Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av förordningen (1934:320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, m.m.

1971 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:159, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av förordningen (1934:320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1971 Prop. 1971:159

Nr 159

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till låg om upphävande av förordningen (1934:
320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, m.m.; given
Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbraksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande tUl riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under
Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

CARL GUSTAF

INGEMUND
BENGTSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås i anslutning till de nya bestämmelserna om jordbruksarrende
i jordabalken, som träder i kraft den 1 januari 1972, att 1934 års kronoarrendesförordning
upphävs och att riksdagen som grunder för förvaltningen av statens
jordbruksegendom fastställer att företagsekonomiska principer skall vara
vägledande.

1
Riksdagen 1971. 1 .saml. Nr 159

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159

Förslag
till

Lag
om upphävande av förordningen (1934:320) angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom

Härigenom
förordnas, att förordningen (1934: 320) angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159

Utdrag
av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON,

Chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förvaltningen av statens
jordbruksegendom och anför.

Inledning

Den
nya jordabalken (JB) träder i kraft den 1 januari 1972. JB:s arrendebestämmelser
har utformats i huvudsak enhetiigt för såväl enskUda som publika
arrendeförhållanden. För publika arrenden, dvs, upplåtelser på arrende av jord
som ägs eller förvaltas av staten, kyrkan, kommun, universitet eller annat offentligrättsUgt
organ, finns f, n, en omfattande specialreglering i författningar av skiftande
slag. Den publika arrendelagstiftningens inordnande under JB medför att
åtskilliga bestämmelser i denna lagstiftning måste upphävas eller ändras.

Med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 17 juni 1970 tillkallades en sakkunnig, hovrättsrådet Mauritz
Bäärnhidm, för att se över bestämmelserna om utarrendering av publik jord. Den
sakkunnige, som för utredningsverksamheten antog benämningen pubUka
arrendeutredningen, avlämnade i mars 1971 betänkandet (Ds Jo 1971: 1) Publika jordbraksarrenden.
Betänkandet innehåller förslag till bl. a. arrendeförordning.

Efter remiss har yttranden
över betänkandet avgetts av riksmarskalksämbetet, fortifikationsförvaltningen,
kammarkollegiet efter hörande av kammaradvokatfiskalsämbetet, statskontoret,
statens järnvägar, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket,
universitetskanslersämbetet, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, fiskeristyrelsen, domänverket, Uppsala universitet,
grundlagberedningen, utredningen om universitetens egendomsförvaltning,
sambruksutredning-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:159 4

en,
jaktmarksutredningen, stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt i Skara,
Västerås, Lunds, Göteborgs och Härnösands stift efter hörande av en eller flera
boställsnämndsordförande, domkyrkorådet i Lund, arrendenämnderna i
Södermanlands, Malmöhus och Skaraborgs län. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges Jordbrukskasseförbund,
Sveriges publika arrendatorer ideell förening, Sveriges Kronctorpare- och
kolonistförbund, Uppsala Universitets arrendatorförening. Föreningen
Ärrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne, WUlands arrendatorförening.
Svenska lantarbetareförbund. Svenska samernas riksförbund och Sveriges
advokatsamfund.

Huvuddragen
i gällande rätt

Kronan,
kyrkan, kommunerna och andra offentligrättsliga subjekt äger en avsevärd del av
landets jordbruksfastigheter. Jordbruket på dessa egendomar är i regel
utarrenderat. Vid upplåtelse på arrende av publik jord gäller förutom 1 och 2
kap. lagen (1936: 36 s. 1) om nyttjanderätt tUl fast egendom (NJL) ett stort
antal specialförfattningar, mestadels meddelade av Kungl. Maj:t. I utredningens
betänkande anges dessa olika publika arrendeförfattningar. SkUda bestämmelser
gäller sålunda för utarrendering av statens jordbruksdomäner, skogsjordbruk,
kronotorp, kronolägenheter, norrländska fjällägenheter och andra arrendelägenheter,
universitetens arrendegårdar, kyrkliga löneboställen, ecklesiastika
arrendegårdar och annan kyrklig jord.

Den
största och värdefullaste delen av de kyrkliga jordbruks- och
skogsfastigheterna är de s. k. löneboställena. Föreskrifterna om dessas förvaltning
finns i ecklesiastika bostäUsordningen (1932: 100) (EBO). EBO upphävs och
ersätts fr. o. m. den 1 januari 1972 av lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig
jord.

