Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp

1971 · 48 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:121, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts
proposition nr 121 år 1971 Prop.
1971:121

Nr 121

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1956: 2) om
socialhjälp; given Stockholms slott den 27 maj 1971.

Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslå riksdagen all bifalla del förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVEN
ASPLING

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att kommunerna genom en ändring i socialhjälpslagen får
möjlighet att för vård i ålderdomshem la ut differentierade avgifter. I
samband därmed föreslås all del tillskapas regler som tillförsäkrar alla
pensionärer, som bor i ålderdomshem, en bestämd andel av pension och andra
inkomster för egen disposition. Dessa garanti-regler skall gälla i samtiiga
kommuner oavsett om kommunen använder möjligheten att ta ut differentierade
avgifter eUer tillämpar annat avgiftssystem.

De
föreslagna ändringarna avses träda i krafl den 1 januari 1972.

1
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 121

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp dels att i lagen skaU mföras
en ny paragraf, 19 a §, av nedan angivna lydelse,

dels
att 54 § skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

19
a §

För vård i ålderdomshem utgår avgift enligt grunder som beslutas av
kommunen. Avgift för vården får dock ej överstiga vad som motsvarar
vårdplatsens andel i kostnaden för hemmets anläggning, underhåll och drift.
Vidare skall vid bestämmande av avgiften vårdtagaren förbehållas medel för sina
personliga behov i enlighet med föreskrifter som meddelas av Konungen.

54
§

Över
socialnämnds beslut i aren- Över socialnämnds beslut i ären

de rörande meddelande av social- de rörande meddelande av social

hjälp må besvär anföras hos läns- hjälp eller rörande avgift för vård

styrelsen. Beslutet länder dock / ålderdomsliem må besvär anföras

omedelbart till efterrättelse. . hos länsstyrelsen. Beslutet länder

dock omedelbart till
efterrättelse.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Senaste
lydelse enligt prop. 1971: 30.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 27 maj 1971.

Närvarande: statsministem PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON,
HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling,
anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
differentierade avgifter vid ålderdomshem och anför.

Inledning

Genom utslag den 27 mars 1968 har regeringsrätten
förklarat, att en kommun inte har rält att bestämma avgiften för vård vid kommunalt
ålderdomshem tiU olika belopp efter vårdtagarens betalningsförmåga i varje
särskilt fall. Enligt samma utslag är en kommun däremot lagligen oförhindrad
att fastställa vårdavgiflen vid kommunens ålderdomshem till elt för aUa vårdtagare
Uka stort belopp högst motsvarande kommunens självkostnad, vilket skulle
medföra att, om en vårdtagare inte kunde betala avgiften, återstoden fick
täckas av kommunen genom socialhjälp.

Med
hänvisning lill bl. a. att ungefär hälften av landets kommuner tillämpar det
syslem som regeringsrätten i sitt utslag funnit vara olagligt har
kommunförbundet hemställt om lagändring i syfte att legalisera systemet med
differentierade avgifter vid ålderdomshemmen.

Efler
remissbehandling av kommunförbundels framställning överlämnade Kungl. Maj:t framstäUningen
till socialulredningen för alt beaktas vid fullgörande av utredningens uppdrag,
varvid utredningen borde behandla den i framställningen angivna frågan med
förtur.

Socialutredningen har avlämnat ett delbetänkande (Ds S
1970: 6) kallat Ålderdomshemsavgifter. I betänkandet föreslås alt kommunerna
genom elt tillägg till lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL) får möjlighet alt
för vård i ålderdomshem ta ut avgifter som differentieras med hänsyn lill
pensionärernas betalningsförmåga.

' Ledamöter landshövdingen Thure Andersson, ordf.,
landstingsdirektören GilUs Albinsson, byråchefen Ingemar Andersson,
riksdagsledamöterna Lars Henriksson och Mary Holmqvist, direktören Gunnar Krantz,
riksdagsledamoten ErUc Larsson, hovrättsrådet NUs Mangård, tUlika sekreterare,
pol. mag. Ingegerd Troedsson och riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 4

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetls av kammarrätten,
socialstyrelsen, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Södermanlands
och Gävleborgs län, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet och
Pensionärernas Riksorganisation. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från
bl. a. kommunstyrelsen i vissa kommuner.

Yttranden har dessutom
kommit in från Riksförbundet för Enskild Sjuk- och Åldringsvård och statens
handikappråd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 5

Nuvarande ordning, historik m. m.

Gällande författningsbestämmelser

Lagbestämmelser om ålderdomshem finns i 18-21 §§ ShjL.
Huvudstadgandet återfinns i 18 § 1 st. Enligt della lagrum åligger del kommun
alt anordna och driva hem för åldringar och andra personer vilka är i behov av
vård eller tillsyn som ej eljest tUlgodoses. I övrigl ges föreskrifter om alt
tvä eller flera kommuner får ha gemensamt ålderdomshem och atl, om särskilda
skäl föreligger, länsstyrelsen tills vidare får befria kommun från skyldighet
all ha sådani hem (18 § 2 o. 3 st.), om ålderdomshems utrastning och personal
(19 §), om fördelning av de intagna på oUka rum eller avdelningar och om
beredande av tillfälle lill sysselsättning (20 §) saml om skiljande av
störande vårdtagare från hemmet (21 §). I 14 § ShjL - vilket lagrum ingår i ell
avsnitt med rubriken »Allmänna bestämmelser om socialhjälp» - föreskrivs i
fjärde stycket skyldighet för socialnämnden all se lill alt vård lämnas dem som
är i behov därav. Bl. a. skall socialnämnden, efler vad med hänsyn till vårdbehovels
art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligl, föranstalta om att, där så
erfordras, plats bereds den vårdbehövande i exempelvis sådani hem som avses i
18 §.

ShjL innehåller inga bestämmelser om avgifter för vården i
ålderdomshem. De enda uttryckliga föreskrifter om sådana avgifter som för
närvarande finns är intagna i en följdförfallning till lagen (1962: 381) om aUmän
försäkring, kungörelsen (1962: 393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan
all uppbära folkpension. Denna kungörelse har utfärdals med stöd av 10 kap. 3 §
lagen om allmän försäkring, som ger Kungl. Maj:l fullmakt alt förordna att den
som driver annan anstalt än sjukhus har räll att uppbära den vårdades
folkpension, varvid den pensionsberättigade emellertid skall tillförsäkras
visst belopp för sina personliga behov. Om pensionsberältigad under hel månad
är intagen i hem som avses i 18 § ShjL (dvs. av kommun anordnat och drivet
ålderdomshem), får enligt kungörelsen kommunen uppbära den pen-sionsberättigades
folkpension för månaden och därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården (1
§). Kommun som enligl 1 § uppbär folkpension skaU - med visst undanlag som här
saknar intresse - tiUhandahålla den pensionsberättigade fickpengar om för
närvarande minst 1 440 kr. för år räknai eller, om den pensionsberättigade på
grund av sill tillstånd inte kan begagna sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest lUl hans personliga
nytta (4§).

Ålderdomshemmens karaktär och rättsliga ställning

Under de senaste årtiondena har ålderdomshemmens karaktär
i praktiken ändrats. Från alt ha varit fatligvårdsanslaller har de i allt
större

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 6

utsträckning
övergått lill alt bli inackorderingshem för även bemedlade pensionärer.

Denna
ändrade inställning tiU hemmens uppgifter kom till uttryck i socialvårdskommitléns
belänkande (SOU 1946: 52) angående ålderdomshem m. m. Kommillén konstaterade (s.
12) all faltigvårdsanstalternas karaktär rättsligen inte ändrats vare sig genom
1918 års fattigvårdslag eller senare. De hade sålunda kvar karaktären av
anstalt, som var till för fattiga av alla slag som ej kunde beredas
anstaltsvård på annat sätt, både för kortvariga och för långvariga fall. Mera
på frivillighetens väg hade utvecklingen emellertid i praktiken och utan slöd
av författning även kommit atl innebära mottagandet av en annan grupp, nämligen
icke sjukvårdsbehövande åldringar med inkomst av tillräckUg storlek för att kunna
bestrida rimlig kostnad för inackordering. Kommittén framhöll all kommunerna på
della område i del praktiska arbetet gått lagstiftningen i förväg och pekat ut
den väg, som borde följas. Ålderdomshemmen borde enligl kommilléns mening
upphöra alt vara fattigvårdsanstalter och ej heller bli socialhjälpsanstaller
ulan ställas utanför ShjL. Kommittén fogade också till sitt belänkande ett
förslag lill en särskUd lag om ålderdomshem.

I prop.
1947: 243 angående grunderna för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m.
m. erinrade departementschefen om all de av 1946 års riksdag beslutade
förbättringarna av folkpensionerna skapat ökade möjligheter för alt även
folkpensionärer skulle kunna erlägga en skälig avgift för vård i
ålderdomshemmen, även om de inte hade annan inkomst än folkpensionen. Härigenom
förelåg förutsättningar för fullföljande av den utveckling som socialvårdskommitlén
redovisat. Ålderdomshemmen skulle därigenom förlora sin falligvårdskaraktar. Äv
denna uppfattning följde atl bestämmelser om ålderdomshem inle längre borde
höra hemma i falligvårdslagen ulan las upp i särskild lagstiftning. Departementschefen
ansåg sig emellerlid inle böra lägga fram förslag lill en särskild lag om
ålderdomshem, eftersom vissa skäl talade för att utformningen av de
bestämmelser som framdeles skulle gälla för ålderdomshemmen borde prövas i
samband med det förslag till lag om socialhjälp som snart kunde väntas.

När
riksdagen år 1955 behandlade förslaget till ShjL (prop. 1955: 177) hade den år
1952 tillsatta åldringsvårdsutredningen ännu inle avslutat sitt arbete. Del
ansågs därför inte möjligt all fatta definitiv ståndpunkt till frågan om
ålderdomshemmens ställning. Departementschefen uttalade härom bl. a., all han
fann det mest praktiskt alt i avvaktan på åldringsvårdsutredningens förslag
införa bestämmelser om ålderdomshem i ShjL och låta dem kvarstå där åtminstone
till dess slutlig ställning kunde tas tUl organisationen och inriktningen av
denna an-stallsvård. I ShjL borde emellerlid enligt departemenlschefen endast
vissa grundläggande bestämmelser om de kommunala anstalterna las in. Detla
ställningstagande grandades pä den uppfattningen, all utveck-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 7

lingen radUcall förändrat de anslallsvårdades stäUning.
Folkpensionernas höjd och avgiftssätlningen på anstalterna hade medfört, alt
åldringar och invalider på dessa anstalter i regel kunde betala för sig med sin
pension och inle var all anse som underslödsfall. Vårdkostnaderna borde enligt
departementschefen betraktas som en sak och tillgodoseendet av vårdbehovet som
en annan. De kommunala socialvårdsanstallerna borde vara helt öppna hem, där
vårdsökande logs emot när de av fri vilja -om också ofta under de yttre
omständigheternas tryck - sökte sig dit.

I sitt
betänkande (SOU 1956: 1) Åldringsvård framhöll 1952 års åldringsvårdsutredning
att frågan om sättet för den legala regleringen av ålderdomshemmens ställning
och uppgifter inte längre hade nämnvärd betydelse. Metoden därvidlag torde inte
komma all påverka ålderdomshemmens ställning i praktiken. Av främst
psykologiska skäl föreslog utredningen likväl alt bestämmelserna om
ålderdomshem skulle brytas ul ur ShjL och föras samman i en särskild lag om
ålderdomshem.

I prop. 1957: 38 med förslag lill riktlinjer för
åldringsvården yttrade föredragande departemenlschefen alt ålderdomshemmens stäUning
i princip inle behövde regleras på annat sätt än som skett genom 1955 års
riksdagsbeslut om ShjL. Han konstaterade atl åldringsvårdsutredningen i stort
sett inle heller föreslagit något annat. I likhet med åtskilliga kommuner
ansåg departemenlschefen att bestämmelserna utan olägenhet kunde stå kvar i ShjL
och föreslog ingen ändring därvidlag.

Riksdagen biträdde denna mening (SU 1957: 170, rskr 1957:
383).

Avgiftsfrågan

Socialvårdskommittén föreslog (SOU 1946: 52) beträffande
driftkostnaderna vid ålderdomshemmen, alt dessa i första hand borde finansieras
genom avgifter som borde bestämmas lill folkpensionen minskad med pensionärens
fickpengar men alt kommun skulle ha rätt atl debilera högre belopp, högst vad
som motsvarade kommunens självkoslnad. Kommittén räknade för sin del med att
rättigheten alt debitera avgift, högre än minimiavgiften, skulle komma all
utnyttjas med stor försiktighet av kommunerna.

I prop." 1947: 243 uttalade departemenlschefen (s.
53) i fråga om avgifterna, alt han i princip anslöt sig till den av flera
remissinstanser uttalade tanken, atl avgifterna borde vara lika för alla,
oberoende av inkomst- och förmögenhetsställning. Frågan om bindande föreskrift
härom borde dock anslå och prövas i samband med elt vänlat förslag från
socialvårdskommittén om statsbidrag till kommunernas kostnader för socialvården
överhuvud. Tills vidare borde det därför ankomma på de kommunala myndigheterna
alt själva falla beslut i avgiflsfrågan.

Riksdagen hade inget alt erinra mot departementschefens
uttalande (SU 1947: 184, rskr 1947: 361).

Prop. 1955: 177 med förslag till ShjL innehöll inget annat
uttalande

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 8

i avgiftsfrågan än det tidigare refererade, nämligen att i
den mån personer på grund av bristande försörjningsförmåga av andra skäl än
sjukdom måste söka sig lill kommunala anstalter, frågan om vårdkostnaden borde
betraktas som en sak och liUgodoseendel av vårdbehovet som en annan.

I motionerna I: 554 och II: 683 år 1955 föreslogs alt kommunernas rätt atl la ul
ersättning för vård i ålderdomshem skuUe lagfästas. Andra lagutskollet
avstyrkte bifall lill motionerna bl. a. under hänvisning lill 1947 års
principbeslut (2LU 1955: 39 s. 78).

Riksdagen följde utskottets linje (rskr 1955: 397).

Åldringsvårdsutredningen ansåg alt de kommunala myndigheterna
borde ha full frihet att själva bestämma storleken av avgifterna för vård i
ålderdomshem (SOU 1956: 1 s. 209). I utredningens förslag lill lag om
ålderdomshem stadgades därför alt för vård på ålderdomshem fick Ullas avgift
enligt grunder som kommunen eller efler dess bemyndigande socialnämnden
beslutade.

