landet. Detla kräver ändring i 80 § 2 mom. väglrafikkungörelsen.
Enligl promemorian bör den särskilda lagen om straff för
trafikbrott som har begåtts utom riket träda i krafl den 1 juli 1971. Det
föreslås att konventionen ratificeras samtidigt.
5.1.3 Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av
konventionen
Konventionen innehåller inte någon definition av begreppen
fordon och motorfordon. I promemorian sägs all begreppet fordon bör förstås på
samma sätt som i VTF och trafikförsäkringslagen. Enligl båda författningarna
förstås med fordon varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad
för färd på marken och inle löper på skenor. Del föreslås all begreppet
motorfordon, som i konventionen förekommer endasl i samband med bestämmelse om
underlåtenhet all fullgöra Irafikförsäk-ringsplikl, definieras på samma sätt
som i trafikförsäkringslagen, dvs. motordrivet fordon som är inrättat
huvudsakligen för all självständigt nyttjas tUl person- eller godsbefordran,
motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen som dragfordon för annat
fordon eUer för arbetsredskap och är försett med gummihjul saml annat
motordrivet fordon som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras lill
en hastighet överstigande 30 kilometer i limmen (2 §),
Inle heUer begreppet hemvist definieras i konventionen,
Enligl prome-
Prop. 1971:114 30
morian
kan man utgå från all begreppet har samma innebörd som begreppet hemvist i 2
kap, BrB, dvs. hemvist anses föreligga om bosättningen har viss stadigvarande
karaktär.
Om
man ger konventionens hemvistbegrepp denna innebörd kan enligl promemorian
sägas, alt de allmänna reglerna i 2 kap. BrB om svensk slraffrällslig kompetens
är så vidsträckta att de t. o. m. går utöver kon-ventionsålagandena. Dessa
bestämmelser uppfyller sålunda konventionens krav och behöver inte ändras.
Enligl
art. 2 andra punklen i konventionen är dubbel straffbarhel en förutsättning för
lagföring i hemvislslaten. Bestämmelsen innebär enligl promemorian inle all
domstol i konvenlionsstat skulle vara förhindrad att döma lill ansvar för
utomlands begånget väglrafikbrolt, när dubbel straffbarhel inle föreligger. Av
bestämmelsen följer däremot alt konvenlionsstat inte kan åberopa konventionens
bestämmelser som grund för en framställning om lagföring eller verkställighet i
fall då gärningen inle är straffbar både i del egna landet och i hemvislstalen,
I promemorian uttalas all innehållet i artikeln i och för sig inle kräver
lagstiftning.
I
svensk rätt saknas en genereU bestämmelse om att del för lagföring i Sverige
för gärning som har begåtts utomlands krävs all gärningen är straffbar på
gärningsorten. Sådani krav uppställs endast med vissa undantag när brollel
har begåtts av utlänning utan hemvist häi i landet (2 kap. 2 och 3 §§ BrB). Del
konstateras i promemorian atl de nuvarande reglerna om svensk domstols
kompelens sålunda medför alt svensk medborgare eller utlänning med hemvist i
Sverige med slöd av den föreslagna lagen kan dömas till ansvar för brott mol TL
även när gärningen var straffri i del land den begicks. Sådana situationer
lorde = enligt promemorian uppkomma endast i fråga om brott mol 4 § 2 mom. TL
(rattonykterhet). Det betonas all åklagaren kan beakta sådani förhållande vid
den särskilda åtalsprövning som skall göras enligl 2 kap. 5 § andra stycket
BrB. Ätal för rallonyklerhel kan sålunda underlåtas, om dubbel straffbarhet
inle föreligger.
I
detta sammanhang hänvisas till all del i promemorian läggs fram förslag också
lill ändring av 2 kap. 5 § BrB. Denna ändring innebär all kravet på särskild
åtaisprövning las bort i fråga om brott som har begåtts i annat nordiskt land.
Åklagare blir således i princip skyldig att föra talan om ansvar för
rattonykterhet, förövad i annat nordiskt land, även i de fall då gärningsorlen
saknar en motsvarande straffbestämmelse. I promemorian påpekas också, att det
f. n. pågår lagstiftningsarbete i syfte all inom Norden vinna större
enhetlighet beträffande lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott. Bl. a. har i
Danmark lagts fram ett kommilléförslag om införande av en motsvarighet till den
svenska bestämmelsen om rattonykterhet. Enligt promemorian kan man inom
Prop. 1971:114 31
en
nära framlid vänla sig bättre överensstämmelse mellan de nordiska ländernas
Irafiknyklerhetslagsliftning. Därigenom minskar riskerna för all nyss berörda
situationer skall uppkomma.
Den praktiska betydelsen
av atl svensk rätt inle upprätthåller något generellt krav på dubbel
straffbarhel antas bU ringa på förevarande område. I promemorian uttalas att
man likväl i och för sig skulle kunna överväga att i den föreslagna lagen föra
in en bestämmelse om atl ansvar får ådömas med slöd av lagen endasl om
gärningen vid liden för dess begående var straffbar enligl lag som gällde på
gärningsorlen. Man finner dock atl en sådan bestämmelse skulle innebära en
nyhet och elt principiellt ställningslagande på ell snävt avgränsat område lill
ell problem som har betydligt större räckvidd. Del framhålls också all del för
en svensk ratifikation av konventionen inle krävs all vi lar ställning lill
frågan om dubbel straffbarhel. Även i övrigl saknas enligl promemorian
anledning all i della speciella sammanhang la upp frågan i hela dess vidd.
När
det gäller eventuella ändringar i processlagstiftningen behandlas först art. 4
i konventionen. Enligl denna artikel ålar sig hemviststaten att granska varje
framställning om lagföring och att därefter vidta åtgärder enligl dess egen
lagstiftning. I promemorian uttalas all konventionsslat således inte är
skyldig att låta begäran om lagföring resultera i åtal ulan dess myndigheter
kan t. ex. lägga ned förundersökningen eller besluta atl inle väcka åtal.
Konventionen anses i denna del inte kräva någon ändring i den svenska processlagstiflningen.
När framställning om
lagföring har skett, får gärningsstalen enligl arl. 5 inle längre vidta
åtgärder för lagföring mol gärningsmannen. Gärningsstalen får tiUbaka denna
räll, om hemvislslaten meddelar all den inle har vidtagit någon åtgärd med anledning
av framställningen. Rätten återfås också, om gärningsstalen återkallar
framställningen på grund av senare inträffade omständigheter och återkallelsen
sker innan förhandling i målet har inletts i första instans i hemvislslaten. De
svenska straffprocessuella reglerna är enligl promemorian förenliga med
konventionsförpliktelsema enligt art. 5. Del finns visserligen inga bestämmelser
som reglerar överföring av åtal för brott som har begåtts här i landet till del
land där gärningsmannen har sill hemvist men heller ingenting i lagstiftningen
eller rättstUlämpningen som hindrar förfaran-del. Enligl promemorian får
åklagaren anses ha uppfyllt sin åtalspUkl enligl 20 kap. 6 § RB genom en sådan
åtgärd (jfr RA:s cirkulär C 34). Del hänvisas vidare lill regeln i 45 kap. 1 §
Iredje stycket RB om all nytt åtal inte får väckas mot den tiUlalade för
gärning, för vilken han redan slår under åtal. I enlighet med grunderna för
denna bestämmelse lorde svenska åklagare i praktiken anse sig förhindrade atl
här i landet väcka åtal, när åtal för samma brott har väckts i annat land efter
svensk
Prop. 1971:114 32
åklagares
begäran om lagföring där. Del föreslås, att närmare bestämmelser eller
anvisningar med anledning av innehållet i arl. 5 meddelas i administrativ ordning
av riksåklagaren.
Art.
6 i konventionen innehåller regler om beräkning av preskriptionstiden för
trafikbrott, när framställning om lagföring har gjorts enligl konventionen. I
konventionens bilaga II ges möjlighet för konventionsslat all göra
förbehåll mol artikeln. Konventionens preskriptionsregler innebär bl.a. att
tiden för åtalspreskription skall börja räknas i hemvislslaten först från den
dag då framställningen om lagföring las emot. Enligl promemorian kan en sådan
regel knappast godtas från svensk synpunkt. Del kan inle anses förenligt med
svensk kriminalpolitik all förlänga tiderna för åtalspreskription beträffande
trafikbrotten. Sverige bör därför göra förbehåll mot arl. 6 i enlighet med den
överenskommelse som träffades vid de nordiska departementsöverläggningama.
I
arl. 15 regleras vilka myndigheter som skall sända och la emct framstäUning om
lagföring. Enligl huvudregeln skall framställning,'ir gå genom ländernas
justitiedepartement. Enligl promemorian bör den direkta skriftväxling som förekommer
mellan åklagarmyndigheterna i Norden användas även i de fall som nu avses. När
det gäller framställningar lill eller från utomnordiska stater föreslås i
promemorian all Sverige i enlighet med tidigare praxis sänder och lar emot
sådana framställningar på diplomatisk väg. Den fortsatta skriftväxlingen anses
kunna ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter. Del föreslås sålunda
att anmälan om dessa avvikelser från arl. 15 skall göras lill Europarådels
generalsekreterare i enlighet med art. 15.4.
Del
krav som arl. 17 ställer på konventionsslat all lämna annan konvenlionsstat
rättshjälp i brottmål uppfyller Sverige enligt promemorian redan genom
nuvarande lagstiftning.
Bestämmelser
om förfarandet vid överföring av trafikmål bör enligt promemorian för Sveriges
del meddelas i administrativ ordning. Konventionens regler om t. ex.
framställnings innehåll och underrättelser om vidtagna ålgärder bör beaktas.
Beträffande samarbetet inom Norden anses del lämpligl all man förfar i enlighet
med den praxis som har utbildats i fråga om överföring av brottmål i allmänhet
från ett nordiskt land lill ell annat.
I
fråga om rätlegångskoslnader bygger konventionen (arl. 22 och 23) på principen
all varje konventionsslat lar ut kostnader för förfarandet i sin stal enligl
interna regler. Kostnader som drabbar staten kan inle begäras ersatta av annan
stat. Principen atl rättegångskostnader skall stanna på den stat i vilken de
uppkommit anses i promemorian stämma överens med svensk räll. Bestämmelserna i
31 kap. RB om återbetalningsskyldighel för den dömde ger inle möjlighet för
domstol atl ålägga den dömde all utge ersältning för rättegångskostnad som har
uppkommit i annan stat. Konventionen föreskriver emellerlid inle någon för-
Prop. 1971:114 33
pliklelse
för hemvislslaten alt på gärningsstatens begäran av den dömde uttaga ersättning
för rättegångskostnad som har uppkommit i den senare staten. Artiklarnas
innehåll anses således inle föranleda någon lagstiftningsåtgärd.
5.2
Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands
I
skrivelse den 29 oktober 1968 till Kungl. Maj:t har RÄ hemstäUt om ändring av
BrB:s regler om särskUd åtalsprövning vid brott som har begåtts utom Sverige.
Atal för sådani brott får enligl huvudregeln i 2 kap, 5 § andra stycket BrB
väckas endasl efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har
bemyndigat att väcka åtal. I paragrafen anges vissa fall när åtalsförordnande
inle fordras. Bland undantagen kan nämnas brott som har förövats på svenskt fartyg
eller luftfartyg eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
mol svenskt intresse. Åtalsregeln skiljer inle mellan brott som har förövats i
annat nordiskt land och brott som har begåtts i land utanför Norden. Kungl.
Maj:l har dock med utnyttjande av sin delegationsrätt i 2 kap. 5 § BrB - den
18 december 1964 bemyndigat RÄ att förordna om åtal för brott som har förövats
i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i
reguljär trafik mellan dessa länder. I nyssnämnda skrivelse har RÄ föreslagil,
att åtal i dessa fall skall få väckas ulan särskUl förordnande. Skrivelsen
avser brott som begås i annat nordiskt land och är inle begränsad all gälla
endasl trafikbrott. Antalet framställningar mellan Sverige och annat nordiskt
land om åtal i Irafikmål är enligl uppgift lågt i förhållande till övriga
brottmål.
RÅ:s
skrivelse har lagils upp till behandling i departementspromemorian. I denna
uttalas, alt skrivelsen visar atl framställningar om ålalsförordnande för
brott som har begåtts i annat nordiskt land, ökar i anlal. Framställningarna
synes regelmässigt bifallas av RÅ. Del kan därför vara en onödig omgång atl
kräva åtalsförordnande i dessa fall.
Föreskriften
om särskild åtaisprövning syftar enligt promemorian till all begränsa den
vidsträckta svenska kompetensen enligt 2 kap. BrB i fall då elt ingripande är
meningslöst eller olämpligt. Politiska överväganden skall också kunna beaktas.
Dessutom skall man vid prövningen kunna la hänsyn till om dubbel straffbarhel
föreligger. Den straffrättsliga lagstiftningen och rättstillämpningen är
enligl promemorian så likartad i Norden all det knappast finns anledning all
upprätthålla krav på särskild åtaisprövning för brott som har begåtts i annat
nordiskt land. RÅ:s förslag medför att åklagare inte längre får möjlighet att
underlåta åtal av den anledningen atl dubbel straffbarhel inte förligger. Men
del anses atl den harmonisering av lagstiftningen som har skell inom Norden har
bidragit till, att del dock i praktiken är så atl en i
3
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114
Prop.
1971:114 34
annat nordiskt land begången gärning för vilken lagföring
i Sverige kan bli aktuell alllid är straffbar också i gärningslandel. Därför
anses det inte vara fråga om någon saklig reform. RÅ:s framställning anges vara
föranledd endast av intresset atl undvika åtalsprövningar som i praktiken har
visat sig inle fylla någon egentiig funktion.
I promemorian föreslås således all del inte skall krävas
särskilt förordnande för åtal för brolt som har begåtts i något av de andra nordiska
länderna eller på fartyg eller luflfartyg i reguljär trafik mellan dessa
länder. I enlighet härmed har utarbetats förslag lUl ändring av 2 kap. 5 § BrB.
I promemorian påpekas atl den föreslagna lagändringen medför att motsvarande
bestämmelse i 1964 års Kungl. brev till RÅ måste ulgå.
5.3 Preskription
I promemorian behandlas nordiska straffrältskommilléns
överväganden rörande preskription. Det konstaleras alt kommittén i stor
utsträckning enats om likformiga regler på detta område. Kommilléns förslag
tUl enhetlig reglering har redan lett till ändrad lagstiftning i Danmark. Den
nya danska lagstiftningen ansluter sig enligl promemorian i huvudsak till
kommiltéförslaget. Det framhålls också, alt man i Finland och Norge har lagt
fram förslag lill ändrad lagstiftning på detta område. Dessa förslag följer
också kommitténs rekommendationer. Även från svensk sida bör man enligt
promemorian göra vissa ändringar i preskriptionsreglerna för all följa
kommilléns rekommendationer.
Kommillén konstaterade i sill belänkande all övriga
nordiska länders strafflagar saknar motsvarighet till regeln i 35 kap. 5 § BrB
all utgångspunkten för preskriptionstiden vid grövre brottslighet skjuls upp,
när den brottslige begår nytt grovt brott inom preskriptionstiden för del tidigare
brottet. Med anledning härav uttalades i promemorian, all del vid brottsbalkens
tillkomst gjordes endast sådana ändringar i preskriptionsreglerna som hade
samband med införande av enhetligt frihetsstraff. Under remissbehandlingen av
de förslag från strafflagberedningen (SOU 1953: 17 och 1956: 55) som låg till
grund för brottsbalkens påföljdssystem hade dock ifrågasatts, om det fanns skäl
all behålla den bestämmelse i strafflagen som senare fick sin plats i 35 kap. 5
§ BrB. Föredragande departementschefen medgav i proposilion till BrB all något
mera framträdande behov av bestämmelsen inte kunde påvisas men ansåg inle all
del fanns tillräckliga skäl atl föreslå att den logs bort (prop. 1962: 10 C s.
418).
I promemorian anförs att det efter detla uttalande inte
synes ha inträffat någon omständighet som skulle göra del nödvändigt att behålla
en bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden vid upprepad grövre
brottslighet. Del anses angelägel alt skapa största möjliga
Prop, 1971:114 35
rättslikhet
i Norden i fråga om preskriptionsreglerna. Det föreslås därför alt regeln i 35
kap. 5 § upphävs.
För preskription av ådömt
fängelsestraff gäller, som förut nämnts, enligl 35 kap. 8 § BrB fem olika
preskriptionstider, nämligen fem, tio, femton, tjugo och trettio år. Den
tillämpliga liden bestäms av del ådömda straffels längd. Inom nordiska
slraffrätlskommiltén har man enats om elt system för preskription av ådömt
frihetsstraff som i princip stämmer överens med den svenska regeln. I
promemorian anges atl förslagel för Sveriges del innebär den ändringen atl
preskriptionstiden sänks frän tio till fem år för fängelsestraff från sex
månader t. o. m. elt år och från femlon lill tio år för fängelsestraff på mer
än två men inte över fyra år.
Utformningen
av preskriptionsreglerna för ådömt fängelsestraff har enligl promemorian inle
någon större praktisk betydelse. Det framhålls som sällsynt all den som har
dömts lill frihetsstraff undandrar sig verkslällighet så länge alt straffet
blir preskriberat. Enligl promemorian kan några särskilda skäl för all bestämma
lidsgränserna vid de olika preskriptionstiderna på det ena eller andra sättet
inte anföras. Man finner dock atl hänsyn till del nordiska samarbetet i fråga
om slraff-verkslällighel kan kräva enhetliga regler för länderna inom Norden.
Kommitténs rekommendationer anses vara en lämplig övergång. Del föreslås därför
all den svenska bestämmelsen ändras så atl 35 kap. 8 § BrB stämmer med vad
nordiska straffrättskommittén har föreslagil.
Trafikmålskommittén
har i sill betänkande Förundersökning övervägt om inle den absoluta
preskriptionstid för ådömande av påföljd som regleras i 35 kap. 6 § BrB
(trettio år eller, om del inle på brollel kan följa fängelse i mer än två år,
femlon år) kan förkortas vid bagalellarlade brott. Kommillén anser det föga
önskvärt atl domstolarna behandlar mål, i vilka endasl böter kan komma i fråga,
1015 år efler del den straffbelagda gämingen har begåtts. Skälen för lagföring
försvagas snabbare i mål av mindre allvarlig karaktär som bölesmålen. Att.
lagfora t. ex. Irafikovarsamhet mer än fem år efler händelsen är enligl kommittén
tämligen meningslöst från såväl individual- som allmänpreventiv synpunkt. Del
anses också utsiktslöst att åstadkomma övertygande utredning i ell Irafikmål,
när lång lid har förflutit från förseelsen. I regel måste domen bli frikännande
i brist på bevis. Antalet bötesmål som efter delgivning bUr liggande hos
domstolarna är dock inte så stort.
Karaktären
på de bötesbrott som avses är av skiftande slag. Bland trafikbrotten nämns
vårdslöshet i trafik saml : med visst undantag förseelser mol VTF,
trafikförsäkringslagen och aulomobilskalleförordningen. Som exempel från BrB
nämns ringa misshandel, åverkan, tagande av olovlig väg, fylleri och
förargelseväckande beleende (3 kap. 5 §, 12 kap. 2 och 4 §§ samt 16 kap. 15 och
16 §§). I övrigt nämns vissa exempel från specialstraffrätten (s. 244 och 245).
Prop.
1971:114 36
Kommittén finner starkt vägande skäl tala för all den
absoluta preskriptionstiden förkortas när del gäller brott för vilka inle kan
följa svårare straff än böter. Brott med normerade böter som påföljd bör dock
undantas, så all deklarationsbrollens ställning i preskriptionshänseende blir
oförändrad.
När det gäller effekten av en förkortad absolut preskriptionstid
i bötesmål nämner kommillén först de fall då utdömande av straff är en
förutsättning för att annan förpliktelse skall kunna åläggas i brottmålet, t.
ex. aulomobUskalt enligt 14 § aulomobilskalleförordningen och föreläggande vid
vite all fullgöra försäkringsplikten enligl 22 § trafikförsäkringslagen.
Vidare berörs frågan om konsekvenserna i mål där skadeståndstalan förs och i
mål där lalan förs om förverkande på grund av brott. Kommillén betonar atl nu
berörda frågor aktualiseras redan i dag, när åtalspreskription inträder enligt
35 kap. 1 § BrB. En förkortning av den absoluta preskriptionstiden anses
emellertid öka antalet fall där dessa frågor kan uppkomma. Kommillén anser inte
detla vara etl hinder mol all genomföra en förkortning av den absoluta preskriptionstiden.
Möjligen kan del vara motiverat av hänsyn lill nämnda verkningar atl inte
begränsa tiden alltför myckel.
Beträffande preskriplionsgränsen för bölesmålen föreslår
kommittén, att den sänks från nuvarande 15 år till fem år. Kommillén har
övervägt om man bör välja en ännu kortare lid, t. ex. tre år. En treårsgräns
skulle dock innebära all rätten endast hade ell år lill sitt förfogande för all
avgöra elt bötesmål, om åtal inle väcktes förrän i slutet av den tvååriga liden
för åtalspreskription. En så kort tidsfrist som tre år skulle enligt kommittén
öppna möjligheter för misstänkta all komma undan påföljd i mera invecklade
bötesmål med lång utredningslid.
6. Remissyttrandena
6.1 Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands
Det grundläggande förslagel i denna del av promemorian,
nämligen all Sverige skall tillträda europarådskonventionen om sttaff för
vägtrafikbrott och genomföra de lagändringar som behövs för lUlttäde lill
konventionen, har tillstyrkts av praktiskt laget samtliga remissinstanser.
Förslaget atl Sverige skall göra förbehåll beträffande
konventionens bestämmelser om verkställighet av Irafikmålsdom har tillstyrkts
av de flesta remissinstanserna. Bland dessa befinner sig RÅ, överåklagaren i
Stockholm, länsåklagarmyndigheterna i Hallands, Värmlands och Norrbottens län,
de båda hörda hovrätterna, trafiksäkerhets-verket och specialstraff
rättsutredningen.
Flera remissinstanser framhåller dock behovet av ökade
möjligheter
Prop.
1971:114 37
att i hemlandet verkställa påföljd för trafikbrott. De
anser del lämpligast och mest ändamålsenligt all trafikbrott bestraffas i
gärningslandel samt förordar därför en ökad användning av förenklat förfarande
för handläggning av mindre brottmål och hänvisar lill de svenska instituten
parkeringsbot, ordningsbot och strafföreläggande. En utvidgad användning av
sådana förfaranden anses dock kräva all den påföljd som har förelagts kan
verkställas i hemlandet. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som i princip delar
uppfattningen all Sverige bör göra förbehåll beträffande konventionens
verkslällighetsavsnilt, anser dock all del bör övervägas om Sverige inte bör
tillåta verkställighet av dom på penningböter maxunerade till visst belopp.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att frågan om verkställighet av utländska
domar i Irafikmål bör lösas snarast möjligt. Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus
län är av samma mening och framhåller dessutom alt Sverige bör reservera sig
mot trafikbrottskonventionens bestämmelser om verkställighet endasl under
förutsättning all man tillträder konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar. Också polismyndigheten i Helsingborg framhåller betydelsen av
all Sverige snabbi ratificerar denna senare konvention. Rikspolisstyrelsen och
trafikmålskommittén finner all konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar innehåller etl alllför komplicerat syslem för verkställighet av
Irafikmålsdom. De anser inle alt konventionen på elt praktiskt sätt kan lösa
de särskilda problem som hänger samman med det stora anlal domar som finns på
Irafikrättens område. Enligt deras uppfattning bör verkställighetsfrågorna
övervägas på nytt. Man bör försöka lösa dessa frågor i samordning med det
arbete som pågår inom bl. a. Europarådet för en harmonisering av Irafikslraffrätlens
materiella regler.
Polismyndigheten i Malmö har förordat atl Sverige
tillträder konventionen endasl i vad avser verkställighet av utomlands ådömda
böter.
Förslagel
i promemorian alt Sverige skall göra förbehåll mot konventionens preskriptionsregler
i arl. 6 har inte mött några invändningar från remissinstanserna.
Förslagel
i promemorian all Irafikbroltslagen skall utvidgas att gälla även brott som har
begåtts utomlands har i allmänhet tUlstyrkts. Flera remissinstanser har dock
därvid invänt alt krav på dubbel straffbarhel bör införas. Redogörelsen
återkommer senare lill vad dessa remissinstanser anfört i del sammanhanget.
Mol förslagel i övrigl har från några remissinstanser framförts vissa
erinringar. Sålunda avstyrker rikspolisslyrelsen, trafikmålskommittén och
svenska ledamöterna av nordisk väglrafikkommitté all bestämmelsen i 2 § TL görs
generellt tUlämplig utomlands, eftersom den får anses gälla brott som har karaktär
av ren ordningsförseelse. Denna typ av förseelse hör i stället hemma bland de
förseelser som räknas upp i 3 § lagförslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län
föreslår alt 1 § lagförslaget förtydligas så att det
Prop.
1971:114 38
framgår all man vid olovlig körning skall la hänsyn lill
de materiella rättsreglerna på gärningsorlen.
Promemorieförslaget att straffbestämmelserna i vissa andra
irafikförfaltningar skall utvidgas atl omfatta överträdelser av sådana
föreskrifter i gärningslandet som har sin motsvarighet i Sverige har
tillstyrkts av de flesta remissinstanserna bl, a, RÅ, överåklagaren i
Stockholm, länsåklagarmyndigheten i Hallands län, de båda hörda hovrätterna,
trafiksäkerhetsverket och länsstyrelsen i Kronobergs län.
En del remissinstanser, som i princip tillstyrker
förslaget i denna del, har ifrågasatt om man inle bör utesluta rena
bagatellförseelser från tillämpningen av svensk trafikstraffrätt på utomlands
begångna förseelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser del inle ekonomiskt
försvarbart all flytta lagföringen av t. ex. parkeringsförseelser från elt land
lill ett annat. Länsåklagaren i Norrbottens län ger ullryck för liknande
uppfattning. Polismyndigheterna i Helsingborgs och Malmö distrikt anser all
förteckningen över trafikbrott i konventionen bör ses över och alt en del
förseelser bör uteslutas från konventionens tillämpningsområde i enlighet med
art. 25. Polismyndigheten i Malmö distrikt anser dock inle atl någon
begränsning behöver göras i fråga om tillämpningen inom Norden.
Rikspolisslyrelsen, trafikmålskommittén och svenska
ledamöterna av nordisk väglrafikkommitté avstyrker en generell utvidgning av
det geografiska lUlämpningsområdet för andra Irafikförfaltningar än Irafikbroltslagen.
Trafikmålskommittén, vars åsikter i stort delas av de båda andra instanserna,
anser atl kriminalisering inte bör ske utöver vad som behövs för tillträde till
konventionen. Kommittén varnar för en inflation i straffbestämmelser och
finner inle alt det i promemorian har redovisats några skäl för den föreslagna
utvidgningen. Processekonomiska hänsyn talar också för en viss restriktivitet.