Den
största och betydelsefullaste delen av statens jordbruksfastigheter är de s.
k. jordbruksdomänerna. De förvaltas av domänverket och är samtliga upplåtna på
jordbruksarrende. Deras totala areal utgjorde den 1 januari 1968 nästan 48 000
hektar, varav drygt 41 000 hektar åker och tomt samt drygt 6 000 hektar äng och
betesmark. Det sammanlagda taxeringsvärdet var 187,5 milj. kr. Huvudparten av
jordbruksdomänerna upptas av ca 630 utarrenderade brukningsenheter med en
genomsnittlig åkerareal av 62 hektar per brukningsenhet. Efter svenska förhåUanden
är genomsnittsarealen hög. Jordbruksdomänerna är ganska jämnt utspridda i
Svealands och Götalands jordbruksbygder. Endast en är belägen i Norrland.

Enligt
77 § regeringsformen skall statens fasta egendom förvaltas efter de grunder
riksdagen föreskriver. Med stöd härav har riksdagen vid skilda tillfällen
antagit grunder för förvaltningen av statens jord-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:159 5

bruksdomäner.
Nu gällande grunder finns i förordningen (1934: 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom (kronoar-rendesförordningen). Förordningen
avser kronan tillhörig jordbruksegendom under domänverkets förvaltning och de
kronan tillhöriga fisken, tomt- och andra jordlägenheter som förvaltas av
domänverket (1 §). Denna fasta egendom skall i princip utarrenderas enligt
bestämmelserna i förordningen. Från denna regel får undantag göras, om egendomen
på grund av särskilda föreskrifter eUer beslut skaU disponeras på annat sätt (2
§). I förordningen finns särskilda bestämmelser om utarrendering av
skogsjordbruk varmed avses sådana på kronoskogar belägna jordbruksegendomar
som behövs för skötseln av skogarna (32 45 §§). Enligt domänverket kommer
behovet av upplåtelseformen skogsjordbruk att praktiskt taget ha upphört vid
mitten av 1970-talet.

I fråga om utarrendering
av de egentliga jordbruksdomänerna finns i huvudsak följande bestämmelser. När utarrendering
förestår skall arrendeuppskattning göras (8 §). Slutfasen i denna utgör ett
förslag tUl ar-rendevUlkor till den beslutande instansen. Sedan beslut fattats
träffas avtal mellan arrendator och jordägare. Uppskattning görs av en nämnd
med tre ledamöter. Som ordförande i denna är domänintendenten självskriven.
För det fall jord är arrendeledig finns i 10 § ingående bestämmelser om vad
som skall iakttas innan ny arrendator antas. De förfaranden som förordningen
anvisar är utbud under hand eller på offentlig auktion. Vid utbud under hand
skall arrendet "mot de fastställda arrendevillkoren" kungöras ledigt
i tidning. Vid utbud på offentlig auktion skall sådan förrättas av
domänintendenten. Om ingen av anbudsgivarna är olämpUg, skall den som lämnat
det högsta anbudet antas. Arrendetiden skall i regel vara minst tio och högst
tjugo år (7 §). Jordägaren skall tillhandahålla nödiga byggnader (13 § 1
mom.). I fråga om arrenderättens övergång till ny arrendator föreskrivs att
kontraktet skall innehålla förbehåll om att arrendatorn endast med domänverkets
medgivande får sätta annan i sitt ställe (25 § 1 mom.). Om arrendatorn dör och
dödsbodelägarna inte vUl fortsätta arrendet eller om arrendatorn försätts i
konkurs, får överlåtelse ske till någon som godkänns av domänverket. Vid
konkurs kan på samma sätt substitution ske även till arrendatorns borgensmän
(25 § 2 mom.). 12 § innehåller bestämmelser om arrendeavgiften.
Betalningsterminen omfattar tiden den 114 mars. Arrendet skall betalas per
arrendeår i efterskott. Ärrendatorns rätt till ersättning för fristående
förbättringar berörs endast indirekt i förordningen. Sålunda gäller att i
kontraktet skall tas in förbehåll om att rätten att omedelbart få ersättning
för materialkostnad vid täckdikning m. m. skall tillämpas på det sättet att
ersättningsbeloppet skaU gå i avräkning mot förfallande arrendeavgifter (19 §).
Enligt 21 § skall på egendomen belöpande avkastning från allmänning eller annan
förmån "utom egendomens område" tUlfalla arrendatorn om ej annat
bestäms

