Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förmånsberättigade skattefordringar m.m.
1971 · 46 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 44 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:142, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förmånsberättigade skattefordringar m.m.
Dokumentets text
Kungl. Majrts
proposition nr 142 år 1971 Prop.
1971:142
Nr 142
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om förmånsberättigade skattefordringar
ra. m.; given Stockholms slott den 29 oktober 1971.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under
Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
CARL GUSTAF
G.
E. STRÄNG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås nya bestämmelser om förmånsrätt för skatter och allmänna
avgifter med anledning av den nya förmånsrättslagen, som träder i kraft den 1
januari 1972.
1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 142
Prop. 1971:142
Förslag till
Lag om förmånsberättigade skattefordringar m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 § Förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen
(1970:979) följer med fordran på
1.
skatt och
avgift, som anges i 1 § första stycket uppbördsförordningen (1953: 272), samt
skatt enligt förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1958: 295) om sjömansskatt
och kupongskatteförordningen (1970: 624),
2.
skatt enligt
förordningen (1959: 507) om allmän varuskatt och förordningen (1968: 430) om
mervärdeskatt,
3.
skatt eller
avgift enligt förordningen (1908: 129) angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper, förordningen (1928:376) om särskild skatt ä vissa
lotterivinster, förordningen (1941: 251) om särskild varuskatt, förordningen
(1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror, förordningen (1948: 85) om
försäljningsskatt, förordningen (1953:396) om accis å fettemulsion m. m.,
förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror som användas för
framställning av fettemulsion m. m., förordningen (1956: 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt,
förordningen (1960: 253) om tUlverkning och beskattning av malt- och
läskedrycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor,
förordningen (1961: 372) om bensinskatt, förordningen (1961: 394) om tobaksskatt,
förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt, stämpelskatteförordningen (1964:
308), förordningen (1964: 352) om gasolskatt, förordningen (1966: 21) om särskUd
skatt på motorbränslen samt förordningen (1971: 170) om annonsskatt,
4.
skatt enligt
förordningen (1922: 260) om automobilskatt, kungörelsen (1934: 122) om skatt å
motorfordon, som för tiUfälligt brukande i riket från utlandet införts,
kungörelsen (1951: 750) om saluvagnsskatt, förordningen (1963: 116) om trafikomläggningsskatt,
kungörelsen (1964: 43) om skatt å automobil, som av utomlands bosatt person för
tillfälligt brukande i riket här förvärvats samt traktorskatteförordningen
(1969: 297),
5.
tull samt
avgift enligt kungörelsen (1960: 235) om avgift för växtskyddskontroll vid
införsel av växter och förordningen (1968: 361) om avgift vid införsel av vissa
bakverk,
6.
avgift enligt
förordningen (1952: 320) om prisregleringsavgift för fisk m. m., förordningen
(1953: 372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur,
förordningen (1953: 374) angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk
och skaldjur m. m. samt förordningen (1967: 340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets område,
7.
avgift, som
anges i 1 § första stycket förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. samt avgift enligt lagen
(1961: 300) om redareavgift för sjöfolks
Prop. 1971:142 3
pensionering
och förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift, allt i den mån
avgift som här avses icke omfattas av 1.
Förmånsrätten omfattar ej restavgift
och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala
fordringen och ej heller skatte-eller avgiftstillägg och förseningsavgift.
2
§ Förmånsrätt föreligger även i
fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är betalningsskyldig för
skatten eUer avgiften.
3
§ Fordran på slutiig skatt
enligt uppbördsförordningen (1953: 272) och fordran på slutlig avgift enligt
författning, som anges i 1 § 7 denna lag, har förmånsrätt endast om den tidrymd
till vUken skatten eller avgiften är att hänföra har gått till ända innan
beslutet om egendoms-avträde meddelades.
Med sådan fordran på skatt
eller avgift på vUken förordningen (1862: 10) om tioårig preskription och om
kallelse å okända borgenärer är tUl-lämplig följer förmånsrätt endast om
konkursansökningen gjorts inom fem år efter utgången av det kalenderår under
vilket skatten eller avgiften skolat erläggas enligt lag eller författning
eller, om särskilt beslut meddelats om betalningstid, enligt detta beslut.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Prop. 1971:142
Utdrag
av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om förmånsrätt för skatter och allmänna
avgifter och anför.
Inledning
En
ny förmånsrättslag (SFS 1970: 979, FRL) träder i kraft den 1 januari 1972.
Samtidigt upphävs 17 kap. handdsbalken (HB) som innehåller den nuvarande
förmånsrättsordningen.
Enligt
13 § FRL följer förmånsrätt med fordran på skatt och allmän avgift i fall och
med de begränsningar som särskilt föreskrivs. Meningen har varit att en närmare
reglering av förmånsrätten för skatter och avgifter skulle ske vid sidan av FRL.
Inom
finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till lagstiftning
om förmånsberättigade skatter m. m. (Ds Fi 1971: 6). Författningsförslaget i
promemorian torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarkollegiet,
generaltullstyrelsen, bankinspektionen, riksskatteverket, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten, lagberedningen,
riksförsäkringsverket, sjöfartsverket, statens jordbruksnämnd,
kommerskollegium, exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON),
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Västemorrlands län, riksrevisionsverket, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmarmaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Sveriges jordbrukskasseförbund. Lantbrukarnas riksförbund, Svenska
revisorsamfundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges fögderichefer. Föreningen Sveriges
kronofogdar. Tjänstemannaföreningen vid kronofogdemyndigheten, Föreningen Sveriges
tmgsrättsdomare, Stockholms köpmannaförenmgs ackordscentral (ackordscentralen)
samt Svenska företagares riksförbund.
Prop. 1971:142 5
Sveriges
allmänna exportförening och SAF ansluter sig helt till det yttrande som avgetts
av Sveriges industriförbund. Svenska sparbanksföreningen förklarar sig
instämma i de synpunkter som Svenska bankföreningen anfört och detsamma gäller
SHIO såvitt avser Svenska revisorsamfundets yttrande.
Vissa
remissinstanser har överlämnat yttranden som de i sin tur infordrat från
underlydande myndigheter eller organ.
Nuvarande
ordning ra. m. Allmänt om fordran vid konkurs
I
100 § konkurslagen (1921: 225, KKL) föreskrivs att inte andra fordringar får
göras gällande i konkurs än de som uppkommit innan beslutet om egendomsavträde
meddelades. Därvid saknar det betydelse om sådan fordran vid konkursutbrottet
är beroende av vUlkor eller inte förfallen tUl betalning.
Fordringar
i konkurs brukar indelas i konkursfordringar och massafordringar. TiU den
förra kategorin hänförs skulder som uppkommit före konkursutbrottet.
Massafordringar i vidaste mening består dels av ersättning till
konkursfunktionärerna för boets förvaltning, dels av skulder till tredje man,
som uppkommer under boets avveckling.
Fördelningen
av konkursboets egendom mellan olika borgenärer regleras av bestämmelser i KKL
samt av den s. k. förmånsrättsordningen, som f. n. framgår av 17 kap. HB.
När
det gäller betalningsordningen mellan olika fordringar föreskrivs i 125 § KKL
att konkurskostnader och skulder som konkursbo i övrigt ådragit sig
dvs. massafordringar skall betalas ur boet, innan utdelning till
konkursborgenärerna äger rum. Den inbördes ordningen mdlan olika
konkursfordringar bestäms i första hand av om fordran har förmånsrätt eller är
oprioriterad. Förmånsrätterna gäller som regel i turordning enligt paragraf
följ den i 17 kap, HB, Detta innebär att förmånsrätt enligt paragraf med lägre
nummer ger rätt till betalning framför förmånsrätt enligt paragraf med högre
nummer. Fordringar med förmånsrätt enligt samma paragraf har i princip
sinsemellan lika rätt till betalning.
I
17 kap. HB skils mellan förmånsrätt som belastar endast viss bestämd egendom och
förmånsrätt som i princip gäller i all gäldenärens egendom. Till den första
kategorin hör i huvudsak förmånsrätter som följer med panträtt, retentionsrätt,
företagsinteckning samt utmätningsfordran. De viktigaste förmånsrätterna
enligt den andra kategorin är de som tillkommer fordran på lön, pension samt
fordran på skatt och allmän avgift. Fordran av sistnämnda slag har den sämsta
förmånsrätten.
De
oprioriterade fordringarna har inbördes i regel samma rätt till betalning
sedan alla prioriterade fordringar blivit fullt tillgodosedda. Ett
Prop.
1971:142 6
undantag
från denna regel utgör böter och viten som utgår först sedan de oprioriterade
fordringarna fått betalning.
17
kap. 6 och 12 §§ HB
I 17
kap. 6 § HB föreskrivs bl. a. att kronan har förmånsrätt till betalning ur
fast egendom för skogsvårdsavgift samt fastighetsskatt till kommun eller annan
menighet under förutsättning att fordran inte stått inne längre än ett år efter
förfallodagen.
Enligt 12 § första stycket
finns förmånsrätt för ett stort antal direkta skatter samt vissa
socialförsäkringsavgifter. Sålunda följer förmånsrätt med fordran på statUg
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskift-ningsskatt, ersättningsskatt,
fondskatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, allmän
arbetsgivaravgift, folkpensionsavgtft, avgift för sjukförsäkring och försäkring
för tilläggspension enligt 19 kap. lagen om allmän försäkring samt avgift för
obligatorisk försäkring i riksförsäki-ingsverket enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift enligt 39 § sistnämnda lag och avgiftstUlägg
enligt dels lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels lagen om förhöjning av vissa
ersättningar i anledning av yrkesskada m. m., dels lagen om värdeförsäkring för
yrkesskadelivräntor m. m.
Ett viUkor för denna
förmånsrätt är att skatten eller avgiften enligt verkställd debitering
förfallit till betalning före konkursbeslutet men inte tidigare än två år innan
konkursansökningen gjordes. Ytterligare gäller den begränsningen att
förmånsrätten inte åtnjuts för skatter eller avgifter som påförts på grund av eftertaxering
och som annars skulle ha förfallit till betalning före den tid för vilken
förmånsrätt gäller enligt vad som nyss sagts, Samma begränsning föreskrivs
beträffande avgifter som påförts i efterhand enligt 14 § förordningen (1959:
552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m,m,
(AVGF),
EnUgt 17 kap, 12 § andra
stycket HB har kronan förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits genom
skatteavdrag för utskylder, avgifter eUer bidrag enligt första stycket eller
för sjömansskatt. En förutsättning för förmånsrätten är att avdraget
verkställts före konkursbeslutet men inte tidigare än två år före den tidpunkt
då konkursansökningen gjordes,
EnUgt
17 kap. 12 § tredje stycket HB föreUgger förmånsrätt för fordran på vissa
indirekta skatter och avgifter, nämligen mervärdeskatt samt skatt eUer avgift,
som regleras av förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning (FF). Som särskilt viUkor för förmånsrätt enligt detta
stycke krävs att fordran avser skatt eller avgift som belöper på tiden intill
konkursbeslutet och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än
två år före den tidpunkt då konkursansökningen gjordes.
Bland
skatter och avgifter som inte omfattas av förmånsrätt märks
Prop.
1971:142 7
bevillningsavgifterna
för särskUda förmåner och rättigheter, kupongskatten, stämpelskatterna,
fondstämpelavgiften, fordonsskatterna, arvsskatten och gåvoskatten. Tullar
samt skatter och avgifter, som vid in- eller utförsel uppbärs av tullverket,
är inte heller förenade med förmånsrätt med undantag av mervärdeskatt, som är
prioriterad även då den påförs av tullverket. I detta sammanhang kan nämnas
att förmånsrätt f. n. inte heller torde tillkomma prisregleringsavgifterna på
jordbrukets och fiskets område.
FRL
FRL
träder i kraft den 1 januari 1972. Denna lag avses, som tidigare nämnts, att
ersätta nuvarande 17 kap. HB som samtidigt upphävs.
FRL
har indelats i fem underavdelningar som var och en har erhållit särskUd rubrik.
Under
rubriken "Inledande bestämmelser" meddelas vissa bestämmelser av
allmän karaktär som fått sin plats i tre paragrafer. I 1 § sägs bl. a. att
föreskrift om lika rätt till betalning innebär att varje borgenär får betalt i
förhållande till sin fordran. Vidare skils i 2 § mellan särskUd och allmän
förmånsrätt till betalning. Särskild förmånsrätt gäller vid utmätning och
konkurs samt avser viss egendom. Allmän förmånsrätt kommer däremot i fråga
endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo.
Dessutom sägs att förmånsrätt omfattar även ränta i den mån ej annat är
föreskrivet. Enligt 3 § består förmånsrätt även om fordringen överlåts eller
tas i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till
annan.
Efter
de nu redovisade inledande bestämmelserna följer först en avdelning med rabriken
"Särskilda förmånsrätter" och därefter en med rubriken "Allmänna
förmånsrätter". Den förra avdelningen omfattar 49 §§ och den senare 1014
§§.
Flertalet
särskUda förmånsrätter utgörs av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt.
Vid sidan av dessa förmånsrätter finns i huvudsak endast två slags fordringar
som är förenade med särskUd förmånsrätt, nämligen fordran på grund av
företagsinteckning och utmätningsfordran.
De
allmänna förmånsrätterna omfattar tre huvudgrupper av fordringar. Dessa är
kostnad för konkursansökan samt arvode tiU vissa funktionärer vid ackord och boutredning
m. m. (10 §), fordran på lön och pension i vissa fall (11 och 12 §§) samt det
allmännas krav på skatt och allmän avgift (13 §). I 14 § föreskrivs slutligen
att fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes
lika rätt.
Under
rubriken "Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter"
ges bestämmelser i 1517 §§ som reglerar betalningsordningen mellan olika förmånsberättigade
fordringar vid konflikt mellan särskild och allmän förmånsrätt.
Prop. 1971:142 8
FRL
slutar med två paragrafer 18 och 19 §§ som fått rubriken "Fordringar
utan förmånsrätt". I 18 § föreskrivs att fordringar som inte är förenade
med förmånsrätt har inbördes lika rätt med de undantag som anges i 19 §.
Vidare sägs att om fordran med särskild förmånsrätt i viss egendom inte erhåUer
full betalning ur denna egendom så behandlas återstoden av denna fordran som en
fordring utan förmånsrätt. Böter, viten och fordran på grund av förverkande
eller annan särskUd rättsverkan av brott går enligt 19 § vid konkurs efter
andra fordringar.
Promemorian
och remissyttrandena
Allmänna
synpunkter
I
promemorian framhålls att dess förslag i vissa avseenden går längre än vad
föredragande departementschefens principuttalanden i prop. 1970: 142 s, 101 om
skatteprivilegiets framtida utformning i och för sig skulle föranleda. Det
föreslås bl. a. att fler skatter och avgifter än f. n. skall göras förmånsberättigade
samt att den tid under vilken skatte- och avgiftsfordringar skall vara förenade
med förmånsrätt utökas. När det gäUer allmänna synpunkter på förmånsrätten för
skatter och avgifter framhålls att grundvalen för en rättvis fördelning av det
ekonomiska trycket på dem som har att betala skatter och avgifter är att
skattesystemet fungerar på ett effektivt sätt. Vidare erinras om att det från
det allmännas sida vidtagits vissa åtgärder för att förbättra skattesystemets
effektivitet. Ett exempel på detta är det nya påföljdssystemet på skatte-och
avgiftsområdet som vårriksdagen antagit och som träder i kraft den 1 januari
1972. I det nya sanktionssystemet har stor vikt lagts vid straffbestämmelser
till skydd för uppbörden. Bl. a. har straffbestämmelserna på uppbördssidan
skärpts, särskilt vad angår arbetsgivares ansvarighet för anställdas
skattemedel.