I prop. 1957: 38 erinrade föredragande departementschefen
om all socialstyrelsen i sill remissyttrande ansett etl lagfästande önskvärt av
principen, all avgiften på ålderdomshemmen inte i något faU borde tas ut med
större belopp än folkpensionen minskad med utgående fickpengar. Ingen
ålderspensionär borde anses som ell s. k. försörjningsfall vid intagning på
ålderdomshem. Därav ansåg han följa - och i samma riktning pekade önskemålet om
en enhetlig avgift - atl avgiften på etl ålderdomshem inte skulle vara högre än
att en pensionär med full folkpension aUtid kunde betala den med sin pension.
Han delade således till fullo socialstyrelsens mening i sak men ansåg inle
denna princip böra lagfästas.

I motionerna I: 391 och II: 485 år 1957 begärdes all riksdagen skulle uttala,
alt kommunerna alltjämt skulle ha full frihet alt bestämma avgifterna i
ålderdomshemmen. Som skäl anfördes all en enhetlig avgift, som endasl skulle
täcka en mindre del av den faktiska kostnaden, skulle te sig oskälig ur
kommunernas synpunkt med hänsyn till enstaka pensionärers relativt höga
betalningsförmåga och att den kunde dämpa kommunernas insatser på området.

I sill av riksdagen godkända utlåtande uttalade statsutskotlel
(SU 1957: 170 s. 21) med anledning härav all utskottet för sin del ansåg all
den av departementschefen angivna principen, vilken redan i allmänhet följdes,
alltjämt borde uppsläUas som huvudregel. Eftersom fråga icke var om något
lagfästande av denna princip följde därav å andra sidan alt kommunerna inte var
bundna i fråga om avgiftens storlek.

Socialpolitiska kommillén har därefter uppmärksammat
frågan om avgiftssätlningen inom åldringsvården. I belänkandet Åldringsvårdens
läge (SOU 1963: 47) pekade kommillén på alt pris- och avgiflsfrå-gorna kunde
betraktas från nya utgångspunkter, eftersom en växande del av åldringarna får
bättre ekonomiska resurser. I sill slutbetänkande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 9

(SOU 1966: 45) framhöU kommillén all en prövning av frågan
om vård-avgifter krävde utredning även i frågor sådana som vårdens geografiska
enhetlighet och dess organisation. Också frågor om vårdtaxors fastställande,
tillsynen över deras tillämpning samt klagorätt över debilerad vårdavgifl kunde
i sådant sammanhang böra prövas. Spörsmålet hade även samband med frågan om
avgift för t. ex. sjukvård. Bl. a. borde i sådant hänseende frågan om enhetliga
vårdavgifler på ålderdomshem och sjukhem uppmärksammas.

Översikt över olika avgiftssystem

Eftersom uttryckliga lagregler om ålderdomshemsavgiflerna
saknas, har kommunerna kommit atl tillämpa olika system för avgiflsdebitering i
ålderdomshemmen.

Gränsen uppåt för kommunernas räll att fastställa
avgifternas storlek sätts av en kommunalrällslig grundsats, bekräftad av
rättspraxis, att kommunala avgifter inte får överstiga kommunens självkoslnader
för inrättningen. Avgifterna får alltså inle sällas så alt de tillför kommunen
någon vinst.

I praktiken har del utbildat sig två huvudsystem för
debitering av ålderdomshemsavgifter. Del ena systemet innebär atl kommunen debiterar
enhetliga avgifter, en för alla vårdtagare lika stor dagavgift, som i regel
inte är högre än all en folkpensionär kan betala den med sin folkpension,
eventuellt kompletterad med kommunall bostadstillägg (kbl) minskad med
fickpengar. Del förekommer emellertid alt den enhetliga avgiften är högre, t.
ex. lika med självkoslnaden. Som löpande belalning las då i allmänhet ut endasl
en del av avgiften, vanligen folkpension (-}-kbl) minus fickpengar. Resterande
avgift kumuleras och bevakas sedan såsom s. k. uppskjuten avgift i pensionärens
dödsbo.

Del andra systemet innebär all kommunen debiterar s. k.
differentierade avgifter, dvs. olika dagavgift för olika pensionärer och med
dagavgiftens storlek anpassad efler pensionärens betalningsförmåga. Inom delta
system finns många olika sätt alt bestämma, vilken dagavgift som i del enskilda
fallet skall betalas. Det förekommer t. ex. att avgiften beräknas på hela
sidoinkomsten eller efler en viss procent av denna. 60-90 % förekommer. I en
del fall tas hänsyn tiU skalt, i andra fall inle. Kapitaltillgångar i form av
penninginnehav och fasta bundna tillgångar inverkar i varierande omfallning på vårdavgiflen.
En del kommuner skärper avgiften så snart del finns kapital på 2 000 kr., andra
kommuner tar endast hänsyn liU kapital över 20 000 kr. I en del fall las hänsyn
endasl till avkastning, i andra fall även till storleken av själva kapitalel.

Även i de fall då differentierade avgifter tillämpas
förekommer uppskjutna avgifter, varvid endasl en del av avgifterna las ul som
löpande belalning medan resten bevakas i vårdlagarens dödsbo. År 1965 tiUäm-

1- Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 121

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 10

pades
syslem med uppskjuten avgift i 15 % av landels kommuner.

Socialutredningens
belänkande innehåUer en utförlig redogörelse för kommunernas val av
avgiftssystem. Av redogörelsen framgår bl. a. följande. Den 31 december 1968 tUlämpade
ungefär hälften av landels kommuner, däribland de tre största, systemet med
enhetliga avgifter medan den andra hälften av kommunerna tillämpade någon form
av differentierade avgifter. Vid samma tidpunkt bodde ungefär 52 000 pensionärer
i ålderdomshem och av dessa betalade i runt tal 43 000 eller 82 % av samtUga
ålderdomshemmens pensionärer en avgift som motsvarade folkpensionen minskad med
fickpengar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 H

Socialutredningen

Som allmän bakgrund till sina överväganden och förslag
redovisar utredningen resultatet av vissa undersökningar beträffande ålderdomshemmens
driftkostnader samt pensionäremas ekonomi och betalningsförmåga.

Ålderdomshemmens driftkostnader

Under perioden 1949-1966 har enligt utredningen de årliga
driftkostnaderna för ålderdomshemmen ökat från 86 milj. kr. tUl 583 milj. kr.
I fast penningvärde har kostnaderna mer än tredubblats. Samtidigt har antalet
vårddagar vid ålderdomshemmen ökat från knappt 12 milj. dagar år 1949 till
drygt 17 milj. dagar år 1966. Genomsnittskostnaderna per vårddag har ökat från
drygt 7 kr. år 1949 liU närmare 34 kr. år 1966. Räknat i oförändrat
penningvärde innebär della något mer än en fördubbling av vårdkostnaden per
dag. Driftkostnaderna varierar starkt mellan olika kommuner.

Bland kostnaderna väger poslen löner m. m. tyngst. Under
perioden har lönernas relativa andel av kostnaderna ökat från drygt 40 % lill
drygt 60 %.

Kommunerna har enligt utredningen under samma lidsperiod
själva fått svara för en allt större del av ålderdomshemmens driftkostnader.
Inkomsterna av vårdavgifler har under perioden Ökat i absoluta tal från 32 milj.kr.
lill 188 milj.kr. Samtidigt har avgifternas andel av driftkostnaderna minskat
från 38 % till 32 %.

Utvecklingen belyses av följande tabell.

TabeU 1. Finansieringen av ålderdomshemmens driftkostnader
efter inkomstkällor 1949-1966

Inkomster i 1 OOO-tal kr. för år

1949 1956 1962 1964 1966

Vårdavgifler 32 619 66 260 JJ8 793 148
529 188 280

Procent 38,0 39,4 37,6 35,1 32,3

Landstingsmedel 951 6 397 14 402 19 250 26 621

Procent 1,1 3,8 4,6 4,5 4,6

Särslcildä

inkomster» 10
278 14 276 20 009 23
047 27 902

Procent 12,0 8,5 6,2 5,4 4,7

Kommunens

tUlskott 41934 81188 163 037 232
951 340 262

Procent 489____ 48,3 51,6 55,0 58,4

Summa inkoraster 85 782 168 121 316
241 423 777 583 065

Procent______ 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Särskilda inkomster avser bl. a. statsmedel, bidrag från
andra kommuner och inkomst av särskild verksamhet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 12

Utredningen
har beräknat alt kommunemas tillskoti lill finansieringen av ålderdomshemmens
driftkostnader i 1970 års penningvärde under 1970-lalel skall komma all
utvecklas på följande sätt.

TabeU
2

Milj. kr.

1970

515

1973

570

1976

625

1979

680

Utredningen
framhåUer dock att denna prognos över realkoslnads-utvecklingen givetvis är
osäker och närmast får ses som elt räkneexempel. Beräkningen visar en
betydligt lägre ökningstakt under 1970-lalel än vad som var fallet tidigare.

Pensionäremas
ekonomi och betalningsförmåga

Utredningen
framhåller all de uppgifter som finns alt tillgå om de ekonomiska förhållandena
för pensionärerna i ålderdomshemmen är ofullständiga. Enligt 1968 års uppgifter
om nettoinkomsterna för landels innevånare hade nästan två tredjedelar av
landets ålderspensionärer (67 år och äldre) en årsinkomst som understeg 10 000
kr. Av pensionärerna med högre inkomst kan många enligl utredningen antas ha
inkomst av förvärvsarbete i kombination med ålderspension och alltså inte återfinnas
i ålderdomshemmen.

Hela
antalet personer i åldem 67 år och däröver uppgick år 1968 lill närmare 879
000. Antalet kan enligt statistiska centralbyråns beräkningar väntas öka under
hela 1970-lalel till 1 155 000 år 1980. Under 1980-talel minskar ökningstakten
så alt antalet ålderspensionärer år 1990 enligt statistiska centralbyråns
beräkningar kommer atl vara ungefär 1 268 000. Åldersstrukturen bland pensionärema
antas vidare komma alt ändras så alt kvinnorna och de högre åldersgrupperna
kommer alt öka sina procentuella andelar av samtiiga pensionärer.

Den
31.12.1968 bodde 52 800 personer i ålderdomshem. Utredningen redovisar följande
beräkning av antalet personer i ålderdomshem nedan angivna år.

TabeU
3

År Personer
i ålderdomshem

1970
56 000

1973 60 000

1976 64 000

1979__________ 67 000_________

Utredningen
framhåller alt varje långsiktig beräkning över antalet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 13

pensionärer
i ålderdomshem måste bli mycket osäker. Redan nu är gränsdragningen många gånger
oklar meUan ålderdomshem och andra kollekliva bostadsformer med service. Under förulsällning
all andra värd- och boendeformer byggs ut som alternativ tUl de traditionella ålderdomshemmen,
är det möjligt att antalet platser i ålderdomshem kan bli lägre än utredningen föratsatt.

Den allmänna tiUäggspensioncringen
(ATP) kommer all omfatta allt fler ålderspensionärer under 1970-talet.
Utredningen hänvisar här till pensionsförsäkringskommitléns prognoser i
betänkandet PensionstiUskott m. m. (SOU 1968: 21) samtidigt som utredningen
framhåller all varje beräkning är osäker. Enligt pensionsförsäkringskommitléns
beräkningar kommer i början av 1970-lalel ungefär var fjärde ålderspensionär
all ha ATP medan i slutet av årtiondet gott och väl varannan ålderspensionär
väntades uppbära sådan pension. Andelen pensionärer i ålderdomshem, som uppbär
ATP beräknas dock vara lägre. År 1970 har 11 % av samtliga pensionärer i
ålderdomshem antagils vara berättigade till ålderspension genom ATP. Deras
andelar av hel ålderspension varierar mellan 2/20 och 8/20. Antalet ATP-berälligade
pensionärer i ålderdomshem beräknas växa under årtiondets gång och år 1979
antas 36 % vara berättigade till ATP med upp till 18/20 av hel pension (drygt
24 000 av ålderdomshemmens 67 000 pensionärer). Mer än hälften av dessa har
dock mindre än hälften av del anlal pensionsgrundande år som behövs för hel
pension.

Utredningen
beräknar atl år 1970 ungefär 5 % av ålderdomshemmens pensionärer hade en ATP-pension
på upp lUl 1 000 kr. per år, om man utgår från alt rätlen till ATP grundas på
en årsinkomst på 15 000 kr. Vid en motsvarande årsinkomst på 10 000 kr. ligger
pensionsbeloppens övre gräns för denna grapp vid knappt 500 kr. Ytterligare 6
% kan antas ha högre pensionsbelopp, vars övre beloppsgräns varierar meUan 1
100 och 2 500 kr. beroende på inkomstallernaliv.

År
1979 har bilden enligl utredningen ändrats så atl de högsta pensionsbeloppen
ligger på ca 2 200 kr. vid en anlagen årsinkomst på 10 000 kr. och vid ca 4 900
kr. om årsinkomsten antas vara 15 000 kr. Dessa höga belopp skulle emellerlid gäUa
bara 1 % av pensionärerna i ålderdomshem. Beräkningarna har baserats på elt
basbelopp av 6 000 kr., så alt de angivna pensionsbeloppen förutsätts ha samma
realvärde under hela perioden. Utvecklingen belyses av tabell 4.

Utredningen
framhåller all avgifter ur ATP-inkomsler under hela 1970-lalet skulle läcka endasl
en liten del av kommunernas nettokostnader för ålderdomshemmens
driftkostnader. Utredningens beräkningar av inkomsltillskollel i förhållande lill
kostnaderna framgår av tabell 5.

Den
ekonomiska betydelsen av ell avgiftsuttag ur pensionärernas ATP-pensioner ökar
således enligt utredningen inle bara i faktiska belopp utan också relativt sett.
Men fortfarande i slutet av 1970-lalel lorde

opaginerad Kontrollera mot PDF

TabeU
4 ;

Beräkning av ATP-pensionernas
storlek (före skalt) m. in. för personer i ålderdomshem efler inkomslallemaliv
1970, 1973, 1976 och 1979. Basbelopp 6 000 kr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Pensionsbelopp
per år efter förvärvsinkomst på

Andelar

av hel

pension 10 000 kr. 15
000 kr.

2/20

241

540

3/20

362

810

4/20

482

1 080

5/20

603

1 350

6/20

724

1 620

7/20

844

1 890

8/20

965

2 160

9/20

1 085

2 430

10/20

1 206

2 700

11/20

1327

2 970

12/20

1447

3 240

13/20

1568

3 510

14/20

1 688

3 780

15/20

1 809

4 050

16/20

1930

4 320

17/20

2 050

4 590

18/20

2 171

4 860

Totalt

Antal
ATP-pensionärer är

1970

1973

1976

1979

930

1 100

1716

1 944

930

1 100

1 278

1 944

930

1 100

1278

1 944

930

1 100

1278

1 944

930

1 100

1 278

1456

433

1 100

1 278

1456

433

1 100

1 278

1456

434

1 100

1 278

1456

513

1 278

1456

513

1 278

1456

514

1 278

1456

600

1 456

i

600

1456

1

600

1456 671 671 671

24 349

16 296

5 950 10 340

opaginerad Kontrollera mot PDF

TabeU
5

År

Kommunernas

Beräknad

inkomst

Procent

tillskott (före

genom avgifts-

avglflshöjning)

höjning

Milj. kr.