Det lorde enligl kommittén t. ex. nästan aldrig finnas anledning atl överföra
handläggning av parkeringsförseelser. Kommittén föreslår sålunda med
instämmande av rikspolisslyrelsen och svenska ledamöterna av nordisk
väglrafikkommitté all 2 § utgår helt ur lagförslaget.
När det gäUer motsvarighetskriteriet i 2 § lagförslaget
anser RÅ, atl problem kan uppslå vid avgörande av frågan om etl
mot-svarighelsförhållande föreligger i elt konkret fall, men finner inle att
man kan befara några direkta ölägenheter. Hovrätten för Västra Sverige anser
att tolkningssvårigheter kan uppslå och förordar viss reslriklivilel när del
gäller tolkningen av rekvisitet "motsvarande förhållande". Hovrätten
antar också alt del kommer all bli endasl få mål av det här slaget som avser
brott begångna utanför Norden. Del ganska omständliga förfarandet liksom
kravet på översättning och utredning om gärningslandets rättsregler på området
torde enligl hovrätten i regel inle slå i rimligt förhållande lill den påföljd
som kan tänkas bli ådömd.
Prop.
1971:114 39
överträdelse
av utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet i svensk trafikrält skall
enligl promemorian bestraffas med böter högst 500 kronor (3 och 4 §§
lagförslaget). Förslagel har i denna del tiUslyrkts av praktiskt taget
samtliga remissinstanser. Trafikmålskommittén, som anser alt 2 § bör utgå ur
lagförslaget, föreslår atl de nu aktuella bestämmelserna jämte bestämmelsen om
utvidgning av TL:s tillämpningsområde tas in i TL. Trafiksäkerhetsverket
ifrågasätter om reaktionen kan begränsas lill böter högst 500 kronor när det
gäller förseelser som tas upp i 3 § 7 (skyldighet alt följa anvisning som ges
genom anslag, vägmärke eller signal). Denna punkt avser förseelser, bl. a.
körning mot rött ljus och ulkörning på korsande väg ulan atl stanna, som enligl
irafiksäkerhetsverkel är allvarliga från trafiksäkerhelssynpunkt.
Specialstraffrättsutredningen
har gjort vissa mera aUmänna uttalanden om den del av förslagel som gäller
beivrande av trafikförseelser som i Sverige regleras i andra författningar än
TL. Utredningen anser det vara elt tekniskt svårt problem all skapa elt
funktionsdugligt syslem för beivrande av utomlands begångna trafikförseelser av
den typ som behandlas i VTF utan att ge avkall på de krav som den
sttaffrätlsliga lega-litelsprLncipen ställer på enhetlighet i bedömningen av
samma slags brolt och möjUghet för den enskUde medborgaren att föratse de
straffrättsliga konsekvensema av sitt handlande. Lösningen i promemorieförsiaget
är enUgt utredningen fullt funktionsduglig men anses dock vara i viss mån
obestämd i fråga om avgränsningen av det straffbara området för förseelser som
bestraffas olika strängt. Utredningen syftar på molsvarighelskriteriet i 2 §
lagförslaget. Det torde inte sällan bli svårt atl avgöra om en viss
överträdelse av trafikregler i utlandet skall förskylla dagsböter eller
penningböter, om den beivras i Sverige. Denna svårighet att förutse påföljdens
art markeras särskilt genom reservstadgandet i 3 § lagförslaget. Frågan om
molsvarighelskriteriets och reservsladgandels praktiska betydelse med hänsyn
till legaliletsprincipens krav skulle enUgt utredningen ha varit lättare att
bedöma, om man i promemorian hade försökt alt jämföra brottsbeskrivningama i
VTF med bestämmelser om straff för trafikförseelser i de länder som har den
största frekvensen av svenska väglrafikanler, t. ex. Danmark, Finland, Norge
och Tyskland. I avsaknad av en sådan undersökning känner utredningen en viss
osäkerhet rörande konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Då det rör
sig om lagöverträdelser som inle kan förskylla sttängare straff än böter,
finner utredningen dock olägenheterna av denna osäkerhet inle vara större än
att den föreslagna lagstiftningen kan accepteras.
Specialstraffrättsutredningen
lar också upp en fråga som inle berörs i promemorian, nämligen vilken betydelse
som bör tillerkännas gärningsmannens okunnighet om den trafikregel som han har
överträtt i gärningslandet. En utlännings okunnighet om rättsregler i elt
land, där han
Prop. 1971:114 40
vistas
tUlfälligt, brukar ofta anses ursäktlig och fria från ansvar på gmnd av
rätlsvillfarelse. Ofta lär hänsyn lill sådan okunnighet tas i gärningslandet på
del sättet all en lindrig trafikförseelse av en utlänning inte rapporteras
eller, om den rapporteras, atl man underlåter både åtal på gämingsorten och
begäran om åtal i hemlandet. Om åtal begärs i hemlandet, bör de
rättstillämpande myndigheterna beakta ursäktlig rätts-villfarelse rörande de
överträdda trafikreglerna genom åtalsunderlåtelse, frikännande eller
påföljdseftergift. Är villfarelsen inle klart ursäktlig, kan det dock vara
motiverat all la hänsyn lill den vid straffmätningen. Förslagel alt beivrande
av trafikbrott som har begåtts i annat nordiskt land bör bygga på enhetlig
lagstiftning och inte på konventionen har lämnats ulan erinran.
Remissinstanserna
har i regel godtagit förslaget all det geografiska tiUämpningsområdet för TL
och de trafikförfatlningar som anges i 2 § lagförslaget vidgas alt omfatta
förseelser som begåtts utomlands ulan begränsning till konventionsslater.
Delsamma gäller förslaget atl 3 § den föreslagna lagen skall efler
överenskommelse kunna bli tUlämplig också på annan utomnordisk stal än
konventionsslat. Hovrätten för Västra Sverige har dock salt i fråga om Kungl.
Maj:ts behörighet i denna del bör avse annan stal än konventionsslat.
Promemorians
förslag att vidga Irafikslraffrätlens geografiska tillämpningsområde ulan alt
samtidigt begränsa det genom en regel om krav på dubbel straffbarhet har
tillstyrkts av trafiksäkerhetsverket, länsstyrelsen i Kronobergs län,
överåklagaren i Stockholm, länsåklagarmyndigheterna i Värmlands och
Norrbottens län saml polismyndigheten i Malmö.
Det
övervägande antalet remissinstanser har dock avstyrkt promemorieförslaget i
denna del och förordat all en bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet
införs i den föreslagna lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utom
riket. RÅ anför alt förslaget tUl ny lagstiftning iimebär att svensk medborgare
eller utlänning med hemvist i Sverige kan dömas tiU ansvar för brott mol TL,
även när brottet har begåtts i land som i sin lagstiftning saknar motsvarighet
till vederbörande bestämmelse i TL. Enligt RÄ:s uppfattning är del tveksamt om
det finns tillräckliga skäl alt utvidga TL:s tillämpningsområde så långt. En
sådan utvidgning fyller inle något praktiskt behov utan skulle i stället
medföra flera olägenheter. Allmänheten skulle finna det svårförståeligt alt hemlandels
regler om t. ex. rattonykterhet skulle gälla även i de fall då gärningslandet
lämnar förfarandet slraffritt. Man kan knappast påräkna slöd i allmänhetens
rättsmedvetande för en sådan lagreglering. RÅ anser inte den särskUda
åtalsprövningen vara ell helt tillfredsställande medel att lösa de problem som
kan uppkomma genom förslaget. Som elt negativt drag betecknar RÅ också del
förhållandel alt svenska rätlsorgan endasl undanlagsvis kommer atl få kännedom
om gämingar som är straff-
Prop. 1971:114 41
bara
här i landet trots att de är straffria på gärningsorten. Tillfälligheter kommer
därför alt avgöra i vilka fall gärningen tas upp till prövning. De
allvarligaste ölägenheterna kommer enligt RÅ atl uppstå när brollel har
begåtts i annat nordiskt land. Promemorieförslaget all upphäva kravet på
särskild åtaisprövning för brott som har begåtts i sådant land innebär atl
svensk åklagare i princip blir skyldig atl föra talan om ansvar i sådana fall.
Della kommer all medföra problem främst beträffande Irafiknykterhetsbroltel,
eftersom lagstiftningen på della område i väsentliga hänseenden är olika i de
nordiska länderna. I Danmark t. ex. finns ingen fast promillegräns. De danska
bestämmelserna är under omarbetning, men Danmark kan komma atl stanna för en
annan och högre gräns än vad Sverige har. Om man införde en regel om dubbel
straffbarhet, skulle man undanröja de olägenheter som förslagel innebär i fråga
om rattonykterhet. För övriga brott mol TL torde en bestämmelse om krav på
dubbel straffbarhel i praktiken inte innebära någon inskränkning i lagens tillämpning
i förhållande till vad resultatet skulle bli enligt förslaget i promemorian.
Möjligen bör körning ulan gUligt körkort tas upp bland de trafikbrott som
räknas upp i 3 § lagförslaget.
I huvudsak samma
synpunkter konimer lill ullryck i remissvaren från de båda hörda hovrätterna,
rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, polismyndigheten i
Helsingborg, länsåklagarmyndigheten i Hallands län, trafikmålskommittén,
specialstraffrättsutredningen, svenska ledamöterna av nordisk
väglrafikkommitté och MSD. Hovrätten för Västra Sverige understryker, atl om
åklagaren inte uttryckligen har begränsat sin lalan lill rattfylleri domstolen
på grund av förslaget kan komma i det lägel alt man tvingas döma för
rattonykterhet, begången i etl land där sådan gärning är straffri. En sådan
situation uppslår, om åtal väcks för rattfylleri under påstående all den
tilltalade har haft en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,5 promille men
det inte går all styrka annat än all promUlehallen uppgick lill minst 0,5 promille,
dvs. den svenska minimigränsen för straffbarhel. Enligl hovrätten skulle domstolen
kunna meddela påföljdseflergift i sådani fall, men delta anses vara en föga
tilltalande nödlösning. Rikspolisstyrelsen och polismyndigheten i Helsingborg
anser del angelägel all krav på dubbel straffbarhel införs förutom vid
rallonyklerhelsbrotlel även vid s. k. smilning från Irafikolycksplals. Den
svenska lagstiftningen uppges gå betydligt längre i kriminalisering av smilning
än lagstiftningen i flertalet andra europeiska länder. MSD hänvisar till sin
erfarenhet från ärenden rörande medlemmar som vid tillfällig vistelse
utomlands har gjort sig skyldiga till trafikbrott. Erfarenheten har visat all
den allmänna inställningen hos svenska turister är, all man bortser från de
svenska bestämmelserna utomlands och rättar sig efler de utländska.
Elt
par remissinstanser har uttalat sig särskilt om beaktande av ul-
Prop. 1971:114 42
ländsk
straffmätningspraxis i mål om ansvar för brott som har begåtts utomlands.
Trafikmålskommittén ställer sig tveksam lUl svensk domstols möjligheter att
mera allmänt beakta sådan praxis. Det torde ofta vara svårt för domstolarna all
få kännedom om straffmätningspraxis i andra länder. Enligt kommittén framgår
del av praxis i rattfyllerimål att svensk domstol inte tar hänsyn lill
straffmätningen i annat nordiskt land. Det kan enligl kommittén också vara
svårt alt jämföra utländsk och svensk slraffmälning, därför all körkortsfrågan
utomlands nästan genomgående avgörs i brottmålet medan så inle sker här i
landet. Om hänsyn skall las tUl utiändsk straffmätningspraxis, måste det enligt
kommilléns uppfattning övervägas närmare vilken utredning som skall krävas och
i vilken utsträckning den skall beaktas. MSD framhåller däremot att svensk
domstol, som ådömer straff för trafikbrott begångna utomlands, skall beakta all
påföljden inte blir svårare än den skulle ha blivit, om ansvar hade ådömts i
gärningslandel.
Förslagel
om skyldighet all underrätta körkortsregislrel, när körkorlsinnehavare har
dömts för vägtrafikbroll utomlands, har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs
län. Promemorieförslaget all underrättdseplikl skall föreligga när någon döms
jämlikt 1 eller 2 § lagförslaget bör enligt länsstyrelsen vidgas att omfatta
även de fall då körkorlsinnehavare enligl 3 § förslaget har funnits skyldig
lill överträdelse av utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet här i
landet.
När
del gäller övergångsbestämmelser till den föreslagna lagen om straff för
trafikbrott som begåtts utom riket framhåller specialstraffrättsutredningen,
alt frågan huruvida den nya lagstiftningen kan tillämpas på trafikförseelser,
som är förövade före lagens ikraftträdande, inte berörs i promemorian. I den
mån lagen innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för svenska
straffbestämmelser, vilket gäller t. ex. 4 § 2 mom. TL samt VTF och
mopedförordningen, blir enligl utredningen 5 § lagen om införande av
brollsbalken (BrB) till-lämplig. Della skulle innebära all lagen inle kan
tillämpas på utomlands förövade trafikförseelser som tidigare har varit fria
från ansvar enligt svensk rätt.
Enligl
promemorian kräver svenskt tillträde till konventionen inle någon ändring i den
svenska processlagstiflningen. Elt par remissmslanser anser alt åklagarens
skyldigheter och befogenheter i samband med överföring av åtal uttryckligen bör
regleras i lag. Göta hovrätt finner all antalet fall av överföring av åtal från
Sverige lUl annat land kan beräknas öka, om den föreslagna lagstiftningen
genomförs. Man bör därför i rältegångsbalken föra in bestämmelser som reglerar
åklagarens befogenheter atl väcka åtal i Sverige i de fall då överföring av
åtal har skell eller åtal har väckts i annat land. Hovrätten
Prop.
1971:114 43
för
Västra Sverige anser atl rällegångshinder bör föreligga, när man från svensk
sida har gjorl framställning om åtal i annat land. Rällegångshinder bör enligl
hovrätten föreligga även sedan dom har meddelats vid utländsk domstol. En
sådan reglering kräver enligl hovrättens uppfattning uttryckligt lagstöd. MSD
förordar en bestämmelse som utesluter möjligheten att bestraffa gärningsmannen
för trafikbrott både i gärningslandet och i hemlandet.
6.2
Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands
Förslagel
all åtal för brott som har förövats i annat nordiskt land skall få väckas ulan
särskUl förordnande har tiUslyrkts av praktiskt tagel samtliga remissinstanser
som har yttrat sig i frågan. Rikspolisstyrelsen betonar dock all förslagel
tillstyrks under förutsättning alt krav på dubbel straffbarhet införs för
trafikbrott utomlands. Trafikmålskommittén ansluter sig i princip lUl tanken
atl brott begånget i annat nordiskt land skall kunna åtalas utan särskUt
förordnande. Förslagel har dock enligl kommillén utformats så atl man
samtidigt har infört absolut åtalsplikt i dessa fall. Kommittén erinrar om all
en av anledningarna till all BrB inle ställer krav på dubbel straffbarhet är
atl särskUd åtaisprövning skaU ske vid brott som har begåtts utomlands. Del
finns enligl kommillén fortfarande stora olikheter i Norden i fråga om t. ex.
trafiknyklerhetsbrotten, vårdslöshet i trafik och vållande lill annans död.
Kommittén föreslår därför, atl det i 2 kap. BrB förs in en regel som ger
åklagare räll alt underlåta åtal för brott utomlands, om särskilda skäl lalar
mol åtal, t. ex. all gämingen inle är straffbar utomlands. Del framhålls alt
samma resultat kan nås om man inför en allmän regel om relativ åtalsplikt eller
uppställer generellt krav på dubbel straffbarhel. Hovrätten för Västra Sverige,
som också tillstyrker förslaget i denna del, efterlyser en förklaring lill all
den föreslagna bestämmelsen om undantag från kravet på särskUd åtalsprövning
inle läcker brott, som har förövats på fartyg eller luflfartyg i reguljär
trafik mellan Sverige och någon av de nordiska staterna eller i sådan trafik
över internalionelll område mellan delar av en och samma nordiska stal.
Förslagel
har avstyrkts av MSD under hänvisning till delegationens fömt redovisade
negativa inställning lill förslagel i fråga om dubbel straffbarhel.
6.3
Preskription
Förslagel
i promemorian att upphäva bestämmelsen i 35 kap, 5 § BrB om förlängning av
preskriptionstiden vid upp-
Prop.
1971:114 44
repad grövre brottslighet har fått etl positivt mottagande
av de flesta remissinstanserna.
Föreningen Sveriges länspolischefer är dock tveksam lill
förslagel och menar, att bestämmelsen visserligen inte har kommit tiU
användning i någon större utsträckning men all del dock har förekommit fall av
grov och mycket uppmärksammad brottslighet då del har varit värdefullt all kunna
väcka åtal för brott som enligl allmänna regler skulle ha varit preskriberat.
Länsåklagarmyndighelen i Hallands län har avstyrkt
förslagel i denna del med motiveringen alt bestämmelsen har praktisk betydelse
inle minst för mera kvalificerad brottslighet av seriekaraklär som på grund av
den misstänktes tillvägagångssätt inte kan avslöjas förrän efter lång tid.
Förslagel om ändrade preskriptionslider för ådömt
fängelsestraff har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser.
Kriminalvårdsstyrelsen, som tillstyrker förslagel, bifogar statistik över
antalet ärenden som har inkommit lill styrelsens verkställig-helsseklion under
åren 19601970 och som har preskriberats före straffverkställighet. Av de
statistiska uppgifterna framgår, all det ådömda fängelsestraffet
preskriberades i 7 ärenden 1965, i 17 ärenden 1966, i 15 ärenden 1967, i 11
ärenden 1968, i 7 ärenden 1969 och i 8 ärenden 1970. De preskriberade straffen
varierar mellan 10 dagar (förvandlings-straff för böter) och 5 månader.
Kriminalvårdsstyrelsen anser all reglerna om preskription av ådömt straff inle
har någon större praktisk betydelse. Efter tillkomsten av nordiska
verkställighetslagen har antalet sådana preskriptioner minskal. I de få fall
som förekommer numera är det till stor del fråga om korta straff, ådömda icke
nordiska medborgare som efler lagföring har undandragit sig verkställighet
genom atl lämna landet.
Endast länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län har avstyrkt
förslaget under hänvisning lill den väntade lagstiftningen om skattebrotten och
menar, all ell icke ringa anlal falskdeklaranler kommer atl ådömas straff inom
de latituder som berörs av ändringsförslaget.
Elt par remissinstanser har tagit upp frågan om enhetiig
nordisk lagstiftning rörande preskriptionsavbrolt. Länsåklagarmyndigheten i
Malmöhus län anser, all det nuvarande systemet med preskriptionsavbrolt genom
häktning eller delgivning av åtal leder liU resultat som är slötande för del
allmänna rättsmedvetandet genom all de misstänkta med nuvarande ordning i inle ringa
omfattning kan undandra sig lagföring. Åklagarmyndigheten förordar, atl
preskription skall avbrytas redan under förundersökningen genom atl den
misstänkte delges misstanken om brolt. Man bör därför i Sverige snarast
tillskapa regler om preskriptionsavbrolt, som överensstämmer med reglema i Danmark,
Island och Norge. Trafikmålskommittén beklagar atl nordiska
Prop. 1971:114 45
straffrättskommittén
inte har kunnat enas i fråga om reglerna om preskriptionsavbrolt. Kommillén
anser det vara elt starkt intresse för del internationella samarbetet inom
straffrätten alt uppnå åtminstone nordisk enhetlighet i denna fråga och
föreslår därför all nordiska straffrättskommittén får förnyat uppdrag i detla
avseende.
Tidsfristen för enskilt
åtal har berörts av trafikmålskommittén. Även i denna fråga föreslås att
nordiska straffrättskommittén skall få förnyat uppdrag alt lägga fram förslag
till enhetliga regler.
Trafikmålskommilténs
förslag att sänka den absoluta preskriptionstiden från nuvarande 15 lill fem
år för brott vara endast kan följa böter lämnas genomgående utan erinran av de
remissinstanser som har yttrat sig i denna del.
Några remissorgan förordar
längre gående ändringar. Rikspolisstyrelsen erinrar om all trafikmålskommittén
även har diskuterat all bestämma den absoluta preskriptionstiden i förevarande
fall till tre år men inle velat gå så långt. Styrelsen anser, all de skäl som
har anförts mot en treårig preskriptionslid inle kan anses vägande. Det lorde
bara vara i undanlagsfall som dom i ell bötesmål inte kan meddelas inom ett år
efter del all stämning har delgetts den misstänkte. Samhällsintresset av alt
lagföring sker efler en längre tid än tre år lorde vid brott av della slag även
vara ganska ringa. Ölägenheterna för åklagare och domstolar av alt mål skall
balanseras och bevakas under en följd av år måste bdömas som mera vägande än de
av kommittén anförda skälen mot en treårsgräns. Rikspolisslyrelsen föreslår
därför, alt den absoluta preskriptionstiden i bötesmål begränsas lill tre år. Styrelsen
sätter också i fråga, om inle skäl föreligger att sänka den absoluta
preskriptionstiden beträffande övriga brott som omfattas av preskriptionstiden
15 år till 10 år. Även domareföreningen förordar, alt den absoluta
preskriptions-liden vid bötesmål sänks lill tre år. Föreningen anser vidare,
all också övriga absoluta preskriptionstider bör ses över.
Ett förslag av annan
innebörd förs fram av överåklagaren i Göteborg. Denne ifrågasätter, om inte de
nuvarande bestämmelserna i ämnet bör ersättas av ett annat syslem, där en ny
preskriptionstid av samma längd som har angetts för brolt av olika slag i 35
kap. 1 § BrB börjar räknas från den dag då delgivning har skell av stämningen i
målet. Löper denna tid lill ända ulan alt rättegången har kunnat påbörjas, skall
preskription inträda. Om reglerna utformas på delta sätt, skulle de bli mer
differentierade och medge, atl äldre akter hos domstolarna kunde arkiveras och
all hos åklagarna arkivalier i många fall lUl och med kunde förstöras.
I
sill yttrande över departementspromemorian föreslår Föreningen Sveriges
slatsåklagare, all det utöver de båda nuvarande absoluta preskriptionstiderna
införs en lidsgräns som är väsentligt kortare än 15 år.
Prop. 1971:114 46
7.
Departementschefen
7.1
Allmänna överväganden
7.1.1
Tillträde till konventionen
Den
inlernalionella vägtrafiken har i våra dagar ansenlig omfattning. I allt högre
grad utnyttjas vägnätet för godstransporter mellan länderna och i ökande
utsträckning används bil för semesterresor utomlands. Denna utveckling har
lett till all en inle obetydlig del av vägtiafikanterna i olika länder utgörs
av personer som vistas tillfälligt i landet. Del stigande antalet utländska
trafikanter har i åtskUliga stater aktualiserat frågan huravida de möjligheter
som nu finns att ingripa med rättsliga medel, när sådan trafikant gör sig
skyldig tiU trafikförseelse i det land han besöker, är tillräckliga.
Även
i Sverige har vi ett avsevärt antal trafikanter som är på tillfälligt besök
här. Dessa är givelvis lill största delen utländska medborgare men det kan
också vara fråga om svenska medborgare med hemvist utomlands. För enkelhetens
skull benämns i förevarande avsnitt varje sådan väglrafikant som är på endasl
tillfälligt besök i Sverige för utländsk trafikant eller utlänning.
Om
en utländsk trafikant gör sig skyldig lill trafikbrott i Sverige, försöker man
i allmänhet lagfora honom medan han finns kvar i landet. För del stora
flertalet trafikförseelser är straffet endast böter. I sådana fall använder man
om möjligt strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot (48 kap. RB)
eUer, vid parkeringsförseelse, anmaning att betala parkeringsbol (lagen (1960:
683) om parkeringsbol). Om dessa summariska förfaranden inle kan användas,
försöker man slutföra brottsutredningen snabbt och delge den misstänkte
stämning innan han lämnar landet. Saken kan då i många fall avgöras i rättegång
utan hin der av hans frånvaro (46 kap. 15 § RB). Inle sällan är emellertid utredningen
i Irafikmål tidskrävande. Det kan då av olika skäl vara svårt för den
misstänkte att stanna kvar i landet lill dess utredningen är slutförd. I vissa
fall uppmanas han all ställa ombud för sig, som kan la emot stämning och svara
i saken för hans räkning. En annan möjlighet är atl delge stämning i hans
hemland.
De
nu redovisade sätten för lagföring här i landet förutsätter i stor utsträckning
utlänningens frivilliga medverkan. Olika tvångsåtgärder kan också vidtas för
atl hålla honom kvar i landet för lagföring och straff. En misstänkt person kan
i princip häktas för varje slag av brott, om han saknar hemvist i Sverige och
del skäligen kan befaras att han undandrar sig lagföring eller straff genom atl
lämna landet (24 kap. 2 § RB). Vid ringare brolt, liU vilka den stora mängden
trafikförseelser kan räknas, är emellertid häktning en alllför ingripande
åtgärd och kommer därför inte i fråga. I sådana fall kan i stället meddelas
reseförbud (25
Prop. 1971:114 47
kap.
1 § RB). Reseförbudel kan förenas med föreskrift för utlänningen atl lämna ul
sitt pass eller med andra föreskrifter som syftar lill alt hindra honom alt
lämna landet. Reseförbud lUlgrips emellertid inle i alla fall då del formellt
skuUe vara möjUgl. Kan brottet inte föranleda svårare straff än böter och
skulle del bereda den misstänkte utlänningen allvarlig olägenhet atl stanna
kvar i landet i avvaktan på rättegång, brukar reseförbud inle meddelas.
Om
en utlänning som tillfälligt vistas i Sverige döms lill frihetsstraff här i
landet, lorde han i allmänhet vara häktad eller ha reseförbud och i sådani faU
kan straffet verkställas ulan praktisk svårighet. I fall då lagföring här i
landet resulterar i bötesstraff, som är den vanligaste påföljden för
trafikbrott, är det ofta svårt eller omöjligt alt verkställa straffet om
böterna inte betalas frivUligl. Om del kan antas att utiänningen kommer all
dömas till böter, kan verkstäUigheten visserligen i princip säkerstäUas genom
all egendom tas i förvar för kvarstad (26 kap. RB). Man tar dock inte i förvar
sådan egendom som en utländsk lagöverträdare har svårt att avvara, såsom fordon
som han färdas med eller hans reskassa. I första hand anmodas utlänningen atl
frivUligl deponera pengar lill del belopp som kan komma all utdömas.
Straffverkställighet
kan i allmänhet inle ske i gärningsmannens hemland. Inom Norden är det dock
möjligt all verkställa dom på fängelse eller böter i annat land än domslandet
enligl särskild lagstiftning som.är enhetUg för de nordiska länderna (i Sverige
lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.). Denna lag medger verkslällighet i annat
nordiskt land också av godkänt strafföreläggande och föreläggande om ordningsbot.
I
de fall då lagföring inle kan genomföras här i landet kan svensk åklagare
försöka få målet överflyttat lill gärningsmannens hemland för åtal där. Della
förfarande är inle reglerat i lag. Möjligheten atl på della sätt få till stånd
lagföring i hemlandet utnyttjas ofta inom Norden. De nordiska
åklagarmyndigheterna skriftväxlar då direkt med varandra. Överflyttning av åtal
lill land utanför Norden förekommer men sker inte i någon större utsträckning.