I
fortsättningen konstateras i promemorian att vårt nuvarande system för uppbörd
och indrivning av skatter i stora drag fungerar väl. Detta gäller i synnerhet
vad angår det stora flertalet skattskyldiga, dvs. löntagarna. Källskattesystemet
för denna kategori skattskyldiga är utformat så att det i normalfall inte
uppkommer restförda skattefordringar av mer betydande belopp. I de fall där restföring
äger rum utgör det nyligen reformerade införselinstitutet ett medel för ett
gott indrivningsresultat. Förhållandena sägs emellertid inte vara desamma när
det gäller uppbörd och indrivning av skatte- och avgiftsfordringar på
företagare och med dessa skattskyldiga likställda. Betalningsmotståndet
beträffande förfallna skatte- och avgiftsfordringar har ökat under senare år främst
när det gäller företagare och fria yrkesutövare. Denna tendens sägs ha
ytterligare accentuerats på senare tid. Till detta kommer att skattskyldiga
som betalar källskatt i form av preliminär B-skatt har stora möjlig-
Prop.
1971:142 9
heter att skaffa sig temporär skattekredit genom att
betala för låg preliminärskatt eller genom att underlåta att betala in skatt
över huvud taget. Samma möjligheter står inte till buds för vanliga löntagare
med preliminär A-skatt. För den förra kategorin skattskyldiga kan
införselinstitutet användas endast i undantagsfall. Utmätningsmannen får här i
stället i huvudsak lita till utmätning och konkurs. Vid konkurs har förmånsrätten
för skattefordringar funktionen att säkra betalning med åsidosättande av
andra borgenärers fordringar dvs. förmånsrätten har i visst avseende samma
effekt som införselinstitutet.
I promemorian framhålls med hänvisning till vad nu sagts
att de olikheter som finns mellan löntagare och andra grupper skattskyldiga
när det gäller uppbörd och indrivning i möjligaste mån bör utjämnas. Genom den
tidigare berörda reformen av påföljdssystemet på skatte-och avgiftsområdet, i
synnerhet skärpningen av överträdelser av iipp-bördsbestämmelserna, har man
fått möjligheter till förbättringar av skatteuppbörden. VUl man bevara och
förbättra effektiviteten för skatteindrivningen och därmed också åstadkomma
bättre rättvisa skattebetalarna emellan måste de för indrivningen ansvariga
organen få lämpliga medel även i rättsligt avseende. Här spelar enligt promemorians
uppfattning förmånsrätten för skatter och avgifter i konkurs en viktig roll.
Remissinstanserna har i allmänhet inte närmare gått in på
de framlagda synpunkterna på förmånsrättens betydelse inom skatte- och avgiftsområdet.
I några fall har man dock direkt berört promemorians uttalanden i detta
avseende.
Riksskatteverket understryker den strävan till utjämning
av de olikheter som finns mellan löntagare och andra grupper skattskyldiga i
fråga om uppbörd och indrivning av skatter och avgifter som förslaget ger uttryck
åt. Dessa synpunkter delas av länsstyrelsen i Stockholms län som tillägger att
blotta förekomsten av förmånsrätt har stor betydelse för effekten och
skattemoralen hos olika kategorier skattskyldiga. Man bekräftar också
promemorians uppfattning att svårigheterna för kronofogdemyndigheterna att
driva in utestående skattefordringar har ökat under de sista åren.
Kammarrätten ifrågasätter om den utvidgning av
förmånsrätten för skatter och avgifter som förslaget innebär i samtliga fall är
motiverad och detta särskilt med hänsyn till att en av riktlinjerna i FRL varit
att begränsa antalet förmånsberättigade fordringar.
Lagberedningen anser att förslaget innebär en allvarlig
försämring av det nuvarande rättsläget och skulle vara till skada såväl för det
allmänna som för det enskilda.
Hovrätten för Västra Sverige och kommerskoUegium intar en
avvisande hållning till de framlagda förslagen.
ti Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 142
Prop.
1971:142 10
Flertalet av de intresseorganisationer inom näringslivet
som beretts tillfälle att yttra sig ställer sig direkt avvisande till den
föreslagna utvidgningen av förmånsrätten för skatter och avgifter. Man påpekar
allmänt att förslaget står i klar strid med de uttalanden som departementschefen
gjort under förarbetena till FRL och som till alla delar godtagits av
riksdagen.
Sveriges industriförbund framhåller att de allmänna
synpunkterna på förmånsrätten för skatter och avgifter bygger på en felaktig
tankegång. I promemorian har inte beaktats att situationen är väsentligt olika
för löntagare och andra grupper skattskyldiga. Till den senare gruppen hör bl. a.
samtliga företagare vilka med hänsyn till sin verksamhet tvingas att arbeta med
lånat kapital. En allt för långtgående förmånsrätt för oguldna skatter skulle
få dessa skattskyldigas borgenärer att ställa ökade krav på säkerheter och
allmänt sett fördyra deras verksamhet. Någon avvägning av denna art har inte
gjorts i promemorian. Att utan närmare belysning av effekterna ytterligare
vidga området för skatteprivilegiet finner industriförbundet vara
orealistiskt. Privilegieras en skattefordran får detta givetvis till följd att
oprioriterade borgenärer i övervägande antalet fall kommer att få betala den
skatt som konkursgälde-nären eljest bort betala. Man förbättrar med andra ord
rättsläget för fiskus på bekostnad inte av gäldenären utan övriga borgenärer.
Det kan starkt ifrågasättas, menar industriförbundet, om ett sådant resultat är
rimligt eller ens önskvärt mot bakgrund av de allvarliga konsekvenser för den aUmänna
omsättningen som oviUkorligen skulle bli följden av förslaget.
Industriförbundet anser därför att en ytterligare översyn av frågekomplexet är
nödvändig.
Sveriges köpmannaförbund delar industriförbundets
uppfattning att frågan om förmånsrätt för skatter och avgifter bör omprövas och
bli föremål för en ytterligare översyn.
Ackordscentralen anknyter till promemorians uttalande om
skatteindrivningens effektivitet. Man framhåller att de svenska uppbördsmyndigheterna
är ytterst effektiva. Detta gäller, framhåller ackordscentralen, slutresultatet
i pengar räknat. Däremot tar indrivningen lång tid och det är därför som
förmänsrätten för skatter och avgifter utgör ett allvarligt problem. Detta bör
lagstiftningen komma tiU rätta med.
Förmånsrättens omfattning
I promemorian föreslås att antalet förmånsberättigade
skatter och avgifter skaU utökas i förhållande till gällande rätt. Statsverket
sägs vara i underläge i förhållande till enskilda fordringsägare, vilket beror
på att bristande betalning av skatt inte kan upptäckas i så god tid som skuUe
vara önskvärt utan oproportionerligt stor personalinsats. Det uttalas i
promemorian att bestämmelser om förmånsrätt medför större utrymme för
individuell behandling av indrivningsärendena. Vidare är det av in-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:142 1 j
drivningstekniska skäl påkallat att skatter och avgifter,
som debiteras och uppbärs tillsammans har samma ställning i
förmånsrättsavseende.
Flertalet av de skatter och avgifter, som räknas upp i 1 §
första stycket uppbördsförordningen (1953: 272, UF) och som ingår i den allmänna
uppbörden är f. n. förmånsberättigade. Detta gäller statiig inkomstskatt, statiig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel, allmän arbetsgivaravgift, folkpensionsavgift,
avgift för sjukförsäkringen och försäkringen för tilläggspension samt avgift
för obligatorisk yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift och avgiftstillägg
för socialförsäkring i vissa angivna fall. Utanför det förmånsberättigade
området faller således endast byggnadsforskningsavgift, redareavgift enligt
lagen (1961: 300) om redareavgift för sjöfolks pensionering samt
lönegarantiavgift, vilka avgifter antingen uppbärs enligt UF eller AVGF. Till
skattebegreppet enligt 1 § första stycket UF hänförs också restavgift och
tilläggsavgift enligt 58 § UF. Den allmänna uppbörden kommer fr. o. m. den 1 januari
1972 också att omfatta de särskilda avgifterna i form av skattetill-lägg resp.
avgiftstillägg samt förseningsavgift.
Enligt promemorian bör förmånsrätten i princip omfatta
alla de skatter och avgifter som anges i 1 § första stycket UF. Detta innebär
att den nuvarande förmånsrätten skulle utvidgas till att avse även byggnadsforskningsavgift,
redareavgift och lönegarantiavgift samt restavgift och tilläggsavgift enligt 58
§ UF. Sistnämnda avgifter föreslås bli förmånsberättigade med hänsyn till att
de i viss mån kan jämställas med dröjsmålsränta. Ränta är i princip
prioriterad enligt 2 § andra stycket FRL. Däremot föreslås att undantag görs
för skattetillägg och förseningsavgift, eftersom dessa avgifter sägs ha
karaktären närmast av sanktion. Den omständigheten att de i 1 § första stycket UF
uppräknade skatterna och avgifterna föreslås skola bli förmånsberättigade
innebär enligt promemorian att fordran på arbetsgivare för verkställda
skatteavdrag utan särskild föreskrift kommer att omfattas av förmånsrätt i
framtiden. Detsamma sägs gälla också redares avdrag för sjömansskatt.
Sjömansskatten anses böra vara förmånsberättigad i samma utsträckning som annan
inkomstskatt.
På den indirekta beskattningens område gäller f. n.
förmånsrätt för mervärdeskatt och vissa konsumtionsskatter s. k. punktskatter
som tillhör riksskatteverkets förvaltningsområde. Förmånsrätten gäller skatt
och avgift, vara FF är tiUämplig. Följande punktskatter sägs i promemorian
vara förenade med förmånsrätt, nämUgen särskild varuskatt, skatt på vissa
pälsvaror, försäljningsskatt, omsättningsskatt på motorfordon i vissa fall, aUmän
energiskatt, skatt på malt- och läskedrycker, utjämningsskatt på vissa varor,
bensinskatt, tobaksskatt, brännoljeskatt, gasolskatt och särskild skatt på
motorbränslen. Enligt promemorian omfattar förmånsrätten troligen inte sådana
skatter och avgifter, för vilka gäl-
Prop.
1971:142 12
ler
endast en del av bestämmelserna i FF, såsom vissa stämpelskatter samt
prisregleringsavgifter på jordbrukets område.
De
indirekta skatter och avgifter som f. n. har förmånsrätt bör även i
fortsättningen vara prioriterade.
För
skatter och avgifter inom länsstyrelsens förvaltningsområde saknas förmånsrätt
för bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, arvsskatt,
gåvoskatt, automobilskatt, traktorskatt, saluvagnsskatt, trafikomläggningsskatt
samt investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.
Bevillningsavgiften
är enligt promemorian att jämställa med vanlig direkt inkomstskatt. Skatten
sägs inte ha så stor ekonomisk betydelse för det aUmänna men i det enskilda
fallet kunna uppgå till väsentUga belopp. Förmånsrätten anses böra omfatta
även denna skatt.
Fordonsskatterna
rör enligt promemorian ett stort antal skattskyldiga. Antalet restförda poster
sägs vara relativt stort och indrivningen ofta förenad med svårigheter.
Förmånsrätt anses därför böra följa med fordonsskatterna, vari ingår också trafikomläggningsskatten.
Arvsskatten
och gåvoskatten, vilka skatter är av engångsrtatur, anses också böra förenas
med förmånsrätt. Det rör sig här ofta om stora belopp som erläggs i efterhand
och ibland i poster fördelade på ett antal år. Investeringsavgiften och
fondskatten bör enligt promemorian lämp-Ugen omfattas av förmånsrätten.
Därefter
behandlas i promemorian ytterligare några skatter och avgifter som i huvudsak
handhas av riksskatteverket, dvs. stämpelskatterna, skatten på sprit och vin, lotterivinstskatten,
accisen på fettemulsion samt avgiften för fettvaror för framställning av fettemulsion.
Ingen av dessa skatter och avgifter är f. n. förmånsberättigad.
Stämpelskatterna
föreslås böra bli förmånsberättigade. Något skäl att undanta accisen på fettemulsion
och avgiften för fettvaror vilka pålagor faller utanför tillämpningsområdet
för FF från förmånsrätt finns enligt promemorian inte. Övriga uppräknade
skatter, nämligen skatten på sprit och via samt lotterivinstskatten, anses
däremot inte behöva prioriteras.
Även
tull samt skatter och avgifter, som fastställs eller uppbärs i den ordning som
gäller för tull, liksom prisregleringsavgifterna på jordbrukets och fiskets
område, som administreras av statens jordbruksnämnd saknar f. n. förmånsrätt.
I
promemorian erinras om att tullagstiftningskommittén i sitt betänkande
Tullproceduren vid import (Stencil Fi 1970: 4) ansett att kravet på säkerhet
för tull som villkor för tullkredit av administrativa skäl bör slopas och i
stället ersättas med förmånsrätt för fordran i konkurs. Av den anledningen
föreslås att förmånsrätten också skall omfatta tull samt dessutom skatter och
avgifter, som fastställs och uppbärs i den ordning
Prop. 1971:142 13
som gäller för tull. Detta innebär att förutom
mervärdeskatt vid import som redan är prioriterad också punktskatter och
avgifter på jordbrukets och fiskets område, som tas ut av tullverket, blir förmånsberättigade.
Dessutom skulle fyravgift, skeppsmätningsavgift och växt-skyddsavgift komma att
omfattas av förmånsrätt. Detta sägs vara betingat av praktiska skäl. Eftersom restavgift
och tilläggsavgift enligt 58 § UF ansetts skola prioriteras föreslås att även s.
k. anståndspenningar enligt tullstadgan (1927: 391) får förmånsrätt.
Även jordbrukets och fiskets prisregleringsavgifter bör
enligt promemorian göras förmånsberättigade. Dessa avgifter är i flera hänseenden
att jämföra med punktskatter och uppgår till betydande belopp. Avgifterna tas
ut såväl inom landet som vid import. I sistnämnda fall bärs de upp av
tullverket och får förmånsrätt enligt vad som nyss föreslagits beträffande
tull m. m. Av dessa skäl anses i promemorian att förmånsrätten bör omfatta
prisregleringsområdet i dess helhet.
Andra skatter och avgifter till det aUmänna, som f. n.
inte är förmånsberättigade och inte berörts i det föregående, anses inte
heller i promemorian böra prioriteras. Som exempel nämns hundskatt, jaktvårdsavgift
och åtskilliga förrättningsavgifter.
Flera remissinstanser uttalar sig i frågan vilka skatter
och avgifter som i framtiden bör vara förenade med förmånsrätt.
Lantbrukarnas riksförbund, som hänvisar till ett inom
lantbrukets skattedelegation upprättat utlåtande, har den uppfattningen att
förmånsrätten för skatter och avgifter bör begränsas till att omfatta endast
fordran på innehållen källskatt.
Sveriges advokatsamfund framhåller att varje utökning av
antalet för utomstående inte överblickbara förmånsrätter är olämplig. Den
"dolda" förmånsrätt, som skatteprivilegiet redan utgör, innebär
påtagliga risker för leverantörer och andra som har affärer med gäldenären att felbe-döma
dennes ställning. Förmånsrätten bör således begränsas till sådana skatter och
avgifter som redan nu är förmånsberättigade. Även Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund m. fl. intresseorganisationer inom näringslivet
omfattar den åsikten att förmånsrätten också i framtiden bör begränsas till
sådana skatter och avgifter som nu är prioriterade enligt 17 kap. HB. Samma
uppfattning har Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.
Förslaget att göra samtliga skatter och avgifter enligt 1
§ första stycket UF förmånsberättigade med undantag för de särskUda avgifterna
av sanktionskaraktär har i allmänhet inte mött några mer vägande invändningar.
Sålunda förklarar både hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för
Västra Sverige, som i en del andra avseenden intagit en kritisk ställning till
förslaget, att de inte har något att erinra mot att förmånsrätten utökas till
att omfatta samtiiga skatter och avgifter som ingår i den aUmänna uppbörden.
Prop.