Milj. kr.

1970

515

48

0,81,6

1973

570

818

1,43,2

1976

625

1534

2,45,4

1979

680

2558

3,78,5

det
vara en förhållandevis liten del av det totala driftunderskollel för ålderdomshemmen
som kan täckas via avgiftsuttag ur ATP-pensionerna.

Folkpensionerna
kommer emeUertid genom pensionstiUskotten atl öka avsevärt under 1970-lalet och
i viss mån kan även andra sidoinkomster än ATP beräknas öka under årtiondet.
Det ökade avgiftsunderlaget kan enUgl utredningens mening komma att motväga
den antagna ökningen av kommunemas kostnader för ålderdomshemmen.

Utredningen
beräknar all de sammanlagda foUcpensionsbeloppen för pensionärer i ålderdomshem
under 1970-talel kommer alt utvecklas på sätt som framgår av tabeU 6.

En
ytterligare inkomslkäUa för pensionärerna är kbl. Fr. o. m. år 1966 står det
kommunerna fritt alt själva bestämma hur höga kbl

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 15

TabeU 6

År Antal pensionärer x Milj. kr.

folkpension' inkl, pensionstillskott

1970

56 000 x6 144 kr.

344,1

1973

60 000x6 720 »

403,2

1976

64 000x7 296 »

466,9

1979

67 000x7 680 »

514,6

» Folkpensionen ar beräknad i fast penningvärde
(pension efter basbeloppet 6 400 kr. i deceraber 1970) med tillägg för de varje
år ökande pensionstillskotten.

som skaU ulgå till pensionärer i kommunens ålderdomshem.

Utredningen erinrar om alt Svenska kommunförbundet i
slutet av år 1968 utfärdade vissa rekommendationer till kommunerna med
riktlinjer för omarbetande av grunderna för kbl bl. a. i samband med samordningen
inom kommunblocken. Rekommendationerna gick ut på att till alla pensionärer skuUe
ulgå ett generellt gmndbelopp vilket som regel inte borde överstiga 700-1 000
kr., samt atl bostadskostnad över grundbeloppet läcktes intill elt tak, som
kunde fixeras endera till visst belopp eller lill vissa bestämmelser angående
bostadens storlek och standard.

Enligl
kommunförbundet bör kbl inle utgå lill pensionärer i ålderdomshem om kommunen
tillämpar differentierade avgifter. TUlämpar kommunen däremot en enhetlig
avgift bör övervägas om inle kbt bör ulgå även lill de pensionärer som bor på
ålderdomshem. Beloppet bör i så fall sällas till det i kommunen gällande
maximibeloppet för kbt. Della skulle i praktiken innebära att elt syslem med
differentierade avgifter kommer all tillämpas, om än med i sammanhanget
generösa regler för pensionärerna.

Utredningen räknar med atl kommunförbundels
rekommendationer redan nu och ännu mer på längre sikt kommer all höja nivån för
kbl i kommuner med låga maximibelopp.

Överväganden och förslag

Allmänna synpunkter

Socialutredningen betonar alt den ansluter sig tUl
grundtanken i del år 1947 fattade principbeslutet att ålderdomshemmen skall
vara inackorderingshem, öppna för alla äldre personer som är i behov av vård
eller tillsyn och vilkas behov inle tiUgodoses på annat sätt. Vårdbehovet
skall vara kriteriet för erhåUande av plats. Utredningen lar emeUertid inte slutiig
stäUning lill spörsmålen om ålderdomshemmens karaktär och funktion i framtiden.
Till frågoma om vilken roll de nuvarande ålderdomshemmen - liksom andra former
av boende för

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 16

äldre
personer som efter hand vuxit fram (t. ex. pensionärsholell och servicehus) -
bör spela och hur de i fortsättningen bör benämnas avser utredningen att
återkomma vid sin allmänna översyn av åldringsvården.

Om
vården i ålderdomshemmen inle betraktas som socialhjälp ulan som en form av
kommunal service som ställs tiU vårdbehövande kommunmedlemmars förfogande, får
enligt utredningen avgifterna inle i strid med den kommunalrältsliga likslällighetsprincipen
bestämmas till olika belopp efler pensionärens betalningsförmåga utan
uttrycklig lagstiftning härom. Utredningen konstaterar alt en aUmän höjning av
ålderspensionärernas ekonomiska standard kommer all ske under 1970-och 1980-lalen
lill följd bl. a. av ATP. Dessa förhåUanden kommer otvivelaktigt alt leda lill
all en växande andel av de pensionärer som erhåller vård och tiUsyn i
ålderdomshemmen har inkomster vid sidan av folkpensionsförmånerna. Det framstår
då enligt utredningen i och för sig som rättvist och rimligt atl den som har
inkomster utöver folkpensionen bidrar i skälig omfattning även med dessa sidoinkomsler
lill all läcka kommunens kostnader för hans vistelse i hemmet. Del måste enligt
utredningen anses otillfredsställande all en persons uppehälle och vård
väsentligen bekostas av del aUmänna, fastän han själv har medel till del. Ett
sådant förhållande framstår som svårt all acceptera särskilt med tanke på all
del övervägande antalet äldre människor - de vilkas vårdbehov inte är så
trängande all de bör beredas plats i de kommunala ålderdomshemmen - med egna
medel får bestrida motsvarande kostnader för bostad, mat, vård och hjälp.

Utredningen
framhåller, alt kommunalekonomiska synpunkter också lalar för elt syslem med
differentierade avgifter. Kommunernas kostnader för anordnandet och driften av
ålderdomshem har under de senaste årtiondena stigit kraftigt och anspråken på
kommunerna när det gäller utgiftssidan kommer med säkerhet att öka. De avgifter
som kommunerna kan tillgodogöra sig ur pensionäremas folkpensioner läcker
numera endasl en mindre del av de faktiska vårdkostnaderna. Den ökade grad av
självfinansiering som elt syslem med avgift efler pensionärens
betalningsförmåga på längre sikt skuUe innebära kan i åtskilliga kommuner antas
bidra till all en önskvärd utbyggnad och förbättring av åldringsvården, den
institutionella såväl som den öppna, snabbare kommer tiU stånd. VisserUgen
lyder de beräkningar som utredningen gjort på all den kommunalekonomiska
effekten av ell syslem, där vid avgiftssätlningen hänsyn får las också till
pensionärens sidoinkomster skulle bli ganska måttiig under de närmaste åren.
Saken kommer dock i ell annat läge efter 1970-talel, när ATP slagit igenom hos
ålderdomshemmens pensionärer.

Här
angivna skäl liksom åtskilliga andra synpunkter som framförts av bl. a.
kommunförbundet leder enligt utredningens mening liU atl på avgiftssystemet
bör släUas det kravet alt det skaU ge kommunerna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 17

möjlighet
alt anpassa det faktiska avgiftsuttaget tUl pensionärens betalningsförmåga i
varje särskilt faU.

Utredningen
anser all elt system med differentierade avgifter måste innehålla garantier mol
oskäligt stora avgifter och atl kommunernas frihet atl bestämma avgiftsuttaget
därför bör i viss mån begränsas. F. n. torde varje pensionär i ålderdomshem
vara berättigad till visst minimibelopp för sina personliga behov. Ell nytt
avgiftssystem får enligl utredningen inte innebära en försämring i delta
hänseende. Genom pensionstillskotten och ÄTP:s tilltagande betydelse kommer
pensionärernas ekonomi all förbättras. Utredningen finner det angeläget all
även ålderdomshemmens pensionärer får del av denna standardhöjning inom ramen
för ett avgiftssystem, där avgiften bestäms efter pensionärens betalningsförmåga.
På avgiftssystemet bör därför ställas del kravet atl systemet skall erbjuda
pensionären trygghet genom att han garanteras dels ell minimibelopp av samma
karaktär som nuvarande folkpensionsandel, dels skälig andel i den allmänna
standardhöjningen. Regler med detla syfte torde även medverka till större
likformighet i avgiftsbeslämmel-serna i de olika kommunerna.

Med irygghetsfrågan
sammanhänger enligt utredningen spörsmålet om s. k. uppskjutna avgifter, när endasl
en del av avgiften tas ul som löpande belalning, medan återstoden kumuleras
och bevakas som fordran i pensionärens dödsbo. Della system har i praktiken
vållat en hel del ölägenheter. Etl krav på elt framtida avgiftssystem bör
enligt utredningen vara atl avgiften avpassas så all den i huvudsak kan tas ut
under löpande år, helst månad för månad. Vetskapen om en ständigt växande skuld
lill kommunen måste uppenbarligen oroa pensionären och indrivningen av restfordringen
hos dödsboet kan erbjuda både rätlsiiga och praktiska problem.

Utredningen
understryker vidare atl avgiftssystemet bör vara enkelt

all administrera. Utredningen konstaterar samtidigt atl del kan vara

svårt för den enskilde pensionären och hans anhöriga alt bilda sig en

klar uppfattning om de faktiska kostnaderna för vården i ålderdoms

hemmet. Äldre människor är erfarenhetsmässigt nästan alltid bekym

rade över sin ekonomi. De kan därför tycka atl även en från kost

nadssynpunkt skälig avgift är alllför hög och all en alllför stor del av

deras inkomster las i anspråk för avgiflsbelalningen. På avgiftssystemet

bör enligt utredningen därför ställas del kravet all del skall vara enkelt

också i del avseendet all systemet med däri inbyggda garantiregler är

lätt att förslå. .

Utredningen
framhåller vidare att en samordning mellan avgiftssystemet vid ålderdomshemmen
och avgiftssystemet inom den landstingskommunala långtidssjukvården är
angelägen och i längden ofrånkomlig om en lämplig avvägning av efterfrågan på
vårdplatser skaU kunna uppnås när del gäller dessa båda vårdformer. Ett syslem
med differentierade

2-
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 121

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 18

avgifter vid ålderdomshemmen bör därför konstrueras så alt
del så långt möjligt kan tillämpas också av sjukvårdshuvudmännen eUer atl det i
alla fall inle försvårar en samordning på längre sikt.

Val av system för differentierat avgiftsuttag

Utredningen konstaterar all möjlighet för kommunen alt
anpassa del faktiska avgiftsuttaget till pensionärens betalningsförmåga i varje
särskilt fall åtminstone i viss utsträckning kan åstadkommas på flera sätt. Enligl
regeringsrättens utslag är sålunda en kommun lagligen oförhindrad alt
fastställa avgifterna vid kommunens ålderdomshem lill ett för alla pensionärer Uka
storl belopp motsvarande kommunens självkostnad, dvs. kommunen behöver inle
följa den vid upprepade tiUfällen givna rekommendationen atl den enhelUga
avgiften bör vara lika med folkpension minus fickpengar. Della skuUe medföra
all, om pensionären inte kan betala hela avgiften, återstoden får täckas av
kommunen genom socialhjälp. Inom ell sådani syslem kan uppenbarligen
önskemålet om avgiflsbetalning efler förmåga ges full effekt upp lill den i kommunalrällen
fastslagna övre gränsen, självkostnaden. En av socialnämndernas storsladsdelegation
tillsatt kommitté, som i mars 1965 lade fram förslag lill differentierat
vårdavgiftssystem, var inne på denna tankegång, varvid dock avgiften för den
som inle kunde betala självkostnadspriset skulle fyUas ul inle med socialhjälp
ulan med varierande kbl eller också nedsättas efter framstäUning från
pensionären.

När del gäller den mer långsiktiga lösning av avgiflsfrågan
som nu bör eftersträvas talar dock enligl utredningen övervägande skäl av såväl
praktisk som psykologisk natur emot en lösning efler dessa linjer. Bl. a.
skulle della syslem formellt kunna leda till en stark ökning av
socialhjälpsverksamheten i fråga om pensionärerna i ålderdomshemmen - i strid
mot grundtanken i 1947 års principbeslut - och i vart fall medföra åtskiUiga
administrativa ölägenheter. Dessutom skulle systemet under vissa
omständigheter kunna få Uknande negativa psykologiska effekter som de s. k.
uppskjutna avgifterna, nämUgen all en med varje månad växande skuld till
kommunen - om än av bokförmgsmässig natur - ger pensionären en känsla av
otrygghet.

Under arbetets gång har socialulredningen övervägt etl
system med formellt enhetiiga avgifter efler folkpensionsprincipen men anknutna
till takel för kbl. Genom denna anknytning skulle i praktiken en viss differentiering
åstadkommas. Inackorderingsavgiften skulle då beslå av en bosladskoslnadsdel
och en del avseende kost och service. Sistnämnda avgiflsdel skulle motsvara
utgående folkpension inklusive pensionstillskott eller mot sådani tillskoti
svarande del av tiUäggspension, minskal med elt fribelopp för pensionärens
personliga behov som motsvarade viss procenlueU andel av nämnda
pensionsförmåner. Bosladskoslnadsdelen skulle maximeras lill gällande högsla
belopp för kbl i kommunen. Pen-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 19

sionärerna
skulle få kbt lill denna hyra i enlighet med gäUande bestämmelser om
inkomstprövning m. m. i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunall
bostadstillägg till folkpension. Ell syslem som det här skisserade har enligl
utredningen vissa fördelar. På grund av den i avgiften ingående särskilda bosladskoslnadsdelen
jämställs sålunda i viss mån de traditionella ålderdomshemmens pensionärer med
personer som bor i pensionärshem, egna bostäder etc. Vidare blir del tidigare
berörda Irygghetskravel i regel väl tillgodosett. Från administrativ synpunkt
är systemet enkelt sålUlvida som kommunerna inle behöver befatta sig med en inkomstprövad
avgiftssältning. Den prövning av pensionärens ekonomiska förhållanden som
behövs för alt bedöma rätlen till kbl sker hos försäkringskassorna Uksom för
övriga pensionärer.

Systemet har emeUertid enligl
utredningens mening också betydande nackdelar. Del syfte som man från rättvise-
och rimlighelssynpunkl liksom av kommunalekonomiska skäl viU vinna med etl
differentierat avgiftssystem tillgodoses endasl i ringa utsträckning. En
differentiering av avgifterna kan ju ske bara inom ramen för bosladskoslnadsdelen,
dvs. inte ens en ekonomiskt välbesläUd pensionär skulle kunna avkrävas högre
bidrag till kostnaderna - utöver folkpension etc. - än vad som motsvarar
maximibeloppet för del inom kommunen gällande kommunala bostadstillägget.
Vidare skulle kbt-reglernas schematiska konstruktion medföra ej önskvärda tröskeleffekter
bl. a. för sådana pensionärer vilkas sidoinkomsler överstiger ett par lusen
kronor, samtidigt som sidoinkomsler därunder skulle bli helt fria. Av dessa
skäl anser socialulredningen sig inte kunna som en generell lösning av avgiflsfrågan
föreslå elt lill kbl anknutet avgiftssystem.

