Kungl. Maj:ts proposition med förslag till väglag m.m.;given Sofiero den 13 augusti 1971.
1971 · 287 sidor, varav 270 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 270 av 287 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:123, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till väglag m.m.;given Sofiero den 13 augusti 1971.
Dokumentets text
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 Prop. 1971:123
Nr 123
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till väglag m. m.; given Sofiero den 13 augusti
1971.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
BENGT
NORLING
Propositionens
huvudsakliga innehål!
I
propositionen föreslås en ny lag om allmänna vägar väglag och viss
följdlagstiftning. Förslagen innebär en modernisering, formellt och
materiellt, av lagstiftningen om allmänna vägar. Väglagen skall ersätta lagen
(1943: 431) om allmänna vägar samt vissa bestämmelser i vägstadgan (1943:
437). Övriga bestämmelser i vägstadgan är avsedda att ersättas med föreskrifter
som meddelas i administrativ ordning. Materiella nyheter i nu föreliggande
förslag är bl. a. följande. Till allmän väg skall kunna räknas alla anordningar
som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande. Väghållaren
får därmed rätt att inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser ordna
exempelvis belysning på vägarna. Generellt förbud införs att utan
länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild körväg till allmän väg eller ändra
sådan anslutning. Länsstyrelsens möjligheter att ingripa mot trafikfarliga
befintliga enskilda utfarter förbättras. Vidare breddas de områden utmed
vägarna där utan länsstyrelsens tillstånd inte får uppföras byggnad eller
förekomma annan anordning som kan inverka menligt på trafiksäkerheten.
Samtidigt införs förbud mot störande ljuskällor och skärps reklamförbudet
utmed vägarna. Väghållarens befogenheter i fråga om vägmärken vidgas.
Bestämmelserna om ersättning för vägrätt anpassas till
expropriationslagstiftningen. Handläggningen av vägmål flyttas över till
fastighetsdomstolarna. Vägsynenämnderna
1
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 123
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
avskaffas.
Deras uppgifter förs över till länsstyrelserna och, såvitt avser
ersättningsfrågor, fastighetsdomstolarna. Vägnämndernas funktioner skall
övertas av kommunerna. Länsvägnämnderna skall däremot finnas också i
fortsättningen och får vidgade uppgifter som rådgivande regionala organ och
samtidigt en mera allsidig sammansättning.
Propositionen innehåller
också förslag om upphävande av förordningarna om statsbidrag till väg- och
gatuhållning i vissa kommuner och till byggande av tunnelbana (1960: 374 och
1965: 138). Meningen är att förordningarna skall ersättas av bestämmelser som
meddelas av Kungl. Maj:t och som med någon mindre avvikelse motsvarar vad
som gäller enligt de nämnda förordningarna. I propositionen föreslås också
riktlinjer för särskilda statsbidrag till upprustning av väg-belysningsanordningar.
Den
nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971
1)
Förslag
till
Väglag
Härigenom
förordnas som följer.
Allmänna
bestämmelser
1 §
Denna lag gäller allmän väg.
Allmän
väg är, förutom väg som anläggas enligt denna lag eller enligt lagen förändras
till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som
allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän
och som vid denna lags ikraftträdande hålles av staten eller kommun.
Väg upphör att vara
allmän, när vägen dragés in. Är Icommun väghållare, upphör väg att vara allmän,
när vägen enligt byggnadslagen (1947:385) upplåtes eller skall vara upplåten
till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits till allmänt begagnande som
gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen
övertar väghållningen.
2 §
Till
väg hör vägbana och övriga väganordningar.
Anordning,
som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som
kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne, är
väganordning. Väganordning är också sådan till väg ansluten brygga eller färja
med färjläge som behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få
synnerlig betydelse för det allmänna och som kommit till stånd genom
väghållarens försorg eller övertagits av denne.
Konungen kan föreskriva
ytterligare villkor för att anordning, brygga eller färja skall räknas som
väganordning.
3 §
Vägområde
utgöres av den mark, som tagits i anspråk för väganordning.
Väghållning ; ,
4
§ ' " '
Väghållning
omfattar byggande av väg och drift av väg.
Vid väghållning skall
tillbörlig hänsyn tagas till enskilda intressen och till allmänna intressen,
såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, nalurvård och fornminnesvård.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
5 §
Staten
är väghållare i den mån ej Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens vägverk förordnar att kommun i stället för staten skall vara väghållare
inom sitt område eller del därav. Sådant förordnande får meddelas endast om det
är lämpligt med hänsyn till kommunens förutsättningar. Förordnande kan jämkas
eller återkallas.
6 §
Statens
vägverk handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommuns
väghållning.
Väghållningsmyndighet
är, då staten är väghållare, den till vägverket hörande regionala förvaltning
som Konungen bestämmer och, då kommun är väghållare, den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige utser därtill.
7 §
Är
staten väghållare inom område med stadsplan, skall kommunen tiil-handahålla den
mark som behövs för väg inom området.
8 §
Underlåter
kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter
kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan statens vägverk förelägga kommunen
att inom viss tid vidtaga rättelse vid äventj'r att verket låter utföra
nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad.
9 §
Bestämmelserna
i denna lag utgör ej hinder för kommun eller landstingskommun att lämna bidrag
till byggande av väg.
Byggande
av väg
,10
§
Till
byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning
samt ombyggnad och förbättring av väg.
Ny
väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan
antagas få synnerlig betydelse för det allmänna.
Omläggning
av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg får ske, när det
är påkallat från allmän synpunkt.
11 §
Fråga
om byggande av väg prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskju-tes frågan till
Konungens prövning.
Konungen
kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall prövas av
länsstyrelsen.
12 §
Om
skyldighet för staten att iordningställa och upplåta allmän väg som gata inom
sådant område med stadsplan, för vilket staten är väghållare, finns
bestämmelser i byggnadslagen (1947: 385).
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 .
13 §
Vid
byggande av väg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande att
ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig
kostnad.
14 §
Inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller bygg-nadsplan skall
väg byggas i överensstämmelse med planen. Gäller annars särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning, såsom region-plan, utomplansbestämmelser
eller naturvårdsföreskrifter, skall väg läggas så, att syftet med
bestämmelserna icke motverkas.
Om
särskilda skäl föreligger, kan undantag från planen eller bestämmelserna
medges av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Även utan sådant
medgivande får mindre avvikelse från plan göras, om åtgärden är förenlig med
planens syfte.
15 §
För
byggande av väg skall upprättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i
förberedande och kompletterande arbetsplan.
i
arbetsplan skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för företaget.
Arbetsplan skall även innehålla för företagets genomförande i övrigt behövliga
uppgifter. I förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag
redovisas endast i huvuddrag.
Förberedande
arbetsplan skall fullständigas genom kompletterande arbetsplan så snart det
kan ske.
16 §
Vid
utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och
vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter
samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken.
Förfarandet
enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i fråga om
arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan
eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, om ej
avvikelse föreslås från vad som bestämts i sådan plan.
Avser
arbetsplan endast ombyggnad eller förbättring av väg, får förfarandet enligt
första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare
till fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk, alltid skäll beredas
tillfälle att yttra sig. Vad som sagts nu gäller i fråga om kompletterande
arbetsplan även i andra fall samt äger vidare tillämpning på arbetsplan som
innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbjggnadsf
öretag.
17 §
Arbetsplan skall utställas för granskning.
Arbetsplan
för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller
byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, behöver icke
utställas, om den ej avviker från vad som bestämts i sådan plan.
Ej
heller behöver arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg
utställas, om ej mark behöver tagas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses
i 35 § eller om sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda
fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under
samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande
arbetsplan även i andra fall samt i fråga om arbetsplan som innefattar endast
ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbjggnads-företag.
6 Kungl. Maj.-ts proposition nr 123 år 1971
18 §
Arbetsplan
fastställes av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket
och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan om fastställelse av
planen till Konungens prövning.
I
fall då utställelse underlåtits med stöd av 17 § tredje stycket behöver
fastställelse ej ske.
Beslut
om fastställelse av arbetsplan är förfallet, om ej inom fem år från utgången av
det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit i sin
helhet tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägbyggnadsarbete
påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
19 §
Byggande
av väg får påbörjas först sedan arbetsplan, som ej endast är förberedande,
upprättats och, i fall då så behövs, blivit fastställd.
20 §
Vid
byggande av väg får endast oväsentlig avvikelse göras från arbetsplanen. Göres
sådan avvikelse i fråga om den mark som enligt arbetsplanen skulle tagas i
anspråk för vägen, skall detta utan dröjsmål anmärkas i tillägg till planen.
Enskild
vägs förändring till allmän, m. m.
21 §
Enskild
väg får förändras till allmän, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller
annars är av synnerlig betydelse för det allmänna.
22 §
Fråga
om förändring av enskild väg till allmän prövas av statens vägverk efter
samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning,
hänskjutes frågan till Konungens prövning.
Konungen
kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall
skall prövas av länsstyrelsen.
23 §
Gata
inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väghållare, kan under
förutsättning som anges i 21 § förklaras tillika vara allmän väg.
Bestämmelserna i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om sådan
förklaring.
Inrättande
av särskild vinterväg
24 §
Särskild
vinterväg över mark som är täckt av snö eller is eller över vatten som är
täckt av is får inrättas som allmän väg, om vägen behövs för allmän samfärdsel
eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det allmänna.
Bestämmelserna
i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om inrättande av särskild
vinterväg.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 7
Indragning
av väg
25 §
Väg får dragas in, om den
efter tillkomsten av ny väg eller av annat skäl ej längre behövs för det
allmänna och åtgärden medför endast ringa olägenhet för bygden.
Bestämmelserna i 22 § äger
motsvarande tillämpning på ärende om indragning av väg.
Drift
av väg
26 §
Väg
skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll,
reparation och andra åtgärder.
Genom renhållning skall
vägområde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn
blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter
intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån
allmänheten har tillträde till marken. I fråga om område med stadsplan eller
byggnadsplan äger detta stycke till-lämpning endast på vägområde för motorväg
eller motortrafikled.
De åtgärder som behövs för
ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Om
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten
att vidtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som
behövs.
27 §
Statens
skyldighet att inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är
väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som upplåtits till gata, begränsas
av byggnadslagen (1947: 385). Detsamma gäller i fråga om gata, som förklarats
tillika vara allmän väg.
28 §
Behöver
för väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tagas i anspråk mark
utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas arbetsplan, vari anges den
mark som behöver tagas i anspråk. Bestämmelserna i 13, 14 och 1620 §§ äger
motsvarande tillämpning på planen. Denna skall därvid såvitt angår
tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra
stycket anses som sådan arbetsplan som avser endast ombyggnad eller
förbättring av väg.
29 §
Konungen
kan bestämma att avgift får tagas ut för begagnande av färja.
Vägrätt
30
§
Vägrätt
innefattar befogenhet för väghållaren att, utan hinder av den rätt
som annan kan äga till
fastigheten, nyttja mark som behövs för väg och, i
den mån inskränkning ej
gjorts i arbetsplan eller i beslut om förändring av
enskild väg till allmän,
även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
över
markens användning under den tid vågrätten består samt tillgodogöra sig alster
och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.
31 §
Vägrätt
uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av upprättad
och, i fall då så behövs, fastställd arbetsplan. Vägrätt uppkommer även genom
att väghållaren övertager mark med stöd av beslut om enskild vägs förändring
till allmän.
Mark
skall anses ha tagits i anspråk för väg, när vägens sträckning över fastigheten
blivit tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägarbete
påbörjats på fastigheten.
32 §
Vägrätt
upphör när vägen dragés in. Väghållaren får föra bort vad som anbringats inom
vägområdet för vägändamål, om ej länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till
att fråga uppkommit om markens användning som enskild väg.
Vad
som ej förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller
fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl
föreligger.
33 §
I
fråga om mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt
stadsplan är avsedd till gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
äger 3032 §§ ej tillämpning, sedan marken tagits i anspråk av kommunen för
avsett ändamål.
Tillfälligt
upplåtande av mark, m. m.
34 §
Väghållningsmyndighet
och av denna anlitade biträden är berättigade att få tillträde till fastighet
för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan
förberedande åtgärd för byggande av väg. I trädgård, liknande plantering eller
park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt
skall skada undvikas, om det är möjligt.
35 §
Har
i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsföretag mark i närheten av det i
arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande ändamål i
samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren upplåtas nyttjanderätt
till marken för den tid som angivits i planen.
36 §
Kan
på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller översvämning
eller av annan orsak väg ej användas utan risk för olyckshändelse, kan
länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att
nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för den tid sådan väg
behövs till följd av hindret.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 9
37 §
Länsstyrelsen
kan på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt
till mark intill vägområde skall upplåtas för uppsättande av snöskärm.
38 §
Behöver
väghållare till drift av väg taga sten, grus, sand eller jord på mark som
tillhör annan än staten och kan detta ske utan avsevärd olägenhet, kan
länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att rätt
till sådan takt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter
som behövs för rättens utövande.
Ordnings-
och säkerhetsföreskrifter
39 §
Enskild
körväg får ej anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd. Ej heller
får utan sådant tillstånd enskild körvägs anslutning till allmän väg ändras.
Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet
och sådan brygga som kan användas för körtrafik.
Vid
behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall länsstyrelsen
pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med tillstånd kan
länsstyrelsen meddela föreskrift om väganslutningens läge och utförande i
övrigt.
40 §
Om
det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på
allmän väg, kan länsstyrelsen förordna att enskild vägs anslutning till den
allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom väghållningsmyndighetens
försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart frän fastighet
och på brygga.
41 §
I
samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 §
eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring av anslutning kan
länsstyrelsen i fråga om enskild väg meddela trafikföreskrift varigenom trafik
med motordrivet fordon på vägen eller del därav förbjudes eller in-skränkes. Om
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen för visst ändamål medge undantag
från sådan trafikföreskrift.
42 §
Bestämmelserna
i 3941 §§ gäller ej i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan
eller i stadsplan eller byggnadsplan.
43 §
Inom
vägområde får ej utan länsstyrelsens tillstånd vidtagas åtgärd eller förekomma
anordning, som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller
brukande. I samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som
behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas.
Första
stycket gäller ej åtgärd eller anordning, som är nödvändig för vägarbete som
utföres genom väghållningsmyndighetens försorg eller för ar-
It Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
bete
som avses i 44 §. Första stycket gäller ej heller sådan grind eller bom, som
behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för
gränsbevakningen eller försvaret.
44 §
Elektrisk
ledning, vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom vägområde, om ej
väghållningsmyndigheten medgivit det eller, när tillstånd enligt lag eller
annan författning lämnats i annan ordning, anmälan om arbetet gjorts hos
väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten meddelar de föreskrifter om
arbetets bedrivande och om rätt till upplag eller annan anordning som, utöver
vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift
eller brukande.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning.
Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits
inom vägområde och skulle dröjsmål med arbetets igångsättande vålla avsevärd
olägenhet, får arbetet påbörjas utan att tillstånd meddelats av
väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första
stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta väghållningsmyndigheten
om arbetet.
45 §
Ljusanordning,
som kan menligt påverka ljusförhållandena för trafiken på väg, får ej utan
länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad intill vägområdet. I samband med
tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till
trafiksäkerheten.
Första
stycket gäller ej ljusanordning inom område med stadsplan eller byggnadsplan.
46 §
Tavla,
skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, pro paganda eller
liknande ändamål får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad utomhus
intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Vad som sagts
nu gäller ej anordning, som är anbringad på byggnad och som tjänar till
upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, och ej
heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. I samband med tillstånd meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
I
fråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger första stycket
tillämpning endast på anordning intill vägområde för motorväg eller motortrafikled.
47 §
Inom
ett avstånd av tolv meter från vägområde får utan länsstyrelsens tillstånd ej
uppföras byggnad och ej heller förekomma annan anordning, som kan inverka
menligt på trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av hänsyn till
trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet, dock högst
till 50 meter. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän
väg och enskild allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg
eller spårväg får ej utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller annan
för trafiksäkerheten menlig anordning förekomma in-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 11
till
vägområde innanför räta linjer mellan punkter, som är belägna i de korsande vägarnas
mittlinjer 75 meter från korsningen.
Stängsel, som kan
förorsaka snösamling på väg, får ej förekomma intill vägområde utan
länsstyrelsens tillstånd.
I samband med tillstånd
enligt första eUer andra stycket meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs
med hänsyn till trafiksäkerheten.
48 §
Från
det beslut om fastställande av arbetsplan vunnit laga kraft till dess
vägföretaget slutförts, får inom det i arbetsplanen upptagna vägområdet ej utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller vidtagas åtgärd, som kan
väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål.
För
tid som anges i första stycket äger bestämmelserna i 47 § första stycket om
förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad motsvarande
tillämpning.
Förbud
enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande
av arbetsplan upphäves eller förfaller.
I
samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs.
49 §
Sedan
fråga väckts om byggande av väg, kan länsstyrelsen meddela förbud att utan
länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingå
i vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud får ej
meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger, kan
länsstyrelsen förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
Förbud
enligt första stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande av
arbetsplan för vägbyggnadsföretaget vinner laga kraft.
1
samband med tillstånd enligt första stycket meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.
50 §
Utan
hinder av 4749 §§ får byggnad uppföras, anordning förekomma eller åtgärd
vidtagas inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller
byggnadsplan.
51 §
Förbud
enligt 4549 § gäller ej i fråga om byggnad eller annan anordning inom det
förbudsbelagda området som lagligen påbörjats innan förbudet blev tillämpligt
där.
52 §
Är
lagligen påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt 4547 § är
tillämpligt och medför den på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall
sådan olägenhet att begäran om tillstånd enligt 4547 § skulle ha avslagits,
kan länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande, ändring eller utbyte av
anordningen eller om vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller i
fråga om byggnad endast, om bjggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av
ringa värde.
I
beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta vite.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
53 §
Är
det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn
till trafiksäkerheten, kan länsstjTclsen besluta att träd eller buske intill
vägområde får avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens försorg.
Är
sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens
drift, kan länsstyrelsen besluta att anordningen får avlägsnas genom
väghållningsmyndighetens försorg.
I
samband med beslut enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.
54 §
Intill
vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens
bestånd.
Ersättning
m. m.
55 §
Har
väghållare erhållit vägrätt, är fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av
vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller uppenbarligen
förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har
innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan marken togs i anspråk.
Vid
ersättningens bestämmande gäller 7, 8, 10 och 11 §§ lagen (1917: 189) om
expropriation i tillämpliga delar.
På ersättningen utgår sex
procent årlig ränta från den dag då marken togs i anspråk.
56 §
Uppstår
till följd av att väg dragés fram över fastighet synnerligt men för fastigheten
eller del därav, skall väghållaren lösa det område som lider sådant men, om
ägaren begär det.
Väghållaren är berättigad
att lösa område som avses i första stycket, om därav skulle föranledas endast
ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och
fastighetsägaren ej har ett beaktansvärt intresse av att behålla området. Vid
bedömande av frågan om rätt till inlösen föreligger skall kostnad för åtgärd
som anges i 7 § andra stycket lagen (1917: 189) om expropriation inräknas i
ersättningen för intrång.
57 §
Har
mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i
anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen ersättnings-och
inlösningsskyldighet enligt 55 och 56 §§, oavsett att vågrätten upphört till
följd av 33 §.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 13
58 §
Har
tillstånd som avses i 39 § vägrats eller har föreskrift eller förordnande
meddelats med stöd av 3941 § och uppkommer till följd härav för fastighet som
haft utfart till allmän väg avsevärd ökning av annars erforderlig kostnad för
nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg, avsevärd ökning av annan
väghållningskostnad eller annat avsevärt men, är fastighetens ägare berättigad
till ersättning av väghållaren.
Samma
rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighetens ägare
har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten,
som upplåtits innan tillstånd som avses i 39 § vägrats eller förordnande eller
föreskrift meddelats med stöd av 40 eller 41 §.
59 §
Medför
vägran av tillstånd som avses i 39 § eller föreskrift eller förordnande som
meddelats med stöd av 3941 § att synnerlig olägenhet av den art som avses i 58
§ uppkommer för fastighet eller fastighetsdel som haft utfart till allmän väg,
skall väghållaren lösa område som lider sådan olägenhet, om ägaren begär det.
60 §
För
att minska de olägenheter, som genom vägran av tillstånd som avses i 39 § eller
genom föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 3941 § uppkommer
för fastighet som haft utfart till allmän väg, får väghållaren själv bygga
nödvändig utfartsväg för fastigheten. Väghållaren får därvid, i den mån det
behövs för företagets genomförande, göra gällande den rätt att påkalla
förrättning enligt lagen (1939: 608) om enskilda vägar för ianspråktagande av
annan fastighet tillhörig mark och att föra talan vid förrättningen, som
tillkommer ägaren av fastighet, vars behov av utfarts-väg skall tillgodoses.
61 §
Medför
vägran av tillstånd som avses i 47 § första stycket att fastighet eller del
därav kan nyttjas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det
värde marken hade innan förbud som avses i nämnda stycke blev gällande, är
ägaren berättigad till ersättning av väghållaren för den skada han härigenom
lider. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev
gällande.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 48 § första
eller andra stycket eller 49 § första stycket vägrats och förbud som avses i
nämnda paragrafer varit gällande längre tid än fem år i följd.
62 §
I
fall som avses i 61 § första stycket skall väghållaren lösa fastigheten eller
fastighetsdelen, om ägaren begär det.
63 §
Väghållaren
skall ersätta skada till följd av att han förvärvat rätt att inrätta särskild
vinterväg, rätt att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller
liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt att
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
anordna
tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till
takt för drift av väg. Han skall också ersätta skada till följd av åtgärd som
avses i 34 eller 53 §. För skada till följd av åtgärd som avses i 53 § första
stycket utgår ersättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu
gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning icke
skall lämnas.
64 §
Skada
till följd av föreläggande som meddelats med stöd av 52 § skall ersättas av
väghållaren.
65 §
Vad
som avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren och
fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58,
61, 63 eller 64 § gäller även mot den som efter det rätten till ersättning
uppkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen.
66 §
Har
överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller
64 § eller om inlösen
enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som vill göra anspråk
på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även väghål
lare kan på sätt som nu sagts påkalla prövning av ersättning som tillkom
mer fastighetsägare eller annan sakägare.
67 §
Ersättning
enligt 55, 58 eller 61 §, som ej avser personlig skada, jämte ränta skall
nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten genom den omständighet som
föranlett rätt till ersättning så minskat i värde, att den kan antagas ej
utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade, när rätten
till ersättning uppkom.
Nedsatt
belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bank mot ränta. Om fördelning
och utbetalning av nedsatt belopp jämte ränta samt om verkan därav gäller i
tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtes genom expropriation.
68 §
Om
innehavare av fordran som avses i 67 § första stycket lider förlust till följd
av att nedsättning ej skett, är han berättigad att av väghållaren få
gott-görelse för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma
gäller, om fordringshavaren lider förlust därigenom, att ersättning enligt 55,
58 eller 61 § blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse
mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. I fråga om gottgörelse som nu sagts äger
65 § motsvarande tillämpning
på förhållandet mellan väghållaren och ford
ringshavaren.
Har mark till väg enligt
fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för
gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde, skall väghållaren
fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt första stycket, oavsett att
vågrätten upphört till följd av 33 §.
Talan
om gottgörelse väckes vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 15
69 §
1
mål om ersättning enligt 55, 58 eller 61 § eller om gottgörelse enligt 68 §
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om rättegång i expropriationsmål och
om expropriationskostnad, om ej annat är särskilt föreskrivet.
I mål om inlösen enligt
56, 59 eller 62 § gäller i tillämpliga delar de allmänna bestämmelserna i
lagen (1917: 189) om expropriation, om ej annat är särskilt föreskrivet.
Ogillas yrkande om inlösen enligt 59 eller 62 §, till-lämpas dock allmänna
regler om rättegångskostnad.
70 §
Har
kommun enhgt 7 § tillhandahållit staten mark för väg, är kommunen berättigad
att av staten erhålla ersättning för skäliga kostnader efter avdrag för
förvaltningskostnad.
Framställning
om ersättning göres hos statens vägverk. Kan överenskommelse ej träffas,
väckes talan om ersättning vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.
Ansvar,
handräckning och besvär m. m.
71 §
Till
böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot förbud i 39, 4348 eller 54 § eller mot föreskrift eller
förbud som meddelats med stöd av 39 eller 4349 §.
Till
böter dömes den som bryter mot trafikföreskrift som meddelats med stöd av 41 §.
72 §
Uppföres
byggnad eller utföres ledningsarbete i strid mot 43, 44, 47 eller 48 § eller
mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43, 44 eller 4749 §, kan
överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om
sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enhgt 191 §
utsökningslagen (1877: 31 s. 1).
Bryter
någon mot förbud i 43, 4548 eller 54 § eller mot föreskrift eller förbud -som
meddelats med stöd av 43 eller 4548 § och är det ej fråga om byggnads
uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.
Efterkommes
ej föreläggande enligt 52 §, skall utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen
ombesörja att åtgärd vidtages.
Polismyndighet
skall lämna den handräckning som behövs för vidtagande av åtgärd som avses i
34, 40 och 53 §§.
73 §
Talan
mot väghållningsmyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär.
74 §
Talan
mot länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 4547 §, 48 § andra stycket, 52 eller
53 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag än som avses i första stycket
föres hos Konungen genom besvär.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
75 §
Talan
mot statens vägverks beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
76 §
Statens
vägverk får föra talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag. Statens
naturvårdsverk får föra talan mot sådant vägverkets eller länsstyrelses beslut
enligt denna lag, som berör dess verksamhetsområde.
77 §
Beslut
i fråga om tillstånd enligt 39, 43 eller 4549 § och statens vägverks beslut i
fråga om fastställelse av arbetsplan för väg, förändring av enskild väg till
allmän, förklaring att gata tillika skall vara allmän väg eller indragning av
väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd kan
dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.
Annat
beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart till
efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2. Genom den nya lagen upphäves lagen (1943: 431) om
allmänna vägar samt lagen (1943: 436) om vägnämnder och länsvägnämnder.
3. Anordning, brygga eller färja som före den nya
lagens ikraftträdande kommit till stånd genom väghållarens försorg eller
övertagits av denne är väganordning, om den är av beskaffenhet som anges i 2 §
andra stycket. Mark som tagits i anspråk för sådan anordning är vägområde.
4. Är vid den nya lagens ikraftträdande kommun
väghållare inom sitt område eller del därav, skall kommunen fortfarande vara
väghållare intill dess annat förordnas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, statens vägverk.
5. Bestämmelserna i 30, 32 och 33 §§ gäller även
vägrätt som uppkommit före den 1 januari 1972.
Har vägrätt uppkommit före
den 1 januari 1972 och skulle upplåtelsen, om den skett den 1 januari 1972
enligt de nya bestämmelserna, ha medfört rätt till avsevärt högre ersättning än
en vid samma tidpunkt verkställd upplåtelse enligt äldre bestämmelser, är
fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren för skillnaden.
Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten, som upplåtits före den 1 januari 1972.
På
ersättning enligt andra stycket utgår sex procent årlig ränta från den 1
januari 1972. Bestämmelserna i 65, 67 och 68 §§ äger motsvarande till-lämpning
på sådan ersättning.
Har
ej överenskommelse träffats om ersättning enligt andra stycket, äger
bestämmelserna i 66 och 69 §§ motsvarande tillämpning. Den som vill göra
anspråk på ersättning skall dock väcka talan vid fastighetsdomstolen före den 1
januari 1975, vid påföljd att han annars förlorar rätten till ersättning.
6. Förordnande
enligt 31 a § lagen (1943:431) om allmänna vägar att
enskild väg ej får anslutas till allmän väg samt beslut enligt 41, 42 eller 44
§
nämnda lag upphör att gälla vid utgången av december 1971.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 17
7. Bestämmelserna i 58 och 59 §§ äger motsvarande
tillämpning på fastighet, som ej haft utfart till allmän väg men som
uppenbarligen förutsatts skola erhålla utfart till sådan väg, under
förutsättning att fastigheten tillkommit före den 1 januari 1948 eller, i fall
då fastigheten bildats genom legalisering av privat jorddelning, denna delning
skett före den 1 januari 1948.
8. Förbud som meddelats med stöd av 33 § första
stycket eller 34 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar skall anses vara
meddelat med stöd av motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Den i 61 § andra
stycket angivna tiden av fem år räknas dock från den 1 januari 1972.
9. I fråga om bestämmande av ersättning för upplåtelse
av vägrätt och för inlösen, varom talan väckes efter den nya lagens
ikraftträdande, tillämpas den nya lagen även om det förhållande varpå
ersättningsanspråket grundas inträffat före ikraftträdandet.
10. Mål som vid den nya
lagens ikraftträdande är anhängigt hos ägodel-
ningsrätt eller expropriationsdomstol prövas av fastighetsdomstol som anges
i 66 §, om huvudförhandling ej påbörjats dessförinnan. Mål om ersättning
enligt 50 eller 53 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar, vilket vid nämnda
tidpunkt är anhängigt hos allmän domstol, handlägges enligt äldre bestäni-
melser.
Efter
den nya lagens ikraftträdande skall talan om ersättning eller inlösen enligt
äldre bestämmelser väckas vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.
Mål
som skall prövas av fastighetsdomstol handlägges i den ordning som anges i 69
§.
11. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut
som meddelats före den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
även i övrigt i fråga om ärende som vid den nya lagens ikraftträdande är
anhängigt hos vägsynenämnd eller som rör beslut av sådan nämnd. I fråga om
tjänstgöring av ledamöter och suppleanter i vägsynenämnd efter den nya lagens
ikraftträdande förordnar Konungen.
12. Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya
bestämmelsen tillämpas.
18
Kungl. Maj:ts
proposition nr 123 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
2) Förslag till
Lag
om ändring i komniunala renhållningslagen (1970: 892)
Härigenom förordnas, att 1
§ kommunala renhållningslagen (1970:892) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Ahivarande
lydelse)
1
Kommun
skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 §
allmänna ordningsstadgan (1956:617) att hålla ren gata, torg, park och annan
sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan snö
och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för att motverka halka. Inom
område med bjggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om
allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån
åtgärden skall vidtagas av staten som väghållare.
När
särskilda-
(Föreslagen
lydelse)
§
Kommun
skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 §
allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata, torg, park och annan
sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa im-dan snö
och is, sanda eller vidtaga annan åtgärd för att motverka halka, föra bort sand
och annat som påförts till motverkande av halka samt rensu och tina upp
rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning.
Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i
fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej
i den mån åtgärden skall vidtagas av staten som väghållare.
första
stvcket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 19
3)
Förslag
till
Lag
om
upphävande av förordningen (1960: 374) om statsbidrag tiU väg- och gatuhållning
i vissa städer och stadsliknande samhällen
Härigenom
förordnas, att förordningen (1960: 374) om statsbidrag till väg- och
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen skall upphöra alt
gälla vid utgången av år 1971.
4) Förslag till
Lag
om upphävande av förordningen (1965:138) om statsbidrag till byggande
av tunnelbana
Härigenom
förordnas, att förordningen (1965: 138) om statsbidrag till byggande av
tunnelbana skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
5)
Förslag
till
Lag
om
upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af hjulringar å
arbetsåkdon
på landet
Härigenom
förordnas, att lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på
landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Kungl. Maj:ts
proposition nr 123 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
6)
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom
förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall
ha nedan angivna lydelse.
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande
lydelse)
§ .1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmän
plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom bygg-nadsplanelagt område
skall genom tjänliga renhållningsåtgärder, genom snöröjning jämte
undanskaffande av snö och is ävensom genom sändning eller annan åtgärd till
motverkande av halka hållas i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk.
Till
renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och
upptining av rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän
avloppsledning, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jämförlig
åtgärd.
Angående
fullgörandet----------
Allmän plats inom
stadsplanelagt område och allmän väg. inom bygg-nadsplanelagt område skall
genom tjänliga renhållningsåtgärder, genom snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is, genom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka,
genom bortförande av sand och annat som påförts till motverkande au halka samt
genom rensning och upptining av rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan
brunn med allmän avloppsledning hållas i sådant skick, som med hänsyn till
ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i
övrigt tillgodoser skäliga anspråk.
Till renhållning hänföres
sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål, borttagande av
ogräs samt annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.
särskilda
bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse 1970: 895.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 21
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 april 1971.
Närvarande:
Statsministern
Palme, ministern för utrilces
ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.
Chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning om allmänna
vägar och anför.
1.
Inledning
Gällande
lagstiftning om allmänna vägar härrör i huvudsak från år 1943. Med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 september 1960 tillkallades den 30 september
samma år sakkunniga för att verkställa en översyn av väg-lagstiftningen. I
direktiven för utredningen uttalades att det visserligen knappast kunde sägas
att de allmänna principer som väglagstiftningen vilar på skulle vara föråldrade.
Det behov av ändringar som efter hand visat sig var emellertid så omfattande
att det fick anses motiverat att en översyn av väglagstiftningen i dess helhet
kom till stånd. Bland de frågor som särskilt borde beaktas nämndes behovet av
en precisering av vad som ingår i begreppet väg. I anslutning härtill borde
reglerna om vägrätt förtydligas så att det t. ex. klart framgick vilka områden
som kan omfattas av denna rätt. Vidare nämndes frågor såsom vägbelysning,
anslutning av enskilda vägar till allmänna vägnätet samt ersättning för
vägrättsupplåtelser och för intrång av olika slag. De sakkunniga, som antog
benämningen 1960 års vägsakkunnigai, avgav den 7 december 1961 ett betänkande
(SOU 1962:6) angående statsbidrag till enskild väghållning m. m. och den 25
april 1962 ett betänkande
1 Generaldirelitören Gustav Vahllierg, ordförande,
riksdagsledamöterna Johannes Antonsson och Hugo Bengtsson, dåvarande
riksdagsledamoten Per Jacobsson, riksdagsledamoten Rune Johansson, numera
regeringsrådet Voldmar Körlof samt dåvarande andre vice talmannen, greve Torgil
von Seth. I utredningsarbetet har som experter deltagit numera överingenjören
Carl-Erik Gustafson, numera avdelningsdirektören Olov Nellborn,
gatubelysningsingenjören Percy Sandgren, civilingenjören Bror Sundström, numera
byråchefen Gösta-Olaus Svengren, numera bitr. professorn Sten Hillert och
numera hovrättsrådet Åke Bouvin.
22 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
(SOU
1962: 26) angående avgiftsbelagda trafikanläggningar. Förslagen i dessa
betänkaiiden resulterade i vissa ändringar av reglerna rörande statsbidrag
till enskilda vägar m. m. (SFS 1963: 102 och 103). Den 16 maj 1968 överlämnade
1960 års vägsakkunniga, i det följande benämnda de sakkunniga, betänkandet
(SOU 1968:17) Allmänna vägar. Betänkandet innehåller förslag till ny
lagstiftning. Vissa av de sakkunnigas författningsförslag torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet Allmänna vägar avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren,
postverket, televerket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statens
trafiksäkerhetsråd, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet, statens
naturvårdsverk, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens planverk,
lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, samtliga länsstyrelser,
expro-priationsutredningen, domstolskommittén, kommittén för utredning av frågor
om åtgärder mot nedskräpning m. m. (kommittén för ett renare samhälle),
bensinhandelsutredningen, vägkostnadsutredningen, utredningen om oljeledningar,
bygglagutredningen. Svenska kommunförbundet, Sveriges arbetsledareförbund,
Svenska kommunaltekniska föreningen. Svenska vägför-eningen. Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
(NTF), Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund.
Motororganisationernas samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation, Länsvägnämndernas förbund. Näringslivets trafikdelegation.
Svenska elverksföreningen. Motorbranschens riksförbund. Svenska petroleum
institutet och Svenska annonsörers förening. Planverket, lantmäteristyrelsen
och flertalet länsstyrelser har överlämnat av dem inhämtade yttranden från
olika myndigheter och organisationer, såsom överlantmätare, länsarkitekter,
vägförvaltningar, länsvägnämnder, naturvårdsintendenter och kommuner. Vidare
har Svenska föreningen för ljuskultur och Föreningen för elektricitetens
rationella användning inkommit med yttranden.
Ett
av de sakkunniga i betänkandet Allmänna vägar framlagt förslag om införande av
skyldighet för väghållare att hålla ren allmän väg för att tillgodose skäliga
trevnadshänsyn och sanitära hänsyn har redan föranlett lagstiftning genom en
ändring av lagen (1943: 431) om allmänna vägar (AVL) (prop. 1970:157, 1970: 3LU
90, rskr 1970:445, SFS 1970:893). Ändringen har trätt i kraft den 1 januari
1971.
På
grundval av övriga förslag i de sakkunnigas betänkande samt av förslag i
förvaltningsdomstolskommitténs betänkande (SOU 1966: 70) Förvaltningsrättskipning
angående förvaltningsdomstols kompetens i vissa mål om allmänna vägar har inom
kommunikationsdepartementet upprättats förslag till väglag.
Jag
anhåller att nu få ta upp frågan om remiss till lagrådet av förslaget till
väglag.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 23
Förslaget
till väglag samt förslag till viss följdlagstiftning som kräer
riksdagens medverkan torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 2.
I
det följande avser jag att först lämna en allmän översikt, vari jag redogör
för huvuddragen i gällande i'ätt och i de sakkunnigas förslag samt redovisar
remissinstansernas allmänna inställning till frågan om ny lagstiftning. De
särskilda problemen vid en sådan lagstiftning kommer därefter att behandlas i
huvudsak enligt den uppdelning som har använts i belänkandet Allmänna vägar.
2.
Allmän översikt
2.1
Huvuddragen i gällande lagstiftning om allmänna vägar
En
närmare redovisning av lagstiftningens innehåll lämnas i följande avsnitt i
anslutning till där behandlade frågor. Här avser jag, såsom jag nyss antytt,
att lämna en mer översikthg redogörelse för lagstiftningen på området.
De
viktigaste bestämmelserna om väghållningen på det allmänna vägnätet är
meddelade i AVL.
AVL
avser sådan för den allmänna samfärdseln upplåten väg som enligt bestämmelserna
i lagen hålls genom det allmännas försorg. Den gäller inte bara vägar som hålls
av kronan utan också allmänna vägar som hålls av städer och stadsliknande
samhällen.
Väghållning
omfattar byggande och underhåll av väg. Väghållare på landet är kronan och inom
stads område staden. Kungl. Maj :t kan förordna om avvikelse från denna regel
antingen på det sättet, att kronan blir väghållare även i stad eller del därav,
eller på det sättet, att stadsliknande samhälle blir väghållare inom sitt
område eller del därav.
Väghållningen
för kronans räkning handhas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vägförvaltningarna i länen (numera statens vägverk). Är stad eller
stadsliknande samhälle väghållare, har den kommunala nämnd eller styrelse som
utsetts därtill ansvaret för väghållningen under inseende av vägförvaltningen i
länet eller, i fråga om Stockholm, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enhgt
de bestämmelser som gällde före tillkomsten av AVL var väghållare i princip
skyldig att genast bygga väg och att ta in enskild väg till allmänt underhåll,
om vägen prövades erforderlig för den allmänna samfärdseln. Vidare gällde att
väg som inte längre var behövlig för den allmänna samfärdseln genast skulle
dras in. Med hänsyn till den omfattning som vägtrafiken efter hand fått har
nuvarande regler om byggande av allmän väg i stället utformats så, att
omfattningen av vägbyggandet bestäms genom storleken av de anslag som
riksdagen ställer till förfogande för ändamålet. För
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
att
väg skall kunna byggas som allmän krävs enligt AVL att vägen är nödig för den
allmänna samfärdseln eller eljest av synnerligt gagn för det allmänna.
Indragning av väg får enligt AVL ske, om vägen efter tillkomsten av ny väg
eller eljest inte längre är behövlig från allmän synpunkt och olägenheten för
bygden av att vägen dras in är ringa.
Beträffande behandlingen
av vägfrågor innehåller AVL endast några grundläggande bestämmelser. Bl. a.
föreskrivs i AVL att frågor om byggande av väg, om förändring av enskild väg
till allmän, om inrättande av särskild vinterväg samt om indragning av väg
skall, om inte Kungl. Maj :t förordnat annorlunda, handläggas av statens
vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket annan mening än
länsstyrelsen, skall ärendet hän-skjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Byggande
av väg skall alltid föregås av att arbetsplan upprättas. Arbetsplan skall i
regel utställas för granskning av sakägare och andra och därefter fastställas.
Mark till väg förvärvas i
allmänhet med vägrätt enligt närmare bestämmelser i AVL. Vägrätt innebär att
väghållaren får ta marken i besittning och därefter nyttja den för vägändamål
utan hinder av den rätt som annan kan äga med avseende på marken. För vissa i
AVL angivna ändamål kan mark tas i anspråk med mera tillfällig rätt. För
samtliga nu nämnda fall innehåller AVL ersättningsregler.
I AVL finns vidare
bestämmelser om enskilda utfartsvägar som ansluter till allmän väg. Lagen innehåller
också ett flertal ordnings- och säkerhetsföreskrifter som reglerar bl. a.
enskildas rätt att ha grind eller andra anordningar på väg och att uppföra
byggnader, inrätta upplag eller sätta upp stängsel, skyltar m. m. i närheten av
väg samt väghållarens rätt att hugga bort eller kvista träd eller buskar på
fastighet intill vägen.
För att tillgodose behovet
av personal för snöröjning vid särskilt svåra väderleksförhållanden finns i AVL
bestämmelser som möjliggör uttagande av arbetslag för vinterväghållning.
Enligt
AVL skall för handläggning av vissa tvistiga vägfrågor finnas särskilda organ,
vägsynenämnder.
AVL
innehåller slutligen straffbestämmelser samt bestämmelser om handräckning och
besvär.
Bestämmelserna i AVL
kompletteras genom stadgan (1943:437) angående behandlingen av vissa vägfrågor
(vägstadgan) (VSt). I VSt delas det allmänna vägnätet upp i riksvägar,
länsvägar och ödebygdsvägar: Uppdelningen är främst av betydelse i
anslagshänseende. VSt innehåller också detaljbestämmelser om förfarandet i
viktigare vägfrågor. Sålunda skall behandlingen av fråga om byggande av väg
regelmässigt innefatta tre moment, dels förberedande utredning om behovet av
föreslagen allmän väg, dels arbetets upptagande i flerårsplan i den ordning
som betingas av dess ange-lägenhelsgrad, dels upprättande och fastställande av
arbetsplan för företaget.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 123 år 1971 25
Enligt
AVL skall för vissa uppgifter av huvudsakligen rådgivande art finnas vägnämnder
och länsvägnämnder. Närmare bestämmelser om dessa organ ges i lagen (1943: 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder.
Till
stad och stadsliknande samhälle som är väghållare kan utgå bidrag av statsmedel
till byggande och underhåll av allmänna vägar och för den allmänna samfärdseln
nödiga gator. En grundläggande bestämmelse härom finns i AVL. Närmare
föreskrifter i ämnet har meddelats i förordningen (1960:374) om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen (1960 års
statsbidragsförordning).
Bestämmelser
om enskilda vägar finns i lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL).
2.2
Huvuddragen i de sakkunnigas förslag
De
sakkunnigas förslag, som skall redovisas närmare i följande avsnitt, innebär en
rad ändringar i förhållande till gällande bestämmelser. Dessa ändringar är i
huvudsak följande.
Till
väg skall kunna räknas, förutom vägbanan och de anordningar i övrigt som
stadigvarande behövs för vägen, också anordningar som inte är helt nödvändiga
för vägen men som behövs för att höja kvaliteten på vägen till önskvärd nivå,
såsom vägbelysning, hållplats, parkeringsplats och rastplats. För att sådana
särskilda anordningar skall kunna räknas till vägen skall beslut om deras
utförande ha tagits upp i arbetsplan för vägen.
Till
väg skall vidare kunna räknas ett högst till 2 meter uppgående område närmast
utanför ytterkanten av vägdike, vägslänt eller annan väganordning. Som
förutsättning härför skall gälla att beslut om sådan sidoremsa har tagits upp
i arbetsplanen för vägen. Inom område med fastställd general-, stads- eller
byggnadsplan skall en sidoremsa på upp till 10 meter kunna hänföras till
vägområde, om så mycket mark i planen avsatts för vägändamål. Kommun som är
väghållare skall få möjlighet att erhålla statsbidrag för sina kostnader för
förvärv av nu nämnda sidoremsor.
Byggnadsfritt
avstånd intill allmän väg utanför fastställd general-, stads-eller byggnadsplan
skall såsom hittills vara 12 meter men räknas från vägområdets ytterkant i
stället för vägens mitt och skall av länsstyrelsen kunna sträckas ut till högst
50 meter, mot högst 30 meter enligt AVL.
Väghållaren
skall ha möjlighet att i väghållning, dvs. byggande och drift av allmän väg,
inbegripa vägbelysning. Kommuner som är egna väghållare föreslås under vissa
förutsättningar bli berättigade till statsbidrag för anordnande och drift av
vägbelysning. Särskilda föreskrifter föreslås beträffande vägbelysningens
kvalitet, beträffande störande fasta ljuskällor inrid väg och beträffande
statsbidrag för upprustning av befintlig beljsningsan-ordning.
Arbetsplan
skall också i fortsättningen upprättas för varje vägbyggnadsföretag.
Fastställande av arbetsplan skall kunna underlåtas, om det är
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
fråga
om enbart förbättring eller omläggning av befintlig väg och mark inte behöver
tas i anspråk eller samtliga berörda sakägare har medgett ianspråk-tagandet.
Vidare
föreslås en ordning med arbetsplan i två led. För vägbyggnadsföretag skall
kunna upprättas och fastställas en förberedande arbetsplan, som visar vägens
sträckning och i huvudsak de områden som skall tas i anspråk. , Den
förberedande arbetsplanen skall kompletteras med en slutlig, fullständig
arbetsplan som dock inte behöver fastställas, om den inte för sitt genomförande
kräver tvångsförvärv av vägrätt utöver vad som möjliggjorts genom den första
planen.
Institutet
vägrätt skall bibehållas. Vägrätt skall i princip ge väghållaren befogenhet att
nyttja den i arbetsplanen redovisade marken för vägändamål och att under
vågrättens bestånd också i övrigt i ägarens ställe bestämma över markens
användning och tillgodogöra sig alster och andra tillgångar. Undantag skall
kunna göras genom att i arbetsplanen görs inskränkning i väghållarens
befogenheter.
Mark
utanför vägområdet skall av väghållaren kunna tas i anspråk för uppställning,
upplag m. m. under byggnadsarbetets gång. För tvångsförvärv av sådan rätt krävs
beslut i fastställd arbetsplan.
Det
statliga vägväsendet föreslås få större möjligheter att i samband med
indragning av allmän väg bygga enskilda anslutningsvägar.
Den
nuvarande regeln att länsstyrelse beträffande viss väg kan förordna att enskild
väg inte får anslutas utan länsstyrelsens tillstånd skall enligt förslaget
ersättas med en generell bestämmelse om skyldighet för den som avser att
anordna enskild utfart till allmän väg att göra anmälan till läns-stjTclsen
senast tre månader innan arbetet skall påbörjas. Samma skall gälla i fråga om
sådan ändring av befintlig utfart som kan vara till olägenhet från
trafiksäkerhetssynpunkt.
Beträffande
befintlig utfart skall länsstyrelsen kunna besluta om avspärrning genom
väghållarens försorg, om utfarten är till olägenhet för trafiksäkerheten. Nu
kan länsstyrelse endast förordna att befintlig utfart inte längre får användas
för ändamålet. Länsstyrelsen skall enligt förslaget också ha möjlighet att i
stället för avspärrning meddela trafikföreskrift varigenom trafiken i utfarten
begränsas eller att, med eller utan trafikföreskrift, föreskriva flyttning
eller ändring av utfarten genom väghållarens försorg.
Båtbrygga
som ansluts direkt till allmän väg skall likställas med utfart och underkastas
de föreslagna reglerna om utfartsvägar.
De
sakkunniga föreslår att ett nytt planinstitut, plan för lokalisering av
serviceanordningar, införs i väglagen. Länsstyrelsen skall, om det är påkallat
av hänsyn till trafiksäkerheten eller av annat särskilt skäl, fastställa sådan
plan.
Begreppet
underhåll av väg som beteckning på de åtgärder som behövs för
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 27
att
hålla vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick skall enligt förslaget
ersättas med drift av väg. Länsstyrelsen skall vid behov kunna medge
inskränkning i föreskrivna driftåtgärder. Härigenom får man ett alternativ
till indragning av väg. Viss vägsträcka eller väganordning skall kunna
bibehållas och drivas till reducerade kostnader.
De sakkunniga föreslår att
bestämmelserna om arbetslag för vinterväghållning upphävs. Behov finns inte
längre av denna beredskapsorganisation.
För att vägfrågorna bättre
skall kunna samordnas med den kommunala planeringen föreslås att vägnämndernas
funktioner flyttas över till kommunerna. Länsvägnämnderna föreslås få en mera
allsidig representation än nu.
Beträffande
rättegången i vägmål föreslär de sakkunniga att mål angående ersättning för
vägrätt och mål angående lösen flyttas från ägodelnings-rätt till
expropriationsdomstol. Det ordinära förfarandet vid expropriationsdomstol
föreslås i huvudsak bli tillämpligt på dessa mål, liksom också
expropriationslagens rättegångskostnadsregler.
Förskott på blivande
ersättning skall kunna utgå på begäran av markägare eller annan sakägare i
enlighet med expropriationslagens regler. Också på yrkande av väghållaren skall
förskott kunna bestämmas. Efter mönster av expropriationslagen föreslås att,
när fråga är om upplåtelse av vägrätt beträffande en del av fastighet och
ersättning för intrång på återstående del av fastigheten uppgår till 2/3 av den
delens värde, väghållaren skall kunna lösa hela fastigheten.
Enhetliga besvärstider
föreslås (tre resp. fem veckor, den längre tiden för menighet) för alla beslut
i vägfrågor. Besvärstidens utgångspunkt skall i regel vara den dag då beslutet
delgetts klaganden, utom i vissa särskilt angivna fall då beslutet skall
anslås och tiden, liksom hittills, skall räknas från dagen för beslutet.
För
att motverka en ojämn praxis i vägfrågor föreslås att vägverket skall få rätt
att anföra besvär över beslut av länsstyrelse.
Regeln
att väg inte får läggas så, att regionplan, generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser motverkas, skall förses med möjlighet
till dispens. Det föreslås att Kungl. Maj :ts tillstånd skall inhämtas, om
vägföretag avsevärt försvårar användning av mark inom område för vilket
region-, general- eller stadsplan fastställts. I fråga om byggnadsplan skall i
motsvarande läge länsstyrelsen kunna meddela dispens.
Begreppet
ödebygdsväg skall slopas. Dessa vägar skall behandlas som länsvägar.
Flerårsplaner för riksvägar skall i fortsättningen upprättas av vägverket i
stället för som nu av länsstyrelsen.
De
ändringar i gällande lagstiftning som sålunda och i övrigt föreslås har de
sakkunniga bedömt vara av sådan omfattning, att de funnit det mest
ändamålsenligt att föreslå en ny lag om allmänna vägar (FAVL) och en ny
vägstadga (FVSt).
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
2.3
Remissinstansernas allmänna inställning
Samtliga
remissinstanser som yttrat sig beträffande behovet av en översyn av
väglagstiftningen anser att ett sådant behov föreligger. Statens vägverk
hälsar med tillfredsställelse att en allmän och förutsättningslös översyn
kommit till stånd som fångat erfarenheterna från den relativt långa tid som
lagstiftningen varit gällande. Av de remissinstanser som har tagit ställning
till betänkandet i dess helhet har det övervägande flertalet avgett positiva
omdömen och funnit förslagen väl ägnade att läggas till grund för en ny lagstiftning.
Endast överlantmätaren i Gävleborgs län uttalar tveksamhet inför en
lagstiftning på grundval av de sakkunnigas förslag.
Från allmän synpunkt har
principiella invändningar gjorts främst i tre avseenden. Statens planverk och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betecknar det som en brist att de
sakkunniga inte berört de problem som hänger samman med immissionerna från
vägtrafiken. Denna fråga behandlas också av ett flertal instanser vid detalj
granskningen av betänkandet.
Lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Gävleborgs län samt överlantmätarna
i Gävleborgs och Norrbottens län anser att det hade varit av värde, om reformer
i EVL hade föreslagits samtidigt.
Länsarkitekten
i Stockholms län, till vars yttrande planverket hänvisar, överlantmätaren i
Gävleborgs län och länsarkitekten i Västerbottens län menar att de sakkunniga
ägnat för liten uppmärksamhet åt vägplaneringens inordnande i den allmänna
samhällsplaneringen. Planverket stryker särskilt under vikten av fortlöpande
kontakter mellan de organ som utför planeringen av vägnätet och övriga
samhällsplanerande myndigheter. Behovet av samråd betonas av ett stort antal
remissinstanser.
De
sakkunnigas uppfattning att de föreslagna ändringarna i gällande lagstiftning
är så omfattande, att en ny lag om allmänna vägar och en ny vägstadga bör
tillskapas, har inte mött invändningar från någon remissinstans. Hovrätten för
Nedre Norrland anser att avsevärda fördelar bl. a. i överskådlighet är att
vinna med det föreslagna tillvägagångssättet.
3.
Anordningar att hänföra till väg
3.1
Gällande bestämmelser
AVL
inleds med bestämmelser som anger vad som menas med allmän väg (1 §) och vad som
rälcnas till väg (2 §). I 2 § första stycket sägs till att börj a med att till
väg hör vägbana. Därefter anges att till väg också hör de områden invid
vägbanan som stadigvarande behövs för vägbanans bestånd och underhåll. Som
exempel på sådana områden nämns slänt, bankett, dike och upplagsplats.
Slutligen sägs att till väg också hör trumma, skyddsvärn, vägmärke
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 29
och
annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Enligt paragrafens
andra stycke skall lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller
färja med färjläge samt också körled som är avsedd för allmän samfärdsel
endast vintertid (särskild vinterväg).
3.2
De sakkunniga
3.2.1
Allmänna synpunkter
De
sakkunniga erinrar inledningsvis om den avsevärda utveckling som ägt rum sedan
AVL tillkom. Den ökande trafiken har medfört krav som bara i ringa grad hade
någon motsvarighet år 1943. Bestämmelserna i 2 § AVL
som har hämtats från lagen (1934: 241) om allmänna
vägar och alltså grundas på helt andra förhållanden än de nuvarande kan
enligt de sakkunnigas mening i dagens läge lätt bli ett instrument för en
mindre lycklig restriktiv tolkning av begreppet väg. Vägarna behöver i
fortsättningen förses med anordningar som varken till art eller omfattning var
aktuella år 1934 eller år 1943. De sakkunniga föreslår såsom skall redovisas
i det följande
att vägarna skall kunna förses med sådana
anordningar. För att det skall bli klart att dessa anordningar har karaktären
av väganordningar föreslår de sakkunniga att 2 § AVL ändras så att till
exemplen på väganordningar fogas några som representerar en ny typ av mera
speciella anordningar, som i och för sig inte är helt nödvändiga för vägen men
som behövs för att höja vägens kvalitet till önskvärd nivå. Anordningar av
detta slag kan vara relativt kostsamma och kan dessutom medföra behov av mark
som annars inte skulle ha behövt tas i anspråk. De sakkunniga föreslår därför
att i lagtexten förs in det villkoret att beslut om utförande av sådan
anordning skall ingå i beslut om arbetsplan för vägen (2 § FAVL). Genom denna
metod uppnås enligt de sakkunniga flera fördelar. Dels blir det klarlagt att
väghållaren inte har någon generell skyldighet att förse vägen med sådana
anordningar men väl rätt att göra det. Dels markeras vikten av att det i det
särskilda fallet blir prövat, hu-rimda vägen skall förses med viss anordning,
en prövning som är väsentlig inte minst från kostnadssynpunkt. Dels kan på
detta sätt åstadkommas att vägens omfattning blir klart redovisad. Motsvarande
villkor anser de sakkunniga böra ställas upp också för det fall att enskild
väg förändras till allmän. I beslutet om förändring av den enskilda vägen till
allmän skall sålunda ha meddelats föreskrift om anordningen för att den skall
ingå i den allmänna
3.2.2
Vägbelysning
Frågan
om vägbelysning har av de sakkunniga bedömts vara av sådan vikt att den i
betänkandet behandlats i ett särskilt avsnitt. För sammanhangets skull skall
här nämnas att de sakkunniga kommit fram till att an-
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ordningar
för vägbelysning bör kunna ingå i allmän väg men att väghållaren, med hänsyn
till de stora kostnader det kan bli fråga om, inte skall ha skyldighet att
utrusta allmän väg med sådana anordningar. Anordningar för vägbelysning bör
enligt de sakkunniga räknas till sådana anordningar, som blir väganordningar
endast om beslut om deras utförande meddelas i arbetsplan för vägen. Till
frågan om vägbelysning återkommer jag i ett senare avsnitt (5).
3.2.3
Hållplatser, parkeringsplatser och rastplatser
De
sakkunniga framhåller att den ständigt ökande trafikvolymen medför ett allt
större behov av hållplatser, parkeringsplatser och rastplatser. I fråga om
enklare hållplatser för bussar och lastbilar konstateras att sådana anordningar,
som normalt har formen av mindre utvidgningar av själva vägbanan och uppenbart
är inrättade för att tjäna trafiksäkerheten, självklart måste kunna ingå i
vägen. Enligt de sakkunniga är det med hänsyn till de skärpta säkerhetskraven
angeläget att väghållaren i icke ringa utsträckning anordnar hållplatser.
Någon skyldighet för väghållaren att förse vägen med dylika anordningar anser
de sakkunniga dock inte böra skrivas in i lagen. Det bör i stället utgöra ett
led i utarbetandet av arbetsplanen för en allmän väg att fastställa i vad mån
vägen skall vara utrustad med denna art av anordningar. Fastän de sakkunniga i
och för sig inte anser det nödvändigt att hållplatser nämns bland exemplen i 2
§ FAVL, föreslår de ändå att så sker. Anledningen härtill är bl. a. att
hållplatser numera behövs i betydligt större utsträckning och stundom också i
mera påkostat utförande än förr.
När
det gäller parkeringsplatser erinrar de sakkunniga om att trafikförhållandena
numera blivit sådana, att parkeringsförbud utfärdats på åtskilliga av de stora
lederna. En förutsättning för ett sådant förbud har regelmässigt ansetts vara
att särskilda uppställningsplatser anordnats utmed vägarna. Det har kommit att
te sig naturligt att till trafikledens funktion räkna inte bara att den bär
fram trafiken utan också att den möjliggör för de vägfarande att göra uppehåll
under färden. Enligt de sakkunnigas mening står det klart att det allmänna
vägväsendet i viss utsträckning bör tillgodose den allmänna samfärdselns behov
genom att utrusta vägarna med parkeringsplatser och med uppställningsplatser
av mera avancerat slag, rastplatser. Anordnas sådan plats av väghållaren i
anslutning till eller i närheten av vägbanan, måste den ingå i vägen. De
sakkunniga stryker emellertid under att det bl. a. från kostnadssynpunkt är
angeläget att vägväsendets insatser begränsas till sådana anordningar som mera
påtagligt hör samman med färden på trafikleden. Uppställningsplatser för besök
i affärer, restauranger eller hotell eller i kyrkor eller samlingslokaler av
skilda slag eller för att bereda tillfälle till utflykter i omgivningarna är
inte i första hand till för själva färden på vägen..Detsamma gäller om
biluppställningsplalser vid idrottsan-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 31
läggningar,
friluftsbad e. d. Det är enligt de sakkunniga mindre angeläget att vägväsendets
resurser används för sådana anordningar. Mera motiverat kan det däremot vara
att man i någon mån tillgodoser behovet av parkeringsplatser invid allmänna
vägar och bryggor i kust- och skärgårdskommuner, som ofta är befolknings- och
skattemässigt svaga.
De
sakkunniga anser att vägväsendets möjligheter att anordna uppställningsplatser
för fordon bör klarläggas genom att parkeringsplats och rastplats nämns bland
exemplen på väganordningar i 2 § FAVL. På samma sätt som beträffande
hållplatser föreslås att i lagen inte föreskrivs någon skyldighet för
väghållaren att utrusta väg med parkeringsplatser eller rastplatser.. Inte
heller bör det i lagtexten preciseras närmare under vilka förutsättningar dessa
anordningar skall inrättas. De skiftande faktiska förhållandena och
nödvändigheten att anpassa vägbyggnadsverksamheten till de resurser statsmakterna
ställer till förfogande talar enligt de sakkunniga också här för den förut berörda
metoden att man i lagen möjliggör att väg utrustas med anordning av visst slag
men samtidigt kräver att beslut om anordningens utförande fattas i den ordning
som gäller för beslut om byggande av väg.
.5.2.4
Skogsnäringens last- och upplagsplatser
De
sakkunniga hänvisar i denna fråga till vad föredragande departementschefen
anfört i prop. 1943:223 med förslag till AVL. Departementschefen uttalade att,
även om av praktiska skäl hinder inte borde möta mot att vägväsendet
medverkade vid anordnandet av sådana platser, av detta dock inte följde att de
borde anses höra till allmän väg och bekostas som sådan. Att fastställa att en
vid sidan av väg och ofta ett stycke ifrån denna anordnad plats, som inte
behövdes för vägens be-stånd eller underhåll eller för samfärdseln på denna,
skulle anses höra till vägen, måste i och för sig vara ägnat att inge
betänkligheter. Vad som emellertid framför allt kunde invändas mot tanken var
att dessa platser inte var avsedda för den allmänna samfärdseln utan för ett
speciellt behov. Ett avsteg på denna punkt skulle kunna medföra ekonomiska
konsekvenser, som inte kunde överblickas. Fick last- och upplagsplatser för
virke anordnas på vägväsendets bekostnad, kunde andra näringar med fog göra
anspråk på samma förmån.
Nu
återgivna synpunkter har enligt de sakkunniga i dagens läge snarast fått ökad
styrka. De sakkunniga betonar att skogsbruket, som en näringsgren bland mänga
andra, självt bör svara för nödvändiga last- och upplagsplatser. Någon ändring
av reglerna för hållande av allmän väg för att tillgodose skogsbrukets behov
av sådana platser bör därför inte komma i fråga. Däremot finner de sakkunniga
det angeläget att man på annat sätt, lämpligen genom ändringar i EVL,
underlättar för skogsbruket att anordna last-och upplagsplatser i nödig
omfattning. De sakkunniga har dock inte ansett sig böra gå in på frågan om
vilka ändringar i EVL som bör genomföras.
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
3.3
Remissyttranden
De
sakkunnigas förslag att till väg skall kunna räknas också vissa särskilda
anordningar, som visserligen inte är helt nödvändiga för vägen men som behövs
för att höja dess kvalitet till önskvärd nivå, kommenteras av ett flertal
remissinstanser.
Statens vägverk,
länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens län, överlantmätaren i
Västernorrlands län, länsvägnämnden i Stockholms län, Svenska kommunförbundet
och Näringslivets trafikdelegation uttrycker tillfredsställelse med den
föreslagna konstruktionen. Statens trafiksäkerhetsråd uttalar sig i samma
riktning beträffande de sakkunnigas förslag om vägbelysning.
Vägverket betonar i detta
sammanhang att de ekonomiska resurserna inom överskådlig framtid kommer att
vara underdimensionerade. Anordningar som vägbelysning, hållplatser,
parkeringsplatser m. m. kan få anstå till förmån för andra åtgärder, som är
ännu viktigare från samhällsnyttosynpunkt. Förslaget, som inte ålägger
väghållaren skyldighet att förse vägen med nu ifrågavarande anordningar,
innebär därför enligt vägverkets mening en lämplig avvägning. Länsstyrelsen i
Västmanlands län anser däremot, liksom Stockholms stad, att en föreskrift om i
vilken utsträckning väg skall vara försedd med sådana anordningar bör införas.
Kommunförbundet framhåller
angelägenheten av att medel ställs till förfogande så att behovet av speciella
väganordningar kan beaktas på tillbörligt sätt. RLF menar att behov och
angelägenhetsgrad men inte kostnadsfrågan bör vara i första hand avgörande för
inrättande av de särskilda anordningarna.
Länsarkitekten i
Stockholms län, i vars yttrande statens planverk instämmer, anser att de
föreslagna bestämmelserna om särskilda anordningar fyller ett stort behov. Han
ifrågasätter dock, om inte trafikanternas berättigade krav på parkerings- och
rastplatser bör tillgodoses genom att väghållaren åläggs skyldighet att i
erforderlig omfattning anordna sådana platser. Samma uppfattning har också
statens naturvårdsverk, kommittén för ett renare samhälle. Svenska
vågföreningen. Motororganisationernas samarbetsdelegation, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation. Motorbranschens riksförbund, Svenska
kommunaltekniska föreningen samt ett antal underinstanser. Några av dessa
remissinstanser anser i likhet med parkerings-kommittén (SOU 1968: 18) att man
bör ställa vissa minimikrav på vägens standard i dessa avseenden.
Statens
trafiksäkerhetsverk uttalar att närmare föreskrifter om väghållarens
skyldighet att anordna parkeringsplatser har sin plats i den blivande
parkeringslagen.
Vägförvaltningen i
Göteborgs och Bohus län anser att tillgodoseende av den allmänna samfärdselns
behov bör innebära att den allmänna vägen utformas så, att den kan avveckla
den rörliga trafiken och dessutom medge
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 33
kortvariga
uppehåll. Att i begreppet allmän samfärdsel även lägga in parkering är enligt
vägförvaltningen inte rimligt. Ordet parkeringsplats bör därför inte tas upp i
lagtexten.
Beträffande parkerings-
och rastplatsernas utförande framhålls som önskvärt, av rikspolisstyrelsen och
länspolischefen i Örebro län att vissa sådana platser byggs så, att polisen kan
genomföra trafikkontroller där, samt av Föreningen för elektricitetens
rationella användning att rastplatser utrustas med eluttag med myntmätare.
De
sakkunnigas förslag att parkeringsanordningar i kust- och skärgårdsområden
skall kunna hänföras till väg finner Svea hovrätt vara tveksamt från
principiell synpunkt men innebära påtagliga praktiska fördelar. Möjligheten
bör enligt hovrättens mening liksom enligt de sakkunnigas utnyttjas med
återhållsamhet. Vägverket kan däremot inte ansluta sig till att väghållaren
skall ha ansvaret för parkeringsplatser för trafikanter, som vid bryggor och
färjlägen lämnar sina fordon för att fortsätta färden sjö-ledes. Endast platser
som behövs för att trafiken skall löpa smidigt, framför allt vid färjlägen,
bör enligt vägverkets mening räknas till väg.
Länsstyrelserna i
Jämtlands och Västerbottens län samt överlantmätaren i Västerbottens län
påpekar att de i kust- och skärgårdsområdena föreliggande problemen har sin
motsvarighet i fjällområdena, där det också rör sig om skattemässigt svaga
kommuner.
I
anslutning till de sakkunnigas uttalanden om skogsnäringens last- och
upplagsplatser betonar länsstyrelsen i Norrbottens län vikten av att genom
ändringar i EVL tillskapas möjlighet att anordna terminalplatser med till-och
avfarter för olika näringsgrenar, såsom skogsbruk, producentföreningar,
varubuss- och linjebusstrafik.
Motororganisationernas
samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Svenska
vägföreningen framhåller skogsbrukets behov av att ha rätt till av- och
pålastning på väg. Större upplag bör dock anordnas intill sidovägar med
trafiksäker anslutning till allmän väg, på vägslingor eller intill
uppställningsplatser. Näringslivets trafikdelegation och handelskammaren i
Sundsvall anser att länsstyrelsen bör få möjlighet att efter samråd med
vägverket ge skogsbruket rätt till upplagsplatser i anslutning till allmänna
vägar där trafiksäkerheten ändå kan tillgodoses eller i anslutning till
vägslingor som bibehålls för försvarsändamål.
Enligt
RLF kan det förhållandet att en lastplats behöver anordnas på stort avstånd
från vägen medföra avsevärda fördyringar för skogsägarna. Det borde göras
möjligt för väghållaren att vid anläggning av ny väg utföra och bekosta erforderlig
anslutningsväg med vändplats fram till upplagsplatsen utan att dessa
anordningar ingår i vägen.
2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 123
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
4.
Vägs omfattning i sidled
4.1 Gällande
bestämmelser
Bredden
av det område som tas i anspråk för allmän väg regleras inte närmare i AVL.
Den utformning vägbanan och de i 2 § AVL nämnda väganord-ningarna får i det
särskilda fallet bestämmer områdets bredd. Allmänna vägar berör emellertid
mark också på ett indirekt sätt, nämligen genom att mark närmast utanför
vägområdet beläggs med förbud att uppföra byggnader och andra för
trafiksäkerheten störande anordningar. Sålunda är det enligt 33 § förbjudet
att utan länsstyrelsens tillstånd utmed väg uppföra byggnad på mindre avstånd
än 12 meter från vägbanans mitt. Inte heller får inom samma avstånd utan sådant
tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning som hindrar vägens
avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för
trafiksäkerheten. Föreligger särskilda skäl att öka förbudsavståndet, kan
länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till 30 meter. Vid uppförande
av byggnad på mark i annat höjdläge än vägbanans skall därutöver iakttas, att
till det annars tillåtna minsta avståndet läggs så mycket som svarar mot
höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan
allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild allmänneligen befaren väg eller
mellan allmän väg och järnväg eller spårväg får inte utan länsstyrelsens
tillstånd uppföras byggnad eller förekomma för trafiksäkerheten vådlig
anordning inom ett område som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna
i vägarnas mittlinjer 50 meter från korsningen. Slutligen föreskrivs att i
närheten av väg utan länsstyrelsens tillstånd inte får förekomma stängsel som
förorsakar snösamling på vägen. Skulle upplag eller annan anordning på grund av
vägs omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet komma att falla
under förbud enligt 33 §, får anordningen förbli orubbad, om inte
vägsynenämn-den föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att ta bort eller
ändra anordningen eller byta ut den mot anordning som inte medför fara eller
olägenhet av berörd art. För skada som uppkommer genom sådan föreskrift skall
väghållaren betala ersättning med belopp som bestäms av vägsynenämnden. Nu
redovisade förbudsregler är enligt 35 § inte tillämpliga i fråga om bebyggande
av område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
4.2 De
sakkunniga
4.2.1
2-metersremsa
De
sakkunniga finner det uppenbart att gällande regler för bestämmande av vägs
omfattning i sidled inte längre motsvarar de aktuella behoven och att
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 35
en
utvidgning av möjligheterna att till vägområdet räkna mark intill vägbanan bör
komma till stånd. För en sådan utvidgning talar inte bara nya krav på vägarnas
tekniska utformning utan också det genom trafikens utveckling ökade behovet att
hålla vägarna fria från snö och is. Skadeverkningar och andra olägenheter på
mark intill vägbanan kan uppkomma genom utplog-ning av snövallar och genom
spridning av sand som är blandad med salt för att motverka halka på vägbanan.
Särskilda markremsor
intill den egentliga vägen bör enligt de sakkunniga kunna inbegripas i
vägområdet. Den lämpligaste formen att göra detta möjligt är att i väglagen
föra in en bestämmelse enligt vilken till vägområdet får räknas en högst till
viss bredd uppgående remsa närmast utanför ytterkanten av vägdike, vägslänt
eller annan väganordning. Som maximibredd föreslås 2 meter. Frågan i vad mån
väg skall utrustas med sådana remsor bör enligt de sakkunniga avgöras genom
beslut i arbetsplan för vägen. På så sätt blir det möjligt att inom den av
lagen angivna ramen avpassa dylika remsor längs vägen efter vad som på varje
vägsträcka framstår som lämpligast med hänsyn till vägens konstruktion,
omgivande marks användning samt väghållarens och markägarens intressen. Genom
att beslut i arbetsplanen görs till förutsättning för tillkomsten av sådana
sidoremsor kan enligt de sakkunniga vidare uppnås den fördelen att tvekan inte
behöver råda efter fastställandet av arbetsplanen om vilken mark som hör till
vägområdet. När det gäller vid lagens ikraftträdande befintliga allmänna vägar
får den föreslagna bestämmelsen om 2-metersremsor betydelse först när ny
arbetsplan fastställs för vägen i fråga. Särskilda övergångsbestämmelser för
sådana vägar behövs därför inte.
Markremsor
utanför de egentliga väganordningarna som skall kunna ingå 1 vägområde bör enligt
de sakkunniga förvärvas med vägrätt av vägväsendet. Detta utesluter inte att
sådan markremsa efter överenskommelse sköts eller kanske i viss utsträckning t.
o. m. brukas av någon som äger eller brukar intilliggande mark. En sådan
ordning kan vara till fördel också för vägväsendet med hänsyn främst till
väghållarens skyldigheter i fråga om skötseln av vägarnas kantremsor.
i.2.2
Byggnadsfritt område
Den
i 33 § AVL föreskrivna maximibredden av det byggnadsfria området intill väg
utanför generalplan, stadsplan eller byggnadsplan 30 meter bestämdes genom
lagändring år 1947 (prop. 1947: 131, 1947: ILU 45, rskr 1947: 316, SFS 1947:
386). Till stöd härför anfördes att det förut gällande avståndet, 20 meter,
inte var tillräckligt för att hindra en olämplig bebyggelse och inte
möjliggjorde tillräckligt skydd från trafiksäkerhetssynpunkt vid en vägbana av
den bredd som behövdes för en huvudtrafikled med dubbla körbanor. Vidare
uttalades att det exempelvis i samband med att en region-plan uppgjordes kunde
vara önskvärt att kunna säkerställa en förutsatt
36 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
framtida
breddning av en bestående väg genom förbud mot bebyggelse inom större avstånd
från vägen.
De sakkunniga framhåller
att det är väsentligt för möjligheten att åstadkomma hög trafikkapacitet och
låg olycksfallsfrekvens på moderna vägar särskilt motorvägar men också andra
slag av vägar att det längs vägarna finns tillräckligt breda skyddszoner som
kan hållas fria från byggnader och andra sikthindrande eller eljest för
trafiksäkerheten störande anordningar. Den utveckling av motorfordonstrafiken
och därmed av anspråken på vägarna som ägt rum under de senaste två
decennierna gör det enligt de sakkunniga klart motiverat med en ytterligare
utvidgning av maximibredden på dessa skyddszoner. Som jämförelse nämner de
sakkunniga att vägverket rekommenderar byggnadsfria områden med 50100 meters
bredd, räknat från vägens mitt. En utsträckning av de byggnadsfria områdenas
bredd kan emellertid, påpekar de sakkunniga, innebära ett högst väsentligt
intrång för markägarna. Med beaktande av vad som även i utredningsdirektiven
berörts, nämligen att ingreppen i enskild rätt borde begränsas till vad som är
oundgängligen nödvändigt, framhåller de sakkunniga att en utsträckning av förbudsmöjligheten
bör handhas med varsamhet. De sakkunniga föreslår den ändringen av nu gällande
regler att länsstyrelsen ges möjlighet att föreskriva en ökning av det
byggnadsfria områdets bredd till högst 50 meter, räknat från vägområdets
ytterkant. Effekten av denna ändring blir större än vad ökningen från 30 till
50 meter utvisar, påpekar de sakkunniga. Detta beror på att bredden enligt
gällande regler räknas från vägbanans mitt och alltså till en del
"konsumeras" av själva vägen, medan den föreslagna maximibredden
skall räknas från vägens ytterkant. Genom att ta ytterkanten till utgångspunkt
vinns också den fördelen att beräkningen av det byggnadsfria områdets bredd
inte längre behöver vålla någon tveksamhet i de fall då mellan vägens körbanor
finns särskild skiljeremsa.
Enligt
33 § AVL krävs det särskilda skäl för länsstyrelsens beslut att öka det
byggnadsfria områdets bredd till högst 30 meter. De sakkunniga diskuterar om
det är lämpligt att behålla rekvisitet särskilda skäl. Klart är enligt de
sakkunniga att vad som bör beaktas i detta sammanhang är trafiksäkerhets-skäl.
Frågan är emellertid, om också andra skäl bör beaktas. Under förarbetena till
1947 års lagändring uttalades, som nyss nämnts, att förbud enligt 33 § kunde
säkerställa en framtida breddning av väg. Ett annat syfte kunde vara att man
ville underlätta en framtida omläggning av vägen. Frågan vilka arter av skäl
som är godtagbara och behovet av en precisering i lagtexten får enligt de
sakkunniga påtagligt större vikt, om maximibredden av det område som kan
beläggas med förbud ökas i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit. De
sakkunniga har kommit fram till att en ökning av bredden endast bör få ske, om
det är motiverat av trafiksäkerhetsskäl. Bara om sådana skäl av tillräcklig
styrka kan åberopas, anser de sakkunniga det motiverat att hänsynen till
enskild rätt får träda tillbaka i detta
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 37
sammanhang.
Vid bedömningen av vad trafiksäkerheten kräver är det enligt de sakkunnigas mening
naturligt att beakta den utveckling som ligger ett eller annat år fram i tiden
och som med bestämdhet kan förutses. Hänsyn bör alltså kunna tas till behovet
att höja en vägs trafikstandard genom breddning eller andra ändringar inom
några få år. Ett mera långsiktigt behov av att kunna hindra bebyggelse på
områden som längre fram kan behövas för trafikändamål torde enligt de
sakkunniga bättre tillgodoses inom ramen för annan lagstiftning, främst
byggnadslagstiftningen.
4.2.5
10-metersremsa
På
grund av undantagsbestämmelsen i 35 § AVL är reglerna i 33 § om byggnadsfritt
avstånd inte tillämpliga på områden som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan. De restriktioner som från trafiksäkerhetssynpunkt
är nödvändiga i fråga om sådana områdens användning följer av
byggnadslagstiftningens regler.
Från trafiksynpunkt är det
enligt de sakkunnigas mening lika angeläget inom fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan som utanför sådan plan att områdena invid
trafikleder inte disponeras för anläggningar som i och för sig eller genom
den verksamhet som där bedrivs inverkar menligt på trafiksäkerheten.
Byggnader, upplag, stängsel, parkerade bilar etc. kan skymma sikten i kurvor
och vid väganslutningar. Också olämplig utomhus-belysning eller beljsning inom
byggnader kan minska säkerheten. Detsamma gäller sådana anordningar invid
trafikled som kan tänkas dra till sig förarnas uppmärksamhet. Av
trafiksäkerhetsskäl är det därför angeläget att områdena närmast intill
trafikleder planeras på sådant sätt, att olägenheter av nu antytt slag minskas
i omfattning eller helst undanröjs. Detta gäller i all synnerhet vid
planeringen av särskilt betydelsefulla trafikleder, dimensionerade för högre
hastighet än den som normalt är tillåten inom tätort.
Från
bebyggelsesynpunkt är det enligt de sakkunniga uppenbart att en trafikled,
särskilt om den har högre kapacitet, i hög grad kan inverka störande på den
närmaste omgivningen. Vid planeringen måste med hänsyn till trevnad och
sundhet beaktas sådana störningar från trafikleden som buller, luftföroreningar,
ljuskäglor m. m. Därtill kommer att de större trafiklederna genom sina
dimensioner utgör så ingripande element i samhällsbildningen att det från såväl
miljömässiga som estetiska synpunlcter måste anses vara angeläget att
friområden tillskapas på ömse sidor om dylika leder.
För
arbetet med general-, stads- och byggnadsplaner är det inte möjligt att på
liknande sätt som i väglagstiftningen ange generella mått för byggnadsfria
avstånd. Man är här hänvisad till en bedömning av omständigheterna i det
enskilda fallet. Natur- och nivåförhållanden, bebyggelsens art, trafikledens
karaktär m. m. måste beaktas vid en avvägning mellan olika intressen.
Såsom
tidigare redovisats rekommenderar vägverket att man längs mo-
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
torvägar
och andra högtrafikerade leder avsätter byggnadsfria områden till en bredd av
50100 meter. Inom tätortsområden har det dock som regel inte varit möjligt att
från trafiksynpunkt kräva större byggnadsfritt avstånd än 50 meter. Mindre
avstånd, ca 35 meter, förekommer i undantagsfall i industribebyggelse och i
sådana fall, där nivåskillnaden mellan trafikled och bebyggelse är tillräcklig
för att ge behövlig avskärmning. Vid framdragande av motoi'\'äg genom befintlig
bebyggelse har man haft att väga kraven på byggnadsfria områden mot
kostnaderna för tillskapande av sådana områden, en avvägning som kunnat medföra
väsentliga avsteg från de angivna riktlinjerna. Också önskemålet att utnyttja marken
för mera produktiva ändamål än skyddszoner har enligt de sakkunniga därvid haft
betydelse.
De
sakkunniga framhåller att kommunerna med gällande regler i stort seti ensamma
får vidkännas de kostnader som är förknippade med besluten att i generalplan eller
stadsplan lägga ut byggnadsfria zoner utmed trafiklederna. Hit hör t. ex.
kostnaderna för inlösen enligt 21 och 48 §§ byggnadslagen (1947:385) (BL). Med
den utveckling trafiken och därmed anspråken på trafiklederna undergått har
detta system lett till motsättningar mellan, å ena sidan, trafikintresset
företrätt av vägmyndigheterna och, å andra sidan, bebyggelseintresset
företrätt av kommunen. De sakkunniga anser att det nuvarande systemet i fråga
om de byggnadsfria zonerna inte skäligen kan behållas oförändrat. Man bör i
stället eftersträva ett fördelningssystem efter angelägenhetsgrad som är så
utformat att det genom en uppdelning av kostnaderna mellan stat och kommun
verkar återhållande på parternas benägenhet att hävda sina särintressen.
Såväl
statens som kommunernas berättigade intressen skulle enligt de sakkunnigas
mening kunna tillgodoses, om själva vägbegreppet vidgas och områden utanför
vägområdet till större bredd än enligt den föreslagna nya regeln om
2-metersremsor kan räknas till vägen. Kostnaderna för sådana ytterligare
markremsor skulle då falla på väghållaren. De sakkunniga medger att det erbjuder
svårigheter att åstadkomma en riktig avvägning mellan vägintresse och
bebyggelseintresse och att i en lagregel ange ett mått till vilket sådana ytterligare
markremsor skall få läggas ut. Till utgångspunkt för sin bedömning har de
sakkunniga tagit den tanken, att i fråga om områdena närmast intill de större
trafiklederna såväl trafikintresset som bebyggelseintresset i hög grad kräver
att marken läggs ut till en skyddszon inom vilken det över huvud taget inte bör
förekomma några anordningar som kan störa eller störas av trafiken.
Trafikintressets skäliga andel i ansvaret för denna önskvärda skyddszon kan
enligt de sakkunniga rimligen avvägas så, att största bredden av de markremsor
utanför själva väganläggningen som enligt denna lösning kan få ingå i
vägområdet bestäms till 10 meter. Resultatet av en sådan regel skulle bli att
vägen kan få en bredd som utöver körbanor, mittremsa och vägrenar m. m. om
exempelvis tillhopa 24 meter omfattar ytterligare två remsor om vardera 10
meter. Beträffande hela detta vägområde om 44 meters bredd
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 39
kommer
då att gälla bl. a. att stad är bei-ättigad och skyldig att lösa det enligt
reglerna i 41 och 48 §§ BL. I den mån staden själv är väghållare, bör sedan
kostnaderna för förväi-vet av hela området således även av 10-metersrem-sorna
ingå i de kostnader för vilka staden kan erhålla statsbidrag (f. n. enligt
reglerna i 47 § AVL och i 1960 års statsbidragsförordning). I den mån kronan är
väghållare, blir staden skyldig att tillhandahålla kronan vägområdet i hela
dess bredd, samtidigt som staden har rätt till ersättning av kronan för sina
kostnader för hela vägområdet (f. n. enligt 50 § AVL).
Med
en regel om 10-metersremsa får man enligt de sakkunniga bättre möjlighet att
åstadkomma en skälig kostnadsfördelning mellan stat och kommun och att i det
enskilda fallet nå en rimlig avvägning mellan de olika intressena beträffande
markens användning. När det anses motiverat kan man lägga ut friområden till
mindre bredd än det angivna maximum på 2 X 10 meter
eller helt avstå från att lägga ut sådana områden, ett alternativ som är
särskilt aktuellt beträffande de vägar som tillika är gator och gränsar till
byggnadstomter. A andra sidan blir det också möjligt att lägga ut friområden
till större bredd än 2 X 10 meter. I detta fall kommer emellertid områdena
att kunna räknas till vägen endast i den mån de ligger inom 10 meters avstånd
från vägen. Kostnaderna för områdena i övrigt kommer enligt de sakkunniga att
stanna på kommunen.
Vid
tillkomsten av 1 O-metersremsor bör enligt de sakkunniga samverkan ske mellan
de myndigheter som har hand om byggnadsplaneringen och de myndigheter som
bestämmer om arbetsplaner för vägar. Det slutliga avgörandet måste dock ligga
hos vägmyndigheterna och synes lämpligen på motsvarande sätt som i fråga om
2-metersremsorna böra ingå som led i arbetsplanen för vägen. Som underlag för
beslut i arbetsplan bör föreligga en fastställd general-, stads- eller
byggnadsplan i vilken skyddsområdet avsatts för vägändamål. Redan nu,
framhåller de sakkunniga, finns i väg- och byggnadslagstiftningen regler, som
avser att trygga nödvändig samordning i arbetet med bebyggelseplaner och
arbetsplaner för väg.
4.2.4
Övrigt
De
sakkunniga berör också den situation som uppstår, då en vägs olika banor läggs
pä ett visst avstånd från varandra eller då en stor trafikapparat anordnas,
exempelvis vid anslutning mellan motorvägar, och markområden som inte ingår i
vägområde blir omgivna av olika delar av vägområdet på sådant sätt att de blir
föga användbara för sina ägare. Den konflikt som i sådana fall uppstår mellan
olika intressen skulle, anför de sakkunniga, i och för sig kunna lösas genom
att man i väglagen öppnade en möjlighet att räkna även dylika områden till
vägen. Det är dock enligt de sakkunniga mindre lämpligt att väghållaren
förvärvar vägrätt till måhända relativt stora områden, som inte på något
sätt skall begagnas för vägen. De sakkunniga har
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
därför
funnit det vara tillräckligt att för denna situation lita till andra regler.
Redan nu har markägaren möjlighet att i sådant fall få ersättning enligt reglerna
i 19 § och 33 a § AVL. Väghållaren kan också få lösa marken enligt reglerna i
24 §. Någon ändring i sak i nu nämnda regler i AVL föreslås inte i betänkandet.
Därtill kommer, framhåller de sakkunniga, möjligheten för väghållaren att
överta marken genom expropriation.
4.3
Remissyttranden
De
sakkunnigas förslag i detta avsnitt av betänkandet tillstyrks eller lämnas
utan erinran av drygt hälften av remissinstanserna. Länsstyrelserna i
Stockholms och Norrbottens län framhåller därvid att immissionsfrågan visserligen
inte beaktats men att man ändå inte vill motsätta sig förslaget med tanke på
immissionslagstiftningen. Statens planverk, länsarkitekten i Stockholms län
och överlantmätaren i Uppsala län anser det vara en brist att immissionsfrågan
inte beaktats i betänkandet.
Lantmäteristyrelsen
menar att trafikbuller ofta kräver bredare skyddsområden än vad de sakkunniga
föreslagit. Väghållaren bör därför enligt styrelsens mening åta sig ett större
ekonomiskt ansvar än vad förslagen innebär.
De
sakkunnigas förslag om 2-metersrenisa har vid remissbehandlingen föranlett
endast ett mindre antal synpunkter och erinringar, främst från lantmätarhåll.
Lantmäteristyrelsen,
som tillstyrker förslaget om 2-metersremsa i och för sig, påpekar att det i
vissa fall kan uppkomma behov av att ett vägområdes yttergränser utmärks på
marken. Liknande synpunkter framförs av överlantmätarna i Malmöhus och
Kronobergs län.
Överlantmätaren
i Norrbottens län ställer sig negativ till den föreslagna regeln och förordar i
stället att till vägområde hänförs vad som behövs för vägens bestånd och
underhåll. Överlantmätaren i Värmlands län har däremot ingen invändning mot en
maximibredd men menar att de sakkunniga inte gett någon bärande motivering för
den föreslagna bredden 2 meter. Överlantmätaren ifrågasätter om inte en
enhetsbredd av 10 meter är att föredra. Ett par i andra hand hörda instanser
anser att markremsans bredd i skogsterräng bör sättas till 5 meter.
Länsstyrelserna
i Älvsborgs och Jämtlands län finner det önskvärt att väghållaren kan erhålla
vägrätt till befintliga markremsor, som upplåtits genom frivillig
överenskommelse, utan att arbetsplan behöver upprättas och fastställas.
Att
det byggnadsfria området enligt de sakkunnigas förslag skall räknas från
vägområdets ytterkant bedöms som mindre ändamålsenligt av vissa re-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 41
missinstanser.
Sålunda anser statens vägverk, länsstyrelsen i Jämtlands län och
vägförvaltningen i Östergötlands län att bredden bör räknas från vägbanans
ytterkant. Vägverket framhåller praktiska skäl och anför att vägbanans
ytterkant i allmänhet går att fastställa vid okulärbesiktning. Vägförvaltningarna
i Hallands och Västerbottens län menar att beräkningen bör ske med utgångspunkt
i närmaste körbanemitt eller vägbanekant, medan länsvägnämnden och
länsarkitekten i Västerbottens län anser att utgångspunkten bör vara vägmitten.
Flertalet av nu nämnda remissinstanser förordar, i anslutning till sitt
avvikande förslag till beräkningssätt, att bredden på det byggnadsfria området
ökas från 12 till 20 meter. Länsstyrelsen i Jämtlands län tillägger att det
samtidigt bör föreskrivas att byggnad eller annan anordning aldrig får
uppföras inom vägområdet.
Den
av de sakkunniga föreslagna möjligheten att.öka det byggnadsfria områdets
bredd till högst 50 meter föranleder vissa erinringar, av vilka de flesta angår
immissioner. Det anses sålunda att dylika olägenheter likaväl som trafiksäkerhetsskäl
bör kunna motivera en utökning av förbudsområdet. Flera instanser framhåller
såväl i detta sammanhang som när det gäller den föreslagna 1 O-metersremsan,
att betydligt bredare skyddszoner än de föreslagna kan vara nödvändiga. Härvid
anges områden om 150250 meter som i många fall nödvändiga.
Motororganisationernas
samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Svenska
vägföreningen och RLF stryker under att en ökning av det byggnadsfria avståndet
till 50 meter skall vara betingat av trafiksäkerhetsskäl och inte, som i
betänkandet på något ställe sägs, av trafiktekniska skäl.
Överlantmätaren
i Västerbottens län anser att överskridande av 12-meters-gränsen bör ske med
restriktivitet.