1971:142 14
EON m. fl. remissinstanser ifrågasätter om inte även
skatte- och avgiftstillägget och förseningsavgiften av indrivningstekniska
skäl bör få omfattas av förmånsrätten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det tveksamt
om restavgift och tilläggsavgift enligt 58 § UF bör förenas med förmånsrätt.
Visserligen kan dessa avgifter i viss mån jämstäUas med dröjsmålsränta men
samtidigt måste observeras att restavgift i taxeringshänseende aldrig är
avdragsgill enär fråga ej är om ränta eller annan lånekostnad. Länsstyrelsen
erinrar om att den indrivningsavgift, som avser ogulden arvsskatt och
gåvoskatt och utgår enligt 14 § kungörelsen (1958: 563) med
tillämpningsföreskrifter tiU förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt, helt är att jämställa med restavgift. Indrivningsavgiften bör i
förmånsrättshänseende följa samma regler som restav-giften.
Sveriges advokatsamfund anser också att restavgiften inte
bör göras förmånsberättigad. Skulle så ändå bli fallet med den motiveringen att
restavgiften är att jämställa med ränta torde det enligt samfundet vara
nödvändigt att man uttryckligen konstaterar att räntekrav inte får göras
gällande i annan form än genom restavgifter. I annat fall blir otvivelaktigt
dubbelkompensation aktuell. I den mån restavgiften är avsedd att täcka kronans
indrivningskostnader bör förmånsrätt inte heller komma i fråga. Bortsett från pantsättningsfallen
är nämligen inkassokostnad inte prioriterad vare sig enligt gällande rätt eller
enligt FRL och skäl saknas att sätta kronans inkassokostnader i någon
särställning.
Riksskatteverket menar att undantag för skattetillägg och
förseningsavgift vållar praktiska olägenheter. I restlängderna finns angivet
det restförda skattebeloppet jämte restavgift men däremot inte vilka delposter
som ingår i det restförda beloppet.
Någon invändning mot att mervärdeskatt och de
punktskatter, som administreras av riksskatteverket, alltjämt föreslås skola
vara förenade med förmånsrätt görs inte från remissinstansernas sida om man
undantar de principiella invändningarna mot förmånsrätt för skatter och avgifter.
Förslaget om förmånsrätt på skatte- och avgiftsområdet i
övrigt dvs. vid sidan av mer centrala direkta och indirekta skatter samt
socialförsäkringsavgifter har föranlett åtskilliga yttranden.
Vad först angår skatter inom länsstyrelses
förvaltningsområde har hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för
Västra Sverige beträffande bevillningsavgiften för särskilda förmåner och
rättigheter förklarat att förmånsrätten för denna avgift endast har begränsat
värde med i huvudsak den motiveringen att avgiften i regel erläggs förskottsvis
eller att i annat fall godkänd säkerhet skall stäUas innan tiUstånd lämnas för avgiftsbdagd
tillställning.
Prop.
1971:142 15
Flera remissinstanser bl. a. kammarkollegiet, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige samt lagberedningen avstyrker
förmånsrätt för arvsskatt och gåvoskatt. Man påpekar att dessa skatter är av engångsnatur.
Den omständigheten att staten avstått från att kräva förskott vid
bouppteckningens inregistrering bör enligt lagberedningen inte få leda till att
arvsskatten utrustas med allmän förmånsrätt. Skattekravet kan komma att
realiseras sent och tredje man kan vara helt ovetande om att en arvsskatteskuld
hänger över den skattskyldige. Skulle arvsskatten göras förmånsberättigad
måste man klargöra vad som skall gälla om anstånd ges och skuldförbindelse på
restbeloppet ev. säkerhet skall lämnas; i varje fall bör förmånsrätt för
arvsskatt då inte längre finnas. I fråga om gåvoskatten kan skattskyldigheten
också till borgenärernas överraskning komma att realiseras för sent. Inte
heller denna skatt bör således göras förmånsberättigad. Avslutningsvis
framhåller lagberedningen att komplikationer kan uppkomma om testamenterad
egendom eller gåva inte får utmätas. Hovrätterna anser att förmånsrätten för
arvsskatt på grund av uppbördssystemets konstruktion endast skulle kunna bli
aktuell i sällsynta undantagsfall. Främst skulle så bli fallet om det i
konkurs uppkommer överskott som överlämnas till dödsbodelägarna eftersom
arvsskatt i en sådan situation skall utgå för egendom som hör till konkursboet
enligt 33 § 1 mom. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.
När det gäller förslaget om förmånsrätt för
motorfordonsskatterna föreligger endast några få särskilda uttalanden.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det värdefullt att automobilskatt
tas med bland förmånsberättigade fordringar.
Sveriges industriförbund anser att förmånsrätt inte bör
införas för trafikomläggningsskatten, eftersom denna skatt endast tas ut i
extraordinära fall.
Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att
statsmakterna straffsanktionerat brukande av fordon utan att skatt erlagts. Det
kan visserligen vara riktigt att antalet restförda skatter är stort. I varje
särskilt fall torde dock det restförda beloppet vara ringa. Vinsten för statsverket
av att förmånsrätt införs för dessa skatter kan därför troligen inte bli så
stor. Hovrätten menar att man i varje fall bör avvakta resultatet av den
pågående utredningen om fordonsregistrering innan förmånsrätt för
fordonsskatter införs.
Investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten bör enligt
hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige inte göras förmånsberättigad
av bl. a. det skälet att avgiftens primära syfte inte är att bereda statsverket
inkomster. Även Sveriges industriförbund motsätter sig förmånsrätt för investeringsavgiften.
Förslaget till utvidgning av förmånsrätten inom
punktskatteområdet har föranlett riksskatteverket att påpeka att annonsskatten
också bör vara prioriterad.
Prop.
1971:142 16
Den föreslagna förmånsrätten för stämpelskatt utanför riksskatteverkets
förvaltningsområde och fondstämpelavgift har medfört en del uttalanden.
Sjöfartsverket tillstyrker förmånsrätt för stämpelskatt
vid överlåtelse av fartyg.
Bankinspektionen är tveksam om fondstämpelavgiften bör
göras förmånsberättigad men anser dock att den kan prioriteras eftersom andra
omsättningsskatter ansetts i förslaget skall prioriteras.
Hovrätten för Västra Sverige anser inte att tillräckliga
skäl visats för att förmånsberättiga avgifter enligt stämpelskatteförordningen.
Stämpelskatten är av engångsnatur. Skatten är dessutom i viss mån säkerställd
genom bestämmelsen att handling som ligger till grund för skattens
fastställande inte får lämnas ut förrän skatten erlagts. De handlingar för
vilka skatteplikt föreligger torde i allmänhet ha sådant värde för den
skattskyldige att han redan med hänsyn härtill betalar skatten utan dröjsmål. TUl
detta kommer att i åtskilliga fall ansvaret för betalning av stämpelskatten
åligger flera rättssubjekt solidariskt. Så är fallet vid förvärv av fast
egendom, tomträtt eller fartyg, där sådan skyldighet åligger båda
kontrahenterna, och vid utgivande av aktier, där såväl bolaget som ledamöter i
bolagets styrelse har att svara för skatten. Liknande synpunkter anförs av
hovrätten över Skåne och Blekinge samt, såvitt avser stämpelskatt vid
fastighetsöverlåtelser, av Lantbrukarnas riksförbund.
Förslaget att göra tullar samt skatter och avgifter, som
uppbärs i den ordning som gäller för tull, förmånsberättigade har i allmänhet
inte mött några särskilda invändningar. Sveriges advokatsamfund. Svenska
revisorsamfundet samt Svenska företagares riksförbund anser dock att
förmånsrätten inte bör utvidgas till detta område.
'Generaltullstyrelsen tillstyrker förslaget om förmånsrätt
för tullar och sådana skatter och avgifter som tas ut i den ordning som gäller
för tull. Den föreslagna författningstextens utformning för tullområdet innebär
emellertid att förmånsrätt inte endast skulle tiUkomma på gods belöpande avgifter
utan även avgifter för vissa tjänster som förekommer i samband med trafiken
till och från riket. I förslaget nämns särskilt fyravgift,
skeppsmätningsavgift och växtskyddsavgift. Skeppsmätningsavgiften uppbärs
emellertid inte i den ordning som gäller för tull och torde därför inte bli förmånsberättigad
på grundval av den föreslagna författningstexten. Däremot torde förmånsrätten
omfatta sådan förrättningskostnad som avses i 8 kap. av tullstadgan samt i 177
§ tullstadgan omnämnda bokföringspenningar. I detta sammanhang erinrar generaltullstyrelsen
om att promemorian intar den ståndpunkt att förrättningsavgifter i princip
inte bör prioriteras. Det kan därför ifrågasättas om förmånsrätt för sådana
avgifter som fyravgift, avgift för extra tullförrättning samt
bokföringspenningar står i överensstämmelse med förslagets huvudprinciper.
Vidare framhåUer generaltullstyrelsen att reglerna
Prop. 1971:142 17
om debitering och uppbörd av fyravgift gör att denna
avgift blir förmånsberättigad endast i sådana fall då den betalningsskyldige
registreras som kreditvaruhavare. Detta kan inte anses vara tiUfredsställande.
Inte heller inrikes fyravgift torde enligt förslaget bli prioriterad. Dessutom
bör uppmärksammas att sjöpanträtt åtnjuts beträffande fyravgift varför
förmånsrätt för sådan avgift är av mindre betydelse. Avgift för extra
tullförrättning och bokföringspenningar har inte heller sådan betydelse att de
bör vara förenade med förmånsrätt. Generaltullstyrelsen föreslår därför att
författningstexten ges den lydelsen att "tull samt på vara belöpande
skatt och annan allmän avgift, som uppbärs av tuUverket" skaU vara förmånsberättigad.
Genom en sådan utformning kommer förmånsrätten att omfatta tull,
mervärdeskatt, punktskatter, avgifter på jordbrukets och fiskets område,
avgift enligt förordningen (1968: 361) om avgift vid införsel av vissa bakverk
samt växtskyddsavgift.
Även sjöfartsverket gör vissa anmärkningar på
förmånsrättens omfattning inom tuUområdet. I likhet med generaltullstyrelsen
anser verket att avgifter av typen förrättningsavgifter i princip inte bör vara
förmånsberättigade.
Förslaget att förmånsrätten i framtiden också skall
omfatta jordbrukets och fiskets prisregleringsavgifter har mött endast några
få invändningar från remissinstansernas sida.
Statens jordbruksnämnd har i princip inte något att erinra
mot att förmånsrätt följer med det allmännas fordran på avgifter enligt författningar
inom nämndens verksamhetsområde. Vissa anmärkningar görs dock på
författningstextens utformning.
Slutligen kan i detta sammanhang nämnas att riksskatteverket
ifrågasätter om inte lotterivinstskatten bör vara förenad med förmånsrätt. För
56 % av skatten, eUer f. n. ca 5,5 milj. kr., svarar nämligen privata lotterianordnare,
främst ideella föreningar. För en del av dessa föreligger inte sällan restförda
belopp. Eftersom anordnare av lotterier i vanliga fall också har att erlägga
stämpelskatt enligt stämpelskatteförordningen vilken skatt i promemorian
föreslås bli förenad med förmånsrätt bör kanske också lotterivinstskatt
göras prioriterad.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det i
likformighetens intresse bör övervägas om förmånsrätt även bör gälla
kupongskatt. Skatten träder nämligen i stället för bl. a. statlig inkomstskatt
varför en sådan utvidgning av förmånsrätten kan vara berättigad.
Särsldlda villkor för förmånsrätt
För att en skattefordran skall utgå med förmånsrätt krävs
som framgår av det föregående att särskilda förutsättningar föreligger. Dessa
förutsättningar gestaltar sig olika beroende på vad för slags fordran det är
fråga om. De fordringar som avses i 17 kap. 12 § första stycket HB
t2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 142
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:142 1 g
dvs. i huvudsak inkomst- och förmögenhetsskatter samt
vissa socialförsäkringsavgifter skall enligt verkställd debitering ha förfaUit
till betalning före konkursbeslutet men inte tidigare än två år innan
konkursansökningen gjordes. Fordran som påförts på grund av eftertaxering
eller motsvarande förfarande är inte förmånsberättigad om den eljest skulle ha
förfallit tUl betalning före den nyssnämnda tvåärstiden.
I fråga om de fordringar som avses i 17 kap. 12 § andra
stycket HB dvs. statsverkets fordran på den källskatt eller
sjömansskatt som arbetsgivare eller redare innehållit för arbetstagare eller
sjöman gäller förmånsrätt om avdraget gjorts före konkursbeslutet men inte
tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes.
För fordringar som avses i 17 kap. 12 § tredje stycket HB
mervärdeskatten och de punktskatter sorn regleras i FF föreligger förmånsrätt
för fordran som hänför sig till kalenderår som gått till ända inom två år före
den tidpunkt då konkursansökningen gjordes.
De förutsättningar som gäller för förmånsrätten är således
snävare än de regler som gäller för bevakning av skattefordran i konkurs. Av särskUt
intresse är enligt promemorian skillnaderna mellan möjligheten att över huvud
taget göra en fordran gällande i konkurs och förutsättningarna för att den
skall utgå med förmånsrätt.
Möjligheten att göra en skattefordran gällande betingas
såvitt nu är i fråga av preskriptionsreglerna för skatter och avgifter.
För ett stort antal skatter och avgifter gäller de
särskilda preskriptionsreglerna i 71 § UF, som avser bl. a. inkomstskatterna
och förmögenhetsskatten. Huvudregeln i paragrafen innebär att fordringen
bortfaller fem år efter utgången av det uppbördsår under vilket den skolat erläggas
enligt verkställd debitering. En särskild preskriptionstid på fem år efter fastställelse
av fordringen gäller för statsverkets fordran på arbetsgivare för innehållen källskatt.
I vissa särskilt angivna fall inträder förlängning av preskriptionstid. Genom
särskilda föreskrifter gäller preskriptionstiderna i UF också för fondskatten,
den allmänna varuskatten, mervärdeskatten och socialförsäkringsavgifterna
enligt AVGF. Även statens fordran på sjömansskatt preskriberas i princip efter
fem år.
I fall där särskilda föreskrifter om preskription saknas
är förordningen (1862: 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer tillämplig. Bland de skatter och avgifter där särskilda preskriptionsföreskrifter
saknas och som alltså följer reglerna i denna förordning märks punktskatterna,
prisregleringsavgifterna på jordbrukets och fiskets område samt tullarna.
Den allmänna tioårspreskriptionen kan avbrytas genom s. k.
preskriptionsbrytande åtgärder. Sådant preskriptionsavbrott kan emellertid
inte ske i fråga om den särskilda preskriptionstiden enligt 71 § UF.
I promemorian har tagits upp frågan huruvida
begränsningsregler av berörda slag fortfarande bör finnas. Begränsningen av
förmånsrätten
Prop.
1971:142 ,9
sägs vara till förfång för indrivningsverksamheten främst
därigenom att belastningen på personalen ökar. Med hänsyn till det stora
antalet skattskyldiga inom de centrala beskattningsområdena kan det ofta
förflyta lång tid innan betalningsförsummelse upptäcks eller ger anledning till
indrivning. Förhandlingar med den betalningsskyldige försvåras och in-drivningsätgärder
måste forceras. I en del fall bör utmätningsmannen visserligen kunna säkerställa
det allmännas fordran genom, utmätning. Ibland kan det därvid finnas anledning
att meddela anstånd med försäljning av den utmätta egendomen. Emellertid är
det enligt promemorian inte tillräckligt att förlita sig på
utmätningsinstitutet utan förmånsrättens omfattning är därför inte sällan av
stor betydelse. Begränsningsreglerna motverkar i dessa fall möjligheterna för
indrivningsorganen att ta vederbörlig hänsyn till situationen i det enskilda
fallet. En förlängning av de tider som gäller för rätten att åtnjuta
förmånsrätt anses i promemorian leda till förddar för indrivningsverksamheten
och samtidigt underlätta situationen för de betalningsskyldiga.