Framställning om åtal görs i sådana fall på diplomatisk väg.
Möjligheterna
att få lill slånd lagföring för trafikbrott i annat land än gärningslandet är
f. n, starkt begränsade på grund av alt trafikstraff-rältsUga bestämmelser i
allmänhet inte anses tUlämpliga på förseelser som har begåtts utanför det egna
landels gränser. Det är dessutom en allmänt vedertagen princip i flertalet
länders rättssystem atl utländsk straffrätt inte tiUämpas, Hemlandet och
detta gäller även Sverige måste därför i stor utsträckning vägra att överta
Irafikmål från gärningslandel.
De
svårigheter som jag nu har pekat på för Sveriges del har sin mot-
Prop. 1971:114 48
svårighet
i andra länder. Det har därför visat sig finnas intresse för atl genom
internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och smidigt beivra
trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistelse utanför
hemlandet. För alt underlätta sådant samarbete mellan de europeiska länderna
har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbroll.
Konventionen öppnades för undertecknande den 30 november 1964.
I
konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom
beträffande sådani brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan
konventionsslat (hemvislslaten) än den stat där brottet har begåtts.
Hemvislslaten förpliktas all på begäran av den konvenlionsstat där
trafikbrottet har begåtts (gärningsstalen) pröva frågan om lagföring för
brottet eller all på begäran av gärningsstalen verkställa dom som har meddelats
i den staten.
Konventionen
är tUlämplig på "väglrafikbrolt". I arl. 24 i konventionen
definieras vägtrafikbroll som varje brott vilket är upplaget i en särskUd
förteckning, inlagen i bilaga I till konventionen. I punkterna 13 i
förteckningen upptas brotten vållande lill annans död eller lill kroppsskada i
samband med vägtrafik, smilning från Irafikolycksplals, framförande av fordon
under påverkan av alkohol eller narkotika eller andra ämnen med liknande
verkningar saml framförande av fordon i svårt tröllhelslUlslånd. I punkterna
47 uppräknas sådana trafikförseelser som framförande av motorfordon ulan
trafikförsäkring, underlåtenhet alt följa polismans anvisningar i trafiken
saml överträdelse av bestämmelser om fordons hastighet, dess plats på vägen,
färdriktning, möte, omkörning eller parkering, om fordonsbelysning,
registrering och körkortsinnehav.
I
art. 2 slås fast att framställning om lagföring eller verkställighet av straff
för vägtrafikbroll inle får göras med mindre än gärningen är straffbar enligt
både gärningsstatens och hemvislslatens lagstiftning. Dubbel straffbarhel krävs
sålunda för konventionens tillämpning. Häri torde ligga också att brollel inte
får vara preskriberat enligt någotdera landets lag.
I
arl. 2 föreskrivs vidare all hemvislslatens egen lag skall tillämpas, när den
staten har övertagit lagföring eller verkstäUighet. Konventionen förutsätter
sålunda i första hand all hemviststalens egen trafikstraffrätt har sådant
innehåU att den kan tillämpas på brott som begås utomlands. Men konventionen
förpliktar därjämte hemvislslaten alt i vissa fall lägga de trafikregler som
gäller på gärningsorlen till grund för den straffrättsliga bedömningen.
Bestämmelsen är i denna del begränsad till vissa av de trafikbrott som finns
uppräknade i förteckningen över vägtrafikbroll i bUaga I. Med
"trafikregler" i konventionens mening förslås nämligen enUgt arl. 24
bestämmelser som reglerar ämne som avses i någon av punkterna 47 i
förteckningen. Denna reglering in-
Prop. 1971:114 49
nebär
alt konventionen gör skillnad mellan två typer av trafikbrott. För de
trafikbrott som anges i punkterna 13 i bilaga I skall hemviststalen helt och
hållet tiUämpa sin egen lagstiftning. För övriga trafikbrott som nämns i
bilagan skall hemviststalen använda den objektiva gärningsbeskrivningen i den
utländska trafikregeln men i andra avseenden tillämpa sin egen straff- och
processlagstiftning, såsom i fråga om subjektiva omständigheter och val av
påföljd. Principen atl gärningen skall bedömas med utgångspunkt från
gärningslandets föreskrifter har sålunda inle upprätthållits för samtliga
vägtrafikbrott som omfattas av konventionen. Atl bestämmelserna om straff för sådana
trafikbrott som anges under punkterna 13 (vållande lill annans död i samband
med vägtrafik, trafiknykterhetsbrott m. m.) har undantagils beror på alt de
inte ansetts ha samma tekniska karaktär som övriga trafikföreskrifter ulan
vara grundade på principiella kriminalpoliliska värderingar. Det har därför
föreskrivits atl konvenlionsstaterna i dessa fall skall tillämpa sin egen
straffrätt i full utsträckning.
Arl.
37 i konventionen innehåller särskilda bestämmelser om konvenlionsslaternas
förpliktelser vid lagföring i hemviststaten. Hemviststaten förpliktas att la
emot framställning om lagföring och atl granska framställningen (arl. 3 och 4).
Vid granskningen kan helt diskretionärt prövas vilka ålgärder framställningen
skall föranleda. Av art. 26 framgår atl konventionen inte avser all inskränka
den räll en stat kan ha på grand av sina straffrättsliga jurisdiktionsregler
all ulan särskild begäran beivra trafikbrott som har begåtts utomlands.
När
framställning om lagföring har gjorts, får gärningsstalen inle längre vidta
åtgärder mol gärningsmannen för alt beivra brottet. Gärningsstalen får
emellerlid tillbaka sin behörighet i della hänseende, om hemvislslaten inte
vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstalen återkallar
framställningen på vissa grunder (art. 5).
Bland
bestämmelserna om lagföring i hemvislslaten finns också regler om
åtalspreskription (arl. 6). Sådan preskription avbryts i gärningsstaten den
dag framställning om lagföring avges. I hemvislslaten börjar preskriptionstiden
inte löpa förrän framställningen har lagils emot. Konventionsslat kan
förbehålla sig rätten atl inle godta arl. 6 eller att godla den endasl i viss
del (bUaga II punkt 1 b).
I
arl. 813 i konventionen ges bestämmelser om verkställighet i hemviststaten.
Konventionen ålägger hemviststalen all på begäran verkställa dom eller
administrativt beslut som har meddelats i gärningsstaten. I vissa fall är
överflyttning av verkställighet utesluten enligt konventionen, t. ex. om
gärningsmannen redan har dömts slutgiltigt i hemviststalen för samma gärning.
Hemvislslaten kan vägra verkstäUighet i vissa andra fall, bl. a. om
hemvislslaten beträffande samma gärning redan har beslutat att lagföring inle
skall ske eller om gärningen är föremål för domstols prövning i den staten
(art. 9). När dom som har med-
4
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114
Prop.
1971:114 50
delats
i annan konventionsslat skall verkställas i hemvislstalen, har denna stat i
princip räll att tiUämpa sin egen lagstiftning (art. 8). Har annan påföljd än
böter ådömts, kan påföljden bytas ut mol påföljd som skulle ha ådömts i
hemvislstalen för motsvarande brott. Den nya påföljden skall dock lill sin art
motsvara den tidigare ådömda så nära som möjligt. Konventionen föreskriver
också all maximistraffet i hemvist-landets lag inle får överskridas och all
påföljden inte får göras strängare än den som har bestämls i gärningsstalen.
Vid verkställighet av böter får hemviststaten inte la ul högre belopp än som
kan ådömas för motsvarande brott i den staten (arl. 10 och 11). Genom all
begära verkställighet i hemvislslaten förlorar gärningsstalen sin rätt all
själv verkställa ifrågavarande dom. Gärningsstalen blir på nytt behörig, när
hemvistslalen meddelar all den vägrar verkstäUighet eller all den inte kan
fullgöra verkställigheten (arl. 13).
I konventionens bilaga II pimkt
1 (a) ges konventionsslat möjlighet att göra reservation mol den del av
konventionen som gäller verkställighet i hemvistslalen. Konvenlionsstat kan
sålunda förbehålla sig att över huvud taget inte godla innehållet i denna del
eller alt godla del endasl beträffande vissa slag av påföljder eller
verkställighetsåtgärder.
Konventionen innehåller
också föreskrifter av formell art rörande förfarandet vid framställning eller
mottagande av begäran om lagföring eller verkställighet, rättshjälp,
översättning, rättegångskostnader m.m. (art. 1423). Jag återkommer längre fram
lill dessa föreskrifter.
De
konventionsslater som vanligen baserar sina inbördes förhållanden på enhetlig
lagstiftning eller särskilda ömsesidiga avlal har enligl arl. 27 i konventionen
möjlighet all reglera sina inbördes förbindelser på sådani sätt även i frågor
inom konventionens tiUämpningsområde. Konventionen tillåter sålunda atl dessa
stater kommer överens om atl inle tillämpa konventionen på förhållandet dem
emellan. Europarådels generalsekreterare skall underrättas om sådan
överenskommelse.
Trafikbrotlskonventionen
är öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall
ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre månader efter del atl den
har ratificerats eller godkänts av tre stater. I samband med undertecknande
eUer ratifikation kan förbehåll göras i de avseenden som nämnts i redogörelsen
för art. 6 om preskription och för arl, 813 om verkslällighet i hemvistslalen.
Som
jag inledningsvis har anfört har konventionen hittills undertecknats av 11
medlemsstaler, däribland Danmark, Den har ännu inle ratificerats av andra
stater än Cypern och Frankrike, Konventionen har således inte trätt i kraft.
Inom
Norden har man sedan länge varit angelägen atl få lill stånd en enhetlig
irafiklagstiftning. Den tekniska sidan av lagstiftningen, dvs. trafikregler,
regler om vägmärken o. dyl., behandlas i nordiska vägtrafikkommittén, i vilken
ingår representanter för Danmark, Finland, Nor-
Prop. 1971:114 51
ge
och Sverige. Kommittén har under år 1970 avgett betänkandet (NU 1970: 10)
Vägtrafikregler, reviderat förslag. I förslaget har kommillén bl. a. beaktat
innehåUet i de internationeUa konventioner om vägtrafik och om vägmärken och
signaler som lades fram för undertecknande i Wien hösten 1968. Kommittén
fortsätter sitt arbete.
Även frågan om all beivra
utomlands begångna trafikbrott har en längre tid diskuterats på nordiskt plan.
Överläggningar har förts mellan företrädare för berörda departemeni och
ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige i syfte att harmonisera
lagstiftningen på della område med beaktande av de krav som ställs i den
europeiska konventionen om straff för väglrafikbrolt. Vid överläggningarna enades
man om atl de nordiska ländema bör tillträda konventionen. Man var också enig
om att de nordiska länderna bör reglera sina inbördes förhållanden med stöd av
enhetiig lagstiftning och inle på grundval av konventionen. Även möjligheterna
atl göra förbehåll mot konventionen diskuterades. Man var överens om all de
nordiska länderna bör begagna möjligheten atl göra förbehåll mol den del av
konventionen som gäller verkställighet av dom i hemvistslalen samt mot preskriptionsregeln
i art. 6.
Man
har i Danmark antagit lagstiftning som ansluter lill den överenskommelse som
träffades vid de nordiska överläggningarna och är där beredd alt ratificera
konventionen. Även i Norge finns lagstiftning som gör en ratifikation av
konventionen möjlig.
Efler
avslutandet av de nordiska överläggningarna upprättades inom
juslkiedepartemenlet i november 1970 en promemoria (Ds Ju 1970: 28) ang.
beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m. m. I promemorian förordas
all Sverige tillträder trafikbrotlskonventionen men därvid gör förbehåll i
enlighet med vad de delegerade vid de nordiska överläggningarna förordai. I
promemorian läggs också fram förslag till lagstiftning med anledning av
Sveriges tillträde till konventionen.
Vid
remissbehandlingen av promemorian mötte förslaget all Sverige skall tillträda
konventionen inle någon erinran. Vissa remissinstanser framförde däremot
kritik mot förslagel i vad avsåg förbehåll beträffande konventionens
verkslällighelsdel. De framhöll all trafikförseelser i första hand bör bestraffas
i gärningslandet och om möjligt med användande av etl summariskt förfarande i
stil med del svenska ordningsbotssyslemet. De ansåg dock, all ell sådant
förfarande inle kan bli effektivt, om inle den påföljd som ådöms kan
verkställas i hemlandet. Dessa remissinstanser fann del därför angelägel all
frågan om verkslällighet av utländska domar i trafikmål snarast löses. Några av
dem förordade därför alt Sverige tillträder konventionen även i den del som
avser verkställighetsåtgärder.
Som
jag tidigare har nämnl är Irafikslraffrällen i de flesta länder tillämplig
endasl på brolt som begås inom del egna landels gränser.
Prop.
1971:114 52
Resultatet
har i praktiken blivit en slumpartad behandling av de trafiköverlrädelser som
begås av en trafikant under tillfällig vistelse utanför hemlandet. Frågan om
bestraffning blir i hög grad beroende av om brottet hinner beivras medan
trafikanten är kvar i landet. Det är inte alllid möjligt eUer lämpligt alt
hålla honom kvar i gärningslandel mot hans vilja. Om en utlänning hålls kvar i
avvaktan på rättegång, kan delta vara till stor olägenhet för honom. Ofta kan
en sådan åtgärd framstå som alllför ingripande i förhållande till den begångna
förseelsen. De nämnda förhållandena leder därför lill atl åtskilliga trafikanter
som överträder trafikföreskrifter undgår lagföring och straff.
Europarådskonvenlionen om
straff för vägtrafikbroll syftar i första hand lill all vidga
tillämpningsområdet för nationella straffbestämmelser på Irafikrättens område
så atl även utomlands begångna trafikbrott kan bestraffas i hemlandet. Jag
anser del angelägel alt främja en sådan internationalisering av
Irafikslraffrällen. Man bör öka möjligheterna atl beivra trafikbrott i
lagöverträdarens hemland och därigenom minska antalet fall då utländska
trafikanter helt undgår bestraffning. Della skulle utan tvivel vara till fördel
för trafiksäkerheten. Samtidigt skulle en sådan reform leda lill all man i
färre fall behöver tillgripa drastiska tvångsingripanden mol trafikanter som
under tillfälligt besök i ell land gör sig skyldiga lill trafikförseelser. I
Danmark och Norge har redan fattats beslut om tillträde lill konventionen och
antagils härför nödvändig lagstiftning.
Jag vUl till en början
under hänvisning lill del anförda och i likhet med remissinstanserna biträda
förslaget i departementspromemorian att Sverige tUlträder konventionen såvitt
gäller dess bestämmelser om lagföring av utländska trafikant er. Ett tillträde
från svensk sida till konventionen i denna del kräver lagstiftning i vissa avseenden.
Till denna fråga återkommer jag i följande avsnitt.
En svensk ratifikation av
konventionen aktualiserar frågan om denna bör avse också bestämmelserna om
domsverkställighet eller om Sverige bör utnyttja möjligheten alt göra förbehåll
mol konventionen i denna del. För egen del vUl jag först framhålla, alt jag i
likhet med de remissinstanser som har förordat all sådant förbehåll inle görs
anser det lämpligt och ändamålsenligt atl trafikförseelser i största möjliga
utsträckning beivras i gärningslandet. Sålunda bör i varje fall mindre
allvarliga överträdelser kunna bestraffas i omedelbar anslutning lill
överträdelsen. Jag är medveten om den svaghet som ligger i atl bötesdomar och
förelägganden i allmänhet inle kan verkställas utanför domslandet. Vissa steg i
riktning mot ökade verkslällighetsmöjligheler i internationella förhållanden
har dock lagils. Inom Norden finns samordnad lagstiftning om
straffverkställighet. Om en person med hemvist i Sverige har dömts lill
fängelse eUer böter för brott trafikbrott inbegripna i annat nordiskt
land, kan straffet verkställas här
Prop.
1971:114 53
enligt
den tidigare omnämnda nordiska verkställighetslagen. Motsvarande lagstiftning
finns i de andra nordiska länderna. Vidare bör nämnas all en konvention om
brotlmålsdoms internationella rättsverkningar har utarbetats inom Europarådet
och har öppnats för undertecknande den 28 maj 1970. De tre skandinaviska
länderna har undertecknat konventionen. Danmark har nyligen också ratificerat
den. Konventionen innehåUer allmänna regler om verkställighet av utländsk
brottmålsdom. Den torde få störst betydelse för mera allvarlig brottslighet,
men dess syslem kommer säkerligen atl vara en god lösning även för verkslällighet
av straff för trafikbrott. Jag tänker då särskUl på bötesstraff för mindre,
erkända förseelser. Jag kan sålunda inte dela vissa remissinstansers
uppfattning all del syslem för domsverkställighel som inrättas genom denna
konvention är alllför komplicerat och atl Sverige av den anledningen i stället
bör utnyttja trafikbrottskonventionens verkställighetsregler. Från svensk sida
kommer man atl gemensamt med övriga nordiska länder arbeta för all 1970 års
konvention snarast träder i kraft.
Så
sker när konventionen har ratificerats av tre stater. Det finns anledning
räkna med att ratifikation av denna konvention skall kunna ske i de berörda
nordiska länderna före utgången av år 1972. Också i flera andra medlemsländer
torde man förbereda elt tillträde till konventionen.
Under
nu angivna förhållanden och då man i både Danmark och Norge lorde komma all
göra förbehåll mot trafikbrottskonventionens verkställighelsregler anser jag
övervägande skäl tala för all elt sådant förbehåll görs även från svensk sida
och all frågan om internationell verkstälUghet av broltmålsdomar i allmänhet
blir löst i ell större sammanhang i samband med all förslag till lagstiftning
grundad på 1970 års europeiska konvention i ämnet läggs fram. Det
förberedelsearbete i det avseendet som sedan någon lid pågår inom
justitiedeparlemenlet är redan långt framskridet, och i Danmark har sådan
lagstiftning redan genomförts.
Som
jag tidigare har nämnl finns i art. 6 i trafikbrotlskonventionen regler om
beräkning av preskriptionslid för trafikbrott i fall då lagföring flyttas från
en konventionsslat lill en annan. Reglerna innebär all tiden för
åtalspreskription förlängs i både gärningsstalen och hemvistslalen, när
framställning om lagföring görs. Konventionsslat kan göra förbehåll mol denna
arlikel.
Enligt
min mening bör liden för åtalspreskription i Irafikmål inle förlängas enbart
därför all lagföringen skall äga rum i hemlandet i stället för i
gärningslandel. Jag ansluter mig därför i likhet med remissinstanserna till
den ståndpunkt i denna fråga som intogs av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna
och föreslår sålunda atl Sverige gör förbehåll mol arl. 6,
Förslaget
i departementspromemorian att konventionen inle skall
Prop. 1971:114 54
vara
tillämplig på trafikbrott som har begåtts inom Norden grundar sig på en rekommendation
av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningama och har inle mött
någon kritik under remissbehandlingen. I den danska och norska lagstiftning
som har antagils för all möjliggöra Danmarks resp. Norges tillträde lill
konventionen har undantag gjorts för internordiska förhållanden.
Även
jag biträder promemorieförslaget i denna del. Jag förordar sålunda all Sverige
i samband med ratifikation av konventionen avger förklaring enligl arl. 27 all
konventionen inle skall tillämpas i förhållandel mellan Sverige och de övriga
nordiska länder som har tillträtt eller tillträder konventionen.
Arl.
19 i konventionen reglerar frågan om översättning av framställningar och andra
handlingar som rör konventionens tiUämpning. Avsändarstaten kan i princip
använda sitt eget språk. Konventions-stal kan dock förbehålla sig räll atl
kräva all handlingama skall ål-följas av översättning antingen lill dess eget
språk eller lill något av Europarådets officiella språk franska eller
engelska eller det av dessa språk som staten anger. Elt sådani förbehåll ger
övriga konventionsslater ratt atl ställa motsvarande krav. Liknande
översättningsregler finns i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp
i brottmål. När Sverige tiUträdde rältshjälpskonvenlionen, gjorde man från
svensk sida del förbehållet atl handlingar som skall ligga till grund för bevisupptagning
vid svensk domstol skall vara översatta lill svenska språket. Del ansågs
däremot inle påkallat alt delgivningshandlingar från utlandet skall åtföljas av
översättning. Sverige har dock förbehållit sig att inle verkställa delgivning
av handling som inle är översall till svenska språket i andra fall än då
mollagaren frivilligt lar emot handlingen (prop. 1961: 48 s. 14).
Vid
övervägande hurvida man från svensk sida bör göra förbehåll mol
trafikbrottskonventionens bestämmelser om översättning av handlingar utgår jag
från all Sverige avger förklaring enligt arl. 27 alt konventionen inte skall
tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater. Frågan kan
således bedömas ulan hänsynstagande till behovet av översättning av handling
från annat nordiskt språk.
I
etl senare avsnitt kommer jag atl föreslå atl framställning från utomnordisk
stat om lagföring bör gå via utrikesdepartementet. För utrikesdepartementets
handläggning i ärendet lorde del i allmänhet inte vara nödvändigt atl
framställningen och övriga handlingar är översatta lill svenska eller till
något av Europarådets officiella språk. Om framställningen inle genast
avvisas, bör ärendet föras vidare lill åklagarmyndighet för eventueUt
ytterligare utredning saml prövning av åtalsfrågan.
För
ärendets fortsatta behandling inom polis- och åklagarväsendet samt vid
domstolarna bör framställning från utomnordisk stat jämte övriga handlingar i
sådani ärende åtföljas av översättning. Jag anser det
Prop.
1971:114 55
dock
inle nödvändigt alt kräva översättning uteslutande lill svenska. Berörda
svenska myndigheter bör i stor utsträckning kunna handlägga ärendena på gmndval
av en översättning till engelska språket. De delar av handlingarna som skall
delges den misstänkte, användas som bevismaterial o. dyl. får sedan här i
landet översällas till svenska språket.
Om
man från svensk sida kräver översättning till svenska eller engelska språket, kan
motsvarande krav ställas från konventionsslat lill vilken Sverige gör
framställning om lagföring. I sådana fall måste över-sältningskoslnaderna
beaktas vid övervägande av frågan huruvida framställning bör göras.
Framställning som medför höga översällningskosl-nader bör givelvis inle göras i
fråga om bagalellförseelser.
Jag
föreslår sålunda atl Sverige i förklaring enligl arl. 19.2 förbehåller sig
räll att kräva att framställning från utomnordiskt land om lagföring och
därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning lill svenska eller
engelska språket.
7.1.2
Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands
Som
jag tidigare har nämnl krävs lagstiftning för all Sverige skall kunna tillträda
trafikbrotlskonventionen. Elt tillträde till konventionen med de förbehåll
som jag har angett i avsnitt 7.1.1 kommer att medföra förpliktelse för
Sverige alt la emot framställning från utomnordisk konventionsslat om
lagföring i Sverige av person med hemvist här i landet för trafikbrott som han
har begått i den staten. Konventionen ger samtidigt möjlighet för vederbörande
svenska myndigheter alt lill utomnordisk konventionsslat göra framställning om
lagföring i den staten av person med hemvist där för trafikbrott som han har
begått här i landet. Såvitt gäller framställningar av sist angivet slag krävs
inle någon svensk lagstiftning för all Sverige skall kunna tillträda konventionen.
De föreskrifter om förfarandet vid sådana framställningar som kan behövas lorde
kunna meddelas i administrativ ordning. Däremot föranleder konventionen vissa
lagstiftningsåtgärder tUl uppfyllande av Sveriges förpliktelse atl ta emot
utländska framställningar.
Konventionens
bestämmelser i denna del förutsätter atl varje konventionsstats
strafflagstiftning har sådant innehåll att lagföring för de trafikbrott som
omfattas av konventionen kan ske i den stat där gärningsmannen har sitt
hemvist. Svensk domstols behörighet i straffrättsligt hänseende regleras i 2
kap. BrB. Enligl detla kapitel gäller som huvudregel alt svensk medborgare
eller utlänning med hemvist här i landet kan dömas enligt svensk lag och vid
svensk domstol för brott som har begåtts utom Sverige. Även brott begånget
utomlands av utlänning som inte har hemvist i Sverige faller i vissa fall under
svensk jurisdiktion. Konventionens bestämmelser avser emellertid endast brott
begånget av den som har hemvist i den anmodade staten. De svenska
behörighels-reglerna är alltså vidsträcktare än konventionen kräver. Jag
förutsätter
Prop. 1971:114 56
härvid
att begreppet hemvist i konventionen kan anses ha samma innebörd som i 2 kap.
BrB. Det finns ingenting i konventionens föreskrifter som talar mol elt sådani
anlagande.
Ett
utomlands begånget irafUcbroll av det slag som omfattas av konventionen kan
emellertid bestraffas i Sverige av behörig svensk domstol endast under
förutsättning atl gärningen är straffbar enligl svensk lag. Del är därför
nödvändigt atl undersöka i vilken utsträckning bestämmelser i svensk lag om
straff för sådana gärningar som anges i bilaga I till konventionen är
tUlämpliga på gäriungar begångna utomlands.
Vissa
av de gärningar som anges i bilaga I utgör förfaranden som enligl svensk lag
är all hänföra lill brottsbalksbrott, nämligen vållande lUl annans död (3 kap.
7 § BrB) och vållande lill kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § BrB).
Ifrågavarande straffbestämmelser i svensk lag lorde i enlighet med allmänna
grundsatser om allmän svensk strafflagstiftnings liUämplighel i rummet ulan
vidare vara tillämpliga på gärningar som har begåtts utomlands.
Beträffande
vissa brott i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott (TL) har
rättsläget klarlagts genom några av högsla domstolen (HD) under senare år
meddelade domar. Sålunda har HD ansett bestämmelserna om vårdslöshet i trafik,
rattfylleri och smilning (1 §, 4 § 1 mom. och 5 § TL) vara tillämpliga också på
brott som har begåtts utomlands (NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596).
Rallonykterhetsbe-stämmelsen i 4 § 2 mom. TL har HD däremot anselt vara avsedd
alt gälla endast gärningar som har begåtts i Sverige (NJA 1967 s. 409).
I
övrigt saknas prejudicerande avgöranden i fråga om Irafikförfatl-ningamas
tillämpning utomlands. Man lorde dock närmast böra ulgå från att svenska
straffbestämmelser för trafikbrott i princip endasl gäller brolt som har
förövats i Sverige. Det betyder, alt del stora flertalet av de ttafikförseelser
som räknas upp i konventionens förteckning i bilaga I och som i allmänhet har
sin motsvarighet i bestämmelser i TL, vägtrafikförordningen (1951: 649; VTF)
eUer av Kungl. Maj:t eller av annan myndighet med slöd av VTF meddelade
föreskrifter, förordningen (1960: 134) om mopeder saml lagen (1929: 77) om
trafikförsäkring å motorfordon inte f. n. kan bli föremål för lagföring i
Sverige. Såvitt gäller trafikförseelser av della slag krävs således vid elt
svenskt tillträde tUl konventionen all tillämpningsområdet för den svenska lagstiftningen
utvidgas.