Beträffande
byggnadsbegreppet föreslår några i andra hand hörda instanser att begreppet
skall omfatta även tillbyggnad eller väsentlig ombyggnad. Bl. a. förordas att
nybyggnadsbegreppet i 75 § byggnadsstadgan (1959: 612) (BS) används.
Då
de saklcunnigas förslag om byggnadsfritt avstånd innefattar skärpta regler i
förhållande till gällande lagstiftning anser hovrätten för Nedre Norrland att övergångsbestämmelser
skulle ha en funktion att fylla. De nya reglerna bör enligt hovrätten inte
gälla i fråga om byggnad som redan har påbörjats, då förbudet träder i kraft,
och mot vars uppförande hinder inte förelåg enhgt tidigare gällande regler.
De
sakkunnigas förslag om 10-metersremsa har mött ganska kraftig kritik bl. a.
från ett flertal kommunala instanser. Härvid framhålls, såsom nämnts i det
föregående, att 10 meter är ett otillräckligt skyddsområde bl. a. med hänsjn
till immissionerna från vägtrafiken. Eftersom skyddsområdena
2t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ofta
måste bli avsevärt bredare än 10 meter kommer kommunerna att belastas av en
orimligt stor del av kostnaderna.
Lantmäteristyrelsen
anser att det avsedda syftet, nämligen en kostnadsfördelning, bör uppnås genom
bestämmelser som enbart tar sikte på denna och inte innebär uppdelning också av
det primära ansvaret för markens skötsel. Liknande synpunkter framförs av
överlantmätaren i Norrbottens län.
Svenska
kommunförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen och vissa kommuner hävdar
att statsbidrag bör utgå till hela det markområde som planmyndighet anser böra
utgöra skyddszon.
Länsstyrelsen
i Uppsala län anser, i lildiet med flera andra remissinstanser, att 10 meter är
ett otillräckligt område särskilt från immissionssynpunkt. Länsstyrelsen finner
dock att förslaget kan godtas i avvaktan på bygglagutredningens
ställningstaganden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att möjlighet bör finnas
att i särskilda fall utvidga området, förslagsvis till 50 meter. Länsstyrelsen
i Östergötlands län, som också tillhör de remissinstanser som anser att
10-metersremsan är otillräcklig, förordar att kommunerna får statsbidrag för
bredare skyddszoner särskilt vid större vägar. Denna åsikt har också flera
andra remissinstanser. Partille kommun föreslår att 1 O-metersregeln ersätts
med en bestämmelse som innebär att hälften av den skyddszon, som är utlagd i
fastställd general-, stads- eller byggnadsplan, får inräknas i underlaget för
statsbidrag.
överlantmätaren
i Uppsala län påpekar att enligt 116 § BL skyldigheten att svara för ersättning
till markägaren för skyddszoner inom byggnads-planeområde åvilar vägförening
och inte, såsom de sakkunniga synes ha antagit, kommunen. Med hänsyn till denna
konsekvens föreslår överlantmätaren att reglerna angående utläggande av
skyddszoner blir föremål för en grundlig genomarbetning med en vidare
utgångspunkt än enbart trafiksäkerheten.
Länsarkitekten
i Malmöhus län anser, att de föreslagna bestämmelserna om vägområdes utökning i
sidled inom detaljplanelagt område kan tänkas leda till en onödig breddning av
statsbidragsunderlaget genom den utformning som planförslaget får.
Länsarkitekten menar därför att vägområdets utvidgning inte generellt bör
regleras i väglagen utan att frågan i stället bör avgöras i samband med den
prövning från allmän synpunkt som detaljplaneförslag enligt BL är
underkastade.
De
sakkunnigas åsikt att väghållaren inte bör kunna förvärva vägrätt till mark som
blir omgiven av vägområde godtas i allmänhet av remissinstanserna,
överlantmätaren i Malmöhus län, vägförvaltningen i Göteborgs och Bohus län samt
Sveriges arbetsledareförbund anmäler dock avvikande uppfattning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 43
Frågan
om väghållarens möjligheter att förvärva vägrätt till områden intill vägen där
siktröjning måste ske berörs av vägverket, lantmäteristyrelsen samt
länsstyrelserna i Skaraborgs och Västernorrlands län. Dessa instanser har den
uppfattningen att väghållaren bör ha möjlighet att förvärva vägrätt till
sådana områden. Vägverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller
därvid att det är mindre tillfredsställande att få frisiktsområ-den ordnade i
efterhand genom vägsynenämnds medverkan, när det är fråga om nya vägar som
redan från början borde vara i ett godtagbart skick.
Lantmäteristyrelsen
stryker under att rätt till kontinuerlig siktröjning innebär ett intrång av
ingripande natur i markägarens förfoganderätt. I de fall, då skötseln av
siktröjningsområde lämpligen bör ankomma på väghållaren, bör området enligt
lantmäteristyrelsen ingå i vägområdet.
5.
Vägbelysning m. m.
5.1
Nuvarande ordning
Praktiskt
taget all väg- och gatubelysning som förekommer i vårt land finns inom samhällenas
bebyggda områden och är anlagd och underhållen av kommunerna. Bortsett från
vissa friliggande trafikleder är i allmänhet endast sådana vägar och gator
försedda med belysning där det av ålder ansetts motiverat att hålla belysning
av ordnings- eller trivselskäl. Dessa vägar och gator har emellertid, bl. a.
med hänsyn till biltrafikens utveckling, i stor utsträckning utrustats med
belysning av högre kvalitet än som motiveras av ordnings- eller
trivselsynpunkter. I fråga om andra belysningsanläggningar än sådana som
handhas av vägföreningar enligt reglerna i 3 kap. EVL har denna upprustning
kommit till stånd utan stöd av väglagstiftningen.
Varken AVL eller 1960 års
statsbidragsförordning innehåller någon bestämmelse om vägbelysning. EVL ger
däremot uttryckligt besked om att hållande av vägbelysning inte tillhör
väghållningsuppgifterna och kan också sägas ge visst stöd åt uppfattningen att
sådana uppgifter inte heller ingår i väghållning enligt AVL. Nuvarande
bestämmelser i EVL kom till sedan regeringsrätten år 1946 fastslagit (RÄ 1946
s. 31) att väghållning enligt EVL inte kunde anses omfatta vägbelysning.
Eftersom det ansågs angeläget att vägförening enligt 3 kap. EVL fick möjlighet
att genom majoritetsbeslut anordna vägbelysning, genomfördes år 1954 en
lagändring som gav vägförening sådan rätt. Lagtekniskt utformades ändringen så,
att till 71 § EVL fogades ett nytt stycke av innehåll att vägförening inte får
utöva verksamhet som är främmande för dess i paragrafen angivna ändamål,
föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning.
I BL och BS finns
bestämmelser som närmast tar sikte på kontroll av belysningsanordnings läge
och utformning. I 81 och 82 §§ BL finns bestämmel-
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ser
om förbud att till avsevärt men för försvaret eller luftfarten inrätta ljusanordning
i närheten av befästning, statlig flygplats eller liknande anläggning. Dessa
bestämmelser gäller enligt 121 § BL inom områden med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser men kan av länsstyrelsen utsträckas att gälla även
inom annat område. I 52 § första och andra styckena BS föreskrivs att
ljusanordning, vare sig den är fast anbragt eller inte, till utförandet skall
fylla skäliga anspråk på prydlighet och vara lämpad för platsen. Det skall
särskilt tillses bl. a. att anordningen inte inverkar menligt på stads- eller
landskapsbilden och att den inte skymmer sikten längs gata eller på annat sätt
verkar störande på trafiken eller för närboende. Denna föreskrift gäller inom
område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser. För att sätta upp eller göra väsentlig ändring av
ljusanordning inom stadsplan eller byggnadsplan krävs enligt 54 § 1 mom. BS
byggnadslov. Härjämte kan länsstyrelsen för icke detaljplanelagt område som
ligger i närheten av befästning, statlig flygplats e. d. i behövlig omfattning
föreskriva skyldighet att söka byggnadslov.
5.2
Vägbelysningsfrågans läge utomlands
Vägbelysningsfrågan
har under senare år blivit aktuell även på inånga håll i utlandet. Enligt
uppgift från en av de sakkunniga tillkallad expertgrupp har en översikt över
förhållandena på området utarbetats av expertkommittén för gatu- och
vägbelysning inom Commission Internationale de TEclai-rage (ClE), vilken
översikt publicerats i en sekretariatsrapport vid kommissionens kongress i
Wien år 1963.
Av
nämnda rapport framgår att man i allmänhet inte heller i utlandet har någon i
lag stadgad skyldighet att beljsa allmänna vägar och gator. I vissa länder,
exempelvis Belgien och Frankrike, är de lokala myndigheterna med hänsyn till
den allmänna ordningen ansvariga för belysningen av allmänna vägar och gator,
medan på andra håll sådana myndigheter formellt endast har tillstånd att ordna
belysning. Det är alltså i regel de lokala myndigheterna som anordnar
belysningsanläggningarna inom sitt område. Detta lär ursprungligen ha skett
främst med hänsyn till den allmänna ordningen. På grund av biltrafikens stora
ökning på senare tid har emellertid trafiksäkerhetsskäl i allt högre grad
kommit att motivera gatu- och vägbelysning och påverkat dess utformning.
Gatu-
och vägbelysningens betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt har också i
åtskilliga länder lett till att de centrala myndigheterna stundom lämnar
ekonomiska bidrag till anläggningarna. För att berättiga till bidrag måste
anläggningarna i regel uppfylla vissa krav, fastlagda i tekniska normer eller
andra bestämmelser. Sådana bidrag, varierande mellan 30 och 50 %, lämnas enligt
uppgift i Belgien, Danmark, Förenta Staterna, Kanada, Nederländerna, Polen,
Schvveiz, Storbritannien och Österrike.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 45
Vidare
börjar det i flera länder bli vanligt att belysningsanläggningar längs de
starkt trafikerade huvudvägarna utförs genom de centrala myndigheternas
försorg. Detta är fallet i Belgien, Frankrike, Förenta Staterna, Italien,
Kanada, Nederländerna och Storbritannien. Speciellt gäller detta belysningen
av motoi"vägar med till- och avfarter.
Normer eller
rekommendationer för utförandet av gatu- och vägbelysning finns i många länder.
Ett förslag till internationella rekommendationer på detta område har enligt
uppgift från arbetsgruppen utarbetats av ClE:s expertkommitté. Genom dessa
rekommendationer vill man fastställa vissa allmänna principer för gatu- och
vägbelysningens utformning. Med hänsyn till ökningen av den internationella
trafiken anses det önskvärt med viss internationell enhetlighet i fråga om
gatu- och vägbelysningens tekniska standard.
5.3
De sakkunniga
5.3.1
Behovet av vägbelysning
I
betänkandet konstateras att mörkertrafiken medför speciella problem och att
dessa problem till stor del kvarstår trots att det svenska vägnätet undergått
betydande standardförbättringar under senare år. De problem som är förknippade
med trafik i mörker sammanfattar de sakkunniga, i anslutning till en av
expertgruppen lämnad redogörelse, på följande sätt.
Syninformationerna
är mera begränsade i mörker än på dagen, och fordonens egen belysning är
erfarenhetsmässigt inte tillräcklig för att komma till rätta med denna
olägenhet. Detta förhållande är särskilt påtagligt vid fordonsmöten. Som
exempel nämns att en utredning visat att bilar, som möts med halvljus på en i
övrigt obelyst väg, vanligen inte kan färdas med högre hastighet än 2530
km/tim., om godtagbar trafiksäkerhet skall kunna upprätthållas. Den låga
hastighet som sålunda förefaller vara motiverad från trafiksäkerhetssynpunkt
är emellertid inte förenhg med önskemålet om en smidig och ekonomiskt
fördelaktig landsvägstrafik. Fordonsbelysningen har vidare den nackdelen att
den inte alltid belyser det område som trafikanten har det största behovet av
att få belyst. Svårigheterna härvidlag ökar vid tät trafik genom att
bländningseffekter ofta uppkommer och genom att avbländ-ning avsevärt minskar
längden av den belysta siktsträckan.
Blandningen,
som är ett av de allvarligaste problemen i mörkertrafiken, härrör inte bara
från mötande fordon utan också från olämpligt utformad vägbelysning eller andra
störande ljuskällor av skilda slag, såsom ljusskyltar, skyltfönster m. m. Den
allvarligaste bländningsrisken torde dock vara mötande bilars hel- och
halvljus, eftersom dessa ligger centralt i trafikantens synfält. På vägar som
saknar fasta belysningsanordningar av god kvalitet kan blandning från mötande
fordon inte undvikas. Har väg god belysning och kan fordonen framföras utan
att använda hel- eller halvljus, undviks däremot sådan blandning nästan helt.
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Svårigheterna
i mörkertrafik ökar än mer, om sikten är nedsatt genom regn, snöfall eller
dimma och s. k. speglande reflexer uppstår på den våta körbanan. Fullt
acceptabla synbetingelser vid vått väglag kan åstadkommas endast, om körbanan
har en för ändamålet avpassad ytstruktur och det samtidigt finns en tillfredsställande
vägbelysning.
Vägbelysningsanläggningars
trafiksäkerhetsfrämjande effekt har dokumenterats genom svenska och utländska
undersökningar. Resultaten varierar visserligen beroende bl. a. på olika
principer för olycksrapportering. I samtliga fall har dock konstaterats att en
god vägbelysning medför en väsentlig minskning av antalet trafikolyckor i
mörker. I ett flertal fall synes denna reduktion vara av storleksordningen 30
%, vilket grovt räknat skulle innebära, att det totala antalet olyckor minskat
med 10 %.
Vad
som nu redovisats innebär enligt de sakkunniga att det måste anses fullt
klarlagt, att en tillfredsställande stationär vägbelysning har en trafiksäkerhetsfrämjande
effekt, fullt jämförbar med den hos många andra trafiksäkerhetsåtgärder. Det
står därför klart att det med nutida trafikförhållanden finns behov av dylik
belysning i större omfattning än tidigare.
Eftersom
vägbelysningens standard är avgörande för dess möjligheter att bidra till
trafiksäkerheten, bör belysningen enligt de sakkunnigas mening helst vara så
beskaffad, att en fordonsförare utan att använda eget hel- eller halvljus
klart kan se vägen framför fordonet med alla förekommande hinder, andra fordon,
trafikanter som korsar körbanan, avstängningsanordningar samt skyltar och andra
anordningar som är uppsatta längs vägen för att leda eller varna trafikanterna.
5.3.2
Förslag till ny ordning
Starka
skäl talar enligt de sakkunniga för att låta vägbelysning ingå bland
väghållningsuppgifterna. På så sätt gynnas tillkomsten av nödvändig belysning
på våra trafikleder, inte minst genom att det då, till skillnad från vad som är
fallet nu, blir tillåtet att använda statliga medel för belysningsändamål både
i de fall, då kronan är väghållare, och i de fall, då kommun är väghållare och
får statsbidrag för vägar och gator.
De
sakkunniga framhåller att kostnaderna för vägbelysning kan komms att uppgå till
avsevärda belopp. Frågan om inrättande av belysning på viss väg kan därför
knappast behandlas som ett fristående problem. En avvägning måste alltid göras
mellan olika vägändamål som ställer anspråk på tillgängliga resurser.
Belysningen utgör en bland flera trafiksäkerhetsfrämjande anordningar och får
konkurrera med andra anordningar som höjer en vägs kvalitet. Också vid
fördelningen av tillgängliga resurser mellan olika trafikprojekt kan
belysningen komma att bli en väsentlig faktor. Av detta följer enligt de
sakkunniga att en ny ordning inte bör utformas så, att väghållaren åläggs
skyldighet att under vissa generellt angivna förutsättningar
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 47
anordna
vägbelysning. I stället bör väljas en ordning som medger att anordningar för
belysning räknas till väganordningarna men som inte behöver medföra att
belysningskostnader som hittills burits av annan än kronan i större
utsträckning överflyttas på det allmänna. De sakkunniga förordar därför att de
verkställande statliga myndigheterna främst statens vägverk får möjlighet
att inom relativt vida gränser besluta i vilken utsträckning för vägändamål
tillgängliga statliga resurser skall användas för belysning.
Huvuddragen
i den nya ordningen anger de sakkunniga på följande sätt.
De
nya reglerna bör bara ta sikte på sådan belysning som helt eller till alldeles
övei'\'ägande del betingas av trafikens behov och inte på belysning som
tillkommit enbart av ordnings- eller trivselskäl. Samtidigt som en sådan
av-gränsning innebar en viss, i och för sig önskvärd restriktivitet, medför den
enligt de sakkunniga att hållande av vägbelysning i egentlig mening blir en
uppgift som får ett påtagUgt funktionellt samband med övriga väghållningsuppgifter.
Reglerna om vägbelysning kan knytas an till reglerna om väganordningar. Frågan
huruvida kostnaderna för vägbelysning slutligen skall bäras av kronan eller av
annan regleras av bestämmelserna om vem som skall vara väghållare samt av
bestämmelserna om statsbidrag till kommun som är väghållare. Genom lämplig
utformning av reglerna om arbetsplan för väg blir det möjligt att ge den
centrala vägmyndigheten ett avgörande inflytande på frågan huruvida viss
trafikled skall vara försedd med vägbelysning i egentlig mening. På detta sätt
kan den viktiga avvägningen i vad mån och på vad sätt tillgängliga statliga
vägmedel skall satsas på hållande av vägbelysning koncentreras till en och
samma centrala instans.
Med
hänsyn till den sannolika medelstillgången är det enligt de sakkunniga
realistiskt att räkna med att hållande av vägbelysning i egentlig mening inom
den närmaste framtiden kommer att bli aktuellt endast i relativt begränsad
utsträckning. Man torde därför få börja med vissa av de mest angelägna trafiklederna
eller trafikpunkterna för att sedan etappvis utöka det med tillfredsställande
vägbelysning försedda vägnätet till allt större omfattning. De trafikleder som
enligt de sakkunnigas mening i första hand bör komma i betraktande i detta
sammanhang är nya leder som ges hög standard med tanke på biltrafiken. I viss
utsträckning torde det dock vara lämpligt att satsa medel på befintliga
trafikleder, särskilt för att förbättra förhållandena på speciella
olyckssträckor eller olyckspunkter. I någon utsträckning bör kronan därvid
kunna överta ekonomiska förpliktelser i fråga om belysningsanläggningar som
anordnats och drivs av annan än kronan.
De
sakkunniga anser det inte lämpligt att detalj föreskrifter om när statliga
medel skall satsas på vägbelysning ges i författningstext. Ä andra sidan är det
enligt de sakkunniga av vikt att principerna för det statliga kostnadsengagemanget
blir närmare angivna.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
De
sakkunniga förordar med beaktande av den trafiktekniska utformningen av
olika trafikleder följande riktlinjer.
1. Allmänna
vägar på landet samt allmänna vägar inom stad eller stadslik
nande samhälle beträffande vilka kronan är väghållare
Kronan
torde inom överskådlig tid huvudsakligen böra åta sig kostnader för
vägbelysning endast på motorvägar och vissa andra vägar som saknar direkta
fastighetsanslutningar och som har en regional funktion, allt i överensstämmelse
med de riktlinjer som anges beträffande motsvarande trafikleder under 2.
2. Trafikleder
i städer och stadsliknande samhällen som år väghållare
De
trafikleder som bör komma i fråga är allmänna vägar och gator som är nödvändiga
för den allmänna samfärdseln, dvs. trafikleder för vilka kommun har möjlighet
att få statsbidrag. Vägens eller gatans trafiktekniska utformning, särskilt
frågan huruvida fordons tillträde från intilliggande fastigheter sker direkt
till vägen eller gatan, bör bli av avgörande betydelse, både när det gäller att
bestämma huruvida belysningsanordning är motiverad med hänsyn till trafiken och
när det skall avgöras huruvida tillgängliga statliga resurser skall satsas på
vägbelysning på den ena eller andra trafikleden.
Följande
typfall kan urskiljas:
a) Motorvägar
(inkl. s. k. stadsmotorvägar).
Dessa
vägar har en sådan trafikteknisk utformning att belysning på dem måste anses
vara helt betingad av trafikens krav. Starka skäl talar för att vägbelysningen
på sådana trafikleder inom en relativt snar framtid till väsentlig del
bekostas av staten.
b) Vägar som har glest belägna plankorsningar och som
i övrigt är helt avskilda från bebyggelse genom grönområden eller motsvarande
anordningar.
c) Vägar och gator som visserligen gränsar direkt till
bebyggelse men som genom utfartsförbud eller lokalgator är befriade från
direkta fastighetsanslutningar.
Trafikleder
av typ b har sådan trafikteknisk utformning och därmed sammanhängande
funktion, att behovet av belysning till övervägande del betingas av trafikens krav.
Till typ c hänförliga vägar och gator har visserligen en sådan trafikteknisk
utformning, att belysning kan vara motiverad av andra skäl än biltrafikens
krav. Genom att samhällsbebyggelsen inte direkt replierar på trafikleden
kommer emellertid sådana skäl som trevnadsskäl här inte att göra sig så starkt
gällande som i fråga om vägar och gator med direkt tillträde från angränsande
fastigheter. Ett avsevärt antal av dessa trafikleder kan alltså i nu
ifrågavarande hänseende jämställas med leder av typ b. Med hänsyn härtill och
för att undvika gränsdragningsproblem föreligger skäl att använda enhetliga
principer beträffande vägbelysning på trafikleder av typ b och typ c. För ett
statligt kostnadsengagemang genom statsbidrag, som i någon mån borde vara tänkbart
redan under det närmaste decenniet, synes
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 49
böra
uppställas det villkoret förutom att tillträde från angränsande fastigheter
inte får förekomma att trafikleden fyller en regional funktion.
d)
Vägar och gator med direkt tillträde från angränsande fastigheter.
Dessa
vägar och gator är inte primärt utformade för biltrafik. Där förekommande
belysningsanordningar har av ålder ansetts motiverade av andra skäl än
biltrafikens krav och de har bekostats av vederbörande kommun. Någon ändring
på denna punkt förefaller inte vara påkallad.
De
sakkunniga framhåller att lokala förhållanden kan motivera undantag från nu
nämnda principer. Om exempelvis några till omfattningen mycket begränsade
bebyggelsegrupper med fastighetsutfarter skulle finnas vid en trafikled, som på
en förhållandevis lång sträcka avses bli försedd med en av statliga medel
bekostad vägbelysning, bör också sträckan genom bebyggelsen kunna få ingå i det
statliga åtagandet. Å andra sidan kan det tänkas att en till typ d hänförlig
trafikled på en kortare sträcka uppfyller kravet på utfartsfrihet. Detta
förhållande bör emellertid inte föranleda att kostnaderna för belysning övertas
av kronan.
Enligt
de sakkunniga förekommer det i icke ringa utsträckning att kommun med egna
medel anordnat belysning på väg eller gata av typ ac. Det bör vara tänkbart
att kostnaderna för sådan belysning i viss utsträckning överförs på kronan
genom reglerna om statsbidrag. För ett sådant överförande bör sättas som
villkor att belysningsanläggningen uppfyller de kvalitetskrav som i övrigt
gäller för vägbelysning. Dessutom bör krävas att det är fråga om förhållandevis
betydande sträckor med enhetlig belysning.
De
lagstiftningsåtgärder som behövs för att genomföra den föreslagna ordningen
består enligt de sakkunniga i en ändring av bestämmelserna om väganordningar
och av bestämmelserna i 1960 års statsbidragsförordning. I väglagen bör sålunda
föras in en bestämmelse av innebörd att anordning för vägbelysning skall kunna
räknas till väg. Såsom förutsättning för detta bör gälla att anordningen
befunnits nödvändig för trafiken på vägen och följaktligen tagits upp i
arbetsplan. Arbetsplanen kan omfatta antingen vägen i dess helhet inkl.
vägbelysning eller enbart vägbelysningen. Till avvägningsfrågan i vilken
utsträckning vägbelysning bör komma till stånd tar vägverkets
centralförvaltning ställning i samband med sin prövning av arbetsplanen. Vidare
bör enligt de sakkunniga väglagen ändras så, att till drivande av väg skall
räknas drift av anordning för vägbelysning som upptagits i den för vägen
fastställda arbetsplanen.
Nu
föreslagna författningsändringar ger kronan möjlighet att anordna och
vidmakthålla vägbelysning på allmänna vägar på landet samt på vägar inom städer
och stadsliknande samhällen där kronan är väghållare. Genom ändringarna blir
det också möjligt att förvärva vägrätt till mark som behövs för
belysningsanordning men som eljest inte skulle ingå i vägområdet.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Med
hänsyn till att kommunerna i vissa fall själva bör bära kostnaderna för
belysning på trafikleder till vilkas byggande och underhåll statsbidrag annars
utgår anser de sakkunniga att den centrala vägmyndigheten bör få befogenhet att
avgöra i vilka fall och i vilken utsträckning statliga medel skall satsas på
kommunala anläggningar. I 1960 års statsbidragsförordning bör därför tas in en
bestämmelse enligt vilken i kostnaden för väg får inräknas kostnad för
inrättande av vägbelysning i den mån sådan anordning redovisats i den för
vägen fastställda arbetsplanen. Beträffande gata bör anges att sådan kostnad
får inräknas i särskilda fall efter prövning av vägverkets centralförvaltning.
Vidare bör i förordningen föras in ett tillägg av innebörd, att i bidragsgill
kostnad för drivande av allmän väg och av gata som är nödvändig för den
allmänna samfärdseln får efter särskild prövning av centralförvaltningen
inräknas kostnad för vidmakthållande och drift av belysningsanordning.
För statsbidrag till
vägbelysning bör enligt de sakkunniga gälla samma begränsningar som för bidrag
till annan väghållning, nämligen att bidrag till byggande av anläggning endast
utgår i mån av tillgång på därtill anslagna medel och enligt fastställd
fördelningsplan samt att bidrag till drift av anläggning beräknas på skäliga
kostnader för driften.
De sakkunniga stryker
under att en förutsättning för statsbidrag till kostnaderna för vägbelysning
enligt den nu skisserade ordningen är att anläggningen tagits upp i
arbetsplan. När det gäller allmänna vägar fastställs arbetsplanen av
vägverkets centralföi"valtning och när det gäller för den allmänna
samfärdseln nödvändiga gator godkänns sådan plan av centralförvaltningen. I
samband med att arbetsplan prövas tas ställning bl. a. till frågan, huruvida de
enskilda lederna har en sådan utformning och en sådan funktion från regional
synpunkt att de kan anses statsbidragsberättigade. Vidare prövas i vad mån
statliga medel skall satsas på vägbelysning på ifrågavarande trafikled. Den
fastställda eller godkända arbetsplanen kan omfatta vägen eller gatan med
vägbelysning eller enbart vägbelysningen. Centralförvaltningen kan vid sin
avvägning komma fram till att statliga medel bör satsas på inrättande av ny
eller upprustning av befintlig kommunal vägbelysning på viss trafikled men inte
på den löpande driften av anläggningen. Arbetsplanen skall i så fall kunna
begränsas till att avse endast anordnande av vägbelysning.
De
sakkunniga diskuterar vilka åtgärder som behövs för att säkerställa önskvärd
standard på vägbelysning. Enligt de sakkunniga kan tillräckliga garantier för
detta åstadkommas, om i vägstadgan föreskrivs att anordning för vägbelysning
som är upptagen i arbetsplan skall uppfylla de krav, som i särskild ordning
fastställts för sådana anordningar, och om uppgiften att meddela nödvändiga
anvisningar om utformningen av vägbelysnings-anordning anförtros åt statens
vägverks centralförvaltning. Genom en sådan ordning får centralförvaltningen
möjlighet att tillse att den eftersträ-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 51
vade
kvaliteten finns på belysningsanordningar som inrättas av väghållare. Det blir
också möjligt att se till att samma kvalitetskrav uppfylls av den gatubelysning
för vilken statsbidrag undantagsvis skall kunna utgå.
Problemen
med störande ljuskällor kräver uppmärksamhet enligt de sakkunnigas mening. I
fråga om fasta belysningsanläggningar bör åtgärder kunna vidtas mot sådana
ljuskällor som kan försämra effekten av den vägbelysning som viss vägsträcka
försetts med. Från säkerhetssynpunkt är det emellertid lika viktigt att hindra
att ljuskällor stör trafiken på vägar som saknar vägbelysning. Med hänsyn
härtill och då reglerna kan göras enklare, om de inte begränsas till att skydda
vägsträckor som utrustats med vägbelysning, förordar de sakkunniga
bestämmelser som är gemensamma för vägar med och vägar utan egen belysning.
De sakkunniga bedömer det
som önskvärt att möjligheter tillskapas att ingripa både mot fasta
belysningsanordningar och andra fasta ljuskällor som nyinrättas längs de
allmänna vägarna och mot befintliga ljuskällor av detta slag. I fråga om nya
ljuskällor bör eftersträvas en lösning som ger tillräckliga kontrollmöjligheter
men som samtidigt på ett smidigt sätt medger inrättandet av ljuskällor som är
ofarliga från trafiksäkerhetssynpunkt. De sakkunniga föreslår att ett
generellt tillståndstvång för alla andra än väghållaren införs och att den
centrala vägmyndigheten bemyndigas att efter utredning om vilka ljuskällor som
med visshet är utan menlig inverkan på trafiksäkerheten meddela allmänt
tillstånd beträffande sådana ljuskällor. Prövningen av ansökan om tillstånd
för ljuskälla, som inte omfattas av allmänt tillstånd, bör enligt de sakkunniga
anförtros åt länsstyrelsen i länet. Avgörande för denna prövning bör vara trafiksäkerhetssynpunkter,
dvs. önskemålet att tillkomsten av trafikstörande ljuskällor utomhus hindras.
Tillståndsprövningen bör däremot inte begagnas för att framtvinga privat
vägbelysning av den höga standard som krävs enligt de förut nämnda normerna för
sådan vägbelysning som väghållare svarar för. Tillståndstvång bör enligt de
sakkunniga gälla i fråga om vägområdet samt inom ett avstånd av 12 meter från
vägområdet. Också ljuskällor på längre avstånd från vägen kan, framhåller de
sakkunniga, tänkas bli störande för trafiken, nämligen om de är av osedvanlig
ljusstyrka. En trafikstörande effekt kan vidare uppkomma genom ljuskällor
inomhus, belägna såväl inom som utom 12-metersområdet. De sakkunniga föreslår
därför ett visst tillståndstvång också i fråga om sådana fasta ljuskällor.
Sålunda skall annan än väghållaren inte någonstans utan tillstånd av
länsstyrelsen få inrätta fast strålkastare eller annan fast ljuskälla av sådan
art att den kan avsevärt påverka synkomforten för trafikanterna på vägen.
När
det gäller redan existerande ljuskällor bör enligt de sakkunniga öppnas
möjlighet att förbjuda vidare användning eller att föreskriva ändring av ljusanordningen
så att den blir godtagbar. De sakkunniga anser dock att man av hänsyn till
bestående förhållanden här måste gå försiktigt fram. Förbud eller
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ålägganden
att ändra bör användas endast i de fall där starka skäl talar för ingripandet.
De sakkunniga föreslår en regel enligt vilken länsstyrelsen kan förbjuda vidare
användning av fast belysning eller annan fast ljuskälla som före den nya
lagstiftningens ikraftträdande inrättats av annan än väghållaren inom
vägområde eller i dess närhet. Som förutsättning för sådant förbud bör enligt
de sakkunniga gälla att förbudet är av väsentlig betydelse för trafiksäkerheten.
I stället för att meddela förbud bör länsstyrelsen kunna förordna att
ljuskällan får begagnas bara sedan den ändrats på sätt länsstyrelsen
föreskrivit. Förbud eller föreskrift om ändring anser de sakkunniga rimligen
böra berättiga anordningens ägare till viss ersättning. En lämplig avvägning
är enhgt de sakkunniga att ersättningen i förbudsfallet får avse värdet av den
förbjudna anläggningen, i den mån den blir onyttig för ägaren, men däremot inte
utebliven möjlighet att i fortsättningen begagna anläggningen på samma sätt
som tidigare. Ersättning efter samma beräkningsgrunder bör enligt de
sakkunniga också utgå, om länsstyrelsen föreskriver ändring men anordningens
ägare finner sig av ekonomiska eller andra skäl inte kunna genomföra ändringen.
I de fall där föreskriven ändring genomförs anser de salikunniga kostnaden för
ändringsåtgärden böra ersättas. Ersättning i anledning av förbud eller
föreskrift enligt dessa regler bör enligt de salikun-niga betraktas som
väghållningskostnad och således bäras av väghållaren. Tvist om sådan ersättning
bör handläggas i samma ordning som tvist om ersättning för upplåtelse av
vägrätt.
Vid
sidan av nu diskuterade möjligheter till ingripanden mot redan existerande,
mindre lämplig ljusanordning kan det, menar de sakkunniga, ibland vara av värde
att kunna tillgripa en smidigare åtgärd för att få ljusanordningens ägare att
med bidrag av allmänna medel frivilligt ändra anordningen i överensstämmelse
med vad som anses önskvärt. En sådan möjlighet skulle enligt de sakkunniga
kunna vara värdefull exempelvis i de fall där man, såsom har skett i mindre
samhällen i Norrland, genom kommunalt eller annat lokalt initiativ anordnat
belysning på allmän väg genom samhället. Blir den allmänna vägen intill sådant
samhälle enhgt de nya reglerna utrustad med vägbelysning, kan det från
trafilsälverhetssynpunkt vara av värde att belysningsanordningarna genom
samhället rustas upp till sådan standard att enhetlighet uppnås. Också i andra
fall, t. ex. där man genom lokalt initiativ håller belysning vid trafikplats
på allmän väg, kan det vara av värde för det allmänna att kunna erbjuda bidrag
för förbättring av belysningsanordningen. Det är i sådana fall inte alltid
möjligt att åberopa trafiksäkerhetsskäl för tillgripande av förbud eller
föreskrift enligt de njss föreslagna reglerna. Som enda alternativ skulle då
bara återstå att väghållaren övertar belysningsanläggningen och själv svarar
för upprustning och drift. Enligt de sakkunniga bör man kunna räkna med att
kommuner och andra lokala intressenter, som f. n. frivilligt svarar för
belysningsanordningar, i icke
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 53
ringa
utsträckning är villiga att rusta upp sina anordningar, om statsbidrag utgår
för ändamålet. De sakkunniga förordar därför att det i en ny förordning om
statsbidrag till upprustning av belysning i särskilda fall föreskrivs att den
centrala vägmyndigheten kan bevilja bidrag (särskilt upprustningsbidrag) med
högst 85 % av kostnaden för förbättring av belysningsanordning så att den
överensstämmer med de för vägbelysning fastställda normerna och att bidrag kan
utgå i sådana fall, där annan än väghållaren anordnat belysning inom samhälle
på viss del av allmän väg. Regelns tillämplighet bör enligt de sakkunniga
begränsas till de mest angelägna fallen. I författningstexten bör detta
utmärkas så, att en förutsättning för beviljande av bidrag är att
centralmyndigheten finner synnerliga skäl föreligga. Med mottagandet av
särskilt upprustningsbidrag bör följa viss förpliktelse att i fortsättningen
driva belysningsanordningen på tillfredsställande sätt. De sakkunniga föreslår
att till de nya bestämmelserna fogas en föreski'ift om detta samt om rätt för
vägverket att återkräva utbetalat bidrag, om skyldigheten inte fullgörs. På
belopp som skall återbetalas bör utgå ränta med 5 % från den dag då beloppet
uppbars.
Beträffande
frågan om lämplig organisation för anläggning och drift av vägbelysning
konstaterar de sakkunniga att vägbelysning till övervägande del kommer att
anordnas på starkt trafikerade leder inom eller i direkt anslutning till
samhällen med befintligt gatubelysningsnät. Med hänsyn härtill är det enligt de
sakkunniga lämpligt att nytillkommande vägbelysning så långt som möjligt
samordnas med befintlig belysning i fråga om både anläggning och drift samt
oavsett om samhället är väghållare eller inte. Detta skulle innebära att
kommuner till övervägande del kommer att svara för hithörande frågor antingen i
egenskap av väghållare eller som entreprenör åt kronan. När det gäller
belysningsanläggningar på landsbygden utan direkt anslutning till befintligt
gatubelysningsnät måste organisationsfrågan lösas på annat sätt, framhåller de
sakkunniga. I detta fall kan en mera aktiv insats behövas från kronans sida. I
inledningsskedet kan det dock vara lämpligt att också här anlita entreprenörer.
Vid en fortsatt utbyggnad kan behov av en särskild organisation vid
vägförvaltningarna tänkas uppkomma. Någon anledning att fixera en särskild
organisationsform finns emellertid inte enligt de sakkunnigas mening.
5.4
Remissyttranden
Inte
i något remissyttrande ifrågasätts behovet av stationär vägbelysning. Statens
vattenfallsverk uttalar att den föreslagna restriktiviteten och det förhållandet
att väghållare inte skall åläggas skyldighet att anordna vägbelysning medför
risk för att en önskvärd allmän förbättring inskränks till
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
de
största trafiklederna. Verket menar att en undersökning av vad mörker-olyckorna
innebär av förluster i olika hänseenden bör utföras för att en jämförelse med
kostnaderna för vägbelysning skall bli möjlig.
Principerna för i vilka
fall statliga medel skall satsas på vägbelysning diskuteras i några yttranden.
NTF anser att prioriteringsfrågan när det gäller vägbelysning bör avgöras med
olycksstatistiken som utgångspunkt. Effektiv belysning är enligt föreningens
mening önskvärd särskilt vid övergångsställen. Länsstyrelsen i Södermanlands
län framhåller, liksom Svenska föreningen för ljuskultur, behovet av
vägbelysning främst på hårt trafikerade vägsträckor. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län pekar i detta sammanhang på större vägskäl där väderleksförhållandena är
besvärande på grund av ofta förekommande dimma o. d. Länsförbundet av RLF i
Uppsala län föreslår att den i betänkandet gjorda uppräkningen av typfall
kompletteras så, att den omfattar alla ställen med presumtiva trafikrisker.
Enligt postverket är det angeläget att belysning finns vid busshållplatser dit
post förs från postanstalt för vidare befordran med buss, särskilt med hänsyn
till värdeförsändelser. Svenska elverksföreningen anser att de sakkunnigas
resonemang om vägbelysning på motorvägar bör gälla också belysning på
motortrafikleder.
Länsstyrelsen i
Södermanlands län anser i hkhet med de sakkunniga att man med hänsyn till de
höga kostnaderna och de i förhållande till behovet alltför små väganslagen
måste vara restriktiv i fråga om anordnande av vägbelysning. Länsstyrelsen i
Kristianstads län betonar behovet av anslagsökningar. Bl. a. från kommunalt
håll framhålls att ökat engagemang från statens sida är nödvändigt, om
tillfredsställande vägbelysning skall kunna åstadkommas utan alltför stor
ekonomisk belastning för kommunerna. Länsvägnämnden i Jönköpings län befarar
att vägbelysningen kommer att bli så kostnadskrävande, att tillgången på medel
för länsvägar kommer att minska.
De
sakkunnigas överväganden och förslag angående vägbelysningens standard och
statens vägverks uppgifter på detta område har föranlett vissa synpunkter.
Statens trafiksäkerhetsverk förutsätter samråd mellan vägverket och
trafiksäkerhetsverket när det gäller anvisningar i belysningsfrågor. Också
vattenfallsverket finner det önskvärt att trafiksäkerhetsverket får visst
medinflytande. Enligt vattenfallsverket bör elteknisk expertis knytas till
vägverket, förslagsvis i form av ett rådgivande organ. Lämpligheten av ett
rådgivande organ för vägbelysningsfrågor framhålls även av Svenska
elverksföreningen, Svenska föreningen för ljuskultur och Föreningen för
elektricitetens rationella användning.
Statens
trafiksäkerhetsråd ägnar vägbelysningsfrågan stor uppmärksamhet. Rådet anser
att vägbelysning i värj e särskilt fall bör utformas av vägbe-lysningsexpertis
eller åtminstone granskas av sådan expertis. Rådet anser att en genomgående
brist i de sakkunnigas behandling av vägbelysningsfrågorna
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 55
är
att tyngdpunliten alltför mycket lagts på tekniska problem. Utgångspunlc-ten
måste enligt rådet vara människans prestationer och reaktioner, varför
forskningen på detta område måste beaktas. Slutligen menar rådet att det i
framtiden blir nödvändigt att satsa resurser även på förbättring av den mobila
belysningen, då alla större vägar inte kan väntas få vägbelysning.
Motororganisationernas
samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Svenska
vägföreningen betonar vikten av skyndsamma insatser för att lösa frågor om
belysningsnivå, stolpplacering och upphäng-ningsanordningar. Några fackorgan påpekar
att master i vägens mittremsa är vanliga utomlands.
De
i betänkandet föreslagna åtgärderna mot störande ljuskällor är angelägna
enligt trafiksäkerhetsverket. Svea hovrätt ifrågasätter, om man inte med en
mindre sträng och detaljerad reglering kan nå i huvudsak samma mål. Det bör
enligt hovrätten vara tillräckligt att föreskriva tillstånd, om ljuskällan
inverkar eller kan antas inverka störande på trafiksäkerheten. Hovrätten
ansluter sig till förslaget att vägverket skall låta utreda och bekantgöra vilka
arter av ljuskällor som kan bedömas vara utan olägenhet från
trafiksäkerhetssynpunkt. Trafiksäkerhetsrådet ifrågasätter 12-meters-regelns
funktion, då avgörande inte är ljuskällans avstånd från vägen utan dess
intensitet och storlek. Ett allmänt förbud mot inrättande av störande
ljuskällor kombinerat med möjlighet att meddela begagnandeförbud eller
ändringsföreläggande är enhgt rådets mening sannolikt tillräckligt. Rådet
framhåller vidare möjligheterna till typgodkännande och förhandsgranskning.
Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län bör ett förbud mot störande ljuskällor
avse inte bara ljuskällor som i avsevärd utsträckning kan påverka
ljusförhållandena för trafiken på väg utan också ljuskällor som kan påverka
dessa på menligt sätt. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att de föreslagna
reglerna bör anpassas till bestämmelserna i BS om ljusanordningar.
6.
Arbetsplan 6.1 Gällande bestämmelser
Byggandet
av ny väg föregås i princip av de tre momenten förberedande utredning,
företagets upptagande i flerårsplan samt upprättande och fastställande av
arbetsplan för företaget. Samma ordning gäller också i fråga om omläggning
eller förbättring av väg.
Om
den förberedande utredningen finns föreskrifter i 37 §§ VSt. Syftet med sådan
utredning är att klarlägga vägens betydelse och angelägenhetsgrad. I fråga om
förbättringsarbeten av mindre omfattning eller brådskande
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
art
kan förfarandet med förberedande utredning förenklas (7 § andra stycket VSt).
Reglerna om flerårsplaner
är upptagna i 814 §§ VSt. Sådana planer upprättas länsvis i mån av behov för
byggande av riksvägar, för byggande av länsvägar och för byggande av
ödebygdsvägar. För hela landet upprättas en flerårsplan för byggande av
storbroar. Planerna omfattar tidsperioder om fem år och skall förnyas vart
tredje år. De har ett dubbelt syfte. Dels skall de möjliggöra en sådan
fördelning av vägbyggnadsanslagen att vägbehoven i olika landsdelar tillgodoses
likformigt och rättvist, dels skall de säkerställa att landets vägnät utformas
rationellt och att byggnadsarbetena bedrivs på ett jämnt och ekonomiskt sätt.
Flerårsplan beträffande storbroar upprättas av vägverkets centralförvaltning
och fastställs av Kungl. Maj :t. Övriga flerårsplaner upprättas av vederbörande
länsstyrelse och fastställs av centralförvaltningen. Om jämkningar anses
påkallade hänskjuts frågan om fastställelse till Kungl. Maj :t. Genom att
visst vägföretag upptagits i flerårsplan är i princip avgjort både att och när
det skall utföras. Ändring i flerårsplan kan dock bli nödvändig, exempelvis på
grund av minskning i medelstilldelningen. Möjlighet finns också att i
undantagsfall besluta att ett byggnadsarbete skall utföras trots att det inte
upptagits i flerårsplan (12 14 §§ VSt). För städer och stadsliknande samhällen
som är väghållare gäller en annan ordning. Byggande av allmänna vägar, som
hålls av sådana samhällen, omfattas inte av flerårsplanerna. Beträffande
sådana företag sker i stället en planering av statsbidragstilldelningen genom
en särskild fördelningsplan enligt reglerna i 3537 §§ VSt och i 1960 års
statsbidragsförordning.
Arbetsplanen reglerar
detaljutformningen av vägföretaget. Reglerna om arbetsplan (1417 §§ AVL, 1528
§§ VSt) har tiU syfte att möjhggöra central kontroll och styrning när det
gäller vägarnas tekniska utförande och att tiygga enskild rätt. Arbetsplan
skall alltid upprättas innan väg byggs. Själva projekteringsarbetet utförs av
vägförvaltningen i länet eller av vägverkets centralförvaltning (16 § VSt). I
1720 §§ VSt ges regler som skall säkerställa att erforderligt samråd sker med
statliga och kommunala myndigheter och att andra intressenter, inte minst
enskilda fastighetsägare, får tillfälle att framföra sina synpunkter.
Länsstyrelsen har hand om utställelse av arbetsplan och kan föranstalta om
upprättande av alternativa förslag till arbetsplan. Länsstyrelsen skall också
avge eget utlåtande då arbetsplan överlämnas till vägverkets centralförvaltning
för prövning (1922 §§ VSt). Det centrala avgörandet ligger hos
centralförvaltningen, som skall granska planer som gäller arbeten av större
vikt innan planerna överlämnas till länsstyrelsen för utställelse (19 § VSt)
och som efter länsstyrelsens handläggning skall ta ställning till frågan om
arbetsplanen skall fastställas oförändrad eller om den skall ändras. Har
centralförvaltningen annan uppfattning än länsstyrelsen, hänskjuts frågan om
fastställelse till
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 57
Kungl.
Maj:t (14 och 15 §§ AVL, 23 och 24 §§ VSt). Behovet av central kontroll och av
rättssäkerhetsskydd för den enskilde tillgodoses genom föreskriften att
arbetsplan skall göras så noggrann, att den i sin helhet kan följas utan annat
än oväsentliga jämkningar (15 § VSt) och genom i'egeln att tvångsförvärv av vägrätt
bara kan ske med stöd av fastställd arbetsplan (18 § första stycket AVL).
I vissa fall medger
gällande regler en förenkling av förfarandet vid tillkomsten av arbetsplan. I
fråga om beläggningsarbete eller mindre omläggnings- eller förbättringsarbete
kan inhämtandet av yttranden inskränkas med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall. Ägare av fastighet, av vilken mark tas i anspråk för
företaget, skall dock alltid få tillfälle att yttra sig (15 § AVL, 26 § första
stycket VSt). Arbetsplan behöver inte utställas alls och inte heller
fastställas, när det är fråga om förbättringsarbete, vare sig det är av större
eller mindre omfattning, eller om mindre omläggningsarbete och ägaren av mark,
som tas i anspråk, genom skriftlig handling har upplåtit vägrätt till marken
och det framgår klart av omständigheterna att företaget inte kan vara till
förfång för någon (15 § AVL, 26 § andra stycket VSt). Även om proceduren i
dessa fall kan förenklas, t. o. m. så att varken vägverkets centralförvaltning
eller länsstyrelsen behöver ta del i behandlingen av arbetsplanen och
markägaren blir den ende som tillfrågas, måste det dock alltid upprättas en
arbetsplan, detta bl. a. från kontrollsynpunkt och för att vägområdets
omfattning skall kunna fastställas. Ju mindre omfattning byggnadsarbetena har,
desto enklare utformning kan arbetsplanen få. Den förutsätts dock alltid,
fastän någon uttrycklig föreskrift om detta inte getts, innehålla en
kostnadsberäkning.
Den
nu beskrivna förenklade ordningen lär, enligt vad de sakkunniga uppger, stundom
tillämpas av vägförvaltningar också vid vägbyggnadsföretag som egentligen inte
kan betecknas som mindre omläggningsarbeten, nämligen i sådana fall där medel
till företaget ställs till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen och där
samtidigt markägarens samtycke kan förvärvas. Även i sådana fall torde enligt
de sakkunniga upprättas något slag av arbetsplan, som dock inte görs till
föremål för fastställelse.
Reglerna
om arbetsplan gäller i stort sett också i fråga om allmän väg, som byggs av
stad eller stadsliknande samhälle i egenskap av väghållare. Vissa avvikelser
förekommer emellertid. Arbetsplanen upprättas inte av vägför-valtning eller
centralförvaltningen utan genom stadens eller samhällets försorg (38 § första
stycket och 40 § VSt). Vidare kan förfarandet i \issa fall förenklas utöver vad som är medgivet enligt 26
§ första stycket VSt. Om vägen kommer att ingå i trafikled eller annan allmän
plats enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, får nämligen
enligt 38 § andra stycket VSt arbetsplanen fastställas utan att utställelse
skett. Ä andra sidan är regeln i 26 § andra stycket VSt inte tillämplig (38 §
andra stycket VSt).
När
det gäller förändring av enskild väg till allmän blir förfarandet i stort
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
sett
detsamma som för byggande av allmän väg, om vägen inte utan betydande
omläggnings- eller förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik och
kostnaderna för dessa arbeten skall bestridas med allmänna vägmedel (29 § VSt).
Är vägen redan i tillfredsställande skick eller kommer den av de enskilda
intressenterna att sättas i stånd före beslutets ikraftträdande, handläggs
ärendet i något enklare ordning enligt reglerna i 28 och 3033 §§ VSt. Genom
länsstyrelsens försorg görs en utredning, som bl. a. ersätter arbetsplanen.
Vägnämnd, lokala organ och andra intressenter får därvid tillfälle att yttra
sig. Länsstyrelsen översänder handlingarna med eget yttrande till vägverkets
centralförvaltning. Denna fattar beslut i ärendet men skall i de fall, där man
är av annan mening än länsstyrelsen, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t.
6.2
De sakkunniga
6.2.1
Allmänna synpunkter
Motiven
för nuvarande ordning att låta arbetsplan och i princip en fastställd sådan
inta en central plats vid tillkomsten av allmän väg, nämligen behovet av
central kontroll och styrning samt den enskildes rättssäkerhet, har enligt de
sakkunnigas mening väl så stor styrka i dagens läge som när ordningen infördes.
Vägbyggnadsverksamhetens utveckling och inte minst tillkomsten av motorvägar
och andra stora välutrustade vägar medför enligt de sakkunniga bl. a. ett ökat
behov av klarhet om vad vägarna omfattar. De sakkunniga framhåller vidare att
vissa av deras förslag till nyheter i övrigt ytterligare accentuerar betydelsen
av att olika frågor blir klarlagda genom arbetsplan. En viktig fråga rör vilka
anordningar som skall ingå i väg. Här föreslår de sakkunniga att väg bör kunna
utrustas med åtskilliga anordningar av delvis nytt och i vissa fall också
relativt kostnadskrävande slag, t. ex. vägbelysning. Samtidigt föreslår de
sakkunniga att sådan anordning skall få ingå i väg endast om anordningens
utförande beslutats i den ordning som gäller för byggande av väg. En liknande
lösning föreslås också beträffande frågan om vägs omfattning i sidled. Enligt
de sakkunnigas förslag skall till väg i allmänhet kunna räknas mark till en
bredd av högst 2 meter utanför vägbana eller annan väganordning samt till väg
inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan mark till
en bredd av högst 10 meter. I båda fallen föreslår de sakkunniga den ordningen
att sådana markremsor skall ingå i vägen endast om de redovisats i arbetsplanen
för vägen. Slutligen nämner de sakkunniga ett förslag om nya regler angående
vägrättsbefogenheternas omfattning. Såsom närmare redovisas i det följande
(7.2.1) föreslås i denna del att vägrätt, i den mån särskild inskränkning inte
gjorts i arbetsplanen, skall medföra rätt för väghållaren att, sedan marken
tagits i anspråk, nyttja marken för vägändamål samt i
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 59
övrigt
i ägarens ställe bestämma över markens användning och tillgodogöra sig de
alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken. Denna regel, som ger
möjlighet till en differentiering av vägrättsbefogenheternas omfattning,
förutsätter att i arbetsplanen tillräckligt klart redovisas inte bara vilka
områden vågrätten omfattar utan också om och i vad män befogenheterna skall
vara begränsade.
Om
nu nämnda förslag genomförs, kan det enligt de sakkunniga finnas anledning att
skärpa kraven på redovisning också i de fall då vägrätt förvärvas genom
frivillig upplåtelse och då allmän väg tillskapas genom beslut om förändring av
enskild väg till allmän. De sakkunniga finner det dock vara uppenbart att man
bör välja regler som tillåter enklast möjliga förfarande.
6.2.2
Fastställd arbetsplan
Enligt
de sakkunniga bör arbetsplan i normalfallet liksom hittills bli föremål för
fastställelse. På detta sätt kan planen prövas centralt av statens vägverk,
något som är nödvändigt från kontroll- och styrningssynpunkt och med tanke på
den enskildes rättsskydd i samband med tvångsupplåtelse av vägrätt.
De
sakkunniga behandlar i detta sammanhang frågan om vilka krav som bör ställas på
arbetsplanen i fråga om noggrannhet. Den omständigheten att fastställd
arbetsplan ger väghållaren möjlighet att tvångsvis förvärva rätt till
vägområdet motiverar enligt de sakkunniga en restriktiv reglering. Ä andra
sidan är det tydligt att väghållaren inte bör vara helt utan möjlighet att gå
utanför vad arbetsplanen anger.
De
sakkunniga redovisar i betänkandet uppgifter som inhämtats från dåvarande väg-
och vattenbyggnadsstyrelsens vägbyrå. Av dessa uppgifter framgår att det under
byggnadsarbetets utförande mycket ofta visar sig nödvändigt att göra mindre
avvikelser från vad som angetts i arbetsplanen, trots att man vid utarbetandet
av arbetsplanen ägnat stor omsorg åt en noggrann redovisning. Anledningen till
detta kan vara svårigheterna att vid utarbetandet av arbetsplanen göra
terrängmätningar som ger exakta marknivåer Ojämnheter i terrängen leder lätt
till att en liten förflyttning av mätpunkten ger en påtaglig ändring i
nivåsiffran. Vidare måste man lägga mätpunkterna på vissa avstånd från
varandra. De blir då inte helt representativa för nivåerna på mellanliggande
områden. Slutligen måste av praktiska skäl vissa mätningar utföras på hösten
och andra på våren. Mätningar, utförda i tjäle, ger andra resultat än sådana som
utförs utan tjäle. Omständigheter av nu nämnt slag framtvingar inte sällan att
man vid byggandet av vägen exempelvis måste ge slänt eller bank andra
proportioner än de planerade. Andra omständigheter kan leda till liknande
avvikelser. Det fasta berget kan t. ex. visa sig ligga på lägre nivå än vad som
framgått av borrningarna vid de provpunkter som undersökts då arbetsplanen
utarbetades. Jordarten i en pro-
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
jekterad
slänt kan visa sig vara sådan att lutningen måste göras flackare än beräknat,
om man skall vara säker på att massorna skall ligga kvar. Vidare medger arbetet
med de maskiner som används för schaktningar inte så stor exakthet att
slänterna alltid får den lutning som avses. Slutligen kan man ibland särskilt
vid arbete i lera få sättningar som framtvingar slänter av annat slag än man
planerat.
De
redovisade svårigheterna att få arbetsplanen att helt överensstämma med de
behov som kommer till synes under vägbyggnadsarbetet medför enligt de sakkunniga
att en hundraprocentig bundenhet \id arbetsplanens detaljer skulle kunna leda
till både opraktiska och obilliga resultat. Väghållaren skulle i så fall inte
ha rätt att tvångsvis förvärva ens det obetydligaste område utanför vad
arbetsplanen redovisar. Om väghållaren under arbetets gång inte omgående kan
åstadkomma en frivillig överenskommelse med markägaren, skulle det bh
nödvändigt att stoppa arbetet på vägen i avvaktan på att en ny arbetsplan blir
fastställd. En regel med en så restriktiv innebörd skulle enligt de sakkunniga
kunna utnyttjas av markägare till att framtvinga orimligt hög ersättning för
mark som är obetydlig både till storlek och värde.
Enligt
de sakkunnigas bedömning erbjuder den nu gällande formuleringen av kravet på
noggrannhet en lämplig avvägning av de mot varandra stående intressena. Utan
att det uttryckligen angetts i författningstexten kan enligt de sakkunniga
regeln sägas ha den innebörden att tvångsförvärv av vägrätt kan förekomma inom
det angivna måttet oväsentlig jämkning i fråga om mark utanför vad
arbetsplanen anger. En avvägning av omständigheterna i det konkreta fallet får
bli avgörande för frågan, när och hur långt tvångsförvärv på detta sätt får
utsträckas. Omständigheterna kan här, anser de sakkunniga, motivera olika
grader av restriktivitet vid tillämpningen. Inom tätort torde tvångsförvärv med
stöd av regeln om oväsentlig jämkning mestadels kunna avse mark av endast
obetydlig omfattning. Liknande restriktivitet lär vara på sin plats där marken
av annan orsak är av särskilt stort värde. I andra sammanhang, t. ex. då det
gäller väg genom ödemark, torde däremot awägningen kunna leda till att markytor
av mera påtaglig storlek kan anses falla inom måttet oväsentlig jämkning.
6.2.3
Ej fastställd arbetsplan
De
sakkunniga tar här upp frågan i vilka fall man utan att eftersätta väsentliga
intressen kan tillåta att väg byggs utan att arbetsplanen görs till föremål
för fastställelse. Nuvarande bestämmelser i 15 § AVL och 26 § VSt ger enligt de
sakkunniga inte tillräckligt klart besked om i vilka fall en sådan förenkling
av förfarandet får tillgripas. De sakkunniga nämner att samma uppfattning
uttrjckts av dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och av ett antal
vägförvaltningar. Klarare linjer kan enligt de sakkunnigas mening åstadkommas,
om för ett förenklat förfarande inte, såsom nu är fallet, upp-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 61
ställs
det \ illkoret beträffande
arbetet att det skall vara fråga om förbättringsarbete eller mindre
omläggningsarbete utan bara det kravet att arbetsplanen skall avse förbättring
eller omläggning av befintlig väg. På detta sätt skulle man undgå svårigheten
att tolka begreppet mindre omläggningsarbete. Statens vägverks intresse att ha
avgörandet genom prövning av arbetsplan i fråga om arbeten av större
omfattning kan enligt de sakkunniga tillgodoses i tillräcklig grad genom att
verket utfärdar närmare anvisningar till vägförvaltningarna. Denna ordning
har, framhåller de sakkunniga, också den fördelen att den medger en begränsning
av de fall, i vilka fastställelse av arbetsplan får underlåtas, till företag
som inte drar högre kostnader än ett visst maximibelopp och att detta belopp på
ett smidigt sätt kan anpassas till ändrade förhållanden. Dessutom får
vägverket möjlighet att förbehålla sig prövningen av företag som avser
anordningar av visst slag.
Det andra nu gällande
villkoret för att förenklat förfarande skall få tillgripas, nämligen att
arbetet inte kan antas lända till förfång för ägare av fastighet som berörs av
företaget eller för nyttj anderätts- eller servitutshavare, anser de
sakkunniga böra inriktas på sitt väsentligaste syfte, nämligen att trygga den
enskildes rättssäkerhet. Detta bör enligt de sakkunniga ske genom en regel
enligt vilken arbetsplan, som endast avser förbättring eller omläggning av
väg, inte behöver utställas eller fastställas, om den planerade åtgärden inte
medför behov att ta i anspråk mark för vägen eller om samtliga markägare och
andra rättsinnehavare skriftligen medgett ianspråktagandet. De sakkunniga
påpekar i detta sammanhang att frivillig upplåtelse inte behöver innefatta
något avgörande av frågan om ersättningens storlek. Ingenting hindrar att den
sidan av upplåtelsen i avtalet hänskjuts till avgörande av domstol.
Nu
berörda undantag från Itravet på fastställelse av arbetsplan bör enligt de
sakkunnigas mening i fortsättningen till skillnad från vad som gäller nu
vara tillämpligt också på sådana arbetsplaner som upprättas av stad eller
stadsliknande samhälle som är väghållare.
Vad
beträffar den i det föregående nämnda, i vissa fall tillämpade ordningen att
underlåta fastställelseprövning, om kostnaderna för visst vägföretag bestrids
av medel som ställs till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen och om behövliga
medgivanden från markägarna förehgger, anser de sakkunniga att skälen för
principen att arbetsplan skall prövas av den centrala vägmyndigheten talar mot
ett generellt godtagande av denna ordning. Det bör dock vara möjligt för den
centrala vägmyndigheten att på vissa villkor medge att en sådan ordning
tillämpas.
6.2.4
Arbetsplan i två led
Den
förenkling i förfarandet med arbetsplaner som kan åstadkommas genom de i
föregående avsnitt berörda reglerna bör enligt de sakkunniga inte medföra någon
förenkling av arbetsplanens innehåll. Arbetsplanen bör alltså
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
även
i dessa fall i princip ge lika klara besked om vägföretagets omfattning och
innebörd. I vissa speciella situationer kan det emellertid, anför de sakkunniga,
finnas anledning att överväga, om inte ett något förenklat innehåll bör kunna
medges.
I anslutning till vad som
från viss vägförvaltning upplysts beträffande en stundom begagnad typ av
förenklad arbetsplan, s. k. utredningsplan, avsedd att i stora drag bli
vägledande för den följande detalj projekteringen, har de sakkunniga från
dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtat att man i vissa fall,
särskilt då det gällt att på kortast möjliga tid få fram planer för motorvägar
eller andra större vägar, tillämpat en ordning innebärande att man utarbetat
arbetsplaner i två led. Först har utarbetats en till sitt innehåll relativt
enkel plan som i stort utvisat sträckningen av vägen, de områden som skulle tas
i anspråk och i grova drag den avsedda kvaliteten på vägen. Trots att sådan
plan strängt taget inte helt uppfyllt villkoren för arbetsplan i 15 § VSt, har
man låtit den bli föremål för utställelse och fastställelse. Samtidigt som det
relativt tidsödande förfarandet med utställelse och fastställelse pågått, har
man fortsatt arbetet med det andra ledet som avsåg detalj projekteringen av
vägen. Detta andra led av arbetsplanen har man emellertid inte ansett behöva
bli föremål för proceduren fram till fastställelse. I stället har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningen i samförstånd låtit den
detaljerade delen av arbetsplanen gå till direkt verkställighet och bl. a.
lämnat ut den som entreprenadhandling. Detta förfarande med arbetsplan i två
led har i vissa fall varit av stor betydelse på grund av den tidsbesparing det
kunnat erbjuda. Det lider emellertid av två svagheter. Dels kan det sägas vara
tveksamt, om det enda led som gjorts till föremål för fastställelse verkligen
varit av den kvalificerade art som regeln i 15 § VSt föreskriver. Dels kan man
ställas inför svårigheter om det först av det senare ledet framgår att viss
mark behöver tvångsris tas i anspråk för vägen.
En
utväg att, när så är rimligt, möjliggöra förenklingar i arbetsplans innehåll,
ligger enligt de sakkunniga i en lämplig vidareutveckling av den beskrivna
ordningen med arbetsplan i två led. Det första ledet bör auktoriseras genom
uttryckliga föreskrifter i vägstadgan. Det bör då föreskrivas att, när det är
påkallat av särskilda skäl, en förberedande, förenklad arbetsplan får upprättas
och fastställas, innan arbetsplan utarbetas med den noggrannhet som vägstadgan
kräver. Särskilda skäl får exempelvis anses föreligga, om det är av väsentlig
betydelse att arbetet med viss väg kan påbörjas så snart som möjligt eller om
det är av stor vikt för annat planläggningsarbete såsom arbete med
generalplan eller stadsplan att det genom faststäl-lelsebeslut blir klarlagt
hur vägen kommer att dras. Det bör emellertid också, framhåller de sakkunniga,
uppställas vissa minimikrav på innehållet i förenklad arbetsplan. Man bör kräva
sådana huvudelement som att planen redovisar vägens sträckning i både höjdled
och sidled, i huvudsak de områden som skall tas i anspråk samt den huvudsakliga
omfattningen av de an-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 63
ordningar
som planeras. Till kraven bör enligt de sakkunniga därutöver räknas dock utan
att det behöver nämnas särskilt i författningstexten sådant grundläggande
material som markägareförteckning och kostnadsberäkning.
För
att säkerställa att arbetsplanens första led alltid följs av ett andra,
kompletterande led föreslår de sakkunniga att till regeln om förenklad arbetsplan
fogas en föreskrift om att vägföretag inte får påbörjas förrän fullständig
arbetsplan färdigställts.
I fråga om det andra,
kompletterande ledet av arbetsplanen framhåller de sakkunniga att arbetsplanen
i denna del lika väl som tidigare behandlade förenklade arbetsplaner som
avser förbättring eller omläggning av befintlig väg bör kunna gälla
utan den omständliga proceduren med utställelse och fastställelse, i den mån
denna del av arbetsplanen inte för sitt genomförande kräver något tvångsförvärv
av vägrätt utöver vad som möjliggjorts genom fastställelsen av det första
ledet. Den förut utvecklade undantagsregeln om arbetsplan som endast avser
förbättring eller omläggning av befintlig väg bör enligt de sakkunnigas mening
därför kunna göras tillämplig också på plan som avser fullständigande av
fastställd plan för ännu ej färdigställd väg. Om det under utarbetandet av
arbetsplanens andra led skulle visa sig att mark måste tas i anspråk tvångsvis
utöver vad man tidigare räknat med, exempelvis på grund av att en ny teknisk
lösning måste väljas eller en förut inte planerad väganordning bör komma till
stånd, bör det enligt de sakkunniga vara möjligt att låta erforderlig del av
planens andra led gå till fastställelse.
Även
efter det att fullständig plan upprättats och vägarbetet påbörjats kan det,
framhåller de sakkunniga, beträffande någon del av vägen tänkas uppkomma behov
av en kompletterande arbetsplan som innebär utvidgning eller jämkning av den
redan gällande planen. Ordningen med plan i flera led bör enligt de sakkunnigas
mening kunna tillämpas i sådana fall, om vägen ännu inte är färdigställd. Också
sådan ny plan bör kunna ses som en kompletterande plan som inte nödvändigtvis
behöver genomgå den långa proceduren fram till fastställelse. De sakkunniga
föreslår därför att undantagsregeln om arbetsplan som endast avser förbättring
eller omläggning av befintlig väg skall bli tillämplig förutom på plan som
avser fullständigande av fastställd plan för ännu ej färdigställd väg också
på plan som avser utvidgning eller jämkning av fastställd plan för väg som inte
är färdigställd. Eftersom den tidigare beslutade planen gäller till dess en ny
plan träder i kraft, behöver vägarbetet i dessa fall inte stoppas annat än i de
delar som kan påverkas av den ifrågasatta ändringen.
6.2.5
Vägs tillkomst genom beslut av vattendomstol
Vattendomstol
kan med stöd av 2 kap. 2 och 14 §§ vattenlagen i mål angående kraftverk eller
regleringsföretag dels ålägga sökanden att bygga väg i
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ny
sträckning, dels förordna att rätt till mark som behövs för vägens nya
sträckning skall upplåtas. De sakkunniga uppger att vägförvaltningen i Jämtlands
län har påtalat att vägförvaltning i sådana fall har små möjligheter att
påverka vägfrågans lösning. Klarare gränser mellan vägmyndigheternas och vattendomstolarnas
kompetensområden skulle därför vara önskvärda på denna punkt.
Enligt
de sakkunnigas uppfattning innebär den ifrågavarande ordningen en i och för sig
lovvärd förenkling. Visserligen begränsas härigenom vägför-valtningens
inflytande på vägens nya sträckning. De sakkunniga anser dock att
vägförvaltningen har goda möjligheter att framföra sin uppfattning i
vattenmålet och att det saknas anledning anta att vägintressena inte skulle bli
i tillbörlig grad beaktade av vattendomstolen. Det kan enligt de sakkunniga
möjligen invändas att väghållaren genom vattendomstolens beslut inte förvärvar
vägrätt till den mark som används för den nya vägsträckningen. Väghållaren
torde i stället få ett något mera obestämt slag av icke tidsbegränsad
nyttjanderätt. I den mån väghållaren anser det önskvärt är det emellertid,
framhåller de sakkunniga, möjligt att senare genom ett relativt enkelt
förfarande med formell arbetsplan tillskapa vägrätt till marken i fråga. Vad
som nu anförts, liksom den omständigheten att frågor av detta slag på grund av
utvecklingen på vattenbyggnadsområdet sannolikt kommer att bli relativt
fåtaliga, finner de sakkunniga tala för att någon lagändring på denna punkt
inte är påkallad.
6.3
Remissyttranden
De
förslag som redovisats i avsnittet om arbetsplan tillstyrks eller lämnas utan
erinran av de allra flesta remissinstanserna. Följande synpunkter har framförts
i denna del.
Svea
hovrätt delar de sakkunnigas uppfattning att möjligheten att göra oväsentliga
jämkningar i arbetsplan bör bibehållas. Väghållaren har alltså rätt till
tvångsförvärv också av mark som ligger utanför vad arbetsplan uttryckligen
anger. Av principiella skäl anser hovrätten att denna rätt bör framgå av
väglagen och inte bara tolkningsvis av tillämpningsföreskrifterna, vägstadgan.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kristianstads län. Mot den
föreslagna ordningen talar enligt överlantmätaren i Värmlands län att
väghållare och markägare kan ha olika uppfattning om vad som är oväsentlig
jämkning. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt, särskilt i samhällen. En
utväg är att för de fall då avvikelse från arbetsplan är nödvändig föreskriva
särskild dispensprövning. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om inte
justering av arbetsplanen skulle vara en säkrare och snabbare lösning än den
föreslagna möjligheten till tvångsförvärv utanför det i arbetsplanen upptagna
området.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 65
Statens
naturvårdsverk tillstyrker förslaget om arbetsplan i två led. Då också mindre
förändringar i vägens sträckning kan komma i konflikt med naturvårdsintresset,
förutsätter verket att utarbetandet av slutlig plan, i de fall där
vägsträckningen ändras, sker i samråd med länsstyrelsen i dess egenskap av
regional naturvårdsmyndighet.
Mot
de sakkunnigas förslag att utställelse och fastställelse av arbetsplan i rissa
fall kan underlåtas har Sveriges advokatsamfund i och för sig ingen erinran.
Samfundet påpekar dock att, om arbetsplanen avser ändring av vägens höjdläge,
väsentliga olägenheter kan uppkomma för markägare och andra rättsinnehavare. Då
det kan vara av intresse både från markägarens och väghållarens synpunkt att
konsekvenserna av en ändring av vägens höjdläge klarläggs redan innan
utförandet blir bestämt, föreslår samfundet att arbetsplan skall utställas och
fastställas när den planerade åtgärden medför sådan ändring av vägens höjdläge
att skada kan uppkomma för markägare. Undantag från en sådan regel bör kunna
göras i de fall då markägaren lämnat skriftligt medgivande. I princip samma
uppfattning uttrycks av RLF.
Vad
beträffar vägar som tillkommit genom beslut av vattendomstol framhåller Svea
hovrätt att hithörande frågor regelmässigt avgörs i nära samarbete med
vederbörande vägmyndighet. Som de sakkunniga anfört saknas det anledning anta annat
än att vägintressena blir beaktade i tillbörlig grad.
7. Vägrätt 7.1
Gällande bestämmelser
Institutet
vägrätt en för väghållares behov avpassad begränsad rätt till vägmark
infördes första gången genom 1930 års lag om vägrätt. För uppkomsten av vägrätt
förutsattes markägarens medgivande att marken togs i anspråk för vägen. Sådant
medgivande kunde vara uttryckligt eller presume-rat. Om medgivande inte
förelåg, fick tvångsförvärv enligt expropriationslagens regler tillgripas.
Genom 18 § AVL infördes möjlighet för väghållaren att förvärva vägrätt
tvångsvis. Vägrätt har därefter framstått som den normala formen för
väghållarens förvärv av rätt till vägmark. Särskilt under senare år har dock
väghållare, enligt vad de sakkunniga uppger, i vissa fall funnit det lämpligare
att förvärva vägmark med äganderätt.
Med
nu gällande regler om vägrätt ville man främst åstadkomma en förenkling av
markförvärvet. Förfarandet kunde bli smidigare än det tidsödande och kostsamma
expropriationsförfarandet. Vidare behövde man inte, såsom vid förvärv av
äganderätt, låta avstycka vägmärken och lagfara fånget. På detta sätt blev det
möjligt att undvika en mindre tillfredsställan-
3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
66 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
de
fastighetsbildning med ett flertal små vägfastigheter som, om vägen senare
drogs in, inte längre skulle vara lämpade att bestå som självständiga
fastigheter.
Vägrätt
kan enligt AVL uppkomma på tre olika sätt. I det första fallet, som sedan
tillkomsten av AVL utgör normalfallet, tillskapas vågrätten i två steg. Då
arbetsplan för vägen fastställs uppstår för fastighetsägaren skyldighet att
upplåta för vägen erforderlig mark. Vågrätten kommer definitivt till stånd i
och med att väghållaren tar marken i anspråk för vägen (18 § första stycket
AVL), I det andra fallet grundas vågrätten inte på tvångsrätt utan på
medgivande från fastighetsägarens sida. Sådant medgivande kan lämnas i
vägrättskontrakt. Vågrätten anses komma till stånd i och med att marken tas i
anspråk enligt medgivandet (18 § andra stycket). Det tredje fallet gäller den
situationen, att vägmärken redan tidigare tagits i anspråk för enskild väg.
Beslutet om förändring av vägen till allmän medför samma rätt till
tvångsförvärv som fastställande av arbetsplan för allmän väg. Även om
markägaren inte lämnat något medgivande, förvärvar väghållaren vägrätt till den
mark som tas i anspråk i enlighet med beslutet (18 § andra stycket).
Ianspråktagande
anses i de båda första fallen ha skett då vägens sträckning över fastigheten
blivit tydligt utmärkt genom renstakning eller på annat sätt och vägarbetet
påbörjats på fastigheten (18 § tredje stycket AVL). I det tredje fallet anses
ianspråktagandet ha skett i och med att vägen enligt beslutet intagits till
allmänt underhåll.
För
upplåtelse av vägrätt skall väghållaren enligt 19 § AVL i princip utge
ersättning till fastighetsägaren och innehavare av särsltild rätt till fastigheten.
Vågrätten
är sakrättsligt skyddad utan särskild åtgärd och kan alltså göras gällande utan
hinder av den rätt annan kan äga i avseende på fastigheten (18 § första stycket
AVL). Den gäller både i förhållande till ägare av fastigheten den upplåtande
såväl som senare ägare och i förhållande till innehavare av särskild rätt
till fastigheten, vare sig sådan rätt tillskapats före eller efter
vägrättsupplåtelsen.
Väghållarens
befogenheter i fråga om den mark som han innehar med vägrätt beskrivs i AVL
så, att marken får nyttjas för vägen (18 § första stycket). Befogenheterna är
alltså bestämda med hänsyn till syftet med upplåtelsen.
Vågrättens
giltighet i tiden är bestämd på ett indirekt sätt utan någon i lagen utsatt
tidsgräns. Vägrätt upphör om vägen dras in genom beslut enligt 8 § AVL. I
princip återfår då fastighetsägaren helt sin mark (25 § AVL). Enligt 26 § AVL
upphör vägrätt också, om vägmark enligt fastställd generalplan eller stadsplan
ingår i gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde och staden eller
det stadsliknande samhället tar marken i anspråk för avsett ändamål. Staden
eller samhället blir genom ianspråktagandet ägare till vägmärken och detta utan
att behöva utge någon ersättning för dess värde.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 67
Enligt
40 § AVL får inte utan väghållarens medgivande dras ledning elektrisk ledning,
vattenledning eller annan jämförhg ledning över område för väg. Väghållaren
skall pröva om ledningsdragningen skall få ske, försåvitt inte denna prövning
enligt lag eller annan författning skall göras i annan ordning. Väghållaren kan
vidare meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till samfärdseln och
väghållningen. Dessa regler gäller också arbete på redan framdragen ledning.
7.2
De sakkunniga
7.2.1
Institutet vägrätt
Enligt
de sakkunnigas mening kommer det också i fortsättningen att föreligga behov av
en särskild form för väghållarens rättsinnehav, vägrätt. Utvecklingen på
expropriationslagstiftningens område har visserligen medfört att skälen för ett
särskilt vägrättsinstitut minskat i styrka. De sakkunniga är dock av den
uppfattningen att institutet vägrätt fortfarande bjuder sådana fördelar att
det bör behållas. Institutets värde kan enligt de sakkunniga okas, om man
såsom de föreslår i det följande genomför vissa mindre reformer i
fråga om det processuella förfarandet och beträffande reglerna om de
befogenheter som grundar sig på förvärv av vägrätt.
De
sakkunniga anser att vägrätt liksom hittills bör kunna komma till stånd på tre
olika sätt, genom tvångsförvärv på grund av fastställd arbetsplan, genom
frivilligt förvärv på grund av fastighetsägarens medgivande samt genom
tvångsförvärv på grund av beslut om förändring av enskild väg till allmän. För
förvärv av vägrätt på grund av fastighetsägarens medgivande skall dock i
fortsättningen krävas att upplåtelsen sker i enlighet med arbetsplan. I
samtliga nämnda fall förutsätts ianspråktagande av marken för att vågrätten
skall bli definitiv.
De
sakkunniga anför att nuvarande regler på åtskilliga punkter ger utrymme för
tvekan om vilka befogenheter som tillkommer väghållaren. Klart är enligt de
sakkunniga att vågrätten berättigar till användande av vägmärken för
framförande av trafiken samt för åtgärder avsedda att hålla vägen i behörigt
skick. I den mån till vägen hör andra anordningar än själva körbanan, t. ex.
parkeringsplatser, ger vågrätten väghållaren motsvarande befogenheter i fråga
om den mark som tas i anspråk för anordningarna. Vidare är det enligt de
sakkunniga klart, att väghållaren har befogenhet att inom vägområdet ta bort
växande träd som är till hinder för trafiken och att fastighetsägaren inte har
rätt att inom området för vägen vidta sådana åtgärder som kan äventyra vägens
funktion.
Däremot
är det i viss mån tveksamt, anför de sakkunniga, i vilken utsträckning
väghållaren får tillgodogöra sig olika tillgångar inom vägområdet.
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Om
fällda träd, slaget gräs o. d. är av ekonomiskt värde, torde man enligt de
sakkunniga anse att dylika tillgångar tillhör fastighetsägaren. I fråga om de
massor grus, matjord osv. som måste schaktas bort för att vägen skall kunna
byggas på rätt nivå och med avsedda slänter förekommer det att sådana
tillgångar inte bara utnyttjas för själva vägbygget på platsen utan också förs
bort och disponeras vid vägbygge på annat håll. Trots att ersättningen för
vägrättsupplåtelse nära nog svarar mot markens fulla värde lär
markägareorganisationerna enligt de sakkunniga vid flera tillfällen ha vänt sig
mot att material förs bort från fastigheten. Också väghållarens rätt att sälja
matjord har ifrågasatts. Ä andra sidan synes det, uppger de sakkunniga, ha rått
enighet mellan fastighetsägare och vägmyndigheterna om att massor, som legat på
lägre nivå än den som varit aktuell för byggandet av vägen, inte får utnyttjas
av väghållaren utan fortfarande tillhör fastighetsägaren och kan disponeras av
honom i den mån så kan ske utan risk för vägen. Praktisk betjdelse har denna
möjlighet i fråga om exempelvis marmortillgångar som sträcker sig in under
allmän väg. Än tydligare är att fastighetsägaren får anses vara bibehållen vid
sin rätt till den markyta och det material som finns ovanför en väg som går i
tunnel.
Liknande problem uppkommer
enligt de sakkunniga, då en väg till större eller mindre del skall ersättas av
en ny. Man har då diskuterat i vad mån det tidigare vägrättsförvärvet är
tillräckligt i fråga om de delar av den nya vägen som skall gå fram över samma
mark som den gamla vägen och huruvida det tidigare föi-värvet kan anses ge rätt
att lägga den nya vägen på en lägre nivå. När det gällt att ta nya nivåer i anspråk
finns det framhåller de sakkunniga i rättspraxis fall där markägaren
tillerkänts ersättning för de grusmassor som legat under den gamla vägens nivå
och som undanschaktats och använts då den nya vägen lagts på samma mark men på
lägre nivå.
De sakkunniga finner det
angeläget att oklarheterna om vägrättsbefogenheternas omfattning så långt som
möjligt undanröjs. Till utgångspunkt för en diskussion om det lämpligaste
tillvägagångssättet tar de sakkunniga det förhållandet att väghållaren enligt
gällande rätt vid tillämpningen av 19 § AVL i normalfallet får till
fastighetsägaren utge en ersättning som i praktiken motsvarar fulla värdet av
den mark vågrätten avser, dvs. samma belopp som skulle ha utgått om
äganderätten till marken inlösts enligt reglerna om expropriation. Denna nivå
för ersättningen i normalfall brukar, anför de sakkunniga, bl. a. motiveras
med att möjligheten att vägen dras in och marken återgår till fastigheten i de
flesta fall är så avlägsen och så föga sannolik, att den inte bör påverka
bedömningen av den förlust fastighetsägaren lider genom att han måste avstå
marken till väghållaren. Man måste normalt räkna med att vägens tillkomst
berövar fastighetsägaren varje möjlighet att utnyttja marken och ersättningen
bör därför uppgå till markens värde. Denna innebörd av ersättningsregeln
åberopades f. ö. vid tillkomsten av bestämmelserna i 19 och 42 §§ BL enligt
vilka stad kan bli ägare av vägmark.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 69
som
enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd till gata, annan allmän
plats eller särskilt trafikområde, utan att markens ägare får ersättning
utöver den han redan fått av väghållaren.
Mot
bakgrund av ersättningsregelns tillämpning är det enligt de sakkunnigas mening
mindre logiskt att vågrätten endast får omfatta de befogenheter som är
nödvändiga för hållandet av den vid tiden för upplåtelsen aktuella vägen och
att fastighetsägaren får behålla övriga befogenheter beträffande vägmärken
under den tid vägen äger bestånd. Det kan te sig som en form av dubbelbetalning
att fastighetsägaren får full ersättning för marken när vågrätten upplåts och
sedan ytterligare ersättning för material som väghållaren för bort från
vägområdet eller för massor som tas i anspråk genom schaktning, om ny väg skall
läggas över samma mark som den gamla men på en lägre nivå. Ett annat fall av
dubbelersättning kan enhgt de sakkunniga sägas föreligga då markägaren utan
att behöva betala någon ersättning till väghållaren utvinner fyndighet under
vägmark för vilken han redan fått full ersättning. Nu nämnda resultat kan
enligt de sakkunniga undvikas, om från ersättningen för vägrättsupplåtelsen
dras av vad som svarar mot värdet av ägaren förbehållna befogenheter. För
flertalet fall anser de sakkunniga emellertid att det är helt orealistiskt att
genomföra en sådan ordning.
Det
enklaste sättet att komma till rätta med de diskuterade svårigheterna och
samtidigt skapa klarhet i frågan vilka befogenheter som tillkommer väghållaren
och markägaren består enligt de sakkunniga i att man accepterar att
ersättningen i normalfallet uppgår till markens fulla värde och att de befogenheter
som tillkommer innehavaren av vågrätten inte begränsas i vidare mån än som
betingas av den omständigheten att vågrätten kan upphöra genom att vägen dras
in. En ordning som i normalfallet tar ifrån markägaren alla befogenheter
beträffande vägområdet så länge vågrätten består gör det enhgt de sakkunniga
möjligt att undgå tvister mellan markägaren och väghållaren om befogenheternas
omfattning.
Mot
en sådan lösning skulle enligt de sakkunniga kunna invändas att den ger
innehavaren av vågrätten befogenheter som strängt taget inte är nödvändiga för
att hålla vägen. Med hänsyn till svårigheterna att variera ersättningsreglerna
och att finna en annan ordning som är klar och enkel i till-lämpningen har de
sakkunniga dock stannat för denna lösning. De föreslär alltså att i väglagen
förs in regler enhgt vilka vägrättsupplåtelsen i princip ger väghållaren rätt
att nyttja den i arbetsplanen redovisade vägmärken för vägändamål alltså inte
bara för den i arbetsplanen angivna vägen och inte heller bara på de nivåer
eller med det utförande som redovisas i planen samt därutöver berättigar
väghållaren att under vågrättens bestånd i ägarens ställe bestämma över markens
användning i övrigt och tillgodogöra sig de alster och andra tillgångar som kan
utvinnas ur marken.
En
sådan ordning bedömer de sakkunniga som lämplig för ixormalsituatio-
70 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
nen,
då marken skall användas för vägbana eller annan ordinär väganordning, som
helt tar marken i anspråk. Redan nu förekommer det emellertid inte så sällan
att mark bara delvis tas i anspråk för väg under den tid vågrätten gäller. Så
är fallet då vägbro dras på relativt stor höjd över ett område och
möjligheterna att bruka marken under bron inte märkbart påverkas. En liknande
situation kan uppstå när väg dras i tunnel. Också i andra fall kan väghållarens
behov av viss mark vara av begränsad art, exempelvis om mark skall tas i anspråk
enbart för viss väganordning, såsom belysningsanordning eller vägmärke. De
sakkunniga framhåller att, om väghållarens behov är på detta sätt begränsat,
det inte föreUgger samma skäl som i normalfallet att väghållaren övertar alla
befogenheter beträffande marken. Reglerna bör därför enligt de sakkunniga ges
sådan utformning, att omfattningen av de befogenheter vägrättsupplåtelsen
överför från ägaren till väghållaren kan differentieras vid behov. Anses en
inskränkning av väghållarens befogenheter motiverad, bör den enligt de
sakkunniga anges i arbetsplanen.
Med
en differentieringsmöjlighet av nu angivet slag kan förhindras att vägmärkens
ägare i onödan går miste om ett utnyttjande av marken som fortfarande är
möjligt, samtidigt som ersättningen för vägrättsupplåtelsen kan minskas i
motsvarande mån. Differentieringsmöjligheten skulle emellertid också kunna
begagnas av vägmyndigheterna för att i särskilda fall begränsa ersättningen
för vägrättsupplåtelse, exempelvis i det fall då vägen måste gå fram över ett
område som har en värdefull fyndighet i sådant läge, att den kan utvinnas utan
att vägen sätts i fara.
De
sakkunniga påpekar i detta sammanhang att de föreslagna reglerna om
vägrättsbefogenheternas omfattning blir tillämpliga också på de markremsor vid
sidan av den egentliga väganläggningen som enligt förslaget skall kunna ingå i
vägen. Växtligheten på dessa markremsor skulle alltså tillkomma väghållaren.
Enligt de sakkunniga torde ägare eller brukare av angränsande mark i regel
kunna presumera samtycke från väghållarens sida att tillgodogöra sig
växtlighet på dylika vägområden, om del inte är fråga om produkter av mera
påtagligt värde, t. ex. växande skog.
De
sakkunniga anser att de nya reglerna om vägrättsbefogenheternas omfattning bör
gälla också i fråga om sådan vägrätt som tillskapats före ikraftträdandet av
de nya reglerna. De föreslår därför övergångsbestämmelser om rätt för
fastighetsägare att få ersättning av väghållaren för förluster som uppkommer
genom att den nya ordningen blir gällande. Talan om sådan ersättning bör
enligt de sakkunniga väckas inom viss tid, tre år, efter de nya reglernas
ikraftträdande.
7.2.2
Frivillig upplåtelse av vägrätt, m. m.
De
sakkunniga konstaterar att gällande regler inte uttryckligen kräver att
frivilligt förvärv av vägrätt skall ske i enlighet med vad som redovisas i ar-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 71
betsplan
för vägen. Med hänsyn till det förut berörda allmänna önskemålet att genom
arbetsplan skapa klarhet om vad som gäller föreslår de sakkunniga att regeln
om frivillig upplåtelse av vägrätt kompletteras med det villkoret att
upplåtelsen skall ske i enlighet med arbetsplan som i detta fall dock inte
behöver vara fastställd. De sakkunniga åberopar till stöd härför den omständigheten
att av dem föreslagna regler, som öppnar möjlighet att differentiera
vägrättsbefogenheternas omfattning, gör det nödvändigt i vissa fall att
vågrätten redovisas i arbetsplan. Därtill kommer att även frivilliga upplåtelser
av vägrätt konstituerar en sakrättslig belastning utan tidsgräns som bör
redovisas så klart som möjligt.
Också
beslut om förändring av enskild väg till allmän medför enligt de sakkunniga
behov av en klar redovisning av vad den nya allmänna vägen omfattar. De
sakkunniga pekar dessutom på det i avsnittet om väganordningar (3.2) behandlade
behovet av besked om vilka särskilda anordningar som ingår i väg. Enligt
förslaget skall vissa slag av anordningar räknas till vägen endast om deras
utförande beslutats i den ordning som stadgas för beslut om byggande av väg,
dvs. genom arbetsplan, eller om föreskrift därom getts i beslut om förändring
av enskild väg till allmän. Det kan vidare i något fall visa sig lämpligt att
utnyttja möjligheten att differentiera omfattningen av vägrättsbefogenheterna i
samband med beslut om förändring av enskild väg till allmän och därvid begränsa
den blivande vågrätten till vissa befogenheter.
Redan
med nuvarande regler skall vägverkets beslut om förändring av enskild väg till
allmän föregås av utredning och utlåtande av länsstyrelsen. De sakkunniga har
övervägt, om man bör trygga detalj innehållet i detta material genom att i
vägstadgan föra in ett uttryckligt krav pä att länsstyrelsen skall låta
utredningen i ärendet klarlägga vilka särskilda väganordningar och vilka områden
som skall ingå i vägen samt i vad mån vågrätten skall ha begränsad omfattning.
De sakkunniga har emellertid stannat för att utan särskild markering i
lagtexten rekommendera att utredningen på dessa punkter görs så fullständig och
klarläggande som möjligt. Därvid förutsätts att vägverket har möjlighet att
innan beslut fattas i ärendet åstadkomma eventuellt nödvändig komplettering.
7.2.3
Annans ledning
40
§ AVL tillerkänner väghållaren uttryckligen viss rätt att avgöra om annan
skall få dra fram ledning över vägområdet. Huruvida fastighetsägarens
medgivande till sådan åtgärd också behövs framgår inte av AVL. Det är därför
enligt de sakkunniga oklart om fastighetsägaren har möjlighet att förbjuda
annan än väghållaren att använda vägmärken för ledning eller annan anordning.
Den
föreslagna nya regeln om vägrättsbefogenheternas omfattning kommer enligt de
sakkunnigas mening att undanröja varje tvekan på denna
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
punkt.