Förlängningen bör enligt promemorian utformas på det
sättet att förmånsrätt åtnjuts så länge fordringsrätten består, i fall då den särskUda
obrytbara preskriptionstiden gäUer för fordringen. Om den allmänna tioårspreskriptionen
gäller för fordringen finns skäl för att begränsa förmånsrätten. Förmånsrätten
för nu berörda fordringar föreslås bli begränsad till fem år efter utgången av
det kalenderår under vilket fordringen förfallit till betalning enligt beslut
om fastställelse.
Vidare har
i promemorian övervägts frågan huruvida förmånsrätt skall få åtnjutas för
skattefordran som visserligen är uppkommen vid tidpunkten för konkursbeslutet
men då ännu ej påförts. F. n. gäller i fråga om vissa skatter och avgifter
bl. a. de väsentiiga inkomstskatterna och socialförsäkringsavgifterna att
fordringen enligt verkställd debitering skall vara förfallen till betalning för
att förmånsrätt skall få äga rum. Nu nämnda begränsning gäller inte beträffande
förmånsrätten för de indirekta skatterna. Begränsningsregeln har tillkommit
innan källskattesystemet infördes och sägs i promem.orian vara betingad av det
uppbördssystem som då gällde. Den uppfattning som tidigare ibland hävdats,
nämligen att skattskyldighet i fråga om inkomstskatt inträder först vid
inkomstårets utgång, kan enligt promemorian efter källskatte-systemets
införande inte längre anses ha fog för sig.
I
promemorian framhålls att inga principiella skäl kan anföras för att man skall bibehåUa
villkor om debitering etc. vad angår förmånsrätten för vissa skatter och
avgifter. Den nämnda begränsningen har inte heller någon motsvarighet i övriga
förmånsrätter enligt FRL. Begränsningsregeln sägs föranleda olägenheter i
indrivningsarbetet.
Förmånsrätten
för fordran på skatt och avgift bör enligt promemorian således generellt gälla
oavsett om fordringen har förfallit till betalning eller debiterats. Det sägs
vara lämpligt att i detta hänseende ha
Prop. 1971:142 20
samma regler för förmånsrätten som för rätten att över
huvud taget göra fordran gällande i konkurs. Frågan huruvida en skattefordran
är berättigad till utdelning med hänsyn till tidpunkten för dess uppkomst får
således avgöras i det särskilda fallet med ledning av 100 § KKL.
Hovrätten för Västra Sverige anser att nu gällande
tidsbegränsningar för förmånsrätten i stort sett bör bibehållas. Företagare som
råkat i betalningssvårigheter är i allmänhet inte hjälpta med att erhålla
skattekredit under någon längre tid. Även om ett längre anstånd i det enskilda
fallet innebär en lättnad för den skattskyldige kan man inte bortse från de
olägenheter som i allmänhet är förenade med skattekredit. En önskvärd sanering
av företaget kan komma att fördröjas och gäldenären frestas att fortsätta
rörelsen även sedan det kommit på obestånd. Skattefordringar kan under tiden
hinna ackumuleras till betydande belopp. Oprioriterade borgenärers ställning
skulle i många konkurser bli än mer prekär än vad som redan är fallet. Från
riksdagens sida har också uttalats erinrar hovrätten att stöd till företag
som drabbas av likviditetssvårigheter bör lämnas i form av direkta bidrag och
inte genom att principerna för skatteuppbörden sätts åsido (BeU 1967: 53 s.
64). Under förarbetena till FRL påpekades för övrigt från sakkunniga
myndigheters sida att förmånsrätten saknade betydelse för utmätningsmannens
avgörande om den skattskyldige skulle få amortera skatteskulden eller inte.
Detta bestämdes av andra faktorer, främst en bedömning av gäldenärens förmåga
att på längre sikt reda upp situationen. Hovrätten erinrar dessutom om de
lättnader för indrivningsmyndighetens medverkan till ackord beträffande
skatter som har medgetts genom den nyligen vidtagna ändringen' i 71 § UF.
Enligt detta lagrum har preskriptionstiden för skatter förlängts när god man
enligt ackordslagen förordnats eller ackord kommit tiU stånd.
Hovrätten över Skåne och Blekinge intar en liknande
inställning till förslaget om förlängning av förmånsrättstiden. Man påpekar att
om förslaget godtas de förmånsberättigade skatterna kommer att stiga till
avsevärt större belopp vilket måste betraktas som en allvarlig olägenhet. Den
nuvarande tvåårsfristen bör kunna ge indrivningsmyndigheterna rimlig tid att få
reda på obetalda skatter och vidta erforderliga åtgärder.
Lagberedningen anser det direkt olämpligt att statens
organ medger anstånd som föranleder att utestående fordran på skatt kommer att
under längre tid med hjälp av förmånsrätt skjuta undan andra fordringar. Om
man från praktisk synpunkt nöjer sig med att skatten relativt nyligen
förfallit till betalning, bör skatteprivilegiet begränsas från denna utgångspunkt
och undantag göras för efterdebiteringar. Beredningen framhåller särskilt det
olämpliga i att det undantag, som gällande lag i sistnämnda avseende
innehåller, har utgått i förslaget.
Sveriges advokatsamfund understryker att förmånsrätten för
skatter
Prop. 1971:142 21
allmänt ansetts vara av en låg angdägenhetsgrad. Oavsett
vilken uppfattning man har i frågan huruvida förmånsrätten är befogad, visar
enbart diskussionen om förmånsrättens rimlighet att det knappast kan sägas
vara en förmånsrätt som allmänt accepteras eller vilar på någon stark saklig
grund. Att i ett sådant läge föreslå en helt exceptionell utvidgning av
tidsfristerna står enligt samfundets mening inte bara i strid mot intentionerna
i prop. 1970: 142 utan även mot den uppfattning som hyses av alla i frågan
insatta utom några av de myndigheter som direkt har med indrivningen att göra.
Sveriges industriförbund finner förslaget att förlänga de
tider som gäller för rätten att åtnjuta förmånsrätt för skatter och avgifter
vara orealistiskt. Även i detta hänseende måste man beakta de övriga borgenärernas
intressen.
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare erinrar om uttalandet
i promemorian att med hänsyn till det stora antalet skattskyldiga inom de centrala
beskattningsområdena det kan förflyta lång tid innan betalningsförsummelse
upptäcks eller ger anledning till indrivning. Det sistnämnda står enligt
föreningens uppfattning i dålig överensstämmelse med i prop. 1970: 142
framförda invändningarna mot påståenden att skatteprivilegiet har karaktären
av "tyst" förmånsrätt.
Föreningen Sveriges kronofogdar anser det vara särskilt
positivt att förmånsrätten skall gälla oavsett om fordringen förfallit till
betalning eller debiterats. Detta kommer att innebära att den f. n. ganska
komplicerade konkursbevakningen blir avsevärt enklare och mer arbetsbespa-rande.
Den tidsmässigt förlängda förmånsrätten kommer även att vara till fördel för
skatteindrivningen. Föreningen framhåller i fortsättningen att de i promemorian
anförda synpunkterna på skattefordrans uppkomst dock inte delas av alla
konkursförvaltare. Tillämpningssvårigheter är att befara och har betydelse för
myndigheten inte endast från bevakningssynpunkt utan även för bedömning av
frågan om utsikt finns att genom ett konkursförfarande med följande
återvinningstalan erhålla betalning för skatt. Lösningen av dessa spörsmål
torde enligt föreningens uppfattning få överlämnas till rättstillämpningen.
Föreningen anser det dock angeläget att utvecklingen av lagtillämpningen
noggrant följs samt att erfarenheterna tillvaratas och delges
kronofogdemyndigheterna.
EON anser att svårigheter kan komma att uppstå när det
gäller att bedöma om fordran kan göras gällande i konkurs. Visserligen bör indrivningsunderlaget
innehålla information som underlättar bedömningen men det torde vara lämpligt
att upprätta någon form av katalog över de tidpunkter då skattefordringar m. m.
kan anses ha uppkommit.
Kammarrätten säger sig dela uppfattningen i promemorian
att det inte torde medföra några problem att bestämma skattefordrans uppkomst,
såvitt avser mervärdeskatt, punktskatter m. m. Däremot får spörsmålet om när
fordran uppkommer större aktualitet än tidigare när
Prop. 1971:142 22
det
gäller direkt skatt och socialförsäkringsavgifter. I denna fråga har uttalats
olika meningar och kammarrätten är inte helt övertygad om att den i promemorian
uttalade uppfattningen att fordran på inkomstskatt uppkononier vid
inkomstförvärvet är helt invändningsfri. Även om skäl kan tala för att kravet
på att direkt skatt m. m. skall vara debiterad och förfallen till betalning
inte längre skall stå kvar som förutsättning för förmånsrätt, vill man
emellertid framhålla nödvändigheten av att klara riktlinjer skapas för
bestämmande av tidpunkten för sådan fordrans uppkomst.
Inte
heller lagberedningen tror att tidpunkten för skattefordrans uppkomst alltid
så lätt kan bestämmas när det gäller skatter som när det gäller civilrättsliga
fordringar. Tidpunkten bör fixeras. Från praktisk synpunkt förefaller det
otympligt att, när konkurs inträffar ett stycke in på inkomst- resp.
bokföringsåret, i enlighet med vad promemorian tycks förutsätta anse att
skattskyldighet uppkommit för viss proportionell del av årets intäkter.
Möjligen förtjänar det här att påpeka att skatter, som ännu inte debiterats,
åtminstone i viss utsträckning inte får dras av som skuld vid upprättande av
självdeklaration. Avslutningsvis framhåller beredningen att om ännu inte
debiterade skatteskulder räknas som uppkomna före konkursen kan detta bidraga
till att konkursförfarandet drar ut väsentligt på tiden. Över huvud blir det
svårare att bedöma hur en konkurs kommer att utfalla.
Sveriges
advokatsamfund framhåller att med den föreslagna ändringen följer att
förmånsrätten omfattar ev. skattefordran som belöper på tiden närmast före
konkursutbrottet. För att undvika skattekonsekvenser blir konkursförvaltaren
nödsakad att tillse att bokslut och deklaration upprättas för tiden före
konkursen, vilket nu regelmässigt inte sker. I rördseidkares konkurs framstår
detta som ett meningslöst arbete då det endast i något mycket sällsynt
undantagsfall kan tänkas att skattepliktig inkomst uppkommit under det räkenskapsår
under vilket konkursen inträffar.
Även
Svenska revisorsamfundet samt Föreningen Sveriges tingsrättsdomare menar att
förslaget i denna del kan medföra inte överblickbara konsekvenser och
svårigheter för rättstillämpningen.
Förmånsrätt
i särskilda fall
I
promemorian föreslås en särskUd bestämmelse som säger att förmånsrätt följer
med prioriterad fordran på skatt eller avgift även i fall då gäldenären på
grund av särskild föreskrift är betalningsskyldig för fordringen jämte eller i
stället för annan.
Det
framhålls att bestämmelsen i praktiken torde få sitt största användningsområde
när det gäller arbetsgivares betalningsansvar för anställdas skattemedel. Har
en arbetsgivare exempelvis underlåtit att inbetala ett innehållet skattebelopp
eller att göra föreskrivet avdrag är förd-
Prop. 1971:142 23
ran på det skatteavdrag som innehållits resp. bort
innehållas före konkursbeslutet förenat med förmånsrätt. Det förhållandet att
betalningsskyldighet för arbetsgivaren ännu inte fastställts bör sakna
betydelse för det allmännas rätt till bevakning med förmånsrätt.
Den föreslagna bestämmelsen avses också gälla mot
ställföreträdare för arbetsgivare, som är juridisk person, vad angår den
juridiska personens skatteskuld (77 a § UF). Även här måste det röra sig om
skatteavdrag som hänför sig till tiden före konkursbeslutet.
Ett annat fall som avses med den föreslagna bestämmelsen
sägs vara betalningsskyldighet för leverantör eller distributör av elektrisk
kraft. Dessa är nämligen enligt förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt
betalningsskyldiga för sådan skatt som skall uppbäras av skattskyldig
konsument av elektrisk kraft.
Slutiigen framhålls det i promemorian att bestämmelsen
också avser bevakning m.ed förmånsrätt hos delägare i handelsbolag beträffande
sådana skatter och avgifter t. ex. anstäUdas preliminärskatter, socialförsäkringsavgifter
och mervärdeskatt för vilka bolaget är skattskyldigt.
Förslaget i denna del har mött kritik från bl. a.
lagberedningen. Beredningen framhåUer att bestämmelsen väsentligt utvidgar den
tysta förmånsrätten genom att utsträcka den till nya gäldenärsobjekt och att
den strider mot de grundläggande principer som beredningen anser böra iakttas.
Beredningen anser att en generell bestämmelse av föreslaget innehåll inte kan
godtas. Det måste i varje särskilt fall prövas om det kan vara försvarligt att
utrusta fordran mot annan än den egentlige skattskyldige med förmånsrätt.
Principen bör vara att förmånsrätt kan göras gällande endast mot gäldenären i
det ursprungliga fordringsförhållandet. Som exempel på fall då den nu berörda
bestämmelsen i förslaget blir tUlämplig har i promemorian angetts 77 a § UF.
Den föreslagna bestämmelsen synes lagberedningen, såvitt angår skatter och
avgifter, medföra ett ändrat rättsläge i fråga om möjligheten att åberopa
huvudfordringens förmånsrätt i fall som avses i 148 § aktiebolagslagen och Hknande.
Den förmånsrätt som följer med skatte- och avgiftsfordran mot aktiebolaget
skulle sålunda göras gällande även mot exempelvis försumlig styrelseledamot.
Det saknas tUlräckliga skäl att på det sättet gynna en viss skade-ståndsliknande
fordran framför andra fordringar. I detta sammanhang nämner lagberedningen att
även löneborgenärer kan ha fordringar enligt sistnämnda lagrum. De skulle
enligt förslaget få stå tillbaka för skatter.
Inbördes betahiingsordning
I promemorian erinras om att 14 § FRL föreskriver att
fordringar, som har aUmän förmånsrätt enligt samma paragraf, har inbördes lika
rätt. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av 1 § första stycket andra punkten FRL.
Föreskriften om lika rätt till betalning innebär enUgt lagrummet att varje
borgenär får betalt i förhållande till sin fordran.
Prop. 1971:142 24
I
fortsättningen framhålls att FRL således reglerat rätten till utdelning för
olika borgenärer vUkas fordringar har samma förmånsrätt inbördes. Däremot
finns i lagen ingen anvisning om hur borgenär skall avräkna utdelat belopp mot
bevakade och godkända fordringar med samma förmånsrätt. Förmånsrätten för
skatter och allmänna avgifter kan enligt den mening som företräds i promemorian
endast avse fordringar som tillkommer staten.
Enligt
promemorian har det i praxis oftast tillämpats den ordningen att utdelning i
första hand tagits i anspråk för att täcka äldre skattekrav. Detta innebär att avräkningen
sker på så sätt att den blir förmånligast för borgenärer/staten från
preskriptionssynpunkt. Också andra omständigheter kan emellertid vara
relevanta, t. ex. om fordringen kan tas ut av annan än konkursgäldenären eller
om annan exekutionstitel kan användas. Det förra fallet gäller exempelvis när
arbetsgivare och arbetstagare blivit solidariskt betalningsskyldiga för
skatter enligt UF.
Det
anses i promemorian att bestämmelser i förevarande avseende torde vara
påkallade men knappast bör ha sin plats i en lagstiftning om förmånsrätt för
skatter och avgifter. Föreskrifter av denna art bör i stället utfärdas av Kungl.
Maj:t.
EON
framhåller att särskUda bestämmelser bör utfärdas i fråga om kreditering av
utdelade medel för fordringar med samma förmånsrätt. Nämnden vill för sin del
starkt understryka vikten av att sådana bestämmelser utfärdas i fråga om
allmänna mål.