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159 6

i
kontraktet. I fråga om jakt och fiske sägs att sådana rättigheter kan upplåtas särskUt
för sig om det anses lämpligt (6 §). Såvitt avser brandfrågor sägs att arrendatorn
i kontraktet skall åläggas att svara för att statens byggnader hålls brandförsäkrade.
Domänintendenten bestämmer såväl brandförsäkringsbdoppet som
försäkringsanstalten. Arrendatorn skall vidare åläggas att svara för
föreskrivna brandredskap (14 §). I arrendekontraktet kan arrendatorn åläggas
att svara för jordägarens väghållningsskyldighet enligt lagen om enskUda vägar
(20 §). Arrendatorn skall i princip ställa borgen. Skyldigheten är emellertid
begränsad till arrenden, där den årliga avgälden är minst 3 000 kronor (11 §).
I fråga om syn gäller att i kontraktet skaU föreskrivas dels att i förekommande
fall skall hållas gemensam av- och tillträdessyn, dels att synekostnaden skall
betalas av tillträdare och avträdare med hälften var. Vid syn skall kronan
företrädas av domänintendenten (28 §). När det gäUer ersättning till arrendatorn
för av honom uppförda byggnader skiljer förordningen mellan sådana fall då arrendatorn
i förväg anmält det planerade bygget till domänverket och då så inte har skett.
Har förhandsanmälan skett och anser domänverket att byggnaden skall uppföras,
anses arrendatorn ha en principieU rätt tUl ers'ättning. Sker ingen förhandsanm'älan,
är rätten till ersättning beroende på om verket anser att egendomens arrendevärde
ökats i motsvarande mån (13 § 2 och 3 mom.).

Slutligen
kan nämnas att domänintendenten skall besiktiga arrendegårdarna minst vart
femte år. Konstateras därvid brist som bör avhjälpas av arrendatorn, skall han
föreläggas att inom viss tid bota bristen (27 § första stycket).

Utredningen

Utredningen
påpekar inledningsvis att den nya jordabalken, som träder i kraft den 1
januari 1972, innehåller bl. a. de civUrättsliga reglerna för jordbraksarrende.
I förhåUande till den nu gällande arrendelagstiftningen är den nya enhetiigare
i så måtto att samma regler kommer att gälla för praktiskt taget alla olika
slag av jordägare. Vad som gäller enskUda parter emellan kommer också att gäUa
n'är statiiga organ står som upplåtare. Vidare påpekas att när det gäller
statliga myndigheters upplåtelser kompletteras den nu gällande
arrendelagstiftningen av ett betydande antal författningar av växlande
statsrättslig valör. Härtill kommer av Kungl. Maj:t och centrala verk utfärdade
ämbetsskrivelser och cirkulär, som inte publiceras i Svensk
författningssamling. Detta författningsmaterial är av naturliga skäl inte
anpassat till innehållet i nya jordabalken. Men även bortsett därifrån är
enligt utredningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159 7

specialförfattningarna
i många avseenden föråldrade och ej ändamålsenliga.

Den centrala bestämmelsen
när det gäller förvaltningen av statens fastigheter är 77 § RF. Grundlagsbudet
förklarar tillkomsten av krono-arrendesförordningen. Utredningen ifrågasätter
om inte 77 § RF, såvitt den rör utarrendering av statens fastigheter, är en
överflödig bestämmelse och framhåller därvid att bestämmelsen i flera fall har
varit till direkt hinder för en effektiv förvaltning. Utredningen föreslår dock
att kronoarrendesförordningen ersätts med en ny arrendeförordning. Denna bör
vara tUlämplig på all upplåtelse av jordbruksarrende som görs av statiiga
myndigheter. I anslutning till bestämmelsen i 77 § RF att grunderna för
förvaltningen av statens fasta egendom skall bestämmas av riksdagen bör i den
nya arrendeförordningen anges endast de aUmänna principerna för egendomens
förvaltning. Förvaltningsmyndigheterna bör ges större handlingsfrihet än f. n.
Enligt utredningen är det numera inte ändamålsenUgt att binda förvaltningsmyndigheterna
vid arrendeformen som den under alla förhållanden lämpligaste
dispositionsformen. Någon motsvarighet till kravet i kronoarrendesförordningen
att jordbruksmark i princip skall utarrenderas bör därför inte uppställas. I
stället bör i första hand gälla att förvaltningen sker på ett företagsekonomiskt
riktigt sätt. Även andra intressen av skUda slag bör enligt utredningen
beaktas.