Utredningen
har funnit övervägande skäl tala för alt i stället föreslå en i författning
reglerad räll för kommunerna atl vid fastställande av avgiften för vård i
ålderdomshem la skälig hänsyn till pensionärens betalningsförmåga, i
huvudsaklig överensstämmelse med kommunförbundels framställning. Utredningen
föreslår dessutom regler som syftar till att tillgodose del i föregående avsnitt
uppställda trygghelskravet.

Utredningen
anser att ett sådant system kan konstrueras på ett sätt som tillgodoser också
kravet på enkelhet och förslåelighet. Vidare kan avgiften anpassas så all den
kan las ul fortlöpande.

Avgiftssystemet
kan vidare enligt utredningens mening underlätta en samordning med avgiftssätlningen
inom långtidssjukvården i vad gäUer ulförsäkrade patienter.

Utredningen
pekar i detta sammanhang pä att principen med differentierade avgifter redan
tillämpas inom den kommunala socialvården. Sådana avgifter förekommer t. ex.
inom barntillsyn och social hemhjälp. Omkring hälften av landets kommuner har
vidare redan infört differentierade avgifter i ålderdomshem, och där tillämpade
syslem kan anpassas lill del av utredningen föreslagna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 20

Garantiregler

Utredningen
föreslår att avgiften konstrueras på så sätt alt pensionären tillförsäkras ell
belopp för eget bruk (garantibelopp), vilket står i viss relation lill hans
sammanlagda inkomster efter avdrag av skall. Garanlibeloppet skall utgöra dels etl
grundbelopp motsvarande viss procent av folkpensionen inkl. pensionstiUskott
och dels etl belopp motsvarande viss procent av eventuella sidoinkomsler.

Vad
beträffar bestämningen av grundbeloppets miniminivå framhåller utredningen all
del naturligtvis skulle vara önskvärt om man till grund för detta kunde lägga
en någorlunda säker uppskattning av en i ålderdomshem boende pensionärs normala
behov av medel för personUgt bruk. Behoven av och anspråken på medel lill
personlig disposition torde emellertid variera avsevärt. Publicerade
levnadskostnads-undersökningar är av gammalt datum. Det har emellertid
förekommit att socialnämnder (exempelvis Stockholms) vid fastställande av nya
normer för socialhjälpen utnyttjat expertis i budgetfrågor. Utredningen har
haft tillgång till sådant material och bearbetat detla med särskild tanke på
vad en pensionär i ålderdomshem kan anses behöva för eget bruk. Del är givet
all sådana beräkningar är vanskliga. Även om behoven av medel för personliga
utgifter skiftar, delvis beroende på vilken service avgiften täcker, anser
utredningen med beaktande av de nämnda budgelberäkningarna all om pensionärer
i ålderdomshem skall ha råd lill telefon och tidningar och till övriga normala
personliga utgifler, de för eget bruk bör tillförsäkras ell månatiigl belopp om
ca 150 kr., vilket motsvarar ungefär 30 % av folkpensionen inkl.
pensionstillskott (december 1970).

Socialutredningen
föreslår alt del i garanlibeloppet ingående grundbeloppet bestäms till lägst
30 % av folkpension inkl. pensionstiUskott. Genom atl pensionsförmånerna som
tidigare nämnts delvis är värde-och standardrcglerade, tillförsäkras pensionärerna
genom detla beräkningssätt ell grundskydd som i motsvarande mån är värde- och
standard-säkrat. Utredningen anser all denna konstruktion har avgörande
fördelar jämfört med nu stadgad folkpensionsandel i fast krontal.

Grundbeloppet
bör enligt utredningens uppfattning beräknas på den folkpension jämte
pensionstillskott som normalt utgår för ogift ålderspensionär, oberoende av
den enskilde pensionärens faktiska folkpension. Har en pensionär i ålderdomshem
inle full pension på grund av exempelvis förtida uttag skall han således ändå
tillförsäkras ett grundbelopp beräknat på detla sätt. Grundbeloppet skall
beräknas på della sätt även för var och en av två makar. Utredningen anser
alltså alt i detta hänseende nu gällande princip för den lagstadgade
folkpensionsandelen bör behållas. Det lorde vara endast i de förhållandevis
fåtaliga fall där båda makarna lever gemensamt i ålderdomshemmet som man kan
räkna med all deras omkostnader förbiUigas något (t. ex. i fråga om telefon-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121- 21

kostnader).
Lever däremot ena maken i ålderdomshem och andra maken på annat håll, lorde
omkostnaderna inte bli lägre för en gift än för en icke gift pensionär i
ålderdomshemmet. Pensionen för sådan make kan för övrigt ulgå som för ogift
pensionär. Omräkningen av pensionen, vilket förutsätter särskild ansökan, lar emeUertid
alltid viss tid i anspråk. Del kan då vara svårt för pensionären alt förstå,
varför han före omräkningen skall få finna sig i ett lägre belopp för personUgt
bruk, ehuru behovet av medel fÖr della ändamål hela tiden varit oförändrat i
nivå med behovet för icke gift pensionär i ålderdomshem.

Utredningen
föreslår all i garanlibeloppet skall ingå, jämte grundbeloppet, ett belopp som
utgör viss andel av eventuell inkomst utöver folkpensionsförmånerna. Med viss
ledning av förhåUandena i dc kommuner som nu tillämpar ett system med
differentierade avgifter finner utredningen att - utom för gift pensionär som
åtnjuter den lägre äkla-make-pensionen - denna andel av garanlibeloppet skäligen
bör beslämmas lill lägst 20 % av den inkomst efler skall som återstår, sedan
ett belopp som motsvarar folkpension, inkl. pensionstillskott, såsom för ogift
ålderspensionär, frånräknats. Del underlag på vilket nu förevarande del av garanlibeloppet
skall beräknas utgörs således normalt av pensionärens sammanlagda inkomst
(faktiskt utgående folkpensionsförmåner samt sidoinkomst) minskad med dels
debilerad - eller preliminärt beräknad - skatt, dels del belopp som vid den
aktuella tidpunkten utgår i folkpension och pensionstillskott lill ogift
ålderspensionär. I fråga om pensionär som åtnjuter den lägre äkla-make-pensionen
- antingen därför all även den andra maken bor i ålderdomshem eUer därför all
han ännu inte fått sin pension omräknad - skall förevarande del av garanlibeloppet
dock beräknas på inkomsten efler skall minskad med faktiskt utgående
folkpensionsförmåner. Härigenom tillförsäkras sådan make även i fråga om
sidoinkomster samma garantibelopp som ogift pensionär.

Garantireglernas
samlade effekt

Utredningen
har med starka reservationer för osäkerheten i sina beräkningar kommit fram
till all inkomsterna för pensionärerna i ålderdomshem kan beräknas öka med
ungefär 225 milj. kr. under 1970-lalel, räknat i fast penningvärde. Vid etl
avgiftssystem enligl förslagel skulle pensionäremas totala garanlibelopp öka
med ungefär 62 milj. kr. och kommunernas avgiftsinkomster med ungefär 163 milj.
kr.

Det
totala utfallet av utredningens förslag skulle enligt utredningen bli alt de
beräknade inkomsterna för pensionärer i ålderdomshem år 1979 skulle fördelas
mellan dem och kommunerna på sätt som framgår av tabell 7. Som jämförelse har
motsvarande siffror beräknats för år 1970.

Utredningen
framhåller att pensionärerna i ålderdomshem genom del

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 22

TabeU 7

Milj. kr.

Är 1970 1979

Folkpension

Pensionärerna 103,2 154,4

Kommunerna 240,9 360,2

ATP

Pensionärerna 1,2 8,4

Koramunerna 4,8 33,6

Övriga sidoinkomsler

Pensionärerna 0,6 4,2

Kommunerna 2,4 16,8

Totah

Pensionärerna 105,0 167,0

Kommunerna 248,1 410,6

Surama 353,1 577,6

föreslagna garanlibeloppet tillförsäkras inle bara ell
till folkpensionen anknutet värde- och slandardsäkrat grundbelopp. De
tillförsäkras också en skälig andel av sin sidoinkomst och denna andel blir i
samma mån som sidoinkomslen skyddad mol penningvärdeförsämring etc. Genom att
garantibeloppet dessutom baseras på inkomst efter skall undviks de tröskeleffekter
som annars skulle kunna uppstå.

För kommunernas del är del föreslagna avgiftssystemet med
dess relativt höga garantibeloppsprocenl på folkpensionsdelen något ogynnsamt
under ett inledningsskede. Men den möjUghet som förslagel öppnar all i avgift
la ul upp till 80 % av pensionärens sidoinkomsl efler skalt kommer alt på
relativt kort sUct kunna tillföra kommunerna ökade inkomster.

Utredningen har också undersökt om de föreslagna
garantireglerna leder till all ålderdomshemmens pensionärer från ekonomisk
synpunkt blir gynnade jämfört med andra pensionärsgrapper. Jämför man ålderdomshemmens
pensionärer med pensionärer i egen bostad, blir utfallet beroende av en
mångfald varierande förhållanden i fråga om standard, inkomster,
bostadskostnader, kbl, avgifter för social hemhjälp, förekomsten av
matdistribution, färdtjänst, avgiftsnivån i kommunens ålderdomshem etc. Dessa
förhållanden varierar givelvis starkt meUan kommunerna. Det står klart för
utredningen att enhetliga avgifter enligt folkpensionsprincipen är gynnsamma
för dem av ålderdomshemmens pensionärer som har sidoinkomsler jämfört med
sådana pensionärer som bor i egen bostad. När det däremot gäller pensionärer
som betalar en efler betalningsförmågan differentierad avgift blir utfallet etl
annat. Utredningens förslag kan med någon förenkling sägas innebära alt i
avgift får högst tas ul 70 % av folkpensionen och 80 % av sidoinkomslen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 23

efter
skall. Pensionär med sådan avgift har jämförts med en pensionär som inle har
högre hyra än taket för kommunens bostadstillägg, och vidare har föratsatts ell
ej oväsentUgl behov av social hemhjälp (90 limmar per månad). De gjorda
jämförelserna lyder på att pensionärer i ålderdomshem och i egen bostad lorde,
om de saknar sidoinkomsl, inle sällan kunna få en någorlunda jämförbar standard
under de angivna förutsättningarna. Vid låg sidoinkomsl, som inle utesluter
fullt kbt, blir pensionären i egen bostad relativt sett något gynnad, eftersom
den huvudsakliga delen av denna sidoinkomst för ålderdomshemmets pensionär tas
i anspråk för avgift. När inkomsten är så hög all den helt eller delvis
utesluter pensionären från räll till kbl, elimineras i eget hem boende
pensionärs gynnsamma ställning i förhållande till ålderdomshemmets pensionär i
samma ekonomiska situation. Vid väsentligt högre sidoinkomsl återigen får
pensionären i egen bostad - under här angivna förutsättningar i fråga om
hyreskostnad osv. - mera över av sina inkomster än pensionären i ålderdomshem.

Utredningen betonar all
sådana jämförelser är vanskliga. I åtskiUiga kommuner är de kommunala bostadstiUäggen
ganska låga, och en pensionär med relativt hög kostnad för egen bostad kan här
komma i sämre ställning än en pensionär i ålderdomshem med motsvarande inkomst.
Bl. a. visade socialdepartementets undersökning rörande socialhjälpen i län och
kommuner 1967 (Ds S 1969: 9) all det inle var så ovanligt all pensionärer måste
söka socialhjälp lill bostadskostnader, när kommunens bostadstillägg inle
läckte dessa kostnader.

Självkoslnaden
som avgiftstak

Utredningen
framhåller atl den föreslagna avgiflskonslruklionen med den inbyggda garantin
för pensionärerna samtidigt verkar som en av-giftsmaximering i del enskUda
fallet. Det torde vara bara i de fall då pensionären har myckel hög sidoinkomst
som ytterligare en form av avgiftsmaximering kan bli aktuell. Men i dessa fall
finns redan i den kommunalrättsliga självkoslnadsprincipen en garanti för pensionärema,
nämligen den all avgifterna i inget fall får översliga självkoslnaden för ålderdomshemmet.

Självkostnader
på 50 å 60 kr. om dagen för en ålderdomshemsplats synes inle vara ovanliga,
även om stora variationer förekommer mellan olika ålderdomshem. För att en
pensionär skaU kunna betala så höga avgifter inom ramen för del föreslagna
avgiftssystemet beräknar utredningen alt han måste ha en sidoinkomsl av
omkring 30 000 kr. eller högre.

Det
förekommer all kommuner har fastställt vissa andra avgiflslak än
självkostnaden. Även socialutredningen har övervägt om inte något lak under den
faktiska självkostnaden kunde vara motiverat. Frågan

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 24

lorde
vara av ringa praktisk betydelse. Från principiella utgångspunkter är del enligl
utredningen riktigt atl en ekonomiskt välbeställd pensionär får betala en
avgift som läcker den faktiska.kostnaden. I enstaka faU kan del visserUgen bli
fråga om synnerligen kraftiga avgiftsökningar i kommuner som går över från enhetiiga
avgifter enligt folkpensionsprincipen till differentierade avgifter med hela självkoslnaden
som lak. Del gäUer då pensionärer som har relativt höga inkomster och följaktligen
får elt förhåUandevis stort garantibelopp. Men kommunerna har hittills inte
tagit ul oskäliga avgifter i förhållande lill kostnaderna, och utredningen
räknar med all så inte heUer blir faUel i fortsättningen.

I
den av kommunerna beräknade självkoslnaden för ålderdomshemmen ingår egentUga
driftkostnader såsom personalkostnader, underhåll av fastigheten, livsmedel,
bränsle- och elkostnader m. m. Dessutom ingår avskrivningar och ränta på
bokfört värde. Från de sålunda beräknade bruttokostnaderna fråndras intäkter i
form av bidrag och ersättningar från landsting och andra kommuner, personalens
betalning för förmåner i form av bostad och kost saml nettoinkomster av
särskild verksamhet. Återstående belopp utgör självkoslnaden. Enligl utredningens
mening bör självkostnaden som avgiftsspärr beräknas för varje enskilt
ålderdomshem. Detla lorde också bäst stämma överens med den kommunalrältsliga självkoslnadsprincipen.
Har kommunen flera ålderdomshem med starkt skiftande standard, kan del antas
att även självkostnaden för resp. hem är avsevärt olika,, med högre kostnader
för exempelvis ett nybyggt hem och lägre för elt äldre hem av kanske sämre
standard. Del framstår då som otillfredssläUande alt ha samma avgiftstak för de
båda hemmen.