Sveriges
industriförbund anser att föreskrifter om betalningsordning är av synnerlig
vikt för hela konkursförfarandet och därför bör införas efter sedvanlig
remissbehandling i form av allmän lag.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län finner det i promemorian redovisade avräkningsförfarandet
diskutabelt. För den händelse skattskyldig till kronofogdemyndighet själv
betalar en del av sin skatteskuld anses han ha rätt att ange vUken del av
skulden som infrias genom betalningen. En "förståndig" skattegäldenär
anger därvid den yngsta skatten ty äldre skatter är lättare att få avskrivna
och i sista hand preskriberade. Ett rättvisekrav i en konkurs torde hos gemene
man uppfattas så att utdelning i konkurs för skatt och allmän avgift
proportioneras ut på de olika delkraven på samma sätt som torde gälla andra
fordringar i konkurs. En konkurs är en långtgående åtgärd mot en
skattebetalare. Har sådant medel tillgripits, får det inte användas på ett sätt
som kan kränka vanliga rättvisekrav.
Kronofogdemyndigheten
i Göteborg har ifrågasatt om det finns behov av bestämmelser om
betalningsordning vid konkurs. Några olägenheter av den nu tillämpade
ordningen har enligt myndigheten inte märkts.
Prop. 1971:142 25
Lagteknisk
utformning
I
promemorian föreslås att bestämmelserna om förmånsrätt för skatter och
avgifter tas in i en särskUd lag.
SamtUga
remissinstanser som uttalar sig i detta avsnitt finner att detta är en lämplig
lagstiftningsmetod.
När
det gäller författningstextens närmare utformning görs dock vissa invändningar.
Lagberedningen
anser att förmånsberättigade skatter och avgifter enligt UF och inom
punktskatteområdet bör direkt anges i lagen så att författningstexten inte ger
stöd åt föreställningen att indrivningstekniska skäl bestämmer förmånsrättens
omfattning.
Iluraftträdande
m. m.
I
promemorian föreslås att bestämmelserna om förmånsrätt för skatter och
avgifter skall träda i kraft samtidigt med FRL, dvs. den 1 januari 1972. På
grund av punkt 8 i övergångsbestämmelserna till sist-tiämnda lag kommer enligt
promemorian de föreslagna reglerna inte att tillämpas i konkurs efter ansökan
som gjorts före ikraftträdandet.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge menar att man av övergångsbestämmelsernas lydelse inte
med säkerhet kan sluta sig till hur sådana tidigare oprioriterade skatter som
uppkommit före lagens ikraftträdande men som därefter utestår oguldna skall
behandlas i förmånsrättshänseende. Med hänsyn till att kredit kan beviljas gäldenär
med beaktande av skatternas nuvarande ställning i förmånsrättsordningen
förefaller det mest tUltalande att inte ge dessa skatter förmånsrätt. Det är
även oklart hur sådana skatter skall behandlas, vilkas förmånsrätt förfallit på
grund av att den nuvarande tidsbegränsningen på två år utgått. Det förefaller
besynnerligt fortsätter hovrätten om förmånsrätten för dessa skatter
skulle återuppUvas. Under alla omständigheter krävs enligt hovrättens mening
ett förtydligande i nu berörda hänseenden.
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Sedan
länge har funnits lagbestämmelser om inbördes betalningsordning för olika slag
av fordringar, s. k. förmånsrättsordning, vid utmätning och konkurs. Enligt
förmånsrättsordningen är vissa fordringar förenade med förmånsrätt. De kallas
vanligen prioriterade fordringar och går till betalning före oprioriterade
fordringar. De nu gällande bestämmelserna i ämnet härstammar delvis från 1734
års lag och återfinns i 17 kap. handdsbalken (HB). Dessa bestämmelser ersätts
den 1 januari 1972 med de föreskrifter, som finns intagna i förmånsrättslagen (FRL).
Man
brukar skilja mellan särskilda och aUmänna förmånsrätter. SärskUda
förmånsrätter gäller såväl vid utmätning som konkurs rhen avser
Prop.
1971:142 26
betalning endast ur viss bestämd egendom, t. ex. pant.
Allmänna förmånsrätter gäller endast vid konkurs men omfattar i gengäld
betalning ur all den egendom som ingår i konkursboet.
FRL innebär inte någon principiellt sett genomgripande
reform av förmånsrättsreglerna. Utgångspunkten för lagstiftningen har varit att
alla borgenärer i princip skall behandlas lika, men förmånsrätt har medgetts
när verkligt starka skäl funnits för det. Det fordringsområde som täcks av
förmånsrätt enligt FRL är något mindre än det område som täcks med nuvarande
lagstiftning. Böter och viten skall liksom f. n. vara ställda efter andra
fordringar. Även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild
rättsverkan av brott behandlas på detta sätt.
Förmånsrätt föreligger redan enligt gällande bestämmelser
i 17 kap. HB för vissa skatter och allmänna avgifter. Förmånsrätten är
bortsett från fordring på skogsvårdsavgift den sämsta i den nuvarande förmånsrättsordningen
framför oprioriterade fordringar.
Frågan huruvida fordringar på skatter och allmänna
avgifter borde vara förenade med förmånsrätt har ingående diskuterats under
förarbetena till FRL. Lagberedningen hade i sitt betänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5), som ligger till
grund för FRL, föreslagit att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
skulle avskaffas. I prop. 1970: 142 med förslag till förmånsrättslag, m. m.,
framhöll chefen för justitiedepartementet (s. 100) emellertid att starka skäl
alltjämt stöder förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl
sades vara av både ekonomisk och indrivningsteknisk karaktär. Vidare ansågs förmånsrätten
motiverad med hänsyn till skattemoralen. I nyssnämnda proposition föreslogs
därför att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter behålls. Vidare
föreslogs att man skulle ge detaljerade bestämmelser i ämnet på annat håll,
såsom skett i fråga om de skatter och allmänna avgifter som får tas ut genom
införsel (jfr prop. 1968: 130 s. 119 och 1969: 51). I detaljregleringen borde
som föratsättning för förmånsrätt enligt prop. 1970: 142 tas upp föreskrifter
om den tid inom vUken skatterna eller avgifterna skall ha förfallit till
betalning eller på vilken tid de skall belöpa. EnUgt föredragandens mening
borde skatteprivUegiet i huvudsak omfatta samma skatter och avgifter som f. n.
och förmånsrätten i stort sett begränsas som nu. Jämkningar i olika hänseenden
ansågs emellertid kunna vara motiverade.
Vid riksdagsbehandlingen godtogs de i prop. 1970: 142
upptagna förslagen såvitt nu är i fråga (ILU 80, rskr 451). Den allmänna
bestämmelsen om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter återfinns i 13 §
FRL.
Som underlag för den tillämnade detaljregleringen av
förmånsrätten för skatter och avgifter föreligger en inom finansdepartementet
upprättad promemoria Förmånsberättigade skatter m. m. (Ds Fi 1971: 6). Promemorian
har remissbehandlats.
Prop. 1971:142 27
För
promemorians innehåll och utfallet av remissbehandlingen har redogjorts i det
föregående. Min avsikt är att i det följande mer utförligt behandla de problem
som diskuterats i promemorian eller tagits upp under remissen. För ögonblicket
vill jag uppehålla mig något vid de principiella frågor som väckts med
anledning av promemorieförslaget.
Åtskilliga
remissinstanser, i synnerhet de som företräder det enskilda näringslivets
intressen, har tagit som utgångspunkt lagberedningens uttalande i betänkandet Utsökningsrätt
IX (SOU 1969: 5 s. 80) aU förmånsrätten för skatter
borde avskaffas.
Frågan
om förmånsrättens funktion och betydelse i vårt rättssystem har ingående
belysts av den diskussion som lagberedningen fört i nyssnämnda betänkande samt
vid den remissbehandling som ägt rum under förarbetena till FRL. Jag finner
ingen anledning att här ånyo ta upp denna diskussion. Statsmakterna har
beslutat i princip att allmän förmånsrätt skall följa med fordran på skatt och
allmän avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrivs.
Av
det enskUda näringslivets förespråkare har också rests kritik mot att förslaget
i promemorian syftar till utvidgning i flera avseenden av det nuvarande
skatteprivilegiet och därmed står i strid mot statsmakternas uttalanden vid
tillkomsten av FRL, nämligen att skatteprivilegiet i huvudsak borde omfatta
samma skatter och avgifter som f. n. samt att förmånsrätten i stort sett borde
begränsas som nu (se prop. 1970: 142 s. 101). Redan då förutsattes emellertid
att jämkningar i olika hänseenden kunde vara motiverade. I övrigt vill jag
framhålla följande.
Uppbörden
och indrivningen av skatter och avgifter till det allmänna måste totalt sett
betecknas som utomordentiigt effektiv vad beträffar det slutiiga resultatet.
Sålunda inflyter mellan 98 och 99 "/o av debiterade skatter och avgifter. Bdoppsmässigt
betyder detta emellertid att ca 1 miljard kr. inte kan tas ut.
Redan
existensen av indrivningssystemet bidrar givetvis till det goda slutresultatet
genom dess stärkande inverkan på betalningsviljan. Dessutom bör framhållas det
effektiva resultatet av indrivningsmyndigheternas insatser. Ar 1970
överlämnades till indrivning ett belopp på sammanlagt 1 525 milj. kr. Av denna
summa kan med utgångspunkt i normala förhållanden beräknas bli slutligen
indrivet ca 60 "/o. De senaste åren uppvisar dock en stegring av
betalningsmotståndet. Nyssnämnda siffra på 1 525 milj. kr. i restföring
avseende år 1970 motsvaras för år 1969 av 1 293 milj. kr. och för år 1968 av 1
162 mUj. kr. Detta innebär en ökning av 11 »/o från år 1968 tiU år 1969 och en
ökning av 18 »/o från år 1969 till år 1970.
I
promemorian motiveras den föreslagna utvidgningen av området för förmånsberättigade
skatter och avgifter i huvudsak av att indrivningen därigenom skulle
effektiviseras. Även om mot bakgrunden av den totala inleveransen till
statsverket av skatter och avgifter det belopp som slutligen måste avskrivas
är av relativt blygsam omfattning, medför indriv-
Prop. 1971:142 28
ningsarbetet
dock förhållandevis omfattande personalinsatser. Av remisskritiken att döma
finns fortfarande en del brister i uppbörd och indrivning som medför
olägenheter för alla parter, såväl staten och enskUda borgenärer som gäldenärer.
Eftersläpningar när det gäller att konstatera att skattefordringar inte betalts
i rätt tid har påtalats. Resurserna bör således i ökad utsträckning sättas in
för att motverka sådana eftersläpningar. Här föreligger emellertid samband
mellan bevaknings- och utredningsarbetet hos uppbördsmyndigheternas och
indrivningsmyndigheternas verksamhet. En högre grad av samordning bör
eftersträvas. En kontinuerlig översyn av indrivningsmyndigheternas
arbetsrutiner sker genom den beslutade successiva övergången till ADB inom
exekutionsväsendet.
Skatte-
och avgiftsfordringar uppkommer i motsats till flertalet andra typer av
fordringar inte genom ett avtalsförhållande mellan det allmänna och den
betalningsskyldige. Någon kreditvärdighetsprövning förekommer inte och det Ugger
i sakens natur att alla de kategorier av skattskyldiga för vUka inte källskatt
betalas genom medverkan av annan än den skattskyldige själv dvs. i princip
de kategorier av skattskyldiga som inte är löntagare har möjlighet att under
kortare eller längre tid förfoga över skattemedel, låt vara att ett sådant
förfarande vanligtvis är förenat med extra kostnader i form av restavgifter o. d.
och ibland t. o. m. kan vara straffbart. Med hänsyn till de nu anförda förhållandena
måste det inses att det allmänna inte utan orimliga personalinsatser kan uppnå
den grad av kontroll över sina gäldenärer som motsvarar det enskilda
näringslivets krav.
Vidare
finner jag angeläget framhålla att det allmänna vid en konstaterad betalningsförsummdse
befinner sig i ett annat läge än en enskild borgenär. Den enskilde borgenären
har i sista hand att vaka över att hans egna ekonomiska intressen inte
eftersatts. För det allmänna är bevekdsegmnderna inte lika okomplicerade. Det
finns visserligen ett obestritt intresse av att medborgarna fullgör sin
skattskyldighet. Ä andra sidan är det nödvändigt att kunna ta hänsyn till
näringspolitiska och sociala skäl. Det är, som chefen för
justitiedepartementet framhöll i prop. 1970: 142 (s. 99), i praktiken ofta
vanskligt att följa riksdagsuttalandet från 1967 (BeU 1967: 53 s. 64) att stöd
till företag bör lämnas i form av direkta bidrag och inte genom att principerna
för skatteuppbörden sätts åsido.
Indrivningsmyndigheterna
har således stort behov av flexibla regler för att kunna möta mångskiftande
situationer. Åtskilliga remissinstanser har vänt sig mot promemorieförslagets
utvidgning av det förmånsberättigade skatte- och avgiftsområdet under
åberopande av att förslaget skulle innebära ökade möjligheter för ekonomiskt
svaga företag att leva på skattekrediter till förfång för de oprioriterade
borgenärerna, som fick se tillgångarna smälta samman och därmed få sina
utsikter till betalning
Prop. 1971:142 29
ytterligare
försämrade. Awägningsproblem kommer emellertid att finnas hur man än reglerar
detta ämne, beroende på den mångfald av ofta motstridande intressen som kan
föreligga i här avsedda fall. Givetvis är det oberättigat att ekonomiskt svaga
företag hålls vid liv genom skattekredit, men det är å andra sidan olämpligt
att nödgas söka ett företag med god prognos i konkurs enbart för att säkra
förmånsrätten för skatter. AUmänt sett bör enligt min mening frågan om
skattefordran kan tas ut med förmånsrätt inte vara avgörande för ett företags
bestånd.
Bland de instrument som
står till buds för ett gott indrivningsresultat spelar emellertid förmånsrätten
en viktig roll. Detta framgår av remissyttranden från uppbörds- och
indrivningsmyndigheterna. Någon anledning att inte utnyttja förmånsrätten när
den kan främja indrivningens syfte kan jag således inte se. Att därvid enskilds
intresse inte får åsidosättas i onödan är självklart. Därvid är väsentligt att
den enskilde borgenären så snabbt som möjligt kan skaffa sig kännedom om de
fordringar som ligger före hans egna i förmånsrättsordningen. Jag har tidigare nämnt
att vederbörande myndigheters resurser bör koncentreras på att få fram ett
snabbare förfarande för fastställandet av skattefordringar. Vidare finner jag
viktig att det vid varje tillfälle skall finnas ett åtminstone i principiellt
hänseende lätt urskiljbart belopp som grund för kravet på förmånsrätt. Med
dessa två huvudprinciper som utgångspunkt bör det allmännas krav på förmånsrätt
för skatter och avgifter tillgodoses i huvudsak efter
indrivningsmyndigheternas behov av ett smidigt arbetsinstrument. Även andra
synpunkter bör givetvis beaktas, som t. ex. huruvida betalningskravet lätt kan
tillgodoses på annat sätt än genom förmånsrätt.
Förmånsrättens
omfattning
I
promemorian föreslås att de fordringar på skatter och avgifter som nu är
förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 och 12 §§ HB skall få åtnjuta
förmånsrätt enligt 13 § FRL. Det kan nämnas att fastighetsskatten, som nämns i
17 kap. 6 § HB, numera ingår i den kommunala inkomstskatten. Även om det bland
remissinstanser som är kritiskt inställda till promemorieförslaget höjts röster
för en ytterligare översyn av frågan om förmånsrätt för skatter har dock ingen
speciellt vänt sig mot förslaget på denna punkt. Jag har i avsnittet allmänna
synpunkter angett min principieUa inställning tUl frågan och jag finner ingen
anledning att frångå promemorieförslaget i detta avseende.