Förordningen föreslås
innehålla följande bestämmelser. Förordningen är tillämpUg på statUg myndighets
upplåtelse av jordbruksarrende. Förordningen är dock ej tUlämplig på kyrklig
jord (1 §). Med beaktande av ändamålet med innehavet skall förvaltningen av
egendomen ske enligt företagsekonomiska grunder. Behörig hänsyn skall tas till arrendatorer
samt naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen (2 §). När egendom är
arrendeledig får ny arrendator ej insättas, förrän meddelande om ledigheten
blivit i god tid kungjord i tidning eller på annat lämpligt sätt bringats till
allmänhetens kännedom. Föreskriften gäller ej, om egendomen är av ringa värde
eller om eljest särskilda skäl föreligger för undantag (3 §). Över
förvaltningsmyndighets beslut i arrendeärende får besvär ej föras hos Kungl. Maj:t
(4 §). De närmare föreskrifter som erfordras för tUlämpningen av förordningen
meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer (5 §).

Utöver de förslag som hittiUs
behandlats innehåller betänkandet vissa förslag till komplettering av
arrendeförordningens allmänt hållna rikt-Unjer. I dessa frågor får Kungl. Maj:t
fatta beslut. Utredningens förslag i dessa delar innebär att nuvarande ganska
omfattande publika arrendebestämmelser sammanförs i en kortfattad kungörelse,
som meddelas av Kungl. Maj:t. Utredningen anmärker att JB:s arrendebestämmelser
är till en del tvingande och till en del dispositiva. På samma sätt som vid
enskilda arrenden föreligger vid publika arrenden ofta ett be-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159 8

hov
att kunna avvika från eller komplettera lagens dispositiva regler. Det är
önskvärt att detta i möjligaste mån sker på ett enhetiigt sätt. Det finns också
många punkter i avtalsförhållandena som lämpar sig för en enhetiig reglering
men där lagen över huvud taget inte lämnar någon ledning. Det materiella
innehållet i den av utredningen föreslagna arrende-kimgörelsen är huvudsakligen
följande. Den normala upplåtelsetiden. skall vara tio år. Arrendeavgiften skall
vara indexreglerad, n'är arrendetiden är längre än fem år. Väsentliga ändringar
av arrendeställets hus får inte göras av arrendatorn utan upplåtarens samtycke.
Ersättning för nytäckdikning som har utförts av arrendatorn eller andra
fristående förbättringar skall utgå endast om särskild överenskommelse därom
träffats. Husbehovsfiske skall i allmänhet tillerkännas arrendatorn. Bestämmelserna
om borgen eller annan säkerhet för avtalets fullgörande blir mindre stränga för
arrendatorn än f. n.

Utredningen
konstaterar avslulningsvis att åtskilliga av de författningar som föreslås
upphävda innehåller bestämmelser om lån och bidrag tUI arrendatorer. Det gäller
t. ex, vid upplåtelse av kronotorp, norrländsk fjällägenhet och andra Uknande
typer av äldre kronolägenheter. Utredningen föreslår att statsmakterna beslutar
att, samtidigt som sådana författningar upphävs, ekonomiskt stöd till arrendatorerna
alltjämt skall utgå i huvudsaklig överensstämmelse med hittillsvarande praxis.

Remissyttrandena

Remissinstanserna
tUlstyrker förslaget att 1934 års kronoarrendesförordning skall upphöra att
gälla. De flesta remissinstanserna förordar eller vill ej motsätta sig att
förordningen ersätts med en förordning av i huvudsak det innehåll som
utredningen föreslår. Från något håll ifrågasätts dock värdet av en förordning
vars grundläggande bestämmelser ger uttryck för principer som självklart bör
vara vägledande vid myndigheternas upplåtelser av jordbruksarrenden.

Domänverket
anför att en arrendeförordning torde erfordras för att riksdagen skall kunna ta
ställning till de allmänna principerna för' de publika arrendena. Förordningen
bör dock begränsas till väsentliga principfrågor och inte gå in på någon
detaljreglering.

Domänverket
och riksrevisionsverket ansluter sig till den i utredningens förslag tUI
arrendeförordning fastslagna principen att förvaltningen av egendomen skall ske
enligt företagsekonomiska grunder (2 §). Däremot behövs enligt dessa
remissinstanser inte någon föreskrift att behörig hänsyn skall tas till arrendatorer,
eftersom det bör stå klart för myndigheterna att sådan hänsyn skall tas.
Tveksamhet skulle kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159 9

uppstå
vid tolkningen av en sådan bestämmelse jämsides med huvudregeln att
förvaltningen skall ske enligt företagsekonomiska grunder.