I
departementspromemorian har i enlighet härmed lagts fram förslag tiU "Lag
om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket". Vid utformningen
av lagförslaget har utgångspunkten varit all samtiiga de trafikbrott som anges
i förteckningen i bUaga I lill konventionen skall kunna bestraffas här i
landet, även när de har begåtts utomlands. De gärningar som närmast är atl anse
som vållande lill annans död eller vållande tiU kroppsskada eller sjukdom och
som redan nu kan bestraf-
Prop. 1971:114 57
fas
i Sverige även när det har begåtts utomlands omfattas emellerlid inte av
lagförslaget.
Enligl promemorieförslaget
skall tillämpningsområdet för TL i dess helhet utvidgas liU alt omfatta även
gärning som har begåtts utom riket (1 §). Vidare föreslås, atl bestämmelse om
straff för överträdelse av föreskrift i VTF eller föreskrift som meddelats med
stöd av denna förordning eller överträdelse av föreskrift i mopedförordningen
skall till-lämpas också i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsidosatt
motsvarande föreskrift i gärningslandel (2 §). Beträffande trafikförsäkringslagen,
som berörs av konventionen endasl i vad avser bestämmelser om framförande av
motorfordon för vilket inle finns trafikförsäkring, föreslås att endast sådan
föreskrift i lagen som avser förbud mol brukande av motorfordon ulan
föreskriven försäkring får sill tUlämpningsområde utvidgat på detla sätt (2 §).
Förslagel innebär sålunda atl nu angivna föreskrifter i svensk lag blir
tillämpliga också på förseelser som begås utomlands, under förutsättning atl
gärningsmannen genom förseelsen har åsidosatt en på gämingsorten gällande
trafikregel som är identisk med eller kan sägas utgöra en motsvarighet till
den aktuella svenska trafikföreskriften. Genom en sådan konstruktion kommer
enligt promemorian Sverige all uppfylla kravet i arl. 2.2 i konventionen att
vid lagföring i hemvisllandel endasl de trafikregler får beaktas som gällde på
gärningsorlen.
Promemorieförsiaget i
denna del omfattar således i och för sig fler trafikförseelser än som anges i
konventionens bilaga I. A andra sidan kan del länkas förekomma föreskrifter i
utländsk trafikrält av sådant slag som anges i bilaga I till konventionen men
som inle har någon motsvarighet i de författningar som enligl 2 §
promemorieförslaget skall gälla också utomlands begångna förseelser. Av
konventionen följer atl även överträdelser av sådana föreskrifter skall i
vissa fall kunna beivras i Sverige. Vid de nordiska överläggningarna
förutsattes atl i eltvart av de nordiska ländema skulle införas bestämmelse av
innebörd, att den som, ulan alt kunna ådömas ansvar enligt inhemsk straffbestämmelse,
i annat nordiskt land överträder en där gällande föreskrift av sådani slag som
anges i punkterna 47 i bilaga I till konventionen skall dömas till ansvar, och
att denna bestämmelse skulle göras tiU-lämplig också i fråga om förseelse
begången i annan konventionsstat. I enlighet härmed upptar promemorieförslaget
deb i 3 § föreskrift all den som i Danmark, Finland, Island eller Norge
överträder där gällande föreskrift av nyss angivet slag i lagrummet
uppräknas uttömmande de förseelser det är fråga om utan atl kunna ådömas
ansvar enligl 1 eller 2 § skall dömas lill böter, högst 500 kr, dels i 4 §
bestämmelse atl Kungl. Maj:t efler överenskommelse med annan främmande stal än
Danmark, Finland, Island eller Norge kan förordna att 3 § skaU äga motsvarande
tillämpning i fråga om gärning som begås i den
Prop. 1971:114 58
staten.
Förslaget förutsätter att Kungl. Maj:t i samband med Sveriges ratifikation av
trafikbrotlskonventionen meddelar förordnande enligl 4 § med avseende på
utomnordiska konventionsslater.
Vid
remissbehandlingen av promemorian har så gott som samtliga remissinstanser
godtagit den laglekniska lösning som föreslås i promemorian. Kritik har dock
riklats mol enskildheter i förslaget. Sålunda har de flesta remissinstanser
motsatt sig en ordning som innebär all en person kan lagforas här i Sverige för
förseelse som var straffri enligl den lag som gällde på gärningsorten. I övrigt
har vissa remissinstanser avstyrkt en generell utvidgning av det geografiska
tillämpningsområdet för andra Irafikförfaltningar än TL. Bland andra
trafikmålskommittén anser, atl utomlands begångna trafikbrott inte bör
kriminaliseras i större utsträckning än som behövs för tillträde lill
konventionen, och varnar för en inflation i slraffsladganden. Några
remissinstanser ifrågasätter om inle Sverige bör med slöd av arl. 25 i
konventionen förklara all konventionen för svensk del inte är tillämplig på
sådana trafikbrott som kan bedömas som rena bagalellförseelser. Elt par
remissinstanser anser, atl 2 § TL, som innehåller bestämmelser om straff för
väglrafikant som hindrar eller stör trafiken, inle bör göras generellt
tillämplig utomlands. I elt remissyttrande hävdas, atl den föreslagna påföljden
för överträdelse av 3 § lagförslaget, böter högst 500 kronor, är ett för
lindrigt straff för vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar.
I likhet med majoriteten
av remissinstanserna biträder jag förslaget i promemorian all av konventionen
föranledda bestämmelser tas upp i en särskild lag om straff för trafikbrott som
har begåtts utomlands.
Som förut nämnts måste
efter Sveriges tillträde till konventionen vissa bestämmelser i svenska
Irafikförfaltningar kunna tUlämpas också på brott begångna i övriga
konventionsslater. I första hand är della fallet med reglerna i TL om
vårdslöshet i trafik (1 §), olovlig köming (3 §), rattfylleri och
rallonyklerhel (4 §) samt s. k. smitning från olycksplats (5 §). I rättspraxis
har dessa bestämmelser med undanlag av bestämmelsen i 4 § 2 mom. om
rallonyklerhel ansetts gälla även i fråga om utomlands begångna gärningar. En
föreskrift om all sistnämnda bestämmelse äger tillämpning också på förseelser
begångna i övriga konventionsslater är således nödvändig. Del synes dock
lämpligt all en sådan föreskrift får omfatta samtliga nyss angivna brott. Den
bör emellerlid då i enlighet med vad som föreslagits i promemorian och i princip
godtagits av remissinstanserna få generell gUtighet och avse alla utomlands
begångna gärningar.
Enligt
promemorieförslaget skall den aktuella bestämmelsen avse TL i dess helhet och
således omfatta också föreskriften om hinder i trafik i 2 § TL, trots att detla
inte påkallas av hänsyn till konventionen. Delta har kritiserats under
remissbehandlingen. För egen dd kan jag visserligen medge alt bestämmelsen
närmast har karaktären av ren ordnings-
Prop.
1971:114 59
föreskrift, men jag anser det likväl inle finnas
tillräcklig anledning att i detla sammanhang göra undanlag för denna
bestämmelse i TL och biträder sålunda promemorieförsiaget i denna del. Som
har föreslagils i promemorian bör bestämmelsen om TL:s tillämplighet i fråga om
utomlands begångna gärningar tas upp i 1 § i den nya lagen.
Vid sidan
av de trafikförseelser som i svensk rätt bestraffas med slöd av TL nämns i
bilaga I lill konventionen vissa förseelser som i Sverige är straffbelagda i
VTF, mopedförordningen eller trafikförsäkringslagen.
Vad angår
brott mot trafikförsäkringslagstiftningen föreslås i promemorian all den
svenska lagens tillämpningsområde utvidgas endasl såvitt avser bestämmelsen om
förbud mol brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring. En sådan
utvidgning av lagens tUlämpningsområde är påkallad av konventionens
föreskrifter. I övrigl saknas del enligt min mening anledning all göra
Irafikförsäkringslagens straffbestämmelser tillämpliga på utomlands begångna
förseelser. I likhet med remissinstanserna godtar jag därför
promemorieförsiaget i denna del.
I fråga om
övriga nyss nämnda Irafikförfaltningar föreslås i promemorian, all samtliga
straffbestämmelser i dessa författningar och således inte bara sådana som
avser i konventionsbilagan angivna trafikförseelser blir tillämpliga på
utomlands begångna gärningar ulan atl del sker någon begränsning till gärningar
i konventionsslalerna. Vissa remissinstanser har invänt, alt en generell
utvidgning av del geografiska tillämpningsområdet för berörda
Irafikförfaltningar kan befaras leda till atl Sverige får mottaga en mängd
framställningar om lagföring för trafiköverlrädelser av bagatellartad karaktär.
Förslagel har också ansetts innebära en alltför långtgående kriminalisering av
trafikförseelser.
Dagens
livliga internationella samfärdsel kräver en ökad harmonisering av de olika
staternas trafikregler. Arbete med sådant syfte pågår också på både nordiskt
och ell bredare internationellt plan. På grund av utvecklingen mot en allt
livligare landsvägstrafik över gränserna bör trafikbrott inte längre behandlas
som förseelser enbart mot nationella ordningsregler. Visserligen bestäms
innehållet i trafikregler i stor utsträckning efter förhållandena på den plats
där de skall gälla, men regleringen i olika länder har å andra sidan många
gemensamma drag. Med hänsyn till den ökade inlernalionella vägtrafiken är del
angelägel all de straffbestämmelser som finns i staternas inhemska
Irafiklagstiftning i större utsträckning än som f. n. är fallet görs
tillämpliga också på utomlands begångna handlingar. En sådan åtgärd är elt
viktigt led i arbetet på all göra Irafiklagstiftningen effektiv. Del förslag
som har lagts fram i promemorian syftar till all åstadkomma ökad effektivitet i
detta hänseende. Genom att nu förevarande författningars straffbestämmelser
görs generellt tiUämpliga på utomlands begångna trafikförseelser vinner man
också atl det inle behöver uppstå någon osäkerhet om vilka bestämmelser i
författningarna som har sådan räckvidd. Jag vUl
Prop. 1971:114 60
vidare
nämna, alt den nyligen antagna danska lagstiftning som möjliggör Danmarks
tillträde lill Irafikbrottskonventionen i della avseende har fått den
utformning som för svensk del föreslås i promemorian. Straffbestämmelserna i
den danska faerdselsloven har sålunda på motsvarande sätt gjorts generellt
tiUämpliga på handlingar som begås i utlandet. I Norge lorde en motsvarande
reglering blir genomförd i en nära framlid.
Med anledning av vissa
remissinstansers farhågor för att promemorieförsiaget skall leda lUl en mängd
framställningar lill Sverige om lagföring för bagalellförseelser vill jag
framhålla, atl sådana framställningar i praktiken inte lorde komma alt belasta
del svenska rättsväsendet i någon högre grad, eftersom gärningsstatens
kostnader för översättning m. m. i flertalet sådana fall lorde komma atl bli
orimligt höga i förhållande lill gärningsstatens intresse av atl trafikanten
blir lagförd. De beräknade kostnaderna för ell måls överflyttande lill
hemvisllandel för lagföring lorde sålunda komma atl tjäna som en naturlig
regulator av strömmen av framstäUningar om åtal för bagalellförseelser. Vidare
bör erinras om den möjlighet Kungl. Maj:t och efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande RÄ har alt med slöd av 2 kap. 5 § BrB underlåta alt meddela
åtalsförordnande för utom riket begånget brolt, när brottets bagatellartade
karaktär gör all åtal inle kan anses påkallat. Allmän åklagare kan också
utnyttja reglerna om åtalsunderlåtelse och därigenom medverka lill atl
lagföring här i landet av trafikanter som utomlands gjorl sig skyldiga till
endasl bagatellartade trafikförseelser inle sker i onödigt stor omfattning och
framför allt inte kommer till stånd när lagföring skulle medföra orimliga
utredningskostnader.
Jag
kan inle heller dela Irafikmålskommitléns uppfattning att promemorieförsiaget
i denna del innebär en onödig kriminalisering av trafikförseelser. En
förutsättning för lagföring för de utomlands begångna förseelser som avses här
är alt den trafikregel som överträtls har en motsvarighet i svensk
trafikstraffrätt. Förslagel innebär således i princip inte all man i svensk
rält utvidgar del straffbara området. Å andra sidan kommer en ändring i svensk
lag som innebär en avkriminalisering automatiskt alt slå igenom också inom den
nya lagens område.
Jag föreslår i enlighet
med del anförda, atl bestämmelserna om straff för överträdelse av
trafikföreskrift i de i det föregående nämnda författningarna jämte nyss
angivna straffbestämmelse i trafikförsäkringslagen i princip görs tiUämpliga
även i fråga om gärning som har begåtts utomlands utan all del sker någon
begränsning till gärningar i konventionsslat. En bestämmelse i ämnet bör såsom
har föreslagits i promemorian las upp i 2 § i den nya lagen.
Som jag tidigare har nämnt
kräver trafikbrotlskonventionen, att konventionsslat vid lagföring för sådan
förseelse som nämns i punkterna 47 i bilaga I lUl konventionen skall beakta de
materiella trafikregler
Prop.
1971:114 61
som
gäller på gärningsorlen. Del är också tydligt all när det gäller trafikförseelser
av detla slag liksom över huvud laget förseelser mol bestämmelserna i nyss
angivna svenska trafikförfatlningar del inle kan komma i fråga alt bestraffa en
utomlands begången förseelse annat än i fall då denna innefattar överträdelse
av en motsvarande föreskrift i lagen på gärningsorlen. I 2 §
promemorieförsiaget har i enlighet härmed angetts atl de ifrågavarande svenska
straffbestämmelserna skall tillämpas endast i fråga om sådan utomlands begången
gärning varigenom en motsvarande trafikföreskrift i gärningslandet har
åsidosatts. Förslagel har i denna del inle rönt några erinringar under
remissbehandlingen och även jag biträder förslagel. I specialmotiveringen
återkommer jag till frågan om den närmare innebörden av uttrycket
"motsvarande föreskrift".
Jag
har tidigare nämnt att del i promemorieförslaget finns särskilda
straffbestämmelser för överttädelse av utländsk trafikföreskrift, som inle har
någon motsvarighet i svensk lag. De föreslagna bestämmelserna är föranledda
dels av önskemålet atl få lill slånd gemensam nordisk lagstiftning om
lagföring av trafikförseelser inom Norden, dels av konventionens krav alt
överträdelse av föreskrift angående sådana förhållanden som anges i punktema
47 i konventionens bilaga 1 skall kunna bestraffas i hemvistslalen även om
det i denna stats lag inle finns någon motsvarande föreskrift.
Förslaget
i denna del har inle mött andra invändningar under remissbehandlingen än all
det föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, av en remissinstans har
ansetts vara för lågt i fråga om vissa av de förseelser som bestämmelsen
omfattar.
Bestämmelsen
i 2 § promemorieförslaget kommer atl gälla endast fall då den utländska
trafikregel som har överträtls har sin motsvarighet i en svensk
trafikföreskrift. Europarådets medlemsstater har visserligen i stor
utsträckning samma eller likartade trafikregler, men inom de områden som berörs
i punkterna 47 i konventionens bilaga I finns bestämmelser i andra
medlemsstaters Irafiklagstiftning som inte har någon motsvarighet i svensk
rält. För all Sverige skall kunna uppfylla konventionens krav att hemvistslalen
skall ha möjlighet alt lagfora en trafikant också när denne i annan
konventionsslat har överträtt en trafikregel som inle har någon motsvarighet i
hemvistslalen bör 2 § promemorieförslaget, som också har föreslagils i
promemorian, kompletteras med föreskrifter om straff i viss fall för
överträdelse av sådan utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet bland
de svenska trafikreglerna.
Som
framhållits i promemorian behöver dessa straffbestämmelser inle omfatta körning
ulan giltigt körkort (punklen 7 i konvenlionsbi-lagan), eftersom 3 § TL, som
innehåller straffbestämmelsen om olovlig körning, enligt 1 § i den nya lagen
kommer all bli generellt tillämplig
Prop.
1971:114 62
på gärning som begåtts utomlands. 3 § TL i sin lur
hänvisar indirekt till andra rättsregler beträffande frågan vilka fordon som är
körkorts-pliktiga och vilka personer som är behöriga att framföra sådana
fordon. 1 § nya lagen innebär följaktiigen atl del för straffbarhel i fråga om
utomlands begången olovlig körning inle krävs annat än atl gärningen står i
strid med de körkorlsregler som gäUde på gämingsorten. Härigenom får
konventionens krav på all hemvistslalen även vid lagfö ring för olovlig
körning skaU beakta "trafikreglerna" på gärningsorten anses
uppfyllda.
Jag godtar promemorieförsiaget atl nu berörda
straffbestämmelser skall vara omedelbart tUlämpliga på gärningar som begås i
annat nordiskt land och all del i övrigl skall ankomma på Kungl, Maj:l atl i
enlighet med avlal med främmande stal förordna all bestämmelsen skall
tillämpas också i förhållande till den staten. En grundläggande bestämmelse
för internordiska förhållanden bör las upp i en särskild paragraf (3 §) och en
fullmaklsbestämmelse av angivet slag i en efterföljande paragraf (4 §).
Av den föreslagna lagens konstruktion följer, atl den nu
berörda bestämmelsen i 3 § blir subsidiär i förhållande lill 1 och 2 §§.
Till-lämpningsområdet för 3 § lorde därför bli begränsat till specialregler för
mera bagalellarlade förseelser. Under dessa förhållanden kan jag inle dela
uppfattningen all del föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, är för
lågt. Med en sådan straffskala lorde man å andra sidan inle behöva befara all i
något fall strängare straff kommer all utdömas än som skolat följa på
gärningen, om lagföring hade skell i gärningslandet eller om ansvar hade ådömts
enligl 2 § i den nya lagen. Också i fråga om straffskalan biträder jag därför
promemorieförslaget.
Svensk rält intar den principiella ståndpunkten all
svenska straffbestämmelser skall tillämpas i fråga om utomlands begången
gärning oberoende av om denna var straffbar enligt den lag som gällde på
gärningsorlen. Del uppställs m. a. o. inte något allmänt krav på s. k. dubbel
straffbarhel. Trafikbrotlskonventionen innehåller visserligen en bestämmelse
om dubbel straffbarhel (arl. 2.1), men denna innebär endasl alt
konventionsslat inle får göra framställning om lagföring med stöd av
konventionen i fall då gärningen inle är straffbar både i det egna landet och i
hemviststaten. Bestämmelsen utgör sålunda inte något hinder för domstol i
konvenlionsstat atl döma till ansvar för utom-lan',I> begånget trafikbrott,
när dubbel straffbarhel inle föreligger,
1 promemorian har övervägts, om det för utomlands begångna
tra-fililjroll bör i den svenska lagen föreskrivas atl ansvar får ådömas här i
landet endasl om gärningen var straffbar också enligl lag som gällde på
gärningsorlen. Därvid har anförts, all en bestämmelse av sådani slag skulle
utgöra en nyhet i svensk rätt och skulle innebära ett principiellt
ställningstagande på ell snävt avgränsat område till etl problem som
Prop. 1971:114 63
har
betydligt större räckvidd. Stötande konsekvenser av att krav på dubbel
straffbarhel inle uppställs i fråga om Irafiklagstiflningen skulle enligl
promemorian kunna förhindras genom den särskilda åtaisprövning som i regel
skall ske enligt 2 kap. 5 § BrB vid utomlands begångna brott. Övervägandena
utmynnar i uppfattningen atl man inte nu bör göra en särreglering på
Irafikstraffrällens område av frågan om dubbel straffbarhel.
Promemorieförslaget innebär i enlighet härmed, atl svensk medborgare eller
utiänning med hemvist i Sverige kan dömas till ansvar för utomlands begången
överträdelse av sådan trafikföreskrift som anges i lagförslaget, även när
överträdelsen inle var straffbelagd enligl lagen i gärningslandel. Förslagel
får betydelse i fråga om sådana av den nya lagen omfattade brott som enligt
hittiUs gällande grundsatser inte ansetts över huvud laget vara omfattade av
svensk strafflagstiftning när de begås utomlands. Av särskUd betydelse är
frågan om dubbel straffbarhet vid rattonykterhet, eftersom motsvarighet lill
detla brott saknas i åtskilliga främmande länder.
Förslagel
i promemorian atl i viss del utvidga den svenska trafik-straffrätten all gälla
även brott som begås utomlands utan atl samtidigt SläUa upp krav på dubbel
straffbarhel har starkt kritiserats av de flesta remissinstanserna. Del har
därvid framhållits bl. a. alt allmänheten skulle få särskilt svårt all förslå
all de svenska reglerna om rattonykterhet skulle gälla även i fall då
förfarandet var slraffritt på gärnings-orten. Man har inte anselt, all särskUd
åtaisprövning enligt 2 kap. 5 § BrB kan ersätta en regel om krav på dubbel
straffbarhel. Elt par remissinstanser anser att en regel om dubbel
straffbarhel är särskilt angelägen även när del gäller smilning från
Irafikolycksplals.
För egen del anser jag i
och för sig alt starka skäl lalar för all frågan om dubbel straffbarhel i dess
helhet las upp lill en förutsättningslös prövning med sikte på en reglering av
spörsmålet inle bara för trafik-straffrättens del ulan inom straffrätten över
huvud tagel. Så kan emellerlid av naturliga skäl inle ske i della sammanhang.
Frågan kan däremot komma all aktualiseras i samband med övervägandena rörande
Sveriges tillträde till 1970 års konvention om brotlmålsdoms internationella
rättsverkningar. Ell ställningstagande lill problemet i hela dess vidd
förutsätter ell föregående utredningsarbete. Resultatet av etl sådani arbete
bör inle onödigtvis föregripas, och från den synpunkten kan man hysa tvekan om
lämpligheten av alt nu genomföra en specialreglering på del begränsade område
som trafikstraffrälten utgör.
Från
sakliga synpunkter måste dock den kritik som har framförts mol promemorians
förslag i denna del anses tungt vägande. Förslaget kan få ogynnsamma
konsekvenser i vissa faU. Särskilt när del gäller rattonyklerhelsbroltet inger
del betänkligheter att undantagslöst tillämpa TL:s straffbestämmelser också i
faU då lagen på gämingsorten över huvud laget inte straffbelägger della slags
förseelser. I denna del inne-
Prop. 1971:114 64
bär
förslagel dessutom en avvikelse från HD:s ståndpunkt i del tidigare anmärkta
rällsfallet NJA 1967 s. 409. Trafikbrotten har över huvud taget en speciell
karaktär och har typiskt sett särskUl stark anknytning till den ort där de
begås. Jag kan under dessa förhållanden inle finna att del möter några större
betänkligheter eller innebär något äventyrligt föregripande av framtida
slällningslaganden alt i förevarande lag införa en generell bestämmelse om krav
på dubbel straffbarhel när del gäller lagföring här i landet för sådana
gärningar som omfattas av lagen. Jag förordar därför alt en sådan bestämmelse
tas upp i en särskUd paragraf i den nya lagen (5 §).
7.1.3
Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av trafikbrotlskonventionen
Den
med anledning av etl svenskt tillträde till konventionen här föreslagna nya
lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands aktualiserar frågan
om behovet av följdändringar i annan lagstiftning.
I 80
§ 2 mom. vägtrafikkungörelsen (1951: 743) finns föreskrifter om skyldighet för
bl. a. domstol alt sända underrättelse lill körkorlsregistrel, när
körkorlsinnehavare fällts liU ansvar för vissa förseelser. I promemorian
föreslås all dom, varigenom trafikant enligt 3 § den föreslagna lagen har
dömts för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, vilken saknar motsvarighet
här i landet, inle skaU rapporteras liU körkortsregislrel men atl uppgift lill
registret skall lämnas i vanlig ordning om dom, varigenom någon med slöd av 1
eller 2 § i den föreslagna lagen har bestraffats här i landet för trafikbrott
utomlands. En remissinstans anser all underrättelseplikt bör föreligga också
när körkorlsinnehavare har dömts enligt 3 § i den föreslagna lagen.
För
egen del ansluter jag mig liU promemorians förslag alt skyldigheten all sända
underrättelse till körkortsregister inle skall föreligga i fråga om ådömt
straff för brott mot 3 § den nya lagen. Nu angivna begränsning i
underrättelseskyldigheten föranleder ändring i 80 § 2 mom.
väglrafikkungörelsen. Frågan om denna ändring lorde senare komma all anmälas av
chefen för kommunikationsdepartemenlet. Utöver vad nu sagls synes den nya
lagen inte föranleda några följdändringar i annan lagstiftning.
Etl
svenskt tillträde till Irafikbrottskonventionen ger emellerlid anledning alt
undersöka behovet av ändringar i processlagstiflningen.
Konventionen
medför förpliktelse för hemvislslaten all la emot och granska varje
framställning om lagföring. Därefter slår emellerlid hemvislstalen fri all
vidta de ålgärder som föreskrivs i den inhemska lagstiftningen (arl. 4).
Framställning om lagföring behöver således inle nödvändigtvis leda till åtal,
utan hemvislslatens myndigheter kan t. ex.
Prop. 1971:114 65
lägga
ner förundersökningen eller besluta att inte väcka åtal. Konventionen
föranleder följaktligen i denna del inte några lagändringar.
Konventionen
drar upp vissa gränser för gärningsstatens befogenheter, när framställning om
lagföring har skell. Gärningsstalen får då inle längre vidta åtgärder för
lagföring av gärningsmannen. Denna räll återfås, om hemvistslalen meddelar att
den inle har vidtagit någon åtgärd med anledning av framställningen.
Gärningsstalen får också tillbaka rätlen, om framställningen återkallas på
grund av senare inträffade omständigheter och återkallelsen sker innan
förhandling i målet har inletts i första instans i hemvislslaten (art. 5).
Enligl
20 kap. 6 § RB är åklagare i princip skyldig att åtala för brott, som hör under
allmänt åtal. Faslän frågan inte har reglerats i lag förekommer del emellertid
redan nu all åtal för brott som har begåtts i Sverige och har föranlett
förundersökning här "överförs" till och väcks i främmande stal där
gärningsmannen har sill hemvist. I faU då så sker, torde få anses att
åtalsplikten enligl svensk räll är uppfylld.
I
45 kap. 1 § Iredje styckel RB föreskrivs, att nytt åtal inle får väckas mol
den tiUlalade för gärning, för vilken han redan står under åtal. Bestämmelsen
är formellt tillämplig endasl då åtal har väckts vid svensk domstol. I
departementspromemorian uttalas, all svenska åklagare i enlighet med grunderna
för denna bestämmelse i praktiken lorde anse sig förhindrade all väcka åtal
här i landet, när åtal för samma gärning har väckts i annat land efler svensk
åklagares begäran om lagföring där. Enligl promemorian lorde del därför inle
krävas någon lagstiftningsåtgärd med anledning av innehållet i arl. 5 i
konventionen. Några remissinstanser anser dock, all åklagarens befogenheter all
väcka åtal i sådani fall bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse i RB.