Om inte särskild inskränkning gjorts i arbetsplanen, är det klart att under
tiden för vågrättens bestånd något samtycke från fastighetsägarens sida inte
kommer att behövas, när ledning skall dras över vägområdet av annan än
väghållaren. Tillståndet från väghållaren är tillräckligt i detta fall. I
praktiken kommer situationen emellertid ofta att vara den, att ledningen till
viss del måste gå över sådan del av fastigheten som ägaren har rådigheten över.
Beträffande den delen har fastighetsägaren kvar sina möjligheter att vägra
upplåtelse.
Om
väg dras in, upphör enligt gällande rätt av väghållaren upplåtna ledningsrättigheter
och ledningshavaren blir därefter beroende av att ny upplåtelse kan erhållas
från fastighetsägaren. De sakkunniga har övervägt, om ledningsrätt som
väghållaren upplåtit utan tidsgräns bör gälla i förhållande till fastighetens
ägare även efter det att vågrätten upphört. De har dock inte funnit
tillräckliga skäl för en sådan ordning som skulle ge väghållaren möjlighet att
binda områdets användning även för tid då det inte längre begagnas för
vägändamål. Risken för att möjligheten att behålla ledningen omintetgörs genom
att vägen dras in bedömer de sakkunniga som relativt liten. Skulle man i
undantagsfall vid inrättandet av ledning bedöma risken för indragning av vägen
som stor och näraliggande, lär det enligt de sakkunniga mestadels finnas goda
möjligheter att mot ringa eller ingen ersättning i förväg förvärva också
fastighetsägarens samtycke. Detsamma gäller, om man i något fall menar att det
är av avgörande betydelse att rätten att ha ledningar är skyddad mot alla
eventualiteter. Genom överenskommelse med fastighetsägaren kan ledningshavaren
förvärva en rätt som kan göras gällande mot ägaren också efter en indragning av
vägen. Sakrättsligt skydd får sådan rätt dock först genom inteckning.
7.2.4
Rätt till mark under byggnadsarbetets gång
Under
arbetet med vägen behöver väghållaren ofta för olika ändamål utnyttja annan
mark än den som enligt arbetsplanen skall tas i anspråk för den färdiga vägen.
Utrymme kan behövas exempelvis för tillfälligt upplag av matjord eller andra
massor, för uppställning av arbetsmaskiner och redskap eller för upplag av
byggnadsmaterial. Det kan också vara fråga om behov att begagna mark eller
enskild väg som förbindelseled. De sakkunniga framhåller att nu gällande
regler inte ger någon möjlighet till tvångsförvärv för tillgodoseende av dessa
behov. Situationen är därför den, att väghållaren är helt beroende av frivillig
uppgörelse med ägaren av marken i fråga. Teoretiskt sett kan markägaren alltså
hindra vägbyggnadsarbetets rationella bedrivande eller i vart fall framtvinga
en avsevärd ersättning för upplåtelse av rätt att disponera nödvändig mark.
Enligt
de sakkunnigas mening bör de beskrivna svårigheterna undanröjas genom att
möjlighet till tvångsförvärv nu införs i väglagen. Den rätt som behövs är
regelmässigt bara av kortvarig art. Den skiljer sig alltså avsevärt från
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 73
vågrätten
och påminner om de tillfälliga rättigheter som regleras i 2731 §§ AVL och som
bl. a. avser ianspråktagande av mark för tillfällig väg förbi den sträcka som
spärrats under vägarbetets gång. De sakkunniga har funnit att den nya
tvångsrätten, fastän den med hänsyn till sin karaktär inte lämpligen bör
konstrueras som en särskild art av vägrätt, så nära som möjligt bör knytas an
till reglerna om förvärv av vägrätt. De föreslår därför att i väglagen efter
reglerna om förvärv av vägrätt införs en ny bestäinm.else, enligt vilken
fastställd arbetsplan kan få den verkan att ägare av mark utanför vägområdet
blir skyldig att till väghållaren upplåta rätt till marken, om det i arbetsplanen
anges att marken skall begagnas för vägarbete eller annan åtgärd i samband
därmed. I syfte att skapa klarhet och att ge underlag för ersättningens beräknande
bör enligt de sakkunniga också föreskrivas att i arbetsplanen skall anges läge
och gränser för det område som skall tas i anspråk, den planerade användningen
av marken samt den tid under vilken området behöver tas i anspråk. En sådan
ordning möjliggör enligt de sakkunniga att fastighetsägaren får samma
rättssäkerhetsgarantier som i fråga om tvångsupplåtelse av vägrätt.
Vägmyndigheterna får samtidigt anledning att redan rid arbetsplanens
upprättande ta ställning till frågan, i vad mån man behöver skaffa sig
tillfällig rätt till mark under byggnadstiden. Frågan om ersättning för sådan
tvångsupplåtelse bör enligt de sakkunniga handläggas i samma ordning som frågor
om ersättning för upplåtelse av vägrätt.
7.3
Remissyttranden
De
sakkunnigas uppfattning att det också i fortsättningen kommer att föreligga
behov av en särskild form för väghållarens rättsinnehav vägrätt delas av de
flesta remissinstanserna och stryks särskilt under av
expro-priationsutredningen och överlantmätaren i Kalmar län. överlantmätarna i
Malmöhus och Norrbottens län kritiserar de sakkunnigas bedömning. De anser att
tillräckliga skäl saknas att behålla institutet vägrätt och menar att marken
bör förvärvas med äganderätt, överlantmätaren i Norrbottens län åberopar för
sin del att gatumark i stadsplanelagt område övergår till väghållaren med
äganderätt och framhåller att det varken fråni ekonomisk synpunkt eller med
hänsyn till den framtida markanvändningen är motiverat att samhället, när
vågrätten upphör, återskänker vägmärken till fastighetsägaren fastän denne
fått full ersättning. Lantmäteristyrelsen anmärker att de synpunkter som bör
vara vägledande i valet mellan vägrätt och äganderätt inte redovisats i
betänkandet. Styrelsen förklarar sig inte vilja ge generellt förord för vare
sig vägrätt eller äganderätt. Skillnaden mellan dessa två institut saknar
betydelse under vägens bestånd. Den visar sig först i samband med avveckling av
vägen. Föreligger vägrätt återfår fastighetsägaren dispositionsrätten till
marken. Detta system är enkelt och fördelaktigt vid statiska
3t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
74 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
förhållanden
i fråga om fastighetsindelningen. Men om under vägens bestånd
fastighetsindelningen ändras, är det enligt styrelsen snarast en komplikation
att vägmärken i utgångsläget ingår i fastigheterna vid vägen. Begränsas fastighetsbildningsåtgärderna
till marken vid vägen, vilket framstår som det naturligaste när det gäller
fastighetsbildning för bebyggelse och liknande ändamål, kommer äganderätten
till marken vid vägen så småningom i andra händer än äganderätten till
vägmärken. Äganderätten till vägmärken kan sedan bli förbisedd vid
överlåtelser. När vägen slutligen dras in, är det inte alltid lämpligt att
dispositionsrätten återfaller till de fastigheter som varje särskild del av
vägen tillhör.
Att
vägrätt skall kunna komma till stånd på de tre av de sakkunniga angivna sätten
har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen men väl en del
instämmanden. RLF anser att det liksom hittills i lagtexten bör anges att
marken skall ha tagits i anspråk för att vågrätten skall anses ha uppkommit.
Svea
hovrätt tillstyrker att vägrättsbefogenheterna utökas på sätt de sakkunniga
föreslagit och att denna utökning skall avse också äldre vägrätter. Frågan hur
de fastighetsägare som med anledning härav bhr ersättnings-berättigade enligt
övergångsbestämmelserna (79 § andra stycket FAVL) skall få kännedom om sin rätt
till ersättning bör emellertid uppmärksammas. Kravet på publicitet betonas
även av överlantmätaren i Kronobergs län.
Lantmäteristyrelsen
är för sin del inte övertygad om behovet att vidga omfattningen av de
befogenheter som ingår i vågrätten. För själva väghållningen är det enligt
styrelsens mening tillräckligt med nuvarande befogenheter. Styrelsen anser
knappast några skäl föreligga för att rätten till grusmassor under vägkroppen
samt andra fyndigheter som kan avlägsnas utan risk för vägen skall tillkomma
väghållaren. De sakkunnigas resonemang om risken för dubbelersättning om
vägrättsbefogenheterna inte vidgas på föreslaget sätt har enligt styrelsens
mening bärkraft bara i det fall att förekomsten av grus eller annan tillgång
faktiskt inverkar på ersättningens storlek vid vägrättsupplåtelsen, något som
torde vara sällsynt. Dessutom bör effekten av reglerna om ersättning för
vägrätt av principiella skäl inte vara avgörande för utformningen av vågrättens
innehåll. Också länsarkitekten i Malmöhus län är av den uppfattningen att de
föreslagna bestämmelserna ger väghållare befogenheter som inte krävs för
anläggande eller hållande av väg. Väghållarens rätt till markutvinning borde
enligt länsarkitekten ha klarlagts närmare.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län finner det angeläget att rätten för ägare och brukare av
vägrättsområden att nyttja mark utanför vägbana och vägren blir närmare
reglerad. Ett av RLF.s länsförbund förutsätter att den ökning av vågrätten som
blir aktuell med införandet av bredare kantremsor inte
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 75
skall
medföra någon ändring av möjligheterna att utnyttja ifrågavarande markremsor.
Överlantmätaren
i Norrbottens län anser att det förhållandet att väghållare får upplåta
begränsade sakrätter, t. ex ledningsrätt, inte får medföra att dessa upphör
samtidigt med vågrätten, överlantmätaren i Kronobergs län anför att
ledningshavares rätt bör vara tryggad, genom inteckning eller på annat sätt,
även efter det att vägrätt upphört. Också utredningen om oljeledningar tar upp
dessa frågor. Oljeledningshavare måste enligt utredningen ha rätt att utnyttja
marken även sedan vågrätten upphört. Enligt de sakkunnigas förslag kan det för
ledningshavaren bli nödvändigt att utge ersättning härför till
fastighetsägaren trots att denne redan kan ha fått ersättning som motsvarar
värdet av äganderätten. Detta resultat skulle enligt utredningens mening kunna
undvikas om upplåtelsen blev gällande i förhållande till fastighetsägaren även
efter vågrättens upphörande. Om detta inte går att genomföra, anser utredningen
att en särskild regel bör ges för att lösa ersättningsfrågan i detta fall.
Att
dispositionsrätten till vägmärken utan ersättning återgår till fastighetsägaren
vid vågrättens upphörande, en ordning som de sakkunniga inte föreslår någon
ändring i, finner Stockholms stad och överlantmätaren i Norrbottens län inte
motiverat. I varje fall bör enligt stadens mening möjlighet finnas att, när
väg ändras till sin sträckning, ny mark som fastighetsägaren får
tillhandahålla kvittas mot mark som han återfår i samband med ändringen.
Lantmäteristyrelsen
framhåller vikten av publicering av inskränkningar i förfoganderätten till fast
egendom som sammanhänger med att mark tas i anspråk för allmän väg. En lämplig
form av publicering, förutom den som sker genom arbetsplan, anser styrelsen
vara anteckning i det nya fastighetsregister som skall läggas upp. Styrelsen
nämner särskilt den befogen-hetsinskränkning som väghållarens rätt till
siktröjning medför. Vare sig siktröjningsområde införlivas med vägområdet eller
inte, bör befogenhetsinskränkningen ges behövlig publicitet. Också
överlantmätaren i Norrbottens län förordar i detta sammanhang registrering av
vägrätt i det nya fastighetsregistret, där enligt
fastighetsregisterutredningens förslag alla begränsade sakrätter rörande en
fastighet är avsedda att registreras. Överlantmätaren föreslår också, liksom
hovrätten för Nedre Norrland, registrering i fastighetsböckerna.
Länsstyrelsen
och vägförvaltningen i Hallands län påpekar i fråga om den föreslagna rätten
för väghållare att ta i anspråk mark under byggnadsarbetets gång att det är
vanskligt att redan vid upprättande av arbetsplan kanske flera år i förväg
ange den tid under vilken marken behöver tas i
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
anspråk.
Vågförvaltningen i Göteborgs och Bohus län anser att den tidsbegränsade rätten
bör användas med viss försiktighet för att undvika ofördelaktig ekonomisk
bindning för vägföretaget.
8.
Indragning av allmän väg
8.1 Gällande
bestämmelser
Enligt
8 § AVL får allmän väg dras in, om den efter tillkomsten av ny sådan väg eller
av annat skäl inte längre anses behövlig från allmän synpunkt och olägenheten
för bygden av vägens indragande är ringa. Dras vägen in upphör enligt 25 § AVL
vågrätten. Väghållaren har då rätt att föra bort anordningar som utförts på
marken för vägändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till
att fråga uppkommit om markens begagnande som enskild väg. Rådigheten över
vägmärken återgår helt till markens ägare.
8.2 De
sakkunniga
8.2.1
Indragen allmän vägs utnyttjande som enskild väg
De
sakkunniga erinrar om att tredje lagutskottet i utlåtande 1961: 15 angående
bildandet av vägsamfällighet uttalat sig för att indragning av allmän väg
föregås av viss planering, så att underhållet av vägen under en mellanperiod
inte blir helt eftersatt. Frågan om formerna för denna planering och vilka
åtgärder vägmyndigheterna eljest kunde vidta ansåg utskottet böra utredas
närmare. I utlåtande 1961: 16 angående byggande av anslutningsväg till allmän
väg m. m. framhöll samma utskott bl. a. att anläggandet av nya anslutningsvägar
många gånger skulle kunna medföra betydande fördelar såväl från ekonomisk
synpunkt som för trafiksäkerheten. Utskottet fann därför att frågan borde
utredas närmare genom de sakkunnigas försorg. I utlåtande 1966: 13 betonade
utskottet slutligen vikten av att samplanering för de allmänna och de enskilda
vägarna kommer till stånd i ökad omfattning.
De
sakkunniga ansluter sig till den uppfattningen att en ökad grad av samplanering
mellan det allmänna och det enskilda vägväsendet bör eftersträvas av
samhällsekonomiska skäl. Det bör enligt de sakkunniga ankomma på statens
vägverk, som svarar för utbyggnaden av de allmänna vägarna, att med
uppmärksamhet följa dessa frågor. Författningsmässigt bör detta komma till
uttryck genom en bestämmelse av innebörd att innan väg dras in kontakt skall
tas med berörda sakägare i frågor som har samband med ett övertagande av
vägdelen. För att de blivande vägintressenterna skall kunna förbereda ett
dylikt övertagande anser de sakkunniga att beslutet om indragning
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 77
av
den aktuella vägdelen vid behov bör kunna anstå till lämplig senare tidpunkt.
De sakkunniga har också övervägt om väghållaren genom ändring i EVL bör ges
initiativrätt för att få till stånd en vägförening eller vägsamfällighet som
kan överta den till indragning föreslagna delen av den allmänna vägen. De
sakkunniga har emellertid inte funnit en sådan lagändring så angelägen, att de
lagt fram något förslag i ämnet.
Med
anledning av den av utskottet väckta frågan om byggande av anslutningsväg vid
omläggning av allmän väg påpekar de sakkunniga att enligt rättspraxis
ersättning inte utgår till markägare som lider skada genom att allmän väg dras
in eller ändras till sin sträckning. Om en omläggning av allmän väg medför att
ägare till fastigheter som tidigare haft utfart till vägen tvingas bygga ut
sina enskilda vägar för att få anslutning till den nya allmänna vägen, får
fastighetsägarna alltså själva vidkännas kostnaderna härför.
Ofta
utgörs de vägdelar, vilkas indragning ifrågasätts i samband med en
vägomläggning, av slingor som vid sina ändpunkter ansluts till den nya vägen.
I rissa fall kan tveksamhet råda om den olägenhet vägdelens indragning medför
för den berörda bygden. I synnerhet gäller detta, då slingan är lång och
bebyggelsen utmed denna är av större omfattning. Härvid kan en eller flera
enskilda vägförbindelser utöver vägslingan förbättra bebyggelsens kontakt med
den nya vägen i sådan omfattning, att indragning av den äldre vägslingan kan
ske utan att större olägenhet uppstår för bygden. I sådana fall bör enligt de
sakkunnigas mening vägväsendet få möjlighet att utföra och bekosta byggandet av
de nya anslutningsvägarna. Ett villkor bör givetris vara att anslutningarna kan
godtas med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på den allmänna
vägen.
De
sakkunniga uppger att vägväsendet i vissa fall anordnat mindre anslutningar
mellan ny väg och gammal väg med resultat att Kungl. Maj:t lämnat besvär över
beslut om indragning av den gamla vägen utan bifall. Statens vägverk har
däremot inte ansett sig ha befogenhet att bygga enskilda utfartsvägar i andra
fall. De sakkunniga anser att det inte är lämpligt att införa skyldighet för
väghållaren att bygga enskilda utfartsvägar. Däremot talar enligt de
sakkunniga vissa skäl för att vägväsendet får möjligheter att i större
utsträckning än hittills och med anlitande av de för byggande av allmänna vägar
avsedda medlen bygga enskild väg. Något uttryckligt lagstadgande härom vill de
sakkunniga dock inte föreslå med hänsyn till de vittomfattande och
svårbedömbara konsekvenser ett sådant stadgande sannolikt skulle få. Lämpligare
är enligt de sakkunniga att riksdagen i samband med beviljande av anslag till
byggande av allmänna vägar förklarar hinder inte möta att anslaget tas i
anspråk också för byggande av enskilda vägar som här är i fråga, under
förutsättning att detta är förmånligare för statsverket än bi-dragsgivning i
vanlig ordning.
78 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
8.2.2
Försvarets behov
Enligt
de sakkunnigas uppfattning är det viktigt att totalförsvarets intresse av att
äldre vägslingor, broar, färjlägen o. d. bibehålls i ett för försvarsändamål
tjänligt skick tillgodoses på ett bättre sätt än hittills kunnat ske. I viss
mån kan nämnda intresse beaktas genom att vägmyndigheterna i samband med vägens
indragning från allmänt underhåll träffar avtal med markägaren om att
vägkroppen får ligga kvar. Detta tillvägagångssätt ger emellertid inga garantier
för nödvändigt minimiunderhåll och kan därför enligt de sakkunnigas mening
bara komma i fråga, när det gäller från militär synpunkt mindre väsentliga
vägslingor.
Den
bästa lösningen ser de sakkunniga i att man avstår från att dra in gamla
vägdelar som behövs för försvaret och i stället utnyttjar den i det följande
nämnda ordningen (jfr 26 § VägL) att länsstyrelsen förordnar om inskränkning i
de åtgärder som annars åligger väghållaren för vidmakthållandet av allmän väg.
I fråga om vägslingor och andra ordinära delar av väg torde en sådan lösning
inte medföra några större utgifter anser de sakkunniga. Mera påtagliga
kostnder kan däremot uppkomma när det gäller broar, färjlägen eller liknande
anordningar som skall bibehållas. Bristande underhåll av sådan anläggning kan
leda till att väghållaren blir ansvarig för skador som drabbar annan. Det
synes de sakkunniga inte vara tillräckligt med en allmän rekommendation att man
genom lämphga avspärrningar bör söka hindra trafikanter från att ta sig fram
till anläggningen. 1 stället bör man enligt de sakkunniga regelmässigt behålla
anläggningar av detta slag bara, när ritala försvarsintressen motiverar detta,
och ge underhållet en sådan nivå att skada för annan inte behöver befaras.
Att
det nu beskrivna förfarandet är tillåtligt behöver enligt de sakkunniga inte
poängteras särskilt i väglagen. Väg som är nödvändig för försvaret måste anses
behövlig från allmän synpunkt och får därför inte dras in.
De
sakkunniga tar i detta sammanhang upp frågan om publicitetshänsyn och behovet
av sekretess. Den föreslagna ordningen kan leda till att viss vågdal formellt
behålls som allmän samtidigt som dess underhåll sätts till ett minimum.
Vägdelen kan komma att växa igen och det framstår inte för utomstående som
fullt klart att väghållaren fortfarande har vägrätt till marken. Inte minst av
hänsyn till en köpare av fastigheten kan det göras gällande att existensen av
en sådan osynlig vägrätt på lämpligt sätt borde publiceras, exempelvis genom
anteckning i fastighetsboken. Ä andra sidan talar emellertid försvarets
intresse av sekretess för att publicitet i största möjliga utsträckning
undviks. Visserligen är anteckning i fastighetsbok i förevarande fall knappast
en publiceringsåtgärd som kan nämnvärt skada försvarets intressen. Anteckning
i fastighetsbok om förhållanden som framgår vid en besiktning av fastigheten
och som rimligen bör föranleda en närmare undersökning, om någon har intresse
av saken, kan dock inte anses alldeles ound-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 79
gänglig.
Enligt de sakkunnigas bedömning bör därför de skäl som talar mot införandet av
ett ganska omständligt registreringsförfarande anses väga över. Någon särskild
registrering i fastighetsbok eller på annat sätt anser de sakkunniga därför
inte böra föreskrivas.
8.3
Remissyttranden
I
några yttranden diskuteras förutsättningarna för indragning av allmän väg. De
sakkunnigas uttalande att indragning inte bör komma i fråga då den gamla vägen
kan sägas fylla ett allmänt behov som förbindelseled mellan olika
bebyggelsekoncentrationer poängteras särskilt av överlantmätaren i Kalmar län
som anser att en generös hållning bör intas till glesbygdens vägproblem. RLF
förordar ett liberalare synsätt rid bedömningen av olägenheterna av en allmän
vägs indragning än som nu råder. Vilhelmina köping anser att hänsyn måste tas
också till sociala skäl när fråga om indragning av allmän väg prövas.
Vägförvaltningen i Västmanlands lån befarar att önskvärda ändringar i vägnätet
försvåras, om den nu gällande regeln, att indragning av allmän väg får medföra
endast ringa olägenhet för bygden, bibehålls såsom de sakkunniga har tänkt sig.
Det kan nästan alltid göras gällande att olägenheten inte är ringa. Regeln bör
därför utgå enUgt vägförvaltningens mening eller i vart fall ges den
utformningen att indragning får ske om olägenheten för bygden inte är
avsevärd. Vägförvaltningen i Hallands län anser att olägenheten för bygden bör
ställas i relation till olägenheten för kronan att behålla vägen som allmän.
Vägförvaltningen i Stockholms län förespråkar större möjligheter till
rationalisering av otidsenliga system av allmänna vägar.
De
sakkunnigas uttalande att en ökad grad av samplanering mellan det allmänna och
det enskilda vägväsendet bör eftersträvas tillstyrks eller lämnas utan erinran
av remissinstanserna. Det av de sakkunniga föreslagna samrådsförfarandet anser
överlantmätaren i Gävleborgs län emellertid böra ges en fastare utformning.
Även kommun bör höras enligt överlantmätaren samt enligt vägförvaltningen i
Västmanlands län, som också förordar samråd med intressenter i enskild väg med
rilken den förutvarande allmänna vägen i underhållsavseende eventuellt bör
föras samman.
I
detta sammanhang behandlas i en del remissyttranden frågan om väghållare bör
ges initiativrätt för att få till stånd en vägförening eller vägsamfällighet.
Statens vägverk, vägförvaltningarna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt
Västmanlands län, länsstyrelserna i ICristianstads och Jämtlands län samt
överlantmätarna i Stockholms och Gävleborgs län förordar en dylik initiativrätt
för väghållaren. Vägverket förutsätter att denna fråga kommer att beaktas vid
en allmän översyn av lagen om enskilda vägar.
80 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Vägförvaltningen
i Östergötlands län påpekar att en allmän väg som dragits in kan komma att bli
en ny del av en befintlig vägsamfällighet och att det då blir nödvändigt med en
ny förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Det är enligt vägförsaltningens
mening rimUgt att kronan kan bekosta en sådan förrättning, eftersom denna blir
nödvändig som en följd av den allmänna vägens indragning.
Länsstyrelsen
och länsvägnämnden i Kalmar län samt en av länsstyrelsen hörd vägnämnd förordar
en bestämmelse om att vägverket under en övergångstid skall svara för driften
av allmän väg som skall dras in men ligga kvar som enskild utfartsväg.
Indragningen bör enligt dessa instanser skjutas upp till dess intressenterna
hunnit ordna väghållningsfrågorna, dock högst ett år. Nödvändigheten av rådrum
innan den allmänna väghållningen upphör stryks också under av överlantmätaren i
Gävleborgs län och RLF.
Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser att i beslut angående indragning av allmän väg bör
fastställas en tidpunkt från och med vilken vägen upphör att vara allmän. Att,
såsom nu är fallet, beslutets lagakraftvinnande skall vara avgörande kan orsaka
missförstånd om vem som är väghållare. Liknande synpunkter anförs också av
länsstyrelsen i Skaraborgs län.
De
sakkunnigas synpunkter på möjligheterna för vägväsendet att i större utsträckning
än hittills bygga enskild väg med användande av vägmedel tillstyrks eller
godtas i princip av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att
prövningen av vilka vägar som skall byggas bör ske i samband med fastställande
av arbetsplan. Vågförvaltningen i Västmanlands län anser det nödvändigt att
åtgärder för att vid vägombyggnad göra den gamla vägen lämpad som enskild väg
redorisas i arbetsplanen för vägom-byggnaden och att dessa åtgärder inryms i
kostnaderna för vägbygget.
De
sakkunnigas förslag rörande äldre allmän vägs bibehållande av hänsyn till
försvarets behov tillgodoser totalförsvarets intressen på ett tillfredsställande
sätt, anser överbefälhavaren. Förslaget tillstyrks därför. Vägverket och
vägförvaltningen i Östergötlands län poängterar att de försvarsbehov som skall
beaktas i detta sammanhang måste vara av vital betydelse. Vidare bör enligt
vägverkets mening vid prövningen stor vikt fästas vid frågan om det finns
anledning att räkna med att den för indragning ifrågasatta allmänna vägen
kommer att bibehållas som enskild väg. Länsstyrelsen i Värmlands län saknar i
de sakkunnigas förslag riktlinjer för handläggningen av ärenden rörande vägar
för försvarets behov. Enligt länsstyrelsens mening bör sådana ärenden avgöras
av vägverket i samråd med överbefälhavaren.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser att försvarets intressen bör kunna tillgodoses på annat
sätt än genom den föreslagna ordningen som innebär att försvarets kostnader
delvis överförs till vägbudgeten. Principen bör vara att
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 81
var
och en bär sina egna kostnader. Det kan enligt länsstyrelsen vara ägnat att
vålla förvåning om praktiskt taget trafikfria vägdelar får vara allmänna, medan
vägdelar med betydligt starkare trafik inte kan få denna förmån.
Enskilda utfartsvägar
9.1
Gällande bestämmelser
Det
avsnitt i AVL som handlar om enskilda utfartsvägar infördes genom lagändring år
1947 i anslutning till BL:s tillkomst. Avsnittet omfattar tre paragrafer, 31
a31 c §§ (prop. 1947: 131, 1947: ILU 45, rskr 1947: 316, SFS 1947:386).
I 31 a § föreskrivs att
länsstyrelsen, om det är nödvändigt för tillgodoseende av trafiksäkerheten
eller eljest av särskilda skäl, kan förordna att enskild väg inte får anslutas
till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild
utfartsväg inte vidare får användas för ändamålet. Sådant förordnande
avseende anslutningsförbud eller slopande av utfart får dock inte meddelas
beträffande enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan. Tillstånd får av länsstyrelsen förknippas med nödiga
villkor med avseende på den enskilda vägens beskaffenhet. 31 b § innehåller
rissa bestämmelser om ersättning i anledning av förordnande enligt 31 a §. Kan
till följd av sådant förordnande fastighet som haft utfartsväg till allmän väg
inte erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kostnad för anläggning
av ny eller ändrad väg för ändamålet, är fastighetens ägare berättigad till
ersättning av väghållaren för denna kostnad. Vill väghållaren bygga ny
utfartsväg, är han berättigad därtill. Väghållaren får, om det är nödvändigt
för vägföretagets utförande, göra gällande den rätt att påkalla förrättning
enligt lagen om enskilda vägar och att rid förrättningen föra talan, som
tillkommer ägaren av den fastighet för vars räkning vägen byggs. Föranleder
förordnande enligt 31 a § avsevärt men vid nyttjandet av fastighet som haft
utfartsväg till den allmänna vägen, är ägaren berättigad till ersättning
härför. Samma rätt till ersättning för intrång tillkommer också innehavare av
sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits
innan förordnandet blev gällande. I 31 c § ges bestämmelser om rätt för
fastighetsägare att fordra att väghållaren inlöser fastighet eller
fastighetsdel. Sådan rätt föreligger, om förordnande enligt 31 a § medför
synnerligt men vid nyttjandet av fastighet eller fastighetsdel som haft
utfartsväg till den allmänna vägen. I 31 c § hänvisas slutligen till de
processuella reglerna i 24 § AVL. Till bestämmelserna i 31 a31 c §§ är knutna
övergångsbestämmelser beträffande fastighet som tillkommit före den 1 januari
1948, då bestämmelserna trädde i kraft, övergångsbestämmelserna innebär att,
om det vid fastighetens tillkomst uppenbarligen förutsatts att fastigheten
skulle ha utfartsväg till allmän väg och fastigheten till följd av förordnande
enligt 31 a § inte kan få lämplig utfart till sådan väg
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
utan
avsevärd ökning av anläggningskostnaden eller om förordnandet eljest medför
avsevärt men vid nyttjandet av fastigheten, rätt till ersättning föreligger,
även om de i 31 b § föreskrivna förutsättningarna inte är uppfyllda. Också
tillämpning av 31 c § kan komma i fråga.
Rörande handläggningen av
frågor om förbud mot anslutning av enskild väg till allmän väg är närmare
bestämmelser meddelade i 34 a och 34 b §§ VSt. Enligt 34 a § skall, innan
förordnande om förbud meddelas, upprättas förslag med utredning om behovet av
reglering samt om hur och på rilka rillkor anslutning till den allmänna vägen
får ske. Beträffande förslaget gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i
1621 §§ VSt om arbetsplan för väg. Detta innebär bl. a., att vägförvaltningen
rid förslagets upprättande skall samråda med de myndigheter, lokala organ och
sammanslutningar, som har ett väsentligt intresse av den ifrågasatta
regleringen, samt att ägare av alla fastigheter som berörs av frågan skall, om
de är kända och boende inom riket, genom posten kallas att närvara vid
terrängundersökning. Vidare skall förslaget i vissa fall, t. ex. om det avser
längre sträcka av riksväg, överlämnas till statens vägverk för förberedande
granskning. Därefter skall, innan länsstyrelsen får meddela förordnande om
anslutningsförbud, tillfälle beredas myndigheter och fastighetsägare att inom
viss tid inkomma med anmärkningar. Underrättelse skall lämnas varje
fastighetsägare genom rekommenderad försändelse. Sedan förordnande meddelats,
skall enligt 34 b § beslutet därom delges vissa myndigheter samt kungöras.
Vidare skall alla kända fastighetsägare underrättas om beslutet och om vad de
har att iaktta i händelse av missnöje.
9.2
De sakkunniga
Den
fråga som enligt de sakkunniga i första hand tilldrar sig uppmärksamhet gäller
vägmyndigheternas möjligheter att kontrollera tillkomsten av enskilda
utfartsvägar.
På
vägar med snabb motortrafik utgör varje vägskäl eller anslutningsväg en
betydande trafikfara, framhåller de sakkunniga. Anslutningsvägar måste
emellertid finnas, om den allmänna vägen skall kunna fullgöra sin uppgift.
Trafiksäkerhetsintresset kräver då att enskilda utfartsvägar blir förlagda till
lämpliga platser och att de får en sådan utformning att trafikfaran kan begränsas
så långt som möjligt.
Det
är enligt de sakkunnigas mening inte tänkbart på längre sikt att bibehålla ett
system som i princip tillåter envar att fritt inrätta utfart mot allmän väg
varhelst och på vilket sätt han finner för gott. Därmed är, betonar de
sakkunniga, inte sagt att den idealiska lösningen skulle bestå i ett system av
motsatt innebörd, dvs. ett principiellt förbud mot inrättande av enskilda
utfarter utan medgivande av vägmyndigheten. Vad som behövs är enligt de
sakkunniga i stort sett bara regler som medger att vägmyndigheten i tillräck-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 83
ligt
god tid får kännedom om markägarnas avsikt att anordna utfart och därmed
möjlighet att påverka utfartens förläggning och utförande. Reglerna bör alltså
i första rummet vara inriktade på att främja en reglering av fastigheternas
utfartsproblem med hänsyn till såväl trafiksäkerhetsintresset som
fastighetsägarnas enskilda intressen. Reglerna bör emellertid också ge möjlighet
till effektivt ingripande, om en utfart vållar men för trafiksäkerheten.
De sakkunniga anser att
önskemålet att vägmyndigheten skall få kännedom om planerade nya utfarter mot
allmän väg knappast kan tillgodoses på annat sätt än genom införande av en
bestämmelse om anmälningsskyldighet för den som avser att anordna utfart. Om
anmälningsskyldighet införs, kan de nuvarande reglerna om generella
anslutningsförbud slopas. Samtidigt bör regler införas som ger vägmyndigheten
befogenhet att ingripa med föreskrifter eller förbud i det särskilda fallet.
Detta medför visserligen att vägmyndigheten får ta ställning till ett icke
obetydligt antal ärenden om anordnande av enskilda utfarter. De sakkunniga
anser dock att ökningen av antalet ärenden trohgen inte blir alltför betydande,
eftersom utfartsförbud numera torde gälla för flertalet vägar i de orter, där
mera avsevärd byggnadsverksamhet förekommer, och tillkomsten av enskilda
utfarter således redan i stor omfattning gjorts beroende av
tillståndsprövning. Dessutom kommer det ytterst tidsödande och besvärliga
arbetet med utarbetande av markägarförteckningar och utsändande av kallelser
före meddelande av anslutningsförbud att falla bort.
Då någon gjort anmälan om
att han avser att inrätta utfart mot allmän väg, bör vägmyndigheten efter
undersökning av förhållandena på platsen pröva, om den tilltänkta utfarten kan
godtas med hänsyn till trafiksäkerheten och rid behov meddela närmare
föreskrifter om utfartens läge och utförande. Om det är nödvändigt bör förbud
meddelas mot den planerade åtgärden. Undersöknings- och utredningsåtgärder
anser de sakkunniga av praktiska skäl i huvudsak böra ankomma på vederbörande
vägförvaltning. I de fall då väghållningen ombesörjs av stad eller
municipalsamhälle bör medverkan kunna lämnas av vederbörande kommunala organ.
Befogenheten att meddela beslut i ärenden av förevarande art anser de
sakkunniga liksom hittills böra tillkomma länsstyrelsen.
Bestämmelserna om de
föreskrifter som länsstyrelsen skall kunna meddela i anledning av inkomna
anmälningar bör enligt de sakkunnigas mening utformas så att föreskrifterna
kan ges det innehåll som i varje särskilt fall bäst tillgodoser
trafiksäkerhetens krav. Föreskrift bör enligt de salckunniga kunna gå ut på att
utfart skall förläggas till viss plats, att den skall ha viss största eller
minsta bredd eller att den skall anordnas i visst höjdläge. Vidare bör, i
enlighet med vad bl. a. dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat,
rätten att bibehålla utfart kunna tidsbegränsas eller inskränkas till att avse
trafik under viss årstid, visst slag av trafik, trafik för viss fastighets
behov e. d.
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
För
att föreskrifter som går ut på att begränsa trafiken till och från en utfart
skall bli effektiva bör de, framhåller de sakkunniga, rikta sig inte bara till
den som anordnat utfarten eller ägarna av de fastigheter som har nj'tta av den,
utan till var och en som kan tänkas komma att trafikera utfarten. Föreskriften
bör därför ges karaktären av sådan lokal trafikföreskrift som avses i 61 §
vägtrafikförordningen (1951: 648) (VTF). Eftersom trafikföreskrifter av denna
typ utgör ett allvarligt ingrepp i enskild rätt, bör föreskrifterna enligt de
sakkunniga grunda sig inte bara på VTF utan också på väglagen. Med hänsyn till
det samband som föreligger mellan olika tillståndsfrågor rörande utfarter finner
de sakkunniga att rätten att meddela nämnda trafikföreskrifter bör förbehållas
den myndighet som handlägger övriga tillståndsfrågor rörande utfarter, dvs.
länsstyrelsen. Bestämmelser om detta bör föras in i väglagen i anslutning till
övriga bestämmelser om enskilda utfarter. I 61 § VTF bör tas in en erinran om
att trafikföreskrift i vissa fall kan tillkomma på grund av länsstyrelsens
beslut enligt väglagen. Detta är enligt de sakkunniga önskvärt av den
anledningen att bestämmelserna i VTF om kungörande av lokala trafikföreskrifter
och om uppsättande av vägmärken bör bli tillämpliga också på trafikföreskrift
som tillkommit i nu angiven ordning. Vidare bör de i VTF meddelade
straffbestämmelserna bli tillämpliga rid överträdelse av sådan trafikföreskrift.
Sammanfattningsris
uttalar de sakkunniga att ett system med anmälningsskyldighet och beslut i
anledning av inkomna anmälningar får anses ha betydande fördelar i jämförelse
med det nuvarande systemet med utfartsförbud.
Vid
sidan av de föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet och beslut i
anledning av gjorda anmälningar behövs enligt de sakkunniga också en
bestämmelse om rätt för länsstyrelsen att inslirida i fall då befintlig utfart
vållar olägenheter från trafiksäkerhetssynpunkt. Uppenbarligen, anför de
sakkunniga, bör länsstyrelsen ha denna befogenhet, om utfart anordnats utan
föregående anmälan eller i strid mot meddelade föreskrifter. Bestämmelserna
bör emellertid vara tillämpliga också i åtskilliga andra fall, exempelris om
en utfart, som tillkommit i äldre tid, till följd av ändrade förhållanden
visar sig vålla sådana olägenheter att den bör slopas, flyttas eller ändras.
Även i det fall då en utfart tillkommit efter vederbörlig anmälan och
länsstyrelsens föreskrifter i allt iakttagits bör länsstyrelsen på grund av ändrade
förhållanden kunna ta upp frågan till ny prövning. Nödvändigheten att trygga
trafiksäkerheten får enligt de sakkunniga anses väga lika tungt, vare sig
utfarten tillkommit i föreskriven ordning eller inte. Länsstyrelsen har f. ö.
redan nu möjlighet att meddela beslut om slopande av utfarter, närhelst en
sådan åtgärd är påkallad med hänsyn till trafiksäkerheten eller eljest av
särskilt skäl. Markägarens intressen får i sådana och liknande fall tillgodoses
genom bestämmelser om rätt till ersättning av väghållaren.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 85
De
sakkunniga anser att länsstyrelsens befogenhet att meddela föreskrifter om
befintliga utfarter inte bör, såsom fallet är nu, vara begränsad till möjligheten
att föreskriva slopande av utfart utan att den också bör omfatta möjlighet att
meddela föreskrift om flyttning eller ändring av utfarten och att utfärda
trafikföreskrift. Genom sådana föreskrifter kommer det enligt de sakkunniga
ofta att risa sig möjligt att bibehålla en utfart som av trafiksä-kerhetsskäl
annars hade måst slopas. Länsstyrelsen får på detta sätt betydligt bättre
möjligheter att anpassa sina ingripanden efter vad situationen i det särskilda
fallet kräver. Utom de påtagliga fördelar som detta innebär för de enskilda
intressenterna, torde reformen enligt de sakkunniga också medföra väsentliga
besparingar för det allmänna genom att kostnaderna för intrångsersättningar
nedbringas.
Länsstyrelsens
föreskrift om flyttning eller ändring av utfart bör enligt de sakkunnigas
mening vid behov innefatta ett bemyndigande för väghållaren att för vägändamål
eller eljest för utfartsanordningar ta i anspråk vissa markområden även mot
markägarens vilja. En förutsättning härför är, framhåller de sakkunniga, att
markägaren inte i stället väljer att helt slopa utfarten, något som alltid står
honom fritt och kan vara en praktisk lösning, om han har en annan
utfartsmöjlighet. De sakkunniga framhåller att det markområde som skall tas i
anspråk i anledning av föreskrift om flyttning eller ändring av utfart bör
vara tydligt angivet i länsstyrelsens beslut, så att någon tveksamhet om
beslutets innebörd inte behöver uppstå.
De
sakkunnigas uttalanden om innebörden av länsstyrelsens beslut i frågor om
flyttning eller ändring av utfart tar i första hand sikte på det fall att
utfarten tjänar endast en fastighets behov och att den mark som behöver tas i
anspråk ingår i samma fastighet. Härmed kan enligt de sakkunniga likställas
det fall, att utfai-ten är avsedd för två eller flera fastigheter och marken
utgör en samfällighet för exakt samma krets av fastigheter. För det fall däremot
att utfarten är avsedd för en viss fastighets behov och marken tillhör en annan
fastighet, liksom för det fall att utfarten är avsedd för två eller flera
fastigheter och marken tillhör blott någon eller några av dessa eller ytterligare
någon fastighet har del i marken, behövs en reglering mellan fastigheterna
inbördes som ibland kan bli ganska komphcerad. För att avgöra frågor av denna
art anvisar EVL ett särskilt förfarande. De sakkunniga föreslår såsom
komplement till de förut föreslagna reglerna en ny bestämmelse i väglagen
enligt vilken vederbörande väghållare har rätt att påfordra att förrättning
enligt EVL kommer till stånd, om så behövs för att få ta i anspråk mark rid
flyttning eller ändring av utfart.
I
anslutning till nu behandlade regler om rätt för väghållare att ta i anspråk
mark uppmärksammar de sakkunniga den i AVL upptagna bestämmelsen om rätt för
väghållare att själv bygga enskild väg i stället för att betala
intrångsersättning samt att för sådant ändamål påkalla förrättning en-
86 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ligt
EVL. Denna bestämmelse, anför de sakkunniga, går i riss mening längre än de av
dem föreslagna nya reglerna, i det att den inte omedelbart motiveras av
trafiksäkerhetens krav eller annat direkt vägintresse utan främst av önskemålet
att hålla intrångsersättningarna på en skälig nivå. Enligt de sakkunnigas
mening är emellertid detta motiv så starkt att bestämmelsen bör bibehållas vid
sidan av de föreslagna nya reglerna. De sakkunniga påpekar att mot bestämmelsen
kan anmärkas att den reglerar bara det fall att väg skall byggas över annan
fastighet än den för vilken utfarten är avsedd och inte an-risar något medel
att lösa frister om rätt att ta i anspråk mark som tillhör sistnämnda
fastighet. De sakkunniga finner detta vara en brist och föreslår en ny
bestämmelse av innebörd att såväl ägaren av fastighet för vilken vägen skall
byggas som väghållaren får hänskjuta tvist angående vilken mark som skall tas i
anspråk till vägsynenämnden. För denna prövning bör enligt de sakkunniga gälla
att syftet med den planerade åtgärden skall tillgodoses med minsta intrång och
olägenhet för fastighetens ägare och annan. Ersättningsfrågor anser de
sakkunniga inte böra prövas av vägsynenämnden. De bör i stället lösas i samband
med den större frågan om ersättning i anledning av den åtgärd som föranlett
företaget.
I
fråga om väghållarens rätt att i vissa fall påkalla förrättning enligt EVL och
att föra talan vid sådan förrättning anser de sakkunniga gällande regler vara i
behov av översyn. I EVL saknas regler om företrädet mellan två eller flera
personer som äger föra talan för samma fastighet. Det är därför inte alltid säkert
att en av väghållaren med stöd av AVL påkallad förrättning leder till det
önskade resultatet, nämligen att väghållaren får rätt att bygga väg. Om
väghållarens rätt att påkalla förrättning och där föra talan för fastigheten
skall göras effektiv, är det enligt de sakkunniga nödvändigt att väghållaren
får det avgörande ordet, när det gäller att för fastighetens räkning framställa
yrkanden gentemot ägarna av andra fastigheter. En sådan ordning kan enligt de
sakkunniga inte gärna tänkas vara till nackdel för ägaren av den fastighet för
vilken vägen byggs. Det är ju väghållaren som betalar inte bara ersättningen
för ianspråktagande av mark utan också kostnaden för vägens byggande. Kan
väghållaren inte helt tillgodose en viss fastighets intressen, får han i
stället betala intrångsersättning. Fastighetsägarens ekonomiska intressen är
under alla förhållanden skyddade. Den omständigheten att väghållaren får det
avgörande ordet, när det gäller att vid vägförrättning framställa yrkanden för
fastighetens räkning, innebär enligt de sakkunniga inte att fastighetsägaren
skulle komma att sakna möjlighet att framföra sina synpunkter antingen till
väghållaren eller direkt vid förrättningen. Väghållaren kan också förutsättas
vara benägen att tillgodose sädana önskemål, i den mån de är rimhga. Den
diskuterade ordningen medför enligt de sakkunnigas mening vinster i klarhet
och effektivitet. Med hänsyn härtill och då den inte synes medföra några
olägenheter från annan synpunkt, föreslår de sakkunniga att den blir införd i
den nya väglagen och görs tillämphg såväl på de fall, då
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 87
förrättningen
är ett led i verkställigheten av länsstyrelses föreskrift om flyttning eller
ändring av utfart, som på de fall, då väghållaren själv tar initiativet till
att bygga ny väg för att minska det intrång som uppstår genom förbud eller
föreskrift rörande utfart.
Reglerna
om ersättning till markägare och andra i anledning av länsstyrelsens
ingripanden med stöd av de föreslagna nya reglerna om utfarts-vägar anser de
sakkunniga till sina huvuddrag böra utformas i anslutning till vad som gäller
nu. Det kan enligt de salikunniga möjhgen diskuteras, om nu gällande
begränsning av ersättningsrätten till fall, då avsevärt men uppkommer, bör
bibehållas för framtiden. De sakkunniga finner dock starka skäl tala för denna
begränsning. Dels utgör den omständigheten att staten utan kostnad
tillhandahåller en förstklassig transportled regelmässigt en sådan förmån fÖr
de kringliggande fastigheterna, att det är befogat att dessa utan ersättning
får tåla intrång av vägen åtminstone intill det mått som de nuvarande reglerna
förutsätter. Dels hindrar begrUnsningsre-geln mindre nogräknade fastighetsägare
från att med avsikt bygga mycket enkla och uppenbart otillfredsställande
utfarter för att därigenom vältra över en del av kostnaderna på väghållaren.
Dessutom skulle reglering av krav på ersättning för mindre väsentliga skador
medföra en arbetsinsats för vägväsendets personal som inte skulle stå i rimhg
proportion till sakens betydelse från allmän eller enskild synpunkt. De
sakkunniga föreslår därför att rätten till ersättning liksom hittills begränsas
till sådana fall då skadan är avsevärd.
Enligt
gällande regler skall ersättning utgå för avsevärd kostnad för byggande av ny
eller ändrad väg och för avsevärt men som genom länsstyrelsens ingripande
uppkommit vid fastighetens nyttjande. Om ökning av kostnaden för vägunderhåll
kan ersättas framgår inte klart av AVL. Ett förtydligande är på sin plats,
anser de sakkunniga. De föreslår att regeln om ersättning för avsevärd kostnad
för byggande av ny eller ändrad väg i den nya väglagen i stället avfattas så
att avsevärd ökning av eljest erforderlig väghållningskostnad blir
ersättningsgill. På det sättet bhr det klart, framhåller de sakkunniga, att
avsevärd ökning av kostnaden för vägunderhåll berättigar till ersättning.
Samtidigt inskärps genom att rätten till ersättning begränsas till merkostnad
utöver eljest erforderlig kostnad att fastighetsägaren inte bör tillåtas att
på det allmänna övervältra någon del av den kostnad som han under alla
förhållanden skulle ha fått ridkännas för att få till stånd en godtagbar
utfart för fastigheten. Vid bedömande av vad som i detta hänseende är
godtagbart bör enligt de sakkunniga också trafiksäkerhetssynpunkter beaktas,
särskilt när det är fråga om anläggande av ny utfart. Det bör enligt de
sakkunniga i regel kunna antas att fastighetsägaren skulle ha kostat på sig en
utfart med rimlig standard. Ersättningsberäkningen bör alltså inte grundas på
antagandet att från fastighetsägarens synpunkt en uppenbart
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
livsfarlig
utfart är den naturliga lösningen av fastighetens kommunikationsfrågor, om en
bättre lösning kan åstadkommas på något så när rimliga ekonomiska villkor.
Ersättningen bör således bestämmas efter en avvägning från fall till fall
huruvida merkostnaden för anordnande av en trafiksäker utfart är att anse som
erforderlig för fastighetens behov eller föranleds av det trafiksäkerhetsintresse
som vägmyndigheterna företräder. När fråga är om flyttning av en sedan längre
tid befintlig utfart, torde en generös tillämpning av regeln vara motiverad,
anser de sakkunniga, övervägande skäl talar nämligen oftast för att
fastighetsägare, trots eventuella olägenheter från trafiksäkerhetssynpunkt,
skulle i det längsta ha behållit utfarten.
Den
begränsning av de nuvarande ersättningsreglernas tillämpningsområde, som
består i att ersättning kan utgå endast om fastigheten tidigare haft utfart
till allmän väg, bedömer de sakkunniga vara nödvändig också i fortsättningen.
Att slopa denna begränsning skulle enligt de sakkunniga i princip vara
liktydigt med att ålägga väghållaren skyldighet att garantera utfart inte bara
för alla nu förefintliga fastigheter utan också för de fastigheter som
tillkommer i framtiden. Enligt de sakkunnigas mening utgör fastighetsbildning
och därmed förenad byggnadsverksamhet en form av investering. Den som gör
investeringen bör i princip svara för alla uppkommande kostnader, bl. a.
kostnaden för anordnande av utfart. En tillämpning av ersättningsreglerna på
fastigheter som tillkommer i en framtid skulle enligt de sakkunniga innebära
en subventionering av denna investering. Om sådan subventio-nering i ett eller
annat fall är befogad har de sakkunniga inte ansett sig böra ta ställning till.
De uttalar dock som sin mening att kostnaderna för sådana subventioner i allt
fall inte bör belasta vägbudgeten. Någon uppmjukning av ersättningsreglerna i
förevarande hänseende anser sig de sakkunniga alltså inte kunna rekommendera.
Med
hänsyn till att ersättningsreglerna föreslås få en så generell avfatt-ning, att
de i princip blir tillämpliga på alla beslut om utfarter som länsstyrelsen
meddelar, bör enligt de sakkunniga ett särskilt undantag göras för det fall att
utfarten tillkommit utan att gällande föreskrifter iakttagits. Den som anordnat
utfart utan föregående anmälan eller anordnat utfart i strid mot länsstyrelsens
föreskrifter eller förbud bör inte ha obetingad rätt till ersättning för
kostnad eller annat men som uppkommer genom att utfarten sedermera måste
slopas, flyttas eller ändras. Att helt förvägra honom varje rätt till
ersättning finner de sakkunniga dock onödigt hårt. Lämpligare anser de sakkunniga
vara att reglerna utformas med den utgångspunkten att väghållarens kostnader
inte bör bli större till följd av fastighetsägarens underlåtenhet att iaktta
gällande bestämmelser. Detta innebär enligt de sakkunniga att fastighetsägaren
inte bör ha ersättning för sådan merkostnad eller sådant ytterligare men som
kan föranledas av att en olovligen tillkommen anordning tas bort, flyttas eller
ändras. Det innebär vidare att fastighetsägaren bör vara skyldig att ersätta
väghållarens kostnad för åtgärdens vidtagande. I analogi
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 89
med
vad som gäller om väghållarens ersättningsskyldighet gentemot fastighetsägare
föreslår de sakkunniga att fastighetsägares ersättningsskyldighet gentemot
väghållaren begränsas till fall då väghållaren haft avsevärd kostnad för
ändamålet. Mindre omfattande åtgärder, som kan utföras i samband med ordinarie
vägunderhåll och som inte åsamkar väghållaren någon större merkostnad för
arbetslön eller material, bör enligt de sakkunniga inte medföra ersättningsskyldighet
för fastighetsägaren.
Eftersom
fastighetsägarens rätt till ersättning enligt de föreslagna nya bestämmelserna
i regel får anses inträda omedelbart efter tillkomsten av det förbud eller den
föreskrift som ersättningsanspråket grundar sig på bör enligt de sakkunniga
tiden för preskription av sådant anspråk löpa från samma tidpunkt. Särskilda
regler om möjlighet för domstol att uppskjuta beräkningen av framtida skada
till senare tidpunkt anser de sakkunniga inte behövliga eller ens lämpliga. De
sakkunniga berör i detta sammanhang det fall att länsstyrelsens föreskrift
innebär att utfart får bibehållas riss tid och att länsstyrelsen på
framställning kan förlänga tiden. Kostnadsökning eller annat men uppkommer i
detta fall inte förrän länsstyrelsen vägrar att förlänga tiden för utfartens
bibehållande. Det är, anför de sakkunniga, först vid tiden för det sistnämnda
beslutet som rätt till ersättning inträder och preskriptionstiden för
ersättningsanspråk börjar löpa. Har fastighetsägaren underlåtit att begära
förlängning av tiden, torde enligt de sakkunniga någon rätt till ersättning
inte föreligga, om inte fastighetsägaren sedermera gör ny ansökan om rätt att
bibehålla utfarten och denna ansökan blir avslagen eller väghållaren vidtar
åtgärd för att få bort utfarten. Nu redorisade synpunkter är grundade på
allmänna regler och behöver därför enligt de sakkunniga inte komma till
särskilt uttryck i lagtexten.
Beträffande
ersättning till nyttjanderättshavare och innehavare av annan särskild rätt till
fastighet bör enligt de sakkunnigas mening i princip galla detsamma som om
ersättning till fastighetsägare. En förutsättning för rätt till ersättning bör
dock liksom nu vara att rättigheten upplåtits innan förbud eller föreskrift
beträffande utfarten meddelats.
De
sakkunniga anser vidare att den nya väglagen liksom AVL bör innehålla en
bestämmelse om lösenskyldighet för väghållare i de fall, då synnerligt men
uppstår i anledning av föreskrift eller förbud beträffande utfart.
Såsom
nämnts i det föregående innebär övergångsbestämmelserna till 1947 års
lagstiftning i korthet att ägare av sådan fastighet, som tillkommit före den 1
januari 1948, har rätt till ersättning i anledning av utfartsförbud och beslut
om slopande av utfart, även om någon utfart faktiskt inte finns vid den
tidpunkt, då förbudet eller beslutet tillkommer. Grunden härför är den att det
beträffande sådana fastigheter inte varit möjligt att i samband med
fastighetsbildningen beakta inskränkningarna i rätten att anordna utfart enligt
31 a31 c §§ AVL. Enligt de sakkunniga kan man
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
räkna
med att numera det helt övervägande flertalet fastigheter av ifrågavarande
kategori blivit bebyggda och försedda med utfart. Det kan dock, framhåller de
sakkunniga, inte uteslutas att det fortfarande finns en och annan sådan
fastighet, som ännu inte tagits i bruk för sitt ändamål eller som av annan
orsak ännu inte fått sin utfartsfråga ordnad. I allmänhet kan detta enligt de
sakkunniga antas bero på att ändamålet med fastighetsbildningen förfallit,
medan det bara i något enstaka undantagsfall förhåller sig så, att frågan om
anordnande av utfart ännu kan tänkas bli aktuell. Med hänsyn härtill och då en
övergångsbestämmelse av förevarande art inte lämpligen bör bibehållas under
obegränsad tid, anser de sakkunniga att bestämmelsen bör upphävas.
Skälighetshänsyn talar enligt de sakkunniga dock för att vederbörande
rättsägare erhåller visst rådrum, förslagsvis 12 år, för att göra
framställning hos länsstyrelsen om rätt att anordna utfart i enlighet med de
föreslagna nya bestämmelserna.
De
sakkunniga berör i detta sammanhang några frågor om bryggor och andra
tilläggsplatser för båtar vid eller i närheten av allmän väg.
Vissa
vägförvaltningar har för de sakkunniga framhållit att problem från
trafiksäkerhets- och väghållningssynpunkt kan uppstå vid allmänna vägar som går
utmed eller i närheten av hav, insjö eller vattendrag. Särskilt inom områden
som har mera omfattande fritidsbebyggelse eller som på annat sätt nyttjas för friluftsliv
i större omfattning förekommer det att fordon i stor utsträckning förs till och
från vägen på platser där särskilda anordningar för till- och avfart inte är
anordnade. På och längs vägarna är ofta ett stort antal fordon parkerade. Vägen
nyttjas i oproportionerligt stor omfattning för gångtrafik. Enskilda bryggor
ansluts ibland direkt till vägbanken och ibland till angränsande markområden.
Det händer också att båtar förtöjs direkt vid vägbanken. Det har med anledning
härav ifrågasatts, om inte bestämmelser bör meddelas i väglagen för att komma
till rätta med dessa problem, t. ex. förbud mot förtöjning av båtar vid väg.
De sakkunniga framhåller
till att börja med att färd till och från fritidsbebyggelse och fritidsområden
i princip är ett legitimt trafikbehov som ibland bör leda till att vägen med
därtill hörande anordningar omdimensioneras eller ändras på annat sätt. Ibland
kan det vara tillräckligt med åtgärder för reglering av trafiken, t. ex.
förbud mot stannande, uppställning eller parkering av fordon, förbud mot till-
och avfart eller hastighetsbegränsning. Ibland bör trafikregleringen lämpligen
kombineras med andra åtgärder, t. ex. uppsättande av stängsel eller sådan
profilering av vägslänterna att till- och avfart försvåras. Förekomst av
fotgängartrafik i större omfattning kan motivera särskilda övergångsställen
eller också särskild gångbana. Förtöjning av båtar vid själva vägen är däremot
enligt de sakkunniga i och för sig inte en åtgärd som normalt är till förfång
för vare sig vägtrafiken eller väghållning-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 91
en.
Ett förbud skulle säkerligen, anser de sakkunniga, vålla större skada än nytta.
Vad
beträffar bryggor som anläggs vid fastigheter intill allmän väg kan denna form
att utnyttja fastigheten enligt de sakkunnigas mening inte förhindras utan
avsevärd skada för vederbörande fastighetsägare. Leder anläggandet av bryggor
till ökad körtrafik mellan fastigheterna och vägen, kan de föreslagna
bestämmelserna om enskilda utfarter ge möjlighet att i tillräcklig mån beakta
trafiksäkerhetsintresset.
Båtbryggor
som ansluts direkt till allmän väg blir enligt de sakkunniga att anse som
utfarter och således hänförliga under de tidigare föreslagna bestämmelserna i
de fall då bryggorna kan användas för fordonstrafik. Mindre bryggor som är
avsedda att begagnas uteslutande av gående kommer däremot inte att falla under
bestämmelserna om utfarter. De sakkunniga anser att goda skäl kan åberopas för
att bestämmelserna bör gälla även bryggor av denna beskaffenhet. Att direkt
ansluta en brygga till allmän väg framstår som ett väsentligt ingrepp i
vägintresset och bör därför rimligen underkastas anmälningsskyldighet. Härtill
kommer, anför de sakkunniga, att det vid den praktiska tillämpningen av
reglerna om utfarter säkerligen ofta skulle visa sig svårt att skilja på
bryggor tillhörande den ena och den andra kategorien. De sakkunniga föreslår
därför att enskild tillhörig brygga som direkt anknyts till allmän väg blir
underkastad de föreslagna reglerna om enskilda utfartsvägar, vare sig bryggan
är ägnad att befaras med fordon eller inte.
9.3
Remissyttranden
Det
stora flertalet remissyttranden innehåller inga principiella erinringar mot de
sakkunnigas förslag om ändring av nuvarande regler rörande enskilda utfartsvägar.
Vissa detaljfrågor diskuteras dock ganska ingående av remissinstanserna, såsom
frågan om anmälningsskyldighetens omfattning och ersättningsfrågan.
Den
föreslagna regeln om anmälningsskyldighet för den som avser att anordna utfart
till allmän väg tillstyrks av Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen. Av
länsstyrelserna ställer sig endast tre, nämligen länsstyrelserna i Blekinge,
Skaraborgs och Värmlands län negativa. Av övriga länsstyrelser tillstyrker
flertalet liksom hörda regionala organ förslaget uttryckligen.
Länsstyrelsen
i Blekinge län finner det föreslagna förfarandet alltför tungrott och menar
att anmälningsskyldigheten bör fullgöras direkt till vägförvaltningen.
Länsstyrelsen bör dock i sista hand ha möjlighet att ingripa mot olämpliga utfarter.
Liknande synpunkter framförs av Hälsingborgs stad. RLF anser att
anmälningsskyldigheten bör kunna begränsas till att avse endast riksvägar och
större länsvägar. RLF förutsätter att anmälan inte behö-
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ver
göras när det gäller utfart som anordnas i samband med nyanläggning av allmän
väg.
Länsstyrelsen
och länsvägnämnden i Skaraborgs län förordar ett generellt anslutningsförbud,
kompletterat med rätt för länsstyrelse att rid behov upprätta och fastställa
plan som för riss vägsträcka reglerar enskilda utfartsvägars anslutning.
Länsstyrelsen bedömer det nuvarande systemet med anslutningsförbud som så
värdefullt att det i sak bör behållas. Anmälningsplikt och generellt
anslutningsförbud torde dessutom av den enskilde uppfattas på ungefär samma
sätt. Vägförvaltningen i Västerbottens län, överlantmätaren i Värmlands län och
länsarkitekterna i Gävleborgs och Västerbottens län ifrågasätter också om inte
ett generellt förbud med regelrätt tillståndsprövning är att föredra.
Överlantmätaren i Värmlands län menar att det därigenom blir tydligt utsagt att
sökande kan förvänta ett beslut, även om någon erinran mot anslutningen inte
föreligger. Länsarkitekten i Västerbottens län pekar på svårigheten att i tid
bevaka inkomna anmälningar.
Enhgt
länsstyrelsen i Värmlands län kan det ifrågasättas om inte det nuvarande
systemet är att föredra framför en allmän anmälningsskyldighet. Det framhäver
för den enskilde starkare nödvändigheten av restriktivitet. En anmälningsskyldighet
för alla allmänna vägar kommer därtill att medföra en betydande administrativ
belastning for länsstyrelsen.
Några
remissinstanser som i princip tillstyrker den föreslagna anmälningsskyldigheten
framför vissa kompletterande synpunkter. Svea hovrätt och ett par andra
instanser betonar sålunda behovet av åtgärder för att sprida kännedom om
anmälningsskyldigheten. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller
nödvändigheten av samråd med byggnadsnämnderna så att inte byggnadslov lämnas
till byggande utmed allmän väg på plats där utfart sedan inte lämpligen kan
anordnas. Länsstyrelsen och länsvägnämnden i Stockholms län finner att till
anmälningsskyldigheten bör knytas straffsanktion. Lantmäteristyrelsen anser
att länsstyrelsen, för att undanröja ovisshet om utfartens tillåtlighet, så
fort som möjligt bör underrätta den som har gjort anmälan även i det fall då
anslutningen godtas. Enligt vägförvaltningen i Hallands län bör det övervägas,
om inte i väglagen skall föras in i ett generellt förbud för annan än
väghållaren att ansluta väg eller anordna utfart till motoi-väg eller
motortrafikled. För väghållarens del skulle i så fall få gälla skyldighet att
inhämta länsstyrelsens medgivande. Länsvägnämnden i Västerbottens län anför att
tremånadersfristen måste kunna förkortas bl. a. för att tillmötesgå
skogsnäringen. Av samma skäl förordar länsstyrelsen i Västernorrlands län att
tremånaderstiden reduceras väsentligt, när det gäller utfarter av tillfällig
natur, samt att anmälan i sådana fall får göras direkt till väghållaren som
bör ha befogenhet att meddela föreskrifter om utfartens förläggning och
utförande.
Beträffande
den prövning som länsstyrelsen enligt förslaget skall verkställa med anledning
av anmälan om tilltänkt anslutning av enskild utfarts-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 93
väg
till allmän väg anför länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län samt
länsvägnämnden i sistnämnda län att inte bara trafiksäkerhetssynpunkter bör
beaktas utan också framkomligheten på den allmänna vägen. Det är angeläget att
nybyggda vägsträckors höga standard inte väsentligt försämras genom tillkomsten
av ett stort antal utfartsvägar.
Vissa
remissinstanser behandlar frågor om utfartsvägar som föranleds av
fastighetsbildning. Lantmäteristyrelsen erinrar bl. a. om förslaget till ny fastighetsbildningslag
och anför att, eftersom trafikintresset skall beaktas av
fastighetsbildningsmyndighet i samråd med vägmyndighet, det kan ifrågasättas,
om den föreslagna anmälningsphkten behöver upprätthållas i sådana fall då
fastighetsbildning kommer till stånd och förhållandena är sådana att
föreskrift rörande utfartens läge eller utförande inte behövs. I sådana fall
anser styrelsen behov av anmälan inte föreligga, om utfarten anläggs inom viss
tid, t. ex. två år, efter fastighetsbildningen. Överlantmätaren i Malmöhus län
och vägförvaltningen i Göteborgs och Bohus län anför att vid
fastighetsbildning, som förutsätter utfart till allmän väg, länsstyrelsens prövning
av utfartsfrågan bör avvaktas innan fastighetsbildningsärendet slutförs. Härav
orsakad ökning av arbetet för vägmyndigheter och försening i fastighetsbildningsverksamheten
bör enligt överlantmätarens mening kunna tålas.
I
fråga om den föreslagna anmälningsskyldigheten vid ändring av befintlig utfart
anmärker Svea hovrätt att det torde vara svårt för den enskilde att bedöma om
en tilltänkt ändring kan vålla olägenhet från trafiksäkerhetssynpunkt eller
inte. Problemet bör enligt hovrättens mening belysas närmare i motiven.
Också länsstyrelsen i
Jämtlands län önskar ett förtydligande av nu ifrågavarande bestämmelse, men
från en annan synpunkt. Enligt länsstyrelsens mening framgår det inte klart, om
det kan förhindras att en befintlig utfartsväg används för helt andra ändamål
än dem som vägen anlagts för. Länsstyrelsen anser det med hänsyn till
trafiksäkerheten angeläget att samma möjligheter finns att reglera trafiken på
befintliga utfartsvägar som på nya. Liknande synpunkter återfinns också i
andra yttranden. Länsstyrelsen i Uppsala län och. länsarkitekten i samma län
samt överlantmätaren i Värmlands län menar sålunda att den generella
anmälningsplikten bör avse också väsentlig ändring av befintlig utfartsvägs
användningssätt och trafikintensitet. Också länsstyrelsen i Södermanlands län
bedömer möjligheten till reglering av befintliga utfartsvägars användning som
önskvärd men anser att bestämmelser härom bör inflyta i VTF. Överlantmätaren i
Kronobergs län önskar ett klarläggande av att ombyggnad av befintlig utfart
med anledning av ökad trafik-intensitet är likställd med nybyggnad och alltså
underkastad anmälnings-phkt.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län förutsätter, liksom vägförvaltningen i
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
samma
län, att anmälningsskyldigheten vid ändring av befintUg utfart omfattar också
det fall att trafikintensiteten i utfarten ökar. Länsstyrelsen finner det dock
angeläget med ett Idarläggande att inte exempelris ett enstaka nytillskott till
bebyggelsen utmed en enskild väg, kanske på flera kilometers avstånd från den
allmänna vägen, och den därav föranledda trafikökningen medför
anmälningsskyldighet.
Den
föreslagna anmälningsskyldigheten för anslutning av brygga finner länsstyrelsen
i Gävleborgs län tveksam eftersom det i praktiken många gånger är svårt att
avgöra om en brygga är ansluten till allmän väg på sådant sätt att anmälan
behövs.
De
sakkunnigas förslag, att väghållaren i fastighetsägarens ställe skall kunna
påkalla förrättning enligt EVL och föra talan vid förrättningen kritiseras av
lantmäteristyrelsen. Styrelsen, som anser att bestämmelsen bör flyttas till
EVL, finner att bärande skäl saknas att ge väghållaren starkare ställning än
fastighetsägaren. De sakkunnigas farhågor för att det annars skulle kunna
inträffa att förrättningen inte leder till önskat resultat anser styrelsen i
huvudsak ogrundade, eftersom rid förrättningen sker official-prövning av den
väckta väghållningsfrågan. Länsstyrelsen i Stockholms län samt i andra hand
hörd instans finner förslaget obilligt mot fastighetsägaren. Länsstyrelsen
föreslår att väghållaren och fastighetsägaren jämställs i förevarande
hänseende.
De
föreslagna ersättningsreglerna bedöms av en rad remissinstanser som för snäva.
Av denna mening är sålunda bl. a. Motororganisationernas samarbetsdelegation,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Svenska vägföreningen, Sveriges
advokatsamfund, RLF, Länsvägnämndernas förbund. Motorbranschens riksförbund och
Svenska Petroleum Institutet. I allmänhet förordar dessa instanser att skähg
ersättning utgår också för skada som inte är avsevärd.
Länsstyrelsen
i Stockholms län föreslår en komplettering av ersättningsreglerna för det fall
att väghållaren skall betala ersättning med anledning av åtgärd beträffande
befintlig utfart och denna underhålls av vägsamfällighet, vägförening eller kommun.
I dessa fall bör enligt länsstyrelsens mening ersättningen utbetalas direkt
till samfälligheten, föreningen eller kommunen. Härigenom undviks den omgång
som skulle uppstå om ersättningen utbetalas till särskilda fastighetsägare och
dessa därefter genom uttaxering får betala kostnaderna för det fördyrade
vägunderhållet.
De
sakkunnigas förslag att 1947 års övergångsbestämmelser till 31 a 31 c §§ AVL
skall upphöra att gälla efter en kort preklusionstid av 12 år diskuteras av
Svea hovrätt, som till att börja med framhåller att de sakkun-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 95
niga
inte berört de måhända talrika fall där två eller flera före år 1948 tillkomna
fastigheter som är belägna utmed allmän väg tills ridare sambrukas och utfart
därför ännu inte anordnats från mer än en av fastigheterna. Inte minst inom
rilla- och sportstugeområden torde detta enhgt hovrätten vara vanhgt. Med
hänsyn till att det i dessa fall inte kan sägas att ändamålet med
fastighetsbildningen förfallit anser hovrätten att den korta pre-klusionstiden
är otillfredsställande. Regeln bör därför enligt hovrättens mening utgå.
övergångsbestämmelserna till den nya väglagen bör i stället utformas i
enlighet med 1947 års lagstiftning. I varje fall bör preklusions-fristen göras
betydligt längre och uppmärksamhet ägnas frågan om hur kännedom om bestämmelsen
skall spridas. Också överlantmätaren i Malmöhus län har erinringar mot
ifrågavarande regel under hänvisning till bestämmelserna att vid
avstyckningsförrättning skall tillses att rätt till erforderliga utfartsvägar
skapas. En fastighet utan rätt till utfartsväg är i allmänhet inte lämpad för
sitt ändamål. Att då, om fastighetsägaren försummar att inom viss tid begära
ersättning, beröva honom denna rätt synes högst betänkligt. Förfarandet bör,
menar överlantmätaren, åtminstone garantera att ägaren blir hörd.
10.
Arbetslag för vinterväghålhiing på landet
10.1 Gällande
bestämmelser
I
4146 §§ AVL ges bestämmelser om arbetslag för vinterväghållning. Sådana
arbetslag skall finnas på länets landsbygd, om vederbörande länsstyrelse
bedömer det som erforderligt. Arbetslagens uppgift är att vid svårare snöfall
biträda med vinterväghållningen, då det av vägförvaltningen i länet prövas
oundgängligt för att hålla väg öppen för samfärdseln.
10.2 De
sakkunniga
De
sakkunniga framhåller att arbetslagen för vinterväghållning enligt AVL, som
ersatte de på tjänsteplikt uppbyggda snöploglagen enhgt äldre bestämmelser, är
en beredskapsorganisation som är avsedd att tas i bruk bara rid exceptionella
väderleksförhållanden. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till nuvarande
bestämmelser uttalade vederbörande utskott att arbetslag inte fick tas i
anspråk förrän vägförvaltningen sökt skaffa erforderlig personal på annat
sätt.
Dåvarande
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt om bestämmelserna bör
bibehållas. Enligt de sakkunnigas mening har de skäl som i samband med
vägväsendets förstatligande talade för upprättandet av en särskild
beredskapsorganisation för svåra snöförhållanden inte längre samma giltighet.
Med statens vägverks nuvarande organisation och tekniska resur-
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ser
anser de sakkunniga situationer av detta slag kunna bemästras utan anlitande av
dylika arbetslag. Med hänsyn härtill föreslår de sakkunniga att bestämmelserna
i 4146 §§ AVL om arbetslag för vinterväghållning upphävs och att motsvarande
ändring görs i straffbestämmelserna i 61 § AVL.
10.3
Remissyttranden
De
sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser.
11.
Vägnämnder och länsvägnänmder
11.1
Gällande bestämmelser, m. m.
Enligl;
16 § AVL företräds de lokala vägintressena på landet och i de städer där
kronan ensam är väghållare av vägnämnder och länsvägnämnder. Närmare
bestämmelser om dessa organs uppgifter och organisation finns i lagen
(1943:436) om vägnämnder och länsvägnämnder. Vägnämndernas verksamhetsområden
har senast bestämts genom kungörelsen (1970:424) om vägnämndsområden.
Vägnämnd består av fem
ledamöter och har till uppgift att avge yttranden i vägfrågor som berör
nämndens område, såsom frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild
väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän
väg. Vägnämnd får framställa förslag i frågor rörande vägväsendet och
vägtrafiken inom nämndens område. Dessutom får nämnden anföra besvär över
statens vägverks och länsstyrelsens beslut i vägfrågor. Ledamöter i vägnämnd
och suppleanter för dem utses för en tid av fyra år. De väljs av kommunens
fullmäktige eller, om vägnämndens område omfattar två eller flera kommuner, av
valda ombud för de olika kommunerna.
Länsvägnämnd skall verka
för att vägfrågor som är gemensamma för flera eller alla vägnämndsområden inom
länet får den för hela länet ändamålsenligaste lösningen. Länsvägnämnder har
bl. a. att avge yttranden i vägfrågor. En av länsvägnämndernas viktigaste
uppgifter är att medverka vid upprättandet av flerårsplaner. Länsvägnämnd får
anföra besvär över vägverkets och länsstyrelsens beslut.
Ledamöterna och en suppleant
för varje ledamot utses av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och vägnämnderna
i länet. Länsstyrelsen förordnar två ledamöter, av vilka en skall vara
representant för städerna i länet. Skogsvårdsstyrelsen och varje vägnämnd
väljer en ledamot. Vägnämnd får till ledamot och suppleant i länsvägnämnd
endast välja den som rid valet är ledamot i vägnämnd. Den ledamot som väljs av
skogsvårdsstyrelse skall vara förfaren i skogsbruk och väl förtrogen med
skogsförhållandena inom länet.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 97
Ledamöter
och suppleanter i länsvägnämnd utses under januari eller februari månad året
efter det, under rilket val av ledamöter i vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra
år räknat från den 1 mars det år då förordnandet eller valet skedde.
Länsvägnämnderna
är sammanslutna i Länsvägnämndernas förbund som för sin verksamhet erhåller
statsbidrag.
Frågan om vilka organ som
bör företräda de lokala vägintressena liksom dessa organs organisation och
funktion har behandlats i ett förslag (SOU 1952: 48) rörande vägväsendets
distriktsorganisation som avgetts av en inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillsatt kommitté. Distriktsorganisationskommittén föreslog att vägnämndernas
uppgifter skulle övertas av kommunerna och att länsvägnämnderna i anslutning
till en samtidigt föreslagen ny regional indelning för vägväsendet i tolv
distrikt skulle ersättas av distriktsvägnämnder, en för varje distrikt, med
samma funktioner som länsvägnämnderna men med en mera allsidig representation
av olika transport- och trafikantintressen inom distriktet. Också länsförvaltningsutredningen
har tagit upp frågan om den lokala representationen på vägväsendets område. I
betänkandet (SOU 1967: 20) Den statliga länsförvaltningen anslöt sig
utredningen till distriktsorganisationskommitténs förslag om en avveckling av
vägnämnderna. Utredningen ansåg vidare att dess förslag till ny länsstyrelse,
enligt vilket länsstyrelsen skall bestå av förutom verkets chef ett antal
företrädare för länets invånare, i tillräcklig grad tillgodosåg de intressen
som bär upp länsvägnämnderna. Kravet på ett i länsinstans infogat allmänt
medborgerligt inflytande på vägplaneringen skulle alltså bli uppfyllt.
Utredningen betonade att detta inflytande skulle komma att bli starkare än det
som länsvägnämnden nu kan utöva, eftersom de inedborgerliga representanterna
skulle delta i länsstjTelsens beslut och inte bara såsom länsvägnämnden ha en
rådgivande funktion. Utredningens slutsats blev att tillräckliga skäl att ha
ett rådgivande länsorgan på vägväsendets område inte förelåg och att
länsvägnämnderna därför borde upphöra.
11.2
De sakkunniga
De
sakkunniga poängterar att vägfrågorna spelar en väsentlig roll från kommunal
synpunkt med hänsyn till kommunernas uppgifter i fråga om bl. a. bebyggelseplanering
och markanvändning. Bilismen och vägnätets ut-veclding utgör riktiga
förutsättningar för koncentration av serricefunktio-ner till rissa
centralorter. Enligt de sakkunnigas mening finns därför anledning räkna med
att kommunerna och särskilt de blivande storkommunerna är intresserade av att
vägfrågorna löses på ett för kommunen lämpligt sätt och att nödvändig
samordning sker mellan den kommunala planeringen och kommunikationerna. De
sakkunniga har mot denna bakgrund
4 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 123
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
funnit
att kommunala organ är ett lämpligare forum för handläggning av vägfrågorna än
de nuvarande vägnämnderna. I likhet med distriktsorganisationskommittén anser
de sakkunniga därför att de funktioner på vägväsendets område som nu
tillkommer vägnämnderna i fortsättningen bör anförtros åt kommunerna. Det
antal enheter som vägförvaltningarna har att samråda med kommer risserhgen på
detta sätt att öka. Antalet ärenden i rilka samråd skall ske är emellertid
ganska begränsat och antalet samrådsenheter kommer att minska genom
kommunreformen.
De
sakkunniga, som inte berör länsförvaltningsutredningens förslag om
länsvägnämndernas avskaffande, går i sina överväganden ut ifrån att länsvägnämnder
skall finnas också i fortsättningen. De sakkunniga förordar att
länsvägnämnderna får en mera allsidig representation än vad som nu är fallet. I
varje sådan nämnd bör kunna ingå representanter för exempelris jordbruket,
skogsbruket, näringslivet i övrigt, städerna, landskommunerna, den yrkesmässiga
trafiken, den övriga trafiken och totalförsvaret. Sammansättningen bör inte
bindas till ett på förhand bestämt antal representanter för olika näringsgrenar
eller organisationer, utan varje länsvägnämnd bör få en representation som är
avpassad efter näringslivet och trafiken inom länet. Antalet ledamöter i
länsvägnämnd anser de sakkunniga lämpligen böra sättas till tolv, att förordnas
av Kungl. Maj :t efter förslag av länsstyrelsen. De sakkunniga föreslår att
lagen om vägnämnder och länsvägnämnder upphävs och att bestämmelser om
länsvägnämnd tas upp i väglagen.
11.3
Remissyttranden
De
sakkunnigas förslag att vägnämnderna skall avskaffas och att deras funktioner
skall föras över till kommunerna tillstyrks eller godtas i princip av så gott
som samtliga remissinstanser. Ett stort antal yttranden innehåller dock
synpunkter på den ordning som bör gälla intill dess den pågående kommunreformen
är genomförd.
Statens
vägverk har inte något att erinra mot att vägnämndernas funktioner övertas av
kommunerna. Vägverket framhåller att denna ändring kan komma att medföra
merarbete för länsstyrelsen i de fall då storkommuner ännu inte bildats och
samrådsorganen alltså blir små kommuner vilkas antal avsevärt överstiger
vägnämndernas. Vägverket utgår från att länsstyrelsen kan utnyttja
samarbetsnämnderna som remissorgan i fråga om förslag till flerårsplaner. Att
samarbetsnämnderna bör vara remissorgan i stället för kommunerna när det gäller
yttranden över flerårsplaner förordas av länsstyrelsen i Östergötlands län.
Motororganisationernas samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation och Svenska vägföreningen samt Länsvägnämndernas förbund. Ett
tiotal remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län,
framhåller att samar-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 99
betsnämnderna
är lämpligare organ än de enskilda kommunerna intill dess konimunreformen är
genomförd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter i detta
sammanhang om inte byggnadsnämnden i varje till kommunblocket hörande kommun
bör få yttra sig.
Ytterligare
ett tiotal remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län
samt länsvägnämnderna i Kronobergs, Kalmar, Hallands och Värmlands län, anser
att den föreslagna överflyttningen av vägnämndernas uppgifter till kommunerna
bör anstå till dess kommunsammanslagningarna har genomförts.
Länsstyrelsen
i Värmlands län anser att vägnämnder bör behållas i någon form. Visserligen kan
en del av vägnämndernas nuvarande arbetsuppgifter, främst sådana som rör
detaljutredningar, med fördel föras över till kommunala myndigheter. I fråga
om övriga uppgifter, som avser bl. a. vägnätets utformning i stort och
prioriteringsfrågor i samband med flerårsplaner, blir kommunblocken dock för
små enheter. 1 Värmlands län kommer efter blockbildningen att finnas 18
kommuner, medan antalet vägnämndsområden f. n. uppgår till sju. De lokala
intressena bör därför också i fortsättningen företrädas av vägnämnder. Dessa
bör bestå av fem ledamöter, som utses av länsstyrelsen för att säkerställa en
allsidig representation.
Enligt
länsvägnämnden i Örebro län bör det tydligare anges i lagen vilka uppgifter som
i förevarande sammanhang skall anförtros kommunerna. Länsstyrelsen i Stockholms
län finner det betydelsefullt att trafiknäninder-nas lokala sakkunskap tas till
vara. Detta bör lämpligen ske på det sättet att kommun, då den har att yttra
sig i vägärende, dessförinnan inhämtar yttrande från trafiknämnden i kommunen.
I
fråga om länsvägnämnderna har de sakkunnigas förslag mött en rad erinringar.
Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller att de ärenden som handläggs av länsvägnämnden som
regel också bör behandlas av länsstyrelsens planeringsråd. Länsstyrelsen
ifrågasätter om det är nödvändigt med denna dubbla rådgivning. Planeringsrådet
är vidare i högre grad än länsvägnämnden insatt i den allmänna
samhällsplaneringen och har därmed bättre förutsättningar att sätta in vägfrågorna
i större sammanhang. Länsstyrelsen väcker därför frågan om man inte bör låta
planeringsråden fylla de funktioner som enligt de sakkunnigas förslag avsetts
för länsvägnämnderna. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i
Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands
län. Också länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om det finns
tillräckliga skäl att bibehålla länsvägnämnderna som särskilda rådgivande
organ i vägfrågor rid sidan av planeringsråden. Länsstyrelsen vill dock inte
motsätta sig att länsvägnämnderna bibehålls i avvaktan på att frågan om
medborgarrepresentation i länsstyrelserna fått en definitiv lösning.
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Länsstyrelserna
i Jönköpings och Örebro län anser att frågan om länsvägnämnderna bör prövas i
samband med övervägandena om den framtida organisationen av länsförvaltningen.
Länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Västernorrlands län hänvisar till att
de tillstyrkt eller godtagit länsför-valtningsutredningens förslag om
länsvägnämndernas avskaffande i samband med att länsstyrelserna får
medborgarrepresentation. Läns.ityrelsen i Kristianstads län biträder de
sakkunnigas förslag rörande länsvägnämnderna men framhåller att den därmed
inte har tagit ställning till frågan om handläggningen av hithörande uppgifter
i en framtida länsförvaltning.
De remissinstanser som
inte har någon erinran mot att länsvägnämnderna skall finnas kvar, tillstyrker
eller godtar överlag de sakkunnigas uttalande att nämnderna i fortsättningen
bör få en mera allsidig representation. Länsvägnämndernas förbund och
Näringslivets trafikdelegation stryker särskilt under denna synpunkt.
Trafikdelegationen betonar samtidigt vikten av att näringslivet får en bred
representation i länsvägnämnderna och föreslår att handelskamrarna bereds
tillfälle att till länsstyrelsen avge förslag på minst fyra personer jämte
ersättare som är lämpade att representera näringslivet i näranden. Dessutom
bör enligt trafikdelegationens mening förslag inhämtas av länsstyrelsen från
jordbrukets och den yrkesmässiga biltrafikens lokalorganisationer. Liknande
synpunkter uttrycker handelskamrarna i Norrköping och Gävle. Handelskammaren i
Norrköping ifrågasätter i detta sammanhang nödvändigheten av kommunal representation
i länsvägnämnderna. Med det av de sakkunniga föreslagna antalet ledamöter är
det enligt handelskammarens mening inte möjligt att i länsvägnämnden inrymma
kommunala representanter från alla regioner i ett län. Möjligen kunde man
inskränka sig till att låta landstinget föreslå en eller två personer som fick
företräda de kommunala intressena. Enligt länsvägnämnden i Västerbottens län
bör antalet ledamöter i länsvägnämnden utökas i de nordligaste länen, om olika
samhällsintressen i dessa län, från både inland och kustland, skall kunna bli
representerade.
Statens
naturvårdsverk förordar att en särskild representant för naturvård och
friluftsliv får ingå i varje länsvägnämnd. Motorbranschens riksförbund anser
att motorbranschen bör bli företrädd i länsvägnämnderna. Skulle detta inte vara
möjligt inom ramen för det föreslagna antalet ledamöter bör detta antal kunna
ökas eller den ordningen införas att näringsgrenar utan ordinarie
representation får utse adjungerad ledamot.
Sättet
för utseende av ledamöter i länsvägnämnd berörs av någi-a remissinstanser.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, länsvägnämnden i Kronobergs län och
vägförvaltningen i Västerbottens län anser att ledamöterna bör utses av
länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kalmar län finner att halva antalet ledamöter
bör väljas av landstinget eller förvaltningsutskottet. Länsstyrelsen och
länsvägnämnden i Gävleborgs län förordar att sex eller åtta ledamöter utses av
landstinget och övriga av länsstyrelsen. Länsvägnämnden i Kalmar lån
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 101
är
av den uppfattningen att den nuvarande ordningen för utseende av ledamöter i
länsvägnämnd bör bibehållas. I andra hand föreslås all landstinget skall få
utse ledamöterna. Vägförvaltningen och länsvägnämnden i Örebro län ifrågasätter
om inte majoriteten av ledamöterna bör utses av kommunerna. På liknande sätt
uttalar sig också Karlskoga stad. Svenska kommunförbundet anser det böra
övervägas om inte behovet av kommunal representation i länsvägnämnd lämpligen
bör tillgodoses genom ett valsystem liknande det som tillämpas vid val av
byggarbetsnämnd.
Näringslivets
trafikdelegation anser det önskvärt att länsvägnämndernas skyldigheter och
befogenheter preciseras i författning. Samma uppfattning har
Motororganisationernas samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation. Svenska vägföreningen och Länsvägnämndernas förbund. Också
länsstyrelsen i Värmlands län förordar att länsvägnämndernas arbetsuppgifter
närmare klarläggs.
Länsstyrelsen och
länsvägnämnden i Kalmar län saknar i de sakkunnigas förslag en bestämmelse som
ger landshövding och vägdirektör rätt att närvara vid länsvägnämnds
sammanträden.
11.4
Partiell länsförvaltningsreform
1970
års riksdag har beslutat riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen (prop. 1970: 103, 1970: SU 132, 1970: KU 34, rskr 1970:248
och 1970:308). Länsstyrelsen får en lekmannastyrelse med landshövdingen som
ordförande och tio andra ledamöter. De nuvarande planeringsråden, som har en
rådgivande funktion, upphör. Av lekmannaledamö-terna skall fem utses av
landstinget och fem av Kungl. Maj :t. Därvid har förutsatts att landstinget
före valet inhämtar förslag från länsavdelningen av Svenska kommunförbundet och
att Kungl. Maj :t tillgodoser behovet av samordning med näringsliv och
arbetsmarknad. För varje lekmannaledamot skall utses en personlig suppleant.
Den nya länsstyrelsen får som en huvuduppgift att leda och samordna den
samhällsplanering som bedrivs inom den statliga länsförvaltningen. I frågor om översiktlig
planering av större regio-nalpolitisk betydelse skall länsstyrelsen överta
beslutanderätten från vissa andra länsorgan. På vägplaneringens omi'åde medför
reformen ingen ändring av länsstyrelsens nuvarande funktioner.
Länsarkitektkontoret skall organisatoriskt inordnas i länsstyrelsen.
Länsvägnämnder och vägförvaltningar skall dock bibehållas som fristående
länsorgan. Omorganisationen beräknas ske den 1 juli 1971.
102 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
12.
Domstol i vägmål
12.1
Gällande bestämmelser
Enligt
23 § första stycket AVL är ägodelningsrätt första domstol i mål om ersättning
enligt 19 § med anledning av upplåtelse av vägrätt. Detsamma gäller enligt 31
b § mål om ersättning för kostnad eller men till följd av förordnande om reglering
av tillfart till allmän väg och enligt 33 a § mål om ersättning för skada till
följd av förbud att intill väg uppföra byggnad eller ha upplag, stängsel eller
annan anordning. Ägodelningsrätt handlägger också mål om gottgörelse för
förlust som inteckningshavare lidei- till följd av att ersättning enligt 19, 31
b eller 33 a § AVL inte har blivit nedsatt eller till följd av att sådan
ersättning har blivit för lågt beräknad och inte prövats av domstol (21 § och
23 § första stycket).
Enligt
24 § första stycket AVL är fastighetsägare, om vägs framdragande över
fastigheten medför synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller del
därav, berättigad att begära att väghållaren löser fastigheten eller delen.
Yrkande om lösen prövas av ägodelningsrätten. Förklaras väghållaren lösningsskyldig,
gäller enligt 24 § andra stycket för frågans vidare behandling
expropriationslagens regler i tillämpliga delar, varvid både väghållaren och
fastighetsägaren får väcka talan vid expropriationsdomstolen. En motsvarande
ordning gäller enligt 31 c § i fråga om inlösen med anledning av förordnande om
reglering av tillfart till allmän väg och enligt 33 a § andra stycket i fråga
om lösen med anledning av förbud att intill väg uppföra byggnad eller ha
upplag, stängsel eller annan anordning.
Reglerna om
ägodelningsrätt finns i 21 kap. lagen (1926:326) om delning av jord å landet
(JDL) och 6 kap. 16 § lagen (1917: 269) om fastighetsbildning i stad (FBLS).
Dessa regler har genom lagändringar år 1969 (SFS 1969:810811) undergått vissa
jämkningar med anledning av den reform av de allmänna underrätternas
organisation som beslutats av 1969 års riksdag (prop. 1969: 44, 1969: ILU 38,
rskr 1969: 283). Reformen innebär att en ny, för land och stad enhetlig
underrättstyp, tingsrätterna, införts fr. o. m. den 1 januari 1971.