Utredningen
framhåUer vidare all självkostnadsprincipens funktion som avgiftsspärr i
förevarande fall bör preciseras på så sätt att avgiften för en vårdplats inle
får överstiga vårdplatsens andel i självkostnaden för hemmet, dvs. genomsnUtskostnaden
per vårdplats. Kommunen får aUlså inle, i syfte all kompensera bristande
kostnadstäckning beträffande andra vårdplatser, av någon pensionär ta ul en
avgift som överstiger nämnda genomsnittskostnad. Eftersom flertalet pensionärer
inle kommer alt kunna betala en så hög avgift alt den läcker angivna del av självkoslnaden,
innebär del sagda all kommunerna även i fortsättningen kommer all i stor
utsträckning få bidra lill anordnandet, underhållet och driften av
ålderdomshem.

I
andra hänseenden än de nu nämnda anser utredningen att det bör kunna överlämnas
lill kommunförbundet all utfärda rekommendationer om hur högsta avgift i
relation lill självkostnaden bör beräknas.

Kommunernas
bokslut - och därmed redovisningen av ålderdomshemmens självkoslnad - skall
vara klart senast under juni månad påföljande år. Eftersom enligt utredningens
mening senaste bokslut skall

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 25

ligga till grund för beräkningen av självkoslnaden när del
gäller att fastställa avgifislakel, kommer della alltså alt baseras på självkoslnaden
för en period som ligger ell och ett halvt lill ell halvt år bakåt i liden.
Inga uppskattningar om självkoslnaden som inkluderar beräknade kostnadsökningar
efter senaste bokslut bör få läggas till grund för fastställandet av högsla
tillåtna avgift. Med de år från år stigande kostnaderna innebär detla i
praktiken atl avgiftstakel blir lägre än den aktuella självkostnaden, ell förhåUande
som gynnar sådan pensionär för vilken en avgift motsvarande självkostnaden kan
komma i fråga.

A v giftsunderlaget

Enligt utredningens förslag utgörs avgiftsunderlaget av
pensionärens samtliga inkomster efler skall, dvs. folkpension, inkl.
pensionstillskott, och sidoinkomsler. För avgift disponeras den inkomst efter
skatt som återstår, sedan garanlibeloppet frånräknats.

Utredningen har vid utformningen av sill förslag räknai
med atl kbl i fortsättningen inte skall utgå lill pensionär i ålderdomshem. Om
en kommun likväl väljer all kombinera det föreslagna systemet - eller ett
system med enhetlig avgift enligt folkpensionsprincipen - med kbt, bör
bostadstillägget givelvis inte ingå i del inkomslunderlag på vilket garanlibeloppet
beräknas. Utredningen pekar på all ell system med en kbl-anknulen
bostadskostnadsdel kombinerad med differentierade avgifter för vård och
service medför vissa administrativa olägenheter i fråga om pensionärer med så
höga sidoinkomsler alt de enligt gällande bestämmelser är helt eller delvis uteslutna
från rätlen till kbl. Eftersom pensionären under alla förhållanden bör vara
berättigad till ett garanti-belopp beräknat enligl de av utredningen föreslagna
reglerna, måste i sådana fall såväl vad han själv skall betala i bostadskostnad
som avgiften för vård och service rymmas inom hans resterande, för avgift
disponibla inkomst. Della lorde stundom medföra all avgiften för vård och
service får sättas lägre än enligl eljest tillämplig taxa.

Har pensionären kapital i någon form skall inkomsten därav
enligt utredningens förslag ingå i inkomstberäkningen och därmed påverka
avgiftens och garanlibeloppets storlek. Man skall enligt utredningens mening endasl
räkna med avkastningen av rörUgl resp. fast kapUal -enligl de beräkningsgrunder
som gäller vid taxeringen lill statlig inkomstskatt - men lämna själva kapitaltiUgångarna
ograverade.

Genom den schablonmässigt beräknade intäkt som gäller
flertalet en-och tvåfamiljsfastigheter samt genom det garanlibelopp som tiUämpas
vid laxeringen till kommunal inkomstskatt kan en pensionär bli påförd viss skalt
trots att egentiiga kapitalinkomster saknas. Till skatten kan i vissa fall
komma olika utgifter för underhåU m. m. av fasligheten - kanske etl eget hem,
där pensionären årligen kan bo några sommarmånader. Utredningen vill med detla
ge exempel på en situation där en

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 26

viss jämkning av en eljest schablonberäknad inkomst (och
därmed avgift) kan vara motiverad av sociala skäl och vara av viss betydelse
även från rehabiliieringssynpunkter.

Utredningen framhåUer all endasl faktisk avkastning av
kapital bör läggas tiU grund för inkomstberäkningen och därmed för avgiftssätlningen.
Det får sålunda inle förekomma alt pensionärens enligl skattereglerna framräknade
inkomst ökas raed viss procent e. dyl. av hans tUlgångar när man bestämmer
avgiften.

Fastställande och uttag av avgift

Utredningen har funnit atl del bör ankomma på kommunfuUmäktige
all fastställa grunderna för avgiftssätlningen med iakttagande av de minimigarantier
för pensionärerna i fråga om avgiftsuttaget som enligl utredningens förslag
skall gälla. Avgiften i det enskilda fallet skall enligl utredningen bestämmas
av socialnämnden. Givelvis har socialnämnden rätt alt delegera denna uppgift
enligt bestämmelserna i 8 § ShjL. Avgiftssätlningen bör göras så enkel och schabloniserad
som möjligt. Utredningen anser det i och för sig önskvärt alt avgiften grundas
på den senaste laxering varom uppgift är tillgänglig vid prövningstillfället
eller på senast angivna självdeklaration. Har inkomsten därefter ändrats, måste
avgiften emellertid beslämmas med hänsyn till de ändrade inkomst- och skalteförhållandena.
I fall senaste laxering eller deklaration inte är tillfyUest, bör som grund för
inkomstberäkningen och avgiftssätlningen upprättas en av pensionären bestyrkt
ekonomisk redovisning med i huvudsak samma innehåll som allmän självdeklaration
för taxering. Beräkningen av inkomst och skatt måste naturligtvis, som tidigare
framhållits, ske i enlighet med gällande beskattningsregler. Saknar pensionären
andra inkomster än folkpension och har han inte någon -verklig eUer beräknad -
kapitalavkastning, lorde redovisningen kunna ske i förenklad form. Helst före
flyttningen lill ålderdomshemmet, och i annat fall så snart som möjligt
därefter, bör pensionären få etl skriftiigl besked om avgiftens storlek. Av detla
skall framgå dels de av kommunfullmäktige antagna bestämmelserna för avgiftssätlningen,
dels vilken månadsinkomst efter skatt pensionären beräknats ha, dels hur stor
månadsavgift han skall betala och dels hur stort belopp per månad som
beräknats kvarstå för pensionärens personliga bruk (garantibelopp). Beslutet
bör även innehålla besvärshänvisning.

Överprövning av avgiftssältningen

Bestämmelser om s. k. kommunalbesvär finns i 76 §
kommunallagen (KL). Endast följande besvärsgrander, vilka alla avser ell
besluts laglighet, får åberopas: 1) alt beslutet inte lillkommil i laga
ordning, 2) atl det slår i strid mot allmän lag eUer författning, 3) alt del
överskridit de beslutsfallandes befogenhet, 4) atl det kränker klagandens

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 27

enskilda rätt eller 5) alt del eljest vilar på orättvis
grund. Beslutels lämplighet får alltså inle prövas. Besvärsinslilulel är
begränsat även på annat sätt. Endast kommunmedlem har besvärsrätt.
Besvärsmyndigheten får undanröja beslutet men inle sälla annat beslut i dess
ställe.

Alla
kommunala fullmäkligebeslul, liksom nämndbeslul som inte är av rent
förberedande eller verkställande art (76 § 2 mom. KL), får överklagas genom
kommunalbesvär, om fuUföljdsrätten ej är särskilt reglerad i annan författning.

Kommunfullmäktiges principbeslut om grunderna för avgiftssältningen
kan således angripas med kommunalbesvär vare sig avgiflsfrågan
författningsregleras eller ej. Särskild bestämmelse härom behöver inte
meddelas.

För all etl beslut om avgiflsdebitering skall kunna
angripas med s. k. förvallningsbesvär - varvid även lämplighels- och skälighetssynpunkter
kan beaktas och det överklagade beslutet kan ändras, ej endasl undanröjas -
fordras atl fuUföljdsrätten regleras i författning.

Socialulredningen anser alt den frihet för besvärsmyndigheten
att allsidigt pröva del överklagade beslutet och i förekommande fall göra
ändring i detta som enligl vad nyss sagls etl förfarande enligl principerna
för förvaltningsbesvär innebär skulle vara av värde. Utredningen pekar också
på atl om della besvärsinstilut tUlämpas kan den betydelsefulla frågan om hur
pensionären och hans anhöriga på ell klart och tydligt sätt skall informeras
om beslutets innehåll väntas bli automatiskt löst genom tillkomsten av den nya
förvaltningslagen (prop. 1971: 30).

Även om möjlighet öppnas all angripa beslut om avgiflsdebitering
med förvallningsbesvär, lorde enligl utredningens bedömande antalet
överklaganden inle komma atl bli särskilt stort. Erfarenheten synes visa att
förekommande tvister mellan kommun och pensionär (eller dennes dödsbo) om
ersättningen för vistelsen i ålderdomshemmet i stor utsträckning har berott på
att omfattningen av de ekonomiska förpliktelser som pensionären iklätt sig
genom inskrivningen i hemmet inle från början gjorts klar för honom.

Övriga frågor

De avgiftssystem som f. n. tillämpas i kommunerna uppvisar
mycket stora variationer i olika hänseenden. Utredningen finner del uppenbart atl
en större enhetiighet i avgiftssältningen bör eftersträvas. Atl finna ett
syslem som kan vara acceptabelt för åtminstone flertalet kommuner, samtidigt
som kravet på ekonomisk trygghet för pensionärerna tillgodoses, är också
utredningens huvudsyfte med förslaget. Rent formellt går förslaget emellertid
inte längre än alt det öppnar möjlighet för kommunerna all, med avsteg från
den kommunalrältsliga UkstäUighetsprincipen, fastställa avgifter avpassade
efter pensionärernas betalningsförmåga. Detta innebär exempelvis atl kommun
som anser sig ha tiUräckliga resurser

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 28

fortfarande
kan tillämpa systemet med enhetiig avgift enligt folkpensionsprincipen. Även
om en kommun väljer något annat avgiftssystem än det av utredningen föreslagna,
skall dock pensionärerna enligt utredningens mening alllid tillförsäkras -
lämpligen genom författningsbestämmelse - lägst det garanlibelopp som skulle
följa vid en tillämpning av utredningens förslag.

En
fråga som övervägts inom utredningen gäUer önskvärdheten alt dra upp riktlinjer
för vilka speciella former av vård och service som avgiften skall täcka
(fotvård, hårvård osv.). Även här varierar praxis i kommunerna efler lokala
förhållanden, avgiftens storlek m. m. Utredningen har funnit sig böra avstå
från atl söka lösa denna fråga. Del synes kunna överlämnas åt kommunförbundet
att - med ledning av vad som f. n. mer allmänt tillhandahålls pensionärerna
ulan extra betalning - meddela rekommendationer i detta hänseende. Utredningen
har tidigare framhållit alt del bör kunna överlämnas ål kommunförbundet att ge
rekommendationer om hur högsla avgift i förhållande lill självkoslnaden bör
beräknas. Även när det gäller frågorna om avgiftssältning och avgiftsuttag
synes det utredningen lämpligt att kommunförbundet utfärdar rekommendationer.
Rekommendationerna bör syfta lill att göra den praktiska tillämpningen av del
föreslagna avgiftssystemet så enhetlig som möjligt.

Författningsbestämmelser

Utredningen
erinrar om all vården i ålderdomshemmen inle skall betraktas som socialhjälp
ulan all socialhjälp liU en i ålderdomshem boende pensionär kan bli aktuell
först när denne inte förmår betala fastställd inackorderingsavgift och då
utgår i form av bidrag lill denna avgift. Härav följer enligt utredningen att förfatiningsbestämmelser
rörande ålderdomshem, häri inbegripet bestämmelser om avgift för den i hemmen
meddelade vården, systematiskt inte hör hemma i ShjL. Såväl socialvårdskommitlén
som 1952 års åldringsvårdsulredning lade också fram förslag tiU särskild
lagstiftning om ålderdomshem, där även avgiftssättningen reglerades. Eftersom
socialutredningen enligt sina direktiv skall undersöka möjligheterna all
sammanföra nu gällande sociala vårdlagar till en enhetlig författning, i vilken
författning i så fall bestämmelserna om den slutna åldringsvården naturiigen
bör ingå, anser utredningen att i avbidan på resultatet av det fortsatta
utredningsarbetet bestämmelserna om ålderdomshem i 18-21 §§ ShjL tills vidare
bör stå kvar i denna lag. Av della skäl bör även sådana förfaltningsföre-skrifter
om avgiftssätlningen som anses böra ha karaktär av allmän lag provisoriskt få
ingå i ShjL.

Utredningen
föreslär all till ShjL fogas en ny paragraf, 19 a §, av huvudsakligt innehåll
all avgift för vård i ålderdomshem skall ulgå enligt grunder som beslutas av
kommunen (dvs. av kommunfullmäktige)

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 29

och
att vid bestämmande av grunderna hänsyn får las liU pensionärens betalningsförmåga.
Lagrummet bör vidare innehålla bestämmelse om atl avgift för vårdplats inle får
överstiga vårdplatsens andel i kostnaden för hemmet.

Enligt
utredningens förslag bör emellerlid kommunernas rält alt differentiera
avgifterna efler pensionäremas betalningsförmåga begränsas också på annat sätt
än genom självkostnadsprincipen. Utredningen har sålunda funnit del nödvändigt
att vissa garantier skapas tUl skydd mol vad som skulle kunna anses vara elt
oskäligt stort avgiftsuttag. De av utredningen i delta syfte föreslagna
reglerna om garantibelopp och om beräkning av avgiftsunderlag bör enligl
utredningen inte inflyta i själva lagen, bl. a. av det skälet att procenttal m.
m. tid efler annan kan behöva jämkas. Det torde vara från pensionärernas
synpunkt tillräckUgt betryggande att bestämmelserna härom meddelas av Kungl. Maj:l
i form av tillämpningsföreskrifter. Elt bemyndigande för Kungl. Maj:l av denna
innebörd bör enligl utredningens mening las in i den av utredningen föreslagna
nya 19 a § ShjL.