Härutöver
föreslås i promemorian emellertid förmånsrätt för vissa skatter och avgifter
som f. n, inte omfattas av förmånsrätt. Detta motiveras utifrån två olika
utgångspunkter. För det första förordas att förmånsrätten skall få omfatta
alla de skatter och allmänna avgifter som f. n. anges i 1 § första stycket
uppbördsförordningen (UF) med undantag för skatte- och avgiftstUlägg samt
förseningsavgift. I anslutning tUl
Prop.
1971:142 30
bestämningen av förmånsrättens omfattning enligt denna
utgångspunkt företräds i promemorian den uppfattningen att även restavgift och lill-läggsavgift
enligt 58 § UF bör ingå i förmånsrätten. Dessutom föreslås emellertid
förmånsrätten få omfatta sådana skatter och allmänna avgifter utanför UF:s
tillämpningsområde som av vissa särskUda skäl bör innefattas av förmånsrätt, t.
ex. sådana där antalet skattskyldiga är stort, skattebeloppets storlek brukar
vara avsevärt i det enskilda fallet eller svårigheter i indrivningshänseende i
övrigt föreligger.
Skatter m. m. enligt UF
Enligt 1 § första stycket UF förstås med skatt i
förordningen, där inte annat anges, statiig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter
enligt lagen (1962: 398) om finansiering av folkpensioneringen,
tilläggspensionsavgifter enligt 19 kap. 3 § lagen (1962: 381) om allmän
försäkring, sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, sådana
arbetsgivaravgifter enligt förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt
förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift och redareavgifter enligt
lagen (1961: 300) om redareavgift för sjöfolks pensionering, vilka inte uppbärs
av riksförsäkringsverket, avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxeringsförordningen
(1956: 623) liksom annuiteter på avdikningslån och på förskott för avlösning av
frälseränta.
Av de skatter och allmänna avgifter som anges i 1 § första
stycket UF är f. n. byggnadsforskningsavgift, redareavgift enligt lagen om redareavgift
för sjöfolks pensionering samt lönegarantiavgift uteslutna från förmånsrätt.
Vidare föreligger inte förmånsrätt för vare sig
arbetarskyddsavgift eller avgift som avses i 116 a eller 116 c §
taxeringsförordningen, dvs. skatte- och avgiftstillägg samt förseningsavgift.
Nu nämnda typer av avgifter kan emellertid inte utgå förrän tidigast under år
1972.
Att låta förmånsrätten omfatta samtiiga skatter och
allmänna avgifter som anges i 1 § första stycket UF underlättar i hög grad
indrivningsmyndigheternas arbete. Vid remissbehandlingen har inte riktats
någon avgörande kritik mot förslaget i denna del, tvärtom har det allmänt ansetts
vara en god lösning. Från myndigheter som representerar indrivningsväsendets
intressen har med åberopande av detta skäl begärts att även skatte- och
avgiftstillägget samt förseningsavgiften skall få omfattas av förmånsrätt.
Även jag finner starka praktiska skäl tala för den utformningen av
förmånsrätten att den får omfatta samtliga de skatter och allmänna avgifter som
anges i 1 § första stycket UF.
Skatte- och avgiftstilläggen samt förseningsavgiften bör
emellertid
Prop.1971:142 31
inte prioriteras. Till frågan om ställningen i
förmånsrättshänseende för denna typ av avgifter återkommer jag i det följande.
Annuitet på förskott för avlösning av frälseränta är,
trots att den finns uppräknad i 1 § första stycket UF, i detta sammanhang inte
att betrakta som en avgift och omfattas inte av nu ifrågavarande förmånsrätt.
Detsamma är fallet med annuiteter på avdikningslån. Det kan anmärkas att dessa annuiteter
åtnjuter särskild förmånsrätt enligt 6 § 1 FRL på grund av punkten 2 i
övergångsbestämmelserna tiU nämnda lag.
Övriga skatter och avgifter
Sjömansskatt. Sjömansskatten är en definitiv källskatt som
erläggs av redaren genom avdrag på sjömans kontanta inkomst ombord. F. n. omfattas
den sjömansskatt som innehållits genom avdrag av redaren av förmånsrätt, men
däremot inte sjömansskatt som sjömannen kan vara skyldig att erlägga själv, t.
ex. till följd av oriktiga uppgifter. Sjömansskatten bör, som framhållits i
promemorieförslaget, i fråga om förmånsrätt ha samma ställning som inkomstskatt
i övrigt och således i sin helhet omfattas av förmånsrätten.
Bevillningsavgift. Bevillningsavgiften är en skatt på
inkomst av offentlig föreställning eller tillställning som ges här i landet om
anord-naren, medverkande eller annan som uppbär sådan inkomst är hemmahörande
i utlandet. Bevillningsavgiften är f. n. oprioriterad. I promemorian har
föreslagits att förmånsrätten skall omfatta även bevillningsavgifter. Från
något håll har under remissbehandlingen framförts invändningar mot att
förmånsrätten skall få omfatta dessa avgifter. Det påpekas att det fordras
tillstånd av myndighet för att anordna offentlig föreställning eller
tillställning av det slag varom nu är fråga och att som villkor för tillstånd
krävs antingen att godkänd säkerhet ställs eller att bevillningsavgiften erläggs
i förskott. Mot detta resonemang kan dock invändas att det förekommer att nu
förevarande slag av föreställningar eller tillställningar ges utan att tillstånd
söks, liksom att de beräkningar av intäkterna som görs i förväg blir felaktiga.
Eftersom det här vidare rör sig om en skatt av i princip samma slag som
inkomstskatten, bör enligt min mening förmånsrätten få omfatta även
bevillningsavgifter.
Arvs- och gåvoskatt. Arvsskatt utgår på arvs- och testamentslotter
efter olika skatteklasser, beroende på arvs- eller testamentstagarens släktskapsförhållanden
tUl den avlidne. Arvsskatten förskjuts regelmässigt av dödsboet och avräknas på
arvs- eller testamentslotten när lotten tillträds.
Gåvoskatt utgår vid gåva, likaledes efter olika
skatteklasser, beroende på bl. a. gåvogivarens och gåvotagarens inbördes
släktskapsförhållanden. Gåvotagaren är skattskyldig.
I promemorian har föreslagits att förmånsrätten bör
omfatta både
Prop.
1971:142 32
arvsskatten och gåvoskatten, som f. n. är oprioriterade.
Några remissinstanser har motsatt sig detta och framhållit beträffande
arvsskatten bl. a. att enUgt 33 § 1 mom. förordningen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt arvsskatt för egendom som finns i dödsbo som avträtts tUl
konkurs skall utgå endast i den mån i konkursen uppkommer överskott, som
jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare.
Även enligt min mening bör, med hänsyn till bl. a.
grunderna för 33 § nyssnämnda förordning, åtminstone inte arvsskatt omfattas av
förmånsrätt. I fråga om gåvoskatt kan visserligen hävdas att den inte i prin-cipieUt
hänseende bör behandlas annorlunda än inkomstskatten. Kammarkollegiet har
emellertid ansett att behovet av förmånsrätt för gåvoskatt är ytterst
begränsat. Jag finner därför inte tUlräckliga skäl att föreslå förmånsrätt för
gåvoskatt.
Fondskatt. I promemorian har föreslagits att förmånsrätt
liksom hittills skall föreligga för s. k. fondskatt, dvs. skatt på fonderade
vinstmedel. Taxering till fondskatt förekommer inte längre. Inte heller torde
fordran på fondskatt föreUgga numera. Den bör således inte förenas med
förmånsrätt.
Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Förmånsrätt
har i promemorian föreslagits gälla för investeringsavgift enligt förordningen
(1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Avgiften omfattas f.
n. inte av förmånsrätt. De båda hovrätter som yttrat sig vid remissbehandlingen
har avstyrkt förslaget i denna del och åberopat bl. a. att avgiften har
tillkommit inte i fiskalt utan i konjunkturpolitiskt syfte och att således särskUda
skäl saknas för förmånsrätt. Med hänsyn till den begränsade giltighetstiden för
förordningen och avgiftens ringa betydelse från statsfinansiell synpunkt
finner jag inte tillräckliga skäl att förorda promemorieförslaget på denna
punkt.
Mervärdeskatt m. m. I promemorian föreslås förmånsrätt för
mervärdeskatt och dess föregångare, den allmänna varuskatten. Mervärdeskatten
är prioriterad, och detsamma är fallet med allmän varuskatt. Någon invändning
mot promemorieförslaget i denna del har inte gjorts under remissbehandlingen,
och jag förordar det i förevarande avseende.
Skatter som omfattas av den s. k. förfarandeförordningen. F.
n. föreligger förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § tredje stycket HB för det allmännas
fordran på skatt eller annan avgift på vilken är tillämplig förordningen
(1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (förfarandeförordningen,
FF). Huruvida FF är tUlämplig eller ej i fråga om en viss skatt eller avgift
framgår inte av själva förordningen utan av bestämmelser i den speciella
skatte- eller avgiftsförfattningen.
FF gäller i fråga om följande punktskatter, nämligen
Prop.
1971:142 33
den särsldlda varuskatten, enligt 3 a § första stycket
förordningen (1941: 251) om särskUd varuskatt,
pälsvaruskatten, enligt 3 a § första stycket förordningen
(1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror,
försäljningsskatten, enligt 8 § första stycket
förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt,
den särskilda omsättningsskatten på motorfordon, enligt 5
§ första stycket förordningen (1956: 545) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall,
energiskatten, enligt 18 § andra stycket förordningen
(1957: 262) om allmän energiskatt,
maltdrycks- och läskedrycksskatten, enligt 3 § första
stycket förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och
läskedrycker,
utjämningsskatten, enligt 5 § första stycket förordningen
(1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor,
bensinskatten, enligt 4 § första stycket förordningen
(1961: 372) om bensinskatt,
tobaksskatten, enligt 4 § första stycket förordningen
(1961: 394) om tobaksskatt,
brännoljeskatten, enligt 2 § första stycket förordningen
(1961: 653) om brännoljeskatt,
gasolskatten, enligt 2 § förordningen (1964: 352) om gasolskatt,
den särskilda skatten på motorbränslen, enligt
hänvisningen i 3 § förordningen (1966:21) om särskild skatt på motorbränslen,
annonsskatten, enligt 15 § förordningen (1971: 170) om
annonsskatt.
I samtliga här uppräknade fall gäller FF, när skatten
administreras av riksskatteverket. Däremot gäller inte FF, när skatten
administreras av generaltullstyrelsen, dvs. i samband med införsel.
Vidare finns skatter och avgifter där, enligt de speciella
författningar som reglerar dessa skatter eller avgifter, FF gäller i vissa
särskilt angivna avseenden. Detta är fallet med bl. a. stämpelskatten i vad
den administreras av riksskatteverket eUer sjöfartsverket. Enligt 33, 35, 46
och 47 §§ stämpelskatteförordningen (1964: 308) skall nämligen FF i viss
omfattning äga motsvarande tillämpning. Vidare gäller för lotterivinstskatten FF:s
bestämmelser om förhandsbesked, se 3 a § förordningen (1928: 376) om särskild
skatt å vissa lotterivinster.
En särställning intar också vissa avgifter enligt
förordningen (1967: 340) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets
område (jordbruksregleringsförordningen). Enligt denna förordning kan under
vissa omständigheter Kungl. Maj:t eUer jordbruksnämnden föreskriva att
avgifter skall erläggas vid tillverkning eller omsättning av jordbruksprodukter.
Om inte annat bestäms, gäller FF:s regler om fastställande och återbetalning
av skatt, se 11 § jordbruksregleringsförordning-en.
Prop.
1971:142 34
I promemorian har föreslagits att samUiga här behandlade
punktskatter eller avgifter utom lotterivinstskatten skall omfattas av
förmånsrätten, oavsett hur det f. n. kan förhålla sig i detta hänseende.
Någon uttrycklig invändning mot att låta de skatter och
avgifter som här angetts bli prioriterade har inte framkommit under
remissbehandlingen. I den mån principiella invändningar gjorts mot en
utvidgning av förmånsrätten på skatte- och avgiftsområdet gäller de givetvis
även det nu aktuella avsnittet. Vidare bortser jag i detta sammanhang från den
lagtekniska utformningen av de regler som skall reglera skatteprivilegiet.
Denna fråga avser jag att behandla i det följande. Jag delar den uppfattning
som ko.mmit till uttryck i promemorian att förevarande skatter och avgifter skall
omfattas av förmånsrätt. Detta bör gälla oavsett vilken beskattningsmyndighet
som administrerar skatten eller avgiften. En sådan ordning innebär inte någon
nämnvärd utvidgning i praktiken av vad som redan gäller utom på en punkt,
nämligen i vad avser skatter som administreras av generaltullstyrelsen. I detta
hänseende sammanhänger min nu intagna ståndpunkt såsom kommer att framgå i
det följande delvis med förslaget att förmånsrätt även bör följa med fordringar
på tull samt skatter och avgifter som uppbärs i den ordning som gäller för
tull.
Riksskatteverket har i sitt remissyttrande påpekat att
privata lotterianordnare, främst ideella föreningar, svarar för ca 5 "/o
av den totala lotterivinstskatten. Jag finner med hänsyn härtill och eftersom
stämpelskatten för lotteri föreslås bli förmånsberättigad skäl att ta med även
lotterivinstskatten bland de prioriterade skatterna.
Accis på fettemulsion och fettemulsionsavgift. För fettemulsion
som tillverkas inom landet för försäljning som livsmedel eller för framställning
av livsmedel skall under vissa omständigheter erläggas accis. Bestämmelserna
härom finns i förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m. Den som
för annat ändamål än för förbrukning i eget hushåll med användande av fettvara
vari ingår annat fett än mjölkfett framställer vara som kan användas som
ersättningsmedel för grädde eller för beredning av sådant ersättningsmedel
skall erlägga särskUd avgift enligt förordningen (1953: 397) angående avgift
för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m. m.
Accisen på fettemulsion och fettemulsionsavgiften
administreras av riksskatteverket. F. n. föreligger inte förmånsrätt för
fordring på accis eller fettemulsionsavgift. I promemorian har föreslagits att
de nu nämnda fordringsslagen skall prioriteras. Någon erinran mot förslaget,
utöver den principiella inställningen att förmånsrätten för skatter och
avgifter inte bör utvidgas, har inte framkommit vid remissbehandlingen.
Förslaget i förevarande hänseende förefaller inte medföra några större
olägenheter från de principiella synpunkter som anförts mot en utvidgning av
det förmånsberättigade området.
Prop. 1971:142 35
Fondstämpelavgift
och stämpelskatt. Fondstämpelavgift erläggs enligt förordningen (1908: 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Vid vissa
andra slag av transaktioner utgår stämpelskatt enligt stämpelskatteförordningen
(1964: 308). Stämpelskatt utgår således för förvärv av fast egendom, tomträtt
eller fartyg, vid beviljande av inteckning eller vUandeförklaring av
inteckningsansökan, vid bildande av aktiebolag eller ökning av aktiekapitalet
och vid emission av obligationer eller andra skuldebrev som är avsedda för den
allmänna rörelsen samt för lotteri.
Varken
fondstämpelavgiften eller stämpelskatten torde f. n. omfattas av förmånsrätt.
Beträffande stämpelskatten vill jag emellertid hänvisa till vad jag anfört om
de skatter och avgifter på vilka FF är tillämplig. I promemorian föreslås att
både fondstämpelavgiften och stämpelskatten skall prioriteras. Ett par
remissinstanser har riktat invändningar mot förslaget att prioritera
fondstämpelavgiften och stämpelskatten. Det har påpekats bl. a. att i vissa
fall solidarisk ansvarighet föreligger för säljare och köpare. Både
fondstämpelavgiften och stämpelskatten har karaktär av omsättningsskatter. De
bör enligt min mening prioriteras på samma sätt som övriga skatter av liknande
karaktär. Jag biträder således förslaget i denna del.