Ägodelningsrätternas domkretsar sammanfaller med de allmänna underrätternas. Om
domsaga helt eller delvis består av stad, vars rådhusrätt ersatts av tingsrätt,
är tingsrätten ägodelningsrätt. Annars består ägodelningsrätten av en
ägodelningsdomare såsom ordförande och tre ägodelningsnämndemän. Den lagfarne
domare i tingsrätten som förordnats därtill är ägodelningsdomare.
Ägodelningsnämndemännen bör vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga
och med ortens förhållanden väl förtrogna. De skall vara valbara till
nämndemän i domsagan och får inte ha uppnått 65 års ålder, överlantmätaren och
länsarkitekten kan kallas att biträda ägodelningsrätten.
Bestämmelser
att mål skall tas upp av ägodelningsrätt finns, förutom i
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 103
JDL
och FBLS, bl. a. i lagen (1926: 336) om sammanläggning av fastigheter å
landet, lagen (1930: 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. m. och lagen (1952: 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av
järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. Enligt lagen (1970:989) om
införande av fastighetsbildningslagen (prop. 1970:144, 1970: 3LU 92, rskr 1970:
464) skaU nu nämnda lagar upphöra att gälla när fastighetsbildningslagen (1970:
988) (FBL) träder i kraft den 1 januari 1972.
Föreskrifter
att mål skall tas upp av ägodelningsrätt finns i ytterhgare ett antal
författningar. Hit hör bl. a. EVL och, såsom nämnts, AVL.
I
fråga om expropriationsdomstol finns de grundläggande bestämmelserna i 1419
§§ expropriationslagen (1917:189). Också expropriations-domstolarnas domkretsar
sammanfaller med de allmänna underrätternas, Expropriationsdomstol består av
ägodelningsdomaren i orten som ordförande, två särskilt utsedda
expropriationstekniker och två nämndemän i orten, I mål av mindre betydelse är
domstolen domför med ordförande, nämndemän och en tekniker,
Expropriationstekniker förordnas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer. De utses för sex år i sänder för varje län till lämpligt
antal. Hälften av dem skall ha erfarenhet av fastighetsvärdering i tätort och
hälften erfarenhet av sådan värdering på landet. Av de båda nämndemännen bör
den ene äga fastighet men den andre inte.
Föreskrifter
att mål skall tas upp av expropriationsdomstol finns, förutom i
expropriationslagen och AVL, i bl. a. vattenlagen (1918: 523), byggnadslagen
(1947:385), lagen (1960:690) om byggnadsminnen och naturvårdslagen (1964:822).
12.2
De sakkunniga
De
sakkunniga framhåller att vägrättsmålen tenderar att bli alltmer omfattande
och komplicerade, eftersom den vägmark som skall tas i anspråk numera ofta är
belägen inom tätorter. Värderingen av sådan mark kräver sakkunskap som inte är
representerad i ägodelningsrätterna men väl i ex-propriationsdomstolarna, till
vilka kan knytas tekniker med erfarenhet av fastighetsvärdering inom tätort. De
sakkunniga framhåller vidare att väghållaren numera i många fall, särskilt när
det gäller motorvägar, använder expropriationsförfarandet för att förvärva
äganderätt till vägmärken, medan i övriga fall marken förvärvas på sedvanligt
sätt med vägrätt. Härigenom uppkommer risk för att olika värderingsnormer t.
o. m. inom samma domsområde utbildar sig. De anförda synpunkterna talar enligt
de sakkunnigas uppfattning för att vägrättsmålen överflyttas till
expropriationsdomstol. Mål om inlösen enligt väglagen har nära anknytning till
expropriations-fallen och bör i princip behandlas på samma sätt som
vägrättsmålen. De sakkunniga föreslår därför att också målen om inlösen förs
över till ex-
104 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
propriationsdomstol.
På detta sätt bortfaller den i AVL föreskrivna tidsödande uppdelningen av
förfarandet på två domstolar, ägodelningsrätt beträffande frågan om inlösen
och därefter, om inlösen skall ske, expropriationsdomstol.
12.3
Remissyttranden
Den
föreslagna överflyttningen av vägiiiålen till expropriationsdomstol tillstyrks
eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser, däribland
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Kristianstads, Västmanlands och Gävleborgs län,
expro-priationsutredningen, RLF, Sveriges advokatsamfund och Länsvägnämndernas
förbund. Expropriationsutredningen anser expropriations- och vägmålen vara så närbesläktade
att övervägande skäl talar för att de i fortsättningen handläggs av samma
domstol, oavsett om det blir expropriationsdomstol eller någon annan typ av
specialdomstol. Domstolskommittén finner skälen för en överflyttning vägande
och tillstyrker att vägrättsmålen prövas av samma domstol som
expropriationsmålen.
Enligt
länsstyrelsen i Kristianstads län förekommer det att väghållaren i fall, där
ersättning för vägrätt är av begränsad storlek, med hänsyn till kostnaderna
undriker att söka få ersättningen fastställd till skäligt belopp genom ett
domstolsförfarande. Detta förhållande visar enligt länsstyrelsens mening
nödvändigheten av att domstolsförfarandet förenklas i möjligaste mån så att
kostnaderna kan hållas nere.
12.4
Fastighetsdomstol
Genom
lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol (FDL) infördes en ny typ av domstol i
svensk rätt. Enligt 1 § första stycket FDL skall i varje län finnas en
fastighetsdomstol. Kungl. Maj :t kan dock föreskriva att annat område än län
skall vara fastighetsdomstols domkrets. Den allmänna underrätt som Kungl. Maj:t
bestämmer skall vara fastighetsdomstol, I paragrafens andra stycke föreskrivs
att fastighetsdomstol skall ta upp de mål och ärenden som anges i särskild lag
eller författning. Domstolens sammansättning regleras i 3 §, 1 domstolen ingår
fem ledamöter, nämligen dels en ordförande, som utses bland de lagfarna i den
allmänna underrätten, dels ytterligare en lagfaren domare i underrätten eller i
annan underrätt eller i vattendomstol, dels en ledamot med teknisk utbildning
och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering och dels två
nämndemän, som bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts
förhållanden. Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för sex år.
Enligt
15 kap, 1 § FBL skall fastighetsbildningsmål, dvs, mål som fullföljs från
fastighetsbildningsmjndighet enligt bestämmelserna i nyssnämnda
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 105
kap.,
prövas av fastighetsdomstol. När JDL och FBLS upphävs i och med att FBL träder
i kraft den 1 januari 1972, upphör ägodelningsrätterna att finnas till.
Fastighetsdomstol
har också att handlägga mål om enskilda anspråk enligt miljöskyddslagen
(1969:387) som trätt i kraft den 1 juli 1969 (prop. 1969: 28, 1969: 3LU 37,
rskr 1969: 281). De mål som skall prövas av fastighetsdomstol är mål om
inlösen av fastighet eller fastighetsdel (33 §), mål om ersättningsanspråk
eller annat enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet (34 §), mål om
gottgörelse för förlust som inteckningshavare lider till följd av att
ersättning har blivit för lågt beräknad och inte prövats av domstol (35 §)
samt mål om ersättning för skada och intrång genom undersökningsarbete (51 §).
FDL
har trätt i kraft den 1 juh 1969 (SFS 1969: 247). För handläggning av mål som anges
i 3335 och 51 §§ miljöskyddslagen samt ärenden som har samband med sådana mål
har genom kungörelsen (1969: 248) om fastighetsdomstol sex rådhusrätter och
häradsrätter fr. o. m. den 1 januari 1971 motsvarande tingsrätter utsetts
att vara fastighetsdomstolar.
Vid fastighetsdomstolarnas
tillkomst förutsattes att dessa domstolar skulle handlägga också andra mål med
anknytning till fast egendom än fastighetsbildnings- och miljöskyddsmål. Med
hänsyn till sin sammansättning ansågs fastighetsdomstol vara lämpad också för
expropriationsmål. Frågan om domstolar i expropriationsmål behandlas i prop.
1971: 106 angående bl. a. fastighetsdomstolarnas kompetensområde. Förslaget
innebär bl. a. att expropriationsdomstolarna avskaffas och ersätts av
fastighetsdomstolarna fr. o. m. den 1 januari 1972. Propositionen innehåller
dessutom vissa förslag till ändring i lagen om fastighetsdomstol. Kungl. Maj :t
skall sålunda kunna föreskriva att flera fastighetsdomstolar skall finnas inom
samma område och hur målen skall fördelas mellan dessa. Det föreslås vidare att
antalet domstolsledamöter kan om särskilda skäl föreligger utökas med
ytterligare en teknisk ledamot efter ordförandens bestämmande. I vissa mål och
ärenden, nämligen sådana som angår arrende, hyra, bostadsrätt eller
tvångsförvaltning av bostadsfastighet, skall domstolen dock bestå av två
lagfarna ledamöter och tre nämndemän. En teknisk ledamot kan efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen om särskilda skäl
föreligger. När mål enligt särskilda bestämmelser efter prövning av själva
saken avgörs utan huvudförhandling är fastighetsdomstol domför utan nämndemän.
I övrigt är fastighetsdomstol domför med en lagfaren ledamot i samma
utsträckning som tingsrätt. Detta innebär bl. a. att huvudförhandling i
förenklad form enligt 14 kap. 20 § rättegångsbalken (RB) kan hållas av
fastighetsdomstol. I propositionen uttalas att frågan om antalet
fastighetsdomstolar kommer att tas upp senare av Kungl. Maj :t. Utgångspunkten
därvid kommer emellertid att vara att i princip en fastighetsdomstol bör
finnas i varje län.
41 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
13.
Vägsynenämnder
13.1
Gällande bestämmelser
Vägsynenämnd
skall utses för varje vägnämndsområde samt för stad och för stadsliknande
samhälle som är väghållare. Vägsynenämnd består av ordförande och två andra
ledamöter (54 § första stycket AVL). Ordförande och en ledamot förordnas av
länsstyrelsen. En ledamot väljs inom vägnämndsområde av vägnämnden och inom
stad eller stadsliknande samhälle av den beslutande myndigheten. För varje
ledamot utses en suppleant. Ledamöter och suppleanter utses under januari
eller februari månad året efter det varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt
rum. Mandattiden är fyra år, räknat fr. o, m, den 1 mars det år då förordnandet
eller valet skedde (55 §). Vid tillsättande av vägsynenämnd skall enligt 54 §
andra stycket tillses att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning
som jordbruk och skogsskötsel blir såvitt möjligt företrädda inom nämnden.
Enligt
56 § skall länsstyrelsen ta emot till nämnden ställda framställningar och
avgöra om ärende hör till nämndens prövning. Talan mot vägsynenämnds beslut
fullföljs till länsstyrelsen (67 §). Länsstyrelsens beslut i sådant ärende
prövas av regeringsrätten enligt 2 § 8:o lagen (109: 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt.
Vägsynenämnd
kan enhgt 29 § AVL meddela väghållaren tillstånd att sätta upp snöskärm på
annans mark invid allmän väg och den kan enligt 31 § bestämma att väghållare på
annans mark, dock inte statens, får ta sand, grus, jord eller sten till vägs
underhåll. Enligt 36 § första stycket kan vägsynenämnd, om det är påkallat för
att vinna fri sikt eller eljest för trafiksäkerheten, för att väg skall kunna
torka eller för att snösamling skall kunna hindras, besluta att väghållaren på
egen bekostnad får hugga bort träd eller buske eller kvista träd. Föreligger
behov att skaffa bort för underhåll av väg hinderlig anordning invid vägen, har
vägsynenämnd enligt 36 § andra stycket motsvarande befogenhet att berättiga
väghållaren att på egen bekostnad ridta åtgärden. I nu nämnda fall samt då
skada uppkommit genom åtgärd som med stöd av 27 § vidtagits som förberedelse
för byggande av väg och då länsstyrelsen förordnat om upplåtelse av
nyttjanderätt till mark för tillfällig väg (28 §), kan vägsynenämnd bestämma
den ersättning som väghållaren har att utge.
Utöver
vad som nu har nämnts har vägsynenämnd befogenheter enligt 33 § tredje stycket,
39 § tredje stycket och 70 § första stycket AVL. Enligt 33 § första stycket får
utmed väg inom visst avstånd från vägbanans mitt inte förekomma upplag,
stängsel eller dylik anordning som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten
över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Enligt 33 § andra
stycket får i närheten av väg inte förekomma stängsel som förorsakar
snösamling på vägen. Länsstyrelsen kan
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 107
medge
dispens från nu nämnda förbud. Upplag eller annan anordning, som på grund av
vägs omläggning eller därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla
under förbud enligt 33 § första eller andra stycket, får enligt 33 § tredje
stycket förbli orubbad. Detsamma gäller enligt 76 § första stycket i fråga om
anordning som lagligen tillkommit före AVL:s ikraftträdande, Vägsynenämnden
kan dock enligt 33 § tredje stycket och 76 § första stycket föreskriva
skyldighet för fastighetens ägare att ta bort, ändra eller byta ut anordningen.
Enligt 39 § första stycket får utmed väg inom ett avstånd av 50 meter från
vägbanans mitt inte förekomma annonstavla, reklamskylt eller dylikt. Från
förbudet kan länsstyrelsen bevilja dispens. Anordning, som på grund av vägs
omläggning eller därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under
förbud enligt 39 § första stycket, får enligt 39 § tredje stycket förbli
orubbad, om inte vägsynenämnden föreskriver att fastighetens ägare skall ta
bort anordningen. Vägsynenämnden bestämmer också ersättning för skada genom
beslut som meddelas med stöd av 33 § tredje stycket, 39 § tredje stycket eller
76 § första stycket.
13.2
De sakkunniga
Enhgt
de sakkunniga har inom det statliga vägväsendet höjts röster för att
vägsynenämnderna bör avskaffas och att huvudparten av deras befogenheter bör överföras
till väghållaren. Tillkallande av vägsynenämnd skulle vara en alltför
omständlig procedur för avgörande av de mestadels bagatellartade frågor som
ankommer på nämnden. De sakkunniga delar inte denna uppfattning. Sådana beslut
som det här är fråga om kan från väghållarens synpunkt framstå som mindre
betydelsefulla, men de medför för markägaren vanligen ett icke oväsentligt
intrång. Från rättssäkerhetssynpunkt kan också betänkligheter anföras mot att
frågor om tvångsupplåtelse prövas av en myndighet som har till uppgift att
företräda det ena av två konkurrerande intressen, nämligen vägintresset. Om
vägsynenämnden avskaffas, bör ersättningsfrågorna hänskjutas till domstol.
Enligt de sakkunnigas mening får det dock anses vara praktiskt att ersättningsfrågor
av här förevarande art prövas av den myndighet som förordnar om
tvångsupplåtelse av rättigheten och att de båda frågorna normalt handläggs
gemensamt. Om tvekan skulle råda huruvida vägintresset blir tillräckligt
beaktat i vägsynenämndsförfa-randet, anser de sakkunniga att rättelse bör
åstadkommas i annan ordning. Det kan enligt de sakkunnigas mening knappast
göras gällande att sammanträde med vägsynenämnd skulle vara någon omständlig
procedur. Nämnden består endast av ordförande och två ledamöter och torde i
regel kunna sammanträda ganska snart sedan ett ärende hänskjutits till
nämnden. Sammanträdena äger rum på ort och ställe i form av syn och nämndens
avgörande träffas i regel omedelbart i anslutning till synen. Tillkallande av
vägsynenämnd anser de sakkunniga vara en enkel och praktisk metod för
avgörande
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
av
mindre tvister mellan väghållaren och ägare av mark vid vägen. Enligt deras
uppfattning bör vägsynenämnden bibehållas. De sakkunniga erinrar om att de,
såsom förut nämnts (9.2), föreslår att vägsynenämndens uppgifter utökas genom
att nämnden i vissa fall skall kunna förordna om upplåtelse av mark för
enskild utfart. De sakkunniga föreslår också, i syfte att stärka nämndens
sakliga kompetens och i anslutning till vad som på många håll är praxis, att
nämndens ordförande och suppleant för honom skall vara ordinarie innehavare av
domarämbete. Förutom ordförande skall nämnden ha två ledamöter. För att större
enhetlighet i bedömningen och samtidigt en administrativ förenkling skall kunna
uppnås föreslår de sakkunniga att antalet vägsynenämnder minskas till en för
varje län. Enligt förslaget skall länsstyrelsen utse ordförande, ledamöter och
suppleanter för envar av dem.
13.3
Remissyttranden
De
sakkunnigas förslag att vägsynenämnder också i fortsättningen skall handlägga
vissa ärenden enligt väglagen men ha län som verksamhetsområde lämnas i princip
utan erinran av remissinstanserna. Sveriges aduokatsani-fund finner det dock
otillfredsställande att frågor om rätt att på annans mark ta sand, grus, jord
eller sten till underhåll av väg liksom därav föranledda ersättningsfrågor (35
§ FAVL), såsom de sakkunniga föreslår, skall handläggas av vägsynenämnd och,
vid fullföljd, av länsstyrelse och administrativ domstol. Samfundet anser att
dessa instanser saknar lämplig organisation för avgörande av ersättningsfrågor
och förordar att nämnda ärenden överförs till expropriationsdomstolarna. Det
bör enligt samfundet också beträffande andra ersättningsfrågor, som de
sakkunniga anser böra prövas av vägsynenämnd, övervägas, om inte
fastighetsägare bör erbjudas möjlighet att begära avgörande av
expropriationsdomstol (46, 51 och 54 §§ FAVL).
I några remissyttranden
diskuteras förslaget att ordförande i vägsynenämnd och suppleant för honom
skall vara ordinarie innehavare av domarämbete. Länsstyrelsen i Blekinge län
anser att det är tillräckligt om vederbörande är lagfaren. Även exempelris en
förutvarande domare bör kunna anlitas för ifrågavarande uppdrag. Vägnämnden i
Kalmar läns mellersta vägnämndsområde menar att det inte är nödvändigt att
ordföranden har domarkompetens. Överlantmätaren i Kronobergs län framhåller att
de ärenden som skall handläggas av vägsynenämnd har stor likhet med dem som
avgörs i samband med fastighetsbildning och vid förrättningar enligt EVL.
Lantmätare vid det statliga lantmäteriet bör därför kunna komma i fråga som
ordförande och suppleant för ordförande i vägsynenämnd,
Vägnämnden i Kalmar läns
mellersta vägnämndsområde förordar att ledamöterna i vägsynenämnd med
undantag möjligen för ordföianden utses genom val, i första hand av vägnämnd
och i andra hand av landstinget.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 109
14.
Serviceanordningar
14.1
Gällande bestämmelser
AVL
innehåller inte några bestämmelser som reglerar lokaliseringen utmed allmän
väg av serviceanordningar av typen bensinstationer, reparationsverkstäder,
kiosker, motell m. m. Vissa regler i AVL kan dock i detta sammanhang vara av
betydelse. Så är fallet med bestämmelserna i 33 och 34 §§, enligt vilka för
tillkomsten av byggnader och vissa andra anordningar i närheten av väg krävs
tillstånd av länsstyrelsen. Av betydelse är också bestämmelserna om enskilda
utfartsvägar i 31 a §, varigenom utfart till allmän väg kan regleras.
14.2 De
sakkunniga
De
sakkunniga föreslår att i väglagstiftningen skall föras in ett nytt planinstitut
för område utan fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, nämligen
plan för lokalisering av serriceanordningar. Länsstyrelsen skall kunna
fastställa sådan plan, om det med hänsyn till trafiksäkerheten eller av annat
särskilt skäl är påkallat. I planen skall anges vilka områden vid eller i
närheten av vägen som skall användas för anläggande av bensinstationer och
andra serviceanordningar och, i den mån det behövs, hur områdena skall få
disponeras för anläggningar av skilda slag. Vidare föreslås att planen skall
ange visst avstånd från vägen, högst 300 meter, inom vilket serviceanordningar
inte får anläggas. Planens bindande karaktär skall markeras genom en föreskrift
om förbud att utan länsstyrelsens tillstånd inrätta serviceanordning i strid
mot planen eller ta befintlig anordning i anspråk för ändamål som strider mot
planen. Sakägare som berörs av sådant förbud skall under vissa förutsättningar
kunna få ersättning av väghållaren.
14.3 Remissyttranden
Remissopinionen
är starkt kritisk mot de sakkunnigas förslag. Kritiken vänder sig i första hand
mot sättet för den föreslagna regleringens genomförande, nämligen att
planläggningen skall ske utanför byggnadslagstiftningens ram. Från flera håll
uttalas också att gällande byggnadslagstiftning och reglerna om anslutning av
enskild väg till allmän väg är tillräckliga för att bemästra situationen.
110 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
15.
Departementschefen
15.1
Allmänna synpunkter 15.1.1 Inledning
Erfarenheterna
av nu gällande lagstiftning om allmänna vägar, vilken huvudsakligen härrör från
år 1943, är i allt väsentligt goda. Med hänsyn till bl. a. bilismens snabba
utveckling har dock en modernisering och komplettering av ifrågavarande
lagstiftning visat sig önskvärd. År 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för
att verkställa en översyn av väglagstiftningen. De sakkunniga, 1960 års
vägsakkunniga, har funnit att de författningsändringar som är påkallade har en
sådan omfattning att en ny lag om allmänna vägar och en ny vägstadga bör
utfärdas. Under remissbehandlingen har behovet av en modernisering av
väglagstiftningen allmänt betonats. Jag delar uppfattningen att lagen (1943:431)
om allmänna vägar (AVL) och stadgan (1943:437) angående behandlingen av vissa
vägfrågor (vägstadgan) (VSt) bör ersättas med nya författningar. Dessa bör
enligt min mening benämnas väglag (VägL) och vägkungörelse (VK). Praktiska skäl
talar för att de nya författningarnas benämning skiljer sig från motsvarande
äldre författningars.
När det gäller
moderniseringen av väglagstiftningen har jag ansett det motiverat att gå längre
än de sakkunniga, bl. a. för att uppnå en bättre överensstämmelse i
författningstekniskt hänseende med nyare lagstiftning på angränsande områden.
Även av andra skäl har jag funnit anledning att i viss mån disponera om
bestämmelserna i de sakkunnigas författningsförslag. Sålunda har vissa
grundläggande bestämmelser om handläggningen av vägfrågor tagits upp i
förslaget till VägL, medan föreskrifter för tiliämpning-eii av bestämmelserna i
VägL avses få sin plats i VK. För sammanhangets skull kommer jag i det följande
att på vissa punkter beröra även regler som bör tas upp i VK eller andra författningar
som beslutas av Kungl. Maj :t.
Utöver nu nämnda
avvikelser i fråga om dispositionen av författningsmaterialet innefattar
föreliggande förslag till VägL vissa redaktionella och sakliga ändringar i
förhållande till de sakkunnigas förslag. Dessa ändringar är ett resultat av
remissbehandlingen och lagstiftningsärendets beredning inom
kommunikationsdepartementet. Sålunda har bestämmelserna om ersättning och
inlösen, som i AVL och de sakkunnigas förslag till lag om allmänna vägar
(FAVL) är direkt knutna till regleringen av de åtgärder som kan föranleda rätt
till ersättning eller inlösen, förts samman till en avdelning i slutet av
lagen. Andra ändringar är betingade av lagstiftningsreformer som har
genomförts eller beslutats efter det att de sakkunniga lagt fram sitt förslag.
I detta sammanhang vill jag erinra om de ändringar i kommunallagstiftningen
som trätt i kraft den 1 januari 1971 och som innebär att tidigare beteckningar
på de borgerliga primärkommunerna landskom-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 111
mun,
köping och stad mönstrats ut ur kommunallagarna och ersatts med den enhetliga
beteckningen kommun (SFS 1969: 765770), Vidare kan nämnas en rad reformer på
förvaltningsrättens område vilka är avsedda att träda i kraft den 1 januari
1972. I prop. 1971: 30 föreslås sålunda tre nya lagar av central betydelse på
den offentliga förvaltningens område, nämligen lag om allmänna
förvaltningsdomstolar, förvaltningsprocesslag och förvaltningslag. Förslagen
innebär dels att rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätt omorganiseras,
dels att allmänna förfaranderegler för förvaltningsmyndigheter och
förvaltningsdomstolar införs. Nämnas kan här också den reform, som genomförs i
samband med att fastighetsbildningslagen (1970: 988) (FBL) träder i kraft den 1
januari 1972 och som innebär att ägodelningsrätterna avskaffas och i
fastighetsbildningsmål ersätts med fastighetsdomstolar, samt det
lagstiftningsarbete, som bl. a. syftar till ett genomförande av en vid
tillkomsten av lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol (FDL) förutsatt
överflyttning till fastighetsdomstol av expropriationsmålen. Förslag om en
sådan överflyttning har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1971: 106). I en lagrådsremiss,
beslutad denna dag, föreslås ändringar av bl. a. ersättningsreglerna i lagen
(1917: 189) om expropriation (ExL). Också nämnda ändringar i expropriationslagstiftningen
är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972. I förevarande
lagstiftningsärende har vidare beaktats delgivningslagen (1970: 428), som trätt
i kraft den 1 januari 1971, liksom också miljöskyddslagen (1969: 387), som
trätt i kraft den 1 juli 1969, och den nya kommunala renhållningslagen (1970:
892) och därmed sammanhängande lagstiftning, bl. a. ändring i AVL (SFS 1970:
893), som trätt i kraft den 1 januari 1971 (prop. 1970: 157, 1970: 3LU 90, rskr
1970: 445). Genom ändringen i AVL har väghållare för allmän väg ålagts
skyldighet att hålla ren allmän väg och vissa områden intill vägområdet.
Ändringen grundar sig i huvudsak på förslag i denna del av 1960 års
vägsakkunniga.
Den
nya lagstiftningen om allmänna vägar bör träda i kraft den 1 januari 1972, då
såsom nämnts en rad för väglagstiftningen betydelsefulla lagstiftningsreformer
enligt föreliggande beslut eller förslag skall träda i kraft.
I
det följande kommer jag först att i särskilda avsnitt ta upp vissa allmänna
frågor rörande den nya lagstiftningen. Därefter avser jag att närmare behandla
förslaget till väglag och förslagen till viss följdlagstiftning.
15.1.2
Anordningar att hänföra till väg
De
sakkunniga föreslår att till väg skall kunna räknas som väganordningar
förutom vägbana och de anordningar i övrigt som stadigvarande behövs för vägen
även sådana anordningar som i och för sig inte är helt nödvändiga för vägen
men som behövs för att höja vägens standard till önskvärd nivå. Som exempel på
vad de sakkunniga syftar på i detta sammanhang nämns anordningar för
vägbelysning, hållplatser, parkeringsplatser, rastplatser och andra dylika
anordningar. De sakkunnigas förslag innebär
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
också
att det inte skall införas någon skyldighet för väghållaren att utrusta väg med
sådana särskilda anordningar. För att anordning av detta slag skall räknas till
vägen krävs enligt förslaget att beslut om anordningens utförande fattats i
arbetsplan för vägen eller att föreskrift härom meddelats i beslut om
förändring av enskild väg till allmän,
I
ett samhälle som, i likhet med det svenska, är under stark ekonomisk utveckling
ökar kvalitetskraven på så gott som alla samhällslivets områden. Detta gäller
också i fråga om vägarna. Även om avsevärda standardförbättringar på detta
område redan uppnåtts, är det enligt min mening angeläget, inte minst från
trafiksäkerhetssynpunkt, att lagstiftningen utformas så, att en fortsatt
förbättring av väg- och trafikmiljön underlättas. Jag anser att önskemålet
härom kan tillgodoses genom en utvidgning av begreppet väganordning i
huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Till
de särskilda anordningar som vid behov skall kunna inrymmas i det utvidgade
begreppet väganordning bör, som de sakkunniga anfört, höra hållplatser,
parkeringsplatser och rastplatser. Frågan huruvida stationär vägbelysning bör
kunna få karaktären av väganordning avser jag att återkomma till i det
följande (15.1.4). Även andra anordningar än de nämnda bör i fortsättningen
kunna omfattas av begreppet väganordning. En grundläggande förutsättning
härför bör dock vara att anordningen tillgodoser ett stadigvarande behov för
vägens bestånd, drift eller brukande. Detta krav bör enligt min mening gälla
alla väganordningar. Bedömningen av vad som utgör ett stadigvarande behov för
vägens bestånd, drift eller brukande bör ske med beaktande av de anspråk på
vägstandard som samhällsutvecklingen ställer. Med hänsyn härtill är det inte
nödvändigt eller ens lämpligt att i VägL ge exempel på vare sig väganordningar
i den traditionella bemärkelsen (slänt, bankett, dike osv.) eller
väganordningar av den nya typen (hållplatser, parkeringsplatser osv.).
Jag
delar de sakkunnigas uppfattning att väghållaren inte bör åläggas någon
generell skyldighet att förse vägarna med sådana särskilda anordningar som
hållplatser, parkeringsplatser, rastplatser och liknande. Anordningar av detta
slag kan medföra betydande kostnader. En avvägning inom ramen för de medel som
står till förfogande måste kunna ske mellan olika ändamål, så att medlen kan
utnyttjas på bästa sätt. Nu nämnda omständighet och de skiftande faktiska
förhållandena gör att jag, liksom de sakkunniga, anser att i den nya väglagen
inte heller bör preciseras när ifrågavarande särskilda väganordningar får
komma till stånd. Genom sitt förslag att beslut om sådan anordning skall ha
fattats i arbetsplan för vägen eller i beslut om enskild vägs förändring till
allmän vill de sakkunniga möjliggöra centrala ekonomiska avvägningar och
central styrning. Frågor om fastställelse av arbetsplan och om förändring av
enskild väg till allmän skall enligt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 113
de
sakkunnigas förslag också i fortsättningen prövas av statens vägverk och i
vissa fall underställas Kungl, Maj :t.
Också jag är av den
uppfattningen att frågan huruvida planerade anordningar av den av de
sakkunniga åsyftade nya typen vägbelysning, hållplats, parkeringsplats,
rastplats o, d. skall få vara väganordningar bör prövas centralt i varje
särskilt fall. En sådan ordning är nödvändig med hänsyn till behovet av en
central bedömning av bl, a. kostnadskonsekvenserna. Den av de sakkunniga
föreslagna ordningen, som innebär att anordning av ifrågavarande slag inte får
vara väganordning om inte beslut om anordningens utförande fattats i arbetsplan
eller i beslut om förändring av enskild väg till allmän, tillgodoser emellertid
inte utan 3'tterligare föreskrifter detta behov i det fall då arbetsplan inte
behöver fastställas. Dessutom kan tillämpningssvårigheter uppkomma när det
skall avgöras huruvida beslut i arbetsplan eller föreskrift i beslut om
förändring av enskild väg till allmän är en förutsättning för om en anordning
skall få vara väganordning eller inte. Med de sakkunnigas förslag kan
avgörandet bli beroende av svaret på frågan huruvida anordningen är jämförbar
med vägbel}'sning, hållplats, parkeringsplats eller rastplats. En bättre
ordning synes med hänsyn härtill vara att Kungl. Maj :t bemyndigas att ställa
upj5 villkor för att anordning, som stadigvarande behövs för vägs bestånd,
drift eller brukande, skall få räknas som väganordning. Med stöd av ett sådant
bemyndigande kan Kungl. Maj :t meddela föreskrifter som ger vägverket befogenhet
att beträffande anordningar av visst slag pröva om anordningen får vara
väganordning. Vägverket får då möjlighet att göra en central bedömning, vare
sig arbetsplan för företaget behöver fastställas eller inte, av frågan om
anordningen skall få komma till stånd som väganordning. I fråga om vägar för
vilka staten är väghållare innebär vägverkets prövning en bedömning av
anordningen från teknisk och allmän synpunkt men också ett ställningstagande
till frågan om statliga medel kan användas för ändamålet. När det gäller vägar
för vilka kommun är väghållare bör vägverkets prövning endast ha karaktären av
lämplighetsprövning. Frågan huruvida statliga medel skall satsas i form av
statsbidrag bör enligt min mening prövas särskilt av vägverket i ärende
angående statsbidrag. Härigenom möjliggörs att anordning som i och för sig
blivit godkänd som väganordning kan komma till utförande även om statliga
medel inte kan ställas till förfogande. Kommunen får i så fall själv bestrida
kostnaderna.
Jag
föreslår att frågan om prövning och godkännande av väganordning löses enligt de
riktlinjer som jag nu har angett. Ifrågavarande prövning bör ske i samband med
vägverkets prövning av frågor om allmän vägs tillkomst, exempelvis fastställelseprövning
av arbetsplan. I andra fall, såsom när det är fråga om byggande av väg men
arbetsplanen inte behöver fastställas, får vägverket pröva frågan särskilt.
Kungl. Maj :t kan, om den av mig förordade ordningen genomförs, meddela de
föreskrifter härom som behövs.
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Av
vad jag har anfört framgår att jag inte kan ansluta mig till de synpunkter som
i några remissyttranden anförts till förmån för bestämmelser som anger i vilken
utsträckning väg skall vara utrustad med ])arkerings-och rastplatser och andra
särskilda anordningar.
Beträffande
parkerings- och rastplatser har de sakkunniga uttalat att vägväsendets insatser
bör avse anordningar som mera påtagligt hör samman med färden på trafikleden
men inte anordningar som i första hand är till för att möjliggöra besök i
exempelvis affärer, restauranger, samlingslokaler eller idrottsanläggningar
eller utflykter i omgivningarna. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning.
Därav följer också att väghållarens ansvar, som vägverket framhållit i sitt
remissyttrande, för anordnande av biluppställningsplatser i kust- och
skärgårdsområden bör begränsas till vad som behövs för att trafiken, exempelvis
vid färjlägen, skall löpa smidigt. På många håll finns behov av parkeringsplatser
för bilar som i kust-, skärgårds- eller fjällområden lämnas för kortare eller
längre tid, medan ägaren fortsätter resan på annat sätt. Detta behov bör dock
tillgodoses i annan ordning än genom insatser från väghållarens sida.
Föreskrifter
om vilket utförande sådana parkerings- och rastp-latser och andra särskilda
väganordningar skall ha, som anordnas av väghållare, har inte sin plats i den
nya lagen. Sådana föreskrifter kan meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.
De
invändningar som de sakkunniga anfört mot tanken alt last- och upplagsplatser
för skogsnäringen som anordnas utmed allmän väg skall räknas till vägen och
bekostas som sådan finner jag bärande. Jag avstyrker en sådan ordning. I och
för sig hyser jag den uppfattningen att skogsbrukets möjligheter att anordna
last- och upplagsplatser bör underlättas. Som jag förutskickat i direktiven för
en översyn av lagstiftningen om enskilda vägar (se 1971 års riksdagsberättelse
K: 32) bör de för denna översyn tillkallade sakkunniga (1969 års vägutredning)
vid fullgörandet av sitt uppdrag ta upp frågan om skogsnäringens last- och
upplagsplatser.
15.1.3
Vägs omfattning i sidled
Enligt
de sakkunnigas förslag skall inom ej planlagt område till vägområde kunna
räknas en markremsa av högst 2 meters bredd utanför ytterkanten av vägdike,
vägslänt eller annan väganordning. Vidare föreslås att det byggnadsfria området
intill väg i område utan generalplan, stadsplan eller byggnadsplan i
fortsättningen skall vara 12 meter räknat frän vägområdets ytterkant och inte,
som nu, räknat från vägbanans mitt samt att avståndet genom beslut av
länsstyrelsen skall kunna utsträckas till 50 meter räknat från vägområdets
ytterkant mot 30 meter från vägbanans mitt enligt gällande bestämmelser. I
fråga om område med generalplan, stadsplan
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 115
eller
byggnadsplan föreslår de sakkunniga att en markremsa på högst 10 meter skall
kunna räknas till vägområdet.
Förslaget
att väg inom ej planlagt område skall kunna förses med en kantremsa på högst 2
meter har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Behovet av mark
utanför vägbanan och övriga väganordningar bör, som de sakkunniga har funnit,
kunna tillgodoses genom en kantremsa med den föreslagna maximibredden 2 meter.
En större maximibredd skulle knappast vara förenlig med önskemålet att
ingreppen i enskild rätt begränsas så mycket som möjligt. Jag förordar därför
att de sakkunnigas förslag genomförs. Detta bör enligt min mening ske på det
sättet, att kantremsa skall få räknas som väganordning. Att kantremsa får vara
väganordning endast till en bredd av högst 2 meter utanför vägbana och annan
väganordning, såsom dike, bankett eller slänt, bör framgå av de föreskrifter,
som Kungl. Maj :t enligt vad jag nyss har förordat skall kunna meddela i fråga
om villkoren för att anordning skall få räknas som väganordning. Om kantremsa
räknas som väganordning förutsätter detta bl. a. att remsan stadigvarande
behövs för vägens bestånd, drift eller brukande. Därav följer att det vid
arbetsplanens upprättande bör klarläggas, om och i vad mån behov av kantremsa
på olika vägavsnitt föreligger. Att en sådan prövning sker är av vikt inte
bara från kostnadssynpunkt utan också med hänsyn till det nyss berörda
önskemålet att ingreppen i enskild rätt begränsas så långt det är möjligt,
I
fråga om det byggnadsfria området intill väg instämmer jag liksom de flesta
remissinstanserna i de sakkunnigas uppfattning att trafikutvecklingen
motiverar en utökning av detta område. Som de sakkunniga framhållit innebär ett
bibehållande av 12 meter som bredd på det byggnadsfria området en ökning, om
till utgångspunkt för mätningen tas vägområdets ytterkant i stället för som nu
vägbanans mitt. Genom detta beräknings-sätt undviks också den med gällande
ordning förenade olägenheten att det byggnadsfria området särskilt vid breda
vägar till betydande del eller helt sträcker sig över och konsumeras av själva
vägområdet. Mätning från vägområdets ytterkant torde också innebära att det
blir möjligt att i de fall arbetsplan föreligger fastställa det byggnadsfria
området med större noggrannhet. Jag kan i detta sammanhang nämna att jag avser
att förorda att arbetsplan i fortsättningen upprättas för varje vägföretag som
kräver ianspråktagande av mark, och detta även om ianspråktagandet grundas på
en fririllig upplåtelse av marken. Från bl. a. statens vägverks sida har ifrågasatts
om inte det byggnadsfria området bör räknas från vägbanans ytterkant. Det
skulle då bli möjligt att redan vid en okulärbesiktning fastställa det
byggnadsfria områdets bredd. Denna metod kan i vissa fall, särskilt vid
överslagsberäkning, ge praktiska fördelar men den medger knappast
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
större
noggrannhet vid fastställandet av det byggnadsfiia avståndet än den av de
sakkunniga föreslagna metoden i de fall där arbetsplan inte föreligger. Och i
de fall där arbetsplan finns är den av vägverket ifrågasatta metoden i fråga om
noggrannhet underlägsen. Därtill kommer att sistnämnda metod skulle
nödvändiggöra en mera komplicerad lagteknisk reglering än de sakkunnigas
förslag. Jag finner därför inte skäl att frångå detta förslag och förordar
sålunda att det byggnadsfria avståndet i fortsättningen räknas från
vägområdets ytterkant och att det för normalfallet bestäms till 12 meter.
Den möjlighet som
länsstyrelsen har enligt gällande rätt att föreskriva utvidgning av det
byggnadsfria området bör, som också de sakkunniga har kommit fram till, finnas
kvar. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att det byggnadsfria
avståndet skall kunna utvidgas till 50 meter från vägområdets ytterkant. Enligt
nu gällande bestämmelser skall det föreligga särskilda skäl för att
länsstyrelsen skall få föreskriva utvidgning av det byggnadsfria området utöver
12 meter från vägbanans mitt. Den utökning av det byggnadsfria området till 12
meter från vägområdets ytterkant som jag har förordat i det föregående medför
enligt min mening att kraven bör skärpas på de skäl som skall motivera en
utvidgning utanför 12-inetersgrän-sen. Enligt de sakkunniga bör endast
trafiksäkerhetsskäl av tillräcklig stj'r-ka få åberopas i detta sammanhang.
Sådana skäl som att mark behövs för en framtida breddning av vägen skulle
däremot inte vara tillräckligt vägande. De sakkunniga anser dock att det
ligger inom ramen för vad trafiksäkerheten kräver att hänsyn tas till behovet
att inom några år kunna bredda en väg. I samband med tillkomsten av 1947 års
ändringar i AVL angavs det som möjligt och önskvärt att en framtida breddning av
en befintlig väg säkerställdes genom en utvidgning av det byggnadsfria
onij-ådet. Detta får ses mot bakgrund av den då aktuella maximibredden.
Dåvarande departementschefen uttalade också att möjligheten att utvidga
förbudsområdet borde handhas med varsamhet. Jag anser att det med den nu föreslagna
ökningen av maximibredden saknas anledning att beakta andra hänsyn än
trafiksäkerheten vid utridgning av det byggnadsfria området. Även behov av en
relativt nära förestående breddning av en väg faller enligt min uppfattning
v\tanför de skäl som kan anföras för en utvidgning. Visserligen skulle ett
sådant behov kunna inrymmas under begreppet trafiksäkerhet i vidsträckt
bemärkelse. Det finns emellertid andra medel att säkerställa genomförandet av
ett vägprojekt sedan fråga därom väckts. Anledning saknas därför enligt min
mening att lägga andra trafiksäkerhetsskäl än sådana som avser den befintliga
vägen till grund för en utvidgning av det byggnadsfria området.
Inom
det byggnadsfria området intill väg får enligt gällande regler inte uppföras
byggnad eller förekomma andra anordningar av olika slag. En anpassning av
bestämmelserna om byggnadsfritt område till byggnadslag-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 117
stiftningen,
som innebär att begreppet "uppföra byggnad" i väglagen blir liktydigt
med vad som enligt byggnadslagstiftningen är att hänföra till
"nybyggnad" skulle betyda en utvidgning av väglagens byggnadsförbud.
Jag anser inte tillräckliga skäl föreligga för en sådan skärpning.
Mot
förslaget att till väg inom planlagt område skall kunna räknas en kantrenisa på
högst 10 meter har under remissbehandlingen invänts bl. a. att de sakkunniga
ägnat för liten uppmärksamhet åt möjligheterna att förebygga skadeverkningar
genom trafikbuller och andra immissioner från den alltmera ökande trafiken på
vägarna. Huvudparten av den kritik som riktats mot förevarande förslag kommer
från kommunalt håll och går ut på att zoner på 10 meter är helt otillräckliga
med hänsyn till immissioner från vägtrafiken.
Det
är givetvis av stor vikt att bebyggelse inte förekommer så nära allmän väg att
den medför fara för trafiksäkerheten på vägen eller att fara eller obehag
uppkommer för dem som bor eller vistas intill vägen. Detta gäller inte minst
inom planlagda områden. I byggnadslagstiftningen har därför föreskrivits att
det vid uppgörandet av detaljplan skall tillses att samfärdselns och
trafiksäkerhetens krav tillgodoses på tillbörligt sätt och att hänsyn skall tas
till de krav som bör ställas upp från bl. a. sundhets- och trevnadssynpunkt.
Som de sakkunniga har anfört behövs det intill moderna vägar som byggs för
stark trafik i allmänhet frizoner av betydande bredd, om nämnda krav och
särskilt kravet på skydd mot störningar genom vägtrafikbuller skall kunna
tillgodoses. Med nu gällande regler faller kostnadsansvaret för frizoner intill
allmän väg inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan på
kommunen och inom område med byggnadsplan på vägförening, inom vars område
marken är belägen, eller i vissa fall på markägare.
Förslaget
att en kantreinsa på högst 10 meters bredd skall kunna hänföras till väg inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan är
enligt de sakkunniga resultatet av en skälighetsav-vägning av kostnadsansvaret
för frizoner mellan, å ena sidan, trafikintresset företrätt av staten och, å
andra sidan, bebyggelseintresset företrätt av kommunerna. För min del är jag
inte beredd att nu ta ställning till de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Ett
ställningstagande till kostnadsfördelningen mellan kommun och väghållare i
angivna fall bör grundas på mera allsidiga överväganden än dem som de
sakkunniga har kunnat göra i förevarande del. Genom miljöskyddslagstiftningen,
som tillkommit sedan de sakkunniga avlämnat sitt betänkande, har tillskapats
regler om miljöfarlig verksamhet. Den år 1969 tillsatta trafikbullerutredningen
skall enligt sina direktiv belysa frågan om trafikbullret och lägga fram
konkreta förslag till normer för bl. a. buller från motordrivna vägfordon samt till
åtgärder i fråga om bl. a. den fysiska planeringen som blir nödvändiga till
följd av de
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
föreslagna
normerna. Utredningen skall också bedöma den samhällsekonomiska innebörden av
förslagen. Vägkostnadsutredningen har till uppgift att utreda vägtrafikens
ansvar för samhällsekonomiska kostnader av olika slag. Bygglagutredningen skall
göra en översyn av byggnadslagstiftningen och därvid särskilt beakta frågan om
samordningen mellan fysisk, social och ekonomisk planering. När resultatet av
nu nämnda utrednijigar föreligger och har remissbehandlats, bör det finnas ett
bredare underlag för ett ställningstagande i den av de sakkunniga berörda
kostnadsfördelningsfrågan.
15.1.4
Vägbelysning m. m.
De
sakkunniga föreslår att anordning för stationär vägbelysning skall kunna räknas
till väg som väganordning, om den tagits upp i arbetsplan för vägen, och att
drift av vägbelysningsanordning skall kunna ingå i drift av väg. Vidare
föreslås att statens vägverk skall bestämma i vilken utsträckning vägbelysning
skall komma till stånd och i vad mån statsbidrag skall utgå för anläggning
eller drift av vägbelysning. De sakkunniga drar upp vissa riktlinjer för
utbyggnaden av vägbelysningen. Dessa går i stort sett ut på att vägbelysning
bör anordnas på sådana trafikleder som fyller en regional funktion och där
behovet av belysning till övervägande del betingas av trafikens krav och inte
av ordnings- eller trivselskäl. Vägverket skall utarbeta normer som
säkerställer att vägbelysning blir av önskvärd kvalitet. De sakkunniga betonar
att en utbyggnad av vägbelysningen med hänsyn till kostnaderna måste ske i
begränsad omfattning och koncentreras till hårt trafikerade leder intill städer
och samhällen.
Behovet
av stationär vägbelysning ifrågasätts inte i något remissyttrande. Det är också
enligt min mening nödvändigt att på alla sätt öka trafiksäkerheten under
mörker. Ett sätt är otrivelaktigt att satsa på vägbelysning. Jag förordar
därför den av de sakkunniga föreslagna ordningen att vägbelysning förs in
under begreppet väganordning.
Vägbelysning
av god kvalitet medför betydande kostnader. Det kan därför, som de sakkunniga
har framhållit, inte komma i fråga att ålägga väghållare någon skyldighet att
under vissa generellt angivna förutsättningar anordna vägbelysning. Så blir
heller inte fallet, om det av mig förordade förslaget att räkna
vägbelysningsanordningar som väganordningar genomförs. Kostnaderna för
vägbelysning får ingå i den avvägning som måste göras mellan olika vägändamål som
ställer krav på de vid varje tillfälle tillgängliga resurserna. Vid oförändrade
väganslag betyder detta ställningstagande att de belopp av vägbyggnads- och
underhållsanslagen som tas i anspråk för vägbelysning i motsvarande grad
reducerar de belopp som kan disponeras för andra ändamål. Med hänsyn till de
med vägbelysningen förenade kostnaderna och den sannolika medelstillgången kan,
som de sakkunniga har framhållit, en utbyggnad av vägbelysningen således, ske
endast
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 119
successivt.
De riktlinjer som de sakkunniga har angett för hur statliga resurser som kan
avdelas för vägbelysning bör användas kan jag i allt väsentligt ansluta mig
till. Det torde i princip vara en riktig tanke att resurserna i första hand bör
tas i anspråk för sådana trafikleder som nybyggs med en hög, för biltrafiken
särskilt avpassad standard. Dessa vägar utgörs av motorvägar och som under
remissbehandlingen påpekats motortrafikleder men också av sådana trafikleder
i övrigt, vägar och gator, som saknar direkta fastighetsanslutningar och som
har regional betydelse. Tillgängliga resurser bör emellertid användas också för
befintliga trafikleder, särskilt för att förbättra förhållandena på sträckor
och platser som har varit eller kan befaras bli speciellt utsatta för
trafikolyckor.
1 det föregående (15.1.2)
har jag anfört att som villkor för att anordning av visst slag skall få vara
väganordning bör kunna föreskrivas av Kungl. Maj :t att statens vägverk prövat
frågan och medgett att anordningen räknas som väganordning. En föreskrift av
denna innebörd bör meddelas i fråga om vägbelysning. En sådan ordning gör det
möjligt att vägverket som central vägmyndighet gör en bedömning av frågan
huruvida, i vilken omfattning och med vilket utförande vägbelysning bör komma
till stånd både i de fall då arbetsplan för företaget skall fastställas och i
de fall då fastställelse inte behöver ske. När det gäller vägar för rilka
staten är väghållare innebär vägverkets prövning av frågan om belysningsanordning
får vara väganordning en teknisk bedömning men också ett ställningstagande
till frågan om statliga medel skall användas för anordnande av vägbelysning.
Nyss angivna riktlinjer för satsning av statliga vägmedel på vägbelysning får
därvid betydelse. I fråga om vägar, för vilka kommun är väghållare, bör
motsvarande prövning endast ha karaktären av lämplighetsprövning från teknisk
synpunkt. Frågan huruvida statliga medel i form av statsbidrag skall användas
bör av vägverket avgöras särskilt i ärende angående statsbidrag. Därvid blir
riktlinjerna för användning av statliga medel för vägbelysning att beakta. Det
nu sagda innebär att vägbelysningsanordningar på en väg, till vars byggande
utgår statsbidrag, kan bli godkända av vägverket som väganordningar utan att
för den skull berättiga till statsbidrag. Kommunen har i sådant fall möjlighet
att sätta upp anordningarna i fråga men får själv bära kostnaderna.
Som
de sakkunniga har framhållit är det av vikt från trafiksäkerhets-synpunkt att
vägverket utarbetar normer för vägbelysningsanordningar och att den
vägbelysning som bekostas av allmänna medel motsvarar normerna. Kungl. Maj :t
kan ge föreskrifter härom. Jag vill understryka vikten av att vägverket rid
utarbetande av ifrågavarande normer som bör avse såväl belysningstekniska
frågor som frågor om anordningarnas placering och utförande i övrigt har
nära samråd med expertis på trafiksäkerhetsområdet och berörda tekniska
fackområden.
Om
vägbelysning räknas som väganordning, blir väghållaren skyldig att
120 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
svara
för driften och de därmed förenade kostnaderna. 1 princip bör sådana
kostnader, liksom andra driftkostnader, berättiga till statsbidrag när det
gäller allmänna vägar eller för den allmänna samfärdseln nödiga gator som
kommun är väghållare för. Som de sakkunniga funnit bör vägverket dock ha
möjlighet att med hänsyn till vad tillgängliga resurser medger bestämma att
statsbidrag till viss vägbelysning skall utgå bara för anläggningskostnaderna
men inte för driftkostnaderna. Omvänt bör i statsbidragsärende den bedömningen
kunna göras, att bidrag skall utgå enbart för driftkostnaderna. Statsbidrag
till driftkostnaderna för vägbelysning, som kommun anordnat på egen bekostnad
på allmän väg eller för den allmänna samfärdseln nödig gata, bör dock enligt
min mening beviljas med restriktivitet. Statliga medel bör i första hand satsas
på ny eller förbättrad vägbelysning. Endast i särskilda fall bör en
överflyttning av kostnaderna för befintliga anläggningar ske från kommuner till
staten. Under alla förhållanden bör för statsbidrag i nu ifrågavarande fall
krävas att trafikleden är sådan, att bidrag till anläggning av vägbelysning
hade kunnat utgå enligt förut angivna riktlinjer och att
belysningsanordningarna uppfyller av vägverket fastställda normer.
De
sakkunniga föreslår också en möjlighet att med statsbidrag få till stånd en
höjning av kvaliteten på vägbelysning, som anordnats på allmän väg genom
samhälle av annan än väghållaren. Enligt detta förslag skall vägverket, om
synnerliga skäl föreligger, kunna bevilja ett särskilt upprustningsbidrag med
högst 85 % av kostnaden för förbättring av belysningsanordningarna till den av
vägverkets normer bestämda standarden. Upprustningsbidrag skall medföra
skyldighet för mottagaren att i fortsättningen driva belysningsanordningarna
på tillfredsställande sätt och att, om denna skyldighet eftersatts, betala
tillbaka bidraget med ränta.
De
sakkunnigas förslag om särskilt upprustningsbidrag kan enligt min mening i
speciella fall vara det från ekonomiska och andra synpunkter lämpligaste sättet
att åstadkomma vägbelysning av tillfredsställande kvalitet. De riktlinjer för
bidragsgivning som de sakkunniga föreslagit kan jag i princip ansluta mig till.
Det bör understrykas att bidrag av nu ifrågavarande slag endast bör utgå i
synnerligen angelägna fall. Jag föreslår att möjlighet öppnas att bevilja
särskilt upprustningsbidrag för vägbelysningsanordningar i enlighet med vad
jag har anfört nu. Om detta förslag godkänns av riksdagen, kan Kungl. Maj :t
meddela de föreskrifter som behövs.
De
sakkunniga föreslår att i den nya väglagen tas upp regler till skydd mot
störande sken från fasta ljuskällor på och intill vägen. Sålunda föreslås
skyldighet för annan än väghållaren att söka länsstyrelsens tillstånd till
anordnande av fast ljuskälla inom vägområdet eller inom ett avstånd av 12 meter
från vägområdet, om ljuskällan inte är av typ som är godkänd av
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 121
vägverket.
Vidare föreslås att annan än väghållaren inte någonstans utan länsstjTelsens
tillstånd skall få inrätta fast ljuskälla, vare sig inomhus eller utomhus, som
kan avsevärt påverka ljusförhållandena för trafikanterna på väg. I fråga om
befintliga ljuskällor föreslår de sakkunniga att länsstyrelsen, om det är av
väsentlig betydelse för trafiksäkerheten, skall kunna förbjuda användningen av
fast ljuskälla som inrättats av annan än väghållaren inom vägområdet eller i
dess närhet. I stället för att meddela förbud skall länsstyrelsen kunna
föreskriva att ljuskällan får användas endast sedan den ändrats på föreskrivet
sätt. Väghållaren skall enligt förslaget vara skyldig att ersätta ägaren
värdet av anordning som blivit förbjuden eller kostnaden för föreskriven
ändring.
Liksom
flertalet remissinstanser delar jag de sakkunnigas principiella uppfattning att
i väglagstiftningen bör föras in bestämmelser som reglerar rätten att ha
ljuskällor i närheten av väg och som ger möjlighet till ingripande mot sådana
ljuskällor som är störande för trafiksäkerheten. När det gäller utformningen av
den nya regleringen i väglagen om ljusanordningar har jag kommit till samma
uppfattning som några remissinstanser, nämligen att reglerna bör kunna göras
enklare än vad de sakkunniga har tänkt sig. Till att börja med står det klart
att inom själva vägområdet inte får förekomma anordning som är till olägenhet
för samfärdseln på vägen. En generell bestämmelse till skydd för själva
vägområdet finns redan i AVL och har också föreslagits av de sakkunniga. Jag
anser att en sådan bestämmelse bör tas upp i den nya väglagen och att den
också bör avse ljusanordningar.
Mot
de sakkunnigas förslag att det skall krävas tillstånd för uppsättande av varje
fast belysningsanordning inom 12 meter från vägområdet har remisskritik riktats
från flera synpunkter. Sålunda har anmärkts att sådan tillståndsplikt skulle
föra för långt. Vidare har framhållits att avgörande för uppkomsten av störande
effekter inte bara är ljuskällans avstånd från vägen utan också, och främst,
sådana faktorer som ljuskällans storlek och intensitet. Jag finner dessa
synpunkter vägande. Enligt min mening bör det eftersträvade syftet att hindra
störande ljuskällor utmed väg kunna nås genom ett allmänt förbud, utformat så,
att det omfattar ljusanordning som är anbringad intill vägområde och som
menligt påverkar ljusförhållandena för trafiken på vägen. Förbudet bör avse
sådana ljusanordningar oberoende av det avstånd från vägområdet på vilket
anordningen är anbringad och oberoende av om den är uppsatt inomhus eller
utomhus. Utformas bestämmelsen i enlighet härmed, träffar den mot förbudet
svarande tillståndsplikten endast från trafiksäkerhetssynpunkt olämpliga i
första hand bländande ljusanordningar. Ä andra sidan blir det klart att
också sådana ljusanordningar faller under förbudet som inte kan sägas vara
fasta anordningar i den bemärkelsen att de är fast anbringade men som ändå
genom sin beskaffenhet är till men för trafiken på vägen.
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
De
sakkunnigas förslag att länsstyrelsen skall kunna ingripa mot befintliga
ljuskällor, om det är av väsentlig betydelse för trafiksäkerheten, och därvid
antingen meddela förbud eller föreskriva ändringsåtgärder, kan jag också
ansluta mig till i princip. Att ingripande kan ske mot anordningar, som kommit
till stånd i strid mot det av mig förordade förbudet i VägL eller trots att
tillstånd vägrats av länsstyrelsen, är klart. Sådana ingripanden bör ske
handräckningsvägen. Det bör emellertid också vara möjligt att vidta åtgärder i
fråga om ljusanordningar som kommit till stånd på lagligt sätt men som likväl
menligt påverkar ljusförhållandena för trafiken. Det kan vara fråga om
anordningar som har satts upp innan förbudet i VägL blev gällande i och med
lagens ikraftträdande eller på grund av att ny väg byggts eller befintlig väg
lagts om i ny sträckning. Det kan också vara fråga om anordningar som har
tillkommit med vederbörligt tillstånd av länsstyrelsen. Ingripande mot
anordning som kommit till på lagligt sätt bör ske i den formen att
länsstyrelsen meddelar föreläggande om vidtagande av erforderliga åtgärder för
att förebygga eller begränsa anordningens menliga effekt på trafiksäkerheten.
Sådant ingripande bör medföra att ägaren blir berättigad till ersättning för
skada, som kan motsvara värdet av anordning som blirit onyttig eller kostnaden
för föreskriven åtgärd.
De regler om
ljusanordningar som enligt vad jag nu har anfört bör tas upp i den nya väglagen
bör samordnas med motsvarande föreskrifter i byggnadsstadgan (1959: 612) (BS).
Detta bör ske genom att från reglerna i väglagen undantas anordning inom
område med stads- eller byggnadsplan. Härigenom kan undvikas dubbelprövning
hos byggnadsnämnden i ärende angående byggnadslov och hos länsstyrelsen i
ärende angående tillstånd enligt väglagen. Med den nu angivna ordningen kommer
väglagens bestämmelser i princip att gälla, förutom på landsbygden, inom
områden med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser. Enligt 52 och
70 §§ BS har visserligen byggnadsnämnd befogenhet att ingripa mot olämpliga
ljusanordningar inom dylika områden. Några kompetenskonflikter torde dock inte
behöva uppkomma, om länsstyrelsen i ärende om ljusanordning inom sådant område
inhämtar yttrande från byggnadsnämnden. Föreskrift om sådant samråd kan
meddelas i administrativ ordning.
15.1.5
Arbetsplan
De
sakkvinniga föreslår att arbetsplan även i fortsättningen skall upprättas för
varje vägbyggnadsföretag. Arbetsplan skall enligt förslaget liksom nu i
normalfallet utställas och fastställas. Det skall dock ocliså i fortsättningen
vara möjligt att underlåta utställelse och fastställelse av arbetsplanen i
vissa fall. Denna möjlighet föreligger nu i fråga om förbättringsarbete eller
mindre omlägguingsarbete som inte kan antas lända till förfång för berörda
fastighetsägare eller nyttjanderätts- eller servitutshavare. De
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 12
sakkunniga
föreslår en ordning som innebär att varken utställelse eller fastställelse
behöver ske, om arbetsplanen avser endast förbättring eller omläggning av
befintlig väg. Som ytterligare villkor för ett sådant förenklat förfarande
anger de sakkunniga att det inte får vara fråga om omläggning av väg i ny
sträckning och att mark inte behöver tas i anspråk för företaget eller att
samtliga berörda sakägare skriftligen medgett ianspråktagande.
De
sakkunnigas förslag om arbetsplan har i allt väsentligt godtagits av
remissinstanserna. Jag delar uppfattningen att arbetsplan alltid bör ligga till
grund för byggande av väg.
I detta sammanhang är det
skäl a! I något beröra dels frågan om gränsdragningen mellan byggande av väg
och andra vägarbeten, dels vissa terminologiska frågor. Till byggande av väg
räknas i 4 § AVL anläggning av ny väg samt omläggning och förbättring av
befintlig väg. Förutom byggande av väg ingår enligt 3 § AVL i väghållning
underhåll av väg. Av 5 § AVL framgår att väg genom underhåll skall hållas i ett
för samfärdseln tillfredsställande skick. De sakkunniga föreslår i fråga om nu
nämnda bestämmelser endast den terminologiska ändringen, att begreppet
underhåll av väg ersätts med drift av väg. Gränsdragningen mellan byggande av
väg och då närmast förbättring av väg, å ena sidan, och drift av väg, å den
andra, berör de sakkunniga inte. Att till byggande av väg skall hänföras anläggning
av ny väg är utan vidare klart. Men också vissa åtgärder i fråga om befintlig
väg bör liksom nu räknas till byggande av väg. Som jag kommer att utveckla
närmare i det följande anser jag att till denna grupp av åtgärder bör föras
omläggning av väg i ny sträckning, ombyggnad av väg och förbättring av väg.
Åtgärder för att hålla väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick bör
i enlighet med de sakkunnigas förslag sammanfattas under begreppet drift av
väg, som alltså bör ersätta det i AVL brukade begreppet underhåll av väg.
Åtgärder som avser förbättring av väg och åtgärder som avser drift av väg
ligger naturligtvis nära varandra. Jag vill dock stryka under att det i
praktiken inte får bli beroende av tillgången på medel under de olika anslagen
huruvida en åtgärd utförs som förbättring av väg eller som drift av väg.
Avgörande bör enligt min mening i stället vara arbetets karaktär. Till
förbättring av väg bör räknas åtgärder som har till syfte att höja en vägs
allmänna standard på ett varaktigt sätt. Jag avser att föreslå Kungl. Maj :t
att i VK föra in en bestämmelse av denna innebörd.
I
likhet med de sakkunniga anser jag det väsentligt att arbetsplan i normalfallet
blir föremål för utställelse och fastställelse. Den möjlighet till granskning
av arbetsplanen som fastighetsägare, myndigheter och andra får genom
utställelseförfarandet är av största vikt för att enskild rätt och allmänna
intressen skall kunna tas till vara. Vid fastställelseprövningen som
också i fortsättningen bör ankomma på statens vägverk eller, om väg-
124 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
verket
har annan uppfattning i ärendet än länsstyrelsen, Kungl. Maj:t görs
mot bakgrund av bl. a. vad som kommit fram under utställelseförfarandet en
central bedömning av företagets lämplighet från teknisk, ekonomisk och allmän
synpunkt. Fastställelseprövningen ersätter i fråga om byggande av allmänna
vägar den tillåtlighetsprövning som skall ske enligt miljöskyddslagen i fråga
om miljöfarlig verksamhet. Med hänsyn härtill finner jag det uppenbart att
inskränkningar i utställelse- och fastställelse-förfärandet, vilka med tanke på
väghållningens effektivitet i ocii för sig kan te sig önskvärda, bör komma i
fråga bara i sådana fall där enskilda och allmänna intressen ändå kan beaktas i
tillbörlig omfattning.. Dylika inskränkningar bör därför, som de sakkunniga
har anfört, inte tillåtas i fråga om arbetsplan som avser anläggning av ny väg
eller omläggning av väg i ny sträckning. När det gäller arbetsplan som avser
endast ombyggnad eller förbättring av väg bör utställelse- och
fastställelseförfarande kunna underlåtas under förutsättning antingen att mark
utöver den som redan hör till vägen inte behöver tas i anspråk eller att
berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt
skriftligen medgett att mark tas i anspråk. Ytterligare fall, då inskränkning i
utställelse- och fastställelseför-färandet bör få ske, återkommer jag till i
det följande. Till sådana fall bör enligt min mening inte få räknas
vägbyggnadsföretag bara därför att medel ställs till förfogande av
arbetsmarknadsstyrelsen. Utställelse och fastställelse av arbetsplan har till
syfte att skydda enskilda och allmänna intressen. Att ett företag finansieras
av arbetsmarknadsstyrelsen och att ett sådant företag av
arbetsmarknadspolitiska skäl kan vara av brådskande natur är omständigheter som
inte motiverar undantag från eljest gällande krav på utställelse och
fastställelse av arbetsplan för företaget. Nämnda omständigheter bör däremot
beaktas rid planläggningen av vägbjggnadsverksamhe-ten, så att det blir möjligt
att ulan onödig tidsutdräkt genomföra från sysselsättningssynpunkt önskvärda
arbeten. Jag utgår ifrån att ett nära samråd äger rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och vägverket i detta syfte.
De
sakkunniga föreslår ett system med arbetsplan i två led. Först skall kunna
upprättas en förberedande arbetsplan, som visar vägens sträckning i höjdled och
sidled, i huvudsak de områden som skall tas i anspråk och den huvudsakliga
omfattningen av planerade anordningar. Denna arbetsplan skall fastställas.
Vägbyggnadsförelaget skall emellertid inte få påbörjas förrän slutlig
arbetsplan färdigställts. Detta andra, kompletterande led skall inte behöva
utställas eller fastställas i den mån denna del av arbetsplanen inte för sitt
genomförande kräver något tvångsförvärv av vägräit utöver vad som möjhggjorts
genom fastställelse av det första ledet. Även när fullständig arbetsplan
fastställts och vägarbetet påbörjats skall ordningen med arbetsplan i två led
kunna användas, om det uppstår behov av utvidgning eller jämkning av
arbetsplanen. Den kompletterande planen skall inte be-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 125
höva
utställas eller fastställas om något nytt tvångsförvärv av vägrätt inte är
aktuellt.
De sakkunnigas förslag om
arbetsplan i två led, som fått ett positivt mottagande av remissinstanserna,
anser jag mig kunna biträda. En uppdelning av arbetsplanen bör kunna medföra
betydande tidsbesparingar när det gäller stora vägbyggnadsföretag. Sådana
företag kan avse anläggning av ny väg eller omläggning av befintlig väg i ny
sträckning. Arbetsplanens första led bör enligt min mening benämnas
förberedande arbetsplan och det senare ledet kompletterande arbetsplan. Som de
sakkunniga har föreslagit bör förberedande arbetsplan alltid utställas och
fastställas. Av den förberedande arbetsplanen bör därför framgå vilken mark
som behöver tas i anspråk. För företagets genomförande i övrigt nödvändiga
uppgifter bör dock få redovisas bara i huvuddrag. Den förberedande arbetsplanen
bör snarast möjligt fullständigas i sistnämnda avseenden genom en
kompletterande arbetsplan. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att
kompletterande arbetsplan inte skall behöva utställas eller fastställas, om
planens genomförande inte förutsätter tvångsförvärv av mark utöver vad som
möjliggjorts genom fastställelse av den förberedande planen. Detta innebär att
utställelse och fastställelse kan underlåtas i samma fall som jag har angett i
det föregående i fråga om arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring
av väg, nämligen det fall att någon ny mark över huvud taget inte behöver tas
i anspråk och det fall att sådant ianspråktagande skriftligen med-getts av
berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Jag ansluter mig också till de sakkunnigas förslag att vägbyggnadsföretag
beträffande vilket ordningen med arbetsplan i två led tillämpats inte skall få
påbörjas förrän den kompletterande arbetsplanen har upprättats och, om det
behövs med hänsyn till ytterligare tvångsförvärv av mark, fastställts.
Systemet
med arbetsplan i två led ligger till grund för de sakkunnigas förslag att, om
behov av en utvidgning eller jämkning av arbetsplan för ett påbörjat men ej
färdigställt vägbyggnadsföretag uppkommer, kompletterande arbetsplan skall
kunna upprättas och att den senare arbetsplanen inte skall behöva utställas
eller fastställas, om något nytt tvångsförvärv av mark inte är aktuellt. Jag
ansluter mig också till detta förslag. Den föreslagna ordningen bör dock enligt
min mening kunna användas inte bara, som de sakkunniga har föreslagit, när
ändringsbehov uppkommer i fråga om en fastställd arbetsplan utan också när
ändringsbehovet avser en arbetsplan som, enligt vad jag nyss har angett, inte
utställts eller fastställts.
En
förutsättning för att utställelse och fastställelse av arbetsplan skall kunna
underlåtas bör i samtliga de fall som jag nu har nämnt enligt min mening vara
att, om ytterligare markförvärv för vägen är nödvändigt, avrikelserna från
vägens tidigare sträckning endast är av mindre omfattning.
126 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Omläggning
av väg i ny sträckning förutsätter alltid utställelse och fastställelse av
arbetsplanen. Arbetsplanen för ett påbörjat omb3'ggnadsarbete bör inte utan
utställelse och fastställelse kunna ändras så, att det i praktiken blir fråga
om en omläggning i ny sträckning. Att något tvångsförvärv av mark inte behöver
ske bör alltså inte vara tillräckligt för att utställelse eller fastställelse
skall få underlåtas i sådana fall.
I
fråga om kompletterande arbetsplan har de sakkunniga uttalat att, oiii sådan
arbetsplan förutsätter tvångsförvärv av ytterligare mark, erforderlig del av
planen kan bli föremål för utställelse och fastställelse. Planen skall alltså
inte behöva utställas och fastställas i sin helhet, om tvångsförvärv av mark är
aktuellt endast på något vägavsnitt.
Jag
delar i princip de sakkunnigas uppfattning. Någon enstaka markfråga, som inte
kan lösas genom överenskommelse med berörda sakägare, bör inte få medföra att
hela arbetsplanen skall gå till utställelse och fastställelse och att
företaget inte kan påbörjas på något avsnitt förrän planen fastställts genom
beslut som äger laga kraft. Av detta följer emellertid inte att utställelse-
och fastställelseförfarandet bör begränsas till att avse endast den mark
beträffande rilken tvångsförvärv skall ske. En sådan begränsning av
förfarandet kan i många fall på ett oljckligt sätt kringskära möjligheterna
till en allsidig bedömning vid fastställelseprövningen. Det är därför enligt
min mening av vikt att, när endast en del av en kompletterande arbetsplan görs
till föremål för utställelse och fastställelse, denna del bestäms så, att
alternativa lösningar inte försvåras genom investeringar i vägbyggnadsarbeten
på övriga vägavsnitt. Vad jag nu har anfört har till-lämpning också på
arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg och på
arbetsplan som innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt
vägbyggnadsföretag.
Enligt
gällande regler skall arbetsplan upprättas med sådan noggrannhet, att planen
kan följas i sin helhet utan annat än oväsentliga jämkningar. Av denna regel,
som är upptagen i 15 § VSt, anses följa att väghållaren har rätt till
tvångsförvärv inom ramen för vad som kan anses vara oväsentlig jämkning av
mark utanför vad arbetsplanen uttryckligen anger. Som de sakkunniga i stort
sett utan invändning från remissinstanserna har utvecklat, bör möjligheten att
göra oväsentliga avvikelser från arbetsplan bibehållas. Sådana avrikelser kan,
trots att all tänkbar omsorg har lagts ned på arbetsplanen och den föregående
terrängundersökningen, vara ofrånkomliga på grund av exempelvis
ofullkomligheter i mätningstekniken och svårigheter som beror på
markförhållandena. Det skulle föra för långt att göra varje detalj justering
beroende av att en ny arbetsplan upprättas och eventuellt utställs och
fastställs. Är det fråga om en oväsentlig avvikelse från arbetsplanen bör den
få göras utan denna omgång. En bestämmelse härom har, såsom påpekats under
remissbehandlingen, sin plats i VägL. Denna be-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 127
stämmelse
bör enligt min mening kompletteras med en föreskrift av innebörd att, om
oväsentlig avvikelse från arbetsplan har skett i fråga om den mark som enligt
planen skulle tas i anspråk för vägen, arbetsplanen skall justeras så snart det
är möjligt. Genom en sådan justering klarläggs hur mjcket mark som har tagits i
anspråk för vägen.
Av vad jag har anfört
framgår att en avvikelse från arbetsplan bör få göras bara om den är
oväsentlig. Visar det sig nödvändigt att frångå en arbetsplan i större
utsträckning, skall först en ny arbetsplan för en del av företaget eller
företaget i dess helhet upprättas och, beroende på omständigheterna, utställas
och fastställas. Frågan vilken avvikelse som skall anses som oväsentlig måste,
såsom de sakkunniga har anfört, avgöras frän fall till fall. Innebär avvikelsen
att mera mark än vad som tidigare planerats måste tas i anspråk, blir markens
värde och den ökning av intrånget i fastighetsägarens och annans rätt som
ianspråktagandet medför avgörande för bedömningen. Anledningen till avrikelsen
saknar enligt min mening betydelse i förevarande sammanhang.
Jag
framhöll inledningsris i detta avsnitt att arbetsplan alltid bör upprättas för
vägbyggnadsföretag. Behov av arbetsplan kan emellertid uppkomma också i
samband med drift av väg. Ett vägmärke, exempelvis en orienteringstavla, eller
ett skyddsräcke kan behöva sättas upp på mark intill den som ingår i
vägområdet. En utvidgning av vägbanan som tjänar till busshållplats kan behöva
ges en lämpligare utformning och mark som inte hör till vägområdet måste tas i
anspråk härför. För sådana och liknande till drift av väg hänförliga fall bör
upprättas arbetsplan som utvisar vilken mark som skall tas i anspråk och för
vilket ändamål ianspråktagandet skall ske. Arbetsplanen utgör samtidigt
förutsättningen för förvärv av vägrätt. Även frivilliga upplåtelser av vägrätt
skall, som jag redan har antytt, ske i överensstämmelse med arbetsplan.
Föreligger i dessa fall skrifthgt medgivande till ianspråktagandet, bör
utställelse och fastställelse av arbetsplan för drift av väg liksom i fråga
om arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg kunna
underlåtas. Är tvångsförvärv av vägrätt aktuellt, bör arbetsplan för drift av
väg gå till utställelse och fastställelse enligt samma regler som gäller för
arbetsplan för vägbyggnadsföretag.
Vad
de sakkunniga har anfört om vägs tillkomst genom beslut av vattendomstol
(6.2.5) har godtagits rid remissbehandlingen och föranleder ingen erinran från
min sida.
15.1.6
Vägrätt m. m.
De
sakkunnigas förslag i denna del innebär att institutet vägrätt skall bibehållas
och att vägrätt skall kunna komma till stånd på i huvudsak
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
de befogenheter
vågrätten normalt skall ge väghållaren. Sådana inskränk
samma
sätt som enligt gällande rätt. I fråga om förvärv av vägrätt genom frivillig
upplåtelse föreslår de sakkunniga dock den ändringen att upplåteisen skall stå
i överensstämmelse med arbetsplan. De sakkunniga föreslär vidare att
väghållarens befogenheter skall utvidgas. Väghållaren skall sålunda ha rätt att
i ägarens ställe bestämma över vägmärkens användning och tillgodogöra sig
alster och andra tillgångar. Samtidigt föreslår de sakkunniga att det skall
vara möjligt att i särskilda fall göra inskränkningar i de befogenheter
vågrätten normalt skall ge \ ningar skall framgå av arbetsplanen för vägen.
Remissinstanserna
delar nästan undantagslöst de sakkunnigas uppfattning att mark för vägändamål
även i fortsättningen skall kunna förvärvas med vägrätt. Vägrätt hai- hittills
visat sig vara ett smidigt instrument för förvärv och innehav av mark för
vägändamål. Stor enighet synes råda på den punkten. Att som några
remissinstanser har ifrågasatt avskaffa väg-rättsinstitutet och i stället
hänvisa väghållare till att förvärva vägmark med äganderätt förutsätter därför
att äganderätt kan sägas medföra avgörande fördelar i jämförelse med vägrätt.
Vissa olikheter mellan
äganderätt och vägrätt är av intresse i detta sammanhang. Äganderätt ger
klarhet om dispositionsrättens omfattning. När det gäller vägrätt däremot kan
det f. n. i vissa fall vara svårt att klart avgränsa de befogenheter som
vågrätten ger väghållaren. Denna skillnad jämnas dock ut, om de sakkunnigas
förslag om en utvidgning av vägrättsbefogenheterna och en precisering i varje
särskilt fall av eventuella inskränkningar i dessa befogenheter genomförs.
Äganderättsförvärv medför i allmänhet behov av fastighetsbildningsåtgärder. Så
är inte förhållandet med förvärv av vägrätt. Vägrätt återverkar inte på
fastighetsindelningen. När väg dras in, skall vägmark som innehafts med vägrätt
i allmänhet återgå till fastighetens ägare, som inte behöver utge någon
ersättning härför. Vägmark som väghållare innehar med äganderätt är väghållare
däremot inte skyldig att lämna ifrån sig utan ersättning när vägen dras in. De
sakkunniga föreslår ingen ändring i fråga om den nu angivna ordningen vid
indragning av väg som innehafts med vägrätt. Om väghållaren innehar vägmärken
med äganderätt, behövs i de allra flesta fall särskilda åtgärder för att
åstadkomma en lämplig fastighetsindelning efter vägens indragande. Innehar
väghållaren vägmärken med vägrätt, när vägen dras in, behöver sådana åtgärder,
fr. o. m. den 1 januari 1972 i form av fastighetsreglering enligt FBL, ske bara
i undantagsfall, exempelvis då genom förändringar i fastighetsindelningen
intill vägområdet vägmärken på ett från fastighetsbildningssynpunkt olämpligt
sätt avskurits från den fastighet den hör till.
Enligt min mening kan det
inte göras gällande att äganderätt generellt sett skulle ha fördelar av
avgörande betydelse i jämförelse med vägrätt. Endast ett fåtal invändningar har
vid remissbehandlingen rests mot den
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 129
föreslagna
utvidgningen av vägrättsinnehavarens befogenheter. Genom denna utvidgning kan
utan tvekan åstadkommas en klarare reglering än den nu gällande. Också från
ersättningssynpunkt har den föreslagna ordningen fördelar. Ersättning för
vägrättsupplåtelse utgår redan nu i allmänhet med belopp motsvarande markens
värde. Anledning att frångå denna princip saknas. Genom den av de sakkunniga
föreslagna utridgningen av väghållarens befogenheter kan i normalfallet nås en
bättre överensstämmelse mellan den upplåtna rätten och den ekonomiska
ersättningen än enligt nu gällande regler.
Jag
förordar att institutet vägrätt bibehålls och att väghållarens befogenheter
utvidgas på sätt de sakkunniga har föreslagit. Däremot är jag i likhet med de
sakkunniga inte beredd att förorda att väghållaren ges befogenhet att med stöd
av vägrätt bestämma över markens användning också för tid efter det att vägen
har dragits in. Rätt att inom vägområde ha ledning bör alltså liksom nu kunna
upplåtas av väghållaren med stöd av vägrätt bara för den tid vägen består. Jag
finner inte heller skäl att förorda någon ändring av den nu gällande
ordningen, att vägmark som innehafts med vägrätt återgår till fastighetens
ägare utan ersättning, då vägen dras in och marken inte behövs för enskild väg.
Väghållaren är inte skyldig att ställa i ordning marken för annat ändamål och
den torde därför i allmänhet representera ett mycket begränsat värde.
Såsom
de sakkunniga har anfört bör möjlighet öppnas att i särskilda fall göra
inskränkningar i de befogenheter som vägrätt normalt ger väghållaren. Sådana
inskränkningar bör framgå av arbetsplanen för vägen eller, när det är fråga om
enskild väg som skall förändras till allmän, av beslutet om förändringen. På
detta sätt säkerställs att förekommande inskränkningar blir preciserade.
Samtidigt erhålls också underlag för den jämkning av ersättningen för
vägrättsupplåtelsen som en inskränkning av vägrättsbefogenheterna kan ge
anledning till.
De
sakkunniga föreslår att de nya reglerna om vägrättsbefogenheternas omfattning
skall bli tillämpliga också på vägrätt som har tillkommit före de nya reglernas
ikraftträdande och att fastighetsägare i särskilda fall skall ha rätt till
ersättning av väghållaren för förluster som uppkommer genom att den nya
ordningen blir gällande. Att vägrättsbefogenheterna får olika omfattning,
beroende på tidpunkten för vågrättens tillkomst, är från praktiska synpunkter
olämpligt. Detta kan undvikas om de sakkunnigas nu ifrågavarande och av
remissinstanserna godtagna förslag genomförs. Jag förordar att så sker. Till
reglernas närmare utformning återkommer jag i motiveringen till
övergångsbestämmelserna (punkt 5).
Beträffande
sätten för förvärv av vägrätt innebär de sakkunnigas förslag, såsom nämnts,
den ändringen i förhållande till gällande rätt, att också förvärv av vägrätt
genom frivillig upplåtelse skall stå i överensstämmelse
5 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
med
arbetsplan. Planen behöver dock inte alltid, till skillnad från vad som är
fallet vid tvångsförvärv av vägrätt, vara fastställd. Förslaget, som inte har
mött några erinringar under remissbehandlingen, tillgodoser det enligt min
mening väsentliga önskemålet att icke tidsbegränsade sakrättsliga belastningar
på fastigheter redorisas på ett klart sätt även när de grundar sig på
frivilliga upplåtelser. Jag förordar att förslaget genomförs. FriviUiga upplåtelser
av vägrätt kommer också i fortsättningen att ha betydelse eftersom de i vissa
fall är en förutsättning för att utställelse och fastställelse av arbetsplan
skall kunna underlåtas. Dessa fall har jag berört i det föregående (15.1.5).
Publicering
av den sakrättsliga belastning på en fastighet som vägrätt innebär och av
inskränkningar i rätten att förfoga över mark intill allmän väg får, som några
remissinstanser har framhållit, anses vara till gagn både för enskilda
fastighetsägare, fastighetsköpare och kreditgivare och för olika myndigheter.
Jag ansluter mig till den under remissbehandlingen framförda tanken att
anteckning i det nya fastighetsregistret är en lämplig form för publicering.
Frågan härom får tas upp i annat sammanhang.
Enligt
de sakkunnigas förslag bör i den nya väglagen tillskapas möjlighet för
väghållaren att under den tid ett vägbyggnadsarbete pågår även mot
fastighetsägarens vilja skaffa sig nyttjanderätt till mark i närheten av vägområdet
för att tillgodose tillfälliga behov av utrymme för upplag och liknande
ändamål, såsom uppställning av maskiner och redskap samt väg till upplags-
eller uppställningsplats. Som förutsättning för fastighetsägarens skyldighet
att upplåta marken bör enligt de sakkunniga gälla att det i fastställd
arbetsplan angetts vilken mark som behövs samt för vilket ändamål och under
vilken tid marken skall utnyttjas. För upplåtelse av nu ifrågavarande
nyttjanderätt skall väghållaren betala ersättning. De sakkunnigas förslag har i
princip godtagits av remissinstanserna och jag anser att det bör genomföras.
Under remissbehandlingen har framhållits att det kan visa sig vara förenat med
svårigheter att långt i förväg, i samband med arbetsplanens upprättande,
avgöra under vilken tid väghållaren behöver ha tillgång till mark för upplag
o. d. vid sidan om vägen. Synpunkten är riktig. Den föreslagna ordningen med
tillfällig nyttjanderätt till mark under bygg nadsarbetets gång kräver liksom
vägbyggnadsverksamheten i övrigt ett icke obetydligt mått av förutseende.
Skulle det, sedan arbetsplanen fastställts, visa sig nödvändigt med ändring i
fråga om tiden för upplåtelsen eller i fråga om plats eller ändamål och kan
överenskommelse med fastighetsägaren inte träffas, får rättelse sökas genom att
en ny arbetsplan upprättas i denna del och görs till föremål för utställelse
och fastställelse.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 131
15.1.7
Enskilda utfartsvägar
De
sakkunniga föreslår att den nuvarande ordningen att länsstyrelsen beträffande
viss allmän väg kan meddela förbud mot anslutning av enskild väg till den
allmänna vägen ersätts med en generell anmälningsskyldighet för den som vill
ansluta enskild farväg eller på annat sätt anordna utfart till allmän väg.
Anmälan skall göras till länsstyrelsen senast tre månader innan arbetet skall
påbörjas. Länsstyrelsen skall enhgt förslaget pröva om den tilltänkta utfarten
kan godtas med hänsyn till trafiksäkerheten och vid behov kunna förbjuda
utfarten eller meddela föreskrifter om dess läge eller utförande i övrigt samt
om tidsbegränsning av användningen. Länsstyrelsen skall dessutom kunna utfärda
trafikföreskrift för reglering av trafiken i utfarten. Med utfart jämställer
de sakkunniga brygga, vare sig den kan befaras med fordon eller inte. Samma
regler som för nya utfarter föreslås för sådan ändring av befintlig utfart,
som kan vålla olägenhet från trafiksäkerhetssynpunkt. I fråga om befintliga
utfartsvägar föreslår de sakkunniga ridare att länsstyrelsen skall kunna
föreskriva avspärrning, flyttning eller ändring av utfarten genom väghållarens
försorg, om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. Länsstyrelsen skall i
stället för att föreskriva avspärrning kunna meddela trafikföreskrift som enda
åtgärd eller i kombination med föreskrift om flyttning eller ändring av
utfarten. Om det för verkställighet av länsstyrelsens beslut om flyttning eller
ändring av utfart behöver tas i anspråk mark som tillhör annan fastighet än den
för vilken utfarten är avsedd, skall väghållaren enligt de sakkunnigas förslag
i fastighetsägarens ställe kunna göra gällande rätt att påkalla förrättning
enligt lagen (1939: 608) om enskilda vägar (EVL) och föra talan vid förrättningen.
De föreslagna bestämmelserna om reglering av enskild vägs anslutning till
allmän väg skall i likhet med vad som gäller nu inte tillämpas på enskild väg
som är upptagen i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
Till
grund för de sakkunnigas förslag om generell anmälningsskyldighet i fråga om
planerade utfarter till allmän väg och om åtgärder i fråga om befintliga
utfarter ligger önskemålet att förbättra möjligheterna att ingripa mot
anslutningar till allmän väg som är olämpliga från trafiksäkerhetssyn-piinkt.
Att en skärpning av reglerna i detta syfte är motiverad är också en allmän uppfattning
bland remissinstanserna. På vägar med snabb motor-trafik kan varje
väganslutning utgöra en trafikfara. Det är därför ett väsentligt
trafiksäkerhetsintresse att enskilda väganslutningar förläggs till lämpliga
platser och att de får en sådan utformning att trafikfaran kan begränsas så
långt som möjligt. Nuvarande regler i väglagstiftningen är, som också JO (1961
s. 507, 1962 s. 250) har påpekat, behäftade med svagheter på flera punkter.
Förfarandet i ärenden om meddelande av anslutningsförbud beträffande en allmän
väg är omständligt och administrativt betungande.
132 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Vidare
saknar länsstyrelse befogenhet att ge föreskrifter som begränsar de ändamål för
vilka en anslutningsväg får begagnas. En reglering av utfartsfrågorna som på
ett mera effektivt men samtidigt smidigt sätt tillgodoser trafiksäkerheten på
allmänna vägar med deras ofta intensiva trafik är därför också enligt min
mening angelägen. Emellertid bör det, som framhållits under remissbehandlingen,
vara möjligt att reglera utfart till allmän väg också med hänsyn till
framkomligheten på den allmänna vägen.
Vad först angår anslutning
av nya utfarter till allmän väg delar jag de sakkunnigas uppfattning att
länsstyrelsen bör få möjlighet att i fråga om samtliga allmänna vägar och
inte bara såsom hittills sådana vägar beträffande vilka särskilt
anslutningsförbud har meddelats granska anslutningsfrågan innan anslutningen
kommer till stånd. En sådan möjlighet kan öppnas på det sätt som de sakkunniga
har angett, nämligen genom införande av en skyldighet för den som vill anordna
utfart till allmän väg att senast tre månader före arbetets igångsättande göra
anmälan om den planerade anslutningen till länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan då,
om anslutningen är olämplig från allmän synpunkt, meddela förbud eller
föreskrifter. I de fall då ingen erinran finns mot anslutningen, meddelar
länsstyrelsen inget beslut. Den som har gjort anmälan kan i så fall påbörja arbetet
med anslutningen så snart tremånaderstiden gått till ända. Under
remissbehandhngen har anförts att ett system med anmälningsskyldighet ligger
mycket nära ett system som innebär generell skyldighet att söka tillstånd och
att det av allmänheten också kommer att uppfattas som ett tillståndssystem. Från
ett sådant system skiljer sig ordningen med anmälningsskyldighet främst
därigenom att den som gör anmälan inte får något beslut från länsstyrelsen i de
fall då ingen erinran föreligger mot den planerade anslutningen. Den som söker
tillstånd till anslutning av utfart får däremot alltid ett svar på sin ansökan
i form av ett beslut. Anmälningssystemet skiljer sig från tillståndssystemet
också på den punkten att det inte medger tidigare igångsättning än tre månader
efter det anmälan gjorts, under det att med ett tillståndssystem brådskande
fall, t. ex. frågor om tillfälliga väganslutningar för skogsbrukets räkning,
kan behandlas snabbare. Med hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag
tillståndssystemet vara att föredra. Det merarbete som uppkommer genom att
länsstyrelsen med ett sådant system skall meddela formellt beslut också i de
fall då det är fråga om tillstånd utan särskilda föreskrifter får bedömas som
obetydligt. Dessa beslut bygger på ställningstaganden, som också med det av de
sakkunniga föreslagna systemet måste göras, och de kan meddelas på blanketter
enligt standardiserat formulär. Jag finner övervägande skäl tala för att
regleringen i den nya väglagen av frågan om anslutning av utfart ges formen av
generellt förbud att utan länsstyrelsens tillstånd ansluta utfart till allmän
väg. Som de sakkunniga föreslår bör länsstyrelsen i samband med tillstånd kunna
ge föreskrifter om anslutningens läge eller utförande. Skäl
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 133
synes
däremot inte föreligga att i lagen ta upp en bestämmelse om att tillstånd kan
tidsbegränsas. Att så kan ske, om fastighetsägaren begär tillstånd till utfart
endast för en begränsad tid, torde gälla utan särskild föreskrift. I övrigt bör
tillstånd kunna bringas att upphöra endast om förhållandena ändrats så, att ett
ingripande mot befintlig utfart är motiverat. Jag återkommer i det följande
till frågan när sådant ingripande kan ske.
Enligt gällande
bestämmelser (31 a § AVL) kan länsstyrelse förbjuda anslutning till allmän väg av
enskild väg eller förordna att enskild utfartsväg inte vidare får användas för
ändamålet. Den av de sakkunniga föreslagna regleringen avser anslutning till
allmän väg av enskild farväg och annan utfart. Med utfart vill de sakkunniga
likställa biyggor, vare sig de är ägnade att befaras med fordon eller inte. Jag
delar de sakkunnigas uppfattning att regleringen när det gäller nya
anslutningar bör omfatta enskilda körvägar och sådana utfarter som är avsedda
att användas för körtrafik. Gångvägar, cykelvägar och ridvägar bör alltså falla
utanför regleringen. Det skulle föra för långt att inbegripa även sådana vägar.