Utredningens
förslag alt pensionären (eller annan som beslutet kan anses röra) genom
författningsbestämmelse skall medges rätt alt anföra förvaltningsbesvär över
vederbörande kommunala organs beslut om vad en pensionär i del enskUda fallel
skall betala i avgift för sin vistelse i ålderdomshemmet kan enligt
utredningens mening lämpUgasl tillgodoses genom ell tillägg lill 54 § ShjL.
Där stadgas f. n. alt besvär över socialnämnds beslut i ärende rörande
meddelande av socialhjälp får anföras hos länsstyrelsen. Om 54 § ShjL
kompletteras så att den kommer alt omfatta också beslut som socialnämnd
meddelat i ärende rörande avgift för vård i ålderdomshem, kommer jämlikt 58 § ShjL
besvär över länsstyrelsens beslut i ärendet att få anföras hos kammarrätten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 30

Remissyttrandena

Allmänna
synpunkter

Utredningens
förslag har vid remissbehandlingen fåll ett i del stora hela gynnsamt
mottagande. Samtliga remissinstanser ansluter sig till eller lämnar utan
erinran utredningens uttalande alt ålderdomshemmen bör vara inackorderingshem
öppna för alla som är i behov av den vård som lämnas på ålderdomshem och vilkas
behov inle tiUgodoses på annat sätt och all vårdbehovet skall vara avgörande
vid tilldelning av plats. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västerbottens län atl
uppfattningen all ålderdomshemmet är etl kommunall inackorderingshem för äldre
personer i behov av vård och tiUsyn bör håUas levande. Det bör ligga i kommunernas
intresse att så långt det är möjligt undanröja känslan hos vårdtagaren av att
åtnjuta någon speciell förmån eller ligga samhäUet lill last. Bestämmandet av
avgifternas storlek och sättet för deras uttagande spelar därvid en stor roll.
Genom all pensionären får betala för sig stärks dennes egenvärde. Länsstyrelsen
i Värmlands län förklarar att vården på ålderdomshem genom sin anknytning till
fattighusen ända fram i våra dagar betraktats som socialt deklasserande. Det har
varit en angelägen uppgift för de socialvårdande myndigheterna atl bryta ned dessa
gamla fördomar inle endasl genom alt skapa nya trivsamma hem utan också genom
alt ge vistelsen där formen av inackordering. Denna målmedvetna strävan alt
höja ålderdomshemmens status har burit frukt och bör nu ytterligare befästas.

Nästan
alla remissinstanser tillstyrker utredningens förslag till den del delsamma
syftar till all skapa rättslig grund för ell system med differentierade
avgifter vid ålderdomshemmen. Kammarrätten framhåller all under de senaste
årtiondena flera, visserligen ej obligatoriska, kommunala aktiviteter vuxit
fram såsom drivande av barndaghem och lekskolor (barnstugor) där kommunerna i
allmänhet bestämmer avgifterna efler en differentierad skala. Vad beträffar
åldringsvården pekar kammarrätten på alt det inte torde vara ovanligt atl
kommunerna i fråga Om s. k. insprängda pensionärslägenheler lar ul hyra enligt
en inkomst-graderad skala efter vilken viss del av hyran las ul av pensionären,
medan återstoden betalas av kommunen genom dess socialnämnd eller annat organ.
Subventionsbeloppen betraktas inle som socialhjälp ulan som en ren
bostadssubvention. Ålderdomshems vården bör inte komma i en sådan särställning
all där - oaktat fråga även är om annan kostnad än bostadskostnad - hänsyn inle
skulle få las lill vårdtagarens betalningsförmåga. Omkring femtio procent av
landels kommuner liUämpar avgifter differentierade efter vårdtagarens
betalningsförmåga. Härtill kommer som ell yllerligare skäl de med liden
växande ATP-beloppen. En

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 31

avgiftsdifferentiering beträffande ålderdomshemmen kan inle
anses som elt steg tiUbaka. Visserligen gäller likslällighetsprincipen
beträffande kommunala avgifter i allm.änhet, men det rör sig i regel om områden
utanför socialvården. Länsstyrelsen i Stockholms län anser del i och för sig
rimligt atl en vårdtagare som har inkomst utöver folkpension får erlägga viss
del av denna inkomst som ersättning för vården. De framtida
finansieringsproblemen och de redan starkt ökade kommunalskatterna motiverar
också all den möjlighet utnyttjas som differentierade avgifter åtminstone på
sikt innebär. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Hallands län.
Svenska kommunförbundet anser atl förslagel får anses välgrundat.
Pensionärernas Riksorganisation godkänner de föreslagna avgiftsberäkningama.
Svenska landstingsförbundet pekar på all sjukvårdshuvudmännen har generell räll
atl fastställa avgifter inom den slutna sjukvården, en räll som också måste
innebära rält atl differentiera avgifterna med hänsyn till patienternas
betalningsförmåga.

Förslagel om all skapa lagstöd för differentierade
avgifter har emellertid också utsatts för kritik från olika utgångspunkter.

Två remissinstanser avstyrker helt alt förslaget läggs
till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen i Kalmar län anser sålunda att man
i stället för all bryta med tidigare uppfattningar bör sträva efler lösningar
som fullföljer de tidigare intentionerna och ger ell sannare ullryck för
samhällets jämlikhelsambilioner. Om kommunerna mera aUmänt anser alt folkpensionen
är otillräcklig för alt kunna godtas som underlag för ersättning av vården på
ålderdomshem, bör man i första hand sträva efter en sådan förbättring av
folkpensionärernas villkor, som kan accepteras även i förevarande sammanhang.
En lagstiftning enligt förslaget skulle innebära, alt samhället godtar en
begränsning av sill ansvar för vården av vissa medborgare på deras ålderdom och
lämnar åt dessa att själva stå som ekonomiska garanter därför. Såvitt
utredningens förslag motiverats med all det är rimligt och rättvist, atl den
som vistas på ålderdomshem inte skall komma i bättre ekonomiskt läge än en
pensionär, som vistas i eget hem, måste anmärkas, all en sådan jämförelse
bygger på betraktelsesätt, som är oförenliga med gängse uppfattning om
ålderdomshemmens syfte. Länsstyrelsen stryker under alt det är möjligt alt
uppnå den av utredningen beräknade kommunalekonomiska effekten av en
avgifts-differentiering ulan lagstiftning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller
att det säkert kan anses otillfredsställande att en persons uppehälle och vård
bekostas av det allmänna fastän han själv har medel därtill. En sådan
invändning kan emellerlid göras mol en mängd av de andra tjänster samhället
genom tvingande lagstiftning åtagit sig att bistå medborgarna med. Den logiska
konsekvensen måste bli all all med skattemedel subventionerad verksamhet skall
betalas efter förmåga i stället för atl man som nu betalar skall efler förmåga
och därefter har rält till sjukvård, undervisning, kommunikationer, försvar
etc. efter be-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 32

hov.
Utredningen har enligt länsstyrelsen inte presterat någon förklaring till
varför just den obligatoriska åldringsvården skall undantas från denna princip.
Detla är så myckel mer förvånande som utredningen betonar all denna
samhällsservice, som aUa åldringar skall ha rält liU på samma villkor, nämligen
behov av vård eller tillsyn, inte skaU betraktas som en form av socialhjälp.
Del måste betecknas som högst olyckligt om man ulan en allmän debatt om i fall
liden är mogen all ifrågasätta dessa principer över huvud taget övergår till en
annan princip inom ell enda område. Utredningen har hänvisat till atl differentierade
avgifter redan införts t. ex. för social hemhjälp och barntillsyn. Länsstyrelsen
invänder mot detla dels att de nämnda samhällstjänsterna ännu inle är grandade
på någon obligatorisk lagstiftning dels att systemet, i vart fall när det
gäller barntillsynen, inte enbart har fördelar. Den sociala vårdlagstiftningens
egentliga syften bör inte underordnas kommunalekonomiska aspekter. Om man
emellertid lägger sådana aspekter på frågan hade det varit lyckligare med
högre men enhetliga avgifter, så avpassade alt de skulle kunna betalas med
folkpension plus kommunalt bostadstillägg.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåUer alt det för de pensionärer, vars huvudsakliga
inkomst beslår av ATP eller annan tjänstepension kan förefalla hårt all i
ersättning för vård under de sista åren av sill liv betala en stor del av den
pension som de under den produktiva delen av livet arbetat samman, medan
personer som valt en levnadsform, som inte berättigar lill tjänstepension
kommer i åtnjutande av vården till etl myckel lägre pris.

Socialstyrelsen
tar upp frågan om åldringsvårdens framtida utveckling och den betydelse denna
kan få för avgiftssystemet. En tendens i de senaste årens ålderdomshemsbyggande
är enUgl socialstyrelsen att utrymmes- och ulrustningsstandarden successivt
höjts. Del egna rummet blir större och utrustas ofta med kokmöjligheter, dusch m.
m. och kan på så sätt utgöra en liten självförsörjande enhet (lägenhet). Som en
följd av detla får man sannolikt räkna med atl upplålelseformen för boendel i
hem av denna servicehuslyp kommer atl bli en annan än den form som tillämpats i
det konventionella ålderdomshemmet. Pensionären blir sannolikt hyresgäst med
kontrakt enligt hyreslagens bestämmelser. Förutom hyra betalar han för den
vård och service han gör anspråk på. De nu föreslagna grunderna för uttagande
av avgift är emellerlid utformade helt med tanke på ålderdomshem av konventioneU
typ och skall alltså täcka kostnader för helinackordering, vård och väl
utvecklad service. Så snart helinackorderingsprincipen överges kommer förslaget
inle längre alt kunna upprätthåUas. Den antydda utvecklingen kommer enligt socialstyrelsen
sannolikt atl gå ganska fort. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i
Västernorrlands län, som anser all införandet av bestäm-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 33

melser om differentiering av ålderdomshemsavgiflerna bör
anstå ytterligare någon tid.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län finner det önskvärt att man så snart ske kan även laglekniskt
tar steget fullt ut och frigör denna vårdform från socialhjälpslagsliflningen
för all i stället låta ålderdomshemmen regleras i särskild lagstiftning om den
kommunala servicen på hela åldringsvårdens område. Länsstyrelsen i Gotlands
län anser atl det varit till fördel om inle frågan om ålderdomshemsavgiflerna
behövt brytas ul ur sitt sammanhang med frågan om åldringsvården i stort.
Liknande synpunkter anför också länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län.

- Länsstyrelserna i Stockholms och Älvsborg län samt
ytterligare några remissinstanser instämmer i utredningens uttalande all man
bör släUa det kravet på ell framtida syslem för avgiftsuttag atl avgiften
anpassas så atl den i huvudsak kan tas ul löpande.

Frågan om
samordning meUan avgiftssystemen inom åldringsvård och långtidssjukvård berörs
av några remissinstanser, som stryker under utredningens uttalande om att en
sådan samordning är angelägen. Svenska landstingsförbundet framhåller sålunda
alt ett grandvillkor för ell adekvat utnyttjande av tillgängliga resurser inom
långtidsvården är all avgiftssätlningen inom ålderdomshems- och sjukhemsvården
blir samordnad så alt valel av vårdform inle skall behöva influeras av
ekonomiska överväganden hos vårdlagaren och hans anhöriga. Den nu föreslagna
lagstiftningen om ålderdomshemsavgifter, som strängt tagel inte är annat än etl
lagfästande av en långt utvecklad praxis, kommer om den antas alt underlätta
och sannolikt påskynda denna sanaordning.

Garantiregler

Nästan alla remissinstanser tillslyrker förslaget i fråga
om garanlibeloppen eller lämnar del utan erinran. Kammarrätten finner metoden,
atl inom ramen för kommunens självkoslnad för vårdplats, begränsa
avgiftsuttaget genom all ell s. k. garanlibelopp alltid tillförsäkras vårdlagaren
och alt della belopp automatiskt slår i relation lill penningvärdets växlingar
och eventueU standardhöjning, välmotiverad. Socialstyrelsen anser garanlibeloppets
storlek väl avvägd. Svenska kommunförbundet anser all de föreslagna
procenttalen för garantibeloppen - som i dagsläget i flertalet fall innebär en
faktisk inkomstminskning för kommunerna - fåll en rimlig avvägning med hänsyn lill
del av utredningen nämnda behovet av standardhöjning för pensionärer på
ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Jönköpings lim däremot är tveksam i fråga
om ordningen för beräknande av avgifter då sidoinkomster finns. Enklare, mer
schablonmässiga former för avgiftssältning borde kunna åstadkommas.
Avdragsprocenten förefaller låg. Det kan vidare exempelvis ifrågasättas om
begränsade sidoinkomsler åtminstone upp till 3 000 kr. överhuvud

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 34

bör medföra höjning av avgifterna. Tröskeleffekter för
inkomster närmast däröver bör kunna undgås genom enkla nedtrappningsregler.
Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, alt förslagel om beräkning av grundbelopp
och av förbehållen andel av sidoinkomsler efter skilda procenttal inte
underbyggts med några sakliga skäl. Här har endasl åberopats skälighelsöverväganden.
Länsstyrelsen anser rimligt och önskvärt, alt vårdtagaren förbehålls en Uka
stor procentuell andel av sidoinkomst som av folkpension. Även Riksförbundet
för Enskild Sjuk- och Åldringsvård anser att den högre procentsatsen också bör
gälla sidoinkomsterna.

Statens
handikappråd anser det vara en svår begränsning för de handikappade som
fortfarande vistas på ålderdomshem atl eventuellt hela livet endast i princip
kunna disponera 150 kr. per månad i fickpengar.

Självkostnaden som avgiftstak

De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslagel
i denna del ulan erinran. Socialstyrelsen anser, att de erfarenheter som redan
finns rörande uttag av differentierade avgifter inte tyder på alt kommunerna
kommer att la ut oskäliga avgifter i förhållande till kostnaderna. Styrelsen
utgår därför från all principen om självkostnaden som avgiflslak skall kunna tillämpas.
Styrelsen pekar dock på några faktorer som kan komma alt få betydelse vid avgiftssätlningen,
nämligen frågan om kommunen kan skilja ul kostnaderna för den öppna verksamhet
som eventuellt bedrivs vid ålderdomshemmet liksom svårigheterna all avgöra vUken
vård och service som skall ingå i självkostnaden och vad som skall betalas
särskilt av pensionären själv. Del är enligl styrelsen skäligt alt den som bor
i ett nybyggt ålderdomshem betalar en högre avgift än den som bor i ell äldre
hem. Likaså bör en pensionär som bor i ell flerbäddsrum betala mindre än den
som har eget rum. Om avgiften uppfattas som oskälig kan man räkna med alt
pensionärer med höga inkomster föredrar atl söka sig tiU enskUda vårdhem. Delta
skuUe innebära en utveckling i strid med statsmakternas intentioner. Svenska
kommunförbundet anser all någon ytterligare i lagstiftning stadgad avgiflsbegränsning
i form av ell avgiflslak som sätts lägre än självkoslnaden på ålderdomshem
inte behövs. Skulle någon kommun vilja införa ell sådant lak bör möjligheter
härtill givelvis finnas. Slandard-skiUnader i fråga om ålderdomshem kan t. ex.
utgöra skäl för tiUämpning av olika avgiflslak.