Enligl
min mening saknas del anledning atl lagstifta i denna fråga. Den praxis som har
utbildats på grundval av våra nuvarande regler är väl förenlig med
konventionsförpliktelsema enligt art. 5. RÅ har tidigare meddelat särskilda
anvisningar för förfarandet vid begäran om lagföring i annat land (cirkulär C
34). Dessa blir tillämpliga också på framställningar som grundas på
förevarande konvention. I den mån del behövs ytterligare bestämmelser eller
anvisningar kan dessa meddelas i samma ordning. Del kan tilläggas all frågan om
åklagares åtalsplikt utreds av åtalsrättskommittén (Ju 1971: 55), som enligl
sina direktiv också har all uppmärksamma all åtal i viss utsträckning bör kunna
underlåtas på grund av internationella överenskommelser.
I
arl. 7 föreskrivs att handlingar, som har upprättats i gärningsstalen resp. hemvislstalen,
skall ha samma rättsliga verkan i den andra staten som om de hade upprättats av
den statens myndigheter. Med handling avses förundersökningsprotokoll och
liknande. Artikeln synes inte böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd från
svensk sida.
5
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 114
Prop. 1971:114 66
Arl.
14 i konventionen innehåller bestämmelser om vilka handlingar som bör vara
fogade vid framställning om lagföring och verkställighet. Sålunda skall vid
framställning om lagföring fogas bl. a. förhörsprotokoll, utdrag av
brottsregister, skisser och fotografier saml avskrift av de lagbestämmelser som
är tillämpliga på fallet i gärningslandet jämte tUlämpliga
preskriplionsbeslämmelser. Hemvistslalen kan begära kompletterande
upplysningar (art. 16).
Förfarandet
för överförande av trafikmål från ell nordiskt land tUl elt annat är reglerat i
det samarbelsavtal om lagföring i annat nordiskt land som har ingåtts mellan de
högsla åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna (RÅ:s cirkulär C 65).
Avtalets bestämmelser gäller alla slags brott och blir sålunda automatiskt
tillämpliga på sådani överförande av Irafikmål som grundas på den enhelUga
nordiska lagstiftningen. Bestämmelser i sådana frågor som nämns i art. 14 och
16 lorde för övriga trafikmål kunna meddelas i administrativ ordning.
Framställning
om lagföring eller verkställighet skall enligt arl. 15 sändas resp. mottagas av
konvenlionsstalernas justitiedepartement. Övriga meddelanden skall utväxlas på
samma sätt eller direkt mellan vederbörande myndigheter i konventionsslalerna.
Del är tillåtet för konventionsslat alt avvika från dessa regler. Avvikelse
skall anmälas lUl generalsekreteraren.
Skriftväxling
mellan myndigheter i de nordiska länderna bör liksom tidigare ske direkt mellan
myndigheterna. Framställningar tiU eller från utomnordiska stater bör för
svensk del i enlighet med tidigare praxis förmedlas på diplomatisk väg. Denna
avvikelse från huvudregeln i art. 15 bör anmälas tiU Europarådets
generalsekreterare enligl arl, 15,4. Den fortsatta skriftväxlingen med
utomnordiska länder bör ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter.
Detta gäller även underrättelse från hemvistslalen om ålgärder som har
vidlagils med anledning av framställning (art. 18).
Inle
heller arl. 17, som reglerar rättshjälp i samband med trafikbrottskonventionens
tillämpning, föranleder någon lagstiftning.
Konventionen
innehåller också särskilda bestämmelser om rättegångskostnader (art. 22 och
23). Dessa bestämmelser bygger på principen alt varje konvenlionsstat skall la
ul kostnaden för förfarandet i sin stat enligt egna regler. Rättegångskostnaden
skall sedan stanna på den stal i vUken den har uppkommit. Dessa regler stämmer
överens med gällande svensk rätt och påkallar alltså inle några lagstiftningsåtgärder.
7,1,4
SärskUd åtaisprövning vid brott som begåtts utomlands
Åtal
för brott som har förövats utom Sverige får i princip väckas endasl efler
förordnande av Kungl, Maj:t eller den Kungl, Maj:t har bemyndigat att meddela
sådant förordnande. I vissa fall fordras dock
Prop. 1971:114 67
inle
ålalsförordnande. Del gäller i fråga om brott som har förövats på svenskt
fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som
tillhörde besättningen på sådant fartyg, vidare brott som har begåtts av krigsman
på område där avdelning av krigsmakten befann sig och brolt som har förövats av
svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mol svenskt intresse (2
kap. 5 § andra stycket BrB). Med stöd av 2 kap. 5 § BrB har RÄ genom brev den
18 december 1964 bemyndigats bl. a. all förordna om åtal för brott som har
förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fart5'g eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder.
I
skrivelse den 29 oktober 1968 har RÄ hos Kungl. Maj:l hemslälll om sådan
lagändring all åtal för brott som har förövats i annat nordiskt land eller på
fartyg eller luflfartyg i reguljär trafik mellan nordiska länder får väckas
utan särskilt förordnande. Förslaget avser brott över huvud laget och är inle
begränsat atl gälla endast trafikbrott. RÅ:s framställning har behandlats i
den förut nämnda departementspromemorian. I denna läggs fram förslag lill lag
om ändring av 2 kap. 5 § BrB, grundat på RÅ:s framstäUning.
Promemorieförslaget
har i allmänhet tiUslyrkts av remissinstanserna, i vissa fall dock under
förutsättning alt krav på dubbel straffbarhel införs. En av remissinstanserna
anser att sådani krav i varje fall bör införas beträffande trafikbrott.
Av
RA:s skrivelse framgår, att framställningar om åtalsförordnande för brott som
har begåtts i annat nordiskt land regelmässigt bifalls av honom.
Ålalsprövningen lorde i förevarande fall i praktiken inle fylla något ändamål,
givetvis beroende på alt strafflagstiftning och rätlsliU-lämpning i så stor
utsträckning är enhetliga inom Norden. Vissa olikheter finns dock fortfarande,
bl. a. inom trafikstraffrälten. I det föregående har jag föreslagil en regel
om krav på dubbel straffbarhel för beivrande här i landet av trafikbrott som
har begåtts utomlands. Genom en sådan regel minskas behovet av särskild
åtaisprövning ytterligare, samtidigt som de önskemål som vissa remissinstanser
har framfört om generellt krav på dubbel straffbarhel blir tillgodosedda på ell
i sammanhanget mycket betydelsefullt område. Jag vUl också erinra om vad jag i
del föregående (avsnitt 7.1.2) har ullalat om behovet alt i en nära framlid
göra en översyn av bestämmelserna om svensk domstols behörighet i brottmål med
avseende på frågan i vad mån krav på dubbel straffbarhel bör uppställas.
Med
hänsyn lill nu anförda förhållanden föreslår jag, all från kravet på särskUd
åtalsprövning för brott som har begåtts utomlands görs undanlag för brott som
har förövats i nordiskt land och i viss omfattning brott som har förövats
ombord på transportmedel i trafik mellan nordiska länder.
I
promemorieförslaget har undantagsregeln angetts omfatta brott
Prop. 1971:114 68
som
har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. Som hovrätten för Västra
Sverige har framhåUit bör bestämmelsen avse även brolt som har förövats på
fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sverige och något av de andra
nordiska länderna eller i sådan trafik mellan delar av en och samma nordiska
stat, även när brottet förövats under det fartyget eller luftfartyget befann
sig på internationellt område. Undantagsregeln bör införas i 2 kap, 5 § andra
styckel BrB, som i samband därmed bör undergå en redaktionell omarbetning,
7,1,5
Preskription
Regler
om preskription av åtal och av ådömd påföljd finns i 35 kap, BrB. Reglerna, som
har i huvudsak samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 1864 års
strafflag, bygger på principen atl samhället inte bör ingripa mot brott eller
låta verkstäUa påföljd lång tid efler det att brottet begicks eller lagföring
skedde.
Del
nordiska samarbetet rörande verkstäUighet av straff har aktualiserat frågan om
enhetliga straffrättsliga preskriptionsregler i de nordiska länderna. Nordiska
straffrättskommittén tog upp frågan till behandling år 1964 och lade i ett
betänkande av år 1966 (NU 1967: 15) fram resultatet av sina överväganden
rörande möjligheterna all nå större nordisk rättslikhet på området. Kommittén
behandlade frågor om preskriptionstider vid åtalspreskription, preskription vid
flerfaldig brottslighet, preskriptionstidens början, preskriptionsavbrott,
preskription av enskUt åtal samt preskription av ådömt straff och vid
konfiskation. Man har inom kommittén enats om alt föreslå i allt väsentligt
likformiga regler. Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag
hänvisar jag till redogörelsen i avsnitt 4.2.
Kommiltéförslaget
har redan lett till ändrade preskriptionsregler i Danmark. Den nya danska
lagstiftningen, som genomfördes år 1967, stämmer i huvudsak överens med vad
kommillén har föreslagit. I Finland och Norge har förslag till ändrad
lagstiftning på detta område utarbetats. Dessa förslag ansluter sig helt till
kommilléns rekommendationer.
Nordiska
straffrätlskommitléns belänkande om preskription har i Sverige behandlats i den
förut nämnda departementspromemorian. I promemorian föreslås, alt regeln i 35
kap. 5 § BrB om framskjuten utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad
grövre brottslighet upphävs. Vidare föreslås att de i 35 kap. 8 § BrB
föreskrivna preskriptionstiderna för ådömt fängelsestraff förkortas.
De
straffrättsliga preskriptionsreglerna har hos oss behandlats även i annat
sammanhang. I Irafikmålskommitléns belänkande "Förundersökning" (SOU
1967: 59), som främst behandlade reglema om förundersökning i brottmål, lade
kommittén också fram förslag till ändrade
Prop. 1971:114 69
bestämmelser
om absolut preskriptionslid vid bötesbrott. Förslagel innebär i huvudsak all
den absoluta preskriptionstiden vid sådana brott genom ändring i 35 kap. 6 § BrB
förkortas från 15 lill 5 år.
Den
särskUda regeln i 35 kap. 5 § BrB om förlängning av preskriptionstiden vid
grövre brottslighet är till-lämplig, när någon har begått brott varpå kan följa
fängelse i mer än två år. Begår gärningsmannen nytt sådani brott inom
preskriptionstiden för det första brollel, räknas preskriptionstiden för del
gamla brollel från lidpunkten för det senare brottet. Samma regel tillämpas om
den brottslige begår ytterligare brott varpå fängelse över två år kan följa. På
delta sätt kan liden för åtalspreskription förlängas intill den absoluta
preskriptionstiden, som för brolt av här förevarande slag är trettio år, räknai
från den dag brottet begicks.
I
departementspromemorian föreslås som nämnts alt bestämmelsen i 35 kap, 5 § BrB
upphävs. Praktiskt laget samtiiga remissinstanser har tillstyrkt förslagel. De
få remissinstanser som har ställt sig tveksamma till eller avstyrkt förslaget
åberopar att bestämmelsen i några fall har visat sig ha praktisk betydelse.
Vid
brottsbalkens tillkomst överfördes de preskriptionsregler som fanns i
strafflagen i storl sett oförändrade till brollsbalken. Man gjorde endasl
sådana ändringar som var nödvändiga till följd av all enhetligt frihetsstraff
infördes. Del övervägdes dock under förarbetena till balken huruvida
bestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen (numera 35 kap. 5 § BrB) om förlängning
av preskriptionstiden vid återfall borde ändras. Min företrädare uttalade
därvid (prop. 1962: 10 C s. 418), all det visserligen inle fanns något mera
framträdande behov av en sådan bestämmelse men alt det dock inte fanns
tillräckliga skäl all låta bestämmelsen utgå.
För
egen del anser jag i likhet med nordiska slraffrätlskommiltén och majoriteten
av remissinstanserna att tiden nu är mogen alt upphäva 35 kap. 5 § BrB.
Bestämmelsen kan knappast anses ha någon betydelse för brottsbekämpningen annat
än i myckel speciella fall. En motsvarande regel saknas i övriga nordiska
länders lagstiftning. Intresset av alt få enhetliga preskriptionsregler i
Norden lalar sålunda för all bestämmelsen utgår ur brollsbalken. Jag föreslår i
enlighet härmed alt 35 kap. 5 § BrB upphävs.
Bestämmelsen
om absolut preskriptionslid i 35 kap. 6 § BrB anger de yttersta gränserna för
domstols möjligheter atl ådöma påföljd. Om del inle kan följa fängelse över två
år på brollel, får påföljd inle ådömas efler del all femlon år har förflutit
från brottet, I övriga fall, alltså vid grövre brolt, är motsvarande tidrymd
trettio år. För klarhetens skull bör erinras om all domstol inte får ådöma påföljd
för brott, om den misstänkte inle har häktats eller delgivits stämning för
brottet inom tid som anges i 35 kap. 1 § BrB. Har preskrip-
Prop. 1971:114 70
lionstiden
avbrutits genom häktning eller delgivning av stämning, får reglerna i 35 kap. 6
§ BrB betydelse. Reglerna kan bli tillämpliga också när tiden för
åtalspreskription har förlängts enligl 35 kap. 5 § BrB.
I
den danska lagstiftningen finns f. n. inle någon motsvarighet lill bestämmelsen
i 35 kap. 6 § BrB. Inte heller finns något sådant stadgande i nu föreliggande
förslag till ändring av de norska preskriptionsreglerna. Anledningen härtill
är alt preskriptionstiden enligt den danska lagen och del norska förslaget
börjar löpa på nytt vid uppehåll i rättegången. I det förslag till ändrade
preskriptionsregler som har utarbetats i Finland finns däremot en regel som
motsvarar vår nuvarande bestämmelse.
Trafikmålskommittén
föreslår, att en kortare absolut preskriptionstid införs för brott varpå inle
kan följa svårare straff än böter. Undanlag görs dock för brott för vilka
påföljden är normerade böter. Enligl kommillén bör den absoluta
preskriptionstiden för övriga bötesbrott vara fem år. Förslaget har mottagits
positivt av remissinstanserna. Rikspolisstyrelsen och domareföreningen går
längre än kommittén och förordar alt den absoluta preskriptionstiden för
bötesbrott bestäms till tre år.
Jag
delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning atl den nu gällande
femtonåriga preskriptionstiden är väl lång för bötesbrott. Del ligger knappast
i samhällets intresse att kunna beivra bagalellarlade brott under så lång lid.
Den nuvarande regeln torde inte ha någon betydelse som brottsavhållande
faktor. Den skapar däremot vissa praktiska problem för domstolarna. Om den
tilltalade efler delgivning av stämning inle kan anträffas, kan domstolen
visserligen i hithörande fall enligl 46 kap. 15 § RB under vissa omständigheter
avgöra målet i den tilltalades utevaro. Om emellertid den tilltalades närvaro
bedöms som nödvändig, förblir målet anhängigt vid domstolen ulan all kunna avgöras,
så länge den tilltalade inte kan anträffas för delgivning av kallelse.
Domstolen kan inle slutbehandla målet, förrän den absoluta preskriptionstiden
har löpt ul. Det kan sålunda bli nödvändigt att under åtskiUiga år vid
upprepade tillfällen vidta ålgärder för alt få till slånd förhandling i målet.
Även om antalet bötesmål som blir liggande på detta sätt inle lorde vara stort,
bör en sådan ordmng undvikas.
I
frågan hur lång den absoluta preskriptionstiden bör vara vid bötesbrott finner
jag kommitténs förslag om en femårig preskriptionstid vara väl avvägt, och jag
biträder därför förslaget.
Kommittén
har undantagit brott för vUka påföljden är s. k. normerade böter från sill
ändringsförslag. Sådana böter förekommer f. n. huvudsakligen som påföljd vid
brott mol skatleslrafflagen (1943: 313). Kommittén har inte ansett det
lämpligt att förkorta den absoluta preskriptionstiden för sådana brott.
Sedan
kommillén avlämnade sitt förslag, har riksdagen bifallit ett
Prop. 1971:114 71
av
Kungl. Maj:t framlagt förslag till en reform rörande påföljdssyslemel i fråga
om överträdelse av skatte- och avgiflsförfallningar (prop. 1971: 10, SkU 1971:
16, rskr 1971: 72). Reformen innebär bl. a. att den nuvarande skatlestrafflagen
ersätts av en skattebroltslag. För brolt som avses i den nya lagen skall böter
ådömas i form av dagsböter och inte som f. n. i form av normerade böter. I
skaltebrottslagen finns en särskild regel om åtalspreskription. Regeln innebär
i överensstämmelse med vad som gäller enligl skaltestrafflagen all
åtalspreskription vid brott enligl skaltebrottslagen inle i något fall inträder
tidigare än fem år efter det brottet begicks. Skattebroltslagen skall träda i
kraft den 1 januari 1972.
Med
hänsyn lill vad sålunda gäller och framdeles kommer all gälla om
åtalspreskription vid brott som avses i skallesttafflagen resp. skaltebrottslagen
är del uppenbart alt en förkortning av den absoluta preskriptionstiden i
bötesmål lill fem år inle kan avse sådana brott. För dessa brott bör sålunda de
nuvarande absoluta preskriptionstiderna gäUa även i fortsättningen. Från en
bestämmelse om en absolut tid för åtalspreskription om fem år bör också
undantas de s. k. självständiga ämbetsbrotten i 20 kap. 14 §§ BrB. Också för
dessa brolt gäller nämligen alt minsta lid för åtalspreskription är fem år (35
kap. 2 § BrB).
Jag föreslår i enlighet
med det anförda alt den absoluta preskriptionstiden för brott varpå inte kan
följa svårare straff än böter bestäms tUl fem år. Som villkor för all denna
kortare preskriptionstid skall vara lUlämpUg bör gäUa att åtal för brottet
preskriberas enligt huvudregeln i 35 kap. 1 § 1 BrB, dvs. efter två år från det
brottet begicks. Härigenom kommer de tidigare nämnda brotten mot skatte- och
avgiftsförfatt-ningar saml de självständiga ämbetsbrotten all lämnas utanför
den nya preskriplionsbeslämmelsens tUlämpningsområde. 35 kap. 6 § BrB bör
ändras i enlighet med vad jag nu har föreslagit. Med bötessttaff likställs i
delta sammanhang disciplinsttaff, vUket dock inte behöver anges i lagtexten.
35
kap. 8 § BrB innehåller regler om preskriptionstid för ådömt fängelse.
Preskriptionstiden är fem år, om fängelse på kortare lid än sex månader har
ådömts, och tio år, om fängelse i sex månader eller längre lid men inte över
två år har ådömts. Har fängelse på längre tid än två år men inte över åtta år
ådömts, preskriberas straffet efter femton år. Om domen innefattar fängelse på
viss lid över åtta år, är preskriptionstiden tjugo år. Livstidsstraff slutiigen
preskriberas efler trettio år. Preskriptionstiden räknas i samtliga fall från
den dag domen vann laga kraft. Preskriptionstiden bryts genom all straffet
börjar verkställas.
I
enlighet med nordiska straffrätlskommitléns rekommendationer föreslås i
departementspromemorian, all bestämmelsen om preskription
Prop. 1971:114 72
av
ådömt fängelsestraff ändras så, all femårsregeln kommer alt gälla när fängelse
högst ell år har ådömts, tioårsregeln när straffet är längre än ell år men inte
över fyra år och femtonårsregeln när fängelse på längre lid än fyra år men inte
över åtla år har ådömts. Förslaget har tiUslyrkts av praktiskt tagel samtliga
remissinstanser. ICriminalvårdssty-relsen bekräftar i sitt yttrande, all det
numera säUan förekommer all ådömt fängelsestraff preskriberas, och framhåller
alt tillkomsten av nordiska verkställighetslagen har bidragit lUl denna
utveckling. Styrelsens uttalande bestyrks av del vid styrelsens yttrande
fogade statistiska material som jag har redogjort för i avsnitt 6.3.
Reglerna
om preskription av ådömt fängelsestraff har uppenbarligen ingen nämnvärd
praktisk betydelse. Del synes emellertid lämpligt atl dessa regler i möjligaste
mån är enhetliga i Norden. Jag föreslår därför, all bestämmelserna i 35 kap. 8
§ BrB ändras på del sätt som har föreslagits i departementspromemorian.
Vid
remissbehandlingen av departementspromemorian har några remissinstanser ansett
del vara angelägel, all de nordiska länderna närmar sig varandra ytterligare
när del gäller straffrättsliga preskriptionsregler. Remissinstanserna har
därvid bl. a. pekat på reglerna om preskriptionsavbrolt och om tidsfrister för
enskilt åtal.
Nordiska
sttaffrällskommitléns överväganden angående den nordiska lagstiftningen om
preskription omfattade också andra frågor än dem som har behandlats i det föregående.
Bl. a. diskuterades de regler som har berörts av de nyssnämnda
remissinstanserna. Någon enighet kunde emellertid inle nås i dessa frågor. Jag
är därför inle beredd att nu lägga fram något förslag till ändrad lagstiftning
i dessa hänseenden men avser atl i annat sammanhang undersöka förutsättningarna
för all uppnå ökad nordisk rättslikhet i dessa frågor.
7.1.6
Ikraftträdande
Den
nya lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands bör med hänsyn
särskilt lill innehållet i 3 § i princip ttäda i krafl samtidigt som
motsvarande lagstiftning ttäder i kraft i de övriga nordiska länderna. I
Danmark, Norge och Sverige torde ikraftträdandet kunna ske under senare hälften
av innevarande år, men den närmare lidpunkten kan beslämmas först efler överläggningar
med företrädare för dessa länder. Som förut nämnts är del f. n. i viss mån
ovisst om och när motsvarande reglering genomförs i Finland och Island. Det
torde dock inle möta hinder all den nya lagen träder i kraft i sin helhet även
i förhållande lUl dessa länder redan vid den tidpunkt, då den sätts i
tiUämpning i de Övriga nordiska länderna. Med hänsyn lill intresset av all
lagstiftningen genomförs samtidigt i Danmark, Norge och Sverige bör del
överlämnas ål Kungl. Maj:l alt förordna om lagens
Prop. 1971:114 73
ikraftträdande. Delsamma gäller av motsvarande skäl i
fråga om den föreslagna ändringen i 2 kap. 5 § BrB.
De föreslagna ändringarna i 35 kap. BrB hör inle samman
med förslagel lill lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Dessa
ändringar bör träda i krafl den 1 januari 1972:
7.1.7 Lagförslag
I enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet
upprättals förslag lill lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands och
förslag liU lag om ändring i brollsbalken. Förslagen lorde få fogas lill protokollet
i della ärende som bilaga 5.
Rörande det närmare innehållet i förslagel till lag om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands vill jag ytterligare anföra
följande.
7.2 Specialmotivering
Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands
1 §
Paragrafen innehåller en föreskrift om alt samtliga
bestämmelser i TL skall gälla även i fråga om gärning som har begåtts utom
riket. Paragrafen motsvarar 1 § promemorieförsiaget.
Bestämmelsen
innebär en kodifiering av praxis i fråga om brotten vårdslöshet i trafik (1 §
TL), rattfylleri (4 § 1 mom. TL) och smilning från Irafikolycksplals (5 § TL).
I fråga om 2 och 3 §§ TL finns inte några prejudicerande avgöranden i detla
hänseende. Eftersom HD i etl rättsfall från år 1967 har ansett bestämmelsen i 4
§ 2 mom. TL om rattonykterhet inle vara tillämplig på gärning som begås
utomlands, innebär förevarande bestämmelse en ändring av gällande räll, såvitt
avser svensk lags tillämplighet i fråga om utomlands begånget
raltonykler-hetsbrolt. Bestämmelsen i denna paragraf modifieras emellertid av
den regel om dubbel straffbarhel som har intagits i 5 § departemenlsförslaget.
De väglrafikbrolt som anges i punkterna 13 i bilaga I
till Irafikbrottskonventionen motsvaras närmast av bestämmelserna i 1, 4 och 5
§§ TL. I punkt 7 i konventionsbilagan upptas brollel körning ulan gUligl
körkorl, och denna punkt motsvarar alltså bestämmelsen om olovlig körning i 3
§ TL. Brottet hör lill de förseelser för vilka konventionen föreskriver all
det materiella innehållet i gärningsstatens trafikregler skall beaktas. Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.1.2) innehåller 3 §
TL, som genom lagförslaget görs tillämplig på gärning som begås utomlands, en
hänvisning till de regler som
' BUagan har uteslutits här. Den är likalydande med den
bilaga som är fogad vid propositionen.
Prop. 1971:114 74
anger
vilka fordon som är körkorlspUkliga och lill reglerna om behörighet all
framföra sådant fordon. När del gäller körning utomlands får 3 § TL anses
innefatta hänvisning till de regler av della slag som gäller enligl lagen på
gärningsorlen. Del innebär att körning utomlands blir straffbar som olovlig
körning enligl 3 § TL endast om gärningsmannen har åsidosatt de krav på
lillslåndsbevis, motsvarande svenskt körkorl, som gäller på gärningsorlen för
det slag av fordon som har framförts vid tillfället. Körningen blir således
straffbar, även om den skulle ha varit straffri om den hade ägt rum i Sverige,
t. ex. på grund av all fordonei inte var körkortspliktigt enligl VTF eller att
föraren innehade svenskt körkorl men della inle utgjorde gUligt lillslåndsbevis
i gärningslandel. Omvänt blir en körning utomlands som sker i överensstämmelse
med gärningslandets regler om liUståndsbevis och lillståndsplikliga fordon
straffri i Sverige även om gärningen skulle ha utgjort olovlig körning enligt
3 § TL, om den ägt rum i Sverige. Genom all i 5 § departementsförslaget
uppställts krav på alt utomlands begången gärning skall vara straffbar i
gärningslandel för all kunna beivras i Sverige uppkommer inle något behov all
i förevarande paragraf uttryckligen reglera nyss berörda förhåUanden.
Vid
tillämpningen av förevarande paragraf skall givelvis domsrätls-reglerna i 2
kap. BrB beaktas.
2 §
Paragrafen,
som motsvarar 2 § promemorieförslaget, innehåller regler om tillämpning av
straffbestämmelser i vissa andra svenska trafikförfatlningar än TL vid
överträdelse av sådan utländsk trafikföreskrift som motsvarar föreskrift i
svensk Irafikförfatlning.
De
trafikförfatlningar vilkas straffbestämmelser på della sätt görs tillämpliga
utomlands är 1) trafikförsäkringslagen, såvitt avser förbud mot brukande av
motorfordon ulan föreskriven försäkring, 2) VTF och med slöd av denna av Kungl.
Maj:t eller myndighet meddelade föreskrifter saml 3) mopedförordningen.
Av
de trafikförseelser som las upp i förteckningen i bilaga I till konventionen
motsvaras förseelsen i punkt 4 av sådan förseelse mol 24 §
trafikförsäkringslagen som avser brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring.
Trafikbrotten i punktema 5 och 6 i förteckningen motsvaras av olika
trafiköverlrädelser som i Sverige straffbeläggs i VTF eller föreskrifter som
meddelats med slöd av VTF eller i mopedförordningen.