Anslutning av bryggor bör enligt min mening behandlas på samma sätt som
anslutning av enskilda vägar. Kan de inte användas för körtrafik, bör de lika
litet som enskilda vägar som inte kan användas för sådan trafik omfattas av
tillståndsskyldighet.
De
sakkunniga föreslår att anmälningsskyldighet skall gälla också vid sådan
ändring av befintlig utfart, som kan vålla olägenhet från trafiksäkerhetssynpunkt.
Detta förslag har vållat osäkerhet hos några remissinstanser om huruvida
anmälningsskyldighet skall gälla vid ändring av utfartsvägens användningssätt
och vid ökning av trafikintensiteten på den enskilda vägen. Det blir givetvis
en väsentlig ändring av trafikförhållandena, om en enskild väg som endast
använts för en bostadsfastighet exempelvis övergår till att tjäna som till- och
utfart för en bensinstation. För en sådan ändring skulle skyldighet att söka
tillstånd vara motiverad. I andra fall exempelvis då en enskild väg blir
utfartsväg för en njtillkommen bostadsfastighet utmed vägen synes det dock
vara svårare att motivera en sådan skyldighet. Det är emellertid naturligt att
behovet att ändra på utformningen av en enskild väg och dess anslutning till
allmän väg ökar ju starkare trafiken blir på den enskilda vägen. Det kan därför
vara lämpligt att anknyta tillståndsskyldigheten till fysisk ändring av
enskild vägs anslutning till allmän väg. Med en sådan lösning regleras inte de
fall då en ökning av trafikintensiteten på enskild väg sker utan att vägens
anslutning till allmän väg ändras. Dessa problem bör dock kunna bemästras genom
sådant ingripande från länsstyrelsens sida som jag kommer att behandla i det
följande. Jag förordar därför att endast den som avser att åstadkomma en
fysisk ändring av en anslutning av enskild väg till allmän väg åläggs
skyldighet att söka tillstånd till åtgärden.
134 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
En
nyhet är de sakkunnigas förslag att länsstyrelsen i stället för förbud mot en
tilltänkt utfart skall kunna meddela trafikföreskrifter som riktar sig till den
allmänhet som kan komma att begagna den enskilda vägen. Avsikten är att ge
länsstyrelsen bättre möjligheter att anpassa sitt ingripande till vad som framstår
som nödvändigt i det särskilda fallet. Sålunda skall länsstyrelsen genom
trafikföreskrift kunna bestämma att trafiken till och från en anslutning av
enskild väg till allmän väg begränsas att avse riss årstid, visst slag av
trafik, trafik för riss fastighets behov eller dylikt. Förslaget som har
godtagits av remissinstanserna fyller enligt min mening ett väsentligt behov,
nämligen att kunna reglera tillkomsten av nya anslutningar till allmän väg på
ett smidigt sätt genom användande av differentierade förbud. Jag förordar i
princip att förslaget genomförs. Med det tillståndssystem som jag har uttalat
mig för i det föregående innebär detta att länsstyrelsen skall kunna förena
beslut om tillstånd att anlägga eller ändra anslutning till allmän väg med trafikföreskrift.
Regler
om trafikföreskrifter av nu ifrågavarande slag, lokala trafikföreskrifter,
finns f. n. i 61 § vägtrafikförordningen (1951:648) (VTF). Trafiknämnd eller
länsstyrelse meddelar lokala trafikföreskrifter (61 § 1 och 2 mom.). Sådana föreskrifter
skall antecknas i särskild tiggare och publiceras, om de inte skall
tillkännages genom vägmärke, i länskungörelserna eller i rissa fall i tidning
eller tidningar i orten (61 § 3 mom.). Före utgången av mars månad varje år
utfärdar länsstyrelsen kungörelse om vägar och lokala trafikföreskrifter inom
länet (62 §). Undantag från lokal trafikföreskrift kan medges för visst
ändamål, om särskilda skäl föreligger (63 §). överträdelse av lokal
trafikföreskrift är straffbelagd (68 §).
Som
de sakkunniga har anfört bör bestämmelser om trafikföreskrifter med anledning
av anläggning eller ändring av anslutning av utfart till allmän väg tas upp i
VägL. Länsstyrelsen bör ges befogenhet att meddela trafikföreskrifter
varigenom trafik med motordrivet fordon på den anslutande enskilda vägen
förbjuds eller inskränks. I VägL bör också föras in bestämmelser om dispens
från trafikföreskrifter för visst ändamål, liksom ansvarsbestämmelser. Kungl.
Maj :t kan meddela föreskrifter som gör reglerna i VTF om anteckning och
publicering av lokala trafikföreskrifter tillämpliga också på de
trafikföreskrifter som meddelas med stöd av VägL.
Att
länsstyrelsen i fråga om befintlig anslutning till allmän väg, såsom de
sakkunniga föreslår, kan ingripa genom att föreskriva att väghållaren får
spärra av, flytta eller ändra utfarten på annat sätt i stället för att, som
enligt gällande rätt, förordna att utfarten inte längre får användas för ändamålet,
ger möjlighet att anpassa åtgärderna till föreliggande regleringsbehov. Samma
syfte har också förslaget att länsstyrelsen jämte föreskrift om flyttning eller
ändring av utfart eller utan sådan föreskrift skall kunna meddela
trafikföreskrift. Nu ifrågavarande förslag ger också större effek-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 135
tivitet
åt regleringen av befintliga utfarter genom att väghållaren för den allmänna
vägen skall berättigas utföra de åtgärder som länsstyrelsen förordnar om och
genom att trafikföreskrifter som riktar sig till allmänheten skall kunna
meddelas. Förslagen har godtagits vid remissbehandlingen, och jag kan i allt
väsentligt ansluta mig till dem. Detaljutformningen av bestämmelserna i ämnet
återkommer jag till i motiveringen till 40 § VägL. Jag vill dock förutskicka
att länsstyrelsens befogenheter bör utformas så, att de avser förordnande om
avspärrning eller ändring genom väghållarens försorg av befintlig enskild
vägs anslutning till allmän väg och inte av utfarten och att trafikföreskrift
skall kunna tillgripas som ett alternativ till både avspärrning och ändring.
Jag
har i det föregående redogjort för vilka nya anslutningar till allmän väg som
enligt min mening bör omfattas av skyldigheten att söka tillstånd. Jag anförde
därvid att det skulle föra för långt att föreskriva sådan skyldighet också i
fråga om gångvägar, cykelvägar och ridvägar. Detta ställningstagande utesluter
inte att länsstyrelsen bör kunna ingripa mot befintliga anslutningar av sådana
vägar. Dessa kan i vissa fall tänkas utgöra en påtaglig fara för
trafiksäkerheten på den allmänna vägen genom sin belägenhet eller genom den
omfattning vari de används. Länsstyrelsen bör enligt min mening ha möjlighet
att förordna om avspärrning eller ändring och att meddela trafikföreskrifter
också i fråga om nu nämnda anslutningar. Jag förordar alltså att länsstyrelsens
befogenhet att ingripa mot befintliga anslutningar till allmän väg får avse
anslutning av enskilda vägar, vare sig de kan användas för körtrafik eller
inte. På samma sätt som enskild väg bör behandlas befintliga anslutningar av
utfarter, som inte utgör vägar, och befintliga anslutningar av bryggor.
De
sakkunniga föreslår att reglerna i AVL om ersättning till fastighetsägare och
andra och om inlösen av fastighet eller fastighetsdel med anledning av
utfartsreglering bibehålls i huvudsak. Detta innebär att också i fortsättningen
ersättning skall kunna komma i fråga bara för avsevärd skada och inlösen bara i
händelse av synnerligt men genom regleringen. Vidare skall också framdeles som
förutsättning för ersättning och inlösen gälla att skadan hänför sig till en
fastighet som haft utfart till allmän väg. Vad som kan ersättas enligt AVL är
avsevärd kostnad för anläggning av ny eller ändrad utfartsväg och avsevärt men
rid nyttjandet av fastigheten. Inlösen kan enligt AVL påkallas av fastighetsägaren,
när regleringen förorsakar synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten.
Reglerna bör enligt de sakkunnigas mening förtydligas så, att det framgår att
väghållaren är skyldig att ersätta också avsevärd ökning av eljest erforderliga
vägunderhållskostnader. Även i fråga om anläggning av ny eller ändrad
utfartsväg anser de sakkunniga att det bör anges att endast en avsevärd ökning
av eljest erforderliga kostnader berättigar till ersättning. Härigenom kan
enligt
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
de
sakkunniga förebyggas att fastighetsägare på det allmänna övervältrar kostnader
som han under alla fölhållanden fått vidkännas för en för fastigheten
acceptabel utfart. Ersättning skall enligt de sakkunnigas förslag inte utgå
till fastighetsägare för kostnader som är en följd av att gällande föreslaifter
inte har iakttagits. Inlösen skall enligt förslaget kunna påkallas, om
fastighet eller fastighetsdel som har haft utfart till allmän väg åsamkats
synnerligt men av den art att ersättning härför kan utgå. Reglerna om
ersättning och inlösen bör enligt de sakkunnigas mening anknytas till alla de
ingripanden i fråga om enskild utfart som länsstyrelsen skall kunna göra. De
sakkunniga föreslår också en regel om rätt för väghållare till ersättning av
fastighetsägare som inte har iakttagit gällande föreskrifter. Medför sådan
underlåtenhet avsevärd kostnad för väghållaren för avspärrning, flyttning
eller ändring av utfart, skall fastighetsägaren utge ersättning till
väghållaren för denna kostnad.
De
sakkunniga föreslår ridare att väghållaren också i fortsättningen själv skall
få bygga utfartsväg för att minska de ölägenheter som uppstår genom ingripanden
i form av förbud eller föreskrifter i fråga om enskild vägs anslutning till
allmän väg. För det fall att väghållare och fastighetsägare inte kan enas om
rilken mark på fastigheten som skall få tas i anspråk för utfartsvägen,
föreslår de sakkunniga att frågan skall kunna avgöras av vägsynenämnd.
Föreligger behov även av mark som ingår i annan fastighet än den för vilken
utfarten är avsedd, skall väghållaren liksom nu kunna påkalla förrättning enhgt
EVL och föra talan rid förrättningen. Väghållaren skall dock enligt förslaget
få en starkare ställning än nu och i fastighetsägarens ställe kunna påkalla förrättningen
och föra talan vid denna.
Jag
biträder de sakkunnigas förslag i fråga om förutsättningarna för fastighetsägarens
rätt att få ersättning och fordra inlösen. Detta innebär att jag inte kan
ansluta mig till den av några remissinstanser framförda tanken på ridgad
ersättningsrätt för fastighetsägare. De sakkunnigas förslag om skyldighet för
fastighetsägare, som underlåtit att iaktta förbud eller föreskrift, att
ersätta väghållaren avsevärd kostnad för avspärrning eller ändring av utfart
finner jag vara tveksamt. De kostnader som kan beräknas uppstå för sådana
åtgärder i allmänhet mindre schaktningsarbeten eller anbringande av staket
eller annan enklare avspärrningsanordning torde praktiskt taget undantagslöst
vara av sådan storlek, att bestämmelsen som förutsätter att kostnaden är
avsevärd knappast skulle kunna vinna tillämpning. Med hänsyn härtill finns det
enligt min mening inte tillräckliga skäl att komplicera
ersättningsbestämmelserna med en sådan regel.
När
det gäller frågan om väghållarens rätt att själv bygga utfartsväg för att
minska olägenheter genom ingripanden mot enskild vägs anslutning
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 137
delar
jag de sakkunnigas uppfattning att bestämmelsen om sådan rätt för väghållare
bör bibehållas. Däremot har jag inte blivit övertygad om att möjlighet bör
öppnas till prövning i särskild ordning av frågan om rilken mark på fastigheten
som skall få tas i anspråk för utfartsväg från fastigheten, om väghållaren och
fastighetsägaren har olika uppfattning på denna punkt. Behöver i sådant läge
mark tas i anspråk också på annan fastighet, skulle det krävas dels ett
förfarande för att få fastslaget vilken mark som får tas i anspråk på den
fastighet för vars räkning utfartsvägen skall byggas och dels en förrättning
enhgt EVL för att få fastslaget vilken mark på den andra fastigheten som skall
användas för vägen. Denna ordning kan innebära att den först verkställda
prövningen på ett mindre lämpligt sätt binder prövningen i det senare
förfarandet. I varje fall är en sådan ordning omständlig. Enligt min mening bör
det vara tillräckligt att en prövning av parternas ståndpunkter kan komma till
stånd i det mål där fastighetsägaren, sedan han själv byggt utfartsvägen,
begär ersättning av väghållaren. Därvid kan väghållaren åläggas
ersättningsskyldighet som grundar sig på kostnaderna för den av
fastighetsägaren utförda vägsträckningen och därigenom gå miste om den
besparing som kunde ha uijpkommit, om väghållaren själv hade utfört
vägarbetet, kanske i samband med arbete på den allmänna vägen. Omvänt riskerar
fastighetsägaren, om hans ståndpunkt underkänns, att endast få ersättning som
grundar sig på kostnaderna för byggande av vägen i den av väghållaren
ifrågasatta sträckningen med väghållarens folk och maskiner. Jag kan med
hänsyn till det anförda inte förorda förslaget om särskild prövning av tristiga
frågor om ianspråktagande av mark på den fastighet för vars räkning utfartsväg
skall byggas av väghållare.
Enligt
de sakkunnigas mening blir väghållarens rätt att påkalla förrättning enligt
EVL fullt effektiv först om väghållaren får en starkare ställning än nu och ges
möjlighet att agera i fastighetsägarens ställe. På denna punkt har från flera
håll riktats remisskritik mot förslaget. Det har gjorts gällande att förslaget
är obilligt mot fastighetsägaren och att farhågorna för att en förrättning
enligt EVL inte skulle leda till önskat resultat är överdrivna, eftersom
förrättningsmannen gör en officialprövning. Jag är inte beredd att förorda
någon ändring av nu gällande ordning i fråga om behörighet för väghållaren att
påkalla förrättning enligt EVL och att föra talan rid sådan förrättning. Till
detta ställningstagande bidrar, förutom vad som förts fram i remisskritiken,
det förhållandet att reglerna i EVL är föremål för översjm. Därrid torde också
reglerna om rätt att påkalla förrättning komma att övervägas.
15.1.S
Vägnämnder och länsvägnämnder
I
fråga om vägnämnderna har de sakkunniga, liksom bl. a. länsförvaltningsutredningen,
kommit fram till att de uppgifter som vägnämnderna nu
5t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 123
138 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
har
enligt väglagstiftningen bör övertas av kommunerna och att vägnämnderna alltså
bör avskaffas. Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.
Att de lokala intressena
på vägplaneringens område blir i tillräcklig grad tillgodosedda är givetvis av
stor vikt, inte minst med hänsyn till vägarnas betydelse för
samhällsplaneringen i övrigt. Den lokala samhällsplaneringen ankommer i allt
Aäsentligt på kommunerna, vilka sålunda t. ex. är huvudmän för
bebyggelseplaneringen. Det är kommunernas uppgifter inom samhällsplaneringens
område som utgjort ett huvudmotiv för den kommunindelnings-reform som pågår f.
n. och som kommer att vara genomförd den 1 januari 1974. Vissa kommuner,
nämligen sådana som själva är väghållare, står enligt gällande bestämmelser
utanför vägnämndsorganisationen och fullgör redan för sina områden de uppgifter
som annars ankommer på vägnämnd.
Med hänsyn till det
anförda ligger det enligt min mening närmast till hands att kommunerna inom
ramen för sina funktioner på samhällsplaneringens område tar till vara de
lokala vägintressena i de fall dessa nu företräds av vägnämnder. Jag ansluter
mig därför till de sakkunnigas förslag. Det bör genomföras som ett led i den
nya väglagstiftningen.
När
det gäller länsvägnämnderna innebär de sakkunnigas förslag att nämnderna skall
bibehållas som rådgivande organ åt länsstyrelsen och statens vägverk men att
de i fortsättningen skall ha en mera allsidig sammansättning än vad de har nu.
Länsvägnämnd skall bestå av tolv ledamöter som utses av Kungl. Maj:t. I nämnden
skall, beroende på förhållandena inom länet, kunna ingå representanter för
jordbruk, skogsbruk, näringsliv i övrigt, kommuner, yrkesmässig trafik, trafik
i övrigt och totalförsvar. Enligt förslaget skall länsvägnämnd verka för en
ändamålsenlig lösning av vägfrågor som rör hela länet eller en större del
därav.
En rad länsstyrelser har
under remissbehandlingen ställt sig avvisande till de sakkunnigas förslag.
Därrid har hävdats att behovet av rådgivning åt länsstyrelserna skulle bli
tillräckligt tillgodosett genom den verksamhet som de nu till länsstyrelserna
knutna och av lekmän sammansatta planeringsråden svarar för. Det har också i
anslutning till länsförvaltningsutredningens ställningstagande gjorts
gällande att kravet på medborgerligt inflytande på vägplaneringsfrågor skulle
bli tillräckhgt beaktat genom den medborgerliga representationen i en
omorganiserad länsstyrelse.
Den 1 juli 1971 skall, som
nämnts i det föregående, genomföras en partiell länsförvaltningsreform.
Länsstyrelsen skall få en lekmannastyrelse med landshövdingen som ordförande
samt tio andra ledamöter. Den nya länsstyrelsen får som en huvuduppgift att
leda och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga
länsförvaltningen. Avsikten är att främst viktigare frågor om samhällsplanering
eller andra för länet betydelsefulla frågor skall behandlas av
lekmannastyrelsen. På vägplaneringens om-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 139
rade
torde detta innebära, att lekmän kommer att delta i beslut som länsstyrelsen
har att fatta i frågor om flerårsplaner för byggande av vägar och broar, om
utförande av vägföretag utanför fleråi-splan, om fördelningsplan för
statsbidrag till byggande av väg eller gata samt om tilldelning av statsbidrag
vitanför fördelningsplan samt därutöver i andra för länet betydelsefulla vägfrågor.
Länsstyrelsens funktioner i dessa ärenden blir i allmänhet att inom ramen för
samhällsplaneringen på det regionala planet göra den bedömning av
vägplaneringsfrågorna som skall tjäna som underlag för de centrala avgöranden
som skall träffas av statens vägverk eller Kungl. Maj :t.
Genom
länsförvaltningsreformen blir det i länsinstans infogade medborgerliga
inflytandet starkare än det som kan utövas av länsvägnämnd, eftersom de
medborgerliga representanterna i länsstyrelsen skall delta i besluten och inte
bara, såsom länsvägnämnden, ha en rådgivande funktion. Denna omständighet leder
emellertid inte till att ytterligare lekmannasynpunkter på den regionala
vägplaneringens område skulle vara obehövliga. Vägfrågorna är nämligen av
sådan art att en specialinriktad lekmannarådgivning i dessa frågor får anses
vara av värde för den mera allsidiga bedömning som länsstyrelsen skall göra
inom ramen för sitt arbete som samordningsorgan för den regionala
samhällsplaneringen.
Enligt
min mening finns det även i framtiden uppgifter för ett lekmanna-organ med
rådgivande funktioner i förhållande till länsstyrelsen och vägverket i
vissa frågor. Dessa frågor avser den vägplanering som sker genom flerårsplaner
och fördelningsplan samt ärenden om statsbidrag till byggande av ensldlda
vägar, om arbetsplan för byggande av allmän väg, om förändring av enskild väg
till allmän, om indragning av allmän väg och om inrättande av särskild
vinterväg.
Med
hänsyn till det anförda finner jag att ett rådgivande organ på länsplanet
länsvägnämnd liksom f. n. bör finnas. Länsvägnämndernas verksamhet bör inte
vara begränsad till avgivande av infordrade yttranden. Nämnderna har nu
befogenhet att ta erforderliga initiativ och att överklaga beslut som meddelats
av vägverket eller länsstyrelse. Någon ändring på dessa punkter har inte
föreslagits av de sakkunniga. Att länsvägnämnd också i fortsättningen skall
kunna ta initiativ i vägfrågor som berör länet i dess helhet eller en större
del därav finner jag självklart. Däremot saknas skäl att behålla länsvägnämnds
besvärsrätt.
Enligt
gällande bestämmelser utses två ledamöter i länsvägnämnd av länsstyrelsen och
en ledamot av skogsvårdsstyrelsen. Dessutom utser varje vägnämnd en ledamot.
Det förut berörda och av mig biträdda förslaget om vägnämndernas avskaffande
gör ändringar i fråga om sättet för utseende av länsvägnämndernas ledamöter
nödvändiga.
Med
de uppgifter som länsvägnämnderna enligt det anförda bör ha ligger det närmast
till hands att dessa utses av länsstyrelsen. Antalet ledamöter i länsvägnämnd
bör dock enligt min mening begränsas så, att nämndens
140 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
verksamhet
inte blir tungrodd. Sju ledamöter finner jag vara ett väl avvägt antal. Till
ledamöter bör utses personer i länet med intresse för och insikt i väg- och
trafikfrågor.
Länsvägnämnderna har i sin
nuvarande utformning ingen särskild kansliorganisation till sitt förfogande.
Visserligen innebär den ordning som jag har uttalat mig för att
länsvägnämnderna får vidgade arbetsuppgifter. De tillkommande uppgifterna är
dock inte av den omfattningen att till länsvägnämnd bör knji;as ett särsldlt
kansli.
De sakkunniga har
föreslagit att lagen (1943:436) om vägnämnder och länsvägnämnder upphävs och
att bestämmelser om länsvägnämnd förs in i väglagen. Som jag anfört i det
föregående bör länsvägnämnder också få arbetsuppgifter i ärenden som inte
regleras i väglagen utan i författningar om statsbidrag till kommunala eller
enskilda vägar. Allmänna bestämmelser om länsvägnämnd har därför inte sin
plats i den nya väglagen utan i en särskild författning. Om riksdagen godkänner
de riktlinjer för länsväg-nämndsorganisationen som jag angett i det föregående,
ankommer det på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter.
15.1.9
Domstol i vägmål
De
sakkunnigas förslag i denna del innebär att vägmål i fortsättningen skall
handläggas av en och samma domstol. Den domstol som har att pröva
expropriationsmål skall enhgt förslaget handlägga också vägmål. Nu prövas mål
om ersättning enhgt 19, 21, 31 b eller 33 a § AVL av ägodelningsrätt och
frågor om lösen enligt AVL först av ägodelningsrätt och därefter, om lösen
skall ske, av expropriationsdomstol. Remissinstanserna är överlag positiva till
de sakkunnigas förslag. Förslaget bygger på grundtanken att vägmål i sak har så
nära anknytning till expropriationsmål, att de bör handläggas av den domstol
som har att pröva sådana mål och som har särskilda kvahfikationer för
uppgiften. Förslaget ligger också i linje med den förut berörda avvecklingen av
ägodelningsrätterna i samband med FBL:s ikraftträdande den 1 januari 1972.
Som nämnts i det föregående
har, sedan de sakkunniga lagt fram sitt förslag, i svensk rätt införts en helt
ny domstolstyp, fastighetsdomstolarna. Dessa domstolar, som i princip skall ha
län som domkrets, har en sammansättning som gör dem lämpade inte bara för
fastighetsbildningsmål, som de fr. o. m. den 1 januari 1972 skall handlägga,
utan också for expropriationsmål. När statsmakterna fattade beslut om
fastighetsdomstolarna förutsattes det därför, att expropriationsmålen skulle
föras till fastighetsdomstolarna. 1 prop. 1971:106 föreslås också att
expropriationsdomstolarna avskaffas fr. o. ni. den 1 januari 1972 och att
expropriationsmål och vissa andra mål med anknytning till fast egendom förs
över till fastighetsdomstolarna. Dessa är f. ö. redan forum för mål om enskilda
anspråk enligt miljöskyddslagen.
De
synpunkter som enligt de sakkunniga talade för en överflyttning av
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 141
vägmålen
till expropriationsdomstol kan i dagens läge, när en överflyttning av
expropriationsmålen till fastighetsdomstol kan förutses ske den 1 januari
1972, anföras också till förmån för att fastighetsdomstolarna i fortsättningen
skall handlägga vägmål. Fastighetsdomstolsorganisationen kan beräknas vara
utbyggd när den nya lagstiftningen om allmänna vägar är avsedd att träda i
kraft, nämligen den 1 januari 1972, Jag förordar därför att vägmålen förs till
fastighetsdomstol. Beträffande förfarandet i vägmål anser jag i likhet med de
sakkunniga, att en anpassning till förfarandet i expropriationsmål är önskvärd.
Till detaljfrågor i detta avseende återkommer jag i det följande.
15.1.10
Vägsynenämnder
De
sakkunnigas förslag att vägsynenämnderna skall bibehållas men att deras
verksamhetsområde skall vara län och inte som nu vägnämndsområden eller i
rissa fall kommuner har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.
Förslaget medför att de fördelar i form av god lokalkännedom hos
vägsynenämndens ledamöter och i fråga om resekostnaderna särskilt i de
nordligaste länen som är förenade med den nuvarande till mindre områden
knutna vägsynenämndsorganisationen går förlorade. Att intresset av större
enhetlighet i bedömningen får fälla utslaget till förmån för ett länsorgan
finner jag dock riktigt. Men om man anser sig kunna ge avkall på
vägsynenämndernas lokala förankring, ligger det enligt min mening nära till
hands att ifrågasätta om inte andra organ på länsplanet skulle kunna överta
vägsynenämndernas funktion.
Länsstyrelserna
har enligt gällande bestämmelser befogenheter som ligger nära vägsynenämndernas.
LänsstjTclse kan sålunda förordna om upplåtelse av nyttjanderätt till mark för
tillfällig väg. Länsstyrelse har också att pröva frågor om dispens från förbud
att intill väg ha vissa anordningar. I princip föreslår de sakkunniga ingen
ändring på dessa punkter. De sakkunniga föreslår vidare att länsstyrelse skall
få befogenhet att meddela dispens från ett nytillskapat förbud mot fasta
ljuskällor på och intill väg och att ingripa mot befintliga fasta ljuskällor.
Sakligt sett bör länsstyrelse, likaväl som den kan handlägga frågor om
upplåtelse av mark för tillfällig väg, kunna pröva frågor om upplåtelse av mark
för uppsättande av snöskärm eller om upplåtelse av rätt till takt för drift av
väg, frågor som enligt gällande rätt och enligt de sakkunnigas förslag skall
handläggas av vägsynenämnd. Detsamma gäller frågor om åtgärder mot befintliga
anordningar intill väg. Länsstyrelsen har att handlägga dispensfrågor
beträffande sådana anordningar. En enhetlig bedömning av frågor om dispens för
anordningar och frågor om åtgärder mot anordningar av samma slag skulle
säkerligen främjas, om samthga dessa frågor prövades av länsstyrelsen.
Såsom
framgår av det föregående förordar jag att fastighetsdomstol skall pröva sådana
frågor om ersättning enhgt väglagen som nu ankommer
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
på
ägodelningsrätt. Det ligger då nära till hands att låta fastighetsdomstol
överta också de ersättningsfrågor som hittills handlagts av vägsynenämnd. En
sådan ordning innebär onekligen en splittring av handläggningen i ärenden som
avser både tvångsingripande och ersättning. Att märka är emellertid att enligt
gällande rätt de sakkunniga föreslår ingen ändring härvidlag frågor om
tvångsingripande och om ersättning handläggs av skilda myndigheter när det
gäller mark för tillfällig väg. Länsstyrelse förordnar i sådana fall om
upplåtelse av nyttjanderätt och vägsynenämnd bestämmer ersättningen. I fråga om
fasta ljusanordningar skall enligt de sakkunnigas förslag länsstyrelse få
besluta om ingripande men domstol pröva ersättningsfrågan.
En reform som innebär att
vägsynenämndernas uppgifter delas upp på länsstyrelser och fastighetsdomstolar
skulle medföra en ordning som ansluter sig till den av de sakkunniga
beträffande fasta ljusanordningar föreslagna och som ger större enhetlighet i
fråga om kompetensfördelningen i närbesläktade ärenden. Handläggning av
ersättningsfrågor hos fastighetsdomstol skulle vidare medföra en förstärkning
av den enskildes rättsskydd. I ett förfarande inför vägsynenämnd, som är en
administrativ myndighet, har väghållarens motpart enligt gällande ordning och
enligt de sakkunnigas förslag inte rätt till ersättning för sina kostnader i
ärendet. Detta är, såsom också Sveriges advokatsamfund påpekat, ett förhållande
som inte är tillfredsställande. Prövas däremot ersättningsfrågan av domstol,
kan ersättning utgå för rättegångskostnader.
Jag har kommit till den
uppfattningen att vägsynenämnderna, som i praktiken anlitats endast i ringa
utsträckning, inte såsom de sakkunniga har föreslagit bör ombildas till
länsorgan med uppgifter vid sidan av länsstyrelsernas och
fastighetsdomstolarnas utan att de bör avvecklas. Jag förordar att
vägsynenämndernas funktioner övertas av länsstyrelserna och
fastighetsdomstolarna.
15.1.11
Andra frågor
De
sakkunniga har särskilt uppmärksammat frågor om indragning avväg.
Den omfattande ombyggnad
och utbyggnad av landets vägnät som f. n. pågår och som är en följd av den
ökande motorfordonstrafiken medför att det i vissa fall blir aktuellt att dra
in äldre vägsträckor från allmänt underhåll. I de fall då den gamla vägen kan
sägas fylla ett allmänt behov som förbindelseled mellan olika
bebyggelsekoncentrationer bör, som också framhållits i förarbetena till AVL,
indragning av vägen inte komma i fråga. Ofta är emellertid förhållandena sådana
att delar av den gamla vägen visserligen inte längre kan anses fylla ett
allmänt behov men däremot erfordras som enskild utfart från befintlig
bebyggelse till den nya allmänna vägen. I dessa fall torde det bli aktuellt att
dra in den gamla vägen från
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 143
allmänt
underhåll. De problem som härvid uppstår för berörda fastighetsägare har flera
gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Jag delar de sakkunnigas
uppfattning att samplanering mellan det allmänna och det enskilda vägnätet bör
förekomma i ökad omfattning och att före vägs indragning kontakt skall tas med
berörda sakägare i frågor som står i samband med deras eventuella övertagande
av vägdelen i fråga. Samma uppfattning har tredje lagutskottet uttalat i ett
av 1970 års riksdag godtaget utlåtande (1970: 3LU 72, rskr 1970: 359). Jag
ämnar föreslå Kungl. Maj:t att i VK ta upp föreskrifter som säkerställer att
behövligt samråd sker. Vidare bör i VK föras in en föreskrift av innebörd att
tidpunkten för indragning av väg skall bestämmas så, att skäligt rådrum för
väghållningens ordnande efter indragningen bereds den som avser att överta
väghållningen.
De
sakkunniga har berört frågan huruvida väghållare för allmän väg bör ges rätt
att påkalla förrättning enligt EVL i syfte att påskynda vägfrågans lösning
efter indragning av den allmänna vägen men de har inte lagt fram något förslag
på denna punkt. Nu nämnda fråga liksom frågan huruvida väghållaren bör åläggas
skyldighet att stå för kostnaderna för den förrättning som behövs för att
ordna vägfrågan efter indragningen anser jag inte böra prövas förrän 1969 års
vägutredning, som har till uppgift att verkställa en översyn av lagstiftningen
om enskilda vägar, slutfört sitt arbete.
De
sakkunniga har uttalat sig positivt om möjligheten för väghållaren att utföra
och bekosta byggandet av nya enskilda anslutningsvägar. Ett fall som de
sakkunniga åberopar är att, sedan en väg lagts om i ny sträckning, anknytningen
mellan bebyggelsen vid den gamla vägen och omvärlden kan tillgodoses genom
byggande av nya utfartsvägar, så att den äldre vägslingan kan dras in. Den
besparing som kan göras genom att den äldre vägslingan dras in kan vara större
än de utlägg som byggande av de enskilda utfartsvägarna medför. Även
kostnaderna för statsbidrag för anläggande av enskilda vägar får tas med i
bilden liksom fördelarna för den berörda bygden att omedelbart och utan
administrativ omgång få utfartsfrågan ordnad på bästa sätt medan en vägbyggnadsorganisation
finns på platsen. Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning att någon
skyldighet för väghållaren att bygga anslutningsvägar inte bör införas och
förordar den av de sakkunniga anvisade lösningen som innebär att Kungl. Maj :t
föreslår riksdagen att i samband med beriljande av anslag till byggande av
allmänna vägar förklara att hinder inte möter mot att anslaget används också
för att bygga enskilda anslutningsvägar, om delta är fördelaktigare från
ekonomisk synpunkt.
Enligt
de sakkunnigas uppfattning kan en allmän väg som inte längre är nödvändig annat
än för försvarsändamål inte dras in eftersom den dock är behövlig för det
allmänna. De sakkunniga erinrar om att länsstyrelsen i sådana fall kan medge
inskränkning i de driftåtgärder som väghållaren eljest är skyldig att vidta.
Mera kostnadskrävande anläggningar som broar bör
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
enligt
de sakkunniga behållas av försvarstekniska skäl endast när det är fråga om ett
vitalt intresse för försvaret. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga har
anfört. Samtidigt vill jag, med anledning av en rad remissuttalanden, stryka
under att varje verksamhetsgren i princip bör bära sina egna kostnader.
Kostnadsfördelningsfrågan bör dock tas upp i ett annat sammanhang.
De
sakkunniga föreslår att bestämmelserna i AVL om arbetslag för vinter
väghållning skall utgå såsom obehövliga. Jag biträder förslaget, som har
godtagits av remissinstanserna.
De
sakkunniga föreslår att i väglagstiftningen skall föras in ett nytt planinstitut
för område utan fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, nämligen
plan för lokalisering av serviceanordningar. Med serviceanordningar avses bl.
a. bensinstationer. Förslaget har mött stark kritik rid remissbehandlingen.
Enligt min mening är det
viktigt att effektiva åtgärder kan vidtas för att reglera tillkomsten av
serviceanordningar utmed de allmänna vägarna. De sakkunniga har tagit fasta på
frågans trafiksäkerhetsaspekt. Även andra synpunkter bör emellertid anläggas på
frågan. Serviceanordningar bildar ofta kärnan till bebyggelsekoncentrationer
som också från allmänna samhällsplaneringssynpunkter kan vara mindre lämpliga.
Ansvaret för bebyggelseutvecklingen ligger på kommunerna. Planinstituten i
byggnadslagstiftningen och de föreslagna reglerna i VägL om utfartsreglering
och om förbud att uppföra byggnad intill väg ger möjligheter att styra
utbyggandet av serrice-anläggningar. Med hänsyn härtill och då
bygglagutredningens arbete inte bör föregripas är jag inte beredd att ansluta
mig till de sakkunnigas förslag att i väglagstiftningen föra in ett nytt
planinstitut.
15.2
Närmare om förslaget till VägL
Allmänna
bestämmelser
Lagen
inleds med ett avsnitt som innehåller allmänna bestämmelser. I 1 § anges vad
som menas med allmän väg och när väg upphör att vara allmän. Bestämmelser om
vad som hör till väg och om väganordningar har tagits upp i 2 §. I en
nytillkommen bestämmelse, upptagen i 3 §, ges en definition av begreppet
vägområde. Bestämmelser om väghållning, byggande av väg, underhåll av väg m.
m., som i AVL också förekommer under förevarande rubrik, har i VägL placerats
i särskilda avsnitt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 145
1
§ I paragrafen sägs att lagen avser allmän väg. Vidare anges när väg är allmän
och när den upphör ätt vara det. Paragrafen motsvarar 1 § AVL (1 § FAVL).
Gällande
bestämmelser. Enligt 1 § AVL är allmän väg sådan väg som är upplåten för den
allmänna samfärdseln och som hålls genom det allmännas försorg enligt lagens
bestämmelser. Enligt 70 § skulle kronan och de städer och stadsliknande
samhällen, som skulle handha väghållningen inom sina områden, den 1 januari
1944 överta de vägar som enligt äldre bestämmelser var att anse som allmänna.
De
sakkunniga definierar i 1 § första stycket FAVL allmän väg som väg som antingen
av ålder ansetts som allmän eller i enlighet med lagen eller motsvarande äldre
bestämmelser anlagts såsom allmän eller särskilt förklarats för allmän. I
paragrafens andra stycke sägs att väg upphör att vara allmän genom att den dras
in. De sakkunniga berör de krav som bör ställas upp för att en väg skall anses
vara upplåten för allmän samfärdsel. De konstaterar att vägar som är avsedda
för vissa speciella färdsätt, såsom gångvägar, cykelstigar och ridvägar,
enligt gällande rätt i allmänhet faller utanför begreppet allmän väg. En
gångbana eller cykelbana, som ligger i anslutning till allmän väg, torde
däremot undantagslöst anses ingå i vägen. Även om cykelbanan ligger åtskilliga
meter från vägen eller rid kurva getts en kortare sträckning, skall cykelbanan
anses höra till vägen (jfr prop. 1943: 223 s. 62). Också i det fall där
cykelbana getts helt annan sträckning än vägen men anlagts i syfte att avlasta
vägen från cykeltrafik torde enligt de sakkunnigas uppfattning cykelbanan vara
att räkna till väg. Vad beträffar motorväg kan en sådan inte sägas vara avsedd
för något så speciellt transportbehov, att vägen inte skulle kunna räknas som
allmän. Kravet på att väg skall vara upplåten för den allmänna samfärdseln får
anses vara uppfyllt, även om trafiken på vägen begränsats till trafik av visst
slag eller endast får utövas på ett bestämt sätt. De sakkunniga anser att någon
tvekan rörande vägbegreppets innebörd i förevarande fall inte behöver uppstå
och att någon komplettering av författningstexten i denna del därför inte är
nödvändig.
Departementschefen.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de sakkunnigas förslag till
utformning av 1 § och till uttalandena i anslutning till denna paragraf.
Paragrafen inleds med ett stycke vari sägs att lagen gäller allmän väg. En
sådan förklaring har befunnits lämplig, eftersom lagen getts benämningen
väglag. I andra stycket anges för fullständighetens skull att allmän väg hålls
av staten eller kommun. Bestämmelser om i vilka fall kommun kan vara
väghållare finns i 5 §. Tredje stycket, som behandlar frågan när
146 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
väg
upphör att vara allmän, har kompletterats med en erinran om att väg för vilken
kommun är eller blir väghållare mister karaktären av allmän väg, när den enligt
särskilda bestämmelser (50 § BL) upplåtits eller skall vara upplåten till
allmänt begagnande som gata. Genom tillägget tillgodoses ett under
remissbehandlingen uttryckt önskemål om klarläggande av sambandet mellan
begreppen allmän väg och gata. Uppenbart är att indragning av väg och
upplåtande av väg till allmänt begagnande som gata kan avse endast viss
sträcka av väg.
2
§ Paragrafen reglerar vad som hör till väg och vad som är väganordning.
Paragrafen ersätter 2 § AVL (2 § FAVL).
Gällande
bestämmelser. I 2 § första stycket AVL sägs att till väg hör vägbana. Därefter
anges att till väg också hör de områden invid vägen som stadigvarande behövs
för vägbanans bestånd och underhåll. Som exempel på sådana områden nämns slänt,
bankett, dike och upplagsplats. Slutligen sägs att till väg även hör trumma, skjddsvärn,
vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Enligt
paragrafens andra stycke skall lika med väg anses dels till väg ansluten
brygga, bro eller färja med färjläge, dels körled som är avsedd för allmän
samfärdsel endast vintertid (särskild vinterväg).
De
sakkunniga. I huvudsaklig anslutning till 2 § första stycket AVL föreslår de
sakkunniga att 2 § första stycket FAVL skall inledas med en bestämmelse som
anger att till väg hör vägbanan och de anordningar som stadigvarande behövs för
vägen. Till skillnad från AVL görs därrid inte skillnad mellan område invid
vägbanan som stadigvarande behövs för vägbanans bestånd och underhåll, å ena
sidan, och anordning som utförts för vägens bestånd eller brukande, å andra
sidan, I stället föreslås den gemensamma beteckningen "anordningar som
stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift och brukande". Som exempel
på sådana anordningar anges de i 2 § första stycket AVL upptagna anordningarna
slänt, bankett, dike, upplagsplats, trumma, skyddsvärn och vägmärke samt
därutöver bro, som i AVL nämns i 2 § andra stycket som anordning som skall
anses lika med väg, och stängsel (2 § första stycket första punkten FAVL). Som
redovisats i det föregående föreslår de sakkunniga vidare att till väg skall
kunna räknas också anordningar som visserligen inte är helt nödvändiga för
vägen men som behövs för att höja vägens kvalitet till önskvärd nivå, såsom vägbelysning,
hållplats, parkeringsplats, rastplats och liknande anordningar (2 § första
stycket andra punkten FAVL). För att sådana anordningar skall kunna räknas till
väg skall enligt förslaget beslut om utförande av anord-
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 147
ningen
ha fattats i den ordning som gäller för byggande av väg eller föreskrift ha
getts i beslut om förändring av enskild väg till allmän.
I
fråga om mera allmänt förekommande anordningar anför de sakkunniga följande.
Vägmärke
är väghållaren enligt 5 och 37 §§ AVL skyldig att förse vägen med i viss
utsträckning. Till vägmärken har man numera att räkna också lokaliseringsmärken
(orienteringstavlor), men skyldighet för väghållare att sätta upp sådana
vägmärken torde föreligga endast i begränsad utsträckning. Stundom kan det
vara lämpligt att vägmärke placeras på mark som inte tagits i anspråk för annan
väganordning. Om denna placering redovisas i arbetsplanen för vägen, kan väghållaren
förvärva vägrätt till marken i fråga.
Genom
att anordna stängsel kan väghållaren hindra färd med fordon mellan allmän väg
och den omgivande terrängen. Också i andra situationer kan det av
trafiksäkerhetsskäl vara motiverat att förse väg med stängsel, exempelvis för
att hindra gångtrafikanter att vid en trafikplats komma ut på körbanan eller
från att till fots färdas på körbanan mellan biluppställningsplatser och båtförtöjningsplatser
intill väg som går utmed en strand. Stängsel som uppförs i sådant
trafiksäkerhetssyfte är en viktig del av vägens utrustning. Det är uppenbart
att väghållaren måste vara berättigad att där så är lämpligt välja en sådan
teknisk lösning. För att undanröja varje tvekan på denna punkt har stängsel
tagits upp bland de i lagen givna exemplen på väganordningar. Någon skyldighet
för väghållaren att hålla stängsel införs dock inte därmed.
Tryckbankar,
avschaktningar (skärningar) samt täckta in- ochutlopp för trummor är
anordningar som helt naturligt måste anses höra till vägen. De behöver därför
inte nämnas särskilt i lagtexten. Detsamma kan sägas om vändplat ser,
trafikplatser och liknande anordningar. Dessa utgör centrala element i själva
vägbyggnaden och är direkt till för trafikens framförande. Trots att det,
särskilt i anslutning till motorvägar, kan bli fråga om relativt omfattande och
dyrbara anordningar, torde det inte vara nödvändigt att särskilt nämna dessa
anordningar i lagtexten.
S
II ö s k ä r 111 är vanligen utplacerad invid väg bara under vintersäsongen,
efter överenskommelse med markägaren eller enligt reglerna i 29 § AVL. Sådan
anordning är då inte väganordning. Stundom kan det emellertid vara lämpligt
att låta snöskärm bli mera permanent. Den bör då kunna inrättas såsom väganordning
enligt 2 §, rilket innebär bl. a, att område för skärmen kan förvärvas med vägrätt.
Denna möjlighet torde dock inte behöva redovisas särskilt bland de i lagen
givna exemplen,
I
fråga om cykelstigar och gångbanor är det självklart att de skall anses höra
till väg enligt 2 § AVL, om de ligger i omedelbar anslutning till vägbanan i
övrigt. Som tidigare berörts kan detta möjligen vara tvek-
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
samt,
om cykelstigen eller gångbanan till kortare eller längre sträcka är lagd på
visst avstånd från själva vägen eller kanske har fått annan sträckning. Även
en separat sådan särskild vägbana kan emellertid ha ett påtagligt funktionellt
samband med den övriga vägen. Den kan nämligen på ett bl. a. från
säkerhetssynpunkt lämpligt sätt avlasta vägen från visst slag av trafik. Det
måste därför vara tillåtet för väghållare att, när det är lämpligt, utrusta väg
med sådan anordning, som då skall redorisas i den för vägen upprättade
arbetsplanen. Något förtydligande av 2 § anser de sakkunniga inte nödvändigt.
Beträffande
brygga har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen aktualiserat frågan om
förutsättningarna för att sådan anordning skall vara allmän. De sakkunniga
erinrar med anledning härav om att vid riksdagsbehandlingen av AVL andra
särskilda utskottet (1943: ASU 2) föreslagit en ändring av tidigare gällande
bestämmelser om brygga, rilka bestämmelser inte ändrats i sak i prop. 1943:223.
Utskottet hade därrid anfört att åtgärder borde vidtas genom det allmännas
försorg för att trygga skärgårds- och kustområdenas vitala kommunikationsbehov.
Det hade ridare framhållits att, eftersom befolkningen i dessa områden bidrog
till väghållningen i samma utsträckning som befolkningen i övriga delar av
landet, det från rättrise-synpunkt syntes påkallat, att kommunikationsbehoven i
nämnda områden tillgodosågs i erforderlig utsträckning. Utskottet ansåg därför
att tidigare gällande bestämmelser borde jämkas så, att brygga som prövades
nödig för den allmänna samfärdseln eller som eljest fanns vara till synnerligt
gagn för det allmänna kunde byggas såsom allmän väg resp. tas in till allmänt
underhåll. Förutsättning härför borde dock vara att bryggan var belägen i
anslutning till allmän väg. Att till allmänt underhåll överta också andra
bryggor syntes med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna inte tillrådligt.
Lagändringen ansågs lämpligen böra ske på det sättet att det i 2 § andra
stycket AVL angavs att lika med väg skulle anses förutom bro, färja med färjläge
samt särskild vinterväg till väg ansluten brygga. Därav skulle då utan
vidare följa att brygga, som var nödig för den allmänna samfärdseln eller som
eljest fanns vara till synnerligt gagn för det allmänna, kunde byggas såsom
allmän väg resp, tas in till allmänt underhåll. Vid bedömandet av frågan hururida
riss brygga kunde anses nödig för den allmänna samfärdseln fick enligt
utskottets mening kravet på bryggans behövlighet för en allmänhet självfallet
inte efterges. Vad utskottet anfört godkändes sedermera av riksdagen.
De
sakkunniga finner utskottets uttalanden alltjämt kunna läggas till grund för
bedömningen av föreliggande fråga. Eftersom trots motivuttalandena viss
oklarhet synes råda om lagstiftningens innebörd anser de sakkunniga att
lagtexten bör utformas så, att därav klart framgår att lika med väg skall anses
till väg ansluten och för den allmänna samfärdseln behövlig eller eljest för
det allmänna betydelsefull brygga. De sakkunniga
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 149
föreslår
att 2 § andra stycket AVL ändras i överensstämmelse härmed och att denna ändring
får avse också färja med färjläge. Med den föreslagna utformningen av 1 §
anser de sakkunniga att bestämmelsen i 2 § andra stycket AVL enligt rilken
vinterväg som inrättats för allmän samfärdsel skall anses lika med väg kan
undvaras. Bestämmelsen har därför inte tagits upp i FAVL.
Remissyttranden.
I några yttranden berörs innebörden av begreppet vägbana. Statens vägverk
förutsätter liksom vägförvaltningen i Östergötlands län, att begreppet
innefattar inte bara körbana och förekommande vägren, utan också i omedelbar
anslutning därtill belägen gångbana och cykelbana. Lånsstyrelsen i Jämtlands
län och vägförvaltningen i Västerbottens län anser att lagtexten bör preciseras
så, att det klart framgår att vägbanan omfattar även vägren, gångbana etc.
Också Stockholms stad önskar ett förtydligande på denna punkt. Enligt stadens
mening bör i lagen utsägas vad som ingår i begreppet väg och under vilka
förutsättningar undantag kan förekomma.
Att
rid den nya väglagens ikraftträdande befintliga anordningar och markremsor
skall behöva tas upp i arbetsplan för att kunna räknas till vägen anser
länsstyrelsen i Jämtlands län onödigt. Frågan borde i stället kunna lösas genom
en övergångsbestämmelse. Liknande uttalanden görs av vägförvaltningarna i Hallcmds
och Örebro län. Länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands län
efterlyser ett klarläggande av att befintliga anordningar på eller vid väg kan
hänföras till vägen.
Departementschefen.
Frågan om väganordningar har behandlats i den allmänna motiveringen (15.1.2,
15.1.3 och 15.1.4). Jag kan därför nu inskränka mig till kompletterande
synpunkter. I paragrafens första stycke anges att till väg hör vägbana och
andra väganordningar. Andra stycket innehåller bestämmelser om de grundläggande
villkoren för att en anordning skall få räknas som väganordning. I enlighet med
vad som har anförts tidigare sägs i andra stycket att anordning som
stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning.
Med anledning av vad de sakkunniga har föreslagit anges som villkor för att
brygga eller färja med färjläge skall kunna räknas till väg och därmed utgöra
väganordning dels att den är ansluten till allmän väg och dels att den behövs
för allmän samfärdsel eller eljest kan antas få synnerlig betydelse för det
allmänna. Av andra stycket framgår vidare att väganordning skall ha kommit till
stånd genom väghållarens försorg eller att den skall ha övertagits av väghållaren.
I tredje stycket anges, som närmare berörts i den allmänna motiveringen, att Kungl.
Maj :t kan föreskriva ytterligare villkor för att anordning, brygga eller färja
skall räknas som väganordning. Med stöd av detta bemyndigande kan Kungl. Maj :t
föreskriva villkor i fråga om rast- och parkeringsplatser i enlighet med tidigare
angivna riktlinjer. Vidare kan Kungl. Maj :t före-
150 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
skriva
att kantremsa får vara väganordning till en bredd av högst 2 meter. Som också
berörts i det föregående ger bemyndigandet Kungl. Maj :t möjlighet att
föreskriva att anordningar av visst slag får räknas som väganordning först
sedan vägverket efter särskild prövning i samband med fastställelse av
arbetsplan eller eljest medgett detta.
I den allmänna
motiveringen har jag framhållit att olika slags väganordningar inte bör nämnas
i lagtexten i exemplifierande syfte. Utvecklingen skulle kunna hämmas på ett
olämpligt sätt genom en sådan lagstiftningsteknik. Utformningen av
bestämmelserna i 2 § AVL utgör exempel på detta. Samtidigt som jag i allt
väsentligt kan ansluta mig till vad de sakkunniga har anfört om möjligheterna
att räkna olika anordningar som väganordningar, kan jag med hänsyn till det
nyss anförda inte biträda de sakkunnigas bedömning att vissa anordningar bör
nämnas särskilt i lagtexten. Förevarande paragraf har utformats i enlighet
härmed. Jag rill i detta sammanhang påpeka att väghållarens skyldighet att
sätta upp exempelvis vägmärken av olika slag följer av 64 § VTF och av den
allmänna bestämmelsen i 4 § VägL, som ålägger väghållaren att vid väghållning
ta tillbörlig hänsjn till bl, a, trafiksäkerheten. Om behovet av sådan
anordning är stadigvarande, kan anordningen räknas som väganordning.
Till vägbana bör, som
vägverket har framhållit, räknas vägrenar och i omedelbar anslutning till
körbanan belägen cykelbana och gångbana. Särskild föreskrift härom behövs
enligt min mening inte i VägL. Under remissbehandlingen har ifrågasatts om
inte bensinstationer borde kunna räknas till väg som väganordningar. En sådan
ordning är enligt min mening olämplig från flera synpunkter och den är inte
heller förenlig med paragrafens andra stycke, där som förutsättning för att
anordning får vara väganordning anges att anordningen behövs stadigvarande för
vägens bestånd, drift eller brukande.
Anordningar som hör till
väg vid VägL:s ikraftträdande bör, om de stadigvarande behövs för vägens
bestånd, drift eller brukande och kommit till stånd genom väghållarens försorg
eller övertagits av denne, räknas som väganordningar. En föreskrift härom har
tagits upp bland övergångsbestämmelserna (punkt 3).
3
§ Departementschefen. Paragrafen, som saknar motsvarighet i AVL och FAVL,
innehåller en definition av begreppet vägområde. I paragrafen anges att
vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning. En
bestämmelse härom har ansetts motiverad med hänsyn till att begreppet
vägområde, i överensstämmelse med vad de sakkunniga har föreslagit, används i
ett flertal paragrafer i den nya lagen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 151
Väghållning
I
detta avsnitt, som omfattar 49 §§, har samlats bestämmelser om väghållningens
innebörd och ansvaret för väghållningen samt vissa grundläggande regler om
väghållning.
4
§ I paragrafens första stycke anges att väghållning omfattar byggande av väg
och drift av väg. Första stycket motsvarar 3 § AVL (3 § FAVL). I andra stycket
anges att rid väghållning tillbörlig hänsyn skall tas till allmänna och ensldlda
intressen. Andra stycket ersätter 10 och 37 §§ AVL (4 § andra stycket andra
punkten och 52 § FAVL).
Gällande
bestämmelser. Enligt 3 § AVL omfattar väghållning byggande och underhåll av
väg. I 10 § erinras om att vid väghållning skall iakttas vad som är särskilt
föreskrivet om fornminnen, naturminnesmärken och nationalparker. Bestämmelser
av trafiksäkerhetskaraktär ges i 37 §, där det sägs att skyddsvärn skall
finnas, om väg går utmed eller över vatten eller fördjupning eller på sådan
höjd över marken att därav kan uppstå våda för vägfarande. Vidare föreskrivs i
paragrafen att behövliga vägmärken skall finnas uppsatta vid väg.
De
sakkunniga. Företrädare för naturvård, samhällsplanering m. m. har framhållit
angelägenheten av att naturvårdssynpunkter samt miljöskapande och miljövårdande
faktorer beaktas i väsentligt större omfattning vid projekteringen av vägar än
vad som är möjligt med nuvarande lagstiftning. Med anledning härav erinrar de
sakkunniga om att enligt 15 § VSt rid upprättandet av arbetsplaner skall
iakttas bl. a., att vägens sträckning såvitt möjligt bestäms så att vägen
erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fornlämning eller
naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedom om landets natur eller
som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden
skyddas, inte berörs av företaget. Vidare skall enligt 17 § VSt vid utarbetande
av arbetsplan samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning
i övrigt ske med bl, a, länsstyrelsen samt i förekommande fall överlantmätaren,
länsarkitekten och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter,
lokala organ och sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av företaget,
I praktiken äger samråd också rum med representanter för hembygdsvården för
vars verksamhet statsbidrag utgår. 1960 års naturvårdsutredning har i
betänkandet (SOU 1962: 36) Naturen och samhället framhållit att erfarenheterna
av vägstadgans naturvårdsanvisningar genomgående är goda. Gott samarbete
syntes sålunda råda mellan vägmyndigheterna och företrädare för naturvården i
länen.
152 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
De
sakkunniga erinrar ridare om att länsstyrelsen enligt 19 § naturvårdslagen
(1964: 822) kan förordna att arbetsföretag som kan tänkas i väsentlig mån skada
landskapsbilden inte får komma till utförande utan länsstyrelsens tillstånd, I
samband med att tillstånd meddelas kan länsstyrelsen meddela nödvändiga
föreskrifter till skydd för landskapsbilden. Nämnda lagrum är tillämpligt
också på byggande av allmän väg vilket framgår av föredragande
departementschefens uttalande i prop. 1964: 148,
Enligt
vad de sakkunniga har sig bekant ägnar statens vägverk regelmässigt stor
omsorg åt ett vägföretags inpassning i terrängen för att mildra negativa
verkningar på naturen. Detta gäller särskilt då vägar intill sjöar och
vattendrag dras fram och i fråga om de stora vägbyggnadsföretagen, exempelris
motorvägarna, som kan medföra väsentliga förändringar i landskapsbilden. För
speciellt känsliga naturavsnitt utförs perspektivskisser och ibland också
modeller. Vid större vägbyggnadsföretag vidtas också relativt kostnadskrävande
åtgärder för att tillgodose naturvårdsintressena. Genom 19 § naturvårdslagen
har dessa intressen i samband med byggande av allmän väg ytterligare
tillgodosetts. Med hänsyn härtill anser de sakkunniga att några kompletterande
föreskrifter inte behövs i allmänna väglagen. Bestämmelsen i 10 § AVL har
därför med endast redaktionell ändring tagits upp i andra stycket av 4 § FAVL.
52
§ FAVL överensstämmer i sak med 37 § AVL.
Remissyttranden.
Statens naturvårdsverk framhåller att föreskriften i 4 § andra stycket FAVL om
iakttagande vid byggande av väg av gällande bestämmelser om fornminnen och
naturvård bör göras tillämplig också på drift av väg. Med hänsyn till den nya
lagstiftningen om miljöskydd bör föreskriften ges denna lydelse: "Gällande
bestämmelser om fornminnen, naturvård och miljöskydd skall iakttagas."
Naturvård innefattar då också vatten-, luft- och viltvård. Statens vägverk
anser att bestämmelserna i 52 § FAVL bör kunna undvaras med hänsyn till
innehållet i 4 och 5 §§ FAVL. I 5 § FAVL regleras väghållai-ens åligganden vid
drift av väg. Bl. a. anges att, om behov uppstår av skyddsvärn, stängsel,
vägmärke eller annan dylik anordning utöver vad som blirit inrättat vid vägens
byggande, vägen skall förses med sådan anordning.
Departementschefen.
Bestämmelserna i första stycket har överförts i sak oförändrade från 3 § AVL.
Som jag har nämnt tidigare har i enlighet med de sakkunnigas förslag begreppet
underhåll av väg ersatts med drift av väg. En erinran om att tillbörlig hänsyn
skall tas till allmänna och enskilda intressen har enligt min mening sin plats
bland de bestämmelser som gäller väghållningen i dess helhet och har därför
tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. Bland de allmänna intressen
som skall beaktas nämns miljöskydd, som på senare tid kommit att få allt större
betydelse.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 153
Den
i 37 § AVL inskrivna skyldigheten för väghållaren att anbringa skyddsvärn och
sätta upp vägmärken syftar till att göra vägarna trafiksäkra. Det kan
emellertid diskuteras om vissa trafiksäkerhetsåtgärder bör framhållas särskilt
på detta sätt. Enligt min mening är en allmänt hållen hänrisning till
trafiksäkerhetens krav på vägarnas utformning och skötsel lämpligare. På grund
härav har bland de allmänna intressen som enligt paragrafens andra stjcke skall
beaktas vid väghållningen särskilt nämnts trafiksäkerheten medan någon
motsvarighet till 37 § AVL (52 § FAVL) inte tagits upp i den nya lagen. Att
någon inskränkning i väghållarens skyldighet att sätta upp skyddsvärn eller
räcken och vägmärken inte är avsedd torde vara självklart.
5
§
Denna
paragraf, som ersätter 11 § AVL (11 § FAVL), reglerar vem som är ansvarig för
väghållningen.
De
sakkunniga föreslår i anslutning till gällande rätt en huvudregel av innebörd
att väghållare på landet är staten och väghållare inom stads område staden.
Vidare föreslår de sakkunniga en i jämförelse med AVL förenklad bestämmelse om
befogenhet för Kungl, Maj :t eller, efter Kungl, Maj :ts bemyndigande, statens
vägverk att förordna om avsteg från huvudregeln. Sålunda skall, om särskilda
skäl föreligger, kunna förordnas att staten skall vara väghållare inom stads
område eller del därav och att kommun och alltså till skillnad från
vad som gäller nu även landskommun skall vara väghållare inom sitt område
eller del därav. Sådant förordnande skall kunna jämkas eller upphävas, om
särskilda skäl föreligger. I 11 § fjärde stycket AVL föreskrivs att, om någon
på grund av särskild förpliktelse skall svara för väghållning, därrid skall
förbli intill dess väghållningen ändras i den ordning som gäller för förändring
av enskild väg till allmän. Bestämmelsen saknar enligt de sakkunniga numera
aktualitet och har därför inte tagits upp i FAVL,
Departementschefen.
Genom ändringar i kommunallagstiftningen som trätt i kraft den 1 januari 1971
har nuvarande beteckningar på de borgerliga primärkommunerna landskommun,
köping och stad mönstrats ut ur kommunallagarna och ersatts med den enhetliga
beteckningen kommun. Den ändring av kommunbegreppet som sålunda genomförts
medför att gällande uppdelning av väghållningsskyldigheten efter begreppen
"landet" och "stads område" får överges. Mot denna bakgrund
har det befunnits lämpligt att som huvudregel ange att staten är väghållare. Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl, Maj :ts bemyndigande, statens vägverk kan förordna
att kommun, om det är lämpligt med hänsyn till dennas förutsättningar, skall
vara väghållare inom sitt område eller del därav. Som de sakkunniga fram-
154 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
hållit
kan det vara lämpligt att låta kommuner, särskilt sådana i storstadsregionerna,
själva sköta väghållningen, om de med hänsyn till sin storlek och sina resurser
har nödvändiga förutsättningar härför.
I
paragrafen anges ridare att förordnande att kommun skall vara väghållare kan
jämkas eller återkallas. Enligt min mening bör förordnande att kommun skall
vara väghållare samt jämkning eller återkallelse av sådant förordnande ha till
syfte att ordna väghållningen på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Därav
följer bl. a. att beslut varigenom ny eller ökad väghållningsskyldighet läggs
på kommun i regel inte bör meddelas mot kommunens rilja. För att inte rid
lagens ikraftträdande skall inträffa någon omfördelning av
väghållningsskyldigheten, har bland övergångsbestämmelserna tagits upp en
föreskrift enligt vilken kommun, som vid nämnda tidpunkt är väghållare inom
sitt område eller del därav, skall fortsätta att vara väghållare intill dess
annat förordnas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl, Maj:ts bemyndigande,
vägverket (punkt 4). I enlighet med de sakkunnigas förslag har någon
motsvarighet till 11 § fjärde stycket AVL inte förts in i den nya lagen,
6 §
Departementschefen.
I paragrafens första stycke anges att statens vägverk handhar väghållningen
för statens räkning och har tillsyn över kommuns väghållning. I andra stycket
har tagits upp regler om de statliga och kommunala myndigheter som har det
närmaste ansvaret för väghållningen. Sådan myndighet betecknas väghållrungsmyndighet.
När staten är väghållare, är väghållningsmyndighet den till vägverket hörande
regionala förvaltning som Kungl. Maj :t bestämmer. Är kommun väghållare, blir väghåll-ningsmj'ndighet
den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill. Bestämmelser av samma
huvudsaldiga innebörd finns i 13 § AVL (13 § FAVL), De regionala förvaltningar
som f, n, ingår i vägverkets organisation är en vägförvaltning i varje län samt
för hela riket sju byggnadsdistrikt och tre projekteringskontor. Jag anser att vägförvaltning
bör vara statlig väg-hållningsmyndighel, Kungl, Maj :t kan meddela föreskrifter
härom,
7 §
Departementschefen.
I paragrafen regleras kommuns skyldighet att tillhandahålla vägmark inom
område med stadsplan där staten är väghållare. Paragrafen har sin motsvarighet
i 50 § första stycket och 53 § AVL (58 § första stycket FAVL). Den avviker i
sak från nämnda bestämmelser endast såtillvida, att den inte begränsats till en
reglering av kommuns skjidighet att upplåta mark för byggande av väg utan avser
skyldigheten att tillhandahålla vägmark över huvud taget, dvs. också vägmark
som behövs för åtgärd i samband med drift av väg. En bestämmelse om rätt till
ersättning för kommunen, motsvarande 50 § andra stycket AVL (58 § andra
stycket FAVL), har tagits upp i avsnittet om ersättning m. m. (70 §).
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 155
8 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller en bestämmelse av innebörd att, om kommun underlåter att
bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter skyldighet
i fråga om vägs drift, statens vägverk kan förelägga kommunen att vidta
rättelse vid äventyr att vägverket låter utföra nödvändiga åtgärder på
kommunens bekostnad. Bestämmelsen motsvarar i sak 48 § första och andra
styckena och 49 § AVL (57 § första stycket FAVL). Den i 48 § tredje stycket AVL
(57 § andra stycket FAVL) upptagna föreskriften om att länsstyrelsens yttrande
skall inhämtas innan vägverket meddelar föreläggande har inte getts någon
motsvarighet i lagen. En föreskrift med detta innehåll kan meddelas av Kungl.
Maj :t.
En bestämmelse motsvarande
den i 47 § AVL (56 § FAVL) om att kommun kan få statsbidrag till väghållning
har inte ansetts böra tas upp i lagen. Sådana statsbidrag får regleras i annan
författning,
9 §
Departementschefen.
I paragrafen sägs att bestämmelserna i VägL inte hindrar kommun eller
landstingskommun att lämna bidrag till byggande av väg. De bestämmelser som
åsyftas i paragrafen är dels 5 §, dels punkt 4 i övergångsbestämmelserna.
Paragrafen motsvarar 12 § AVL (12 § FAVL).
Byggande
av väg
Under
denna rubrik ges bestämmelser om byggande av väg och om arbetsplan (1020 §§),
Här återfinns vissa grundläggande bestämmelser som nu är upptagna i VSt.
10
§
Departementschefen.
I paragrafens första stycke anges olika former för byggande av väg och i andra
och tredje stycke;na förutsättningarna för byggande av väg. Paragrafen
motsvarar 4 § första och andra styckena AVL (4 § första stycket och 6 § FAVL),
I
första stycket sägs att till byggande av väg räknas anläggning av ny väg,
omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.
Skillnaden mellan anläggning av ny väg och omläggning av väg torde vara svår
att ange på ett sätt som täcker alla förekommande fall. 1 varje omläggningsarbete
finns något moment av nyanläggning. Avgörande för frågan om nyanläggning eller
omläggning av väg föreligger får bli den huvudsakliga karaktären av vägarbetet.
Såsom nämnts har kategorin omläggning av väg försetts med tillägget "i ny
sträckning". Därigenom markeras skillnaden i förhållande till den nyinförda
kategorin ombyggnad av väg. Mellan dessa två grupper föreligger en riktig
olikhet i fråga om handläggningen av arbetsplan. När det gäller
arbetsplan som avser endast om-
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
byggnad
eller förbättring av väg kan nämligen till skillnad från vad som skall gälla i
fråga om arbetsplan för omläggning av A'äg i ny sträckning utställelse och fastställelse
underlåtas under rissa betingelser. De företag som skall hänföras till
ombyggnad av väg kan avse sådana arbeten som kurvrätning och liknande smärre
ändringar av vägs sträckning. Sådana mindre ingripande åtgärder omfattas alltså
inte av det nya begreppet omläggning av väg 1 ny sträckning. Ombyggnad och
förbättring av väg medför regelmässigt inte behov av ianspråktagande av större
markområden och innebär mestadels inte heller någon större olägenhet för dem
som bor intill vägen. Givetris förekommer vägbyggnadsföretag som är av såväl
omläggnings- som ombyggnadskaraktär. Om det inte är lämpligt att dela upp
företaget i två eller flera etapper med skilda arbetsplaner, kan en arbetsplan
som omspänner hela vägsträckningen inte behandlas i förenklad form, dvs. utan utställelse
eller fastställelse.
De i
andra och tredje styckena angivna förutsättningarna för byggande av väg är i
sak oförändrade i förhållande till gällande rätt. För omläggning av väg i ny
sträckning har i likhet med vad som gäller för ombyggnad av väg och förbättring
av väg ansetts tillräckligt att som förutsättning ange att företaget är
påkallat från allmän synpunkt.
11
§
Departementschefen.
I paragrafens första stycke sägs att fråga om byggande av väg prövas av
statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen samt att, om vägverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning, frågan skall hänskjutas till Kungl. Maj:t.
Enligt andra stycket kan Kungl. Maj:t förordna att frågor om byggande av väg i
rissa fall skall prövas av länsstyrelsen. Bestämmelserna överensstämmer i sak
med vad som föreskrivs i 14 § AVL om ärenden av förevarande slag. Inte heller i
förhållande till FAVL (14 §) föreligger någon principiell skillnad.
Enligt
min mening bör länsstyrelsen liksom f, n, ges befogenhet att avgöra ärende om
byggande av väg, om det är uppenbart eller framgår av förberedande utredning
av det ifrågasatta företagets betydelse och angelägenhetsgrad att företaget
inte bör eller kan komma till stånd, I övriga fall bör frågan avgöras av
vägverket eller, vid meningsskiljaktighet mellan vägverket och länsstyrelsen, Kungl.
Maj:t. Om företagets genomförande förutsätter tilldelning av statliga medel,
bör vägverkets prövning ske i samband med upprättande av plan för
medelstilldelning. Vare sig beslut i ärende om byggande av väg meddelas av
länsstyrelse eller av vägverket och vare sig, i sistnämnda fall, företaget
förutsätter tilldelning av statliga medel eller ej, bör enhgt min mening den
som väckt frågan underrättas om beslutet. Kungl. Maj :t kan meddela
föreskrifter i de hänseenden som jag nu har berört.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 157
12 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller en erinran om BL:s bestämmelser (55, 88 och 90 §§) om
skyldighet för staten att iordningställa och upplåta väg som gata inom område
med stadsplan för vilket staten är väghållare. Paragrafen överensstämmer i sak
med 51 och 53 §§ AVL (59 § FAVL).
1314
§§
Departementschefen. Paragraferna
innehåller allmänna bestämmelser om vad som skall iakttas vid byggande av väg,
bl. a. i förhållande till gällande bebyggelseplaner. Paragraferna motsvarar 4 §
tredje stycket AVL och del av 4 § andra stycket FAVL.
Enligt 13 § skall vid
byggande av väg tillses att vägen får sådant läge och utförande, att ändamålet
med vägen nås utan oskälig kostnad och med minsta intrång och olägenhet för
annan. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 4 § tredje
stycket AVL och med vad som föreslagits av de sakkunniga i 4 § andra stycket FAVL.
Departementsförslagets avfattning ansluter närmare än sakkunnigförslaget till
motsvarande bestämmelse i AVL.
Enligt
4 § tredje stycket AVL gäller att inom område, för vilket region-plan,
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts,
väg inte får läggas så, att planen eller bestämmelsen motverkas. De sakkunniga
har framhållit att denna regel medför svårigheter i praktiken eftersom den inte
ger möjlighet till dispens. Om vägmyndigheterna vill lägga väg på ett sätt som
står i strid mot gällande plan eller utomplansbestämmelser, kan arbetsplan av
önskat innehåll inte fastställas förrän planen eller bestämmelserna ändrats.
Sådana ändringar kan i stor utsträckning genomföras i samförstånd mellan vägmyndighet
och kommun. Nödvändigheten att avvakta upprättandet och fastställandet av den
nya planen kan emellertid medföra tidsutdräkt som är mindre önskvärd. Enligt de
sakkunnigas mening talar starka skäl för att man såvitt möjligt söker motverka
svårigheter av nu antytt slag. Regeln i 4 § AVL om vägarbetsplans överensstämmelse
med de i paragrafen uppräknade planerna och utomplansbe-stämmelserna bör alltså
mjukas upp och förses med möjhghet till dispens. De sakkunniga föreslår därför
en bestämmelse av innebörd att inom område med fastställd regionplan,
generalplan eller stadsplan väg inte utan Kungl. Maj :ts tillstånd får läggas
så, att företaget avsevärt försvårar användning av mark inom planområdet för
det i planen avsedda ändamålet. Vad gäller område med byggnadsplan skall enligt
de sakkunnigas förslag länsstyrelse få befogenhet att meddela tillstånd till
frångående av planen.
De
saldiunnigas förslag om införande av möjlighet att för vägföretag medge dispens
från bebyggelseplan har i princip godtagits av de allra flesta
remissinstanserna. Endast några instanser är negativa och hänvisar därvid till
kommunernas planmonopol. Befintliga planer kan emellertid vara
158 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
föråldrade
eller på annat sätt mindre väl anpassade till den utveckling som nödvändiggjort
det ifrågasatta vägbyggnadsföretaget. Genomförandet av en planändring är, som
de sakkunniga har framhållit, inte sällan en så tidsödande och kostnadskrävande
procedur, att vägbyggnadsverksamheten kan allvarligt motverkas, om planändring
måste inväntas. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att en uppmjukning av
nuvarande bestämmelser är motiverad och att möjlighet bör öppnas till dispens
från planer och andra bestämmelser.
En
lämplig lösning av hithörande frågor erbjuder enligt min mening den reglering
som finns i 3 kap. 2 § FBL. 1 huvudsaklig anslutning till denna reglering har i
14 § tagits upp en bestämmelse enligt rilken i område med fastställd
generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan väg skall byggas i
överensstämmelse med planen. Vidare föreskrivs i paragrafen att, om annars
särskilda bestämmelser gäller för marks bebyggande eller användning, såsom regionplan,
utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter, väg skall läggas så, att
syftet med bestämmelserna inte motverkas. Frågan om dispens från planer och
andra bestämmelser regleras i paragrafens andra stycke. Där föreskrivs att
undantag från planen eller bestämmelserna kan medges, om särskilda skäl
föreligger. Undantag kan medges av Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer. Beträffande förfarandet vid dispensgivning behövs inga
bestämmelser i VägL. Frågan bör regleras genom administrativa föreskrifter.
Förfarandet bör anpassas till grunderna för dispensgivning enligt
byggnadslagstiftningen.
I 14
§ andra stycket föreskrivs vidare att utan formlig dispens får göras mindre aikelse
från plan, om åtgärden är förenlig med planens syfte. Givetvis bör föreskriften
tillämpas med stor försiktighet. I regel bör samråd ske med byggnadsnämnden.
Att allmänna eller enskilda intressen inte får förnärmas genom sådana
avvikelser är självklart.
15
§
Departementschefen.
Paragrafen ger grundläggande bestämmelser om arbetsplan för byggande av väg.
Paragrafen har vissa motsvarigheter i 15 § första stycket AVL (15 § första
stycket och 16 § första stycket FAVL samt 13 § FVSt). Med hänsyn till
arbetsplanens centrala funktion har i departementsförslaget något större
utrymme ägnats åt regleringen av arbetsplan än i AVL.
Förevarande
paragrafs första stycke ger uttryck för principen att för varje
vägbyggnadsföretag skall upprättas arbetsplan. Detta överensstämmer helt med
vad som gäller enligt AVL och med vad som föreslagits av de sakkunniga. Som
framgår av den allmänna motiveringen (15,1,5) förordar jag i anslutning till de
sakkunnigas förslag att arbetsplan vid behov skall kunna delas upp i två led,
en förberedande och en kompletterande arbetsplan. En bestämmelse härom har
tagits upp i paragrafens första stycke.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 159
I
andra stycket anges grundkraven på arbetsplanens innehåll. Den mark som behöver
tas i anspråk för företaget skall sålunda anges i planen. Härutöver skall
arbetsplan innehålla för vägbyggnadsföretagets genomförande i övrigt behövliga
uppgifter. Närmare föreskrifter om arbetsplans innehåll bör ges i VK. Redan av
skyldigheten att i arbetsplan ange den mark som behöver tas i anspråk följer
att väganordningar som kräver användning av mark bör redorisas i planen.
Uppgifter om markbehovet bör natiir-ligen åtföljas av en förteckning på
fastighetsägare och innehavare av särskilda rättigheter till marken i fråga.
Som har nämnts tidigare skall vägrätt kunna inskränkas så, att den inte medför
alla de befogenheter som normalt skall tillkomma väghållaren (30 §). En sådan
inskränkning bör framgå av arbetsplanen. Kostnadskalkyler bör givetvis också
tas upp i planen. Enligt andra stycket i förevarande paragraf behöver i förberedande
arbetsplan andra uppgifter om vägbyggnadsföretaget än sådana som avser den
mark som skall tas i anspråk redorisas bara i huvuddrag. Genom att mark-behovet
bestäms kommer även vägens sträckning att klargöras i den förberedande planen.
På grundval av de
sakkunnigas förslag har i 19 § tagits upp en regel enligt vilken krävs
kompletterande arbetsplan innan ett vägbyggnadsföretag, för rilket förberedande
arbetsplan upprättats, sätts i gång. En sådan regel kan i och för sig vara
tillräcklig för att få planarbetet fullföljt. Det har emellertid funnits
lämpligt att i förevarande paragrafs tredje stycke skriva in skyldigheten att
fullständiga en förberedande arbetsplan genom kompletterande arbetsplan så
snart det kan ske.
16
§
Departementschefen.
I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om samrådsförfarandet vid
utarbetande av arbetsplan. Paragrafen motsvarar i huvudsak bestämmelser i 17 §,
18 § första stycket, 26 § första stycket, 38 § andra stycket och 41 § VSt (14
och 22 §§ FVSt).
Såsom nämnts i det
föregående har till VägL överförts vissa i VSt upptagna grundläggande
bestämmelser om handläggningen av vägfrågor. I förevarande paragraf har tagits
upp bestämmelser om det samråd som skall förekomma i samband med utarbetande av
arbetsplan. Första stycket innehåller huvudbestämmelsen härom. Från
motsvarande föreskrift i VSt skiljer sig bestämmelsen endast på så sätt, att
samråd föreskrivits skola ske också med fastighetsägare som berörs av
vägbyggnadsförslaget. Mera detaljerade föreskrifter får ges i VK, bl. a. om det
sammanträde på platsen som enligt gällande ordning skall hållas i samband med
utarbetande av arbetsplan.
Inom område med fastställd
generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan får i samband med planens
upprättande berörda fastighetsägare och kommunala myndigheter och andra som kan
ha ett väsentligt intresse i saken tillfälle att framlägga sina synpunkter på
planfrågan. Om beträf-
160 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
fande
väg inom planlagt område inte föreslås någon avvikelse från vad som bestämts i
bebyggelseplanen, anser jag i likhet med de sakkunniga att sammanträde på
platsen med fastighetsägare och företrädare för kommunen inte skall behöva
hållas. I paragrafens andra stycke har därför intagits en bestämmelse som
möjliggör förenkling av samrådsförfarandet i nu ifrågavarande fall.
Enligt gällande ordning
får samrådsförfarande vid upprättande av arbetsplan för beläggningsarbete och
mindre omläggnings- eller förbättringsarbete inskränkas med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall. Ägare till fastighet av vilken mark tas
i anspråk skall dock alltid få tillfälle att yttra sig. De sakkunniga har
föreslagit en med denna ordning i huvudsak överensstämmande reglering. I tredje
stycket av förevarande paragraf finns motsvarande undantagsbestämmelser,
anpassade till den terminologi som används i departementsförslaget. Möjlighet
till förenklat samrådsförfarande föreligger sålunda i fråga om arbetsplaner som
avser endast ombyggnad eller förbättring av väg. I sak torde denna beskrivning
inte innebära någon inskränkning i förhållande till vad som gäller nu, eftersom
det som i VSt beskrivs som mindre omläggningsarbete närmast motsvarar
ombyggnadsarbete i departementsförslaget. Som de sakkunniga har föreslagit har
förenklingen i fråga om samrådsförfarandet gjorts tilllämplig också på det
andra ledet av en arbetsplan i två led, det som i departementsförslaget kallas
kompletterande arbetsplan. Motsvarande möjlighet till förenklat sainrådsförfarande
bör finnas också i det fall då under utförandet av ett vägbyggnadsföretag
uppkommer behov av att ändra en arbetsplan. Anledning saknas att inte
likställa dessa två former av arbetsplan i fråga om samrådsförfarandet.
Undantagsbestämmelsen i tredje stycket har därför gjorts tillämplig också på
arbetsplan som innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej
färdigställt vägbyggnadsföretag. En bestämmelse om att fastighetsägare, som
skall avstå mark, även rid förenklat förfarande skall få tillfälle att yttra sig
har tagits upp i tredje stycket.
17
§
Departementschefen.
I paragrafen har tagits upp grundläggande regler om utställelse av arbetsplan.
I paragrafens första stycke sägs att arbetsplan skall utställas for granskning.
Denna huvudregel finns också i AVL (15 § första stycket) och FAVL (15 § första
stycket). Närmare föreslcrifter, av vilka framgår bl. a. att länsstyrelsen har
hand om utställelseförfarandet och vem som skall underrättas särskilt om utställelsen,
finns nu i VSt och har av de sakkunniga placerats i FVSt. Motsvarigheter till
dessa föreskrifter har sin plats i VK.
Enligt 38 § andra stycket
och 40 § VSt kan, om stad eller stadsliknande samhälle är väghållare, utställelse
underlåtas i fråga om arbetsplan för väg som enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan skall
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 161
ingå
i trafikled eller annan allmän plats. De sakkunniga föreslår att nu nämnda
lättnad i utställelseförfarandet bör gälla också i det fall då staten är väghållare.
Som har framhållits rid 16 § har de som berörs av en arbetsplan för väg, som
enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan skall
ingå i trafikled eller annan allmän plats, genom utställelse av förslaget till
bebyggelseplan fått tillfälle att yttra sig innan planen fastställts. Om den i
arbetsplanen föreslagna vägen inte i något hänseende avviker från vad som
bestämts i den fastställda bebyggelseplanen, saknas anledning till utställelse
av arbetsplanen. En bestämmelse som ger möjlighet att underlåta utställelse av
arbetsplan i sådana fall har tagits upp i paragrafens andra stycke. I enlighet
med de sakkunnigas förslag har bestämmelsen gjorts tillämplig också på de fall
då staten är väghållare.
Paragrafens tredje stycke
reglerar ytterligare fall då utställelse av arbetsplan kan underlåtas. Dessa
fall har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (15.1.5). Det är fråga
om arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg,
kompletterande arbetsplan samt arbetsplan som innefattar endast ändring av
arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnadsföretag. Som förutsättning för
att utställelse skall få underlåtas gäller i samtliga dessa fall enligt tredje
stycket att mark inte behöver tas i anspråk med vägrätt eller med rätt som
avses i 35 § eller att sådant ianspråktagande skriftligen medgetts av berörda
fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller serritutsrätt. Den
personkrets som sålunda anges överensstämmer med den vars rätt skall beaktas
enligt 15 § första stycket AVL. Att fordra skriftligt medgivande till ianspråktagande
av mark också av innehavare av annan särskild rätt till marken skulle, som
vägverket också framhållit, vålla praktiska svårigheter som inte står i
proportion till den ringa räckvidd som här ifrågavarande ingripanden
regelmässigt har. Jag vill tillägga att bestämmelserna om ersättning i 55 och
63 §§ gäller även till förmån för innehavare av sådan rätt.
Reglerna
i tredje stycket innefattar vissa avrikelser från gällande rätt (15 § första
stycket AVL samt 26 och 41 §§ VSt). De grundar sig i huvudsak på vad de
sakkunniga har föreslagit (15 § andra stycket FAVL och 22 § FVSt).
18 §
Departementschefen.
I paragrafen behandlas fastställelse av arbetsplan och fastställelsebesluts
giltighet. I första stycket sägs att arbetsplan fastställs av statens vägverk
efter samråd med länsstyrelsen och att, om vägverket och länsstyrelsen har
olika uppfattning, frågan skall hänskjutas till Kungl. Maj :t. Föreskrifterna överensstämmer
i sak helt med gällande rätt och sakkunnigförslaget (15 § första stycket AVL
och 15 § första stycket FAVL).
Förutsättningarna
för att fastställelse av arbetsplan skall kunna under-
6 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
162 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
låtas
har berörts i den allmänna motiveringen (15.1.5). Bestämmelser i ämnet har
tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. Lagtekniskt har möjligheten
att underlåta fastställelse anknutits till de fall då utställelse har
underlåtits med stöd av 17 § tredje stycket. Så kan ske i fråga om rissa
arbetsplaner, om mark inte behöver tas i anspråk eller, om ytterligare mark
behövs, ianspråktagandet skriftligen medgetts av berörda fastighetsägare och
innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. De arbetsplaner som under
dessa förutsättningar inte behöver utställas enligt 17 § tredje stycket är
arbetsplaner som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg,
kompletterande arbetsplaner och arbetsplaner som innefattar endast ändring av
arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnadsföretag. Bestämmelserna i
förevarande paragrafs andra stycke motsvarar, med de avvikelser som behandlats
i den allmänna motiveringen, bestämmelser i 15 § första stycket AVL samt 26 §
andra stycket och 41 § VSt (15 § andra stycket FAVL).
Fastställelsebeslutets
giltighet regleras i paragrafens tredje stycke. Beslut om fastställande av
arbetsplan förfaller, om inte inom fem år från utgången av det år, under vilket
beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blirit i sin helhet tydligt utmärkt
på marken och i arbetsplanen angivet vägbyggnadsarbete påbörjats. Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vägverket kan förlänga tiden, om
synnerliga skäl föreligger, varje gång med högst tre år. Nu nämnda föreskrifter
överensstämmer i huvudsak med gällande ordning (15 § andra stycket AVL) och
sakkunnigförslaget (15 § första stycket FAVL). Möjligheten för Kungl. Maj:t att
delegera sin beslutanderätt är en nyhet i förhållande till AVL och FAVL. Till
skillnad från AVL men i likhet med FAVL nämns i departementsförslaget inte renstakning
som ett sätt att utmärka vägs sträckning. Renstakning förekommer inte längre.
I departementsförslaget har i förtydligande syfte angetts att vägens sträckning
skall ha utmärkts i sin helhet för att arbetsplanen inte skall förlora sin
giltighet.
19
§ Departementschefen. I 15 § första stycket AVL (15 § första stycket FAVL)
föreskrivs bl. a. att arbetsplan skall vara upprättad och med vissa närmare
angivna undantag fastställd innan väg byggs. Denna grundläggande reglering har
övertagits i departementsförslaget. Som de sakkunniga har anfört är det inte
tillräckligt, om endast det första ledet av en arbetsplan i två led,
förberedande arbetsplan, har upprättats och fastställts (13 § andra stycket FVSt).
I förevarande paragraf anges därför att byggande av väg får påbörjas först
sedan arbetsplan, som ej endast är förberedande, upprättats och fastställts.
Kravet på fastställelse gäller dock enligt paragrafen inte i de fall då
arbetsplan enligt 18 § andra stycket inte behöver vara fastställd.
Föreskriften att förberedande arbetsplan inte är tillräcklig för igång-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 163
sättande
av vägbyggnadsföretag utgör en garanti för att sådan plan fullständigas med en
kompletterande arbetsplan.
20
§
Departementschefen.
Paragrafen, som har tillkommit under departements-behandlingen och saknar
direkta motsvarigheter i AVL och FAVL, reglerar avrikelse från arbetsplan.
Enligt paragrafen får vid byggande av väg endast göras oväsentlig avvikelse
från arbetsplanen. Har sådan avvikelse gjorts i fråga om den mark som enligt
arbetsplanen skulle tas i anspråk för vägen, skall arbetsplanen justeras utan
dröjsmål. Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna
motiveringen till rilken här kan hänrisas (15.1.5).
Justering
av arbetsplan bör ske genom beslut av den myndighet som har upprättat
arbetsplanen. Berörda sakägare bör underrättas om sådant beslut. Föreskrift
härom kan meddelas av Kungl, Maj :t.
Enskild
vägs förändring till allmän, m. m.
Under
denna rubrik har, förutom två paragrafer som avser ärenden om förändring av
enskild väg till allmän, tagits upp en paragraf som behandlar ärenden om
förklaring att gata tillika skall vara allmän väg.
21 §
Departementschefen.
I denna paragraf regleras förutsättningarna för förändring av enskild väg till
allmän. Dessa förutsättningar som gäller enligt 7 § AVL har också föreslagits
av de sakkunniga (8 § FAVL). I likhet med de sakkunniga anser jag det inte
möjligt att i lagtexten precisera innebörden av begreppet "synnerlig
betydelse för det allmänna". Såsom framhållits i motiven till AVL (prop,
1943: 223) bör rissa vägar, utan att vara direkt nödiga för den allmänna
samfärdseln, från annan statlig synpunkt, exempelvis försvarets, kunna hållas
såsom allmänna, om inte vägens betydelse för den allmänna samfärdseln är
alltför ringa, I de enskilda fallen är det en kombination av ett flertal
faktorer som blir avgörande för frågans bedömande och dessa faktorers betydelse
kan variera med förhållandena,
22 §
Departementschefen.
De grundläggande reglerna om handläggningen av frågor om förändring av enskild
väg till allmän har tagits upp i förevarande paragraf. De ansluter, liksom
motsvarande bestämmelser i AVL (14 §) och FAVL (14 §), nära till vad som gäller
i ärenden om byggande av väg.
164 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
23
§ Departementschefen. I paragrafen, som har tillkommit under departementsberedningen,
behandlas förklaring att gata tillika skall vara allmän väg. Är staten
väghållare inom stadsplanelagt område är de gator som omfattas av statens
väghållning tillika allmänna vägar. Det är vanligen fråga om viktigare
förbindelseleder. Någon närmare reglering av förutsättningarna för att gata
skall kunna förklaras vara allmän väg eller av förfarandet i sådana ärenden
finns inte i gällande författningar. I övergångsbestämmelserna till AVL
föreskrivs att i de fall, då staten före lagens ikraftträdande förordnats att
vara väghållare i stad, frågan vilka gator i staden som tillika skulle vara
allmänna vägar skulle snarast avgöras enligt reglerna om förändring av enskild
väg till allmän, I brist på uttrycklig föreskrift har det förutsatts att samma regler
skall tillämpas i de fall då efter lagens ikraftträdande fråga uppkommer om
förklaring att gata tillika skall vara allmän väg. För att undanröja tveksamhet
har i förevar ande paragraf uttryckligen angetts att lagens bestämmelser om
enskild vägs förändring till allmän äger motsvarande tillämpning på förklaring
att gata tillika skall vara allmän väg.
Inrättande
av särskild vinterväg
24
§ Departementschefen. Paragrafen innehåller regler om förutsättningarna för
inrättande av särskild vinterväg som allmän väg och om handläggning av sådant
ärende. Motsvarande bestämmelser finns i 6 § första stycket och 14 § första
stycket AVL (7 § första stycket och 14 § första stycket FAVL), Till de allmänna
vägarna hör sedan gammalt de särskilda vintervägarna, I paragrafens första
stycke anges att särskild vinterväg går över mark som är täckt av snö eller is
eller över vatten som är täckt av is. Härigenom klargörs att den sträckning som
går över mark upphör att vara väg i och med att snön smält, I samma stycke
regleras också förutsättningarna för inrättande av särskild vinterväg. Dessa är
i sak desamma som enligt AVL och FAVL, Paragrafens andra stycke innehåller
beträffande handläggningen av frågor om inrättande av särskild rinterväg en
hänvisning till 22 §, Fråga om inrättande av särskild vinterväg prövas alltså
av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och
länsstyrelsen olika uppfattning, skall frågan hänskjutas till Kungl, Maj:ts
prövning, Kungl, Maj:t kan också förordna att frågor om inrättande av särskild
vinterväg i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 165
Indragning
av väg
25
§ Departementschefen. I paragrafen finns bestämmelser som anger förutsättningarna
för att allmän väg skall få dras in och som, genom hänrisning till 22 §, ger
regler för handläggningen av ärenden om indragning av väg. Bestämmelserna
motsvarar regler i 8 och 14 §§ AVL (9 och 14 §§ FAVL). Indragning av väg har
behandlats i den allmänna motiveringen (15.1.11).