Fordonsskatter.
Enligt promemorieförslaget bör förmånsrätten omfatta automobUskatten, saluvagnsskatten,
traktorskatten och den s. k. trafikomläggningsskatten, som togs ut under åren
19641967 med anledning av övergången tUl högertrafik.
Några
remissinstanser har vänt sig mot att låta förmånsrätten omfatta
fordonsskatterna under åberopande av bl. a. att underlåtenhet att betala
fordonsskatt är straffsanktionerad. Vidare har, i fråga om trafikomläggningsskatten,
hävdats att den varit av engångsnatur, och att den således inte behöver
prioriteras nu.
Enligt
uppgift från indrivningsmyndigheterna förekommer inte sällan restföring av
fordonsskatter. Någon anledning att lämna denna typ av skatter utan förmånsrätt
föreligger således inte. Som generaltullstyrelsen framhållit i sitt
remissyttrande bör även skatt enligt kungörelsen (1934: 122) om skatt å
motorfordon, som för tiUfälligt brukande i riket från utlandet införts, tas med
i detta sammanhang. Detsamma är förhållandet med den skatt som kan utgå enligt
kungörelsen (1964: 43) om skatt å automobil, som av utomlands bosatt person för
tillfäUigt brukande i riket här förvärvats. Den skatt som utgår enligt de båda
sistnämnda kungörelserna administreras av generaltullstyrelsen.
Tull
m. m. I promemorian har föreslagits att förmånsrätten bör få omfatta tull samt
skatt och avgift, som vid införsel eller utförsel uppbärs i den ordning som
gäller för tull. I denna ordning uppbärs vid import mervärdeskatten och
samtliga de punktskatter på vilka FF är tillämplig och för vilka redogjorts i
det föregående, med undantag dock för gasol-
Prop. 1971:142 36
skatten
och annonsskatten. När mervärdeskatt eller punktskatt uppbärs vid import kallas
den vanligen införselavgift. Utöver de nu nämnda införselavgifterna uppbär
tullverket även avgifter enligt kungörelsen (1960: 235) om avgift för växtskyddskontroU
vid införsel av växter och förordningen (1968: 361) om avgift vid införsel av
vissa bakverk samt vissa avgifter som kommer att beröras ytterligare i det
följande i samband med behandlingen av prisregleringsavgifter.
Som
skäl för att låta förmånsrätten omfatta tull och införselavgifter anförs de
överväganden som gjorts av tullagstiftningskommittén. Innebörden härav är att
tullproceduren läggs om från en officialtullbehand-Ung till ett
deklarationsförfarande. Därmed skulle möjligheterna till tullkredit kunna öka väsentiigt.
Om fordran på tull eller införselavgift förenas med förmånsrätt kan man
dessutom slopa det nuvarande systemet med ställande av säkerhet som villkor för
tullkredit, vilket är både administrativt tungrott och kostnadskrävande för kredithavaren.
Promemorieförslaget
har i nu förevarande hänseende inte mött någon särskild erinran från
remissinstanserna. Man har tvärtom på en del håll funnit det värdefullt att
vidta de föreslagna åtgärderna i syfte att rationalisera tullproceduren.
Generaltullstyrelsen och sjöfartsverket har emellertid gjort några smärre påpekanden,
innebärande att författningstexten bör utformas så, att förmånsrätten inte
kommer att omfatta fyravgifter, skeppsmätningsavgifter, avgifter för extra
tullförrättning och s. k. bokföringspenningar.
För
min del biträder jag promemorieförslaget med de modifikationer som föranleds av
påpekandena från generaltullstyrelsen och sjöfartsverket.
Prisregleringsavgifter
m. m. I samband med diskussion i det föregående av de punktskatter på vilka FF
är tiUämplig berördes också de avgifter som enligt jordbruksregleringsförordningen
Kungl. Maj:t eller jordbruksnämnden kan föreskriva skola erläggas vid
tillverkning eller omsättning av jordbruksprodukter. Utom nämnda slag av
avgifter förekommer enligt jordbruksregleringsförordningen även vid införsel
och utförsel av jordbruksprodukter avgift som utgår efter bestämmande av Kungl.
Maj:t eller jordbruksnämnden. Införselavgift erläggs tiU tullverket i den
ordning som gäller för tull eller, om Kungl. Maj:t bestämmer det, tUl
jordbruksnämnden. Utförselavgift erläggs tUl jordbruksnämnden eller den
nämnden bemyndigar.
Vidare
finns prisregleringsavgift för fisk enligt förordningen (1952: 320) om
prisregleringsavgift för fisk m. m. samt avgifter enligt förordningen (1953:
372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur och
förordningen (1953: 374) angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk
och skaldjur m. m. Även i nu nämnda fall bestämmer Kungl. Maj:t eller jordbraksnämnden
om avgiften. Pris-
Prop.
1971:142 37
regleringsavgiften
erläggs när det är fråga om svenskfångad fisk till jordbruksnämnden och när det
är fråga om importfisk till tullverket i den ordning som gäller för tull.
Införselavgift erläggs till tullverket i den ordning som gäller för tull och
utförselavgift erläggs till jordbraksnämnden.
I
promemorian har föreslagits att de nu behandlade slagen av avgifter skall
omfattas av förmånsrätten. Någon särskild erinran häremot har inte förekommit
vid remissbehandlingen och jag biträder förslaget.
Socialförsäkringsavgifter
m. m. I promemorian har föreslagits att förmånsrätten skall omfatta även de
avgifter som avses i 1 § första stycket förordningen (1959: 552) angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (AVGF)
liksom avgift enligt lagen (1961: 300) om redareavgift för sjöfolks
pensionering.
De
avgifter som avses i 1 § första stycket AVGF är avgifter från arbetsgivare
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, avgift för obligatorisk
försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring,
tUläggsavgift enligt 39 § sistnämnda lag, avgiftstill-lägg enligt 14 § lagen
(1955: 469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt avgifter
enligt förordningen (1960: 77) angående byggnadsforskningsavgift, lagen (1970:
742) om lönegarantiavgift och lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift. De här
nämnda avgifterna är prioriterade utom byggnadsforskningsavgiften,
redareavgiften och lönegarantiavgiften. Arbetarskyddsavgift utgår inte före år
1972.
Bland
remissinstanserna har olika meningar framkommit om lämpligheten av att
prioritera socialavgifterna. De som principiellt motsatt sig en utvidgning av
förmånsrätten har jag redan berört. Några remissinstanser, bl. a. Svenska
revisorsamfundet, har uttryckt tUlfredsställdse med att socialavgifterna
prioriteras. Sveriges industriförbund har framfört särskilda erinringar mot
förslaget att prioritera avgifter som uppbärs via beskattningen för ett visst
specialändamål, t. ex. byggnadsforskningsavgiften och lönegarantiavgiften.
Några statliga remissinstanser, bl. a. riksförsäkringsverket, har påpekat att
den allmänna arbetsgivaravgiften, som utgår enligt förordningen (1968: 419) om
allmän arbetsgivaravgift, inte kommer med i prioriteringen med den utformning
som promemorieförslaget fått trots att AVGF tUlämpas i fråga om avgiften, eftersom
den inte finns medräknad i 1 § första stycket AVGF.
För
min del vill jag anföra följande. De överväganden som föranlett förmånsrätt för
skatter gäller i motsvarande grad även för sociala avgifter. Detta har för
övrigt kommit till uttryck genom mitt ståndpunktstagande i fråga om
förmånsrätt för de skatter och avgifter som avses i 1 § första stycket UF. Jag
finner således att samtiiga de avgifter som avses i 1 § första stycket AVGF bör
prioriteras. Som bl. a. riksförsäkringsver-
Prop.
1971:142 38
ket påpekat bör även räkningsdebiterad allmän
arbetsgivaravgift omfattas av förmånsrätt.
Andra skatter och avgifter. I en bilaga till promemorian
har getts en översikt över skatter och avgifter som övervägts i samband med
utformandet av förslaget om förmånsrätt. Utöver de skatter och avgifter som
redan berörts i det föregående kan här nämnas kupongskatt, skatt på vin och
sprit, hundskatt samt expeditions- och förrättningsavgifter. I promemorian har
förmånsrätt inte föreslagits för någon av de nu nämnda skatterna eller
avgifterna. En remissinstans har ifrågasatt om inte kupongskatten borde
prioriteras. Med hänsyn till att kupongskatten träder i stället för statlig
inkomstskatt i vissa fall finns skäl att den blir prioriterad. I övrigt
biträder jag promemorieförslaget.
I detta sammanhang avser jag också att beröra frågan om
förmånsrätt för restavgift och tilläggsavgift samt för skatte- och avgiftstUlägg
resp. förseningsavgift. Restavgift och tilläggsavgift utgår vid försummelse att
redovisa eUer betala in skatt i rätt tid eller ordning. Skatte- och avgiftstillägg
som kan utgå först år 1972 påförs bl. a. vid oriktiga uppgifter i
deklaration eller annat skriftiigt meddelande avgivet till ledning vid taxering
eller annat slag av fastställelse eller beräkning av skatte- eller
avgiftsunderlaget. Förseningsavgift, som likaledes utgår först år 1972, påförs
vid underlåtenhet att avge deklaration eller arbetsgivaruppgift samt när
deklaration ingetts för sent. De här nämnda slagen av avgifter är f. n. inte
prioriterade, såvitt avser skatte- och avgiftstillägget samt förseningsavgiften
av naturliga skäl. I promemorian föreslås förmånsrätt för restavgift och
tilläggsavgift men inte för skatte- och avgiftstillägg eller förseningsavgift.
För samtliga nu nämnda slag av avgifter är karaktäristiskt
att de avser att framtvinga en prestation som samhället kräver av den
enskilde. Bestämmelserna om rest- och tiUäggsavgift samt skatte- och
avgiftstill-lägg resp. förseningsavgift har i detta avseende likheter med ett
generellt vitesföreläggande. Men i fråga om rest- och tilläggsavgifterna finns
också ett inslag av dröjsmålsränta, eftersom ränta i vanlig ordning inte
beräknas efter det restföring ägt rum.
Det är, som under remissbehandlingen påpekats i synnerhet
från indrivningsmyndigheternas sida, från indrivningsteknisk synpunkt opraktiskt
att låta ifrågavarande slag av avgifter falla utanför förmånsrätten. De
debiteras tillsammans med huvudfordran. Emellertid är i konkurs böter, viten
och fordran på grund av förverkande eller annan särskUd rättsverkan av brott
ställd efter andra fordringar, således även oprioriterade. Med hänsyn till
grunderna för denna regel och till vad jag nyss sagt om karatären av de avgifter
som nu är aktuella finner jag inte skäl att föreslå förmånsrätt för någon av
dem. Som lagberedningen påpekat i sitt remissyttrande är avgifterna trots
släktskapen med de slag av förd-
Prop.
1971:142 39
ringar som omfattas av 19 § FRL böter och viten m. m.
inte att anse som utgående till följd av brott. De bör således enligt min
mening kunna konkurrera i vanlig ordning med oprioriterade fordringar.
Särskilda villkor för förmånsrätt
För att en skatte- eller avgiftsfordran skall komma i
åtnjutande av förmånsrätt måste utöver kravet på att fordringen skall ha
uppstått före konkursbeslutet enligt gäUande bestämmelser särskilda villkor
vara uppfyllda. När det gäller skatter eller avgifter som debiteras på grund av
taxering eller annan särskild beräkning, dvs. i huvudsak inkomst- och
förmögenhetsskatterna samt socialförsäkringsavgifterna, krävs för åtnjutande av
förmånsrätt att skatten eller avgiften skall enligt verkställd debitering ha
förfallit till betalning före konkursbeslutet men inte tidigare än två år före
konkursansökningens ingivande. Skatt eller avgift som debiterats på grund av eftertaxering
omfattas inte av förmånsrätt, om skatten eller avgiften annars skulle ha
förfallit till betalning vid en tidpunkt som Ugger före nyssnämnda tvåårstid.
Förmånsrätten för innehållen skatt förutsätter att innehållandet skett före
konkursbeslutet men inte tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätten för mervärdeskatt, punktskatter och likställda skatter
och avgifter i övrigt föreligger endast för skatter eller avgifter som belöper
på tid intill dess konkursbeslutet meddelas men inte på kalenderår som gått
till ända mer än två år före konkursansökningens ingivande.
I promemorian har föreslagits att förmånsrätten för
skatter och avgifter skall följa samma regler som gäller för möjligheten att
över huvud taget bevaka ifrågavarande fordran med det undantaget att, om
skatten eller avgiften inte är underkastad andra preskriptionsregler än den vanliga
tioåriga fordringspreskriptionen, förmånsrätten begränsas att gälla fem år
efter utgången av det kalenderår under vilket fordringen förfallit till
betalning enligt beslut om fastställelse.
Förslaget att sålunda medge förmånsrätt för fordringar som
är äldre än två år har stött på rätt allvarligt motstånd hos flera
remissinstanser. I denna utvidgning har man sett ökade risker för investerat
främmande kapital. Den förlängda tid under vilken ett företag på fallrepet kan tUl-låtas
fortsätta sin verksamhet utan påtaglig risk för det allmännas genom
förmånsrätten säkerställda skatteanspråk leder, heter det hos dessa remissinstanser,
till kapitalförstöring för de enskilda långivare som har endast oprioriterade
fordringar, t. ex. varuleverantörer. Härtill kommer den omständigheten, som
också påtalats i en del remissyttranden, att sådana enskUda längivare endast
med svårighet kan utröna omfattningen av utestående prioriterade
skattefordringar. Orsaken härtill är att söka i de relativt långa tider
ibland upp till ett år eller mer som förflyter innan obetalda skatteskulder
blir offentUgt kända.
En annan invändning mot förslaget som framförts under remissbe-
Prop.
1971:142 40
handlingen
är att det kan vara svårt att avgöra när en skattefordran har uppkommit. Det
kan fordras ingående undersökningar av affärshändelser för att avgöra denna
fråga, en undersökning som i kostnadshänseende ofta inte står i proportion
till det ekonomiska utbytet för fordringarna.
För
egen del anser jag följande. Beträffande den sist omnämnda invändningen finns
det anledning att inte belasta konkursförvaltningen och därmed i sista hand
fordringsägarna med kostsamma utredningar när det gäller svårbestämda rättsförhållanden
av den typ som här är ak-tueU, De skatter och avgifter för vUka jag i det
föregående föreslagit förmånsrätt är av mångskiftande karaktär, och reglerna om
tidpunkten för dessa skatte- eller avgiftsfordringars uppkomst är varken enhetiiga
eller alltid fullt klara, I skatte- och avgiftsförfattningar och det gäller
i synnerhet på det centrala området, dvs, de skatter och avgifter som anges i 1
§ första stycket UF och socialförsäkringsavgifter regleras nämligen inte
tidpunkten för uppkomsten av fordran. Författningarna tar i stället sikte på
tidpunkten för fullgörande av redovisningsskyldighet och betalningsskyldighet.
Jag viU därför för dessa slag av skatter och avgifter föreslå en särskild regel
som klargör i vilka fall slutiig skatt eller avgift skaU vara förenad med
förmånsrätt. Regeln bör ha den innebörden att förmånsrätt följer med sådan
fordran endast om den tidrymd, dvs. beskattningsår eller avgiftsår, tUl vilken
skatten eller avgiften hänför sig, har gått till ända före konkursbeslutet.
Denna ståndpunkt innebär att det även med de nya reglerna kan bli skillnad
mellan möjligheten att bevaka fordringen över huvud taget och att bevaka den
med förmånsrätt. Frågan får emellertid mindre betydelse i praktiken. Vill man
helt lösa svårigheterna att avgöra när en skatte- eller avgiftsfordran skall
över huvud taget kunna bevakas bör det enligt min mening göras i annat
sammanhang.