Beträffande
de nu berörda trafikförseelserna gäller enligt art. 2.2 i konventionen att
hemvisllandels myndigheter skall bedöma frågan om straffbarhel med utgångspunkt
från det objektiva innehållet i den lagregel i gärningslandel mol vilken
trafikanten har brutit. I andra frågor som rör straffansvar för dessa
förseelser skall hemvisllandels domstolar
Prop. 1971:114 75
däremot enligl huvudregeln i arl. 2 tillämpa sin egen
lagstiftning. Dessa principer skall givelvis tillämpas även i fråga om
förseelser begångna i annan främmande stat än konventionsstat.
Förevarande
paragraf innebär, all om någon har överträtt en utländsk trafikföreskrift som
har sin motsvarighet i en föreskrift i någon av dc angivna svenska
författningarna, han skall straffas enligl den straffbestämmelse som är
tillämplig vid överträdelse av den svenska föreskriften. Vid prövning av t.
ex. ell mål om fortkörning i Danmark bör alltså svensk domstol i domskälen
åberopa den danska haslighelsbestämmel-sen men med stöd av förevarande paragraf
straffa gärningsmannen för överträdelsen med tillämpning av den svenska
straffbestämmelse som hänför sig lill motsvarande svenska trafikregel.
Del är
tillräckligt för alt paragrafen skaU kunna tillämpas, atl den utländska
trafikregel som har överträtts har sin motsvarighet i en svensk
Irafikförfatlning. Det krävs alltså inle full identitet mellan den svenska och
den utländska regeln. Som exempel på föreskrifter som kan sägas motsvara
varandra ulan alt vara identiska kan nämnas föreskrifter om fordons plats på
vägen och förkörsrält vid höger- resp. vänstertrafik samt åtskiUiga hastighets-
och parkeringsbeslämmelser.
Enligl
departementspromemorian bör motsvarighelskrileriet inle ges en alllför snäv
tolkning. En remissinstans förordar emellertid en restriktiv tolkning under
hänvisning till de tolkningssvårigheler som kan uppstå. Enligl min uppfattning
kommer vissa sådana svårigheter under alla förhållanden all uppkomma. Man lorde
emellertid ha större utsikter atl uppnå enhetlighet i bedömningen av samma
slags förseelser, om man inle tolkar molsvarighetskrileriel aUlför snävt. En
utländsk regel om allmän hastighetsbegränsning t. ex. får anses motsvara våra
regler om generell hastighetsbegränsning, även om den högsta tillåtna
hastigheten är en helt annan än den som gäller här i landet.
Även beträffande förevarande paragraf gäller atl den kan
tillämpas endasl om svensk domstol är behörig enligt 2 kap. BrB.
3 §
Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om straff
för den som, ulan all kunna ådömas ansvar enligt straffbestämmelse som avses i
1 eller 2 §, överträder dansk, finsk, isländsk eller norsk trafikföreskrift.
Paragrafen motsvarar 3 § promemorieförsiaget.
Genom förevarande paragraf straffbeläggs överträdelser av
föreskrifter i de ämnen som anges i punktema 46 i bilaga I lill konventionen.
Paragrafen avser sålunda inte sådan trafiköverträdelse som anges i punkten 7 i
konventionsbilagan, nämligen olovlig körning. Sådan förseelse kan i den
omfattning konventionen kräver straffas i Sverige med slöd av 1 §
departementsförslaget.
Bestämmelsen är subsidiär i förhållande lill
bestämmelserna i 1 och
Prop.
1971:114 76
2
§§. All paragrafen uttryckligen har gjorts subsidiär också i förhållande lill
1 § sammanhänger med all en förseelse mol VTF ibland innefattar sådan
ovarsamhel eller sådani hindrande eller störande av trafik som har
straffbelagts i TL. I sådani fall uppkommer inte fråga om tillämpning av
straffbestämmelserna i VTF utan gärningen bestraffas uteslutande med
tillämpning av TL,
Straffbestämmelsen i denna
paragraf avser endast överträdelse av trafikföreskrift i annat nordiskt land,
Enligl vad som har förutsatts vid nordiska departementsöverläggningar skall
Danmark, Finland och Norge i sin Irafiklagstiftning införa bestämmelser av
motsvarande art. Del skall alltså vara möjligt atl i sådan stat beivra
överträdelse här i landet av svensk trafikregel avseende sådan gärning som
anges i någon av punkterna 114 i förevarande paragraf, även när den andra
staten saknar en motsvarighet till den svenska trafikregeln. Sådan lagstiftning
har antagits men ännu inte satts i kraft i Danmark, I Norge kan cn motsvarande
reglering införas genom administrativa föreskrifter. Del är f, n, ovisst vid
vilken tidpunkt Finland kan genomföra lagstiftning rörande utomlands begångna
trafikbrott. För Islands del är del inle möjligt all ange om och i så fall när
sådan lagstiftning kommer all införas. Del finns dock inle något hinder mot all
förevarande paragraf även gäller i förhåUande lill Finland och Island,
Också
denna paragraf förulsätler för sin tiUämpning alt svensk domstol är behörig
enligt 2 kap, BrB,
I 4
§ ges regler om tillämpningen av förevarande paragraf i fråga om gärning som
begås i utomnordisk stat,
4 §
Paragrafen
innehåller ell bemyndigande för Kungl, Maj:l att, i den mån det påkallas för
uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtal med annan främmande stat än
Danmark, Finland, Island eller Norge, förordna all 3 § skall äga tillämpning i
fråga om förseelse som har begåtts i den staten. Paragrafen motsvarar 4 §
promemorieförslaget.
Med
slöd av denna bestämmelse kan Kungl, Maj:l förordna om lill-lämpning av 3 § i
förhåUande till sådan utomnordisk stal som har tillträtt eller framdeles
tillträder nämnda konvention. Bestämmelsen kan också länkas komma lill
användning för den händelse Sverige framdeles ingår bilateralt avlal om
lagföring för trafikbrott med främmande stat som inle har tillträtt den
europeiska konventionen.
5 §
Denna
paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller en regel
om dubbel straffbarhel.
I
fråga om de överväganden som ligger till grund för denna bestämmelse hänvisar
jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
Prop. 1971:114 77
(avsnitt 7.1.2). Äv paragrafens lydelse följer att
gärningen skall vara straffbar enligl den lag som gällde när gärningen begicks.
Del är endast del materiella innehållet i den främmande statens
strafflagstiftning som åsyftas. I fråga om åtalspreskription tillämpas däremot
svensk lag. Den omständigheten all ansvar för trafiköverträdelsen på grund av
preskription enligl gärningsortens lag inle skulle kunna ådömas i
gärningslandet utesluter sålunda inte att ansvar ådöms här i fall då
preskription ännu inle har inträtt enligl svensk lag.
Övergångsbestämmelser
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt
7,1,6) bör den nya lagen träda i kraft den dag Kungl, Maj:l förordnar. Några
övergångsbestämmelser behövs inte. Som spedalstraffrällsulredningen framhåller
i sill remissyttrande blir reglerna i 5 § lagen om införande av brollsbalken
tillämpliga i den mån den föreslagna lagen innebär en förändring av
tillämpningsområdet för svenska straffbestämmelser.
8. Hemställan
Jag hemsläller all lagrådels yttrande över förslagen lUl
1)
lag om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands,
2)
lag om ändring
i brottsbalken inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
European
Convention on the punishment of road tralBc offences
Convention
européenne pour la repression des infractions routiéres
opaginerad Kontrollera mot PDF
Preamble
The
member States of the Council of Europé, signatory hereto,
Considering
the increase in road traffic between European States and the dangers consequent
upon the violation of rules designed to protect road users;
Considering
that the aim of the Council of Europé is the achievement of greater unity
between its Members;
Convinced of the necessity
of their mutual co-operation in ensuring more effective punishment of road
traffic offences committed in their territories,
Have
agreed as follows:
Préambule
Les
Etats membres du Conseil de FEurope, signataires de la présente Convention,
Considérant
Faccroissement de la circulation des véhicules entré les Etats eiiropéens et le
danger que constitue la violation des régles qui assurent la sécurité des
usagers de la route;
Considérant que le but dit
Conseil de FEurope est de réaliser une union plus étroite entré ses Membres ;
Convaincus de la nécessité
de leur cooperation afin de rendre plus effi-cace la repression des infractions
routiéres commises sur leurs territoires,
Sont
convenus de ce qui suit :
opaginerad Kontrollera mot PDF
SECTION
I
Fundamental
principles
Article
1
1.
When a person ordinarily resident in the territory of one Contracting Party
has committed a road traffic offence in the territory of another Contracting
Party, the State of the offence may, or if its municipal law requires, must,
request the State of résidence to take proceedings if it has not instituted
them itself, or if, having done so, it deems it impossible to carry them
through to a final decision or to enforce the penalty in full.
TITRE
I
Principes
fondamentaux
Article
?
1.
Lorsqu'une personne qui sé-journe habituellement sur le territoire d'une
Partie Conlractante aura commis une infraction roiitiére sur le territoire
d'une autre Partie Con-tractante, FEtat d'infraction pourra, ou, si sa loi
interne le lui impose, devra demander å FEtat de résidence d'exercer la
poursuite s'il ne 1'engage pas lui-méme ou si, Fayant engagée, il estime
impossible de la conduire jusqu'ä decision définitive ou exécu tion intégrale
de la sanction.
Prop. 1971:114 79
(Översättning)
Europeisk
konvention om straff för vägtrafikbrott
Inledning
Signatärstaterna,
medlemmar av Europarådet,
vilka
beaktar den ökade vägtrafiken mellan de europeiska länderna och de faror som
är förenade med överträdelser av regler till skydd för vägtraf ikanterna;
vilka
beaktar att syftet med Europarådet är att åstadkomma en fastare enhet mellan
dess medlemmar;
vilka
är övertygade om att samarbete dem emellan är nödvändigt för att möjliggöra
ett effektivare beivrande av vägtrafikbrott sora begås inom deras områden;
har
överenskommit om följande:
DEL
I
Grundläggande
principer
Artilcel
1
1.
När person med hemvist inom fördragsslutande stats område har begått
vägtrafikbrott inom annan fördragsslutande stats område, kan eller, om dess
interna lag så kräver, skall gärningsstaten göra framställning om lagföring i
hemviststaten, om den ej själv har inlett sådant förfarande eller om den,
sedan så har skett, anser det omöjligt att fullfölja förfarandet till slutligt
avgörande eller att verkställa straffet i dess helhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2. When a judgment or administrative decision has
become enforc-able in the State of the offence after the offender has been
given an opportunity to present his defence, that State may request the State
of résidence to enforce such judgment or decision.
3. The State of résidence shall lake action on the
request for proceedings or enforcement as hereinafter provided. However,
enforcement of judgments rendered by de-favtlt shall not be compulsory.
2. Lorsqu'un jugement ou une decision administrative
devenus exécu-toires apres que Fauteur de Finfraction aura été en mesure de
presenter sa defence seront intervenus dans FEtat d'infraction, cet Etat pourra
demander ä FEtat de résidence de procéder ä Fexécution de ce jugement ou de
cette decision.
3. L'Etat de résidence donnera suite ä la demande de
poursuite ou d'exécution dans les conditions fixées ci-aprés. Toutefois,
Fexécution des decisions prises par défaut sera facultative.
Article
2
1. The road traffic offence in respect of which
proceedings or enforcement are requested in accordance with Article 1 must be
pun-ishable under the laws of both the State of the offence and the State of
résidence.
2. For the purposes of proseculion or enforcement of
sentence the law of the State of résidence shall be applicable, it being
underslood that the only traffic rules to be referred to shall be those in
force at the place of the offence.
Article
2
1. L'infradion routiére qui motivera la demande de
poursuite ou d'exécution prévue å Fartide lr devra étre réprimée ä la fois par
la loi de FEtat d'infraction et par celle de FEtat de résidence.
2. Aux fins de poursuite ou d'exé-cution, le droit de
FEtat de résidence sera applicable, étant entendu que les seules régles de
circulation prises en considération seront celles en vigueur au lieu de
Finfraction.
SECTION
II Proceedings in the State of résidence
Article
3
The
authorities of the State of résidence shall be competent to pro-secute, at the
request of the State of the offence, for a road traffic offence committed in
the territory of that State.
Artide
4
The
competent authorities of the State of résidence shall examine any request for
proceedings addressed to them under Artides 1 and 2 and shall decide, in
accordance with their own laws, what action to take there-on.
TITRE
II Poursuite dans 1'Etat de résidence
Article
3
Les
autorités de FEtat de résidence auront competence pour poursuivre, sur la
demande de FEtat d'in-fraction, les infractions routiéres commises sur le
territoire de cet Etat.
Article
4-
Les
autorités compétentes de FEtat de résidence examineront la demande de poursuite
qui leur aura été adressée en application des artides l
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1971:114 81
2.
När dom eller administrativt beslut har blivit verkställbar i gärningsstaten,
sedan gärningsmannen har haft tillfälle att framlägga sitt försvar, kan denna
stat anmoda hemviststaten att verkställa domen eller beslutet.
3.
Hemviststaten skall behandla framställningen om lagföring eller verkställighet
i enlighet med vad som stadgas i det följande. Verkställighet av dom kan dock
vägras, om domen har meddelats i den tilltalades utevaro.
Artilcel
2
1. Vägtrafikhrott sora föranleder fraraslällning om
lagföring eller verkställighet i enlighet med artikel 1 skall vara straffbart
enligt både gärningsstatens och hemviststatens lag.
2. I fråga om lagföring och straffverkställighet
tillämpas lagen i hemviststaten. Emellertid får endast de trafikregler beaktas
som gäller på den ort där gärningen har begåtts.
DEL
II Lagföring i hemviststaten
Artikel
3
Hemviststatens
myndigheter är behöriga att på framställning från gärningsstaten vidtaga
åtgärder för lagföring på grund av vägtrafikbrott som har begåtts inom
gärningsstatens område.
Artilcel
i
Behörig
myndighet i hemviststaten skall granska framställning om lagföring, som gjorts
enligt artiklarna 1 och 2, och besluta i enlighet med sin egen lag vilka
åtgärder framställningen skall föranleda.
6 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 114
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
5
1. When the State of offence has addressed a request
for proceedings under Article 1, it may no longer proceed or enforce a decision
against the offender.
2. It may resumé proceedings or enforcement:
(a) whenever the State of résidence has notified the
State of the offence that it has not taken action on the request;
(b) whenever, on grounds which have arisen
subsequentiy, it has notified the State of résidence of the withdrawal of its
request before the opening of the hearing in a court of first instance or
before the delivery of an administrative decision in the State of résidence.
Article
5
1. Lorsque FEtat d'infraction aura adressé la demande
de poursuite prévue ä Fartide l'', il ne pourra plus poursuivre Fauteur de
Finfraction ni exécuter une decision prononcée contre ce dernier.
2. Il pourra reprendre la poursuite ou Fexécution :
(a) lorsque FEtat de
résidence aura
fait connaitre å FEtat d'infraction
qu'il ne donne pas suite utile ä la
demande ;
(b) lorsque,
pour des motifs venus
å sa connaissance postérieurement ä
la demande, il aura notifie ä FEtat
de résidence le retrait de sa demande
avant Fouverture des débats judi
ciaires de premiére instance ou avant
le prononcé d'une decision adminis
trative dans FEtat de résidence.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
6
1. The
request for proceedings
shall mention the date on which the
corapetent authority made applica
tion.
In the State of the
offence, the limitation of the time for proseculion shall be suspended as from
that date. Such time limitation shall begin to run again to its full extent
from the date of the notification in accordance with paragraphs 2 (a) and (b)
of Article 5 that no action has been taken or that the request has been
withdrawn and, in any case, within six months of the request for proceedings.
2. In the State of
résidence, the
time limitation for proseculion shall
only begin to run from the date of
receipt of the request for proceed
ings.
When, in that State, a
complaint from the victim is required for the institution of proceedings, the
time-limit within which such coinplaint shall be lodged will begin to run from
the date of receipt of the request for proceedings.
Article
6
1.
La demande de poursuite meii-tionnera la date å laquelle cette procédure aura
été deraandée par Fautorité compétente.
Dans FEtat d'infraction,
la prescription de Faction sera interrompue ä cette date. Le délai de cette
prescription recommencera å courir dans sa totalité ä compter de la notification
d'absence de suite ou de retrait de la demande prévue au paragraphe 2, alinéas
(a) et (b), de Fartide 5, et au plus tärd six mois apres la demande de
poursuite.
2.
Dans FEtat de résidence, le délai de la prescription de Faction ne courra qu'å
compter de la reception de la demande de poursuite.
Lorsque,
dans cet Etat, une plainte de la victime est nécessaire ä Fexercice de la poursuite,
le délai dans lequel cette plainte doit étre présentée ne coramencera ä courir
qu'å la date de la reception de la demande de poursuite.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:114 83
Artikels
1. När gärningsstaten har gjort framställning ora
lagföring enligt artikel 1, får den ej längre vidtaga åtgärder för lagföring
eller verkställighet mot gärningsmannen.
2. Gärningsstaten kan återupptaga lagföring eller
verkställighet:
(a) när hemviststaten har meddelat gärningsstaten att
den ej har vidtagit någon åtgärd i anledning av framställningen;
(b) när gärningsstaten på grund av omständigheter sora
frarakomrait senare har raeddelat heraviststaten att framställningen återkallas
och detta sker innan förhandling i målet inleds vid domstol i första instans i
heraviststaten eller innan administrativt beslut raeddelas där.
Artikels
1.
Framställning ora lagföring skall innehålla uppgift ora den dag när
vederbörande rayndighet gjorde fraraställningen.
I
gärningsstaten avbryts tiden för åtalspreskription från denna dag.
Preskriptionstiden börjar åter löpa i full utsträckning från den dag då
meddelande lämnas enligt artikel 5 andra punkten (a) och (b) att åtgärd ej har
vidtagits eller att framställningen har återkallats, dock senast sex månader
efter fraraställningen ora lagföring.
2.
I heraviststaten börjar tiden för åtalspreskription ej löpa förrän från den dag
då fraraställningen om lagföring mottages.
Om
angivelse från målsäganden fordras för att åtal skall kunna väckas i
hemviststaten, räknas den tidsfrist inom vilken sådan angivelse skall göras
från den dag då framställningen om lagföring mottages.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
7
Documents
drawn up by the judicial and adrainistrative authorities of the State of the
offence shall have the same legal force in the State of résidence as if they
had been drawn up by the authorities of that State, and vice versa.
Article
7
Les
documents établis. par les autorités judiciaires et adrainistra-tives de FEtat
d'infraction auront dans FEtat de résidence la mérae valeur juridique que s'ils
avaient été établis par les autorités de cet Etat et réciproquement.
opaginerad Kontrollera mot PDF
SECTION
III
Enforcement
in the State of résidence
Article
8
The
authorities of the State of résidence shall be corapetent, when requested by
the State of the offence, to enforce the decisions referred to in Artide 1
(2) of this Convention. Decisions shall be enforced in accordance with the law
of the State of résidence subject to confirraation of the authenticity of the
request and of its conforraity with this Convention. The State of résidence
shall be competent to grant the offender conditional release. The right of
pardon may be exercised by either the State of résidence or the State of the
offence.
Article
9
1. Enforcement
in the State of ré
sidence shall not take place:
(a) if the offender has
been subject of a final decision in that State in respect of the same offence;
(6)
if the time limit for the penalty has expired according to the law of either
the State of the offence or the State of résidence;
(c) if the offender has
benefited under an amnesty or a pardon in either the State of résidence or the
State of the offence.
2. The State of
résidence may
refuse enforcement:
(a) if the competent
authorities in that State have decided not to take proceedings, or to dröp
proceedings
TITRE
III
Exécution
dans 1'Etat de résidence
Article
8
Les
autorités de FEtat de résidence auront competence pour exécuter, sur la demande
de 1'Etat d'infrac-tion, les decisions prévues au paragraphe 2 de Fartide
1" de la présente Convention. L'exécution des decisions aura lieu selon
la loi de FEtat de résidence, apres verificalion de Fauthenticité de la
demande et de sa conforraité aux conditions fixées par la présente Convention.
L'Etat de résidence sera corapetent en matiére de libération conditionnelle. Le
droit de grace pourra étre exercé aussi bien par FEtat de résidence que par
FEtat d'infraction.
Article
9
1. L'exécution
dans FEtat de rési
dence n'aura pas lieu :
(a) si Fauteur de Finfraction y fait Fobjet d'une
decision définitive pour les mémes faits ;
(b) si la prescription de la sanction est acquise
d'aprés la loi de FEtat d'infraction ou d'aprés celle de FEtat de résidence;
(c) si Fauteur de Finfraction bénéficie d'une amnistie
ou d'une mesure de grace dans FEtat de résidence ou dans FEtat d'infraction.
2. L'Etat de résidence
pourra re
fuser Fexécution :
(a)
si les autorités compétentes de cet Etat ont décidé de ne pas engager de
poursuites ou de mettre fin aux
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:114 85
Artikel
7
Handlingar
som upprättas av judiciella och administrativa myndigheter i gärningsstaten
har samma rättsliga verkan i heraviststaten som om de hade upprättats av dess
myndigheter och vice versa.
DEL
III
Verkställighet
i hemviststaten
Artikels
Hemviststatens
myndigheter är behöriga att på framställning från gärningsstaten verkställa
avgöranden som avses i artikel 1 andra punkten i denna konvention. Avgörandena
verkställes enligt hemviststatens lag, sedan framställningens äkthet och
överenssläraraelse raed denna konvention har konstaterats. Hemviststaten är
behörig att meddela den dömde villkorlig frigivning. Nåd kan beviljas av
antingen hemviststaten eller gärningsstaten.
Artilcel
9
1. Verkställighet
i hemviststaten
skall ej äga rura:
(a) om gärningsmannen har varit föremål för slutgiltigt
avgörande i denna stat med anledning av samma gärning;
(b) om påföljden är preskriberad enligt lagen i
gärningsstaten eller henTsiststaten;
(c) ora gärningsmannen har fått amnesti eller nåd i
hemviststaten eller gärningsstaten.
2. Hemviststaten
kan vägra verk
ställighet:
(a)
om vederbörande myndighet i denna stat beträffande samma gärning har
beslutat att lagföring ej
opaginerad Kontrollera mot PDF
already
begun, in respect of the same act;
(b) if the act for which sentence has been pronounced
is also the subject of proceedings in that State;
(c) to the extent that that State deems it likely that
enforcement would do violence to the fundamen-tals of its legal system or would
be incompatible with the principles governing the application of its own penal
law, in particular if, on account of his age, the offender could not have been
sentenced in that State.
poursuites qu'elles ont
exercées pour les raémes faits;
(b) si les faits qui motivent la condamnation font
Fobjet de poursuites dans cet Etat;
(c) dans la mesure oii cet Etat estime cette exécution
de nature ä porter atteinte aux principes fondamentaux de son ordre juridique
ou incompatible avec les principes qui president ä Fapplication de son droit
pénal, notamment si, en raison de son åge, Fauteur de Finfraction n'eut pas pu
étre condamné dans cet Etat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
10
When
a request is made under Article 1 (2) for the enforcement of some penalty other
than a fine, the State of résidence shall, if necessary, substitute for the
penalty imposed in the State of the offence the penalty prescribed by the law
of the State of résidence for a like offence.
Such
penalty shall, as far as possible, correspond in nature to that imposed by the
decision of which enforcement is requested. It raay not exceed the raaximum
penalty provided for by the législation of the State of résidence nor may it
be longer or more severe than that imposed by the State of the offence. In
determining the penalty, the competent authorities of the State of résidence
may also take into considération the methods whereby the penalty is customarily
enforced in that State.
Article
10
Lorsque
la deraande prévue au paragraphe 2 de Fartide !«' aura pour objet Fexécution
d'une sanction autre que Faraende, FEtat de résidence substituera, s'il y a
lieu, å la sanction infligée dans FEtat d'infrac-tion, la sanction prévue par
la loi de FEtat de résidence pour une infraction analogue.
Cette sanction
correspondra autant que possible, quant å sa nature, ä celle infligée par la
decision ä exécuter. Elle ne pourra ni excéder le raaximum prévu par la loi de
FEtat de résidence, ni aggraver par sa nature ou par sa durée la sanction
prononcée dans FEtat d'infraction. En fixant la sanction les autorités
compétentes de FEtat de résidence pourront prendre également en considération
les modalités d'exécution de la sanction habituellement appliquée dans cet
Etat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
11
When
a request is made for the enforcement of a fine, the State of résidence shall
collect payment in accordance with the conditions prescribed by its law up to
the raaximum sum fixed by such law in respect of a like offence or, failing
such a maximum, up to the amount of the fine
Article
11
Lorsque
la demande d'exécution aura pour objet le paiement d'une amende, FEtat de
résidence procé-dera au recouvrement dans les conditions prévues par sa loi ä
concurrence du maximum fixé par cette loi pour une infraction analogue, ou, ä
défaut de maximum legal, å concur-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:114 87
skall
ske eller att redan påbörjade åtgärder för lagföring skall avbrytas;
(b) om den gärning avgörandet avser är föremål för
rättslig prövning i denna stat;
(c) i den mån denna stat anser att verkställighet
skulle strida mot grunderna för dess rättsordning eller vara oförenlig med
dess egna straffrättsliga grundsatser, t. ex. om gärningsmannen på grund av
sin ålder ej kunde ha blivit dömd i denna stat.
Artikel
10
När
framställning enligt artikel 1 andra punkten avser verkställighet av annan
påföljd än böter, skall heraviststaten, om det finns skäl därtill, ersätta den
påföljd som utdömts i gärningsstaten med påföljd som hemviststatens lag
föreskriver för motsvarande brott.
Denna
påföljd skall till sin art så nära som raöjligt motsvara påföljd som är ådömd
genom det avgörande som skall verkställas. Maximistraffet enligt
lagstiftningen i hemviststaten får ej överskridas. Ej heller får påföljden
göras längre eller till sin natur strängare än den som har ådömts i
gärningsstaten. Vid bestämmande av påföljden kan myndighet i hemviststaten
även taga hänsyn till det sätt på vilket påföljden vanligtvis verkställes i denna
stat.
Artikeln
Göres
framställning om verkställighet av bötesstraff, skall hemviststaten utkräva
betalning för böterna enligt föreskrifterna i den statens lag. Det uttagna
beloppet får dock icke överstiga det högsta belopp som enligt denna lag kan utdömas
för motsvarande brott eller, om sådant
opaginerad Kontrollera mot PDF
customarily imposed in the
State of résidence in respect of a like offence.
Article
12
In
case of non-payment of the fine, the State of résidence shall, if requested by
the State of the offence, apply such compulsory or substitute measures as are
prescribed by its own laws.
The
State of résidence shall not apply a compulsory or substitute measure involving
imprisonment prescribed by a sentence in the State of the offence unless
expressly requested to do so by that State.
Article
13
The
State of the offence may no longer enforce any decision against the offender
unless a refusal or an inability to enforce has been notified to it by the
State of résidence.
rence
du montant de la sanction habituellement prononcée dans FEtat de résidence pour
une telle infraction.
Article
12
En
cas de non paiement de Faraende, FEtat de résidence appliquera, sur la
deraande de FEtat d'infrac-tion, les raesures de contrainte ou de reraplacement
prévues par sa propre législation.