Drift
av väg
Under
denna rubrik har i 26 § tagits upp bestämmelser om innebörden och omfattningen
av begreppet drift av väg. I 27 § erinras om särskilda bestämmelser om
skyldigheten att ombesörja drift av vissa gator. 28 § behandlar skyldigheten
att upprätta arbetsplan, då mark utöver den som hör till vägen behöver tas i
anspråk för åtgärd i samband med drift av väg. En bestämmelse om avgift för
begagnande av färja ges i 29 §.
26
§ Paragrafen innehåller huvudbestämmelserna om drift av väg. Enligt första
stycket skall väg hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. I
andra stycket anges att vägområdet och mark intill parkerings- eller rastplats
skall hållas ren så att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir
tillgodosedda. Paragrafens tredje stycke klarlägger att åtgärder för nämnda
ändamål räknas till drift av väg. Vidare ges länsstyrelse möjlighet att medge
inskränkning i skyldigheten att vidta driftåtgärder. Bestämmelserna har
motsvarigheter i 5 och 5 a §§ och 6 § andra och tredje styckena AVL (5 § och 7
§ andra stycket FAVL).
Gällande
bestämmelser. Enligt AVL omfattar väghållningen, förutom byggande av väg,
underhåll av väg. Genom underhåll skall väg hållas i ett för samfärdseln
tillfredsställande skick. Detta sägs i 5 § första stycket AVL. I andra stycket
anges vad som räknas till underhåll. Därvid nämns åtgärder för vägens
vidmakthållande i fargillt skick, såsom påförande av väghållningsämnen,
vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller
färja samt ombyggnad av trumma. Vidare anges att till underhåll av väg räknas
uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan åtgärd, om åtgärden inte vidtas
i samband med vägens byggande, samt öppnande och stängande av rörlig bro och
drift av färja. Vintertid tillkommer enligt tredje stycket ytterligare
åtgärder, nämhgen arbete för att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från
hinder av snö och is, för att utmärka vägbanan där det behövs samt för
sändning och bättrande av vägbanan
166 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
genom
påskottning av snö. Skyldigheten att röja undan snö- och ishinder från väg kan
dock genom beslut av länsstyrelsen begränsas till den omfattning som är
tillräcklig för att samfärdsel med åkdon framfört av dragare skall kunna gå
fram. Av 6 § AVL framgår att vägen i rissa fall inte behöver hållas i
föreskrivet skick, nämligen om särskild vinterväg inrättats eller tillfällig körled
anordnats vid sidan av vägen. I samband med tillkomsten av kommunala
renhållningslagen ändrades AVL, Bl. a. infördes en ny paragraf, 5 a §, vari
föreskrivs att väg genom renhållning skall hållas i sådant skick, som
tillgodoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Denna
renhållningsskyldighet gäller också i fråga om mark till en bredd av 25 meter
intill parkerings- eller rastplats som hör till vägen, i den mån allmänheten
har tillträde till marken. Väghållarens renhållningsskyldighet inskränker sig
emellertid inom område med stads- eller byggnadsplan till vägområde för
motorväg eller motortrafikled. Genom ett tillägg till 5 § klargörs att i 5 a §
angivna åtgärder räknas till underhåll av väg.
Nyssnämnda ändringar i AVL
har trätt i kraft den 1 januari 1971, då också kommunala renhållningslagen med rissa
undantag trädde i kraft och lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m.
m. upphörde att gälla. Enligt 1 § kommunala renhållningslagen gäller att kommun
har ansvaret för den i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) (AOSt) föreskrivna
skyldigheten att inom område med stads- eller byggnadsplan hålla ren bl. a.
allmän väg och att där röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidta
annan åtgärd för att motverka halka. Är staten väghållare gäller dock inte
kommunens skyldighet att vidta åtgärd som nu nämnts, i den mån åtgärden
ankommer på staten såsom väghållare. Som nyss berörts är väghållarens
skyldighet att ombesörja renhållning av väg inom område med stads- eller byggnadsplan
enligt 5 a § AVL begränsad till motorväg och motortrafikled. Snöröjning och
andra för framkomligheten vintertid erforderliga åtgärder ankommer däremot
inom planlagt område alltid på väghållaren. Den skyldighet i fråga om bl. a,
allmän väg inom område med stads- eller byggnadsplan som kommunala
renhållningslagen ålägger kommun innebär enligt 3 § AOSt, som ändrats
(1970:895) i samband med lagens införande, att vägen genom de i lagen angivna
åtgärderna skall hållas i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,
vägens belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk (3 § första stycket). Till renhållning hänförs enligt andra
stycket av samma paragraf sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål samt sand som lagts ut för att motverka halka, rensning och upptining
av rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning,
borttagande av ogräs samt annan jämförlig åtgärd.
I
KBr (1943: 799) till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anvisningar rörande
den allmänna väghållningen i de städer och stadsliknande samhällen, där kronan
är väghållare, preciseras statens skyldighet beträffande
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 167
vägunderhållet
vintertid. Underhåll omfattar enligt dessa anvisningar inte bortskaffande av
snövallar som uppkommit genom plogning, om inte detta är nödvändigt för att
bereda trafiken framkomstmöjligheter. Inte heller ingår uppröjning av infarter
till tomter och till enskilda utfartsvägar. Beträffande gång- och cykelbanor
uttalas att snöröjning får underlåtas om körbanan kan anses tillräcklig för all
förekommande trafik. Vidare anförs att bortskaffande av sand som vintertid
påförts till motverkande av halka skall räknas till renhållning. Rensning och upptining
av rännstensbrunn och från denna utgående ledning anges också vara hänförlig
till renhållning.
De
sakkunniga. I drift av väg ingår vidmakthållande av väg. Detta vidmakthållande
bör ske genom fortlöpande åtgärder som syftar tiU att hålla vägbana och
samtliga övriga till vägen hörande anordningar i funktionsdugligt skick. De
sakkunniga anser att det är tillräckligt att omfattningen av väghållarens
skyldighet att vidmakthålla väg klargörs i motiven. I lagtexten behöver bara
uttalas att driften skall omfatta alla åtgärder som behövs för att hålla vägen
i ett tillfredsställande skick. Även i fråga om arten av de åtgärder som skall
ingå i vidmakthållandet och om den utsträckning i vilken åtgärderna skall ridtas,
föreslår de sakkunniga en allmänt hållen bestämmelse. Inte heller i
tillämpningsbestämmelserna behöver det enligt de sakkunnigas mening anges vilka
åtgärder som skall ingå i ridmakthål-landet. Den lämpligaste regleringen i
fråga om de vägar för rilka staten är väghållare är att de närmare detaljerna
kommer till uttryck genom statens vägverks centralförvaltnings anvisningar till
vägförvaltningarna. Beträffande vägar som hålls av städer och stadsliknande
samhällen kan enligt de sakkunniga motsvarande möjlighet ställas till
centralförvaltningens förfogande genom reglerna om statsbidrag.
Drift
av väganordning nämns inte generellt i AVL som en skyldighet som årilar väghållaren.
I 5 § AVL anges bland åtgärder för underhåll av sådana anordningar endast
öppnande och stängande av rörhg bro samt drift av färja. Med hänsyn till att driftkrävande
väganordningar i fortsättningen kan beräknas bli allt vanligare, särskilt
anordningar för vägbelysning, har de sakkunniga funnit att i lagen bör föras in
en bestämmelse om att väghållning omfattar erforderlig drift av sådana till
vägen hörande anordningar", som för sin funktion kräver särskilda
fortlöpande åtgärder.
Fastän
drift av färja i 5 § AVL uttryckligen nämns som ett moment i vägunderhållet
föreligger enligt de sakkunniga viss oklarhet angående frågan, om
fastställande av turlista för färj trafik ankommer på vägmyndighet eller skall
beslutas av länsstyrelse i form av lokal trafikföresltrift enligt 61 § VTF.
Inte minst praktiska skäl talar för ätt fastställande av turlista för trafik
med färja, som ingår i allmän väg och drivs av väghållaren, ingår bland
väghållningsuppgifterna och handhas av vägmyndigheterna. För att
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
undanröja
varje tveksamhet på denna punkt har de sakkunniga i FAVL i anslutning till
regeln om drift av väganordning tagit upp en uttrycklig föreskrift om att drift
av färja omfattar också fastställande av behövlig turlista. De sakkunniga har
funnit att motsvarande regel behövs beträffande rörlig bro. Nyssnämnda
föreskrift har därför gjorts tillämplig också på sådana anordningar.
I
fråga om vägunderhållets omfattning rintertid kan enligt de sakkunniga vissa
skäl .anföras för en ökning av väghållarens skyldigheter, exempelvis till att
omfatta bortförande av snövallar som uppkommer framför enskilda utfarter. Väghållaren
har dock knappast möjlighet att hålla de resurser som skulle krävas för att
tillräckligt snabbt kunna ställa i ordning alla de infarter m. m. som efter snöplogning
på vägen blockeras av snövallar. Inte ens med en avsevärd ökning av resurserna,
både i fråga om arbetskraft och i fråga om maskiner, skulle det vara möjUgt för
väghållaren att inom rimlig tid röja allmänna vägar och skaffa bort eller
undvika att göra sådana snövallar längs vägarna. Rent praktiska skäl talar mot
en ändring av nuvarande ordning på förevarande punkt. Att väghållaren inte är
skyldig att föra bort snövallar hindrar enligt de sakkunnigas mening inte att
man vid plogningen i möjligaste mån undriker att kasta upp snövallar framför enskilda
utfarter. Där en enskild väg ansluter till allmän väg, torde plognings-arbetet
redan nu i icke ringa utsträckning utföras så, att också den närmaste delen av
den enskilda vägen blir fri från snöhinder.
De
sakkunniga tar också upp rissa frågor om drift av väg som inte är reglerade i AVL.
Dessa frågor avser vem som skall svara för borttagande av sand som påförts till
motverkande av halka och för rensning och upptining av rännstensbrunn med
tillhörande ledning.
Enligt
1 § lagen om skyldighet att renhålla gata m. m. hade stad och stadsliknande
samhälle skyldighet att hålla ren bl. a. allmän väg, dock endast inom
stadsplanelagt område. Därav och av 3 § AOSt följde att sådana åtgärder som
bortförande av sand, som påförts till motverkande av halka, och rensning och upptining
av rännstensbrunn med tillhörande ledning inom stadsplanelagt område ankom på
staden eller samhället, även om staten var väghållare.
I
fråga om allmän väg utanför stadsplanelagt område brukar vägförvaltningarna
enligt de sakkunniga se till att sand avlägsnas från vägbana med permanentad
yta. Detta sker för att hindra dammbildning, för att göra kantlinjer eller
andra markeringar synliga och för att underlätta vattenavrinningen. Enligt de
sakkunnigas uppfattning är det både skäligt och, särskilt i fråga om
motorvägar, praktiskt att väghållaren generellt svarar för att sand och annat
material, som påförts vägbanan till motverkande av halka, rid behov förs bort.
De sakkunniga föreslår därför att till AVL:s regler om åtgärder mot halka fogas
en bestämmelse av denna innebörd och att bestämmelserna oih kommuns
renhållningsskyldighet anpassas så att bortförande
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 169
av
material till motverkande av halka endast åvilar kommun i den mån åtgärden
inte ankommer på staten som väghållare.
När
det gäller rensning och upptining av rännstensbrunn menar de sakkunniga att väghållarens
skyldighet att svara för sådana åtgärder i de fall då väghållaren försett vägen
med sådan brunn bör gälla generellt, alltså även inom planlagt område. Visserligen
återfinns normalt de områden, där rensning och upptining av rännstensbrunn årilar
kommunen, inom sådana orter som har egen organisation för den allmänna
renhållningen och som kan klara åtgärder av detta slag. Vidare är i dessa orter
rännstensbrunnar på allmänna vägar som samtidigt är gator i viss utsträckning
så belägna, att de tar upp också vatten som inte kommer från själva vägen. De
sakkunniga utgår emellertid ifrån att staten utrustar väg inom stadsplanelagt
område med rännstensbrunnar främst i de fall då vägen skall få särskilt hög
standard, dvs. motorväg. Beträffande sådana vägar är det från trafiksäkerhetssynpunkt
viktigt att det arbete som behöver utföras inom vägområdet så långt som möjligt
koncentreras till en enda organisation. Närmast till hands ligger väghållarens
egen organisation. De sakkunniga förordar därför en reglering som generellt
ålägger väghållaren att svara för rensning och upptining av de rännstensbrunnar
med tillhörande ledningar som inrättats av väghållaren och alltså hör till
vägen. Någon särskild bestämmelse om detta är dock inte behövlig. IfrågaAarande
åtgärder omfattas av den allmänna huvudregeln om väghållarens skyldighet att
vidmakthålla vägbana och övriga till vägen hörande anordningar. Däremot är det
påkallat med en anpassning av de bestämmelser som reglerar kommuns renhållningsskyldighet.
Kommun bör endast svara för rensning och upptining av rännstensbrunn i den mån
sådana åtgärder inte ankommer på staten som väghållare.
Enligt
de sakkunnigas uppfattning finns det behov av en regel som gör det möjligt att
begränsa skyldigheten att vidta driftåtgärder, t. ex. sändning eller
vidmakthållande av väganordningar. Genom en begränsning av driftåtgärderna får
man ett alternativ till indragning av allmän väg. Väghållaren får därmed
möjlighet att bibehålla viss vägsträcka eller väganordning, t. ex. bro, men kan
i fortsättningen driva den till ett minimum av årliga kostnader. Reglerna om
driftåtgärdernas omfattning bör därför avslutas med en bestämmelse som ger
länsstyrelsen möjlighet att besluta om inskränkningar i de åtgärder som eljest
skall vidtas. Utan att det uttryckligen anges i lagtexten anser de sakkunniga
det vara uppenbart att inskränkning i driftåtgärderna kan avse viss angiven del
av vägen eller innebära att åtgärd skall vidtas bara under viss tid av året
eller i mindre omfattning än som annars hade varit nödvändigt. De sakkunniga
föreslår vidare att 6 § andra stycket AVL utgår. Enligt detta stycke behöver
väg som vintertid ersätts av särskild vinterväg inte hållas i föreskrivet
skick. Bestämmelsen blir onödig på grund av den föreslagna befogenheten för
länsstyrelse att
6t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
170 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
förordna
om inskränkning av vägunderhållet till viss tid eller till viss del. Om
länsstyrelse får denna befogenhet kan problemet med säsongvägar enligt de
sakkunnigas mening få en enkel och praktisk lösning.
Remissyttranden.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att enighet numera råder om att
fastställande av turlista för färja är en uppgift som ankommer på väghållaren.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län påpekar att Kungl. Maj
:t fastslagit detta redan år 1964 genom ett beslut som innebär en ändring av
tidigare praxis. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar vikten av att
länsstyrelsen ges ett starkt inflytande när det gäller fastställande av
turlista för färjtrafik. Det bör enligt länsstyrelsens mening säkerställas att
hänsyn i detta sammanhang tas inte bara till kostnads- och personalfrågor utan
också till näringslivet i orten och befolkningens arbetsförhållanden.
Länsstyrelsen i Jönköpings län förutsätter att samråd med länsstyrelsen sker
innan väghållaren fastställer turlista för färjled.
Länsstyrelsen i
Östergötlands län finner, med hänsyn till den betydelse för allmänheten som
inskränkningar i trafiken på färjleder och rörliga broar ofta har, att
fastställande av turlistor inte bör ankomma på väghållaren utan på de
myndigheter som enligt VTF har rätt att stänga av vägar för trafik. Att väghållaren
skall fastställa turUsta för rörlig bro ställer sig också länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands och Älvsborgs län samt vägförvaltningen i Stockholms
län tveksamma till. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att fastställande av
turlistor för rörlig bro är en fråga om avstängande av farled som enUgt
sjötrafikförordningen Kungl. Maj :t har att besluta om. Länsstyrelsen hänrisar
till att Kungl. Maj :t i enlighet med denna tankegång fastställt tider för
öppethållande av järnvägsbron över farleden rid Almarestäket. Även
länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att fastställande av turlista för
rörlig bro kan innebära allvarliga inskränkningar i sjötrafiken. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län nämner i detta sammanhang turlistornas stora ekonomiska
konsekvenser när det gäller sådana broar som dem Över Göta älv och Trollhätte
kanal.
De sakkunnigas förslag att
länsstyrelse skall kunna förordna om inskränkning av underhållsåtgärderna
hälsas med tillfredsställelse av länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län.
Länsstyrelsen i Södermanlands län är däremot liksom också länsstyrelsen i
Jönköpings län, länsvägnämnden i Hallands län och Länsvägnämndernas förbund
kritiska mot förslaget. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län bör en
minskning av underhållskostnaderna för allmän väg med obetydlig trafik i
stället åstadkommas genom att vägen görs till enskild. På detta sätt uppnås en
från samhällelig synpunkt önskvärd samordning med underhållet av anslutande
enskilda vägar, Länsvägnämnden i Hallands län och Länsvägnämndernas förbund
avstyrker förslaget med motiveringen att en begränsning av underhållsåt-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 171
gärderna
är olämplig med hänsyn till trafiksäkerheten. NTF framhåller att bestämmelserna
om begränsning av vägunderhåll måste ges sådan utformning att länsstyrelse
inte av ekonomiska skäl får inskränka åtgärder som behövs för trafiksäkerheten,
t. ex. åtgärder mot halka eller åtgärder för undanskaffande av snö och is.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför att de sakkunniga inte berört frågan om
länsstyrelsen skall få medge inskränkning av åtgärder beträffande snöröjning m.
m. på gångbana. Vägförvaltningen i Västmanland,'! län anser att länsstyrelse
bör kunna medge att åtgärder till motverkande av halka på väg med ringa trafik
begränsas till att avse skarpa kurvor, branta backar och andra trafikfarliga vägdelar.
Sveriges
advokatsamfund föreslår att i väglagen tas upp en bestämmelse om drift av särskild
rinterväg. Härigenom skulle bli klarlagt att väghållaren har ansvaret för bl.
a. den kontinuerliga kontrollen av isens bärkraft, en kontroll som är
utomordentligt viktig för trafiksäkerheten och dessutom kräver särskild salikunskap.
Gällande rättspraxis skulle därmed bli kodifierad (NJA 1949 s. 357).
Departementschefen.
De regler om drift av väg som har sin plats i VägL är grundläggande
bestämmelser om syftet med driftåtgärder och om reglernas tillämplighet.
Närmare föreskrifter av den typ som förekommer i 5 § andra och tredje styckena AVL
och 5 § andra stycket FAVL bör meddelas i administrativ ordning. Att i lagen
precisera driftåtgärderna är enligt min mening mindre lämpligt med tanke på den
snabba tekniska utvecklingen som snart kan göra rissa av de angivna åtgärderna
otidsenliga och medföra tvekan huruvida åtgärder som inte är nämnda i lagen
skall räknas till drift av väg. Förevarande paragraf har utformats i enlighet
med vad jag nu har anfört. I första stycket fastslås, liksom i 5 § första
stycket AVL, att väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick. Detta skall ske genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Till
gruppen andra åtgärder hör bl. a. drift av väganordning, såsom vägbelysning,
färja m. m. I andra stycket av förevarande paragraf har med endast en
redaktionell jämkning tagits upp bestämmelserna i 5 a § AVL om renhållning.
Bestämmelserna innebär att vägområdet genom renhållning skall hållas i sådant
skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.
Detsamma skall gälla i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkerings-
eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till
marken. Inom område med stadsplan eller byggnadsplan skall bestämmelserna om
renhållning tillämpas endast på vägområde för motorväg eller motortrafikled. I
tredje stycket anges att de åtgärder som behövs för att hålla väg i ett för
samfärdseln tillfredsställande skick och som behövs för renhållning av vägområde
och mark intill parkerings- och rastplatser räknas till drift av väg och
alltså eftersom drift av väg ingår i väghållningen ankommer på väghållaren.
172 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Jag
nämnde nyss att enligt första stycket av förevarande paragraf väg skall hållas
i ett för samfärdseln tillfredsställande skick bl. a. genom underhåll.
Begreppet underhåll används därrid i en mera inskränkt bemärkelse än i AVL, där
vägunderhåll motsvarar det nya begreppet drift av väg och avser inte bara
vidmakthållande av väg i fargillt skick utan också iståndsättning, ombyggnad,
upprättande och drift av vissa till vägen hörande anordningar samt numera även
renhållning.
Enligt
1 § kommunala renhållningslagen är kommun skyldig att hålla ren allmän väg inom
både stads- och byggnadsplanelagda områden. Renhållningsskyldigheten omfattar
enligt 3 § AOSt bortförande av sand som påförts till motverkande av halka samt
rensning och upptining av rännstensbrunn med tillhörande ledning. Kommunens
renhållningsskyldighet gäller enligt 1 § kommunala renhållningslagen endast i
den mån inte skyldigheten ligger på staten i egenskap av väghållare. Sådan
skyldighet har staten numera på grund av bestämmelserna i 5 a § AVL i fråga om
allmänna vägar utanför stads- eller byggnadsplan samt i fråga om motorväg och
motortrafikled inom område med stads- eller byggnadsplan. Som jag berört i det
föregående har bestämmelserna i 5 a § AVL tagits upp i andra stycket av
förevarande paragraf. Den nu angivna regleringen innebär att frågan vem som
skall svara för borttagande av sand och för rensning och upptining av rännstensbrunn
med tillhörande ledning har lösts på det av de sakkunniga åsyftade sättet
nämligen genom att skyldigheten ålagts väghållaren - utom beträffande sådana
vägar inom stads- eller byggnadsplanelagda områden som inte utgörs av
motorvägar eller motortrafikleder. I fråga om andra vägar än motorvägar och
motortrafikleder inom stads- eller byggnadsplan gäller i avsaknad av särskilda
bestämmelser i väglagstiftningen huvudregeln i 1 § kommunala renhållningslagen
om kommunens ansvar, som endast begränsas av vad som kan följa av väghållarens
allmänna skyldighet att hålla vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick.
Jag
avser emellertid att föreslå Kungl. Maj :t att i VK ta upp uttryckliga
föreskrifter av innebörd att skyldigheten att svara för bortförande av sand och
annat som påförts allmän väg till motverkande av halka och för rensning och upptining
av sådan rännstensbrunn med ledning som hör till vägen generellt skall ankomma
på väghållaren. Härigenom åstadkommes enligt min mening den från bl. a. arbetsteknisk
synpunkt mest rationella ordningen. Det sagda innebär att ifrågavarande
åtgärder i motsats till vad som förutsattes vid tillkomsten av 5 a § AVL (se prop.
1970: 157) inte skall omfattas av begreppet renhållning. För att undrika att
detta begrepp får olika innehåll i väglagstiftningen, å ena sidan, och
kommunala renhållningslagen och AOSt, å andra sidan, föreslår jag, som framgår
av det följande, att sistnämnda författningar ändras på det sättet att
bortförande av sand o. d. samt rensning och upptining av rännstensbrunn med
tillhörande ledning bryts ut från och i stället sidoordnas med begreppet renhållning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 173
Enligt
de sakkunnigas förslag skall turlista för färja och tider för öppnande av
rörlig bro fastställas av väghållaren som ett led i driften av dessa
anordningar. Stöd för denna ståndpunkt har de sakkunniga i gällande praxis
enligt rilken väghållaren fastställer turlista för färja. Under remissbehandlingen
har från flera håll uttalats att länsstyrelserna bör få ett större inflytande
för att säkerställa att också allmänhetens intressen blir tillgodosedda. Även
om praktiska skäl kan anföras till förmån för att väghållaren skall ha hand om
nu ifrågavarande uppgifter har jag kommit fram till att det i princip bör
ankomma på länsstyrelse att fastställa turhsta för färja och tider för öppnande
av rörlig bro. Härigenom skapas de bästa förutsättningarna för en avvägning av
olika intressen inom ramen för den regionala samhällsplaneringen. Föreskrifter
med den innebörd som jag nu har angett bör tas upp i VK.
Den
av de sakkunniga föreslagna möjligheten för länsstyrelsen att medge
inskränkning i skyldigheten att vidta driftåtgärder är enligt min mening
välmotiverad. En bestämmelse som ger länsstyrelse befogenhet att medge sådan
inskränkning, om särskilda skäl föreligger, har tagits upp i tredje stycket av
förevarande paragraf. I några remissyttranden har gjorts invändningar mot de
sakkunnigas förslag med tanke på trafiksäkerheten. Den föreslagna möjhgheten
får givetris inte utnyttjas på ett sätt som äventyrar trafiksäkerheten. I
tredje stycket anges att länsstyrelsen i samband med att inskränkning av
driftskyldigheten medges kan meddela de föreskrifter som behövs.
De
sakkunnigas uttalanden om rinterväghållningens omfattning kan jag ansluta mig
till. Snövallar som i samband med plogning på allmän väg uppkommer framför ensldlda
utfarter har väghållaren inte ens med en avsevärd ökning av resurserna
möjlighet att ta bort inom rimlig tid. Ett åläggande för väghållare att
avlägsna sådana snövallar skulle därför vara orealistiskt. Jag vill dock i detta
sammanhang stryka under att det följer av väghållarens skyldighet att hålla
vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick, att övergångsställen
hålls fria från snö och att snövallar som uppkommit där snarast möjligt
avlägsnas. Att väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick
innebär också att förekommande gång- och cykelbanor i erforderlig utsträckning
befrias från snö. Om inte tillgängliga resurser medger sådana åtgärder
omedelbart efter ett snöfall, bör dessa ridtas så snart det är möjligt.
Gångbanor i tättbebyggda områden bör därrid röjas i första hand. För att
väghållare skall få underlåta att röja snö på exempelris en gångbana som
används endast i ringa utsträckning krävs i fortsättningen länsstyrelsens
medgivande enligt tredje stycket i förevarande paragraf.
Någon
särskild bestämmelse om drift av vinterväg behövs enligt min mening inte i VägL.
Det allmänna kravet att väg skall hållas i ett för samfärdseln
tillfredsställande skick får anses vara tillräckligt för att klargöra
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
väghållarens
ansvar också för rintervägar. Närmare föreskrifter om kontrollåtgärder bör
meddelas i administrativ ordning.
27 §
Departementschefen.
I förevarande paragraf anges riss begränsning i statens skyldighet att som
väghållare i område med stadsplan svara för drift av väg som upplåtits till
gata och av gata som förklarats tillika vara allmän väg. Den begränsning som
åsyftas framgår av 55 § BL, Den innebär att, om gatas bredd är större än som
betingas av trafikens behov eller om gata på grund av bestämmelserna i
stadsplanen har försetts med plantering eller eljest underhålls på ett
dyrbarare sätt än trafikbehovet kräver, merkostnaden för underhållet skall
betalas av kommunen. Begreppet underhåll i BL:s mening motsvarar det i VägL
använda begreppet drift till den del detta avser åtgärder som vidtas för att
hålla väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.
Förevarande paragraf har
till skillnad från motsvarigheterna i AVL (52 och 53 §§) och FAVL (59 §) inte
utformats som en hänvisning till bestämmelser i BL (74 § andra stycket) om
statens underhållsskyldighet beträffande ifrågavarande vägar. Anledningen
härtill är att denna skyldighet åvilar staten i egenskap av väghållare och
alltså primärt följer av bestämmelserna i VägL. Någon ändring av 74 § andra
stycket BL behöver enligt min mening inte göras, eftersom någon risk för
tillämpningssvårigheter inte synes föreligga och ändringar i BL, som är föremål
för en samlad översyn, bör undrikas så långt det är möjligt.
28 §
Departementschefen.
I paragrafen, som tillkommit under departementsberedningen, behandlas
arbetsplan för åtgärd i samband med drift av väg. Av skäl som angetts i den
allmänna motiveringen (15.1,5) har det ansetts lämpligt att i VägL föreskriva
att arbetsplan skall upprättas, om för väganordning som skall utföras i samband
med drift av väg behöver tas i anspråk mark utöver den som hör till vägen. En
bestämmelse härom har tagits upp i paragrafens första stycke. Med hänsyn till
att sådan arbetsplan skall bilda underlag för vägrättsförvärv och ge besked om
vägområdets utökning, anges i första stycket som grundläggande krav på planens
innehåll endast att planen skall utvisa den mark som behöver tas i anspråk. Någon
redovisning av tekniska uppgifter om den planerade åtgärden behöver alltså inte
ske i ridare mån än som är nödvändigt för att motivera den planerade
utökningen av vägområdet. Den närmare regleringen av arbetsplanens innehåll bör
ske genom föreskrifter i VK.
Bestämmelserna
i VägL om arbetsplan för byggande av väg har i paragrafens andra stycke gjorts
tillämpliga också på arbetsplan för åtgärd i samband med drift av väg. Ett
undantag utgör reglerna om förberedande
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 175
och
kompletterande arbetsplan. Något behov av en sådan uppdelning av arbetsplanen
har inte ansetts föreligga i förevarande fall. Det ligger i sakens natur att
ett driftföretag för vars genomförande behövs mark utanför den som hör till
vägområdet är av begränsad omfattning. Därför har de möjligheter att förenkla
förfarandet vid upprättandet av arbetsplanen och att underlåta utställelse och fastställelse
som VägL ger i fråga om arbetsplan för ombyggnad eller förbättring av väg
öppnats också för arbetsplan för åtgärd i samband med drift av väg.
29 §
Departementschefen.
Paragrafen, som reglerar frågan om avgifter för begagnande av färja,
överensstämmer i sak med 9 § AVL (10 § FAVL).
Vägrätt
I
detta avsnitt har samlats bestämmelser om innebörden av begreppet vägrätt (30 §),
om vågrättens uppkomst (31 §) samt om vågrättens upphörande (32 §).
Avslutningsris behandlas bestämmelsernas tillämplighet inom planlagt område (33
§).
30 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om de befogenheter som vägrätt ger väghållaren.
Dessa bestämmelser har utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag till utridgning
av väghållarens befogenheter, vilket förslag jag, som framgår av den allmänna
motiveringen (15.1.6), har anslutit mig till. Medan väghållarens befogenheter i
18 § första stycket AVL beskrivs som en rätt att med företräde framför andra
nyttja marken för väg, sägs i förevarande paragraf att vägrätt medför
befogenhet för väghållaren att utan hinder av annans rätt till fastigheten
nyttja mark som behövs för väg och även i övrigt i fastighetsägarens ställe
bestämma över markens användning under den tid vågrätten består samt
tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utrinnas ur marken. Av
paragrafen framgår ridare att andra väghållaren tillkommande befogenheter än
rätten att nyttja marken kan inskränkas genom bestämmelse i arbetsplan. Till
komplettering av de sakkunnigas författningsförslag (18 § första stycket FAVL)
har angetts att insliränkning av vägrättsbefogenheterna kan ske också genom
föreskrift i beslut om förändring av enskild väg till allmän. Vid utformningen
av paragrafen har i anslutning till ett uttalande av de sakkunniga beaktats att
nyttjanderätt inte är någon adekvat beteckning på vägrätt. Nämnda i AVL
begagnade beteckning har därför inte tagits upp i VägL.
31 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur vägrätt uppkommer och när mark skall
anses ha tagits i anspråk. Motsvarande bestämmelser finns i 18 § AVL (18 och
19 §§ FAVL).
176 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
I
paragrafens första stycke sägs att vägrätt uppkommer genom att väghållaren tar
i anspråk mark med stöd av fastställd arbetsplan eller, i de fall då fastställelse
kan underlåtas, med stöd av plan som inte fastställts. Den mark som väghållare
kan erhålla vägrätt till med stöd av arbetsplan är dels den mark som är
upptagen i arbetsplanen, dels inom ramen för vad som medges i 20 § som
oväsentlig avvikelse mark utöver den i planen upptagna. Om mark tas i
anspråk med eller utan medgivande genom oväsentlig avrikelse från
arbetsplan, uppkommer alltså vägrätt i och med ianspråktagandet. Den nödvändiga
redovisningen av avvikelsen sker genom justering av arbetsplanen. Enligt 20 §
skall justering ske utan dröjsmål. Också uppkomsten av vägrätt vid förändring
av enskild väg till allmän behandlas i första stycket av förevarande paragraf. Vägrätt
till mark som hör till enskild väg uppkommer genom att väghållaren övertar
marken med stöd av beslut om vägens förändring till allmän. Att beslut om fastställelse
av arbetsplan och förändringsbeslut skall ha vunnit laga kraft innan ianspråktagande
resp. övertagande sker följer av 77 §.
Som
framgår av det föregående uppkommer vägrätt genom ianspråktagande av mark med
stöd av fastställd arbetsplan eller, om fastställelse kan underlåtas, icke
fastställd arbetsplan. Detta betyder att vägrätt uppkommer också när väghållaren
staten eller kommun själv äger marken. Säljs sedermera den fastighet över rilken
vägen går fram, behövs ingen särskild åtgärd för att säkerställa väghållarens
rätt till vägen.
1
paragrafens andra stycke preciseras när mark skall anses ha tagits i anspråk
för väg. Regeln stämmer nära överens med gällande ordning och de sakkunnigas
förslag. Med tanke på det fall att arbetsplan avser utvidgning av väg genom
förvärv av kantremsa har dock vägarbetets påbörjande på fastigheten satts som
villkor för att ianspråktagande skall anses ha skett endast för det fall vägarbete
på fastigheten angetts i arbetsplanen. Förutsätter arbetsplanen inget
vägarbete på fastigheten, såsom då kantremsan är i sådant skick att särskilda
åtgärder för dess iordningställande inte behövs, krävs alltså för att ianspråktagande
skall anses ha skett endast utmärkande på marken. Av skäl som anges rid 18 §
tredje stycket används i andra stycket av förevarande paragraf inte begreppet renstakning,
32
§
Departementschefen.
I paragrafen anges att vägrätt upphör när vägen dras in. Dessutom regleras vem
som därefter får disponera över det som har anbringats inom vägområdet för vägändamål.
Bestämmelserna har med smärre jämkningar förts över från 25 § AVL (29 § FAVL).
Om
allmän väg dras in och vägmärken är samfälld för flera fastigheter, kan fastighetsförhållandena
f. n. ordnas med tillämpning av lagen (1952: 152) om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. Denna lag upphävs
emellertid enligt 2 § lagen
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 177
(1970:989)
om införande av fastighetsbildningslagen samtidigt som sistnämnda lag träder i
kraft den 1 januari 1972. Sammanföringslagens syfte att möjliggöra en
avveckling av onyttiga samfälligheter tillgodoses i fortsättningen genom FBL:s
bestämmelser om fastighetsreglering.
33
§ I paragrafen regleras vägrättsbestämmelsernas tillämplighet inom område med
fastställd generalplan eller stadsplan. Motsvarande bestämmelse finns i 26 § AVL
(30 § FAVL).
Gällande
bestämmelser. Enligt BL (bl. a. 19 och 42 §§) skall mark som ingår i allmän
väg och som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan är avsedd till
trafikled, gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, som
skall tillhöra kommunen, utan ersättning tillfalla kommunen i den mån marken
tas i anspråk för avsett ändamål. I konsekvens härmed sägs i 26 § AVL att
bestämmelserna om vägrätt i 1825 §§ AVL inte skall tillämpas sedan marken i
fråga tagits i anspråk för avsett ändamål. Väghållaren skall dock svara för
dessförinnan uppkommen ersättnings-eller lösningsrätt.
De
sakkunniga. Vägverket har ifrågasatt om inte stad som är egen väghållare bör
kunna bygga allmän väg med stöd av vägrättsupplåtelser. En möjlighet för stad
att inom generalplan eller stadsplan förvärva vägrätt skulle emellertid kunna
medföra oreda i fastighetsregisterföringen, särskilt med tanke på att vägrätt
kan upphöra. Redan denna omständighet talar enligt de sakkunniga mot den
ifrågasatta ändringen. Ytterligare bör beaktas att nya expropriationsregler
trätt i kraft den 1 juli 1966 i fråga om förtida tillträde, förskott och
rättegångskostnader och att ökade möjligheter att snabbt förvärva marken enligt
BL:s expropriationsrättsliga regler därför numera står till buds. Av dessa skäl
föreslår de sakkunniga ingen ändring av nuvarande regler.
Departementschefen.
Jag kan ansluta mig till de sakkunnigas mening att någon ändring av gällande
regler inte är påkallad på förevarande punkt. Bestämmelserna i paragrafen har
därför övertagits i sak oförändrade från AVL. I förtydligande syfte har dock angetts
att bestämmelserna om vägrätt inte är tillämpliga sedan marken tagits i anspråk
av kommunen. Fastställs generalplan eller stadsplan för område inom rilket
staten är väghållare, medför detta alltså inte att vägrätt till allmän väg som
enligt planen är avsedd till trafikled, gata eller annan allmän plats upphör
eller att marken i fråga övergår till kommunen. Bestämmelsen om väghållarens ersättnings-och
lösenskyldighet har flyttats till det avsnitt som innehåller ersättningsregler
(57 §).
178 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Tillfälligt
upplåtande av mark, m. m.
Väghållningsmyndighets
rätt att beträda fastighet för förberedande undersökning regleras i 34 §. I 35
§ ges regler om fastighetsägarens skyldighet att upplåta mark för upplag o. d.
under vägbyggnadsarbetets gång. Därefter följande paragrafer innehåller
bestämmelser om nyttjanderätt till mark för tillfällig väg (36 §) och för
uppsättande av snöskärm (37 §) samt om rätt till läkt av sten m. m. för drift
av väg (38 §).
34 §
Departementschefen.
I paragrafen regleras väghållningsmyndighets rätt att få tillträde till
fastighet för mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan
förberedande åtgärd för byggande av väg. Bestämmelserna har med smärre
jämkningar överförts från 27 § AVL (31 § FAVL). I paragrafen anges uttryckligen
att väghållningsmyndighet och av denna anlitade biträden har rätt att få
tillträde till fastighet för här ifrågavarande åtgärder. Vidare föreskrivs att
träd inte får skadas eller fällas utan ägarens samtycke i trädgård, liknande
plantering eller park. Slutligen sägs, i anslutning till motsvarande
bestämmelser i 4 kap. 38 § FBL, att skada om möjligt skall undrikas även i
övrigt och inte bara, som enhgt AVL och FAVL, i fråga om växande gröda och
skog.
En bestämmelse om rätt
till ersättning för skada på grund av åtgärd som avses i 34 § ges i 63 §. Denna
bestämmelse har motsvarighet i 30 § AVL (34 § FAVL), I 72 § fjärde stycket har
tagits upp en ny bestämmelse om handräckning för utövande av befogenhet enligt
34 §,
35 §
Departementschefen,
Paragrafen innehåller en bestämmelse om fastighetsägares skyldighet att till väghållaren
upplåta nyttjanderätt till mark för upplag o, d. i samband med byggande av väg.
Paragrafen motsvarar 20 § FAVL men saknar motsvarighet i AVL, Bestämmelsen
överensstämmer i sak med de sakkunnigas förslag. Jag har behandlat frågan i den
allmänna motiveringen (15,1,6), Tilläggas bör att jag har tagit fasta på ett
under remissbehandlingen framkommet förslag att här ifrågavarande rättighet på
grund av sin tillfäUiga art bör regleras under rubriken Tillfälligt upplåtande
av mark, m, m. På detta sätt markeras också att rättigheten, fastän den kan
tvångsupplåtas genom fastställd arbetsplan, inte utgör någon form av vågrätt. Väghållaren
har alltså inte på grund av tvångsupplåtelsen rätt att tillgodogöra sig alster
eller naturtillgångar från marken. En särskild bestämmelse om ersättning för
skada tiU följd av nyttjanderättsupplåtelse av här ifrågavarande slag har
tagits upp i 63 §.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 179
36 §
Departementschefen.
I paragrafen regleras väghållarens möjligheter att tvångsvis förvärva
nyttjanderätt till mark för tillfällig väg. Paragrafen överensstämmer i sak med
28 § AVL (32 § FAVL).
37 §
Departementschefen.
I paragrafen, som motsvarar 29 § AVL (33 § FAVL), ges väghållaren möjlighet att
tvångsris förvärva nyttjanderätt till mark intill vägområde för uppsättande av
snöskärm. Som en följd av det tidigare berörda förslaget om vägsynenämndernas
avskaffande (15.1.10) har länsstyrelsen tillagts befogenheten att föreskriva
upplåtande av sådan nyttjanderätt. Att länsstyrelsens beslut bör utverkas
först sedan försök till överenskommelse med fastighetsägaren misslyckats har
ansetts så självklart att det inte markerats särskilt i lagtexten. En
bestämmelse om ersättning för skada till följd av upplåtelse av nyttjanderätt
för här ifrågavarande ändamål har upptagits i 63 §.
38 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om rätt för väghållaren till takt av sten, grus, sand
eller jord på annans mark för drift av väg. Paragrafen motsvarar i huvudsak 31
§ AVL (35 § FAVL).
Gällande
bestämmelser. Om väghållaren vill skaffa sig rätt att på mark som tillhör annan
än kronan ta sand, grus, jord eller sten till underhåll av väg och inte kan
komma överens med fastighetsägaren, kan vägsynenämnd enligt 31 § första stycket
AVL bestämma att sådan rätt skall upplåtas, om upplåtelsen inte förorsakar
fastighetsägaren märkligt men. Nämnden bestämmer i vilken omfattning och hur
rätten skall utövas och till vilket belopp eller efter vilka grunder
ersättning skall erläggas. 1 andra stycket av nämnda paragraf sägs att första
stycket inte utgör hinder för väghållare att expropriationsvägen förvärva rätt
till sand-, grus-, jord- eller stentäkt.
De
sakkunniga. Redan i samband med AVL:s tillkomst uttalades från vissa håll att
bestämmelsen i 31 § AVL hade en ringa uppgift att fylla med de ändrade förhållanden
som uppstått genom vägväsendets och teknikens utveckling. Häremot anfördes
emellertid under remissbehandlingen bl. a. att det i särskilda fall kunde vara
av vikt för väghållaren att utan tidsutdräkt få rätt att på annans mark ta
material för vägunderhåll. Också efter AVL:s tillkomst har kritik riktats mot
förevarande bestämmelse. De sakkunniga har för egen del kommit till den
uppfattningen att en enklare form än expropriation måste stå till väghållarens
förfogande, när det gäller att fä tillgång till lämpligt väghållningsmaterial.
En sådan befogenhet för vägväsendet är inte unik. Envar som har att fullgöra
väghållningsskyldighet enligt EVL bl. a.
180 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
enskild
fastighetsägare kan få en liknande upplåtelse till stånd med stöd av 13 §
sistnämnda lag. Skälen till att vägväsendet bör ha en sådan befogenhet har
numera snarare ökat än minskat, eftersom fyndigheter av väghållningsmaterial
tenderar att bli sällsynta på många håll i landet. De sakkunniga föreslår
därför ingen saklig ändring av bestämmelserna i 31 § första stycket AVL om väghållarens
rätt till takt på annans mark. Bestämmelserna har utan ändring i sak tagits
upp i 35 § FAVL. Däremot har 31 § andra stycket AVL inte getts någon motsvarighet.
Någon ändring i sak är dock inte avsedd.
Remissyttranden.
Svea hovrätt finner att den kritik som riktats mot 31 § AVL är befogad. De skäl
som de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag att föra över
bestämmelserna i 31 § AVL till den nya väglagen är enligt hovrättens mening
inte tillräckligt vägande. Hovrätten avstyrker därför förslaget. Statens
vägverk anser att uppräkningen av vägunderhållsmaterial i paragrafen bör
kompletteras med "berg". Länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands
och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen framhåller att det enligt
18 § naturvårdslagen ankommer på länsstyrelse att ge täkttillstånd. En
förutsättning för tillämpning av bestämmelserna i 35 § FAVL bör därför vara att
tillstånd enligt naturvårdslagen meddelats.
Departementschefen.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning att väghållaren alltjämt bör ha möjlighet
att på annans mark ta material till drift av väg. På detta sätt kan onödigt
tidsödande och kostnadskrävande transporter imd-Aikas. Bestämmelserna om
fastighetsägares skyldighet att upplåta rätt till takt har därför övertagits i
sak oförändrade från gällande ordning. Det tidigare redovisade förslaget att
slopa vägsynenämnderna (15.1.10) för dock med sig en ändring i fråga om den
beslutande myndigheten. Kan väghållaren och fastighetsägaren inte komma
överens, avgör länsstyrelsen frågan om väghållarens rätt till takt och meddelar
närmare föreskrifter angående omfattningen av och sättet för rättens utövande.
Bestämmelsen om ersättning för skada till följd av upplåtelse av rätt till takt
har flyttats till det avsnitt som handlar om ersättningsfrågor (63 §).
I
paragrafen har de material som väghållaren kan berättigas ta till drift av väg angetts
i ordning efter kornstorlek, varrid sten som har den största kornstorleken
nämns först. Som sten brukar räknas såväl fast berg som block och stenar med en
kornstorlek över 20 mm. Berg har därför inte nämnts särskilt vid sidan av
begreppet sten, såsom vägverket har ifrågasatt. Enligt 18 § naturvårdslagen
krävs för läkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov tillstånd av länsstyrelsen. I ärende om tillstånd
enligt 38 § till takt av material, som omfattas av tillståndsplikt enligt 18 §
naturvårdslagen, skall länsstyrelsen givetvis pröva också om takten kan
tillåtas från de synpunkter som 18 § naturvårdslagen
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 181
skall
tillgodose. En erinran härom bör lämpligen göras i en föreskrift som meddelas i
administrativ ordning.
I
likhet med de sakkunniga anser jag det inte behövligt att i lagtexten särskilt
ange att väghållarens möjlighet att förvärva rätt till takt med stöd av ExL
inte påverkas av regleringen i 38 §.
Ordnings-
och säkerhetsföreskrifter
Under
denna rubrik har förts samman bestämmelser som har till syfte att säkerställa
allmän vägs bestånd, drift och brukande (3954 §§). Förutom bestämmelser, som
i huvudsak motsvarar AVL:s regler under samma rubrik, har här tagits upp
regler om anslutning av enskild väg till allmän och regler om ljusanordningar
intill väg. Motsvarighet till AVL:s bestämmelser i 37 § om uppsättande av
skyddsvärn och vägmärken saknas i detta avsnitt. Väghållarens skyldighet att
vid väghållningen tillgodose trafiksäkerhetens krav och att hålla vägen i ett
för samfärdseln tillfredsställande skick är fastslagen i 4 och 26 §§.
3941
§§
Departementschefen.
Paragraferna innehåller regler om anslutning av enskild väg till allmän väg.
Motsvarighet till reglerna finns i 31 a § AVL (36 och 37 §§ FAVL). Bakgrunden
till bestämmelserna i förevarande paragrafer har behandlats i den allmänna
motiveringen (15.1.7). Jag kan därför här begränsa framställningen till vissa
detaljfrågor.
Som beteckning på väg för körtrafik,
dvs. annan väg än gång-, cykel- eller ridväg, används i 39 § körväg och inte
den tidigare i väglagstiftningen begagnade beteckningen farväg. Begreppet farväg
förekommer f. n. i vägtrafiklagstiftningen men har där en annan innebörd.
Genom att i VägL används beteckningen körväg kan tolkningssvårigheter
undvikas.
I 40 § anges att
länsstyrelsen kan förordna att enskild vägs anslutning till allmän väg skall
spärras av eller ändras genom väghållningsmyndighetens försorg. Sådana åtgärder
torde i allmänhet kunna vara av enkel beskaffenhet. I den mån åtgärd för
avspärrning inte lämpligen kan ridtas inom vägområdet utanför anslutningen,
har väghållningsmyndigheten stöd i förevarande paragraf för att vidta åtgärden
i själva anslutningen på mark som tillhör den angränsande fastigheten. Motsvarande
gäller ändring av anslutning. I 72 § fjärde stycket ges en bestämmelse om den
handräckning som kan behövas för att göra nu ifrågavarande åtgärder möjliga.
De sakkunniga har i sitt
förslag tagit upp flyttning av utfart som en åtgärd som länsstyrelsen skall
kunna besluta om vid sidan av avspärrning eller ändring av utfart. Förordnande
om flyttning av utfart innebär, förutom slopande av den befintliga
anslutningen, en föreskrift om var den nya anslutningen skall vara placerad. En
sådan reglering synes dock inte nöd-
182 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
vändig.
Principiellt bör fastighetsägaren själv få bestämma hur han i den nya
situationen vill ordna sin utfartsfråga. Om han därvid vill anordna utfarten
så, att den direkt ansluter till allmän väg, prövas frågan om tillstånd härtill
enligt 39 §. I 40 § har därför inte tagits upp någon föreskrift om rätt för
länsstyrelsen att förordna om flyttning av anslutning.
Trafikföreskrift
enligt 41 § skall kunna ges dels i samband med tillstånd enligt 39 §, dels i
stället för förordnande enligt 40 § om avspärrning eller ändring av anslutning,
dels som komplement till förordnande enligt 40 § om ändring av anslutning.
Trafikföreskrift kan som anförts i den allmänna motiveringen anpassas till föreliggande
regleringsbehov. Den kan avse begränsning av trafiken till riss årstid, risst
slag av trafik, trafik för vissa fastigheters behov e. d. Tillräcklig
anledning att genom trafikföreskrift kunna reglera annan trafik än trafik med
motordrivet fordon varmed liksom i 1 § 2 mom. VTF bör förstås motorfordon,
traktor och motorredskap finns inte enligt min mening. Om behov skulle uppstå
att hindra att viss utfart till allmän väg används t. ex. av gående, torde
avspärrning eller ändring enligt 40 § dvs. ett ingripande som omöjliggör att
utfarten används vara en mera effektiv åtgärd.
Innan
fastighets möjlighet till utfart till allmän väg begränsas genom vägran av
tillstånd enligt 39 § eller genom föreskrift eller förordnande som meddelas med
stöd av 3941 §, bör givetvis utredas hur utfartsfrågan skall lösas. Vidare bör
fastighetsägare, innan ingripande i fråga om befintlig anslutning sker,
erhålla skäligt rådrum för att ordna utfart på annat sätt. Föreskrifter härom
bör tas upp i VK.
42 §
Departementschefen.
Enligt paragrafen gäller bestämmelserna i 3941 §§ inte i fråga om enskild väg
som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.
Bortsett från redaktionella jämkningar överensstämmer paragrafen med 31 a §
första stycket andra punkten AVL (41 § första stycket FAVL).
43 §
Departementschefen.
Paragrafen, som ersätter 32 § AVL (42 § FAVL), innehåller förbud mot vissa
åtgärder och anordningar inom vägområde. Bestämmelserna i paragrafen innebär
endast smärre avvikelser från gällande ordning. Sålunda har förbudet
uttryckligen gjorts tillämpligt på hela det område som väghållaren disponerar,
dvs. vägområdet. Vidare har de särskilda bestämmelserna om grind i 32 § andra
stycket AVL utmönstrats. Samtidigt har länsstyrelsens möjlighet att när som
helst återkalla tillstånd utsträckts till att omfatta tillstånd till alla slag
av åtgärder och anordningar som avses i paragrafen. Detta motiveras av det
angelägna i att här ifrågavarande anordningar och åtgärder inom vägområde,
vilka i princip bör
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 183
förekomma
endast i undantagsfall, kan skaffas undan eller bringas att upphöra när vägens
bestånd, drift eller brukande påkallar det. I paragrafen har inte tagits upp
någon motsvarighet till den i 32 § tredje stycket AVL givna föreskriften att,
om väg behöver stängas av eller om annan väsentlig trafikinskränkning behöver
göras med anledning av vägarbete eller arbete på ledningar, väghållaren skall
utverka beslut härom hos vederbörande myndighet. En föreskrift av denna
innebörd har enligt min mening sin plats i VK.
44 §
Departementschefen.
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 40 § AVL (55 § FAVL), reglerar
ledningsarbete inom vägområde. Första stycket, vari behandlas dragning av
ledningar, innebär i sak ingen ändring i förhållande till 40 § AVL.
Paragrafens andra stycke innehåller regler om arbete på redan dragen ledning.
För sådant arbete krävs liksom enligt gällande rätt normalt samma tillstånd
eller anmälan som enligt första stycket. En nyhet i förhållande till AVL är
däremot att brådskande reparationsarbete på ledning får sättas i gång utan
tillstånd eller anmälan enligt första stycket, om dröjsmål med reparationen
skulle vålla avsevärd olägenhet. Underrättelse till väghållningsmyndigheten
skall dock lämnas snarast för att denna skall kunna meddela behövliga
föreskrifter och vidta i övrigt nödvändiga åtgärder. Medför reparationsarbetena
att allmän väg måste stängas av eller att framkomligheten på vägen måste
inskränkas väsentligt, får enligt min mening ansökan om tillstånd eller anmälan
underlåtas endast, om situationen är så allvarlig, att arbetet måste sättas i
gång omedelbart.
45 §
Departementschefen.
I paragrafen ges regler om störande ljuskällor intill vägområde. Paragrafen,
som saknar motsvarighet i AVL, bygger på de sakkunnigas förslag i 43 § FAVL
och har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (15.1.4), till vilken
här hänvisas.
46 §
Paragrafen
innehåller regler om förbud mot tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig
anordning för reklam e. d. utmed väg. Paragrafen ersätter 39 § AVL (54 § FAVL).
Gällande
bestämmelser. Enligt 39 § första stycket AVL får annonstavla, reklamskylt e. d.
inte utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på mindre avstånd än 50
meter från vägbanans mitt. Undantag görs dock för tavla, skylt e. d. som är
uppsatt på byggnad inom tättbebyggt samhälle och även för sådan anordning som
är uppsatt på byggnad utanför tättbebyggt samhälle och som tjänar till upplysning
om på stället bedriven
184 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
affärsrörelse
eller annan verksamhet. Undantagen är också anslagstavla för meddelanden
rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner e. d. I
paragrafens andra stycke anges att det inom synhåll från väg inte i något fall
får förekomma tavla, skylt e. d., som till form, färg eller eljest är av
beskaffenhet att av vägfarande kunna förväxlas med vägmärke eller
säkerhetsanordning av fastställd typ. Enligt tredje stycket får anordning som
endast på grund av omläggning av väg eller jämförlig omständighet skulle komma
att falla under förbud bibehållas. Vägsynenämnden kan dock föreskriva att
anordningen skall tas bort. För skada som uppkommer i anledning av sådant
föreläggande är väghållaren skyldig att utge ersättning.
Förutom
i 39 § AVL regleras rätten att ha annonstavlor, reklamskyltar o. d. i
naturvårdslagen och BS.
I 22 § första stycket
naturvårdslagen föreskrivs att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig
anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får finnas
varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Från denna regel
görs i andra stycket vissa undantag. Sålunda undantas anordning som tjänar till
upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Vidare
undantas anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner e. d. Den som har för avsikt att sätta upp en
icke tillståndsplik-tig skylt kan gardera sig mot framtida ingripande genom att
begära tillståndsprövning hos länsstyrelsen. Har sådan anordning anbringats
utan tillstånd eller i strid mot tillstånd har länsstyrelsen, om anordningen är
uppenbart vanprydande i landskapsbilden, möjlighet att förelägga ägaren eller,
om denne är okänd, markägaren att avlägsna anordningen eller ridta annan
erforderlig åtgärd med anordningen. Sådant föreläggande kan förenas med vite. I
tredje stycket undantas från nu nämnda bestämmelser anordning för rilken
byggnadslov skall sökas eller har meddelats.
Enligt 13 §
naturvårdskungörelsen (1964: 825) och cirkuläret (1964: 882) angående viss
prövning i ärenden om tillstånd enligt 39 § AVL skall, om rid prövning av
ansökan enligt 22 § naturvårdslagen eller enligt 39 § AVL finnes att
anordningen i fråga kräver tillstånd också enligt den andra lagen, ärendet
prövas enligt båda lagarna.
Inom område med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser gäller enhgt BS
vissa regler om fast anbringade skyltar. I 52 § första stycket föreslcrivs att
skylt till form, färg och utförande i övrigt skall fylla skäliga anspråk på
prydlighet och vara lämpad för platsen. Bl. a. skall tillses särskilt att
anordningen inte inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden och att den
inte skymmer sikten längs gata eller på annat sätt verkar störande på trafiken
eller för närboende. Skadad eller bristfällig skyltanordning skall snarast tas
bort, om den inte sätts i stånd. För uppsättande eller väsentlig ändring av
skylt inom område med
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 185
stadsplan
eller byggnadsplan krävs enligt 54 § 1 mom. byggnadslov. Också den som rill
sätta upp skylt inom område med fastställd generalplan eller med utomplansbestämmelser
kan påkalla bjggnadsnämndens prövning av åtgärden (54 § 4 mom.). Har åtgärd
vidtagits utan erforderligt byggnadslov eller i strid mot föreskrifter i
byggnadslov eller i BS, kan byggnadsnämnden meddela föreläggande om rättelse
(70 § första stycket). I föreläggande kan utsättas vite eller föreskrivas att
åtgärden i händelse av tredska kan verkställas på den tredskandes bekostnad.
Underlåtenhet att efterkomma föreskrifter om iståndsättande eller borttagande
av skadad eller bristfällig anordning kan också medföra vitesföreläggande (70
§ andra stycket). Enligt 13 § första stycket naturvårdskungörelsen skall
länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnadsnämnden i ärende enligt 22 §
naturvårdslagen rörande anordning inom område med fastställd generalplan eller
med utomplansbestämmelser.
Undantaget
i 22 § tredje stycket naturvårdslagen, enligt vilket från bestämmelserna i
paragrafens första och andra stycken undantas anordning för rilken byggnadslov
skall sökas eller har meddelats, avser enligt praxis (RÅ 1967 ref. 53) inte
fall då reklamanordning godkänts enligt 54 § 4 mom. BS.
De
sakkunniga. Från vägverkets och vägförvaltningarnas sida har anförts att
gällande bestämmelser om rätt att sätta upp affischer är oklara och i behov av förtydliganden
i väglagen. Önskemål har härvid framförts om förbud mot affischering på
mjölkbord, telefonstolpar, träd, vägportar, broar, tunnlar, bergväggar o. d. inrid
de allmänna vägarna. Också frågan om fasta reklamskyltar längs vägarna borde
enligt vägmyndigheterna få en klarare reglering i väglagen. Enligt de
sakkunnigas mening tillgodoses vägverkets önskemål genom 22 § naturvårdslagen.
Eftersom naturvårdslagen och lagstiftningen om allmänna vägar har skilda
syften finner de sakkunniga ingen anledning att föreslå ett upphävande av
bestämmelsen om reklamförbud i väglagstiftningen. De sakkunniga föreslår den
ändringen i 39 § AVL att det område inom rilket annonsförbud principiellt skall
råda skall räknas från vägområdets ytterkant. Denna ändring, som i många fall
innebär en väsentlig breddning av den annons- och reklamförbjudna zonen längs
vägarna, får anses önskvärd av trafiksäkerhetsskäl.
Remissyttranden.
De sakkunnigas förslag har mött vissa erinringar. Särskilt framhålls
angelägenheten av att reklamskyltning på fordon hindras och att
tillåtlighetsprövningen av reklamskyltar enligt olika författningar samordnas.
Statens
vägverk anser att nuvarande bestämmelser om annonstavlor, reklamskyltar o. d.
är oklara. De ger inte vägmyndigheterna det stöd som be-
186 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
hövs
för att komma till rätta med annonsering på hjulförsedda bilvrak, skottkärror
och arbetsvagnar. Enligt vägverkets mening föreligger ett påtagligt behov av
en omformulering av reglerna så att ett kringgående av förbudet genom
förfaranden av angiven art kan hindras. Liknande synpunkter anförs av bl. a.
länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län samt vägförvaltningarna i
Östergötlands, Kronobergs och Hallands län. Länsstyrelsen och överlantmätaren
i Västernorrlands län anser att det åtminstone i motiven bör uttalas att också
reklamanordningar på hjul och liknande tillfälliga anordningar omfattas av
förbudet.
Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser att exemplifieringen i 39 § AVL bör anpassas till exemplifieringen i
22 § första stycket naturvårdslagen. På detta sätt skulle enhetlighet och
tydlighet befrämjas. Länsstyrelsen förordar samtidigt liksom också
naturvårdsrådet och vågförvaltningen i samma län samt vägförvaltningen i
Östergötlands län att förbudet i lagen görs till-lämpligt också på
reklamanordningar som inte är varaktigt anbringade. Det framhålls att affischer
på telefonstolpai- och bergväggar ofta inte tas bort när de fyllt sin funktion
utan får sitta kvar många år.
Vägverket och
länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att förbudsområdets bredd bör räknas
från vägbanans ytterkant och inte, som de sakkunniga föreslagit, från
vägområdet.
När det gäller undantagen
i 39 § första stycket andra punkten AVL reagerar vissa remissinstanser mot
begreppet "tättbebyggt område". Länsstyrelsen i Västernorrlands län
önskar ett förtydligande så att begreppet inte uppfattas som liktydigt med
tätbebyggelse i byggnadslagstiftningens mening. Vägförvaltningen i Hallands
län anser likaledes att begreppet bör definieras. Länsstyrelsen i Uppsala län
samt länsarkitekterna i Västmanlands och Västerbottens län förordar att
"inom tättbebyggt område" byts ut mot "inom område med
fastställd stadsplan eller byggnadsplan", så att en bättre anpassning till
byggnadslagstiftningens bestämmelser erhålls.
Onödig dubbelprövning
av tillståndsfrågor enligt väglagen och enligt byggnadsstadgan kan enligt
vissa remissinstanser undvikas, om undantaget, i likhet med vad som har skett
i 22 § tredje stycket naturvårdslagen, utformas så att förbudet inte omfattar
anordning för vars uppsättande krävs byggnadslov. Denna mening företräds av
länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län, länsarkitekterna i Uppsala
och Gävleborgs län samt vägförvaltningen i Västmanlands län.
Departementschefen.
Naturvårdslagens regler om reklamanordningar har till syfte att skydda
landskapsbilden. Vid sidan av dessa regler behövs också bestämmelser i VägL som
tillgodoser trafiksäkerheten på vägen. Sådana bestämmelser har tagits upp i
förevarande paragraf. De har utformats så, att de så nära som möjligt
överensstämmer med motsvarande regler i naturvårdslagen. En avvikelse är dock
att VägL:s bestämmelser blir tillämphga
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 187
också
på reklam som inte är varaktigt anbringad. Vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas förslag har framhållits svårigheterna att komma till rätta med den
typ av reklam som i syfte att kringgå förbudet i 39 § AVL fästs på flyttbart
underlag såsom bilar, kärror e. d. Genom att förbudet enligt förevarande
paragraf inte för sin tillämpning förutsätter att anordningen i fråga är
varaktigt anbringad blir det klart, att förbudet omfattar anordningar av nyss
nämnt slag. Uppenbart är å andra sidan att förbudet inte omfattar i trafik
använda fordon som försetts med reklamanordning, när sådant fordon mera
tillfälligt eller i vart fall med avbrott för normal användning ställs upp
inom område som omfattas av reklamförbudet.
Till
reklamanordningar som är jämförliga med skylt eller inskrift och som kräver
länsstyrelsens tillstånd hör också affischer o. d. som fästs direkt på
exempelvis träd eller klippor. Syftet med denna form av reklam eller propaganda
kan vara ideellt, t. ex. politiskt eller religiöst. Enligt min mening bör
sådan affischering dock inte förekomma i närheten av de allmänna vägarna på
sådant sätt att trafiksäkerheten kan äventyras.
I
enlighet med de sakkunnigas förslag skall enligt förevarande paragraf
förbudsområdets bredd räknas från vägområdets ytterkant och inte som i 39 § AVL
från vägbanans mitt. I den allmänna motiveringen (15.1.3) har jag anfört skäl
för det föreslagna beräkningssättet när det gäller byggnadsfria områden. Samma
skäl kan anföras för att förbudsområdet enligt förevarande paragraf skall
bestämmas med vägområdets ytterkant som utgångspunkt. Jag delar de sakkunnigas
uppfattning att den utvidgning av förbudsområdet, som härigenom uppkommer på
många håll, är önskvärd av trafiksäkerhetsskäl.
I
likhet med vad som gäller enligt 39 § AVL har från tillståndsskyldighet undantagits
på byggnad anbringad anordning som upplyser om affärsrörelse eller annan
verksamhet som bedrivs på stället. Inte heller behövs tillstånd för
anslagstavla för meddelande angående kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner e. d.
Paragrafen
gäller i princip endast utanför område med stadsplan eller byggnadsplan.
Härigenom dras en gräns mellan länsstyrelses och byggnadsnämnds
kompetensområden och undriks tillståndsprövning hos både länsstyrelse och
byggnadsnämnd i de fall då det är fråga om fast anbringad skylt och byggnadslov
alltså krävs för anordningen. Från denna ordning, som i förhållande till
gällande rätt innebär en mindre långtgående reglering inom områden med
stadsplan eller byggnadsplan, har jag dock funnit skäl att göra ett avsteg,
nämligen beträffande motorväg och motortrafikled. I fråga om sådana vägar
behövs det enligt min mening bestämmelser som mera direkt än BS tar sikte på
trafiksäkerheten och som reglerar förekomsten också av andra reklamanordningar
än fast anbringade skyltar.
En
anordning som kräver tillstånd enligt förevarande paragraf kan vara av sådan
beskaffenhet att den faller under förbudet i 22 § naturvårdslagen.
188 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Föreskrifter
som säkerställer att tillståndsfrågan prövas enligt både VägL och
naturvårdslagen kan meddelas i administrativ ordning.
Reklamanordningar
intill väg kan äventyra trafiksäkerheten genom att de skymmer sikten och
framför allt genom att de i enlighet med sitt egentliga syfte tilldrar sig
de vägfarandes uppmärksamhet. Ju mer bilförares uppmärksamhet på detta sätt
avleds från trafikuppgiften, desto större fai-a uppkommer för
trafiksäkerheten, särskilt på vägar med snabb trafik. Rättesnöre för
länsstyrelsen rid prövningen av frågor om tillstånd enligt förevarande
paragraf bör vara trafiksäkerhetsintresset. För anordningar, vare sig de är av
ideellt eller kommersiellt slag, bör kunna ges tillstånd, eventuellt i samband
med behövliga föreskrifter, om detta intresse inte äventyras. Ä andra sidan bör
tillstånd vägras till varje anordning som bedöms vara ägnad att minska
trafiksäkerheten.
Någon
motsvarighet till bestämmelsen i 39 § andra stycket AVL (54 § andra stycket FAVL)
om förbud mot reklamanordning som kan förväxlas med vägmärke eller
säkerhetsanordning har inte tagits upp i VägL. En föreskrift av denna innebörd
bör enligt min mening gälla generellt för alla slags vägar och för gator. Den
bar därför sin plats i vägtrafiklagstiftningen.
Liksom
i fråga om tillstånd till ljusanordning har länsstyrelsen möjlighet att i
samband med tillstånd till reklamanordning meddela de föreskrifter som behövs
med hänsyn till trafiksäkerheten. Någon anledning att i VägL ta upp en
bestämmelse om att tillstånd kan tidsbegränsas föreligger inte. Att så kan ske
om ansökan om tillstånd endast avser begränsad tid torde gälla utan särskild
föreskrift. I övrigt bör tillstånd kunna bringas att upphöra endast om ändrade
förhållanden påkallar det. Med stöd av 52 § kan länsstyrelsen ingripa mot
reklamanordning som kommit till stånd på lagligt sätt men som likväl inverkar
menligt på trafiksäkerheten. Sådant ingripande medför enligt 64 § rätt till
ersättning för skada.
47
§
Departementschefen.
Paragrafen, som ersätter 33 § första och andra styckena AVL (44 § första och
andra styckena FAVL), innehåller regler om byggnadsfritt avstånd intill
vägområde. Paragrafen innebär ändring i förhållande till gällande rätt på
flera punkter. Dessa har till största delen behandlats i den allmänna
motiveringen (15.1.3). Därutöver kan anföras att med hänsyn till att de byggnadsfria
områdena räknas från vägområdets ytterkant något behov inte längre finns av en
särskild, skäligen invecklad reglering för det fall att byggnad skall uppföras
på mark i annat höjdläge än vägbanan. Paragrafen upptar därför till skillnad
från AVL ingen bestämmelse härom. Detta överensstämmer med de sakkunnigas
förslag.
I
likhet med vissa remissinstanser anser jag att det byggnadsfria området vid
korsning bör ökas. Det är av stort intresse från trafiksäkerhetssynpunkt att
sikten kan hållas fri i alla korsningar med trafik av någon be-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 189
lydelse.
I paragrafen anges därför att avståndet mellan korsningen och de punkter i de
korsande vägarnas mittlinjer, där förbudsområdets gränslinjer skär varandra,
skall vara 75 meter och inte, som enligt AVL, 50 meter.
Enligt
min mening finns inte anledning att som de sakkunniga har föreslagit införa en
bestämmelse enligt vilken länsstyrelsens tillstånd i fråga om byggnad eller
annan anordning som är lätt flyttbar eller av ringa värde kan tidsbegränsas.
Jag hänrisar härvidlag till vad jag har anfört vid 46 § angående
tidsbegränsning av tillstånd till reklamanordning.
Har byggnad eller annan
anordning kommit till stånd i strid mot förbud eller trots att tillstånd
vägrats, kan ingripande ske handräckningsvägen enligt 72 §. Enligt 52 § finns
möjlighet att ingripa mot lagligen tillkommen anordning som inte är byggnad, om
anordningen på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall medför
olägenhet från trafiksäkerhetssynpunkt. När det gäller byggnad kan sådant
ingripande ske, om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa
värde. Rätt till ersättning för skada förehgger enhgt 64 §.
48 §
Departementschefen.
I paragrafen, som motsvarar 34 § första stycket AVL (45 § första stycket FAVL),
ges bestämmelser om byggnadsförbud m. m. under tiden från det beslut om
arbetsplan vunnit laga kraft intill dess vägföretag slutförts eller beslut om
fastställande av arbetsplan upphävs eller förfaller. Enligt paragrafens första
stycke gäller förbudet det i arbetsplanen upptagna vägområdet och enligt andra
stycket område intill vägen, rilket därvid bestäms på samma sätt som i 47 §.
Detta innebär ingen avrikelse i sak från gällande rätt. I första stycket har
med anledning av remissuttalanden av bl. a. statens vägverk gjorts ett tillägg
av innebörd att åtgärd som kan väsentligt försvåra vägområdets användning för vägändamål
inte får vidtas inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Åtgärd som avses
här kan vara schaktning, fyllning e. d. En bestämmelse om ersättning finns i 61
§.
49 §
Departementschefen.
Paragrafen, som motsvarar 34 § andra stycket AVL (45 § andra stycket FAVL),
innehåller bestämmelser om byggnadsförbud i fråga om mark som beräknas komma
att tas i anspråk för väg. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med gällande
rätt. Enligt 34 § andra stycket AVL kan länsstyrelsen, sedan fråga väckts om
byggande av väg, för en tid av högst tre år meddela förbud att utan
länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan beräknas bli tagen i
anspråk för vägen eller komma att ligga i dess omedelbara närhet. Förbudet kan
förlängas men beslut härom skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Enligt
de sakkunniga bör länsstyrelsen kunna meddela förbud i fråga om område som be-
190 Kungl. Majsts proposition nr 123 år 1971
räknas
bli taget i anspråk för vägen samt, om synnerliga skäl föreligger, också i
fråga om område vid sidan av vägområdet till en bredd av högst 50 meter.
Förbudet skall på synnerliga skäl kunna förlängas av länsstyrelsen med högst
tre år i taget. Genom kravet på synnerliga skäl vill de sakkunniga betona att restriktivitet
skall iakttas i fråga om förlängning av tiden. De sakkunniga anser skäl saknas
att bibehålla den nuvarande bestämmelsen att fråga om förlängning av
förbudstiden skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Jag delar de
sakkunnigas uppfattning utom beträffande avgräns-ningen av det område som skall
kunna beläggas med byggnadsförbud. Såsom statens vägverk under
remissbehandlingen anfört kan ett byggnadsförbud med anledning av en planerad
motorväg behöva meddelas på ett så tidigt stadium att förbudet svårligen kan
fixeras till det framtida vägområdet. En reglering som på denna punkt ansluter
sig till den som finns i AVL är därför att föredra. Förevarande paragrafs
första stycke har utformats i enlighet med vad jag nu har anfört.
I
andra stycket har i klarhetens intresse angetts att förbud upphör att gälla då
beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretaget vinner laga
kraft.
En
bestämmelse om ersättning finns i 61 §.
50 §
Departementschefen.
Enligt paragrafen gäller bestämmelserna i 4749 §§ inte bebyggande av område
som ingår i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.
Paragrafen motsvarar 35 § AVL (50 § FAVL) och har med redaktionella jämkningar
förts över till VägL.
51 §
Departementschefen.
Genom förevarande paragraf begränsas tillämpUg-heten av förbuden i 4549 §§.
Paragrafen har vissa motsvarigheter i 33 § tredje stycket, 39 § tredje stycket,
75 § och 76 § första stycket AVL (54 § tredje stycket FAVL).
Enligt
första stycket undantas från förbud som avses i 4547 §§ sådan anordning som
inte utgörs av byggnad, om anordningen tillkommit eller påbörjats innan förbud
enligt VägL blev gällande för den aktuella marken. Undantaget avser anordning
som på grund av att VägL föreskriver andra förbudsområden än AVL kommit att
ligga inom förbudsbelagt område. Undantaget avser också anordning som kommit
att befinna sig inom förbuds-område till följd av att länsstyrelsen förordnat
om utvidgning av området eller till följd av att ny väg anläggs eller befintlig
väg läggs om. Undantaget förutsätter att hinder mot anordningens tillkomst inte
förelåg enligt då gällande bestämmelser i AVL, byggnadslagstiftningen eller
annan lagstiftning.
De
förbud som avses i 4749 §§ är konstruerade så att de inte omfattar byggnad som
redan är uppförd när förbudet blir gällande. För att göra klart
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 191
att
sådant förbud inte heller drabbar byggnad som är under uppförande, då förbudet
börjar gälla, har en regel härom tagits upp i andra stycket av förevarande
paragraf. Detta undantag förutsätter, liksom undantaget enligt första stycket,
att hinder inte förelåg mot anordningens tillkomst enligt då gällande
bestämmelser.
52
§
Departementschefen.
Paragrafen ger möjlighet att med hänsyn till trafiksäkerheten ingripa mot
byggnader och andra anordningar som lagligen tillkommit eller påbörjats inom
förbudsområdet. Bestämmelserna är i princip nya men har vissa motsvarigheter i
33 § tredje stycket, 39 § tredje stycket och 76 § första stycket AVL (43 §
andra stycket, 44 § tredje stycket, 46 § och 54 § tredje stycket FAVL).
Förbud som avses i 4547 §§
gäller inte anordningar, häri inbegripet byggnader, som tillkommit inom
förbudsområde med stöd av tillstånd enligt VägL eller äldre bestämmelser. Som
förbuden i 4547 §§ är konstruerade omfattar de inte byggnad som redan är
uppförd när förbudet blir gällande. Av 51 § följer att förbud enligt 4547 §
inte heller i övrigt gäller i fråga om anordning som tillkommit eller påbörjats
innan förbudet blev gällande och mot vars tillkomst hinder inte förelåg enligt
då gällande bestämmelser. Emellertid är det uppenbart att förhållandena kan
ändras och att ingripande bör kunna ske mot lagligen tillkommen anordning, om
anordningen i den nya situationen medför olägenhet från trafiksäkerhetssynpunkt
och ansökan om tillstånd till anordningen av denna anledning skulle ha avslagits.
Också i de fall då ändrade faktiska förhållanden inte kan sägas föreligga men
då lagligen tillkommen anordning ligger inom ett senare genom lagens
ikraftträdande eller genom särskilt beslut av länsstyrelsen tillskapat
förbudsområde och anordningen är till olägenhet för trafiksäkerheten, bör
ingripande kunna ske. Förevarande paragraf öppnar möjlighet till ingripande i
nu nämnda fall. Enligt paragrafen kan länsstyrelsen förelägga den för
anordningen ansvarige att vidta lämplig åtgärd för att eliminera den menliga
inverkan anordningen har. Vite kan därrid utsättas. Efterkommes inte
föreläggande kan länsstyrelsen enhgt 72 § tredje stycket påkalla handräckning
genom utmätningsmannens försorg. En bestämmelse om rätt till ersättning för
skada till följd av länsstyrelsens föreläggande finns i 64 §. Hithörande frågor
har också berörts i den allmänna motiveringen (15.1.4).
Från
tillämpningen av 52 § är undantagen byggnad, som varken kan flyttas utan
svårighet eller är av ringa värde. Det får anses rimligt att vägs sträckning
planläggs på sådant sätt att byggnader, som väghållaren inte avser att
förvärva, kan stå kvar, om något hinder mot deras uppförande inte har
förelegat. Sådana synpunkter saknar dock nämnvärd betydelse när det gäller
baracker, kiosker och liknande anordningar som, i den mån de över huvud taget
är att anse som byggnader, lätt kan flyttas från platsen. Det-
192 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
samma
gäller i fråga om byggnader av ringa värde, t. ex. rivningsfärdiga eller icke
längre använda byggnader av enklare slag.
53 §
Departementschefen.
I paragrafens första stycke ges bestämmelser om röjning som är nödvändig för
att vinna fri sikt eller som annars är påkallad från trafiksäkerhetssynpunkt t.
ex. för att väg skall kunna torka upp eller snösamling på väg hindras.
Paragrafens andra stycke reglerar borttagande av sådan anordning intiU väg som
inte utgörs av byggnad och som är till hinder för vägens drift. Paragrafen
motsvarar 36 § AVL (51 § FAVL) och har inte undergått annan ändring i sak än
att i paragrafen, i enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen
(15.1.10), som beslutande myndighet har angetts länsstyrelsen i stället för vägsynenämnden.
Dessutom har ersättningsbestämmelsen förts över till avsnittet om ersättning m.
m. (63 §). Att åtgärd som väghållningsmyndighet berättigas utföra med stöd av
paragrafen sker på väghållarens bekostnad har inte ansetts behöva anges särskilt.
I
72 § fjärde stycket har tagits upp en bestämmelse om den handräckning som kan
behövas för ridtagande av åtgärd enligt förevarande paragraf.
54 §
Departementschefen.
Till denna paragraf har utan saklig ändring överförts det i 38 § AVL (53 § FAVL)
intagna förbudet mot upptagande av grop eller grav utmed väg, om åtgärden kan
medföra fara för vägens bestånd. Eftersom i 43 § förbjuds bl. a. åtgärder av nu
ifrågavarande slag inom vägområdet, har förevarande paragraf inriktats på
åtgärder som ridtas intill vägområde.
Ersättning
m. m.
Under
denna rubrik, som omfattar 5570 §§, har samlats reglerna om ersättning,
inlösen och därmed sammanhängande frågor.
55 §
Paragrafen,
som motsvarar 19 § AVL (21 § FAVL), innehåller regler om ersättning för
upplåtelse av vägrätt.
Gällande
bestämmelser. Enligt 19 § AVL är fastighetsägaren berättigad till ersättning av
väghållaren för upplåtelse av mark till väg och för annat intrång som orsakas
av vägens byggande eller begagnande, om det inte avtalats eller uppenbarligen
förutsatts att ersättning inte skall lämnas. På ersättningen skall utgå ränta
med sex procent per år från den dag då marken togs i anspråk. Samma rätt till
ersättning för intrång har in-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 193
nehavare
av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits
innan marken togs i anspråk. Medför vägens framdragande också nytta för
fastigheten eller för innehavare av särskild rätt till denna skall ersättningen
jämkas med hänsyn härtill. För bestämmande av ersättning enligt denna paragraf
har i praxis de grunder som gäller för fastställande av expropriationsersättning
tjänat till ledning i den mån förhållandena varit likartade. Enligt 19 a § AVL
är väghållaren berättigad att påkalla ägoutbyte enligt lagen (1926:326) om
delning av jord å landet eller lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad
för att minska det intrång som åsamkas fastighet genom att väg byggs eller
begagnas. Vid sådan förrättning gäller i tillämpliga delar för väghållaren vad
i dessa lagar är föreskrivet om delägare.
Departementschefen.
I praxis bestäms ersättning för vägrättsupplåtelse f. n. enligt de grunder som
gäller för expropriationsersättning. Enligt min mening bör VägL innehålla
bestämmelser som tydligare än vad som är fallet i AVL reglerar bestämmandet av
ersättning för sådan upplåtelse. Ersättningsreglerna i paragrafen har därför
utformats i nära anslutning till motsvarande regler i ExL.
1 remiss till lagrådet som
beslutats denna dag föreslås vissa ändringar i ExL:s ersättningsregler. Dessa
innebär i korthet och såritt här är av intresse följande. För fastighet som
skall exproprieras i sin helhet skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens marknadsvärde. Vid expropriation av en del av fastighet skall
erläggas intrångsersättning motsvarande den minskning av fastighetens
marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen och den exproprierade delens
användning. Liksom enligt gällande rätt skall därjämte utgå ersättning för
annan skada som drabbar ägaren på grund av expropriationen. Har den
exproprierande åtagit sig att vidta åtgärd för att minska skada, skall hänsyn
tas till det rid bestämmandet av ersättning, om åtagandet är av sådan beskaffenhet
att det skäligen bör godtas av den ersättningsberättigade (7 § i förslaget).
Har det företag för vars genomförande expropriationen äger rum medfört inverkan
av någon betydelse på värdet av den exproprierade fastigheten, skall
ersättningen bestämmas med hänsyn till det värde fastigheten skulle ha haft om
sådan inverkan inte förekommit. Vid expropriation av del av fastighet skall
dock sådan inverkan beaktas vid beräkningen av marknadsvärdet efter expropriationen.
Vad som sagts nu angående inverkan av företag skall inte till-lämpas om
ersättning för skada genom företaget utgått i annan ordning och inte heller om
företagets inverkan skäligen bör lämnas obeaktad med hänsyn till förhållandena
i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden (8 § i
förslaget). Har efter det fråga om expropriation blirit väckt ägaren av
fastighet som exproprieras vidtagit åtgärd i uppenbar avsikt att höja den
ersättning som den exproprierande har att er-
7 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
194 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
lägga,
skall denne, om det finns skäl för det, få gottgörelse genom minskning av den
ersättning som skall tillfalla ägaren (10 § i förslaget). Vidare föreslås
upphävande av 9 § ExL enligt vilken rid delexpropriation värdet av nytta genom expropriationen
för den återstående delen av fastigheten skall räknas av på den ersättning som
skall utgå för skada och intrång på samma fastighetsdel.
De
ersättningsregler som föreslås gälla vid expropriation av fastighetsdel är i
huvudsak lämpade också för vägrättsfallen. I förevarande paragraf föreskrivs
därför att ersättning skall utgå i form av intrångsersättning och ersättning
för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande samt att 7, 8
och 10 §§ ExL skall gälla i tillämpliga delar rid bestämmandet av ersättningen.
Genom att intrångsersättningen sålunda skall bestämmas till ett belopp
motsvarande den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom
vägens byggande eller begagnande blir den nytta för fastigheten som kan följa
av väganläggningen beaktad vid ersättningens beräkning. Motsvarande gäller för
det fall att den upplåtna vågrätten är in> skränkt i något avseende. Denna
omständighet medför i regel att fastighetens marknadsvärde påverkas i mindre
grad än vad upplåtelse av en icke begränsad vägrätt skulle ha gjort.
Hänvisningen till reglerna i ExL innebär också att immissionsskador som härrör
från vägen inte skall inverka på intrångsersättningen i andra fall än då rätt
till ersättning för sådana skador föreligger enligt miljöskyddslagen.
Enligt
19 § AVL ersätts, som nyss nämnts, bl. a. intrång till följd av vägens
byggande. Detta innebär att ersättning anses kunna utgå för olägenheter, t. ex.
sprängningsskador, som drabbar den icke ianspråktagna delen av fastigheten
genom arbeten med vägens anläggande (NJA 1950 s. 136). Jag vill stryka under
att någon ändring av gällande ordning såvitt avser rätten till ersättning för
skada till följd av vägs byggande inte är avsedd. Detta framgår av den avfattning
som förevarande paragraf har fått.
I
likhet med vad som gäller enligt 19 § AVL skall ersättning inte utgå, om det
avtalats eller uppenbarligen förutsatts att så inte skall ske. Huruvida det
uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall utgå får avgöras med
beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Bland omständigheter som kan
ha betydelse härvidlag märks främst att avsevärd tid förflutit efter markens
upplåtelse utan att fastighetsägaren framställt krav på ersättning eller ens
fört ersättningsfrågan på tal. Betydelsefullt kan t. ex. också vara att ägarna
till närliggande fastigheter allmänt avstått från ersättning (jfr lagrådets
yttrande i prop. 1930: 106 s. 17).
VägL
innehåller ingen motsvarighet till 19 a § AVL. Behov av en sådan bestämmelse
föreligger inte, eftersom FBL (5 kap. 3 §) får anses ge väghållaren
tillräckliga möjligheter att genom fastighetsreglering få till stånd ändringar
i fastighetsindelningen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 195
56 §
Paragrafen anger förutsättningarna för inlösen av fastighet över vilken väg
dragits fram. Motsvarande bestämmelser i AVL finns i 24 § första stycket (26 §
FAVL).
Gällande
bestämmelser, m. m. Föranleder vägs framdragande över fastighet synnerligt men
vid nyttjandet av fastigheten eller riss del av den, kan ägaren enligt 24 §
första stycket AVL fordra att fastigheten eller delen skall lösas. Denna regel
har nära anknytning till 12 § första stycket andra punkten ExL. Enligt
sistnämnda bestämmelse är fastighetsägaren, om nyttjanderätt eller
servitutsrätt skall tvångsupplåtas och därav föranleds synnerligt men för
fastigheten eller del därav, berättigad fordra att område som lider sådant men
löses. Enligt 12 § andra stycket ExL är även den exproprierande under vissa
förutsättningar berättigad att påkalla utridgning av expropriationen. Uppgår
vid expropriation av fastighetsdel ersättningen för skada eller intrång på en
återstående del till två tredjedelar av den delens värde eller motsvarar
ersättning rid upplåtelse av nyttjanderätt eller serritutsrätt till fastighet
två tredjedelar av värdet på fastigheten, är den exproprierande berättigad att
lösa det område som lider sådant men eller utgör föremål för rättigheten.
Kostnad som uppkommit för den exproprierande för att han åtagit sig visst
arbete i syfte att minska skada på restfastigheten skall inräknas i
ersättningen vid bedömningen av om utvidgning får ske. Någon motsvarighet till
12 § andra stycket finns inte i AVL. I den tidigare omnämnda lagrådsremissen
med förslag till ändringar i ExL föreslås att 12 § andra stycket ExL anpassas
till de nya reglerna om ersättning rid delexpropriation, varrid bl. a. den
nuvarande värderelationen tas bort.
De
sakkunniga. Från statens vägverk har enligt de sakkunniga framförts önskemål om
att väghållaren skall få rätt att påkalla inlösen i vart fall i den
utsträckning som medges i 12 § andra stycket ExL. Enhgt de sakkunnigas mening
har de skäl, som bär upp ExL:s regel om rätt för den exproprierande att
påkalla utridgning av expropriationen, bärkraft också när fråga är om
upplåtelse av vägrätt beträffande del av en fastighet och ersättningen för
intrång på återstående del av fastigheten uppgår till eller överstiger två
tredjedelar av den delens värde. De sakkunniga anser därför att en motsvarande
bestämmelse bör föras in i väglagen. En rätt för väghållaren att lösa den
återstående delen skulle emellertid medföra det från
fastighetsbildnings-synpunkt föga tillfredsställande resultatet att fastigheten
till en del tas i anspråk med vägrätt och till en annan del med äganderätt.
Eftersom en sådan olägenhet bör undvikas, föreslår de sakkunniga att väghållarens
rätt till inlösen utformas så att den avser fastigheten i dess helhet.
De
sakkunniga framhåller att den kostnad, som vid expropriation av en
fastighetsdel uppkommer för den exproprierande med avseende på återsto-
196 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
den
av fastigheten, ofta består av annat än kontant ersättning. Den exproprierande
kan exempelvis för att minska sin ersättningsskyldighet åta sig att utföra och
underhålla anläggningar till skydd för den återstående fastigheten eller till
underlättande av dennas fortsatta användning i enlighet med dess förutvarande
ändamål. Enligt 12 § andra stycket ExL får kostnader för sådana åtgärder
beaktas vid bedömande av frågan om den exproprierande skall vara berättigad
till utvidgning av expropriationen. De sakkunniga anser att en motsvarande
regel bör skrivas in i väglagen.
Remissyttranden.
Att väghållaren under vissa förutsättningar skall vara berättigad att påkalla
lösen av återstående fastighetsdel finner RLF vara ägnat att inge allvarliga
betänkligheter från principiell synpunkt. Den föreslagna bestämmelsen, som
saknar motsvarighet i t. ex. vattenlagen, skulle innebära en avsevärd
utvidgning av möjligheterna för det allmänna att mot ägarens bestridande
förvärva mark som inte behövs för vägändamål. Fastighetsägaren kan ha ett
fullt legitimt intresse av att behålla den del av fastigheten som enligt
förslaget skall kunna lösas. De sakkunnigas farhågor för att
intrångsersättningarna blir för höga i jämförelse med rest-fastighetens värde
saknar grund om ersättningarna som nu sker i praxis begränsas till att
motsvara den ianspråktagna fastighetsdelens objektiva värde. RLF anser därför
att rätten att begära inlösen bör förbehållas fastighetsägaren.
övriga remissinstanser
tillstyrker eller godtar de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande del.
Departementschefen.
Enligt paragrafens första stycke kan inlösen ske efter begäran av fastighetens
ägare. Stycket innebär inte någon annan ändring i förhållande till gällande
rätt än att ordalagen anpassats till 12 § första stycket ExL.
Enligt andra stycket kan
inlösen komma till stånd också på väghållarens initiativ. I likhet med de
sakkunniga har jag funnit skäl föreligga att införa en sådan möjlighet.