ÅtskiUiga
remissinstanser anser dock atl ingen pensionär skall behöva betala hela självkoslnaden
ulan förordar någon form av avgiflslak under självkoslnaden. Länsstyrelsen i
Stockholms län förordar sålunda alt avgiften begränsas lill elt högsla belopp i
avvaktan på socialulredningens slutliga StäUningstagande lill åldringsvården i
dess helhet och hur socialvården i princip bör finansieras. För etl avgiflslak
under självkoslnaden

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 35

uttalar sig vidare länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro och Norrbottens län saml Riksförbundet för Enskild Sjuk- och
Åldringsvård. Några remissinstanser anser all avgifterna bör beräknas på ett genom-snUl
av självkostnaderna för flera ålderdomshem t. ex. samtiiga hem i kommunen.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller sålunda all en hög självkostnad i
många fall inte motsvaras av bättre standard eller service. Avgifter bör därför
beräknas på den sammanlagda självkoslnaden för samtliga ålderdomshem i
kommunen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser del eftersträvansvärt med i
princip samma avgiflslak över hela landet, men om den tanken inle kan vinna
gehör bör taket i vart fall vara enhetiigt i varje kommun och samordning kunna
ske meUan alla kommuner i ell län.

Ä vgiflsunderlaget

Nästan alla remissinstanser tillslyrker förslaget i denna
del eller lämnar det utan erinran. Sålunda stryker länsstyrelsen i Älvsborgs
län under utredningens förslag alt vid beräkning av sidoinkomsler avseende
endast skall fästas vid avkastningen av rörligt och fast kapital men inle lill
kapitaltillgångar. Erfarenheten har nämligen visat att många äldre människor
starkt reagerat mot att ålderdomshemsavgiflen slukat del mesta av deras sparkapital.
Vissa kommuner har vid avgifternas uttagande endast lämnat några få lusen
kronor kvar. Svenska kommunförbundet anser atl del hade varit följdriktigt atl
skärpningsregler för kapital liknande dem som gäller för kommunala
bostadstillägg till folkpensionärer även skuUe gälla vid bestämmande av avgift
för boende på ålderdomshem. Därmed hade även kunnat uppnås en närmare överensstämmelse
mellan reglema för beräkning av avkastning på kapital och skärpningsreglerna
när del gäller pensionärerna som bor på ålderdomshem och pensionärer som
erhåller service i form av social hemhjälp i sina egna hem.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar elt syslem där
vårdlagarens inkomster av pension får ligga till grund vid bestämmandet av
vårdavgifternas storlek och anmärker alt förslagel lider av den inadverlensen
att kapitalinnehav i och för sig inte skall inverka på vårdavgiflens storlek
men att i fråga om livräntor även återbäring av kapitalinsatsen skall vara
avgiftsgrundande. Men betänkligare synes vara all förslagel kan stimulera till
att en vårdbehövande avhänder sig sina kapitaltillgångar måhända på ell ur
olika synpunkter icke önskvärt sätt.

Fastställande och uttag av avgift

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att sedan avgiften
fastställts inte varje inkomst- eller skatteförändring bör medföra höjning
eller sänkning av nu ifrågavarande del av avgiften ulan all man kan länka sig

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 36

en ordning där pensionärerna placeras in i vissa avgiflsklasser.
Över huvud tagel vill länsstyrelsen understryka betydelsen av alt enkla, lättförståeliga
avgiftsregler tillämpas, som inle kräver ofta återkommande granskningar,
deklarationer och omräkningar. Della bör kunna åstadkommas av kommunerna
själva, efter rekommendationer från kom-munförbundel, om förfallningsbeslämmelserna
inle görs alllför detaljerade. Även länsstyrelsen i Hallands län betonar
vikten av all avgiftssätlningen kommer alt ske under så enkla former som
möjligt. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller behovet av en enkel och
klar kostnadsredovisning vid ålderdomshemmen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller all
utredningen inte berört frågan om ell lagakraflvunnel beslut av länsstyrelsen i
fråga om avgiflsdebitering i det enskilda fallel skall utgöra exekutionstitel
vid eventuellt krav mot pensionären eller dennes dödsbo. Ell klarläggande på
denna punkt synes länsstyrelsen önskvärt.

Överprövning av avgiftssättningen

Socialstyrelsen instämmer i vad utredningen anfört om
värdet av etl förfarande enligt principerna om förvaltningsbesvär. Den
enskildes rättssäkerhet lorde genom förslagel tillgodoses på etl
tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som antar all besvärsinslilulet
under ell övergångsskede kommer all få ganska stor betydelse, anser all det är
betydelsefullt alt ålderdomshemsgästen kan överklaga beslut om avgift genom förvallningsbesvär.

Kammarrätten däremot ifrågasätter lämpligheten av
förslaget i denna del och anför atl fullmäktiges beslut om grunder för
bestämmande av ålderdomshemsavgifter endasl kan överklagas genoin
kommunalbesvär. All del sedan också är av stor betydelse för den enskUde att
socialnämndens avgiflsbeslut i del konkreta fallet blir beräknat lill rält
belopp kan inle förnekas, men nämnden är dock bunden av de av fullmäktige
antagna grunderna. Avviker nämnden i åtminstone inte alllför obetydlig
utsträckning därifrån, har nämnden överskridit sin befogenhet och beslutet lorde
i det fallel enligt gällande räll - såvida beslutet inte anses vara av rent
verkställande art och därför inte är överklagbart enligl 76 § 2 mom. kommunaUagen
- upphävas på anförda kommunalbesvär. Det kan därför anses tveksamt om ändring
av 54 § socialhjälpslagen är nödvändig ens om utredningens förslag helt antas.
Kammarrätten ifrågasätter vidare om det är lämpligt all utvidga kretsen av mål
enligt socialhjälpslagen, där förvallningsbesvär anförs, med ytterligare en
grupp. Förvaltningsbesvär i sådana mål innefattar i princip, i motsats till
kommunalbesvär, en skyldighet för besvärsmyndigheten all i detalj granska avgiftssätlningen,
vilket knappast är påkallat.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 37

Inte
heller länsstyrelsen i Östergötlands län delar utredningens uppfattning om
behovet av s. k. förvallningsbesvär. Länsstyrelsen erinrar om de skyldigheter
som enligl 52 § ShjL åligger länsstyrelsen i egenskap av tUlsynsmyndighet.

Övriga
frågor

Några
remissinstanser, däribland socialstyrelsen anser, alt kommunförbundet inte
ensamt bör utfärda de rekommendationer som behövs ulan all della bör ske i
samråd med socialstyrelsen.

Lunds
kommun pekar på atl utredningen inle behandlat frågan om avgiflsdebilerinsen i dc
fall då socialnämnd eller motsvarande organ svarar för kostnaden för vård som
på grund av brist på plats på nämndens egna institutioner eller av andra skäl
lämnas på enskUd vård-anslaU. Med hänsyn till den skiftande praxis som råder i della
avseende är del angeläget att även denna fråga uppmärksammas. Även Riksförbundet
för Enskild Sjuk- och Åldringsvård önskar elt förtydligande i fråga om
reglernas tillämplighet då vården sker på enskild vårdanstalt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 3 g

Departementschefen

A
llmänna synpunkter

Enligt
senast tiUgängliga uppgifter tillämpar ungefär hälften av landels kommuner
differentierade avgifter för vård i ålderdomshem. Det innebär att aUt fler
kommuner har gått över från elt tidigare syslem med enhetliga avgifter, grandade
på folkpensionsnivån, till ell avgiftssystem som direkt tar hänsyn till
pensionärernas betalningsförmåga. Regeringsrätten har emellertid vid
prövningen av en fråga om uttag av differentierade avgifter i ålderdomshem
funnit, atl ett sådani avgiftssystem inte står i överensstämmelse med grunderna
för gällande lagstiftning. Sedan kommunförbundet med anledning härav i en
framställning till Kungl. Maj:t begärt lagändring har socialulredningen fått i
uppdrag all se över reglema för avgifter i ålderdomshem.

Socialutredningen
har nu i ell delbetänkande föreslagil, atl kommunerna genom etl tillägg lill ShjL
får möjlighet atl för vård i ålderdomshem la ut avgifter som differentieras
efter pensionärernas betalningsförmåga. Samtidigt har utredningen föreslagil atl
del tiUskapas regler som garanterar pensionären all för eget behov få behålla
en viss del av pension och andra inkomster. Delta garanlibelopp skall beräknas
pä pensionärens samtliga inkomster och skall utgöra lägst 30 % av den för
ogift ålderspensionär utgående folkpensionen inkl. pensionstillskott och 20 %
av den inkomst efler skatt som överstiger de på angivet sätt beräknade
folkpensionsförmånerna. Gift pensionär skall ha samma garanlibelopp som ogift
pensionär. Innehav av kapital skall inle påverka avgiften i vidare mån än atl
avkastningen av kapitalet inräknas bland pensionärens inkomster. Avgiften skall
vidare inle få överstiga vårdplatsens andel i kostnaden för hemmet, dvs.
genomsnittskostnaden per vårdplats. Eftersom pensionsförmånerna delvis är
index- och standard-reglerade, tillförsäkras pensionärerna genom garanlibeloppet
etl grundskydd som i motsvarande mån är värde- och slandardsäkrat.

Socialutredningen
har framhållit all utredningen med del föreliggande förslaget inle har tagit
slutlig ställning till frågorna om ålderdomshemmens framtida karaktär och
funktion. Dessa och andra frågor som har samband med åldringsvården avser
utredningen alt behandla under sitt fortsatta arbete. Det blir då anledning alt
återkomma till den pågående utvecklingen inom åldringsvården, som syftar till
all bereda de gamla ökade möjligheter till service och omvårdnad i olika
former. Redan i della sammanhang har utredningen emeUertid velat framhålla
ålderdomshemmens karaktär av öppna inackorderingshem för äldre personer som är
i behov av vård eller tillsyn. Jag delar denna uppfattning, som också vunnit
allmän anslulning under remissbehandlingen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 39

När
det gäller frågan om avgifter i ålderdomshem är utgångsläget all allt fler
kommuner redan gått över till olika former av avgiftsuttag, som tar hänsyn till
pensionärernas betalningsförmåga. Liksom flertalet av remissinstanserna delar
jag socialutredningens uppfattning atl socialhjälpslagen bör kompletteras med
bestämmelser som undanröjer det hinder för kommunerna atl tillämpa etl sådani
avgiftssystem som föreligger enligt regeringsrättens utslag. De skäl
utredningen anfört för en sådan författningsändring är enligt min mening
välgrundade. Utredningens förslag torde också leda tUl större likformighet i
avgiftsberäkningen i de fall differentierade avgifter används.

Utredningen
har också pekat på behovet av en samordning mellan avgiftssystemet vid ålderdomshemmen
och avgiftssystemet inom den landstingskommunala långtidssjukvården. Flera
remissinstanser betonar della och landstingsförbundet har i sitt remissyttrande
förklarat atl förslagel är ägnat all främja en sådan samordning. Vid kontakter
med landstingsförbundet har jag erfarit alt förbundet överväger all la upp
frågan om att inom den slutna långtidssjukvården övergå till etl syslem med
differentierade avgifter.

En
ovillkorlig förutsättning för ett avgiftsuttag efter pensionärernas betalningsförmåga
måste vara alt del samtidigt skapas bestämda garantier som tillförsäkrar
pensionären i ålderdomshem en tillräcklig del av pension och andra inkomster
för hans personliga behov. De garanlireg-ler som utredningen i detta avseende
har utarbetat betraktar jag som en myckel viktig del av utredningens förslag.
Genom garantiregelns konstruktion tillförsäkras alla pensionärer som bor i
ålderdomshem en värde- och standardsäkrad andel av folkpensionsförmånerna och
därjämte en garanterad del av sina inkomster däratöver. De av utredningen föreslagna
garantireglerna innebär en förbättring för alla de pensionärer i ålderdomshem sorn
inte har annan inkomst än sina folkpensions-förmåner och som f. n. får s. k.
fickpengar med visst minimibelopp. För pensionärer i ålderdomshem som har
inkomster utöver folkpensionen betyder förslaget att pensionären får en
lagligt garanterad rätt att behålla också en beslämd del av sidoinkomsten för
sina personliga behov. Garantiregelns utformning har tillstyrkts av i stort
sett samtliga remissinstanser, däribland av Pensionärernas Riksorganisation.
Jag förordar att förslaget om garantireglerna genomförs och att det görs till-lämpligt
på alla ålderdomshem, oavsett om kommunen tillämpar differentierade avgifter
eller ej. Därigenom tillskapas ett enhetiigt garanlisystem för samtliga
pensionärer som bor i ålderdomshem.

Jag
vill här erinra om att syftet med det av utredningen framlagda förslagel är
alt öppna en möjlighet för de kommuner som så önskar att la ut differentierade
avgifter. Lagstiftningen kommer sålunda inle alt innebära något hinder för
kommunerna all använda andra avgiftssystem förutsatt all pensionärerna
tillförsäkras de garanlibelopp för sina person-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 40

liga behov som utredningen föreslår. Det finns alltså även
i fortsättningen möjlighet all tillämpa enhetliga avgifter eller sådana
avgifter i kombination med kommunala bosladstiUägg.

Författningsbestämmelser

Liksom utredningen anser jag att de grundläggande
författningsbestämmelser som behövs bör tas in i en ny paragraf, 19 a §, i ShjL.
Till dessa hör i första hand den bestämmelse som gör del möjligt för kommunerna
att ta ut differentierade avgifter. Dessutom bör 19 a § innehålla en föreskrift
om att pensionären skaU förbehållas medel för sina personliga behov. De närmare
föreskrifter som behövs t. ex. om storleken av dessa medel och om beräkningen
av avgiftsunderlag bör tas in i en kungörelse som Kungl. Maj:l får utfärda i anslulning
till de nya bestämmelserna. Bemyndigande för Kungl. Majit att utfärda sådana
föreskrifter bör las in i 19 a §.

Vidare har utredningen ansett all i samma paragraf bör las
in en bestämmelse som anger all avgiften för en vårdplats inle får översliga
vårdplatsens andel i kostnaden för anläggning, underhåll och drift av del
ålderdomshem i vilket platsen utgör en del. Det övervägande antalet
remissinstanser har tillstyrkt att kommunerna får möjlighet atl la ul avgift
upp tiU självkoslnaden eller lämnat förslagel i denna del ulan erinran. Elt
tiotal remissinstanser har dock föreslagil alt ingen pensionär skaU behöva
betala hela kostnaden ulan förordai alt Kungl. Maj:t skall fastställa den högsla
avgift i förhållande till självkostnaden som får las ul av en enskild
pensionär. Jag har förståelse för denna inställning och de skäl som åberopats
till stöd för den. Frågan torde emellertid ha liten praktisk betydelse. Jag
anser därför inle att någon i författning intagen begränsning är nödvändig.
Enligt vad jag inhämtat avser kommunförbundet alt utfärda rekommendationer om
hur högsla avgift skall beräknas i förhållande till självkostnaden och vilken
vård och service avgiften skall anses omfatta. Därvid torde även konima all
övervägas hur avgiftssättningen bör påverkas av att olika standard eller olika
kostnadsläge råder beträffande olika vårdplatser inom samma hem.