Vad
gäller promemorieförslaget i övrigt vill jag hänvisa till de allmänna
synpunkter jag anfört om förmånsrätten för skatter. Dessa synpunkter gäller
alldeles speciellt frågan om prioritering av skatter och avgifter som är äldre
än två år. Jag vill ånyo betona att ytterligare ansträngningar kommer att
göras för att förkorta tiden inellan bristande betalning av skatte- eller
avgiftsfordringar och möjligheten att få vetskap om detta för de intressenter
det här är fråga om. Med det nu anförda vill jag således säga att jag förordar
promemorieförslaget i princip med den ändring som nyss berörts i fråga om hänförlighet
till beskattningsår eller utgiftsår.
Förmånsrätt
i särskilda fall
Enligt
promemorieförslaget skall förmånsrätt följa med eljest förmånsberättigad
skatte- eller avgiftsfordran även i fall då gäldenären på grund av särskild
föreskrift är betalningsskyldig för fordringen jämte eller i stället för
annan.
Prop.
1971:142 41
Förslaget i denna del har kritiserats av bl. a,
lagberedningen, som anser att utsträckningen av förmånsrätten att gälla i
konkurs även hos andra gäldenärer än den ursprungUgen enligt vederbörande
skatteförfattning betalningsskyldige har fått för vag utformning.
Lagberedningen framhåller att i den mån förmånsrätt anses välbehövlig den bör
preciseras till att gälla vissa i skatteförfattning angivna fall då
förpliktelsen är likställd eller måste likställas med skattskyldighet.
Som jag
ser det bör förmånsrätten givetvis omfatta fordran på den som är
betalningsskyldig enligt författning som reglerar uppbörd av skatt eller
avgift. Detta synes också vara lagberedningens inställning. Jag anser dessutom
att detta i och för sig följer av 1 § i promemorians förslag tUl lag om förmånsberättigade
skatter. Frågan är om det finns anledning att göra skUlnad mellan sådana fall
av betalningsskyldighet och det betalningsansvar för skatt och avgift som
åvilar annan än skatt- eller avgiftsskyldig på grund av bestämmelser i andra
författningar. Jag avser härmed t. ex. bolagsmans ansvar för handelsbolags
förbindelser enligt 19 § lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag samt
det ekonomiska ansvaret för verkställande direktör m. fl. enligt 148 § lagen
(1944: 705) om aktiebolag. Ansvarighet för innehållen källskatt kan göras
gällande mot företrädare för juridisk person med stöd av 77 a § UF.
Enligt min mening finns det skäl för den uppfattningen att
skatt- eller avgiftsfordran föreligger i alla de fall, då betalning av
fordringen föranleder kreditering av debiterad skatt eller avgift. Det är mot
denna bakgrund man får se utformningen av 2 § i promemorieförslaget. Lagberedningen
kritiserar utsträckningen av förmånsrätten att gälla annan än den ursprungUgen
betalningsskyldige under framhållande av att man därmed skulle skapa en tyst
förmänsrätt. Det är nämligen omöjligt att veta huruvida exempelvis en
verkställande direktör i ett företag kan bli ålagd betalningsskyldighet enligt
77 a § UF åtminstone innan ett rättsligt förfarande inletts mot honom.
Kritiken är i och för sig befogad. Emellertid uppstår de betalningssituationer
som jag här har i tankarna mycket ofta i fall av skattefusk. Enligt min mening
finns inga skäl att försämra det allmännas betalningsläge i sådana fall.
Betalningsskyldighet av det här avsedda slaget förutsätter alltid
författningsföreskrifter och kan inte grundas på enbart dvilrättsligt åtagande,
t. ex. borgen. Jag biträder således promemorieförslaget i princip.
Inbördes betalningsordning
Enligt 14 § FRL har fordringar som har allmän förmånsrätt
enligt samma paragraf inbördes lika rätt. Föreskriften innebär att varje borgenär
får betalt i förhållande till storleken av sin fordran. Däremot finns ingen
allmän föreskrift om hur borgenär skall avräkna utdelat belopp mot egna
fordringar som har bevakats i konkursen. I praxis har i fråga
Prop. 1971:142 42
om
skatter och avgifter oftast tiUämpats den ordningen att utdelning i första hand
tagits i anspråk för att täcka äldre skattekrav.
Enligt
promemorian är bestämmelser i förevarande hänseende påkallade men sägs
knappast ha sin plats i en lagstiftning om förmånsrätt för skatter och avgifter
utan bör meddelas av Kungl. Maj:t.
Några
remissinstanser har tagit upp denna fråga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län kritiserar den praxis som redovisas i promemorian och anser att
utdelningen i konkurs bör proportioneras ut på de olika delkraven. Sveriges
industriförbund anser att bestämmelser i detta ämne är av sådan vikt att de bör
införas i allmän lag.
Vissa
omständigheter har framkommit som enligt min mening tyder på att frågan om
avräkning av olika skattefordringar i nämnda fall bör författningsregleras. En
övergång till ADB inom exekutionsväsendet kan aktualisera en reglerad krediteringsordning.
Bestämmelser härom har emellertid den karaktären att de torde kunna utfärdas av
Kungl, Maj:t.
Författningsteknisk
utformning
Promemorieförslaget
innebär att de föreskrifter som reglerar förmånsrätten för skatter och
allmänna avgifter tas in i en särskUd lag. Denna metod har vunnit allmänt
gillande vid remissbehandhngen. Smärre invändningar mot den tekniska
utformningen har dock förekommit.
Jag
förordar den lagstiftningsteknik som föreslagits i promemorian, I enlighet med
det föregående har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om förmånsberättigade
skattefordringar m, m.
Specialmotivering
1 §
Paragrafens
första stycke innehåller en uppräkning av de skatter och avgifter som är förmånsberättigade.
Hänvisning har skett tUl 1 § första stycket UF i fråga om de skatter och
avgifter som anges där. Förmånsrätten avser preliminär, slutiig och
tillkommande skatt enligt UF i den mån däri ingår skatter och avgifter enligt 1
§ förordningen. Motsvarande gäller för annan förmånsberättigad fordran, t, ex,
avgifter enligt AVGF,
För
de skatter och avgifter på vUka FF är tUlämplig har i departementsförslaget
skett en direkt uppräkning av de särskilda skatte- och avgiftsförfattningarna.
Orsaken härtill är att undvika oklarheter i fråga om vilka skatter och avgifter
som faller under FF.
I
fråga om uttrycket tull kan nämnas att därmed avses även s, k, anti-dumping-
och skyddstull.
EnUgt
paragrafens andra stycke omfattar förmånsrätten inte restav-
Prop.
1971:142 43
gift
och liknande avgift som utgår vid försummelse att erlägga fordringen och inte
heller skatte- eller avgiftstillägg och förseningsavgift. Detta innebär att
förmånsrätten inte omfattar t. ex. tilläggsavgifter enligt UF m. fl.
författningar. Däremot avser undantagsbestämmelsen i andra stycket inte t. ex. kvarskatteränta,
ränta enligt 27 § FF eller 6 § kungörelsen (1969: 473) om uppbörd av tull och
annan införselavgift från kreditvaruhavare. Sådana räntor får anses omfattas av
bestämmelsen i 2 § andra stycket FRL.
Om
1 § bör ytterligare framhållas följande. Förmånsrätten är här liksom i övrigt
när det gäller bestämmelser om allmän förmånsrätt i FRL knuten tiU fordringar
av visst angivet slag. Enligt 3 § FRL består förmånsrätt även om fordringen överlåtes
eller tas i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår
till annan. Skattefordringar kan emellertid med hänsyn tUl sin offentiigrättsliga
karaktär inte överlåtas i vanlig mening. Däremot kan fordringar på betald skatt
ibland göras gällande regressvis. Ett sådant fall är arbetsgivares krav mot arbetstagare
enligt 76 § UF, dvs, när arbetsgivaren gentemot statsverket fått svara för
skatt som han underlåtit att dra av på arbetstagares lön. Ett annat fall är
regresskrav mot arbetsgivaren för den som blivit ålagd betalningsskyldighet
enligt 77 a § UF, Huravida sådana regresskrav är att betrakta som fordran på
skatt eller avgift i FRL:s mening torde få överlämnas tUl rättspraxis att
avgöra.
2
§
Paragrafens
innehåll har ingående behandlats i det föregående. Här skall endast framhållas
att bestämmelsen avser även fordran på tull.
3
§
I
samband med diskussionen i det föregående om särskilda villkor för förmånsrätt
har redovisats behovet av en regel, som begränsar förmånsrätten för slutlig
skatt och avgift. Regeln har ansetts nödvändig såvitt avser de skatter och
avgifter som anges i 1 § första stycket UF och so-cialförsäkringsavgiftema.
Någon motsvarande bestämmelse behövs däremot inte beträffande övriga slag av
skatter och avgifter som omfattas av 1 §, Regeln har fått sin plats i
paragrafens första stycke. Det bör betonas att bestämmelsen inte begränsar
förmånsrätten för preliminär skatt eller avgift. Fordran på t. ex. preliminär B-skatt
enligt UF eller preliminär avgift enligt AVGF bör kunna göras gällande med
förmånsrätt även om fordringen inte förfallit till betalning vid
konkursutbrottet såvitt avser den del av fordringen som får anses belöpa på
tiden dessförinnan.
I
andra stycket finns bestämmelse om preskription av förmånsrätten i vissa fall.
Motiven för denna bestämmelse har lämnats i det föregåen-
Prop.
1971:142 44
de. Med anledning av påpekanden från riksskatteverket och
statens jordbruksnämnd bör framhållas att vissa typer av skatter och avgifter
t. ex. punktskatterna och vissa jordbruksregleringsavgifter vanligen inte
fastställs till betalning och att således betalningsskyldigheten i normalfallet
inte är beroende av beslut om fastställelse. När sådan skatt eller avgift
fastställs genom särskilt beslut bestäms också tidpunkten för betalning av tUlkommande
belopp. Regeln har utformats med hänsyn till dessa förhållanden. Liksom i fråga
om 2 § gäller bestämmelsen som här avses även tull.
Övergångsbestämmelser
Lagen om förmånsberättigade skattefordringar m. m. bör
träda i kraft samtidigt med FRL, dvs. den 1 januari 1972.
Under remissbehandlingen har en hovrätt ansett att
förslaget i promemorian är otydligt i vad avser skatteskulder som uppkommit
före lagens ikraftträdande och som skulle ha varit oprioriterade enligt
nuvarande bestämmelser. Med anledning därav vill jag framhålla att enligt
punkten 8 i övergångsbestämmelserna till FRL äldre bestämmelser gäller i fråga
om konkurs som skett på grund av ansökan som gjorts före FRL:s ikraftträdande.
Denna övergångsbestämmelse måste anses gälla även skatter och avgifter, som i
princip är förmånsberättigade på grund av 13 § FRL. I konkurs som skett på
grund av ansökan senare skall däremot den nya lagen galla.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl.
Maj:t föreslår riksdagen
att antaga förslaget till lag om förmånsberättigade
skattefordringar
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1971:142 45
Bilaga
Promemorians
förslag till lag om förmånsberättigade skattefordringar m. m.
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen (1970:979) följer
med det allmännas fordran på
1.
skatt och avgift, som avses i 1
§ första stycket uppbördsförordningen (1953: 272), samt skatt enligt
förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
förordningen (1954:264) om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt), förordningen
(1958: 295) om sjömansskatt samt förordningen (1970: 99) om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,
2.
skatt enligt förordningen
(1959: 507) om allmän varuskatt och förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt,
3.
skatt, på vilken förordningen
(1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är tillämplig, avgift
enligt förordningen (1953:396) om accis å fettemulsion m. m. och förordningen
(1953: 397) angående avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion
m. m. samt skatt enligt förordningen (1908: 129) angående en särskUd
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper och stämpelskatteförordningen
(1964: 308),
4.
skatt enligt förordningen
(1922: 260) om automobilskatt, kungörelsen (1951:750) om saluvagnsskatt,
förordningen (1963: 116) om trafikomläggningsskatt samt
traktorskatteförordningen (1969: 297),
5.
tull samt skatt och avgift, som
vid införsel eller utförsel uppbäres i den ordning som gäller för tull,
6.
avgift enligt förordningen
(1952: 320) om prisregleringsavgift för fisk, m.m., förordningen (1953:372)
angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur m. m.,
förordningen (1953: 374) angående regleringen av utförseln av vissa slag av
fisk och skaldjur m. m. samt förordningen (1967: 340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets område,
7.
avgift, som avses i 1 § första
stycket förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m., samt avgift enligt lagen (1961: 300) om redareavgift
för sjöfolks pensionering.
Förmånsrätten
omfattar även restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att
erlägga fordringen men gäller ej skattetillägg eller annan sådan särskUd
avgift.
2
§ Förmånsrätt följer med
fordran som avses i 1 § även i fall då gäldenären på grund av särskild
föreskrift är betalningsskyldig för fordringen jämte eller i stället för annan.
3
§ Är bestämmelserna i
förordningen (1862: 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer tillämpUga på fordran, som avses i 1 §, följer icke förmånsrätt med
fordringen under längre tid än fem år efter utgången av det kalenderår under
vilket den förfallit till betalning enUgt beslut om fastställelse.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Prop.
1971:142 46
Innehåll
Utdrag
av statsrådsprotokollet den 29 oktober 1971 .. 4
Inledning
...................................................... ... 4
Nuvarande
ordning m. m. .................................. ... 5
Allmänt
om fordran vid konkurs.......................... ... 5
17
kap. 6 och 12 §§ HB................................... ... 6
FRL.............................................................. 7
Promemorian
och remissyttrandena....................... ... 8
Allmänna
synpunkter ...................................... 8
Förmånsrättens
omfattning .......................... .. 10
SärskUda
villkor för förmånsrätt ........................ .. 17
Förmånsrätt
i särskilda fall .............................. 22
Inbördes
betalningsordning............................... .. 23
Lagteknisk
utformning .................................. .. 25
Ikraftträdande
m. m........................................ .. 25
Departementschefen
...................................... .. 25
Allmänna
synpunkter....................................... .. 25
Förmånsrättens
omfattning .......................... .. 29
Skatier
m. m. enligt UF.................................. .. 30
Övriga
skatter och avgifter............................ .. 31
SärskUda
viUkor för förmånsrätt ....................... 39
Förmånsrätt
i särskUda fall................................ 40
Inbördes
betalningsordning .......................... 41
Författningsteknisk
utformning.......................... .. 42
Specialmotivering
.......................................... .. 42
Hemställan
.................................................... .. 44
Bilaga ............................................................ .. 45
MARCUS BOKTR, STHLM 1971 7104S4
Doktrin (1)
- Madeleine Löfmarck, Gäldenärsbrott, SvJT 1981 s. 286, på s. 294 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (17)
17 kopplingar i 11 dokument.
- SOU 1999:1 Nya förmånsrättsregler s. 161 i texten
- Prop. 1995/96:170 Översyn av skattebrottslagen s. 151 om s. 38 i texten
- Prop. 1995/96:5 Lag om företagsrekonstruktion om s. 28 i texten
- Prop. 1991/92:78 om koncessionsavgift på televisonens område m.m. s. 29 om s. 43 · s. 38 om s. 43 i texten
- Bet. 1987/88:LU21 om en översyn av förmånsrättsordningen s. 5 i texten
Rättsfall (3)
3 kopplingar i 2 dokument.
- NJA 1986 s. 764 om s. 40 · om s. 41 i texten
- NJA 1983 s. 350 om s. 43 i texten
Doktrin (9)
9 kopplingar i 4 dokument.
- Arnesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord, 1982 s. 311 om s. 21 · s. 311 om s. 22 · s. 311 om s. 43 · s. 357 om s. 21 · och 1 till i texten
- Leijonhufvud, Brotten mot borgenärer, 1986 s. 75 om s. 39 · s. 363 i texten
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 511 i texten
- SvJT 1981 s. 286 Madeleine Löfmarck, Gäldenärsbrott s. 294 i texten