Arrendenämnden i
Skaraborgs län anför att när det gäller förbudet att avhända kronans
fastigheter enligt 77 § RF har Kungl, Måj:t erhållit ganska vidsträckta
generella bemyndiganden till avyttring av statens fastigheter, I fråga om
förvaltningen av statens fasta egendom har grundlagsbudet fått en ännu mera
inskränkt tillämpning, så att det numera är en ganska liten del av denna
egendom, för vUken gäller av riksdagen fastställda förvaltningsgrunder. Sålunda
finns efter år 1968 inte några bestämmelser angående förvaltningen av den
värdefullaste delen av statens fasta egendom nämligen kronans skogar under
domänverkets förvaltning. Arrendenämnden ifrågasätter starkt behovet av den
föreslagna arrendeförordningen i allt fall i den utformning den erhållit i utredningens
förslag. Inkomsterna av statens utarrenderade fastigheter saknar nämnvärd
ekonomisk betydelse. När förvaltningen av de statliga skogarna som lyder under
domänverket lärrmats utan reglering trots att dessa skogar i allmänhet ger en
avsevärd avkastning, finns det enligt arrendenämnden så mycket mindre anledning
att i en särskild arrendeförordning meddela bestämmelser angående
förvaltningen av publika fastigheter upplåtna på jordbruksarrende. En annan sak
är att det kan vara lämpligt att Kungl, Maj:t i en särskUd kungörelse meddelar
vissa detaljföreskrifter rörande publika jordbruksarrenden i de fall särbestämmelser
fordras för sådana arrenden.

Den
i 2 § i den föreslagna arrendeförordningen intagna bestämmelsen att
förvaltningen av en arrendefastighet skall ske enligt företagsekonomiska
grunder är enligt nämnden självklar och därför överflödig. Att behörig hänsyn
skall tas till arrendatorer framgår av en hel rad bestämmelser i jordabalkens
arrendekapitel, varför en allmän fras om detta i förordningen är utan egentligt
värde; Det torde också vara självklart, att den myndighet som handhar utarrenderingen
av statens jordbruksfastigheter inte får underlåta att följa gäUande
lagstiftning på naturvårdens och kulturminnesvårdens område. Föreskriften i 3 §
om kungörelse av lediga arrenden i tidning eller annorledes har enligt nämnden
knappast någon uppgift att fylla. Såväl vid publika som vid privata arrenden
förekommer det väl regelmässigt annonsering av lediga arrenden, och det finns
därför inte anledning anta, att det skulle krävas en uttrycklig föreskrift för
att detta skall iakttas. Såvitt nämnden har sig bekant har det inte förekommit
några missförhållanden på grand av bristande publicitet i fråga om lediga
arrenden. Det torde vara uteslutet att en förvaltningsmyndighet, där
tjänstemännen handlar under ämbetsansvar, skulle obehörigen gynna någon person,
när ett arrende är ledigt, genom underlåten annonsering.

Föreningen
publika arrendatorer i Sverige framhåller att jordabalkens

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159 10

arrenderegler
omfattar alla slag av arrenden. Reglerna är i huvudsak entydiga och klara. Man
har med nya jordabalken således vunnit det för de publika arrendatorerna
ytterst väsentliga målet att arrendelagstiftningen blir enhetiig. Införs de av
publika arrendeutredningen föreslagna författningarna, bryts enhetligheten.
Ingreppet 'är visserligen inte särskilt stort men sakligt opåkallat. Det skapar
enligt föreningen också den väsentliga risken att författningarnas bestämmelser
uppfattas i vart fall av arrendatorerna som ofrånkomliga regler i stället för
som instruktioner till myndigheterna. Lämpligast hade varit om inga specialförfattningar
aUs hade behövts. Föreningen nämner att utredningen framhåller att RF
föreskriver att kronodomänerna skall förvaltas efter de grunder riksdagen
bestämmer och att på grund härav särskilda förvaltningsföreskrifter måste ges.
Föreningen vill ifrågasätta om denna tolkning av RF är riktig. Om nämligen riksdagen
i och med nya jordabalken antagit arrenderegler bl. a. i förenhetligande
syfte, borde däri kunna anses ligga att de kronoegendomar som skall arrenderas
ut skall lämnas på arrende enligt dessa regler, där de är tvingande, och inom
deras ram, där de är dispositiva. Föreningen har ingenting att erinra mot att
de publika fastighetsförvaltarna får instruktioner. I den mån dessa ges av
riksdagen eller Kungl. Maj:t måste emellertid instruktionskaraktären noga
fastslås.