Några remissinstanser har föreslagit att självkostnaden
bör beräknas gemensamt för flera ålderdomshem t. ex. för samtUga hem inom en
kommun. Till slöd för detta har åberopats bl. a. alt en skiUnad i självkostnaden
inte alllid motsvaras av en skillnad i standard. Liksom utredningen anser jag
dock att det bäst överensstämmer med självkostnadsprincipen alt kostnaden
beräknas för varje hem för sig. En regel om självkoslnaden som avgiflslak,
avfattad i enlighet härmed, bör las in i den förut nämnda 19 a § ShjL. Några
större svårigheter all tillämpa den föreslagna bestämmelsen torde inte
föreligga. Frågan lorde inom ramen för självkostnadsprincipen kunna beaktas av
kommunförbundet i samband med utarbetandet av nämnda rekommendationer. Därvid
kan även

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 41

övervägas
vilka krav som bör ställas på ålderdomshemmens kostnadsredovisning.

Några särskilda
besvärsregler i fråga om avgift vid ålderdomshem finns f. n. inle. Enligt 76 §
2 mom. kommunaUagen kan beslut av socialnämnd i fråga om avgiftssättningen
överklagas genom s. k. kommunalbesvär i den mån beslutet inte är av rent förberedande
eller verksläUande art. Endast lagligheten av beslutet kan prövas, inte
skäligheten. Besvärsmyndigheten kan inle ändra beslutet, endasl upphäva detta.
Utredningen har föreslagil alt pensionären skall få rält all överklaga ell
beslut om avgiflsdebitering genom s. k. förvallningsbesvär. Härigenom får
besvärsmyndigheten frihet all allsidigt pröva beslutet och i förekommande fall
ändra detta.. Besvär över kommunens beslut skall enligl utredningens förslag
anföras hos länsstyrelsen och därifrån till kammarrätten.

Under remissbehandlingen
har detta förslag mottagits välvUligl. Bl. a. kammarrätten har dock ifrågasatt
om det är nödvändigt och lämpUgt att ändra gäUande ordning. Som jag nyss framhålUt
bör en särskild kungörelse utfärdas med närmare föreskrifter om hur avgiftema
skall beräknas. Jag anser det angeläget alt pensionärerna kan få avgiflsberäkningen
i del enskilda fallet aUsidigl prövad och ansluter mig därför till utredningens
förslag alt lalan mot beslut i avgiflsärende skaU föras genom
förvaltningsbesvär. Besvärsregeln bör, som utredningen föreslagit, tas in i 54
§ ShjL. Enligt utredningens förslag skall den kommunala myndighetens beslut om
avgiftens storlek lända lill efterrättelse även om besvär anförs mol beslutet.
En remissinstans har vänt sig mot detla och anselt att det saknas skäl all låta
beslutet gälla innan det vunnit laga kraft. För egen del vill jag här anknyta lill
vad utredningen anfört om viklen av atl avgifterna las ut löpande så all s. k.
uppskjutna avgifter undviks i största möjliga utsträckning. Möjlighet finns alltid
för besvärsinstansen all när skäl föreligger tills vidare uppskjuta tillämpningen
av kommunens beslut. Huvudregeln bör alltså vara atl beslut om avgiftshöjning
skall gälla från dagen för den kommunala myndighetens beslut.

I
enlighet med det anförda har inom socialdepartementet utarbetats förslag tiU lag
om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp.

För all ytterligare belysa
de närmare konsekvenserna av de föreslagna lagändringarna, kommer jag i det
följande alt bl. a. ta upp några frågor som kommer att behandlas i den
kungörelse som Kungl. Maj:l har att utfärda i anslulning till de nya bestämmelserna.

Garantiregler

Som
jag förut framhållit bör elt syslem med differentierade avgifter kombineras med
garantier för atl pensionären, oavsett om differentierade avgifter tiUämpas
eller ej, får behålla viss del av sina inkomster för

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 42

personUga
behov.

Det
belopp som pensionären sålunda skall förbehållas skall bestå av två delar,
beräknade på oUka sätt. För det första skall alla pensionärer få behåUa minst
30 % av för ogift pensionär normalt utgående folkpensionsförmåner oavsett
skatt. För det andra skall de pensionärer som har inkomst utöver dessa
folkpensionsförmåner (sidoinkomster) få behålla minst 20 % av sidoinkomslerna
sedan avdrag först gjorts för skatten på den sammanlagda inkomsten. F. n. utgör
den andel som pensionären får behålla för personligt brak etl i kronor bestämt
belopp, vilket tid efler annan justeras genom beslut av Kungl. Maj:t. Delta
belopp har under innevarande budgetår utgjort 120 kr. i månaden vilket med
nuvarande basbelopp (6 900 kr.) och med beaktande av det pensionstillskott som
tillkommer den 1 juU 1971 motsvarar omkring 21 % av de för ogift pensionär
utgående folkpensionsförmånerna. I vissa kommuner får dock pensionärerna
behålla större belopp. Enligl utredningens förslag skall varje pensionär förbehåUas
minst ell belopp som vid oförändrade pensionsbelopp då de nya reglerna träder
i krafl den 1 januari 1972 utgör ungefär 170 kr. i månaden. Förslagel innebär väsentiiga
förbättringar för flertalet pensionärer i ålderdomshemmen. Den särbestämmelse
i fråga om sidoinkomsler som utredningen föreslår beträffande pensionär med den
lägre äkta-makepensionen i syfte all jämställa honom med ogift pensionär
finner jag välmotiverad.

A
vgiflsunderlaget

Nästan
alla remissinstanser tillslyrker eller lämnar utan erinran utredningens
förslag att avgiftsunderlaget skall utgöras av summan av pensionärens
folkpensionsförmåner och övriga inkomster sedan skall och garantibelopp
avräknats från nämnda summa. Utredningen föreslår att om pensionären har
kapital i någon form avkastningen - enligl de beräkningsgrunder som gäller vid
taxering till statlig inkomstskatt -skall påverka avgiftens storlek medan
däremot själva kapilallillgångarna skaU lämnas ograverade. Flera
remissinstanser har understrakit vikten av alt kapitaltillgångar lämnas orörda.
Kommunförbundet har anmärkt atl det hade varit följdriktigt om skärpningsregler
för kapital liknande dem som gäller för de kommunala bostadstilläggen även
skulle gäUa vid bestämmande av avgift för vård i ålderdomshem men inte motsatt
sig förslaget.

Jag
delar utredningens uppfattning även i denna del. Beräkningen av de i
avgiftsunderlaget ingående sidoinkomslerna bör ske enligl de regler som gäller
för beräkning av s. k. sammanräknad nettoinkomst vid taxering tiU statiig
inkomstskatt. Detla innebär t. ex. alt för den som har sidoinkomsl av tjänst,
vid beräkning av avgiftsunderlaget, skall avräknas utgifterna för inkomsternas
förvärvande, dock lägst 100 kr., enligl 33 § 2 mom. kommunalskallelagen.
Del innebär vidare all den som har

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 43

inkomst
av kapital på motsvarande sätt får räkna av de belopp som framgår av 39 § 3
mom. kommunalskallelagen.

Fastställande
och uttag av avgift

Liksom
utredningen finner jag del angelägel att pensionären före flyttningen tUl
ålderdomshemmet får besked om avgiftens storlek. Beslutet om avgift bör
innehålla uppgift om kommunens normer för avgiftssätlningen, den inkomst som
legat lUl grund för beslutet och det garantibelopp som beräknats för pensionärens
personliga bruk. Beslutet bör vidare innehålla besvärshänvisning.

Jag
vill i detla sammanhang också beröra frågan om jämkning av pensionärens avgift
i vissa faU. Pensionären kan ha make eller annan som för sin försörjning är
beroende av hans inkomst. Även andra situationer kan länkas, då jämkning är
motiverad med hänsyn lill ekonomiska förpliktelser som pensionären har utanför
ålderdomshemmet.

En aUmän
omprövning av avgifterna kan lärapligen ske en gång om årel, förslagsvis i juli
när nytt pensionstillskott tiUkommer och när även kommunbokslutet från
föregående år är klart och därmed också självkoslnaden för det nämnda årel. Del
lorde också vara nödvändigt alt kommunen årligen med ledning av laxeringen för
föregående inkomstår kontrollerar om pensionären fått ul lägst det garanlibelopp
till vilket han varit berättigad. Avgiftsratinerna får naturligtvis inle bli helt
låsta. Vid förändringar i en pensionärs ekonorai skall avgiften kunna anpassas tiU
de ändrade förhåUandena även mellan de aUmänna omprövningarna. Om kommunen av
administrativa skäl vill avstå från sådana löpande justeringar, får delta emeUertid
inle gå ut över pensionärens garantibelopp så att t. ex. en indexhöjning av
pensionsförmånen, när denna utbetalas lill ålderdomshemmet, förbehålls
kommunen. Del måste i stället bli själva avgiften som fram till nästa
omprövning hålls oförändrad:

F.
n. kan en kommun föra lalan mol enskild för alt få exekutionstitel i fråga om oguldna
ålderdomshemsavgifler antingen hos länsstyrelsen enligt reglerna i ShjL eller
hos allmän domstol. Avgörande för var talan skall föras är om socialhjälp
utgått till betalning av avgiften eller ej. I den mån talan avser ersättning
för utgiven socialhjälp, skall lalan föras vid länsstyrelsen och i övriga fall
vid allmän domstol. Någon ändring i dessa förhållanden är inte nu avsedd.
Eftersom ålderdomshemmen bör betraktas som inackorderingshem torde för
framtiden socialhjälp i samband med ålderdomshemsavgifler bli alltmer
sällsynt.

Övriga
frågor

Utredningen
har föreslagit att kommunförbundet bör ge kommunerna rekommendationer i syfte
all nå enkla och enhetliga regler i de avseenden som inle regleras i ShjL eUer
i lillämpningskungörelsen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:121 44

Några
remissinstanser, däribland socialstyrelsen, har ansett all re-kommendationema
bör utfärdas av kommunförbundet efter samråd med socialstyrelsen. Enligl vad
jag inhämtat avser kommunförbundet att efter samråd med socialstyrelsen
utfärda de rekommendationer som behövs.

Ett par remissinstanser
har tagit upp frågan om hur de nya reglerna skall tiUämpas då vården lämnas vid
enskild vårdanstalt. I anslutning härtill viU jag först framhålla alt del om
pensionären själv söker sig till ett enskilt vårdhem inte kan komma i fråga alt
kommunen skall vara skyldig att till någon del svara för hans kostnader för
vården. Om å andra sidan pensionären av kommunen hänvisas till sådant enskilt
hem, bör principen vara atl han inle skall komma i sämre läge än om han kunnat
beredas plats på likvärdigt ålderdomshem i kommunen.

Hemställan

Under
åberopande av det anförda hemsläller jag, alt Kungl. Maj:t genom proposition
föreslår riksdagen atl antaga förslag lill lag om ändring i lagen (1956:2) om
socialhjälp.

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen all till riksdagen skall avlålas
proposition av den lydelse bilaga lill detta protokoll ulvisar.

Ur protokollet: Margit Edström

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:121 45

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll 1

Lagförslag 2

Utdrag
av statsrådsprotokollet den 27 maj 1971 3

Inledning 3

Nuvarande
ordning, historik m. m. 5

GäUande
förfaltningsbeslämmelser 5

Ålderdomshemmens
karaktär och rättsliga ställning 5

Avgiftsfrågan 7

Översikt
över olika avgiftssystem 9

Socialulredningen 11

Ålderdomshemmens
driftkostnader 11

Pensionärernas
ekonomi och betalningsförmåga 12

Överväganden
och förslag 15

Allmänna
synpunkter 15

Val
av system för differentierat avgiftsuttag 18

Garanliregler 20

Garantireglernas
samlade effekt 21

Självkostnaden
som avgiftstak 23

Avgiftsunderlaget 25

Fastställande
och uttag av avgift 26

Överprövning
av avgiftssätlningen 26

Övriga
frågor 27

Författningsbestämmelser 28

Remissyttrandena 30

Allmänna
synpunkter 30

Garanliregler 33

Självkostnaden
som avgiftstak 34

Avgiftsunderlaget 35

Fastställande
och uttag av avgift 35

Överprövning
av avgiftssältningen 36

Övriga
frågor 37

Departementschefen 38

Allmänna
synpunkter 38

Författningsbestämmelser 40

Garantiregler 41

Avgiftsunderlaget 42

Fastställande
och uttag av avgift 43

Övriga
frågor 43

Hemställan 44

opaginerad Kontrollera mot PDF

ESSELTE
TarCK, STHLM Ji 7I2J3 »

Doktrin (3)

  1. Alf Bohlin, Några frågor rörande kommunala avgiftsnormer, FT 1984 nr 4–6 s. 221, på s. 222 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II), FT 1980 nr 3–4 s. 97, på s. 119 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Curt Riberdahl, Curt Riberdahl, Den kommunala barnomsorgen, FT 1978 nr 5 s. 245, på s. 252, 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

23 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (9)

9 kopplingar i 6 dokument.

  1. SOU 2006:24 Avgift för matservice inom äldre- och handikappomsorgen s. 76 om s. 40 · s. 157 i texten
  2. Bet. 1981/82:SoU45 om vissa socialtjänstfrågor s. 2 · s. 15 i texten
  3. Bet. 1976/77:SoU2 Med anledning av motioner om huvudmannaskapet för service åt handikappade och äldre personer m. m. s. 16 · s. 17 i texten
  4. Bet. 1975:SoU15 Socialutskottets betänkande med anledning av motioner om utbyggnad av hälso- och sjukvård, m. m. s. 9 i texten
  5. Bet. 1972:SoU20 Socialutskottets betänkande i anledning av motion om länsstyrelses befattning med plan för ålderdomshem s. 3 i texten

Visa alla 6

Doktrin (14)

14 kopplingar i 4 dokument.

  1. Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 296 om s. 24 · s. 310 om s. 24 · s. 359 · s. 366 om s. 40 · och 6 till i texten
  2. FT 1978 s. 245 Curt Riberdahl, Curt Riberdahl, Den kommunala barnomsorgen s. 252 · s. 255 i texten
  3. FT 1984 s. 221 Alf Bohlin, Några frågor rörande kommunala avgiftsnormer s. 222 i texten
  4. FT 1980 s. 97 Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II) s. 119 i texten