L'Etat
de résidence ne pourra exécuter une mesure de contrainte ou de reraplacement
prévue par une decision rendue dans FEtat d'infrac-tion et comportant une
privation de liberté que si FEtat d'infraction le demande spécialement.
Article
13
L'Etat
d'infraction ne pourra plus procéder ä aucune des raesures d'exécution
deraandées, å moins qu'un refus ou une irapossibilité d'exécu-tion lui ait été
notifie par FEtat de résidence.
opaginerad Kontrollera mot PDF
SECTIONS
IV General provisions
Article
Ii
1. Requests under Artide 1 of this Convention shall be
made in writing.
2. A request for proceedings shall be accompanied by
the original or authentic copy of all statements, diagrams, photographs and
other documents relating to the offence and by a copy of the legal provisions applicable
to the case in the State of the offence. Copies of the offender's record of
convictions, slatutory provisions relating to the time limitation, writs
suspending the tirae limitation, together with supporting facts, shall also be
appended.
3. A request for enforceraent shall be accompanied by
the original or an
TITRE
IV Dispositions générales
Article
14
1. Les requétes prévues ä Fartide l«r de la présente
Convention seront formulées par écrit.
2. La demande de poursuite sera accompagnée de
Foriginal ou d'une copie authentique de tous procés-verbaux, croquis,
photographies et autres documents se rapportant a Finfraction, ainsi que d'ime
copie des dispositions legales applicables en Fespéce dans FEtat d'infraction.
Les copies du casier judiciaire, des dispositions legales relatives ä la
prescription, des actes qui Font interrompue ainsi que Findication des faits
interruptifs seront égaleraent jointes.
3. La deraande d'exécution sera accompagnée de
Foriginal ou d'une
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:114 89
belopp
ej finns föreskrivet, det högsta bötesbelopp som vanligen utdömes i
hemviststaten för sådant brott.
Artikd
12
Betalas
ej böterna, skall hemviststaten på framställning av gärningsstaten vidtaga
sådana tvångsåtgärder eller alternativa åtgärder som föreskrives i dess egen
lagstiftning.
Hemviststaten
får ej verkställa tvångsåtgärd eller alternativ åtgärd som har föreskrivits
genom avgörande i gärningsstaten och som innebär frihetsberövande annat än på
uttrycklig begäran från denna stat.
Artikel
13
Gärningsstaten
får ej längre verkställa avgörandet, om icke hemviststaten meddelar att den
vägrar eller ej kan fullgöra verkställigheten.
DEL
IV Allmänna bestämmelser
Artikel
Ui-
1. Framställning enligt artikel 1 i denna konvention
skall göras skriftligen.
2. Vid framställning om lagföring skall fogas
saratliga förhörsprotokoll, skisser, fotografier och andra handlingar angående
brottet i original eller bestyrkt avskrift samt avskrift av de lagbestämmelser
som är tillämpliga på fallet i gärningsstaten. Av-ski'ift av den misstänktes
brottsregister och av tillämpliga lagbestämmelser om preskription samt uppgift
om åtgärder, varigenom preskription har avbrutits och om de sakförhållanden
som ligger till grund härför, skall också bifogas.
3. Vid framställning om verkställighet skall fogas
avgörandet i original
opaginerad Kontrollera mot PDF
authentic copy of the
decision, which shall be certified enforceable in the manner prescribed by the
law of the State of the offence. When the decision of which enforcement is requested
supersedes another decision without reproducing the statement of the facts, an
authentic copy of the decision containing such statement shall be appended.
copie authentique de la
decision dont le caractére exécutoire sera certifié dans les formes prescrites
par la loi de FEtat d'infraction. Lorsque la decision ä exécuter en remplace
une autre sans reproduire Fexposé des faits, une copie authentique de la
decision contenant cet exposé sera jointe.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
15
1. Requests shall be sent by the Ministry of Justice
of the State of the offence to the Ministry of Justice of the State of
résidence and the reply shall be sent through the same chan-nels.
2. Any Communications necessary under the terms of
this Convention shall be exchanged either through the channels referred to in
paragraph
1 of this Article, or
directly between
the authorities of the Contracting
Parties.
3. In case of
emergency, the Com
munications referred to in paragraph
2 of this Article may be
made
through the International Criminal
Police Organisation (Interpol).
4. Any
Contracting Party may, by
dédaration addressed to the Secre
tary-General of the Council of
Europé, give notice of its intention
to adopt new rules in regard to the
Communications referred to in para
graphs 1 and 2 of this Article.
Article
15
1. La demande sera adressée par le Ministére de la
Justice de FEtat d'infraction au Ministére de la Justice de FEtat de
résidence. La ré-ponse sera transmise par la méme voie.
2. Les Communications nécessaires ä Fapplication de la
présente Con vention seront échangées, soit par la voie indiquée au paragraphe
1 du present artide, soit directement entré les autorités des Parties
Contractantes.
3. En cas d'urgence, les Communications visées au
paragraphe 2 du present artide pourront étre trans-mises par Fintermédiaire de
FOrganisation Internationale de Police Criminelle (Interpol).
4. Toute Partie Contractante pourra, par dédaration
adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, faire connaitre qu'elle
entend déroger aux régles de transmission énoncées aux paragraphes 1 et 2 du
present article.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
16
If
the State of résidence considers that the information supplied by the State of
the offence is inadequate to enable it to apply this Convention, it shall ask
for the additional information required. It may fix a time-lirait for the
receipt of such information.
Article
16
Si
FEtat de résidence estime que les renseignements fournis par FEtat d'infraction
sont insuffisants pour lui permettre d'appliquer la présente Convention, il
demandera le complément d'informations nécessaire. Il pourra fixer un délai
pour Fobtention de ces informations.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1971:114 91
eller
bestyrkt avskrift. Att avgörandet kan verkställas skall styrkas på sätt som
föreskrives i gärningsstatens lag. Om det avgörande, som skall verkställas,
ersätter annat avgörande utan att återge omständigheterna i målet, skall
bestyrkt avskrift bifogas av det avgörande som innehåller redogörelse för
dessa omständigheter.
Artikel
15
1. Fraraslällning skall översändas av
justitiedepartementet i gärningsstaten till justitiedepartementet i
hemriststaten och svar skall sändas genom samma departement.
2. Meddelande som fordras för till-lämpningen av denna
konvention skall utväxlas antingen på det sätt som angivits i första punkten i
denna artikel eller direkt mellan vederbörande myndigheter i de fördragsslutande
staterna.
3. I brådskande fall kan meddelande som avses i andra
punkten i denna artikel sändas genora den internationella
kriminalpolisorganisationen (Interpol).
4. Fördragsslutande stat kan genom förklaring ställd
till Europarådets generalsekreterare anraäla att den avser att göra avvikelser
från de regler om utväxling av meddelanden som anges i första och andra punkterna
i denna artikel.
Artikel
16
Om
heraviststaten finner att de upplysningar som har lämnats av gärningsstaten ej
är tillräckliga för att konventionen skall kunna till-lämpas, skall den begära
de korapletlerande upplysningar som fordras. Den kan därvid fastställa en tidsfrist
för mottagande av sådana upplysningar.
Article 17 The Contracting
Parties shall extend the legal assistance they afford one another in criminal
matters to measures necessary for the exécution of this Convention, induding
the transmission of writs drawn up by the administrative authorities and
service of orders to pay, the latter measure not being deemed an enforcement
measure.
Artide 17 Les Parties
Contractantes éten-dront Fentraide judiciaire qii'elles accordenl en matiére
pénale aux mesures nécessaires ä Fexécution de la présente Convention,
notamment ä la transmission des actes établis par Fautorité administrative et
aux notificalions d'un commanderaent de payer, cette derniére mesure n'étant
pas considérée comme une mesure d'exécution.
Article
18
The
State of résidence shall inform the State of the offence without delay of the
action taken on a request for proceedings or enforcement and shall, in either
case, send to the latter State a document certifying that the penalty has been
enforced and also in the case of proceedings, an authentic copy of the final
decision.
Article
18
L'Etat
de résidence informera sans relard FEtat d'infraction de la suite donnée a la
demande de poursuite ou d'exécution. Il lui adressera, dans les deux cas, un
document certifiant Fexécution de la sanction et, en outre, dans le cas de
poursuite, une copie authentique de la decision définitive.
Article
19
1. Subject to the provisions of paragraph 2 of this
Article, no translation of requests, or of the supporting documents, or of
any other documents relating to the application of this Convention, shall be
required.
2. Any Contracting Party may, when signing or
depositing its instrument of ratification, acceptance or accession, by a
dédaration addressed lo the Secretary-General of the Council of Europé, reserve
the right to require that requests and supporting documents should be accompanied
by a translation into its own language or into one of the official languages of
the Council of Europé or into such one of those languages as it shall indicate.
The other Contracting Parties may claim reciprocity-
3. This Article shall be without
Article
19
1. Sous réserve des dispositions du paragraphe 2 du
present article, la traduction des demandes de poursuite et d'exécution et
celle des piéces annexes, ainsi que celle de tous autres documents relatifs ä
Fapplication de la présente Convention, ne sera pas exigée.
2. Toute Partie Contractante pourra, au moment de la
signature ou du dépot de son instrument de ratification, d'acceptation ou
d'adhésion, par dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de
FEurope, se reserver la faculté d'exiger que les demandes et piéces annexes lui
soient adressées accompagnées, soit d'une traduction dans sa propre langue,
soit d'une traduction dans "une quelconque des langues officielles du Conseil
de FEurope ou dans celle de ces langues qu'elle indiquera. Les autres Parties
Contractantes pourront se prévaloir du défaut de réciprocité.
3. Le present artide ne porie pas
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:114 93
Artikel
17
De
fördragsslutande staterna skall utsträcka den rättshjälp de lämnar varandra i
brottmål till att omfatta åtgärder sora är nödvändiga för denna konventions
tillärapning, däribland förraedling av handlingar, upprättade av
administrativ myndighet, och delgivning av bötesföreläggande. Sistnämnda åtgärd
skall ej anses som verkställighetsåtgärd.
Artikel
18
Hemviststaten
skall utan dröjsmål underrätta gärningsstaten om de åtgärder sora har
vidtagits i anledning av fraraslällning om lagföring eller verkställighet. I
båda fallen skall till denna stat sändas handling, som styrker att påföljden
har verkställts, och i de fall som avser lagföring även bestyrkt avskrift av
det slutliga avgörandet.
Artikel
19
1.
översättning av framställningar och därvid fogade handlingar eller av andra
handlingar som rör tillämpningen av denna konvention får ej krävas i annat
fall än som anges i andra punkten i denna artikel.
2. Fördragsslulande stat kan vid undertecknande av
denna konvention eller vid deponering av ratifikations-, godkännande- eller
anslutningsinstrument genom förklaring till Europarådets generalsekreterare
förbehålla sig rätt att kräva, att fraraställningar och därvid fogade
handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller
till något av Europarådets officiella språk eller till det av dessa språk som
den anger. Annan fördragsslutande stat kan kräva ömsesidig tillämpning av
förklaringen.
3. Denna artikel inkräktar icke på
opaginerad Kontrollera mot PDF
prejudice to any provision
concerning translation of requests and supporting documents that may be
contained in agreements or arrangements now in force or that raay be concluded
between two or more Contractir.,ft Parties.
atteinte aux dispositions
relatives ä la traduction des demandes et piéces annexes, contenues dans les
accords ou arrangements en vigueur ou ä intervenir enlre deux ou plusieurs
Parties Contractantes.
Article 20 Evidence
and documents transmitted in application of this Convention need not
be authenticated.
Article 20 Les piéces et
docuraenls transmis en application de la présente Convention seront dispensés
de toutes les formalités de légalisation.
Article 21 The proceeds of
fines levied as a result of requests for proceedings or enforcement shall
become the property of the State of résidence which may use them as it deems
fit.
Article 21
Le
produit des amendes perues å
la suite des demandes de
poursuite
ou d'exécution sera acquis
å FEtat de
résidence qui en disposera
a son gré.
Article
22
The
State of résidence shall have power to collect, at the request of the State of
the offence, the costs of proseculion and trial incurred in that State.
Should
it collect such costs, it shall be obliged to refund to the State of the
offence experts' fees only.
Article
22
L'Etat
de résidence aura competence pour percevoir, sur la demande de FEtat
d'infraction, les frais de poursuite et de jugement exposés dans cet Etat.
S'il
procéde ä cette perception, il ne sera tenu de rembourser å 1'Etat
d'in-fraction que les honoraires d'experts qii'il a perus.
Article 23 The costs
of proceedings and enforcement incurred in the State of résidence shall
not be refunded.
Article 23 Les frais de
poursuite et d'exécu-tion exposés dans FEtat de résidence ne seront pas
remboursés.
SECTION
V
Final
provisions
Article
24-In this Convention:
(a) "Road traffic offence" means any offence
listed in the "Common Schedule of Road Traffic Offences" annexed to
this Convention;
(b) "State of the offence" raeans the Stale,
Party to the present Con-
TITRE
V
Dispositions
finales
Article
24 Au sens de la présente Convention :
(a) L'expression « infraction routiére » désigne toute
infraction prévue dans la liste intitulée « Fonds coraraun d'infractions
routiéres», annexée ä la présente Convention;
(b) L'expression «Etat d'infrac-tion » désigne FEtat
partie ä la pré-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1971:114 95
besläramelser
om översättning av framställningar och därvid fogade handlingar som kan finnas
i avtal eller överenskommelser som är i kraft eller kan komma att ingås mellan
två eller flera av de fördragsslutande staterna.
Artikel
20 Bevismaterial och handlingar sora översänds enligt denna konvention
behöver icke legaliseras.
Artikel
21 Böter sora har uttagits på framställning om lagföring eller verkställighet
tillfaller heraviststaten sora förfogar över medlen på sätt den finner
lämpligt.
Artikel
22 Hemviststaten äger på begäran av gärningsstaten uttaga ersättning för de
rättegångskostnader som har uppkorarait i sistnämnda stat.
Av
den ersättning som sålunda uttages är hemviststaten skyldig att gottgöra
gärningsstaten endast för arvoden till sakkunniga.
Artikel
23 Kostnader för lagföring och verkställighet, sora har uppkorarait i
heraviststaten, skall icke ersättas.
DEL
V
Slutbestämmelser
Artikel
24 I denna konvention förstås raed
(a) "vägtrafikbrott"
varje brott
sora upptages i "Gemensam förteck
ning över vägtrafikbrott", vilken är
fogad som bilaga I till denna kon
vention;
(b) "gärningsstaten"
den fördrags-
slutande stat inora vars område ett
opaginerad Kontrollera mot PDF
vention,
in whose territory a road traffic offence has been committed;
(c) "State
of résidence" means
the State, Party to the present Con
vention, in which the person who
has committed a road traffic offence
is ordinarily resident;
(d) "Road
traffic rules" means
any rules covering items 4 to 7 of
Annex I to this Convention, entitled
"Coramon Schedule of Road Traffic
Offences";
(e) "Judgment"
refers to decisions
rendered by a judicial authority, in
duding "ordonnances pénales" and
"amendes de composition";
(f) "Administrative
decision" re
fers to decision rendered in some
States by administrative authorities
empowered to impose the penalties
prescribed by law for certain classes
of road traffic offences.
sente
Convention, sur le territoire duquel une infraction routiére a été commise;
(c) L'expression
« Etat de rési
dence » désigne FEtat partie a la pré
sente Convention ou séjourne habi
tuellement Fauteur d'une infraction
routiére;
(d) L'expression
« régles de circu
lation » désigne toute réglementation
couvrant Fun quelconque des objets
des chiffres 4 å 7 de Fannexe I ä la
présente Convention intitulée « Fonds
commun d'infractions routiéres »;
(e) L'expression
«jugement»
s'applique aux decisions rendues par
les autorités judiciaires, en y com-
prenant les ordonnances pénales et
les amendes de composition;
(f) L'expression
« decision admi
nistrative » s'applique aux decisions
rendues dans certains Etats par des
autorités administratives habilitées
å prononcer les sanctions prévues par
la loi pour la repression de categories
d'infractions routiéres.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
25
1. Annex I to this Convention, entitled "Common
Schedule of Road Traffic Offences" shall be an integral part thereof.
2. Any Contracting Party may, at any time, by written
dédaration to the Secretary-General of the Council of Europé, indicate road
traffic offences not listed in Annex I to which it wishes to apply this
Convention, or those listed in Annex I which it wishes to exclude from such
application, in its relations with the other Contracting Parties.
3.
When a Contracting Party has added an offence or offences to the list contained
in Annex I to this Convention, the other Contracting Parties shall, if
appropriate, notify the Secretary-General of the Council of Europé of their
agreement. Such additions may be invoked vis-å-vis
Article
25
1. L'annexe I ä la présente Convention intitulée «
Fonds commun d'infractions routiéres » est partie in-tégrante de cette
Convention.
2. Chaque Partie Contractante pourra, ä tout moment,
par notification adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, faire
connaitre les infractions en matiére de circulation routiére non visées ä Fannexe
I, qu'Elle désire soumettre å Fapplication de la présente Convention, 011
celles visées ä Fannexe I qu'Elle désire exdure de cette application dans ses
rapports avec les autres Parties Contractantes.
3. Dans le cas d'adjonction par une Partie
Contractante de nouvelles infractions å la liste contenue dans Fannexe I å la
présente Convention, les autres Parties Contractantes no-tifieront, s'il y a
lieu, leur accepta-tion au Secrétaire General du Conseil de FEurope.
L'adjonction leur sera
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop,
1971:114 97
väglrafikbrolt
har begåtts;
(c) "hemviststaten"
den fördrags-
slutande stat i vilken den person som
har begått ett vägtrafikbrott har sitt
hemvist;
(d) "trafikregler"
alla bestämmel
ser som reglerar något av de äranen
som anges i punkterna 47 i den till
konventionen fogade "Gemensam
förteckning över vägtrafikbrott";
(e) "dom"
av judiciell myndighet
meddelat avgörande, härunder in
begripet "ordonnances pénales" och
"amendes de composition";
(f) "administrativt
beslut" beslut
som i vissa stater meddelas av ad
ministrativ rayndighet vilken är be
hörig att ålägga i lag föreskrivna på
följder för vissa typer av vägtrafik-
brott.
Artikel
25
1. Bilaga I till denna konvention, betecknad
"Gemensara förteckning över vägtrafikbrott" utgör en integrerande
del av konventionen.
2. Fördragsslutande stat kan när sora helst genom
skriftlig förklaring till Europarådets generalsekreterare tillkännage att den i
förhållande till övriga fördragsslutande stater önskar att konventionen skall
tillämpas på vägtrafikbrott, som ej är upptagna i bilaga I, eller att vissa
vägtrafikbrott, sora är upptagna i denna bilaga, skall uteslutas från konventionens
tillämpning.
3. När fördragsslutande stat fogat ett eller flera
brott till förteckningen i bilaga I, skall övriga fördragsslutande stater, om
de godkänner tillägget, underrätta Europarådets generalsekreterare härom.
Tillägget kan åberopas i förhållande till sådan stat tre månader efter det att
underrät-
7 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114
opaginerad Kontrollera mot PDF
them,
three months after such notification.
4. When a Contracting
Party has removed an offence or offences frora the list contained in Annex I to
this Convention, the dédaration referred to in paragraph 2 of this Article
shall take effect, if it is made at the time of the signature of the Convention
or of the deposit of the instrument of ratification, acceptance or accession,
at the time of entry into force of the Convention; if it is raade låter, three
months after its receipt by the Secretary-General of the Council of Europé.
Any Contracting Party may claim reciprocity.
5.
Any Contracting Party may state that under its domestic law the dédaration
provided for in paragraphs 2 and 3 must be submitted for approval to its
legislative organs. In this event any addition to the list in Annex I shall not
come into effect with regard to the said Party until the latter has informed
the Secretary-General of the Council of Europé I hat such approval has been
obtained.
opposable
trois raois apres cette notification.
4. Dans le cas de
retrait par une Par
tie Contractante d'infractions figu
rant dans la liste contenue dans Fan
nexe I å la présente Convention, la
notification prévue au paragraphe 2
du present article prendra effet, si
elle est faite lors de la signature de
la Convention ou du dépot de Fin-
struraent de ratification, d'accepta-
tion ou d'adhésion, au raoraent de Fen
trée en vigueur de la Convention; si
elle est faite ultérieurement, trois
raois ä compter de sa reception par le
Secrétaire General du Conseil de
FEurope. Toute Partie Contractante
pourra se prévaloir du défaut de ré
ciprocité.
5. Une Partie
Contractante pourra
dédarer que sa législation interne
Foblige ä soumettre la notification
prévue aux paragraphes 2 et 3 å
Fapprobation de ses organes législa-
tifs. Dans ce cas, Fadjonction ä la
liste prévue ä Fannexe I ne prendra
effet, en ce qui concerne cette Partie,
que lorsqu'Elle aura informé le Se
crétaire General du Conseil de FEu
rope de Fobtention de cette approba-
tion.
Article
26
The
present Convention does not limit competence given to the State of résidence by
its municipal law in regard to prosecutions and/or enforcement.
Article
26
La
présente Convention ne limité pas la competence de FEtat de résidence en
matiére de poursuite ou d'exécution que lui confére sa législation interne.
Article
27
1. If two or more Contracting Parties establish their
relations on the basis of uniform législation or of special arrangements for
reciprocity, they shall have the option of regulat-ing their mutual relations
in the matter solely on the basis of such systeras, notwithslanding the provisions
of the present Convention.
2. Contracting Parties who, in ac-
Article
27
1. Si deux ou plusieurs Parties Contractantes établi
ssent leurs relations sur la base d'iine législation uniforme ou d'un régime
particulier de réciprocité, Elles auront la faculté de regler leurs rapports
mutuels en la matiére en se fondant exclusivement sur ces syslémes, nonobstant
les dispositions de la présente Convention.
2. Les Parties Contractantes qui
Prop.
1971:114 99
telsen
ora godkännande lämnades.
o
4.
Har fördragsslutande stat uteslutit ett eller flera brott från förteckningen
i bilaga I, gäller förklaring enligt andra punkten i denna artikel, ora den
avges vid konventionens undertecknande eller vid deponering av
ratifikations-, godkännande- eller anslulningsinslruraent, från den dag då
konventionen träder i kraft och, om den avges senare, från utgången av tre
raånader efter det att den har mottagits av Europarådets generalsekreterare.
Varje fördragsslutande stat kan kräva ömsesidig tillämpning av förklaringen.
5.
Fördragsslutande stat kan tillkännage att enligt dess interna lagstiftning
förklaring enligt andra punkten och underrättelse enligt tredje punkten måste
underställas dess lagstiftande organ för godkännande. I så fall skall tillägg
till förteckningen i bilaga I ej gälla med avseende på denna stat förrän den
har underrättat Europarådets generalsekreterare om att sådant godkännande har
erhållits.
Artikel
26
Konventionen
inskränker ej den behörighet i fråga om lagföring och verkställighet som
tillkommer hemviststaten enligt dess interna lagstiftning.
Artikel
27
1. Om två eller flera fördragsslutande stater
vanligen reglerar sina inbördes förhållande på grundval av enhetlig
lagstiftning eller genom särskilda ömsesidiga avtal, har de rätt att, utan
hinder av bestämmelserna i denna konvention, reglera sina inbördes
förbindelser även på detta område uteslutande på sådant sätt.
2. Fördragsslutande stater, sora
lj Riksdagen 1971.1 saml. Nr 114
opaginerad Kontrollera mot PDF
cordance with the
provisions of the present Article, exclude from their mutual relations the
application of the present Convention, shall send a notification to the
Secretary-General of the Council of Europé to this effect.
Article
28
The
European Committee on Crime Problems of the Council of Europé shall be kept
informed regarding the application of this Convention and shall do whatever is
needful to facilitate a friendly settlement of any difficulty which may arise
out of its exécution.
viendraient ä exdure de
leurs rapports niutuds FappHcation de la présente Convention, conformément aux
dispositions du present article, adresseront å cet effet une notification au
Secrétaire General du Conseil de FEurope.
Article
28
he
Comité Européen pour les Probléraes Crirainels du Conseil de FEurope suivra
Fexécution de la présente Convention et facilitera autant que de besoin le
réglement amiable de toute difficulté ä laquelle Fexécution de la Convention
donnerait lieu.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
29
1. This Convention shall be open to signature by the
member States of the Council of Europé. It shall be subject to ratification or
acceptance. Instruments of ratification or acceptance shall be deposited with
the Secretary-General of the Council of Europé.
2. The Convention shall enter into force three raonths
after the date of the deposit of the third instrument of ratification or
acceptance.
3. In respect of a signatory State ratifying or
accepting subsequentiy, the Convention shall come into force three months after
the date of the deposit of its instrument of ratification or acceptance.
Article
29
1. La présente Convention est ouverte ä la signature
des Etats membres du Conseil de FEurope. Elle sera ratifiée ou acceptée. Les
instruments de ratification ou d'accepta-tion seront déposés prés le
Secrétaire General du Conseil de FEurope.
2. La Convention entrera en vigueur trois mois apres
la date du dépot du troisiéme instrument de ratification ou d'acceptation.
3. Elle entrera en vigueur ä Fégard de tout Etat
signalaire qui la ratifiera ou 1'acceptera ultérieurement, trois raois apres
la date du dépot de son instrument de ratification ou d'acceptalion.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
30
1. After the entry into force of this Convention, the
Comraittee of Ministers of the Council of Europé may invdte any non-member
State to accede thereto.
2. Such accession shall be effected by depositing with
the Secretary-General of the Council of Europé an instrument of accession which
shall take effect three months after the date of its deposit.
Article
30
1. Apres Fentrée en vigueur de la présente Convention,
le Comité des Ministres du Conseil de FEurope pourra inviter tout Etat non
membre du Conseil å adhérer ä la présente Convention.
2. L'adhésion s'effectuera par le dépot, prés le
Secrétaire General du Conseil de FEurope, d'un instrument d'adhésion qui
prendra effet trois mois apres la date de son dépot.
Prop. 1971:114 101
enligt
bestämmelserna i denna artikel utesluter sina inbördes förbindelser från
denna konvention, skall underrätta Europarådets generalsekreterare härom.
Artikel
28
Europarådets
komraitté för brottslighetsfrågor skall hållas underrättad om tillämpningen
av denna konvention och skall göra vad som behövs för att underlätta en
vänskaplig lösning av varje svårighet, sora kan uppstå vid tillärapningen.
Artikel
29
1. Denna konvention är öppen för undertecknande av
Europarådets raedlerasslater. Den skall ratificeras eller godkännas. Instrument
rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare.
2. Konventionen träder i kraft tre månader efter den
dag då det tredje ratifikations- eller godkännandeinstrumentet deponerades.
3. I förhållande till signatärstat, som därefter
ratificerar eller godkänner konventionen, träder den i kraft tre månader efter
den dag då dess ratifikations- eller godkännandeinstrument deponerades.
Artikel
30
1. Sedan denna konvention trätt i kraft, kan
Europarådets minister-komraitté inbjuda stat, som ej är medlem av rådet, att
ansluta sig till konventionen.