Grundlagberedningen
uttalar att enligt dess mening bör bestämmelsen i 77 § RF om att där angivna
kronoegendomar skall "förvaltas efter de grunder, riksdagen därom
föreskriver", uppfattas så att en viss norm-givningskompetens därigenom
har tillagts riksdagen. Uttrycket "grunder" är enligt
grundlagberedningen väl inte helt entydigt, men det ligger närmast till hands
att riksdagen låter sina föreskrifter om grunderna få karaktären av
författning. Bestämmelsen har också i stor omfattning tUlämpats på detta sätt.
När riksdagen fastställer grunder enligt 77 § RF, är den hänvisad att utforma
dessa så att de inte kommer i strid med allmän lag. Ett utrymme för reglering
enligt denna paragraf av innehåUet i arrendeavtal finns bara i den mån den
allmänna lagen lämnar upplåtelse av kronojord oreglerad eller reglerar sådan
upplåtelse med bestämmelser som inte är tvingande, dvs. bestämmelser som kan
sättas åt sidan genom avtal. Teoretiskt skulle man kunna tänka sig en så fullständig
reglering i allmän lag av villkoren för arrende av kronojord att några
ytterligare av riksdagen fastställda grunder inte kunde förekomma. Den nya
jordabalken går Tängre i denna riktning än nu g'ällande lag. Dess arrenderegler
är i högre grad tillämpliga även på arrende av statens jordar. Av betydelse är
särskilt att jordabalkens arrenderegler tUl större delen är tvingande även för
staten som jordägare. Härigenom blir det mindre utrymme för en s'ärreglering
enligt 77 § RF. Emellertid är åtskilliga av jordabalkens arrenderegler inte
tvingande. Här finns då

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159 H

ett
spelrum. Det stämmer enligt grundlagberedningens mening väl överens både med RF:s
ursprungliga balanssystem och med parlamentarismens grundsatser att riksdagen
medverkar vid utformningen av de regler som statens myndigheter i sådana fall
skall följa vid ingående av arrendeavtal. Uttrycket "grunder"
innebär inte att aUa föreskrifter om arrendevillkor, utöver allmän lag, måste
ges av riksdagen. Riksdagen kan gå mer eller mindre långt i detaljstyrning
utan att göra våld på ordalagen i 77 § RF. Enligt beredningens mening är det förerUigt
med 77 § RF att grunderna avfattas så allmänt som 24 §§ i utredningens
förslag tUl arrendeförordning. Beredningen har inte heller något att erinra mot
5 § i förslaget, enligt vilken tUlämpningsföreskrifter skall kunna meddelas av Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Det är här inte fråga om
någon delegation av den behörighet som 77 § RF lägger hos riksdagen. Den
föreslagna bestämmelsen är bara en erinran om att tUlämpningen av grunderna kan
kräva vissa detaljföreskrifter. Att fatta beslut om sådana föreskrifter torde
falla inom Konungens makt att styra riket (se 1 och 89 §§ RF).

Departementschefen

JB:s
arrendebestämmelser, som träder i kraft den 1 januari 1972, har utformats i
huvudsak enhetligt för jord som innehas av enskUda, staten, kommunerna och
kyrkan. Endast för borgerlig primärkommun kommer vissa undantagsbestämmelser
att gälla. F. n. förekommer en långtgående specialreglering för arrenden av
olika kategorier med s'ärskilda bestämmelser för dels s. k. vanliga arrenden,
dels s. k. sociala arrenden, dels s. k. publika arrenden. I JB har de
bestämmelser som gäller för de vanliga och de sociala arrendena förts samman
till en enhetlig grapp. Med denna grupp har även införlivats de civUrättsliga
delarna av den publika arrendelagstiftningen. De tvingande
arrendebestämmelserna i JB har givits full tillämplighet även i de fall jorden
ägs av publika jordägare. JB:s dispositiva bestämmelser i fråga om arrende har
inte givits annat innehåll för det publika området än för övriga områden. Det
blir alltså möjligt att göra undantag från dessa bestämmelser vid publika
arrenden i samma utsträckning som vid enskilda arrenden.

Såvitt avser den kyrkliga
jorden bör nämnas att ecklesiastika bostads-ordningen, som innehåller
arrendebestämmelser för huvuddelen av den kyrkliga jorden, upphävs vid utgången
av år 1971 och då ersätts av lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord.