Situationen vid vägrättsupplåtelse överensstämmer med den som föreligger vid delexpropriation
enligt ExL. Som en första förutsättning anges i stycket att inlösen skall
medföra endast en ringa förhöjning av den ersättning som tillkommer
fastighetsägaren. Möjligheten till inlösen kan på så sätt anpassas till
förhållandena i det enskilda fallet. Kostnaden för åtgärder i skadeförebyggande
syfte skall beaktas vid den kostnadsjämförelse som skall ske rid prövningen av
inlösenfrågan. Det krävs vidare att inlösen inte strider mot ett beaktansvärt
intresse hos fastighetsägaren att behålla området. Inlösenregeln i VägL har
fått en avfattning som frånsett nödvändiga redaktionella avvikelser
överensstämmer med utformningen av 12 § andra stycket ExL enligt förslaget i
den förut omnämnda lagrådsre-inissen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 197
Med
anledning av de sakkunnigas påpekande härom vill jag framhålla att det inte
alltid behöver vara otillfredsställande från fastighetsbildningssynpunkt att
fastighet tas i anspråk till en del med vägrätt och till en annan del med
äganderätt. I övrigt bör man kunna utgå ifrån att väghållaren vid utnyttjandet
av möjligheten att påkalla inlösen kommer att beakta bl. a. de verkningar
åtgärden kan få för fastighetsbildningen.
57 §
Departementschefen.
Paragrafen motsvarar 26 § sista punkten AVL (30 § sista punkten FAVL). Enligt
33 § VägL har vägrättsbestämmelserna inte tillämpning på vägmark som enligt
fastställd generalplan eller enligt stadsplan är avsedd till gata, annan
allmän plats eller särskilt trafikområde, sedan marken tagits i anspråk av
kommunen för avsett ändamål. I förevarande paragraf slås fast att vågrättens
upphörande inte medför någon ändring i väghållarens dessförinnan uppkomna
ersättnings- eller inlösensskyldighet gentemot fastighetsägare eller innehavare
av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten. Bestämmelsen
innebär ingen saklig ändring i förhållande till gällande rätt.
58 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för kostnad och annat men till
följd av utfartsreglering. AVL har motsvarande bestämmelser i 31 b § (39 § FAVL).
Bakgrunden
till paragrafen hai- utförligt behandlats i den allmänna motiveringen
(15.1.7).
Det
bör framhållas att med fastighets utfart till allmän väg här, liksom i 39 och
40 §§, förstås såväl utfart via enskild väg som utfart direkt från fastighet
vid allmän väg. Bestämmelserna i 39 och 40 §§ avser också brygga som är
ansluten till allmän väg. Fastighet kan ha haft förbindelse med allmän väg
endast via sådan brygga. Också i detta fall bör ersättning kunna utgå, om annan
förbindelse mellan fastigheten och allmän väg än över den inte längre för detta
ändamål tillåtna bryggan medför avsevärd ökning av kostnader eller avsevärt men
rid brukandet av fastigheten.
I
övrigt innebär paragrafen att vissa redan gällande principer får ett tydligare
uttryck. Det framgår sålunda att också kostnad som hänför sig till drift av utfartsväg
är ersättningsgill. Vidare slås fast att endast av regleringen betingad,
avsevärd ökning av eljest erforderlig kostnad skall ersättas. Detta innebär
mot bakgrund av att fastighetsägaren i princip är skyldig att själv bekosta
utfart till allmän väg att ersättningsrätten är begränsad till den fördyring
som uppstår genom att en ny förbindelse med den allmänna vägen måste anläggas
och användas. Den kostnad som fastighetsägaren under alla omständigheter skulle
ha haft för en godtagbar
198 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
anslutning
för fastigheten bör han inte få övervältra på det allmänna. Kostnadsökningen,
som skall vara avsevärd, måste ha uppkommit till följd av att tillstånd enligt
39 § vägrats eller föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 39-41 §.
Detta innebär bl. a. att liksom enligt AVL ersättning inte skall utgå då
omläggning av allmän väg medför att fastighetsägare, för att få anslutning till
denna väg i dess nya sträckning, måste bygga ut en skild väg och liinder inte
föreligger att ansluta den enskilda vägen på plats där fastighetsägaren finner
det lämpligt.
De
sakkunniga har föreslagit en särskild bestämmelse enligt vilken fastighetsägaren
inte skall vara berättigad till ersättning för kostnad eller olägenhet som
föranletts av underlåtenhet att iaktta förbud eller föreskrift i fråga om
anslutning av enskild väg. Någon bestämmelse härom har inte tagits upp i
departementsförslaget. Att ersättning inte skall utgå för sådan skada följer
enligt min mening av huvudregelns utformning och behöver inte anges särskilt i
lagtexten.
Ersättningsrätten
enligt förevarande paragraf hänför sig endast till de fall då fastighet har
haft utfart till allmän väg. Enligt punkt 7 i övergångsbestämmelserna
föreligger emellertid ersättningsrätt också i vissa fall då fastighet inte haft
sådan utfart.
59 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om inlösen med anledning av
utfartsreglering. Paragrafen motsvarar 31 c § AVL (40 § FAVL).
I
paragrafen anges att väghållare på fastighetsägarens begäran är skyldig att
lösa fastighet eller fastighetsdel, om genom vägran av tillstånd som avses i 39
§ eller föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 3941 §
synnerlig olägenhet uppkommer för fastighet eller fastighetsdel som haft utfart
till allmän väg. I tydlighetens intresse har som grund för inlösensskyldigheten
angetts synnerlig olägenhet av den art som avses i 58 § och inte som i 31 c § AVL
endast synnerligt men vid nyttjandet av fastighet eller fastighetsdel.
I
punkt 7 i övergångsbestämmelserna regleras frågan om inlösen av rissa
fastigheter som inte haft utfart till allmän väg.
60 §
Departementschefen.
I paragrafen behandlas dels väghållarens möjligheter att själv bygga utfartsväg
för att minska olägenheter som uppstår genom beslut enligt 3941 § och dels väghållarens
rätt att påkalla förrättning enligt EVL och föra fastighetsägarens talan.
Motsvarande bestämmelser finns i 31 b § AVL (38 § FAVL). Bestämmelserna i
paragrafen som överensstämmer med gällande rätt har berörts i den allmänna
motiveringen (15.1.7).
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 199
61
§ I paragrafen ges bestämmelser om ersättning för skada som uppkommer genom
inskränkningar i dispositionsrätt till mark på grund av att allmän väg har
dragits eller skall dras fram. Paragrafen motsvarar i huvudsak 33 a § första
stycket AVL (49 § första och tredje styckena FAVL).
Gällande
bestämmelser. I 33 a § AVL ges regler om rätt till ersättning för ägaren till
fastighet som berörs av förbud att utmed väg uppföra byggnad eller inrätta
upplag, stängsel eller liknande anordning utan länsstyrelsens tillstånd. Kan
till följd av sådant förbud fastigheten eller del därav nyttjas endast på sätt
som står i uppenbart missförhållande till markens tidigare värde, har
fastighetsägaren rätt till ersättning av väghållaren för den skada han lider.
Samma rätt till ersättning tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förbudet blev gällande.
De
sakkunniga. 49 § FAVL motsvarar 33 a § AVL med vissa tillägg. I dessa regleras
ersättning för skada genom byggnadsförbud på grund av fastställd arbetsplan
samt för skada till följd av länsstyrelses förbud att uppföra byggnad på mark
som beräknas bli tagen i anspråk för väg. Ersättning bör i regel inte utgå i
anledning av de nyssnämnda förbuden. De saklcunniga anser dock att längre tid
för förbud av dessa slag än fem år inte skall behöva tålas av fastighetsägaren
och föreslår en regel som ger möjlighet till ersättning om förbud skulle komma
att gälla längre tid än så.
Departementschefen.
Den ersättningsrätt som avses i första stycket har i princip övertagits från AVL.
Liksom enligt AVL förutsätts för rätt till ersättning att marken kan nyttjas
endast på ett sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde vid den
tidpunkt då förbudet blev gällande. Utformningen av förevarande stycke utvisar
att förbudet i och för sig inte grundar ersättningsskyldighet. Denna inträder
först när tillstånd enligt 47 § första stj'cket vägrats.
Andra
stycket innehåller den nya ersättningsregel som de sakkunniga har föreslagit.
Jag delar deras uppfattning att ersättningsrätt bör finnas, om förbud som avses
i 48 och 49 §§ varat längre tid än fem år. Det skall därvid röra sig om ett i
tiden sammanhängande förbud, oavsett om det grundar sig på 48 eller 49 § eller
under en del av tiden på 49 § och under återstående del på 48 §. I övergångsbestämmelserna
(punkt 8) har upptagits en regel som innebär att femårstiden i fråga om äldre
förbud som består efter VägL:s ikraftträdande räknas först från den 1 januari
1972.
200 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
62 §
Departementschefen.
Paragrafen som avhandlar rätt till inlösen i fall som avses i 61 § första
stycket överensstämmer i sak med 33 a § andra stycket AVL (49 § andra stycket FAVL).
63 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om ersättning för vissa upplåtelser av mark eller andra
ingripanden i samband med byggande eller drift av väg. Vissa motsvarigheter
till paragrafen finns i 30 §, 31 § första stycket och 36 § AVL (21, 34, 35 och
51 §§ FAVL).
Gällande
bestämmelser. Enligt 30 § AVL skall väghållaren betala ersättning för skada till
följd av förberedande åtgärd som avses i 27 § samt för skada till följd av
tillfällig vägs anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande.
Ersättning utgår med belopp som, om Överenskommelse inte kan träffas, bestäms
av vägsynenämnden. I 31 § första stycket sägs att, om väghållaren fått rätt
till takt av sand, grus, jord eller sten, vägsynenämnden kan bestämma i vilken
omfattning och på vad sätt rätten får utövas och till vilket belopp eller efter
vilka grunder ersättning skall betalas. Uppkommer i anledning av röjning som
beslutats enligt 36 § första stycket avsevärd skada, skall väghållaren betala
ersättning med belopp som bestäms av vägsynenämnden. Enligt 36 § andra stycket
skall väghållaren utge ersättning för skada till följd av beslut att för vägs
underhåll hinderlig anordning inrid vägen får skaffas bort. Ersättningen
bestäms av vägsynenämnden. Gällande rätt innehåller inga bestämmelser om
ersättning för upplåtelse av särskild vinterväg. Någon skyldighet att upplåta
mark i närheten av vägområde för att vid byggande av väg nyttjas av väghållaren
som upplagsplats eller som uppställningsplats för maskiner e. d. föreskrivs
inte i AVL eller annan författning.
Departementschefen.
Paragrafen innehåller regler om ersättning för skada till följd av flera mindre
ingripande tvångsåtgärder de flesta av temporär natur som kan komma i fråga
i samband med byggande eller drift av väg. Som framgår av den allmänna
motiveringen (15.1.10) och av vad som anförs vid 66 § skall ersättningen i
dessa fall, om överenskommelse inte kan träffas, bestämmas av
fastighetsdomstol.
Paragrafen
innebär ingen nyhet i fråga om ersättning för skada till följd av anordnande
eller begagnande av tillfällig väg (36 §), uppsättande av snöskärm (37 §) eller
utövande av takt (38 §). Detsamma gäller ersättningsbestämmelserna rörande
skada genom förberedande åtgärd som avses i 34 §, rörande avsevärd skada till
följd av röjning enligt 53 § första stycket och rörande skada till följd av
åtgärd som avses i 53 § andra stycket, dvs. avlägsnande av anordning som är
till hinder för drift av väg. Paragrafens
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 201
bestämmelse
om ersättning för skada som kan uppstå genom att väghållaren förvärvat rätt
att inrätta särskild vinterväg som avses i 24 § är däremot en nyhet. Det är
enligt min mening motiverat att i de fall då det kan visas att skada uppkommer
till följd av vintervägens inrättande eller begagnande skadan blir ersatt. En
nyhet är också bestämmelsen om ersättning för skada till följd av att väghållaren
förvärvat rätt enligt 35 § att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag
eller liknande ändamål i samband med byggande av väg. Denna bestämmelse
överensstämmer med de sakkunnigas förslag.
Ersättningsreglerna
har inte tillämpning, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att
ersättning inte skall lämnas. Angående innebörden härav hänvisas till vad jag
har anfört vid 55 §.
64 §
Departementschefen.
Paragrafen motsvaras till riss del av 33 § tredje stycket, 39 § tredje stycket
och 76 § andra stycket AVL. I FAVL återfinns de närmast motsvarande
bestämmelserna i 43 § andra stycket, 46, ,§ och 54 § tredje stycket. Paragrafen
innehåller bestämmelser om ersättning för skada till följd av föreläggande
enligt 52 § att vidta åtgärder beträffande ljusanordning, reklamanordning
eller annan anordning, trots att anordningen i fråga kommit till stånd på
lagligt sätt. Väghållaren skall ersätta ägaren uppkommen skada. Sådan skada
kan bestå i kostnad för avlägsnande, ändring eller utbyte av anordningen eller
i kostnad för annan föreskriven åtgärd. Ersättningsgill skada kan också bestå i
värdet av en anordning som blivit onyttig för ägaren.
65 §
Departementschefen.
Paragrafen motsvaras delvis av bestämmelser i 22 §, 31 b § tredje stycket och
33 a § första stycket AVL (25 §, 39 § tredje stycket och 49 § första stycket FAVL).
I paragrafen sägs att vad som avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla
mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare innehavare av
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet eller ägare av
anordning i fråga om ersättning skall gälla också mot den som senare
förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen. Bestämmelsen har
avseende på ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller 64 §. En motsvarande
bestämmelse angående förhållandet mellan väghållaren och borgenär finns i 68 §
första stycket.
66 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om forum för mål om ersättning eller inlösen
och anger vidare att utöver den som lidit skadan också väghållare kan påkalla
prövning av talan om ersättning. Motsvarande bestämmelser i AVL och FAVL
återfinns i ett flertal para-
7t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
202 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
grafer,
eftersom reglerna om prövning av ersättnings- och inlösenanspråk där ges i
anslutning till de materiella reglerna (AVL: 23 § första stycket, 24, 30 och 31
§§, 31 b § tredje stycket, 31 c §, 33 § tredje stycket, 33 a § första stycket,
36 §, 39 § tredje stycket och 76 § andra stycket; FAVL: 27, 34 och 35 §§, 39 §
tredje stycket, 40 §, 43 § andra stycket, 46 §, 49 § första och andra styckena,
51 § och 54 § tredje stycket).
Paragrafen
innehåller vissa nyheter i förhållande till AVL. I enlighet med vad som anförts
i den allmänna motiveringen (15.1.9) skall domstol i mål om ersättning eller
inlösen enligt VägL vara fastighetsdomstol.
Av skäl som har angetts i
den allmänna motiveringen (15.1.10) i fråga om vägsynenämndernas avveckling
skall fastighetsdomstol enligt förevarande paragraf pröva också sådana
ersättningsanspråk som nu handläggs av vägsynenämnd. Antalet ärenden hos vägsynenämnd
är i dag ringa och någon anledning att anta att målens antal skall öka, när
ersättningsfrågorna handläggs rid domstol, torde inte finnas. Jag vill i detta
sammanhang framhålla de möjligheter till förenklad handläggning som kommer att
finnas vid fastighetsdomstol. Undersökning på platsen kan enligt 9 § FDL på
ordförandens uppdrag verkställas av en eller flera ledamöter av domstolen.
Huvudförhandling i fastighetsdomstol kommer vidare att kunna hållas i förenklad
form inför en lagfaren domare, om parterna är ense om det (4 § i förslag till
lag om ändring i FDL enligt prop. 1971: 106).
Talan
skall enligt förevarande paragraf väckas rid den fastighetsdomstol inom vars
område fastigheten eller anordningen är belägen. Några svårigheter att avgöra
vilken fastighetsdomstol som är att anse som rätt forum torde inte uppkomma.
Forumregeln ansluter i sak nära till motsvarande bestämmelser i ExL. Det har
emellertid ansetts lämpligt att ge en regel som uttryckligen omfattar också
anordningar som inte utgör fast egendom eller tillbehör till sådan.
I
fråga om rätten att väcka talan om ersättning innebär paragrafen ingen ändring
i förhållande till gällande rätt. Initiativet ligger liksom nu hos sakägare i
första hand, men också väghållaren har möjlighet att få ersättningsfråga
prövad.
67 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller regler om nedsättning hos länsstjTelsen av vissa
ersättningar samt om fördelning öch utbetalande av nedsatta belopp. Motsvarande
bestämmelser återfinns i 20 §, 31 b § tredje stycket och 33 a § första stycket AVL
(23.§, 39 § tredje stycket och 49 § första stycket FAVL). Paragrafen innehåller
ingen annan saklig nyhet i förhållande till gällande rätt än att nedsättningsskyldigheten
begränsats till annan ersättning än sådan som avser personlig skada.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 203
68 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om gottgörelse till innehavare av fordran,
för vilken fastigheten svarar, i fall då nedsättning inte har ägt rum eller
ersättningsfrågan inte har prövats av domstol. Motsvarande bestämmelser finns i
21, 22 och 26 §§, 31 b § tredje stycket och 33 a § första stycket AVL (24, 25
och 30 §§, 39 § tredje stycket och 49 § första stycket FAVL). Paragrafen
överensstämmer med gällande rätt utom såtillvida att talan om gottgörelse
skall väckas rid fastighetsdomstol i stället för ägodelningsrätt.
69 §
Departementschefen.
I paragrafen anges genom hänrisning till ExL att reglerna i denna lag skall
gälla i riss utsträckning i fråga om mål angående ersättning och inlösen enligt
VägL. Paragrafen ersätter bestämmelser i 23 § andra och tredje styckena, 24 §
andra stycket, 31 b § tredje stycket, 31c och 33 a §§ AVL (28 § första stycket,
39 § tredje stycket, 40 § och 49 § första och andra styckena FAVL).
Forum
i vägmål är enligt 66 § fastighetsdomstol. Om rättegången vid fastighetsdomstol
gäller enligt 2 § FDL i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän
domstol i den mån annat inte följer av nämnda lag eller annan författning. Mål
om inlösen enligt VägL och expropriationsmål är närbesläktade. Detsamma gäller
också ersättningsmål med anledning av förfoganden av ingripande natur, såsom
mål om ersättning för vägrätt (55 §), mål om ersättning med anledning av
reglering av enskild vägs anslutning till allmän väg (58 §), mål om ersättning
med anledning av bygg-nadsförbud (61 §) samt mål om gottgörelse till borgenär
med säkerhet i fastigheten (68 §). I förevarande paragraf har beträffande nu
nämnda mål tagits upp en hänvisning till ExL som innebär att denna lags regler
om rättegång och kostnader (2042, 66 och 67 §§ enligt prop. 1971: 106 och den
vid 55 § nämnda lagrådsremissen) blir tillämpliga, om annat inte är särskilt
föreskrivet eller om tillämpning enligt sakens natur inte är utesluten. Regeln
är i princip utformad på samma sätt som motsvarande regel inom angränsande
lagstiftning (137 § BL och 36 § naturvårdslagen). Några svårigheter att avgöra
när ExL:s regler skall tillämpas torde inte föreligga. Sådana problem bör här
liksom inom nyssnämnda lagstiftningsområden kunna lösas i rättstillämpningen.
Enligt
AVL skall väghållaren i mål om ersättning för vägrätt och i övriga
ersättningsmål som prövas av ägodelningsrätt ridkännas å ömse sidor uppkomna
rättegångskostnader, om inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner
skäl att förordna på annat sätt. Hänrisningen i förevarande paragraf till ExL
innebär i fråga om rättegångskostnader att väghållaren är skyldig att betala
alla kostnader i första instans. I högre rätt gäller i princip reglerna i
rättegångsbalken (RB) men väghållaren skall alltid svara
204 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
för
sina egna kostnader samt ersätta motparten kostnad som uppstått genom att väghållaren
fullföljt talan. Undantag från nu nämnda särskilda regler görs för det fall att
motparten gjort sig skyldig till rättegångsmissbruk e. d. (18 kap. 6 och 8 §§ RB).
Denna ordning beträffande rättegångskostnader, som föreslagits av de
sakkunniga och mot vilken ingen remissinstans haft någon erinran, måste anses
mer ändamålsenlig än den nu gällande. Den medför å ena sidan att en sakägare
inte överklagar utan skäl men tar å andra sidan tillbörlig hänsyn till den
speciella situation sakägaren försatts i. I nämnda lagrådsremiss föreslås också
att domstolen i avvaktan på att målet avgörs kan förordna att förskott skall
utgå i avräkning på ersättning för rättegångskostnad. En sådan ordning torde
vara lämplig också i nu berörda ersättningsmål.
Hänvisningen
medför också att 37 och 38 §§ ExL som innehåller bestämmelser om förskott på
ersättning blir tillämpliga inte bara i inlösenfall enligt VägL utan också när
mark tagits i anspråk med vägrätt. Enligt 37 § ExL kan domstolen, om mark eller
rättighet som skall exproprieras tagits i besittning, på yrkande av sakägare
bestämma att förskott skall utgå i avräkning pä den ersättning som slutligen
fastställs i målet. Förskottsbeloppet får dock inte vara alltför obetydligt.
Har beslut om förskott meddelats kan nytt yrkande härom från samme sakägare
inte bifallas förrän sex månader förflutit sedan det föregående beslutet vann
laga kraft. Förskottsbeslut kan enligt 38 § meddelas utan huvudförhandling.
Talan mot beslut i första instans förs särskilt. Hovrätts beslut kan inte
överklagas. Som de sakkunniga anfört är det principiellt riktigt att dessa
bestämmelser blir tillämpliga också i vägrättsmålen även om några större
missförhållanden härvidlag inte antas föreligga eftersom redan i dag staten som
väghållare i praktiken fririlligt brukar betala ut å contoersättningar, när
marken tas i anspråk. Förskott kan självfallet nedsättas hos länsstyrelsen
enligt 67 § VägL, om väghållaren finner omständigheterna fordra det. Ett annat
förslag av de sakkunniga beträf fande, förskott, nämligen att genom en särskild
regel göra det möjligt att döma ut förskott på ersättning efter yrkande av väghållaren,
framstår däremot som tveksamt bl. a. därför att det avviker från den allmänna
principen att en borgenär inte mot sin vilja skall behöva ta emot
förskottsbetalning. Någon sådan möjlighet finns inte inom angränsande
rättsområden och i likhet med vad Svea hovrätt ansett rid remissbehandlingen
finner jag att en sådan ordning inte bör införas.
När
det gäller övriga ersättningsmål enligt VägL (63 och 64 §§) rör det sig i
huvudsak om sådana som enligt gällande lagstiftning avgörs av vägsynenämnd.
Tillräckliga skäl saknas för att göra de särskilda rättegångsreglerna i ExL
tillämpliga i dessa, inte sällan mindre omfattande mål. För sådana mål ges
alltså ingen särreglering i VägL. Som jag har anfört tidigare blir då enligt 2
§ FDL för handläggningen -vid fastighetsdomstol i tillämpliga delar gällande
vad som är föreskrivet om allmän domstol.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 205
Enligt
andra punkten i paragrafen gäller i fråga om inlösen också övriga allmänna
bestämmelser i ExL. I anslutning till vad som har föreskrivits för liknande
fall i 138 § BL och 33 § miljöskyddslagen anges dock att RB:s allmänna regler
om rättegångskostnad skall tillämpas i fall då yrkande om inlösen enligt 59
eller 62 § ogillas. Motsvarande regel har inte ansetts böra gälla när yrkande
om inlösen enligt 56 § första stycket ogillas. Situationen överensstämmer
nämligen med den som föreligger vid talan om utvidgning av expropriation enligt
12 § första stycket ExL. Denna lag innehåller ingen särbestämmelse om expropriationskostnad
i sådant fall.
I
den nämnda lagrådsremissen föreslås ändringar som innebär att nya
värderingsprinciper skall tillämpas. Om dessa ändringar genomförs, bör de bli
tillämpliga på inlösenfallen enligt VägL. Detsamma gäller den förut berörda
regeln om förskott på rättegångskostnad.
70 §
Departementschefen.
Första stycket innehåller de ersättningsregler som i AVL återfinns i 50 § andra
stycket och 53 § (58 § andra stycket FAVL). Andra stycket anger att framställning
om ersättning skall göras hos vägverket och att talan i händelse av trist
skall väckas hos fastighetsdomstol. Paragrafen innebär ändring i gällande rätt
endast såtillrida att trist om ersättning i fortsättningen skall avgöras av
fastighetsdomstol och inte av allmän domstol. I den mån tvist i här avsedd
fråga skall behöva lösas domstolsvägen någonting som genom förutseende
planering och samråd mellan väghållaren och kommunen i görligaste mån bör
kunna undrikas kommer målet mycket ofta att röra sig om fastighetsvärdering
och i sådant fall är fastighetsdomstolen med sina särskilda kvalifikationer
lämpligaste forum. Genom hänvisningen till 66 § blir klart vilken
fastighetsdomstol som är behörig.
Ansvar,
handräckning och besvär m. m.
I
detta avsnitt som omfattar 7177 §§ har, utöver vad rubriken ger vid handen,
tagits upp bestämmelser om verkställbarhet av beslut enligt VägL.
71 §
Paragrafen
innehåller straffbestämmelser och motsvarar 61 § AVL (71 § FAVL).
Gällande
bestämmelser. Enligt 61 § AVL straffas den som åsidosätter förbud som
meddelats i eller med stöd av lagen med böter lägst 10 och högst 300 kronor.
Detsamma gäller fastighetsägare som underlåter att ställa sig till
efterrättelse föreläggande av vägsynenämnd att ta bort eller ändra upplag,
reklamskylt eller annan anordning som till följd av omläggning av
206 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
väg
eller jämförlig omständighet kommit att ligga inom område där förbud mot sådan
anordning råder enligt AVL. Dessutom upptar paragrafen bestämmelser om straff
för den som åsidosätter sina skyldigheter med avseende på arbetslag för rinterväghållning.
De
sakkunniga föreslår ingen annan ändring i AVL:s straffbestämmelser än att
reglerna om straff för åsidosättande av skyldigheter med avseende på arbetslag
för rinterväghållning utmönstras (71 § FAVL).
Remissyttranden.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt vägförvaltningarna i Hallands och
Örebro län anser att det i 71 § FAVL angivna bö-tesmaximum 300 kronor bör höjas.
Därvid framhålls att böterna i jämförelse med t. ex. anordnings reklamvärde
annars blir för låga för att avskräcka från överträdelse av bestämmelserna.
Enligt lånsstyrelsen i Västernorrlands län bör åtminstone vid upprepade
förseelser högre bötesbelopp kunna komma i fråga. Också polismästaren i
Ljusdals polisdistrikt förordar straff skärpningsmöjlighet er, som kan
tillämpas vid upprepade förseelser eller tredska att efterkomma bestämmelserna.
Departementschefen.
Straffansvar enligt första stycket i förevarande paragraf följer när någon
bryter mot förbud eller föreskrift som är meddelad i eller med stöd av något av
de i stycket angivna lagrummen. När det gäller att bedöma vem som skall
betraktas som ansvarig torde förhållandet i det särsldlda fallet få vara
avgörande. Straffansvar drabbar givetvis den som inrättat otillåten anordning.
För fastighetsägare eller nyttjanderättshavare som utan att vara ägare till
anordningen accepterat denna torde ansvar för medhjälp kunna bli aktuellt.
Vissa remissinstanser har
yrkat att straffmaximum bör vara högre än vad de sakkunniga föreslagit. Jag
finner att goda skäl talar för detta och paragrafen anger därför såsom straff
maximum fängelse i sex månader. Möjlighet att ådöma frihetsstraff bör finnas
för bl. a. de fall där upprepade bötesstraff visar att den ekonomiska påföljd
som ett bötesstraff utgör inte ger tillräckhg effekt.
I
andra stycket ges en särskild straffbestämmelse för den som bryter mot
trafikföreskrift som meddelats med stöd av 41 §. Straffet har begränsats till
böter.
72
§
Departementschefen.
I paragrafen ges bestämmelser om handräckning. Den ersätter 63 och 64 §§ AVL
(72 § första och andra styckena och 73 § FAVL).
Bestämmelserna
i första och andra styckena överensstämmer i princip med gällande rätt. I
tredje stycket ges en bestämmelse om handräckning när någon inte iakttagit
länsstyrelses föreläggande enligt 52 §. Här avses föreläggande att vidta
åtgärd i fråga om anordning som antingen tillkommit
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 207
innan
förbud blev gällande eller inrättats med stöd av tillstånd enligt VägL eller
tidigare gällande bestämmelser.
Att väghållningsmyndighet
kan påkalla handräckningsåtgärd har inte ansetts behöva anges i paragrafen.
Någon motsvarighet till
reglerna i 64 § AVL om handräckningskostnad och om förskott har inte tagits upp
i VägL. Såvitt gäller de fall som avses i första stycket av förevarande
paragraf kommer frågan att regleras av ut-sökningslagens (1877: 31 s. 1)
bestämmelser. I de fall som avses i andra och tredje styckena kommer, i
avsaknad av särskilda bestämmelser, kostnaden att stanna på staten. Någon
anledning att komplicera reglerna med särskilda bestämmelser som möjliggör
uttagande av handräckningskostnad hos den försumlige finns inte enligt min
mening, eftersom kostnaderna i allmänhet torde bli förhållandevis små.
1 fjärde stycket ges en
bestämmelse om polishandräckning för det fall att någon skulle vägra
väghållningsmyndighet eller dess biträden tillträde till fastighet för ridtagande
av åtgärd som avses i 34 , 40 och 53 §§.
7375
§§ Paragraferna innehåller regler om besvärsmyndighet vid talan mot väghållningsmyndighets
(73 §), länsstyrelses (74 §) och statens vägverks (75 §) beslut.
Gällande
bestämmelser. Enligt 65 § AVL meddelas vägverkets beslut om fastställande av
arbetsplan för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av
särskild vinterväg eller om indragning av väg efter anslag. Detsamma gäller
länsstyrelses beslut om enskild vägs anslutning till allmän. Den som är
missnöjd med beslut av angivet slag kan inom en månad från den dag då beslutet
meddelades anföra besvär hos Kungl. Maj :t. Menighet har femton dagar längre
besvärstid än annan klagande. I övrigt förs enligt 66 § AVL talan mot
vägverkets eller länsstyrelses beslut i fråga som avses i AVL eller med stöd av
denna utfärdad författning hos Kungl. Maj :t i den ordning som är bestämd för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Enligt 67 § AVL
förs besvär över vägsjme-nämnds eller kommunalnämnds beslut enligt AVL hos
länsstyrelsen. Besvärstiden är beträffande beslut av vägsynenämnd femton dagar
och beträffande beslut av kommunalnämnd en månad från det klaganden fick del
av beslutet.
Enligt 2 § 8:o tredje stycket
regeringsrättslagen (1909:38 s. 3) ankommer det på regeringsrätten att avgöra
mål enligt AVL om arbetslag för vinterväghållning (41, 44 och 46 §§), mål om
föreläggande för väghållare att utföra risst arbete (48 och 49 §§), mål
angående ärendes hänskjutande till vägsynenämnd (56 §), mål om beslut av vägsynenämnd
(67 §) samt mål rörande tillämpning av 32 § (tillstånd till upplag, grind eller
annan anord-
208 ' Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
ning
på väg) och 33 § (tillstånd att inom visst avstånd från väg uppföra byggnad
eller ha upplag, stängsel m. m.), 34 § första stycket (tillstånd till
bebyggelse enligt 33 §, sedan arbetsplan för väg har blivit fastställd) och 39
§ (tillstånd att inom risst avstånd från väg sätta upp annonstavla, reklamskylt
e. d.). Enligt 50 § är stad berättigad till skälig ersättning av statsmedel
för vägmark, som staden tillhandahåller staten i egenskap av väghållare. Om
mål om sådan ersättning är att anse som mål om ersättning av statsmedel och
inte såsom mål om statsbidrag, är regeringsrätten med stöd av 2 § 4:o andra
stycket regeringsrättslagen behörig att handlägga också sådana mål. övriga mål
prövas i konselj.
Prop.
1971:30 m. m. Om riksdagen bifaller prop. 1971:30 med förslag bl. a. till lag
om allmänna förvaltningsdomstolar kommer nya bestämmelser om besvär mot
förvaltningsmyndigheternas beslut att gälla frän den 1 januari 1972. Särsldlt
förslaget till förvaltningslag som ingår i propositionen är i detta sammanhang
av intresse. Lagen skall, om avvikelse inte följer av lag eller författning som
antagits av Kungl. Maj :t eller riksdagen, gälla handläggning av ärende hos
förvaltningsmyndighet (1 §). Enligt förslaget får talan mot sådant beslut av
myndighet, som kan överklagas, föras genom besvär av den som beslutet angår om
det gått honom emot (11 §). Besvärstiden anges till tre veckor från den dag då
klaganden fått del av beslutet (12 §). Part skall underrättas om beslut genom rilket
myndighet avgör ärende om det inte är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart
att beslutet går emot part, skall han också underrättas om vad han har att
iaktta för att överklaga beslutet. Underrättelse får ske genom delgivning.
Också den som inte är part men får överklaga beslutet skall få del av detta, om
han skriftligen begär det (18 §). Delgivning sker enligt bestämmelserna i
delgivningslagen. Som huvudregel gäller enligt delgivningslagen att delgivning
som skall ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet ombesörj s
av myndigheten. Delgivningen skall i första hand ske genom att handlingen sänds
med posten i vanhgt brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen
delgivningserkännande eller mottagningsberis begärs. Denna metod, s. k. ordinär
delgivning, förutsätts komma att användas i det övervägande antalet fall. I
andra hand får myndigheten dock med begränsning till vissa särskilt angivna
verksamhetsområden använda en mera kvalificerad del-givningsmetod som benämns
särskild postdelgivning. Kan delgivning inte ske på något av de sätt som har
nämnts nu, skall myndigheten anlita dcl-givningsformen stämningsmannadelgivning.
Delgivningslagen innehåller också bestämmelser om s. k. surrogatdelgivning,
varmed menas att handling överbringas till annan än den som ytterst söks för
delgivning. Vidare regleras hur delgivning skall verkställas när den som söks
för delgivning saknar känt hemvist eller av annan anledning inte kan anträffas.
Genom delgivningslagen regleras också enhetligt hur delgivning med obestämda
person-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 209
kretsar
skall gå till. För sådan delgivning finns ett förfarande som kallas kungörelsedelgivning.
Kungörelsedelgivning kan också ske, om ett stort antal personer skall delges
och det skulle innebära större kostnader och besvär än som är försvarligt med
hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handling eller meddelande
om att handlingen finns tillgänglig hos myndighet till envar av dem. Vid kungörelsedelgivning
hålls den handling som skall delges tillgänglig viss tid hos myndigheten eller
på annan bestämd plats. Meddelande om detta skall föras in i lämplig tidning.
Om det i något fall anses uppenbart meningslöst att annonsera, får meddelandet
i stället anslås i myndighetens lokal. Tidningsannonseringen kan kompletteras
genom att meddelande även anslås på kommuns anslagstavla. När det gäller att
delge personer som håller sig undan anvisar delgivningslagen förutom kungörelsedelgivning
även en annan metod, s. k. spikning.
Den
i propositionen föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar ger
kammarrätten en ställning som allmän förvaltningsdomstol närmast under
regeringsrätten med i stort sett samma målområde som denna. Regeringsrätten
får huvudsakligen ställning som prejudikatinstans. I och med att denna lag
träder i kraft det föreslås ske den 1 januari 1972 upphävs
regeringsrättslagen. Bestämmelser om huruvida visst mål skall prövas i
förvaltningsdomstol förutsätts därmed bli införda i speciallagstiftningen.
Förslag till ändrade bestämmelser härvidlag för AVL:s del har framlagts i
förvaltningsdomstolskommitténs tidigare nämnda betänkande (SOU 1966: 70)
Förvaltningsrättskipning.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår justering av gällande bestämmelser på endast tre punkter. I
samtliga dessa fall föreslås att mål skall föras från regeringsrätten till Kungl.
Maj:t i statsrådet. Det första gäller föreläggande för väghållare enligt 48 och
49 §§ att utföra visst arbete. Sådant föreläggande kan av vägverket meddelas
stad eller stadsliknande samhälle som är väghållare, om staden eller samhället
skulle underlåta att bygga väg eller eftersätta underhållet av väg i visst
fall. Kommittén anför flera skäl för att sådana mål bör prövas i konselj, bl.
a. att de kan äga samband med vägfrågor som det ankommer på Kungl. Maj :t i
statsrådet att handlägga.
Kommittén
anför vidare att dispensmöjligheten enligt 32 § har tillkommit enbart av
billighetsskäl och att sökanden inte kan stödja sig på någon rätt att disponera
vägmärken för ändamålet. Dessa mål bör därför prövas av Kungl. Maj :t i
statsrådet i sista instans.
Kommittén
föreslår slutligen att ersättningsfrågor enligt 50 § i fortsättningen skall
prövas i konselj. Som skäl åberopas att sådana frågor äger nära släktskap med
frågor om tillämpningen av förordningen (1960: 374) om statsbidrag till väg-
och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen.
210 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Remissyttranden
över kommitténs förslag. Regeringsrättens ledamöter uttalar att kommitténs
förslag i huvudsak innebär att vissa sällsynta besvärsmål (enligt 32 § och 50
§ andra stycket AVL) överflyttas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Ledamöterna
förklarar att förslaget synes kunna tillstyrkas. Lantbruksförbundet, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och RLF förklarar sig kunna biträda
kommitténs bedömningar utom i fråga om ärenden enligt 31 a § om förbud mot
anslutningsvägar. Även om berörd fastighetsägare i princip är berättigad till
ersättning för avsevärd kostnad eller om avsevärda men uppkommer, kan
förordnande enligt 31 a § leda till betydande rubbningar i den enskildes
verksamhet. De nämnda organisationerna anser därför att rättssäkerheten kräver
att mål om meddelande av förordnande enligt 31 a § och mål om dispens från
sådant förordnande prövas av regeringsrätten eller av kammarrätt.
Advokatsamfundet anser att ärenden om meddelande av byggnadsförbud, sedan fråga
har väckts om byggande av väg, och om dispens från sådant förbud (34 § andra
stycket), i motsats till vad kommittén föreslagit, bör prövas av administrativ
domstol. Samfundet motiverar sin uppfattning med att sådant byggnadsförbud
utgör ett individuellt förfogandeförbud av ingripande betydelse för den
enskildes rätt. Länsstyrelsen i Örebro län vänder sig mot kommitténs förslag
att besvärsmål, som avses i 33 §, 34 § första stycket eller 39 §, liksom f. n.
skall prövas av administrativ domstol. Eftersom dessa bestämmelser har tillkommit
av trafiksäkerhetsskäl, anser länsstyrelsen att besvären bör avgöras av Kungl.
Maj :t i statsrådet. Förordnande enligt 33 § första stycket om utökning av
förbudsområdet har dessutom generell karaktär. Länsstyrelsen påpekar vidare
att det i ärenden rörande uppförande av byggnad ofta krävs dispens även från
andra bestämmelser än dem i väglagen, t. ex. tätbebyggelseförbudet. Enligt
kommitténs förslag skall besvärsmål i sistnämnda ärenden prövas av Kungl. Maj :t
i statsrådet. Länsstyrelsen anser det lämpligt att besvären i båda fallen
prövas av samma instans.
Departementschefen.
Länsstyrelsen som handlägger frågor om tillstånd till åtgärder och anordningar
inom och intill vägområde har ansetts vara lämplig besvärsmyndighet i fråga om
beslut som meddelas av väghållningsmyn-dighet (44 §). 73 § har avfattats i
enlighet härmed. Jag kommer att föreslå Kungl. Maj :t de ändringar som på grund
härav behövs i instruktionen (1967:258) för statens vägverk. Paragrafens
utformning gör också klart att kommunal väghållningsmyndighets beslut inte
skall överklagas genom kommunalbesvär.
I
74 § har tagits upp regler om besvär mot länsstyrelses beslut. Talan mot sådant
beslut som enligt lagen skall meddelas av statens vägverk regleras i 75 §. Vid
bestämmelsernas utformning har förvaltningsdomstolskom-mitténs förslag beaktats.
I övrigt innebär bestämmelserna i förhållande till gällande rätt inte någon
annan ändring i fråga om kompetensfördel-
Kungl.
Blaj.-ts proposition nr 123 år 1971 211
ningen
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och förvaltningsdomstol än att besvär angående
tillstånd till byggande m. m. sedan arbetsplan fastställts skall föras hos Kungl.
Maj :t i statsrådet, om åtgärden avser mark som i arbetsplanen upptagits som
vägområde (48 § första stycket). Till förvaltningsdomstols prövning har förts
också mål som avser länsstyrelses beslut om föreläggande enligt 52 §. Dessa mål
motsvarar i princip mål om vägsynenämnds beslut enligt AVL, vilka mål prövas
av regeringsrätten i sista instans. I fråga om övriga beslut enligt VägL skall
enligt förevarande paragrafer besvär anföras hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
Med anledning av att förvaltningsdomstolsorganisationen, såsom jag har nämnt i
det föregående, skall ändras frän och med den 1 januari 1972 har i förevarande
paragrafer kammarrätt nämnts som prövningsinstans i de fall talan skall föras
hos förvaltningsdomstol. När besvär skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet
har endast angetts att talan förs hos Kungl. Maj :t.
Vad
därefter gäller frågan huruvida särskilda bestämmelser om besvärstider m. m.
bör tas upp i VägL har jag funnit att de bestämmelser som förslaget till
förvaltningslag innehåller härom är väl lämpade för besluten enligt VägL.
Någon tvekan kan däremot möjligen råda hururida utgångspunkten för
besvärstiden kan fastslås med tillräcklig säkerhet i vissa ärenden där många
parter först skall delges beslutet. Detta gäller t. ex. beslut om fastställande
av arbetsplan eller indragning av väg. Enligt AVL meddelas sådana och vissa
andra beslut efter anslag. Besvärstiden räknas från dagen för beslutets
meddelande. Emellertid öppnar som nämnts delgivningslagen möjlighet till kungörelsedelgivning.
Används sådan delgivning, anses normalt delgivning ha skett på sjunde dagen
efter beslutet om kungörelsedelgivning. Någon svårighet att fastställa när
nyssnämnda beslut vunnit laga kraft torde således inte föreligga. I enlighet
härmed har jag funnit att något behov att för VägL:s del ha besvärsbestämmelser
som avriker från reglerna i förvaltningslagen inte föreligger.
76 §
Paragrafen
behandlar frågan om statlig myndighets rätt att föra talan mot annan statlig
myndighets beslut enligt VägL.
Nuvarande
ordning, m. m. Allmänna bestämmelser om vem som får föra talan mot myndighets
beslut finns inte i svensk rätt. Bortsett från att saken kan vara reglerad i
vissa specialförfattningar krävs enligt allmänna principer att beslutet rör
den klagande och antingen påverkar hans rättsliga ställning eller berör ett
intresse som på något sätt erkänts av rättsordningen. Besvärsrätt kan tillkomma
inte bara enskild fysisk eller juridisk person utan också offentlig myndighet
som företrädare för allmänna intressen. Statlig myndighet anses dock i,regel
inte vara behörig att föra talan mot ett
212 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
beslut,
om inte klagorätt tillagts myndigheten genom uttrycklig författningsföreskrift.
Kommunstyrelse och kommunalt organ för specialreglerad förvaltning har
utöver den besvärsrätt som kan ha getts åt sådan myndighet i särskilda
författningar i praxis tillerkänts rätt att föra talan mot beslut av statlig
myndighet eller annan kommunal myndighet, när beslutet anses förfördela sådant
allmänt intresse som det kommunala organet är satt att bevaka (RÄ 1956 ref. 18
och 1961 ref. 7). Kommunal myndighet som tillhör den specialregi er ade
förvaltningen anses ridare ha besvärsrätt, när ett av myndigheten meddelat
förpliktande beslut eller avslagsbeslut ändrats eller upphävts eller fastställelse
därav vägrats av statlig myndighet (RÄ 1958 K 325). Har den kommunala myndighetens
beslut däremot gått i gynnande riktning och upphävs det, anses myndigheten inte
ha besvärsrätt (RÅ 1962 K 1674). I prop. 1971: 30 med förslag till lag om
allmänna förvaltningsdomstolar, m. m. föreslås inga bestämmelser som skulle
medföra ändring i vad som sagts nu. Föredragande departementschefen uttalar
(del 2 s. 399) att frågorna om det allmännas möjlighet att anföra besvär över
beslut, varigenom ett allmänt intresse fått vika för ett enskilt eller som
eljest kan anses förfördela ett offentUgt intresse, kommer att tas upp senare
till en samlad bedömning.
De
sakkunniga. Enligt de sakkunniga ger gällande principer om rätt att föra talan
mot beslut enligt AVL enskild och kommun eller kommunal myndighet
tillfredsställande överklagningsmöjligheter. Beträffande statliga myndigheter
har praxis däremot gått i annan riktning. För att en statlig myndighet skall få
överklaga annan sådan myndighets beslut krävs i regel en uttrycklig bestämmelse
som ger myndigheten befogenhet att överklaga.
Beträffande
vägärendena har enhgt de sakkunniga från det statliga vägväsendets sida
påtalats att praxis i rissa avseenden är synnerligen ojämn. Detta gäller
särskilt i fråga om tillämpningen av ordnings- och säkerhetsföreskrifterna
samt bestämmelserna om enskilda utfartsvägar. Somliga länsstyrelser är
restriktiva medan andra länsstyrelser bifaller pralitiskt taget alla
framställningar om rätt att uppföra byggnader och andra anordningar i närheten
av väg eller om rätt att anordna utfartsväg. Eftersom endast ensldlda parter
kan klaga, finns det visserligen möjlighet för dessa att få rättelse, om en
länsstyrelse är alltför sträng i bedömningen. Däremot saknas möjlighet att
besvärsvägen påverka praxis hos länsstyrelserna i andra riktningen. De
sakkunniga framhåller att en slapp tillämpning av reglerna på hithörande
områden på kort tid kan omintetgöra effekten av dyrbara investeringar i nya trafiksäkra
vägar och att detta förhållande vållar de för medelstilldelningen ansvariga vägmyndigheterna
stora bekymmer. Man kan enligt de sakkunniga komina till rätta med de påtalade
olägenheterna genom att ge väghållaren befogenhet att föra talan mot beslut i vägärenden.
Kan länsstyrelsens beslut överklagas, inte bara av enskild part
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 213
utan
också av väghållaren, torde snabbt en för riket enhetlig praxis kunna skapas.
De salikunnigas slutsats
är att besvärsrätt för vägverket bör införas och att denna besvärsrätt bör avse
beslut av länsstyrelse.
Remissyttranden.
Den föreslagna rätten för statens vägverk att anföra besvär över beslut av
länsstyrelsen avstyrks eller anses tveksam av länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Örebro och Västmanlands län. En ojämn praxis bör enligt dessa
instanser hellre motverkas genom allmänna direktiv i samordnande syfte.
Praktiska svårigheter för vägverket när det gäller att följa alla förekommande
avgöranden framhålls också. Införande av besvärsrätt för vägverket avstyrks
vidare av länsstyrelsen i Blekinge län och över-lantmätaren i Kalmar län.
Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig ha svårt att tro att de av de sakkunniga
till stöd för förslaget åberopade missförhållandena i form av slapp
tillämpning av reglerna skulle förehgga. Skulle så vara fallet borde detta
snarare påverka länsstyrelsernas beslutsbefogenheter. En besvärsrätt för annan
statlig myndighet är enligt länsstyrelsen personalkrävande och medför ökad och
mindre önskvärd byråkratisering.
Förslaget
om besvärsrätt för vägverket tillstyrks däremot uttryckligen av länsstyrelserna
i Kristianstads, Älvsborgs och Gävleborgs län samt av Sveriges
arbetsledareförbund.
Lantmäteristyrelsen tar
inte slutlig ställning till frågan om besvärsrätt för vägverket bör införas
eller inte men framhåller att en fastare länsstyrelsepraxis skulle i hög grad
befrämjas, om det uppdrogs åt vägverket att efter samråd med vissa centrala
fackmyndigheter utfärda riktlinjer för prövningen av normalfall inom olika
typer av vägärenden.
Vågverket
framhåller att besvär över beslut att fastställa arbetsplan för allmän väg på
ett allvarhgt sätt kan fördröja vägföretagets utförande. Vägverket föreslår
att rätten att överklaga verkets beslut om fastställande av arbetsplan
begränsas så, att talan mot beslutet får föras endast av sakägare som i ärendet
framställt yrkande rilket helt eller delris lämnats utan bifall. En dylik
inskränkning av besvärsrätten skulle nära ansluta sig till vad som gäller i
planärenden enligt byggnadslagstiftningen (150 § tredje stycket BL). Samma
synpunkter framförs av länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands län samt vägförvaltningen
i Kronobergs län.
Departementschefen.
Statlig myndighet anses i princip inte kunna överklaga annan statlig
myndighets beslut utan stöd av bestämmelse i lag eller annan författning. De
sakkunniga har strukit under behovet av en enhetlig praxis inom vissa områden
där länsstyrelse har beslutanderätten. För att säkerställa detta har i enlighet
med de sakkunnigas förslag införts en bestämmelse enligt vilken vägverket får
överklaga länsstyrelses beslut enligt
214 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
VägL.
Enligt paragrafens andra stycke har naturvårdsverket rätt att överklaga
vägverkets och länsstyrelses beslut enligt VägL, om beslutet berör myndighetens
verksamhetsområde. Naturvårdsverkets talerätt utgör en nyhet och motiveras av
verkets ställning som central myndighet för miljösk3'dd och naturvård. Av
reglerna i förslaget till förvaltningsprocesslag (prop. 1971:30) följer att
myndighet som enligt förevarande paragraf får överklaga länsstyrelses beslut
också har rätt att föra talan mot kammarrätts beslut i dit fullföljt ärende.
Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte i VägL.
Departementsförslaget
innehåller inte några regler om kommunala nij'n-digheters rätt att föra talan
mot beslut enligt VägL. Den praxis som utbildat sig inom förvaltningsrätten
torde innebära att nämnda myndigheter kommer att ha tillfredsställande
möjligheter att överklaga sådana beslut.
För
den av några remissinstanser ifrågasatta begränsningen av rätten att anföra
besvär över beslut om fastställande av arbetsplan anser jag inte tillräckliga
skäl föreligga. En sådan begränsning har därför inte införts i departementsförslaget.
77 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller regler om verkställbarhet av beslut enligt VägL.
Motsvarighet till paragrafen finns i 68 § AVL (41 § andra stycket och 75 § FAVL).
Enligt
paragrafens första stycke blir länsstyrelses beslut i fråga om tillstånd att
ansluta enskild väg (39 §), att vidta åtgärd eller ha anordning inom vägområde
(43 §), att intill väg ha ljusanordning (45 §) eller reklam-anordning (46 §),
att intill väg uppföra byggnad eller ha annan anordning (47 §) eller att
uppföra byggnad m. m. på eller intill blivande vägområde (48 och 49 §§)
gällande först sedan det vunnit laga kraft. Detsamma gäller kammarrätts beslut
när fråga om tillstånd enligt 4547 § eller 48 § andra stycket prövats efter
besvär, Samma regel gäller också vägverkets beslut om fastställande av
arbetsplan för väg, förändring av enskild väg till allmän, förklaring att gata
tillika skall vara allmän väg och indragning av väg. Vägverkets beslut berör i
regel många olika intressen och är ofta av mycket ingripande art. Det är därför
naturligt att sådana beslut inte blir gällande förrän de har vunnit laga kraft.
Också tillståndsbeslut enligt 39, 43 eller 4549 § är ofta av sådant intresse
från såväl enskild som allmän synpunkt att de inte bör bli gällande förrän de
vunnit laga kraft. Den beslutande myndigheten bör dock ha möjlighet att förordna
att beslut om tillstånd skall lända till efterrättelse omedelbart. En
bestämmelse härom har tagits upp i paragrafens första stycke. Skäl för sådant
förordnande kan vara att fallet är klart eller att det är angeläget för
sökanden att snabbt vidta den ifrågavarande åtgärden.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 215
Annat
beslut enligt VägL än som avses i paragrafens första stycke skall enligt andra
stycket lända till efterrättelse omedelbart, om annat inte förordnas i
beslutet.
Om
talan förs mot beslut som får verkställas omedelbart, kan besvärsmyndigheten inhibera
verkställigheten.
Ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser
Departementschefen.
Som jag har nämnt förut bör VägL träda i kraft dert 1 januari 1972. Samtidigt
bör AVL och lagen om vägnämnder och länsväg nämnder upphöra att gälla.
I
enlighet med vad de sakkunniga har föreslagit föreskrivs i punkt 5 att de nya
reglerna om vägrättsinnehavares befogenheter (30 §) skall gälla också i fråga
om sådan vägrätt som uppkommit före VägL:s ikraftträdande. Till denna
bestämmelse har i enlighet med de sakkunnigas förslag fogats-regler om
ersättning för förluster som fastighetsägare och innehavare av särskild rätt
kan lida till följd av att den nya ordningen blir gällande. Rätt till ersättning
förutsätter att sakägaren går miste om en befogenhet som barett ekonomiskt
värde för honom och att upplåtelsen, om den hade skett dem 1 januari 1972
enligt de nya bestämmelserna, därför skulle ha medfört rätt; till avsevärt
högre ersättning än en vid sanuna tidpunkt verkställd upplåtelse; enligt äldre
bestämmelser. Ersättning utgår med skillnadsbeloppet jämten ränta. Frågor om
ersättning av här ifrågavarande slag torde uppkommai endast i begränsad
utsträckning och de bör såsom de sakkunniga har anfört inte hållas öppna under
alltför lång tid. Det föreskrivs därför att talarn om sådan ersättning skall
väckas före den 1 januari 1975, vid påföljd atli, ersättningsrätten annars går
förlorad.
1
klarhetens intresse har i punkt 5 angetts att bestämmelserna i 32 oclii 33 §§,
dvs. reglerna om vågrättens upphörande, gäller också i fråga om vågrätt som
uppkommit före VägL:s ikraftträdande.
Som
de sakkunniga har föreslagit bör rätten för ägare till fastighet, soira
tillkommit före den 1 januari 1948, att få ersättning eller få fastighetenii
inlöst i anledning av utfartsreglering inte avskäras genom den nya lagens
ikraftträdande. De sakkunnigas förslag att låta nämnda rätt upphöra ent.
kortare tid ett till två år efter den nya lagens ikraftträdande har
mött kritik under remissbehandlingen. Därvid har ifrågasatts riktigheten av de-sakkunnigas
antagande att utfartsfrågan för berörda fastigheter i de flestav fall numera är
löst. Någon preklusionsbestämmelse har därför inte tagitst upp i punkt 7. Med
anledning av ett påpekande under remissbehandlingera
216 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
har
förevarande punkt utformats så, att det blir klart att i fråga om fastighet som
uppkommit genom sämjedelning före den 1 januari 1948 och som legaliserats enhgt
legaliseringslagen (1968: 578) rätt till ersättning eller inlösen inte är
utesluten av det skälet att fastighetsbildningen formellt skett först efter
denna tidpunkt genom beslutet om legalisering.
Av
punkt 10 framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
Det
bör vara möjligt för vägsynenämnderna att planera sitt arbete så, att anhängiggjorda
ärenden kan slutföras före utgången av år 1971. För den händelse detta inte
skulle vara möjligt i något fall har i punkt 10 också tagits upp bestämmelser
som innebär att handläggningen av ärende som vid den nya lagens ikraftträdande
är anhängigt hos vägsynenämnd skall fullföljas av nämnden och att äldre
bestämmelser skall tillämpas i fråga om talan mot vägsynenämnds beslut som
meddelas efter årsskiftet. Också i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse i
ärende som efter årsskiftet fullföljts dit från vägsynenämnd skall äldre
bestämmelser gälla.
I
anslutning till övergångsregleringen i punkt 10 bör vissa ändringar göras i den
i prop. 1971: 30 föreslagna lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol
att pröva vissa mål. Frågan om dessa ändringar torde få anmälas senare.
Löpande
tjänstgöringstid för ombud för val till vägnämnd och suppleanter för sådana
ombud samt för ledamöter och suppleanter i vägnämnd och länsvägnämnd upphör vid
utgången av december 1971 i och med att lagen om vägnämnder och länsvägnämnder
upphävs då. Detsamma gäller, med anledning av att också AVL upphör att gälla,
ledamöter och suppleanter i vägsynenämnd.
Skulle
det visa sig att någon vägsynenämnd behöver tjänstgöra även efter den 31
december 1971 för att fullfölja handläggningen av nämnda dag an-hängiga
ärenden, bör Kungl. Maj :t kunna förordna om erforderlig förlängning av
tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i sådan nämnd. Punkt 10 har
avfattats i enlighet härmed.
15.3
Övriga författningsförslag
15.3.1
Förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) och
förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Departementschefen.
Som jag har anfört vid 26 § i förslaget till VägL bör kommunala
renhållningslagen och AOSt ändras så, att bortförande av sand samt rensning och
upptining av rännstensbrunn med tillhörande ledning bryts ut från begreppet
renhållning och i stället sidoordnas med detta. I enlighet härmed har 1 §
kommunala renhållningslagen och 3 § AOSt änd-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 217
råts
i föreliggande förslag. Samtidigt har det ansetts lämpligt att utvidga
bestämmelsen om skyldighet att föra bort sand som påförts till motverkande av
halka till att avse också skyldighet att föra bort annat material som utlagts
för detta ändamål.
15.3.2
Förslag till lag om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af
hjulringar å arbetsåkdon på landet
Departementschefen.
Denna lag saknar numera betydelse och bör därför upphävas i samband med att VägL
träder i kraft.
16.
Hemställan
I
enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger
1) förslag till väglag,
2) förslag till lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892),
3) förslag till lag om upphävande av lagen (1907:43 s.
1) om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet,
4) förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningssladgan
(1956: 617).
Av
dessa förslag är endast förslaget till väglag av beskaffenhet att lagrådets
yttrande bör inhämtas däröver.
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till väglag genom
utdrag av protokollet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
statsrådets övriga
ledamöter hemställt bifaller Hans
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av atsrådets övrigi Maj :t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
218 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Bilaga 1 1960 års vägsakkunnigas förslag
1) Förslag till Lag om allmänna vägar
» o"
Härigenom
förordnas som följer.
Allmänna
bestämmelser
1 §
Denna
lag avser väg, som antingen av ålder ansetts såsom allmän eller ock i enlighet
med lagen eller motsvarande äldre bestämmelser anlagts såsom allmän eller
särskilt förklarats för allmän.
Väg
upphör att vara allmän genom att den indrages.
2 § .
Till
väg hör vägbanan och de anordningar i övrigt som stadigvarande behövs för
vägens bestånd, drift och brukande, såsom slänt, bankett, dike, upplagsplats,
bro, trumma, skyddsvärn, stängsel och vägmärke. Anordning för vägbelysning samt
hållplats, parkeringsplats och rastplats eller annan dylik anordning vid
vägbanan eller i närheten av denna skall också räknas till vägen, såvida beslut
om utförande av anordningen fattats i den ordning som gäller för byggande av
väg eller föreskrift därom givits i beslut om förändring av enskild väg till
allmän.
Lika
med väg anses till väg ansluten och för den allmänna samfärdseln behövlig eller
eljest för det allmänna betydelsefull brygga eller färja med färjläge.
Väghållning
3 §.
Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.
4 §.
Till
byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning och
förbättring av väg.
Vid
byggande av väg skall tillses att vägen med erforderliga anordningar får
behövlig bredd samt sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes
till rimlig kostnad och utan oskäligt intrång för markägare eller annan.
Gällande bestämmelser om fornminnen och naturvård skall iakttagas. Inom område,
för vilket regionplan, generalplan eller stadsplan fastställts, får ej utan
Konungens tillstånd väg läggas så, att företaget avsevärt försvårar användning
av mark inom planområdet för det i planen avsedda
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 219
ändamålet.
Detsamma gäller område med byggnadsplan; det ankommer dock på länsstyrelsen
att meddela tillstånd till frångående av sådan plan.
5 §.
Till
drift av väg räknas alla åtgärder som behövs för att hålla vägen i ett för
samfärdseln tillfredsställande skick. Vid driften skall särskilt iakttagas
följande:
1. Yppas behov av skyddsvärn, stängsek vägmärke eller
annan dylik anordning utöver vad som blirit inrättat vid vägens byggande,
skall vägen förses med den behövliga anordningen. Om sådan anordning ej längre
bör kvarstå, skall den snarast borttagas.
2. Färja skall i erforderlig utsträckning hållas i
trafik. Den skall därvid vara bemannad samt försedd med drivmedel och annat som
behövs för att den skall fungera. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar även
rörlig bro, vägbelysning och annan till vägen hörande anordning, som för sin
funktion kräver särskilda fortlöpande åtgärder. I drift av färja och rörlig bro
ingår fastställande av behövlig turlista.
3. När det behövs skall vägen sandas eller annan
lämplig åtgärd vidtagas för att motverka halka. Vid behov skall sand eller
annat som påförts vägen åter bortföras.
4. Snö och is skall undanskaffas i den mån det behövs
för att hålla vägbanan framkomlig.
5. Genom tjänliga renhållningsåtgärder skall
vägområdet hållas i sådant skick, som, utöver vad som erfordras för
samfärdselns behov, tillgodoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vad
nu sagts gäller icke sådan väg inom stadsplan eller byggnadsplan, som enligt
gällande trafikföreskrifter får användas för gångtrafik.
Länsstyrelsen
äger rid behov medgiva inskränkning i de åtgärder, som enligt vad nu sagts
skall ridtagas.
6 §.
Ny
väg må anläggas, om den är behövlig för allmän samfärdsel eller eljest är till
synnerligt gagn för det allmänna. Omläggning och förbättring av väg må ske, när
det erfordras från allmän synpunkt.
7 § .
Särskild
vinterväg må inrättas, om den behövs för allmän samfärdsel eller eljest väntas
bli till synnerligt gagn för det allmänna.
Upptages,
med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, tillfällig körled rid
sidan av väg, får med vägens försättande i lagenligt skick anstå, så länge det
är behövligt och körleden hålles i farbart stånd.
8 §
Enskild
väg må förklaras för allmän, om den behövs för allmän samfärdsel eller eljest
väntas bli till synnerligt gagn för det allmänna.
9 §.
Väg
må indragas, om den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre är
behövlig från allmän synpunkt och olägenheten för bygden av vägens indragande
är ringa.
220 Kungl. Maj:ts proposition nr l23 år 1971
10 §.
Konungen
bestämmer, om och på vilka villkor avgift får upptagas för begagnande av
färja.
Väghållare
11 §.
Väghållare
är på landet kronan och inom stads område staden.
Om
särskilda skäl föreligger, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens vägverk förordna, att kronan skall vara väghållare i stad eller visst
område av stad eller att köping, annat samhälle eller landskommun skall vara
väghållare inom sitt område eller del därav. Under samma förutsättning kan
förordnandet sedan jämkas eller upphävas.
12 §.
Vad
i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun, som icke är väghållare, eller för
landsting att lämna bidrag till byggande av väg.
13 §.
Väghållningen
för kronans räkning handhaves, enligt vad därom är särskilt föreskrivet, av
statens vägverk.
I
stad, samhälle eller landskommun, som är väghållare, handhaves väghållningen
av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, under inseende av vägverket.
Behandling
av vågfrågor
14 §.
Fråga
om byggande av väg, om förklaring att enskild väg skall vara allmän, om
inrättande av särskild vinterväg eller om indragning av väg prövas av statens vägverk
efter samråd med länsstyrelsen. Stannar vägverket i annan mening än
länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning. Konungen äger
förordna, att vägfrågor av mindre vikt skall prövas i annan ordning.
Ordnings-
och säkerhetsfrågor samt andra här förut ej omnämnda vägfrågor prövas enligt
vad nedan sägs av länsstyrelse, väghållare eller vägsynenämnd.
För
rådgivning åt länsstyrelsen och statens vägverk samt för att i övrigt befrämja
en ändamålsenlig lösning av sådana vägfrågor, som rör hela länet eller en
större del därav, skall i varje län finnas en länsvägnämnd.
15 §.
Innan
väg bygges, skall arbetsplan för vägen upprättas och utställas för granskning
av markägare och andra. Den skall därefter fastställas av myndighet som angives
i 14 § första stycket. Beslut om fastställelse av tirbetsplan är förfallet, om
ej vägens sträckning blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet påbörjats
inom fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft. Om
synnerliga skäl föreligger, äger Konungen föreskriva förlängning av
giltighetstiden, varje gång högst tre år.
I
fråga om arbetsplan, som endast avser förbättring eller omläggning av
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 221
befintlig
väg eller utvidgning, jämkning eller fullständigande av fastställd plan för
ännu ej färdigställd väg, kan utställelse och fastställelse underlåtas, om den tillämnade
åtgärden ej medför behov av att taga mark i anspråk för vägen eller om samtliga
markägare och andra rättsinnehavare med avseende å marken skriftligen medgivit ianspråktagandet.
16 §.
I
arbetsplan skall angivas de områden, som behöver tagas i anspråk för vägen. Härrid
kan föreskrivas, att mark intill vägbana eller annan väganordning skall ingå i
vägområdet till en bredd av högst två meter. Har i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan avsatts ytterligare område för vägändamål, må i
arbetsplanen även sådant område till en bredd av högst tio meter räknat från
vägbana eller annan väganordning hänföras till vägområdet.
Behöver
väghållaren för vägarbete eller annan liknande åtgärd få tillgång till mark
utanför vägområdet, skall i arbetsplanen angivas markens läge och gränser,
åtgärdernas art samt den tid marken behöver tagas i anspråk.
17 §.
Närmare
bestämmelser om behandlingen av vägfrågor meddelar Konungen.
Vägrätt
18 §.
Sedan
arbetsplanen fastställts, äger väghållaren taga i anspråk och nyttja
Vägrätt
föreligger även till mark, som i enlighet med arbetsplan tagits i anspråk för
väg med stöd av medgivande från markens ägare.
När
förklaring meddelats att enskild väg skall vara allmän, erhåller väg-liållaren vägrätt
till mark som tidigare tagits i anspråk för den enskilda vägen.
19 §.
Mark
anses ha tagits i anspråk för väg när vägens sträckning blivit tydligt utmärkt
på marken och vägarbetet påbörjats på fastigheten.
20 § .
Anger
fastställd arbetsplan, att mark utanför vägområdet får begagnas för vägarbete
eller åtgärd i samband därmed, äger väghållaren taga marken i anspråk och
nyttja den för det avsedda ändamålet under tid som angivits i planen.
21 §.
För
upplåtelse av vägrätt eller av rätt enligt 20 § och för annat intrång som
orsakas av vägens byggande eller begagnande är fastighetens ägare berättigad
till ersättning av väghållaren, om det ej avtalats eller uppenbarligen
222 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
förutsatts
att ersättning icke skall lämnas. Ä ersättningen skall utgå sex procent årlig
ränta från den dag, då marken togs i anspråk.
Samma
rätt till ersättning för intrång tillkommer också innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan
marken togs i anspråk.
Medför
vägens framdragande även nytta för fastigheten eller för särskild rätt i
avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.
22 § .
För
att minska intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande eller begagnande,
är väghållaren berättigad att påkalla ägoutbyte enligt lagen om delning av jord
å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad och föra talan för
fastigheten rid förrättningen. I fråga om förrättningen skall i övrigt i
tillämpliga delar vad i dessa lagar är stadgat om delägare gälla väghållaren.
23 § .
Om
fastighet genom upplåtelse av vägrätt undergått sådan minskning i värde, att
den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten
svarade då marken togs i anspråk, skall ersättning som avses i 21 § jämte ränta
nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp
samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall
att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.
24 § .
Har
förlust å fordran som avses i 23 § uppstått till följd av att nedsättning ej
skett, äger fordringens innehavare av väghållaren uppbära ersättning för
förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen.
Detsamma
gäller om förlust tillskyndats fordringens innehavare genom att ersättning som
avses i 21 § blirit för lågt beräknad och frågan om ersättningens storlek till
följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av
annan anledning ej blivit prövad av domstol.
25 §.
Vad
som i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla
mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare gäller även mot
den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens rätt i avseende å
fastigheten.
26 § .
Uppstår
till följd av att väg framdrages över fastighet synnerligt men vid nyttjandet
av fastigheten eller viss del därav, är ägaren berättigad fordra att
fastigheten eller delen skall lösas.
Har
vägrätt upplåtits till en del av fastighet och beräknas ersättningen för
intrång på återstående del av fastigheten uppgå till två tredjedelar av den
delens värde, äger väghållaren lösa fastigheten. Vid bedömande om rätt till
inlösen föreligger skall kostnad för åtgärd, som avses i 7 § andra stycket
expropriationslagen, inräknas i ersättningen för intrång.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 223
27 § .
Den
som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen har att väcka talan
härom hos expropriationsdomstolen såvida icke överenskommelse kan träffas.
Prövning av fråga om ersättning kan i samma ordning påkallas även av väghållaren.
28 § .
Beträffande
mål, som enligt 27 § skall upptagas av expropriationsdomstol, gäller
bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål och om expropriationskostnad
i tillämpliga delar, såvida ej annat är särskilt stadgat. I fråga om inlösen av
fastighet eller del därav gäller de allmänna bestämmelserna i
expropriationslagen även i övriga tillämpliga delar.
Domstolen
äger utdöma förskott å ersättning, vare sig det yrkas av den till ersättningen
berättigade eller av väghållaren.
29 §.
Om
väg indrages, upphör vågrätten. Väghållaren äger bortföra vad som inom
vägområdet anbragts för vägändamål, sårida ej länsstyrelsen med hänsyn till
uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg bestämmer annorlunda.
Vad
som ej bortförts inom ett år efter det vägen indragits tillfaller fastighetens
ägare. Om särskilda omständigheter föranleder det, äger länsstyrelsen förlänga
tiden.
30 § .
I
fråga om mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är
avsedd till gata eller annan allmän plats eller särskilt trafikområde, äger vad
i 1829 §§ är stadgat icke tillämpning, sedan marken tagits i anspråk för
avsett ändamål. Väghållaren svarar dock för dessförinnan jämlikt 21, 24 eller 26
§ uppkommen ersättnings- eller lösningsrätt.
Tillfälligt
upplåtande av mark m. m.
31 §.
Tillträde
till fastighet får ej vägras den, som på uppdrag av vägmyndighet har att
verkställa stakning eller mätning, undersökning av grund eller annan dylik förberedande
åtgärd för byggande av väg.
Vid
förrättningen skall tillses, att skada på växande gröda såvitt möjhgt undvikes
samt att skog icke onödigt nedhugges. Utan ägarens medgivande får träd ej
skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park.
32 § .
Kan
på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av annan orsak
samfärdseln icke utan våda framgå på väg, äger länsstyrelsen på framställning
av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall
upplåtas för den tid sådan väg till följd av hindret är behövlig.
224 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
33 § .
Vill
väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse med fastighetens
ägare ej träffas, äger vägsynenämnden meddela väghållaren tillstånd till
åtgärden.
34 § .
För
skada, som uppkommer genom åtgärd enligt 31 § eller till följd av tillfällig
vägs anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande, skall väghållaren
utge ersättning med belopp som i brist på överenskommelse bestämmes av vägsynenämnden.
35 § .
Vill
väghållare på mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord eller
sten till underhåll av väg och kan överenskommelse med fastighetens ägare icke
träffas, skall frågan hänskjutas till vägsynenämnden. Om upplåtelse av den
behövliga rättigheten icke kan antagas vålla markägaren större olägenhet, äger
nämnden bestämma, att upplåtelse skall ske. Därvid har nämnden även att
föreskriva, i vilken omfattning och hur rättigheten får utövas samt till vilket
belopp eller efter vilka grunder ersättning skall utgå.
Enskilda
utfartsvägar
36 § .
Vill
någon ansluta enskild farväg till allmän väg eller eljest anordna utfart till
allmän väg, har han att göra anmälan därom till länsstyrelsen senast tre
månader innan arbetet påbörjas. Med utfart likställes brygga vare sig den är
ägnad att befaras med fordon eller icke.
När
anmälan inkommit, skall länsstyrelsen pröva, om den tilltänkta utfarten kan
godtagas med hänsyn till trafiksäkerheten, samt vid behov meddela förbud mot
utfartens anordnande eller föreskrifter rörande dess läge eller utförande i
övrigt. Om skäl föreligger, äger länsstyrelsen föreskriva, att utfarten får
bibehållas viss tid med rätt för länsstyrelsen att på framställning förlänga tiden.
Länsstyrelsen äger också meddela trafikföreskrift, varigenom trafiken till och
från den allmänna vägen begränsas att avse riss årstid, visst slag av trafik,
trafik för viss fastighets behov eller dylikt.
Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan ändring av
befintlig utfart, som kan vålla olägenhet från trafiksäkerhetssynpunkt.
37 § .
Om
det behövs för att tillgodose trafiksäkerheten, äger länsstyrelsen föreskriva,
att befintlig utfart skall genom väghållarens försorg avspärras, flyttas eller
ändras på annat sätt.
Kan
syftet med ifrågasatt avspärrning i stället vinnas genom sådan trafikföreskrift,
som omnämnes i 36 § andra stycket, äger länsstyrelsen meddela dylik föreskrift.
Trafikföreskrift kan förenas med föreskrift om flyttning eller ändring.
38 § .
Behöver
vid verkställighet av länsstyrelses föreskrift om flyttning eller ändring av
utfart tagas i anspråk mark, som tillhör annan fastighet än den.
Kungl.
Maj:fs proposition nr 123 år 1971 225
för
vilken utfarten är avsedd, äger väghållaren i fastighetsägarens ställe göra
gällande dennes rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar och
att föra talan vid förrättningen.
Vill
väghållaren, för att minska de olägenheter, som åsamkas fastighet genom förbud
eller föreskrift enligt 36 eller 37 §, själv bygga nödig utfartsväg för
fastigheten, är han berättigad härtill. Kan väghållaren och fastighetens ägare
ej enas i fråga om ianspråktagande av fastigheten tillhörig mark, äger vägsynenämnden
på framställning förordna därom med iakttagande att syftet med åtgärden vinnes
med minsta intrång och olägenhet för fastighetens ägare och annan. Behöver väghållaren
taga i anspråk mark, som ingår i annan fastighet, skall bestämmelserna i första
stycket äga motsvarande tillämpning.
39 g.
Uppkommer
till följd av förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 36 eller 37 §,
avsevärd ökning av eljest erforderlig väghållningskostnad eller annat avsevärt
men vid brukandet av fastighet, som haft utfart till allmän väg, är
fastighetens ägare berättigad till ersättning härför av väghållaren.
Ersättning utgår dock icke för kostnad eller olägenhet, som föranletts av
underlåtenhet att iakttaga stadgandet i 36 § första stycket eller förbud eller
föreskrift, som meddelats med stöd av 36 § andra eller tredje stycket. Den som
genom dylik underlåtenhet åsamkar väghållaren avsevärd kostnad för avspärrning,
flyttning eller ändring av utfart, är pliktig att gott-göra väghållaren sagda
kostnad.
Samma
rätt till ersättning, som enligt vad nu sagts tillkommer ägare av fastighet,
tillkommer även innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till fastigheten, som upplåtits innan förbudet eller föreskriften meddelades.
I
fråga om ersättning enligt denna paragraf äger bestämmelserna i 23 28 §§
motsvarande tillämpning.
40 § .
Uppkommer
till följd av förbud eller föreskrift enligt 36 eller 37 § för fastighet eller
del därav, som haft utfartsväg till allmän väg, synnerligt men av den art att
ersättning därför kan utgå enligt 39 §, är ägaren berättigad fordra, att
fastigheten eller delen därav skall lösas. Därom gäller i övrigt vad i 2628 §§
sägs.
41 §.
Stadgandena
i 3640 §§ äger icke tillämpning i fråga om enskild väg, som är upptagen i
fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
Förbud
eller föreskrift, som meddelats med stöd av 36 eller 37 §, skall, om
länsstyrelsen så förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.
Ordnings-
och säkerhetsföreskrifter
42 § .
Inom
vägområde får ej någon utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd, som
bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Givet tillstånd kan när
som helst återkallas.
8 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
226 Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1971
Utan
hinder av vad i första stycket sagts får grävning eller hknande åtgärd
företagas och upplag eller annan anordning förekomma, om så erfordras för
arbete, som utföres av väghållaren, eller som avses i 55 §. Behöver vägen
avstängas eller annan väsentlig trafikinskränkning vidtagas, har väghållaren
att hos vederbörande myndighet utverka beslut härom.
Vad
i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande grind
eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i
fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riksförsvarets
behov.
43 § .
Inom
vägområde eller inom ett avstånd av tolv meter därifrån får annan än väghållaren
icke utan tillstånd av länsstyrelsen utomhus inrätta fast belysning eller
annan fast ljuskälla av annan typ än sådan, som för ändamålet godkänts av
statens vägverk. Ej heller får annan än väghållaren utan tillstånd av
länsstyrelsen någonstädes inrätta fast strålkastare eller annan fast ljuskälla,
som kan avsevärt påverka ljusförhållandena för trafiken på väg.
Om
det är av väsentlig betydelse för trafiksäkerheten, äger länsstyrelsen meddela
förbud att begagna fast ljuskälla, som annan än väghållaren inrättat inom
vägområde eller i dess närhet. I stället för sådant förbud äger länsstyrelsen
förordna, att ljuskällan endast får begagnas sedan den ändrats på sätt
länsstyrelsen föreskriver. Väghållaren är pliktig att ersätta ägaren värdet av
anordning som blivit förbjuden eller kostnaden för erforderlig ändring därav.
Tvist om sådan ersättning handlägges enligt reglerna i 27 §.
44 § .
Inom
ett avstånd av tolv meter från vägområde får ej utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnad eller komina till stånd någon anordning som kan försvåra
väghållningen, skymma utsikten över vägbanan eller eljest inverka menligt på
trafiksäkerheten. Om det erfordras av trafiksäkerhetsskäl, äger länsstyrelsen
föreskriva ökning av avståndet, dock högst till femtio meter. Vid korsning i
samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild allmänneligen
befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg får ej utan
länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller annan för trafiksäkerheten
menlig anordning komma till stånd inom ett område, som begränsas av räta linjer
mellan punkter belägna i vägbanornas mittlinjer femtio meter från korsningen.
I
närheten av väg får ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras stängsel, som kan
förorsaka snösamling på vägen.
När
fråga är om sådan byggnad eller anordning, som är lätt flyttbar eller av ringa
värde, kan tillstånd enligt första eller andra stycket begränsas till att avse
rätt att bibehålla byggnaden eller anordningen under viss tid med rätt för
länsstyrelsen att på framställning förlänga tiden.
45 §.
Sedan
arbetsplan för väg har bhvit fastställd, skall vad i 44 § är stadgat om förbud
mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning sä länge fastställelsebeslutet
är gällande.
Är
fråga väckt om byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att utan
länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas
bli taget i anspråk för vägen. Om synnerliga skäl föreligger, kan
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 227
förbudet
utsträckas att gälla mark, som beräknas komma att ligga vid sidan av vägområdet
inom ett avstånd av högst femtio meter från vägområdet. Sådant förbud får ej
meddelas för längre tid än tre år men kan förlängas, varje gång på högst tre
år, om synnerliga skäl föreligger därtill.
46 § ,
Har,
då förbud enligt 44 § blir gällande, annan anordning än byggnad redan kommit
till stånd på plats, där förbudet skall gälla, äger vägsynenämnden föreskriva
skyldighet för anordningens ägare att borttaga eller ändra anordningen eller
utbyta den mot anordning, som icke försvårar väghållningen eller medför men för
trafiksäkerheten. För kostnad och skada, som uppkommer genom sådan föreskrift,
skall väghållaren betala ersättning med belopp, som vägsynenämnden bestämmer.
47 § ,
Om
så finnes påkallat av hänsyn till trafiksäkerheten på väg eller viss del därav
eller av annat särskilt skäl, äger länsstyrelsen fastställa plan för lokalisering
av serviceanordningar. Planen skall angiva de områden vid eller i närheten av
vägen som avses för serviceanordningar samt, i den mån det finnes erforderligt,
rilka delar av områdena som avses för anordningar av skilda slag, I planen
skall angivas visst avstånd, högst 300 meter räknat från vägen, inom vilket
serviceanordningar eljest icke får inrättas.
Med
serviceanordning avses byggnad eller annan fast anläggning för rörelse, inom
vilken varor eller tjänster utbjudes till de vägfarande, samt skylt, affisch
eller liknande anordning, som hänvisar de vägfarande till sådan rörelse och
icke är att hänföra till vägmärke,
48 § ,
Sedan
plan för lokalisering av serviceanordningar fastställts, får ej utan
länsstyrelsens tillstånd serviceanordning inrättas i strid mot planen eller
befintlig anordning tagas i anspråk för ändamål, som strider mot denna.
Då
fråga uppkommit om upprättande och fastställande av plan för lokalisering av serriceanordningar,
äger länsstyrelsen meddela förbud för viss tid, högst ett år, att inrätta
serviceanordning utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Förbudet skall avse
visst område, som kan antagas komma att beröras av planen. Uppkommer frågan
innan vägen färdigbyggts, skall i fråga om förbudets giltighetstid gälla vad
som sägs i 45 § andra stycket.
49 §.
Kan
till följd av förbud enligt 44 § eller 48 § första stycket fastighet eller del
därav nyttjas allenast på sådant sätt, att uppenbart missförhållande uppkommer
mellan markens värde före och efter förbudet, är fastighetens ägare berättigad
till ersättning av väghållaren för den skada han härigenom lider. Samma rätt
till ersättning tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev gällande. I
fråga om ersättningen äger i övrigt bestämmelserna i 2328 §§ motsvarande
tillämpning.
Fastighetens
ägare kan, om han så önskar, i stället påfordra att fastigheten eller del
därav skall lösas. I fråga om sådan inlösen gäller vad i 26 28 §§ sägs.
Har
förbud enligt 45 § första eller andra stycket varit gällande längre än fem år,
skall vad här ovan sagts om ersättning äga motsvarande tillämpning.,
8t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 123
228 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
50 §.
Vad
i 4448 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande av område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
51 §.
Är
för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av
snösamling på väg behövligt, att träd eller buske borthugges eller att träd
kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd och
kan överenskommelse med fastighetens ägare ej träffas, äger vägsynenämnden besluta,
att erforderliga åtgärder får vidtagas av väghållaren på dennes egen bekostnad,
och meddela behövliga föreskrifter om utförandet av åtgärderna. Uppkommer i
anledning av beslutet avsevärd skada, skall väghållaren ersätta denna med
belopp, som vägsynenämnden bestämmer.
Detsamma
gäller, om behov föreligger av att bortskaffa för driften av väg hinderlig
anordning invid vägen. I sist avsett fall skall dock uppkommen skada ersättas,
även om den ej är avsevärd,
52 §,
Går
väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över
den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall vid
vägen finnas nödigt skyddsvärn.
Vid
väg skall, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga
vägmärken,
53 §,
Utmed
väg får ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra fara för vägens
bestånd,
54 §,
Annonstavla,
reklamskylt eller dylikt får ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed
väg på mindre avstånd än femtio meter från vägområdet. Vad nu är sagt avser
dock icke tavla, skylt eller dylikt på byggnad inom tättbebyggt område eller
anordning, som uppsatts på annorstädes belägen byggnad till upplysning om där
bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för
meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner
eller dylikt.
Inom
synhåll från väg får icke i något fall förekomma i första stycket avsedd
anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande
kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ.
Anordning,
som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig
omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första stycket, får
förbliva orubbad, om ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens
ägare att borttaga anordningen. För skada, som uppkommer i anledning av sådant
föreläggande, skall väghållaren betala ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden,
55 §,
Inom
område för väg får ej utan väghållarens medgivande framdragas elektrisk
ledning, ledning för vatten eller annan därmed jämförlig ledning, Väghållaren
skall pröva, om arbetet kan tillåtas, såvida ej dylik prövning
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 229
lagligen
skall ske i annan ordning, samt meddela de föreskrifter beträffande arbetets
bedrivande och rätten till upplag eller annan anordning, vilka utöver vad därom
kan vara särskilt bestämt erfordras med hänsyn till samfärdseln och
väghållningen. Vad nu sagts gäller även arbete på redan framdragen ledning.
Särskilda bestämmelser för stad, samhälle eller landskommun, som är
väghållare
56 §,
Stad,
samhälle eller landskommun, som är väghållare, är berättigad att, under de
förutsättningar och i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av
statsmedel till väghållningen,
57 §,
Underlåter
någon i 56 § nämnd väghållare att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit
fastställd och för vars byggande väghållaren erhållit bidrag av statsmedel,
eller eftersätter väghållaren underhållet av väg, och sker ej rättelse efter
tillsägelse, äger statens vägverk förelägga väghållaren viss tid, inom vilken
erforderliga åtgärder skall ha vidtagits vid äventyr, om den tiden försittes,
att verket låter utföra dem på väghållarens bekostnad.
Innan
föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.
Särskilda
bestämmelser om kronans väghållning inom område med stadsplan
58 §,
Skall
i fall, då kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket stadsplan
blivit fastställd, har vederbörande stad, samhälle eller landskommun att
tillhandahålla den mark, som erfordras för vägen.
Skäliga
kostnader härför, efter avdrag för vad som belöper på förvaltningskostnad,
skall ersättas av kronan.
59 §.
Beträffande
skyldighet för kronan att i vissa fall iordningställa, upplåta och underhålla
gata inom område med stadsplan gäller vad därom är föreskrivet i
byggnadslagen.
Vägsynenämnd
60 §.
Vägsynenämnd
utses för varje län. Nämnden skall bestå av ordförande och två ledamöter.
Vid tillsättande av vägsynenämnd
iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som
jordbruk och skogsskötsel skall, såvitt möjligt, finnas företrädda inom
nämnden,
61 §.
Ordförande
och ledamöter i vägsynenämnden jämte suppleanter för envar av dem förordnas av
länsstyrelsen för en tid av fyra år. Ordförande och suppleant för honom skall
vara ordinarie innehavare av domarämbete.
230 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Avgår
ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den avgångne,
62 §,
Den
som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall göra
framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar om ärendets hån-skjutande
till nämnden,
63 §.
Mot
ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gäller de jäv, som i lag stadgas i
fråga om domare.
Kan
till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bli fulltalig, skall länsstyrelsen
förordna ersättare.
64 §.
För
besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är fulltalig. Är vid
omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäller vad de flesta säger. Har
envar sin särskilda mening, gäller ordförandens.
65 §,
Ordförande
och ledamot i vägsynenämnd äger för sitt arbete och därmed förbundna kostnader
åtnjuta ersättning av väghållaren. Nämnden äger dock, om det av särskild
anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart att helt eller delvis
återbetala väghållaren vad denne fått utgiva.
Väghållare
eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans bevakande
inför nämnden,
66 § ,
Närmare
bestämmelser om vägsynenämnd meddelas av Konungen.
Länsvägnämnd
67 §.
Länsvägnämnd
skall bestå av tolv ledamöter. Ledamöterna jämte en suppleant för var och en av
dem förordnas av Konungen för en tid av fyra år, räknat från den 1 januari året
därefter. Konungen utser tillika en av ledamöterna att vara ordförande och en
att vara vice ordförande i nämnden.
Avgår
ledamot, inträder för återstående del av tjänstgöringstiden den för honom
utsedde suppleanten. Om så erfordras, förordnar Konungen ny ledamot och
suppleant för nämnda tid.
Det
åligger länsstyrelsen att i god tid innan ledamöter och suppleanter skall utses
till Konungen inkomma med förslag på personer, som är lämpliga att tjänstgöra
i nämnden.
68 §.
Länsvägnämnden
sammanträder å det ställe och de tider nämnden bestämmer och dessutom så ofta
ordföranden finner det behövligt samt då länsstyrelsen förordnar därom eller
minst halva antalet av nämndens ledamöter för uppgivet ärende gör
framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröjligen
insändas till länsstyrelsen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 231
Länsvägnämnden
äger ej handlägga något ärende, om icke minst halva antalet ledamöter är
tillstädes. Är vid omröstning meningarna delade, gäller vad de flesta säger.
Vid lika röstetal gäller den mening, som ordföranden biträder.
69 §.
Vid
sammanträde med länsvägnämnden skall ordföranden föra eller på sitt ansvar låta
föra protokoll.
Justering av protokollet
verkställes av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av nämnden
utsedda närvarande ledamöter. Justering kan också verkställas av nämnden
antingen genast eller vid nästa sammanträde. Avskrift av justerat protokoll skall
ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.
Ordföranden
åligger härjämte att ombesörja nämndens skriftväxling, mottaga alla dit
ställda framställningar, vårda nämndens handlingar och hålla register över dem.
70 § .
Ledamot
av länsvägnämnd skall för sitt arbete och därmed förbundna kostnader åtnjuta
ersättning av statsmedel efter grunder som Konungen bestämmer.
Ansvar,
handräckning och fullföljd av talan
71 §.
Bryter
någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri,
eller underlåter ägare av fastighet att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats med stöd av 46 § eller 54 § tredje stycket,
skall
han straffas med böter från och med tio till och med trehundra kronor.
72 § .
Uppföres
byggnad eller utföres ledningsarbete i strid mot förbud eller annan
föreskrift, som meddelats i eller med stöd av 44, 45, 48 eller 55 §, äger överexekutor
meddela handräckning till rättelse i vad som sålunda olagligeii skett.
Beträffande sådan handräckning gäller samma bestämmelser som de, vilka är
stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.
Om
förbud, som meddelats i eller med stöd av 42, 43, 44, 53 eller 54 § och ej
avser byggnads uppförande, icke iakttages och rättelse ej sker genast efter
tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller om föreskrift,
som meddelats med stöd av 46 § eller 54 § tredje stycket, icke efterkommes,
äger utmätningsmannen föranstalta om rättelse.
Iakttages ej förbud, som
meddelats i eller med stöd av 48 §, äger länsstyrelsen meddela föreläggande om
rättelse och därvid utsätta vite, såvida icke åtgärd enligt första stycket kan
komma i fråga.
73 § .
Ansökan
om handräckning enligt 72 § göres av väghållaren. Kostnaden för förrättningen
skall, om ansökan gjorts av annan väghållare än kronan, förskjutas av väghållaren
och omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas hos
den försumlige.
232 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
74 § .
Den
som ej åtnöjes med vägsynenämnds beslut äger däröver anföra besvär hos
länsstyrelsen i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndighets beslut.
Statens
vägverks beslut om fastställande av arbetsplan för väg, om förändring av
enskild väg till allmän eller om indragning av väg samt länsstyrelsens beslut
om införande av etableringskontroll för serviceanordningar skall utfärdas efter
anslag. Tiden för anförande av besvär mot beslutet skall räknas från den dag,
då anslaget skedde.
över
beslut av länsstyrelse eller vägsynenämnd får talan föras, förutom av den saken
rör, även av statens vägverk eller den som verket för ordnat därtill. Länsvägnämnd
äger föra talan mot beslut av statens vägverk eller länsstyrelse.
75 §.
Har
någon anfört besvär över beslut enligt 32 § om upplåtande av nytt-janderält
till mark för tillfällig väg, enligt 33 § om uppsättande av snö-skärm, enligt
43 § andra stycket om förbud att begagna fast ljuskälla, enligt 44 § första
stycket om ökning av där angivna minsta avstånd, enligt 45 g andra stycket om
förbud att uppföra byggnad, enligt 48 g andra stycket om förbud att inrätta
serviceanordning eller enligt 57 § om föreläggande av där avsedd art, skall
besvären icke föranleda uppehåll med beslutets eller föreläggandets
verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför, såvida ej den
myndighet, som har att pröva besvären, förordnar annorlunda.