2. Anslutning sker genoin att anslutningsinstrument
deponeras hos Europarådets generalsekreterare och träder i kraft tre månader
efter dagen för deponeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
31
1. Any Contracting Party may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratification, acceptance or accession,
specify the territory or territories to which this Convention shall apply.
2. Any Contracting Party may, when depositing its
instrument of ratification, acceptance or accession or at any låter date, by
dédaration addressed to the Secretary-General of the Council of Europé, extend
this Convention to any other territory or territories specified in the dédaration
and for whose international relations it is responsible or on whose behalf it
is authorised to give undertakings.
3. Any dédaration raade in pursuance of the preceding
paragraph may, in respect of any territory mentioned in such dédaration, be
withdrawn according to the procédure laid down in Article 33 of this
Convention.
Article
31
1. Toute Partie Contractante peut, au moment de la
signature ou au moment du dépot de son instrument de ratification,
d'acceptation ou d'adhésion, designer le ou les territoires auxquels
s'appliquera la présente Convention.
2. Toute Partie Contractante peut, au moment du dépöt
de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, ou ä tout
autre moment par la suite, étendre Fapplication de la présente Convention, par
dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, ä tout autre
territoire désigne dans la dédaration et dont Elle assure les relations internationales
ou pour lequel Elle est habilitée ä stipuler.
3. Toute dédaration faite en vertu du paragraphe
précédent pourra étre retirée, en ce qui concerne tout territoire désigne dans
cette dédaration, aux conditions prévues par Fartide 33 de la présente
Convention.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
32
1. Any Contracting Party may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratification, acceptance or accession,
declare that it avails itself of one or more of the reservations provided for
in Annex II to this Convention.
2. Any Contracting Party may wholly or partly withdraw
a reservation it has made in accordance with the foregoing paragraph by means
of a dédaration addressed to the Secretary-General of the Council of Europé,
which shall become effective as from the date of its receipt.
3. A Contracting Party which has made a reservation in
respect of any provision of this Convention may not claim the application of
that provision by any other Party; it may, however, if its reservation is
partial or conditional, claim the application
Article
32
1. Toute Partie Contractante peut, au moment de la
signature ou au moment du dépot de son instrument de ratification,
d'acceptation ou d'adhésion, dédarer faire usage de Fune ou plusieurs réserves
figurant ä Fannexe II a la présente Convention.
2. Toute Partie Contractante peut retirer en tout ou
en partie une réserve formulée par Elle en vertu du paragraphe précédent, au
moyen d'une dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope et
qui prendra effet ä la date de sa reception.
3. La Partie Contractante qui a forraulé une réserve
au sujet d'une disposition de la présente Convention ne peut prétendre a
Fapplication de cette disposition par une autre Partie; toutefois, Elle peut,
si la réserve est partielie ou conditionnelle,
Prop.
1971:114 103
Artikel
31
1. Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet eller
vid deponeringen av instrument rörande ratifikation, godkännande eller
anslutning närraare ange det eller de områden beträffande vilka konventionen
skall tillämpas.
2. Fördragsslutande stat kan vid deponeringen av
instrument rörande ratifikation, godkännande eller anslutning eller vid vilken
som helst senare tidpunkt genom förklaring lill Europarådets generalsekreterare
utsträcka konventionens tillämpning till annat område som anges i förklaringen
och för vars internationella förbindelser staten svarar eller för vilket den
äger sluta avtal.
3. Förklaring som avgivits enligt föregående punkt kan
beträffande varje i förklaringen angivet område återtagas i den ordning som
föreskrives i artikel 33 i denna konvention.
Artikel
32
1. Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet eller
vid deponeringen av instrument rörande ratifikation, godkännande eller
anslutning förklara att den begagnar sig av en eller flera av de möjligheter
till förbehåll som anges i bilaga II till konventionen.
2. Fördragsslutande stat kan helt eller delvis
återtaga ett förbehåll som gjorts enligt föregående punkt genom meddelande
till Europarådets generalsekreterare vilket träder i kraft från den dag det har
mottagits
3.
Fördragsslutande stat, som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i
konventionen, kan ej kräva av annan fördragsslutande stat att denna bestämmelse
skall tillämpas. Staten kan dock, om förbehållet äi partiellt eller
villkorligt, kräva att
opaginerad Kontrollera mot PDF
of that provision in so
far as it has itself accepted it.
4.
Any Contracting Party raay, on signing the present Convention or on depositing
its instrument of ratification, acceptance or accession, notify the
Secretary-General of the Council of Europé that it considers ratification,
acceptance or accession as entailing an obligation, in international law, to
introduce into municipal law raeasures to iinplement the said Convention.
prétendre å Fapplication
de cette disposition dans la raesure oii Elle Fa acceptée.
4. Toute Partie Contractante
pourra, au moment de la signature de la présente Convention ou du dépot de son
instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, par notification
adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, faire connaitre qiFElle
considéré la ratification, Facceptation ou 1'adhésion comme entralnant
Fobligation, conformément au droit international, de prendre dans Fordre
interne les dispositions nécessaires ä la mise en oeuvre de la présente
Convention.
Article
33
1. This Convention shall reraain in force
indefinitely.
2. Any Contracting Party may, in so far as it is
concerned, denounce this Convention by means of a notification addressed to
the Secretary-General of the Council of Europé.
3. Such denunciation shall lake effect six months
after the date of receipt by the Secretary-General of such notification.
Article
33
1. La présente Convention demeurera en vigueur sans
limitation de durée.
2. Toute Partie Contractante pourra, en ce qui la
concerne, dénoncer la présente Convention en adressant une notification au
Secrétaire General du Conseil de FEurope.
3. La dénonciation prendra effet six mois apres la
date de la reception de la notification par le Secrétaire General.
Article
34
The
Secretary-General of the Council of Europé shall notify the member States of
the Council and any State which has acceded to this Convention, of:
(a) any signature;
(b) any deposit of an instrument of ratification,
acceptance or accession;
(c) any date of entry into force of this Convention in
accordance with Artide 29 thereof;
(d) any notification or
dédaration
received in pursuance of the provi
sions of paragraph 4 of Article 15, of
paragraph 2 of Article 19, of para
graphs 2, 3, 4 and 5 of Article 25, of
paragraph 2 of Article 27 and of
Article
34
he
Secrétaire General du Conseil de FEurope notifiera aux Etats merabres du
Conseil et ä tout Etat ayant adhéré ä la présente Convention :
(a) toute signature;
(b) le dépot de tout instrument de ratification, d'acceptation
ou d'adhé-sion;
(c) toute date d'entrée en vigueur de la présente Convention
conformément å son article 29;
(d) toute dédaration
et notifica
tion recues en application des dis
positions du paragraphe 4 de Fartide
15, du paragraphe 2 de Fartide 19,
des paragraphes 2, 3, 4 et 5 de Farti
de 25, du paragraphe 2 de Fartide
Prop. 1971:114 105
bestämmelsen
tillämpas i den mån den själv har godkänt densamraa.
4.
Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet, eller vid deponeringen av instmraent
rörande ratifikation, godkännande eller anslutning underrätta Europarådets
generalsekreterare att den anser ratifikation, godkännande eller anslutning
medföra folkrättslig förpliktelse att vidtaga erforderliga interna lagstiftningsåtgärder
för konventionens tillämpning.
Artikel
33
1. Denna konvention skall förbli i kraft under
obegränsad tid.
2. Fördragsslutande stat kan för sitt vidkommande
uppsäga konventionen genom underrättelse till Europarådets
generalsekreterare.
3. Uppsägningen träder i kraft sex månader efter den
dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.
Artikel
34
Europarådets
generalsekreterare skall underrätta rådets medlemsstater och varje stat, sora
har anslutit sig till denna konvention, om
(a) undertecknande;
(b) deponering av ratifikations-, godkännande- eller
anslutningsinstrument;
(c) dagar för konventionens ikraftträdande enligt
artikel 29;
(d) förklaring
eller underrättelse
enligt artikel 15 fjärde punkten, ar
tikel 19 andra punkten, artikel 25
andra, tredje, fjärde eller femte
punkten, artikel 27 andra punkten
eller artikel 32 fjärde punkten;
opaginerad Kontrollera mot PDF
paragraph
4 of Article 32;
(e) any
dédaration received in
pursuance of the provisions of para
graphs 2 and 3 of Article 31;
(f) any reservation
made in pur
suance of the provisions of para
graph 1 of Article 32;
(g) the withdrawal of any
reserva
tion carried out in pursuance of the
provisions of paragraph 2 of Artide
32;
(h)
any notification received in pursuance of the provisions of Article 33, and the
date on which denunciation takes effect.
27
et du paragraphe 4 de Fartide 32;
(e)
toute dédaration recue en application des dispositions des paragraphes 2 et 3
de Fartide 31;
(/)
toute réserve formulée en application des dispositions du paragraphe 1 de Fartide
32;
(g)
le retrait de toute réserve effecluée en application des dispositions du paragraphe
2 de Fartide 32;
(h)
toute notification recue en application des dispositions de Fartide 33 et la date
å laquelle la dénonciation prendra effet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article
35
This
Convention and the notifica-tions and dedarations authorised thereunder shall apply
only to road traffic offences committed after the Convention comes into effect
for the Contracting Parties involved.
Article
35
La
présente Convention et les dedarations et notificalions qu'elle autorise ne s'appliqueront
qu'aux infractions routiéres commises postérieurement ä son entrée en vigueur enlre
les Parties Contractantes inléressées.
opaginerad Kontrollera mot PDF
In witness whereof the undersigned,
being duly authorised thereto, have signed this Convention.
Done
at Strasbourg this 30th day of Noveraber 1964 in Enghsh and French, both texts being
equally authoritative, in a single copy which shall reraain deposited in the archives
of the Council of Europé. The Secretary-General of the Council of Europé shall transmit
certified copies to each of the signatory and acceding States.
En
foi de quoi, les soussignés, dument autorisés ä cet effet, ont signé la présente
Convention.
Fait
å Strasbourg, le 30 novembre 1964 en francais et en anglais, les deux textes faisant
également foi, en un seul exemplaire qui sera déposé dans les archives du Conseil
de FEurope. Le Secrétaire General du Conseil de FEurope en communiquera copie certifiée
conforrae ä chacun des Etats signataires et adhé-rents.
Prop.
1971:114 107
(e) förklaring
enligt artikel 31
andra eller tredje punkten;
(f) förbehåll
enligt artikel 32 förs
ta punkten;
(g) återtagande
av förbehåll en
ligt artikel 32 andra punkten;
(h)
underrättelse enligt artikel 33 och dagen, då uppsägningen träder i kraft.
Artikel
35
Denna
konvention samt förklaringar och underrättelser enligt konventionen skall
tillämpas endast på vägtrafikbrott som begås sedan konventionen har trätt i
kraft raellan vederbörande stater.
Till
bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade,
underskrivit denna konvention.
Som
skedde i Strasbourg den 30 november 1964 på engelska och franska, vilka båda
texter äger lika vitsord, i ett exemplar, som skall förvaras i Europarådets
arkiv. Europarådets generalsekreterare skall översända bestyrkt avskrift
därav till varje stat som undertecknat eller anslutit sig till konventionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Common schedule of
road traffic offences Fonds commun d'infractions routiéres
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Manslaughter or accidental injury on the roads.
2. "Hit and run" driving, i.e., the wilful failure
to carry out the obligations placed on drivers of vehides after being involved
in a road ac-cident.
3. Driving a vehicle while:
(a) intoxicated or under the influence of alcohol;
(b) under the influence of drugs or other products having
similar effects;
(c) unfit because of excessive fa-tigue.
4. Driving a motor-vehide not covered by third-party Insurance
against damage caused by the use of the vehicle.
5. Failure to comply with a direction given by a policeman
in relation to road traffic.
6. Non-corapliance with the rules relating to:
(a) speed of vehides;
(b) position and direction of vehides in motion, meeting
of on-coming traffic, overtaking, changes of direction and proceeding över level
crossings;
(c) right of way;
(d) traffic
priority of certain
vehides such as fire-engines, am-
bulances and police vehides;
(e) signs,
signals and road mark-
ings, in particular "stop" signs;
(f) parking
and halting of vehi
des;
1. Homicide involontaire ou bles-sures involontaires causées
dans le domaine de la circulation routiére.
2. «Délit de fuite», c'est-ä-dire violation des
obligations incombant aux conducteurs de véhicules ä la suite d'un accident de
la circulation.
3. Conduite d'un véhicule par une personne :
(a) en état d'ivresse ou sous Fin-fluence de Falcool;
(b) sous Finfluence de stupéfiants ou de produits ayant
des effets analogues;
(c) inapte par suite d'une fatigue excessive.
4. Conduite d'un véhicule ä mo-teur non convert par une
assurance garantissant la responsabilité civile pour les dommages causés aux tiers
du fait de Femploi de ce véhicule.
5. Refus d'obtempérer aux injonc-tions d'un agent de Fautorité
concernant la circulation routiére.
6. Inobservalion des régles concernant :
(a) la vitesse des véhicules;
(b) la place des véhicules en raou-vement et le sens de
leur marche, le croisement, le dépasseraent, le changement de direction et le franchissement
des passages ä ni-veaiix;
(c) la priorité de passage;
(d) le
privilége de circulation de
certains véhicules tels que les vé
hicules de lutte contre Fincendie, les
ambulances, les véhicules de police;
(e) Finobservation
des signaux et
des marques sur le sol, notamment
du signal « Stop »;
(f) le
stationnement et Farrét des
véhicules;
Prop.
1971:114 109
BILAGA
I
Gemensam
förteckning över vägtrafikbrott
1. Vållande till annans död eller till kroppsskada i
samband med vägtrafik.
2. "Smitning", dvs. avsiktlig underlåtenhet
av fordonsförare att fullgöra de skyldigheter som åvilar honom efter en
trafikolycka.
3. Framförande av fordon
(a) i berusat tillstånd eller under alkoholpåverkan;
(b) under påverkan av narkotika eller andra ämnen med
liknande verkningar;
(c) i tillstånd av svår trötthet.
4. Framförande
av motorfordon
för vilket ej finnes ansvarighetsför
säkring för skada sora kan uppkom
ma vid brukande av fordonet.
5. Underlåtenhet att följa polismans anvisningar
rörande vägtrafiken.
6. överträdelse av bestämmelser om
(a) fordons hastighet;
(b) fordons plats på vägen under färd, fordons
färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning
eller passerande av järnvägskorsning;
(c) förkörsrält;
(d) rätt
till fri väg för vissa for
don såsora brandbilar, ambulanser
och polisbilar;
(e) vägmärke,
signal eller körba-
nemarkering, särskilt "stopp"-tec-
ken;
(f) parkering
eller stannande av
fordon;
8 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114
(g)
access of vehides or classes of vehides to certain roads, (for ex-ample, on account
of their weight or dimensions);
(h)
safety devices for vehides and loads;
(i) marking
descriptive (signal-isation) of vehides and loads;
(j)
lighting of vehides and use of lamps;
(k)
load and capacity of vehides;
(1)
registration of vehides, registration plates and nationality plates.
7.
Driving without a valid licence.
(g)
Faccés des véhicules ou de categories de véhicules ä certaines voies, notamment
en raison de leur poids ou de leurs dimensions;
(ll)
Féquipement de sécurité des véhicules et de leur chargement;
(i)
la signalisation des véhicules et de leur chargement;
(j) Féclairage des véhicules
et Fusage des feux;
(k)
la chargé et la capacité des véhicules;
(1)
Fiinmatriculation des véhicules, la plaque d'irainatriculation et le signe distinctif
de nationalité.
7. Défaut
d'habilitation legale du conducteur.
Prop. 1971:114 111
(g)
fordons eller särskild fordonstyps tillträde till vissa vägar, t. ex. på grund
av fordonets vikt eller storlek;
(h)
säkerhetsanordningar för fordon eller last;
(i)
märkning av fordon eller last;
(j)
fordonsbelysning och dess användning;
(k)
fordons last eller lastförmåga;
(1)
fordons registrering, registreringsskyltar eller nationalitetsbeteckning.
7.
Körning utan giltigt körkort.
1. Any Contracting
Party may
declare that it réserves the right:
(a) not to accept Section III or to accept it only in respect
of certain classes of penalties or enforcement measures;
(b) not to accept Article 6 or to accept only certain
provisions of this Article.
2. Any Contracting
Party raay
declare that for reasons arising out
of its constitulional law, it can ac
cept requests for proceedings only
in cases specified in its municipal
law.
1. Chacune
des Parties Contrac
tantes peut dédarer qu'Elle se ré
serve de faire connaitre :
(a)- qu'Elle n'accepte pas
le titre III ou qu'Elle Faccepte seulement en ce qui concerne certaines categories
de sanctions ou de mesures d'exé-cution;
(b) qu'Elle n'accepte pas Fartide
6 ou qu'Elle n'en accepte que certaines dispositions.
2. Chacune des Parties Contrac
tantes peut dédarer que, pour des
raisons d'ordre constitutionnel, Elle
ne peut accueillir des demandes de
poursuites que dans les cas qui
seront precises dans sa loi interne.
Prop.
1971:114 113
BILAGA
II
1. Fördragsslutande
stat kan för
klara att den förbehåller sig rätten:
(a) att ej godtaga del 111 eller att godtaga denna del
endast beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder;
(b) att ej godtaga artikel 6 eller att endast godtaga
vissa bestämmelser i denna artikel.
2. Fördragsslulande
stat kan för
klara att den av konstitutionella skäl
kan godtaga framställning om lagfö
ring endast i de fall som anges i dess
interna lagstiftning.
Prop. 1971:114 114
Bilaga
2 (Departementspromemorians förslag)
Förslag
till
Lag
om
straif för trafikbrott som har begåtts utom riket
1 §
Lagen
(1951: 649) om straff för vissa trafikbrott gäller även i fråga om gärning som
har begåtts utom riket.
2 §
Bestämmelse om straff för överträdelse av
1. sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om
trafikförsäkring å raotorfordon som avser förbud mot brukande av motorfordon
utan föreskriven försäkring,
2. föreskrift i vägtrafikförordningen (1951:648) eller
föreskrift som Kungl. Maj :t eller myndighet meddelat med stöd av samraa
förordning eller
3. föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder
tillämpas
även i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsidosatt sådan
föreskrift i gärningslandet som reglerar motsvarande förhållande.
3 §
Till
böter, högst femhundra kronor, dömes den som, utan att kunna ådömas ansvar
enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 §, i Danmark, Finland, Island
eller Norge överträder där gällande föreskrift om
1. förbud mot framförande av raotorfordon utan
ansvarighetsförsäkring för skada, som kan uppkomma vid brukande av fordonet,
2. skyldighet att följa polismans anvisningar i
trafiken,
3. fordons hastighet,
4. fordons plats på vägen under färd, färdriktning,
möte med eller omkörning av andra fordon, ändring av färdriktning eller
passerande av järnvägskorsning,
5. förkörsrätl,
6. skyldighet att bereda fri väg för
utryckningsfordon,
7. skyldighet att följa anvisning som ges genom
anslag, vägmärke eller signal,
8. parkering och stannande av fordon,
9. förbud mot användning av fordon eller särskild
fordonstyp på vissa vägar,
10. säkerhetsanordningar för fordon och last,
11. raärkning av fordon och last,
12. fordonsbelysning och dess användning,
13. fordons last och lastförmåga,
14. fordons registrering, registreringsskyltar och
nationalitetsbeteckning.
Prop. 1971:114 115
4
§ Efter överenskommelse med annan främmande stat än Danmark, Finland, Island
eller Norge kan Konungen förordna att 3 § skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om gärning som begås i den staten.
Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
3 (Departementspromemorians förslag)
Förslag
till
Lag
om ändring i
brottsbalken
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Åtal
för
{Föreslagen lydelse)
2
Kap. 5 § bemyndigat därtill.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åtal för brott, som
förövats utom riket, raå väckas allenast efter förordnande sora i första
stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats å
svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon
som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller av krigsman å område där
avdelning av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare raot svenskt intresse.
Åtal för brott, som
förövats utom riket, må väckas allenast efter förordnande sora i första
stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten
av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg
2. av krigsman å område där avdelning av krigsmakten
befann sig
3. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller å
fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder eller
4. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare raot svenskt intresse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon begått brott,
som i 1 § 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid som där avses ånyo förövat
brott vara fängelse över två år kan följa, skola de i 1 § omförmälda tiderna
för ådömande av påföljd i fråga om båda brotten räknas från det senare. Vad nu
sagts skall äga motsvarande tillämpning, om den brottslige begår ytterligare
brott vara fängelse över två år kan följa.
(Paragrafen upphävs.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Adömt fängelse bortfaller,
ora doraen ej börjat verkställas innan tid sora nedan sägs förflutit från det doraen
vann laga kraft:
1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,
2. tio år, om fängelse i sex månader eller på längre
tid, men icke över två år ådömts,
3. femton år, ora fängelse på längre tid än två år raen
icke över åtta år ådörals,
Ådörat fängelse
bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit
från det domen vann laga kraft:
1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,
2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år raen
icke över fyra år ådömts,
3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år
men icke över åtta år ådömts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4. tjugo år,---------------- -år ådömts,
5. trettio år,------------- livstid ådömts.
Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
4 (Trafikraålskommilténs förslag)
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse av 35 kap. 6 § brottsbalken
Härigenom förordnas,
att 35 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ intet fall må påföljd
ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke kan följa fängelse över två
år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 § sägs.
Påföljd må i intet fall
ådömas sedan det från dag som i 4 § sägs förflutit
1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än
böter, dock ej normerade böter;
2. femton år, om å brottet kan följa normerade böter,
eller om å brottet i annat fall än i 1 sägs icke kan följa fängelse över två
år;
3.
trettio år i övriga fall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den
Prop. 1971:114 119
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 26 april 1971.
Närvarande:
justitierådet BRUNNBERG, regeringsrådet HJERN, justitierådet BERGSTEN, justitierådet
GYLLENSVÄRD.
Enligt
lagrådet den 23 april 1971 tUlhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den
16 april 1971, hade Kungl. Maj:t förordnal, alt lagrådets yttrande skulle
inhämtas över upprättade förslag lill 1) lag om straff för trafikbrott som
begåtts utomlands och 2) lag om ändring i brollsbalken.
Förslagen,
som finns bilagda della protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Karin Ringberg.
Lagrådet
lämnade förslagen ulan erinran.
Ur
protokollet: Ingrid Hellström
Prop.
1971:114 120
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 april 1971.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC
NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON, FELDT.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådels
yttrande över förslag till
1)
lag om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands,
2)
lag om
ändring i brottsbalken.
Föredraganden upplyser atl lagrådet har lämnat lagförslagen
utan erinran och anför.
Vid remissen av lagförslagen förordade jag att Sverige
tillträder den i Strasbourg den 30 november 1964 avslutade europeiska
konventionen om straff för vägtrafikbroll. Vidare förordade jag all vid ratifikation
bör göras förbehåll i fråga om arl. 6 och del III samt avges förklaring enligl
artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.
Jag hemställer under framhållande alt hinder inte
föreligger mot all ärendet behandlas först under riksdagens höstsession att Kungl.
Maj:t föreslår riksdagen att
dels antaga lagförslagen,
dels godkänna den europeiska konventionen om straff för
vägtrafik-brott i enlighet med vad jag förordai i del föregående.
Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådels övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposilion av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1971:114 121
Innehåll
Sid.
Propositionen 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Förslag lill
lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands 2
Förslag lill
lag om ändring i brollsbalken 3
Utdrag av stalsrådsprotokollel
den 16 april 1971 5
1
Inledning 5
2
Konventionens
huvudsakliga innehåll 7
3
GäUande svensk räll
m. m. 12
3.1
Beivrande av
brott som begåtts utomlands 12
3.2
Preskription 15
4 Nordiskt lagsliflningssamarbele och nordisk rält 16
4.1
Beivrande av
trafikbrott som begåtts utomlands 16
4.2
Preskription 18
5 Departementspromemorian och trafikmålskommittén 21
5.1 Beivrande av trafikbrott som begåtts
utomlands 21
5.1.1
Tillträde lill
konventionen 21
5.1.2
Särskild
lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands 23
5.1.3
Övriga
lagstiftningsfrågor med anledning av konventionen 29
5.2 Särskild åtalsprövning vid brolt
som begåtts utomlands 33
5.3 Preskription 34
6 Remissytirandena 36
6.1
Beivrande av
trafikbrott som begåtts utomlands 36
6.2
Särskild
åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands 43
6.3
Preskription 43
7 Departementschefen 46
7.1 AUmänna överväganden 46
7.1.1
Tillträde lill
konventionen 46
7.1.2
Särskild
lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands 55
7.1.3
Övriga
lagstiftningsfrågor med anledning av trafikbrotts-konventionen 64
7.1.4
Särskild åtaisprövning
vid brolt som begåtts utomlands 66
7.1.5
Preskription 68
7.1.6
Ikraftträdande 72
7.1.7 Lagförslag 73
7.2. Specialmolivering 73
8 Hemställan 77
BUaga 1 Europeisk konvention om straff" för
vägtrafikbrott 78
Bilaga 2 Deparlemenlspromorians förslag till lag om straff
för trafik
brott som har begåtts utom riket 114
Bilaga 3 Deparlemenlspromorians förslag lill lag om
ändring i brotts
balken 116
Bilaga 4 Trafikmålskommilténs förslag lill lag om ändrad
lydelse av
35 kap. 6 § brottsbalken 118
Utdrag av lagrådets protokoll den 26 april 1971 119
Utdrag av statsrådsprotokoUet den 30 april 1971 120
MARCUS BOKTR. STHLM I9?l 700SI4
Doktrin (2)
- Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1974 s. 766, på s. 778 · Fritt tillgänglig
- Hjalmar Karlgren, Svensk rättspraxis Internationell privat-, straff- och processrätt 1966-1970, SvJT 1972 s. 106, på s. 115 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
49 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (37)
37 kopplingar i 17 dokument.
- Prop. 2025/26:298 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om överföring av straffrättsliga förfaranden s. 20 · s. 64 om s. 64 i texten
- Ds 2025:14 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om överföring av straffrättsliga förfaranden s. 31 om s. 7 · s. 105 om s. 65 · s. 129 om s. 64 i texten
- Prop. 2024/25:59 En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning s. 45 om s. 68 · s. 51 om s. 15 · s. 73 om s. 68 i texten
- SOU 2021:90 En översyn av den straffrättsliga regleringen om preskription s. 76 om s. 70 · s. 112 om s. 35 · s. 216 om s. 72 · s. 287 · och 1 till i texten
- Dir. 2020:91 En översyn av den straffrättsliga regleringen om preskription i texten
Doktrin (12)
12 kopplingar i 8 dokument.
- Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s. 158 · s. 214 · s. 318 i texten
- Påle, Villkor för utlämning, 2003 s. 106 · s. 404 i texten
- Hoflund, Trafikbrottslagen, 1995 s. 34 · s. 133 i texten
- Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995 s. 245 i texten
- Jareborg, De särskilda strafflagarna, 1987 s. 112 i texten