Publika arrendeutredningen
föreslår att kronoarrendesförordningen, som riksdagen ensam beslutat, skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1971. Förordningen är tillämplig främst på
de s. k. jordbraksdomä-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:159 12

nerna,
vilka förvaltas av domänverket och är upplåtna på jordbruksarrende. De utgörs
av ca 630 utarrenderade brukningsenheter med en genomsnittlig åkerareal av 62
hektar. I likhet med remissinstanserna förordar jag att kronoarrendesförordningen
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971, då JB träder i kraft. De
bestämmelser i förordningen som är av civUr'ättsUg natur ersätts som jag nyss
nämnt med JB:s arrendebestämmelser. Om övriga bestämmelser i förordningen
gäller generellt att de efter JB:s ikraftträdande mer eller mindre strider mot JB:s
bestämmelser eller också avser rena instruktioner till domänverket i fråga om
jordbruksdomänernas förvaltning. Instruktionerna är detaljerade och reglerar
förvaltningsmyndigheternas handlande på ett sätt som numera inte är praktiskt
eller tidsenligt.

Enligt 77 § RF skall
statens fasta egendom förvaltas efter de grunder som riksdagen föreskriver.
Utredningen föreslår att kronoarrendesförordningen ersätts med en ny
arrendeförordning, beslutad av riksdagen med stöd av 77 § RF, som helt allmänt
anger de grunder som skall gälla för statlig myndighets upplåtelse av
jordbruksarrende. Förordningen föreslås i huvudsak innehålla bestämmelser, att
förvaltningen av egendomen i fråga skall ske enligt företagsekonomiska grunder
med beaktande av ändamålet med innehavet och att allmänheten på lämpligt sätt
skall få kännedom om när egendom är arrendeledig.

De flesta
remissinstanserna har inget att erinra mot den föreslagna nya
arrendeförordningen. Grundlagberedningen framhåller att uttrycket
"grunder" i 77 § RF inte innebär att aUa. föreskrifter om arrendevillkor
utöver allmän lag måste ges av riksdagen. Riksdagen kan gå mer eller mindre
långt i detaljstyrning utan att göra våld på ordalagen i 77 § RF. Enligt
grundlagberedningen är det förenligt med 77 § RF att grunderna avfattas så
allmänt som i utredningens förslag till arrendeförordning.

Några
remissinstanser ifrågasätter värdet av en förordning vars bestämmelser ger
uttryck för principer som självklart bör vara vägledande vid myndigheters
förvaltning av statens jordbruksegendom.

För
egen del anser jag tiU en början i likhet med utredningen och remissinstanserna
att de grunder som riksdagen skall föreskriva för förvaltningen av statens jordbraksegendom
bör avfattas allmänt. Förvaltningsmyndigheterna bör ges stor handlingsfrihet.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att 77 § RF, förutom bestämmelsen om att
riksdagen föreskriver grunder för förvaltningen av statens fasta egendom, även
innefattar förbud för Kungl. Maj:t att utan riksdagens samtycke försälja
kronans fasta egendom. I fråga om detta avhändelseförbud har Kungl. Maj:t
erhållit ganska vidsträckta generella bemyndiganden att avyttra statens
fastigheter. När det gäller förvaltningen har grandlags-budet i fråga givits en
inskränkt tillämpning. Sålunda finns efter år 1968 inte några bestämmelser
angående förvaltningen av den värdefullaste

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:159 13

delen
av statens fasta egendom nämUgen kronans skogar under domänverkets
förvaltning. För dessa gällde tidigare förordningen (1935: 137) angående
grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar (kronoskogs-förordningen).
Förordningen upphörde att gälla vid utgången av år 1968. Beslutet härom hade
samband med en omorganisation av domänverket (prop. 1968: 103, JoU 1968: 32, rskr
1968: 269). För att göra det möjligt att driva statens skogsbruk och
skogsindustri affärsmässigt och effektivt fordrades att domänverket fick ökade
befogenheter i fråga om förvaltningen av statens skogar. Eftersom detta ansågs
inte kunna ske inom ramen för kronoskogsförordningen, blev denna upphävd. Den
har inte ersatts av någon ny författning. Enligt propositionen ansågs det inte
längre behövligt att ange grunderna för förvaltningen av statens skogar i en
formlig författning. Som grund för domänverkets förvaltning av statens skogar
fastställde riksdagen i stället de grunder som departementschefen angav. Av
intresse i detta sammanhang är att departementschefen därvid bl. a. uttalade
att de företagsekonomiska principerna borde vara vägledande även när
fastighetsinnehavet disponerades för annat ändamål än skogsbruk.