Övergångsbestämmelser
76 §.
Denna
lag träder i kraft den........
Genom
denna lag upphäves
lagen
den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar;
lagen
den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder;
stadgan
den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga);
kungörelsen
den 30 september 1966 (nr 530) om rikets indelning i vägnämndsområden ;
så
ock vad som i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.
Där
i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersattes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
77 g
Tillstånd,
förbud eller annan föreskrift, som meddelats med stöd av bestämmelse i äldre
lag, skall gälla som om den meddelats enligt närmast motsvarande föreskrift i
nya lagen.
78 g.
Mål
om vägrätt eller om ersättning för intrång av annan anledning än vägrättsupplåtelse,
vilket anhängiggjorts vid domstol före nya lagens ikraftträdande, skall
behandlas enligt äldre lag.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 233
79 g.
Vad
i nya lagen är föreskrivet rörande vägrättsinnehavares befogenheter med
avseende å mark, som omfattas av vågrätten, skall gälla även om vågrätten
upplåtits enligt äldre lag.
Ägare av mark, vilken
besväras av vägrätt, samt innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits före nya
lagens ikraftträdande, äger, under förutsättning att upplåtelse av vägrätt
enligt nya lagen skulle, om den skett vid tiden för ikraftträdandet, ha föran
lett avsevärt högre ersättning än en vid samma tidpunkt verkställd upplå
telse enligt äldre bestämmelser, erhålla gottgörelse av väghållaren för skill
naden, såvida talan därom väckes före den...................... I fråga om
sådan ersättning skall
bestämmelserna i 2325 samt 27 och 28 gg ha motsvarande tillämpning. Å
ersättningen skall utgå sex procent årlig ränta från dagen för nya lagens
ikraftträdande.
80 g.
Vad
i 39 och 40 gg i nya lagen är föreskrivet i fråga om fastighet, som haft
utfart till allmän väg, skall äga motsvarande tillämpning å fastighet, som
tillkommit före den 1 januari 1948 och som uppenbarligen förutsatts skola
erhålla utfart till sådan väg, såvida anmälan enligt 36 § göres före den
81 g.
Ledamöter
och suppleanter i vägsynenämnder, länsvägnämnder och vägnämnder, som utsetts i
enlighet med äldre lag, skall rid nja lagens ikraftträdande frånträda sina
uppdrag. Nya vägsynenämnder och länsvägnämnder skall utses före lagens
ikraftträdande.
234 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
2)
Förslag
till
Vägstadga
Härigenom
förordnas som följer.
Olika
slag av allmänna vägar
1
§. Allmänna vägar är av två slag, nämligen
a. riksväg,
vartill hänföres väg av synnerligen stor betydelse för den ge
nomgående, långväga samfärdseln; samt
b. länsväg,
varmed avses annan väg än riksväg.
Med
ledning av förslag, som uppgjorts av statens vägverk på framställning av
länsstyrelse eller efter länsstyrelses hörande, bestämmer Konungen eller, om
Konungen så förordnat, vägverket till rilken grupp varje väg skall räknas.
Flerårsplaner
m. m.
2 g.
För
att tjäna till ledning vid fördelningen av de medel, som beviljas för byggande
av vägar inom områden, där kronan är väghållare, skall för varje län i mån av
behov upprättas och fastställas särskilda flerårsplaner för byggande av
riksvägar och av länsvägar. För hela riket skall upprättas och fastställas flerårsplan
för byggande av större broar (storbroar).
Flerårsplan
skall avse fem år och skall förnyas vart tredje år. Påkallas av särskilda
förhållanden annan tid för förnyandet, beslutar Konungen härom.
Till
grund för fördelning av vägbyggnadsmedel mellan sådana städer, samhällen och
landskommuner, som är väghållare, skall ligga en fördelningsplan. Rörande
sådan plan gäller vad som är särskilt stadgat därom.
3 g.
Vid
upprättande och fastställande av flerårsplan skall hänsyn tagas till vägbehoven
i olika delar av riket och möjligheterna att tillgodose dessa behov inom ramen
för de medel som påräknas.
I
flerårsplan skall upptagas alla vägföretag som under förutsättning att anslag
beviljas beräknas komma till utförande under den tid planen avser, med
angivande av fördelningen av arbetena och de ungefärliga kostnaderna på olika
år. Företagen skall upptagas i ordning efter angelägenhetsgrad. Fördelningen
på olika år skall ske så, att arbetena kan bedrivas i en takt, som är lämplig
från ekonomisk synpunkt, med särskilt beaktande av att personal och maskiner
bör utnyttjas effektivt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 235
4 g.
Flerårsplan
för byggande av riksvägar upprättas av statens vägverk. Dessförinnan inhämtas
länsstyrelsens förslag beträffande de företag, som anses böra utföras under den
tid planen skall avse. Före avgivande av sitt förslag skall länsstyrelsen höra
styrelserna för länets kommuner och länsvägnämnden. över upprättad plan skall
yttrande inhämtas från länsstyrelsen, sedan denna i sin tur berett kommunernas
styrelser och länsvägnämnden tillfälle att yttra sig över planen. Har
länsstyrelsen intet att invända mot planen, skall statens vägverk fastställa
densamma. Eljest hänskjutes frågan till Konungens prövning.
Flerårsplan
för byggande av länsvägar upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet av flerårsplan
skall länsstyrelsen infordra förslag från styrelserna för länets kommuner
beträffande företag, som anses böra utföras under den tid planen skall avse.
över upprättad plan skall yttranden inhämtas av kommunernas styrelser och länsvägnämnden.
Sedan länsstyrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som kan påkallas av
yttrandena, skall länsstyrelsen insända planen jämte yttrandena till statens
vägverk för prövning. Kan statens vägverk godtaga av länsstyrelsen upprättad
plan, skall verket fastställa planen. Eljest hänskjutes frågan till Konungens
prövning.
5 g.
Flerårsplan
för byggande av storbroar upprättas av statens vägverk efter hörande av länsvägnämnderna
och länsstyrelserna och fastställes av Ko-
6 §.
Fastställd
flerårsplan skall genom statens väg\'erks försorg delgivas länsstyrelse, länsvägnämnd,
överlantmätare, länsarkitekt och styrelserna för vederbörande kommuner.
Länsstyrelsen skall föra in meddelande om fastställelsebeslutet i länskungörelserna.
7 g.
Fastställd
flerårsplan skall i huvudsak följas vid vägarbetenas bedrivande, såvida ej
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens vägverk bestämt att
beviljat anslag får användas för visst ändamål, som ej upptagits i planen.
Behöver
på grund av ändrade förhållanden eller av annan orsak väsentlig ändring
vidtagas i fråga om ordningen för företagens utförande eller annan väsentlig
avvikelse göras från fastställd flerårsplan, äger statens vägverk att, efter
hörande av länsvägnämnden och länsstyrelsen, förordna härom, såvitt avser plan
som fastställts av vägverket. I händelse av meningsskiljaktighet mellan
länsstyrelsen och vägverket skall frågan hänskjutas till Konungens prövning. Är
fråga om avvikelse från flerårsplan, som fastställts av Konungen, beslutar
Konungen härom.
Beslut
enligt andra stycket om avvikelse från flerårsplan skall genom vägverkets
försorg delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden och styrelserna för vederbörande
kommuner, varjämte länsstyrelsen har att föra in meddelande om beslutet i
länskungörelserna.
236 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Förberedande
utredning av vägfrågor
8 g.
Den,
som vill att ny väg skall anläggas, har att göra ansökan därom hos
länsstyrelsen.
Fråga
om anläggande av väg kan även väckas av länsstyrelsen eller statens vägverk
eller genom att Konungen anbefaller länsstyrelsen att pröva frågan,
9 g.
När
fråga väckts om byggande av ny väg, skall länsstyrelsen utreda vägens
betydelse och angelägenhetsgrad. Har frågan uppkommit i annan ordning än genom
framställning av vederbörande kommun, skall yttrande inhämtas från kommunens
styrelse. Länsstyrelsen bör också inhämta yttranden från de övriga
myndigheter, vilkas verksamhetsområde beröres av företaget, och från andra, som
kan lämna upplysning i saken. Om det finnes lämpligt, äger länsstyrelsen kalla
trafikanter och andra, som saken kan angå, att yttra sig vid sammanträde inför
länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar.
Utan
hinder av vad som sägs i första stycket skall ansökan om byggande av väg genast
avslås, om det med hänsyn till kända förhållanden är uppenbart, att den icke
kan bifallas. Framgår av verkställd utredning, att vägen icke är av den
betydelse, att den bör byggas såsom allmän, skall länsstyrelsen efter samråd
med statens vägverk meddela beslut om inställande av vidare åtgärder i saken.
Detsamma gäller om vägen icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till
densamma kan påräknas under de närmaste åren, och det icke av annat skäl är
angeläget, att arbetsplan upprättas utan dröjsmål.
Prövar
länsstyrelsen företaget vara av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma
kan påräknas under de närmaste åren eller är det av annat skäl angeläget, att
arbetsplan upprättas utan dröjsmål, skall länsstyrelsen hänskjuta frågan om
företagets utförande till fortsatt prövning vid upprättande av flerårsplan
eller fördelningsplan.
10 g.
Bestämmelserna
i 8 och 9 g§ gäller i tillämpliga delar även fråga angående omläggning eller
förbättring av väg.
Avser
saken endast beläggningsarbete eller mindre eller brådskande omläggnings-
eller förbättringsarbete, får dock utredningen göras mindre vidlyftig, om
detta påkallas av omständigheterna.
A
rbetsplan
11
g.
Arbetsplan
för väg inom område, där kronan är väghållare, upprättas genom vägförvaltningens
försorg, såvida icke statens vägverk förordnat annorlunda.
Arbetsplan
för väg inom område, där stad, samhälle eller landskommun är väghållare,
upprättas genom dess försorg i enlighet med anvisningar, som meddelas av
vägverket.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 237
12 g.
Vid
upprättande av arbetsplan skall särskilt iakttagas
att det trafikbehov, som
föranlett planens upprättande, tillgodoses i största möjliga utsträckning;
att vägen anslutes till
befintligt och planerat vägnät på ändamålsenligt sätt;
att vägen med avseende å
sträckning och byggnadssätt utföres så, att byggnadskostnaderna och kostnaderna
för framtida utbyggnad såvitt möjligt begränsas;
att onödigt intrång för
fastighet och från fastighetsbildningssynpunkt olämplig vägsträckning undvikes;
att
nödig hänsyn tages till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen;
att
A'ägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet;
att fornlämning eller
naturföremål av större intresse icke utan tvingande skäl skadas av företaget;
att anordning för vägbelysning,
om sådan upptages i arbetsplanen, överensstämmer med de normer som fastställts
i särskild ordning; samt
att
arbetsplanen utarbetas med sådan noggrannhet, att den kan i sin helhet följas
utan andra än oväsentliga jämkningar.
Om
så finnes påkallat, skall särskild utredning verkställas rörande möjligheterna
att avhjälpa eller minska intrång till följd av vägföretaget genom att
verkställa ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen.
13 g.
I
arbetsplan skall redovisas den mark, som skall ingå i vägområdet, och den mark,
som därutöver behöver tagas i anspråk för vägarbete eller annan åtgärd i
samband med byggandet av vägen. Om vägen skall vara försedd med sådana
anordningar, som avses i 2 g första stycket andra punkten eller 2 g andra
stycket lagen om allmänna vägar, skall dessa anordningar redorisas i planen. I
planen skall även angivas, om väghållarens rätt till vägområdet skall i något
avseende vara mindre omfattande än som i allmänhet gäller på grund av
bestämmelsen i 18 g första stycket andra punkten lagen om allmänna vägar.
Vad nu sagts utgör icke
hinder mot upprättande av förberedande arbetsplan, vari endast redovisas
vägens sträckning, de områden som skall tagas i anspråk för vägen samt den
huvudsakliga omfattningen av de anordningar som planeras. Sådan förberedande
arbetsplan skall, så snart det lämpligen kan ske, kompletteras genom slutlig
arbetsplan. Vägföretaget får påbörjas först sedan slutlig arbetsplan utarbetats
och, om så erfordras, fastställts.
14 g.
Vid utarbetande av
arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets
utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och med de övriga myndigheter, lokala
organ och sammanslutningar, som kan ha ett väsentligt intresse av företaget.
Tillfälle skall beredas
kommunens styrelse och envar ägare till fastighet, som beröres av företaget,
såvida han är känd och boende inom riket, att närvara vid sammanträde på
platsen och därvid framföra sina synpunkter. Meddelande om sådant sammanträde
får ske genom posten. Är mark, som beröres av företaget, samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare och finnes känd styrelse eller annan, som är satt
att förvalta samfälligheten, är det
238 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
tillräckligt
att meddelande tillställes ledamot av styrelsen eller förvaltaren. Äger denne
ej själv föra talan för delägarna i samfälligheten är han gentemot dem
ansvarig för att meddelandet tillställes någon, som äger behörighet härtill,
eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd
styrelse eller förvaltare, får meddelandet sändas till en av delägarna att av
honom hållas tillgängligt för dem alla, såvida samtidigt med utsändandet
kungörelse införes i tidning inom orten med uppgift om vägföretaget och om
namnet på den delägare, som erhållit meddelandet.
Bestämmelserna
i andra stycket behöver icke iakttagas i fråga om arbetsplan för väg inom
område, som enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan är
avsett att ingå i trafikled eller annan allmän plats, såvida icke avvikelse
föreslås från vad som bestämts i sådan plan.
15 g.
Arbetsplan,
som avser riksväg eller längre sträcka av länsväg genom två eller flera län
eller infartsväg till stad eller som inrymmer färja, bro eller annat
konstarbete, skall insändas till statens vägverk för förberedande granskning.
Detsamma gäller om sådan granskning eljest av särskilt skäl anses behövlig.
Vägverket äger dock för visst fall eller viss grupp av fall förordna, att
granskning icke skall äga rum.
Befinnes
vid granskningen, att arbetsplanen icke kan godtagas, förordnar vägverket om
ändring av planen eller om upprättande av ny plan.
16 g.
I
fall, då granskning enligt 15 § icke skall äga rum, samt då arbetsplan vid
sådan granskning godtagits av statens vägverk med eller utan ändring, skall
planen i tillräckligt antal exemplar överlämnas till länsstyrelsen.
17 g.
Om
arbetsplan skall utställas och fastställas, har länsstyrelsen att bestämma
viss tid, inom vilken anmärkningar mot planen får ingivas till länsstyrelsen.
Under denna tid skall planen eller kopia därav finnas tillgänglig för
granskning av allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen och vederbörande
byggnadsnämnd.
Styrelsen
för och byggnadsnämnden i kommun, där vägen skall gå fram, andra myndigheter
vilkas verksamhetsområde kan beröras av företaget samt sammanslutningar och
andra som saken kan angå skall genom länsstyrelsens försorg underrättas om den
upprättade arbetsplanen, om den tid inom vilken anmärkningar skall vara inkomna
till länsstyrelsen och om var planen finns tillgänglig. Kan företaget inverka
på kommunikationsförhållandena inom närliggande kommun, skall också den
kommunens styrelse underrättas om arbetsplanen.
Berör
vägföretaget annat område än sådant, som enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats,
skall härjämte varje ägare av fastighet inom området, såvida han är känd och
boende inom riket, underrättas om vad som av hans mark skall tagas i anspråk
för vägen eller för arbete i samband med vägens byggande och om att lagakraftägande
beslut om fastställande av arbetsplan medför skyldighet att upplåta marken till
väghållaren mot ersättning, som bestämmes i den ordning lagen om allmänna
vägar föreskriver. Underrättelse till fastighetsägare får lämnas genom
rekommenderad försändelse. Är marken samfälld, skall i övrigt bestämmelserna i
14 g andra stycket ha motsvarande tillämpning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 239
18 g.
Länsstyrelsen
äger efter samråd med statens vägverk föranstalta om upprättande av
alternativt förslag till arbetsplan, 1 händelse av meningsskiljaktighet mellan
länsstyrelsen och statens vägverk skall frågan hänskjutas till Konungens
prövning.
Innebär sådant alternativt
förslag annan än oväsentlig ändring av den förut upprättade planen, skall de i
17 g föreskrivna åtgärderna vidtagas även i fråga om det alternativa förslaget,
19 g.
Sedan
arbetsplan, som är avsedd att fastställas, slutbehandlats av länsstyrelsen,
skall länsstyrelsen överlämna planen jämte inkomna yttranden till statens
vägverk för prövning. Om planen avser område, där kronan är väghållare, samt
om så eljest anses behövligt, skall länsstyrelsen rid översändandet bifoga
eget utlåtande över planen.
20 g.
Finner
statens vägverk, att en av länsstyrelsen översänd arbetsplan bör överarbetas,
äger verket förordna härom. Vidtages annan än oväsentlig ändring i planen,
skall de i 17 g föreskrivna åtgärderna vidtagas även i fråga om det
överarbetade förslaget.
Finner statens vägverk,
att arbetsiilan, som länsstyrelsen lämnat utan erinran, kan godtagas och att
företaget har tillräcklig aktualitet, skall vägverket fastställa planen att
lända till efterrättelse vid företagets utförande.
Anser
sig vägverket icke kunna fastställa av länsstyrelsen förordad arbetsplan, hänskjutes
frågan till Konungens prövning.
21 §,
Beslut,
varigenom Konungen eller statens vägverk fastställt arbetsplan, skall genom
vägverkets försorg delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden, överlantmätaren,
länsarkitekten och styrelserna för vederbörande kommuner. Länsstyrelsen skall
föra in meddelande om beslutet i länskungörelserna.
Har
fastställelsebeslutet meddelats av vägverket, skall härjämte envar, som i
ärendet framställt yrkande, vilket genom beslutet helt eller delris lämnats
utan bifall, bevisligen underrättas om beslutet, om vad den som vill klaga har
att iakttaga och om påföljden för det fall att sådant försummas.
22 g.
Vid
upprättande av arbetsplan, som endast avser förbättring eller omläggning av
befintlig väg, samt vid upprättande av sådan slutlig arbetsplan, som avses i 13
g andra stycket, är det tillåtet att förenkla det i 1419 gg angivna
förfarandet med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Markägare,
som är känd och boende inom riket, skall dock alltid erhålla tillfälle att
yttra sig över planen i vad den berör honom, om så skolat ske enligt de nyss
åberopade bestämmelserna och markägaren icke skriftligen medgivit ianspråktagandet
av honom tillhörig mark.
23 g.
Närmare
anvisningar om upprättande av arbetsplan meddelas av statens vägverk.
Rörande
utredning, som avses i 12 § andra stycket, meddelas närmare anvisningar av
statens vägverk efter samråd med lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
240 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Förändring
av enskild väg till allmän
24 g.
Fråga
om förändring av enskild väg till allmän väckes i samma ordning som enligt 8 §
gäller för fråga om anläggande av ny väg.
25 g.
När
fråga uppkommit om förändring av enskild väg till allmän, skall länsstyrelsen
utreda, om vägen är av den betydelse att den kan förändras till allmän samt i
vilket skick vägen befinner sig. Tillfälle skall beredas lokala organ och
andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning, att yttra sig i saken. Om det
finnes lämpligt, äger länsstyrelsen kalla trafikanter och andra, som saken kan
angå, att yttra sig vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar.
Utan
hinder av vad som sägs i första stycket skall ansökan om förändring av enskild
väg till allmän genast avslås, om det med hänsyn till kända förhållanden är
uppenbart, att den icke kan bifallas.
Finner
länsstyrelsen på grund av förebragt utredning, att vägen icke utan betydande
omläggnings- eller förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik, skall
fråga om utförandet av sådana arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden
angivna ordningen och spörsmålet om vägens förändring till allmän avgöras i
samband därmed. Underrättelse härom skall bevisligen lämnas sökanden eller den,
som väckt frågan. I annat fall skall länsstyrelsen med eget utlåtande översända
handlingarna i ärendet till statens vägverk för prövning.
26 g.
Är
statens vägverk i fråga om förändring av enskild väg till allmän av annan
mening än länsstyrelsen, hänskjutes ärendet till Konungens prövning. I annat
fall meddelar vägverket beslut.
Av
Konungen eller vägverket meddelat beslut i ärende om förändring av enskild väg
till allmän skall delgivas länsstyrelsen, styrelsen för vederbörande kommun
och sökanden. Länsstyrelsen skall föra in meddelande om beslutet i
länskungörelserna.
Handläggning
av vissa andra vägfrågor
27 §.
Bestämmelserna
i 2426 gg skall i tillämpliga delar gälla även vid handläggning av fråga om
inrättande av särskild vinterväg eller indragning av allmän väg. Före
indragning av allmän väg skall väghållaren i god tid samråda med ägare till
fastigheter, som beröres av indragningen. När statens vägverk meddelat beslut
om indragning av allmän väg, skall kungörelse därom genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen införas i tidning inom orten.
28 g.
Innan
länsstyrelsen fastställer plan för lokalisering av serviceanordningar, skall
förslag i ämnet upprättas av vägförvaltningen i länet eller annan, som statens
vägverk förordnat därtill. Förslaget skall innefatta utredning om behovet av
planen samt rörande de områden, till vilka serviceanordningar lämpligen bör
förläggas med hänsyn till trafiksäkerheten på vägen, trafikan-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 241
temas
behov, redan verkställd eller tilltänkt planläggning enligt byggnads-lagen och
övriga omständigheter. Beträffande här avsett förslag skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad som i 1418 §§ är föreskrivet rörande arbetsplan.
Närmare
anvisningar om upprättande av planförslag meddelas av statens vägverk.
29 g.
Vad
i 21 g är föreskrivet om beslut, varigenom statens vägverk fastställt
arbetsplan, skall ha motsvarande tillämpning å beslut om fastställande av plan
för lokalisering av serviceanordningar.
Vad
nu sagts gäller även förordnande, som länsstyrelse meddelat med stöd av 44 g
första stycket, 45 g andra stycket eller 48 g andra stycket lagen om allmänna
vägar. Vidare skall varje ägare av mark, som beröres av förordnandet, såvida
han är känd och boende inom riket, ofördröjligen bevisligen erhålla
underrättelse om förordnandet, om vad den som vill klaga har att iakttaga och
om påföljden för det fall att sådant försummas. Är marken samfälld, skall
bestämmelserna i 14 g andra stycket ha motsvarande tillämpning.
30 g.
Det
åligger statens vägverk att låta utreda vilka arter av ljuskällor, som kan
bedömas vara utan menlig inverkan på trafiksäkerheten, samt meddela allmänt
tillstånd att inrätta sådana ljuskällor utan hinder av 43 g lagen om allmänna
vägar.
Registrering
av vissa beslut
31 g.
Hos vägförvaltning
skall föras register över förbud och tillstånd samt beslut om fastställelse av
planer för lokalisering av serviceanordningar, som länsstyrelse meddelat med
stöd av lagen om allmänna vägar. Registret skall föras särskilt för varje väg,
som enligt gängse beteckningssätt har särsldlt nummer, och skall i övrigt vara
så inrättat, att av myndigheter och enskilda personer begärda upplysningar kan
lämnas utan onödigt dröjsmål.
Närmare
anvisningar om registret meddelas av statens vägverk.
Denna
stadga träder i kraft den
242 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Bilaga 2 Departementsförslag
1)
Förslag
till
Väglag
Härigenom
förordnas som följer.
Allmänna
bestämmelser
1 g
Denna lag gäller allmän väg.
Allmän
väg är sådan för allmän samfärdsel upplåten väg, som av ålder ansetts som
allmän eller enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser anlagts som
allmän eller förändrats till allmän och som hålles av staten eller kommun.
Väg
upphör att vara allmän, när vägen dragés in. Är kommun väghållare, upphör väg
att vara allmän, när vägen enligt byggnadslagen (1947:385) upplåtes eller skall
vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits till allmänt
begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän,
när kommunen övertar väghållningen.
2 g
Till
väg hör vägbana och övriga väganordningar.
Anordning,
som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som
kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne, är väganordning.
Motsvarande gäller i fråga om sådan till väg ansluten brygga eller färja med färjläge,
som behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig
betydelse för det allmänna och som kommit till stånd genom väghållarens försorg
eller övertagits av denne.
Konungen
kan föreskriva ytterligare villkor för att anordning, brygga eller färja skall
räknas som väganordning.
3 g
Vägområde
utgöres av den mark, som tagits i anspråk för väganordning.
Väghållning
4 g
Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.
Vid
väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till ensldlda intressen och till
allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och fornminnesvård.
5 g
Staten
är väghållare i den mån ej Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens vägverk förordnar att kommun i stället för staten skall vara väghållare
inom sitt område eller del därav. Sådant förordnande får meddelas endast om det
är lämpligt med hänsyn till kommunens förutsättningar. Förordnande kan jämkas
eller återkallas.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 243
6 g
Statens
vägverk handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommuns
väghållning.
Väghållningsmyndighet är,
då staten är väghållare, den till vägverket hörande regionala förvaltning som
Konungen bestämmer och, då kommun är väghållare, den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige utser därtill.
7 g
Är
staten väghållare inom område med stadsplan, skall kommunen tillhandahålla den
mark som behövs för väg.
8 g
Underlåter
kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter
kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan statens vägverk förelägga
kommunen att inom riss tid vidtaga rättelse vid äventyr att verket låter utföra
nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad.
9 g
Bestämmelserna
i denna lag utgör ej hinder för kommun eller landstingskommun att lämna bidrag
till byggande av väg.
Byggande
av väg
10 g
Till
byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning
samt ombyggnad och förbättring av väg.
Ny
väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan
antagas få synnerlig betydelse för det allmänna.
Omläggning
av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg får ske, när det
är påkallat från allmän synpunkt.
11 §
Fråga
om byggande av väg prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan till
Konungens prövning.
Konungen
kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall prövas av
länsstyrelsen.
12 g
Om
skyldighet för staten att iordningställa och upplåta allmän väg som gata inom
sådant område med stadsplan, för rilket staten är väghållare, finns
bestämmelser i byggnadslagen (1947: 385).
13 §
Vid
byggande av väg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande, att
ändamålet med vägen nås utan oskälig kostnad och med minsta intrång eller
olägenhet för annan.
244 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
14 g
Inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall
väg byggas i överensstämmelse med planen. Gäller annars särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning, såsom regionplan, utomplansbestämmelser
eller naturvårdsföreskrifter, skall väg läggas så, att syftet med
bestämmelserna icke motverkas.
Om särskilda skäl
föreligger, kan undantag från planen eller bestämmelserna medges av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. Även utan sådant medgivande får mindre
avvikelse från plan göras, om åtgärden är förenlig med planens syfte.
15 g
För
byggande av väg skall upprättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i
förberedande och kompletterande arbetsplan.
I arbetsplan skall anges
den mark som behöver tagas i anspråk för företaget. Arbetsplan skall även
innehålla för företagets genomförande i övrigt behövliga uppgifter. I
förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag redorisas endast i
huvuddrag.
Förberedande arbetsplan
skall fullständigas genom kompletterande arbetsplan så snart det kan ske.
16 g
Vid utarbetande av
arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets
utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra
som kan ha ett väsentligt intresse i saken.
Förfarandet enligt första
stycket får förenklas i fråga om arbetsplan för väg, som enligt fastställd
generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan skall ingå i trafikled
eller annan allmän plats, om ej avvikelse föreslås från vad som bestämts i
sådan plan.
1 fråga om arbetsplan som
avser endast ombyggnad eller förbättring av väg får förfarandet enligt första
stycket förenklas. Ägare till fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk, skall
dock alltid beredas tillfälle att yttra sig. Vad som sagts nu äger niotsvarande
tillämpning på kompletterande arbetsplan och på arbetsplan som innefattar
endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnadsföretag.
17 §
Arbetsplan skall utställas för granskning.
Arbetsplan
för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan
skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, behöver icke utställas, om
den ej avviker från vad som bestämts i sådan plan.
Ej heller behöver
arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg utställas, om ej
mark behöver tagas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 g eller om
sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare
av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Vad som sagts nu äger motsvarande
tillämpning på kompletterande arbetsplan och på arbetsplan som innefattar
endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnadsföretag.
18 g
Arbetsplan
fastställes av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket
och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan om fastställande av
planen till Konungens prövning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 245
Arbetsplan
som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg behöver ej fastställas, om utställelse
underlåtits med stöd av 17 g tredje stycket. Vad som sagts nu äger motsvarande
tillämpning på kompletterande arbetsplan och på arbetsplan som innefattar
endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnadsföretag.
Beslut om fastställande av
arbetsplan är förfallet, om ej inom fem år från utgången av det år, under rilket
beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit i sin helhet tydligt
utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägbyggnadsarbete påbörjats. Om
synnerliga skäl föreligger, kan Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
19 g
Byggande
av väg får påbörjas först sedan arbetsplan, som ej endast är förberedande,
upprättats och, om annat ej följer av 18 g andra stycket, fastställts.
20 g
Vid
byggande av väg får endast oväsentlig avvikelse göras från arbetsplanen. Göres
sådan avvikelse i fråga om den mark som enligt arbetsplanen skulle tagas i
anspråk för vägen, skall arbetsplanen justeras utan dröjsmål.
Enskild
vägs förändring till allmän, m. m.
21 g
Enskild
väg får förändras till allmän, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller
annars är av synnerlig betydelse för det allmänna.
22 §
Fråga
om förändring av enskild väg till allmän prövas av statens vägverk efter
samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes
frågan till Konungens prövning.
Konungen kan förordna att
fråga om förändring av enskild väg till allmän i rissa fall skall prövas av
länsstyrelsen.
23 g
Gata
inom sådant område med stadsplan, för rilket staten är väghållare, kan
förklaras tillika vara alhnän väg. Bestämmelserna i 21 och 22 gg äger
motsvarande tillämpning på ärende om sådan förklaring.
Inrättande
av särskild vinterväg
24 g
Särskild
vinterväg över mark som är täckt av snö eller is eller över vatten som är
täckt av is får inrättas som allmän väg, om vägen behövs för allmän samfärdsel
eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det allmänna.
Bestämmelserna
i 22 g äger motsvarande tillämpning på ärende om inrättande av särskild
vinterväg.
9 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 123
246 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Indragning
av väg
25 g
Väg
får dragas in, om den efter tillkomsten av ny väg eller av annat skäl ej längre
behövs för det allmänna och åtgärden medför endast ringa olägenhet för bygden.
Bestämmelserna
i 22 g äger motsvarande tillämpning på ärende om indragning av väg.
Drift
av väg
26 §
Väg
skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll,
reparation och andra åtgärder.
Genom
renhållning skall vägområde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn
och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en
bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i
den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom område med stadsplan eller byggnadsplan
äger bestämmelserna i detta stycke tillämpning endast på vägområde för
motorväg eller motortrafikled.
De
åtgärder som behövs för ändamål som anges i första och andra styckena räknas
till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge
inskränkning i skyldigheten att ridtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen meddelar
därrid de föreskrifter som behövs.
27 g
Statens
skyldighet att inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är
väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som upplåtits till gata, begränsas
av byggnadslagen (1947: 385). Detsamma gäller i fråga om gata, som förklarats
tillika vara allmän väg.
28 §
Behöver
för väganordning, som skall utföras i samband med drift av väg, tagas i anspråk
mark utöver den som hör till vägen, skall arbetsplan upprättas. I sådan
arbetsplan skall anges den mark, som behöver tagas i anspråk för anordningen.
Bestämmelserna
i 13, 14, 1620 gg äger motsvarande tillämpning på arbetsplan som avses i
första stycket. Vad i 16 g tredje stycket, 17 g tredje stycket och 18 g andra
stycket sägs om arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg
gäller också i fråga om arbetsplan som avses i första stycket.
29 §
Konungen
kan bestämma att avgift får tagas ut för begagnande av färja.
Vägrätt
30
§ Vägrätt innefattar befogenhet för väghållaren att utan hinder av den rätt som
annan kan äga till fastigheten nyttja mark som behövs för väg och, i
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 247
den
mån inskränkning ej gjorts i arbetsplan eller i beslut om förändring av enskild
väg till allmän, även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma över markens
användning under den tid vågrätten består samt tillgodogöra sig alster och
andra tillgångar som kan utrinnas ur marken.
31 §
Vägrätt
uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av
fastställd arbetsplan eller, i de fall som avses i 18 g andra stycket och 28 §
andra stycket, arbetsplan som icke fastställts. Vägrätt uppkommer även genom
att väghållaren övertager mark med stöd av beslut om enskild vägs förändring
till allmän.
Mark
skall anses ha tagits i anspråk för väg, när vägens sträckning över fastigheten
bhvit tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägarbete påbörjats
på fastigheten.
32 §
Vägrätt
upphör när väg dragés in. Väghållaren får föra bort vad som anbringats inom
vägområdet för vägändamål, om ej länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till
att fråga uppkommit om markens användning som enskild väg.
Vad
som ej förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller
fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl
föreligger.
33 g
I
fråga om mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt
stadsplan är avsedd till gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
äger 3032 gg ej tillämpning, sedan marken tagits i anspråk av kommunen för
avsett ändamål.
Tillfälligt
upplåtande av mark, m. m.
34 g
Väghållningsmyndighet
och av denna anlitade biträden är berättigade att få tillträde till fastighet
för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan
förberedande åtgärd för byggande av väg. I trädgård, hknande plantering eller
park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt
skall skada undvikas, om det är möjUgt.
35 §
Har
i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsföretag mark i närheten av det i
arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande ändamål i
samband med byggandet av vägen, är fastighetens ägare skyldig att till väghållaren
upplåta nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen.
36 g
Kan
på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller översvämning
eller av annan orsak samfärdseln ej gå fram på väg utan risk för
olyckshändelse, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten
föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för
den tid sådan väg behövs till följd av hindret.
248 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
37 g
Länsstyrelsen
kan på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt
till mark intill vägområde skall upplåtas för uppsättande av snöskärm.
38 g
Behöver
väghållare till drift av väg taga sten, grus, sand eller jord på mark som
tillhör annan än staten och medför detta ej avsevärd olägenhet för fastighetens
ägare, kan länsstyrelsen på framställning av väghållnings-myndigheten
föreskriva att rätt till sådan takt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därrid
de föreskrifter som behövs för rättens utövande.
Ordnings-
och säkerhetsföreskrifter
39 g
Enskild
körväg får ej anslutas till alhnän väg utan länsstyrelsens tillstånd. Ej heller
får utan sådant tillstånd enskild körvägs anslutning till allmän väg ändras.
Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet
och sådan brygga som kan användas för körtrafik.
Vid
behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall länsstyrelsen
pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med tillstånd kan
länsstyrelsen meddela föreskrift om väganslutningens läge och utförande i
övrigt.
40 g
Om
det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på
allmän väg, kan länsstyrelsen förordna att enskild vägs anslutning till den
allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom väghållningsmyndighetens
försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från fastighet
och på brygga.
41 g
I
samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 g
eller i samband med förordnande enligt 40 g om ändring av anslutning kan
länsstyrelsen i fråga om enskild väg meddela trafikföreskrift varigenom trafik
med motordrivet fordon på vägen eller del därav förbjudes eller in-skränkes. Om
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen för visst ändamål medge undantag
från sådan trafikföreskrift.
42 §
Bestämmelserna
i 3941 gg gäller ej i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd
generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.
43 §
Inom
vägområde får ej utan länsstyrelsens tillstånd ridtagas åtgärd eller förekomma
anordning, som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller
brukande. I samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som
behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas.
Första
stycket gäller ej åtgärd eller anordning, som är nödvändig för vägarbete som utföres
genom väghållningsmyndighetens försorg eller för arbete som avses i 44 g.
Första stycket gäller ej heller sådan grind eller bom.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 123 år 1971 249
som
behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för
gränsbevakningen eller försvaret.
44 g
Elektrisk
ledning, vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom vägområde, om ej
väghållningsmyndigheten medgirit det eller, när tillstånd enligt lag eller
annan författning lämnats i annan ordning, anmälan om arbetet gjorts hos
väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten meddelar de föreskrifter om
arbetets bedrivande och om rätt till upplag eller annan anordning som, utöver
vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift
eller brukande.
Första stycket äger
motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning. Påkallas på
grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits inom
vägområde och skulle dröjsmål med arbetets igångsättande vålla avsevärd
olägenhet, får arbetet påbörjas utan att tillstånd meddelats av
väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första
stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta väghållningsmyndigheten
om arbetet.
45 g
Ljusanordning,
som kan menligt påverka ljusförhållandena för trafiken på väg, får ej utan
länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad intill vägområdet. I samband med
tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till
trafiksäkerheten.
Första
stycket gäller ej område med stadsplan eller byggnadsplan.
46 g
Tavla,
skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller
liknande ändamål får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad utomhus
intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Vad som sagts
nu gäller ej anordning, som är anbringad på byggnad och som tjänar till
upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, och ej
heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. I samband med tillstånd meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
I fråga om område med stadsplan
eller byggnadsplan äger första stycket tillämpning endast på anordning intill
vägområde för motorväg eller motortrafikled.
47 g
Inom
ett avstånd av tolv meter från vägområde får ej utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnad eller förekomma annan anordning, som kan inverka menligt på
trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av hänsyn till trafiksäkerheten, kan
länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet, dock högst till 50 meter. Vid
korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild allmänneligen
befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg får ej utan
länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller annan för trafiksäkerheten
menlig anordning förekomma intill vägområde innanför räta linjer mellan punkter,
som är belägna i de korsande vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen.
250 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Stängsel,
som kan förorsaka snösamling på väg, får ej förekomma intill vägområde utan
länsstyrelsens tillstånd.
I
samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs.
48 §
Från
det beslut om fastställande av arbetsplan vunnit laga kraft till dess vägföretaget
slutförts, får inom det i arbetsplanen upptagna vägområdet ej utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller vidtagas åtgärd, som kan
väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål.
För
tid som anges i första stycket äger bestämmelserna i 47 g första stycket om
förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad motsvarande
tillämpning.
Förbud
enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande
av arbetsplan upphäves eller förfaller.
I
samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs.
49 §
Sedan
fråga väckts om byggande av väg, kan länsstyrelsen meddela förbud att utan
länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingå
i vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud får ej
meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger, kan
länsstyrelsen förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
Förbud
enligt första stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande av
arbetsplan för vägbyggnadsföretaget vinner laga kraft.
I
samband med tillstånd enligt första stycket meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.
50 g
Bestämmelserna
i 4749 gg gäller ej bebyggande av område som ingår i fastställd generalplan
eller i stadsplan eller byggnadsplan.
51 g
Bestämmelserna
i 4547 gg gäller ej i fråga om anordning som ej utgöres av byggnad, om
anordningen tillkommit eller påbörjats, innan förbud som meddelats i eller med
stöd av nämnda paragrafer blev gällande, och hinder mot anordningens tillkomst
icke förelåg enligt då gällande bestämmelser.
Bestämmelserna
i 4749 §§ gäller ej byggnad som påbörjats, innan förbud som meddelats i eller
med stöd av nämnda paragrafer blev gällande, och mot vars uppförande hinder
icke förelåg enligt då gällande bestämmelser.
52 g
Är lagligen
tillkommen eller påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt 4547
g är tillämpligt och medför den på grund av ändrade förhållanden eller i annat
fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd enligt 4547 g skulle ha avslagits,
kan länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande, ändring eller utbyte av
anordningen eller om vidtagande av
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 123 år 197.1 251
annan
åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast, om byggnaden kan
flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.
I
beslut om föreläggande enUgt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta rite,
53 g
Är
det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn
till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta att träd eller buske intill
vägområde får avlägsnas eller kristas genom väghållningsmyndighetens försorg.
Är
sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens
drift, kan länsstyrelsen besluta att anordningen får avlägsnas genom
väghållningsmyndighetens försorg.
I
samband med beslut enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.
54 g
Intill
vägområde får ej upplagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens
bestånd.
Ersättning
m. m.
55 §
Har
väghållare erhållit vägrätt, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren
få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens
byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts
att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av
sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits
innan marken togs i anspråk.
Vid
bestämmandet av ersättning som avses i första stycket gäller 7, 8 och 10 gg
lagen (1917: 189) om expropriation i tillämpliga delar.
På
ersättning enligt första stycket utgår sex procent årlig ränta från den dag då
marken togs i anspråk.
56 g
Uppstår
till följd av att väg dragés fram över fastighet synnerligt men vid begagnandet
av fastigheten eller del därav, skall väghållaren lösa det område som lider
sådant men, om ägaren begär det.
Har
väghållare erhållit vägrätt till del av fastighet, är han berättigad att lösa
in område som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast ringa
förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och fastighetsägaren ej
har ett beaktansvärt intresse av att behålla området. Vid bedömande av frågan
om rätt till inlösen föreligger skall kostnad för åtgärd som anges i 7 g andra
stycket lagen (1917: 189) om expropriation inräknas i ersättningen för intrång,
57 g
Har
mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i
anspråk av kommunen för gata eller annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen ersättnings-eller
inlösensskyldighet enligt 55 eller 56 §, trots att vågrätten upphört.
252 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
58 g
Har
tillstånd som avses i 39 § vägrats eller har föreskrift eller förordnande
meddelats med stöd av 3941 g och uppkommer till följd härav för fastighet som
haft utfart till allmän väg avsevärd ökning av annars erforderlig kostnad för
nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg, avsevärd ökning av annan
väghållningskostnad eller annat avsevärt men rid brukande av sådan fastighet,
är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren.
Samma
rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighetens ägare
har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till
fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses i 39 § vägrats eller
förordnande eller föreskrift meddelats med stöd av 40 eller 41 g.
59 g
Medför
vägran av tillstånd som avses i 39 g eller föreskrift eller förordnande som meddelats
med stöd av 3941 g att synnerlig olägenhet av den art som avses i 58 g
uppkommer i fråga om fastighet eller fastighetsdel som haft utfart till allmän
väg, skall väghållaren lösa fastigheten eller fastighetsdelen, om ägaren begär
det.
60 g
För
att minska de olägenheter, som genom vägran av tillstånd som avses i 39 g eller
genom föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 3941 g uppkommer
i fråga om fastighet som haft utfart till allmän väg, får väghållaren själv
bygga nödig utfartsväg för fastigheten. Väghållaren får därrid, i den mån det
behövs för företagets genomförande, göra gällande den rätt att påkalla
förrättning enhgt lagen (1939: 608) om enskilda vägar för ianspråktagande av
annan fastighet tillhörig mark och att föra talan vid förrättningen, som
tillkommer ägaren av fastighet, vars behov av utfartsväg skall tillgodoses.
61 g
Medför
vägran av tillstånd som avses i 47 g första stycket att fastighet eller del
därav kan nyttjas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det
värde marken hade innan förbud som avses i nämnda stycke blev gällande, är
ägaren berättigad till ersättning av väghållaren för den skada han härigenom
lider. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev
gällande.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 48 g första
eller andra stycket eller 49 g första stycket vägrats och förbud som avses i
nämnda paragrafer varit gällande längre tid än fem år i följd,
62 g
I
fall som avses i 61 g första stycket skall väghållaren lösa fastigheten eller
fastighetsdelen, om ägaren begär det,
63 §
Väghållaren
skall ersätta skada till följd av att han förvärvat rätt att inrätta särskild
vinterväg, rätt att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller
liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt att
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 253
anordna
tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till
takt för drift av väg. Han skall också ersätta skada till följd av åtgärd som
avses i 34 § eller 53 g andra stycket och avsevärd skada till följd av åtgärd
som avses i 53 g första stycket. Vad som sagts nu gäller ej, om det avtalats
eller uppenbarligen förutsatts att ersättning icke skall lämnas.
64
g
För
skada till följd av föreläggande som meddelats med stöd av 52 § är anordningens
ägare berättigad till ersättning av väghållaren.
65
g
Vad
som avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren och
fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58,
61, 63 eller 64 g gäller även mot den som efter det rätten till ersättning
uppkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anord-
66 g
Har
överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller 64 g
eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 g, skall den som vill göra anspråk på
ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars
område fastigheten eller anordningen är belägen. Även väghållare kan på sätt
som nu sagts påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare
eller annan sakägare.
67 §
Ersättning
enligt 55, 58 eller 61 g, som ej avser personlig skada, jämte ränta skall
nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten genom den omständighet som
föranlett rätt till ersättning undergått sådan minskning i värde, att den kan
antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade, när
rätten till ersättning uppkom.
Nedsatt
belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bank mot ränta. Om fördelning
och utbetalning av nedsatt belopp jämte ränta samt om verkan därav gäller i
tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller serritutsrätt
upplåtes genom expropriation.
68 §
Om
borgenär som avses i 67 g första stycket lider förlust till följd av att
nedsättning ej skett, är han berättigad att av väghållaren få gottgörelse för
förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenären
lider förlust därigenom, att ersättning enligt 55, 58 eller 61 g blirit för
lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan väghållaren
och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I
fråga om gottgörelse som nu sagts äger 65 g motsvarande tillämpning på
förhållandet mellan väghållaren och borgenären.
Har
mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i
anspråk av kommunen för gata eller annan allmän plats eller särskilt tra-
9t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 123
254 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
fikområde,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt första
stycket, trots att vågrätten upphört.
Talan
om gottgörelse väckes vid fastighetsdomstol som anges i 66 g.
69 g
I
mål om ersättning enligt 55, 58 eller 61 g, om gottgörelse enligt 68 g eller om
inlösen enligt 56, 59 eller 62 g gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om
rättegång i expropriationsmål och om expropriationskostnad, om ej annat är
särskilt föreskrivet. I fråga om inlösen gäller även övriga allmänna bestämmelser
i lagen (1917: 189) om expropriation i tillämpliga delar. Ogillas jrkande om
inlösen enligt 59 eller 62 g, tillämpas dock allmänna regler om
rättegångskostnad.
70 g
Har
kommun enligt 7 g tillhandahållit staten mark för väg, är kommunen berättigad
att av staten erhålla ersättning för skäliga kostnader efter avdrag för
förvaltningskostnad.
Framställning
om ersättning göres hos statens vägverk. Kan överenskommelse ej träffas, väckes
talan om ersättning vid fastighetsdomstol som anges i 66 g.
Ansvar,
handräckning och besvär m. m.
71 g
Till
böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot förbud i 39, 4348 eller 54 g eller mot föreskrift eller förbud som
meddelats med stöd av 39 eller 4349 g.
Till
böter dömes den som bryter mot trafikföreskrift, som meddelats med stöd av 41
g.
72 g
Uppföres
byggnad eller utföres ledningsarbete i strid mot 43, 44, 47 eller 48 g eller
mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43, 44 eller 4749 g, kan
överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. 1 fråga om
sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 g utsökningslagen
(1877: 31 s. 1).
Bryter
någon mot förbud i 43, 4548 eller 54 g eller mot föreskrift eller förbud som
meddelats med stöd av 43 eller 4548 g och är det ej fråga om byggnads
uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.
Efterkommes
ej föreläggande enligt 52 g, skall utmätningsmannen på anmodan av
länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.
Polismyndighet
skall lämna den handräckning som behövs för vidtagande av åtgärd som avses i
34, 40 och 53 gg.
73 g
Talan
mot väghållningsmyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 255
74 g
Talan
mot länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 4547 g, 48 g andra stycket, 52 eller
53 g föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av
länsstyrelse enligt denna lag än som avses i första stycket föres hos Konungen
genom besvär.
75 g
Talan
mot statens vägverks beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
76 g
Statens
vägverk får föra talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag. Statens
naturvårdsverk får föra talan mot sådant vägverkets eller länsstyrelses beslut
enligt denna lag, som berör dess verksamhetsområde.
77 g
Beslut
i fråga om tillstånd enligt 39, 43 eller 4549 g och statens vägverks beslut i
fråga om fastställande av arbetsplan för väg, förändring av enskild väg till
allmän, förklaring att gata tillika skall vara allmän väg eller indragning av
väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd kan
dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.
Annat
beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart till
efterrättelse, om ej annorlunda förordnas i beslutet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2. Genom den nya lagen upphäves lagen (1943: 431) om
allmänna vägar samt lagen (1943: 436) om vägnämnder och länsvägnämnder.
3. Anordning, brygga eller färja som före den nya
lagens ikraftträdande kommit till stånd genom väghållarens försorg eller
övertagits av denne är väganordning, om den är av beskaffenhet som anges i 2 g
andra stycket, Mark som tagits i anspråk för sådan anordning är vägområde,
4. Är rid den nya lagens ikraftträdande kommun
väghållare inom sitt område eller del därav, skall kommunen fortfarande vara
väghållare intill dess annat förordnas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, statens vägverk.
5. Bestämmelserna i 30, 32 och 33 gg gäller även vägrätt
som uppkommit före den 1 januari 1972.
Har
vägrätt uppkommit före den 1 januari 1972 och skulle upplåtelsen, om den skett
den 1 januari 1972 enligt de nya bestämmelserna, ha medfört rätt till avsevärt
högre ersättning än en vid samma tidpunkt verkställd upplåtelse enligt äldre
bestämmelser, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren
för skillnaden. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits före
den 1 januari 1972.
På
ersättning enligt andra stycket utgår sex procent årlig ränta från den 1
januari 1972. Bestämmelserna i 65, 67 och 68 gg äger motsvarande tillämpning på
sådan ersättning.
Har
ej överenskommelse träffats om ersättning enligt andra stycket, äger
bestämmelserna i 66 och 69 g § motsvarande tillämpning. Den som vill
256 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
göra
anspråk på ersättning skall dock väcka talan rid fastighetsdomstolen före den 1
januari 1975, vid påföljd att han annars förlorar rätten till ersättning.
6. Förordnande enligt 31 a g lagen (1943:431) om
allmänna vägar att enskild väg ej får anslutas till allmän väg samt beslut
enligt 41, 42 eller 44 g nämnda lag upphör att gälla vid utgången av december
1971.
7. Bestämmelserna i 58 och 59 §§ äger motsvarande
tillämpning på fastighet, som ej haft utfart till allmän väg men som uppenbarligen
förutsatts skola erhålla utfart till sådan väg, under förutsättning att
fastigheten tillkommit genom fastighetsbildning före den 1 januari 1948 eller
genom beslut om legalisering enligt legaliseringslagen (1968:578) och den
delning som avses med beslutet skett före den 1 januari 1948.
8. Förbud som meddelats med stöd av 33 g första
stycket eller 34 g lagen (1943: 431) om allmänna vägar skall anses vara
meddelat med stöd av motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Den i 61 g andra
stycket angivna tiden av fem år räknas dock från den 1 januari 1972.
9. Mål som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängigt
hos ägodelningsrätt eller expropriationsdomstol prövas av fastighetsdomstol
som anges i 66 g, om huvudförhandling ej påbörjats dessförinnan. Mål om
ersättning enligt 50 eller 53 g lagen (1943: 431) om allmänna vägar, rilket rid
nämnda tidpunkt är anhängigt hos allmän domstol, handlägges enligt äldre bestämmelser.
Efter
den nya lagens ilcraftträdande väckes talan om ersättning eller inlösen enligt
äldre bestämmelser vid fastighetsdomstol som anges i 66 g.
Mål
som skall prövas av fastighetsdomstol handlägges i den ordning som anges i 69
g.
Äldre
bestämmelser om ersättning för upplåtelse av vägrätt gäller endast i fall då
talan om sådan ersättning väckts före den nya lagens ikraftträdande.
10. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut
som meddelats före den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller även i övrigt i fråga om ärende som rid den nya lagens
ikraftträdande är anhängigt hos vägsynenämnd eller som rör beslut av sådan
nämnd. I fråga om tjänstgöring av ledamöter och suppleanter i vägsynenämnd
efter den nya lagens ikraftträdande förordnar Konungen.
11. Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya
bestämmelsen tillämpas.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971
257
opaginerad Kontrollera mot PDF
2) Förslag till Lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970:892)
Härigenom
förordnas, att 1 g kommunala renhållningslagen (1970:892) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommun
skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 g
allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata, torg, park och annan
sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan snö
och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för att motverka halka. Inom
område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om
allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån
åtgärden skall ridtagas av staten som väghållare.
När särskilda
Kommun
skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 g
allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata, torg, park och annan
sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan snö
och is, sanda eller ridtaga annan åtgärd för att motverka halka, föra bort sand
och annat som påförts till motverkande av halka samt rensa och tina upp rännstensbrunn
och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning. Inom område
med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om
allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den
mån åtgärden skall ridtagas av staten som väghållare. första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972,
3) Förslag
till
Lag
om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af
hjulringar å
arbetsåkdon på landet
Härigenom förordnas, att lagen (1907: 43 s, 1) om bredden
af hjulringar arbetsåkdon på landet skall upphöra att gälla vid utgången av år
1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
258
Kungl. Maj:ts
proposition nr 123 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
4)
Förslag
till
Kungörelse
om
ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom förordnas, att 3 g
allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 g.
(Nuvarande
lydelse
Allmän
plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom bygg-nadsplanelagt område
skall genom tjänliga renhållningsåtgärder, genom snöröjning jämte
undanskaffande av snö och is ävensom genom sändning eller annan åtgärd till
motverkande av halka hållas i sådant skick, som med hänsyn till
ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i
övrigt tillgodoser skäliga anspråk.
Till
renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining
av rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning,
borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.
Angående
fullgörandet----------
(Föreslagen
lydelse)
Allmän
plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom bygg-nadsplanelagt område
skall genom tjänliga renhållningsåtgärder, genom snöröjning jämte
undanskaffande av snö och is, genom sändning eller annan åtgärd till
motverkande av halka, genom bortförande av sand och annat som påförts till
motverkande av halka samt genom rensning och upptining av rännstensbrunn och
ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning hållas i sådant
skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom
samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.
Till renhållning hänföres sopning,
bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål, borttagande av ogräs samt
annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.
särskilda
bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1970: 895.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 259
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 21 juni 1971.
Närvarande:
justitierådet Brunnberg,
regeringsrådet Hjern,
justitierådet Bergsten,
justitierådet Gyllensvärd.
Enligt
lagrådet den 15 juni 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över
kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 30
april 1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över upprättat förslag till väglag.
Förslaget,
som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Gösta Lind af Hageby.
Förslaget
föranledde följande yttrande av lagrådet.
Det
förslag till ny lagstiftning om allmänna vägar, som framlägges i lagrådsremissen,
vilar i princip på samma grunder som 1943 års lag (AVL), men åtskilliga
ändringar föreslås för anpassning av lagstiftningen till den moderna trafikens
krav. Förslaget reglerar det omfattande ämnesområdet på ett lättbegripligt och såritt
lagrådet kan bedöma uttömmande sätt och synes väl ägnat att upphöjas till lag.
Granskningen har givit lagrådet anledning till erinringar endast på några få
punkter.
Ig Den definition
som i andra stycket givits på begreppet allmän väg är i någon mån missvisande
med hänsyn till vad som redan sagts i första stycket. Beträffande väg som
tillkommit enligt nya lagen eller enligt denna förändrats till allmän är över
huvud taget särskild definition obehövlig. Det behöver sålunda inte här sägas
att staten eller kommun skall vara väghållare, eftersom av 5 g i lagen framgår
att så skall vara förhållandet, om ej vägen sedermera upphör att vara allmän
enligt vad som föreskrives i tredje stycket av förevarande paragraf. Vad angår
äldre väg behöver endast anges att staten eller kommun skall vara väghållare
vid nya lagens ikraftträdande. Förslagsris kan andra stycket få följande
lydelse: "Allmän väg är, förutom väg som anlägges enligt denna lag eller
enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg
som av ålder ansetts som allmän
260 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
eller
enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän och som vid
denna lags ikraftträdande hålles av staten eller kommun."
20
g Den justering av arbetsplan som i vissa fall skall ske enligt denna paragraf
är i och för sig utan betydelse för uppkomsten av vägrätt, och bestämmelsen är
ej avsedd att ha annan innebörd än att man genom en anteckning skall åstadkomma
att planens redovisning av mark som tas i anspråk blir fullt rättvisande. Med
hänsyn härtill bör i lagtexten inte talas om justering, rilket lätt ger intryck
av att en verklig planändring skall vidtagas. I stället bör anges, att sådan avrikelse
från arbetsplan varom här är fråga skall utan dröjsmål anmärkas i tillägg till
planen.
50
g Det torde vara avsett, att undantagsregeln i denna paragraf skall omfatta
såväl uppförande av byggnad som förekomst av anordning eller vidtagande av
åtgärd som eljest anges i 4749 gg. Det i paragrafen använda uttrycket
"bebyggande" kan dock föranleda missuppfattningen att endast
uppförande av byggnad avses. Lagtexten bör därför förtydligas. Det må anmärkas,
att motsvarande bestämmelse i 35 g AVL lider av samma oklarhet (jfr NJA II 1954
s. 394 f). Förslagsvis kan paragrafen få lydelsen, att utan hinder av 4749 gg
byggnad får uppföras, annan anordning förekomma eller åtgärd ridtagas inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan.
55
g Om 10 och 11 gg ExL erhåller den lydelse som föreslagits av lagrådet i dess
yttrande den 1 juni 1971 över lagrådsremissen den 30 april 1971 angående
ändringar i expropriationslagstiftningen, bör i andra stycket av förevarande
paragraf hänrisas även till lig ExL.
63
g Det kan ifrågasättas, om det finns anledning att just beträffande de fall som
avses i 53 g första stycket (avlägsnande eller kristning av träd eller buske)
föreskriva avsevärd skada som villkor för att väghållaren skall bli
ersättningsskyldig. I den mån skada av någon ekonomisk betydelse uppstår, bör
den ersättas, om anspråk framställes.
73
g Vad som sagts i motiven till denna paragraf kan möjligen tydas så, att den
endast tar sikte på beslut som meddelas av väghållningsmyndighet enligt 44 g.
Detta är det enda fall då det i lagen anges att väghållningsmyndig-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 261
het
har att fatta formligt beslut. Det bör emellertid framhållas, att det även i
annat fall kan tänkas förekomma att väghållningsmyndighet vid tillämpning av
lagen får anledning att fatta sådant beslut, varrid den nu ifrågavarande
fullfölj dsregeln blir tillämplig.
Övergångsbestämmelserna
Beträffande
punkt 7 kan anmärkas, att det är tveksamt vad som skall inbegripas under
uttrycket fastighetsbildning, när det användes som beteckning på åtgärd som ägt
rum enligt hittills gällande lagstiftning. Klart är emellertid, att till
fastighetsbildning inte gärna kan räknas sädana ändringar i
fastighetsindelningen som uppkommit som följd av expropriation eller liknande
tvångsförvärv. Med hänsyn härtill synes den nu föreslagna bestämmelsen, när
däri talas om fastighet som tillkommit "genom fastighetsbildning"
före den 1 januari 1948, ha fått en något snävare räckridd än övergångsbestämmelsen
till 31 a, 31 b och 31 c gg AVL, rilket inte torde vara avsett. De citerade
orden bör därför utgå ur lagtexten. Vidare bör den jämkningen vidtagas, att
beträffande fastighet som bildats genom att privat jorddelning legaliserats ej
anges att legaliseringen skett enligt 1968 års legalise-ringslag. Även andra
former av legalisering, t. ex. sådan enligt lagen (1962: 270) om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i rissa fall,
bör kunna beaktas.
Sista
stycket i punkt 9 är i motsats till de övriga bestämmelserna i punkten av
materiell innebörd. Detta stycke kan lämpligen upptagas som en punkt för sig
omedelbart efter punkt 8, varvid förskjutning sker i punktnumreringen i det
följande.
262 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Sofiero den 13 augusti 1971.
Närvarande:
Statsråden
Sträng, Johansson, FIolmqvist, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Norling.
Chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter dels lagrådets yttrande den 21 juni
1971 över förslaget till väglag, dels vissa därmed sammanhängande frågor.
Förslaget
till väglag
Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.
Såvitt
rör 55 g har lagrådet hänvisat till sitt yttrande den 1 juni 1971 över
lagrådsremiss den 30 april 1971 angående ändringar i expropriationslagstiftningen
och uttalat att, om 10 och 11 gg ExL erhåller av lagrådet i yttrandet
föreslagen lydelse, i andra stycket av förevarande paragraf bör hänrisas även
till 11 g ExL. I yttrandet den 1 juni 1971 förordade lagrådet att till
förtydligande av den i remissen föreslagna lagtexten 10 g ExL får den lydelsen
att, om åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den
exproprierande har att erlägga, genom åtgärden uppkommen ökning av fastighetens
värde icke skall tas i beräkning vid ersättningens bestämmande, om skäl är
därtill. Vidare förordade lagrådet att till lig ExL fogas ett tillägg av
följande lydelse: "Därvid skall 10 g, i fall då åtgärd vidtagits av
fastighetens ägare i avsikt som där anges, tillämpas så att den exproprierande
erhåller gottgörelse genom minskning av ägaren tillkommande ersättning."
Lagrådets förslag har godtagits i prop. 1971: 122. Också lagrådets förslag
till ändring av 55 g andra stycket VägL bör genomföras.
Lagrådet
har beträffande 63 g ifrågasatt, om det finns anledning att just beträffande de
fall som avses i 53 g första stycket (siktröjning) föreskriva avsevärd skada
som villkor för väghållarens ersättningsskyldighet. I den mån skada av någon
ekonomisk betydelse uppstår, bör den enligt lagrådet ersättas, om anspråk
framställs. Jag är inte beredd att förorda den av lag-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 263
rådet
ifrågasatta ordningen, som skulle innebära en utridgning av gällande
ersättningsskyldighet för väghållaren. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att tomtägare inom planlagt område är skyldig att själv och utan ersättning
vidta åtgärder för att växtligheten på tomten inte skall hindra sikten för
trafiken (53 g 1 mom. BS).
Bestämmelserna
i 1, 20 och 50 gg samt punkt 7 i övergångsbestämmelserna bör utformas i
enlighet med vad lagrådet har föreslagit. Sista stycket i punkt 9 i
övergångsbestämmelserna bör, som lagrådet har framhållit, placeras som en punkt
för sig omedelbart efter punkt 8, rilket medför en förskjutning av
punktnumreringen i det följande.
Även
i övrigt godtar jag de synpunkter lagrådet har framfört. Utöver vad som följer
av det sagda bör vissa redaktionella ändringar göras i det remitterade
förslaget. Sålunda bör bl. a. 18 § andra stycket ges en enklare utformning och
bestämmelserna i 28 g resp. 51g sammanföras till ett stycke. För att vinna
bättre överskådlighet bör däremot bestämmelserna i 69 g delas upp i två
stycken. I första stycket bör bestämmelserna om mål om ersättning placeras och
i andra stycket bestämmelserna om mål om inlösen.
Fördelning
av statliga vägmedel
Till
byggande av vägar och gator bör statliga vägmedel dvs, medel som av riksdagen
anslås för vägar som staten är väghållare för och medel som riksdagen anvisar
för statsbidrag till vägar och för den allmänna samfärdseln nödvändiga gator
som kommun är väghållare för liksom nu fördelas med beaktande av vägbehoven
i olika delar av riket och på grundval av särskilda långtidsplaner. Sådana
planer utgörs enligt gällande bestämmelser, som finns i VSt och i förordningen
(1960: 374) om statsbidrag till väg-och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande
samhällen (1960 års statsbidragsförordning), av dels flerårsplaner för
byggande av riksvägar, flerårsplaner för byggande av länsvägar, flerårsplaner
för byggande av ödebygdsvägar och flerårsplan för byggande av större broar
(storbroar), dels fördelningsplan för statsbidrag till städer och stadsliknande
samhällen.
Närmare
föreskrifter om de särskilda långtidsplanernas benämning, upprättande,
innehåll, fastställande m, m. kan meddelas av Kungl, Maj:t, Denna reglering bör
enligt min mening tills vidare i stort sett ansluta till den ordning som
gäller nu. Långtidsplaner för b3'ggande av statliga vägar bör alltså upprättas
länsris och benämnas flerårsplaner. I likhet med de sakkunniga anser jag dock
att särskilda flerårsplaner för byggande av ödebygdsvägar inte längre behövs.
Vägar av detta slag bör hänföras till kategorin länsvägar. Medelsbehovet i
fråga om ödebygdsvägar tillgodoses redan nu inom de för länsvägar uppställda
ekonomiska ramarna. När det gäller den särskilda flerårsplan för byggande av
storbroar, som enligt nuvarande bestämmelser skall upprättas för hela riket,
anför statens vägverk i sitt remissytt-
264 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
rande
att den ursprungliga motiveringen för denna plan, nämligen att större
broföretag skulle möjliggöras trots små ramar per län och vägtyp, på senare år
har mist sin betydelse. En av orsakerna härtill är att ramarna för riksvägar
och länsvägar numera vanligen är så stora att ett broföretag kan genomföras
rationellt och ekonomiskt inom dessa ramar. En annan orsak är att anslagen
numera principiellt fördelas efter vägprojektens olika angelägenhetsgrad.
Detta innebär att ett län, som har ett angeläget broföretag, får sin ram
anpassad efter det medelsbehov som betingas av företaget. För att planeringen
skall bli så effektiv och ändamålsenlig som möjligt är det enligt verkets
mening tillräckligt med flerårsplaner för riksvägar och flerårsplaner för
länsvägar. Jag ansluter mig till vägverkets uppfattning.
När
det gäller frågan vilken myndighet som skall upprätta flerårsplaner föreslår de
sakkunniga att flerårsplan för byggande av länsvägar liksom nu skall upprättas
av länsstyrelsen. I fråga om flerårsplan för byggande av riksvägar föreslår de
sakkunniga den ändringen i gällande ordning att upprättande av sådan plan
skall ankomma på vägverket och inte som nu på länsstyrelsen. De sakkunniga
åberopar till stöd härför främst att behovet av en samordning av planeringen
och utbyggnaden av riksvägnätet ökat till följd av utvecklingen på väg- och vägtrafikområdet
och att förutsättningarna för att överblicka skiftande samhällsintressen och
omfattande utredningsmaterial är bättre, om en samlad bedömning görs på ett
centralt plan. De sakkunnigas förslag har i stort sett godtagits av
remissinstanserna. Endast fyra länsstyrelser motsätter sig förslaget. Därvid
hänvisas till länsstyrelsens ansvar för den regionala planeringen. Enligt min
mening är den av de saklcunniga föreslagna ordningen ändamålsenlig. Med
anledning av invändningen att förslaget såritt avser flerårsplaner för
byggande av riksvägar skulle vara oförenligt med länsstyrelsens ansvar för den
regionala planeringen rill jag framhålla att länsstyrelsen också när flerårsplan
upprättas av vägverket kommer att kunna utöva allt det inflytande som följer
av dess ställning som huvudman för den regionala samhällsplaneringen. De
sakkunniga har förordat att förslag till sådan flerårsplan skall upprättas av
länsstyrelsen och att länsstyrelsens yttrande skall inhämtas över den av
vägverket därefter upprättade planen innan vägverket fastställer den. Också
denna ordning bedömer jag som lämphg. Vidare bör, i likhet med vad som gäller
nu, föreskrivas att frågan om fastställelse av flerårsplan skall hänskjutas
till Kungl. Maj :t, om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning
beträffande planens innehåll.
Långtidsplanering
för statsbidragsgivning till kommuner bör enligt min mening också i
fortsättningen ske genom fördelningsplan. Liksom nu bör i fördelningsplan
utöver vägbyggnadsföretag tas upp också sådana byggnadsföretag som avser för
den allmänna samfärdseln nödvändiga gator. Fördelningsplan bör liksom nu
upprättas av vägverket efter hörande av bl. a. länsstyrelsen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 265
De
planer som jag har berört nu flerårsplaner och fördelningsplan bör i
överensstämmelse med vad som gäller f. n. avse fem år men förnyas vart tredje
är. I planerna bör liksom nu tas upp också tunnelbaneanläggning för vars
byggande statsbidrag skall utgå. Sådana bidrag kan f. n. utgå enligt
förordningen (1965: 138) om statsbidrag till byggande av tunnelbana (1965 års
statsbidragsförordning).
I fråga om flerårsplaner
har jag redan nämnt att dessa bör fastställas av vägverket eller, i händelse av
meningsskiljaktighet mellan vägverket och länsstyrelsen, Kungl. Maj :t. Med
hänsyn till länsstyrelsernas ställning som samordnande organ inom den regionala
samhällsplaneringen och till sambandet mellan den statliga och den kommunala
vägplaneringen anser jag det motiverat att också i fråga om långtidsplan, som
avser fördelning av statliga vägmedel genom statsbidrag, meningsskiljaktighet
mellan vägverket och länsstyrelse skall medföra att frågan om fastställelse av
planen såritt avser länet hänskjuts till Kungl. Maj :t.
Nu
angivna synpunkter på den närmare regleringen av långtidsplanerna bör ligga
till grund för bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar. Om regleringen sker på
detta sätt, blir det möjligt att smidigt anpassa planeringen till de krav som
utvecklingen av bl. a. budgettekniken kan komma att ställa.
Förslag
till lag om upphävande av förordningen (1960: 374) om statsbidrag till väg- och
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen och förslag till lag om
upphävande av förordningen (1965: 138) om statsbidrag till byggande av
tunnelbana
1960
års statsbidragsförordning har ett nära samband med lagstiftningen om allmänna
vägar, både med hänsyn till sitt innehåll och författningstekniskt. Detsamma
gäller 1965 års statsbidragsförordning, enligt vilken statsbidrag till
byggande av tunnelbana kan utgå inom de ekonomiska ramar som ställts upp för
byggande av vägar. Sådana statsbidrag omfattas alltså av den långtidsplanering
som skall ske i fråga om användningen av statliga medel till byggande av
vägar. Om AVL och VSt i enlighet med vad jag förut har angett upphävs och
ersätts med nya författningar, medför en redaktionell anpassning av 1960 och
1965 års statsbidragsförordningar till den nya lagstiftningen omfattande
ändringar i båda förordningarna. Med hänsyn härtill är det enligt min mening
lämpligast att förordningarna upphävs och att de i enlighet med vad som numera
tillämpas i fråga om statsbidragsförfattningar ersätts med föreskrifter som
meddelas av Kungl. Maj :t i enlighet med riktlinjer som godkänts av riksdagen.
Jag förordar därför att ifrågavarande förordningar upphävs med verkan från den
1 januari 1972. Förslag till lagar härom har upprättats inom
kommunikationsdepartementet.
266 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
Om
statsbidragsförordningarna upphävs, bör statsbidragsgivningen till vägar och
gator för vilka kommun är väghållare och till byggande av tunnelbanor i
princip regleras efter de riktlinjer som f. n. gäller enligt förordningarna.
Dessa innebär i huvudsak följande. Till kostnaderna för byggande av allmän väg
kan kommun som är väghållare erhålla statsbidrag i mån av tillgång på medel.
Detsamma gäller kostnaderna för byggande av gator som enligt beslut av
vägverket skall anses vara nödvändiga för den allmänna samfärdseln.
Statsbidrag utgår med 95 % av kommunens kostnader för byggande av väg, med 95 %
av kostnaderna för byggande av gata mot vilken enligt gällande stadsplan
utfart eller annan utgång från tomt inte får anordnas, med 95 % av kostnaderna
för utförande av större konstarbete eller trafikarbete som i annat fall ingår i
gata och med 85 % av kostnaderna för annat bidragsberättigat gatubyggnadsarbete.
Om synnerliga skäl föreligger, kan Kungl. Maj :t berilja högre statsbidrag. I
kostnaden för byggnadsföretag får inräknas skähg ersättning för mark och för
intrång som föranleds av vägens eller gatans byggande eller begagnande samt
kostnaderna för ersättningens fastställande av domstol. Bidragsbeloppet
fastställs av vägverket och utbetalas i förskott i mån av arbetets fortgång.
Till kostnaderna för drift av väg och för den allmänna samfärdseln nödvändiga
gator utgår årligen statsbidrag med 95 % av det belopp vartill kostnaderna
beräknas skäligen böra uppgå. Har beläggning av väg eller gata utförts med
vägverkets medgivande och utan statsbidrag, får efter vägverkets prövning i
driftkostnaden inräknas skähg ränta på medel som använts för utförande av
beläggningen samt avskrivning på denna kostnad. Det sammanlagda beloppet av
ränta, avskrivning och den uppskattade årliga kostnaden för underhåll efter
beläggningens utförande får dock inte överstiga den beräknade årliga kostnaden
för underhåll genom grusning eller makadamisering. Det belopp vartill de årliga
driftkostnaderna beräknas uppgå fastställs av statens vägverk för varje kommun
för en tid av två år i sänder. Vid väsentligt ändrade förhållanden kan
beräkningen dock jämkas. Bidragsbeloppet för löpande kalenderår utbetalas till
kommunen i juli månad. För statsbidrag till byggande och drift av väg eller
gata gäller att vad som skall räknas till väg och vad som utgör byggande och
drift av väg är att bedöma enligt bestämmelserna i lagstiftningen om allmänna
vägar och att dessa bestämmelser äger motsvarande tillämpning i fråga om gata.
Vidare gäller att kostnad som föranleds av att väg- eller gatuhållningen
utförs efter högre standard än som betingas av trafiken inte är bidragsgill
och i princip inte heller förvaltningskostnad. Statsbidrag till byggande av
tunnelbana som behövs för den allmänna samfärdseln kan utgå till kommun,
landstingskommun och kommunalförbund. Med tunnelbana förstås därrid anläggning
för sådan spårbunden allmän trafik av lokal karaktär som avser personbefordran
och framgår i tunnel eller annars på egen banvall som är fri från korsning i
samma plan med annan trafik. Bidrag utgår i mån av tillgång
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 267
på
medel och enligt fastställd långtidsplan med 95 % av kostnaden för tunnelbanans
underbyggnad, dvs. banvallen intill ballastens underkant eller intill
underkanten på motsvarande anordning samt de tunnlar, broar och viadukter som
ingår i anläggningen.
Såsom framgår av vad jag
har anfört i samband med lagrådsremissen (15.1.2 och 15.1.4) förordar jag, i
överensstämmelse med vad de sakkunniga har föreslagit, den avvikelsen från
gällande principer för statsbidragsgivningen, att vägverket ges möjlighet att
i ärende om statsbidrag till väg-eller gatuhållning besluta att varken
anläggning eller drift av viss väganordning skall berättiga till statsbidrag
eller att statsbidrag skall utgå enbart till anläggning eller enbart till
drift av anordningen. De väganordningar jag åsyftar i detta sammanhang är
sådana som är särskilt kostnadskrävande men som inte är oundgängligen nödvändiga
för trafiken.
De sakkunniga har
föreslagit att möjlighet skall öppnas att bevilja kommun statsbidrag för s. k.
återplanläggningskostnader. Kungl. Maj :t skall sålunda kunna bevilja kommun
skäligt bidrag till kostnader som uppkommer då större genomfartsled eller
liknande led dras fram och som annars inte är bidragsgilla, såsom kostnader för
omarbetande av detaljplan. Bidrag skall dock bara utgå i särskilt fall när
kostnaderna är synnerligen betungande för kommunen. Såsom framgår av det anförda
är den av de sakkunniga föreslagna statsbidragsbestämmelsen avsedd att
tillämpas bara i undantagsfall. Med hänsyn härtill och då tillämpligheten av en
bestämmelse i förevarande hänseende inte bör vara begränsad till kommuner som
är väghållare, anser jag att någon föreskrift med den angivna innebörden inte
bör tas upp i den författning som bör träda i stället för 1960 års statsbidragsförordning
och som i likhet med förordningen bör avse statsbidrag till kommuner som är
väghållare. Frågan huruvida ersättning för här ifrågavarande kostnader i något
undantagsfall kan anses vara motiverad bör prövas i det särskilda fallet av Kungl.
Maj :t inom ramen för användningen av de medel som anslagits till byggande av
statliga eller kommunala allmänna vägar.
övriga
förslag
I
lagrådsremissen har tagits upp rissa ytterligare förslag som riksdagen bör ta
ställning till. Sålunda torde Kungl. Maj :t dels föreslå riksdagen att antaga
förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) och
förslag till lag om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af
hjulringar å arbetsåkdon på landet, dels inhämta riksdagens yttrande över
förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
(lagrådsremissen 15.3). Jag syftar i detta sammanhang också på förslaget att
särskilt statsbidrag till upprustning av vägbelysningsanordningar skall kunna
beviljas i rissa fall (lagrådsremissen 15.1.4) och på för-
268 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
slaget
att länsvägnämnderna skall omorganiseras och erhålla vissa nya arbetsuppgifter
(lagrådsremissen 15.1.8). På sistnämnda punkter torde riksdagens godkännande
av de i lagrådsremissen angivna riktlinjerna för nämnda reformer böra
inhämtas.
Ekonomiska
konsekvenser
Förslaget
till ny väglag innebär en modernisering och komplettering av åtskilliga
bestämmelser i nuvarande väglagstiftning för att anpassa denna till de ändrade
krav som mot bakgrund av bilismens utveckling numera ställs från
samhällsplanerings- och trafiksäkerhetssynpunkt. Förslaget ger väghållaren ökad
möjlighet men inte skyldighet att tillgodose behov i dessa hänseenden. I
vilken utsträckning och i vilken takt som olika anspråk på vägarnas kvalitet
och utförande i övrigt skall kunna tillgodoses får alltså bli beroende av de
samhällsekonomiska, säkerhetsmässiga, miljömässiga och andra överväganden som
inom ramen för tillgängliga resurser görs rid planeringen av den fortsatta
utbyggnaden av det allmänna vägnätet. Bl. a. gäller detta vägområdets
omfattning samt vägbelysning och andra väganordningar. Anordnandet av vägbelysning
av god kvalitet t. ex. medför icke oväsentliga kostnader men kan på starkt
trafikerade vägar medverka till en höjning av trafiksäkerheten och
framkomligheten. Andra trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder eller kombinationer
av åtgärder kan emellertid under olika förutsättningar tänkas ge samma eller
ännu bättre effekt. Det kommer att årila väghållaren att inom ramen för av
statsmakterna angivna riktlinjer besluta om de åtgärder i de konkreta fallen
som kan antas medföra en optimal användning av anslagna vägmedel med hänsyn
till de olika behov som skall tillgodoses.
För att ge en uppfattning
om förslagens ekonomiska konsekvenser vill jag nämna följande.
Den av mig förordade
regeln att vägområde skall kunna omfatta också en kantremsa på upp till 2
meters bredd utanför ytterkanten av vägdike, vägslänt eller annan väganordning
kan vid ett rimligt utnyttjande beräknas medföra en kostnadsökning av 510
milj. kr. per år. De föreslagna möjligheterna att utöka det byggnadsfria
avståndet intill allmän väg torde däremot inte medföra någon nämnvärd
kostnadsökning. Detsamma gäller de sakkunnigas av mig godtagna förslag om rilka
anordningar som får vara väganordningar, med undantag för vägbelysning.
I sistnämnda hänseende har
de sakkunniga med anlitande av särskild expertis sökt bedöma bl. a.
kostnadskonsekvenserna för det allmänna rid intagande av vägbelysning bland väganordningar.
En utbyggnad av vägbelysningen kan beräknas ske endast successivt och torde i
första hand komma att avse hårt trafikerade leder intill tättbebyggda
samhällen. De sakkunniga redorisar ett par utbyggnadsalternativ grundade på i
första hand
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 269
en
genomgång av flerårsplanerna och fördelningsplanen för perioden 1964 1968.
Enligt det lägre alternativet skulle anläggningskostnaden för vägbelysning
uppgå till ca 2 % av de beräknade totala väginvesteringarna under perioden och
enligt det högre alternativet till ca 4 % av samma investeringar. Även
kostnaderna för drift av vägbelysningsanläggningar har beräknats för aktuella vägsträckor.
Efter en 20-årsperiod med en utbyggnadstakt som till en början Ugger ungefär
mitt emellan de nyss angivna alternativen men mot slutet närmar sig det högre
alternativet skulle de årliga driftkostnaderna för då befintliga
belysningsanläggningar enligt de sakkunniga uppskattas till omkring 35 milj.
kr.
Vissa
andra förslag, såsom förslagen att arbetsplan alltid skall upprättas när mark
behöver tas i anspråk för väganordning och att enskild väg inte skall få
anslutas till allmän väg utan tillståndsprövning, kan kräva ökade insatser inom
bl. a. vägförvaltningarna.
De
förslag av organisatorisk natur som jag har lagt fram och som avser bl. a. att
kommunerna träder i vägnämndernas ställe som företrädare för lokala intressen
och att vägsynenämndernas uppgifter förs över på länsstyrelser och
fastighetsdomstolar bedömer jag vara så begränsade att de inte har några
nämnvärda ekonomiska konsekvenser.
I
detta sammanhang rill jag erinra om att till drift av väg efter ändring i AVL,
som har trätt i kraft den 1 januari 1971, och enhgt förslaget till VägL hör
sådan renhållning av vägområde och rissa områden intill vägområde som behövs
för att tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Väghållaren som
svarar för drift av väg är alltså skyldig att vidta nödvändiga
renhållningsåtgärder. Kostnadskonsekvenserna av denna ordning har berörts i prop.
1970: 157 med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) m. m.
Hemställan
Under
åberopande av vad sålunda har anförts hemställer jag att Kungl. Maj :t
dels
föreslår riksdagen att antaga förslagen till
1) våglag
med ridtagna ändringar,
2) lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:
892),
3) lag om upphävande av förordningen (1960: 374) om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande
samhållen,
4) lag om upphävande av förordningen (1965:138) om
statsbidrag till byggande av tunnelbana,
5) lag om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om
bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet,
dels
inhämtar riksdagens yttrande över förslag till
270 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
6) kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),
dels föreslår riksdagen att
7) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för
fördelning av statliga vägmedel till byggande av vägar och vissa gator,
8) bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i kommuner som är väghållare samt till
byggande av tunnelbana enligt gällande, av riksdagen tidigare godtagna grunder
med den avrikelse därifrån som framgår av vad jag har anfört,
9) godkänna de av mig förordade grunderna för särskilt
statsbidrag till upprustning av vägbelysningsanordningar,
10) godkänna
de av mig förordade riktlinjerna för omorganisation av
länsvägnämnderna och för deras verksamhet.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Margit Edström
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 271
Innehållsförteckning
Propositionen....................................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll......................................... .... 1
Författningsförslag ............................................................ .... 3
1) Förslag till väglag............................................................ .... 3
2) Förslag till lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892) 18
3) Förslag till lag om upphävande av förordningen
(1960: 374) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och si;adsliknande
samhällen 19
4) Förslag till lag om upphävande av förordningen
(1965: 138) om statsbidrag till byggande av tunnelbana .. 19
5) Förslag till lag om upphävande av lagen (1907: 43 s.
1) om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet .. 19
6) Förslag tUl kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956: 617) 20
Lagrådsremissen .............................................................. .. 21
Utdrag av
statsrådsprotokollet den 30 april 1971........................ .. 21
1. Inledning....................................................................... .. 21
2. Allmän
översikt............................................................... .. 23
2.1 Huvuddragen i gällande lagstiftning om allmänna
vägar .. 23
2.2 Huvuddragen i de sakkunnigas förslag............................. 25
2.3 Remissinstansernas allmänna inställning.......................... 28
3. Anordningar
att hänföra till väg.......................................... ... 28
3.1 Gällande bestämmelser ............................................. 28
3.2 De sakkunniga............................................................ 29
3.2.1 Allmänna synpunkter ......................................... 29
3.2.2 Vägbelysning...................................................... 29
3.2.3 Hållplatser, parkeringsplatser och rastplatser............ 30
3.2.4 Skogsnäringens last- och upplagsplatse]'................. 31
3.3 Remissyttranden........................................................ ... 32
4. Vägs
omfattning i sidled ............................................... ... 34
4.1 Gällande bestämmelser ............................................. 34
4.2 De sakkunniga........................................................... ... 34
4.2.1 2-metersremsa........................................... :...... 34
4.2.2 Byggnadsfritt område ........................................ ... 35
4.2.3 10-metersremsa.................................................. ... 37
4.2.4 övrigt................................................................ ... 39
4.3 Remissjttranden......................................................... ... 40
5. Vägbelysning
m. m.......................................................... ... 43
5.1 Nuvarande ordning..................................................... ... 43
5.2 Vägbelysningsfrågans läge utomlands............................. ... 44
5.3 De sakkunniga........................................................... ... 45
5.3.1 Behovet av vägbelysning...................................... 45
5.3.2 Förslag till ny ordning........................................... ... 46
5.4 Remissyttranden........................................................ ... 53
272 Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1971
6. Arbetsplan..................................................................... ... 55
6.1 Gällande bestämmelser ............................................. ... 55
6.2 De sakkunniga............................................................ ... 58
6.2.1 Allmänna synpunkter ......................................... ... 58
6.2.2 Fastställd arbetsplan............................................ ... 59
6.2.3 Ej fastställd arbetsplan......................................... ... 60
6.2.4 Arbetsplan i två led.............................................. 61
6.2.5 Vägs tillkomst genom beslut av vattendomstol.......... 63
6.3 Remissyttranden......................................................... 64
7. Vägrätt.......................................................................... ... 65
7.1 GäUande bestämmelser ............................................. ... 65
7.2 De sakkunniga............................................................ ... 67
7.2.1 Institutet vägrätt................................................ ... 67
7.2.2 Frivillig upplåtelse av vägrätt, m. m......................... 70
7.2.3 Annans ledning.................................................... ... 71
7.2.4 Rätt till mark under byggnadsarbetets gång.............. 72
7.3 Remissyttranden......................................................... 73
8. Indragning
av allmän väg................................................... 76
8.1 Gällande bestämmelser ............................................. 76
8.2 De sakkunniga............................................................ 76
8.2.1 Indragen allmän vägs utnyttjande som enskild väg ... 76
8.2.2 Försvarets behov .............................................. 78
8.3 Remissyttranden......................................................... 79
9. Enskilda
utfartsvägar .................................................... 81
9.1 Gällande bestämmelser ............................................. ... 81
9.2 De sakkunniga............................................................ 82
9.3 Remissyttranden......................................................... ... 91
10. Arbetslag
för vinterväghållning på landet .......................... ... 95
10.1 Gällande bestämmelser............................................... 95
10.2 De sakkunniga ........................................................ ... 95
10.3 Remissji;tranden ..................................................... 96
11. Vägnämnder
och länsvägnämnder....................................... 96
11.1 Gällande bestämmelser, m. m....................................... 96
11.2 De sakkunniga ........................................................ 97
11.3 Remissyttranden .................................................... 98
11.4 Partiell länsförvaltningsreform...................................... 101
12. Domstol
i vägmål .......................................................... . 102
12.1 Gällande bestämmelser............................................... . 102
12.2 De sakkunniga.......................................................... 103
12.3 Remissyttranden .................................................... . 104
12.4 Fastighetsdomstol..................................................... . 104
13. Vägsynenämnder
......................................................... . 106
13.1 Gällande bestämmelser............................................... . 106
13.2 De sakkunniga ....................................................... . 107
13.3 Remissyttranden .................................................... . 108
14. Serviceanordningar.......................................................... . 109
14.1 Gällande bestämmelser............................................... 109
14.2 De sakkunniga ........................................................ 109
14.3 Remissyttranden .................................................... 109
Kungl.
Maj:ts proposition nr 123 år 1971 273
15. Departementschefen
..................................................... 110
15.1 Allmänna
synpunkter ............................................... 110
15.1.1
Inledning........................................................ 110
15.1.2
Anordningar att hänföra till väg ....................... 111
15.1.3
Vägs omfattning i sidled.................................... 114
15.1.4
Vägbelysning m, m........................................... 118
15.1.5
Arbetsplan .................................................. 122
15.1.6
Vägrätt m. m.................................................. 127
15.1.7
Enskilda utfartsvägar........................................ 131
15.1.8
Vägnämnder och länsvägnämnder....................... 137
15.1.9
Domstol i vägmål............................................. 140
15.1.10 Vägsynenämnder............................................. 141
15.1.11 Andra frågor ............................................... 142
Indragning
av väg arbetslag för vinterväghållning serviceanordningar
15.2 Närmare om förslaget till VägL .................................. 144
15.3 Övriga författningsförslag........................................... 216
15.3.1 Förslag till lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892) och förslag till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956: 617) 216
15.3.2 Förslag till lag om upphävande av lagen (1907: 43 s.
1) om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet ...................................... . 217
16. Hemställan..................................................................... . 217
Bilaga
1 1960 års vägsakkunnigas förslag.................................. . 218
1) Förslag till lag om allmänna vägar...................................... . 218
2) Förslag till vägstadga..................................................... . 234
Bilaga
2 Departementsförslag.................................................. . 242
1) Förslag till väglag ...................................................... 242
2) Förslag till lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892) 257
3) Förslag till lag om upphävande av lagen (1907: 43 s.
1) om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet 257
4) Förslag till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan
(1956:617)
................................................................ 258
Utdrag av
lagrådsprotokollet den 21 juni 1971............................ . 259
Utdrag av
statsrådsprotokollet den 13 augusti 1971.................... 262
Förslaget
till väglag........................................................... 262
Fördelning
av statliga vägmedel........................................... . 263
Förslag
till lag om upphävande av förordningen (19G0: 374) om statsbidrag till väg- och
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen och förslag till lag om
upphävande av förordningen (1965: 138) om statsbidrag
till
byggande av tunnelbana................................................ . 265
Övriga
förslag ................................................................ . 267
Ekonomiska
konsekvenser ................................................ 268
Hemställan
................................................................... 269
MARCUS BOKTR, STHLM mi ;0026t
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
49 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (39)
39 kopplingar i 25 dokument.
- SOU 2026:54 Stärkt egendomsskydd i regeringsformen s. 181 om s. 194 i texten
- Skr. 2025/26:56 Riksrevisionens rapport om statens arbete med att förbättra förutsättningarna för cykeltrafiken s. 37 · s. 42 · s. 107 i texten
- SOU 2022:21 Rätt för klimatet s. 630 · s. 673 i texten
- Prop. 2021/22:9 Ändringar i vägsäkerhetslagen s. 21 om s. 172 i texten
- SOU 2012:70 Ökad och säkrare cykling - en översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv. Del 1 s. 200 i texten
Rättsfall (6)
6 kopplingar i 5 dokument.
- Mark- och miljööverdomstolen, mål ÖF 18408-25 2026 om s. 137 i texten
- NJA 2011 s. 331 om s. 146 · om s. 171 i texten
- NJA 2004 s. 88 om s. 124 i texten
- NJA 1993 s. 645 om s. 124 i texten
- NJA 1990 s. 676 om s. 135 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- Michanek, Energirätt, 1990 s. 415 om s. 157 · s. 639 i texten
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 606 om s. 65 i texten
- Westerlind, Kommentar till Jordabalken Kap. 7, 1984 s. 198 om s. 175 i texten