Att företagsekonomiska
principer bör vara vägledande även i fall då domänverket förvaltar
jordbruksegendom har alltså redan kommit till uttryck i annat sammanhang. Denna
grundregel är självklar och har väl aldrig ifrågasatts. Givetvis bör
grundregeln gälla för alla myndigheter som förvaltar jordbruksegendom. Enligt kronoarrendesförordningen
är domänverket som förvaltare av jordbraksdomänerna skyldigt att utarrendera
egendomen, om den inte enligt särskilda bestämmelser eller beslut skall
disponeras på annat sätt. Även om denna bestämmelse som utredningen framhåller ger
domänverket mycket fria händer, är det numera varken nödvändigt eller lämpligt
att binda myndigheterna vid arrendeformen som den under alla förhållanden
lämpligaste dispositionsformen. Grundregeln att företagsekonomiska principer
skall vara vägledande bör gälla även i detta hänseende. Jag delar utredningens
uppfattning att det inte längre är nödvändigt att ålägga domänverket skyldighet
att upplåta domänerna som jordbruksarrende. En sådan jämkning i förhållande tUl
vad som nu gäller torde inte komma att innebära någon saklig ändring. Av
naturliga skäl kan antas att jordbruksdomänerna i allmänhet kommer att
utarrenderas även framdeles.

Vad jag har anfört om att
företagsekonomiska principer bör vara vägledande för förvaltningen innebär
självfallet inte att förvaltningen av statens jordbruksegendomar alltid måste
ges en strikt ekonomisk inriktning. Intresset av en rationeU jordbruksdrift
måste ibland stå tillbaka för andra samhäUsintressen. Som utredningen
framhåller måste ändamålet med markinnehavet beaktas. Så t, ex, måste en
militär myndighet som utarrenderar jordbruksfastigheter inom ett övningsområde
få lov att knyta särskilda villkor till upplåtelsen som medför att arrende-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:159 14

avgiften
kan bli lägre än annars. Från principen att fastigheterna skall förvaltas så,
att deras avkastningsförmåga tillgodoses på ekonomiskt bästa sätt måste avsteg
få göras också i andra fall. Så t. ex. följer av prop. 1967: 100 angående
riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. att markförvaltande myndighet vid
upplåtelse av mark, som kommun inom överskådlig tid kan komma att behöva för
samhällsbyggnadsändamål och som bedöms kunna avstås av staten för sådant
ändamål, skall tillse att upplåtelsevillkoren inte försvårar en framtida
överlåtelse tUl kommunen. Intresset att åstadkomma en god planering av samhällsbyggan-det
kan i så fall komma att inkräkta på intresset att marken blir rationellt
förvaltad i jordbruk. Principen att en myndighet skall verka för att andra
statsmyndigheters intressen tillvaratas kan få liknande verkan. När en
upplåtelse på arrende av publik jord aktualiseras bör myndigheten, i förekommande
fall, göra sig underrättad om huruvida marken behövs för annan statiig
verksamhet även om ett räntabelt jordbruk 'äventyras därigenom.

Jag
föreslår att de enligt kronoarrendesförordningen gäUande grunderna för
domänverkets förvaltning av statens jordbruksegendomar ersätts med de grunder
för förvaltningen som jag har förordat i det föregående. Grunderna bör som
utredningen föreslagit inte gälla kyrklig jord för vilken besfämmelser antagits
i annan ordning. Att ange dessa grunder i en formlig författning synes inte
längre behövligt. Jag föreslår därför att kronoarrendesförordningen upphävs och
att riksdagen såsom grunder för statlig myndighets förvaltning av statens
jordbruksegendom, kyrklig jord undantagen, fastställer de allmänna principer
som jag nyss har förordat.

Som
jag tidigare har berört har utredningen lagt fram förslag om att flera andra
publika arrendeförfattningar, som har meddelats av Kungl. Maj:t, skall upphöra
att gäUa och att Kungl. Maj:t på administrativ väg meddelar en för hela det
publika området gemensam kungörelse med föreskrifter om vad arrendeavtalen
skall innehålla. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor och
jag avser att senare anmäla frågorna för Kungl. Maj:t.

Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att

1)
antaga förslaget till lag om upphävande av förordningen (1934: 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:159 15

2)
godkänna de av mig förordade grunderna för förvaltningen av statens
jordbruksegendom.

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur
protokollet:

Britta
Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM H7I 710527

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Prop. 1980/81:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1981/82 i texten
  2. Bet. 1971:JoU67 Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av förordningen (1934:320) angående grunder för förv… i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 1 dokument.

  1. Westerlind, Kommentar till Jordabalken Kap. 7, 1984 s. 31 om s. 3 · s. 31 om s. 4 · s. 32 om s. 3 · s. 32 om s. 4 · och 2 till i texten